I betänkandet behandlas vissa under den allmänna motionstiden
1990 väckta motioner rörande de sociala avgifterna. I särskilda
avsnitt behandlas frågor om överensstämmelsen mellan förmåner
och avgifter inom socialförsäkringssystemet, om rätten till
kvittning mellan förvärvskällor vid beräkning av
pensionsgrundande inkomst och motsvarande avgiftsunderlag, om
arbets- och uppdragstagarbegreppen och om idrottsutövares
försäkringsskydd. Utskottet avstyrker samtliga motioner.
Till betänkandet har fogats tre reservationer och ett särskilt
yttrande.
Motioner
1989/90:Sf206 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring av
arbetsgivarbegreppet i enlighet med vad i motionen anförts.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sk802.
1989/90:Sf239 av Lars De Geer (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att av riksskatteverket utfärdade direktiv om beläggandet av
hela milersättningen med sociala avgifter, om ersättningen
överstiger 25 kr. per körd mil, bör ändras till att omfatta
endast den del av ersättningen som överstiger 25 kr. per körd
mil.
1989/90:Sf257 av Martin Olsson (c) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag om införande av kvittningsrätt
mellan olika förvärvskällor vid beräkning av pensionsgrundande
inkomst m.m.
1989/90:Sf266 av Kjell Johansson m.fl. (fp, m, c) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till
ändring av lagen om uppbörd av socialavgifter, så att ansökan
kan göras av ena parten i ett avtalat eller tänkt
avtalsförhållande i enlighet med vad som i motionen anförts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av ett snabbt införande av s.k.
F-skattebevis -- Företagarregistrering.
1989/90:Sf281 av Martin Olsson och Stina Eliasson (c) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag syftande till
överensstämmelse mellan egenavgifter och förmåner inom
sjukförsäkringen och ATP för företagare med låga inkomster.
1989/90:Sf298 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrade regler för
debitering av socialförsäkringsavgifter i enlighet med vad som
anförts i motionen.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Kr509.
1989/90:Sf321 av Gullan Lindblad och Karl-Gösta Svenson (båda
m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till
ett nytt socialavgiftssystem för egenföretagare som ger bättre
överensstämmelse mellan avgifter och förmåner än det nuvarande.
1989/90:Sf376 av Börje Hörnlund m.fl. (c) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag om en omfördelning av
uttaget av arbetsgivaravgifter innebärande att egenföretagare
befrias från alla egenavgifter för en inkomst motsvarande ett
basbelopp i enlighet med vad som anförts i motionen.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:A758.
Utskottet
Inledning
Den allmänna försäkringen och vissa andra sociala ändamål
finansieras helt eller delvis med socialavgifter. De
grundläggande bestämmelserna om dessa avgifter finns i lagen
(1981:691) om socialavgifter. Socialavgifter betalas dels i form
av arbetsgivaravgifter, dels i form av egenavgifter för den som
har inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Allmän
löneavgift betalas enligt lagen (1982:423) om allmän löneavgift.
Också denna avgift betalas som arbetsgivaravgift eller
egenavgift. Därtill skall arbetsgivare under perioden september
1989--december 1990 utge arbetsmiljöavgift.
Arbetsgivaravgifterna enligt socialavgiftslagen utgörs av
sjukförsäkringsavgift, folkpensionsavgift,
tilläggspensionsavgift, delpensionsavgift, barnomsorgsavgift,
arbetsskadeavgift, arbetsmarknadsavgift, arbetarskyddsavgift,
vuxenutbildningsavgift och lönegarantiavgift. Avgiftsuttaget
utgör för år 1990 37,13% av avgiftsunderlaget, vartill kommer
den allmänna löneavgiften med 0,34%. Den största delen av
avgiftsuttaget hänför sig till sjukförsäkringsavgiften som är
10,10%, folkpensionsavgiften som är 7,45% och
tilläggspensionsavgiften som är 13,00% av avgiftsunderlaget.
Underlaget för beräkning av avgifterna är vad arbetsgivaren
har gett ut som lön eller annan ersättning för utfört arbete.
Vid bestämmandet av underlaget skall bortses bl.a. från
ersättning till en och samma arbetstagare som inte uppgått till
1000 kr.
Arbetsgivaravgifterna beräknas och uppbärs enligt bestämmelser
i lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från
arbetsgivare.
Egenavgifterna enligt socialavgiftslagen utgörs av
sjukförsäkringsavgift, folkpensionsavgift,
tilläggspensionsavgift, delpensionsavgift, barnomsorgsavgift,
arbetsskadeavgift och arbetarskyddsavgift. Avgiftsuttaget utgör
för år 1990 33,85% av avgiftsunderlaget, vartill kommer den
allmänna löneavgiften med 0,34%. Den största delen av
avgiftsuttaget hänför sig till sjukförsäkringsavgiften som är
9,60% samt till folkpensions- och tilläggspensionsavgifterna
som är desamma som för arbetsgivare. Procentsatsen för uttaget
av sjukförsäkringsavgift är något lägre för försäkrade som valt
sjukförsäkring med karenstid.
Avgifterna beräknas i regel på den vid taxeringen fastställda
nettoinkomsten av rörelse och jordbruk. Avgift beräknas inte för
inkomst under 1000 kr. Någon övre inkomstgräns för uttag av
egenavgifter finns inte.
Egenavgifter beräknas och uppbärs som skatt enligt
bestämmelser i uppbördslagen (1953:272).
Särskilda bestämmelser finns i lagen (1983:1055) om
nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift i
Norrbottens län.
Riksdagen fattade under föregående års riksmöte beslut om
reformerad inkomst- och företagsbeskattning (prop. 1989/90:110,
SkU30, rskr. 356). Nya regler trädde i kraft den 1 juli 1990 och
skall tillämpas huvudsakligen fr.o.m. 1992 års taxering. Bl.a.
har inkomstslagen jordbruksfastighet, annan fastighet och
rörelse slagits samman till inkomstslaget näringsverksamhet.
Sådan verksamhet kan vara aktiv eller passiv. Som aktiv
betraktas näringsverksamhet där den skattskyldige arbetat i inte
oväsentlig omfattning. Annan näringsverksamhet anses passiv.
Vidare har de förvärvsinkomster som inte är förmånsgrundande
belagts med en särskild löneskatt. De nya reglerna berör fr.o.m.
år 1991 även skyldigheten att betala socialavgifter.
Förhållandet mellan förmåner och avgifter
Vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst (SGI) bortses
från inkomst som överstiger sju och ett halvt basbelopp. För en
egenföretagare gäller dessutom att den sjukpenninggrundande
inkomsten inte får beräknas högre än vad som motsvarar skälig
avlöning för liknande arbete för annans räkning. För rätt till
sjukpenning krävs att den sjukpenninggrundande inkomsten uppgår
till minst 6000 kr. Den som saknar eller har låg
sjukpenninggrundande inkomst kan frivilligt försäkra sig för en
sjukpenning om högst garantibeloppet inom
föräldraförsäkringen, för närvarande 60kr.
Pensionsgrundande inkomst (PGI) beräknas endast på
inkomstdelar mellan ett och sju och ett halvt basbelopp.
Motsvarande begränsning finns -- som framgår av föregående
avsnitt -- inte vid avgiftsberäkningen.
Fr.o.m. år 1988 har gällt att en jordbruksfastighet vid
beräkning av pensionsgrundande inkomst inte skall anses brukad
av en försäkrad om intäkter hänförliga till egenverksamhet på
fastigheten uppgår till högst 15000 kr. Inkomsten skall då
inte heller ingå i avgiftsunderlaget till pensioneringen. I
samband med skattereformen har denna specialregel avskaffats.
Indelningen i aktiv och passiv näringsverksamhet blir avgörande
för om fulla avgifter eller särskild löneskatt tas ut (prop.
1989/90:110 s.753).
I tre motioner tas upp problem som sammanhänger med bristande
överensstämmelse mellan egenföretagares sociala avgifter och
förmåner.
Således anför Gullan Lindblad och Karl-Gösta Svenson i motion
1989/90:Sf321 att företagare med låga inkomster tvingas betala
egenavgifter för dessa inkomster utan att få några motsvarande
förmåner från sjukförsäkringen och tilläggspensioneringen. Makar
som gemensamt driver jordbruk eller rörelse kan i inkomstlägen
upp till två basbelopp helt mista ATP-skyddet. Motionärerna
kritiserar vidare att sjukpenningen för en egenföretagare
maximeras till vad som motsvarar lönen för en anställd. De anser
att frågor rörande egenföretagares sociala avgifter och förmåner
inom socialförsäkringen bör bli föremål för en utredning som
utmynnar i nya bestämmelser för uttag av egenavgifter som ger
bättre överensstämmelse mellan avgifter och förmåner. Därvid bör
även utredas frågan om bättre möjligheter för egenföretagare att
teckna frivillig sjukförsäkring. Motionärerna pekar på att det
undantag som gjorts för vissa jordbruksintäkter visar att det är
administrativt möjligt att göra en särreglering för att undvika
negativa effekter av avgiftssystemet. Även Martin Olsson och
Stina Eliasson kritiserar i motion 1989/90:Sf281 den bristande
överensstämmelsen mellan egenavgifter och förmåner inom
sjukförsäkringen och ATP för företagare med små inkomster samt
hemställer att riksdagen hos regeringen begär förslag syftande
till en bättre sådan överensstämmelse. Börje Hörnlund m.fl.
påpekar i motion 1989/90:Sf376 att avgift till
tilläggspensioneringen tas ut på hela lönesumman medan inkomster
under ett basbelopp inte ger pensionspoäng. Motionärerna
föreslår att alla egenavgifter slopas på inkomster upp till ett
basbelopp och att åtgärden finansieras genom en höjning av
avgiftsuttaget i övrigt. De anser att regeringen bör lägga fram
förslag till omfördelning av avgiftsuttaget.
Riksdagen har tidigare på förslag av utskottet avslagit
motionsyrkanden om en bättre överensstämmelse mellan avgifter
och förmåner. Utskottet erinrade senast i sitt betänkande
1989/90:SfU4 om att den bristande överensstämmelsen har sin
grund i bl.a. den allmänna försäkringens solidariska och
obligatoriska karaktär och om att de olika försäkringsgrenarna
bör betraktas som delar av ett sammanhängande
socialförsäkringssystem. Utskottet framhöll också att, även om
den bristande överensstämmelsen under senare år förstärkts genom
den nya lagen om socialavgifter, det nya avgiftssystemet
samtidigt hade inneburit betydande administrativa lättnader för
såväl myndigheter som arbetsgivare och egenföretagare. Utskottet
var därför inte berett att förorda en återgång till en
differentiering av avgifterna för att få bättre överensstämmelse
med förmånerna. Utskottet påpekade vidare att särregleringen av
vissa jordbruksintäkter hade tillkommit för att lösa ett
speciellt problem. Utskottet vidhöll sin tidigare principiella
uppfattning om fördelarna med det gällande avgiftssystemet och
ville samtidigt erinra om att vid slopandet av basbelopps- och
maximeringsregeln den då fastställda tilläggspensionsavgiften
sänkts med drygt 3 procentenheter. Utskottet erinrade också om
att frågan om förmåner och avgifter inom pensionssystemet
utreddes av pensionsberedningen samt utgick från att även de
särskilda problem beträffande egenföretagares pensionsskydd och
avgiftsuttag som berörts i föreliggande motioner skulle komma
att diskuteras av beredningen. Utskottet påpekade vidare att
riksförsäkringsverket i juni 1989 till regeringen överlämnat sin
rapport (RFV anser 1989:5) Sjukpenningförsäkring för
egenföretagare -- utredning och förslag.
I rapporten föreslår riksförsäkringsverket en förändrad
sjukförsäkring för egenföretagarna som skall bestå av en
grundsjukpenning och en tilläggssjukpenning. Grundsjukpenningen
föreslås beräknas på den inkomst som i dag utgör underlag för
debitering av preliminär B-skatt. Samtliga egenföretagare bör
omfattas av denna del av försäkringen. Utöver grundsjukpenningen
bör det finnas möjligheter för egenföretagare att teckna en
försäkring för tilläggssjukpenning ovanför den obligatoriska
grundnivån. Avgiften bör beräknas efter den valda
sjukpenningnivån. Den sammanlagda sjukpenningnivån bör dock inte
tillåtas överstiga sju och ett halvt basbelopp. De föreslagna
reglerna har anknytning till införande av nya regler om
företagarregistrering, och införandetidpunkten bör därför enligt
verket samordnas.
Pensionsberedningen väntas inom kort lägga fram sitt
slutbetänkande.
Utskottet, som vidhåller sin tidigare principiella uppfattning
om fördelarna med det gällande avgiftssystemet, anser att
resultatet av pensionsberedningens arbete och beredningen av
riksförsäkringsverkets förslag till nytt sjukpenningsystem för
egenföretagare bör avvaktas. Något uttalande från riksdagens
sida är därför inte påkallat med anledning av motionerna
1989/90:Sf281, 1989/90:Sf321 och 1989/90:Sf376.
Avgifter på viss reseersättning
Ett första steg i genomförandet av en reformerad inkomst- och
företagsbeskattning togs genom beslut i december 1989 om
inkomstskatten för år 1990, m.m. (prop. 1989/90:50, SkU10, rskr.
96). Därvid behandlades bl.a. frågan om beskattningen av
ersättning för resa med egen bil i tjänsten. Mot bakgrund av
bedömningen att tidigare regler om obeskattad statlig
bilersättning (20 kr. per mil) innebar en överkompensation
bestämdes att vid beskattningen avdrag på ersättning för resa
med egen bil i tjänsten skall få göras med 12 kr. per mil (punkt
3 femte stycket av anvisningarna till 33§
kommunalskattelagen). På ersättning överstigande detta belopp
skall preliminär skatt alltid beräknas (10§ uppbördslagen).
I fråga om beräkning av socialavgifter beslöts inte i det
sammanhanget några motsvarande regler. I en skrivelse 1990-01-04
till länsskattemyndigheterna och de lokala skattemyndigheterna
uttalade riksskatteverket (RSV), som är central
förvaltningsmyndighet för frågor om socialavgifter,
uppfattningen att arbetsgivaren, om bilkostnadsersättningen
översteg 25 kr. per mil, skulle betala arbetsgivaravgift på hela
beloppet. Som grund för sin uppfattning anförde verket att samma
regler borde tillämpas som hittills gällt för avgiftsskyldighet
vid överkompensation av kostnader i tjänsten. Verket hänvisade
till att regeringsrätten under åren 1986--87 avkunnat ett antal
domar angående avgifter på traktamenten överstigande verkets
normalbelopp och på fasta bilersättningar. I dessa hade
regeringsrätten med hänvisning till förarbetena till lagen om
allmän försäkring (prop. 1959:100) uttalat att
kostnadsersättningar inte skulle ingå i avgiftsunderlaget även
om ersättningen avvägts så att den utgjorde en förtäckt
löneförmån. Ersättningen skulle dock ha haft funktionen av
kostnadsersättning. Verket påpekade att regeringsrätten inte i
sina domar diskuterat när en överkompensation blev så stor att
ersättningen i stället blev lön. I ett av målen hade godtagits
en överkompensation på drygt 40%, i ett annat hade
regeringsrätten yttrat att, då det saknades utredning som visade
att de anställda inte haft kostnader som i huvudsak svarade mot
ersättningarna, skulle beloppen anses ha utgått till täckande av
kostnader. Verket framhöll att någon fast gräns mellan
avgiftspliktig och icke avgiftspliktig överkompensation alltså
inte kunde sättas med stöd av dessa domar men uttalade som sin
egen mening att en överkompensation på ca 100% torde kunna
accepteras utan avgiftskonsekvenser. Med en utgångspunkt i
avdragsnivån 12 kr. per mil ansåg verket att en milersättning
som översteg 24--25 kr. förlorat sin funktion av
kostnadsersättning och rekommenderade att en ersättning som
översteg 25 kr. skulle behandlas som lön, vilket medförde att
arbetsgivaren skulle betala arbetsgivaravgifter på hela
ersättningsbeloppet.
I motion 1989/90:Sf239 av Lars De Geer kritiseras
riksskatteverkets tolkning av avgiftsskyldighetens omfattning.
Motionären anser att socialavgifter bör utgå endast för den del
av milersättningen som överstiger 25 kr. och begär ett
tillkännagivande härom.
I samband med riksdagens senaste beslut om reformerad inkomst-
och företagsbeskattning (prop. 1989/90:110, SkU30, rskr. 356)
förtydligades bestämmelsen i 10§ uppbördslagen att preliminär
A-skatt på ersättning för resa med egen bil i tjänsten skall
beräknas endast till den del ersättningen överstiger det
avdragsgilla beloppet. Samtidigt angavs uttryckligen i 2 kap.
3§ första stycket sista meningen socialavgiftslagen att med
lön likställs även kostnadsersättning som inte enligt 10§
uppbördslagen undantas vid beräkning av preliminär A-skatt. I
bestämmelserna om sjukpenninggrundande resp. pensionsgrundande
inkomst angavs också att sådan med lön likställd
kostnadsersättning är förmånsgrundande.
I specialmotiveringen till den nya lydelsen av 2 kap. 3§
socialavgiftslagen anges (nämnda prop. s. 752) bl.a.
följande.
Kostnadsersättning är en särskild ersättning som betalas ut
vid sidan av lönen för att täcka kostnader som arbetstagaren har
i tjänsten. Traktaments- och resekostnadsersättning utgör
exempel på detta. Kostnadsersättningar skall avskiljas från lön
och ingår inte i underlaget för beräkning av
arbetsgivaravgifter.
Någon anledning att förändra denna princip kan inte anses
föreligga. Vad som gett upphov till problem är emellertid ett
uttalande i förarbetena till lagstiftningen, prop. 1959:100 s.
86, enligt vilket kostnadsersättningar inte avsågs grunda
pensionsrätt även om de avvägts så att de innefattade en
förtäckt löneförmån. Detta innebär att först när ersättningen i
så hög grad avviker från vad som kan anses som en rimlig kostnad
att man klart kan tala om en felaktig rubricering så kan den
komma att betraktas som lön. Regeringsrätten har i några
avgöranden tolkat uttalandet så att om ersättningen haft
funktion av kostnadsersättning (traktamente) skall beloppet inte
grunda avgiftsplikt för arbetsgivaren om arbetsgivarens
beräkningsgrunder utgått från gällande kollektivavtal men varit
gynnsammare än vad som följer av RSVs föreskrifter i ämnet.
1959 års uttalande tillkom när avgiftsnivån var väsentligt
lägre. Efterhand som denna stigit har arbetstagare och
arbetsgivare haft ett gemensamt intresse av en utveckling som
bl.a. inneburit en förskjutning från lön till andra
ersättningar. Det vore naturligtvis önskvärt om detta
förhållande kunde bringas att upphöra.
Även med beaktande av de nya reglerna för avdrag för ökade
levnadskostnader och resekostnader i tjänsten torde man få räkna
med att förhållandet med ersättningar som utgör förtäckta
löneförmåner kvarstår till viss del. I en ny sista mening i
första stycket har därför gjorts en koppling till bestämmelserna
i 10§ uppbördslagen som medför att med lön i förevarande
avseende skall likställas kostnadsersättning som inte enligt
nämnda lagrum skall undantas vid beräkningen av preliminär
A-skatt.
I riksskatteverkets uppgifter ingår enligt förordningen
(1988:832) med instruktion för skatteförvaltningen både att
meddela föreskrifter om verkställighet av lag enligt särskilda
bemyndiganden och att genom allmänna råd och uttalanden verka
för lagenlighet, följdriktighet och enhetlighet vid
rättstillämpningen inom verksamhetsområdet. Den här aktuella
skrivelsen från verket innefattar endast en rekommendation till
skatteförvaltningens övriga myndigheter om tolkningen av vid
tidpunkten för rekommendationen gällande rätt i fråga om
avgiftsskyldighet för viss ersättning. Frågan om riktigheten av
verkets tolkning kan endast avgöras av domstol. Den lagstiftande
makten -- riksdagen -- har i frågan om framtida
avgiftsskyldighet redan tagit ställning genom ovan återgivna
bestämmelse i 2 kap. 3§ första stycket sista meningen
socialavgiftslagen. Enligt utskottets uppfattning är motion
1989/90:Sf239 härigenom tillgodosedd, och den bör därför inte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Kvittning mellan förvärvskällor
Fr.o.m. år 1982 (se prop. 1981/82:10, SkU 9, rskr. 51) har
kvittningsrätten vid beräkning av inkomst av annat
förvärvsarbete än anställning slopats, vilket påverkar
beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten och därmed även
avgiftsunderlaget. Sålunda får underskott i en förvärvskälla
inom inkomstslaget rörelse inte kvittas mot överskott i en annan
förvärvskälla inom detta inkomstslag och inte heller underskott
i en jordbruksfastighet mot överskott i en annan
jordbruksfastighet. Redan tidigare gällde att kvittning inte
fick ske mellan förvärvskällor i de olika inkomstslagen.
Frågan om att återinföra kvittningsrätt vid beräkning av
pensionsgrundande inkomst tas upp i motion 1989/90:Sf257 av
Martin Olsson. Motionären anför att förbudet mot kvittning gör
det oförmånligt för en person att samtidigt driva flera
verksamheter, t.ex. ett mindre jordbruk i kombination med en
mindre rörelse. För att möjliggöra kombinationssysselsättning på
landsbygden bör enligt motionären regeringen lägga fram förslag
om införande av kvittningsrätt mellan olika förvärvskällor vid
beräkning av pensionsgrundande inkomst. Någon skyldighet att
utnyttja denna rätt skall dock inte föreligga.
Som ovan nämnts har de tre inkomstslagen jordbruksfastighet,
annan fastighet och rörelse genom den beslutade skattereformen
slagits samman till inkomstslaget näringsverksamhet.
Näringsverksamhet indelas i förvärvskällor, och vid indelningen
tas hänsyn till om den skattskyldige i inte oväsentlig
omfattning arbetat i verksamheten (aktiv verksamhet) eller ej
(passiv verksamhet). Aktiva verksamheter bildar en förvärvskälla
även om de är av sinsemellan olikartat slag. Passiva
verksamheter kan däremot bilda skilda förvärvskällor.
I motionen har särskilt framhållits problemet med avgifter vid
kombinationssysselsättning. Genom att all aktiv
näringsverksamhet i fortsättningen anses som en förvärvskälla
bör det påtalade problemet ha fått sin lösning, och motion
1989/90:Sf257 bör därför enligt utskottets uppfattning anses
tillgodosedd.
Arbets- och uppdragstagarbegreppen
Sociallagstiftningens bestämmelser om skyldighet att betala
arbetsgivaravgifter är knutna till begreppet arbetstagare med
den innebörd begreppet ges i denna lagstiftning. Skyldighet att
betala arbetsgivaravgifter föreligger dessutom när den som utför
arbetet enligt sociallagstiftningen är att anse som
uppdragstagare.
För att en person skall anses som arbetstagare gäller att ett
anställningsförhållande skall föreligga. Bedömningen sker i
varje enskilt fall, varvid hänsyn tas till samtliga
omständigheter i samband med arbetsavtalet. En person kan anses
som arbetstagare även om han eller hon har inregistrerad firma
och betalar B-skatt. Arbetsgivare som under ett år utgivit minst
1000 kr. i lön till en arbetstagare är skyldig att erlägga
arbetsgivaravgifter.
Såsom uppdragstagare anses den som utför arbete för annans
räkning utan att anställningsförhållande föreligger. Ersättning
för uppdrag anses som inkomst av anställning om ersättningen
under ett år uppgått till minst 1000 kr. från en och samma
uppdragsgivare. Ett undantag från nämnda regel är dock om
uppdraget ingår i en rörelse eller ett jordbruk som
uppdragstagaren bedriver. Motsvarande undantag gäller inom den
reformerade inkomstbeskattningen för inkomst av
näringsverksamhet. Uppdragsgivaren är då avgiftsskyldig endast
om överenskommelse har träffats att ersättningen för uppdraget
skall anses som inkomst av anställning. Även här görs en
bedömning av varje enskilt fall.
Bedömningen av vem som är att anse som arbetstagare resp.
uppdragstagare görs i efterhand av lokala skattemyndigheten.
Efter en ändring år 1986 i lagen om uppbörd av socialavgifter
från arbetsgivare kan emellertid myndigheten lämna
förhandsbesked angående skyldigheten att betala socialavgifter.
Sådant besked lämnas efter gemensam ansökan av uppdragsgivaren
och uppdragstagaren (se prop. 1986/87:16, SfU 4, rskr. 66).
Två motioner rör arbetstagar- och uppdragstagarbegreppen. I
motion 1989/90:Sf206 av Bo Lundgren m.fl. kritiseras
lagstiftningen inom detta område för bristfällighet.
Motionärerna anser att en uppdragsgivare inte skall kunna
åläggas betalningsansvar för sociala avgifter om uppdragstagaren
vid avtalets ingående är registrerad för betalning av preliminär
B-skatt eller för redovisning av mervärdeskatt eller om det är
uppenbart att ersättningen utgör intäkt av jordbruksfastighet
eller av rörelse, och de begär att regeringen lägger fram
förslag om ändring av arbetsgivarbegreppet i enlighet härmed. I
motion 1989/90:Sf266 av Kjell Johansson m.fl. hemställs i
yrkande 1 att riksdagen hos regeringen begär förslag till
ändring av lagen om uppbörd av socialavgifter så att ansökan om
förhandsbesked skall kunna lämnas på ansökan av endast en part.
I yrkande 2 begär motionärerna ett tillkännagivande om behovet
av ett snabbt införande av s.k. F-skattebevis.
I promemorian (Ds S 1985:1) Företagarregistrering -- klarare
regler för socialavgifter, som låg till grund för införandet av
möjligheten till förhandsbesked, föreslogs en huvudregel som
innebar att en fysisk person som var registrerad för betalning
av preliminär B-skatt och redovisning av mervärdeskatt
automatiskt skulle få en s.k. företagarregistrering. Sådan
registrering skulle också under vissa förutsättningar kunna ske
efter ansökan. Arbetsgivaravgifter skulle därefter inte betalas
för ersättningar som utges till den som registrerats innan avtal
om arbete träffats.
Utredningsförslaget mötte vissa invändningar vid
remissbehandlingen och har därför vidareutvecklats inom
regeringskansliet. Resultatet av detta arbete har redovisats i
promemorian (Ds 1988:59) F-skattebevis -- nya regler för
skatteavdrag och socialavgifter. I denna promemoria föreslås att
skyldigheten att betala socialavgifter i form av
arbetsgivaravgifter resp. egenavgifter knyts till skattsedlarna
för preliminär skatt. En särskild skattsedel benämnd
F-skattesedel tilldelas den som har inkomster för vilka
socialavgifter skall betalas i form av egenavgifter.
F-skattesedeln blir ett bevis på att innehavaren är
företagarregistrerad och därför själv skall betala sin
preliminära skatt och socialavgifter i form av egenavgifter.
Förutsättningen för en företagarregistrering och därmed för
F-skattesedel skall i princip vara att den skattskyldige har
inkomster för vilka socialavgifter skall betalas i form av
egenavgifter. I promemorian anges vidare att behovet av att
kunna få ett förhandsbesked angående avgiftsskyldigheten torde
minska väsentligt med den föreslagna ordningen men att det inte
kan uteslutas att situationer kan uppstå där det är tveksamt hur
avgifterna skall betalas. Någon ändring av bestämmelserna om
förhandsbesked föreslås därför inte.
Promemorian har remissbehandlats. Frågan om F-skattebevis
övervägs för närvarande inom regeringskansliet. Enligt uppgift i
den nyligen lämnade lagrådsremissen om nya omprövningsregler vid
uppbörd av inkomstskatter och socialavgifter m.m. avser
vederbörande statsråd att så snart det blir möjligt återkomma
till riksdagen med ett förslag i ämnet.
Utskottet anser att det är angeläget att klara regler om
avgiftsskyldigheten snarast kan införas. Med hänsyn till att
arbetet härmed pågår inom regeringskansliet och till den
uttalade avsikten hos vederbörande statsråd att så snart det
blir möjligt återkomma i ämnet behöver dock enligt utskottets
uppfattning motionerna 1989/90:Sf206 och 1989/90:Sf266 yrkande 2
inte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Beträffande ansökan om förhandsbesked har utskottet tidigare
(se senast 1989/90:SfU4) uttalat att en gemensam ansökan ger det
bästa underlaget för en konkret bedömning av omständigheterna
och ökar förutsättningarna för en snabb handläggning samt
noterat att behovet av förhandsbesked kan komma att minska i
betydelse vid införandet av en företagarregistrering. Utskottet
har för närvarande ingen anledning att frångå denna inställning
och avstyrker därför bifall till motion 1989/90:Sf266
yrkande1.
Försäkringsskydd för idrottsutövare
Regeringsrätten fann i en dom i juni 1985 (RÅ85 1:39) att en
ersättning på ca 40000 kr. som en idrottsförening under år
1978 betalat ut till en ishockeyspelare för dennes medverkan i
föreningens ishockeylag var att jämställa med ersättning för
förvärvsarbete på grund av anställning. Föreningen var därför
enligt domen att anse som arbetsgivare i förhållande till
spelaren, och den utbetalda ersättningen skulle läggas till
grund för debitering av tillkommande arbetsgivaravgifter för
föreningen.
Sveriges riksidrottsförbund överlämnade i september 1986 en
utredning om arbetsgivaravgifter till regeringen. Utredningen
hade utarbetats av en inom riksidrottsstyrelsen tillsatt grupp.
I utredningen presenterades tre alternativ för att tillgodose
behovet av socialt skydd för idrottsutövare. Alternativ 1
innebar att idrottsutövare erhåller lagstadgade sociala förmåner
utan att avgifter behöver erläggas. Alternativ 2 innebar att
idrottsutövare erhåller skydd genom en privat försäkring som
föreningen tvingas teckna enligt lag. Alternativ 3 slutligen
innebar att idrottsrörelsen erlägger avgifter för sådana
idrottsutövare som uppbär en årlig idrottsersättning
överstigande två basbelopp medan övriga idrottsutövares skydd
upprätthålls enligt alternativ2.
I motion 1989/90:Sf298 av Bo Lundgren m.fl. tas frågan om
idrottsföreningarnas skyldighet att betala arbetsgivaravgifter
upp. Motionärerna anser att en grundprincip bör vara att den som
har idrottsutövning som sin huvudsakliga inkomstkälla skall ha
samma sociala förmåner som andra arbetstagare, varav följer att
arbetsgivaravgifter också måste erläggas. I de fall däremot då
idrottsutövaren har en annan huvudinkomst anser motionärerna
att parterna bör få välja om sociala förmåner skall utgå och
därvid avgifter erläggas. Motionärerna begär ett förslag om
ändrade regler i enlighet härmed.
Utskottet behandlade senast frågan om idrottsrörelsens
skyldigheter att betala socialavgifter i sitt av riksdagen
godkända betänkande 1989/90:SfU4. Utskottet uttalade därvid den
principiella uppfattningen att inkomster i samband med
idrottsutövning i likhet med andra inkomster bör grunda rätt
till socialförsäkringsförmåner och föranleda att socialavgifter
erläggs. En lösning på idrottsföreningarnas ekonomiska problem
fick därför enligt utskottet sökas på annat sätt än genom att
man gav avkall på det skydd som socialförsäkringarna erbjuder.
Regeringen hade på olika sätt, bl.a. genom den utredning om
arbetsgivaravgifter som Riksidrottsförbundet överlämnat, redan
fått ett underlag för en bedömning av idrottsrörelsens behov av
statligt stöd. Utskottet fann mot denna bakgrund inte anledning
att förorda någon ytterligare utredning i syfte att helt eller
delvis befria idrottsrörelsen från skyldighet att erlägga
arbetsgivaravgifter för utgivna ersättningar eller att göra
några uttalanden om behovet av fortsatta statsbidrag för att
täcka sådana avgifter.
I propositionen om reformerad inkomst- och företagsbeskattning
uttalas (prop. 1989/90:110 s. 641) att det är väsentligt att
reformen följs upp och att dess effekter analyseras ingående.
Vidare framhålls att reformen också har särskilda effekter inom
vissa avgränsade sektorer av samhällslivet, t.ex. de ideella
folkrörelserna såsom idrottsrörelsen och handikapprörelsen, och
att dessa effekter därför bör följas upp med särskild
uppmärksamhet och -- om det vid en sådan genomgång skulle visa
sig att icke avsedda effekter uppkommer -- motverkande åtgärder
självfallet vidtas. Även skatteutskottet har framhållit det
angelägna i att reformens effekter för idrottsrörelsen noga
beaktas i uppföljningen av reformen (SkU30 s. 78).
Utskottet anser mot denna bakgrund inte att det finns skäl att
ändra den ovan redovisade inställningen och avstyrker bifall
till motion 1989/90:Sf298.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande
överensstämmelse mellan förmåner och avgifter
att riksdagen
avslår motionerna 1989/90:Sf281, 1989/90:Sf321 och
1989/90:Sf376,
res. 1 (m, c, mp)
2. beträffande
avgifter på reseersättning
att riksdagen
avslår motion 1989/90:Sf239,
3. beträffande
kvittning mellan förvärvskällor
att riksdagen
avslår motion 1989/90:Sf257,
4. beträffande
arbets- och uppdragstagarbegreppen
att riksdagen
avslår motionerna 1989/90:Sf206 och 1989/90:Sf266,
res. 2 (m, fp, c)
5. beträffande
försäkringsskydd för idrottsutövare
att riksdagen
avslår motion 1989/90:Sf298.
res. 3 (m)
Stockholm den 23 oktober 1990
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Doris Håvik
Närvarande: Doris Håvik (s), Gullan Lindblad (m), Ulla
Johansson (s), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c), Lena
Öhrsvik (s), Margit Gennser (m), Nils-Olof Gustafsson (s),
Ingegerd Elm (s), Margareta Persson (s), Barbro Sandberg (fp),
Rune Backlund (c), Margó Ingvardsson (v), Ragnhild Pohanka (mp),
Maud Björnemalm (s), Christina Pettersson (s) och Bertil Persson
(m).
Reservationer
1. Överensstämmelse mellan förmåner och avgifter (mom. 1)
Gullan Lindblad (m), Karin Israelsson (c), Margit Gennser (m),
Rune Backlund (c), Ragnhild Pohanka (mp) och Bertil Persson (m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar
med "Riksdagen har" och på s. 5 slutar med "och 1989/90:Sf376."
bort ha följande lydelse:
Den bristande överensstämmelsen mellan förmåner och avgifter
ger i många fall ett för den enskilde helt orimligt resultat.
Såsom framhållits i motionerna debiteras socialavgifter för
inkomster som är så små att de inte ger någon rätt till
ersättning från sjukpenningförsäkringen och
tilläggspensioneringen. Genom att ATP-avgift tas ut på
egenföretagares hela nettoinkomst medan pensionspoäng inte
räknas för inkomster under ett basbelopp tvingas många
småföretagare betala ATP-avgift utan att få någon motsvarande
pensionsförmån. Härtill kommer att makar, som båda deltar i
arbetet inom ett jordbruk eller en rörelse, även i inkomstlägen
mellan ett och två basbelopp kan mista ATP-skyddet om en
inkomstuppdelning sker.
Med hänsyn till vad sålunda anförts anser utskottet att det
finns skäl att göra en utredning i syfte att få fram ett förslag
till avgiftsuttag som innebär bättre överensstämmelse mellan
förmåner och avgifter för egenföretagare.
Det anförda bör med bifall till motionerna 1989/90:Sf281,
1989/90:Sf321 och 1989/90:Sf376 ges regeringen till känna.
dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
1. beträffande överensstämmelse mellan förmåner och
avgifter
att
riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf281,
1989/90:Sf321 och 1989/90:Sf376 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
2. Arbets- och uppdragstagarbegreppen (mom. 4)
Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c),
Margit Gennser (m), Barbro Sandberg (fp), Rune Backlund (c) och
Bertil Persson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10
börjar med "Utskottet anser" och slutar med "yrkande 1." bort ha
följande lydelse:
Lagstiftningen i fråga om uppbörd av socialavgifter är enligt
utskottets mening bristfällig. Entydiga och generella
bestämmelser saknas om när en uppdragsgivare blir ansvarig för
avgifter för ersättningen till en uppdragstagare.
De nya regler om företagarregistrering som lades fram i
promemorian (Ds 1988:59) F-skattebevis -- nya regler för
skatteavdrag och socialavgifter, och som utskottet ovan
redogjort för i korthet, är av avgörande betydelse för
rättssäkerheten. Det är därför enligt utskottets uppfattning
ytterst angeläget att systemet förbättras genom att regler om
företagarregistrering skyndsamt genomförs. Förslag om sådana
regler bör därför med det snaraste föreläggas riksdagen.
Med det anförda tillstyrker utskottet bifall till motion
1989/90:Sf266 yrkande 2. Härigenom torde också syftet med motion
1989/90:Sf206 vara tillgodosett.
Enligt utskottets mening har några tillräckligt vägande skäl
inte anförts mot att låta endast en av parterna i ett
uppdragsförhållande ansöka om förhandsbesked. Även om de flesta
ansökningarna sannolikt skulle vara gemensamma för parterna kan
det finnas situationer då endast ena parten kan behöva göra en
ansökan. En sådan möjlighet bör därför införas i enlighet med
vad som begärts i motion 1989/90:Sf266 yrkande 1. Regeringen bör
snarast lägga fram förslag härom.
dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
4. beträffande arbets- och uppdragstagarbegreppen
att
riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Sf206 och
1989/90:Sf266 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
3. Försäkringsskydd för idrottsutövare (mom. 5)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11
börjar med "Utskottet behandlade" och slutar med "motion
1989/90:Sf298." bort ha följande lydelse:
Genom regeringsrättsdomen år 1985 om avgiftsskyldighet fick
många idrottsföreningar en kraftigt ökad ekonomisk belastning
med därav följande svårigheter. Enligt utskottets uppfattning
måste åtgärder vidtas för att lindra effekterna härav. Den
grundläggande principen måste därvid, såsom anförs i motion
Sf298, vara att en idrottsutövare eller annan som är verksam
inom idrottsrörelsen skall ha samma förmåner som vid normala
anställningar om idrottsverksamheten är den huvudsakliga
inkomstkällan och att i sådana fall arbetsgivaravgifter skall
erläggas. I de fall en annan huvudinkomst föreligger bör
idrottsutövaren och föreningen ges möjlighet att träffa en
överenskommelse om huruvida sociala förmåner skall utgå. I de
fall överenskommelsen innebär att förmåner skall utgå, skall
självfallet avgifter också erläggas. Regeringen bör därför
förelägga riksdagen förslag enligt de nämnda riktlinjerna.
Det anförda bör med bifall till motion 1989/90:Sf298 ges
regeringen till känna.
dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
5. beträffande försäkringsskydd för idrottsutövare
att
riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf298 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Särskilt yttrande
Försäkringsskydd för idrottsutövare (mom. 5)
Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c), Barbro Sandberg (fp)
och Rune Backlund (c) anför:
Som framhölls i en gemensam fp- och c-reservation till
betänkande 1989/90:SfU4 är idrottsrörelsens viktiga funktion som
folkrörelse välkänd och uppskattad. Särskilt stor betydelse
anser vi att den har i sin roll som fostrare av barn och ungdom.
Idrottsföreningarnas skyldighet att betala arbetsgivaravgifter
för ersättningar till idrottsmän har blivit ett hot mot många
föreningars existens, eftersom nya inkomster inte kan förväntas
i den utsträckning som motsvarar utgiftsökningen. Det skulle
enligt vår mening underlätta för många idrottsföreningar att
bedriva fortsatt värdefull bredd- och ungdomsidrott om
föreningarnas skyldighet att erlägga arbetsgivaravgifter
reducerades samtidigt som idrottsutövarna måste garanteras ett
fullgott försäkringsskydd. I den nämnda reservationen begärdes
därför att regeringen skulle låta göra en snabb översyn och
lägga fram förslag till lösning av frågan. Eftersom vi inte är
beredda att förorda den lösning som förespråkas i motion
1989/90:Sf298 avstår vi emellertid nu från att reservera oss.
Innehållsförteckning
Sammanfattning1
Motioner1
Utskottet2
Inledning2
Förhållandet mellan förmåner och avgifter3
Avgifter på viss reseersättning5
Kvittning mellan förvärvskällor7
Arbets- och uppdragstagarbegreppen8
Försäkringsskydd för idrottsutövare10
Hemställan11
Reservationer
1. Överensstämmelse mellan förmåner och avgifter (m, c,
mp)12
2. Arbets- och uppdragstagarbegreppen (m, fp, c)13
3. Försäkringsskydd för idrottsutövare (m)13
Särskilt yttrande
Försäkringsskydd för idrottsutövare (fp, c)14