I betänkandet behandlar utskottet ett knappt sextiotal
motionsyrkanden, som väckts under den allmänna motionstiden 1990
och som rör olika frågor om barn och ungdom. Bl.a. behandlas
frågor om sexuella övergrepp mot barn, förebyggande barn- och
ungdomsvård, särskilda insatser för flykting- och invandrarbarn
samt olika brottsförebyggande åtgärder. I betänkandet behandlas
också motioner som rör vården av ungdomar vid hemmen för
särskilt noggrann tillsyn (de särskilda ungdomshemmen).
Med anledning av motioner (fp och c) om problem och brister
när det gäller vården av ungdomar vid de särskilda ungdomshemmen
erinrar utskottet om sitt tidigare tillkännagivande i frågan.
Utskottet vidhåller denna inställning och uttalar att åtgärder
behövs för att snabbt ta fram fler, och mer differentierade,
platser vid särskilda ungdomshem så att även de svårt störda
ungdomar som i dag lämnas utan vård och behandling skall få den
vård som de behöver. Vad utskottet anfört om dessa hem föreslås
riksdagen ge regeringen till känna.
Vidare föreslår utskottet, med anledning av ett antal motioner
(fp, c och mp), att riksdagen ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om behovet av en utvärdering och ett
åtgärdsprogram när det gäller socialtjänstens handläggning av
anmälda fall av misstänkta övergrepp på barn och kvinnor.
Utskottets s-ledamöter reserverar sig och hänvisar till det
arbete som för närvarande pågår på området.
Med anledning av två motioner (s och vpk) konstaterar ett
enhälligt utskott att familjerådgivningen är viktig och att
regeringen skyndsamt bör ta upp frågan hur verksamheten skall
tryggas. Detta föreslås riksdagen ge regeringen till känna.
Övriga motionsyrkanden avstyrks. Till betänkandet har fogats
ett tjugotal reservationer.
Motionerna
1989/90:So202 av Ulla Tillander och Rosa Östh (c) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder mot sexuella övergrepp på barn.
1989/90:So209 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om åtgärder för att minska ungdomsbrottsligheten.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju802.
1989/90:So213 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vikten av att män engagerar sig för
ungdomar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om nya vårdformer som alternativ till
samhällsvård av barn med problem,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om meningsfulla fritidsaktiviteter för
ungdom,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om statens ansvar för samordning över
landstingsgränserna av § 12-hemmen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om alternativ till § 12-hemmen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översyn av utbildningen av personal
för § 12-hemmen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stöd för barn som utsatts för sexuella
övergrepp.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju607.
1989/90:So226 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en ny
LVU-lag i enlighet med vad i motionen anförts.
1989/90:So234 av Britta Bjelle m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om insatser mot alkohol- och
narkotikamissbruk som ett led i kampen mot ungdomsbrottslighet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om hur organisationen för omhändertagande av
unga skall vara utformad,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om andra lämpliga åtgärder för att förhindra
ungdomsbrottslighet men som ej fordrar lagstiftning.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju810.
1989/90:So239 av Bengt Silfverstrand och Kurt Ove Johansson
(s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av en tryggad och
samordnad familjerådgivningsverksamhet.
1989/90:So258 av Ingegerd Wärnersson och Anita Jönsson (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av försöksverksamhet för
barn med sociala störningar.
1989/90:So261 av Jerry Martinger m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagstiftning om statligt huvudmannaskap för s.k. § 12-hem på
sätt som anges i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagstiftning om vidgade möjligheter till vistelse på låsbar
enhet på § 12-hem på sätt som anges i motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagstiftning om särskilda § 12-hem under kriminalvårdsstyrelsens
huvudmannaskap på sätt som anges i motionen,
4. att riksdagen beslutar att avskaffa nuvarande möjlighet
för § 12-hemmen att skriva ut intagna ungdomar på grund av att
dessa omöjliggör eller allvarligt försvårar meningsfulla vård-
och hjälpinsatser för sig själva eller de andra som vistas i
hemmet,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagstiftning om sociala myndigheters möjligheter att ingripa mot
unga som begår brott på sätt som anges i motionen.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju814.
1989/90:So289 av Leif Marklund m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bättre tillsyn i fosterhemsfamiljerna.
1989/90:So291 av Ulla-Britt Åbark och Lena Öhrsvik (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av ökade insatser för att bekämpa
ungdomsvåldet.
1989/90:So292 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder för att
starta ett socialt stödprojekt bland invandrarungdomar i
enlighet med vad som anförts i motionen.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sf636.
1989/90:So298 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagstiftning om statligt huvudmannaskap för § 12-hem på sätt som
anges i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagstiftning om vidgade möjligheter till vistelse på låsbar
enhet på § 12-hem på sätt som anges i motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagstiftning om särskilda § 12-hem under kriminalvårdsstyrelsens
huvudmannaskap på sätt som anges i motionen,
4. att riksdagen beslutar att avskaffa nuvarande möjlighet
för § 12-hemmen att skriva ut intagna ungdomar på grund av att
dessa omöjliggör eller allvarligt försvårar meningsfulla vård-
eller hjälpinsatser för sig själva eller de andra som vistas i
hemmet,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagstiftning om sociala myndigheters möjligheter att ingripa mot
unga som begår brott på sätt som anges i motionen.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju820.
1989/90:So324 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en
utbyggnad av familjerådgivningsbyråverksamheten.
1989/90:So327 av Görel Thurdin och Karin Söder (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om barnombud,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om bidrag till Riksföreningen mot sexuella
övergrepp på barn.
1989/90:So409 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om barnens situation.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sf605.
1989/90:So451 av Gudrun Schyman (vpk) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om professionell hjälp och psykologisk behandling när någon
omyndig engagerat sig i sekter.
1989/90:So470 av Berit Löfstedt och Inga-Britt Johansson (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av utredning avseende
resurser för professionell psykologisk behandling vid engagemang
i s.k. sekter.
1989/90:So482 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp) vari
yrkas
1. att riksdagen beslutar att H-byrån på socialstyrelsen ges
sådana resurser att den kan verka som en motor för denna
verksamhet i hela landet och samtidigt ha en kontrollerande
funktion,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att socialstyrelsen bör initiera grupper
inom varje landsting för förebyggande psykosocialt arbete,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att socialstyrelsen bör initiera grupper
inom varje kommun för förebyggande psykosocialt arbete,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att socialstyrelsen anvisar föreskrifter
om barnavårdscentralernas roll i socialt förebyggande
verksamhet,
5. att riksdagen beslutar att BVC typ I återinförs i
tätorter.
1989/90:So542 av Kenth Skårvik och Leif Olsson (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att personal inom socialtjänst, hälso- och
sjukvård och skola bör få utbildning om MBD,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om inrättande av ett träningscenter för barn
med handikapp.
1989/90:So625 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om registrering och uppföljning av
kroppsskador,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om skyddsombud för bekämpande av
barnolycksfall,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om dokumentation av skador i fall av
misstänkt barnmisshandel,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder för att tillgodose behovet av
utbildning av personal angående skador uppkomna på grund av
sexuella övergrepp och misshandel av barn och kvinnor,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en samarbetsmodell för handläggning av mål
och ärenden av sexuella övergrepp mot barn,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utbildning och fortbildning inom
socialtjänsten och familjehemmen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att socialtjänsten skall omfattas av
liknande krav på dokumentation som LVU,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vårdnadsöverflyttningar vid långvariga
familjehemsplaceringar,
9. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om de
ekonomiska villkoren vid vårdnadsöverflyttningar,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om regler för och tillsyn av hem för vård
och boende,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om differentierat vårdutbud i hem för
särskild tillsyn, s.k. § 12-hem,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om barn- och ungdomspsykiatrin när det
gäller ansvar och samarbetsrutiner,
14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett
samlat åtgärdsprogram för att stärka barnkompetensen och vidga
barnperspektivet inom socialtjänstens ansvarsområde,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om regionala specialistteam.
1989/90:So629 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas att
riksdagen beslutar att en statlig barnombudsmannatjänst inrättas
och att varje kommun bör ha en motsvarande tjänst på hel- eller
halvtid (delvis).
Utskottet
Inledning
I betänkandet har utskottet samlat ett stort antal
motionsyrkanden från den allmänna motionstiden i år om barn och
ungdom. Flera frågor om barn och ungdom har dock utskottet redan
tidigare i år behandlat. Vissa motionsyrkanden motsvaras av
yrkanden som utskottet i januari i år behandlade i betänkandet
1989/90:SoU15. I det betänkandet behandlades regeringens
proposition 1989/90:28, Vård i vissa fall av barn och ungdomar,
om bl.a. en ny lag med särskilda bestämmelser om vård av unga.
Frågor om inriktningen av socialpolitiken i stort, liksom
samtliga anslagsyrkanden från den allmänna motionstiden avseende
innevarande budgetår, har behandlats av utskottet i betänkandet
1989/90:SoU17. I det sammanhanget tog utskottet bl.a. ställning
till en rad motioner om inrättande av en statlig
barnombudsmannatjänst. Betänkandet behandlades av riksdagen i
början av april.
I betänkandet 1989/90:SoU28 våren 1990 behandlade utskottet,
med anledning av proposition 1989/90:107, Godkännande av
FN-konventionen om barnets rättigheter, flera övergripande
frågor om barnens ställning i samhället. Motioner om barnbidrag
behandlades av utskottet i samband med en proposition om höjning
av de allmänna barnbidragen (1989/90:SoU27). Ett stort antal
motioner, som också väckts under den allmänna motionstiden i år
och som berör barnet och familjen, framför allt
barnomsorgsfrågor, har nyligen behandlats i ett familjepolitiskt
betänkande (1990/91:SoU2). Vissa enstaka motionsyrkanden, som
rör barnet och sjukvården, behandlades i utskottets betänkande
om hälso- och sjukvårdsfrågor (1990/91:SoU4).
Sedan 1988 har socialstyrelsen haft regeringens uppdrag att
utvärdera socialtjänstens insatser för utsatta barn och
ungdomar. Socialstyrelsen har nu slutredovisat sitt uppdrag
genom ett antal rapporter, som berör barns och ungdomars
levnadsförhållanden. Utredningens arbetsnamn har varit
REBUS-projektet. Huvuddelen av uppdraget har redovisats i
rapporten Växa i välfärdsland (SoS-rapport 1990:3). De frågor
som rör barn och ungdomar, som omhändertagits av samhället, har
presenterats i rapporten Vård utom hemmet (SoS-rapport 1990:4).
Ytterligare en del av uppdraget har tidigare redovisats genom
rapporten Familjerådgivning, Samarbetssamtal (SoS-rapport
1989:10).
Socialstyrelsen har för avsikt att använda dessa rapporter som
bas för olika utbildningsinsatser inom socialtjänsten. Vissa
delar av materialet bereds i socialdepartementet.
Barnolycksfall
Motionen
I motion 1989/90:So625 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
hemställs om tillkännagivanden om registrering och uppföljning
av kroppsskador (yrkande 1) och om skyddsombud för
bekämpande av barnolycksfall (yrkande 2). Motionärerna anför
att en förutsättning för att bl.a. olyckor skall kunna
förebyggas är att det finns ett enhetligt system för
registrering, rapportering och uppföljning av olyckor. Det är
viktigt, menar motionärerna, att statistiken utformas så att den
fångar upp även de för barn speciella riskerna. Vidare måste
rutiner för uppföljning av skador utarbetas, så att förebyggande
åtgärder vidtas. Enligt motionärerna finns det i dag en öppenhet
och beredskap för åtgärder mot olycksfall, som gör att man med
relativt enkla medel bör kunna bygga upp en effektiv
skyddsorganisation. Organisationen för elevskyddsombud bör
byggas ut så att den blir heltäckande. För mindre barn bör
föräldrar kunna utbildas till barnskyddsombud, menar
motionärerna.
Tidigare behandling m.m.
År 1986 uppdrog regeringen åt socialstyrelsen att, efter
samråd med berörda myndigheter och organisationer, ta initiativ
till en central registrering av sådana skadefall hos
befolkningen som behandlas inom den offentliga hälso- och
sjukvården, företagshälsovården eller skolhälsovården och på
grundval härav årligen sammanställa uppgifter som belyser
skademönstret och skadornas orsaker. Vidare skulle
socialstyrelsen utreda hur miljö- och hälsoskyddsnämnden skulle
kunna bidra till att förebygga denna typ av skador.
En världskonferens om olycksfallsepidemiologi och
skadeprevention, i vilken socialstyrelsen var medarrangör, ägde
rum i Sverige förra hösten. I flera sidokonferenser behandlades
frågor om barnolycksfall.
Frågan om rapportering och registrering av skador på grund av
olycksfall behandlades utförligt i utskottets betänkande SoU
1986/87:2 om barnsäkerhet med anledning av en motion om sådan
rapportering och registrering. För en fullständig bakgrund
hänvisas till detta betänkande. Utskottet ansåg i likhet med
motionärerna att det var angeläget att ett väl utbyggt och
enhetligt system för registrering av barnolycksfall snarast kom
till stånd, eftersom detta är ett väsentligt led i utvecklingen
av det skadeförebyggande arbetet. Utskottet uttalade att
motionen fick anses vara tillgodosedd genom att regeringen gett
socialstyrelsen det tidigare nämnda uppdraget, och motionen
påkallade därför inte någon åtgärd av riksdagen.
Våren 1989 behandlade utskottet, i betänkandet
1988/89:SoU13 (s. 5 f.), ett motionsyrkande (fp), som
motsvarar det nu aktuella yrkande 1. Utskottet hade erfarit att
olycksfallsskadeenheten vid socialstyrelsen då varit verksam i
drygt ett år och påbörjat verksamheten med
olycksfallsregistrering. Det angavs att landstingen har ansvaret
för registrering, analys och utvärdering av datamaterialet samt
initierandet av lokala tvärsektoriella åtgärdsprogram baserat på
det lokala olycksfallsmönstret. Socialstyrelsen är ansvarig
för utveckling av registreringssystemet, utveckling av metoder
samt utvärdering av åtgärdernas effekter. En annan uppgift för
styrelsen är att följa utvecklingen av olycksfallsskador,
analysera orsakerna till dessa och sprida information om
olycksfallsskador i landet. I detta syfte har man utarbetat ett
klassifikationssystem. Utskottet vidhöll sin tidigare
uppfattning att det var angeläget att ett väl utbyggt och
enhetligt system för registrering av barnolycksfall snarast kom
till stånd, och det var därför, enligt utskottets mening,
tillfredsställande att socialstyrelsen tagit initiativ till en
central registrering av olycksfall. Utskottet ansåg motionen i
den aktuella delen tillgodosedd och avstyrkte motionen (res.
fp). Riksdagen följde utskottet.
Enligt socialstyrelsen är huvudsyftet med det
klassifikationssystem som har utarbetats att dess användning
skall ge underlag för olycksfallsskadeutredningar och förslag
till inriktning av förebyggande insatser, främja forskning och
undervisning som på sikt syftar till att ytterligare förebygga
olycksfallsskador samt möjliggöra jämförelser av
olycksfallsskadedata på såväl lokal, regional som nationell
nivå. Som ett komplement till klassificeringen av
olycksfallsskador har en handbok för olycksfallsregistrering
utarbetats. Utskottet har erfarit att den registrering som för
närvarande äger rum i de olika landstingen omfattar ca 20 % av
befolkningen. Tendensen har dock varit att landstingens
verksamhet med olycksfallsregistrering har minskat något under
den senaste tiden på grund av resursbrist. Registrering av
barnolycksfall har prioriterats. Arbetet vid socialstyrelsens
olycksfallsskadeenhet med planeringen av ett centralt register
över olycksfall pågår alltjämt. En viktig förutsättning för ett
sådant register är dock landstingens medverkan vid en
registrering på lokal nivå.
Även yrkanden som motsvarar det nu aktuella yrkande 2 har
tidigare behandlats av utskottet. I betänkandet SoU
1986/87:2 hänvisade utskottet till att det i propositionen om
utvecklingslinjer för hälso- och sjukvården (prop. 1984/85:181)
bl.a. understrukits att det skadeförebyggande arbetet kräver ett
direkt engagemang av medborgarna, folkrörelser och ansvariga
samhällsorgan för att bli framgångsrikt. Utskottet erinrade om
att regeringen gett socialstyrelsen i uppdrag att även utreda
miljö- och hälsoskyddsnämndens skadeförebyggande verksamhet. I
uppdraget låg också att belysa möjligheterna att utveckla en
aktiv medborgarmedverkan. Utskottet förutsatte att
socialstyrelsen därvid skulle komma att ta till vara bl.a. de
erfarenheter som vunnits i de olika projekt där föräldrar och
andra frivilliga engagerats som barnmiljöombud. Mot bakgrund av
den sålunda inledda utredningen var utskottet inte berett att ta
ställning till de närmare formerna för bekämpande av
barnolycksfall.
I betänkandet 1988/89:SoU13 (s. 5) vidhöll utskottet
uppfattningen att riksdagen borde avvakta resultatet av
socialstyrelsens utredning om miljö- och hälsoskyddsnämndernas
skadeförebyggande verksamhet innan något initiativ i frågan
övervägdes. Utskottet avstyrkte en motion (fp) i ämnet och
riksdagen följde utskottet (res. fp).
Enligt uppgift från socialstyrelsen kommer resultatet av
styrelsens utredning att redovisas senare under hösten.
Utskottets bedömning
En viktig uppgift för samhället är att så långt som möjligt
begränsa antalet olycksfall, inte minst i gruppen barn och
ungdomar. För att kunna förebygga olycksfallen är det viktigt
att ha kunskap om orsakerna till dessa. Sådan kunskap kan
erhållas genom att olycksfallsskadorna registreras. Utskottet
ser därför liksom tidigare positivt på det arbete som pågår i
syfte att få till stånd ett enhetligt system för registrering av
dessa skador. Enligt utskottets mening är det av största
betydelse att verksamheten med registrering av olycksfall byggs
ut och sprids till alla landsting. Vidare bör en central
registrering av dessa skador snarast komma till stånd. Utskottet
förutsätter dock att socialstyrelsen även fortsättningsvis
aktivt medverkar till att påskynda en fortsatt utbyggnad av
olycksfallsregistreringen. Utskottet avstyrker därför motion
So625 (fp) yrkande 1.
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att riksdagen bör
avvakta socialstyrelsens redovisning av miljö- och
hälsoskyddsnämndernas skadeförebyggande verksamhet, innan
utskottet överväger något initiativ i frågan om barnskyddsombud.
Motion So625 (fp) yrkande 2 avstyrks.
Förebyggande barn- och ungdomsvård
Motionerna
I motion 1989/90:So482 av Ragnhild Pohanka och Anita
Stenberg (båda mp) yrkas att riksdagen beslutar att H-byrån på
socialstyrelsen ges sådana resurser att den kan verka som en
motor för verksamheten i hela landet och samtidigt ha en
kontrollerande funktion (yrkande 1) samt att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen
dels om att socialstyrelsen bör initiera grupper inom varje
landsting för förebyggande psykosocialt arbete (yrkande 2),
dels om att socialstyrelsen bör initiera grupper inom varje
kommun för förebyggande psykosocialt arbete (yrkande 3) och
dels om att socialstyrelsen anvisar föreskrifter om
barnavårdscentralernas roll i socialt förebyggande verksamhet
(yrkande 4). Vidare yrkas att riksdagen beslutar att BVC
typ I återinförs i tätorter (yrkande 5). Motionärerna anför
att vi under de senaste decennierna för varje år fått allt
större problem med stegrade kostnader för sjukvård och
socialvård. Dessa kostnader har nått sådana dimensioner att de
hotar att spräcka förutsättningarna för hela välfärdssamhället.
Vi har enligt motionärerna fått en helt ny klass av socialt
nedtrampade människor, som utgör 10--15 % av befolkningen.
Barnen är värst utsatta, och när det gäller barn och ungdomar
måste enligt motionärerna den onda cirkeln brytas och stora
resurser sättas in. Det krävs intresse och engagemang för att
arbeta socialt förebyggande bland barn och ungdomar i alla
åldrar. Motionärerna tar upp frågor om arbetet på
barnavårdscentraler, inom barnomsorgen och skolan m.m.
I motion 1989/90:So625 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett samlat
åtgärdsprogram för att stärka barnkompetensen och vidga
barnperspektivet inom socialtjänstens ansvarsområde (yrkande
14) samt att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad som anförts om regionala specialistteam (yrkande
15). En rad åtgärder på skilda områden skulle enligt
motionärerna stärka barnkompetensen och vidga barnperspektivet
inom socialtjänstens ansvarsområde. Ett åtgärdsprogram bör
innehålla förslag till åtgärder för att utveckla kompetensen och
höja socialsekreteraryrkets status. Det handlar, förutom om
lönesättning, om metodutveckling, arbetsorganisation, politiskt
förankrade målinriktade program och formaliserade modeller för
samverkan. Vidare hänvisar motionärerna till de regionala
specialistteam som finns när det gäller handläggning av ärenden
om sexuella övergrepp på barn och anser att specialistteam över
kommungränserna, som är inriktade även på andra problemgrupper,
bör inrättas.
Bakgrund
Socialstyrelsens folkhälsoenhet följer hälsoutvecklingen i
Sverige och ger underlag till hälsofrämjande och
sjukdomsförebyggande insatser. En samlad beskrivning och analys
av hälsoutvecklingen för olika befolkningsgrupper, förändringar
i levnadsvanor och miljöfaktorer av betydelse för hälsan m.m.
redovisas vart tredje år i en folkhälsorapport. Enheten svarar
också för de nationella hälsoregistren och för stöd och
samordning i statistikfrågor inom socialstyrelsen. Enheten
arbetar med hälsopolitiska underlag och program. Verksamheten
bedrivs genom allmänna råd och annan vägledande information,
uppföljning och utvärdering, analyser av samhälls- och
miljöförhållanden, sammanställning av fakta, metodutveckling
m.m.
Regeringen uppdrog i januari 1988 åt socialstyrelsen att
utvärdera socialtjänstlagstiftningens tillämpning beträffande
barn och ungdom, främst utsatta grupper. Utredningens arbetsnamn
har varit REBUS-projektet. Genom SoS-rapporten 1990:3,
Växa i välfärdsland har socialstyrelsen slutredovisat sitt
uppdrag. Rapporten ger en i stora delar kritisk bild av
samhällets insatser för utsatta barn och ungdomar. Kritiken
gäller själva innehållet i verksamheten, men den gäller också
betydande brister i planering, uppföljning och utvärdering av
insatserna. Erfarenheter och kunskaper om barn och ungdom måste
i högre grad systematiseras och dokumenteras. Särskild tonvikt
måste enligt styrelsen läggas på utsatta grupper. Det sociala
arvet är fortfarande en realitet, framgår det. Det sägs vidare
att vi kan komma att gå in i det två tredjedelssamhälle som
utvecklats i andra länder, med en grupp (1/3) som kommer alltmer
på efterkälken. Socialstyrelsen bedömer att det nu handlar om
att ta ett andra steg för att förverkliga de goda mål som gäller
för verksamheten enligt lagstiftningen. För att uppnå målen
krävs emellertid betydande insatser på en rad områden där
socialtjänsten i alla delar måste bringas att med stor
målmedvetenhet verka för att förbättra barns och ungdomars
levnadsförhållanden med särskild tonvikt på utsatta grupper.
Socialstyrelsen kommer att ta aktiv del i detta arbete och
bedriva en kontinuerlig uppföljning och utvärdering av
socialtjänstens insatser för barn och ungdom, anförs det.
I rapporten behandlas bl.a. frågor om barns hälsa,
förebyggande barn- och ungdomsarbete och avsaknaden av det s.k.
barnperspektivet. Metoder för utveckling av barn- resp.
ungdomsperspektivet behöver enligt socialstyrelsen utvecklas.
Olika former av samverkansmodeller, t.ex. regionala
specialistteam, kan medverka till kunskapsuppbyggnad och
metodutveckling.
Rapporten övervägs för närvarande i regeringskansliet.
Tidigare riksdagsbehandling
En motion (mp) som motsvarar den nu aktuella So482 behandlades
av utskottet förra hösten i betänkandet 1989/90:SoU10 (s. 10
f.). Yttranden över motionen hade inkommit från
Landstingsförbundet, Svenska läkaresällskapet, Sveriges
läkarförbund och Svensk Förening för allmänmedicin, som är en
sektion inom Svenska läkaresällskapet. Landstingsförbundet
konstaterade bl.a. att motionärernas och förbundets intentioner
avseende behovet av förebyggande insatser för barn och ungdom
stämmer väl överens. I landstingens uppgifter ingår att inom
ramen för sin verksamhet bedriva hälsovård och att i samverkan
med organisationer och myndigheter på bred front förebygga
ohälsa och skador. Detta arbete pågår kontinuerligt och omfattar
också åtgärder som motionärerna behandlar i sin motion, angavs
det. Svenska läkaresällskapet stödde motionärernas förslag
att specialkompetensen återuppbyggs inom social barn- och
ungdomsvård. Sveriges läkarförbund delade motionärernas
uppfattning att socialstyrelsen bör ges resurser så att den både
kan ha en aktiv roll i dessa frågor och utöva tillsyn över
verksamheten. Man ansåg det dock tveksamt om nya ledningsgrupper
i kommun och landsting bör inrättas för verksamhet som
barnhälsovård resp. socialtjänst i dag ansvarar för. Det syntes
enligt förbundet bättre att i stället ge dessa organisationer
resurser att klara sin verksamhet enligt direktiv och förslag
från socialstyrelsen. Motionärernas förslag att BVC typ I
återinförs i tätorterna ansågs vara ett sätt att återfå resurser
och bibehålla kompetens inom verksamheten.
För en mer utförlig redovisning hänvisas till nämnda
betänkande. Frågor om barnhälsovården behandlades också
utförligt i betänkandet.
Utskottet framhöll vikten av att barnens och ungdomarnas
situation i dagens samhälle uppmärksammas och diskuteras.
Särskilt gäller detta i fråga om de socialt mest utsatta barnen
och ungdomarna, uttalade utskottet. Samverkande insatser fordras
för att nå ett gott resultat. Det är av stor vikt att
tillräckliga resurser ställs till förfogande för det
förebyggande barn- och ungdomsarbetet och att dessa insatser
samordnas, hette det vidare. Utskottet hänvisade till
socialstyrelsens uppdrag att utvärdera
socialtjänstlagstiftningens tillämpning beträffande barn och
ungdom och till Folkhälsogruppens arbete. Vidare hänvisades till
en särskild utredning (dir. 1989:48) som skall behandla
ungdomars villkor på 1990-talet (Ungdomsutredningen, C 1989:06).
Utskottet anförde slutligen att samarbetet mellan olika huvudmän
är av stor betydelse för det förebyggande barn- och
ungdomsarbetet. Utskottet ansåg att det utredningsarbete som
pågick borde avvaktas innan ställning togs till vilka åtgärder
som behövdes på området. Vidare delade utskottet uppfattningen
att barnavårdscentraler och distriktssköterskor måste få
tillräckliga resurser för att kunna bedriva sitt förebyggande
arbete. Även i denna fråga borde resultatet av det pågående
utredningsarbetet avvaktas, anförde utskottet. Utskottet kunde
inte ställa sig bakom ett generellt krav på införande av
barnavårdscentraler typ I i tätorter. Motionen avstyrktes (res.
mp).
Utskottets bedömning
Förra hösten redovisade utskottet sin inställning till de
frågor som aktualiseras i motion So482. Utskottet vidhåller sin
inställning i dessa frågor. Socialstyrelsen har slutredovisat
sitt uppdrag att utvärdera socialtjänstlagstiftningens
tillämpning beträffande utsatta barn och ungdomar. Styrelsen har
därvid angett att den aktivt skall ta del i arbetet med att
förbättra barns och ungdomars levnadsförhållanden och bedriva en
kontinuerlig uppföljning och utvärdering av socialtjänstens
insatser för barn och ungdom. Med hänvisning till det arbete som
för närvarande bedrivs på området avstyrker utskottet motion
So482 (mp) yrkandena 1--5.
Utskottet anser att de frågor som tas upp i motion So625 är
angelägna. Frågorna har dock redan uppmärksammats av
socialstyrelsen i rapporten Växa i välfärdsland. Rapporten
övervägs för närvarande i regeringskansliet. Något initiativ
från riksdagen behövs därför inte. Utskottet avstyrker sålunda
motion So625 (fp) yrkandena 14 och 15.
Minimal Brain Dysfunction (MBD)
Motionen
I motion 1989/90:So542 av Kenth Skårvik och Leif Olsson
(båda fp) hemställs om tillkännagivanden dels om att personal
inom socialtjänst, hälso- och sjukvård samt skola bör få
utbildning om MBD (yrkande 1), dels om inrättande av ett
träningscenter för barn med handikapp (yrkande 2). Det är
enligt motionärerna angeläget att personal inom socialtjänst,
hälso- och sjukvård samt skola får utbildning om handikapp och
om barn som har MBD. Vidare måste kraven på olika
behandlingsformer observeras. Det kan gälla alternativa former
av pedagogik, extra insatser avseende musik, drama, dans,
gymnastik och social träning. Motionärerna anser att ett
träningscenter för barn med handikapp som MBD och för andra
rörelsehindrade barn bör inrättas. Centret skall också fungera
som stöd för föräldrarna under barnens uppväxt och ge kunskap i
de fall kompetens hos andra instanser saknas.
Tidigare behandling
Hösten 1989 behandlade utskottet i betänkandet
1989/90:SoU10 (s. 29 f.) utförligt en motion om MBD av samma
motionärer. En beskrivning av sjukdomsbegreppet MBD återfinns i
betänkandet. Utskottet hade inhämtat yttranden över motionen
från socialstyrelsen, Landstingsförbundet och Svenska
läkaresällskapet. Enligt socialstyrelsens uppfattning är det
viktigt att personal inom socialtjänst, hälso- och sjukvård samt
skola får utbildning om olika handikapp och då framför allt om
barn med MBD. Kunskap om barn med MBD skall tas med i
utbildningsplanerna för alla yrkesgrupper som i sitt arbete
kommer i närmare kontakt med människor med handikapp. Särskilt
viktig anser man informationen till förskollärare, lärare samt
skol- och barnavårdspersonal vara. Styrelsen anförde att man är
medveten om behovet av information om MBD samt att en bok om
barn med MBD i serien Arbeta i barnomsorgen planeras.
Landstingsförbundet ansåg bl.a. att det är angeläget att de
kunskaper om MBD som finns, och som successivt tillkommer, ges
spridning inom förskola, skola, habiliteringsorganisation och
annan barninriktad verksamhet. MBD-barn kan också få hjälp på
barn- och ungdomspsykiatriska kliniker/mottagningar och på så
sätt kan såväl de direkta insatserna för barnen som
informationen och stödet till föräldrarna utvecklas, anfördes
det. Svenska läkaresällskapet anser att det finns ett behov
av ett brett spektrum av åtgärder. Barnmedicinska,
barnpsykiatriska och barnhabiliteringsmottagningar bör enligt
läkaresällskapet ta hand om de lätta fallen av MBD när det
gäller diagnostik, behandlingsplanering och uppföljning.
Resurserna finns delvis, men utbildningsbehovet anses mycket
stort. Svåra fall av MBD remitteras i allmänhet till
barnhabiliteringen. Resurserna där räcker dock enligt
läkaresällskapet inte för adekvat omhändertagande. Det framhålls
att det behövs förbättrade resurser inom såväl barnhälsovården
som barnsjukvården, habiliteringen, barnpsykiatrin och skolan.
Läkaresällskapet anser att socialstyrelsen och skolöverstyrelsen
inom de närmaste åren bör utarbeta riktlinjer och
rekommendationer för screeningverksamhet inom barn- och
hälsovård när det gäller MBD.
Utskottet delade uppfattningen i motionen att anhöriga till
barn med MBD samt personal inom barnomsorg, skola och hälso- och
sjukvård bör få information och utbildning om MBD. Information
om barn med MBD bör också tas med i utbildningen för de
yrkesgrupper som i sitt arbete kommer i närmare kontakt med
människor med detta handikapp. Som framhållits av
socialstyrelsen i remissyttrandet är det inte möjligt att ange
vilka insatser som kan krävas för barn med MBD inom t.ex.
barnomsorg och skola, anförde utskottet. Behovet av råd och
stöd varierar mycket mellan olika barn med MBD, och det är
nödvändigt att anpassa insatserna till det enskilda fallet. MBD
har fått ökad uppmärksamhet under senare tid, uttalade utskottet
vidare. Utskottet ansåg sig därför kunna förutsätta att de
berörda myndigheterna är väl medvetna om behovet av information
och utbildning och ansåg det sålunda obehövligt med något
uttalande från riksdagens sida i den delen. Motionen avstyrktes.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin uppfattning att det är angeläget att
all personal, som kommer i kontakt med barn med MBD och andra
handikapp, får utbildning och information om sådana handikapp
och om dessa barns särskilda behov. Det är också mycket vikigt
att olika personalgrupper samverkar, när det gäller insatserna
för dessa barn. De olika personalkategorierna kan på så sätt ta
del och lära av varandras kunskaper och erfarenheter. Liksom
tidigare utgår utskottet från att berörda myndigheter är
medvetna om behovet av insatser på området. Utskottet anser
därför inte att riksdagen har anledning att vidta några sådana
åtgärder som avses i motion So542 (fp) yrkande 1.
Motionsyrkandet avstyrks således.
Utskottet anser inte att yrkande 2 i motion So542 (fp) bör
föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. Motionsyrkandet
avstyrks.
Sexuella övergrepp mot barn m.m.
Motionerna
Flera motioner behandlar frågan om behov av åtgärder för att
förebygga sexuella övergrepp mot barn och för att förbättra
handläggningen av sådana ärenden.
I motion 1989/90:So202 av Ulla Tillander och Rosa Östh (båda
c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om åtgärder mot sexuella övergrepp
på barn. Motionärerna anmärker att det knappast finns något
område där det är mer angeläget att omedelbart ingripa, än då
äldre människor med inflytande över små barn barbariskt
utnyttjar dem sexuellt. Det behövs information i förebyggande
syfte, och dessutom måste åtgärdsmodeller byggas upp, anförs
det.
I motion 1989/90:So213 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas
ett tillkännagivande om stöd för barn som utsatts för sexuella
övergrepp (yrkande 13). Olika undersökningar pekar på att
upp till vart tionde barn kan ha utsatts för incest, anförs det
i motionen. Förutom åtgärdsprogram behövs forskning på en rad
områden, bl.a. när det gäller vilka som är gärningsmän, vilken
form av behandling/påföljd som ger bäst resultat samt
trovärdigheten av barns vittnesutsagor. Det planerade projektet
vid BRÅ, Brott mot barn, bör enligt motionärerna komma i gång
snarast. (Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju607.)
I motion 1989/90:So327 av Görel Thurdin och Karin Söder
(båda c) hemställs om tillkännagivanden beträffande vad som
anförts i motionen dels om barnombud (yrkande 1), dels om
bidrag till Riksföreningen mot sexuella övergrepp på barn (RMSÖ)
(yrkande 2). Motionärerna anför bl.a. att barn, som utsatts
för sexuella övergrepp från en vuxen i familjen, har stort behov
av hjälp och stöd. I förebyggande syfte och för att skydda
utsatta barn bör det finnas barnombud i kommunerna, och
socialtjänsten bör ha ansvar för att inrätta sådana tjänster.
Barnombudet skall ha till uppgift att ta till vara barnens
rättigheter i varje utredning och i övrigt se till barnens bästa
och värna barnens intressen. Motionärerna framhåller vidare att
RMSÖ, som är en frivillig organisation som genom jourverksamhet
arbetar för att stödja och hjälpa offer för sexualbrott, borde
ha möjlighet att få bidrag från socialstyrelsen för sin
verksamhet.
I motion 1989/90:So625 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
yrkas tillkännagivanden dels om dokumentation av skador i fall
av misstänkt barnmisshandel (yrkande 3), dels om åtgärder
för att tillgodose behovet av utbildning av personal angående
skador uppkomna på grund av sexuella övergrepp och misshandel av
barn och kvinnor (yrkande 4) och dels om en samarbetsmodell
för handläggning av mål och ärenden om sexuella övergrepp mot
barn (yrkande 5). Alla skador skall enligt motionärerna
dokumenteras noggrant, så att ett utförligt underlag finns
tillgängligt, när ett eventuellt rättsintyg skall utfärdas.
Motionärerna påpekar vidare att riktlinjer för handläggning av
ärenden, där barn misstänks ha blivit utsatta för misshandel,
redan finns, men att det behövs förnyad information och
utbildning. Det är enligt motionärerna mycket angeläget att
sexuella övrgrepp mot barn kommer till myndigheternas kännedom,
så att erforderliga åtgärder kan vidtas. Socialförvaltningarna
måste därför åläggas anmälningsskyldighet till polismyndigheten
vid dessa brott. Det är vidare nödvändigt med en samordning av
rättsväsende, socialförvaltning och aktuella vårdinstanser. En
samverkansmodell med fasta rutiner skulle bäst kunna garantera
en tillfredsställande gemensam bas för såväl sociala som
rättsliga åtgärder. Det arbete som för närvarande bedrivs vid
BRÅ bör, enligt motionärernas mening, påskyndas.
Frågan om kommunala barnombudsmän tas även upp i motion
1989/90:So629 av Anita Stenberg m.fl. (mp), vari yrkas att
riksdagen beslutar att varje kommun bör ha en
barnombudsmannatjänst på hel- eller halvtid (delvis).
Bakgrund
I utskottets betänkande 1989/90:SoU5 (s. 23 f.) redovisas
bl.a. socialstyrelsens tidigare engagemang när det gäller frågor
om våld och sexuella övergrepp mot barn. Olika former för
samarbete mellan myndigheter -- bl.a. den s.k.
Eskilstunamodellen -- redovisas likaså. För en mer utförlig
bakgrund hänvisas till denna genomgång.
En arbetsgrupp inom brottsförebyggande rådet (BRÅ) med
företrädare för berörda myndigheter m.fl. utreder för närvarande
sexuella övergrepp mot barn. Arbetsgruppen, som utsågs 1985,
skulle följa de insatser som görs för att komma till rätta med
övergreppen och utarbeta förslag om hur personal inom främst
socialtjänst, sjukvård och rättsväsende skall kunna förbättra
och effektivisera sina insatser. Gruppen behandlar frågan om den
information som behöver ges till vissa yrkesgrupper för att
dessa skall kunna upptäcka sexuella övergrepp, om hur dessa
problem handläggs av myndigheterna och om hur alternativa
behandlingsmetoder skall kunna utvecklas. Gruppens resultat
kommer, enligt uppgift från BRÅ, att redovisas under hösten
1990.
En kartläggning av brottsstatistik och genomgång av forskning
på området utförd inom BRÅ utgör en del av underlaget för
gruppens arbete. Beträffande den del av arbetet som avser
forskning och kartläggning har projektet hittills resulterat i
fyra delrapporter varav den senaste, Sexualbrott mot barn,
1990:6, redovisades sommaren 1990. Ytterligare en rapport är
under utarbetande och kommer troligtvis att utges senare under
hösten.
Ytterligare ett projekt vid BRÅ, Brott mot barn, har påbörjats
och är tänkt att utgöra en fortsättning på det tidigare arbetet
Sexuella övergrepp mot barn. Perspektivet vidgas till att
innefatta även andra typer av brott mot barn, t.ex.
barnmisshandel och brott inom familjen.
I budgetpropositionen (prop. 1989/90:100, bil. 7, s. 147
och 158) anfördes att det finns ett stort behov av att bl.a.
följa upp de resultat som BRÅ kommer fram till i ett
utvecklingsarbete inom området. Inom socialtjänsten och hälso-
och sjukvården saknas tillräckliga kunskaper och tillräckligt
utvecklade utrednings- och behandlingsmetoder när det gäller
barn, som utsatts för sexuella övergrepp. För att stimulera ett
utvecklingsarbete föreslogs två milj.kr., vilket innebär en
uppräkning med en milj.kr. De organisationer som bedriver arbete
för barn i utsatta situationer har stor betydelse, anfördes det
vidare. De ideella organisationerna har medverkat till att dra
fram problem, som barnmisshandel och sexuella övergrepp mot
barn, i ljuset. Även de föreningar som organiserar
familjehemsföräldrar bedriver en i sammanhanget viktig
verksamhet. För bidrag till dessa organisationer föreslogs en
ökning med en milj.kr. till drygt två milj.kr.
Riksföreningen mot sexuella övergrepp på barn (RMSÖ) erhåller,
enligt uppgift från socialstyrelsen, för närvarande inte några
statliga bidrag för sin verksamhet.
Socialstyrelsen kommer inom kort att ge ut allmänna råd om
handläggningen av ärenden rörande sexuella övergrepp mot barn.
Särskilt kommer handläggningsrutinerna inom socialtjänsten och
hälso- och sjukvården samt olika former av samarbete mellan
myndigheterna att behandlas.
Socialnämnden har inte någon generell rätt och inte heller
någon lagstadgad skyldighet att anmäla begångna brott. Enligt 7
kap. 4 § sekretesslagen (1980:100) gäller med vissa undantag
sekretess inom socialtjänsten för uppgift om enskilds personliga
förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas
utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men.
Presumtionen är således för sekretess. Av 14 kap. 2 §
sekretesslagen framgår att hinder mot polisanmälan, från dessa
utgångspunkter, inte föreligger rörande vissa brott mot
underåriga, dvs. barn som är under 18 år. Dessa brott är angivna
i 3, 4 och 6 kap. brottsbalken och gäller bland annat misshandel
eller annat brott mot liv eller hälsa, brott mot frihet och frid
samt sexualbrott. Detta innebär således att socialnämnden får
göra polisanmälan vid sådana övergrepp.
I socialstyrelsens Allmänna råd 1981:2, LVU, anförs bl.a.
att nämnden omsorgsfullt bör överväga för- och nackdelar med en
polisanmälan mot misstänkta eller konstaterade övergrepp.
Omständigheterna i det enskilda fallet får fälla utslaget.
Socialnämnden bör dock alltid handla med utgångspunkt från
barnets bästa, anförs det (s. 79).
I promemorian (Ds 1989:6), med förslag till ändringar av
vissa bestämmelser i brottsbalken om sexualbrott, anges att
vissa ändringar syftar till att på ett tydligare sätt markera
hur allvarligt man måste se på sexuella övergrepp mot barn.
Promemorian har remissbehandlats och är nu föremål för beredning
inom justitiedepartementet.
Tidigare behandling
Hösten 1988 behandlade utskottet i betänkandet
1988/89:SoU1 två motioner (fp) om sexuella övergrepp mot
barn. Utskottet uttalade följande (s. 26 f.).
Utskottet anser att det är en fråga av yttersta vikt att
förebygga sexuellt utnyttjande av barn och att behandla och
hjälpa de barn och familjer som drabbas. Denna inställning
klargjorde utskottet vid frågans behandling redan under
riksmötet 1984/85. Övergreppen är särskilt allvarliga genom att
barnens absoluta underläge utnyttjas av förövaren som också kan
använda sin styrka och makt till att dölja och förneka det som
skett. Barn kan också välja att förtiga övergreppen och offra
sig själva för att skydda förövaren. Övergreppen medför mycket
allvarliga störningar och skador hos barnet. Förekomsten av
sexuella övergrepp mot barn är helt oacceptabel för samhället.
Utskottet vill därför starkt understryka vikten av att berörda
myndigheter med kraft agerar för att förebygga sexuellt
utnyttjande av barn och för att behandling och hjälp ges de
drabbade familjerna. Insatserna måste sättas in skyndsamt och på
en bred front.
De som i sin yrkesutövning möter problemen ställs inför mycket
speciella krav på erfarenhet och kunskap. Yrkesgrupper som
berörs återfinns inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården,
skolan samt rättsväsendet. I ärenden om barn som far illa är ett
samarbete mellan dessa instanser ofrånkomligt och av central
betydelse. De olika yrkesgruppernas sammanlagda erfarenheter och
resurser ger bättre möjligheter att upptäcka om barn har utsatts
för övergrepp i sina familjer och att finna medel att på bästa
sätt hjälpa dem och deras familjer ur krisen. Utskottet ser
därför mycket positivt på det arbete beträffande
samarbetsmodeller m.m. som bedrivs av en arbetsgrupp vid BRÅ.
Dess arbete, som syftar till att underlätta upptäckt av
övergrepp och att förbättra utrednings- och
behandlingsrutinerna, får anses tillgodose syftet med de
aktuella motionerna -- -- --
Motionerna avstyrktes varvid utskottet även erinrade om det
lagstiftningsarbete som pågår och som syftar till skärpta straff
för övergreppen. Riksdagen följde utskottet.
I utskottets betänkande 1989/90:SoU5 (s. 23 ff.)
behandlade utskottet hösten 1989 flera motioner (fp, c) om
sexuella övergrepp och våld mot kvinnor och barn. Bl.a.
behandlades motioner som motsvarar de nu aktuella So327 och
So625 yrkandena 4 och 5. Utskottet anförde bl.a. följande.
En rad olika åtgärder på skilda områden behövs, enligt
utskottets mening, för att minska eller förebygga våld och
sexuella övergrepp mot kvinnor och barn. Av grundläggande
betydelse är att dessa övergrepp kommer till myndigheternas
kännedom för erforderliga åtgärder.
Barn och kvinnor som utsätts för misshandel och sexuella
övergrepp i hemmet är i stort behov av hjälp och stöd. Det
krävs, enligt utskottets mening, en bred kunskap hos berörda
myndigheter om dessa särskilda problem. Personalen måste bl.a.
vara väl insatt i vilka resurser som finns att tillgå och kunna
informera om dessa. Utskottet anser, att det finns behov av
förnyad information och utbildning till de personalgrupper som
kommer i kontakt med dessa ärenden.
Stora krav ställs också på ett väl fungerande samarbete mellan
berörda myndigheter. Enligt utskottet är det nödvändigt att
samordna de insatser som görs av rättsväsendet, de sociala
myndigheterna och aktuella vårdinstanser, eftersom utredningarna
i dessa ärenden är mycket svåra. En samverkansmodell med fasta
rutiner skulle bäst garantera en tillfredsställande gemensam bas
för såväl sociala som rättsliga åtgärder.
Utskottet ansåg vidare att det var befogat med en utvärdering
av socialtjänstens handläggning av anmälda fall av misstänkta
övergrepp på barn och kvinnor. Ett samlat förslag till
åtgärdsprogram bör föreläggas riksdagen, uttalade utskottet. Det
anförda gavs regeringen till känna med anledning av motionerna
(res s).
I betänkandet 1989/90:SoU15 om vård i vissa fall av barn
och ungdomar behandlade utskottet ett motionsyrkande (m) om
sammanställning och värdering av uppgifter kring barn utsatta
för våld och sexuella övergrepp. Utskottet konstaterade att
frågan om insatser mot våld och sexuella övergrepp mot barn och
kvinnor i hemmet nyligen hade behandlats av utskottet. Utskottet
vidhöll vad som då framfördes men ansåg inte att det var
motiverat med något nytt tillkännagivande från riksdagens sida.
Utskottet avstyrkte därmed motionen.
I betänkandet 1988/89:SoU13 (s. 9 f.) behandlades ett
motionsyrkande (mp) om inrättande av en kommunal
barnombudsmannatjänst. Utskottet hänvisade till
socialtjänstlagens bestämmelser och konstaterade att kommunerna
inom ramen för denna lag har möjlighet att inrätta tjänster som
barnombudsmän i den utsträckning de anser detta påkallat.
Utskottets bedömning
Barnmisshandel och sexuella övergrepp mot barn är företeelser
som väcker avsky och indignation. För att kunna förebygga och
upptäcka sådana övergrepp och för att kunna ge adekvat
behandling krävs insatser från samhället på bred front. Alla
myndigheter, som kommer i kontakt med barn, måste vara öppna och
lyhörda för tecken, som tyder på att ett barn är utsatt för
övergrepp i hemmet. När fråga har uppkommit om ett barn utsätts
för t.ex. misshandel, måste myndigheterna kunna agera snabbt,
professionellt och på ett för barnet skonsamt sätt. Att olika
personalkategorier samarbetar om dessa åtgärder är nödvändigt.
En fast modell för samverkan bör vara en självklar bas för de
insatser som skall sättas in.
Riksdagen gav förra hösten regeringen till känna vad utskottet
anfört om bl.a. behovet av en utvärdering av socialtjänstens
handläggning av anmälda fall av misstänkta övergrepp på barn och
kvinnor. Därvid uttalades att ett samlat förslag till
åtgärdsprogram borde föreläggas riksdagen. Utskottet vidhåller
denna uppfattning. Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen
till känna med anledning av motionerna So202 (c), So213 (c)
yrkande 13, So327 (c) yrkandena 1 och 2, So625 (fp) yrkandena
3--5 och So629 (mp)(delvis).
Insatser för flyktingbarn
Motionen
I motion 1989/90:So409 av Carl Bildt m.fl. (m) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i motionen om barnens situation (yrkande 2). Många
flyktingbarn har svåra upplevelser bakom sig, och därför bör
speciell hänsyn tas till dessa barn såväl vid
flyktingmottagandet som vid integreringen i samhället, anför
motionärerna. Verksamheten bör enligt motionärerna inriktas på
förebyggande verksamhet och psykosocialt stöd. Särskild
uppmärksamhet bör ägnas de barn som kommer ensamma till Sverige.
(Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sf605.)
Bakgrund
Socialstyrelsen har på regeringens uppdrag utrett
flyktingbarnens behov av stöd och hjälp från socialtjänsten och
hälso- och sjukvården. I sin rapport Socialstyrelsen redovisar
1988:22 framhåller styrelsen att flyktingbarn i allmänhet bör
betraktas som en utsatt grupp i behov av stöd och hjälp från
såväl socialtjänst som hälso- och sjukvård. Bland flyktingbarn
finns också grupper som behöver uppmärksammas särskilt. Hit hör
barn till föräldrar som länge levt under extrem stress, barn med
egna traumatiska upplevelser i hemlandet, barn utan
vårdnadshavare, handikappade barn och barn som under lång tid
levt i ovisshet om de får stanna i Sverige. Många flyktingbarn
är aktuella vid barnmedicinska och barnpsykiatriska
mottagningar. Från skolvärlden rapporteras om ökade svårigheter
att integrera flyktingbarn i klasserna. Det görs stora insatser
från socialtjänstens sida för att underlätta tillvaron för
barnen och deras familjer. Ett adekvat mottagande av barnen då
de kommer till landet är ett nödvändigt förebyggande arbete,
främst av mänskliga skäl men också för att bespara såväl
flyktingarna som samhället framtida problem, anförs det.
Första delen av socialstyrelsens rapport handlar om hur
flyktingbarn påverkas av sina egna eller föräldrarnas
traumatiska upplevelser. I den andra delen ges förslag på hur
man på olika nivåer, inom socialtjänsten och hälso- och
sjukvården, kan underlätta tillvaron för de flyktingbarn som
tillåtits stanna i landet. Det är viktigt att utveckla ett väl
fungerande samarbete mellan olika sektorer som kommer i kontakt
med barnen. Med tanke på den bakgrund många flyktingbarn har,
anser socialstyrelsen att det är synnerligen viktigt att
socialnämnderna tar ett aktivt ansvar för flyktingbarnen genom
att erbjuda föräldrarna en kartläggning av varje barns
individuella erfarenheter och behov för att, på grundval av
denna, kunna planera för det enskilda barnet och uppmärksamma de
barn som är i behov av särskilt stöd. Behovet av en omfattande
satsning på kunskap och metodutveckling framhålls också.
Även i SoS-rapport 1990:3, Växa i välfärdsland, behandlas
frågan om insatser för barn från andra länder. Enligt
socialstyrelsens bestämda uppfattning måste behoven av stöd för
invandrarbarn och ungdomar -- och hur man möter behoven -- inta
en central plats i det framtida arbetet (s. 110).
I budgetpropositionen (prop. 1989/90:100, bil. 7, s. 147
f.) anfördes bl.a. att det, genom den utredning om flyktingbarns
behov av stöd och hjälp som socialstyrelsen genomfört på uppdrag
av regeringen, har framkommit att det finns behov av att
utveckla nya metoder inom socialtjänsten för stöd och hjälp till
utsatta flyktingbarn och flyktingungdomar. Vidare föreligger ett
stort behov av att förstärka samarbetet mellan olika
myndigheter. För dessa ändamål disponerade socialstyrelsen 2
milj.kr. Under senare tid har det framkommit att problemen är
betydande även för invandrarungdomar som inte är flyktingar.
Arbetslösheten är betydligt högre bland invandrarungdomar än
bland svenska ungdomar. Andra generationens invandrare är
överrepresenterade bland de ungdomar som är intagna på landets
ungdomsvårdsinstitutioner. Signaler kommer om ett ökat missbruk
bland invandrarungdomar. Sammantaget visar dessa uppgifter att
det finns anledning till oro över hur ungdomar med
invandrarbakgrund har det i vårt land. Mot bakgrund härav
föreslog föredraganden att ytterligare 2 milj.kr. ställdes till
socialstyrelsens förfogande för försöks- och
utvecklingsverksamhet när det gäller barn och ungdomar vars
föräldrar är flyktingar eller invandrare. Särskild uppmärksamhet
borde i sammanhanget riktas mot att utveckla det uppsökande och
förebyggande arbetet bland invandrarungdomar, sades det. Den
senaste tidens kraftiga ökning av antalet asylsökande har ställt
flyktingmottagandet inför avsevärda svårigheter. Mot bakgrund
härav och mot bakgrund av de problem som socialstyrelsen
tidigare beskrivit i sin utredning av flyktingbarnens behov fann
regeringen behov av aktuell kunskap på området. Regeringen har
därför uppdragit åt socialstyrelsen att under år 1990 närmare
följa utvecklingen av det psykiska och fysiska hälsoläget hos
landets flyktingbarn och flyktingungdomar. Styrelsen skall även
samla information om förläggningars, kommuners, landstings och
organisationers verksamheter i fråga om dessa barn och ungdomar.
Uppdraget skall redovisas senast den 1 mars 1991.
Utskottets bedömning
Utskottet delar motionärernas uppfattning att flyktingbarnen
många gånger kräver speciell uppmärksamhet och omvårdnad från
samhällets sida. Socialstyrelsen har uppmärksammat denna grupp
och lämnat förslag på hur man på olika nivåer inom
socialtjänsten och hälso- och sjukvården kan underlätta
tillvaron för de flyktingbarn som tillåts stanna i Sverige.
Medel har också ställts till styrelsens förfogande för försöks-
och utvecklingsverksamhet på området. Styrelsens uppdrag att
följa utvecklingen och införskaffa information om de insatser
som görs på olika områden kommer att redovisas nästa vår.
Utskottet vill understryka vikten av att kartläggningen följs av
konkreta åtgärder där det behövs. Något behov av att riksdagen
tar ett initiativ i frågan föreligger således inte, och
utskottet avstyrker motion So409 (m) yrkande 2.
Särskilda åtgärder för invandrarungdomar
Motionen
I motion 1989/90:So292 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas
att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder för att
starta ett socialt stödprojekt bland invandrarungdomar.
Motionärerna anser att det krävs ett sammansatt åtgärdsprogram
för att stötta de arbetslösa invandrarungdomar som är, eller
håller på att bli, utslagna. Ett socialt stödprojekt bör enligt
motionärerna organiseras så att invandrare anställs för att
arbeta inom sin egen nations- och språkgrupp. De invandrare som
skall arbeta med verksamheten måste enligt motionärerna ges en
grundlig utbildning för att finna sig väl till rätta bland
svenska institutioner. Detta är, framhåller motionärerna,
nödvändigt för att invandrarungdomarna skall få det konkreta
stöd de behöver i olika situationer. För dessa stödprojekt bör
resurser ställas till kommunernas förfogande. (Motiveringen
återfinns i motion 1989/90:Sf636.)
Bakgrund
I föregående avsnitt har redovisats de insatser som nämndes i
budgetpropositionen när det gäller stöd till flyktingbarn
och invandrarungdomar.
I regeringens skrivelse till riksdagen 1989/90:69 om
ungdomsfrågor sägs bl.a. att invandrar- och
flyktingungdomens situation på arbetsmarknaden behöver ägnas
särskild uppmärksamhet. Utredningen om ungdomars villkor på
90-talet (Ungdomsutredningen) skall särskilt ta fram
en heltäckande bild av invandrarungdomens situation i
förhållande till övriga ungdomar, anförs det. Föredragande
statsrådet har också för avsikt att i samråd med berörda
fackdepartement söka få till stånd särskilda projekt för barn
och ungdomar i invandrartäta områden. En samordning av
insatserna i dessa bostadsområden är nödvändig, heter det i
skrivelsen.
I samarbete med Barn- och ungdomsdelegationen har
Ungdomsutredningen helt nyligen tagit fram en debattskrift med
titeln Murar att rasera. Ett delbetänkande om invandrar- och
flyktingungdomarnas situation kommer enligt uppgift att
presenteras i maj 1991. Betänkandet skall behandla frågan om
huruvida invandrar- och flyktingungdomar missgynnas, särskilt i
fråga om utbildning, arbete, bostäder och fritidssysselsättning.
Tidigare behandling
Utskottet har behandlat likartade yrkanden flera gånger
tidigare. I betänkandet SoU 1987/88:17 (s. 25 f.) angavs
bl.a. att regeringen i april 1988 gett socialstyrelsen och
arbetsmarknadsstyrelsen i uppdrag att gemensamt ta initiativ
till insatser i syfte att förstärka och utveckla samarbetet
mellan socialtjänsten och arbetsförmedlingen i landets kommuner.
Avsikten med initiativet, upplyste utskottet, var bl.a. att
stärka ungdomars anknytning till arbetsmarknaden. Satsningen
avsåg i hög grad invandrarungdom. Utskottet ansåg mot bakgrund
av det anförda inte att motionen borde föranleda någon
riksdagens åtgärd. Motionen avstyrktes.
I betänkandet 1988/89:SoU13 (s. 11 f.) behandlade
utskottet en motion som motsvarar den nu aktuella. Utskottet
ansåg, i likhet med motionärerna, att det är angeläget att
invandrarungdomarnas situation i Sverige uppmärksammas mer.
Utskottet hänvisade till regeringens skrivelse 1988/89 om
ungdomsfrågor och till statens ungdomsråd och konstaterade att
de frågor som motionärerna aktualiserat hade uppmärksammats av
de ansvariga myndigheterna, som också gjort vissa insatser.
Utskottet ansåg inte att det fanns behov av något riksdagens
initiativ och avstyrkte därför motionen (res. vpk). Riksdagen
följde utskottet.
Utskottets bedömning
De problem som förs fram i motionen behandlas för närvarande
av Ungdomsutredningen, som under första halvåret 1991 skall
avlämna ett delbetänkande om invandrarungdomarnas sociala
situation. Riksdagen bör därför inte överväga något initiativ
med anledning av motionen. Motion So292 (vpk) avstyrks sålunda.
Familjerådgivning
Motionerna
I motion 1989/90:So239 av Bengt Silfverstrand och Kurt Ove
Johansson (båda s) yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som anförts i motionen om behovet av
en tryggad och samordnad familjerådgivningsverksamhet.
Motionärerna anför att familjerådgivningen under flera år har
befunnit sig i en akut krissituation. Det saknas ett
övergripande ansvar för verksamheten och frågan om
huvudmannaskapet är fortfarande olöst, anförs det.
Rådgivningsverksamheten är, till följd av bristande resurser,
nedläggningshotad på många håll i landet. Socialstyrelsens
kartläggning av familjerådgivningsverksamheten visar att
väntetiderna dessutom är långa, ofta flera månader. För att
avhjälpa uppenbara brister och för att åstadkomma en nödvändig,
slagkraftig och övergripande organisation av verksamheten med
någon form av samlat eller samordnat huvudmannaskap krävs enligt
motionärerna skyndsamma initiativ i frågan.
I motion 1989/90:So324 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas
att riksdagen hos regeringen begär förslag till en utbyggnad av
familjerådgivningsbyråverksamheten (yrkande 3). Motionärerna
anser att den kommunala familjerådgivningen bör byggas ut, så
att alla kan få stöd vid separationer. Med en utbyggnad kan man
enligt motionärerna få fram bra och för barnen fungerande
samarbetssamtal när föräldrarna skiljer sig.
Bakgrund
Familjerådgivningen behandlades våren 1987 i betänkandet SoU
1986/87:22. Utskottet uttalade att
familjerådgivningsverksamheten är av mycket stort värde, både
direkt för de hjälpsökande och indirekt genom den handledning
som kan ges t.ex. till de socialsekreterare som har i uppgift
att leda samarbetssamtal. Det var enligt utskottets mening
nödvändigt att verksamhetens fortlevnad garanterades. Utskottet
beslutade därvid att föreslå riksdagen att ge regeringen till
känna att den skyndsamt borde ta upp frågan om hur
familjerådgivningsverksamheten skulle tryggas. Riksdagen
beslutade enligt utskottets hemställan. Med anledning av en
motion (s) behandlades familjerådgivningen även våren 1988 i
utskottets betänkande SoU 1987/88:14 (s. 11 f.). Utskottet
betonade att familjerådgivningen är av stort värde och vidhöll
att regeringen skyndsamt borde ta upp frågan om hur verksamheten
skulle kunna tryggas. Detta gavs regeringen till känna med
anledning av motionen (res. s).
I socialstyrelsens uppdrag att utvärdera socialtjänstens
insatser för barn och ungdom m.m. ingick även att undersöka hur
verksamheten med familjerådgivning skulle kunna tryggas samt att
överväga huvudmannaskapet för verksamheten. Genom SoS-rapport
1989:10, Familjerådgivning, Samarbetssamtal har styrelsen
redovisat uppdraget i denna del. Familjerådgivningen arbetar med
behandling av problem, konflikter och krissituationer i
äktenskap eller i andra samlevnadsformer. Den vänder sig
huvudsakligen till par, men tar också emot ensamstående. Det är
den verksamhet i samhället som är exklusivt inriktad på vuxna
människors relationsproblem. Verksamheten bedrivs med både
primärkommunal och landstingskommunal huvudman. År 1988 var
antalet byråer 45 stycken, varav 33 hade landstingskommunalt
huvudmannaskap. Det är enligt socialstyrelsen inte ovanligt att
familjerådgivningsbyråerna är nedläggningshotade. Ett enhetligt
huvudmannaskap bör fastställas som ett led i att trygga och
utveckla verksamheten, anförs det i rapporten. Styrelsens
förslag är att primärkommunerna skall vara huvudmän för
verksamheten.
Socialstyrelsens förslag har remissbehandlats och bereds för
närvarande i socialdepartementet.
I promemorian Ds 1989:52, Vårdnad och umgänge föreslås att
kommunerna skall åläggas att hålla en verksamhet med
samarbetssamtal i samband med skilsmässokonflikter och liknande
situationer. I promemorian hänvisas till
familjerådgivningssekretessen, och det anförs att det framstår
som lämpligast att samarbetssamtalen inte uppfattas som en
integrerad del av en utredning om vårdnad eller umgänge utan som
en insats inom socialtjänstens ram vid sidan av denna utredning.
Promemorian har resulterat i en proposition, som helt nyligen
har avlämnats (prop. 1990/91:8, Vårdnad och umgänge). I
propositionen föreslås att socialtjänstlagen kompletteras med en
bestämmelse om att kommunerna skall vara skyldiga att bereda
föräldrar möjlighet till samarbetssamtal. Vidare föreslås att en
domstol, i mål om vårdnad och umgänge, skall få uppdra åt
socialnämnden eller något annat organ att anordna
samarbetssamtal mellan föräldrarna.
Utskottets bedömning
Familjerådgivningen är en mycket viktig verksamhet genom sitt
stöd och sin hjälp åt familjer i kris. Familjerådgivningen har
även ett stort värde för barnen i familjen, som ofta utsätts för
stora påfrestningar när föräldrarna har relationsproblem. I
likhet med motionärerna anser utskottet att det nu är ytterst
angeläget att familjerådgivningen tryggas. Utskottet har vid
upprepade tillfällen tidigare uttalat att regeringen skyndsamt
bör ta upp denna fråga till behandling.
Utskottet vidhåller sin inställning att familjerådgivningen är
viktig och att regeringen skyndsamt bör ta upp frågan hur
verksamheten kan tryggas. Detta bör riksdagen ge regeringen till
känna med anledning av motionerna So239 (s) och So324 (vpk)
yrkande 3.
Olika brottsförebyggande åtgärder
Motionerna
I motion 1989/90:So213 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas
tillkännagivanden om vikten av att män engagerar sig för
ungdomar (yrkande 1) och om meningsfulla fritidsaktiviteter
för ungdom (yrkande 8). Vuxna måste agera konsekvent och
tydligt i förhållandet till barn och ungdomar, anför
motionärerna. De unga behöver vuxna av båda könen som
förebilder. Många ungdomar saknar dock manliga förebilder,
påpekar motionärerna och hänvisar till ett projekt som pågår där
det gäller att finna "nya pappor" som kan engagera sig i vilsna
ungdomar. Liknande projekt bör enligt motionärerna initieras på
andra håll i landet. Ungdomars engagemang, när det gäller olika
ideella verksamheter, är enligt motionärerna positivt och
utvecklande för ungdomarna. Det är också ett effektivt skydd
mot en negativ gängbildning och kriminalitet. Det är därför
viktigt att samhället på olika sätt stöder barn- och
ungdomsverksamhet. (Motiveringen finns i motion 1989/90:Ju607.)
I motion 1989/90:So234 av Britta Bjelle m.fl. (fp)
hemställs om tillkännagivanden om insatser mot alkohol- och
narkotikamissbruk som ett led i kampen mot ungdomsbrottslighet
(yrkande 1) och om andra lämpliga åtgärder för att förhindra
ungdomsbrottslighet men som ej fordrar lagstiftning (yrkande
3). Sambandet mellan alkohol- och narkotikamissbruk å ena
sidan samt kriminalitet å andra sidan är enligt motionärerna så
tydligt att man svårligen kan tänka sig någon brottsbekämpande
åtgärd som skulle ha större genomslagskraft än kampen mot
missbruk. Att pressa ned alkoholkonsumtionen är därför en av de
allra viktigaste åtgärderna för att hejda ungdomsbrottsligheten,
anför motionärerna. Kommunerna och folkrörelserna har ett stort
ansvar när det gäller att erbjuda barn och ungdomar en
meningsfull fritid som alternativ till sysslolöshet och
gängbildningar, anförs det vidare. En annan mycket viktig
brottsförebyggande verksamhet är enligt motionärerna
socialarbetarnas jourverksamhet. Genom att nattetid finnas på
utsatta platser kan fältarbetare förebygga brottslighet.
Ytterligare en viktig åtgärd i sammanhanget är samordningen
mellan socialtjänst och kriminalvård. Snabbhet och samarbete
mellan berörda myndigheter måste enligt motionärerna premieras.
(Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju810.)
I motion 1989/90:So291 av Ulla-Britt Åbark och Lena Öhrsvik
(båda s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad som anförts i motionen om behovet av ökade
insatser för att bekämpa ungdomsvåldet. Motionärerna förespråkar
bl.a. en ökad satsning på att få fler vuxna till daghem,
fritidshem och skola. Föräldrarna bör få kortare arbetsdag och
därigenom ökade möjligheter att umgås med sina barn. Arbetet
inom vård och omsorg bör enligt motionärerna uppvärderas.
Dessutom föreslås ett ökat stöd till organisationer och
folkrörelser.
Bakgrund
I regeringens skrivelse 1989/90:69 om ungdomsfrågor
redovisas inriktningen på ungdomspolitiken inför 1990-talet.
Insatserna skall enligt skrivelsen koncentreras på de mest
utsatta ungdomsgrupperna. Den särskilda ungdomsutredningen skall
ge förslag till åtgärder för att stärka demokratin och
jämlikheten för ungdomar. Barns och ungdomars egna aktiviteter
och möjligheter till inflytande uppmuntras genom särskilda
projektmedel till organisationer som bedriver barn- och
ungdomsverksamhet. Stödet till ungdomsorganisationerna
förbättras genom en tydligare inriktning på aktiviteter och
uppföljning. Särskild uppmärkamhet bör enligt skrivelsen ägnas
barn- och ungdomskulturen samt folkrörelsernas del i denna. När
det gäller ungdomar och våld måste föräldraansvaret förtydligas
och stödjas, sägs det. Ungdomens eget ansvar och engagemang
skall betonas liksom allmänna förebyggande samhällsåtgärder mot
våld.
Skrivelsen har behandlats av kulturutskottet i betänkandet
1989/90:KrU14.
I budgetpropositionen (prop. 1989/90:100, bil. 15,
civildepartementet, s. 141 ff.) anfördes bl.a. att Barn- och
ungdomsdelegationen sedan 1987 disponerar 30 milj.kr. årligen ur
allmänna arvsfonden till utvecklingsarbete bland ungdomar. Stöd
utgår främst för ungdomslokaler och försöksprojekt till ungdomar
som inte tidigare varit föreningsaktiva. Särskilt prioriteras
projekt som rör miljö, kultur (bl.a. rockmusik) och socialt
utsatta samt projekt mot våld och droger. Statens ungdomsråd har
till uppgift att främja fritidsverksamhet och kulturell
verksamhet bland barn och ungdomar samt att redovisa
utvecklingen när det gäller ungdomars villkor i samhället.
Statsbidrag till ungdomsorganisationerna utgår enligt
förordningen (1988:374) om statsbidrag till
ungdomsorganisationer. Bidraget utgår till central och lokal
ungdomsverksamhet. Det totala stödet till
ungdomsorganisationerna uppgår, enligt ett pressmeddelande från
civildepartementet i januari 1990, till 92 milj.kr.
När det gäller fältarbete anser socialstyrelsen att man
återigen bör ta upp frågan om arbete utanför ordinarie
tjänstetid. Socialtjänsten kritiseras för bristande kunskaper om
ungdomars förhållanden i "sina egna miljöer". En förutsättning
för att få bättre kunskaper är att arbetet sker flexibelt och
utanför de sedvanliga rutinerna. Modeller för att utveckla
fältverksamheten även på obekväm tid, bl.a. genom "goda
exempel", bör utarbetas (SoS-rapport 1990:3, s. 105).
Stiftelsen Fryshuset bedriver sedan januari i år ett
projekt som går ut på att intresserade vuxna vistas i olika
ungdomsmiljöer runt om i Stockholms city under fredag- och
lördagkvällar. Ca 60 personer, de flesta män men även en del
kvinnor, är engagerade i projektet som benämns Farsor på stan.
De föräldrar som deltar i projektet arbetar helt ideellt.
Tidigare behandling
Våren 1989 behandlade utskottet i betänkandet
1988/89:SoU13 (s. 10 f.) en motion (fp) om
fritidsaktiviteter för ungdomar i storstad. Utskottet uttalade
bl.a. att det åligger kommunernas socialtjänst att tillse att
insatser görs för att undvika uppkomsten av olämpliga
ungdomsmiljöer. Utskottet pekade vidare på det arbete som
bedrivs av statens ungdomsråd. Motionen avstyrktes.
I utskottets betänkande 1989/90:SoU15, Vård i vissa fall av
barn och ungdomar behandlades regeringens proposition 1989/90:
28 om en ny lag med särskilda bestämmelser om vård av unga. I
betänkandet behandlades också motionsyrkanden (c) om bl.a.
sambandet mellan ungdomsbrottslighet och droger, en god
barnomsorg, skolans roll för att förebygga ungdomsproblem och
vikten av en arbetsmarknadspolitik som förhindrar utslagning av
ungdomar. Utskottet uttalade (s. 65) att trygga
uppväxtförhållanden, goda föräldrarelationer och även i övrigt
positiva vuxenkontakter är av grundläggande betydelse för ett
barns utveckling och anpassning i samhället. Det är vidare, även
i detta sammanhang, av den största vikt att omsorgen om barnen,
under den tid föräldrarna förvärvsarbetar, kan tillgodoses på
ett fullgott sätt. Skolan har också stor betydelse när det
gäller unga människors möjligheter att få en gynnsam uppväxt och
i det brottsförebyggande arbetet, sades det. Betydelsen av att
ha arbete och sysselsättning kan inte heller nog värderas i
detta sammanhang, uttalade utskottet. Insatser mot ungdomars
missbruk av alkohol och andra droger har också stor betydelse
för att förebygga brott och sociala problem. Samhällets insatser
på detta område har under hösten 1989 ingående behandlats av
utskottet i betänkandet 1989/90:SoU2. Sammanfattningsvis ansåg
utskottet att insatser på en rad olika områden kan bidra till
att skapa gynnsamma uppväxtbetingelser för barn och ungdomar och
härigenom förebygga brott och sociala problem. I detta
sammanhang betonade utskottet återigen vikten av att
myndigheters och organisationers insatser samordnas väl.
Utskottet ansåg dock inte att riksdagen hade anledning att ta
några sådana initiativ som förordades i motionen. Denna
avstyrktes (res. c).
I betänkandet behandlades också en motion (fp) om social
jourverksamhet. Utskottet redogjorde därvid för vad som sades i
socialtjänstpropositionen om värdet av en väl utbyggd social
jour. Utskottet förutsatte (s. 67) att även de kommuner som
fortfarande saknar en utbyggd socialjour arbetar med den
målsättningen att företrädare för socialtjänsten vid behov skall
kunna nås även utanför den ordinarie arbetstiden. Motionen
avstyrktes.
Flera motioner (s, fp, vpk) tog upp frågan om samordning
mellan olika myndigheter. Utskottet uttalade bl.a. följande (s.
53 f.).
Det bör enligt utskottet återigen framhållas hur viktigt det
är att förebyggande åtgärder av olika slag kommer till stånd på
ett tidigt stadium. Socialtjänsten måste kunna erbjuda de unga
en positiv och utvecklande miljö i stället för en destruktiv
gängtillvaro som kan leda till kriminalitet och social
utslagning.
För att samhällets insatser för unga lagöverträdare skall bli
effektiva krävs det att alla de myndigheter som kommer i kontakt
med en ung lagöverträdare samarbetar. Den unge har tidigare ofta
inte haft några gränser uppsatta för sitt handlande eller sett
några konsekvenser av detta handlande. Han har behov av att de
vuxna nu uppträder enigt, att de har en gemensam målsättning och
att de är tydliga i sina kontakter med honom. I likhet med
motionärerna vill utskottet vidare betona vikten av att
samhällets reaktion på ett brott, som begåtts av en ung
människa, kommer snabbt och att det finns en direkt koppling
mellan brottet och reaktionen. Åtgärderna bör vara anpassade
efter den unges behov och vara ett resultat av ett samarbete
mellan bl.a. den unge, föräldrarna, socialtjänsten och dess
institutioner, skolan, polis, åklagare och kriminalvård.
Utskottet avstyrkte motionerna (res. fp, vpk). Riksdagen
följde utskottet.
Utskottets bedömning
Utskottet har i flera olika sammanhang behandlat sådana frågor
som aktualiseras i motionerna. Utskottet vidhåller sin tidigare
inställning, bl.a. om vikten av att olika myndigheters och
organisationers insatser samordnas väl. Olika förebyggande
åtgärder för ungdomar har getts hög prioritet av ansvariga
myndigheter. Den särskilda ungdomsutredningen, som regeringen
tillkallat, skall belysa ungdomars villkor på 90-talet. Mot
denna bakgrund avstyrker utskottet motion So234 (fp) yrkandena 1
och 3.
Riksdagen har inte anledning att nu ta något initiativ med
anledning av motionerna So213 (c) yrkandena 1 och 8 samt So291
(s). Motionerna avstyrks.
Öppenvårdsinsatser
Motionerna
I motion 1989/90:So226 av Carl Bildt m.fl. (m) yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till en ny LVU-lag i
enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 5).
Motionärerna efterlyser den stegvisa åtgärdslista som fanns i
den gamla barnavårdslagen, vilken gav barnavårdsnämnderna en
reell möjlighet att reagera och agera. Både föräldrar och unga
var medvetna om att åtgärderna skulle trappas upp om inga
förändringar till det bättre ägde rum. Nu kommer
socialnämndernas agerande överraskande, och det dröjer ofta
alltför länge innan nämnden ingriper, heter det i motionen.
I motion 1989/90:So261 av Jerry Martinger m.fl. (m) yrkas
att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om
sociala myndigheters möjligheter att ingripa mot unga som begår
brott (yrkande 5). (Motiveringen finns i motion
1989/90:Ju814) I motion 1989/90:So298 av Rolf Dahlberg m.fl.
(m) finns ett likalydande yrkande (yrkande 5).
(Motiveringen finns i motion 1989/90:Ju820) Motionärerna anför
att de sociala myndigheterna i större utsträckning måste kunna
vidta åtgärder mot ungdomar, som gjort sig skyldiga till brott
eller som påbörjat missbruk, även om det sker mot den unges
vilja. Det bör enligt motionärerna bli möjligt att utfärda
förbud för den unge att vistas i vissa miljöer, och den unge bör
kunna föreläggas att lämna urinprov för kontroll av att ett
tidigare narkotikamissbruk inte fortsätter.
I motion 1989/90:So234 av Britta Bjelle m.fl. (fp)
hemställs om ett tillkännagivande om hur organisationen för
omhändertagande av unga skall vara utformad (yrkande 2
delvis).
Motionärerna anser att det krävs ytterligare reaktioner från
samhällets sida även vid lindriga förseelser samt att alla
ungdomar som begår brott eller grips för fylleri bör bli föremål
för uppmärksamhet under någon tid. (Motiveringen återfinns i
motion 1989/90:Ju810.)
I motion 1989/90:So258 av Ingegerd Wärnersson och Anita
Jönsson (båda s) yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som anförts om behovet av
försöksverksamhet för barn med sociala störningar. Motionärerna
anser att man genom vårdinsatsernas mångfald splittrar den som
är i behov av hjälp. Det vore enligt motionärerna värdefullt om
socialstyrelsen tog initiativ till en försöksverksamhet där
erfarna socialsekreterare får vara stödpersoner till barn med
grava sociala problem. Stödpersonen skall följa barnet i
barnomsorg, skola och familj och fungera som en extraförälder.
Antalet utredningar m.m. borde därmed minska, hoppas
motionärerna.
I motion 1989/90:So213 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om nya vårdformer som alternativ till
samhällsvård av barn med problem (yrkande 2). En ny metod
som prövats som alternativ till samhällsvård är enligt
motionärerna att socialsekreterarna skriver kontrakt med
problembarnets föräldrar. Avsikten är att föräldrarna skall
engagera sig i barnens situation. Vårdformen är en form av hjälp
till självhjälp. Motionärerna anser att nya vårdformer som
alternativ till samhällsvård bör utredas. (Motiveringen finns i
motion 1989/90:Ju607.)
Bakgrund
Den tidigare barnavårdslagen (1960:97) hade ett
regelsystem som var delvis annorlunda utformat än det som gäller
för närvarande. När det gällde barn och ungdomar som utvecklades
ogynnsamt eller på annat sätt for illa, kunde barnavårdsnämnden
på ett tidigt stadium dels vidta olika former av frivilliga
hjälpåtgärder för barnet eller dess familj, dels omhänderta
barnet för s.k. frivillig samhällsvård. Grunden för att lämna
allmänt stöd fanns i 3 § barnavårdslagen, vari bl.a. föreskrevs
att nämnden särskilt skulle uppmärksamma sådana underåriga som
med hänsyn till kroppslig eller själslig hälsa och utrustning,
hem- och familjeförhållanden samt omständigheterna i övrigt
kunde anses vara särskilt utsatta för risk att utvecklas
ogynnsamt. Den frivilliga samhällsvården kunde beslutas i två
fall, dels på begäran av föräldrarna eller med deras samtycke,
dels beträffande övergivna barn (31 § barnavårdslagen). Om
förhållandena för barnet eller den unge var allvarliga, var det
emellertid inte aktuellt att tillämpa de angivna bestämmelserna.
I stället blev 25--29 §§ barnavårdslagen tillämpliga. Enligt
dessa bestämmelser var barnavårdsnämnden skyldig att vidta
åtgärder i vissa angivna situationer. Nämnden skulle då om
möjligt försöka åstadkomma rättelse genom en eller flera
förebyggande åtgärder (26 §). Dessa var 1. hjälpåtgärder,
innefattande råd och stöd, 2. förmaning och varning, 3.
föreskrifter rörande den unges levnadsförhållanden samt 4.
övervakning. Om förebyggande åtgärder bedömdes gagnlösa, eller
om man redan prövat sådana åtgärder utan resultat, skulle
nämnden omhänderta den unge för samhällsvård enligt 29 §
barnavårdslagen.
Enligt 12 § socialtjänstlagen (1980:620) skall
socialnämnden verka för att barn och ungdom växer upp under
trygga och goda förhållanden. Socialnämnden skall vidare i nära
samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling
och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom.
Socialtjänstlagen betonar det förebyggande arbetet och
socialnämnden bör samarbeta med andra samhällsorgan för att
försöka motverka uppkomsten av sociala problem.
I socialtjänstpropositionen (prop. 1979/80:1, del A s.
501) uttalades att sådana förebyggande åtgärder som kunde vidtas
enligt barnavårdslagen, enligt föredragandens mening, borde
ersättas av andra stöd- och hjälpåtgärder, som socialnämnden kan
erbjuda den enskilde inom socialtjänsten. Dessa åtgärder tjänar
sitt syfte bäst när de ges i samförstånd med föräldrarna och den
unge, anfördes det. Den enda åtgärd som LVU borde anvisa var
beredande av vård utanför den unges eget hem.
I regeringens proposition 1984/85:171 om särskilda insatser
inom socialtjänsten för ungdomar i samband med missbruk och
kriminalitet m.m. lades fram förslag i syfte att förtydliga
socialtjänstens ansvar för ungdomar. Förslagen avsåg bl.a. att
motverka tendenser att i ökande utsträckning döma ungdomar till
påföljd inom kriminalvården. Riksdagens beslut med anledning av
denna proposition (SoU 1984/85:31, rskr. 356) innebar bl.a.
ändringar i lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård
av unga (gamla LVU), så att socialnämnderna kunde besluta om att
den unge skall hålla regelbunden kontakt med en särskilt utsedd
kontaktperson eller delta i behandling i öppna former inom
socialtjänsten. Med anledning av en motion (m), vari det
efterlystes en kedja av förebyggande åtgärder, erinrade
utskottet om socialtjänstens karaktär av ramlag.
Socialtjänstlagen anger över huvud taget inte vilka åtgärder som
skall vidtas i ett särskilt fall, utan detta skall alltid
avgöras efter en bedömning av samtliga omständigheter i det
individuella fallet, anfördes det. Utskottet ansåg det olyckligt
om man skulle frångå denna principiella uppläggning och i
stället binda sig för en viss kedja av åtgärder. En
förutsättningslös prövning av vilka åtgärder som bäst behövs i
ett enskilt fall var, enligt utskottets mening, den bästa
garantin för att barn och ungdomar i risksituationer snabbt får
adekvat hjälp.
I propositionen (s. 25) berördes frågan om nämnden skulle
kunna besluta om att den unge lämnar urinprov regelbundet och på
så sätt styrker sin drogfrihet. Det var, enligt föredragandens
mening, stor skillnad mellan att den unge samtycker till att
visa sin drogfrihet genom att lämna urinprover och att han blir
tvingad till det. Vidare anfördes att det fanns risk för att
själva provtagningen kunde komma att bli alltför
integritetskränkande. Mot den bakgrunden var föredraganden inte
beredd att införa bestämmelser som gav nämnden möjlighet att
ställa sådana krav på den unge.
Genom beslut den 21 februari 1990 antog riksdagen en ny lag
(SFS 1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (nya
LVU), som trädde i kraft den 1 juli 1990. Bestämmelserna om
öppenvårdstvång är i sak oförändrade i nya LVU. Enligt 22 § får
socialnämnden besluta att den unge skall hålla regelbunden
kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson eller att den unge
skall delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten. En
förutsättning för dessa åtgärder är att det kan antas att den
som är under 20 år till följd av missbruk av
beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något
annat socialt nedbrytande beteende kommer att behöva beredas
vård med stöd av lagen om beteendet fortsätter. En annan
förutsättning är att det stöd eller den behandling som behövs
inte kan ges den unge med samtycke av honom själv, om han fyllt
15 år, och, om han står under någons vårdnad, av
vårdnadshavaren. Det skall finnas en behandlingsplan när ett
beslut om sådan tvångsåtgärd meddelas. Nämnden skall med längst
sex månaders mellanrum pröva om en beslutad tvångsåtgärd skall
upphöra.
I juni 1990 beslutade regeringen att en parlamentariskt
sammansatt kommitté skulle tillkallas för att utvärdera
nuvarande regelsystem för unga lagöverträdare samt lämna förslag
till i vilka former och på vilket sätt det allmänna i framtiden
bör ingripa när ungdomar, som har fyllt 15 år, begår brott (Dir.
1990:53). Huvuduppgiften skall vara att undersöka om den
nuvarande fördelningen av uppgifter mellan socialtjänsten och
rättsväsendet är väl avvägd när det gäller unga lagöverträdare
och om samordningen mellan myndigheterna kan förbättras. Enligt
sina direktiv skall kommittén också kunna överväga
reaktionsformer, exempelvis av det slag som man nyligen beslutat
inleda en försöksverksamhet med i Danmark (s.k.
ungdomskontrakt). Ett sådant kontrakt skall enligt den danska
modellen skrivas under av den unge, hans föräldrar samt polisen
och de sociala myndigheterna. Kontraktet innebär att den unge
skall avhålla sig från brott och förplikta sig att delta i olika
aktiviteter.
Tidigare behandling
I utskottsbetänkandet 1989/90:SoU15, Vård i vissa fall av
barn och ungdomar, behandlades motioner (m) som motsvarar vissa
av de motioner som nu är aktuella. Utskottet uttalade (s. 45)
bl.a. att det är mycket viktigt att socialnämnden arbetar
förebyggande samt att ett ingripande med tvång i allmänhet inte
bör komma överraskande. Socialnämnderna har ett ansvar också för
att utveckla metoderna i arbetet med socialt utsatta ungdomar.
Genom en satsning på förebyggande arbete och metodutveckling
minskar behovet av att använda tvång, anförde utskottet. De
åtgärder, t.ex. förmaning och varning samt föreskrifter för den
unge, vilka var möjliga enligt barnavårdslagen, hade långt innan
barnavårdslagen upphörde att gälla kommit att sakna praktisk
betydelse, uttalade utskottet vidare och ansåg att de i
propositionen föreslagna möjligheterna till förebyggande
åtgärder enligt LVU fick anses vara tillräckliga. Motionerna
avstyrktes (res. m). Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
Utskottet har tidigare ställt sig positivt till att
socialnämnden arbetar förebyggande och -- när det gäller
insatser i ett enskilt fall -- att det görs en förutsättningslös
prövning av vilka åtgärder som är erforderliga. Vidare har
utskottet uttalat att metoderna för socialtjänstens arbete i
detta avseende bör utvecklas och att socialnämnden inte bör vara
bunden av en viss kedja av åtgärder, som skall vidtas i det
individuella fallet. Utskottet vidhåller sin inställning i dessa
frågor och anser inte att det inträffat något som bör föranleda
en ändrad bedömning från utskottets sida i frågan. Utskottet
avstyrker därmed motionerna So226 (m) yrkande 5, So261 (m)
yrkande 5 och So298 (m) yrkande 5.
Mot bakgrund av den utredning som för närvarande pågår, när
det gäller regelsystemet för unga lagöverträdare och frågan om
alternativa vårdformer för dem, avstyrker utskottet motionerna
So213 (c) yrkande 2, So234 (fp) yrkande 2 delvis och So258 (s).
Särskilda ungdomshem
Motionerna
I motion 1989/90:So209 av Carl Bildt m.fl. (m) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om åtgärder för att minska ungdomsbrottsligheten.
Motionärerna hänvisar till innehållet i motion So298 (se nedan)
och poängterar att vården vid de s.k. § 12-hemmen måste
förbättras, så att de mest kriminellt belastade ungdomarna kan
tas om hand. (Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju802.)
I motion 1989/90:So213 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas
tillkännagivanden dels om statens ansvar för samordning över
landstingsgränserna av § 12-hemmen (yrkande 9), dels om
alternativ till § 12-hemmen (yrkande 10). Motionärerna anför
att resurserna till hemmen för särskild tillsyn enligt 12 § LVU
måste förstärkas, bl.a. för att få till stånd fler platser, fler
personliga vårdare och en utveckling av vårdmetoderna. Staten
bör ta ansvar för att planera och samordna verksamheten över
landstingsgränserna. Enligt motionärerna måste man också pröva
alternativ till de särskilda ungdomshemmen, t.ex. behandlingshem
som drivs av ideella organisationer. Staten bör därför med
särskilda stimulansbidrag medverka till utformningen av sådana
behandlingsformer. (Motiveringen återfinns i motion
1989/90:Ju607.)
I motion 1989/90:So234 av Britta Bjelle m.fl. (fp)
hemställs om ett tillkännagivande om hur organisationen för
omhändertagande av unga skall vara utformad (yrkande 2
delvis).
Bristen på § 12-hem måste hävas säger motionärerna, som anser
att det krävs en ökad regional samordning. Motionärerna anför
vidare att ingen skall kunna "straffa ut sig" från LVU-vård
genom att uppföra sig alltför våldsamt. En möjlighet är enligt
motionärerna att inrätta något eller några LVU-hem med särskilt
hög bevakningsgrad, eventuellt med staten som huvudman. En annan
möjlighet är att placera de svåraste ungdomarna inom
kriminalvården. (Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju810.)
I motion 1989/90:So261 av Jerry Martinger m.fl. (m) yrkas
att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning
dels om statligt huvudmannaskap för s.k. § 12-hem (yrkande
1), dels om vidgade möjligheter till vistelse på låsbar enhet
på § 12-hem (yrkande 2) och dels om särskilda § 12-hem under
kriminalvårdsstyrelsens huvudmannaskap (yrkande 3). Vidare
yrkas att riksdagen beslutar att avskaffa nuvarande möjlighet
för § 12-hemmen att skriva ut intagna ungdomar på grund av att
dessa omöjliggör eller allvarligt försvårar meningsfulla vård-
och hjälpinsatser för sig själva eller de andra som vistas vid
hemmet (yrkande 4). (Motiveringen återfinns i motion
1989/90:Ju814). I motion 1989/90:So298 av Rolf Dahlberg m.fl.
(m) finns likalydande yrkanden (yrkandena 1--4).(Motiveringen
återfinns i motion 1989/90:Ju820). Motionärerna hänvisar bl.a.
till brister som påvisas i en JO-undersökning av hemmen 1987.
Det är enligt motionärerna förhållandevis få personer som är i
behov av den kvalificerade vård som hemmen är avsedda att ge.
Det är därför lämpligt att koncentrera resurserna och ha ett
centralt intagningsförfarande. Huvudmannaskapet för hemmen bör
överföras till staten. Det bör vidare bli möjligt att förlänga
den unges vistelse på låsbar enhet till längre tid än två
månader för att garantera att de unga inte avviker, innan man
hunnit motivera dem till en ordnad livsföring, anförs det.
Motionärerna redovisar även ett förslag till särlösning för
ungdomar över 15 år, som dömts av domstol för brott. Dessa
ungdomar bör omhändertas på särskilda ungdomsvårdsskolor under
kriminalvårdsstyrelsen. Denna form av huvudmannaskap är logisk,
eftersom det är en av domstol utdömd påföljd för brott, anser
motionärerna. Resultatet blir att de mest belastade ungdomarna
omhändertas och således förhindras att begå ytterligare brott.
Dessutom kommer hemmen att få en avskräckande effekt på unga
personer, som överväger att begå brott, menar motionärerna.
Nuvarande möjlighet till utskrivning av svårhanterliga och
våldsamma ungdomar bör enligt motionärerna upphävas.
I motion 1989/90:So625 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
hemställs om ett tillkännagivande om differentierat vårdutbud i
hem för särskild tillsyn (yrkande 11). Snabba insatser
behövs enligt motionärerna för att bl.a. utagerande kriminella
ungdomar, drogberoende tonårsflickor i kris och vissa
invandrarungdomar skall kunna erbjudas ett differentierat
vårdutbud.
Gällande bestämmelser
Enligt 22 § socialtjänstlagen skall socialnämnden sörja
för att den som behöver vårdas eller bo i ett annat hem än det
egna tas emot i ett familjehem eller i ett hem för vård eller
boende. Socialnämnden ansvarar för att den som genom nämndens
försorg tagits emot i ett annat hem än det egna får god vård.
Enligt 23 § skall behovet av hem för vård eller boende inom
varje landstingskommun tillgodoses av landstingskommunen och
kommunerna i området. Landstingskommunerna och kommunerna är
enligt samma lagrum skyldiga att gemensamt upprätta en plan över
behovet av sådana hem och fördelningen av ansvaret för deras
inrättande och drift. Planen skall redovisas för länsstyrelsen.
Den skall bygga på en kartläggning av behov av vård och
behandling inom socialtjänsten och på en planering av resurser
för att tillgodose dessa behov (7 § socialtjänstförordningen).
Enligt 11 § LVU bestämmer socialnämnden hur vården av den
unge skall ordnas och var han skall vistas under vårdtiden.
Nämnden får medge att den unge vistas i sitt eget hem, om detta
kan antas vara bäst ägnat att främja vården av honom. Vården
skall dock alltid inledas utanför den unges eget hem. I 17 §
socialtjänstförordningen anges att inskrivning i hem för
vård eller boende sker efter ansökan. Huvudregeln är att
föreståndaren för hemmet beslutar om inskrivning. Huvudmannen
kan dock besluta om en annan ordning för inskrivningen (18 §). I
21 § anges bl.a. att utskrivning från ett hem för vård eller
boende skall ske när det behov som har föranlett inskrivning i
hemmet inte längre föreligger. Om en klient vårdas med stöd av
LVU får han, enligt 23 § samma förordning, inte skrivas ut från
ett hem för vård eller boende med mindre socialnämnden har
begärt eller medgett det.
Vissa av de unga som omhändertas för vård med stöd av LVU
behöver särskilt kvalificerad vård och behandling. I 12 § LVU
anges att för vård av unga, som på någon grund som anges i 3 §
(missbruk, brottslig verksamhet eller annat socialt nedbrytande
beteende), behöver stå under särskilt noggrann tillsyn, skall
det finnas särskilda ungdomshem. Socialstyrelsen beslutar,
enligt regeringens bemyndigande, om vilka hem som skall anses
som hem för sådan särskild tillsyn. Enligt 15 § får den intagne
underkastas vissa begränsningar i rörelsefriheten. I 26 §
socialtjänstförordningen stadgas att den unge under vissa
förutsättningar får tas in på en enhet som är låsbar eller på
annat sätt inrättad för särskilt noggrann tillsyn. Vård på sådan
låsbar enhet får pågå högst två månader i följd. Undantagsvis
kan vården vid låsbar enhet pågå under längre tid, om den unge
samtidigt bereds tillfälle till vistelse i öppnare former eller
utanför hemmet.
Den 1 januari 1983 övergick huvudmannaskapet för dessa
institutioner från staten till landstingskommuner och
primärkommuner. De förutvarande ungdomsvårdsskolorna ersattes av
de hem som avses i 12 §.
När det gäller frågan om enskilda hem för vård eller boende
anges i 69 § socialtjänstlagen att en enskild person eller
sammanslutning, som vill inrätta ett hem för vård eller boende,
skall söka tillstånd hos länsstyrelsen. Ett sådant hem står
under löpande tillsyn av socialnämnden i den kommun där hemmet
är beläget. Därutöver har länsstyrelsen enligt 68 § samma
allmänna tillsyn som för de hem för vård eller boende som har
landstingskommunal eller kommunal huvudman. Ytterligare
bestämmelser meddelas i 29--34 §§ socialtjänstförordningen.
Med stöd av 34 § får socialstyrelsen meddela närmare
föreskrifter om hem för vård eller boende som drivs av enskilda.
Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd rörande sådana
hem finns i socialstyrelsens författningssamling, SOSFS (S)
1982:56.
I regeringens proposition om socialtjänsten (prop. 1979/80:1,
del A) framhöll föredraganden att de enskilda institutionerna
även i framtiden skall kunna vara ett komplement till offentliga
institutionsresurser. Det poängterades att institutioner, som
skall tillgodose vårdbehov, som faller inom socialtjänstens
ansvarsområde, inte bör få inrättas utan offentlig kontroll (s.
352).
Enskilt drivna ungdomshem enligt 12 § LVU förekommer inte.
Utan uttryckligt lagstöd torde det heller inte vara möjligt att
överlåta till ett enskilt rättssubjekt att fungera som ett
särskilt ungdomshem. Från socialstyrelsen har inhämtats att
styrelsen också har intagit den ståndpunkten att ett hem för
vård eller boende, som drivs av en enskild person eller
sammanslutning, inte skall kunna vara ett särskilt ungdomshem.
Detta skulle, enligt uppgift från socialstyrelsen, vara klart
olämpligt med hänsyn till den myndighetsutövning som bedrivs vid
de särskilda ungdomshemmen.
Utredningar
I SoS-rapporten 1990:4, Vård utom hemmet redovisas den del
av REBUS-projektet som rör barn och ungdomar, som omhändertagits
av samhället. Socialstyrelsen föreslår en rad olika åtgärder för
att komma till rätta med problemen vid de särskilda
ungdomshemmen (s. 19 f.). Enligt styrelsen bör följande åtgärder
vidtas:
--utveckla regional samverkan
--samordna intagningen på regional basis
--underlätta flexibel vård genom att i LVU införa regler om
vård utanför § 12-hemmet enligt mönster från den gamla VUSK
(Vård utom skola)
--tydliggöra behandlingsansvaret genom att ge § 12-hemmen eget
beslutsansvar på samma sätt som LVM-hemmen. En politiskt
ansvarig styrelse för hemmet skall ta ansvar för att besluten är
vårdpolitiskt förankrade och att de görs i samråd med ansvarig
socialnämnd
--uppmuntra "skräddarsydda" lösningar av vårdproblem hos
ungdomar där t.ex. behandling i grupp inte passar. § 12-hemmets
föreståndare bör få långtgående befogenheter att finna sådana
lösningar inom ramen för en modern VUSK
--som komplement till traditionell § 12-hemsvård behöver det
också skapas kvalitativt goda verksamheter i form av exempelvis
små behandlingshem. Sådana hem som drivs inom socialtjänsten bör
inte enbart rymma social kompetens utan också innefatta tillgång
till psykiatrisk kompetens. Dessutom behöver den befintliga §
12-hemsvården förstärkas i dessa avseenden så att hemmen blir
bättre rustade för att ta emot och behandla den klientgrupp som
nu inte får vård på grund av att de anses "för svåra".
En viktig roll för styrelsen är att bearbeta och verka för att
huvudmännen utvecklar framför allt de institutioner som skall ta
emot de mest vårdkrävande ungdomarna, sägs det vidare. Styrelsen
har för avsikt att kartlägga målgruppen för att på så sätt få
ett bättre underlag för överväganden om åtgärder. Detta är
särskilt viktigt när det gäller ungdomar med speciell
problematik, framhålls det i rapporten. Vidare avser
socialstyrelsen att medverka till att utbildningsmöjligheterna
för personal vid dessa institutioner blir bättre. Slutligen
avser styrelsen att ta initiativ till de författningsändringar
som behövs för att verksamheten vid socialtjänstens
institutioner skall kunna bedrivas ändamålsenligt (s. 20).
I en rapport den 29 juni 1990 framlades dels resultatet av
den behovsinventering som under våren 1990 genomförts av
socialstyrelsen, dels övriga bakgrundsfaktorer, som bedömts
relevanta för en första bedömning av resursbehoven. I rapporten
görs vidare vissa preliminära bedömningar av möjliga lösningar
och deras ekonomiska konsekvenser. Rapporten har utarbetats av
socialstyrelsen i samråd med företrädare för Landstingsförbundet
och Svenska kommunförbundet. Socialstyrelsen och de båda
förbunden är överens om att under hösten 1990 fortsätta arbetet
med en fördjupad analys av situationen.
Av rapporten framgår bl.a. följande.
Alla rapporter och undersökningar, inklusive socialstyrelsens
efterfrågeundersökningar, visar entydigt att platsantalet vid §
12-hemmen är otillräckligt. Det är dock inte enbart en fråga om
kvantitativa brister. Det är dessutom tydligt att hemmen brister
i förmåga att tillgodose alla de skiftande vård- och
behandlingsbehov som klienterna har. Även i fråga om förmågan
att tillgodose tillsynsbehovet finns stora brister, vilket inte
minst den s k värstingdebatten visat. Förutom ett rent
platstillskott krävs därför en översyn av differentiering och
regelsystem.
-- -- --
När det gäller den kvalitetsmässiga delen av utbyggnadsbehovet
ger framför allt efterfrågeundersökningen underlag för
bedömningen att akutresurserna bör byggas ut samt att de slutna
avdelningarna bör bli flera och ges en sådan utformning att även
de mest svårbehandlade ungdomarna kan få adekvat vård och
behandling. De slutna avdelningarna bör också förstärkas när det
gäller behandlingsinnehållet för att motverka s k utstraffning
och överströmning till kriminalvården.
Socialstyrelsen bedömer att det med stor sannolikhet finns ett
behov av 150--200 nya platser vid de särskilda ungdomshemmen
utöver redan planerad utbyggnad. Vidare anför styrelsen bl.a.
följande.
För att säkerställa att regional planering och samverkan
kommer till stånd omkring den tunga missbrukar- och
ungdomsvården bör övervägas att socialtjänstlagen § 23 och
socialtjänstförordningen § 7 ändras på ett sådant sätt att
kommuner och landsting blir skyldiga att genomföra
länsövergripande planering av vårdresurser för sådana vårdbehov
som är svåra att tillgodose med länet som planeringsbas.
Vidare anförs beträffande huvudmannaskapet för
länsövergripande vårdresurser att det torde krävas att någon
form av enhetligt huvudmannaskap för varje region eller för hela
landet utvecklas. Frågan kommer att bli föremål för närmare
studium i det fortsatta arbetet. Resursansvar och
intagningsansvar måste ligga på samma organ och på hög nivå.
Endast genom att lägga intagningsbesluten centralt hos
huvudmannen kan denne nås av signaler om ändrade resursbehov i
så god tid att nödvändiga åtgärder kan vidtas när det behövs.
Den i november 1989 tillsatta Våldskommissionen har i juni
i år bl.a. överlämnat promemorian Ungdomar och brott till
justitieministern. I promemorian tar kommissionen upp frågor,
som rör samhällets behandling av de mest brottsbelastade
ungdomarna. Våldskommissionen föreslår att det inrättas ett
eller flera särskilda ungdomshem med staten som huvudman. Hemmet
bör ha hela landet som upptagningsområde och vara utformat så
att det är svårt att rymma därifrån. Det skall vara helt
uteslutet att någon intagen på grund av sitt eget uppträdande
släpps ut därifrån eller inte tas emot där. Intagning på ett
sådant hem, som skall ha resurser för att vårda och hålla kvar
de unga, skall ske efter förordnande av allmän domstol i
brottmålsprocessen. Som en påföljd för brott skall domstolen, i
samband med att den unge överlämnas för vård inom
socialtjänsten, kunna förordna att den unge skall tas in på ett
statligt särskilt ungdomshem under viss tid, normalt sex månader
och högst ett år. Vården av den unge skall i övrigt följa
bestämmelserna i LVU. Tiden på det statliga ungdomshemmet, som
bör ha forsknings- och utvecklingsresurser, skall bl.a.
utnyttjas till att i samråd med den unge, hans föräldrar och
socialnämnden planera den fortsatta vården. Socialstyrelsen bör
ges ansvaret för verksamheten. För de ungdomar det gäller -- de
mest brottsbelastade och utagerande ungdomarna -- behövs en
mycket långvarig behandling. Det är nödvändigt att omgärda en
del av denna med ett starkt yttre tvång, t.ex. på ett statligt
särskilt ungdomshem. Genom den föreslagna ordningen får
påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten en skarpare
straffrättslig profil, anförs det.
Våldskommissionen utvecklar sin syn på dessa frågor bl.a. på
följande sätt (s. 43 f.).
Våldskommissionen anser i likhet med riksdagen att det är
nödvändigt med ett ökat antal platser och en mer differentierad
vård på de särskilda ungdomshemmen. Kommissionen vill emellertid
ifrågasätta om det inte också är nödvändigt att vidta
ytterligare åtgärder när det gäller den grupp ungdomar som här
diskuteras, nämligen de mest brottsbelastade. När det gäller
dessa måste också skyddsaspekterna särskilt uppmärksammas. Det
går inte att blunda för att deras kriminalitet är utomordentligt
kostsam för samhället och för den enskilde medborgaren som
drabbas av den. Det bör inte heller döljas att prognosen för dem
är mycket dyster. De ungdomsbrottslingar vi här talar om är
svåra att rehabilitera med den vård de får under sina sporadiska
vistelser på särskilda ungdomshem. Mycket talar för att de
kommer att förbli vanekriminella och att de så småningom vid
myndig ålder tas över av kriminalvården. Vid en så omfattande
och grov kriminalitet som det här är fråga om måste skyddet för
samhällsmedborgarna tillåtas komma i förgrunden. Hänsynstagandet
till samhällsskyddet står inte heller i någon motsatsställning
till de ungas behov av vård och behandling. Socialtjänstens
oförmåga att hålla dem inlåsta äventyrar inte bara den enskilde
medborgarens säkerhet, utan omöjliggör också den vård och
behandling som de unga brottslingarna behöver.
Våldskommissionen har också tagit upp en fråga som rör såväl
det föreslagna statliga som de vanliga särskilda ungdomshemmen,
nämligen reglerna om vård på låsbar enhet. I promemorian anförs
bl.a. följande (s. 59).
Med hänsyn till att villkoret för vistelse på låsbar enhet är
att den intagne är rymningsbenägen eller att han utgör en fara
för sig själv, personalen eller andra intagna, är det rimligt
att vistelsen får vara så länge som risken för rymning eller
faran för egen eller andras hälsa består. 26 §
socialtjänstförordningen bör ändras i enlighet med det sagda.
Kommissionens förslag borde enligt kommissionen, efter beslut
av riksdagen under hösten 1990, kunna realiseras redan under
första halvåret 1991. Åtminstone ett statligt särskilt
ungdomshem borde då kunna tas i drift, anförs det. Kommissionen
fortsätter sitt arbete och avser att i slutrapporten, som skall
vara klar senast den 15 november 1990, ta upp frågor om bl.a.
normöverföring till barn och ungdom.
I juni 1990 beslutade regeringen, som nämnts, att en
parlamentariskt sammansatt kommitté skulle tillkallas för att
utvärdera nuvarande regelsystem för unga lagöverträdare samt
lämna förslag till i vilka former och på vilket sätt det
allmänna i framtiden bör ingripa när ungdomar, som har fyllt 15
år, begår brott (dir. 1990:53). Våldskommissionens promemoria
Ungdomar och brott har överlämnats till kommittén. Dess arbete
bör vara avslutat före utgången av september 1992.
I socialdepartementet pågår för närvarande vissa överväganden
om statsbidragets utformning när det gäller de särskilda
ungdomshemmen och om regelsystemet på området. Regeringen har
för avsikt att inom kort återkomma till riksdagen i dessa
frågor.
Tidigare riksdagsbehandling
Utskottet har, som nämnts, tidigare i år behandlat regeringens
proposition (prop. 1989/90:28), Vård i vissa fall av barn och
ungdomar, i vilken det föreslogs en ny lag med särskilda
bestämmelser om vård av unga. I propositionen diskuteras bl.a.
de särskilda ungdomshemmen. I utskottets betänkande
1989/90:SoU15 behandlades propositionen samt ett stort antal
motionsyrkanden (s, m, fp, c) om problem och brister när det
gäller vården av ungdomar vid de särskilda ungdomshemmen. Bl.a.
redovisar utskottet utförligt JOs undersökning
(ämbetsberättelsen 1987/88, s. 144 f.) om de särskilda
ungdomshemmen. Även i proposition 1989/90:25 med förslag om
tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1989/90
(SoU14, rskr. 91) behandlades -- i samband med frågan om en ny
konstruktion av statsbidragen för missbrukarvården och
ungdomsvården -- problemen vid de särskilda ungdomshemmen. Det
föreslagna nya statsbidragssystemet tar särskilt hänsyn till
bl.a. de mest utslagna ungdomarna, framhölls det i
propositionen. Vidare angavs att det borde ske en
länsövergripande planering av resurserna. En rikstäckande
inventering av behov och möjliga lösningar med belysning av
ekonomiska konsekvenser förutsattes vara genomförd den 1 juli
1990. Det nya statsbidragssystemet trädde i kraft den 1 januari
1990 och skall gälla under tre år.
I betänkandet SoU15 (s. 33 ff.) uttalade utskottet
bl.a. att det ansåg situationen oacceptabel. Ungdomar med ofta
svåra sociala problem och behov av kvalificerad vård under
mycket lång tid får i många fall överhuvudtaget ingen vård,
eller en helt otillfredsställande sådan. Dessutom sker inte den
nödvändiga reaktionen från samhällets sida när en ung person
begått brott eller hamnat i missbruk, konstaterade utskottet.
Utskottet underströk vikten av att de utredningar, som ligger
till grund för ansökningar om vård, är så noggranna och
allsidiga att valet av vård blir riktigt. Särskilt viktigt är
det, enligt utskottets mening, att ungdomar med psykiska problem
undersöks noggrant så att rätt diagnos kan ställas och de kan få
den vård som de behöver.
För att möta efterfrågan på vård för de svårast störda
ungdomarna krävs inte enbart ett tillräckligt antal platser på
hem för vård eller boende. En betydligt mer differentierad vård
än för närvarande måste kunna erbjudas. Det får vidare enligt
utskottet inte förekomma någon tvekan om fördelningen av
ansvaret landsting och kommuner emellan. Det är helt nödvändigt
att en samverkan på riksnivå om denna vård nu kommer till stånd,
framhöll utskottet. För vissa typer av vård bör övervägas att
inrätta hem som har hela riket som upptagningsområde. Hemmen bör
ha resurser och kapacitet för en mycket individuellt anpassad
vård. De bör också kunna ta emot akuta placeringar under kort
tid. I sammanhanget bör också övervägas vilka möjligheter som
bör finnas att vårda utagerande ungdomar på låsbara enheter. När
det gäller inskrivning i hem för särskild tillsyn finns det
enligt utskottet skäl att överväga en annan ordning än den
nuvarande. Vidare måste garantier skapas för att den
länsövergripande planering som nu skall ske verkligen leder till
det önskade resultatet. Den inventering som skulle vara slutförd
den 1 juli 1990 borde enligt utskottet bedrivas med stor
skyndsamhet och, om möjligt, slutföras tidigare.
Utskottet ansåg vidare att statsbidragen i ett avseende borde
kunna utnyttjas bättre som styrinstrument, nämligen när det
gäller att stimulera uppbyggnaden av en mer differentierad vård
i hemmen för särskild tillsyn. Regeringen bör enligt utskottet
ta upp nya diskussioner med kommun- och landstingsförbunden och
därefter återkomma till riksdagen med förslag till förändringar
av statsbidragets konstruktion för åren 1991 och 1992. En
justering av statsbidragen, när det gäller uppbyggnaden av
differentierad vård i dessa hem, bör vidare i princip ske direkt
genom beslut av regering och riksdag och inte i form av ett
godkännande av resultatet av förhandlingar mellan stat och
kommun, menade utskottet. Vad utskottet anförde om hemmen för
särskild tillsyn föreslogs riksdagen ge regeringen till känna.
Mot bakgrund av vad utskottet anfört om redan vidtagna
förändringar av statsbidragssystemet och de övriga
förändringar som enligt utskottet borde komma till stånd fanns
det inte anledning att ompröva huvudmannaskapet för hemmen,
ansåg utskottet (beträffande huvudmannaskapet res. m). Riksdagen
följde utskottet.
Utskottets bedömning
I socialutskottets betänkande i början av detta år med
anledning av propositionen om vård i vissa fall av barn och
ungdomar behandlades även ett stort antal motioner om problem
och brister när det gäller vården vid de särskilda
ungdomshemmen. Förutom att det råder platsbrist på dessa hem,
konstaterade utskottet att det finns ett uttalat behov av en mer
differentierad vård än den som för närvarande kan erbjudas vid
hemmen. Det påpekades bl.a. att det krävs en samverkan på
riksnivå och vidare att statsbidragen borde kunna utnyttjas som
styrinstrument, när det gäller att stimulera uppbyggnaden av en
mer differentierad vård vid hemmen. Vad utskottet anförde då gav
riksdagen regeringen till känna.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning. Åtgärder behövs
för att snabbt ta fram fler, och mer differentierade, platser
vid särskilda ungdomshem för att även de svårt störda ungdomar
som i dag lämnas utan vård och behandling, skall få den vård som
de behöver.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen ge regeringen till känna
med anledning av motionerna So213 (c) yrkandena 9 och 10 samt
So625 (fp) yrkande 11.
Riksdagen har därmed inte anledning att ta något initiativ med
anledning av motion So234 (fp) yrkande 2 delvis, som därför
avstyrks.
Utskottet kan inte ställa sig bakom förslagen i motionerna
So209 (m), So261 (m) yrkandena 1--4 och So298 (m) yrkandena
1--4. Motionerna avstyrks.
Tillsynen av familjehem och enskilda hem för vård eller boende
Motionerna
I motion 1989/90:So289 av Leif Marklund m.fl. (s) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om bättre tillsyn i fosterhemsfamiljerna. Det finns
enligt motionärerna risk för att det ekonomiska utbytet betyder
mer för familjehemmet än en önskan att ge meningsfull vård.
Eftersom de placerade barnen är en mycket utsatt grupp, ibland
totalt värnlös, bör reglerna för samhällets tillsyn av
familjehemmen skärpas. Tjänstemännen bör ha tätare kontakter med
familjehemmen samt med daghemspersonalen och andra som kommer i
kontakt med det placerade barnet.
I motion 1989/90:So625 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om regler för och tillsyn av hem för vård och
boende (yrkande 10). Motionärerna anför att utvecklingen har
gått mot ett ökat utnyttjande av hem för vård eller boende i
enskild regi. Både kvaliteten och vårdavgifternas storlek
varierar. Regler för vilka krav som skall vara uppfyllda för
tillstånd att driva hem för vård eller boende måste enligt
motionärerna införas. Vidare måste tillsynen fungera.
Bakgrund
Utskottet har i föregående avsnitt redogjort för de
bestämmelser som reglerar hemmen för vård eller boende i enskild
regi.
Av SoS-rapporten 1990:4, Vård utom hemmet framgår bl.a.
följande. Sedan socialtjänstlagens tillkomst har vården i
familjehem till viss del minskat i omfattning. Tydligast syns
detta om man tittar på första placeringsform. När lagen trädde i
kraft 1982 anlitades familjehem som första placeringsform i 73 %
av alla placeringar. År 1988 utgjorde de endast 63 %. Familjehem
har minskat för alla åldrar, dock minst uttalat för de yngsta
barnen. Det har i stället skett en ökad intagning av barn på
institutioner, vilket framför allt gällt frivilliga placeringar,
anförs det. De offentliga institutionerna har utnyttjats mer än
tidigare, vilket lett till hög beläggning och brist på
vårdplatser (s. 10--11). När den offentliga vården lagt ned
platser eller underlåtit att utveckla befintligt vårdutbud har
det uppstått ett utrymme för privat marknad vad gäller utsatta
barn och ungdomar, anförs det vidare.
Utvecklingen när det gäller hem för vård eller boende i
enskild regi har i vissa fall fått oönskade effekter. Det går
enligt styrelsen inte att förbise att det under senare år
uppstått hem där syftet är en lönande affärsverksamhet snarare
än att stödja barn och ungdomar i behov av vård och omsorg.
Socialstyrelsen anser att det finns skäl att överväga en
lagändring, som förtydligar de kvalitetskrav som skall ställas
på ett hem för att det skall kunna få tillstånd. Tillståndet bör
tidsbegränsas till maximalt fem år. Enligt styrelsens
uppfattning bör nya föreskrifter och allmänna råd utfärdas, som
tydligt markerar vilka kvalitetsvillkor som bör vara förenade
med tillståndet att driva hem för vård elller boende. Tillstånd
att driva sådana hem bör inte uppfattas som en garanti för bra
vård eller behandling för det enskilda barnet. Vid placering av
barn i sådana hem görs dock inte alltid den noggranna utredning
och bedömning av hemmet utifrån det enskilda barnets speciella
behov som vid placering i familjehem. De missförstånd som
eventuellt uppstått hos nämnderna i detta avseende kan troligen
rättas till genom att socialstyrelsen går ut med förtydligad
information om vilka krav man bör ställa när det gäller
utredningar i ärenden, som rör såväl familjehemsplaceringar som
placeringar i hem för vård eller boende. Ytterligare ett antal
författningsändringar föreslås också av socialstyrelsen (s. 13,
16--18).
Det är vidare enligt socialstyrelsen viktigt att socialnämnden
har en kontinuerlig kontakt med de enskilda hemmen och att
tillsynen kan utvecklas till ett ömsesidigt utbyte av
erfarenheter och kunskaper och inte i första hand att
kontrollera verksamheten. Socialnämnden har dock -- liksom
länsstyrelsen -- rätt att inspektera verksamheten. Att följa upp
hur de olika hemmen tillgodoser barnens behov får anses vara en
mycket angelägen fråga för socialnämnden. Det är vidare
angeläget att socialnämnden och länsstyrelsen samarbetar i
tillsynen över de enskilda hemmen, sägs det i rapporten (s. 108
f.).
Ett särskilt problem är enligt styrelsen frågan om ersättning
vid placering i familjehem resp. hem för vård eller boende. Det
är socialstyrelsens uppgift att påtala behovet av att i de
enskilda fallen undersöka om de höga avgifterna verkligen
motsvaras av ett seriöst intresse att fullgöra en uppgift inom
socialtjänsten. Om avgifternas storlek är direkt relaterad till
en uppkommen bristsituation finns det risk för att det mera är
fråga om en spekulativ verksamhet än en verksamhet baserad på
socialt engagemang och erfarenhet. Socialstyrelsen anser rent
allmänt att frågan om sambandet mellan avgiftens storlek och
kvaliteten i vården bör ägnas ökad uppmärksamhet framdeles (s.
122).
Mot bakgrund av att nära 50 % av institutionerna inom
missbrukar- och ungdomsvården drivs av enskilda huvudmän har
regeringen i december 1989 uppdragit åt socialstyrelsen att, med
utgångspunkt från befintlig kunskap, analysera utvecklingen vad
avser verksamhet i enskild regi inom missbrukarvården samt barn-
och ungdomsvården. Socialstyrelsen skall därvid analysera för-
och nackdelar med den utveckling som hittills skett. Uppdraget
kommer att redovisas till regeringen i början av år 1991.
Tidigare behandling
I utskottets betänkande 1989/90:SoU15 (s. 39) behandlades
en motion (c) om behovet av kontroll av den vård som bedrivs på
alternativa vårdhem. Utskottet ansåg att socialstyrelsens
utvärdering borde avvaktas, innan utskottet övervägde några
åtgärder i frågan. Motionen avstyrktes.
Utskottets bedömning
Enskilda hem för vård eller boende står under tillsyn av såväl
socialnämnden som länsstyrelsen. Socialstyrelsen meddelar
föreskrifter och allmänna råd beträffande dessa hem. De problem
som aktualiseras i motionerna har nyligen behandlats av
socialstyrelsen i rappporten Vård utom hemmet. Styrelsen har
därvid uppmärksammat de särskilda åtgärder som behöver vidtas
när det gäller metoder för offentlig kontroll av enskilda hem
för vård eller boende. Socialstyrelsen kommer även
fortsättningsvis att följa dessa frågor. Mot bakgrund härav
avstyrker utskottet motion So625 (fp) yrkande 10.
Med hänsyn till den uppmärksamhet som ansvariga myndigheter
ägnar frågan om tillsynen av familjehemsvården och ersättningen
till familjehemsföräldrarna, anser utskottet inte att något
initiativ från riksdagens sida behövs med anledning av motion
So289 (s). Motionen avstyrks således.
Barn- och ungdomspsykiatrin
Motionen
I motion 1989/90:So625 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om barn- och ungdomspsykiatrin när det gäller
ansvar och samarbetsrutiner (yrkande 12). Motionärerna anför
att omstruktureringen av psykiatrin medfört att platser för
sluten vård ofta saknas, när ungdomar, som befinner sig i
gränsskiktet mellan socialtjänst och psykiatri, behöver sluten
vård. Barn- och ungdomspsykiatrins ansvar behöver enligt
motionärerna klargöras och samarbetsrutiner måste utarbetas, så
att ungdomarna garanteras en adekvat vård.
Bakgrund
I proposition 1989/90:28 anförde föredraganden bl.a.
följande (s. 57).
Den utveckling som noteras såväl inom barn- och
ungdomspsykiatri som inom framför allt § 12-hemsvården när det
gäller ökningen av antalet barn och ungdomar med tidiga
personlighetsstörningar är djupt oroande. -- -- -- Det avgörande
är att de enskilda individer det gäller uppenbarligen inte får
den hjälp de behöver. Det beror enligt min bedömning både på
kunskapsbrist och på organisatoriska brister. Det finns t.ex.
stor risk för att dessa ungdomar hamnar mellan olika
verksamheters ansvarsområden.
Det påpekades att socialtjänsten har det yttersta ansvaret för
att barn och ungdomar som far illa får den hjälp de behöver. Om
denna hjälp skall ges inom ramen för socialtjänstens egna
behandlingsresurser eller inom barn- och ungdomspsykiatrin måste
avgöras från fall till fall. Vidare anfördes följande.
När det gäller ungdomar med tidiga personlighetsstörningar
måste behandlingen utformas individuellt, oavsett vilka yttre
uttryck störningen tar sig. Detta ställer stora krav på
flexibilitet hos de verksamheter som möter dessa ungdomar. En
rad personer och myndigheter måste samverka kring den enskilde.
Samtidigt är behovet av personkontinuitet större för denna grupp
ungdomar än för andra.
Utskottet behandlade i betänkandet 1989/90:SoU15 en motion
(c) om vikten av ett större antal behandlingsenheter inom den
ungdomspsykiatriska verksamheten. Utskottet gjorde följande
bedömning (s. 37 f.).
Utskottet har tidigare framhållit vikten av att socialnämndens
utredningar, som ligger till grund för ansökan om vård enligt
LVU och planeringen av vården i det individuella fallet, är
allsidiga och noggranna. Detta gäller i särskilt hög grad
ungdomar som lider av psykiska störningar. Om inte rätt diagnos
ställs, finns risk att dessa ungdomar inte får den vård och
behandling som de behöver. Stora krav måste i dessa fall ställas
på landstingens barn- och ungdomspsykiatriska verksamhet. Det är
enligt utskottet av största vikt att ungdomspsykiatrins ansvar
för dessa ungdomar klargörs bättre. Denna fråga bör, i lämpligt
sammanhang, övervägas närmare.
Med det anförda avstyrkte utskottet motionen (res. m, fp, c,
mp). Riksdagen följde utskottet.
Socialstyrelsen har punktvis sammanfattat sitt förslag när
det gäller samarbete mellan socialtjänst och psykiatri.
Styrelsen anser att samarbetet bör förbättras bl.a. genom en
bättre målstyrning, aktiva prioriteringar samt genom
formaliserade avtal. Styrelsen erinrar vidare om den nyligen
tillsatta utredningen om service, stöd och vård till psykiskt
störda (den s.k. mentalservicekommittén), som bl.a. skall
omfatta insatser för barn och ungdom (SoS-rapport 1990:3, s. 183
och 158).
Mentalservicekommittén (S 1989:01) skall enligt sina
direktiv (dir. 1989:22) kartlägga situationen inom psykiatrin
och utvärdera effekterna av den förändring från slutna till
öppna vårdformer som skett under 1980-talet. Utredningen skall
bl.a. överväga behov och utformning av en samordnande funktion
för tidigt störda barn och ungdomar.
Utredningen beräknar avge sitt slutbetänkande under år 1992.
Utskottets bedömning
I mentalservicekommitténs uppdrag ingår att överväga hur en
bättre samordning av insatserna för tidigt störda ungdomar kan
uppnås. Utskottet anser därför inte att det finns anledning för
riksdagen att ta något initiativ med anledning av motion So625
(fp) yrkande 12, vilken sålunda avstyrks.
Psykologisk behandling i samband med engagemang i sekter
Motionerna
I motion 1989/90:So451 av Gudrun Schyman (vpk) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om professionell hjälp och psykologisk
behandling när någon omyndig engagerat sig i sekter och i
motion 1989/90:So470 av Berit Löfstedt och Inga-Britt
Johansson (båda s) hemställs om ett tillkännagivande om
behovet av utredning avseende resurser för professionell
psykologisk behandling vid engagemang i s.k. sekter.
Motionärerna hänvisar till sådana sekter som har det gemensamt
att de har en religiöst grundad livsåskådning och dessutom en
starkt auktoritär styrning av de enskilda medlemmarna. För vissa
unga människor kan mötet med -- och även frigörelsen från -- en
sådan sekt leda till allvarliga psykiska problem. Dessa
människor behöver enligt motionärerna kvalificerad psykologisk
hjälp och behandling. Frågan om hur sådan professionell hjälp
skall organiseras och vilka satsningar som behöver göras inom
ramen för den allmänna hälso- och sjukvården samt socialtjänsten
måste utredas, anser motionärerna.
Tidigare behandling
I betänkandet SoU 1987/88:22 behandlades en motion (c) om
anslag till Föreningen Rädda Individen (FRI) och om möjligheter
att skapa ett rehabiliteringscenter, där man på ett
professionellt sätt kan ta sig an de människor som skadats genom
en viss typ av organisationer. Utskottet uttalade följande (s.
29).
Den som önskar vård eller behandling för psykologiska problem
till följd av sin anslutning till religiös eller liknande
organisation kan själv vända sig till samhällets hälso- och
sjukvård. Även kyrkor och andra frivilliga organisationer
arbetar med dessa frågor. Utskottet vill erinra om att den i
grundlagen förankrade religionsfriheten sätter gränser för
samhällets möjligheter att påverka enskilda individers
uppfattning i religiösa eller principiella frågor.
Utskottet avstyrkte sålunda motionen.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning i denna fråga och
avstyrker därmed motionerna So451 (vpk) och So470 (s).
Vårdnadsöverflyttningar
Motionen
I motion 1989/90:So625 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
hemställs dels om ett tillkännagivande om
vårdnadsöverflyttningar vid långvariga familjehemsplaceringar
(yrkande 8), dels att riksdagen hos regeringen begär en
utredning om de ekonomiska villkoren vid vårdnadsöverflyttningar
(yrkande 9). Möjligheten till vårdnadsöverflyttning är
enligt motionärerna speciellt viktig om ett barn placeras i
familjehem vid mycket späd ålder. Socialnämnderna bör åläggas
att, med ca två till tre års intervaller, överväga en eventuell
vårdnadsöverflyttning vid mycket långa familjehemsplaceringar av
barn och unga. Ofta försämras de ekonomiska villkoren för
familjehemsföräldrarna när de övertar vårdnaden, eftersom de då
går miste om ersättningen de erhållit som familjehemsföräldrar.
Motionärerna föreslår därför att den ekonomiska situationen för
familjehemsföräldrar, som övertar vårdnaden om barn, utreds.
Gällande bestämmelser
Enligt 6 kap. 7 § föräldrabalken skall rätten besluta om
ändring i vårdnaden, om en förälder, vid utövandet av vårdnaden
om ett barn, gör sig skyldig till missbruk eller försummelse
eller i övrigt brister i omsorgen om barnet på ett sätt som
medför bestående fara för barnets hälsa eller utveckling. En
sådan ändring i vårdnaden prövas på talan av socialnämnden. År
1983 infördes en möjlighet att flytta över vårdnaden t.ex. till
familjehemsföräldrar i de fall barnet rotat sig i familjehemmet.
Enligt 6 kap. 8 § föräldrabalken kan vårdnaden om ett barn
således flyttas över till den eller dem som har tagit emot
barnet i ett annat enskilt hem än föräldrahemmet, om barnet
stadigvarande har vårdats och fostrats i det hemmet och det är
uppenbart bäst för barnet att det rådande förhållandet får
bestå. I förarbetena till bestämmelsen framhöll föredraganden
att det torde krävas att barnet har bott i familjehemmet under
flera år, innan det kan bli aktuellt att överväga att flytta
över vårdnaden till familjehemsföräldrarna. Det krävs att barnet
fått en så stark bindning till familjehemmet att barnet
uppfattar det som sitt eget (prop. 1981/82:168, s. 70).
Föredraganden pekade vidare på att den som tagit emot barnet som
vårdnadshavare kan få bidrag till barnets försörjning i form av
barnbidrag, underhållsbidrag eller eventuellt bidragsförskott.
Vidare har den som är vårdnadshavare för andras barn rätt att i
de flesta fall få ersättning av kommunerna för omvårdnaden av
barnet (15 kap. 19 § föräldrabalken). Föredraganden kunde inte
se att ekonomiska skäl skulle hindra att vårdnaden om ett barn
flyttas över till familjehemsföräldrarna men ansåg att det ändå
kunde finnas anledning att undersöka om de nuvarande
ersättningsmöjligheterna till alla delar var tillfredsställande
(prop. s. 41).
JO konstaterar i beslut den 3 mars 1986 (dnr
1639--1641/85) att ersättningen till familjehemsföräldrar
minskar efter en vårdnadsöverflyttning. JO pekar på möjligheten
att i vissa fall kompensera vårdnadshavarna med ekonomisk hjälp
och annat bistånd enligt 5 eller 6 § socialtjänstlagen. JO anser
att frågan bör bli föremål för fortsatta överväganden från
statsmakternas sida.
Enligt socialstyrelsen (Meddelandeblad nr 29/87) är
socialnämnden dock skyldig att betala såväl arvode som
omkostnadsersättning så länge barnets behov inte kan tillgodoses
utan dessa insatser.
Tidigare behandling
I propositionen om vård i vissa fall av barn och ungdomar
(prop. 1989/90:28) anförde föredraganden bl.a. (s. 94 f.) att
det finns fall, där man redan från början kan förutse en
långvarig placering. I sådana situationer bör man skapa
förutsättningar för att barnet skall kunna växa upp under trygga
och stabila förhållanden. Detta torde i vissa fall lämpligen
kunna ske genom att socialnämnden tar initiativ till att
vårdnaden om barnet flyttas över till familjehemsföräldrarna,
anfördes det. Också i fall där barnet efter en långvarig
placering har rotat sig i familjehemmet, bör socialnämnden,
enligt föredragandens mening, i högre grad aktualisera en
vårdnadsöverflyttning. Särskilt bör detta ske i fall där
föräldrarna efter många år begär att få hem barnet och det är
uppenbart bäst för barnet att få stanna kvar i familjehemmet.
Möjligheten att få vårdnaden överflyttad till
familjehemsföräldrarna förefaller enligt propositionen hittills
ha utnyttjats i liten utsträckning. Huruvida en bidragande orsak
till detta är de ekonomiska förutsättningarna torde vara svårt
att uttala sig om utan någon närmare undersökning, anförde
föredraganden. Han tillade att möjligheterna att kompensera
familjehemsföräldrar ekonomiskt torde vara ganska goda och ansåg
det angeläget att den fortsatta utvecklingen i fråga om
överflyttande av vårdnaden till familjehemsföräldrar följdes.
Särskilt viktigt är det att utröna vilka faktorer det är som
styr dels socialnämnderna när det gäller att ta upp frågan om en
vårdnadsöverflyttning, dels familjehemsföräldrarnas inställning
till att bli vårdnadshavare, anfördes det. Föredraganden utgick
från att socialstyrelsen i sin löpande verksamhet uppmärksammar
dessa frågor.
Propositionen behandlades, som tidigare nämnts, av utskottet i
betänkandet 1989/90:SoU15. I betänkandet behandlades även
motionsyrkanden (fp) som motsvarar de nu aktuella. Utskottet
uttalade i sammanhanget (s. 49) att trots att målsättningen
alltid bör vara att föräldrar och barn skall kunna återförenas,
kan man inte bortse från att det förekommer fall där en
återförening inom överskådlig tid ter sig orealistisk. När ett
litet barn har beretts vård utanför det egna hemmet, vuxit upp
och funnit sig väl tillrätta i ett familjehem, förekommer det
att barnet känner en större trygghet och känslomässig förankring
i familjehemmet än i det egna hemmet. De känslomässiga
bindningarna mellan barnet och familjehemsföräldrarna kan ha
blivit väl så starka som banden mellan barnet och dess
biologiska föräldrar, uttalades det vidare. Utskottet delade
bedömningen i propositionen, nämligen att möjligheterna att få
vårdnaden om barn och ungdomar överflyttad till
familjehemsföräldrar bör kunna utnyttjas i större utsträckning.
Utskottet ansåg dock inte att socialnämnden skall vara skyldig
att, med vissa bestämda intervaller, överväga en
vårdnadsöverflyttning. När och hur ofta frågan bör aktualiseras
bör bedömas från fall till fall. I likhet med föredraganden
ansåg utskottet att det är angeläget att den fortsatta
utvecklingen följs, såvitt gäller socialnämndernas benägenhet
att medverka till att vårdnadsöverflyttningar kommer till stånd.
Utskottet ansåg att det bör vara en uppgift för socialstyrelsen
att göra en analys av orsakerna till att socialnämnderna i så
förhållandevis få fall aktualiserat frågan om överflyttning av
vårdnaden och vilka ekonomiska följdverkningar en
vårdnadsöverflyttning för med sig för familjehemmet. Utskottet
avstyrkte motionsyrkandena och riksdagen följde utskottet
(beträffande vårdnadsöverflyttningar vid långvariga
familjehemsplaceringar res. fp, beträffande de ekonomiska
villkoren res. fp, c, mp).
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i fråga om
vårdnadsöverflyttningar vid långvariga familjehemsplaceringar
och avstyrker därmed motion So625 (fp) yrkande 8.
Utskottet vidhåller uppfattningen att det bör vara en uppgift
för socialstyrelsen att analysera vilka ekonomiska konsekvenser
en vårdnadsöverflyttning får för familjehemmet. Med anledning
härav avstyrks motion So625 (fp) yrkande 9.
Behovet av dokumentation inom socialtjänsten
Motionen
I motion 1989/90:So625 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att socialtjänsten skall omfattas av
liknande krav på dokumentation som LVU (yrkande 7).
Motionärerna anför att det är viktigt att dokumentationen kring
ett LVU-ärende är fullständig. Detsamma måste gälla vid sådana
placeringar av barn och ungdom som sker enligt
socialtjänstlagen, framhåller motionärerna. De påpekar att
missförhållandena kan vara lika stora för den som placeras
enligt socialtjänstlagen som enligt LVU.
Gällande bestämmelser m.m.
Enligt 50 § socialtjänstlagen skall socialnämnden utan
dröjsmål inleda utredning av vad som, genom ansökan eller på
annat sätt, har kommit till nämndens kännedom och som kan
föranleda någon åtgärd av nämnden.
I 51 § anges, beträffande dokumentationen, att vad som
framkommit vid utredning och som har betydelse för ett ärendes
avgörande skall tillvaratas på ett betryggande sätt. Regeln
avser att uttrycka att dokumentationen, för att vara godtagbar,
måste omfatta alla uppgifter som är nödvändiga för en
rättvisande bedömning såväl av det enskilda ärendet som av
ärendets handläggning. Att uppgifterna skall tillvaratas på ett
betryggande sätt innebär att muntliga uppgifter som regel måste
antecknas skriftligen och handlingar av betydelse fogas till
akten i ärendet (prop. 1979/80:1, del A s. 563).
Enligt 4 § andra stycket LVU skall en ansökan om vård
enligt lagen innehålla en redogörelse för den unges nuvarande
situation, vilka förutsättningar som åberopas till stöd för att
bereda vård enligt lagen, vilka insatser som socialnämnden
tidigare har vidtagit samt det behov av vård som den unge har
och hur nämnden har tänkt sig att tillgodose detta behov. Det är
lämpligt att socialnämnden i samband med ansökan om vård ger in
en specificerad vårdplan, anförs det i proposition 1989/90:28,
Vård i vissa fall av barn och ungomar. För länsrättens prövning
är det betydelsefullt att det finns en fyllig redovisning om den
unge, inte minst i fråga om vilken vård som nämnden avser att
anordna, framhålls det vidare (s. 109 f.)
Det finns också en allmän skyldighet att i behövlig
utsträckning dokumentera verksamheten. Denna skyldighet är inte
reglerad i författning utan anses följa av allmänna
förvaltningsrättsliga principer. Räckvidden och omfattningen av
denna skyldighet blir beroende av vilken typ av verksamhet det
gäller. Som exempel nämns löpande kontakter med klienterna,
behandlingsarbete och annan kurativ verksamhet. Vård- och
behandlingsarbetet förutsätter vanligen kännedom om klientens
förhållanden och tidigare vidtagna åtgärder. Det är särskilt
viktigt att det finns tillräckliga anteckningar om detta, när en
annan socialarbetare tar över behandlingsarbetet, framhålls det
i socialtjänstpropositionen (prop. 1979/80:1, del A s. 433 f.).
I socialstyrelsens rapport (1990:3, Växa i välfärdsland)
anser styrelsen att det behövs en förbättrad dokumentation i
individärenden för att uppnå bättre behandling och metoder. Den
enskilda individen får inte komma i kläm genom att det brister i
dokumentationen, anförs det. Socialstyrelsen kommer att medverka
till en metodutveckling på området (s. 138 och 159).
Tidigare behandling
I betänkandet 1989/90:SoU15 (s. 54 f.) behandlade
utskottet ett likalydande motionsyrkande (fp). Utskottet delade
motionärernas inställning om vikten av noggrann och allsidig
utredning när det gäller samtliga barn och ungdomar, som behöver
vård inom socialtjänsten. Allt som kommer fram under en sådan
utredning, och som är av betydelse för prövningen av ärendet,
skall dokumenteras. Detta följer av socialtjänstlagen och
allmänna förvaltningsrättsliga principer, uttalades det. Det
fanns dock, enligt utskottets uppfattning, inte anledning för
riksdagen att ta något initiativ med anledning av motionen.
Motionsyrkandet avstyrktes (res. fp). Riksdagen följde
utskottet.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin inställning om vikten av nogranna och
allsidiga utredningar när det gäller barn och ungdomar, som
behöver vård inom socialtjänsten. Utskottet anser därför att det
är positivt att socialstyrelsen har för avsikt att medverka till
en metodutveckling på området. Något initiativ från riksdagens
sida behövs inte. Utskottet avstyrker motion So625 (fp) yrkande
7.
Behovet av utbildningsinsatser
Motionerna
I avsnittet om sexuella övergrepp mot barn behandlas ett
motionsyrkande (fp) om behovet av personalutbildning.
Ytterligare några motioner som rör frågan om utbildning har
väckts.
I motion 1989/90:So213 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas
ett tillkännagivande om översyn av utbildningen av personal vid
§ 12-hemmen (yrkande 11). Motionärerna anser att den
utbildning som ges i dag är helt otillräcklig. För att höja
vårdarnas kunnande och för att motverka "utbrändhet" hos dem
behövs en mer planmässig utbildning. (Motiveringen återfinns i
motion 1989/90:Ju607.)
I motion 1989/90:So234 av Britta Bjelle m.fl. (fp)
hemställs om ett tillkännagivande om hur organisationen för
omhändertagande av unga skall vara utformad (yrkande 2 i
resterande del). Fortbilningen av den personal som är verksam
inom familjehemmen, hemmen för vård eller boende samt de s.k. §
12-hemmen måste enligt motionärerna förstärkas. (Motiveringen
återfinns i motion 1989/90:Ju810.)
I motion 1989/90:So625 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
hemställs om ett tillkännagivande om utbildning och fortbildning
inom socialtjänsten och familjehemmen (yrkande 6).
Socialtjänsten måste enligt motionärerna ha tillräckliga
resurser samt tillgång till utbildning, fortbildning och
kontinuerlig metodutveckling för insatser när barn far illa.
Även familjehemmen, som ofta ställs inför orimligt svåra
uppgifter, måste få erforderligt stöd. Kommunerna måste ha ett
utbildningsansvar och familjehemsföräldrarna måste tillerkännas
en rimlig social och ekonomisk trygghet, anför motionärerna.
Bakgrund
I JOs ämbetsberättelse 1987/88 (s. 144 f.) underströks
betydelsen av att socialstyrelsen verkar för att personalen vid
§ 12-hemmen ges den utbildning och fortbildning som är nödvändig
för att hemmen skall kunna tillgodose behoven hos de mest
utsatta ungdomarna.
Som framgått ovan avser socialstyrelsen att medverka till att
utbildningsmöjligheterna för personal vid de särskilda
ungdomshemmen blir bättre (SoS-rapport 1990:4, Vård utom
hemmet).
I SoS-rapporten 1990:3, Växa i välfärdsland behandlas
också vissa utbildningsfrågor. Genom metodutveckling,
systematisering av kunskaper, uppföljning och utvärdering bör
enligt socialstyrelsen en ökad professionalism uppnås.
Socialarbetarna bör ges ökat stöd genom program och riktlinjer
samt genom den politiska och administrativa ledningen.
Socialstyrelsen kommer att medverka till att dess förslag kan
förverkligas (s. 169 f.).
Tidigare behandling
I betänkandet 1989/90:SoU15 (s. 50) behandlade utskottet
ett antal motionsyrkanden (fp, c) om behovet av
utbildningsinsatser. Utskottet anförde att resultatet av
socialtjänstens arbete med socialt utsatta familjer och ungdomar
givetvis är beroende av vilken kunskap och vilket engagemang den
egna personalen har. Utskottet erinrade om att det tidigare i
betänkandet framhållit vikten av att familjehemsföräldrar ges
stöd och handledning i sitt arbete samt att utskottet hade
uttalat sig positivt till att socialtjänstens handläggande
personal får del av personalutvecklande insatser och
kvalificerad handledning. De stödjande och personalutvecklande
insatserna bör kunna utformas på så sätt att arbetsmetodiken
hela tiden utvecklas, anfördes det. Utskottet ansåg sålunda att
all personal, som arbetar med vård av barn och ungdomar, bör ha
tillgång till lämplig fortbildning. Utskottet utgick från att
regeringen följer utvecklingen på området. Något initiativ från
riksdagens sida ansåg utskottet inte nödvändigt. Motionerna
avstyrktes och riksdagen följde utskottet (res. m, fp, c).
Utskottets bedömning
Utskottet delar motionärernas inställning i fråga om
betydelsen av utbildning och fortbildning av
familjehemsföräldrar, av personalen vid de särskilda
ungdomshemmen och inom socialtjänsten överhuvudtaget. Det är
därför, enligt utskottets mening, mycket positivt att
socialstyrelsen avser att medverka till att förstärka de
personalutvecklande insatserna för dessa grupper.
Mot denna bakgrund anser utskottet att det inte behövs något
initiativ från riksdagens sida med anledning av nu aktuella
motioner. Utskottet avstyrker därför motionerna So213 (c)
yrkande 11, So234 (fp) yrkande 2 i resterande del och So625 (fp)
yrkande 6.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande registrering av kroppsskador
att riksdagen avslår motion 1989/90:So625 yrkande 1,
res. 1 (fp, c)
2. beträffande skyddsombud för bekämpande av
barnolycksfall
att riksdagen avslår motion 1989/90:So625 yrkande 2,
res. 2 (fp)
3. beträffande förebyggande barn- och ungdomsvård
att riksdagen avslår motion 1989/90:So482 yrkandena 1--5
res. 3 (mp)
4. beträffande en förstärkt barnkompetens
att riksdagen avslår motion 1989/90:So625 yrkandena 14 och 15,
res. 4 (fp)
5. beträffande utbildning om MBD
att riksdagen avslår motion 1989/90:So542 yrkande 1,
res. 5 (fp)
6. beträffande ett träningscenter för barn med handikapp
att riksdagen avslår motion 1989/90:So542 yrkande 2,
7. beträffande sexuella övergrepp mot barn
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So202,
1989/90:So213 yrkande 13, 1989/90:So327 yrkandena 1 och 2,
1989/90:So625 yrkandena 3--5 samt 1989/90:So629 delvis som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
res. 6 (s)
8. beträffande insatser för flyktingbarn
att riksdagen avslår motion 1989/90:So409 yrkande 2,
9. beträffande särskilda åtgärder för invandrarungdomar
att riksdagen avslår motion 1989/90:So292,
res. 7 (v, mp)
10. beträffande familjerådgivningen
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So239 och
1989/90:So324 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
11. beträffande åtgärder för att förhindra
ungdomsbrottslighet
att riksdagen avslår motion 1989/90:So234 yrkandena 1 och 3,
res. 8 (fp)
12. beträffande olika brottsförebyggande åtgärder
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So213 yrkandena 1 och
8 samt 1989/90:So291,
res. 9 (c)
13. beträffande vissa öppenvårdsinsatser
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So226 yrkande 5,
1989/90:So261 yrkande 5 och 1989/90:So298 yrkande 5,
res. 10 (m)
14. beträffande alternativa vårdformer
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So213 yrkande 2,
1989/90:So234 yrkande 2 delvis och 1989/90:So258,
res. 11 (fp, c)
15. beträffande de särskilda ungdomshemmen
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So213
yrkandena 9 och 10 samt 1989/90:So625 yrkande 11 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
16. beträffande organisationen för omhändertagande av unga
att riksdagen avslår motion 1989/90:So234 yrkande 2 delvis,
17. beträffande huvudmannaskapet för de särskilda
ungdomshemmen m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So209, 1989/90:So261
yrkandena 1--4 och 1989/90:So298 yrkandena 1--4,
res 12. (m)
18. beträffande enskilda hem för vård eller boende
att riksdagen avslår motion 1989/90:So625 yrkande 10,
res. 13. (fp)
19. beträffande tillsyn av familjehemsvården
att riksdagen avslår motion 1989/90:So289,
20. beträffande barn- och ungdomspsykiatrin
att riksdagen avslår motion 1989/90:So625 yrkande 12,
res. 14. (m, fp, c, mp)
21. beträffande psykologisk behandling vid engagemang i
sekter att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So451 och
1989/90:So470,
res. 15. (v)
22. beträffande vårdnadsöverflyttningar vid långa
familjehemsplaceringar
att riksdagen avslår motion 1989/90:So625 yrkande 8,
res. 16 (fp)
23. beträffande de ekonomiska villkoren vid
vårdnadsöverflyttningar
att riksdagen avslår motion 1989/90:So625 yrkande 9,
res. 17 (fp, mp)
24. beträffande behovet av dokumentation
att riksdagen avslår motion 1989/90:So625 yrkande 7,
res. 18. (fp)
25. beträffande behovet av utbildningsinsatser
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So213 yrkande 11,
1989/90:So234 yrkande 2 i resterande del och 1989/90:So625
yrkande 6.
res. 19 (m, fp, c)
Stockholm den 13 november 1990
På socialutskottets vägnar
Daniel Tarschys
Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Anita
Persson (s), Sten Svensson (m), Aina Westin (s), Ulla Tillander
(c), Ingrid Andersson (s), Per Stenmarck (m), Johnny Ahlqvist
(s), Rinaldo Karlsson (s), Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid
Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v), Anita
Stenberg (mp), Jan Andersson (s) och Sinikka Bohlin (s).
Reservationer
1. Registrering av kroppsskador (mom. 1)
Daniel Tarschys (fp), Ulla Tillander (c), Ingrid
Ronne-Björkqvist (fp) och Rosa Östh (c) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 9 som börjar med
"En viktig" och slutar med "(fp) yrkande 1." bort ha följande
lydelse:
En grundförutsättning för att barnolycksfall och skador på
grund av mobbning skall kunna förebyggas är att det finns ett
enhetligt system för registrering, rapportering och uppföljning
av olyckor. På riksdagens initiativ har socialstyrelsen inlett
en central registrering av olycksfallsskador. Det är viktigt att
dessa insatser påskyndas och att statistiken utformas så att den
fångar upp även de för barn speciella riskerna. Vidare måste
rutiner utarbetas för uppföljning av registreringen, så att
förebyggande åtgärder kan vidtas. Detta bör ges regeringen till
känna med anledning av motion So625 (fp) yrkande 1.
dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa:
1. beträffande registrering av kroppsskador
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So625 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Skyddsombud för bekämpande av barnolycksfall (mom. 2)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 9 som börjar med
"Utskottet vidhåller" och slutar med "2 avstyrks." bort ha
följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det finns starka
skäl att, med hjälp av skyddsombud, försöka minska skadorna hos
barn. Organisationen för elevskyddsombud bör snabbt byggas ut
och bli heltäckande. För de mindre barnen är det lämpligt att
föräldrar utbildas till barnskyddsombud. Regeringen bör snarast
överväga formerna för en utbildning av föräldrar till
skyddsombud. Vad utskottet här anfört med anledning av motion
So625 (fp) yrkande 2 bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa:
2. beträffande skyddsombud för bekämpande av
barnolycksfall
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So625 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Förebyggande barn- och ungdomsvård (mom. 3)
Anita Stenberg (mp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 12 som börjar med
"Förra hösten" och slutar med "yrkandena 1--5." bort ha följande
lydelse:
Stora resurser måste enligt utskottet sättas in när det gäller
socialt förebyggande arbete bland barn och ungdomar.
Socialstyrelsen bör snarast ta initiativ till inrättandet av nya
grupper för förebyggande psykosocialt arbete i såväl kommuner
som landsting. I likhet med motionärerna anser utskottet vidare
att barnavårdscentralerna har en mycket viktig roll i det
förebyggande arbetet. Barnavårdscentralerna måste därför
garanteras tillräckliga resurser för att kunna bedriva sitt
arbete. Enligt utskottet bör barnavårdscentraler typ I
återinföras i tätorterna. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen
ge regeringen till känna med anledning av motion So482 (mp)
yrkandena 1--5.
dels att utskottet under mom. 3 bort hemställa:
3. beträffande förebyggande barn- och ungdomsvård
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So482 yrkandena
1--5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
4. En förstärkt barnkompetens (mom. 4)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 12 som börjar med
"Utskottet anser" och slutar med "14 och 15." bort ha följande
lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning om att det är
angeläget att finna former för metodutveckling, utbildning och
utvärdering av arbetet med barn som far illa. En rad åtgärder på
skilda områden skulle kunna stärka barnkompetensen och vidga
barnperspektivet inom socialtjänstens ansvarsområde. Ett samlat
förslag till åtgärdsprogram bör därför föreläggas riksdagen. Vad
utskottet nu anfört bör riksdagen ge regeringen till känna med
anledning av motion So625 (fp) yrkandena 14 och 15.
dels att utskottet under mom. 4 bort hemställa:
4. beträffande en förstärkt barnkompetens
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So625 yrkandena
14 och 15 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
5. Utbildning om MBD (mom. 5)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 14 som börjar med
"Utskottet vidhåller" och slutar med "avstyrks således." bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med motionärerna att det är mycket
angeläget att personalen inom socialtjänsten, hälso- och
sjukvården samt skolan får kunskaper om handikapp och om barn
som har sjukdomen Minimal Brain Dysfunction (MBD). Kunskap om
barn med MBD bör också tas med i utbildningen för alla
yrkesgrupper, som i sitt arbete kommer i kontakt med människor
med handikapp. Vad utskottet nu anfört med anledning av motion
So542 (fp) yrkande 1 bör riksdagen ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 5 bort hemställa:
5. beträffande utbildning om MBD
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So542 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Sexuella övergrepp mot barn (mom. 7)
Bo Holmberg (s), Anita Persson (s), Aina Westin (s), Ingrid
Andersson (s), Johnny Ahlqvist (s), Rinaldo Karlsson (s), Jan
Andersson (s) och Sinikka Bohlin (s) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 19 som börjar med
"Riksdagen gav" och slutar med "(delvis)." bort ha följande
lydelse:
Utskottet konstaterar att flera olika myndigheter för
närvarande är djupt engagerade i de frågor som tas upp i
motionerna. Brottsförebyggande rådet kommer inom kort att lämna
förslag på hur olika instanser skall kunna förbättra och
effektivisera sina insatser. Socialstyrelsen står i begrepp att
ge ut allmänna råd beträffande bl.a. socialtjänstens
handläggning av misstänkta övergrepp mot barn. Med hänsyn till
vad utskottet nu anfört får syftet med de aktuella motionerna i
huvudsak anses vara tillgodosett. Motionerna So202 (c), So213
(c) yrkande 13, So327 (c) yrkandena 1 och 2, So625 (fp)
yrkandena 3--5 och So629 (mp)(delvis) avstyrks följaktligen.
dels att utskottet under mom. 7 bort hemställa:
7. beträffande sexuella övergrepp mot barn
att riksdagen avslår motionerna So202 (c), So213 (c) yrkande
13, So327 (c) yrkandena 1 och 2, So625 (fp) yrkandena 3--5 samt
So629 (mp)(delvis),
7. Särskilda åtgärder för invandrarungdomar (mom. 9)
Gudrun Schyman (v) och Anita Stenberg (mp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 22 som börjar med
"De problem" och slutar med "avstyrks sålunda." bort ha följande
lydelse:
För att kunna hjälpa arbetslösa invandrarungdomar, som är på
väg att bli utslagna, krävs det ett sammansatt åtgärdsprogram,
anser utskottet. Ett stödprojekt bör organiseras så att
invandrare anställs för att arbeta inom sin egen nations- och
språkgrupp. De invandrare som skall arbeta med verksamheten
måste ges en grundlig utbildning för att finna sig väl till
rätta bland svenska institutioner inom olika områden. Detta är
nödvändigt för att invandrarungdomarna skall få det konkreta
stöd som de behöver i olika situationer. Utskottet anser att
resurser bör ställas till kommunernas förfogande för sådana
stödprojekt. Detta bör ges regeringen till känna med anledning
av motion So292 (vpk).
dels att utskottet under mom. 9 bort hemställa:
9. beträffande särskilda åtgärder för invandrarungdomar
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So292 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Åtgärder för att förhindra ungdomsbrottslighet (mom. 11)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 27 som börjar med
"Utskottet har" och slutar med "1 och 3." bort ha följande
lydelse:
Utskottet anser i likhet med motionärerna att kampen mot
missbruk är en av de viktigaste åtgärderna för att komma till
rätta med ungdomsbrottsligheten. Stora resurser måste därför
avsättas för sådana insatser. Framför allt är det viktigt att
ungdomar ges goda alternativ till missbruk och kriminalitet. När
det gäller att erbjuda ungdomar en meningsfull fritid har såväl
kommuner som folkrörelser ett stort ansvar. Vidare bör de
sociala fältinsatserna öka. Genom att vara tillsammans med
ungdomarna i deras egna miljöer, även efter kontorstid, kan
socialarbetare i många fall förhindra att de unga begår brott.
Utskottet delar motionärernas uppfattning om vikten av att
ingripa tidigt, när en ung person uppvisar ett asocialt
beteende. Samhället måste redan när en ung människa begår sin
första förseelse klart markera att det inte accepterar ett
kriminellt beteende. Vidare måste de olika myndigheternas
insatser för de unga samordnas väl. Vad utskottet nu anfört bör
riksdagen ge regeringen till känna med anledning av motion So234
(fp) yrkandena 1 och 3.
dels att utskottet under mom. 11 bort hemställa:
11. beträffande åtgärder för att förhindra
ungdomsbrottslighet
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So234 yrkandena
1 och 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
9. Olika brottsförebyggande åtgärder (mom. 12)
Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 27 som börjar med
"Riksdagen har" och slutar med "Motionerna avstyrks." bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med motionärerna att vuxna bör vara
konsekventa och tydliga i sitt förhållande till barn och
ungdomar. Vuxenkontakterna är över huvud taget mycket viktiga
för unga människor, vilka bör ha vuxna av båda könen som goda
förebilder. Den verksamhet som för närvarande pågår, när det
gäller att engagera män i arbetet med ungdomar, bör stödjas och
ges spridning till olika delar av landet.
Ungdomars engagemang i idrottsrörelsen och i annan ideell
verksamhet måste uppmuntras. Folkrörelsernas barn- och
ungdomsverksamhet är en effektiv brottsförebyggande verksamhet.
Det är därför av särskilt stor vikt att samhället på olika sätt
ger sitt stöd till organisationer, som verkar för att ge
ungdomar en meningsfull fritid.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen ge regeringen till känna
med anledning av motion So213 (c) yrkandena 1 och 8. Härmed
tillgodoses enligt utskottet även det huvudsakliga syftet med
motion So291 (s). Denna motion avstyrks.
dels att utskottet under mom. 12 bort hemställa:
12. beträffande olika brottsförebyggande åtgärder
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So213 yrkandena
1 och 8 samt med avslag på motion 1989/90:So291 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Vissa öppenvårdsinsatser (mom. 13)
Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m)
anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 31 som börjar med
"Utskottet har" och slutar med "yrkande 5." bort ha följande
lydelse:
Utskottet anser i likhet med motionärerna att det föreligger
ett behov av den stegvisa åtgärdslista som fanns i
barnavårdslagen. Möjligheten att vidta åtgärder såsom
hjälpåtgärder i form av råd och stöd, förmaning och varning,
föreskrifter om den unges levnadsförhållanden samt övervakning
skulle kunna ge socialnämnden en reell möjlighet att agera,
anser utskottet. Såväl den unge som föräldrarna blir därmed
medvetna om att åtgärderna kan komma att trappas upp, om inte
förändringar till det bättre äger rum. Utskottet anser att
regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med förslag om
en mer preciserad lagstiftning när det gäller socialnämndernas
skyldighet att vidta förebyggande åtgärder. Vad utskottet nu
anfört bör riksdagen med anledning av motionerna So226 (m)
yrkande 5, So261 (m) yrkande 5 och So298 (m) yrkande 5 ge
regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 13 bort hemställa:
13. beträffande vissa öppenvårdsinsatser
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So226
yrkande 5, 1989/90:So261 yrkande 5 och 1989/90:So298 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Alternativa vårdformer (mom. 14)
Daniel Tarschys (fp), Ulla Tillander (c), Ingrid
Ronne-Björkqvist (fp) och Rosa Östh (c) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 31 som börjar med
"Mot bakgrund" och slutar med "So258 (s)." bort ha följande
lydelse:
Det förebyggande arbetet för ungdomar i riskzonen måste bli
bättre. När ungdomar begår brott eller grips för fylleri bör de
bli föremål för samhällets uppmärksamhet under en tid. De mest
problemfyllda familjerna kräver omfattande stöd och insatser
från de sociala myndigheterna. Det är dock viktigt att också
aktivera de naturliga nätverk som finns omkring en familj. Ett
alternativ till samhällsvård, som bör prövas, är att
socialsekreteraren skriver kontrakt med problembarnets
föräldrar. Avsikten med kontraktet, som är en form av hjälp till
självhjälp, är att föräldrarna skall bli mer engagerade i
barnets situation. Denna och andra alternativa vårdformer bör
utredas. Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna
med anledning av motionerna So213 (c) yrkande 2 och So234 (fp)
yrkande 2 delvis. Härmed tillgodoses enligt utskottet även det
huvudsakliga syftet med motion So258 (s). Denna avstyrks.
dels att utskottet under mom. 14 bort hemställa:
14. beträffande alternativa vårdformer
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So213
yrkande 2 och 1989/90:So234 yrkande 2 delvis samt med avslag på
motion 1989/90:So258 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
12. Huvudmannaskapet för de särskilda ungdomshemmen m.m. (mom.
17)
Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m)
anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 40 som börjar med
"Utskottet kan" och slutar med "Motionerna avstyrks." bort ha
följande lydelse:
För att kunna möta efterfrågan på vård för de svårast störda
ungdomarna krävs det inte enbart fler vårdplatser utan också att
vården är betydligt mer differentierad än för närvarande. Det
bör övervägas att inrätta särskilda ungdomshem, som har hela
riket som upptagningsområde. Utskottet kan konstatera att det är
förhållandevis få personer, som är i behov av den kvalificerade
vård som ett sådant hem är avsett att ge. Det är därför lämpligt
att koncentrera resurserna och ha ett centralt
intagningsförfarande. Huvudmannaskapet för hemmen bör därför,
enligt utskottets mening, överföras till staten. Vidare bör det
bli möjligt att förlänga den unges vistelse på låsbar enhet till
längre tid än två månader, för att garantera att de unga inte
avviker innan man hunnit motivera dem till en ordnad livsföring.
Nuvarande möjlighet till utskrivning av svårhanterliga och
våldsamma ungdomar bör upphävas. För ungdomar över 15 år, som
blivit dömda för brott, bör det finnas särskilda ungdomshem
under kriminalvårdsstyrelsens huvudmannaskap.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av
motionerna So209 (m), So261 (m) yrkandena 1--4 och So298 (m)
yrkandena 1--4, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 17 bort hemställa:
17. beträffande huvudmannaskapet för de särskilda
ungdomshemmen m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So209 (m),
1989/90:So261 (m) yrkandena 1--4 och 1989/90:So298 (m) yrkandena
1--4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
13. Enskilda hem för vård eller boende (mom. 18)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 42 som börjar med
"Enskilda hem" och slutar med "yrkande 10." bort ha följande
lydelse:
Hem för vård eller boende i enskild regi har kommit att
utnyttjas i allt högre grad. Utskottet anser i likhet med
motionärerna att det bör uppställas krav, som skall vara
uppfyllda innan tillstånd ges att driva sådana hem. Vidare måste
samhällets tillsyn av dessa hem fungera tillfredsställande.
Detta bör riksdagen, med anledning av motion So625 (fp) yrkande
10, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 18 bort hemställa:
18. beträffande enskilda hem för vård eller boende
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So625 yrkande 10
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
14. Barn- och ungdomspsykiatrin (mom. 20)
Daniel Tarschys (fp), Sten Svensson (m), Ulla Tillander (c),
Per Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid
Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh (c) och Anita Stenberg (mp)
anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 44 som börjar med
"I mentalservicekommitténs" och slutar med "sålunda avstyrks."
bort ha följande lydelse:
Det är enligt utskottet helt otillfredsställande att ungdomar,
som befinner sig i gränsskiktet mellan socialtjänsten och
psykiatrin, inte får den hjälp och behandling som de behöver.
Det är av största vikt att barn- och ungdomspsykiatrins ansvar
klargörs. Vidare måste samarbetsrutiner utarbetas, så att dessa
ungdomar garanteras en adekvat vård. Vad utskottet nu anfört bör
riksdagen ge regeringen till känna med anledning av motion So625
(fp) yrkande 12.
dels att utskottet under mom. 20 bort hemställa:
20. beträffande barn- och ungdomspsykiatrin
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So625 yrkande 12
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. Psykologisk behandling vid engagemang i sekter (mom. 21)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 44 som börjar med
"Utskottet vidhåller" och slutar med "So470 (s)." bort ha
följande lydelse:
I likhet med motionärerna anser utskottet att samhället måste
kunna erbjuda unga människor, som drabbats av psykiska
störningstillstånd på grund av sitt engagemang i olika slags
sekter, ett sakkunnigt psykologiskt omhändertagande. Hjälp och
stöd bör ges inom ramen för samhällets hälso- och sjukård samt
socialtjänst. Frågan om vilka insatser som särskilt behövs, när
det gäller psykologisk behandling av dessa ungdomar, bör
utredas, anser utskottet. Detta bör riksdagen, med anledning av
motionerna So451 (vpk) och So470 (s), ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 21 bort hemställa:
21. beträffande psykologisk behandling vid engagemang i
sekter
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So451 och
1989/90:So470 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
16. Vårdnadsöverflyttningar vid långa familjehemsplaceringar
(mom. 22)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 47 som börjar med
"Utskottet vidhåller sin" och slutar med "yrkande 8." bort ha
följande lydelse:
Möjligheten att överflytta vårdnaden om ett barn till
familjehemsföräldrar är särskilt viktig om barnet har placerats
i familjehemmet vid mycket späd ålder. I likhet med vad som
anförs i motionen anser utskottet att socialnämnden bör vara
skyldig att regelbundet överväga en eventuell
vårdnadsöverflyttning. Vid mycket långa familjehemsplaceringar
bör socialnämnden därför åläggas att med ca två--tre års
intervaller överväga en eventuell vårdnadsöverflyttning. Vad
utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av motion So625
(fp) yrkande 8, ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 22 bort hemställa:
22. beträffande vårdnadsöverflyttningar vid långa
familjehemsplaceringar
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So625 yrkande 8
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
17. De ekonomiska villkoren vid vårdnadsöverflyttningar (mom.
23)
Daniel Tarschys (fp), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) och Anita
Stenberg (mp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 47 som börjar med
"Utskottet vidhåller uppfattningen" och slutar med "yrkande 9."
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det är angeläget att utvecklingen följs
när det gäller socialnämndernas benägenhet att medverka till att
vårdnadsöverflyttningar kommer till stånd. Mycket tyder på att
de ekonomiska villkoren för familjehemsföräldrar försämras när
de övertar vårdnaden, genom att de då går miste om ersättningen
som familjehemsföräldrar. Den ekonomiska situationen för
familjehemsföräldrar, som övertar vårdnaden om barn, bör därför
utredas. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av
motion So625 (fp) yrkande 9, som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottet under mom. 23 bort hemställa:
23. beträffande de ekonomiska villkoren vid
vårdnadsöverflyttningar
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So625 yrkande 9
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
18. Behovet av dokumentation (mom. 24)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 49 som börjar med
"Utskottet vidhåller" och slutar med "yrkande 7." bort ha
följande lydelse:
Utskottet är ense med motionärerna om att utredningarna bör
vara noggranna och allsidiga när det gäller samtliga barn och
ungdomar, som behöver vård inom socialtjänsten.
Missförhållandena kan vara lika allvarliga för de barn och
ungdomar som placeras med stöd av socialtjänstlagen som för dem
som bereds vård enligt LVU. Även för möjligheterna att genomföra
en långsiktig vårdplanering har dokumentationen stor betydelse.
Samma krav bör således ställas på dokumentationen när ett barn
eller en ung människa kommer i fråga för vård, oavsett om
placeringen sker med stöd av LVU eller socialtjänstlagen. Vad
utskottet nu anfört bör riksdagen ge regeringen till känna med
anledning av motion So625 (fp) yrkande 7.
dels att utskottet under mom. 24 bort hemställa:
24. beträffande behovet av dokumentation
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So625 yrkande 7
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
19. Behovet av utbildningsinsatser (mom. 25)
Daniel Tarschys (fp), Sten Svensson (m), Ulla Tillander (c),
Per Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid
Ronne-Björkqvist (fp) och Rosa Östh (c) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 50 som börjar med
"Mot denna" och slutar med "yrkande 6." bort ha följande
lydelse:
Utskottet vill särskilt understryka att det behövs ökade
insatser för utbildning och fortbildning av den personal som
arbetar med vård av barn och ungdomar. Vad utskottet nu anfört
bör riksdagen ge regeringen till känna med anledning av
motionerna So213 (c) yrkande 11, So234 (fp) yrkande 2 i
resterande del och So625 (fp) yrkande 6.
dels att utskottet under mom. 25 bort hemställa:
25. beträffande behovet av utbildningsinsatser
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So213
yrkande 11, 1989/90:So234 yrkande 2 i resterande del och
1989/90:So625 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.
Innehållsförteckning
Sammanfattning1
Motionerna2
Utskottet6
Inledning6
Barnolycksfall7
Motionen7
Tidigare behandling m.m.7
Utskottets bedömning9
Förebyggande barn- och ungdomsvård9
Motionerna9
Bakgrund10
Tidigare riksdagsbehandling11
Utskottets bedömning12
Mimimal Brain Dysfunction (MBD)12
Motionen12
Tidigare behandling13
Utskottets bedömning14
Sexuella övergrepp mot barn m.m.14
Motionerna14
Bakgrund15
Tidigare behandling17
Utskottets bedömning18
Insatser för flyktingbarn19
Motionen19
Bakgrund19
Utskottets bedömning20
Särskilda åtgärder för invandrarungdomar21
Motionen21
Bakgrund21
Tidigare behandling22
Utskottets bedömning22