I betänkandet behandlas regeringens proposition 1990/91:152 om
överföring av vissa uppgifter enligt smittskyddslagen m.m. jämte
de motioner som väckts med anledning av propositionen samt
motionerna So448 (m) yrkande 6 och So461 (s) från den allmänna
motionstiden.
Utskottet tillstyrker propositionens förslag. En motion (s)
anses tillgodosedd medan övriga motioner avstyrks.
Till betänkandet har fogats tre reservationer.
Propositionen
I propositionen (prop. 1990/91:152) hemställs att riksdagen
antar förslagen till
1. lag om ändring i smittskyddslagen (1988:1472),
2. lag om ändring i lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och
sjukvårdspersonalen m.fl.
Lagförslagen återfinns som bilaga till betänkandet.
Motioner
Motioner väckta med anledning av propositionen
1990/91:So63 av Anita Stenberg och Paul Ciszuk (mp) vari yrkas
att riksdagen avslår den föreslagna ändringen i lagen (1980:11)
om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl.
1990/91:So64 av Barbro Sandberg (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om HIV i smittskyddslagen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om LVM, LSPV och brottsbalken.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1991
1990/91:So448 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas
6. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
brottsbalkens bestämmelser för att säkerställa att dessa kan
tillämpas när någon avsiktligt eller av grov oaktsamhet sprider
smitta av samhällsfarlig sjukdom.
1990/91:So461 av Ulla Berg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om en ändring av 21 § tillsynslagen.
Utskottet
Propositionsförslaget i huvuddrag
Sjukvårdshuvudmannen ges enligt förslaget möjlighet att vid
tvångsisolering av den som för smitta av infektion av HIV
(humant immunbristvirus) förordna någon annan befattningshavare,
som är legitimerad inom hälso- och sjukvården och har
tillräcklig kompetens och erfarenhet, att i en chefsöverläkares
ställe fullgöra de uppgifter som enligt smittskyddslagen fr.o.m.
den 1 juli 1991 skall ligga på chefsöverläkaren.
Vidare föreslås i propositionen att tillsynslagen ändras så
att beslutförheten i hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN,
förtydligas. Enligt förslaget får ordföranden fatta beslut som
innebär att ett disciplinärende avgörs i sak, om beslutet
inte gäller en fråga av principiell beskaffenhet och det finns
grundad anledning att anta att ärendet inte kan leda till någon
disciplinpåföljd.
Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1991.
Överföring av vissa uppgifter enligt smittskyddslagen
Gällande regler
Enligt smittskyddslagen (1988:1472), SmL, är infektion av
HIV en samhällsfarlig sjukdom. Enligt samma lag kan i vissa fall
förekomma tvångsisolering av den som har en samhällsfarlig
sjukdom i ett smittsamt skede (t.ex. HIV). Enligt 38 § SmL
beslutar länsrätten om tvångsisolering efter ansökan av
smittskyddsläkaren om den smittade inte frivilligt medverkar
till de åtgärder som behövs för att hindra smittspridning eller
om det finns grundad anledning anta att den smittade inte följer
meddelade förhållningsregler och denna underlåtenhet innebär en
uppenbar risk för smittspridning. Tvångsisoleringen skall ske på
ett landstingskommunalt sjukhus. Den får pågå högst tre månader,
men kan förlängas med högst sex månader åt gången (40 och 41 §§
SmL). Om beslut av länsrätten inte kan avvaktas utan fara, skall
smittskyddsläkaren besluta om tvångsisolering och genast
underställa länsrätten detta beslut (39 § SmL).
Enligt 43 § SmL skall den som är tvångsisolerad tas väl om
hand. Han skall få det stöd och den hjälp som behövs och
motiveras att ändra sin inställning och livsföring så, att
tvångsisoleringen kan upphöra. Fram till den 1 juli 1991 har
överläkaren enligt 14 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
HSL, det medicinska ledningsansvaret för den sjukhusenhet där
den smittade är intagen och tvångsisolerad. Överläkaren har i
smittskyddslagen getts befogenheter att vidta vissa åtgärder som
innebär ingrepp i den isolerades rörelsefrihet och personliga
integritet i övrigt. De uppgifter som enligt smittskyddslagen
ligger på överläkaren kan inte genom beslut läggas på någon
annan.
Riksdagen har beslutat om vissa ändringar av 14 § HSL (prop.
1989/90:81, SoU24, SFS 1990:601), vilka träder i kraft den 1
juli 1991. Enligt den nya lydelsen av 14 § HSL skall det finnas
en särskild läkare med specialistkompetens, benämnd
chefsöverläkare, vid enheter för diagnostik eller vård och
behandling om det behövs med hänsyn till patientsäkerheten.
Chefsöverläkaren skall svara för den samlade ledningen av
verksamheten. Han får emellertid uppdra åt sådana
befattningshavare vid enheten, som har tillräcklig kompetens och
erfarenhet, att fullgöra enskilda ledningsuppgifter. Vid enhet
som leds av chefsöverläkare skall för varje patient utses en
patientansvarig legitimerad läkare (13 § HSL). I
smittskyddslagen ersätts den 1 juli 1991 begreppet överläkare
med chefsöverläkare. Chefsöverläkaren skall efter den 1 juli
svara för de uppgifter som följer av smittskyddslagen vid
tvångsisolering. Efter ändringen ges inte heller
chefsöverläkaren någon möjlighet att delegera dessa uppgifter.
Bakgrund
Socialstyrelsen har i samråd med Landstingsförbundet i
mars 1990 hemställt att smittskyddslagen ändras så, att även
någon annan befattningshavare inom hälso- och sjukvården än
chefsöverläkaren skall kunna ansvara för vården av personer, som
tvångsisolerats enligt lagen. Förslaget tar sikte på
tvångsisolering av HIV-smittade personer. Landstingen behöver
stöd i sitt arbete med att i samverkan med socialstyrelsen finna
lämpliga former för tvångsisolering och vård av HIV-smittade.
Syftet är att omhändertagandet inte endast skall ge samhället
skydd utan också ge motivation för den tvångsisolerade att ändra
sin inställning och livsföring så att tvångsisoleringen kan
upphöra. Under en tvångsisolering är som regel inte den
medicinska behandlingen det primära utan i stället motivationen
till en ändrad livsföring, framhåller socialstyrelsen. Enligt
socialstyrelsen borde en vårdenhet som är direkt inriktad på ett
omhändertagande av isoleringsfallen under ledning av någon annan
befattningshavare än läkare, som har beprövad adekvat kompetens,
kunna vara väl så lämpad att tillgodose de tvångsisolerades
behov. Socialstyrelsen nämner som exempel på yrkeskategorier som
kan komma i fråga för detta ansvar leg. psykoterapeuter, leg.
psykologer, kuratorer med mentalhygienisk påbyggnad och leg.
sjuksköterskor med psykiatri som specialitet.
AIDS-delegationen har i oktober 1990 uttalat att
smittskyddslagen inte bör få vara ett hinder om man finner att
tvångsvården och behandlingen av de HIV-smittade i vissa fall
bättre kan anpassas till patienternas behov genom att
landstinget utser en annan meriterad befattningshavare än
chefsöverläkaren att vara ansvarig för denna tvångsvård.
AIDS-delegationen rekommenderar därför att smittskyddslagen
ändras fr.o.m. den 1 juli 1991 så att även annan
befattningshavare än chefsöverläkare kan utses att vara ansvarig
för vården.
Med anledning härav har inom socialdepartementet i november
1990 utarbetats en promemoria i frågan om att införa en
möjlighet att utse någon annan än chefsöverläkare för uppgifter
enligt smittskyddslagen. Promemorian har remissbehandlats.
Förslaget i propositionen
I propositionen (1990/91:152) föreslås att
sjukvårdshuvudmannen enligt en ny paragraf, 50 a § SmL, ges
möjlighet att vid tvångsisolering av den som för smitta av
infektion av HIV förordna någon annan befattningshavare, som är
legitimerad inom hälso- och sjukvården och har tillräcklig
kompetens och erfarenhet, att i en chefsöverläkares ställe
fullgöra de uppgifter som enligt smittskyddslagen fr.o.m. den 1
juli 1991 skall ligga på chefsöverläkaren. I propositionen
framhålls att man bör särskilt ha i åtanke att den som har
tvångsisolerats med hänsyn till en HIV-infektion många gånger
inte har något större behov av medicinsk vård i egentlig mening
utan snarare av omvårdnad och sådana stöd- och hjälpåtgärder som
smittskyddslagen förutsätter skall vidtas. Departementschefens
slutsats är att det inte är givet att det alltid bör vara
chefsöverläkaren vid en sjukhusenhet för infektionssjukdomar,
som bör ges ansvaret för bl.a. uppgiften att övertyga den som
isolerats och bär på HIV-smitta om att han måste bete sig på ett
sätt som förhindrar att smittan förs vidare till andra
människor. Med hänsyn till att flera andra yrkesgrupper inom
hälso- och sjukvården har en lämplig psykoterapeutisk utbildning
och erfarenhet bör, enligt propositionen, en möjlighet öppnas
att kunna lägga ansvaret på någon annan, och då även på någon
som inte är läkare.
Motioner
I motion So64 av Barbro Sandberg (fp) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om HIV och smittskyddslagen (yrkande 1) och
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om LVM, LSPV och brottsbalken (yrkande 2).
Motionären anser det anmärkningsvärt att regeringen inte ger
en fullständig redovisning av bakgrunden till förslaget om
överföring av vissa uppgifter enligt smittskyddslagen. Det
framhålls att kritik, framför allt från infektionsläkarna, har
riktats mot de lagar som reglerar HIV/aids. Det har ifrågasatts
att man har straffliknande påföljder för människor som är
intagna inom hälso- och sjukvården. I motionen framhålls att
smittskyddslagen är så konstruerad att läkaren, vid
tvångsisolering av HIV-smittade som inte samtidigt behöver
medicinsk vård, kommer i konflikt med de internationella
medicinsk-etiska konventioner som den svenska läkarkåren
anslutit sig till. Motionären framhåller att erfarenheterna av
tvångsvård av HIV-smittade inom sjukvården i huvudsak är
negativa och att det knappast är medicinsk vård de isolerade
behöver utan insatser i form av motivation i olika former.
Tvångsisolering av HIV-smittade bör, enligt motionen, därför
inte ske inom sjukvården och inte regleras genom
smittskyddslagen. Isolering borde i stället kunna ske med hjälp
av andra lagar (LVM, LSPV, brottsbalken). Eventuella brister i
dessa lagar bör, enligt motionen, åtgärdas.
I motion So448 av Sten Svensson m.fl. (m) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär en översyn av brottsbalkens
bestämmelser för att säkerställa att dessa kan tillämpas när
någon avsiktligt eller av grov oaktsamhet sprider smitta av
samhällsfarlig sjukdom (yrkande 6). Motionärerna konstaterar
att smittskyddslagen saknar straffbestämmelser och att det
därför är nödvändigt att se över brottsbalkens bestämmelser så
att de verkligen kan tillämpas om någon avsiktligt eller av grov
oaktsamhet sprider smitta av en samhällsfarlig sjukdom. Enligt
motionärerna råder det osäkerhet om nuvarande regler är
tillämpliga.
Tidigare behandling
Den gamla smittskyddslagen (1968:231) innehöll ursprungligen
en straffbestämmelse, enligt vilken den som led av venerisk
sjukdom och med vetskap eller misstanke om det hade könsligt
umgänge kunde dömas till böter eller fängelse i högst två år.
Detsamma gällde om någon med uppsåt eller oaktsamhet på annat
sätt utsatte någon annan för risk att smittas av venerisk
sjukdom. Denna straffbestämmelse upphävdes dock genom beslut av
riksdagen hösten 1985 (prop. 1985/86:13, SoU 4, rskr. 15).
Ett upphävande av smittskyddslagens straffbestämmelse skulle
dock, enligt vad som framhölls i propositionen, inte innebära
att könsligt umgänge vid venerisk sjukdom inte längre kunde vara
straffbart. Propositionen hänvisade till flera olika ställen i
brottsbalken som beroende på omständigheterna i det särskilda
fallet kan vara tillämpliga. Sålunda hänvisades till 3 kap.
brottsbalken och dess bestämmelser om brott mot liv och hälsa
samt 13 kap. brottsbalken som gäller allmänfarliga brott.
Särskilt nämndes bestämmelserna om misshandel i 3 kap. 5 § (alt.
grov misshandel i 3 kap. 6 §), vållande till kroppsskada eller
sjukdom enligt 8 §, framkallande av fara för annan i 9 §,
spridande av gift eller smitta enligt 13 kap. 7 § och
vårdslöshet med gift eller smittämne enligt 13 kap. 9 §
brottsbalken.
Utskottet hade ingen erinran mot propositionens förslag att
upphäva straffbestämmelsen i smittskyddslagen (SoU 1985/86:4
s. 7). I sammanhanget framhöll utskottet vad gällde frågan om
straffbarhet enligt brottsbalken att bedömningen huruvida någon
gjort sig skyldig till brott ankommer på vederbörande domstol
och att riksdagen således inte kunde uttala sig om vilka
omständigheter som i ett sådant fall bör beaktas av domstolen.
I propositionen (prop. 1988/89:5, s. 91) med förslag till
ny smittskyddslag slogs fast att tvångsisolering som
smittskyddsåtgärd aldrig generellt kan ersättas av
straffsanktioner. En straffpåföljd kan bli aktuell först sedan
en straffbelagd handling har begåtts. Tvångsisolering däremot
skall i princip vidtas preventivt för att hindra vidare
smittspridning oavsett om det föreligger en straffbar handling
eller ej, framhölls det i propositionen. Departementschefen
anförde att hon för egen del inte trodde att en kriminalisering
skulle effektivisera smittskyddet. Däremot fanns det tecken,
anförde departementschefen, som talade för att den avskräckande
effekt en kriminalisering åsyftar i stort uppnås genom den risk
för tvångsisolering som föreligger beträffande den som utsätter
andra för smitta.
I anslutning till regeringens förslag till den nya
smittskyddslagen väcktes en motion av samma innebörd som den nu
aktuella motionen So448. Utskottet redovisade därvid de nyss
återgivna uttalandena från förarbetena till upphävandet av
straffbestämmelsen i den gamla smittskyddslagen och anförde
vidare (1988/89:SoU9 s. 20):
Utskottet vill ånyo understryka att frågan om någon gjort sig
skyldig till en handling som är straffbar enligt brottsbalken
måste avgöras av vederbörande domstol. Såvitt utskottet har sig
bekant har ingen sådan fråga som motionärerna berör varit
föremål för prövning i domstol. Enligt utskottets mening bör
riksdagen mot denna bakgrund inte för närvarande ta några
initiativ angående en översyn av vissa bestämmelser i
brottsbalken.
Utskottet avstyrkte sålunda det då aktuella motionsyrkandet.
I betänkandet 1990/91:SoU5 (s. 14 f.) behandlades senast
en motion liknande den nu aktuella So448. Utskottet vidhöll sin
tidigare inställning och avstyrkte därför den då aktuella
motionen (res. m).
I propositionen (prop. 1988/89:5) med förslag om ny
smittskyddslag m.m. behandlades också frågan om samordningen
av smittskyddslagen med LVM och LSPV vid infektion av HIV (s.
74 f.). Här uttalades att om förutsättning föreligger för ett
tvångsomhändertagande enligt både lagen (1981:1243, numera
1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall LVM och
smittskyddslagen bör vård enligt LVM väljas om missbrukaren kan
tas om hand på ett sådant sätt att det inte finns grundad
anledning befara att han skall sprida HIV-smitta under den tid
som beslutet om LVM-vård består. I annat fall bör
framställningen till länsrätten avse tvångsisolering enligt
smittskyddslagen. På samma sätt uttalades i propositionen att,
om det i ett enskilt fall samtidigt föreligger förutsättning för
psykiatrisk vård enligt lagen (1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall LSPV och tvångsisolering enligt
smittskyddslagen, vård enligt LSPV i första hand bör väljas.
Relationen mellan den psykiatriska lagstiftningen och
smittskyddslagstiftningen behandlas också i propositionen (prop.
1990/91:58) Psykiatrisk tvångsvård m.m. Här uttalas bl.a.
följande (s. 94).
Enligt min mening står det klart att man inte i något fall får
göra avkall på kravet i lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård
på att den psykiska störningen skall vara allvarlig och behovet
av psykiatrisk vård oundgängligen nödvändigt på grund av den
allvarliga störningen. Tvångsvård inom psykiatrin skall således
inte kunna utnyttjas som ett instrument för att tillgodose
smittskyddets ändamål. En annan sak är att det för att hindra
smittspridningen från en person som är allvarligt psykiskt störd
kan vara av avgörande betydelse att denne kan få psykiatrisk
vård för sin störning. En sådan vård som en allvarlig psykisk
störning kräver kan inte påräkas på ett sjukhus där smittfara
skall förebyggas. Med hänsyn till de former under vilka den
psykiatriska tvångsvården bedrivs bör risken för att dess
patienter skall sprida smitta under vårdtiden vara
förhållandevis begränsad.
I propositionen hänvisas också till uttalandet ovan i
förarbetena till den nya smittskyddslagen, nämligen att
lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård normalt får företräde i
de situationer då det uppkommer fråga om vilket av regelverken
som skall tillämpas.
Utskottets bedömning
I motion So64 ifrågasätts behovet av bestämmelser i
smittskyddslagen om möjlighet till tvångsisolering inom hälso-
och sjukvården av den som för smitta av infektion av HIV. Enligt
motionären borde tvångsisolering i stället ske med stöd av
andra lagar som LVM, LSPV eller brottsbalken. Utskottet anser
att det är nödvändigt att ha möjlighet att enligt
smittskyddslagen tvångsisolera den som för smitta av en
samhällsfarlig sjukdom om han inte frivilligt medverkar till de
åtgärder som behövs för att hindra smittspridning och annan
tvångslagstiftning inte är tillämplig. Utskottet avstyrker
därför motion So64 (fp).
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att riksdagen
inte bör ta något initiativ till en sådan översyn av
brottsbalken som föreslås i motion So448 (m) yrkande 6. Yrkandet
avstyrks.
Utskottet tillstyrker förslaget att ändra smittskyddslagen så
att sjukvårdshuvudmannen får möjlighet att vid tvångsisolering
av den som för smitta av infektion av HIV förordna viss annan
befattningshavare att i chefsöverläkarens ställe fullgöra hans
uppgifter enligt smittskyddslagen.
Ändrad beslutsordning för hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd
Gällande regler
Frågor om bl.a. disciplinansvar enligt lagen (1980:11) om
tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl.
(tillsynslagen) prövas av hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd, HSAN (19 § tillsynslagen). Nämnden består av
ordförande och åtta andra ledamöter (20 § tillsynslagen). Enligt
21 § tillsynslagen är nämnden beslutför med ordförande och sex
andra ledamöter. Ordföranden i HSAN får -- förutom när det
gäller icke slutliga avgöranden i sak -- ensam fatta beslut, som
innebär att ett ärende om disciplinansvar avgörs i sak, om det
är uppenbart att ärendet inte kan leda till någon
disciplinpåföljd (21 § tillsynslagen). Frågan om disciplinansvar
enligt tillsynslagen för hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl.
prövas av HSAN på anmälan av socialstyrelsen, JO, JK,
ifrågavarande patient eller nära anhörig, om patienten är
oförmögen att själv anmäla skadan (24 § tillsynslagen).
Bakgrund
I enlighet med regeringens bemyndigande i mars 1987
tillkallades utredningen (S 1987:03) för översyn av
bestämmelserna om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen,
m.m. (tillsynsutredningen). Med hänsyn till att en avsevärd
balans av ärenden fanns vid HSAN fick tillsynsutredningen i
uppdrag att bl.a. överväga om förenklingar kunde göras i
bestämmelserna om HSANs verksamhet.
Regeringen uppdrog dessutom i januari 1988 åt statskontoret
att i samråd med HSAN göra en översyn av vissa administrativa
frågor m.m. vid HSAN. Syftet med uppdraget var att få fram
förslag om åtgärder som kunde förenkla HSANs arbete och göra det
möjligt att handlägga ärendena snabbare. Statskontoret
överlämnade i juni 1988 rapporten (1988:41) HSAN-88:
Handläggning -- Administration -- Organisation -- Samverkan --
Teknikstöd m.m. vid Hälso- och Sjukvårdens Ansvarsnämnd.
Rapporten innehöll bl.a. förslag om att ordföranden skulle få
utökad beslutanderätt.
På grundval av detta har vissa åtgärder vidtagits. Bl.a. har
tillsynslagen ändrats fr.o.m. den 1 juli 1989 så att ordföranden
i ansvarsnämnden får fatta beslut ensam, som innebär att ett
ärende om disciplinansvar avgörs i sak, under förutsättning att
det är uppenbart att ärendet inte kan leda till någon
disciplinpåföljd (prop. 1988/89:84, SoU22, rskr. 216).
Bakgrunden till ändringen i tillsynslagen var främst behovet
av att komma till rätta med de genomsnittligt mycket långa
handläggningstiderna, vilka i sin tur var en följd av en ökande
ärendetillströmning och en ökande ärendebalans hos
ansvarsnämnden. Under riksdagsbehandlingen konstaterades att det
var angeläget att minska ärendebalansen och förkorta
handläggningstiderna vid HSAN. Den föreslagna ändringen ansågs
få en begränsad räckvidd, även om den kunde komma att tillämpas
i ett stort antal ärenden. Lagändringen bedömdes kunna
genomföras utan att rättssäkerheten eftersattes, bl.a. eftersom
den förenklade handläggningen enbart kunde leda till friande
beslut.
Tillsynsutredningen lämnade i september 1989 i ett
delbetänkande vissa förslag rörande HSAN (SOU 1989:80)
Förenklad handläggning hos HSAN m.m. Bl.a. frågan om
ansvarsnämndens sammansättning och vissa andra frågor som rör
HSANs verksamhet avses bli behandlade i utredningens
slutbetänkande. Betänkandet beräknas avlämnas i slutet av våren.
Kammarrätten i Stockholm har i några avgöranden som gällt
disciplinansvar (bl.a. mål nr 377-1990) undanröjt de
överklagade besluten och till HSAN återförvisat målen för ny
behandling. Motiveringen har varit att de frågor som HSAN haft
att pröva inte kunde anses så klara att ordföranden ensam ägt
fatta beslut. I mars 1991 har också regeringsrätten avgjort
ett mål om disciplinansvar där frågan i första hand gällt om
ärendet varit av sådan art att ordföranden i HSAN fått ensam
avgöra det i sak. Regeringsrätten fann att det inte framstod som
uppenbart att ärendet inte kunnat leda till någon
disciplinpåföljd och att ansvarsnämnden vid sådant förhållande
varit beslutför endast med ordföranden och minst sex andra
ledamöter. Målet återförvisades till HSAN för ny behandling.
Inom socialdepartementet har utarbetats en promemoria
1991-02-01 om behovet av ändrade bestämmelser om beslutförheten
vid hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Promemorian har
remissbehandlats.
HSAN har i en rapport i februari 1991 redovisat hur
tilldelade resurser utnyttjas för att nämnden skall kunna
bedriva arbetet effektivare, undvika alltför långa
handläggningstider och minska ärendebalansen. Av rapporten
framgår bl.a. att åtskilliga ärenden har avgjorts genom den nya
beslutsordningen under budgetåret 1989/90. Sedan kammarrätten
återförvisat ett flertal mål till HSAN har emellertid antalet
ordförandebeslut i ärenden av detta slag minskat väsentligt,
framhålls i rapporten.
Förslaget i propositionen
I propositionen föreslås att 21 § tillsynslagen ändras så att
ordföranden i HSAN får fatta beslut som innebär att ett
disciplinärende avgörs i sak, om beslutet inte gäller en fråga
av principiell beskaffenhet och det finns grundad anledning att
anta att ärendet inte kan leda till någon disciplinpåföljd.
Det har i propositionen ansetts angeläget att snarast
genomföra en lagändring som förtydligar bestämmelsen om
beslutförheten vid nämnden på ett sådant sätt, att den bättre
överensstämmer med den avsikt som lagstiftaren tidigare uttalat.
Som exempel på ärenden som enligt förslaget skall kunna avgöras
av ordföranden på egen hand nämns sådana som avser ett relativt
okomplicerat händelseförlopp och som efter en begränsad
utredning är klara för avgörande. Dessutom nämns anmälningar mot
läkare och tandläkare för felbehandling, där det vid en
granskning av röntgenbilder och andra handlingar i ärendet av
expertis framstår som helt klart att behandlingen är rätt
utförd. Som exempel på ärenden som alltid bör prövas av nämnden
i den större sammansättningen nämns bl.a. ärenden som tagits upp
på anmälan av JO, JK eller socialstyrelsen och ärenden där
patienten drabbats av allvarlig skada eller avlidit i samband
med vården.
I propositionen framhålls (s. 21 f.) att det vore olyckligt om
den positiva utvecklingen av ansvarsnämndens arbetssituation nu
skulle avbrytas. Detta skulle stå i strid mot de tankar som låg
bakom den tidigare lagändringen och inte minst i framtiden
medföra betydande olägenheter för de anmälda yrkesutövarna och
för patienterna. Enligt departementschefens mening brådskar
saken. Med anledning av kammarrättens i Stockholm synpunkt att
effektivitet endast kan nås till priset av en minskad grad av
rättssäkerhet anförs i propositionen att det självfallet beror
på utformningen av en viss handläggningsregel, om den ger
tillräcklig rättssäkerhet eller inte. I propositionen framhålls
också att det inte är tal om att ge ordföranden möjlighet att på
egen hand ålägga någon bland hälso- och sjukvårdspersonalen
disciplinpåföljd, varför den anmäldes rättssäkerhet aldrig kan
anses vara i fara. Vad det i stället gäller är, enligt
propositionen, att något öka ordförandens befogenhet att i sak
och slutligt pröva ärenden som inte leder till disciplinär
åtgärd.
Motioner
I motion So461 av Ulla Berg m.fl. (s) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en ändring av 21 § tillsynslagen.
Motionärerna beskriver den ärendeökning under 1980-talet som
medfört ändrad beslutsordning för HSAN med ökade möjligheter
till ordförandebeslut. Sedan kammarrätten i Stockholm under 1990
återförvisat flera ärenden som avgjorts genom ordförandebeslut
ökar, enligt motionen, åter antalet icke avgjorda ärenden hos
HSAN. I motionen framhålls att det är uppenbart att 21 §
tillsynslagen inte fått den tillämpning som avsågs i
propositionen och socialutskottets betänkande. Dessutom påpekas
att det också är angeläget att HSANs styrelse bereds reell
möjlighet att lägga ner tyngdpunkten av sitt arbete på de
ärenden som kräver mera ingående överväganden. Detta kan enligt
motionen möjliggöras genom att rekvisitet "uppenbart" tas bort i
21 § tillsynslagen.
I motion So63 av Anita Stenberg och Paul Ciszuk (båda mp)
hemställs att riksdagen avslår den föreslagna ändringen i
lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen
m.fl. Motionärerna anser att det strider mot rättssäkerheten att
låta ordföranden i HSAN få möjlighet att avgöra disciplinärenden
när han anser att frågan inte är av principiell beskaffenhet och
det finns grundad anledning att anta att ärendet inte kan leda
till disciplinpåföljd. Med hänsyn till att regeringsrätten i
mars 1991 beslutat återförvisa ett mål som gällde ett
ordförandebeslut till HSAN finns det, enligt motionen, skäl att
se över lagen ännu en gång. Motionärerna framhåller också att
kammarrätten avstyrkt det aktuella förslaget och att JK ansett
att en mer genomgående analys först måste göras.
Utskottets bedömning
Utskottet anser det motiverat att ordföranden i HSAN som
föreslås i propositionen får fatta beslut som innebär att ett
disciplinärende avgörs i sak, om beslutet inte gäller en fråga
av principiell beskaffenhet och det finns grundad anledning att
anta att ärendet inte kan leda till någon disciplinpåföljd.
Härigenom ges HSAN bättre möjligheter att koncentrera
verksamheten på de mer komplicerade och arbetskrävande ärendena.
Några risker för den enskildes rättssäkerhet kan inte anses
uppkomma. Utskottet tillstyrker propositionen i denna del och
avstyrker motion So63 (mp). Syftet med motion So461 (s) är
härigenom tillgodosett.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande tvångsisolering med stöd av andra lagar än
smittskyddslagen
att riksdagen avslår motion 1990/91:So64,
res. 1 (fp) - delvis
2. beträffande översyn av brottsbalkens straffbestämmelser
att riksdagen avslår motion 1990/91:So448 yrkande 6,
res. 1 (fp) - delvis - motiv.
res. 2 (m)
3. beträffande förslaget till lag om ändring i
smittskyddslagen
att riksdagen antar i propositionen framlagt förslag till lag
om ändring i smittskyddslagen (1988:1472),
4. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen om
tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl.
att riksdagen med bifall till propositionen och med anledning
av motion 1990/91:So461 samt med avslag på motion 1990/91:So63
antar förslaget till lag om ändring i lagen (1980:11) om tillsyn
över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl.
res. 3 (mp)
Stockholm den 2 maj 1991
På socialutskottets vägnar
Daniel Tarschys
Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Anita
Persson (s), Sten Svensson (m), Aina Westin (s), Ulla Tillander
(c), Ingrid Andersson (s), Per Stenmarck (m), Rinaldo Karlsson
(s), Ingegerd Anderlund (s), Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid
Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v), Anita
Stenberg (mp), Jan Andersson (s) och Sinikka Bohlin (s).
Reservationer
1. Tvångsisolering med stöd av andra lagar än smittskyddslagen
(mom. 1 och motiveringen till
mom. 2)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 7 börjar med
"I motion" och slutar med "(m) yrkande 6." bort ha följande
lydelse:
HIV är en utomordentligt allvarlig sjukdom. För infekterade
som utsatt andra för grav fara kan tvångsisolering i vissa fall
bli nödvändig. Frågan om var sådan tvångsvård bör bedrivas
kräver emellertid förnyade överväganden. Eftersom
HIV-infektionen tills vidare inte kan botas är motiven att
förlägga tvångsvården till den somatiska sjukvården inte
särskilt starka. I den behandling som bör ges är
motivationsinsatser särskilt betydelsefulla. I den utsträckning
det rör sig om psykiskt sjuka eller narkotikamissbrukare ter sig
tvångsvård inom psykiatrin resp. missbrukarvården mer
ändamålsenlig än isolering inom den somatiska sjukvården.
Enligt utskottets mening är LVM, LSPV och brottsbalken
en lämpligare rättsgrund för denna typ av vård än
smittskyddslagen. En översyn av lagstiftningen bör ske i syfte
att pröva hur skydds- och vårdbehoven bör täckas på bästa
möjliga sätt. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna med anledning av motion So64 (fp). Härmed tillgodoses
även en del av syftet med motion So 448 (m) yrkande 6.
dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa:
1. beträffande tvångsisolering med stöd av andra lagar än
smittskyddslagen
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So64 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Översyn av brottsbalkens straffbestämmelser
(mom. 2)
Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m)
anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 7 börjar med
"Utskottet vidhåller" och slutar med "Yrkandet avstyrks." bort
ha följande lydelse:
Eftersom smittskyddslagen saknar straffbestämmelser är det
enligt utskottets mening en förutsättning för ett effektivt
smittskydd att brottsbalkens bestämmelser verkligen kan
tillämpas i de fall någon avsiktligt eller av grov oaktsamhet
sprider smitta av en samhällsfarlig sjukdom. Enligt utskottets
uppfattning råder viss osäkerhet på denna punkt. Utskottet anser
därför att en översyn av brottsbalken med detta syfte bör göras.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So448 (m) yrkande
6 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa:
2. beträffande översyn av brottsbalkens straffbestämmelser
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So448 yrkande
6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Förslaget till lag om ändring i lagen om tillsyn över
hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. (mom. 4)
Anita Stenberg (mp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 10 börjar med
"Utskottet anser" och slutar med "härigenom tillgodosett." bort
ha följande lydelse:
Utskottet anser att det strider mot rättssäkerheten att låta
ordföranden i HSAN få möjlighet att i sak avgöra
disciplinärenden i sådana fall han anser att frågan inte är av
principiell beskaffenhet och det finns grundad anledning att
anta att ärendet inte kan leda till disciplinpåföljd. Med hänsyn
till att regeringsrätten nyligen beslutat återförvisa ett mål
som gällde ett ordförandebeslut till HSAN finns det, enligt
utskottet, skäl att se över lagen ännu en gång.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motion
So63 (mp) och med avslag på propositionen i denna del och motion
So461 (s) som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 4 bort hemställa:
4. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen om
tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl.
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So63 och med
avslag på propositionens förslag i denna del och motion
1990/91:So461 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.