I betänkandet behandlas ett 20-tal motionsyrkanden från den
allmänna motionstiden 1990 som tar upp HIV/aids och andra
smittskyddsfrågor.
Samtliga motionsyrkanden avstyrks.
Till betänkandet har fogats tio reservationer och ett särskilt
yttrande.
Motioner
1989/90:So317 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om metadonbehandling.
1989/90:So429 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om HIV/aids-arbetets inriktning på
information, rådgivning och beteendepåverkan,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utvärdering av kontaktspårningen,
5. att riksdagen beslutar om sådan ändring av
smittskyddslagen att såväl konsultation som behandling vid
samhällsfarlig sjukdom skall vara gratis för patienten oavsett
om denne vänder sig till den offentliga sjukvården eller
försäkringsansluten privatpraktiserande läkare,
6. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
brottsbalkens bestämmelser för att säkerställa att dessa kan
tillämpas när någon avsiktligt eller av grov oaktsamhet sprider
smitta av en samhällsfarlig sjukdom.
1989/90:So430 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
2. att riksdagen beslutar undanröja den maximering av antalet
metadonpatienter till 300 personer som föregående riksmöte
fastställde,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder för att undanröja köerna till
metadonbehandling,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om omprövning av sprututbytesprogrammet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om möjlighet till anonymitet vid
hiv-testning.
1989/90:So436 av Rosa Östh m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om inriktningen av arbetet kring HIV/AIDS,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av uppföljning av beslutet om
ny smittskyddslag,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om frivilligorganisationernas roll i
informationsarbetet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ev. lagändring i samband med "fria
sprutor",
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett informationsprogram till homo- och
bisexuella grupper.
1989/90:So477 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
svamporganismer som anmälningspliktig sjukdom i
smittskyddslagen.
1989/90:So510 av Göran Allmér (m) vari yrkas
1. att riksdagen begär att regeringen snarast återkommer till
riksdagen med förslag om statlig ersättning till
transfusionssmittade HIV-patienter.
1989/90:So541 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om stärkandet av ungdomars identitet för en
ökad handlingsberedskap avseende HIV/aids.
1989/90:So647 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om nödvändigheten av att i kommande
Dagmarförhandlingar beakta Stockholms särskilda behov för
HIV/aids-bekämpning.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju830.
Utskottet
Inriktningen av arbetet med HIV/aids
I motion 1989/90:So429 av Sten Svensson m.fl. (m)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om HIV/aids-arbetets inriktning på
information, rådgivning och beteendepåverkan (yrkande 2).
Motionärerna framhåller vikten av att de centralt initierade
informationsinsatserna fortsätter och att informationen till
allmänheten måste varieras och utformas så att människor väcks
till insikt och engagemang, till att söka ytterligare
information och till att testa sig. Sambandet mellan ett
oförsiktigt bruk av alkohol och sexuellt riskbeteende måste
framhållas tydligare. Motionärerna betonar att ett viktigt
tillfälle att ge en djupare och mer personligt inriktad
information är vid HIV-testning. Olika rapporter har dock visat
att den information och rådgivning som ges i samband med
testning inte alltid fungerar som avsetts. En prioriterad
uppgift i HIV/aids-arbetet måste vara att se till att denna
rådgivning verkligen fungerar. En utvärdering i detta syfte av
rådgivningen bör enligt motionärerna komma till stånd.
I motion 1989/90:So436 av Rosa Östh m.fl. (c) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad som anförs om
inriktningen av arbetet kring HIV/aids (yrkande 1). I
motionen framhålls bl.a. att det förebyggande arbetet inte får
avstanna. Frivilligorganisationernas roll i detta arbete
betonas särskilt. En större andel av de statliga
informationsmedlen bör enligt motionärerna gå till
frivilligorganisationerna. Motionärerna begär ett
tillkännagivande till regeringen om detta (yrkande 5).
Motionärerna tar också upp informationen till homo- och
bisexuella. Informationen till dessa grupper har till den
största delen tillhandahållits genom gruppernas egna
organisationer. Motionärerna framhåller att smittöverföringen i
dessa grupper alltjämt är stor, och det är då oftast fråga om
yngre män. Dessa är fortfarande osäkra i sin sexuella roll och
tar större risker än andra. De har ofta inte heller anslutit sig
till någon organisation. Motionärerna anser att socialstyrelsen
bör ägna särskild uppmärksamhet åt detta förhållande. Det bör
uppdras åt socialstyrelsen att iordningställa ett
informationsprogram som riktar sig till yngre homo- och
bisexuella personer. Motionärerna begär ett särskilt
tillkännagivande om detta till regeringen (yrkande 7).
I motion So541 av Lars Werner m.fl. (vpk) anförs bl.a. att
det både för homo- och heterosexuella ungdomar i det
HIV-förebyggande arbetet är viktigt att det inte blir en ytlig
information eller att den begränsas till kondompropaganda. För
att kunna ta ansvar för sitt eget sexuella beteende och undvika
risken att smittas måste ungdomar förutom information också få
möjlighet att stärka sin egen sexuella identitet och därmed sitt
självförtroende och sin handlingsberedskap. Motionärerna begär
ett tillkännagivande om vad som anförs i motionen om stärkandet
av ungdomars identitet för en ökad handlingsberedskap avseende
HIV/aids (yrkande 1).
I 1990 års budgetproposition (prop. 1989/90:100 bil. 7 s.
16 f.) anförs bl.a. att fortsatta informationsinsatser är
nödvändiga och att dessa måste inriktas på att långsiktigt
motverka en framtida ökad smittspridning. Centralt initierade
informationsinsatser är nödvändiga. Genom kampanjer i massmedia
kan allmänheten, ungdomar samt speciellt riskutsatta grupper
kontinuerligt påminnas om HIV/aids-hotet. Det framhålls att
masskommunikationen även under de närmaste åren har en viktig
funktion. Den behöver dock inte vara lika omfattande som under
den inledande perioden. Massmediakampanjer fungerar även som ett
viktigt stöd till det lokala och regionala informationsarbete
som måste upprätthållas. I propositionen framhålls att den
största delen av de centralt initierade informationsinsatserna
skall syfta till att stödja och stimulera lokala aktiviteter.
I propositionen anförs vidare att invandrare och ungdomar
tillhör de mest prioriterade målgrupperna för riktade insatser.
Det redovisas att ett omfattande projektarbete har inletts för
att förstärka insatserna riktade till invandrare och
asylsökande. Skolans ansvar att inom ramen för den obligatoriska
sexual- och samlevnadsundervisningen ge ungdomar kunskaper om
sexuellt överförbara sjukdomar, preventivmedel etc. framhålls
särskilt. I propositionen anförs också att sambandet mellan
sexuellt riskbeteende, missbruk av narkotika samt oförsiktig
alkoholkonsumtion ytterligare måste uppmärksammas. Vikten av
centrala initiativ för att utveckla den långsiktiga vården av
tunga narkotikamissbrukare betonas.
Utskottet har i de sammanhang då HIV och aids behandlats
betonat angelägenheten av informationsinsatser på alla områden.
I samband med årets budgetberedning behandlade utskottet
(1989/90:SoU17) flera motionsyrkanden om informationen om
aids. Utskottet anförde bl.a. följande (s. 45 f).
När HIV och aids först uppmärksammades för drygt fem år sedan
var kunskapsbehovet stort. En omfattande informationskampanj
inleddes år 1987. I ett första led av kampanjen riktades
informationen till allmänheten. Därefter följde en delkampanj
riktad särskilt till de prostituterades kunder. En tredje
delkampanj genomfördes för ungdomar. De medmänskliga aspekterna
av HIV och aids har också lyfts fram. Under 1988 och 1989
redovisades på nytt i kampanjer hur smittspridningen kan
motverkas. Dessutom har genomförts en utbildning av
vidareinformatörer. Ett stort informationsmaterial har tagits
fram för denna grupp. Parallellt med kampanjerna har också
pågått ett omfattande informationsarbete genom statliga
myndigheter, landsting och inte minst frivilliga organisationer.
En satsning har gjorts för att förbättra skolans information om
HIV/aids.
Förutom informationsinsatserna har hälso- och sjukvården
mobiliserat en beredskap att ta emot, diagnostisera samt vårda
och behandla HIV-smittade och aidssjuka. En omfattande
testverksamhet har genomförts. Provtagningar sker fortlöpande.
Hälso- och sjukvården liksom folkrörelserna och organisationer
har gjort betydelsefulla insatser för att utveckla vård och
omhändertagande. Forskningen kring HIV/aids är intensiv.
Även om avsevärda insatser sålunda gjorts i syfte att sprida
kunskap om HIV och aids är informationsbehovet fortfarande
stort. Utskottet delar -- -- -- uppfattningen att samhället
efter de insatser som hittills har gjorts nu inte får ge
allmänheten intrycket av att faran på något sätt skulle vara
över. Kunskapsförmedling och information om HIV/aids kommer
under lång tid att vara det mest verksamma instrumentet för att
förebygga smittspridning. HIV är ingen övergående smitta. Den
kommer såvitt man kan bedöma i dag att finnas kvar för
överskådlig framtid. Information måste därför lämnas
kontinuerligt och inte endast i samband med särskilda kampanjer.
Enligt utskottet är det väsentligt att få till stånd en
integrering av informationen om HIV och aids främst i sex- och
samlevnadsundervisningen och i hälsoupplysningen. Exempel finns
på att en sådan integrering redan inletts. Så har t.ex.
kriminalvården och narkomanvården i dag bättre förutsättningar
att i sin reguljära verksamhet hantera HIV/aids-frågorna.
Utskottet understryker vikten av att denna utveckling fortsätter
inom alla områden.
I det nämnda betänkandet behandlades särskilt HIV/aids i
skolans sex- och samlevnadsundervisning. Därvid redovisades
de åtgärder som skolöverstyrelsen (SÖ) vidtagit under de senaste
åren och vilka statliga bidrag som utgått till detta. Utskottet
erinrade om de uttalanden som utskottet tidigare gjort om
nödvändigheten av att HIV och aids behandlas i skolans sex- och
samlevnadsundervisning. Utskottet framhöll att det är angeläget
att sex- och samlevnadsundervisningen och informationen om HIV
och aids i skolorna kan förstärkas. Utskottet ansåg i likhet med
vad som anförts i budgetpropositionen att de hittills gjorda
insatserna för att förbättra utbildningen av personalen vid
grund- och gymnasieskolan borde utvärderas. Enligt uttalandena i
budgetpropositionen borde en utvärdering göras innan det kunde
bli aktuellt med ytterligare bidrag till SÖs arbete med att
reformera sex- och samlevnadsundervisningen i skolan. Utskottet
ansåg dock att SÖ, för att även under budgetåret 1990/91 kunna
genomföra planerade fortbildnings- och informationsinsatser,
borde få bidrag ur anslaget A 5 Insatser mot aids. Eftersom
skolans sex- och samlevnadsundervisning utgör en betydelsefull
del i skolans hela undervisning ansåg utskottet att erforderliga
medel för en fortsatt reformering av denna undervisning i
framtiden borde beviljas över utbildningsbudgeten.
Vad utskottet anförde om inriktningen av det fortsatta arbetet
med HIV/aids och informationen om HIV/aids i skolan beslutade
riksdagen sedermera att som sin mening ge regeringen till känna
(rskr. 1989/90:172).
Vad gäller frivilligorganisationernas medverkan i
informationsarbetet behandlade utskottet en motion om detta i
betänkandet SoU 1987/88:10 (s. 8--9). Därvid framhöll
utskottet den betydelsefulla roll som organisationerna har i
informationsverksamheten. Utskottet konstaterade att statliga
bidrag i avsevärd omfattning utgått för organisationernas
informationsarbete. Utskottet fann det viktigt att
organisationerna engageras även i det fortsatta arbetet,
eftersom organisationerna genom sin struktur och genom sina
speciella informationskanaler både effektivt och snabbt når ut
med information till stora delar av folket. Utskottet hänvisade
till att en fortlöpande utvärdering görs av informationsarbetet.
Utskottet ansåg det viktigt att erfarenheterna från
informationsarbetet tas till vara och att de fortsatta
insatserna sätts in där behoven visar sig vara störst.
I betänkandet 1988/89:SoU21 (s. 16--17) erinrade utskottet
på nytt om de uttalanden som utskottet tidigare gjort om
organisationernas viktiga roll i arbetet med att sprida
information om HIV och aids. Det påtalades också att detta
arbete fått omfattande bidrag från såväl staten som
landstingskommuner och kommuner. Utskottet förutsatte att
organisationerna som hittills kommer att medverka i
informationsarbetet och att bidrag också fortsättningsvis kommer
att lämnas till detta arbete. Utskottet såg inte någon
motsättning mellan motionärernas uppfattning och den förda
politiken och ansåg därför att det inte förelåg något behov av
ett uttalande från riksdagen med anledning av då aktuella
motionsyrkanden. (Reservation från m och c till förmån för ett
uttalande om att en större del av informationsmedlen borde komma
frivilligorganisationerna till del för att användas i deras
upplysnings- och utbildningsarbete.)
Frågan om sambandet mellan alkoholkonsumtion och
smittspridningsmönstret har också behandlats tidigare av
utskottet. I det nämnda betänkandet 1988/89:SoU21 ansåg
utskottet det angeläget att man i informationsarbetet om HIV och
aids uppmärksammar sambandet mellan alkoholkonsumtion och
smittspridning. Utskottet konstaterade att så också skett, bl.a.
inom ramen för AIDS-delegationens informationskampanjer. Det
noterades särskilt att en aktion mot droger planerades där även
HIV/aids-frågan skulle ha en given plats. Utskottet ansåg det
nödvändigt att alkoholfrågorna på detta sätt behandlas i
informationsarbetet om HIV/aids och, omvänt, att HIV/aids
behandlas i arbetet med drogfrågorna. Utskottet förutsatte att
alkoholfrågornas samband med HIV/aids skulle få den
uppmärksamhet som efterlystes och ansåg det därför inte
nödvändigt med ett särskilt uppdrag till regeringen.
Informationen till homo- och bisexuella grupper har också
behandlats tidigare av utskottet. I betänkandet SoU
1987/88:10 uttalade utskottet med anledning av en då aktuell
motion att det, eftersom smittan bland homosexuella fortfarande
är ett stort problem, enligt utskottets mening är viktigt att
bisexualitet ägnas större uppmärksamhet i information,
uppsökande verksamhet och forskning.
Aids-delegationen har numera en särskild referensgrupp när
det gäller invandrare och HIV. Ordförande i referensgruppen är
den statssekreterare i arbetsmarknadsdepartementet som har
ansvaret för invandrarfrågor. I gruppen finns myndigheter,
kommuner, landsting, invandrarorganisationer och
smittskyddsläkare representerade. Arbetet i referensgruppen
skall bedrivas skyndsamt och pågå till den 20 juni 1991.
Avsikten är att gruppen skall stimulera andra myndigheter och
organisationer att trappa upp sin ordinarie verksamhet när det
gäller arbetet med frågor om invandrare, sexualitet och HIV i
ett brett perspektiv.
Socialstyrelsen arbetar tillsammans med RFSL
(Riksförbundet för sexuellt likaberättigande) och Noaks ark på
ett större projekt kring HIV/aids, invandrare och flyktingar.
Inom ramen för detta uppmärksammas även homosexualitet bland
etniska minoriteter. Ett annat socialstyrelseinitiativ är ett
projekt kring homosexualitet och alkohol. Inom de nämnda
projekten arbetar man framför allt med att söka arbetsmetoder
och att kartlägga de olika grupperna.
När det gäller ungdomar har LO genom socialstyrelsen fått
bidrag till arbete med bl.a. andra generationens invandrare och
HIV/aids. Det är framför allt kulturkrockarna kring sexualitet
och HIV som kommer att uppmärksammas.
Riksrevisionsverket (RRV) har på uppdrag av regeringen
utvärderat de informationsinsatser i fråga om HIV/aids som
genomförts under åren 1987 och 1988. Uppdraget har redovisats i
rapporten Informationskampanjen om HIV/aids --
samhällsinformation som styrmedel (dnr 1988:1836). RRV har
därvid framhållit att informationsinsatser som syftar till att
påverka smittspridningen i fortsättningen huvudsakligen bör
riktas till riskgrupperna samt till ungdomar. Fortsatta
masskommunikativa insatser bör enligt RRV begränsas till
förmån för riktade insatser via det nätverk som består av
sjukvård, socialtjänst, skola och frivilliga organisationer.
Informationen till ungdomar bör i ökad utsträckning integreras
med sexualupplysning och -rådgivning. Den bör också, anför RRV,
"kulturanpassas" så att den verkligen når alla ungdomar.
Homosexuella bör enligt RRV lyftas fram i det fortsatta
informationsarbetet. Det masskommunikativa budskapet måste göras
tydligare, bl.a. genom konkreta beteenderekommendationer.
RRVs förslag bereds av berörda statliga organ, i första hand
aids-delegationen och socialstyrelsen.
Informationen via massmedia om HIV/aids har under våren och
sommaren 1990 framför allt inriktats på risken för smitta
utomlands. Statistiken över nysmittade har visat att allt fler
smittas under utlandsresor. I syfte att åstadkomma en så riktad
information som möjligt har RFSU och RFSL bedrivit en
uppsökande verksamhet riktad bl.a. till ungdomar på de största
järnvägsstationerna, flygplatser, hamnar med stor turisttrafik
etc.
I socialstyrelsens förslag till abortförebyggande program
framhålls ungdomsmottagningarnas roll i det abort- och
STD-förebyggande arbetet. Eftersom målgrupperna för dessa
insatser till stora delar sammanfaller, anses en samordning av
framför allt de generella upplysningsinsatserna som mycket
viktig.
Landstingsförbundet har i skriften Landstingen till
offensiv mot sexsjukdomar och aborter rekommenderat landstingen
att aktivt verka för en bättre samordning av resurser för STD-
och abortförebyggande verksamhet.
I betänkandet 1990/91:SoU4 (s. 42) betonade utskottet att
arbetet med att förebygga de sexuellt överförbara sjukdomarna
har ett nära samband med det abortförebyggande arbetet.
Utskottet hänvisade vidare till socialstyrelsens och
landstingsförbundets ovannämnda skrifter och däri angivna
förslag. Utskottet ansåg det angeläget att socialstyrelsens
handlingsprogram med dess omfattande förslag till insatser
verkligen kunde föras ut i praktiskt arbete i landstingen.
Utskottet utgick från att regeringen snabbt prövar de förslag i
socialstyrelsens handlingsprogram som förutsätter regeringens
medverkan. Vad utskottet anfört med anledning av då aktuella
motioner ansåg utskottet att riksdagen som sin mening borde ge
regeringen till känna.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet vill inledningsvis understryka vad utskottet anförde
i samband med årets budgetberedning, nämligen att
informationsbehovet på detta område fortfarande är stort även om
avsevärda insatser gjorts i syfte att sprida kunskap om HIV och
aids. Utskottet erinrar även om att utskottet särskilt betonade
att samhället efter de insatser som hittills har gjorts inte får
ge allmänheten intrycket av att faran på något sätt skulle vara
över. Kunskapsförmedling och information om HIV/aids kommer
under lång tid att vara det mest verksamma instrumentet för att
förebygga smittspridning, framhöll utskottet också.
När det gäller sambandet mellan alkoholkonsumtion och
smittspridning vidhåller utskottet sina tidigare uttalanden.
Bl.a. har utskottet ansett det angeläget att detta samband
uppmärksammas i informationsarbetet om HIV och aids. Utskottet
har konstaterat att så också skett i aids-delegationens
informationskampanjer. Utskottet har förutsatt att
alkoholfrågornas samband med HIV/aids skulle få den
uppmärksamhet som efterlystes och har därför inte ansett det
nödvändigt med ett särskilt uppdrag till regeringen.
Utskottet konstaterar vidare att åtgärder pågår när det gäller
att utveckla och förbättra informationen och rådgivningen om
HIV/aids. Något initiativ från riksdagens sida behövs därför
inte nu. Utskottet avstyrker sålunda motionerna So429 (m)
yrkande 2 och So436 (c) yrkande 1.
Utskottet har tidigare framhållit frivilligorganisationernas
betydelsefulla roll i informationsverksamheten. Det har också
påtalats att detta arbete fått omfattande bidrag från såväl
staten som landsting och kommuner. Utskottet har förutsatt att
organisationerna också i fortsättningen skall medverka i
informationsarbetet och att bidrag skall fortsätta att lämnas
till detta arbete. Utskottet vidhåller denna uppfattning. Något
initiativ från riksdagen behövs därför inte. Motion So436 (c)
yrkande 5 avstyrks.
När det gäller information till homo- och bisexuella grupper
vidhåller utskottet sin tidigare inställning. RRV har under
senare tid påtalat att det är angeläget med information riktad
särskilt till homosexuella. Inom socialstyrelsen pågår för
närvarande projekt där de homosexuella uppmärksammas. Med hänsyn
härtill avstyrker utskottet motion So436 (c) yrkande 7.
Utskottet delar uppfattningen att ungdomar bör vara en
prioriterad målgrupp för riktade insatser. I samband med årets
budgetberedning framhöll utskottet att det var angeläget att
sex- och samlevnadsundervisningen och informationen om HIV och
aids i skolorna kunde förstärkas. Utskottet ansåg också att de
hittills gjorda insatserna för att förbättra utbildningen av
personalen vid grund- och gymnasieskolan borde utvärderas.
Utskottet kan konstatera att det förebyggande arbetet bland
ungdomar särskilt uppmärksammats av socialstyrelsen och
landstingsförbundet, bl.a. när det gäller ungdomsmottagningarna
och förslag om ökad samordning av åtgärder. Med hänsyn härtill
avstyrker utskottet motion So541 (vpk) yrkande 1.
I motion 1989/90:So647 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp)
begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i
motionen om nödvändigheten av att i kommande
Dagmarförhandlingar beakta Stockholms särskilda behov för
HIV/aids-bekämpning (yrkande 3). Motionärerna påtalar att 70
% av de HIV-smittade i Sverige, ca 1500 finns i Stockholms
län. För att stoppa spridningen i Sverige av HIV är det enligt
motionärerna av största vikt att kraftfulla åtgärder vidtas i
Stockholm. Motionärerna anser att det belopp om 120 milj.kr. som
i budgetpropositionen avsatts för de tre stortstadsområdena är
otillräckligt för att täcka behovet i Stockholm. Regeringen bör
ta hänsyn till detta i de kommande Dagmarförhandlingarna.
Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat frågan
om bidrag från staten för de tre storstadsområdena Stockholm,
Göteborg och Malmö dit spridningen av HIV och aids hittills
varit koncentrerad. Här kan nämnas betänkandena SoU 1985/86:25,
SoU 1987/88:10 och 1988/89:SoU21. Utskottet har därvid
framhållit att staten åtminstone övergångsvis måste ta ett
ekonomiskt ansvar för smittskyddet. När regeringen i förslaget
till statsbudget för år 1989/90 föreslog att
finansieringsansvaret för det förebyggande arbetet med HIV och
aids från och med 1990 skulle föras över till resp. huvudman
uttalade utskottet (1988/89:SoU21 s. 36--39) att det var för
tidigt att binda sig för en tidsgräns när det statliga bidraget
till storstadsområdena bör upphöra. Även tidigare hade utskottet
uttalat att det var troligt att särskilda bidrag från statens
sida till de mest drabbade kommunerna och landstingen skulle
behövas under betydligt längre tid än till 1990 om arbetet mot
aids skall kunna bedrivas så effektivt som förutsatts från
statsmakternas sida. Enligt utskottet borde regeringen återkomma
med förslag om anslag för år 1990. Vad utskottet anfört
beslutade riksdagen sedermera att som sin mening ge regeringen
till känna (rskr. 1988/89:212).
För innevarande budgetår har ett extra bidrag om 120 milj.kr.
beräknats till Stockholms läns landsting, Stockholms kommun,
Göteborgs kommun, Malmö kommun och Malmöhus läns landsting ur
anslaget A 5 Insatser mot aids.
Av proposition (1990/91:51) om vissa ersättningar till
sjukvårdshuvudmännen m.m., som i riksdagen bereds i
socialförsäkringsutskottet, framgår att staten och företrädare
för sjukvårdshuvudmännen är överens om att sammanlagt högst 5
milj.kr. skall avsättas för år 1991 för anordnande av
institutioner för HIV-smittade som omhändertas för isolering
enligt smittskyddslagen. Ersättning skall utges med 500 000 kr.
per anordnad plats och år.
Socialutskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att det är
motiverat att särskilda bidrag från staten fortsätter att utgå
till bl.a. Stockholm för smittskyddet. Sådant extra bidrag har
också givits för innevarande budgetår. Något nytt initiativ från
riksdagens sida behövs emellertid inte enligt utskottet. Motion
So647 (fp) yrkande 3 avstyrks därför.
Smittskyddslagen och smittskyddsarbetet
I motion So436 (c) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om att det behöver göras en uppföljning av beslutet
om en ny smittskyddslag (yrkande 4). Motionärerna
framhåller betydelsen av att smittskyddsläkarna får de resurser
som erfordras för att motsvara kraven i den nya
smittskyddslagen. En uppföljning av att så verkligen sker ligger
enligt motionärerna i hela samhällets intresse.
Den nya smittskyddslagen (1988:1472), trädde i kraft den 1
juli 1989. Lagen innebär bl.a. en förstärkning av
smittskyddsorganisationen. Enligt 65 § SmL har socialstyrelsen
tillsynen över smittskyddet i landet.
Vid sin behandling av regeringens förslag till ny
smittskyddslag (prop. 1988/89:5, 1988/89:SoU9) behandlade
utskottet en motion med liknande innehåll. Utskottet
konstaterade därvid att en förutsättning för ett fungerande
smittskydd givetvis är att tillräckliga resurser finns såväl
lokalt som centralt. Utskottet konstaterade vidare att det
åligger socialstyrelsen som tillsynsmyndighet att följa
smittskyddsverksamheten i landet. Enligt utskottet har
regeringen dessutom ett särskilt ledningsansvar när det gäller
mycket svåra samhällsfarliga sjukdomar. I detta får också,
anförde utskottet, anses ligga att regeringen kontinuerligt
måste hålla sig underrättad om utvecklingen beträffande de
samhällsfarliga sjukdomarna och att regeringen vid behov måste
se till att erforderliga medel ställs till
smittskyddsverksamhetens förfogande. Utskottet ansåg det därför
inte nödvändigt med något särskilt riksdagsinitiativ beträffande
uppföljning och utvärdering av resursfrågorna i anslutning till
smittskyddslagen.
I betänkandet 1988/89:SoU21 behandlades på nytt ett
motionsyrkande om uppföljning av smittskyddslagen. Utskottet,
som erinrade om att den nya smittskyddslagen skulle träda i
kraft först den 1 juli 1989, fann inte skäl till något ändrat
ställningstagande.
Socialstyrelsen avser att under hösten 1990 inleda en
utvärdering av smittskyddsverksamheten och den nya
smittskyddslagen.
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att det är
viktigt att den nya smittskyddslagen följs upp. Utskottet
konstaterar att socialstyrelsen under hösten inleder en
utvärdering av smittskyddsverksamheten och den nya lagen. Motion
So436 (c) får därmed i denna del anses vara tillgodosedd.
Yrkande 4 i motionen avstyrks därför.
I motion So429 (m) hemställs att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvärdering
av kontaktspårningen (yrkande 3). Motionärerna framhåller
att smittspårning är ett av de viktigaste vapnen i
smittskyddsarbetet och att den måste bedrivas intensivt och på
ett kompetent och förtroendeingivande sätt. Genom
kontaktspårning kan man dels finna smittade, dels få viktig
information och kunskap. Enligt motionärerna fungerar
kontaktspårningen olika väl i vårt land. Därför är det, anser
motionärerna, nödvändigt att dess kvalitet och resurser omgående
utvärderas så att åtgärder kan vidtas för att få en effektiv
kontaktspårning i hela landet.
Bestämmelser om smittspårning finns i 18 § smittskyddslagen
(1988:1472). Enligt dessa skall den behandlande läkaren
beträffande patienter som smittats av en samhällsfarlig sjukdom
genom att fråga den smittade försöka få veta av vad eller vem
han kan ha blivit smittad och vilka andra som kan ha blivit
smittade av samma smittkälla. Han skall också försöka få reda på
till vem den smittade kan ha fört smittan vidare.
I proposition 1988/89:5 med förslaget till den nya
smittskyddslagen framhölls särskilt smittspårningens centrala
betydelse när det gäller att förhindra utbredningen av
smittsamma sjukdomar. Ju snabbare och framgångsrikare
smittspridningen kan ske, desto bättre är förutsättningarna för
att förhindra vidare smittspridning. Det framhölls som naturligt
att de läkare som först kommer i kontakt med de smittade har ett
primärt ansvar för smittspårningen. Därför föreslogs också --
till skillnad mot vad som gällt enligt den gamla
smittskyddslagen -- införandet av en särskild bestämmelse i
lagen om skyldighet för läkare att bedriva smittspårning. Det
framhölls vidare i propositionen att det bör ankomma på
socialstyrelsen att ge vägledande riktlinjer för hur
smittspårning bör bedrivas. Beträffande de sexuellt överförbara
infektionerna hänvisade propositionen till den av
socialstyrelsen utarbetade skriften Kontaktspårning vid sexuellt
överförbara infektioner (Socialstyrelsen redovisar 1987:13). På
det regionala planet ansågs det vara en av smittskyddsläkarens
viktigaste uppgifter att se till att sådana arbetsmetoder
utarbetas och kommer till berörd personals kännedom.
Socialstyrelsen har också givit ut föreskrifter och allmänna
råd om tillämpningen av smittskyddslagen (SOSFS 1989:18),
där ett avsnitt om smittspårning ingår.
Utskottet behandlade i betänkandet SoU 1987/88:10
motionsyrkanden om bl.a. kontakt- eller smittspårning. Utskottet
framhöll att smittspårningen utgör ett viktigt led i
aidsbekämpningen och att den kunskap som den verksamheten ger
bör tillvaratas och analyseras. Samtidigt betonade utskottet att
ett effektivt smittspårningsarbete kräver att patienten känner
förtroende för den personal som skall utföra
smittspårningsarbetet. Utskottet anförde vidare att
kontaktspårning ställer stora krav på utbildad och erfaren
personal. Utskottet såg positivt på åtgärder som socialstyrelsen
vidtagit för att förstärka kunskaperna om bl.a. smittspårning.
och hänvisade till den ovan nämnda skriften från socialstyrelsen
Kontaktspårning vid sexuellt överförbara infektioner. Utskottet
underströk starkt vikten av att kontaktspårningen snarast byggs
ut.
I betänkandet 1988/89:SoU9, i vilket regeringens förslag
till ny smittskyddslag behandlades, hänvisade utskottet till de
ovan återgivna uttalandena i proposition 1988/89:5. Med
anledning av ett motionsyrkande uttalade utskottet att
smittspårning måste ske med stor varsamhet och med hänsyn till
de berördas integritet.
I betänkandet 1988/89:SoU21 behandlades på nytt ett
motionsyrkande om kontaktspårning. Utskottet erinrade om de
tidigare uttalandena om betydelsen av smittskyddsarbetet och
också om behovet av kunnig personal för detta arbete. Utskottet
konstaterade att den nya smittskyddslagen innebär en
förstärkning av smittskyddsorganisationen och ansåg det mot
denna bakgrund inte nödvändigt med någon åtgärd från riksdagens
sida med anledning av då aktuella motionsyrkanden.
Socialstyrelsens utvärdering av smittskyddslagen
inkluderar en uppföljning när det gäller kontaktspårning. En
särskild arbetsgrupp arbetar med ett informationsmaterial till
bl.a. landstingen som skall belysa kostnadseffektiviteten i en
väl fungerande kontaktspårning. Arbetsgruppen arbetar med att ta
fram material om hur många fall man hittat via kontaktspårning,
kostnadseffekter av kontaktspårning och hur kontaktspårning kan
bedrivas.
Landstingsförbundet har nyligen i samverkan med
representanter för olika verksamheter som arbetar med
abortförebyggande arbete och sexuellt överförbara sjukdomar
utarbetat skriften Landstingen till offensiv mot sexsjukdomar
och aborter. I skriften skisseras bl.a. två modeller för en
bättre samordning av resurser för STD- och abortförebyggande
verksamhet. När det gäller de sexuellt överförbara sjukdomarna
framhålls kontaktspårningens betydelse. Den modell för
organisationen för kontaktspårning som införts i Värmlands läns
landsting nämns särskilt.
Landstingsförbundets styrelse har vid sammanträde den 5 april
1990 beslutat rekommendera landstingen att aktivt verka för en
bättre samordning av resurser för STD- och abortförebyggande
verksamhet. Som underlag för sådana insatser har förbundet
överlämnat den nämnda skriften.
Sedan början av år 1989 pågår ett forskningsprojekt som kallas
Att bekämpa HIV med kontaktspårning -- metoder och utvärdering.
I projektet, som stöds av bl.a. AFAs fond för HIV-epidemiologi
och beräknas pågå under två år, deltar ett stort antal
mottagningar i Sverige som ger vård till HIV-patienter.
Resultaten av en första delstudie har presenterats i bl.a.
Läkartidningen (1989:46 4026--4030). Av artikeln i
Läkartidningen framgår att man från 463 patienter har kunnat
identifiera 800 kontakter. 261 av dessa var HIV-positiva. För
118 av dessa var deras infektion tidigare okänd.
Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning om betydelsen
av smittspårning. Den utvärdering av smittskyddsverksamheten och
smittskyddslagen som socialstyrelsen aviserat skall även
innehålla en uppföljning när det gäller kontaktspårning.
Betydelsen av kontaktspårning har vidare uppmärksammats av
Landstingsförbundet. Ett forskningsprojekt pågår också som
gäller metoder och utvärdering av kontaktspårning. Med hänsyn
härtill behövs enligt utskottet inte något initiativ från
riksdagens sida. Motion So429 (m) yrkande 3 avstyrks.
I motion So429 (m) hemställs att riksdagen beslutar om
sådan ändring av smittskyddslagen att såväl konsultation som
behandling vid samhällsfarlig sjukdom skall vara gratis för
patienten oavsett om denne vänder sig till den offentliga
sjukvården eller försäkringsansluten privatpraktiserande läkare
(yrkande 5).
I proposition 1988/89:5 med förslag till den nya
smittskyddslagen framhölls att det är av utomordentligt stor
betydelse för smittskyddet att man i så stor utsträckning som
möjligt underlättar för den enskilde att ta kontakt med hälso-
och sjukvården. Enligt propositionen borde därför alla
sjukvårdsbesök inom den landstingskommunala vården, som görs med
anledning av en samhällsfarlig sjukdom, vara gratis för den
enskilde. Detta bör, framhölls det i propositionen, gälla både
den undersökning och utredning som görs för att fastställa om en
sådan sjukdom föreligger och den efterföljande vård och
behandling som sjukdomen kräver. Det förhållandet att vård och
behandling skall vara gratis för patienten ansågs i
propositionen inte utgöra något hinder mot att göra
kostnadsavdrag på utgående sjukpenning vid sluten sjukhusvård.
För den som väljer att vända sig till privatpraktiserande läkare
vid misstanke om en samhällsfarlig sjukdom föreslogs i
propositionen att besök för att utreda om en samhällsfarlig
sjukdom föreligger skall vara gratis, medan patientavgift skall
erläggas vid besök för vård eller behandling.
Vid sin behandling av förslaget till ny smittskyddslag
behandlade utskottet ett liknande motionsyrkande som det nu
aktuella. Utskottet hänvisade därvid (1988/89:SoU9 s.
13--14) till uttalandena i propositionen. Utskottet delade
uppfattningen att det är av grundläggande betydelse för ett
fungerande smittskydd att var och en som smittats av en
samhällsfarlig sjukdom söker läkare för undersökning, och att
kontakterna med sjukvården därför måste underlättas så mycket
som möjligt. Att göra besöken inom den landstingskommunala
sjukvården gratis för patienten ansågs utgöra en väg till detta
mål. Det ansågs likaså värdefullt att besök hos
privatpraktiserande läkare för att utreda om en samhällsfarlig
sjukdom föreligger är gratis. När det gäller vård och behandling
delade utskottet den uppfattning som framfördes i propositionen
att patientavgift bör erläggas om denna ges av en
privatpraktiserande läkare. Med det anförda avstyrkte utskottet
det då aktuella motionsyrkandet.
Frågan om kostnadsfri behandling hos privatpraktiserande
läkare behandlades på nytt i betänkandet 1988/89:SoU21.
Utskottet vidhöll därvid sin tidigare uppfattning och avstyrkte
den då aktuella motionen. (Reservation m)
Utskottet finner inte någon anledning att ändra sin
inställning i denna fråga. Utskottet avstyrker därför motion
So429 (m) yrkande 5.
I motion 1989/90:So477 av Siw Persson (fp) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om svamporganismer som anmälningspliktig
sjukdom i smittskyddslagen. Motionären behandlar framför allt
svamporganismer såsom Aspergillus. Enligt motionären företer
Aspergillus stora likheter med vissa andra sjukdomar som är
anmälningspliktiga enligt smittskyddslagen. Motionären nämner
bl.a. legionärssjuka och infektioner orsakade av atypiska
mykobakterier. Enligt motionären är det angeläget att se till
att de många människor som i dag på olika sätt har lätt att få
svampinfektioner får en realistisk möjlighet till adekvat
behandling. Ett sätt är att göra infektion av svamporganismer
till en anmälningspliktig sjukdom enligt smittskyddslagen.
Enligt 3 § smittskyddslagen indelas de smittsamma sjukdomarna
i samhällsfarliga sjukdomar och övriga smittsamma sjukdomar. De
samhällsfarliga sjukdomarna och vissa av de övriga smittsamma
sjukdomarna skall anmälas enligt särskilda föreskrifter i
smittskyddslagen. Sådana sjukdomar benämns anmälningspliktiga
sjukdomar. De samhällsfarliga sjukdomarna och de övriga
smittsamma sjukdomarna som skall anmälas anges i en bilaga till
smittskyddslagen. Anmälan skall också ske beträffande andra
sjukdomar som är eller misstänks vara smittsamma, om sjukdomen
har fått en anmärkningsvärd utbredning inom ett område eller
uppträder i en elakartad form.
Det ankommer i första hand på riksdagen att besluta om ändring
av bilagan. Om riksdagens beslut om ändring inte kan avvaktas
får regeringen föreskriva att bestämmelserna om samhällsfarliga
sjukdomar skall tillämpas från den tidpunkt som regeringen
bestämmer på en viss smittsam sjukdom som uppträder eller inom
kort kan uppträda, om sjukdomen bedöms dels ha hög smittsamhet
eller kunna få explosiv utbredning, dels medföra hög dödlighet
eller bestående skador bland de smittade. En sådan föreskrift
får meddelas endast om de nämnda verkningarna av sjukdomen inte
var kända vid tillkomsten av bilagan. Regeringen får föreskriva
att en viss smittsam sjukdom som annars inte är
anmälningspliktig skall anmälas enligt föreskrifterna i
smittskyddslagen. Regeringens beslut skall sedan underställas
riksdagens prövning (4 § smittskyddslagen).
Den nuvarande förteckningen över anmälningspliktiga sjukdomar
i smittskyddslagen upptar inte Aspergillus-infektion.
Enligt 1 § smittskyddslagen omfattar lagen i princip alla
smittsamma sjukdomar, oavsett hur allvarliga eller utbredda de
är. Enligt 7 § smittskyddslagen har smittskyddsläkaren
skyldighet bl.a. att följa smittskyddssituationen i landstinget
och att verka för att förebyggande åtgärder vidtas.
Socialstyrelsen har enligt 65 § smittskyddslagen tillsynen över
smittskyddet i landet. Statens bakteriologiska laboratorium,
SBL, har inte ålagts några särskilda skyldigheter enligt
smittskyddslagen. I propositionen till lagen nämns dock att
laboratoriet har ställning som ett nationellt expertorgan inom
smittskyddet. Enligt förordningen med instruktion för
laboratoriet (1988:1241) har SBL till uppgift att bl.a. hålla
beredskap mot epidemiska sjukdomar.
I ett frågesvar den 12 december 1989 (RD 44) om skyddet mot
smittsamma sjukdomar, där just frågan om införande av
Aspergillus-infektion som anmälningspliktig sjukdom behandlades,
hänvisade socialministern till att riksdagen så sent som i
december 1988 tagit ställning till vilka sjukdomar som skall
vara anmälningspliktiga. Han ansåg inte att det sedan dess
inträffat något som utgör tillräcklig anledning till en utökning
av antalet anmälningspliktiga sjukdomar enligt smittskyddslagen.
Utskottet utgår ifrån att de för smittskyddet ansvariga
myndigheterna tar de initiativ som behövs om förteckningen över
anmälningspliktiga sjukdomar i smittskyddslagen behöver utökas.
Något initiativ från riksdagen behövs därför inte för
närvarande. Utskottet avstyrker motion So477 (fp).
I motion So429 (m) hemställs att riksdagen hos regeringen
begär en översyn av brottsbalkens bestämmelser för att
säkerställa att dessa kan tillämpas när någon avsiktligt eller
av grov oaktsamhet sprider smitta av en samhällsfarlig sjukdom
(yrkande 6). Motionärerna konstaterar att smittskyddslagen
saknar straffbestämmelser och att det därför är nödvändigt att
se över brottsbalkens bestämmelser så att de verkligen kan
tillämpas om någon avsiktligt eller av grov oaktsamhet sprider
smitta av en samhällsfarlig sjukdom. Enligt motionärerna råder
det osäkerhet om huruvida nuvarande regler är tillämpliga.
Den gamla smittskyddslagen (1968:231) innehöll ursprungligen
en straffbestämmelse, enligt vilken den som led av venerisk
sjukdom och med vetskap eller misstanke om det hade könsligt
umgänge kunde dömas till böter eller fängelse i högst två år.
Detsamma gällde om någon med uppsåt eller oaktsamhet på annat
sätt utsatte någon annan för risk att smittas av venerisk
sjukdom. Denna straffbestämmelse upphävdes dock genom beslut av
riksdagen hösten 1985 (prop. 1985/86:13, SoU 4, rskr. 33). Ett
upphävande av smittskyddslagens straffbestämmelse skulle dock,
enligt vad som framhölls i propositionen, inte innebära att
könsligt umgänge vid venerisk sjukdom inte längre kunde vara
straffbart. Propositionen hänvisade till flera olika ställen i
brottsbalken som beroende på omständigheterna i det särskilda
fallet kan vara tillämpliga. Sålunda hänvisades till 3 kap.
brottsbalken och dess bestämmelser om brott mot liv och hälsa
samt 13 kap. brottsbalken som gäller allmänfarliga brott.
Särskilt nämndes bestämmelserna om misshandel i 3 kap. 5 § (alt.
grov misshandel i 3 kap. 6 §), vållande till kroppsskada eller
sjukdom enligt 8 §, framkallande av fara för annan i 9 §,
spridande av gift eller smitta enligt 13 kap. 7 § och
vårdslöshet med gift eller smittämne enligt 13 kap. 9 §
brottsbalken.
Utskottet hade ingen erinran mot propositionens förslag att
upphäva straffbestämmelsen i smittskyddslagen (SoU 1985/86:4
s. 7). I sammanhanget framhöll utskottet vad gällde frågan om
straffbarhet enligt brottsbalken att bedömningen huruvida någon
gjort sig skyldig till brott ankommer på vederbörande domstol
och att riksdagen således inte kunde uttala sig om vilka
omständigheter som i ett sådant fall bör beaktas av domstolen.
I anslutning till regeringens förslag till den nya
smittskyddslagen väcktes en motion av samma innebörd som den nu
aktuella. Utskottet redovisade därvid de ovan återgivna
uttalandena och anförde vidare (1988/89:SoU9 s. 20):
Utskottet vill ånyo understryka att frågan om någon gjort sig
skyldig till en handling som är straffbar enligt brottsbalken
måste avgöras av vederbörande domstol. Såvitt utskottet har sig
bekant har ingen sådan fråga som motionärerna berör varit
föremål för prövning i domstol. Enligt utskottets mening bör
riksdagen mot denna bakgrund inte för närvarande ta några
initiativ angående en översyn av vissa bestämmelser i
brottsbalken.
Utskottet avstyrkte sålunda det då aktuella motionsyrkandet.
Frågan om en översyn av brottsbalken behandlades på nytt i
betänkandet 1988/89:SoU21. Utskottet vidhöll sin tidigare
uppfattning och avstyrkte därför den då aktuella motionen.
(Reservation m)
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker
därför motion So429 (m) yrkande 6.
Metadonbehandling
I motion 1989/90:So317 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i
motionen om metadonbehandling (yrkande 7). Motionärerna
hänvisar till att HIV-epidemin sprids inom narkomangruppen dels
genom injektionsmissbruk, dels sexuellt. För att hejda
HIV-epidemien är det enligt motionärerna av yttersta vikt att i
första hand narkotikamissbruket bekämpas. Om detta ej lyckas bör
metadonbehandling kunna lämnas i medicinskt kontrollerade
former. Alltför många narkomaner står i dag i kö för
metadonbehandling och många avlider i väntan på denna
behandling. En snabb utbyggnad av ytterligare metadonprogram som
svarar mot behoven är därför, enligt motionärerna, angelägen.
Strikta medicinska kriterier bör tillämpas vid intagningen till
metadonbehandling, vilket dock inte bör utesluta akutbehandling
till döende injektionsmissbrukare (s.k. nödmetadon).
I motion 1989/90:So430 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
hemställs att riksdagen skall besluta undanröja den maximering
av antalet metadonpatienter till 300 personer som föregående
riksmöte fastställde (yrkande 2). I motionen begärs också
ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i
motionen om åtgärder för att undanröja köerna till
metadonbehandling (yrkande 3). Motionärerna framhåller att
metadonbehandling dels skyddar mot HIV-spridning, dels minskar
dödligheten i missbrukargruppen om behandlingen sätts in i tid.
Motionärerna anser det medicinskt sett oetiskt att sätta gränser
för livräddande behandling. Därför bör det av riksdagen
beslutade taket för metadonbehandling omgående tas bort.
Utskottet behandlade i betänkandet SoU 1987/88:10 ett
motionsyrkande om att det inte borde fastställas något högsta
antal för de missbrukare som får metadonbehandling. I
betänkandet redovisades det program för metadonbehandling för
opiatmissbrukare som sedan en längre tid funnits vid Ulleråkers
sjukhus i Uppsala. Utskottet redovisade också att
socialstyrelsen efter utvärdering beslutat att utvidga
metadonprogrammet till tre områden (Uppsala, Stockholm och Lund)
och till att omfatta högst 300 patienter. Vidare redovisades de
föreskrifter som socialstyrelsen utfärdat för
metadonunderhållsbehandlingen (SOSFS 1988:4).
I det nämnda betänkandet anförde utskottet följande (s. 22):
HIV-situationen kräver en offensiv narkomanvård. Målet för
narkomanvården är drogfrihet, och vården skall i huvudsak vara
drogfri. För vissa långvarigt intravenösa heroinmissbrukare kan
emellertid målsättningen med fullständig drogfrihet och drogfri
vård vara svår att uppnå. Risken att genom infekterade
injektionsverktyg bli HIV-smittad utgör en stor fara för de
intravenösa missbrukarna. Erfarenheterna nationellt och
internationellt har också visat att HIV-smittan sprids mycket
snabbt i denna grupp.
Det finns mot denna bakgrund skäl som talar för en utökning av
det högsta antal missbrukare som kan få metadonbehandling från
150 till 300 personer. Det är dock angeläget att urvalet av
klienter sker med stor restriktivitet och att de kriterier och
riktlinjer som utvecklats i Ulleråkersprogrammet följs.
Utvidgningen får inte heller uppfattas som en principiell
förändring av narkomanvården, vilken enligt utskottets mening
fortfarande måste ha drogfrihet som ett självklart mål. Inte
minst på grund härav anser utskottet det nödvändigt att sätta en
övre gräns för verksamhetens omfattning. Utskottet vill också
framhålla att socialstyrelsen noga måste följa verksamheten och
regelbundet redovisa metadonprogrammets utveckling.
Med det anförda avstyrkte utskottet det då aktuella
motionsyrkandet.
Utskottet återkom till frågan i betänkandet 1988/89:SoU21.
Därvid konstaterade utskottet att det efter socialstyrelsens
beslut att utöka antalet platser för metadonbehandling av
narkomaner kommit till stånd en verksamhet med utdelning av
metadon i Stockholm. Det noterades att den praktiska
verksamheten mera än i Uppsala kommit att inriktas på behandling
i öppen vård. Enligt vad som dittills rapporterats ingick vid
den tidpunkten 200 personer i metadonprogrammet. På väntelista
stod då ytterligare 200 personer. Vid den tidpunkten tog man in
tre--sex nya patienter per månad i programmet. Enligt vad
utskottet erfarit var det dock inte det tak som satts till högst
300 personer som utgjorde det största hindret mot att antas till
metadonbehandling utan bristen på utbildad personal. Utskottet
hänvisade till utskottets tidigare uttalanden om att urvalet av
klienter för behandling med metadon måste ske med stor
restriktivitet och att de kriterier och riktlinjer som
utvecklats i Ulleråkersprogrammet måste följas. Utskottet
framhöll också att socialstyrelsen noga måste följa verksamheten
och regelbundet redovisa metadonprogrammets utveckling.
Vad gällde kraven på att taket för antalet metadonpatienter på
300 personer skall undanröjas vidhöll utskottet sin tidigare
inställning. Det betonades att det inte är den maximering som
satts för programmet som utgör det huvudsakliga hindret mot att
de som väntar på att bli antagna för metadonbehandling ännu inte
kunna få den avsedda behandlingen. Utskottet såg därför inte
något skäl att ändra sin tidigare inställning i denna del. Det
då aktuella motionsyrkandet avstyrktes. (Reservation fp)
Socialstyrelsen beslutade efter rekommendation av bl.a.
aids-delegationen den 15 juni 1990 att maximiantalet
metadonpatienter skulle höjas från 300 till 450. Styrelsen har
också utarbetat reviderade föreskrifter för metadonbehandling
(SOSFS(M) 1990:16). De nya föreskrifterna tillämpas fr.o.m. den
1 oktober 1990.
I augusti 1990 var 220 personer antagna för metadonbehandling
i Stockholm. Under våren 1990 togs 10--12 patienter in varje
månad. Under sommaren har dessutom ett antal patienter, som
ställts in på metadonbehandling vid Ulleråkers sjukhus i
Uppsala, förts över till Stockholm för fortsatt behandling där.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet konstaterar att socialstyrelsen, efter
rekommendation av bl.a. aids-delegationen, beslutat höja
maximiantalet metadonpatienter. Styrelsen har också givit ut nya
föreskrifter för metadonbehandling. Utskottet noterar även att
antalet personer som är antagna för metadonbehandling i
Stockholm ökat. De aktuella motionsyrkandena bör mot denna
bakgrund anses tillgodosedda enligt utskottet. Motionerna So317
(fp) yrkande 7 och So430 (fp) yrkandena 2 och 3 avstyrks.
Utdelning av sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare
I motion So430 (fp) begärs ett tillkännagivande om vad som
anförs i motionen om omprövning av sprututbytesprogrammet
(yrkande 4). Motionärerna anser övervägande skäl tala för
program där narkomaner får tillgång till rena sprutor och
spetsar. Mot bakgrund av vunna erfarenheter bör
infektionsklinikerna omgående införa sprututbytesprogram i
enlighet med den modell som används i Lund, dvs. inom en
medicinsk ram med stöd av den lokala socialtjänsten och
sjukvårdshuvudmannen i området.
I motion So436 (c) begärs ett tillkännagivande av vad som
anförs i motionen om eventuell lagändring i samband med "fria
sprutor" (yrkande 6). Skälen till att man tillstyrkt en
begränsad försöksverksamhet var enligt motionärerna att en sådan
skulle kunna ge besked om den smittspridningshämmande verkan som
utdelning av rena sprutor har. Socialtjänstens medverkan skulle
innebära en garanti för att hjälp mot missbruket sätts in. I
motionen hänvisas till kritiken från läkare att politiker inte
skall sätta sig över läkarnas professionella åsikter. Enligt
denna kritik är det den behandlande läkarens sak att avgöra om
det är lämpligt att förse patienten med nya sprutor.
Motionärerna anser dock att det just i detta sammanhang
uppkommit en konflikt, där samhällets intresse av att kunna
bedriva en verkningsfull narkotikapolitik måste få komma till
uttryck. Motionärerna framhåller att denna konflikt snarast
måste lösas. Annars riskeras det nödvändiga samarbetet mellan
socialtjänsten och infektionsläkarna. Om konflikten inte kan
lösas bör regeringen, enligt motionärerna, överväga en
lagändring innebärande att samhällsintresset i detta sammanhang
kan garanteras.
Regeringen lämnade i skrivelse 1988/89:94 en redogörelse
för verksamheten inom hälso- och sjukvården med utdelning av
rena sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare.
Socialstyrelsens utvärdering av det s.k. Lundaprojektet
redovisades också liksom socialstyrelsens förslag om fortsatt
utdelning av sprutor och kanyler i form av en kontrollerad och
begränsad försöksverksamhet. Regeringen redogjorde i skrivelsen
för sin syn på vilka villkor som borde gälla för en sådan
verksamhet.
Efter ingående överväganden godtog utskottet (1988/89:SoU21
s. 11 f) den bedömning som gjorts av regeringen,
socialstyrelsen och andra att man genom en fortsatt, noga
kontrollerad försöksverksamhet med utbyte av sprutor och kanyler
bör söka vetenskapligt stöd för metodens värde i kampen mot
aids. Utskottet betonade att försöksverksamheten inte får göras
mer omfattande än vad som är absolut nödvändigt för att
tillgodose kraven på vetenskaplighet. Utskottet ansåg
övervägande skäl tala för en begränsning av försöksverksamheten
till högst tre platser i landet. Utskottet tog inte ställning
till vilka dessa tre platser bör vara. Enligt utskottet borde
dock Stockholmsområdet undantas utan att kraven på
vetenskaplighet därmed skulle kunna anses bli eftersatta.
Beträffande verksamheterna i Malmö och Lund ansåg utskottet att
en ändring av inriktningen av verksamheterna måste ske om de
skall vara med i kommande projekt. I övrigt delade utskottet
regeringens uppfattning om försöksverksamhetens utformning.
En avgörande förutsättning för utskottets inställning till
försöksverksamheten var att utbyte av sprutor och kanyler
begränsas till den verksamheten. Om det visar sig att detta krav
inte uppfylls förutsatte utskottet att regeringen eller
socialstyrelsen skyndsamt vidtar åtgärder eller att regeringen
återkommer till riksdagen med förslag till åtgärder som kan
stoppa utbytesverksamheten.
Vad utskottet anfört beslutade riksdagen sedermera att som sin
mening ge regeringen till känna (rskr. 1988/89:212).
(Reservation av två m-ledamöter till förmån för motionsyrkanden
som förespråkade att all försöksverksamhet skulle upphöra;
reservationer av fp resp. mp till förmån för motionsyrkanden som
förespråkade försöksverksamhet som sträckte sig längre än den
utskottet tillstyrkt)
Efter riksdagens beslut om en begränsad försöksverksamhet gick
socialstyrelsen ut till alla landsting med erbjudande att på
de villkor som uppställts av riksdagen och regeringen inkomma
med ansökningar att delta i försöksverksamhet. Det var då känt
att sju landsting redan bedrev någon form av verksamhet med
utdelande av sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare.
Socialstyrelsen gjorde också en telefonenkät till landstingen
varvid det visade sig att utdelning av sprutor och kanyler
förutom i enstaka undantagsfall förekom i fyra landsting.
Ansökan att få delta i försöksverksamhet har därefter inkommit
från Malmö kommun och Malmöhus läns landsting inom ramen för det
tidigare s.k. Malmö--Lund-projektet. Socialstyrelsen har
därefter i enlighet med vad som sagts av riksdag och regering
kontaktat medicinska forskningsrådet (MFR). Ett kvarstående
problem är hur försök med utdelning av sprutor och kanyler till
narkotikamissbrukare skall kunna utvärderas. Något formellt
beslut om genomförande av försöksverksamhet har socialstyrelsen
ännu inte fattat.
Socialstyrelsen har i en skrivelse till alla landsting
uppmanat landstingen att fr.o.m. den 1 januari 1990 upphöra med
all utdelning av sprutor och kanyler. Efter kontroller har det
visat sig att all sådan verksamhet numera har upphört, dock med
undantag för Malmö--Lund och Uppsala läns landsting. I
jämförelse med den tidigare verksamheten i Malmö och Lund kan
nämnas att socialtjänsten där numera medverkar i verksamheten.
Uppsala läns landsting har dock erinrat samtliga läkare i
landstingen om riksdagens och regeringens beslut att all
utdelning av sprutor och kanyler utanför kontrollerad
försöksverksamhet måste upphöra. Det råder dock viss oklarhet om
all utdelning av sprutor och kanyler därefter upphört.
Socialstyrelsen avser att följa upp saken under hösten.
Aids-delegationen har nyligen begärt att man inom
regeringskansliet överväger olika möjligheter att
lagstiftningsvägen förhindra fortsatt utdelning av sprutor och
kanyler i Uppsala. Delegationen har också tagit upp diskussioner
med landstinget i Uppsala för att få underlag för ytterligare
åtgärder.
Som svar på en interpellation om utdelning av sprutor till
personer som missbrukar narkotika intravenöst anförde statsrådet
Lindqvist den 16 november 1990 bl.a. att han fann att den nämnda
verksamheten vid Akademiska sjukhuset i Uppsala strider mot de
uttalanden som gjorts av regering och riksdag. Han skulle därför
informera sig om vad som framkommer dels vid aids-delegationens
besök i Uppsala, dels vid aids-delegationens fortsatta
överväganden i frågan. Först därefter ansåg statsrådet att han
var beredd att överväga eventuella ytterligare åtgärder.
Utskottet gör nu samma bedömning som tidigare att utbyte av
sprutor och kanyler endast får förekomma i samband med en noga
kontrollerad försöksverksamhet, som har till syfte att söka
vetenskapligt stöd för metodens värde i kampen mot aids.
Utskottet vidhåller också sin tidigare uppfattning om
förutsättningarna för en sådan försöksverksamhet, bl.a. att
försöksverksamheten inte får göras mer omfattande än vad som är
absolut nödvändigt för att tillgodose kraven på vetenskaplighet.
Utskottet förutsätter liksom tidigare att regeringen eller
socialstyrelsen skyndsamt vidtar åtgärder eller att regeringen
återkommer till riksdagen med förslag till åtgärder som kan
stoppa utbytesverksamheten, om det visar sig att utbyte sker
utanför den speciella försöksverksamheten. Motion So436 (c)
yrkande 6 får med det anförda anses tillgodosedd. Utskottets
ställningstagande innebär att utskottet inte är berett att
ompröva förutsättningarna för sprututbytesprogrammet. Motion
So430 (fp) yrkande 4 avstyrks därför.
Anonymitet vid HIV-test
I motion So430 (fp) begärs ett tillkännagivande om vad som
anförs om möjligheten till anonymitet vid HIV-testning
(yrkande 5). Motionärerna anser att full anonym testning bör
kunna utföras för dem som så önskar. Den lilla förlust som
anonym testning medför för samhällskontrollen uppvägs enligt
motionärerna mer än väl av det faktum att fler kan antas vilja
testa sig.
Frågan om anonymitet vid HIV-testning har behandlats av
utskottet vid upprepade tillfällen. I betänkandet
1988/89:SoU9 redovisades de regler som finns i
patientjournallagen (1985:562) och förordningen (1986:198) om
provning för infektion av HIV. Där återgavs också utförligt
utskottets tidigare ställningstaganden i anonymitetsfrågan.
Utskottet vidhöll uppfattningen att en fullständig anonymitet
vid HIV-test skulle rubba grunderna för smittskyddslagens
tillämpning. Enligt utskottets uppfattning skulle det bli mycket
svårt att försvara en lagstiftning som innehåller möjligheter
till ibland synnerligen ingripande tvångsåtgärder, om samhället
samtidigt ger patienter möjlighet att vara anonyma även efter
ett positivt test och därigenom undandra sig lagens åtgärder. Då
aktuella motioner avstyrktes.
I betänkandet 1989/90:SoU21 anförde utskottet endast att
det inte ändrat inställning i frågan om anonymitet. Den då
aktuella motionen avstyrktes. (Reservation fp, vpk och mp)
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker
därför motion So430 (fp) yrkande 5.
Ersättning till patienter som smittats i samband med
blodtransfusion
I motion 1989/90:So510 av Göran Allmér (m) hemställs att
riksdagen begär att regeringen snarast skall återkomma till
riksdagen med förslag om statlig ersättning till
transfusionssmittade HIV-patienter (yrkande 1). Motionären
anser att de nuvarande ersättningsmöjligheterna genom Konsortiet
för patientförsäkringar är otillräckliga.
Antalet personer som genom blodprodukter fått HIV uppgick den
31 juli 1990 till 192. Av dessa har 91 smittats genom
blodtransfusioner. 11 personer har avlidit.
Huvudmännen för hälso- och sjukvården har tecknat avtal om
patientförsäkring för att patienter som drabbas av allvarliga
komplikationer skall kunna få ersättning utan större förfång.
Ersättning lämnas utan att den skadelidande behöver bevisa att
skadan vållats genom fel eller försummelse. Patientförsäkringen
ger de skadade ersättningar enligt skadeståndsrättsliga
principer.
Till dem som HIV-smittats i samband med behandling inom hälso-
och sjukvården har patientförsäkringen, så snart smittan blivit
känd, inledningsvis betalat ut ett engångsbelopp på högst
90000 kr. Efter ingående diskussioner mellan företrädare för
de transfusionssmittade och patientförsäkringen har enighet
nåtts om ett schablonmässigt engångsbelopp på ytterligare
145000 kr. Beloppet är skattefritt och innebär att
försäkringen förskotterar den ersättning som de smittade
beräknas komma att ha rätt till enligt försäkringsvillkoren.
Detta erbjudande kom till efter önskemål från de smittade, och
flertalet har valt att utnyttja möjligheten att utan väntetid
kunna disponera ersättningen.
Om de smittade på grund av infektionen inte längre kan arbeta
betalar patientförsäkringen dessutom ut en livränta som avses ge
en bibehållen ekonomisk standard. Efterlevande make/maka och
barn har också rätt till underhållsersättning från försäkringen.
Nivån på försäkringen följer de nivåer som gäller för
skadeståndsersättning enligt dagens praxis i Sverige. Regeringen
tillkallade i slutet av år 1988 en kommitté (dir. 1988:76 med
ändring enl. beslut den 5 oktober 1989) med uppgift att se över
reglerna om ersättning för ideell skada i samband med
personskada m.m. En av kommitténs huvuduppgifter är att överväga
om ersättningsnivån vid ideell skada bör höjas. Kommittén
beräknas avsluta sitt arbete före utgången av år 1991. Frågan om
ersättning till transfusionssmittade behandlas med förtur av
kommittén.
Lagutskottet, som handlägger patient- och
läkemedelsförsäkringsfrågor, har under våren 1990 med hänvisning
till det pågående utredningsarbetet avstyrkt motionskrav om
höjning av ersättningsbeloppen från patient- och
läkemedelsförsäkringarna. Utskottet uttalade dock i det
sammanhanget att det självfallet är angeläget att den som skadas
på grund av felbehandling eller av läkemedel kompenseras fullt
ut för skadan (1989/90:LU30). Några skäl för att just de som
tillfogas behandlings- eller läkemedelsskador generellt sett
skall vara berättigade till påtagligt högre ersättning för
ideell skada än andra människor som oförskyllt drabbas av en
personskada kunde utskottet dock inte finna. Lagutskottets
betänkande har godkänts av riksdagen (RD 1989/90:123).
Socialutskottet har bl.a. i betänkandet 1989/90:SoU17
framhållit betydelsen av att de människor som drabbats av
HIV-smitta genom blodprodukter på allt sätt får samhällets
stöd.
Utskottet anser det viktigt att de människor som genom
blodprodukter smittats av HIV på allt sätt får samhällets stöd.
Med hänsyn till det pågående utredningsarbetet anser dock
utskottet att riksdagen nu bör avstå från något sådant initiativ
som avses i motion So510 (m). Yrkande 1 i motionen avstyrks
därför.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande informationen om HIV och aids
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So429 yrkande 2 och
1989/90:So436 yrkande 1,
res. 1 (m, c)
2. beträffande stödet till frivilligorganisationer
att riksdagen avslår motion 1989/90:So436 yrkande 5,
res. 2 (m, c)
3. beträffande information till homo- och bisexuella
att riksdagen avslår motion 1989/90:So436 yrkande 7,
4. beträffande stärkande av ungdomars identitet
att riksdagen avslår motion 1989/90:So541 yrkande 1,
res. 3 (v)
5. beträffande statliga bidrag till Stockholm
att riksdagen avslår motion 1989/90:So647 yrkande 3,
6. beträffande uppföljning av smittskyddslagen
att riksdagen avslår motion 1989/90:So436 yrkande 4,
8. beträffande patientens kostnader för behandling enligt
smittskyddslagen
att riksdagen avslår motion 1989/90:So429 yrkande 5,
res. 5 (m)
9. beträffande infektion av Aspergillus
att riksdagen avslår motion 1989/90:So477,
10. beträffande viss översyn av brottsbalkens
straffbestämmelser
att riksdagen avslår motion 1989/90:So429 yrkande 6,
res. 6 (m)
11. beträffande maximering av antalet metadonpatienter
m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So317 yrkande 7 och
1989/90:So430 yrkandena 2 och 3,
12. beträffande utdelning av rena sprutor till
narkotikamissbrukare
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So430 yrkande 4 och
1989/90:So436 yrkande 6,
res. 7 (fp)
res. 8 (m) - motiv.
13. beträffande anonymitet vid provtagning
att riksdagen avslår motion 1989/90:So430 yrkande 5,
res. 9 (fp, v, mp)
14. beträffande statlig ersättning till
transfusionssmittade
att riksdagen avslår motion 1989/90:So510 yrkande 1.
res. 10 (m)
Stockholm den 27 november 1990
På socialutskottets vägnar
Daniel Tarschys
Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Anita
Persson (s), Sten Svensson (m), Aina Westin (s), Ulla Tillander
(c), Ingrid Andersson (s), Per Stenmarck (m), Johnny Ahlqvist
(s), Rinaldo Karlsson (s), Ingegerd Anderlund (s), Ingrid
Hemmingsson (m), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v), Anita
Stenberg (mp), Jan Andersson (s) och Barbro Westerholm (fp).
Reservationer
1. Informationen om HIV och aids (mom. 1)
Sten Svensson (m), Ulla Tillander (c), Per Stenmarck (m),
Ingrid Hemmingsson (m) och Rosa Östh (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar
med "När det" och slutar med "(c) yrkande 1." bort ha följande
lydelse:
Eftersom det främsta spridningssättet för HIV är genom
sexuellt umgänge anser utskottet, i likhet med motionärerna, att
information som påverkar attityder och beteenden är avgörande
för att hejda smittspridningen. Det är angeläget att de centralt
initierade informationsinsatserna fortsätter och att
informationen till allmänheten varieras och utformas så att
människor väcks till insikt och engagemang, till att söka
ytterligare information och till att testa sig. Sambandet mellan
ett oförsiktigt bruk av alkohol och sexuellt riskbeteende måste
framhållas tydligare. Utskottet anser att ett bra tillfälle att
ge en djupare och mer personligt inriktad information är vid
HIV-testning. Sådan rådgivning har emellertid inte alltid
fungerat, varför en utvärdering av rådgivningen bör komma till
stånd.
Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So429 (m)
yrkande 2 och So436 (c) yrkande 1 bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa:
1. beträffande informationen om HIV och aids
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So429
yrkande 2 och 1989/90:So436 yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Stödet till frivilligorganisationer (mom. 2)
Sten Svensson (m), Ulla Tillander (c), Per Stenmarck (m),
Ingrid Hemmingsson (m) och Rosa Östh (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar
med "Utskottet har" och slutar med "yrkande 5 avstyrks." bort ha
följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det förebyggande
arbetet inte får avstanna. Om det skall vara möjligt att hantera
vetskapen om att en kamrat är smittad behövs det mer
information, fler samtal och mer förberedelsearbete. I det här
sammanhanget har bl.a. frivilligorganisationerna viktiga
uppgifter att fylla. Bidrag har visserligen utgått till
organisationernas informationsarbete, men utskottet anser att
restriktiviteten varit onödigt stor när det gäller beviljande av
anslag. Enligt utskottets uppfattning bör en större del av de
statliga informationsmedlen avsättas till
frivilligorganisationernas förebyggande och stödjande arbete.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So436 (c) yrkande
5 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa:
2. beträffande stödet till frivilligorganisationer
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So436 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Stärkande av ungdomars identitet (mom. 4)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar
med "Utskottet ansåg" och slutar med "(vpk) yrkande 1." bort ha
följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är viktigt
att det HIV-förebyggande arbetet för både homo- och
heterosexuella ungdomar inte blir en ytlig information eller att
det begränsas till kondompropaganda. För att kunna ta ansvar
för sitt sexuella beteende och undvika att riskera att smittas
måste ungdomar förutom information också få möjlighet att stärka
sin egen identitet och därmed sitt självförtroende och sin
handlingsberedskap.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So541 (vpk)
yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 4 bort hemställa:
4. beträffande stärkande av ungdomars identitet
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So541 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Kontaktspårning (mom. 7)
Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som
börjar med "Den utvärdering" och slutar med "yrkande 3
avstyrks." bort ha följande lydelse:
Det är av stor betydelse att den bedrivs intensivt och på ett
kompetent och förtroendeingivande sätt. Genom kontaktspårning
kan man dels finna smittade, dels få viktig information och
kunskap. Utskottet konstaterar dock att kontaktspårningen
fungerar olika väl i landet. Därför är det nödvändigt att dess
kvalitet och resurser omgående utvärderas så att åtgärder kan
vidtas för att få en effektiv kontaktspårning i hela landet.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So429 (m) yrkande
3 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 7 bort hemställa:
7. beträffande kontaktspårning
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So429 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Patientens kostnader för behandling enligt smittskyddslagen
(mom. 8)
Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som
börjar med "Utskottet finner" och slutar med "(m) yrkande 5."
bort ha följande lydelse:
Enligt den nya smittskyddslagen är all undersökning, vård och
behandling som behövs från smittskyddssynpunkt vid en
samhällsfarlig sjukdom kostnadsfri för patienten om den utförs
inom den landstingskommunala sjukvården. Endast undersökningar
som utförs av en privat verksam, försäkringsansluten läkare för
att utreda om någon har smittats av en samhällsfarlig sjukdom är
gratis för patienten. Utskottet avvisar bestämt den åtskillnad
som här görs mellan offentlig och enskild vård. Att patienten
har frihet att välja vårdgivare är särskilt viktigt när det
gäller sexuellt överförda sjukdomar. När det gäller HIV torde
valfriheten vara av avgörande betydelse för att man med
förtroende skall vilja vända sig till sjukvården. Utskottet
anser att vård och behandling bör vara kostnadsfria oavsett hos
vilken läkare en smittad avser söka vård och behandling.
Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med ett förslag
till ändring av smittskyddslagen i enlighet härmed.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So429 (m) yrkande
5 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 8 bort hemställa:
8. beträffande patientens kostnader för behandling enligt
smittskyddslagen
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So429 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Viss översyn av brottsbalkens straffbestämmelser (mom. 10)
Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som
börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "(m) yrkande 6."
bort ha följande lydelse:
Då smittskyddslagen saknar straffbestämmelser är det enligt
utskottets mening en förutsättning för ett effektivt smittskydd
att brottsbalkens bestämmelser verkligen kan tillämpas i de fall
någon avsiktligt eller av grov oaktsamhet sprider smitta av en
samhällsfarlig sjukdom. Enligt utskottets uppfattning råder viss
osäkerhet på denna punkt. Utskottet anser därför att en översyn
av brottsbalken i aktuellt avseende bör göras.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So429 (m) yrkande
6 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 10 bort hemställa:
10. beträffande viss översyn av brottsbalkens
straffbestämmelser
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So429 yrkande 6
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Utdelning av rena sprutor till narkotikamissbrukare (mom.
12)
Daniel Tarschys och Barbro Westerholm (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som
börjar med "Utskottet gör" och slutar med "avstyrks därför."
bort ha följande lydelse:
Narkotikapolitikens mål är ett narkotikafritt samhälle.
Kraftfulla åtgärder måste enligt utskottets mening vidtas för
att hindra narkotikans vidare spridning och stödja narkomanerna
i deras ansträngning att upphöra med missbruket. I detta arbete
fyller hälso- och sjukvården en viktig uppgift.
Oberoende härav är det även en uppgift för hälso- och
sjukvården att förebygga och behandla ohälsa bland narkomaner.
Narkotikamissbrukare har samma rätt till en god hälso- och
sjukvård som andra människor i Sverige. Hälso- och sjukvården
har också ansvar för smittskyddet och bekämpningen av sjukdomar
som HIV.
Vissa sjukdomar, såsom gulsot och HIV, sprids i stor
utsträckning genom att narkomaner delar förorenade
injektionsverktyg. Såvitt gäller HIV är detta en av farsotens
viktigaste spridningsvägar. Det finns en rad kända exempel på
att stora delar av injektionsmissbrukarna inom skilda
storstadsområden på kort tid har infekterats med HIV på detta
sätt. Smittade missbrukare har sedan på sexuell väg fört
infektionen vidare till den icke-missbrukande befolkningen.
Det är mot denna bakgrund som man på många håll i världen har
startat sprututbytesprogram för att motverka bruket av
förorenade verktyg och därmed hejda spridningen av HIV. I många
länder kan sprutor och kanyler köpas fritt på apoteken. WHO har
fastslagit att injektionsmissbrukare inte bör förmenas tillgång
till rena verktyg. Vid ett expertmöte som WHO höll i Sverige
1986 var det enbart från svensk sida som det riktades
invändningar mot denna i övrigt enhälligt omfattande
rekommendation.
Den verksamhet som bedrivs i Lund och Malmö bygger
följaktligen på en grundsyn som har stark internationell
förankring. Även i Sverige har denna grundsyn accepterats av
t.ex. Läkaresällskapet, Läkarförbundet, Läkare mot aids, Svensk
psykiatrisk förening, RFHL, Verdandi, Alro samt Statens
medicinsk-etiska råd.
Ingen av de vetenskapliga utvärderingar som genomförts har
kunnat påvisa några från narkotikapolitisk synpunkt negativa
effekter av programmet i Lund och Malmö. Tvärtom har man kommit
i kontakt med tidigare okända narkomaner och kunnat erbjuda dem
såväl HIV-test som hälsoupplysning och narkomanvård. Som
tidigare påpekats från socialstyrelsen går det visserligen inte
att med säkerhet fastställa sambandet mellan
sprututbytesverksamheten och den mycket låga smittspridningen
bland injektionsmissbrukare i Malmö--Lund-området, men
resultaten är ändå så pass lovande att en fortsatt och vidgad
verksamhet enligt samma modell rekommenderas.
Utskottet anser att sprututbytesverksamheten bör bedrivas i
samverkan och kontakt med andra samhällsorgan såsom
socialtjänsten och polisen. Utskottet ser dock ingen anledning
att uppställa den typ av restriktioner som regeringen tidigare
gjort. Utskottet vill i sammanhanget erinra om att det knappast
är genom metodanvisningar från riksdag och regering som
framgångsrik vetenskaplig verksamhet kan bedrivas. Det är enligt
grundlagen (RF 11:7) heller inte statsmakterna som har att
avgöra vilka typer av förebyggande insatser som står i
överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Denna
typ av professionella bedömningar ankommer på läkarna och prövas
i sista hand av hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.
Att motverka utnyttjandet av förorenade injektionsverktyg är
självfallet enbart en av flera metoder som bör utnyttjas i
arbetet mot HIV. Med tanke på den allvarliga risken för fortsatt
smittspridning inom narkomangruppen samt genom narkomangruppen
ute i den icke-missbrukande befolkningen är det emellertid
oansvarigt att inte omedelbart och på bred front pröva även
denna metod. Värdefull tid har redan gått förlorad genom den
snäva attityd som riksdagen hittills har intagit. I kampen mot
en dödlig farsot som HIV duger det enligt utskottets mening inte
att uppställa så höga krav på visshet att endast långvarigt
prövade motmedel kan användas.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So430 (fp)
yrkande 4 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Motion So436 (c) yrkande 6 avstyrks.
dels att utskottet under mom. 12 bort hemställa:
12. beträffande utdelning av rena sprutor till
narkotikamissbrukare
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So430 yrkande 4
och med avslag på motion 1989/90:So436 yrkande 6 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Utdelning av rena sprutor till narkotikamissbrukare
(motiveringen till mom. 12)
Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m)
anser att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med
"Utskottet gör" och slutar med "avstyrks därför." bort ha
följande lydelse:
Narkotikamissbruket är utan tvekan ett av vår tids största
problem. Narkotika är ett dödligt gift och dess användning har
dessutom förorsakat det svenska samhället en dyster
brottsutveckling. Denna insikt har bl.a. givit riksdagen
anledning att fatta ett beslut om kriminalisering av
narkotikakonsumtion. Det ter sig därför verklighetsfrämmande att
samma riksdag skulle medge att man tillhandahåller verktygen åt
missbrukarna, vilket skulle underlätta ett fortsatt missbruk och
brottsliga handlingar. Mot denna bakgrund tar utskottet
bestämt avstånd från varje tanke på att en fri utdelning eller
ett fritt utbyte av sprutor och kanyler till missbrukare skall
tillåtas förekomma.
Försöksverksamhet med utbyte av sprutor står i klar strid med
riksdagens restriktiva hållning att eliminera alla led i
narkotikahanteringen, ett förhållningssätt som för övrigt
överensstämmer med ansträngningarna att begränsa HIV-smittan. En
verksamhet med utdelning av rena sprutor och kanyler till
narkotikamissbrukare kan således inte godtas utifrån dagens
kunskaper och erfarenheter.
Uppfattningen att utdelning av sprutor och kanyler till
narkotikamissbrukare skulle leda till minskad smittspridning och
i ett längre perspektiv minskat narkotikamissbruk bygger enligt
utskottets mening på en felaktig -- och fördomsfull -- bedömning
av narkotikamissbrukarens roll för spridning av HIV-smitta i
samhället och på en felaktig analys av narkotikamissbrukarens
livsföring.
Kriminalisering av själva narkotikamissbruket, kraftigt ökat
sociallagstvång mot narkotikamissbrukare och utdelning av
sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare är ett budskap som
inte går att förstå. En verksamhet med utdelning av sprutor
sammantaget med övriga nämnda tvångsåtgärder motverkar den
enskilda individens möjligheter att seriöst överväga eget
ansvarstagande för den personliga livsföringen. Personligt
ansvarstagande är det enda verkligt effektiva medlet mot ökad
smittspridning. Denna åsikt omfattas av samhällets myndigheter
och propageras för till allmänheten och bör självfallet gälla
även missbrukare.
Utdelning av sprutor och kanyler ökar risken för ytterligare
stigmatisering av en redan utslagen grupp. Det är en risk som
inte bör tas för en åtgärd med så osäkert smittskyddsvärde.
Motiven för en fortsatt försöksverksamhet är inte övertygande.
De etiska motiven för en avvisande hållning överväger. Utskottet
anser därför att försöksverksamheten snarast skall avbrytas.
I stället för försöksverksamhet måste kraftfulla åtgärder
sättas in såväl mot narkotikamissbruket som mot HIV/aids.
Utskottet vill ännu en gång framhålla vad som sagts i det
föregående om att kampen mot narkotikamissbruket måste föras med
samma kraft och envishet som kampen mot aids och att samhället
inte vare sig i ord eller handling får agera så att den ena
kampen uppfattas som mindre viktig än den andra. De nu aktuella
motionerna avstyrks.
9. Anonymitet vid provtagning (mom. 13)
Daniel Tarschys (fp), Gudrun Schyman (v), Anita Stenberg (mp)
och Barbro Westerholm (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som
börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "(fp) yrkande
5." bort ha följande lydelse:
När det gäller bekämpningen av HIV/aids är det utomordentligt
angeläget att alla som misstänker att de kan ha smittats av
HIV-virus låter testa sig. Om möjligheten till fullständig
anonymitet ger dem som nu underlåter att testa sig ett ökat
förtroende för sjukvården, måste värdet av detta anses uppväga
den nackdel som ligger i att sjukvården i enstaka fall inte får
personuppgifter. Läkare med erfarenhet från infektionssjukvård
och venerologiska mottagningar har framhållit att erfarenheten
visat att ytterst få vill vara anonyma även i fortsättningen, om
det visar sig att de har en HIV-infektion. Om någon begär
fortsatt anonymitet trots att test påvisat smitta och därefter
uppehåller en förtroendefull kontakt med läkare för råd och
fortsatta undersökningar så har trots allt sjukvården nått sitt
syfte. Mot denna bakgrund anser utskottet att anonymitet bör
vara möjlig, även om test visar att HIV-infektion föreligger.
Regeringen bör vidta de åtgärder som erfordras för att göra
detta möjligt.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So430 (fp)
yrkande 5 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 13 bort hemställa:
13. beträffande anonymitet vid provtagning
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So430 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Statlig ersättning till transfusionssmittade (mom. 14)
Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som
börjar med "Med hänsyn" och slutar med "avstyrks därför." bort
ha följande lydelse:
De nya ersättningsreglerna till dem som drabbats av
transfusionssmitta ger ett bättre stöd än de gamla, men kan
enligt utskottet ändå inte anses tillräckliga. Familjeförsörjare
måste känna en outsäglig oro för hur de skall kunna trygga sina
barns framtid, eftersom möjligheten till privata försäkringar är
stängd. Även om pengar aldrig kan ersätta den uppkomna skadan
kan de underlätta i en svår situation och uppfattas som ett
ansvarskännande för vad som inträffat. Regeringen bör därför
snarast lägga fram förslag till en statlig ersättning till
transfusionssmittade HIV-patienter. Denna ersättning bör utgå
retroaktivt till alla transfusionssmittade i landet och lämnas
oberoende av var transfusionssmittan skett.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So510 (m) yrkande
1 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 14 bort hemställa:
14. beträffande statlig ersättning till
transfusionssmittade
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So510 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
Maximering av antalet metadonpatienter m.m.
Daniel Tarschys och Barbro Westerholm (båda fp) anför:
Det råder enighet om att metadonbehandling endast får ges
under strikt medicinsk kontroll. Målgruppen är tunga missbrukare
som aktivt försökt men inte lyckats upphöra med sitt missbruk.
Därtill kan det i enskilda fall finnas skäl att ge metadon för
att lindra lidandet hos svårt sjuka narkomaner främst de som
utvecklat aids och vars återstående livstid är begränsad.
I två år har riksdagsmajoriteten inskärpt att antalet
patienter i metadonprogrammen inte får överstiga 300. Vi har
lika länge hävdat att detta tak är orimligt och kan leda till
att narkomaner som svarar mot de uppställda kriterierna förmenas
adekvat behandling. Socialstyrelsen har nu emellertid satt sig
över riksdagens beslut och på förslag av aids-delegationen höjt
taket till 450. Majoriteten noterar detta utan en blinkning.
Det inträffade bekräftar vår uppfattning att taket inte fyller
någon funktion.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Motioner 1
Utskottet 2
Inriktningen av arbetet med HIV/aids 2
Smittskyddslagen och smittskyddsarbetet 9
Metadonbehandling 16
Utdelning av sprutor och kanyler till narkotikamissbrukare
18
Anonymitet vid HIV-test 20
Ersättning till patienter som smittats i samband med
blodtransfusion 21
Hemställan 22
Reservationer 23
Särskilt yttrande 30