Utskottet behandlar i detta betänkande proposition 1990/91:141
om rehabilitering och rehabiliteringsersättning m.m. I
betänkandet behandlas även de motioner som väckts med anledning
av propositionen samt motioner som väckts under den allmänna
motionstiden om rehabilitering och arbetsskadeförsäkring.
Enligt regeringens förslag, som i huvudsak tillstyrks av
utskottet, får arbetsgivaren ett större och tydligare ansvar än
för närvarande för de anställdas rehabilitering. Arbetsgivaren
skall, om det inte framstår som obehövligt, påbörja en
rehabiliteringsutredning i första hand när en anställd har varit
helt eller delvis frånvarande från sitt arbete på grund av
sjukdom under mer än fyra veckor eller har haft stor frånvaro i
form av korta sjukdomsperioder. Utredningen, som skall göras i
nära samråd med den anställde, skall tillställas
försäkringskassan senast åtta veckor efter sjukanmälningsdagen.
I arbetsgivarens ansvar skall också ingå att vidta de
arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder som kan genomföras
inom eller i anslutning till den egna verksamheten. Inriktningen
bör vara att den anställde skall beredas fortsatt arbete hos
arbetsgivaren.
Försäkringskassan skall samordna och utöva tillsyn över de
insatser som behövs för rehabiliteringsverksamheten.
Försäkringskassan skall ansvara för att rehabilitering kommer
till stånd när arbetsgivare saknas eller inte fullgör sina
åtaganden. I vissa fall kan det förekomma att försäkringskassan
övertar ansvaret för rehabiliteringsutredningen. Utskottet
föreslår att regeringen bör utreda om arbetsgivaren, i de fall
han inte fullgjort vad som rimligen kan begäras av honom, skall
kunna åläggas att betala kostnaden för den
rehabiliteringsutredning som försäkringskassan gör i
arbetsgivarens ställe.
Försäkringskassan skall upprätta en rehabiliteringsplan om den
försäkrade är i behov av någon arbetslivsinriktad
rehabiliteringsåtgärd. Under den arbetslivsinriktade
rehabiliteringen kan den försäkrade få rehabiliteringspenning
med 100 % av den sjukpenninggrundande inkomsten. Särskilt bidrag
kan utges för bl.a. vissa kursavgifter och resekostnader i
samband med rehabiliteringen. Rehabiliteringsersättning i
samband med utbildning begränsas till att avse i princip sådan
utbildning som anges i 3 och 4 §§ förordningen (1987:406) om
arbetsmarknadsutbildning. Detta innebär främst begränsningar i
rätten till rehabiliteringsersättning i samband med
eftergymnasial utbildning.
Regeringen har föreslagit att rehabiliteringsersättning skall
kunna utges under högst ett år, om inte synnerliga skäl
föreligger. Utskottet anser att inriktningen på
rehabiliteringsarbetet bör vara att en försäkrad skall ha
återfått sin arbetsförmåga inom ett år och att i vart fall en
eventuell utbildning bör vara avslutad inom denna tid. Någon
tidsgräns bör enligt utskottets mening dock inte anges i lagen,
och utskottet avstyrker propositionen i denna del.
Försäkringskassan skall kunna ge bidrag till arbetshjälpmedel
för anställda, egna företagare och fria yrkesutövare.
När en sjukperiod har pågått fyra veckor kan försäkringskassan
begära ett särskilt utlåtande av läkare, som bl.a. skall
innehålla uppgift om behovet av rehabilitering.
I propositionen läggs även fram vissa förslag som rör
sjukpenning och förtidspension.
Sjukpenningrätten utvidgas till att även omfatta den som
genomgår en behandling som syftar till att förebygga att sjukdom
och nedsättning av arbetsförmågan uppstår för den tid som
behandlingen kräver.
En fjärdedels sjukpenning skall inte kunna utges för längre
tid än ett år vid ett och samma sjukfall. Denna tid torde vara
tillräcklig för att denna sjukpenningnivå skall fylla sitt syfte
att underlätta en successiv återgång i arbete.
De s.k. äldrereglerna inom förtidspensioneringen skall inte
kunna tillämpas på försäkrade som är yngre än 60 år.
Bestämmelserna om bidrag till arbetshjälpmedel föreslås träda
i kraft den 1 juli 1991 medan reglerna i övrigt skall träda i
kraft den 1 januari 1992. Enligt utskottet föranleder
regeringens förslag behov av ytterligare lagändringar.
Regeringen bör återkomma med lagförslag som kan träda i kraft
den 1 januari 1992. Utskottet konstaterar också att den nya
ersättningsformen, rehabiliteringsersättning, föranleder behov
av att begreppet sjukperiod ytterligare belyses. Utskottet
föreslår att detta ges regeringen till känna. Utskottet
föreslår vidare att regeringen snarast bör återkomma till
riksdagen med förslag om differentierade arbetsgivaravgifter som
kan medverka till att åstadkomma bättre arbetsmiljöer.
Till betänkandet har fogats 21 reservationer och 5 särskilda
yttranden.
Propositionerna
Proposition 1990/91:141
I proposition 1990/91:141 om rehabilitering och
rehabiliteringsersättning m.m. har regeringen
(socialdepartementet) föreslagit att riksdagen antar
1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
2. lag om ändring i lagen (1990:156) om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring,
3. lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och
ledighet för närståendevård,
4. lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till
smittbärare,
5. lag om ändring i lagen (1990:1469) om ändring i lagen
(1989:225) om ersättning till smittbärare,
6. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,
7. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
8. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring.
Vidare har riksdagen beretts tillfälle att ta del av vad som i
propositionen anförts om
9. ansvarsfördelningen mellan försäkringskassan och övriga
rehabiliteringsansvariga (avsnitt 2.8),
10. arbetslöshetsersättning (avsnitt 3.7),
11. orsaksrekvisitet för sjukpenning (avsnitt 4.3),
12. ekonomiska styrmedel (avsnitt 7).
Lagförslagen 2, 5, 7 och 8 återfinns i bilaga 1 till
betänkandet. Lagförslagen 3 och 4 kommer att behandlas i
utskottets betänkande 1990/91:SfU18. Beträffande lagförslagen 1
och 6 lägger utskottet fram egna förslag som återfinns i bilaga
2 till betänkandet.
Proposition 1990/91:100, överlämnad av arbetsmarknadsutskottet
Regeringen (arbetsmarknadsdepartementet) har i proposition
1990/91:100, bilaga 12, litt C 7 (1--3) föreslagit att riksdagen
godkänner vad som anförts i propositionen om ändrade regler för
arbetshjälpmedel åt handikappade (avsnitt 2.2).
Motionerna
Motioner väckta med anledning av proposition 1990/91:141
1990/91:Sf46 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om handläggningen av
rehabiliteringsutredningar vid försäkringskassorna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om nödvändigheten av att arbetet med
upprättande av rehabiliteringsplan bör ske individuellt och
flexibelt,
3. att riksdagen beslutar att rehabiliteringsbehovet skall
markeras i samband med sjukskrivningsintyg i enlighet med vad
som anförts i motionen,
4. att riksdagen beslutar att rehabiliteringsplan skall
upprättas först efter åtta veckors sjukskrivning i enlighet med
vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen beslutar att frågor om rehabiliteringen och
bedömning av behovet av den bör åvila försäkringskassan i
samarbete med arbetsgivaren i enlighet med vad som anförts i
motionen,
6. att riksdagen hos regeringen begär skyndsam utredning om en
arbetsskadeförsäkring utanför den allmänna försäkringen i
enlighet med vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen i avvaktan på ovan föreslagen utredning
beslutar att samordningen mellan arbetsskadeförsäkringen och
sjukförsäkringen förlängs till 180 dagar fr.o.m. den 1 juli
1991,
8. att riksdagen hos regeringen begär skyndsam utredning om en
översyn av lagstiftningen vad gäller arbetsskadebegreppet i
enlighet med vad som anförts i motionen,
9. att riksdagen beslutar införa ytterligare en grad i
förtidspensioneringen, en fjärdedels pension, som en uppföljning
av en fjärdedels sjukskrivning,
10. att riksdagen beslutar avslå förslaget angående en
generell schabloniserad övergång från sjukpenning till
förtidspension,
11. att riksdagen beslutar att villkoren och maximitiden för
sjukpenning under rehabilitering skall återgå till de
förhållanden som gällde före 1983 i enlighet med vad som anförts
i motionen.
1990/91:Sf47 av Margó Ingvardsson och Jan-Olof Ragnarsson (v)
vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att om den enskilde så begär skall
den fackliga organisationen ges möjlighet att företräda den
enskilde gentemot arbetsgivare och myndigheter i
rehabiliteringsutredning och rehabiliteringsplanering,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag för att stärka
kroniskt sjuka och handikappades rätt till arbetsrehabilitering,
enligt motionens förslag,
3. att riksdagen hos regeringen begär en precisering av
arbetsgivarens resp. försäkringskassans ansvar i
rehabiliteringen,
4. att riksdagen beslutar att om särskilda skäl föreligger,
exempelvis behov av kompletterande utbildning, skall
rehabiliteringsersättning utgå under längre tid än ett år,
5. att riksdagen avslår förslaget om att sjukpenning som regel
bara skall kunna utgå under ett år.
1990/91:Sf48 av Anita Johansson och Sten Östlund (s) vari
yrkas att riksdagen beslutar att ingen gräns bör finnas för
längsta tid under vilken rehabiliteringsersättning får utgå.
1990/91:Sf49 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en klarare definition av
arbetsgivarens ansvar i rehabiliteringsarbetet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om individens rätt till integritet i
rehabiliteringsarbetet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en differentiering av
arbetsgivaravgifterna,
4. att riksdagen avslår proposition 1990/91:141 såvitt avser
förslag om ändring i 22 kap. 16 § lagen om allmän försäkring i
enlighet med vad i motionen anförts,
5. att riksdagen hos regeringen begär en utredning med uppdrag
att skyndsamt föreslå ändringar i arbetsskadebegreppet i
enlighet med vad i motionen anförts,
6. att riksdagen beslutar att samordningen mellan
arbetsskadeförsäkringen och sjukförsäkringen förlängs till 180
dagar fr.o.m. den 1 juli 1991,
7. att riksdagen avslår proposition 1990/91:141 såvitt avser
förslag om ändring i 1 kap. 1 § lagen om allmän försäkring i
enlighet med vad i motionen anförts,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anfört om upprättandet av en rehabiliteringsplan,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av resursförstärkningar till
primärvården,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av klargöranden mellan
yrkesinspektionens och försäkringskassans tillsynsroll,
11. att riksdagen avslår proposition 1990/91:141 såvitt avser
förslag om tillägg till 22 kap. 7 § fjärde stycket lagen om
allmän försäkring i enlighet med vad i motionen anförts,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om rehabiliteringsersättningens storlek,
13. att riksdagen avslår proposition 1990/91:141 såvitt avser
regler om övergång från sjukpenning till förtidspension i
enlighet med vad i motionen anförts,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av att beakta kvinnors hela
livssituation i arbetslivet och i rehabiliteringsarbetet,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av åtgärder mot drogmissbruk på
arbetsplatser.
1990/91:Sf50 av Sigge Godin m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att försäkringskassans skyldighet
gentemot arbetsgivare vid rehabiliteringsutredningar med upp
till 15 anställda regleras i lagtexten i enlighet med vad i
motionen anförts,
2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om
arbetsskadeförsäkring i enlighet med vad i motionen anförts,
3. att riksdagen i avvaktan på denna utredning beslutar att
samordningen mellan arbetsskadeförsäkringen och sjukförsäkringen
förlängs till 180 dagar fr.o.m. den 1 juli 1991.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1990/91,
överlämnade av arbetsmarknadsutskottet
1990/91:A214 av Margareta Persson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av flexibilitet vad gäller
arbetshjälpmedel.
1990/91:A236 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen beslutar avvisa förslaget till regler för
arbetshjälpmedel och begär att regeringen återkommer med nytt
förslag i enlighet med vad som anförts i motionen.
1990/91:A242 av Elver Jonsson m.fl. (fp) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om arbetshjälpmedel till redan anställda,
8. att riksdagen till Särskilda åtgärder för
arbetshandikappade för budgetåret 1991/92 anvisar 75 000 000 kr.
utöver vad regeringen föreslagit eller således 5 491 489 000 kr.
1990/91:A246 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att medel för arbetsplatsanpassning och
arbetshjälpmedel anslås för redan anställda.
1990/91:A260 av Rolf L Nilson m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen med ändring i proposition 1990/91:100, bil.
12, Arbetsmarknadsdepartementet, beslutar att
arbetsmarknadsverket även fortsättningsvis kan utge bidrag till
arbetsplatsanpassning och arbetshjälpmedel för personer som är
anställda, i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen till Särskilda åtgärder för
arbetshandikappade för budgetåret 1991/92 anslår 20 000 000 kr.
utöver vad regeringen har föreslagit eller således 5 436 489 000
kr.
1990/91:A499 av Marianne Andersson i Vårgårda och Ingvar
Karlsson i Bengtsfors (c) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om hjälpmedel för arbetshandikappade.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1990/91
1990/91:Sf215 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag om en differentierad
arbetsgivaravgift i enlighet med vad som i motionen anförts.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A206.
1990/91:A224 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
särbehandling av tandsköterskor vid sjukdomsfall samt åtgärder
för att hindra särbehandling av denna yrkesgrupp.
1990/91:Sf231 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att förtidspensionering av handikappade
ungdomar som studerar bör undvikas (rubrik 3.4),
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett system
för ersättning då ett handikappat barn/ungdom studerar på
grundskole- eller gymnasienivå så att förtidspensionering kan
undvikas (rubrik 3.4).
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So223.
1990/91:Sf235 av Kjell-Arne Welin (fp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder enligt vad
i motionen anförts.
1990/91:Sf244 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär skyndsam utredning och
förslag syftande till reformering av arbetsskadeförsäkringen
enligt den i motionen skisserade modellen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en översyn av grunderna för rätten till
arbetsskadeersättning,
3. att riksdagen i avvaktan på en reformering av
arbetsskadeförsäkringen beslutar att samordningen mellan
arbetsskadeförsäkringen och sjukförsäkringen förlängs från 90
dagar till 180 dagar fr.o.m. den 1 juli 1991.
1990/91:Sf267 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om de allmänna försäkringskassornas roll i
samordningen av allt rehabiliteringsarbete.
1990/91:Sf282 av Sten-Ove Sundström och Rinaldo Karlsson (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om bedömningen av pensionsrätt för
äldre löntagare.
1990/91:Sf308 av Sigrid Bolkéus (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om beräkning av livräntor för äldre yrkesskador och
militärskador.
1990/91:Sf310 av Carl-Johan Wilson och Ingrid Ronne-Björkqvist
(fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om möjlighet för anhörig till
alkoholist att erhålla ersättning från försäkringskassan för
deltagande i familjeprogram.
1990/91:Sf320 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en ändrad lagstiftning och
praxis vad gäller bedömningen av arbetsskada,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en översyn av
arbetsskadeförsäkringslagen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en samordning av arbetsskade- och
sjukförsäkringen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en effektiv rehabilitering.
1990/91:Sf343 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om försäkringskassans roll i
rehabiliteringsarbetet.
1990/91:Sf350 av Gunilla André och Karin Starrin (c) vari
yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av lagen om
arbetsskadeförsäkring, LAF, i enlighet med vad som anförts i
motionen.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A812.
1990/91:Sf352 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om rehabilitering,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ekonomiska styrmedel.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A493.
1990/91:Sf353 av Sigge Godin m.fl. (fp) vari yrkas
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om arbetsskadeförsäkringen.
1990/91:Sf355 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts angående snabb rehabilitering,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts angående ersättning till FK av AMF,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om arbetsgivarens ansvar för arbetsskador och
behovet av en översyn av lagstiftningen för detta ansvar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts angående förebyggande vård och friskvård.
Utskottet
Inledning
Regeringen lägger i två samtidiga propositioner, 1990/91:140
och 1990/91:141, fram förslag för att motverka de stigande
kostnaderna för socialförsäkringen och utslagningen från
arbetslivet. I propositionerna föreslås åtgärder för att
förbättra arbetsmiljöerna och för att förbättra och
effektivisera rehabiliteringsarbetet. I detta betänkande
behandlas förslagen i proposition 1990/91:141 om lagstiftning
inom ramen för den allmänna försäkringen om ansvar för
arbetslivsinriktad rehabilitering och om ekonomisk ersättning
vid sådan rehabilitering. Proposition 1990/91:140 om bl.a.
ändringar i arbetsmiljölagen behandlas av
arbetsmarknadsutskottet i betänkande 1990/91:AU22.
Proposition 1990/91:141 bygger främst på
rehabiliteringsberedningens betänkande (SOU 1988:41) Tidig och
samordnad rehabilitering -- Samverkansmetoder och
rehabiliteringsinriktad ersättning m.m. men även på
arbetsmiljökommissionens betänkande (SOU 1990:49) Arbete och
hälsa samt pensionsberedningens delbetänkande (SOU 1989:101)
Förtidspension och rörlig pensionsålder.
I propositionen anges att det s.k. ohälsotalet, som anger det
genomsnittliga antalet dagar per försäkrad med sjukpenning,
arbetsskadesjukpenning och förtidspension, har ökat kraftigt
under senare år och var 46,6 dagar år 1989. Vidare anges att
denna utveckling, förutom de ökade kostnaderna för
socialförsäkringarna, har haft en rad negativa konsekvenser för
den enskilde. Långvariga sjukperioder har i alltför många fall
lett till förtidspension i stället för återgång till
arbetslivet. Adekvata aktiva insatser har saknats eller kommit
alltför sent. Enligt vad som anförs i propositionen kan detta
till viss del förklaras av lagstiftningens konstruktion, till
viss del har det berott på bristfälliga resurser i
försäkringsadministrationen.
I propositionen erinras om att riksdagen efter förslag av
regeringen i proposition 1989/90:62 om insatser för aktiv
rehabilitering och arbetslivsfondens verksamhet m.m. har fattat
beslut angående vissa delar av rehabiliteringsberedningens
betänkande (SfU12, rskr. 185). En viktig beståndsdel i arbetet
med att förbättra möjligheterna till rehabilitering anges även
vara den arbetslivsfond som inrättats genom beslut av riksdagen
(1988/89:FiU30, rskr. 327). Fondens tillgångar skall enligt
lagen (1989:484) om arbetsmiljöavgift utgöra bidrag till
arbetsgivare för utgifter dels för rehabiliteringsåtgärder för
anställda med långvarigt nedsatt hälsa, dels för åtgärder för
att nedbringa anställdas sjukfrånvaro, dels för investeringar
för bättre arbetsmiljö i den mån det inte enligt lag eller annan
författning åligger arbetsgivaren att göra sådan investering.
De förslag som regeringen nu lägger fram syftar till att bryta
utslagningsprocessen i ett tidigt skede. Avsikten är att de
föreslagna förändringarna av socialförsäkringssystemet skall
medföra att man på arbetsplatserna och hos försäkringkassorna
får ett kraftfullt stöd för att agera betydligt tidigare i den
process som alltför ofta leder till förtidspension. Förslagen
bygger på en stark tilltro till arbetsplatsens möjligheter, en
aktiv socialförsäkring och en starkare ställning för
försäkringskassorna. Reformen föreslås bli genomförd den 1
januari 1992.
Rehabilitering och ansvarsfördelning
Propositionen
Arbetsgivarens ansvar
I propositionen anges att en framgångsrik rehabilitering efter
en tids sjukdom bör leda till att en anställd skall kunna
behålla det tidigare arbetet eller, där så inte är möjligt,
åtminstone bli kvar på den gamla arbetsplatsen. Eftersom
sjukfrånvaron ofta beror på brister i arbetsmiljö eller
arbetsorganisation bör tyngdpunkten i rehabiliteringsprocessen
förskjutas mot arbetslivet. Som regel är det också på
arbetsplatsen man först uppmärksammar sjukfrånvaron och
därigenom behovet av rehabilitering. På arbetsplatsen finns
också kunskapen om behovet av förändringar. I propositionen
framhålls att det ligger i både arbetsgivarens och den
anställdes intresse att rehabilitering sker snabbt och
effektivt.
I propositionen föreslås att arbetsgivaren ges ett större och
tydligare ansvar än för närvarande för de anställdas
rehabilitering. Arbetsgivaren bör ha ansvaret för att vid längre
sjukfrånvaro eller flera korta sjukfall ta reda på om det behövs
några särskilda rehabiliteringsåtgärder. Ansvaret för att
klarlägga rehabiliteringsbehovet bör gälla oavsett hur behovet
har uppstått. För att detta skall kunna fungera är det viktigt
att arbetsgivaren har en ändamålsenlig organisation för
rehabiliteringsarbetet och ett system för att tidigt fånga upp
behovet av rehabilitering. I proposition 1990/91:140 föreslås
att det införs en bestämmelse i arbetsmiljölagen om att
arbetsgivaren skall se till att det finns en på lämpligt sätt
organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet på
arbetsstället.
Arbetsgivarens ansvar för de anställdas rehabilitering bör
enligt proposition 1990/91:141 inbegripa skyldighet att svara
för att en utredning om behovet av rehabiliteringsåtgärder görs
när vissa förutsättningar är uppfyllda. En
rehabiliteringsutredning bör komma till stånd genom
arbetsgivaren när den anställde har varit helt eller delvis
frånvarande från sitt arbete på grund av sjukdom under mer än
fyra veckor. Genom att tidpunkten för utredningens påbörjande
bestäms på detta sätt bör i regel också rehabiliteringen, om en
sådan anses nödvändig, kunna starta tidigt. Det bör också
ställas krav på att en rehabiliteringsutredning skall göras av
arbetsgivaren om den anställde har haft stor frånvaro i form av
korta sjukdomsperioder. Sådan upprepad sjukfrånvaro är ofta ett
första tecken på något som senare kan komma att utvecklas till
ett långt sjukfall. Arbetsgivaren bör också som regel vara
skyldig att göra en rehabiliteringsutredning om den anställde
begär det. Rehabiliteringsutredningen skall tillställas
försäkringskassan senast åtta veckor efter sjukanmälningsdagen
resp. den anställdes begäran. Om utredningen då inte är avslutad
skall detta liksom orsaken härtill meddelas försäkringskassan.
Enligt förslaget skall rehabiliteringsutredningen göras i nära
samråd med den anställde. För att rehabiliteringsarbetet skall
bli lyckat krävs enligt vad som anförs i propositionen att den
anställdes fackliga organisation har en aktiv del i detta
arbete, och utredningen skall därför göras också i samråd med
den fackliga organisationen om den anställde medger det. I
propositionen anges att en rehabiliteringsutredning bör beskriva
de åtgärder som anses nödvändiga för att den anställde skall
kunna återgå i arbete. Arbetsgivarens utredningsansvar begränsas
inte till att omfatta åtgärder på arbetsplatsen. Det bör också
ingå i arbetsgivarens ansvar att göra en bedömning av orsakerna
till arbetsoförmågan och utreda behovet av åtgärder även om
dessa står att finna utanför arbetsplatsen. Mer omfattande
utredningar av förhållanden utanför arbetsplatsen bör dock inte
vara en uppgift för arbetsgivaren. I utredningen bör även ingå
att klara ut vem eller vilka som skall svara för olika åtgärder.
I övrigt får utredningens omfattning och karaktär avgöras med
utgångspunkt i omständigheterna i de särskilda fallen. Enligt
propositionen bör det ankomma på riksförsäkringsverket att
utfärda de allmänna råd i ämnet som kan komma att behövas.
I arbetsgivarens ansvar bör enligt propositionen också ingå
att vidta de arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder som kan
genomföras inom eller i anslutning till den egna verksamheten.
Som exempel på sådana åtgärder nämns arbetsprövning,
arbetsträning, utbildning och omplacering. Det bör också kunna
bli fråga om att vidta tekniska åtgärder eller att anskaffa
särskild utrustning för att ändra den fysiska miljön och därmed
minska arbetsbelastningen för den enskilde. Det kan även gälla
åtgärder beträffande arbetsinnehåll och arbetsorganisation.
Inriktningen bör vara att den anställde skall beredas fortsatt
arbete hos arbetsgivaren. Att se till att de
rehabiliteringsåtgärder som erfordras kommer till stånd när
orsakerna till arbetsoförmågan finns utanför arbetsplatsen bör
dock vara en uppgift för försäkringskassan. I proposition
1990/91:140 behandlas vissa frågor rörande anställningsskyddet
och de krav som bör ställas på arbetsgivaren när det gäller
arbetsanpassning, omplacering m.m. Där föreslås bl.a. att i
arbetsmiljölagen anges att arbetsgivaren skall vara skyldig att
planera, leda och kontrollera arbetsmiljöarbetet. Bestämmelsen
innefattar krav på att arbetsgivaren fortlöpande skall undersöka
riskerna i arbetet och genomföra de åtgärder som behövs.
Försäkringskassans ansvar
Försäkringskassorna har i dag enligt 2 kap. 11 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring (AFL) ett allmänt ansvar när det
gäller rehabiliteringen. Ansvaret uttrycktes tidigare så att
kassan, i de fall ersättning för sjukhusvård eller -- genom
hänvisning i 3 kap. 13 § AFL -- sjukpenning hade utgetts till en
försäkrad för nittio dagar i följd eller då det annars förelåg
skälig anledning till det, skulle undersöka om det förelåg behov
av åtgärder som var ägnade att förkorta sjukdomstiden eller att
på annat sätt helt eller delvis förebygga eller häva
nedsättningen av den försäkrades arbetsförmåga. Om
försäkringskassan fann att en sådan åtgärd behövdes skulle
kassan se till att lämplig åtgärd vidtogs. Utredningar av
rehabiliteringsbehov har i praktiken sällan inletts förrän en
försäkrad har varit sjukskriven minst tre månader. Så mycket som
sex månaders sjukskrivning har varit vanligt innan en aktiv
handläggning påbörjats. Riksdagen har därför nyligen beslutat om
en ändring i 2 kap. 11 § AFL av innebörd att tidsgränsen vid
nittio dagar har slopats (prop. 1990/91:51, SfU7, rskr. 94).
Fr.o.m. den 1 januari 1991 gäller i stället att
försäkringskassan när det finns anledning till det och i den
omfattning som riksförsäkringsverket närmare föreskriver skall
undersöka behovet av rehabilitering och se till att de åtgärder
som behövs blir vidtagna.
I propositionen föreslås att 2 kap. 11 § AFL upphör att gälla.
I AFL bör i stället tas in ett nytt 22 kapitel med bestämmelser
om rehabilitering. Dessa bestämmelser skall höra till
sjukförsäkringen.
Enligt förslaget skall i 22 kap. 5 § anges bl.a. att
försäkringskassan samordnar och utövar tillsyn över de insatser
som behövs för rehabiliteringsverksamhet enligt denna lag.
Vidare anges att försäkringskassan i samråd med den försäkrade
skall se till att hans behov av rehabilitering snarast klarläggs
och att de åtgärder vidtas som behövs för en effektiv
rehabilitering. Försäkringskassan skall, om den försäkrade
medger det, i arbetet med rehabiliteringen samverka med hans
arbetsgivare och arbetstagarorganisation, hälso- och sjukvården,
socialtjänsten samt arbetsmarknadsmyndigheterna och andra
myndigheter som kan vara berörda. Försäkringskassan skall därvid
verka för att dessa, var och en inom sitt verksamhetsområde,
vidtar de åtgärder som behövs för en effektiv rehabilitering av
den försäkrade. Försäkringskassan skall se till att
rehabiliteringsinsatser påbörjas så snart det av medicinska och
andra skäl är möjligt. Enligt 22 kap. 6 § lagförslaget skall
försäkringskassan i vissa fall upprätta en rehabiliteringsplan
och fortlöpande se till att planen följs och att det vid behov
görs nödvändiga ändringar i den.
Försäkringskassan ges således en initiativroll och ett
samordningsansvar för rehabilitering av de försäkrade.
Inriktningen bör enligt propositionen vara att
rehabiliteringsbehov skall upptäckas tidigt och att initiativ
skall tas till behövliga rehabiliteringsinsatser. I
försäkringskassans samordningsansvar skall också ingå att stötta
den försäkrade i kontakterna med andra rehabiliteringsansvariga
och att verka för att dessa tar en aktiv del i
rehabiliteringsprocessen.
I försäkringskassans ansvar ingår bl.a. att se till att
arbetsgivarna fullgör vad som faller inom deras ansvar när det
gäller rehabiliteringen av en försäkrad. Enligt propositionen
har försäkringskassan tillgång till sådana uppgifter om den
försäkrades sjukskrivningsförhållanden att kassan kan
kontrollera att arbetsgivarna inom föreskrivna tider gör den
utredning som krävs och att när så behövs kontakta en
arbetsgivare när utredning inte gjorts inom den föreskrivna
tiden. Rehabiliteringsutredningen skall tillställas
försäkringskassan senast åtta veckor efter sjukanmälningsdagen.
Om utredningen inte är avslutad vid denna tidpunkt skall det
meddelas till kassan. Därvid skall orsaken till att utredningen
dragit ut på tiden anges liksom tidpunkten när utredningen
beräknas vara avslutad. I det fall den anställde själv har
begärt att en rehabiliteringsutredning skall göras bör tiden
räknas från den dag han framställde sin begäran till
arbetsgivaren. I propositionen anges vidare att
försäkringskassan bör ansvara för att rehabilitering kommer till
stånd när arbetsgivare saknas eller inte fullgör sina åtaganden.
I vissa fall kan det förekomma att försäkringskassan övertar
ansvaret för rehabiliteringsutredningen. De tidsgränser som
föreslås när utredningar senast skall påbörjas eller redovisas
bör givetvis inte utgöra några hinder för att
rehabiliteringsprocessen påbörjas tidigare om så bedöms lämpligt
och möjligt.
Enligt regeringens förslag skall en rehabiliteringsplan
upprättas om den försäkrade är i behov av någon
ersättningsberättigande rehabiliteringsåtgärd, dvs. någon
arbetslivsinriktad rehabiliteringsåtgärd. Om ett sådant behov
finns kommer det vanligen att framgå av
rehabiliteringsutredningen. Behovet kan dock även komma fram
på annat sätt. Det kan ske t.ex. genom utredningar som har
gjorts hos försäkringskassorna eller i hälso- och sjukvården
eller inom socialtjänsten. Det är alltid försäkringskassan som
skall upprätta rehabiliteringsplanen. Den skall grundas bl.a. på
det material som redovisats i rehabiliteringsutredningen och
eventuellt ytterligare underlag från andra
rehabiliteringsansvariga.
Rehabiliteringsplanen kommer att vara dels ett instrument för
försäkringskassornas bevakning av att erforderliga
arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder genomförs i de
enskilda fallen, dels ett underlag för försäkringskassorna för
nödvändiga beslut om rehabiliteringsersättning från den allmänna
försäkringen. Av rehabiliteringsplanen bör framgå vilka åtgärder
som behövs, vem som ansvarar för att åtgärderna kommer till
stånd, när de skall ske och vilka av åtgärderna som bör vara
förenade med ersättning från den allmänna försäkringen samt en
bedömning av kostnaderna. Rehabiliteringsplanen bör upprättas i
nära samarbete med den försäkrade. Att så sker är en
förutsättning för att rehabiliteringen skall kunna bli
framgångsrik. Den enskildes uttryckliga medgivande är dock inte
ett krav för att rehabiliteringsplan skall kunna upprättas.
Däremot bör det finnas ett medgivande från den försäkrade när
åtgärder enligt rehabiliteringsplanen skall genomföras. För rätt
till rehabiliteringspenning fordras dessutom en ansökan härom
från den försäkrade.
I propositionen anförs att det efter en viss tids
sjukskrivning bör kunna krävas ett särskilt utlåtande, där
läkaren som utfärdar utlåtandet utöver pågående och planerade
behandlingsåtgärder också anger vilka åtgärder som enligt hans
bedömning behövs för att den försäkrade skall kunna återgå i
arbete. Även den beräknade återstående tiden med nedsatt
arbetsförmåga bör anges. För de fall där en rehabilitering inte
bedöms möjlig bör skälen för detta anges. Ett utlåtande av detta
slag skall kunna krävas när den försäkrade har uppburit
sjukpenning fyra veckor. Härigenom markeras läkarnas roll i
rehabiliteringsprocessen. Departementschefen framhåller särskilt
vikten av att den sjukskrivande läkaren informerar sig om
patientens arbetsförhållanden som en del i bedömningen av
arbetsförmågan.
Försäkringskassan skall enligt regeringsförslaget verka för
att det för försäkringskassans geografiska område finns en
fungerande organisation för samverkan i rehabiliteringsfrågor.
Försäkringskassan skall också ha ansvar för att följa upp och
utvärdera hur rehabiliteringsverksamheten i stort fungerar inom
området och ta de initiativ som resultatet av detta kan
motivera. Det bör finnas möjlighet till samråd och samarbete
även i annat än enskilda rehabiliteringsärenden, och de
nuvarande lokala rehabiliteringsgrupperna bör kunna utgöra en
god grund för samverkan under smidiga arbetsformer inom det
lokala rehabiliteringsarbetet.
Motioner
I motioner som väckts med anledning av propositionen läggs
fram förslag om hur rehabiliteringsverksamheten bör organiseras
och vem som bör ha ansvaret för den.
Gullan Lindblad m.fl. anför i motion Sf46 att det är
väsentligt att den nya lagstiftningen inte skapar byråkratiska
omgångar som försvårar särskilt de mindre företagens situation.
Detta är väsentligt även för de löntagare som behöver
rehabiliteringsåtgärder. Någon ny byråkrati vid
försäkringskassorna i form av olika diskussions- eller
beredningsorgan får inte tillskapas, och motionärerna begär ett
tillkännagivande härom (yrkande 1). Motionärerna anför vidare
att vid sjukskrivningar som är längre än fyra veckor kommer
patienten många gånger att tillfriskna. Rehabiliteringsutredning
bör därför göras först efter åtta veckor (yrkandena 2 och 4). I
flertalet fall kan den behandlande läkaren redan i initialskedet
av en sjukdom med ganska stor säkerhet bedöma om sjukdomen leder
till ett tillfrisknande eller till ett rehabiliteringskrävande
tillstånd. Motionärerna anser därför att läkaren i samband med
sjukskrivning genom en enkel markering på intyget bör ange om
rehabilitering troligen behövs (yrkande 3). En förutsättning för
att det skall finnas möjligheter till omplaceringar och
anpassningar av arbetsplatserna är vidare enligt motionärerna
att företagen är lönsamma och inte tvingas till hårda
rationaliseringar där det kortsiktiga perspektivet måste få
övervikt. Motionärerna framhåller att genom införandet av en
arbetsgivarperiod växer naturligt ett ökat ansvar fram hos
arbetsgivaren för såväl arbetsmiljö som rehabiliteringsinsatser.
Motionärerna är emellertid tveksamma till om små företag har
möjlighet att klara ett ökat ansvar för rehabilitering av sina
anställda. De begär därför att riksdagen med avslag på
regeringens förslag i denna del beslutar att frågor om
rehabiliteringsbehov och bedömning av behovet bör åvila
försäkringskassan i samarbete med arbetsgivaren (yrkande 5).
Motionärerna begär att vad som anförts i de olika frågorna bör
ges regeringen till känna.
Sigge Godin m.fl. anför i motion Sf50 (yrkande 1) att
åtskilliga arbetsgivare sannolikt kommer att behöva stöd och
hjälp för att rätt kunna hantera det ansvar de nu får ta på sig.
Det är angeläget att det stödet kan ges i flexibla former, t.ex.
av försäkringskassan. Eftersom problemen sannolikt blir större
för mindre arbetsgivare anser motionärerna att en kompletterande
lagbestämmelse bör införas som anger att arbetsgivare med upp
till 15 anställda har rätt att, om de så önskar, få en
rehabiliteringsutredning utförd av försäkringskassan. Härigenom
undviker man risk för oklarheter och kompetenstvister liksom att
mindre arbetsgivare belastas på ett sätt som ingen tjänar på.
Man bör också på detta sätt kunna undvika att en särskild
organisation för dessa ändamål behöver byggas upp på mindre
arbetsplatser.
I motion Sf49 motsätter sig Karin Israelsson m.fl. att
försäkringskassorna får rollen som samordnare av
rehabiliteringsarbetet (yrkande 7). Motionärerna anser att
ansvaret i stället bör läggas i första hand på primärvården och
den behandlande läkaren. Där har man kunskap om personens
sjukdomsbild och känner väl till vilka vägar som finns för att
både medicinskt och arbetsmässigt återföra patienten till en
bättre livssituation. Även företagshälsovården och
yrkesinspektionen skall ha en självklar del i
rehabiliteringsarbetet. Inom företagshälsovården är samspelet
mellan den sjukvårdande och arbetsvårdande insatsen intimt, och
här finns goda möjligheter att skapa den nödvändiga
kontinuiteten i rehabiliteringen. Enligt motionärerna bör i
företagshälsovårdens arbete också läggas ansvaret för den
arbetsorienterade rehabiliteringen. Motionärerna begär ett
tillkännagivande om att ökade resurser bör satsas på
primärvården (yrkande 9). Motionärerna delar regeringens
uppfattning att arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön och
rehabiliteringen måste slås fast. De anser dock att detta ansvar
inte tillräckligt tydligt klargjorts i förhållande till
försäkringskassan. Enligt motionärerna har arbetsgivarens ansvar
endast förändrats i så måtto att han åläggs att påbörja ett
rehabiliteringsarbete hos sig själv efter fyra veckor. De begär
i yrkande 1 ett tillkännagivande om behovet av en klarare
definition av arbetsgivarens ansvar i rehabiliteringsarbetet.
Motionärerna anför vidare att individens rätt till integritet
vid rehabiliteringsutredningen måste betonas. Motionärerna
framhåller särskilt att information om orsaken till
sjukfrånvaron, t.ex. sjukdomsdiagnos, endast får ges ut till
arbetsgivaren efter den försäkrades samtycke. De begär i yrkande
2 ett tillkännagivande härom. Motionärerna anser att arbetet med
att upprätta en rehabiliteringsplan bör ske så individuellt och
flexibelt som möjligt. Företagshälsovården eller primärvården
bör stå för genomförandet av planen. Ett tillkännagivande härom
begärs i yrkande 8. I yrkande 10 anför motionärerna att
regeringens förslag att försäkringskassan skall utöva tillsyn
över de insatser som behövs för rehabiliteringsverksamheten
innebär att man får en tillsynsmyndighet i dessa frågor vid
sidan om yrkesinspektionen. Motionärerna begär ett
tillkännagivande om att klargöranden behövs av gränserna mellan
yrkesinspektionens och försäkringskassans tillsynsroller. Enligt
motionärerna drabbas kvinnor ofta av belastningsskador på grund
av ensidiga och monotona arbetsuppgifter. Kvinnorna har också
sämre möjligheter att påverka sin situation. Motionärerna begär
i yrkande 14 ett tillkännagivande om behovet av att beakta
kvinnors hela livssituation i rehabiliteringsarbetet och i
arbetslivet i övrigt. Motionärerna anför vidare i yrkande 15 att
ett stort antal sjukskrivningar många gånger beror på ett
begynnande missbruksproblem. Det är viktigt att rehabiliterande
insatser görs tidigt och innan ett drogmissbruk manifesterats.
Motionärerna anser att missbruksproblemen måste ges en
framskjutande plats i det rehabiliterande arbetet, där
frivilligorganisationernas kunskaper tas till vara.
I motion Sf47 anför Margó Ingvardsson och Jan-Olof Ragnarsson
(yrkande 3) att förutsättningarna för arbetsgivare att klara
rehabiliteringsansvaret är olika beroende på hur stor
arbetsplatsen är och på variationen i arbetsuppgifter.
Motionärerna anser att arbetsgivarens ansvar bör preciseras,
t.ex. om ansvaret gäller fullt ut också på små arbetsplatser med
en eller ett par anställda. Även försäkringskassans ansvar för
att rehabilitering påbörjas när arbetsgivaren inte fullgör sina
åligganden bör preciseras. Motionärerna anför vidare att det kan
uppstå situationer där den anställde har en annan uppfattning om
sina behov och möjligheter än vad arbetsgivaren och eventuellt
försäkringskassan har. Den enskilde kan ha svårt att hävda sina
rättigheter, och den fackliga organisationen måste därför ha
rätt att företräda en medlem inför arbetsgivare och myndighet i
samband med rehabiliteringsutredningen och
rehabiliteringsplaneringen om den enskilde så begär.
Motionärerna begär i yrkande 1 beslut härom. Vidare framhåller
motionärerna att förslaget om arbetsgivarens ansvar för
rehabilitering inte får leda till att kroniskt sjuka och
handikappade får ytterligare svårigheter att komma in på
arbetsmarknaden eller byta arbetsgivare, vilket kan bli fallet
eftersom arbetsgivaren vet att han löper större risk för att i
framtiden få ansvara för omplacering och rehabilitering om han
anställer människor som redan har funktionshinder. Det finns
också en risk för att arbetsgivaren anser sig inte ha möjlighet
att ställa arbetsträningsplatser till förfogande för personer
som står utanför arbetsmarknaden, eftersom han i första hand
måste ha kapacitet för eventuella omplaceringar för anställd
personal. Motionärerna begär i yrkande 2 att regeringen
återkommer med förslag för att stärka kroniskt sjukas och
handikappades rätt till arbetsrehabilitering, t.ex. genom en
förstärkning av den s.k. främjandelagen.
Även under den allmänna motionstiden har väckts flera
motionsyrkanden rörande rehabiliteringsfrågor.
I motion Sf267 (yrkande 5) anför Sten Svensson m.fl. att
införandet av en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring skulle
underlätta en effektiv och samordnad rehabilitering där
försäkringskassan får en aktiv roll. Motionärerna begär ett
tillkännagivande härom.
Bengt Westerberg m.fl. anför i motion Sf352 (yrkande 1) att
försäkringskassan bör ha det överordnade ansvaret för
rehabilitering. Försäkringskassan bör också få använda sina
medel friare. Motionärerna anför vidare att försäkringskassan
måste ta till vara den kompetens som finns på företaget, t.ex.
vad gäller de tekniska förutsättningarna för förändringar och
arbetsorganisationen inom företaget. Införandet av en lagstadgad
sjuklön kommer enligt motionärerna att öka förutsättningarna för
snabbare och effektivare insatser. Beslutsfattandet bör
decentraliseras så långt som möjligt och ske nära det enskilda
företaget och i samverkan med företagshälsovården där sådan
finns. Mindre företag bör kunna samordna sina
rehabiliteringsinsatser. Motionärerna framhåller att
rehabiliteringen måste genomföras i nära samverkan med den sjuke
eller skadade, och en allsidig rehabilitering måste väga tyngre
än önskemålet att återföra den skadade till den tidigare
arbetsplatsen. Motionärerna begär ett tillkännagivande om det
anförda.
I motion Sf320 (yrkande 6) anför Karin Israelsson m.fl. att en
effektiv och snabb rehabilitering kan åstadkommas bl.a. genom
att arbetsgivaren svarar för de två första veckorna av en
sjukskrivning. Därefter bör försäkringskassan redan inom en
månad från det att sjukanmälan lämnats till arbetsgivaren
kontakta den försäkrade för att diskutera dennes situation och
planera rehabiliteringsinsatser. I ett tidigt skede bör
kontakter tas med företagshälsovård och arbetsgivare om åtgärder
på arbetsplatsen. Motionärerna anför vidare att
ansvarsfördelningen mellan arbetsgivare, skyddsorganisation och
olika myndigheter bör göras klarare. Ett samordnat agerande
underlättar en verksam rehabilitering. Motionärerna begär ett
tillkännagivande om det anförda. Karin Israelsson m.fl. tar även
i motion Sf343 (yrkande 1) om försäkringskassornas framtida
datasystem upp bl.a. några av dessa frågor.
Ragnhild Pohanka m.fl. framhåller i motion Sf355 (yrkande 1)
att när arbetsgivarna tar hand om de korta sjukdomsfallen bör
försäkringskassornas personal arbeta med rehabiliteringsåtgärder
i samarbete med arbetsförmedling, arbetsgivare, sjukvård och
företagshälsovård. Motionärerna anför att
rehabiliteringsåtgärder skall kunna sättas in snabbt medan
utredning pågår om en anmäld arbetsskada utan att detta skall
minska möjligheterna att få arbetsskadan godkänd. Motionärerna
begär ett tillkännagivande härom. Motionärerna anför vidare
(yrkande 4) att det är viktigt med en helhetssyn när det gäller
friskvård och förebyggande hälsovård. Detta måste beaktas redan
i skolan. På arbetsplatserna borde en utökad pausgymnastik
förbättra konditionen och förebygga arbetsskador.
Utskottet
I det framlagda lagförslaget införs begreppet "rehabilitering"
för första gången i lagen om allmän försäkring.
Rehabiliteringsberedningen påpekade i sitt betänkande SOU
1988:41 att det finns olika definitioner på rehabiliteringsmål
beroende på vilken verksamhet det gäller. Sjukförsäkringens
rehabiliteringsmål är relaterat till den försäkrades
arbetsinkomst före sjukdom/skada. Det bygger på
inkomstbortfallsprincipen. Bl.a. gäller att sjukpenning enligt 3
kap. 8 § AFL inte utbetalas längre tid "än som kan anses
erforderligt för att den försäkrade skulle kunna återgå i arbete
och förvärva minst hälften av den arbetsinkomst han kunnat
påräkna i sin tidigare sysselsättning om han varit frisk".
Motsvarande målsättning gäller även för sjukbidrag. Beredningen
anförde att skillnaderna i rehabiliteringsmål ibland är en källa
till konflikter mellan de rehabiliterande aktörerna,
försäkringskassan och individen. En sådan konflikt uppstår t.ex.
när försäkringskassan, efter en strikt prövning av den
försäkrades medicinska status, konstaterar att
rehabiliteringsåtgärder bör vidtas eftersom man bedömer att den
försäkrade har en restarbetsförmåga. Arbetsförmedlingen däremot
anser att visserligen har den försäkrade en arbetsförmåga, men
den kommer inte att kunna tillvaratas på den allmänna marknaden,
kanske inte ens på den skyddade arbetsmarknaden. Å andra sidan
satsar arbetsmarknadsorganen i många rehabiliteringsärenden, i
samråd med den arbetssökande, på åtgärder som syftar till att
göra honom konkurrenskraftig på den allmänna arbetsmarknaden.
Detta rehabiliteringsmål kommer ibland i konflikt med
sjukförsäkringens restriktivare rehabiliteringsmål, vilket
innebär att sjukpenning inte kan betalas under hela
arbetsmarknadsutbildningen. Beredningen föreslog att en för de
olika rehabiliteringsaktörerna (försäkringskassan, hälso- och
sjukvården, socialtjänsten, arbetsmarknadsorganen och
arbetsgivaren) gemensam definition på vad som skulle avses med
samordnad rehabilitering skulle antas. Definitionen föreslogs få
följande lydelse (s. 188 f.):
Med rehabilitering avses en sammanhängande process som syftar
till att återge den som drabbats av sjukdom eller av annan
nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan
bästa möjliga funktionsförmåga och förutsättningar att leva ett
självständigt liv.
En rehabiliteringsåtgärd kan avse förändringar av individens
arbetsförhållanden eller vara av medicinsk, psykologisk eller
social art.
Rehabiliteringsåtgärden skall planeras efter samråd med den
enskilde och utgå från hans individuella förutsättningar och
behov.
Beredningen noterade att med uttrycket "förutsättningar att
leva ett självständigt liv" avses i sjukförsäkringsrättslig
mening bl.a. att en försäkrad i yrkesverksam ålder bereds
möjlighet att försörja sig själv.
Någon för de rehabiliteringsansvariga gemensam definition
föreslås inte nu. Däremot anges i propositionen att
rehabilitering i vid mening omfattar medicinsk, social och
yrkesinriktad rehabilitering. Medicinsk rehabilitering avser
närmast att återställa grundläggande funktioner. Till social
rehabilitering kan man räkna åtgärder som service, råd,
upplysning och bistånd i personliga angelägenheter. Den
yrkesinriktade rehabiliteringen vänder sig till människor som av
medicinska, sociala eller liknande skäl har svårt att erhålla
och behålla ett arbete. Den skall hjälpa dessa att stärka sin
ställning på arbetsmarknaden.
Enligt utskottets mening kan man inte räkna med att det
föreliggande förslaget kommer att undanröja olikheterna mellan
myndigheterna och andra inblandade vid bedömningen av behovet av
rehabiliteringsåtgärder. Utskottet förutsätter emellertid att
det utvidgade samarbete som skall förekomma och som redan
inletts mellan de rehabiliteringsansvariga medför att
olikheterna inte kommer att leda till några praktiska problem.
Här måste det vara av stor betydelse att försäkringskassan nu
får ansvar för samordning och tillsyn av hela
rehabiliteringsverksamheten. Utskottet tillstyrker således
regeringens förslag att försäkringskassan får det övergripande
ansvaret och avstyrker bifall till motion Sf49 yrkandena 7--9.
I propositionen föreslås att arbetsgivaren skall få ett större
och tydligare ansvar för rehabilitering av de anställda. Skälet
härför är bl.a. att sjukfrånvaron ofta beror på brister i
arbetsmiljö eller arbetsorganisation. Utskottet, som noterar att
ca 85 % av dem som är långtidssjukskrivna har en anställning,
delar regeringens uppfattning att arbetsgivaren bör ha
huvudansvaret för att de anställdas behov av rehabilitering blir
klarlagt och att de arbetslivsinriktade åtgärder vidtas som kan
ske inom eller i anslutning till arbetsplatsen. Utskottet vill i
detta sammanhang erinra om att regeringen nyligen i proposition
1990/91:181 lagt fram förslag om sjuklön. Enligt förslaget ges
arbetstagare rätt att under de första 14 dagarna av varje
sjukdomsfall (sjuklöneperioden) behålla viss del av den lön och
andra anställningsförmåner som han skulle ha fått om han
fullgjort sina arbetsuppgifter. I sjuklönepropositionen anges
att införandet av en period där arbetsgivaren har att svara för
ersättning vid arbetstagares sjukdom kan förväntas medverka till
en förbättrad arbetsmiljö.
Enligt utskottets mening avgränsas arbetsgivarens ansvar för
de anställdas rehabilitering relativt klart genom lagförslaget
och motiveringen i den nu behandlade propositionen.
Rehabiliteringsansvaret på mindre arbetsplatser tas dock upp i
flera motioner (Sf46 yrkande 5, Sf50 yrkande 1 och Sf47 yrkande
3 i denna del). Utskottet vill därför framhålla att
arbetsgivaren har ansvar för rehabiliteringen av de anställda
även på mycket små arbetsplatser. Däremot behöver arbetsgivaren
inte göra rehabiliteringsutredningen själv. Det är i stället
naturligt att han tar företagshälsovården till hjälp. Genom de
ändrade bidragsregler, främst vid anslutning till
företagshälsovården, som regeringen föreslår i proposition
1990/91:140 finns det anledning att räkna med att också allt
fler små arbetsgivare kommer att vara anslutna till sådan
hälsovård. Företagshälsovården kommer även i övrigt att få en
stor roll i rehabiliteringsarbetet. Små arbetsgivare kommer
således att få ansvar för rehabiliteringen av de anställda, men
en arbetsgivare med få anställda torde däremot i regel ha
begränsade möjligheter att erbjuda en anställd andra
arbetsuppgifter inom företaget.
Även om arbetsgivarens ansvar är klart definierat måste man
räkna med att en arbetsgivare inte alltid kommer att fullgöra
sina åligganden. Det kan också förekomma fall då arbetsgivaren,
t.ex. på grund av att han inte får tillgång till uppgifter om
vad som förorsakar den anställdes arbetsoförmåga, inte kan göra
en fullständig rehabiliteringsutredning. I dessa fall blir det
försäkringskassan som får ta över ansvaret för att
rehabiliteringsbehovet utreds och rehabiliteringsåtgärder vidtas
resp. att utredningen kompletteras. Utskottet anser att det
finns skäl att överväga om arbetsgivaren i de fall han inte
fullgjort vad som rimligen kan begäras av honom skall kunna
åläggas att betala kostnaden för den rehabiliteringsutredning
som försäkringskassan gör i arbetsgivarens ställe. Regeringen
bör närmare utreda denna fråga. Genom en sådan form av åläggande
motverkas risken för att arbetsgivaren lastar över
utredningskostnaden på försäkringskassan. Vidare får
arbetsgivarens och försäkringskassans ansvar en tydligare
avgränsning. Riksdagen bör ge regeringen detta till känna.
Därigenom får motionerna Sf47 yrkande 3 och Sf49 yrkande 1 anses
tillgodosedda. Utskottet avstyrker däremot bifall till
motionerna Sf46 yrkande 5 och Sf50 yrkande 1.
Enligt regeringens förslag skall arbetsgivarens
rehabiliteringsutredning göras i samråd med den anställde. I
motion Sf49 yrkande 2 betonar motionärerna integritetsfrågorna
och anser bl.a. att information om orsakerna till sjukfrånvaron
får lämnas till arbetsgivaren endast med den försäkrades
samtycke. Utskottet vill därför framhålla följande.
Arbetsgivaren har i dag i regel inte uppgift om vilken diagnos
eller sjukdomsorsak som gör att en anställd har nedsatt
arbetsförmåga. Även vid införande av sjuklön enligt proposition
1990/91:181 är avsikten att intyg som arbetstagaren företer för
arbetsgivaren inte skall innehålla närmare uppgift om sjukdomen.
Först när sjuklöneperioden avslutats och den enskilde gör
anspråk på ersättning från AFL med anledning av sjukdomsfallet
skall ett intyg om arbetsförmågans nedsättning med närmare
uppgift om sjukdomen överlämnas till försäkringskassan. I
sjuklönepropositionen anförs dock att en komplikation kan uppstå
i detta sammanhang på rehabiliteringsområdet. Ett ökat
arbetsgivaransvar för de anställdas rehabilitering och
arbetsmiljö kan naturligtvis ge bättre resultat om arbetsgivaren
känner till orsaken till den anställdes sjukfrånvaro. En sådan
kunskap kan ibland vara en förutsättning för att adekvata
åtgärder skall kunna vidtas för att förbättra arbetsmiljön och
för att hjälpa den anställde tillbaka i arbete. I
sjuklönepropositionen anges vidare att på vissa avtalsområden
medger kollektivavtal redan nu att arbetsgivaren får del av den
anställdes diagnos vid sjukfrånvaro. Det bör mot denna bakgrund
även i fortsättningen vara möjligt att via kollektivavtal som
träffats eller godkänts på förbundsnivå göra avsteg från
lagregleringen och låta arbetsgivaren få rätt att ta del av
diagnosuppgifter angående sina anställda när detta bedöms som
behövligt som ett inslag i arbetet med
arbetsmiljöförbättringar och rehabilitering inom företaget.
Enligt sjuklönepropositionen måste en sådan rätt givetvis
förenas med regler om tystnadsplikt, och det föreslås att
tystnadsplikt skall gälla i arbetsgivarens
personaladministrativa verksamhet med avseende på uppgifter om
arbetstagarens hälsotillstånd eller personliga förhållanden i
övrigt som har lämnats i t.ex. intyg av läkare. Utskottet vill
även nämna att i proposition 1990/91:140 föreslås en utvidgning
av tystnadsplikten för dem som deltar i arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet till att gälla även om skyddskommitté
inte finns på arbetsstället. Utskottet anser i likhet med vad
som anförs i nu behandlad proposition att arbetsgivaren skall
kunna få information från försäkringskassan om orsaken till
sjukfrånvaron, t.ex. sjukdomsdiagnos, enbart med den
försäkrades samtycke. Något uttalande från riksdagens sida i
denna fråga med anledning av motion Sf49 yrkande 2 är således
inte påkallat.
För att rehabiliteringsarbetet skall ge bra resultat
förutsätts att utredning och plan görs i samförstånd med den
försäkrade. Det måste därför anses självklart att den försäkrade
på sätt som föreslås i motion Sf47 yrkande 1 kan låta sig
biträdas eller företrädas av någon facklig förtroendeman om han
så önskar. Den försäkrade måste dock också själv medverka i
rehabiliteringsarbetet. Med detta uttalande får motionen anses
tillgodosedd.
Försäkringskassan kommer att med det nya förslaget fortfarande
ha kvar ansvaret för alla försäkrade när det gäller att se till
att rehabiliteringsbehov klarläggs och åtgärder vidtas. I 22
kap. 1 § AFL bör anges att också den som på grund av
åldersgränsen inte är inskriven i försäkringskassa omfattas av
bestämmelserna om rehabilitering. Försäkringskassans ansvar
gäller alla rehabiliteringsåtgärder som är avsedda att
återställa en försäkrads arbetsförmåga. Försäkringskassans
ansvar är således inte begränsat till arbetslivsinriktade
åtgärder. En annan sak är att en försäkrad endast kan få den
100-procentiga rehabiliteringsersättningen vid
arbetslivsinriktade åtgärder. Utskottet kommer i följande
avsnitt att försöka närmare avgränsa vilka åtgärder som skall
kunna ge rätt till rehabiliteringsersättning. Hälso- och
sjukvården, kommunerna, arbetsmarknadsmyndigheterna m.fl. har
dock också rehabiliteringsansvar inom sina områden. Vad gäller
arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder anges i
propositionen att försäkringskassorna har ett ansvar för att
sådana kommer till stånd för de personer som innehar en
anställning eller annat förvärvsarbete, medan
arbetsmarknadsmyndigheternas ansvar främst bör avse sjuka
personer som är arbetslösa och vänder sig till
arbetsförmedlingen. Denna gränsdragning gäller det ekonomiska
ansvaret för de särskilda rehabiliteringsåtgärderna. Däremot
skall arbetsmarknadsmyndigheterna självfallet bistå
försäkringskassorna med sin kompetens när det exempelvis gäller
att finna lämpliga arbetsuppgifter och anställning för den som
på grund av arbetshinder inte kan återgå till sitt gamla arbete.
En förutsättning för att rehabiliteringen skall bli effektiv
är enligt utskottets mening bl.a. att handläggningen sker
snabbt. Utskottet vill därför liksom i motion Sf46 yrkande 1
understryka vikten av att hanteringen av rehabiliteringsärenden
vid försäkringskassorna inte formaliseras. I propositionen anges
också att samarbetet mellan olika ansvariga inom området i
enskilda ärenden i allt väsentligt bör ske genom att handläggare
och andra hos de rehabiliteringsansvariga samarbetar med
varandra direkt. Att låta samarbete i enskilda ärenden ske genom
särskilda samarbetsorgan skulle enligt propositionen medföra
alltför stor risk för byråkratisering och tidsspillan.
Beträffande försäkringskassornas möjligheter att bedriva ett
effektivt rehabiliteringsarbete vill utskottet nämna att enligt
kompletteringspropositionen (prop. 1990/91:150) behöver
resurserna för försäkringskassornas arbete med rehabilitering
förstärkas med 2000 årsarbetare. Kassorna föreslås därför
under budgetåret 1991/92 få behålla de resurser som kan frigöras
genom sjuklönereformen. Något tillkännagivande med anledning av
motion Sf46 yrkande 1 är således inte erforderligt.
För att rehabiliteringsbehovet skall kunna klarläggas på ett
så tidigt stadium som möjligt föreslås i propositionen att
arbetsgivaren, om det inte framstår som obehövligt, skall
påbörja en rehabiliteringsutredning när en anställd helt eller
delvis varit frånvarande från sitt arbete under längre tid än
fyra veckor i följd. Rehabiliteringsutredning skall också
påbörjas när en anställds arbete ofta har avbrutits av kortare
sjukperioder eller när en anställd begär det. I motion Sf46
(yrkande 2) anges att det blir alltför stelt och byråkratiskt om
rehabiliteringsutredning generellt skall göras efter fyra
veckor. I stället bör läkaren redan från början på läkarintyget,
t.ex. genom en kryssmarkering, ange om rehabiliteringsbehov
föreligger (yrkande 3), och rehabiliteringsutredningen bör i
stället göras efter åtta veckors sjukskrivning (yrkande 4).
Enligt utskottets mening bör man ta till vara möjligheten att
så tidigt som möjligt få en signal om att rehabiliteringsbehov
föreligger. Särskilt för försäkrade som har många korta sjukfall
måste det vara av stor betydelse om läkaren redan vid första
sjukskrivningstillfället kan markera om han bedömer att
rehabiliteringsbehov föreligger. Härigenom markeras också att
läkarens uppgifter är till för att utgöra underlag för
försäkringskassans bedömning av arbetsförmågans nedsättning och
den försäkrades rätt till sjukpenning. Utskottet anser att
riksförsäkringsverket bör beakta detta vid utformningen av nya
blanketter. Något tillkännagivande till regeringen med anledning
av motion Sf46 yrkande 3 behövs emellertid inte.
Utskottet anser det också viktigt att arbetsgivarens
rehabiliteringsutredning påbörjas så snabbt som möjligt. Vissa
erfarenheter tyder på att det många gånger bör vara möjligt att
efter fyra veckor ta ställning till om rehabiliteringsbehov
föreligger. Som exempel kan nämnas att inom det s.k.
Trelleborgsprojektet togs kontakt med de försäkrade m.fl. 15--30
dagar efter sjukanmälningsdagen, och en bedömning och
prioritering ansågs oftast kunna göras utifrån insamlat
material. Utskottet tillstyrker därför regeringens förslag om
när rehabiliteringsutredningen i de olika fallen skall påbörjas.
Utskottet noterar därvid att rehabiliteringsutredningen skall
tillställas försäkringskassan inom åtta veckor från
sjukanmälningsdagen eller motsvarande och att utredning endast
skall göras om det inte anses obehövligt i det enskilda fallet.
Utskottet avstyrker således bifall till motion Sf46 yrkandena 2
och 4.
I motion Sf49 yrkande 14 anförs att kvinnornas hela situation
bör beaktas i rehabiliteringsarbetet. Utskottet vill med
anledning härav uttala att det för en effektiv rehabilitering är
viktigt att om möjligt alltid beakta den försäkrades hela
situation. Kvinnornas situation i arbetslivet kommer dock,
enligt vad som anges i proposition 1990/91:140, att i
fortsättningen uppmärksammas mer än vad som nu sker. Något
uttalande från riksdagens sida med anledning av motionen bör
inte göras.
De kroniskt sjukas och handikappades situation tas upp i
motion Sf47 yrkande 2. Enligt utskottets mening bör de nu
föreliggande förslagen om rehabilitering inte leda till att
dessa gruppers situation på arbetsmarknaden försvåras. Utskottet
förutsätter emellertid att man vid den uppföljning av effekterna
av rehabiliteringsverksamheten som skall ske även belyser
eventuella sådana effekter. Utskottet anser inte att motionen
bör föranleda någon riksdagens åtgärd.
Den fråga som tas upp i motion Sf49 yrkande 15 om drogmissbruk
berörs i proposition 1990/91:140. Där anges att arbetsgivarens
ansvar har sin tyngdpunkt i yrkesinriktad rehabilitering och
sådana åtgärder som kan vidtas på arbetsplatsen. Åtgärder som
kan ingå i en yrkesinriktad rehabilitering kan även gälla mer
generella psykosociala insatser såväl för den drabbade som för
övriga på arbetsplatsen, attitydpåverkan, kamratstöd etc. I
propositionen anges vidare att ansvaret för den sociala
rehabiliteringen i första hand ligger på kommunernas
socialtjänst och följaktligen i princip faller utanför
företagshälsovårdens ansvarsområde. Vissa sådana insatser är
dock tämligen vanliga även inom företagshälsovården. Det kan
t.ex. gälla program och aktiviteter för att motverka olika slag
av missbruk. Departementschefen anser att det i vissa fall kan
vara av ett stort värde att sådana aktiviteter knyts till
arbetsplatsen. Men framför allt bör företagshälsovården kunna ha
en förmedlande roll och hjälpa den enskilde att få del av olika
sociala rehabiliteringsinsatser hos rätt instans. Enligt
utskottets mening är motion Sf49 yrkande 15 tillgodosedd med vad
sålunda anförts.
I motion Sf49 yrkande 10 tas upp frågan om gränsen mellan
yrkesinspektionens och försäkringskassans tillsynsroll.
Utskottet vill därför erinra om att det i propositionen anges
att det genom arbetsmiljölagens tillsyns- och sanktionssystem
kommer att finnas en lämplig ordning för bevakning av att
åliggandena i lagstiftningen efterlevs. Vidare anges att om det
framkommer att arbetsgivaren försummar sitt ansvar enligt AFL
för rehabilitering i enskilda fall kan det vara skäl att väcka
frågan om arbetsgivarens organisation för anpassning och
rehabilitering är tillfredsställande. Yrkesinspektionen bör i
sådana situationer kunna överväga lämpliga åtgärder enligt
arbetsmiljölagen. Även i proposition 1990/91:140 behandlas
frågor om yrkesinspektionens tillsyn. Här anges att denna
tillsyn skall avse arbetsmiljön och rehabiliteringsverksamheten
i dess helhet, inte enskilda rehabiliteringsärenden.
Inspektionen kan ingripa om arbetsmiljön behöver åtgärdas för
att, enligt kraven i arbetsmiljölagen, anpassas efter en enskild
arbetstagares behov. Vid tillsynen av rehabiliteringsarbetet är
det yrkesinspektionens uppgift att se till att det finns ett
organiserat arbete, rutiner, resurser m.m. Underlag för sådana
inspektioner bör inhämtas från försäkringskassan och
arbetsförmedlingen. Kassan kommer också att veta i vilken
utsträckning rehabiliteringsutredningar görs och om de uppfyller
de kvalitetskrav man kan ställa på sådana utredningar.
Arbetsförmedlingen kan bedöma om personalomsättningen är
ovanligt hög, vilket kan vara en annan varningssignal om brister
i arbetsmiljö och rehabilitering. Vid en samlad genomgång av
verksamheten från olika utgångspunkter kan brister som tidigare
"fallit mellan stolarna" lättare upptäckas. Utskottet
konstaterar att någon begränsning av yrkesinspektionens
tillsynsansvar således inte är avsedd, och försäkringskassan får
inte heller något tillsynsansvar annat än i enskilda
rehabiliteringsärenden. Någon riksdagens åtgärd med anledning av
motion Sf49 yrkande 10 är således inte påkallad.
Beträffande de motioner som väckts under den allmänna
motionstiden anser utskottet att flertalet av dem får anses i
huvudsak tillgodosedda genom det förslag till effektivare
rehabilitering som regeringen nu lagt fram och det förslag till
lagfäst sjuklön som regeringen nyligen lagt fram i proposition
1990/91:181. Detta gäller motionerna Sf320 yrkande 6, Sf343
yrkande 1, Sf352 yrkande 1 och Sf355 yrkandena 1 och 4.
Utskottet avstyrker däremot bifall till motion Sf267 yrkande 5
angående betydelsen av en allmän obligatorisk
sjukvårdsförsäkring. Motionsyrkanden om införande av en sådan
försäkring har riksdagen tidigare avslagit (se senast
1990/91:SfU7, rskr. 94).
Ersättning under rehabilitering
Propositionen
I propositionen föreslås att en särskild
rehabiliteringsersättning bestående av rehabiliteringspenning
och särskilt bidrag införs. Ersättningen skall finansieras på
samma sätt som sjukförsäkringsförmånerna. Kostnaderna för
rehabiliteringsersättningen har för första halvåret 1992
beräknats till 325 milj.kr. Rehabiliteringspenningen skall täcka
den inkomstförlust som uppstår när en försäkrad deltar i en
arbetslivsinriktad rehabilitering, medan det särskilda bidraget
skall täcka vissa kostnader, i samband med rehabiliteringen
t.ex. för vissa kursavgifter och resor. En förutsättning för
rätt till ersättning är att rehabiliteringsåtgärderna ingår i en
av försäkringskassan upprättad rehabiliteringsplan. Den
försäkrade skall också själv ansöka om rehabiliteringsersättning
hos försäkringskassan.
Rehabiliteringspenning skall utgöra 100 % av den
sjukpenninggrundande inkomsten. För den som beviljats
förtidspension eller sjukbidrag beräknas
rehabiliteringspenningen på summan av pensionsförmånerna.
Rehabiliteringspenning utges som hel, tre fjärdedels, halv eller
en fjärdedels förmån.
Regeringen framhåller att försäkringskassorna genom den
100-procentiga ersättningsformen får ett instrument för att
bryta utslagningsprocessen redan i ett tidigt skede.
Departementschefen anför dock att de långa handläggningstiderna
i arbetsskadeärenden har visat sig vara rehabiliteringshindrande
på så sätt att det varit svårt att motivera den enskilde att
återgå i arbete innan prövning av arbetsskadan blivit gjord. En
samordning av sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna är enligt
hennes mening av mycket stor betydelse för ett framgångsrikt
rehabiliteringsarbete. Regeringen har vid flera tillfällen klart
deklarerat sin avsikt att genomföra en sådan samordning.
Samordningen av sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna får dock
större konsekvenser för de avtalsförsäkringar som tecknats av
parterna än vad som kunnat förutses. LO, TCO och SAF har
uttryckt önskemål om ytterligare tid för förberedelser och
förhandlingar och departementschefen finner därför att
samordningen bör senareläggas. Hon har för avsikt att
tillsammans med arbetsmarknadens parter i en beredning klarlägga
fördelningen av åtagandena gentemot de arbetsskadade mellan
samhället och parterna.
I propositionen anges att syftet med en rehabiliteringsåtgärd
som ger rätt till rehabiliteringsersättning skall vara att
förkorta sjukdomstid, att helt eller delvis förebygga att
sjukdom leder till nedsatt arbetsförmåga eller att helt eller
delvis häva en befintlig nedsättning av arbetsförmågan. De
rehabiliteringsåtgärder som kan berättiga till
rehabiliteringsersättning skall vara arbetslivsinriktade och
vara sådana att de förutsätter en aktiv medverkan från den
försäkrades sida. Mot denna bakgrund bör tid under vilken den
försäkrade genomgår enbart medicinsk behandling eller medicinsk
rehabilitering inte berättiga till rehabiliteringsersättning.
Inkomstbortfallet under sådan tid bör ersättas genom
sjukpenning. Deltagande i viss medicinsk behandling, t.ex.
sjukgymnastik, under tid som arbetslivsinriktad rehabilitering
pågår bör dock inte utesluta att rehabiliteringsersättning kan
utges.
I propositionen anges också att rehabiliteringspenningen skall
kunna utges under hela den tid som den försäkrade deltar i
aktiva rehabiliteringsåtgärder. Tid då den försäkrade väntar på
att få genomgå rehabilitering omfattas således inte. Om
rehabiliteringen av något skäl måste avbrytas, upphör också
rätten till rehabiliteringsersättning. Rehabiliteringspenningen
bör dock få behållas vid kortvarig ledighet för enskild
angelägenhet av vikt eller ledighet enligt särskilda
föreskrifter på grund av uppehåll i rehabiliteringen.
Vidare anförs i propositionen att olika slag av utbildning
ingår bland rehabiliteringsåtgärderna. För närvarande kan
sjukpenning med stöd av 3 kap. 8 § andra stycket AFL betalas
under studier. Genom utveckling av praxis har allt längre och
allt mera omfattande utbildningar kommit att bedrivas med
ersättning i form av sjukpenning. Departementschefen påpekar att
riksförsäkringsverket har efterlyst skärpningar och
förtydliganden angående utnyttjandet av sjukpenning i samband
med utbildning. Riksrevisionsverket har också i en
revisionspromemoria framhållit att en begränsning bör
övervägas så att sjukpenning endast skall kunna utges under en
begränsad tid, t.ex. längst två terminer. Departementschefen
instämmer till stora delar i vad riksförsäkringsverket och
riksrevisionsverket har anfört och anser att vissa klarlägganden
och skärpningar nu är på sin plats. I propositionen föreslås att
rehabiliteringsersättning i samband med utbildning skall kunna
utges efter i princip samma regler som gäller enligt 3 och 4 §§
förordningen (1987:406) om arbetsmarknadsutbildning. Detta
innebär att utbildningen skall avse yrkesutbildning,
allmänteoretisk eller orienterande utbildning som är en
nödvändig förberedelse för yrkesutbildning eller orienterande
utbildning i datateknik för personer med bristfällig eller
föråldrad skolutbildning. En utbildning som kan finansieras med
studiestöd enligt avdelning B i bilaga till
studiestödsförordningen (1973:418) eller därmed jämförlig
utbildning bör kunna ge rätt till rehabiliteringsersättning
endast om den omfattar högst 40 studieveckor. Utbildningen bör
inte få vara en fortsättning eller avslutning på en tidigare
påbörjad eftergymnasial utbildning och inte heller få vara en
del i en längre sammanhållen eftergymnasial utbildning. Däremot
bör inte så som i arbetsmarknadsutbildningen en begränsning
göras till enbart utbildning som är inriktad mot sysselsättning
i näringslivet. Departementschefen erinrar om att en särskild
utredare har tillkallats (dir. 1990:2) för att utreda vuxnas
möjligheter att finansiera studier på grundskole- och
gymnasieskolenivå (finvuxutredningen). Enligt direktiven skall
utredaren bl.a. belysa samordningen mellan studiemedel,
vuxenstudiestöd, utbildningsbidrag och sjukförmåner. Arbetet bör
enligt direktiven vara slutfört den 1 juli 1991. Enligt
departementschefen skall den nu föreslagna lösningen för
personer som genomgår utbildning som ett led i en rehabilitering
omprövas i samband med ställningstagande till finvuxutredningens
förslag på den här punkten.
Regeringen föreslår vidare att rehabiliteringsersättning som
regel bör utges under längst ett år från den tidpunkt
rehabiliteringen startar. Om synnerliga skäl föreligger, t.ex.
om en rehabilitering beräknas vara avslutad inom kort och då
förväntas leda till ett arbete, bör denna gräns kunna
överskridas. I propositionen understryks vikten av att
försäkringskassan gör återkommande avstämningar av att
rehabiliteringen fortlöper i enlighet med den plan som har
upprättats. Vid avvikelser får ställning tas till om
förändringar i planen kan vara motiverade eller om
rehabiliteringen mot bakgrund av de dittillsvarande resultaten
bör avbrytas. Försäkringskassan skall därvid bl.a. göra en
bedömning av vilka insatser som är ekonomiskt möjliga. Vidare
framhålls att regeringens förslag inte avser att avlasta
arbetsgivarna den skyldighet de har att genomföra åtgärder
enligt arbetsmiljölagen eller annan lag och författning.
Enligt förslaget bör rehabiliteringsersättning kunna utges
längst t.o.m. månaden före den då den försäkrade fyller 65 år.
I propositionen anförs dessutom att tid med
rehabiliteringsersättning inte skall anses som arbetad tid inom
arbetslöshetsförsäkringen utan endast som s.k. överhoppningsbar
tid vid beräkning av ramtiden.
Motioner
Villkoren för rätt till rehabiliteringsersättning tas upp i
motion Sf49 av Karin Israelsson m.fl. Motionärerna anför att
individens medverkan i rehabiliteringsarbetet är av avgörande
betydelse för att rehabiliteringen skall vara effektiv.
Rehabiliteringen måste också upplevas som en frivillig åtgärd
som företas för den enskildes bästa. Motionärerna begär därför i
yrkande 4 avslag på regeringens förslag om att
rehabiliteringsersättningen skall kunna dras in eller sättas
ned om den försäkrade inte medverkar i utredningen m.m.
Motionärerna begär vidare (yrkande 11) avslag på förslaget att
rehabiliteringsersättning skall kunna utges fram till den månad
man fyller 65 år. Enligt motionärerna tyder erfarenheter på att
vinsten med rehabiliterande åtgärder så nära i tiden före
pensionen är mycket dålig. Åtgärderna upplevs dessutom som föga
meningsfulla av den enskilde. I de flesta fall beror
sjukskrivningarna i åldrarna över 60 år på utslitningssymtom.
Motionärerna anser därför att rehabiliteringsersättning endast
skall kunna utgå till den månad man fyller 60 år. I motionen
anförs också att rehabiliteringsersättningen inte skall
överstiga lönen vid arbete. Rehabiliteringspenningen bör därför
reduceras med de eventuella ersättningar som utges genom avtal.
Motionärerna begär i yrkande 12 ett tillkännagivande om detta.
Förslaget att rehabiliteringsersättning i princip bara skall
kunna utges under ett år har föranlett två motionsyrkanden. I
motion Sf47 (yrkande 4) anför Margó Ingvardsson och Jan-Olof
Ragnarsson att ett års rehabilitering i många fall är alldeles
för kort tid. Erfarenheten visar att det inte är ovanligt att
människor som är i behov av rehabilitering och byte av
arbetsuppgifter har en dålig skolunderbyggnad. För att
arbetsrehabiliteringen skall kunna fungera tillfredsställande
behövs det då även komplettering i vissa grundläggande
baskunskaper. Motionärerna anser att rehabiliteringsersättning
därför skall kunna utges under längre tid än ett år om särskilda
skäl föreligger. Anita Johansson och Sten Östlund begär i motion
Sf48 att det inte skall anges någon längsta tid under vilken
rehabiliteringsersättning får utges. Det viktiga är i stället
att försäkringskassan återkommande stämmer av att
rehabiliteringen fortlöper i enlighet med den plan som har
upprättats.
I motion Sf46 (yrkande 11) begär Gullan Lindblad m.fl. att
villkoren och maximitiden för ersättning under rehabilitering
skall återgå till de förhållanden som gällde före år 1983 då
sjukpenning endast utgavs för två terminers utbildning.
I motion Sf310 anför Carl-Johan Wilson och Ingrid
Ronne-Björkqvist att alkoholism är en sjukdom som drabbar
samtliga familjemedlemmar på ett eller annat sätt. När en
alkoholist behandlas för sitt missbruk, måste även anhöriga
delta i behandlingen, om resultatet skall bli framgångsrikt.
Motionärerna anser att familjemedlemmarna bör erhålla ersättning
från försäkringskassan vid deltagande i behandlingen, och
motionärerna begär ett tillkännagivande härom.
Utskottet
Regeringen föreslår att den som deltar i en aktiv
arbetslivsinriktad rehabilitering skall få
rehabiliteringspenning med 100 % av den sjukpenninggrundande
inkomsten under förutsättning att rehabiliteringsåtgärderna
ingår i en av försäkringskassan upprättad rehabiliteringsplan
och att den försäkrade själv ansöker om sådan ersättning.
Bestämmelserna om rehabiliteringspenning skall tas in i 22 kap.
7 § AFL. Därigenom blir enligt regeringen 2 kap. 11 § AFL
obehövlig och bör upphävas. Även den nuvarande lydelsen av 3
kap. 8 § andra stycket bör upphöra att gälla.
Enligt de nuvarande bestämmelserna har försäkringskassan, som
tidigare nämnts, enligt 2 kap. 11 § AFL ett ansvar att se till
att de åtgärder vidtas som behövs för att förkorta en försäkrads
sjukdomstid eller för att helt eller delvis förebygga eller häva
nedsättning av arbetsförmågan. Om sjukdomen rent faktiskt sätter
ned den försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel har han
rätt till sjukpenning med hel, tre fjärdedels, halv eller en
fjärdedels sjukpenning motsvarande den grad arbetsförmågan är
nedsatt. Detta anges i 3 kap. 7 § AFL. Enligt 3 kap. 8 § andra
stycket AFL kan sjukpenning utges till den som är föremål för
åtgärd av beskaffenhet som anges i 2 kap. 11 § i den mån den
försäkrade på grund av åtgärden är förhindrad att arbeta. Under
rehabilitering kan sjukpenning således utges till den som inte
har sin arbetsförmåga faktiskt nedsatt med minst en fjärdedel
eller utges i större omfattning än vad den faktiska
nedsättningen motsvarar. Även den som har förtidspension eller
sjukbidrag och som är föremål för åtgärd av beskaffenhet som
anges i 2 kap. 11 § AFL skall enligt 7 kap. 3 § andra stycket
AFL anses ha sin arbetsförmåga nedsatt under tiden för åtgärden
i den mån den försäkrade på grund av åtgärden är hindrad att
utföra förvärvsarbete.
De åtgärder som avses i 2 kap. 11 § AFL kan vara såväl
medicinska som yrkesinriktade eller sociala
rehabiliteringsåtgärder. Till den medicinska rehabiliteringen
räknas -- utöver den vanliga sjukvården -- undersöknings- och
behandlingsformer såsom sjukgymnastik, sysselsättnings- och
arbetsterapi, tillhandahållande av ortopediska hjälpmedel samt
rådgivning, stödåtgärder och funktionsprövning.
I propositionen anges att de rehabiliteringsåtgärder som
enligt förslaget skall kunna berättiga till
rehabiliteringsersättning skall vara arbetslivsinriktade och
vara sådana att de förutsätter en aktiv medverkan från den
försäkrades sida. Mot denna bakgrund bör tid under vilken den
försäkrade genomgår enbart medicinsk behandling eller medicinsk
rehabilitering inte berättiga till rehabiliteringsersättning.
Enligt vad som anförs i propositionen bör inkomstbortfallet
under sådan tid ersättas genom sjukpenning. Deltagande i viss
medicinsk behandling, t.ex. sjukgymnastik, under tid som
arbetslivsinriktad rehabilitering pågår bör dock inte utesluta
att rehabiliteringsersättning kan utges.
Regeringen har i denna del inte helt följt
rehabiliteringsberedningens förslag. Beredningen, som även
föreslog en viss utvidgning av sjukdomsbegreppet, ansåg nämligen
att de arbetslivsinriktade åtgärder som skulle kunna berättiga
till rehabiliteringspenning skulle kunna bestå av såväl
förändringar av den försäkrades arbetsförhållanden som vara av
medicinsk, psykologisk eller social art. Beredningen anförde
vidare (s. 288 f.):
Med förändringar av den försäkrades arbetsförhållanden
avses bl.a. den i dag benämnda yrkesinriktade rehabiliteringen
och åtgärderna kan då bestå t.ex. av arbetsträning i reell
miljö, arbetsmarknadsutbildning (omskolning och viss annan
utbildning), eller rehabilitering/vägledning vid AMI.
Den kan naturligtvis även avse åtgärder av annat slag som tar
sikte på att återge den försäkrade hans möjligheter att kunna
klara av sitt arbete eller att få ett annat lämpligt arbete.
Medicinsk rehabilitering. I merparten av medicinska
vårdinsatser finns det ett större eller mindre inslag av
rehabiliterande insatser och de kan därför inte alltid
tidsmässigt klart avgränsas mot varandra. För att en medicinsk
rehabiliteringsåtgärd skall grunda rätt till
rehabiliteringsersättning, krävs det emellertid att åtgärden tar
sikte på att återföra den försäkrade till arbetslivet -- att den
behövs för att den försäkrade skall kunna få eller behålla ett
arbete. Det kan avse t.ex. funktionsträning av olika slag
såsom sjukgymnastik. En annan åtgärd som också enligt nuvarande
praxis ger rätt till ersättning är den s.k. klimatvården. Vi
avser inte med vårt förslag att frångå dagens praxis vad gäller
de medicinska rehabiliteringsåtgärder, som grundar rätt till
ersättning från sjukförsäkringen.
Psykologisk och/eller social rehabilitering avser i
huvudsak krisbearbetning, insiktsorienterad psykoterapi,
beteendeterapi, familjebehandling samt socialkurativa åtgärder,
som avser att förbättra den försäkrades sociala funktion i olika
sociala roller, t.ex. i arbetet eller i familjen, på fritiden
etc. -- allt för att den försäkrade skall kunna fungera i
arbetslivet.
En klar gränsdragning mellan olika typer av
rehabiliteringsåtgärder kan i praktiken säkert vara svår att
göra. Utskottet anser att det av propositionen dock klart
framgår att regeringen avsett att rehabiliteringspenning inte
skall kunna utges under tid då den försäkrade genomgår enbart
medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering. I
propositionen anges i stället att ersättning i dessa fall skall
utges i form av sjukpenning. Som nämnts kan sjukpenning för
närvarande utges i förhållande till faktisk nedsättning av
arbetsförmågan med stöd av 3 kap. 7 § AFL eller under
rehabilitering med stöd av 3 kap. 8 § andra stycket AFL i den
mån rehabiliteringsåtgärden hindrar den försäkrade att utföra
förvärvsarbete. Om såväl 2 kap. 11 § som 3 kap. 8 § andra
stycket AFL såsom föreslagits i propositionen upphör att gälla,
kommer detta enligt utskottets mening att leda till att
sjukpenning vid medicinsk behandling och medicinsk
rehabilitering endast kan utges i förhållande till den faktiska
nedsättningen av arbetsförmågan. I regel torde den faktiska
arbetsförmågan inte vara nedsatt i samma utsträckning som
åtgärderna förhindrar förvärvsarbete. En reumatiker som vistas
utomlands för någon veckas s.k. klimatvård och som
förvärvsarbetat på heltid före avresan kan knappast anses ha sin
arbetsförmåga fullständigt nedsatt enligt 3 kap. 7 § AFL. Den
utvidgning av sjukpenningrätten som regeringen föreslår skall
införas i 3 kap. 7 b § AFL avser andra situationer. Enligt detta
lagrum skall sjukpenning kunna utges i vissa situationer utan
att sjukdom föreligger och utan att arbetsförmågan är nedsatt.
Enligt vad som anförs i propositionen avser paragrafen
situationer då den försäkrade deltar i en sjukdomsförebyggande
behandlingsåtgärd. För rätt till sjukpenning i detta fall krävs
att en läkare på grundval av vetenskap och beprövad erfarenhet
har konstaterat att den försäkrade har en förhöjd sjukdomsrisk.
Den sjukdom som kan befaras uppkomma skall vara av sådan art att
den kan förväntas leda till nedsättning av arbetsförmågan.
Vidare skall läkaren ha ordinerat deltagandet i behandlingen,
som naturligtvis skall vara lämpad för att minska
sjukdomsrisken. Behandlingen skall ingå i en plan, som skall
godkännas av försäkringskassan. Något enstaka besök berättigar
inte till ersättning.
Utskottet anser att motsvarigheten till nuvarande bestämmelse
i 3 kap. 8 § andra stycket AFL jämförd med 2 kap. 11 § AFL bör
införas i lagen om allmän försäkring såvitt avser rätten till
sjukpenning vid medicinsk behandling och medicinsk
rehabilitering. Enligt utskottets mening kan det dock vara
lämpligt att samtidigt strama upp tillämpningen och reglera de
närmare förutsättningar som bör gälla för rätt till sådan
sjukpenning. Regeringen bör i denna fråga återkomma till
riksdagen med lagförslag som skall kunna träda i kraft den 1
januari 1992.
Rätt till sjukpenning enligt 3 kap. 7 b § AFL förutsätter att
den försäkrade behöver avstå från förvärvsarbete minst två
timmar under en dag och därvid går miste om minst en fjärdedel
av sin dagsinkomst. Utskottet anser att det i lagrummet även bör
anges vilka kriterier som skall gälla vid bedömning av om hel,
tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels sjukpenning skall
utges. Utskottet föreslår att i paragrafen anges att
arbetsförmågan skall anses nedsatt i den mån den försäkrade på
grund av behandlingen är förhindrad att förvärvsarbeta. Av 3
kap. 7 § AFL följer då vilken grad av sjukpenning som skall
utges.
Försäkringskassan har i dag möjlighet att med stöd av 20 kap.
3 § första stycket AFL dra in eller sätta ned en ersättning
enligt AFL, t.ex. om den försäkrade vägrar att underkasta sig
undersökning av läkare. Enligt andra stycket samma lagrum kan
sjukpenning eller förtidspension helt eller delvis tills vidare
förvägras en försäkrad som utan giltig anledning vägrar att
underkasta sig åtgärd av beskaffenhet som avses i 2 kap. 11 §
AFL. En förutsättning är dock att han erinrats om denna påföljd.
I propositionen föreslås den ändringen i 20 kap. 3 § andra
stycket AFL att sådan påföljd skall kunna avse den som utan
giltig anledning vägrar att underkasta sig sådan rehabilitering
som avses i 22 kap. 7 § AFL. Enligt samma lagrum skall även
rehabiliteringsersättning kunna förvägras någon under dessa
förutsättningar.
Som ovan nämnts avser 2 kap. 11 § AFL även åtgärder i form av
medicinsk behandling och medicinsk rehabilitering. Regeringen
föreslår däremot att rehabiliteringspenning enligt 22 kap. 7 §
AFL skall avse arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder med
undantag för medicinsk behandling och medicinsk rehabilitering.
Denna begränsning medför att försäkringskassan genom den
föreslagna ändringen i 20 kap. 3 § andra stycket i
fortsättningen inte kan använda detta lagrum för att sätta ned
eller dra in en sjukpenning eller förtidspension för den som
vägrar att underkasta sig medicinsk behandling resp.
rehabilitering, om åtgärden skulle kunna förkorta en sjukdomstid
eller helt eller delvis förebygga eller häva en nedsättning av
arbetsförmågan. Enligt utskottets mening bör en sådan
sanktionsmöjlighet fortfarande finnas, och regeringen bör därför
återkomma till riksdagen med lagförslag även i denna del.
Beträffande tillägget i 20 kap. 3 § andra stycket AFL att även
rehabiliteringsersättning skall kunna sättas ned eller dras in
när en försäkrad vägrar att delta i en rehabiliteringsåtgärd
vill utskottet erinra om att enligt 22 kap. 7 § AFL skall ett
deltagande i rehabiliteringsåtgärden vara en förutsättning för
rätt till rehabiliteringsersättning över huvud taget. I den mån
rehabiliteringsplanen omfattar flera åtgärder som skall pågå
parallellt bör enligt utskottets mening krävas att den
försäkrade deltar i samtliga åtgärder för att han skall anses
fullfölja rehabiliteringen. Något krav på varsel bör således
inte ställas för att denna ersättning skall kunna dras in när en
försäkrad vägrar att påbörja eller avbryter en rehabilitering.
Utskottet föreslår därför att denna ersättningsform inte anges i
lagrummets andra stycke. Ersättningen skall däremot kunna dras
in eller sättas ned i situationer som anges i 20 kap. 3 § första
stycket AFL. Utskottet tillstyrker även förslaget att
rehabiliteringsersättning skall kunna dras in eller sättas ned i
de situationer som anges i 22 kap. 16 § AFL. Motion Sf49 yrkande
4 bör således avslås.
Rehabiliteringsersättning utges enligt huvudregeln med 100 %
av den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst. Någon
bestämmelse om att ersättningen skall minska om arbetsgivaren
betalar sjuklöneförmån e.d. under rehabiliteringstiden föreslås
inte. I motion Sf49 yrkande 12 anförs att rehabiliteringspenning
bör minska med ersättning som enligt avtal utges under denna
tid. Utskottet vill nämna att ett sådant system har införts i
samband med de ändrade kompensationsnivåerna inom
sjukpenningförsäkringen fr.o.m. den 1 mars 1991. Sjukpenningen
skall nämligen minska om arbetsgivaren under sjukperioden
betalar lön till den anställde överstigande viss nivå. Med lön
jämställs därvid även s.k. AGS-ersättning. Avsikten med den
högre rehabiliteringsersättningen är att en försäkrad skall bli
motiverad att genomgå rehabilitering. Det är dock inte rimligt
att han därvid uppbär högre ersättning än han skulle göra om han
förvärvsarbetade. Utskottet förutsätter att regeringen noga
följer utvecklingen av de avtalsbundna ersättningarna under
rehabiliteringstiden och, om det skulle visa sig att
överkompensation uppkommer, vidtar åtgärder av det slag som
vidtagits beträffande sjukpenningersättningen. Motion Sf49
yrkande 12 får härmed anses tillgodosedd.
Även den som har förtidspension eller sjukbidrag omfattas av
bestämmelserna i 22 kap. AFL. Regeringen föreslår att
rehabiliteringspenningen lägst skall uppgå till det sammanlagda
beloppet av pension, pensionstillskott och kommunalt
bostadstillägg som den försäkrade skulle ha haft om han inte
hade deltagit i rehabiliteringsåtgärden. I propositionen
föreslås däremot inte någon utvidgning av möjligheterna att dra
in en förtidspension eller ett löpande sjukbidrag. I stället
föreslås att 7 kap. 3 § AFL anpassas till de nya bestämmelserna
och att där således anges att en pensionär skall anses ha sin
arbetsförmåga nedsatt i den mån han genomgår åtgärd som avses i
22 kap. 7 § AFL. I 22 kap. 15 § anges vidare att
rehabiliteringspenningen skall minska bl.a. med belopp som utges
i pension, pensionstillskott och bostadstillägg.
Utskottet kan inte finna annat än att regeringens förslag
innebär att den som uppbär förtidspension eller sjukbidrag och
som genomgår arbetslivsinriktad rehabilitering har rätt att ha
kvar sin pension. Även om det blir fråga om att förlänga ett
sjukbidrag under rehabiliteringstiden kan utskottet inte se att
den försäkrade skall kunna anses arbetsför och inte berättigad
till fortsatt sjukbidrag. En pensionär kommer således att ha
rätt att fortsätta uppbära sin pension. Han har enligt
lagförslaget samtidigt rätt att få rehabiliteringspenning med
samma belopp. Denna rehabiliteringspenning skall emellertid
minskas med storleken av pensionsförmånerna, och resultatet för
den som inte vid partiell pension har en sjukpenninggrundande
inkomst fastställd bör bli att rehabiliteringspenningen blir 0
kr. Utskottet kan inte finna något rimligt skäl till en sådan
konstruktion. Den som har förtidspension eller sjukbidrag bör i
stället ha rätt att behålla pensionen under rehabiliteringen.
Detta bör också öka motivationen för en pensionär att delta i
rehabilitering. En annan ordning skulle i många fall kunna leda
till att pensionären fick lägre nettoinkomster eftersom han inte
längre skulle ha rätt till särskilt grundavdrag som pensionär
och dessutom skulle behöva erlägga skatt för det kommunala
bostadstillägget som tidigare varit helt skattefritt.
Pensionären har däremot fortfarande rätt till
rehabiliteringsersättning och kan således få det särskilda
bidraget. Utskottet föreslår att lagtexten ändras så att i 22
kap. 8 § AFL endast anges att rehabiliteringspenning beräknas på
den sjukpenninggrundande inkomsten. Till följd härav är det
heller inte nödvändigt att i 22 kap. 15 § ange att
rehabiliteringspenningen skall minska med de pensionsförmåner
som där anges i punkterna 2--4. Uppkommer fråga om förlängning
av sjukbidraget får arbetsförmågan bedömas på vanligt sätt.
I detta sammanhang vill utskottet framhålla att den samordning
med studiestöd som skall ske enligt 22 kap. 15 § inte bör avse
eventuell lånedel av de nämnda bidragsformerna, och utskottet
föreslår att lagrummet ändras i enlighet härmed.
Genom den av utskottet föreslagna ändringen av 22 kap. 15 §
faller även den av regeringen föreslagna minskningen av
rehabiliteringspenning på grund av vad som utges i vårdbidrag
bort. Utskottet har för sin del inte kunnat finna något motiv
till varför en samordning av dessa båda ersättningsformer
behöver göras.
Regeringen föreslår att rätten till ersättning från
sjukförsäkringen medan en försäkrad i rehabiliteringssyfte
deltar i utbildning skall begränsas. Rehabiliteringsersättning
skall endast kunna beviljas vid sådana utbildningar som kan ge
rätt till utbildningsbidrag, dock att en eftergymnasial
utbildning inte behöver vara inriktad mot sysselsättning i
näringslivet. Som skäl för förslaget anförs den utveckling som
skett i praxis beträffande rätten till sjukpenning i samband med
rehabilitering. Denna praxisutveckling kan beskrivas på följande
sätt.
Mot bakgrund av två plenidomar från dåvarande
försäkringsdomstolen (TAF 42 och 44/1967) ansågs i tillämpningen
rätt till sjukpenning under yrkesinriktad rehabilitering
föreligga endast under förutsättning att den försäkrade -- om
utbildningen inte kom till stånd -- inte kunde antas erhålla en
förvärvsinkomst motsvarande minst hälften av vad han haft
tidigare. Bedömningen härav utgick från förmågan att utföra
arbete på den allmänna arbetsmarknaden som gav dylika inkomster.
Vidare begränsades ersättningstiden normalt till ett år, dvs.
den tid som i regel ansågs tillräcklig för att häva eller
förhindra arbetsoförmåga. Valde den försäkrade en annan
utbildning -- som tog längre tid -- förlängdes inte
ersättningstiden, även om vid dennas utgång arbetsoförmågan inte
kunde anses hävd eller förhindrad. I en år 1980 meddelad
plenidom (FÖD 1981:2) upprätthölls inte längre det tidigare
villkoret på föreliggande eller kommande halv arbetsoförmåga i
fråga om medicinsk rehabilitering. Försäkringsöverdomstolen har
därefter i en år 1983 meddelad dom (FÖD 1984:27) även såvitt
avser yrkesinriktad rehabilitering frångått kravet på att den
nedsättning av arbetsförmågan som omskolningen skall häva eller
förhindra skall uppgå till minst hälften. Utgångspunkten för
bedömningen skall vara den försäkrades normala arbete eller
annat arbete hos arbetsgivaren. Om viss utbildning ansetts
utgöra åtgärd enligt 2 kap. 11 § skall i princip ersättning
betalas ut för hela utbildningstiden även om den överstiger ett
år. Dessa principer har bekräftats av försäkringsöverdomstolen i
ett senare pleniavgörande (FÖD 1987:30). Domen från år 1983
gällde en plåtslagare som led av allergi och astma och som under
fyra år genomgick grundskolestudier och fritidsledarutbildning.
Domen från år 1987 avsåg en livsmedelsarbetare som omskolade sig
på grund av lungsjukdom. Efter 16 veckors utredning vid
arbetsmarknadsinstitut och 32 veckors preparandkurser hade han
genomgått en allmän kontorskurs om 42 veckor.
Enligt regeringens förslag skall rehabiliteringsersättning i
samband med utbildning kunna utges efter i princip samma regler
som gäller enligt 3 och 4 §§ förordningen om
arbetsmarknadsutbildning. Detta innebär att utbildningen skall
avse 1. yrkesutbildning, 2. allmänteoretisk eller orienterande
utbildning som är en nödvändig förberedelse för yrkesutbildning
eller 3. orienterande utbildning i datateknik för personer med
bristfällig eller föråldrad skolutbildning. Eftergymnasial
utbildning bör kunna ge rätt till rehabiliteringsersättning
endast om den omfattar högst 40 studieveckor. Eftergymnasial
utbildning bör inte få vara en fortsättning eller avslutning på
en tidigare påbörjad sådan utbildning och inte heller få vara en
del i en längre sammanhållen eftergymnasial utbildning. Däremot
bör inte så som i arbetsmarknadsutbildningen en begränsning
göras till eftergymnasial utbildning som är inriktad endast mot
sysselsättning i näringslivet.
Enligt förordningen om arbetsmarknadsutbildning skall vad som
i förordningen avses med arbetsmarknadsutbildning kunna beviljas
i första hand den som är eller riskerar att bli arbetslös, har
fyllt 20 år och söker arbete genom den offentliga
arbetsförmedlingen, om utbildningen bedöms kunna leda till ett
stadigvarande arbete.
Enligt vad utskottet erfarit omfattar en
arbetsmarknadsutbildning i regel högst ett år. Det kan dock
förekomma utbildningar på upp till två år och möjligen även tre
år. Utbildningstiden är beroende på utbildningsbehovet och
omständigheterna i det enskilda fallet. Särskilt när det gäller
handikappade personer kan det bli nödvändigt med längre
utbildningstider.
Utskottet delar regeringens uppfattning att den praxis som
utvecklat sig vad gäller rätten till sjukpenning under
utbildning behöver stramas upp. Enligt utskottets mening bör en
utbildning som anses tillräcklig för att omskola en arbetslös
person i regel även vara tillräcklig för den som på grund av
sjukdom behöver omskola sig. Vad gäller eftergymnasial
utbildning bör däremot i enlighet med regeringens förslag inte
uppställas något krav på att utbildningen skall vara
näringslivsinriktad. Enligt utskottets mening innebär denna
begränsning av utbildning på sjukförsäkringens bekostnad inte
ett avsteg från principen att en person skall ha återfått sin
arbetsförmåga efter rehabiliteringen. Genom att arbetsgivarna,
försäkringskassorna och andra rehabiliteringsansvariga i
fortsättningen skall se till att rehabiliteringsåtgärder kommer
till stånd på ett mycket tidigare stadium bör det vara möjligt
att återställa en persons arbetsförmåga på kortare tid.
Regeringen föreslår att rehabiliteringsersättning skall utges
under högst 365 dagar i följd om inte synnerliga skäl talar för
att ersättning skall utges för längre tid. Utskottet anser att
inriktningen på rehabiliteringsarbetet bör vara att en försäkrad
skall ha återfått sin arbetsförmåga inom ett år och att i vart
fall en eventuell utbildning bör vara avslutad inom denna tid.
Redan på grund av vad utskottet ovan angivit om
arbetsmarknadsutbildningens längd bör en begränsning av
rehabiliteringstiden till ett år inte anges i lag. Det är enligt
utskottets mening därtill ett övergripande mål att en sjuk
person verkligen blir rehabiliterad och kan komma tillbaka i
arbete. Utskottet är därför inte berett tillstyrka regeringens
förslag att rehabiliteringsersättning längst skall kunna utges
under ett år om inte synnerliga skäl föreligger. Utskottet vill
däremot understryka vikten av att försäkringskassan hela tiden
ser till att rehabiliteringen fortlöper i enlighet med den plan
som har upprättats. Om avvikelse sker från planen får
försäkringskassan ta ställning till om planen behöver förändras
eller om rehabiliteringen mot bakgrund av de dittillsvarande
resultaten bör avbrytas. Försäkringskassan skall därvid bl.a.
göra en bedömning av vilka insatser som är ekonomiskt rimliga.
Med denna ändring av regeringens förslag anser utskottet att
motionerna Sf47 yrkande 4 och Sf48 får anses tillgodosedda.
Utskottet avstyrker däremot bifall till motion Sf46 yrkande 11.
De kortare utbildningstider och de inriktningar på
utbildningen som kommer att gälla för utbildning med
rehabiliteringsersättning föranleder utskottet att här även ta
upp frågan om vilka övergångsregler som skall gälla. Regeringen
har föreslagit att de nya bestämmelserna skall börja tillämpas
den 1 januari 1992. Endast beträffande den begränsade rätten
till en fjärdedels sjukpenning föreslås särskilda
övergångsregler. Detta kommer således att innebära att
försäkringskassan vid årsskiftet måste upprätta
rehabiliteringsplaner för alla dem som redan beviljats s.k.
3:8-sjukpenning under utbildning. Enligt riksförsäkringsverkets
rekommendationer skall försäkringskassorna för närvarande om
möjligt redan på förhand fatta beslut om huruvida sjukpenning
skall utges för hela utbildningstiden. Enligt utskottets mening
måste försäkringskassorna i övergångsskedet ta särskild hänsyn
till om någon redan fått en flerårig utbildning godkänd som s.k.
2:11-åtgärd. Eftersom utskottet ovan avstyrker regeringens
förslag att tiden med rehabiliteringspenning begränsas till
högst ett år anser utskottet att ett sådant hänsynstagande bör
kunna ske inom ramen för den föreslagna lagstiftningen.
Utskottet förutsätter att regeringen vid utfärdande av
förordningar beaktar att möjlighet måste finnas att övergångsvis
tillåta andra utbildningar.
Utskottet vill i detta sammanhang även ta upp några frågor
rörande rehabilitering av förtidspensionärer och arbetsskadade
personer.
Rehabiliteringsbestämmelserna omfattar även den som har
förtidspension eller sjukbidrag. En pensionär har således rätt
till rehabiliteringsersättning i form av särskilt bidrag under
rehabiliteringen. För närvarande är det inte ovanligt att sjuka
eller handikappade personer har sjukbidrag under flera år medan
de utbildar sig. Särskilt gäller detta handikappade ungdomar.
Utskottet förutsätter att riksförsäkringsverket också följer hur
tillämpningen av de nya rehabiliteringsbestämmelserna i
praktiken inverkar på rätten till sjukbidrag efter en
rehabiliteringsperiod enligt bestämmelserna i 22 kap. AFL och
särskilt uppmärksammar om den som har sjukbidrag har möjlighet
att genomgå en längre utbildning än andra personer.
Utskottet vill i detta sammanhang också erinra om att den som
har en arbetsskada har rätt till livränta enligt lagen om
arbetsskadeförsäkring om förmågan att skaffa sig inkomst genom
arbete är varaktigt nedsatt med minst en femtondel till följd av
skadan. Rehabiliteringen av den som är arbetsskadad kan därför
vara mer långtgående. Detta kan enligt utskottets mening komma
att medföra problem vid rehabiliteringen av en person som anser
sig arbetsskadad men ännu inte har fått denna fråga avgjord.
Visserligen avser regeringen att föreslå en samordning av
sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen för tid innan
arbetsförmågan anses varaktigt nedsatt men inom
arbetsskadeförsäkringen är det vanligt att en person har
livränta medan han genomgår omskolning. Utskottet utgår från att
detta problem kommer att beaktas av den beredning som aviserats
när det gäller samordningen av sjukförsäkringen och
arbetsskadeförsäkringen.
Enligt lagförslaget skall rehabiliteringsersättning kunna
utges fram till 65 års ålder. I motion Sf49 yrkande 11 föreslås
att ersättningsrätten begränsas till 60 års ålder. Rätten till
rehabiliteringsersättning förutsätter bl.a. att
försäkringskassan har godkänt en rehabiliteringsplan. Mot
bakgrund av att försäkringskassan därvid måste förutsättas ha
prövat om den ifrågavarande åtgärden är motiverad finner
utskottet inte skäl föreslå någon lägre åldersgräns för
ersättningsrätten, och utskottet avstyrker bifall till motionen.
I motion Sf310 föreslås att ersättning skall kunna utges till
anhöriga till alkoholister vid deltagande i familjeprogram.
Enligt vad motionärerna uppger betalar försäkringskassan
ersättning för sådant deltagande i vissa fall. Utskottet vill
erinra om den försöksverksamhet som efter beslut av riksdagen
(prop. 1989/90:62, SfU12, rskr. 185) skall pågå under två år vid
två försäkringskassor. Försöksverksamheten syftar bl.a. till att
genom praktisk erfarenhet få kunskap om vilka typer av åtgärder
som bedömts som lämpliga i rehabiliteringshänseende men som inte
genomförts på grund av att någon ansvarig för kostnaderna inte
har kunnat anges och vilken omfattning sådana åtgärder kan ha.
Departementschefen avser att återkomma till regeringen i frågan
när tillräcklig utvärdering av försöksverksamheten har kunnat
göras. Utskottet anser att denna utvärdering bör avvaktas, och
utskottet avstyrker bifall till motion Sf310.
Enligt 3 kap. 8 § fjärde stycket AFL anses som sjukperiod tid,
under vilken en försäkrad i oavbruten följd lider av sjukdom som
avses i 7 §. Om en försäkrad, som uppbär sjukpenning under
rehabilitering med stöd av 3 kap. 8 § andra stycket, tvingas
avbryta rehabiliteringen på grund av sjukdom anses detta som om
sjukperioden fortsätter. Arbetsförmågan har nämligen ansetts
nedsatt med minst en fjärdedel under hela tiden. Enligt
utskottets mening framgår inte av det föreliggande förslaget om
den som uppbär rehabiliteringspenning skall anses lida av
sjukdom som avses i 3 kap. 7 § AFL under tiden. Något hinder att
uppbära sjukpenning enligt detta lagrum på grund av en faktisk
nedsättning av arbetsförmågan under rehabiliteringstiden har
inte föreskrivits. I stället anges att rehabiliteringspenningen
skall minska med vad den försäkrade för samma tid uppbär i
sjukpenning. Betydelsen av begreppet sjukperiod har ökat genom
de sänkta kompensationsnivåer som gäller inom
sjukpenningförsäkringen fr.o.m. den 1 mars 1991. För de tre
första dagarna med sjukpenning i varje sjukperiod utges
sjukpenning med 65 % av den sjukpenninggrundande inkomsten, för
tiden därefter t.o.m. den 90:e dagen i sjukperioden med 80 % och
för tiden därefter med 90 %. Den som lider av sådan sjukdom som
kan antas medföra ett större antal sjukperioder per år skall
kunna få kompensation med 80 % redan från den första dagen. De
sänkta kompensationsnivåerna under de 90 första dagarna av en
sjukperiod har medfört att det bl.a. har blivit svårare för
försäkringskassorna att motivera sjukskrivna personer att
återvända till arbetsplatsen för ett arbetsförsök eftersom -- om
arbetsförsöket misslyckas -- kompensationsnivån för
sjukpenningen sänks under de följande tre månaderna. Om
arbetsförsöket avser högst tre fjärdedelar av en arbetsdag anser
försäkringskassan dock att samma sjukfall fortsätter. Frågan
kommer att än mer aktualiseras om riksdagen antar regeringens
förslag om lagfäst sjuklön enligt proposition 1990/91:181. I
förslaget till lag om sjuklön anges att som sjukperiod anses
sådan tid under vilken arbetstagaren i oavbruten följd lider av
sjukdom som sätter ned arbetsförmågan. Något krav på nedsättning
av arbetsförmågan med minst en fjärdedel skall inte gälla i
detta fall. Begreppen sjukperiod och sjuklöneperiod
kompliceras även av den utvidgning av sjukpenningrätten som nu
föreslås i 3 kap. 7 b § AFL. I sjuklönepropositionen anges
nämligen att arbetstagaren inte har rätt till sjuklön vid
frånvaro från arbetet i samband med behandling som syftar till
att förebygga sjukdom och nedsättning av arbetsförmågan.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att det är
angeläget att begreppet sjukperiod belyses ytterligare.
Utskottet anser att regeringen bör överväga om och i vilken form
särskilda föreskrifter i frågan bör utfärdas. Det anförda bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
En fråga som i viss mån har samband med begreppet sjukperiod
är hur sjukpenningen skall beräknas för de första 14 dagarna av
en sjukperiod i de fall en arbetsgivarperiod inte löper.
Sjukpenning utges endast för de dagar den försäkrade skulle ha
förvärvsarbetat om han inte hade varit sjuk och beräknas i
förekommande fall i förhållande till det antal timmar som
förvärvsarbete skulle ha utförts. Utskottet anser att den som på
grund av sjukdom avbryter en rehabilitering skall ha rätt till
sjukpenning under sjukdomstiden även under den tid ersättningen
enligt huvudregeln skall beräknas som s.k. timsjukpenning.
Utskottet anser det lämpligt att ersättningen därvid beräknas
per kalenderdag på samma sätt som gäller för t.ex. den som är
inskriven vid arbetsmarknadsinstitut. Vad gäller tillfällig
föräldrapenning beräknas sådan enligt huvudregeln alltid med
tillämpning av de s.k. timsjukpenningreglerna. Utskottet
föreslår även här att ersättningen beräknas per kalenderdag för
den som måste avbryta en rehabilitering på denna grund.
Utskottet anser att regeringen bör återkomma med lagförslag även
i dessa delar. Motsvarande ändringar torde erfordras även
beträffande ersättningen för närståendevård och
arbetsskadesjukpenningen.
Utskottet förutsätter att den som uppbär
rehabiliteringspenning skall ha rätt att ha kvar sin
sjukpenninggrundande inkomst och även få denna höjd i takt med
inkomstutvecklingen. Eftersom det inte föreligger något hinder
mot att en försäkrad samtidigt uppbär rehabiliteringspenning och
studiestöd (rehabiliteringspenningen minskas dock med storleken
på studiestödet för samma tid) förutsätter utskottet att
rehabiliteringspenningen för sådana studerande beräknas på den
vilande sjukpenninggrundande inkomsten.
Vissa sjukpenning- och pensionsfrågor
Propositionen
Enligt 3 kap. 7 § AFL utges sjukpenning vid sjukdom som sätter
ned arbetsförmågan med minst en fjärdedel. Med sjukdom jämställs
ett tillstånd av nedsatt arbetsförmåga, som orsakats av sjukdom
för vilken sjukpenning utgetts och som fortfarande kvarstår
efter det att sjukdomen upphört. Rehabiliteringsberedningen
föreslog att sjukdomsbegreppet i lagen skulle anpassas till den
utveckling som skett i praxis men även utvidgas i viss mån.
Beredningen föreslog att med sjukdom skulle jämställas viss
annan nedsättning av den fysiska eller psykiska
prestationsförmågan som sätter ned arbetsförmågan. Regeringen
anger dock i propositionen att orsaksrekvisitet för sjukpenning
inte bör ändras.
I propositionen anförs att det behövs en reglering i AFL av
hur nedsättningen av arbetsförmågan skall bedömas i längre
sjukfall. Med den föreslagna utformningen av förslaget till
ändring i 3 kap. 8 § AFL klargörs också att en prövning av
frågan om ett rehabiliteringsbehov föreligger skall ske så snart
det kan antas att sjukdomsfallet blir långvarigt eller så snart
det bedöms att den försäkrade inte kan återgå i arbete. Vid
bedömningen av rehabiliteringsbehov skall beaktas vad som
rimligen kan begäras av den försäkrade med hänsyn till
sjukdomen, hans utbildning och tidigare verksamhet samt till
ålder, bosättningsförhållanden och andra sådana omständigheter.
I propositionen föreslås också en utvidgning av
sjukpenningrätten till att även omfatta den som genomgår en
behandling som syftar till att förebygga att sjukdom och
nedsättning av arbetsförmågan uppstår för den tid som
behandlingen kräver. Bestämmelserna, som tas in i 3 kap. 7 b §
AFL, har närmare redovisats i föregående avsnitt.
Sjukpenning utges som hel, tre fjärdedels, halv och en
fjärdedels sjukpenning. I propositionen anförs att när fler
nivåer infördes för sjukpenningen var avsikten i första hand att
möjliggöra en successiv återgång i arbetet. Tre fjärdedels, halv
eller en fjärdedels sjukpenning bör dock inte utnyttjas för
längre sjukskrivningsperioder. Departementschefen anser att en
fjärdedels sjukpenning inte skall kunna utges för längre tid än
ett år vid ett och samma sjukfall. Den tiden torde vara
tillräcklig för att denna sjukpenningnivå skall fylla sitt syfte
att underlätta en successiv återgång i arbete.
I propositionen anförs vidare att långa, passiva
sjukskrivningar skall undvikas, och inriktningen bör därför vara
att sjukpenning i regel inte skall utges för en längre period än
ett år. När sjukpenning har utbetalats under ett års tid och
rehabiliteringsåtgärder inte kan komma i fråga samt
nedsättningen av arbetsförmågan bedöms varaktig eller bestående
för avsevärd tid bör ersättningen utges i form av sjukbidrag
eller förtidspension. I de allra flesta fall som kan bli
aktuella för en sådan prövning är det enligt departementschefens
mening rimligt att förvänta sig att tillräckligt underlag
föreligger för att bedöma varaktigheten av nedsättningen av
arbetsförmågan och att tillräckliga försök har kunnat göras för
att helt eller delvis återställa denna. Hon framhåller dock
samtidigt att den angivna principen inte kan ges absolut
giltighet. I situationer där en medicinsk behandling pågår och
det förväntas att den försäkrade därefter helt eller delvis
skall kunna återgå till arbete direkt eller efter en aktiv
rehabilitering bör sjukpenning kunna utges även efter ett år.
Hon framhåller också att förslaget givetvis inte innebär något
hinder för att övergång från sjukpenning till sjukbidrag eller
förtidspension kan aktualiseras tidigare än efter ett års
utbetalning av sjukpenning. Sådan övergång bör genomföras så
snart det är utrett att den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt
varaktigt eller för avsevärd tid. Departementschefen vill i
detta sammanhang fästa uppmärksamheten på vikten av att
rehabiliteringsmöjligheterna prövas noga innan sjukbidrag eller
förtidspension beviljas. Det är särskilt viktigt att
förtidspensioneringar så långt det är möjligt undviks. Detta
gäller inte minst i fråga om unga handikappade. Vidare föreslås
att halv förtidspension skall kunna kombineras med halv
ålderspension.
I propositionen föreslås också en ändring av de s.k.
äldrereglerna inom förtidspensioneringen. Dessa regler, som
finns intagna i 7 kap. 3 § AFL, tillkom år 1970. Äldrereglerna
innebär att mildare villkor gäller för invaliditetsbedömningen
för denna kategori försäkrade och att det inte krävs att äldre
försäkrade blir föremål för rehabiliteringsåtgärder eller
flyttar till en annan ort för att få arbete. Med äldre avsågs
ursprungligen den som uppnått 63 års ålder. I samband med 1976
års pensionsreform med den då genomförda sänkningen av den
allmänna pensionsåldern gjordes vissa uttalanden som ledde till
att riktpunkten för förtidspension enligt äldrereglerna i praxis
kommit att utgöra 60 år. I särskilda fall har äldrereglerna
också tillämpats för personer som varit yngre än 60 år.
Departementschefen anser att en bestämd nedre åldersgräns vid 60
år bör införas för förtidspension enligt de s.k. äldrereglerna.
Ändringen innebär också att ett större ansvar läggs på
försäkringskassorna och arbetsmarknadsmyndigheterna när det är
fråga om försäkrade som inte har uppnått 60 års ålder och som
har enbart ett lindrigt medicinskt handikapp. I propositionen
framhålls att det är viktigt att ordentliga
rehabiliteringsförsök i arbetshänseende görs för dessa.
Motioner
I motion Sf46 anför Gullan Lindblad m.fl. med anledning av
regeringens förslag att en fjärdedels sjukpenning skall kunna
utges under högst ett år att det inte torde föreligga någon risk
för en alltför långvarig deltidssjukskrivning eftersom
pensionsprövning i regel blir aktuell efter cirka ett år.
Däremot finns det enligt motionärerna en risk för
"överpensionering" om en fjärdedels sjukskrivning skall bytas
mot en halv pension. Motionärerna begär därför i yrkande 9 att
riksdagen beslutar införa ytterligare en grad i
förtidspensioneringen, en fjärdedels pension. Motionärerna
avvisar i yrkande 10 regeringens förslag om att sjukpenning
schablonmässigt skall ersättas med förtidspension eller
sjukbidrag. Enligt nuvarande praxis prövas frågan om pension
enligt 16 kap. 1 § andra stycket AFL efter ca ett år.
Motionärerna anser inte att någon schabloniserad övergång till
förtidspension/sjukbidrag till den försäkrades nackdel skall
ske.
Karin Israelsson m.fl. anför i motion Sf49 (yrkande 13) att
förtidspensioneringen för många orsakar ett stort lidande
samtidigt som ökningen av antalet förtidspensionerade är
samhällsekonomiskt oförsvarbar. Sparivern bör enligt
motionärerna inte gå ut över de svagare grupperna i arbetslivet;
äldre kvinnor, unga handikappade och invandrare. Motionärerna
begär därför avslag på förslaget om att sjukpenning i regel
skall ersättas med pension efter ett år. Så gör även Margó
Ingvardsson och Jan-Olof Ragnarsson i motion Sf47 (yrkande 5). I
denna motion anförs att syftet med de ändrade reglerna för
rehabilitering skall vara att hindra att människor slås ut från
arbetsmarknaden och att antalet förtidspensionärer ökar. Mot den
bakgrunden finner motionärerna det märkligt att rätten till
sjukpenning efter i regel ett år skall omvandlas till sjukbidrag
eller förtidspension. Motionärerna anför att det givetvis måste
vara ännu svårare att få tillbaka någon till arbetslivet som är
pensionerad än den som varit sjukskriven länge.
Frågor om ersättning till handikappade ungdomar tas upp av
Bengt Westerberg m.fl. i motion Sf231. Motionärerna anför att
när det handikappade barnet fyller 16 år övergår vårdbidraget
för barnet till pension och eventuell handikappersättning. Detta
gäller även om barnet studerar. Motionärerna anser att detta är
fel, och de begär i yrkande 4 att riksdagen bör ge regeringen
till känna att förtidspensionering av handikappade ungdomar som
studerar bör undvikas. Enligt motionärerna bör vårdbidraget
förlängas eller barnet få någon form av studiestöd om det
fortsätter att studera. Motionärerna begär i yrkande 5 att
regeringen lägger fram förslag till ett system för ersättning då
ett handikappat barn/ungdom studerar på grundskole- eller
gymnasienivå.
Sten-Ove Sundström och Rinaldo Karlsson tar i motion Sf282 upp
en fråga mot bakgrund av att riksdagen år 1990 beslutat begränsa
möjligheterna till pensionering av enbart arbetsmarknadsskäl.
Motionärerna anför att det pågår stora strukturförändringar inom
basindustrierna i de nordligaste länen. Det är orimligt att
förvänta sig att äldre arbetskraft, som endast har några år kvar
till pensioneringen, skall börja gå på arbetsmarknadsutbildning
och vara beredda att flytta söderut. Motionärerna anser att det
är särskilt viktigt att större hänsyn tas till
arbetsmarknadsskälen som en del i en samlad bedömning då det
gäller att ta ställning till pensionsrätten, inte minst då det
gäller äldre försäkrade. Motionärerna begär ett tillkännagivande
i frågan.
I motion Sf235 anför Kjell-Arne Welin att det är olyckligt att
så många personer är förtidspensionerade. Han anser att man
skall sluta att schablonmässigt pensionera människor i arbetsför
ålder. Dessutom bör de som erhållit pension och är under
förslagsvis 55 år utredas på nytt. Man skall då också pröva
möjligheterna till arbete som anpassats individuellt i varje
enskilt fall. Det är också viktigt att olika myndigheter
samordnas och att möjligheterna till rehabilitering väsentligt
förbättras. Motionären anser att riksdagen bör hos regeringen
begära förslag till åtgärder i enlighet med det anförda.
Utskottet
I 3 kap. 8 § AFL finns för närvarande en bestämmelse om hur
bedömningen av arbetsförmågans nedsättning skall ske om
sjukdomen kan antas vara kortvarig. I lagrummet anges att därvid
särskilt skall beaktas om den försäkrade på grund av sjukdomen
är ur stånd att utföra sitt vanliga eller därmed jämförligt
arbete. Regeringen föreslår nu att i ett nytt andra stycke i
denna paragraf skall anges hur nedsättningen av arbetsförmågan
skall bedömas vid längre sjukfall. Enligt utskottets mening är
detta andra stycke utformat så att det i första hand innebär en
föreskrift för försäkringskassan att utreda om
rehabiliteringsåtgärder bör vidtas. Utskottet tillstyrker att
lagrummet får föreslagen lydelse.
Regeringen föreslår också att en fjärdedels sjukpenning under
samma sjukperiod får utges för högst 365 dagar. Med anledning
härav begärs i motion Sf46 yrkande 9 att en lägre grad i
förtidspensioneringen, en fjärdedels pension, införs.
Möjligheterna till en fjärdedels sjukpenning infördes fr.o.m.
den 1 juli 1990 (prop. 1989/90:62, SfU12, rskr. 185). På de skäl
regeringen anfört tillstyrker utskottet att en fjärdedels
sjukpenning under samma sjukperiod endast skall kunna utges för
högst 365 dagar. Utskottet finner inte skäl att nu föreslå att
en fjärdedels pension skall införas, men utskottet förutsätter
att regeringen noga följer utvecklingen av såväl de nya
sjukpenningnivåerna som den föreslagna tidsbegränsningen av en
fjärdedels sjukpenning. Utskottet vill erinra om att riksdagen
nyligen på förslag av utskottet (1990/91:SfU11, rskr. 200) har
avslagit ett motionsyrkande om att förtidspension skall kunna
utges på samma nivåer som sjukpenning. Med det anförda avstyrker
utskottet bifall till motion Sf46 yrkande 9.
Enligt 16 kap. 1 § andra stycket AFL kan försäkringskassan
tillerkänna en försäkrad, som uppbär sjukpenning eller
ersättning för sjukhusvård, förtidspension eller sjukbidrag även
om den försäkrade inte ansökt härom. I propositionen anges att
när sjukpenning har utbetalats under ett års tid och
rehabiliteringsåtgärder inte kan komma i fråga samt
nedsättningen av arbetsförmågan bedöms varaktig eller bestående
för avsevärd tid bör ersättningen utges i form av sjukbidrag
eller förtidspension. I motionerna Sf46 yrkande 10, Sf47 yrkande
5 och Sf49 yrkande 13 motsätter sig motionärerna att så skall
ske.
Riksförsäkringsverket har i allmänna råd 1988:4 om
försäkringskassornas arbete med rehabilitering enligt lagen om
allmän försäkring (AFL) angivit följande beträffande situationen
när försäkringskassan utan ansökningsförfarande beviljar pension
(s. 47).
Förutsättningen för att försäkringskassan skall ta upp frågan
om pensionsprövning är att kassan har gjort en utredning som
visar de omständigheter som föreligger i det enskilda fallet.
Utredningen skall visa att rehabiliterande åtgärder inte kan
antas förbättra den försäkrades möjligheter att få och behålla
ett arbete eller att alla möjligheter har uttömts utan resultat.
Dessutom krävs att följande båda villkor uppfylls för att den
försäkrade skall ha rätt till förtidspension eller sjukbidrag.
-- Att arbetsförmågan är nedsatt med minst hälften p g a
sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska
prestationsförmågan och
-- att arbetsförmågan anses varaktigt nedsatt eller -- när det
gäller sjukbidrag -- beräknas förbli nedsatt för avsevärd tid,
dvs minst ett år framåt.
När den försäkrade uppbär sjukpenning rekommenderar RFV
att försäkringskassan med stöd av bestämmelserna i AFL beslutar
om förtidspension/sjukbidrag utan ansökan från den försäkrade så
snart förutsättningarna för detta föreligger dock tidigast sedan
sjukpenning betalats ut i ett år. Det är emellertid inte ett
krav att sjukpenning skall ha betalats ut löpande under ett år.
Om sjukskrivningen har avbrutits av kortare perioder av
arbetsförsök eller när t ex lärare friskskrivit sig under loven,
så att sjukskrivningsperioder om ett år aldrig uppstår, kan
kassan ändå göra en pensionsprövning om förutsättningarna för
detta i övrigt är uppfyllda.
Utskottet konstaterar att regeringen inte föreslår någon
ändring vare sig av rekvisiten för förtidspension eller
sjukbidrag eller av rekvisiten för rätt till sjukpenning.
Således skall enligt utskottets mening även i fortsättningen
gälla att sjukpenning med stöd av 16 kap. 1 § AFL kan bytas ut
mot förtidspension eller sjukbidrag först när det i det enskilda
fallet är utrett att den försäkrades arbetsförmåga varaktigt
eller för avsevärd tid är nedsatt med minst hälften. Någon
tidsgräns för när så skall anses vara fallet finns inte, och
sjukbidrag eller förtidspension kan aktualiseras redan innan
sjukpenning har betalats ut ett år. Enligt
riksförsäkringsverkets ovan redovisade allmänna råd skall
pensionsprövning göras "tidigast sedan sjukpenning betalats
ut i ett år". Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att
regeringens förslag endast skall uppfattas som en erinran till
försäkringskassorna att ha en bättre bevakning på de längre
sjukfallen. Redan med de förslag om rehabiliteringsverksamheten
i övrigt som läggs fram i propositionen bör enligt utskottets
mening antalet långa, passiverande sjukskrivningar minska. Med
detta uttalande anser utskottet att motionerna Sf46 yrkande 10,
Sf47 yrkande 5 och Sf49 yrkande 13 får anses tillgodosedda.
Utskottet har emellertid vissa erinringar mot utformningen av
lagförslaget i denna del. 16 kap. 1 § andra stycket AFL
tillämpas vid prövning av rätten till såväl förtidspension som
sjukbidrag. Sjukbidrag skall beviljas den vars arbetsförmåga
anses nedsatt med minst hälften för avsevärd tid. Visserligen
skall försäkringskassan även för att bevilja sjukbidrag
konstatera att rehabiliteringsmöjligheterna är uttömda men
enligt utskottets mening måste dessa möjligheter ses i
förhållande till om arbetsförmågan skall anses nedsatt för
avsevärd tid. Således bör en person som t.ex. efter en svår
trafikskada under många år behöver medicinsk behandling och
medicinsk rehabilitering kunna tillerkännas sjukbidrag under
denna tid även om det är möjligt att en arbetslivsinriktad
rehabilitering därefter kan påbörjas. Utskottet föreslår därför
att kravet på uttömda rehabiliteringsmöjligheter inte anges i
själva lagtexten.
Vidare anser utskottet att motion Sf235 med förslag om minskad
förtidspensionering och ökad omprövning av pensionbeslut bör bli
tillgodosedd genom propositionens förslag om en mer aktiv
rehabiliteringsverksamhet, som även skall omfatta
förtidspensionärer.
I motion Sf231 yrkandena 4 och 5 tas upp frågor om ersättning
till handikappade ungdomar. Rehabiliteringsberedningen har
föreslagit att handikappade ungdomar mellan 16 och 25 år skall
ha rehabiliteringsersättning om de deltar i
rehabiliteringsåtgärd eller om arbetsförmågan är varaktigt
nedsatt med minst en fjärdedel. Beredningen har också föreslagit
att åldersgränsen för rätt till förtidspension eller sjukbidrag
skall höjas till 25 år, om inte synnerliga skäl föreligger. I
propositionen anförs att det är angeläget att undvika
förtidspensionering av handikappade ungdomar.
Rehabiliteringsberedningens förslag är emellertid komplicerade
och flera tunga remissinstanser har riktat invändningar mot
förslagen. Frågan kräver därför ytterligare beredning och
regeringen avser att återkomma till riksdagen med förslag vid en
senare tidpunkt.
Även utskottet anser att förtidspensionering av handikappade
ungdomar bör undvikas. Regeringens förslag i denna fråga bör
dock avvaktas, och utskottet avstyrker bifall till motion Sf231
yrkandena 4 och 5.
I propositionen föreslås att de s.k. äldrereglerna endast
skall tillämpas på den som fyllt 60 år. Utskottet tillstyrker
detta förslag och även ändringen i 7 kap. 3 § AFL. Utskottet
vill emellertid tillägga att den försäkrade skall ha uppnått
denna ålder såväl vid försäkringskassans beslut som vid den tid
pensionen avser.
I motion Sf282 anförs att, sedan möjligheten till pension på
enbart arbetsmarknadsskäl avskaffats, större hänsyn bör tas till
arbetsmarknadsskälen vid bedömningen av rätten till
förtidspension för en äldre försäkrad. Utskottet vill med
anledning härav erinra om att utskottet, när förslaget om
upphävande av bestämmelserna om rätt till förtidspension av
arbetsmarknadsskäl behandlades (se 1989/90:SfU12), underströk
vikten av att kraftfulla arbetsmarknadspolitiska åtgärder sätts
in för äldre arbetstagare som blir arbetslösa och har sin
arbetsförmåga kvar. Utskottet anförde vidare att det enligt de
s.k. äldrereglerna inte kan krävas att äldre förvärvsarbetande
genomgår omskolning eller annan utbildning eller flyttar till
annan ort. Inte heller kan det fordras att de underkastar sig
försök med arbetsplacering eller medicinska
rehabiliteringsåtgärder. Om det föreligger en medicinsk grund
skall förtidspension således kunna beviljas den försäkrade när
arbetsmarknadsmyndigheterna inte tämligen omedelbart kan bereda
honom ett lämpligt arbete. Utskottet anser att motion Sf282 får
anses tillgodosedd med det anförda.
Arbetshjälpmedel
I propositionen föreslås att fr.o.m. den 1 juli 1991 skall
från sjukförsäkringen kunna lämnas bidrag i vissa fall till
arbetshjälpmedel. Enligt lagförslaget skall i 2 kap. 14 § AFL
anges att bidrag till sådana arbetshjälpmedel som en
förvärvsarbetande försäkrad behöver som ett led i sin
rehabilitering skall utges enligt föreskrifter som regeringen
meddelar.
För närvarande kan arbetsmarknadsmyndighet lämna bidrag till
arbetshjälpmedel åt handikappade med stöd av förordningen
(1987:409) om bidrag till arbetshjälpmedel m.m. Enligt
förordningen kan bidrag lämnas för att arbetssökande skall kunna
få en anställning. Om särskilda skäl föreligger kan bidrag också
lämnas för handikappade som redan är anställda eller till
företagare eller fria yrkesutövare som är handikappade. Bidrag
kan ges om det behövs särskilda individanpassade
arbetshjälpmedel som går utöver arbetsgivarens grundläggande
ansvar för arbetsmiljön enligt arbetsmiljölagen.
Bidrag kan lämnas både till den handikappade och till
arbetsgivaren för kostnader på högst 50000 kr. För avancerade
datortekniska hjälpmedel kan högre kostnader ersättas.
Arbetsgivaren bekostar fr.o.m. den 1 juli 1990 själv de första
10000 kronorna, varefter bidrag ges för hälften av återstoden.
Större andel kan ersättas i vissa fall. I samband med att en
handikappad person anställs kan bidrag lämnas för hela
kostnaden. Också ett bidrag som lämnas till den handikappade
själv kan avse hela kostnaden.
Enligt propositionen bör ansvaret delas upp så att
sjukvårdshuvudmännen ansvarar för hjälpmedel som handikappade
behöver för sin dagliga livsföring, arbetsmarknadsverket svarar
för bidrag till arbetshjälpmedel o.d. som behövs för att en
arbetslös person med funktionshinder skall kunna få och utföra
ett arbete och försäkringskassorna svarar för motsvarande
kostnader för funktionshindrade som redan har en anställning,
egna företagare och fria yrkesutövare som är etablerade på
arbetsmarknaden.
En sådan förändring av ansvarsfördelningen aviserades redan i
1991 års budgetproposition. Av denna anledning föreslogs att
tionde huvudtitelns anslag C 7. Särskilda åtgärder för
arbetshandikappade skulle minska med ca 75 milj.kr. medan under
femte huvudtitelns anslag D1. Bidrag till sjukförsäkringen
skulle beräknas drygt 86 milj.kr. för arbetshjälpmedel.
De aviserade förändringarna har föranlett ett flertal
motionsyrkanden under den allmänna motionstiden, nämligen
motionerna A236 av Sten Svensson m.fl., A242 (yrkande 7) av
Elver Jonsson m.fl., A260 (yrkande 1) av Rolf L Nilson m.fl.,
A246 av Anita Stenberg m.fl. och A214 av Margareta Persson m.fl.
I motionerna framhålls vikten av att också de som redan har en
anställning skall kunna få arbetshjälpmedel. Särskilt nämns de
som har progredierande sjukdomar och som under anställningstiden
får större behov av hjälpmedel. Dessa har på grund av behovet av
arbetshjälpmedel också mindre möjligheter att få byta
arbetsuppgifter hos sin arbetsgivare. I motion A499 (yrkande 3)
begär Marianne Andersson i Vårgårda och Ingvar Karlsson i
Bengtsfors ett tillkännagivande om att resurserna för bidrag
till hjälpmedel i dag är otillräckliga och måste förstärkas.
Arbetslivsfondens medel bör även kunna användas till hjälpmedel
för arbetshandikappade egenföretagare. I yrkande 8 i motion A242
och yrkande 2 i motion A260 begärs dessutom att till anslaget
Särskilda åtgärder för arbetshandikappade anvisas ytterligare 75
resp. 20 milj.kr. för budgetåret 1991/92.
Utskottet konstaterar att när motionerna väcktes förelåg ännu
inte regeringens slutliga förslag om att försäkringskassan
skulle kunna ge bidrag från sjukförsäkringen för
arbetshjälpmedel till dem som redan är anställda, till egna
företagare och till fria näringsutövare. I propositionen anförs
att hjälpmedlen ofta fyller en viktig roll för att förebygga
sjukskrivning och möjliggöra för personer med
funktionsnedsättningar och långvariga sjukdomstillstånd att
fortsätta som yrkesverksamma. Vidare anges att någon ändring av
praxis beträffande rätten till arbetshjälpmedel inte bör ske
till följd av förändringen av det ekonomiska ansvaret för
hjälpmedlen. Departementschefen utgår från att
försäkringskassorna i sin handläggning av ärenden av detta slag
kommer att utnyttja den kompetens som redan finns inom
arbetsmarknadsorganisationen och hos sjukvårdshuvudmännen för
sakbedömning, utprovning etc. Någon egen teknisk kompetens av
motsvarande slag bör inte byggas upp inom försäkringskassorna. I
propositionen anförs också att regeringen bör fastställa de
närmare villkoren för bidrag till arbetshjälpmedel från
sjukförsäkringen. Dessa bör kunna utformas med ledning av den
nuvarande förordningen om bidrag till arbetshjälpmedel m.m.
Enligt utskottets mening innebär den föreslagna förändringen
ingen försämring av de enskildas möjligheter att få
arbetshjälpmedel. Snarare torde det bli så att försäkringskassan
i ett rehabiliteringsärende kommer att ha större möjligheter att
bedöma behovet av arbetshjälpmedel och lämna bidrag till sådana
som inte ligger inom ramen för arbetsgivarens ansvar enligt
arbetsmiljölagen. Utskottet vill tillägga att en förutsättning
för att få bidrag till arbetshjälpmedel naturligtvis inte skall
vara att den enskilde redan är sjukskriven. En
rehabiliteringsåtgärd kan nämligen vara påkallad för att
förebygga en sjukskrivning. Inriktningen i
rehabiliteringsverksamheten skall också vara att vidta åtgärder
på ett så tidigt stadium som möjligt. Det är dock viktigt att
uppdelningen av ansvaret för arbetshjälpmedel på tre typer av
huvudmän inte leder till någon "gråzon" där enskilda kommer att
drabbas.
Utskottet tillstyrker således regeringens förslag i denna del.
Utskottet anser att motionerna A236, A242 yrkande 7, A499
yrkande 3, A260 yrkande 1, A246 och A214 får anses i huvudsak
tillgodosedda med regeringens förslag och vad utskottet ovan
uttalat. Mot denna bakgrund bör motionerna A242 yrkande 8 och
A260 yrkande 2 om ytterligare medel under tionde huvudtiteln
avslås.
Arbetsskadeförsäkringen
I propositionen anges att en samordning av sjukförsäkringen
och arbetsskadeförsäkringen är av stor betydelse för ett
framgångsrikt rehabiliteringsarbete. I detta avsnitt behandlas
därför motioner med anknytning till arbetsskadeförsäkringen.
Lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) trädde i kraft
den 1 juli 1977 och avser arbetsskador som visar sig fr.o.m.
nämnda tid. Lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring (YFL)
upphörde då att gälla men tillämpas fortfarande på skador som
visat sig dessförinnan.
Den som förvärvsarbetar i verksamhet här i riket är enligt LAF
försäkrad för arbetsskada. Egenföretagare och uppdragstagare är
dock försäkrade endast under förutsättning att de är bosatta i
Sverige. Försäkringen omfattar även den som genomgår utbildning
i den mån utbildningen är förenad med särskild risk för
arbetsskada. I begreppet arbetsskada inryms skada till följd av
olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Även skada
som framkallats genom smitta kan i den mån regeringen så
föreskrivit anses som arbetsskada. Inom arbetsskadeförsäkringen
gäller en särskild bevisregel. Lagen anger att om en försäkrad
har varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan i
arbetet skall skada som han har ådragit sig anses vara orsakad
av den skadliga inverkan om inte betydligt starkare skäl talar
mot det.
Principen bakom LAF är att den som drabbas av arbetsskada
skall i ekonomiskt hänseende försättas i samma situation som om
skadan inte hade inträffat. Försäkringen ersätter inkomstförlust
för skador och sjukdomar som har uppkommit i arbetet om dessa
varar längre är 90 dagar. Under de första 90 dagarna efter det
att skadan inträffade, den s.k. samordningstiden, skall
sjukförsäkringen inom lagen om allmän försäkring i princip svara
för ersättningen till den skadade. Under dessa 90 dagar kan
bl.a. sjukpenning utgå. Kompensationsnivån inom sjukförsäkringen
är för denna tid 65 eller 80 %.
Om sjukdomen består efter samordningstidens slut ersätter
arbetsskadeförsäkringen nödvändiga kostnader för bl.a.
läkarvård, sjukvård och läkemedel. Om sjukdomen medför en
fortsatt nedsättning av förmågan att skaffa sig inkomst genom
arbete med minst hälften, utges sjukpenning från
arbetsskadeförsäkringen. Hel sjukpenning för dag utgör för den
som har en fastställd sjukpenninggrundande inkomst i
normalfallet en trehundrasextiofemtedel av denna inkomst. Blir
nedsättningen av arbetsförmågan bestående, utges livränta från
arbetsskadeförsäkringen. Livräntan vid arbetsskada utgör
skillnaden mellan den inkomst som den försäkrade skulle ha haft
om han inte skadats och den inkomst han trots skadan beräknas
få. Det krävs dock att förmågan att skaffa sig inkomst genom
arbete är nedsatt med minst en femtondel och att
inkomstförlusten för år räknat uppgår till minst en fjärdedel av
det basbelopp som gällde vid början av det år livräntan skall
börja utgå. Arbetsskadeförsäkringen ersätter under dessa
förutsättningar en årlig inkomstförlust upp till samma
inkomsttak som gäller för ATP, dvs. 7,5 basbelopp. Livräntan
grundar rätt till ATP.
Arbetsskadeförsäkringen finansieras huvudsakligen genom
sociala avgifter och avkastning från arbetsskadefonden. Avgiften
utgör för närvarande 0,90 % av avgiftsunderlaget.
I flera motioner begärs att samordningstiden inom
arbetsskadeförsäkringen förlängs till 180 dagar fr.o.m. den 1
juli 1991, nämligen i motionerna Sf46 (yrkande 7) och Sf244
(yrkande 3) av Gullan Lindblad m.fl., Sf50 (yrkande 3) och Sf353
(yrkande 12 i denna del) av Sigge Godin m.fl. och Sf49 (yrkande
6) av Karin Israelsson m.fl. I motion Sf320 (yrkande 3) begär
Karin Israelsson m.fl. ett tillkännagivande om en samordning av
arbetsskade- och sjukförsäkringen.
Regeringen har tidigare aviserat att en samordning bör ske av
sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna. Utgångspunkten har varit
att den enskilde som skadas i sitt arbete skall hållas
skadeslös. Samhällets åtaganden gentemot den skadade skulle
omfatta främst sjukpenning under sjukdomstid,
rehabiliteringspenning under rehabiliteringstid och livränta vid
varaktig nedsättning av arbetsförmågan. Därutöver skulle
arbetsmarknadens parter ta ansvar för vad som krävs för att
hålla de arbetsskadade skadeslösa genom avtalsförsäkringarna. I
propositionen anförs att samordningen av sjuk- och
arbetsskadeförsäkringarna får större konsekvenser för de
avtalsförsäkringar som tecknats av parterna än vad som kunnat
förutses. Departementschefen är därför inte beredd att nu
föreslå några förändringar av arbetsskadeförsäkringen utan har i
stället för avsikt att tillsammans med arbetsmarknadens parter i
en beredning klarlägga fördelningen av åtagandena gentemot de
arbetsskadade mellan samhället och arbetsmarknadens parter.
Som anförs i propositionen är lagen om arbetsskadeförsäkring
och den kompletterande avtalsförsäkringen vid arbetsskada
sammanvävda i ett mycket komplicerat mönster. Utskottet anser
att det är viktigt att åtagandena gentemot de arbetsskadade
klarläggs innan någon förändring sker av samordningstiden inom
arbetsskadeförsäkringen. Resultatet av beredningen med
arbetsmarknadens parter bör därför avvaktas, och utskottet
avstyrker bifall till motionerna Sf46 yrkande 7, Sf244 yrkande
3, Sf50 yrkande 3, Sf353 yrkande 12 i denna del, Sf49 yrkande 6
och Sf320 yrkande 3.
Gullan Lindblad m.fl. föreslår i motionerna Sf46 (yrkande 6)
och Sf244 (yrkande 1) att den nuvarande arbetsskadeförsäkringen
skall ersättas med en obligatorisk försäkring som alla
arbetsgivare skall teckna för sina anställda. Försäkringens
utformning bör regleras i lag, men försäkringen skall tecknas
hos enskilda försäkringsbolag. Premierna bör vara relaterade
till det förväntade skadeutfallet, vilket skulle förstärka
arbetsgivarens intresse av att verka för en god arbetsmiljö.
Motionärerna begär en skyndsam utredning och förslag i enlighet
med det anförda. Även Sigge Godin m.fl. tar i motionerna Sf50
yrkande 2 i denna del och Sf353 yrkande 12 i denna del upp
frågan om en sådan obligatorisk lagfäst försäkring utanför
socialförsäkringen som skulle ersätta den nuvarande
arbetsskadeförsäkringen. Motionärerna anser att frågan bör
övervägas, och de begär en skyndsam utredning härom.
Förslag om differentierade arbetsgivaravgifter begärs i
motionerna Sf352 (yrkande 2) av Bengt Westerberg m.fl., Sf50
(yrkande 2 i denna del) och Sf353 (yrkande 12 i denna del) av
Sigge Godin m.fl., Sf49 (yrkande 3) av Karin Israelsson m.fl.,
Sf215 av Lars Werner m.fl. och Sf355 (yrkande 3) av Ragnhild
Pohanka m.fl.
I propositionen anförs att arbetsmiljökommissionen i sitt
arbete uppmärksammade frågan om ekonomiska styrmedel för att
åstadkomma arbetsmiljöförbättringar. Kommissionen presenterade
ett förslag att differentiera arbetsgivaravgifterna i en s.k.
arbetslivsavgift. Detta förslag bör utvecklas vidare. Enligt
departementschefen innebär en arbetsgivarperiod inom
sjukförsäkringen i praktiken också en form av differentiering av
arbetsgivarnas kostnader med hänsyn till korttidsfrånvaron. I
ett eventuellt framtida system med differentierade avgifter
synes emellertid även kostnaderna för långtidsfrånvaron böra
beaktas och departementschefen avser att föreslå att en
utredning tillsätts med uppgift att utreda möjligheterna och
konsekvenserna av ett system med differentierade
arbetsgivaravgifter. Utredningen bör särskilt uppmärksamma de
administrativa konsekvenserna av ett sådant avgiftssystem och
vidare beakta att systemet inte får leda till ökad utslagning
och utestängning av arbetskraft.
Enligt utskottets mening är det angeläget att ekonomiska
styrmedel införs som kan medverka till att åstadkomma bättre
arbetsmiljöer. Regeringen bör därför snarast återkomma till
riksdagen med förslag om differentierade arbetsgivaravgifter som
kan fungera som sådant styrmedel. Detta bör med bifall till
motionerna Sf352 yrkande 2, Sf50 yrkande 2 i denna del, Sf353
yrkande 12 i denna del, Sf49 yrkande 3, Sf215 och Sf355 yrkande
3 ges regeringen till känna.
Utskottet har tidigare avstyrkt motioner med förslag om en
obligatorisk lagfäst arbetsgivarförsäkring, se senast
1989/90:SfU15. Utskottet kan inte heller nu se något skäl till
att den nuvarande arbetsskadeförsäkringen i sin helhet skall
ersättas med ett försäkringssystem enligt den modell
motionärerna föreslår. Riksdagen bör därför avslå motionerna
Sf46 yrkande 6, Sf244 yrkande 1, Sf50 yrkande 2 i denna del och
Sf353 yrkande 12 i denna del.
Ragnhild Pohanka m.fl. begär i motion Sf355 (yrkande 2) ett
tillkännagivande om att försäkringkassan bör få ersättning från
försäkringsbolag såsom AMF när försäkringskassan gör utredningar
och tar fram statistik som bolaget begär.
Utskottet förutsätter att frågan om försäkringskassans
utredningsskyldighet gentemot i första hand AMF aktualiseras i
samband med beredningen av frågan om en ökad samordning mellan
sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna. Som nämnts har regeringens
utgångspunkt varit att arbetsmarknadens parter därvid skall ta
ansvar för vad som krävs för att hålla de arbetsskadade
skadeslösa genom avtalsförsäkringarna. Den nämnda utredningen av
frågan om fördelningen av åtagandena mellan samhället och
parterna bör därför avvaktas, och utskottet avstyrker bifall
till motion Sf355 yrkande 2.
I flera motioner begärs en översyn av arbetsskadebegreppet.
I motion Sf46 (yrkande 8) anför Gullan Lindblad m.fl. att det
måste skapas klarare kriterier för rätten att uppbära
arbetsskadeersättning. Det är inte rimligt att
praxisförskjutningar medfört att ca 90 % av alla
arbetsskadeanmälningar nu godkänns som arbetsskada. Motionärerna
begär en skyndsam utredning om arbetsskadebegreppet. En sådan
utredning begärs även i motion Sf244 (yrkande 2) av Gullan
Lindblad m.fl.
I motion Sf50 (yrkande 2 i denna del) anför Sigge Godin m.fl.
att det är viktigt att den praxis som tillämpas vid bedömningar
av arbetsskada ses över. Motionärerna anser att kriterierna
måste bli klarare för rätten att uppbära arbetsskadeersättning.
Också i motion Sf353 yrkande 12 i denna del av Sigge Godin m.fl.
tas frågan om arbetsskadebegreppet upp.
Även Karin Israelsson m.fl. begär i motion Sf49 (yrkande 5) en
utredning med uppdrag att skyndsamt föreslå ändringar i
arbetsskadebegreppet. Motionärerna anser att ett ändrat
arbetsskadebegrepp är en förutsättning för en förbättrad
rehabilitering. Härigenom skulle ökade resurser kunna avsättas
för rehabilitering, sjukvård och åtgärder för att förbättra
arbetsmiljön. Enligt motionärerna måste även livräntornas
utformning beaktas i utredningsarbetet. Ett tillkännagivande om
ett ändrat arbetsskadebegrepp begärs vidare i motion Sf320
(yrkandena 1 och 2) av Karin Israelsson m.fl.
Gunilla André och Karin Starrin anför i motion Sf350 yrkande 1
att kvinnor med monotona arbeten har svårt att få sina
sjukdomsbesvär godkända som arbetsskada. Motionärerna begär en
översyn av lagen om arbetsskadeförsäkring i syfte att komma till
rätta med detta problem. Motionärerna begär även en översyn av
arbetsskadeförsäkringen i syfte att försäkringen bör omfatta
fosterskador.
I motion A224 av Siw Persson anförs att ett stort antal
tandsköterskor har fått sådana hälsoproblem av sina arbeten att
de inte kan fortsätta arbetet. De allra flesta har dessutom
förgäves försökt få sina skador klassade som arbetsskador. Detta
innebär enligt motionären att tandsköterskorna utsätts för en
helt annan kontroll och bedömning än andra yrkesgrupper och att
de i helt annan grad än övriga ställs utanför
arbetsskadeförsäkringen. Motionären begär ett tillkännagivande
om att frågan omgående måste utredas och åtgärder vidtas.
I propositionen anges att i samband med beredningen av frågan
om en ökad samordning mellan sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna
blir det även en viktig uppgift för utredningen att följa upp
försäkringsöverdomstolens praxis under den tid
arbetsskadeförsäkringen varit i kraft i syfte att få klarlagt i
vad mån nya vetenskapliga rön, förändrade sjukdomsmönster och
ökad kunskap om arbetsmiljöns inverkan på hälsan förändrat
domstolens bedömningar. Utskottet anser att resultatet av
utredningens arbete bör avvaktas, och utskottet avstyrker bifall
till motionerna Sf46 yrkande 8, Sf244 yrkande 2, Sf50 yrkande 2
i denna del, Sf353 yrkande 12 i denna del, Sf49 yrkande 5, Sf320
yrkandena 1 och 2, Sf350 yrkande 1 i denna del och A224.
Frågan om fosterskador skall omfattas av
arbetsskadeförsäkringen har utskottet tidigare behandlat (se
senast 1989/90:SfU15). Utskottet har därvid anfört att skyddet
för fostret bör lösas genom förebyggande åtgärder och inte genom
en utvidgning av LAF. Således bör gravida kvinnor skyddas från
arbetsmiljöer som kan medföra risk för fosterskador. Utskottet
har även erinrat om vad utskottet anförde i betänkande SfU
1986/87:17, nämligen att kunskaperna om fosterskador var
begränsade och att läget inte minst på arbetsmiljöområdet var
oklart. Utskottet förutsatte dock att arbetarskyddsstyrelsen
uppmärksamt följde det fortlöpande forskningsarbetet på området
och skyndsamt utfärdade föreskrifter i de fall risken för
fosterskador upptäcktes i arbetsmiljön.
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och avstyrker
bifall till motion Sf350 yrkande 1 i denna del.
Utskottet behandlar i detta sammanhang även frågan om
samordning mellan ålders- eller förtidspension enligt AFL och
livränta enligt YFL. Enligt 16 § YFL gäller att livräntan sänks
till tre fjärdedelar av det ursprungliga beloppet när den
skadade blir 65 år. Samtidigt skall enligt 17 kap. 2 § AFL folk-
och tilläggspension i form av ålderspension minskas med tre
fjärdedelar av livräntan. Folkpension till en ålderspensionär
skall dock alltid utges med minst tre fjärdedelar av belopp som
annars skulle ha utgivits. Avdrag på tilläggspension får göras
endast om den pensionsberättigade ägt tillgodoräkna sig
pensionspoäng för minst ett år vid den tidpunkt då skadan
inträffat. Även förtidspension och sjukbidrag samordnas med
livräntan genom att pensionen minskas med tre fjärdedelar av
livräntan. Avdrag från partiell förtidspension får dock endast
göras om skadan inträffat före den tidpunkt från vilken
pensionen utgår. Det lägsta belopp som skall utgå till en
förtidspensionär i form av folkpension är däremot en fjärdedel
av vad som annars skulle ha utgivits. Bestämmelserna i 17 kap. 2
§ gäller även livränta enligt annan lag eller författning som
bestäms av eller utbetalas från riksförsäkringsverket.
I motion Sf308 anför Sigrid Bolkéus att de som drabbats av
yrkesskada eller militärskada före den 1 juli 1977 får en
kraftig minskning av den redan tidigare blygsamma livräntan när
de får ålderspension. Motsvarande gäller också dem som får halv
sjukpension och arbetar vidare på halvtid. De flesta av dem som
skadats i sin ungdom har under större delen av sitt liv levt i
små omständigheter och haft begränsade möjligheter att tjäna in
ATP-poäng, och de får därför en låg pension. Motionären anser
att en ändring av samordningsreglerna bör övervägas så att de
som har yrkesskada eller militärskada inte kommer i sämre
ekonomiskt läge än de som inte skadats. Motionären begär ett
tillkännagivande härom.
Utskottet har i sitt betänkande 1988/89:SfU11 behandlat ett
liknande motionsyrkande. Utskottet erinrade därvid om att
samordningsbestämmelsen infördes på förslag av
socialförsäkringskommittén (SOU 1961:29). Förslaget byggde på
den samordning som då gällde mellan statlig tjänstepension och
yrkesskadeersättning och som innebar att i de pensionsfall, då
rätt till motsvarande yrkesskadeersättning förelåg, utgick en
något högre förmån än i övriga fall. Ökningen motsvarade en
fjärdedel av yrkesskadeersättningen. Utskottet anförde vidare
att med anledning av den år 1976 antagna lagen om
arbetsskadeförsäkring föreslog regeringen i proposition
1976/77:64 om statligt personskadeskydd m.m. vissa
kompletterande bestämmelser. Bl.a. föreslogs en kraftig
uppräkning av livräntor enligt YFL som grundades på en
invaliditet om minst 25 %. Vidare redovisades i propositionen
(s. 120) följande överväganden som
yrkesskadeförsäkringskommittén hade gjort beträffande
samordningen av de äldre livräntorna och den allmänna
försäkringens pensionsförmåner.
De nuvarande samordningsreglerna ger enligt kommitténs mening
i de flesta fall tillfredsställande materiellt resultat i fråga
om de äldre livräntorna. Kommittén är emellertid medveten om att
många livräntetagare upplever det orättvist att
pensionsförmånerna reduceras med viss del av livräntans belopp.
Livräntan utgår ju som kompensation för yrkesskada och borde
därför inte få försämra deras pensionsförmåner. Psykologiskt
känner de sig därför berövade viss del av sin pension och satta
i ett sämre läge än icke yrkesskadade pensionärer. Synpunkter av
detta slag har kommit fram i olika sammanhang och kommittén har
därför övervägt att föreslå en ändring i samordningsreglerna
även för äldre skadefall. Kommittén har prövat olika lösningar.
Att slopa samordningsreglerna skulle leda till
överkompensation. Att låta pensionerna utgå helt men föreskriva
större avdrag på livräntorna än f.n. skulle enligt kommittén
leda till icke önskvärda effekter, bl.a. skulle livräntetagare
med hög ATP tjäna mest på en sådan omläggning.
Regeringen delade kommitténs bedömning att det inte var
lämpligt att genomföra en ändring i samordningsreglerna.
Mot den redovisade bakgrunden fann utskottet i betänkandet
1988/89:SfU11 inte skäl förorda någon ändring i ifrågavarande
samordningsbestämmelser.
Utskottet vidhåller denna inställning och avstyrker bifall
till motion Sf308.
Avslutande synpunkter
Regeringen har i proposition 1990/91:141 lagt fram förslag som
skall möjliggöra en mer effektiv rehabilitering. Inom
försäkringskassorna har man redan inlett ett mer aktivt
rehabiliteringsarbete och många arbetsgivare tar redan i dag ett
stort ansvar för de anställdas rehabilitering. Genom förslaget
får dessa nu ökade möjligheter och bättre verktyg att lyckas med
rehabiliteringsarbetet. Genom förslaget kommer möjligheterna
till effektiva rehabiliteringsinsatser att utsträckas till alla
arbetsplatser och omfatta alla försäkrade.
En effektivare rehabiliteringsverksamhet kommer att ställa
stora krav på alla som medverkar i arbetet. I lagen och lagens
förarbeten kan inte och bör heller inte fullständigt regleras
hur rehabiliteringsverksamheten skall organiseras och än mindre
genomföras i det enskilda fallet. Utskottet förutsätter att
arbetsgivare, försäkringskassa, de försäkrade och andra som är
inblandade i rehabiliteringsverksamhet så småningom kommer att
finna former för hur verksamheten skall bedrivas. Redan i dag
pågår försöksverksamheter som kommer att ge värdefulla
erfarenheter för det fortsatta arbetet. Riksförsäkringsverkets
uppföljning av verksamheten kommer också att bli av stor
betydelse. Särskilt viktigt blir att uppmärksamma om vissa
frågor hamnar mellan olika myndigheters eller andra inblandades
ansvarsområden.
Utskottet har som framgått ovan funnit en rad brister i
regeringens förslag, särskilt vad gäller ersättningssystemet.
Bristerna hänger samman med att man i lagen om allmän försäkring
inför en ny ersättningsform som delvis bygger på principerna för
sjukpenningrätten och delvis bygger på helt nya principer, utan
att dessa principer tydligt klarlagts. Bristerna är i vissa fall
så väsentliga att utskottet övervägt om regeringen borde
komplettera lagförslaget innan riksdagen tar ställning till det.
För att man i första hand hos riksförsäkringsverket och
försäkringskassorna redan nu skall kunna förbereda genomförandet
av reformen och påbörja utbildningsinsatser m.m. föreslår
utskottet emellertid att riksdagen godtar det framlagda
förslaget med vissa ändringar och i övrigt begär att regeringen
återkommer med kompletterande lagförslag som skall kunna träda i
kraft när reformen genomförs den 1 januari 1992.
Utskottet har i andra avseenden gjort vissa påpekanden och
förtydliganden. Även någon mindre ändring har gjorts i
lagtexten. Utskottet har haft en mycket kort tid till sitt
förfogande för granskningsarbetet och utskottet förutsätter att
regeringen överväger om ytterligare kompletteringar erfordras
till följd av de föreslagna förändringarna eller till följd av
vad utskottet i övrigt uttalat.
2. beträffande arbetsgivarens ansvar
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Sf47
yrkande 3 och 1990/91:Sf49 yrkande 1 och med avslag på
motionerna 1990/91:Sf46 yrkande 5 och 1990/91:Sf50 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
arbetsgivares skyldighet att ersätta kostnaderna för
försäkringskassans utredning,
res. 2 (m, fp, c, mp)
3. beträffande den enskildes integritet
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf49 yrkande 2,
res. 3 (m, fp, c, mp)
4. beträffande biträde av facklig förtroendeman
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf47 yrkande 1,
9. beträffande kroniskt sjuka och handikappade
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf47 yrkande 2,
res. 6 (v, mp)
10. beträffande drogmissbruk
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf49 yrkande 15,
res. 7 (c)
11. beträffande yrkesinspektionen
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf49 yrkande 10,
12. beträffande allmänt om rehabiliteringsverksamhet
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf320 yrkande 6,
1990/91:Sf343 yrkande 1, 1990/91:Sf352 yrkande 1 och
1990/91:Sf355 yrkandena 1 och 4,
res. 8 (fp)
res. 9 (mp)
13. beträffande allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf267 yrkande 5,
res. 10 (m)
14. beträffande sjukpenning vid medicinsk behandling m.m.
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om rätt till sjukpenning vid medicinsk
behandling och medicinsk rehabilitering samt om möjlighet till
indragning eller nedsättning av ersättning vid underlåten sådan
behandling eller rehabilitering,
15. beträffande överkompensation
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf49 yrkande 12,
res. 11 (m, fp, c)
16. beträffande aktiv medverkan i utredningen
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf49 yrkande 4,
17. beträffande rehabiliteringsersättning till 65 års
ålder
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf49 yrkande 11,
res. 12 (c)
18. beträffande begränsad tid med
rehabiliteringsersättning
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Sf47
yrkande 4 och 1990/91:Sf48 och med avslag på proposition
1990/91:141 i denna del och motion 1990/91:Sf46 yrkande 11 antar
utskottets förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring såvitt avser 22 kap. 7 § fjärde stycket,
19. beträffande ersättning vid familjebehandling
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf310,
20. beträffande sjukperiod
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om behovet av en belysning av begreppet
sjukperiod,
21. beträffande timsjukpenningberäkning
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om beräkning av sjukpenning m.m. vid avbrott i
rehabiliteringen,
22. beträffande en fjärdedels förtidspension
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf46 yrkande 9,
res. 13 (m, fp, c)
23. beträffande utbyte av sjukpenning mot pension
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf46 yrkande 10,
1990/91:Sf47 yrkande 5 och 1990/91:Sf49 yrkande 13,
24. beträffande omprövning m.m. av förtidspension
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf235,
25. beträffande förtidspensionering av ungdomar
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf231 yrkandena 4 och 5,
res. 14 (m, fp, c, mp)
26. beträffande arbetsmarknadsskäl för pensionering
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf282,
27. beträffande arbetshjälpmedel
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A214, 1990/91:A236,
1990/91:A242 yrkandena 7 och 8, 1990/91:A246, 1990/91:A260
yrkandena 1 och 2 och 1990/91:A499 yrkande 3,
res. 15 (c)
28. beträffande förlängd samordningstid inom
arbetsskadeförsäkringen
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf46 yrkande 7,
1990/91:Sf49 yrkande 6, 1990/91:Sf50 yrkande 3, 1990/91:Sf244
yrkande 3, 1990/91:Sf320 yrkande 3 och 1990/91:Sf353 yrkande 12
i denna del,
res. 16 (m, fp, c)
29. beträffande differentierade arbetsgivaravgifter
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Sf49
yrkande 3, 1990/91:Sf50 yrkande 2 i denna del, 1990/91:Sf215,
1990/91:Sf352 yrkande 2, 1990/91:Sf353 yrkande 12 i denna del
och 1990/91:Sf355 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört om förslag om differentierade
arbetsgivaravgifter,
res. 17 (s)
30. beträffande obligatorisk arbetsgivarförsäkring
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf46 yrkande 6,
1990/91:Sf50 yrkande 2 i denna del, 1990/91:Sf244 yrkande 1 och
1990/91:Sf353 yrkande 12 i denna del,
res. 18 (m, fp)
31. beträffande ersättning från AMF
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf355 yrkande 2,
res. 19 (m, fp, c, mp)
32. beträffande arbetsskadebegreppet
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf46 yrkande 8,
1990/91:Sf49 yrkande 5, 1990/91:Sf50 yrkande 2 i denna del,
1990/91:Sf244 yrkande 2, 1990/91:Sf320 yrkandena 1 och 2 och
1990/91:Sf353 yrkande 12 i denna del,
res. 20 (m, fp, c)
33. beträffande icke godkända arbetsskador
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A224 och
1990/91:Sf350 yrkande 1 i denna del,
34. beträffande fosterskador
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf350 yrkande 1 i denna
del,
res. 21 (mp)
35. beträffande yrkesskadelivränta
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf308,
36. beträffande lagförslagen i övrigt
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:100 och med
anledning av proposition 1990/91:141 antar
dels utskottets förslag till
1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring till
den del förslaget inte berörts under moment 18,
2. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter,
dels regeringens förslag till
3. lag om ändring i lagen (1990:156) om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring,
4. lag om ändring i lagen (1990:1469) om ändring i lagen
(1989:225) om ersättning till smittbärare,
5. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),
6. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
37. att riksdagen lägger proposition 1990/91:141 i övrigt till
handlingarna.
Stockholm den 14 maj 1991
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Gullan Lindblad
Närvarande: Gullan Lindblad (m), Börje Nilsson (s), Ulla
Johansson (s), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c), Lena
Öhrsvik (s), Margit Gennser (m), Nils-Olof Gustafsson (s),
Margareta Persson (s), Hans Dau (m), Barbro Sandberg (fp), Margó
Ingvardsson (v), Ragnhild Pohanka (mp), Maud Björnemalm (s),
Christina Pettersson (s), Arne Mellqvist (s) och Marianne
Jönsson (c).
Karin Israelsson och Marianne Jönsson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18
börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "yrkandena 7--9."
bort ha följande lydelse:
Utskottet motsätter sig att försäkringskassorna får rollen som
samordnare av rehabiliteringsarbetet. Utskottet anser att
ansvaret i stället bör läggas i första hand på primärvården och
den behandlande läkaren. Där har man kunskap om personens
sjukdomsbild och känner väl till vilka vägar som finns för att
både medicinskt och arbetsmässigt återföra patienten till en
bättre livssituation. Även företagshälsovården och
yrkesinspektionen skall ha en självklar del i
rehabiliteringsarbetet. Inom företagshälsovården är samspelet
mellan den sjukvårdande och arbetsvårdande insatsen intim och
här finns goda möjligheter att skapa den nödvändiga
kontinuiteten i rehabiliteringen. Enligt utskottet bör i
företagshälsovårdens arbete också läggas ansvaret för den
arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Företagshälsovården eller
primärvården bör stå för genomförandet av rehabiliteringsplanen.
Till följd av att primärvården får ett ökat ansvar för
rehabiliteringen bör den tillföras ökade resurser.
Det anförda bör med bifall till motion Sf49 yrkandena 7--9 ges
regeringen till känna.
dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
1. beträffande försäkringskassans övergripande ansvar
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf49 yrkandena
7--9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
2. Arbetsgivarens ansvar (mom.2)
Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c),
Margit Gennser (m), Hans Dau (m), Barbro Sandberg (fp), Ragnhild
Pohanka (mp) och Marianne Jönsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19
börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "yrkande 1." bort
ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening kommer åtskilliga arbetsgivare
sannolikt att behöva stöd och hjälp för att rätt kunna hantera
det ansvar de nu får ta på sig. Särskilt de mindre arbetsgivarna
torde behöva sådant stöd. Utskottet anser därför att en
kompletterande lagbestämmelse bör införas som anger att
arbetsgivare med upp till 15 anställda har rätt att, om de så
önskar, få en rehabiliteringsutredning utförd av
försäkringskassan. Härigenom undviker man risk för oklarheter
och kompetenstvister liksom att mindre arbetsgivare belastas
på ett sätt som ingen tjänar på. Man bör också på detta sätt
kunna undvika att en särskild organisation för dessa ändamål
behöver byggas upp på mindre arbetsplatser. Regeringen bör
återkomma med lagförslag i enlighet härmed.
dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
2. beträffande arbetsgivarens ansvar
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Sf46
yrkande 5, 1990/91:Sf49 yrkande 1 och 1990/91:Sf50 yrkande 1 och
med avslag på motion 1990/91:Sf47 yrkande 3 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Den enskildes integritet (mom.3)
Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c),
Margit Gennser (m), Hans Dau (m), Barbro Sandberg (fp), Ragnhild
Pohanka (mp) och Marianne Jönsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19
börjar med "Enligt regeringens" och på s. 20 slutar med "inte
påkallat." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening måste individens rätt till integritet
vid rehabiliteringsutredningen särskilt betonas. Utskottet vill
särskilt framhålla att försäkringskassan endast får lämna ut
information till arbetsgivaren om orsaken till sjukfrånvaron,
t.ex. sjukdomsdiagnos, efter den försäkrades samtycke. Detta bör
med bifall till motion Sf49 yrkande 2 ges regeringen till känna.
dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
3. beträffande den enskildes integritet
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf49 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Tidpunkt m.m. för rehabiliteringsutredning (mom.7)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Hans Dau (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22
börjar med "Utskottet anser" och slutar med "och 4." bort ha
följande lydelse:
Enligt regeringens förslag skall arbetsgivaren påbörja en
rehabiliteringsutredning när en anställd har varit sjukskriven
fyra veckor. Utskottet vill framhålla att vid många
sjukdomsfall, behandlingar och operationer, som leder till
sjukskrivning mer än fyra veckor, tillfrisknar patienten helt.
Det är inte ovanligt med sex veckors sjukskrivning efter mer
komplicerade åtgärder eller svårare sjukdomstillstånd. Utskottet
föreslår därför att rehabiliteringsutredning skall påbörjas
först efter åtta veckors sjukskrivning, om läkaren bedömt att
rehabiliteringsbehov föreligger. Regeringen bör återkomma med
lagförslag i enlighet härmed.
dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
7. beträffande tidpunkt m.m. för rehabiliteringsutredning
att riksdagen med
anledning av motion 1990/91:Sf46 yrkandena 2 och 4 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Kvinnornas situation (mom.8)
Karin Israelsson (c), Ragnhild Pohanka (mp) och Marianne
Jönsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22
börjar med "I motion" och slutar med "inte göras." bort ha
följande lydelse:
Enligt utskottets mening drabbas kvinnor ofta av
belastningsskador på grund av ensidiga och monotona
arbetsuppgifter. Kvinnorna har också en sämre möjlighet att
påverka sin situation eftersom de arbetar deltid, har
huvudansvaret för hem och familj och engagerar sig mindre än män
i det fackliga arbetet. Inslaget av invandrarkvinnor i utsatta
arbeten är också stort. I rehabiliteringsarbetet och i
arbetslivet i övrigt måste man därför beakta kvinnornas hela
sociala situation. Detta bör med bifall till motion Sf49 yrkande
14 ges regeringen till känna.
dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
8. beträffande kvinnornas situation
att riksdagen med
bifall till motion 1990/91:Sf49 yrkande 14 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Kroniskt sjuka och handikappade (mom.9)
Margó Ingvardsson (v) och Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22
börjar med "De kroniskt" och slutar med "riksdagens åtgärd."
bort ha följande lydelse:
Utskottet vill framhålla att förslaget om arbetsgivarens
ansvar för rehabilitering inte får leda till att kroniskt sjuka
och handikappade får ytterligare svårigheter att komma in på
arbetsmarknaden eller att byta arbetsgivare. Detta kan bli
fallet eftersom arbetsgivaren vet att han löper större risk för
att i framtiden få ansvara för omplacering och rehabilitering om
han anställer människor som redan har funktionshinder. Enligt
utskottets mening bör regeringen därför återkomma med förslag
för att stärka kroniskt sjukas och handikappades rätt till
arbetsrehabilitering, t.ex. genom en förstärkning av den s.k.
främjandelagen. Det anförda bör med bifall till motion Sf47
yrkande 2 ges regeringen till känna.
dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
9. beträffande kroniskt sjuka och handikappade
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf47 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Drogmissbruk (mom.10)
Karin Israelsson och Marianne Jönsson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22
börjar med "Den fråga" och på s. 23 slutar med "sålunda
anförts." bort ha följande lydelse:
Ett stort antal sjukskrivningar beror många gånger på ett
begynnande missbruksproblem. Det är därför viktigt att
rehabiliterande insatser görs tidigt och innan ett drogmissbruk
manifesterats. Utskottet anser att missbruksproblemen måste ges
en framskjutande plats i det rehabiliterande arbetet, där
frivilligorganisationernas kunskaper tas till vara. Det anförda
bör med bifall till motion Sf49 yrkande 15 ges regeringen till
känna.
dels att moment 10 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
10. beträffande drogmissbruk
att riksdagen med
bifall till motion 1990/91:Sf49 yrkande 15 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Allmänt om rehabiliteringsverksamhet (mom.12)
Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23
börjar med "Beträffande de" och på s. 24 slutar med "rskr. 94)."
bort ha följande lydelse:
Utskottet vill beträffande rehabiliteringsarbetet framhålla
att försäkringskassan bör ta till vara den kompetens som finns
på företaget, t.ex. vad gäller de tekniska förutsättningarna för
förändringar och arbetsorganisationen inom företaget.
Beslutsfattandet bör även decentraliseras så långt som möjligt
och ske nära det enskilda företaget och i samverkan med
företagshälsovården där sådan finns. Mindre företag bör kunna
samordna sina rehabiliteringsinsatser. Utskottet vill också
framhålla att en allsidig rehabilitering av den försäkrade måste
väga tyngre än önskemålet att återföra honom till den tidigare
arbetsplatsen. Detta bör ges regeringen till känna.
dels att moment 12 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
12. beträffande allmänt om rehabiliteringsverksamhet
att riksdagen med
bifall till motion 1990/91:Sf352 yrkande 1 och med avslag på
motionerna 1990/91:Sf320 yrkande 6, 1990/91:Sf343 yrkande 1
och 1990/91:Sf355 yrkandena 1 och 4 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Allmänt om rehabiliteringsverksamhet (mom.12)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23
börjar med "Beträffande de" och på s. 24 slutar med "rskr. 94)."
bort ha följande lydelse:
Utskottet vill framhålla betydelsen av att
rehabiliteringsåtgärder sätts in snabbt. Det är därför viktigt
att en rehabilitering inte minskar möjligheterna för den som har
anmält en arbetsskada att få skadan godkänd som arbetsskada.
Utskottet vill också framhålla betydelsen av en helhetssyn när
det gäller friskvård och förebyggande hälsovård. Detta måste
beaktas redan i skolan. På arbetsplatserna borde en utökad
pausgymnastik förbättra konditionen och förebygga arbetsskador.
Det anförda bör ges regeringen till känna.
dels att moment 12 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
12. beträffande allmänt om rehabiliteringsverksamhet
att riksdagen med
bifall till motion 1990/91:Sf355 yrkandena 1 och 4 och med
avslag på motionerna 1990/91:Sf320 yrkande 6, 1990/91:Sf343
yrkande 1 och 1990/91:Sf352 yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Hans Dau (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23
börjar med "Beträffande de" och på s. 24 slutar med "rskr. 94)."
bort ha följande lydelse:
I motion Sf267 redovisas förslag till en allmän obligatorisk
sjukvårdsförsäkring. En sådan försäkring, som skulle finansiera
större delen av sjukvården, skulle omfatta alla och avgiften
skulle tas ut i förhållande till den försäkrades inkomst.
Försäkringspengarna skulle följa patienten och ge en möjlighet
att fritt välja sjukvård i såväl offentlig som privat regi. Med
en sådan sjukvårdsförsäkring skulle försäkringskassorna få
anledning se till att de försäkrade i tid får behandling och
förebyggande åtgärder eftersom kassorna också svarar för
betalning av sjukvård, sjukpenning och förtidspension. Härigenom
skulle en effektiv och samordnad rehabilitering underlättas. Det
anförda bör med bifall till motion Sf267 yrkande 5 ges
regeringen till känna.
dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
13. beträffande allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring
att riksdagen med
bifall till motion 1990/91:Sf267 yrkande 5 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Överkompensation (mom.15)
Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c),
Margit Gennser (m), Hans Dau (m), Barbro Sandberg (fp) och
Marianne Jönsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31
börjar med "Rehabiliteringsersättning utges" och slutar med
"anses tillgodosedd." bort ha följande lydelse:
Avsikten med den högre rehabiliteringsersättningen är att en
försäkrad skall bli motiverad att genomgå rehabilitering. Det är
dock inte rimligt att han därvid uppbär högre ersättning än han
skulle ha haft om han hade förvärvsarbetat. Utskottet anser att
ett motsvarande avdragssystem, som sedan den 1 mars 1991 finns
inom sjukpenningförsäkringen, bör införas för
rehabiliteringspenningen. Regeringen bör återkomma med
lagförslag som kan träda i kraft den 1 januari 1992. Det anförda
bör med bifall till motion Sf49 yrkande 12 ges regeringen till
känna.
dels att moment 15 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
15. beträffande överkompensation
att riksdagen med
bifall till motion 1990/91:Sf49 yrkande 12 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. Rehabiliteringsersättning till 65 års ålder (mom.17)
Karin Israelsson och Marianne Jönsson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 35
börjar med "Enligt lagförslaget" och slutar med "till motionen."
bort ha följande lydelse:
Regeringen har föreslagit att rehabiliteringsersättning skall
kunna utges fram till den månad man fyller 65 år. Enligt
utskottets mening torde rehabiliterande åtgärder kort tid före
pensioneringen ge dåligt resultat. Dels torde åtgärderna
upplevas som föga meningsfulla av den enskilde, dels beror
sjukskrivningarna i åldrarna över 60 år i de flesta fall på
utslitningssymtom. Utskottet anser därför att
rehabiliteringsersättning endast skall kunna utgå till den månad
en försäkrad fyller 60 år.
dels att moment 17 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
17. beträffande rehabiliteringsersättning till 65 års
ålder
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf49 yrkande 11
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. En fjärdedels förtidspension (mom.22)
Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c),
Margit Gennser (m), Hans Dau (m), Barbro Sandberg (fp) och
Marianne Jönsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40
börjar med "Möjligheterna till" och slutar med "yrkande 9." bort
ha följande lydelse:
Den 1 juli 1990 infördes flera nivåer inom
sjukpenningförsäkringen. Vid övergången till
förtidspension/sjukbidrag inträffar emellertid det förhållandet
att samma person, som tidigare kunnat vara sjukskriven till
endast en fjärdedel och utföra arbete på tre fjärdedels tid, nu
nödgas bli förtidspensionerad eller erhålla sjukbidrag till
hälften och endast arbeta halvtid. Detta beror på att
förtidspensioneringen endast har tre graderingar, halv, två
tredjedels och hel förtidspension. Särskilt mot bakgrund av att
en fjärdedels sjukpenning i fortsättningen endast skall kunna
uppbäras under 365 dagar under samma sjukperiod är det enligt
utskottets uppfattning synnerligen befogat att införa möjlighet
till en fjärdedels förtidspension. Regeringen bör snarast lägga
fram förslag härom.
dels att moment 22 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
22. beträffande en fjärdedels förtidspension
att riksdagen med
anledning av motion 1990/91:Sf46 yrkande 9 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
14. Förtidspensionering av ungdomar (mom.25)
Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c),
Margit Gennser (m), Hans Dau (m), Barbro Sandberg (fp), Ragnhild
Pohanka (mp) och Marianne Jönsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42
börjar med "Även utskottet" och slutar med "och 5." bort ha
följande lydelse:
När ett handikappat barn fyller 16 år övergår vårdbidraget för
barnet i regel till förtidspension och eventuell
handikappersättning. Detta gäller även om barnet studerar.
Utskottet anser att förtidspensionering av handikappade ungdomar
som studerar bör undvikas. Regeringen bör därför lägga fram
förslag till ett annat system för ersättning för handikappade
ungdomar som studerar på grundskole- eller gymnasienivå.
dels att moment 25 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
25. beträffande förtidspensionering av ungdomar
att riksdagen med
bifall till motion 1990/91:Sf231 yrkandena 4 och 5 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. Arbetshjälpmedel (mom.27)
Karin Israelsson och Marianne Jönsson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 44
börjar med "Enligt utskottets" och på s. 45 slutar med
"huvudtiteln avslås." bort ha följande lydelse:
Utskottet vill framhålla betydelsen av att försäkringskassorna
har tillräckliga medel avsedda för arbetshjälpmedel. Det är
också viktigt att egenföretagare som är handikappade skall kunna
få bidrag till arbetshjälpmedel. Utskottet vill även
framhålla att arbetslivsfondens medel bör kunna användas för
bidrag till hjälpmedel för egenföretagare. Det anförda bör med
bifall till motion A499 yrkande 3 ges regeringen till känna.
dels att moment 27 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
27. beträffande arbetshjälpmedel
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A499 yrkande 3
och med anledning av motionerna 1990/91:A214, 1990/91:A236,
1990/91:A242 yrkandena 7 och 8, 1990/91:A246 och 1990/91:A260
yrkandena 1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
16. Förlängd samordningstid inom arbetsskadeförsäkringen
(mom.28)
Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c),
Margit Gennser (m), Hans Dau (m), Barbro Sandberg (fp) och
Marianne Jönsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 46
börjar med "Som anförs" och slutar med "yrkande 3." bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att, i avvaktan på att åtgärder vidtas för att
man skall komma till rätta med de stora ärendebalanserna vid
försäkringskassorna och kostnaderna för arbetsskadeförsäkringen,
samordningstiden mellan sjukförsäkringen och
arbetsskadeförsäkringen bör förlängas från 90 till 180 dagar.
Regeringen bör därför snarast återkomma med förslag så att en
förlängning av samordningstiden kan träda i kraft den 1 juli
1991.
dels att moment 28 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
28. beträffande förlängd samordningstid inom
arbetsskadeförsäkringen
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Sf46
yrkande 7, 1990/91:Sf49 yrkande 6, 1990/91:Sf50 yrkande 3,
1990/91:Sf244 yrkande 3, 1990/91:Sf320 yrkande 3 och
1990/91:Sf353 yrkande 12 i denna del som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
17. Differentierade arbetsgivaravgifter (mom.29)
Börje Nilsson, Ulla Johansson, Lena Öhrsvik, Nils-Olof
Gustafsson, Margareta Persson, Maud Björnemalm, Christina
Pettersson och Arne Mellqvist (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47
börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "till känna" bort
ha följande lydelse:
I ett flertal motioner begärs förslag om differentierade
arbetsgivaravgifter. Enligt utskottets mening är det viktigt att
ett sådant avgiftssystem inte leder till ökad utslagning och
utestängning av arbetskraft. Frågan måste därför utredas och
övervägas noga. Därvid bör även beaktas vilka administrativa
konsekvenser ett sådant avgiftssystem skulle få. I propositionen
aviseras att en utredning skall tillsättas med uppgift att
utreda möjligheterna och konsekvenserna av ett system med
differentierade arbetsgivaravgifter. Någon riksdagens åtgärd med
anledning av motionerna Sf352 yrkande 2, Sf50 yrkande 2 i denna
del, Sf353 yrkande 12 i denna del, Sf49 yrkande 3, Sf215 och
Sf355 yrkande 3 är därför inte påkallad.
dels att moment 29 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
29. beträffande differentierade arbetsgivaravgifter
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf49 yrkande 3,
1990/91:Sf50 yrkande 2 i denna del, 1990/91:Sf215,
1990/91:Sf352 yrkande 2, 1990/91:Sf353 yrkande 12 i denna del
och 1990/91:Sf355 yrkande 3,
18. Obligatorisk arbetsgivarförsäkring (mom.30)
Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Margit Gennser (m),
Hans Dau (m) och Barbro Sandberg (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47
börjar med "Utskottet har" och slutar med "denna del." bort ha
följande lydelse:
Arbetsskadeförsäkringen i sin nuvarande utformning har visat
sig vara ett mycket svårhanterligt och alltför kostnadskrävande
instrument för att tillgodose behovet av extra försäkringsskydd
utöver den allmänna sjukförsäkringen för dem som skadar sig i
arbetet. Enligt utskottets mening bör därför en ny utredning av
arbetsskadeförsäkringen omgående tillsättas. En utgångspunkt för
utredningen bör vara att den allmänna sjukförsäkringen --
oavsett orsaken till skadan eller sjukdomen -- skall täcka
vårdkostnader och inkomstbortfall under sjukskrivningstiden
enligt de vanliga reglerna inom sjukförsäkringen. Utredningen
bör få i uppdrag att undersöka om försäkringsskyddet för dem som
får sin arbetsförmåga bestående nedsatt till följd av
arbetsskada kan tillgodoses genom en obligatorisk
ansvarighetsförsäkring för arbetsgivare. En sådan
ansvarighetsförsäkring bör kunna tecknas i försäkringsbolag, och
det bör vara möjligt att i avtal mellan parterna reglera hur
försäkringen i detalj skall vara uppbyggd. En
ansvarighetsförsäkring enligt denna modell skall också kunna
omfatta i dag oförsäkrade grupper eller enskilda personer.
Försäkringspremierna, som en arbetsgivare skall erlägga, bör
kunna relateras till det förväntade skadeutfallet. Detta skulle
utgöra ett incitament för arbetsgivaren att ta ett ökat ansvar
för arbetsmiljön. Den personal som i dag handlägger
arbetsskadeärenden vid försäkringskassorna skulle i stället
kunna ägna sig åt rehabilitering av långtidssjukskrivna och
handikappade. Kostnaderna för den allmänna försäkringen skulle
då bli lägre genom att sjukskrivningstiderna kunde förkortas och
antalet förtidspensioneringar kunde minskas. Utskottet
tillstyrker således bifall till motionerna Sf46 yrkande 6, Sf50
yrkande 2 i denna del, Sf244 yrkande 1 och Sf353 yrkande 12 i
denna del.
dels att moment 30 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
30. beträffande obligatorisk arbetsgivarförsäkring
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf46 yrkande
6, 1990/91:Sf50 yrkande 2 i denna del, 1990/91:Sf244 yrkande 1
och 1990/91:Sf353 yrkande 12 i denna del som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
19. Ersättning från AMF (mom.31)
Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c),
Margit Gennser (m), Hans Dau (m), Barbro Sandberg (fp), Ragnhild
Pohanka (mp) och Marianne Jönsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47
börjar med "Utskottet förutsätter" och på s. 48 slutar med
"yrkande 2." bort ha följande lydelse:
Försäkringskassorna biträder AMF-trygghetsförsäkring med
utredningen i vissa arbetsskadeärenden, s.k. serviceärenden.
Detta åsamkar försäkringskassorna stora administrativa
kostnader. AMF erlägger dock inte någon ersättning för
försäkringskassornas utredningsarbete. Utskottet anser att
regeringen i enlighet med förslag som arbetsskadeutredningen
lämnade i sitt betänkande SOU 1985:54 skall förordna dels att
försäkringskassorna skall handlägga serviceärenden åt AMF, dels
att AMF skall ersätta kassorna för självkostnaden för detta
biträde. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall
till motion Sf355 yrkande 2 som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att moment 31 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
31. beträffande ersättning från AMF
att riksdagen med
bifall till motion 1990/91:Sf355 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
20. Arbetsskadebegreppet (mom.32)
Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c),
Margit Gennser (m), Hans Dau (m), Barbro Sandberg (fp) och
Marianne Jönsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 48
börjar med "I propositionen" och på s. 49 slutar med "och A224."
bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det inte rimligt att närmare 90 %
av alla arbetsskadeanmälningar nu godkänns som arbetsskada.
Arbetsskadebegreppet måste därför ändras. Särskilt viktigt är
att kriterierna för vad som skall anses som arbetsskada klart
anges. Regeringen bör låta göra en skyndsam utredning härom och
därefter återkomma till riksdagen med lagförslag i enlighet med
det anförda. Detta bör ges regeringen till känna.
dels att moment 32 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
32. beträffande arbetsskadebegreppet
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf46 yrkande
8, 1990/91:Sf49 yrkande 5, 1990/91:Sf50 yrkande 2 i denna del,
1990/91:Sf244 yrkande 2, 1990/91:Sf320 yrkandena 1 och 2 och
1990/91:Sf353 yrkande 12 i denna del som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
21. Fosterskador (mom.34)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49
börjar med "Frågan om" och slutar med "denna del." bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att även fosterskador bör omfattas av lagen om
arbetsskadeförsäkring. Regeringen bör snarast lägga fram
lagförslag i enlighet härmed. Det anförda bör med bifall till
motion Sf350 yrkande 1 i denna del ges regeringen till känna.
dels att moment 34 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
34. beträffande fosterskador
att riksdagen med
bifall till motion 1990/91:Sf350 yrkande 1 i denna del som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Särskilda yttranden
1. Läkarintyg
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Hans Dau (alla m) anför:
Vi delar uppfattningen i propositionen att begreppet
läkarintyg skall användas för ett enkelt intygande av att
arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom, medan
läkarutlåtande används för utlåtande som innehåller både
uppgifter om diagnos, prognos och ställningstagande till
fortsatt arbetsförmåga. Vi anser att dessa distinktioner skall
upprätthållas.
2. Kvinnornas situation
Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anför:
Med anledning av vad som anförs i motion Sf49 yrkande 14 om
kvinnornas situation vill vi framhålla att det höga sjuktalet
bland kvinnor är en varningssignal som tyder på brister i
arbetslivet. Om sjuktalet skall kunna sänkas måste dessa problem
ägnas ökad uppmärksamhet. Skillnaderna i sjukfrånvaron mellan
män och kvinnor bör enligt vår uppfattning kartläggas och
analyseras som underlag för fortsatta diskussioner om hur
arbetsvillkoren skall kunna förbättras.
3. Kroniskt sjuka och handikappade
Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anför:
Vi delar den uppfattning som kommer till uttryck i motion Sf47
yrkande 1, nämligen att kroniskt sjuka och handikappade inte
skall få svårare att komma in på arbetsmarknaden eller byta
arbetsgivare. Vi anser att deras situation på arbetsmarknaden
bör förbättras genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder, t.ex. i
form av ökade satsningar på lönebidrag eller annat ekonomiskt
stöd. De handikappades situation bör även förbättras genom ökade
satsningar på det handikappolitiska området.
4. Arbetshjälpmedel
Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anför:
Vi anser att den som behöver arbetshjälpmedel skall kunna få
sådana och inte riskera att bli utestängd från arbetslivet. Det
är därför viktigt att försäkringskassan har möjlighet att lämna
bidrag till arbetshjälpmedel i varje enskilt fall där hjälpmedel
erfordras. Vi förutsätter att detta kommer att bli möjligt genom
den nya ordningen där sjukförsäkringsmedel får användas för
sådana bidrag.
5. Lagförslagen i övrigt
Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c),
Margit Gennser (m), Hans Dau (m), Barbro Sandberg (fp) och
Marianne Jönsson (c) anför:
Vi vill framhålla att till de brister i regeringens förslag
som har påpekats i utskottsbetänkandet kommer vissa mera
djupgående problem som måste lösas för att få en fungerande
rehabiliteringslagstiftning. Vi anser således att man för att få
en fullgod rehabiliteringslagstiftning samtidigt måste förändra
arbetsskadeförsäkringen. Att förändringar behövs är alla överens
om. Vi beklagar därför att regeringen inte har förmått att
förelägga riksdagen förslag om de nödvändiga och genomgripande
förändringar som måste vidtas i arbetsskadelagstiftningen. Utan
sådana förändringar kommer den nya rehabiliteringslagstiftningen
att bli haltande och mindre väl fungerande. Det gör det också
svårare att bedöma effekterna och precisionen i den nya
lagstiftningen.
I proposition 1990/91:141 framlagda lagförslag
Bilaga 1
Av utskottet framlagda lagförslag
1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1962:381) om allmän
försäkring1
dels att 2 kap. 11 § skall upphöra att gälla,
dels att 1 kap. 1 §, 3 kap. 7, 8, 9, 13 och 15 §§, 7 kap.
3 §, 11 kap. 2 och 3 §§, 16 kap. 1 § samt 20 kap. 3 och 10 §§
skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 2
kap. 14 §, 3 kap. 7 b § och 7 kap. 3 a §, en ny avdelning,
åttonde avdelningen, och ett nytt kapitel, 22 kap., samt närmast
före 22 kap. nya rubriker av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
1 kap.
1 §
Den allmänna Den allmänna
försäkringen består försäkringen består
av sjukförsäkring, av sjukförsäkring,
folkpensionering och folkpensionering och
försäkring för försäkring för
tilläggspension. Till den tilläggspension. Till
allmänna försäkringen sjukförsäkringen hör
äro anslutna frivillig frågor om rehabilitering.
sjukpenningförsäkring Till den allmänna
och frivillig försäkringen är
pensionsförsäkring. anslutna frivillig
sjukpenningförsäkring
och frivillig
pensionsförsäkring.
2 kap.
14 §
Bidrag till sådana
arbetshjälpmedel som en
förvärvsarbetande
försäkrad behöver som
ett led i sin rehabilitering
utges enligt föreskrifter
som regeringen meddelar.
1 Lagen omtryckt 1982:120.
Senaste lydelse av 2 kap. 11
§ 1990:1407.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
3 kap.
7 §2
Sjukpenning utges vid sjukdom som sätter ned den
försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel. Med sjukdom
jämställs ett tillstånd av nedsatt arbetsförmåga, som orsakats
av sjukdom för vilken sjukpenning utgetts och som fortfarande
kvarstår efter det att sjukdomen upphört.
Saknar den försäkrade Saknar den försäkrade
arbetsförmåga utges hel arbetsförmåga utges hel
sjukpenning. Om sjukpenning. Om
arbetsförmågan inte arbetsförmågan inte
saknas helt men är nedsatt saknas helt men är nedsatt
med minst tre fjärdedelar med minst tre fjärdedelar
utges tre fjärdedels utges tre fjärdedels
sjukpenning. Är sjukpenning. Är
arbetsförmågan nedsatt i arbetsförmågan nedsatt i
mindre grad men med minst mindre grad men med minst
hälften utges halv hälften utges halv
sjukpenning. I annat fall sjukpenning. I annat fall
utges en fjärdedels utges en fjärdedels
sjukpenning. sjukpenning. En fjärdedels
sjukpenning får dock under
samma sjukperiod utges för
högst 365 dagar.
Försäkringskassan får när det finns skäl till det kräva att
läkarintyg ges in för att styrka nedsättning av arbetsförmågan.
När en sjukperiod har
pågått fyra veckor skall
den försäkrade ge in ett
läkarutlåtande till
försäkringskassan, om
kassan begär det. Ett
sådant läkarutlåtande
skall innehålla uppgift om
behovet av rehabilitering,
pågående och planerad
behandling eller
rehabiliteringsåtgärd
samt, om möjligt,
beräknad återstående
sjukdomstid med nedsatt
arbetsförmåga. För
utgifter för
läkarundersökning och
utlåtande som föranleds
av en begäran enligt
fjärde stycket lämnas
ersättning i enlighet med
vad regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande,
riksförsäkringsverket
föreskriver.
2 Senaste lydelse 1990:157.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
7 b §
Sjukpenning enligt 7 §
utges även när den
försäkrade går miste
om förvärvsinkomst i
samband med att han
genomgår en behandling som
syftar till att förebygga
sjukdom och nedsättning av
arbetsförmågan. Som
villkor gäller att
behandlingen har ordinerats av
läkare och ingår i en av
försäkringskassan
godkänd behandlingsplan.
Vidare förutsätts att
den försäkrade för
behandlingen behöver
avstå från
förvärvsarbete minst
två timmar under en dag och
därvid går miste om
minst en fjärdedel av sin
dagsinkomst.
Arbetsförmågan skall
anses nedsatt i den mån den
försäkrade på grund
av behandlingen är
förhindrad att
förvärvsarbeta.
8 §3
Vid bedömande huruvida Vid bedömningen av om
fullständig nedsättning arbetsförmågan är
av arbetsförmågan fullständigt nedsatt skall,
föreligger skall, om om sjukdomen kan antas vara
sjukdomen kan antas vara kortvarig, särskilt beaktas
kortvarig, särskilt beaktas om den försäkrade på
huruvida den försäkrade grund av sjukdomen är ur
på grund av sjukdomen är stånd att utföra sitt
ur stånd att utföra sitt vanliga eller därmed
vanliga eller därmed jämförligt arbete. Om
jämförligt arbete. Om den försäkrade på
den försäkrade på grund av sjukdomen behöver
grund av sjukdomen behöver avstå från
avstå från förvärvsarbete under
förvärvsarbete under minst en fjärdedel av sin
minst hälften av sin normala arbetstid en viss dag,
normala arbetstid en viss dag, skall hans arbetsförmåga
skall hans arbetsförmåga anses nedsatt i minst
anses nedsatt i minst motsvarande mån den dagen.
motsvarande mån den dagen.
3 Senaste lydelse 1988:881.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
Är den försäkrade Om sjukdomen kan antas bli
föremål för långvarig eller den
åtgärd av beskaffenhet, försäkrade bedöms
som angives i 2 kap. 11 § inte kunna återgå till
skall arbetsförmågan sitt arbete, skall
anses nedsatt i den mån den försäkringskassan
försäkrade på grund undersöka om den
av åtgärden är försäkrade efter
hindrad att utföra sådan
förvärvsarbete. rehabiliteringsåtgärd,
som avses i 22 kap. 7 §,
kan försörja sig
själv genom
förvärvsarbete om
arbetsförhållandena
ändras eller om annat
lämpligt arbete erhålls.
Därvid skall beaktas vad
som rimligen kan begäras av
honom med hänsyn till
sjukdomen, hans utbildning och
tidigare verksamhet samt
ålder,
bosättningsförhållanden
och andra sådana
omständigheter.
Om den försäkrade uppbär förtidspension eller särskild
efterlevandepension enlig denna lag, skall vid prövning av den
försäkrades rätt till sjukpenning bedömningen av hans
arbetsförmåga ske med bortseende från den nedsättning av
förmågan eller möjligheten att bereda sig inkomst genom arbete
som ligger till grund för utgående pension.
Som sjukperiod anses tid, under vilken en försäkrad i
oavbruten följd lider av sjukdom som avses i 7 §.
9 §4
En försäkrad kvinna har rätt till havandeskapspenning, om
havandeskap har satt ned hennes förmåga att utföra uppgifterna i
sitt förvärvsarbete med minst en fjärdedel och hon inte kan
omplaceras till annat mindre ansträngande arbete enligt
bestämmelserna i 12 § lagen (1978:410) om rätt till ledighet för
vård av barn, m.m.
En kvinna har även rätt En kvinna har även rätt
till havandeskapspenning om till havandeskapspenning om
hon inte får hon inte får
sysselsättas i sitt sysselsättas i sitt
förvärvsarbete på förvärvsarbete på
grund av en föreskrift om grund av en föreskrift om
förbud mot arbete under förbud mot arbete under
havandeskap, som har meddelats havandeskap, som har meddelats
med stöd av 3 kap. 16 § med stöd av 4 kap. 6 §
arbetsmiljölagen arbetsmiljölagen
(1977:1160), och hon inte kan (1977:1160), och hon inte kan
omplaceras till annat arbete omplaceras till annat arbete
enligt bestämmelserna i 12 enligt bestämmelserna i 12
§ lagen om rätt till § lagen om rätt till
ledighet för vård av ledighet för vård av
barn, m.m. barn, m.m.
4 Senaste lydelse 1990:157.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
Havandeskapspenning utges i fall som avses i första stycket
för varje dag som nedsättningen består, dock tidigast från och
med den sextionde dagen före den beräknade tidpunkten för
barnets födelse, och i fall som avses i andra stycket för varje
dag som förbudet gäller. Havandeskapspenning utges längst till
och med den elfte dagen före den beräknade tidpunkten för
barnets födelse.
Havandeskapspenning utges med belopp som motsvarar kvinnans
sjukpenning enligt 4 §.
13 §5
Frågor om förmåner enligt detta kapitel prövas av den allmänna
försäkringskassa hos vilken den försäkrade är inskriven eller
skulle ha varit inskriven, om han uppfyllt åldersvillkoret i 1
kap. 4 §. Denna försäkringskassa får dock uppdra åt en annan
försäkringskassa att pröva sådana frågor med undantag av frågor
som avses i 5 §.
Bestämmelserna i 2 kap. 11 Bestämmelserna i 2 kap. 13
och 13 §§ tillämpas § tillämpas även i
även i fråga om fråga om sjukpenning. Vid
sjukpenning. Vid tillämpning av 2 kap. 13
tillämpning av 2 kap. 13 § andra stycket skall
§ andra stycket skall hänsyn inte tas till
hänsyn inte tas till särskild sjukpenning enligt
särskild sjukpenning enligt lagen (1977:265) om statligt
lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd.
personskadeskydd.
Bestämmelserna i 3, 5 och 8 §§ i fråga om förtidspension
tillämpas även där den försäkrade skulle ha erhållit sådan
pension, om han varit svensk medborgare.
Har en försäkrad, utan Har en försäkrad, utan
att bestämmelserna i 3 kap. att bestämmelserna i 3 kap.
3 § första stycket är 3 § är tillämpliga,
tillämpliga, efter efter ingången av den
ingången av den månad månad då han uppnådde
då han uppnådde sextiofem års ålder,
sextiofem års ålder, erhållit sjukpenning under
erhållit sjukpenning under etthundraåttio dagar,
etthundraåttio dagar, får den allmänna
får den allmänna försäkringskassan
försäkringskassan besluta att sjukpenning inte
besluta att sjukpenning inte längre skall utgå.
längre skall utgå.
15 §6
Sjukpenning utgår ej för tid då den försäkrade
a) fullgör värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst, om
tjänstgöringen inte avser grundutbildning eller därtill
omedelbart anslutande repetitionsutbildning;
b) är intagen i sådant hem som avses i 12 § lagen (1990:52)
med särskilda bestämmelser om vård av unga med stöd av 3 § sagda
lag;
5 Senaste lydelse 1983:1064.
6 Lydelse enligt 1990/91:FöU8.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
c) är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt;
d) i annat fall är under b) eller c) sagts av annan orsak än
sjukdom tagits om hand på det allmännas bekostnad;
e) vistas utomlands i annat e) vistas utomlands i annat
fall än då den fall än då den
försäkrade insjuknar försäkrade insjuknar
medan han utför arbete som medan han utför arbete som
ett led i en här i riket ett led i en här i riket
bedriven verksamhet eller som bedriven verksamhet eller som
sjöman anställd på sjöman anställd på
svenskt handelsfartyg eller svenskt handelsfartyg eller
under sjukdom eller i fall som under sjukdom eller i fall som
avses i 8 § andra stycket avses i 7 b § reser till
reser till utlandet med utlandet med
försäkringskassans försäkringskassans
medgivande. medgivande.
För varje dag då en försäkrad bereds vård i ett sådant hem för
vård eller boende eller familjehem enligt socialtjänstlagen
(1980:620) som ger vård och behandling åt missbrukare av alkohol
eller narkotika, skall sjukpenningen på begäran av den som
svarar för vårdkostnaderna minskas på det sätt som framgår av 4
§ andra stycket. Det belopp som sjukpenningen minskas med skall
betalas ut till den på vars begäran minskningen har gjorts.
Utan hinder av första stycket utgår sjukpenning till försäkrad
som avses under c) vid sjukdom som inträffar under tid då han
får vistas utom anstalt och därvid bereds tillfälle att
förvärvsarbeta.
7 kap.
3 §
Vid bedömande i vad mån Vid bedömande i vad mån
arbetsförmågan är arbetsförmågan är
nedsatt skall beaktas den nedsatt skall beaktas den
försäkrades försäkrades
förmåga att vid den förmåga att vid den
nedsättning av nedsättning av
prestationsförmågan, prestationsförmågan,
varom är fråga, bereda varom är fråga, bereda
sig inkomst genom sådant sig inkomst genom sådant
arbete, som motsvarar hans arbete, som motsvarar hans
krafter och färdigheter och krafter och färdigheter och
som rimligen kan begäras av som rimligen kan begäras av
honom med hänsyn till hans honom med hänsyn till hans
utbildning och tidigare utbildning och tidigare
verksamhet samt ålder, verksamhet samt ålder,
bosättningsförhållanden bosättningsförhållanden
och därmed jämförliga och därmed jämförliga
omständigheter. omständigheter.
Bedömningen skall göras Bedömningen skall göras
efter samma grunder oavsett efter samma grunder oavsett
arten av den föreliggande arten av den föreliggande
nedsättningen av nedsättningen av
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
prestationsförmågan. I prestationsförmågan. I
fråga om äldre fråga om försäkrad
försäkrad skall som fyllt sextio år skall
bedömningen främst avse bedömningen främst avse
hans förmåga och hans förmåga och
möjlighet att bereda sig möjlighet att bereda sig
fortsatt inkomst genom fortsatt inkomst genom
sådant arbete som han sådant arbete som han
tidigare utfört eller genom tidigare utfört eller genom
annat för honom annat för honom
tillgängligt lämpligt tillgängligt lämpligt
arbete. Med inkomst av arbete arbete. Med inkomst av arbete
likställes i skälig likställs i skälig
omfattning värdet av omfattning värdet av
hushållsarbete i hemmet. hushållsarbete i hemmet.
Är den försäkrade Är den försäkrade
förmål för förmål för
åtgärd av beskaffenhet, åtgärd av beskaffenhet,
som angives i 2 kap. 11 §, som anges i 22 kap. 7 §,
skall arbetsförmågan skall arbetsförmågan
under tiden för under tiden för
åtgärden anses nedsatt i åtgärden anses nedsatt i
den mån den den mån den
försäkrade på grund försäkrade på grund
av åtgärden är av åtgärden är
hindrad att utföra hindrad att utföra
förvärvsarbete. förvärvsarbete.
3 a §
En försäkrad som
uppbär hel ålderspension
enligt denna lag har inte
rätt till
förtidspension. En
försäkrad som uppbär
halv ålderspension enligt
denna lag har inte rätt
till hel förtidspension
eller två tredjedelar av
hel förtidspension.
11 kap.
2 §7
Med inkomst av anställning avses lön eller annan
ersättning i pengar eller andra skattepliktiga förmåner, som en
försäkrad har fått såsom arbetstagare i allmän eller enskild
tjänst. Med lön likställs kostnadsersättning som inte enligt 10
§ uppbördslagen (1953:272) undantas vid beräkning av preliminär
A-skatt. Till sådan inkomst räknas dock inte från en och samme
arbetsgivare utgiven lön som under ett år ej uppgått till 1 000
kronor. Till sådan inkomst räknas inte heller intäkt som avses i
32 § 1 mom. första stycket h och i kommunalskattelagen
(1928:370) eller sådan ersättning som enligt 1 § första stycket
2--6 lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa
förvärvsinkomster utgör underlag för nämnda skatt. I fråga om
arbete som har utförts utomlands bortses vid beräkningen av
pensionsgrundande inkomst från sådana lönetillägg som betingas
av ökade levnadskostnader och andra särskilda förhållanden i
sysselsättningslandet. Såsom inkomst av anställning anses även
7 Lydelse enligt 1990/91:SkU29.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
a) sjukpenning enligt denna a) sjukpenning och
lag eller lagen (1976:380) om rehabiliteringspenning enligt
arbetsskadeförsäkring denna lag samt sjukpenning
eller motsvarande enligt lagen (1976:380) om
ersättning som utgår arbetsskadeförsäkring
enligt annan författning eller motsvarande
eller på grund av ersättning som utgår
regeringens förordnande, i enligt annan författning
den mån ersättningen eller på grund av
träder i stället för regeringens förordnande, i
försäkrads inkomst den mån ersättningen
såsom arbetstagare i träder i stället för
allmän eller enskild försäkrads inkomst
tjänst, såsom arbetstagare i
allmän eller enskild
tjänst,
b) föräldrapenningförmåner,
c) vårdbidrag enligt 9 kap. 4 §, i den mån bidraget inte är
ersättning för merkostnader,
d) dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa,
e) kontant arbetsmarknadsstöd enligt lagen (1973:371) om
kontant arbetsmarknadsstöd,
f) utbildningsbidrag under arbetsmarknadsutbildning och
yrkesinriktad rehabilitering i form av dagpenning,
g) korttidsstudiestöd, vuxenstudiebidrag och utbildningsarvode
enligt studiestödslagen (1973:349),
h) delpension enligt lagarna (1975:380) och (1979:84) om
delpensionsförsäkring,
i) dagpenning till värnpliktiga och vapenfria tjänstepliktiga
under repetitionsutbildning, frivilliga som genomgår utbildning
under krigsförbandsövning eller särskild övning inom
värnpliktsutbildningen, läkare under försvarsmedicinsk
tjänstgöring samt civilförsvarspliktiga,
j) utbildningsbidrag för doktorander,
k) timersättning vid grundutbildning för vuxna (grundvux), vid
vuxenutbildning för psykiskt utvecklingsstörda (särvux) och vid
grundläggande svenskundervisning för invandrare,
l) livränta enligt 4 kap. lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring eller motsvarande livränta som bestäms med
tillämpning av sagda lag,
m) från Sveriges författarfond och konstnärsnämnden utgående
bidrag som ej är att hänföra till inkomst av annat
förvärvsarbete enligt 3 §, i den mån regeringen så förordnar,
n) statsbidrag till arbetslösa som tillskott till deras
försörjning när de startar egen rörelse,
o) värdet av vad den försäkrade tillgodoförs som följd av att
en arbetsgivare lämnar sådant bidrag som tillställs med lön
enligt 2 kap. 3 § andra stycket lagen (1981:691) om
socialavgifter,
p) ersättning enligt lagen (1988:1465) om ersättning och
ledighet för närståendevård,
q) tillfälliga förvärvsinkomster av verksamhet som inte
bedrivs självständigt.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
I fråga om ersättning i pengar eller andra skattepliktiga
förmåner för utfört arbete i annan form än pension samt i fråga
om ersättning till idrottsutövare från visst slag av ideell
förening gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 3 kap. 2 §
andra stycket.
Vid beräkning av inkomst av anställning skall hänsyn tas till
lön eller annan ersättning, som den försäkrade har fått från en
arbetsgivare, som är bosatt utom riket eller är utländsk
juridisk person, endast i fall då den försäkrade sysselsatts här
i riket och överenskommelse inte träffats enligt 3 kap. 2 a §
eller då han tjänstgjort som sjöman ombord på svenskt
handelsfartyg. Vad som sägs här skall inte gälla beträffande lön
till svenska medborgare, om svenska staten eller, där lönen
härrör från utländsk juridisk person, en svensk juridisk person,
som äger ett bestämmande inflytande över den utländska juridiska
personen, enligt av riksförsäkringsverket godtagen förbindelse
har att svara för tilläggspensionsavgiften.
Hänsyn skall ej heller tas till lön eller annan ersättning
från främmande makts beskickning eller lönade konsulat här i
riket eller från arbetsgivare, som tillhör sådan beskickning
eller sådant konsulat och som inte är svensk medborgare. Vad som
sägs här skall inte gälla beträffande lön till svensk medborgare
eller till den som utan att vara svensk medborgare är bosatt i
riket, om en utländsk beskickning här i riket enligt av
riksförsäkringsverket godtagen förbindelse har att svara för
tilläggspensionsavgiften.
Den som åtagit sig förbindelse enligt tredje eller fjärde
stycket skall anses såsom arbetsgivare.
3 §8
Med inkomst av annat förvärvsarbete avses
a) inkomst av aktiv näringsverksamhet här i riket;
b) tillfälliga förvärvsinkomster av självständigt bedriven
verksamhet;
c) ersättning för arbete för någon annans räkning i pengar
eller andra skattepliktiga förmåner;
d) sjukpenning enligt denna d) sjukpenning och
lag eller lagen (1976:380) om rehabiliteringspenning enligt
arbetsskadeförsäkring denna lag samt sjukpenning
eller motsvarande enligt lagen (1976:380) om
ersättning som utgår arbetsskadeförsäkring
enligt annan författning eller motsvarande
eller på grund av ersättning som utgår
regeringens förordnande, i enligt annan författning
den mån ersättningen eller på grund av
träder i stället för regeringens förordnande, i
inkomst som ovan nämnts den mån ersättningen
samt träder i stället för
inkomst som ovan nämnts
samt
e) ersättning som utgör skattepliktig inkomst av tjänst enligt
kommunalskattelagen (1928:370) och som, utan att
anställningsförhållande förelegat, utbetalats av fysisk person
bosatt utomlands eller utländsk juridisk person;
8 Lydelse enligt 1990/91:SkU29.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
allt i den mån inkomsten inte enligt 2 § är att hänföra till
inkomst av anställning.
Har inkomst som avses i första stycket a) eller b) inte
uppgått till 1000 kronor för år, tas den inte i beräkning. Ej
heller tas sådan ersättning som avses i första stycket c) i
beräkning, om ersättningen från den, för vilken arbetet utförts,
under året inte uppgått till 1 000 kronor. Intäkt som avses i 32
§ 1 mom. första stycket h och i kommunalskattelagen (1928:370)
eller sådan ersättning enligt gruppsjukförsäkring eller
trygghetsförsäkring vid arbetsskada som enligt 2 § första
stycket lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa
förvärvsinkomster utgör underlag för nämnda skatt räknas inte
som inkomst av annat förvärvsarbete.
16 kap.
1 §9
Den som önskar pension skall göra ansökan hos allmän
försäkringskassa i enlighet med vad regeringen förordnar.
Försäkringskassan skall dock utan ansökan besluta om hel
ålderspension till en hos kassan inskriven pensionsberättigad
från och med den månad han fyller 65 år, om han inte skriftligen
begärt annat.
Åtnjuter försäkrad Uppbär en försäkrad
sjukpenning eller sjukpenning eller
ersättning för ersättning för
sjukhusvård enligt denna sjukhusvård eller
lag, må allmän rehabiliteringspenning enligt
försäkringskassa denna lag, får
tillerkänna honom försäkringskassan
förtidspension utan hinder tillerkänna honom
av att han icke gjort förtidspension utan hinder
ansökan därom. Detsamma av att han inte gjort
skall gälla då ansökan därom. Detsamma
försäkrad åtnjuter skall gälla då en
sjukpenning, ersättning försäkrad uppbär
för sjukhusvård eller sjukpenning, ersättning
livränta enligt lagen för sjukhusvård eller
(1976:380) om livränta enligt lagen
arbetsskadeförsäkring (1976:380) om
eller motsvarande arbetsskadeförsäkring
ersättning som utgår eller motsvarande
enligt annan författning ersättning som utgår
eller på grund av enligt annan författning
regeringens förordnande. eller på grund av
regeringens förordnande.
Uppbär en försäkrad sjukbidrag eller har handikappersättning
eller vårdbidrag tillerkänts honom för begränsad tid, får den
tid för vilken förmånen skall utgå förlängas utan att ansökan
har gjorts. Motsvarande gäller i fråga om särskild
efterlevandepension som tillerkänts en efterlevande för
begränsad tid.
I den mån regeringen så förordnar må allmän försäkringskassa
tillerkänna den pensionsberättigade pension enligt denna lag
utan hinder av att han icke gjort ansökan därom.
9 Senaste lydelse 1988:881.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
För kostnader för För kostnader för
läkarundersökning och läkarundersökning och
läkarutlåtande vid läkarutlåtande vid
ansökan om ansökan om
förtidspension, förtidspension,
handikappersättning, handikappersättning,
vårdbidrag eller vårdbidrag eller
särskild särskild
efterlevandepension skall efterlevandepension skall
ersättning lämnas i ersättning lämnas i
enlighet med vad regeringen enlighet med vad regeringen
förordnar. eller, efter regeringens
bemyndigande,
riksförsäkringsverket
föreskriver.
20 kap.
3 §10
Ersättning enligt denna lag Ersättning enligt denna lag
må indragas eller får dras in eller sättas
skäligen nedsättas, om ned, om den som är
den som är berättigad berättigad till
till ersättningen ersättningen
a) uppsåtligen åsamkat sig sjukdom eller skada, som orsakat
den utgift eller nedsättning av arbetsförmågan, för vilken
ersättning begäres;
b) ådragit sig sjukdomen eller skadan vid förövandet av
handling, för vilken ansvar genom lagakraftägande dom ådömts
honom;
c) vägrar att underkasta sig undersökning av läkare eller att
följa läkares föreskrifter eller eljest gör sig skyldig till
grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt;
d) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller
vilseledande uppgift angående förhållande, som är av betydelse
för rätten till ersättning.
Vägrar en försäkrad Vägrar en försäkrad
utan giltig anledning att utan giltig anledning att
underkasta sig åtgärd av underkasta sig sådan
beskaffenhet som avses i 2 rehabilitering som avses i 22
kap. 11 § får kap. 7 §får sjukpenning
sjukpenning eller eller förtidspension helt
förtidspension helt eller eller delvis tills vidare
delvis tills vidare förvägras honom, under
förvägras honom, under förutsättning att han
förutsättning att han erinrats om denna
erinrats om denna påföljd. Motsvarande
påföljd. Motsvarande skall gälla i fråga om
skall gälla i fråga om särskild
särskild efterlevandepension, om den
efterlevandepension, om den efterlevande utan giltig
efterlevande utan giltig anledning vägrar att
anledning vägrar att följa ett villkor som
följa ett villkor som uppställts med stöd av
uppställts med stöd av 16 kap. 3 §.
16 kap. 3 §.
10 Senaste lydelse 1988:881.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
10 §11
Beslut av en allmän Beslut av en allmän
försäkringskassa som har försäkringskassa som har
fattats av tjänsteman i fattats av tjänsteman i
ärenden om försäkring ärenden om försäkring
enligt denna lag skall enligt denna lag skall
omprövas av kassan, om det omprövas av kassan, om det
begärs av en enskild som begärs av en enskild som
beslutet angår och beslutet beslutet angår och beslutet
inte har meddelats med stöd inte har meddelats med stöd
av 10 a §. Omprövningen av 10 a §. Omprövningen
skall göras av skall göras av
socialförsäkringsnämnden socialförsäkringsnämnden
om beslutet gäller fråga om beslutet gäller fråga
som avses i 2 kap. 12 a §, som avses i 2 kap. 12 a eller
3 kap. 7--9 eller 17 § 12 b §, 3 kap. 7--9 eller
eller 20 kap. 3 eller 4 §. 17 §, 20 kap. 3 eller 4
§ eller 22 kap. 7--10 eller
16 §.
Vid omprövningen får beslutet inte ändras till den enskildes
nackdel.
Om omprövning begärs av ett beslut och riksförsäkringsverket
överklagar samma beslut, skall försäkringskassan inte ompröva
beslutet. Begäran om omprövning skall anses som ett
överklagande.
ÅTTONDE AVDELNINGEN
Bestämmelser om
rehabilitering
22 kap. Om rehabilitering och
rehabiliteringsersättning
1 §
En försäkrad som är
inskriven hos allmän
försäkringskassa eller
har rätt till sjukpenning
enligt 3 kap. 1 § andra
stycket har möjligheter
till rehabilitering och
rätt till
rehabiliteringsersättning
enligt vad som anges i detta
kapitel.
2 §
Rehabilitering enligt detta
kapitel skall syfta till att
återge den som har drabbats
av sjukdom sin
arbetsförmåga och
förutsättningar att
försörja sig själv
genom förvärvsarbete.
11 Senaste lydelse 1989:121.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
Rehabiliteringsåtgärder
skall planeras i samråd med
den försäkrade och
utgå från dennes
individuella
förutsättningar och
behov.
3 §
Den försäkrades
arbetsgivare skall i samråd
med den försäkrade svara
för att dennes behov av
rehabilitering snarast
klarläggs och för att de
åtgärder vidtas som
behövs för en effektiv
rehabilitering.
Om det inte framstår som
obehövligt skall
arbetsgivaren påbörja en
rehabiliteringsutredning
1. när den försäkrade
till följd av sjukdom har
varit helt eller delvis
frånvarande från sitt
arbete under längre tid
än fyra veckor i följd,
2. när den
försäkrades arbete ofta
har avbrutits av kortare
sjukperioder eller
3. när den försäkrade
begär det.
Rehabiliteringsutredningen
skall i fall som avses i andra
stycket 1 tillställas
försäkringskassan inom
åtta veckor från dagen
för anmälan om
sjukdomsfallet och i fall som
avses i andra stycket 2 inom
samma tid räknat från
dagen för anmälan om det
sjukdomsfall som närmast
föregick
rehabiliteringsutredningen.
Har rehabiliteringsutredningen
gjorts på begäran av den
försäkrade, skall den
tillställas kassan inom
åtta veckor från den dag
då begäran
framställdes hos
arbetsgivaren.
Om rehabiliteringsutredningen
inte kan slutföras inom den
i tredje stycket angivna
tiden, skall detta anmälas
till försäkringskassan
inom samma tid. Därvid
skall uppgift lämnas om
orsaken till dröjsmålet
och om den tidpunkt då
utredningen beräknas vara
avslutad. Sedan utredningen
slutförts skall den
omgående tillställas
försäkringskassan.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
Utredningen skall
genomföras i samråd med
den försäkrades
arbetstagarorganisation, om
den försäkrade medger
det.
Försäkringskassan skall
överta ansvaret för
rehabiliteringsutredningen, om
det finns skäl till det.
4 §
Den försäkrade skall
lämna de upplysningar som
behövs för att
klarlägga hans behov av
rehabilitering och efter
bästa förmåga aktivt
medverka i rehabiliteringen.
5 §
Försäkringskassan
samordnar och utövar
tillsyn över de insatser
som behövs för
rehabiliteringsverksamhet
enlig denna lag.
Försäkringskassan skall
i samråd med den
försäkrade se till att
hans behov av rehabilitering
snarast klarläggs och att
de åtgärder vidtas som
behövs för en effektiv
rehabilitering.
Försäkringskassan skall,
om den försäkrade medger
det, i arbetet med
rehabiliteringen samverka med
hans arbetsgivare och
arbetstagarorganisation,
hälso- och sjukvården,
socialtjänsten samt
arbetsmarknadsmyndigheterna
och andra myndigheter som kan
vara berörda.
Försäkringskassan skall
därvid verka för att
dessa, var och en inom sitt
verksamhetsområde, vidtar
de åtgärder som
behövs för en effektiv
rehabilitering av den
försäkrade.
Försäkringskassan skall
se till att
rehabiliteringsinsatser
påbörjas så snart det
av medicinska och andra
skäl är möjligt.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
6 §
Om den försäkrade
behöver en
rehabiliteringsåtgärd,
för vilken ersättning
kan utges enligt detta
kapitel, skall
försäkringskassan
upprätta en
rehabiliteringsplan. Planen
skall såvitt möjligt
upprättas i samråd med
den försäkrade.
Rehabiliteringsplanen skall
ange de
rehabiliteringsåtgärder
som skall komma i fråga och
vem som har ansvaret för
dem, en tidsplan för
rehabiliteringen samt
uppgifter i övrigt som
behövs för att
genomföra rehabiliteringen.
Planen skall även
innehålla uppgift om den
beräknade kostnaden för
ersättning under
rehabiliteringstiden.
Försäkringskassan skall
fortlöpande se till att
rehabiliteringsplanen följs
och att det vid behov görs
nödvändiga ändringar
i den.
7 §
Rehabiliteringsersättning
utges när en
försäkrad, vars
arbetsförmåga till
följd av sjukdom är
nedsatt med minst en
fjärdedel, deltar i
arbetslivsinriktad
rehabilitering som avser att
förkorta sjukdomstiden
eller att helt eller delvis
förebygga eller häva
nedsättning av
arbetsförmågan.
Rehabiliteringsersättning
består av
rehabiliteringspenning och
särskilt bidrag.
Rehabiliteringsersättning
utbetalas efter ansökan av
den försäkrade.
Rehabiliteringsersättning
utges längst till och med
månaden före den då
den försäkrade fyller 65
år.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer
får meddela föreskrifter
om
rehabiliteringsersättning
vid utbildning.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
8 §
Hel rehabiliteringspenning
utgör för dag den
fastställda
sjukpenninggrundande
inkomsten, delad med 365.
Rehabiliteringspenningen
avrundas till närmaste hela
krontal.
9 §
Saknar den försäkrade
arbetsförmåga utges hel
rehabiliteringspenning. Om
arbetsförmågan inte
saknas helt men är nedsatt
med minst tre fjärdedelar
utges tre fjärdedels
rehabiliteringspenning. Är
arbetsförmågan nedsatt i
mindre grad men med minst
hälften utges halv
rehabiliteringspenning. I
annat fall utges en
fjärdedels
rehabiliteringspenning.
Arbetsförmågan skall
under tiden för
rehabiliteringsåtgärden
anses nedsatt i den mån den
försäkrade på grund
av åtgärden är
förhindrad att
förvärvsarbeta.
10 §
Särskilt bidrag utges under
rehabiliteringstiden för
kostnader som uppstår
för den försäkrade i
samband med rehabiliteringen.
Ytterligare föreskrifter om
sådant bidrag får
meddelas av regeringen.
11 §
Den försäkrade skall
så snart det kan ske och
senast inom två veckor till
försäkringskassan
anmäla sådan ändring
av sina förhållanden som
är av betydelse för
rätten till
rehabiliteringsersättning
eller för
rehabiliteringsersättningens
storlek.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
12 §
Bestämmelserna i 3 kap. 16
§ första-femte styckena
tillämpas även i
fråga om
rehabiliteringspenning.
13 §
Den som får
rehabiliteringsersättning
får behålla
ersättningen 1. vid
kortvarig ledighet för
enskild angelägenhet av
vikt och 2. vid ledighet på
grund av uppehåll i
rehabiliteringen enligt
föreskrifter som meddelas
av regeringen eller den
myndighet som regeringen
bestämmer.
14 §
För varje dag då den
försäkrade får
sjukhusvård eller vistas
vid en sådan
vårdinrättning som anges
i 3 kap. 4 a § skall
rehabiliteringspenningen
minskas med belopp som
framgår av 3 kap. 4 §
andra stycket.
15 §
Rehabiliteringspenningen skall
minskas med det belopp den
försäkrade för samma
tid får som
1. sjukpenning eller
föräldrapenningförmån
enligt denna lag,
2. sjukpenning eller
livränta enligt lagen
(1976:380) om
arbetsskadeförsäkring
eller motsvarande
ersättning enligt någon
annan författning, dock
inte livränta till
efterlevande samt i övrigt
endast till den del
ersättningen avser samma
inkomstbortfall som
rehabiliteringspenningen är
avsedd att täcka,
3. studiehjälp,
studiemedel,
korttidsstudiestöd,
särskilt vuxenstudiestöd
eller utbildningsarvode enligt
studiestödslagen
(1973:349), dock inte till den
del ersättningen är
återbetalningspliktig,
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
4. dagpenning enligt
förordningen (1987:406) om
arbetsmarknadsutbildning.
16 §
Rehabiliteringsersättning
enligt detta kapitel får,
om omständigheterna
motiverar det, dras in eller
sättas ned om den
försäkrade
1. vägrar att ta emot
besök av en person, som
fått i uppdrag av
försäkringskassan att
utreda rätten till
rehabiliteringsersättning
eller behovet av
rehabiliteringsåtgärd,
2. vägrar att lämna
upplysningar som behövs
för att klarlägga
behovet av
rehabiliteringsåtgärd,
3. underlåter att till
försäkringskassan
anmäla sådan ändring
av förhållande, som
är av betydelse för
rätten till
rehabiliteringsersättning
eller för
rehabiliteringsersättningens
storlek.
Om nedsättning eller
indragning i andra fall av
ersättning som här avses
föreskrivs i 20 kap. 3
§.
17 §
Frågor som avses i detta
kapitel prövas av den
allmänna
försäkringskassa hos
vilken den försäkrade
är inskriven eller skulle
ha varit inskriven om han hade
uppfyllt åldersvillkoret i
1 kap. 4 §. Denna
försäkringskassa får
dock uppdra åt en annan
försäkringskassa att
pröva sådana frågor.
1. Denna lag träder i kraft i fråga om 2 kap. 14 § och 3 kap.
9 § den första juli 1991 och i övrigt den 1 januari 1992.
2. Vid tillämpning av den nya föreskriften i 3 kap. 7 § andra
stycket i fall då sjukperioden har påbörjats före den 1 januari
1992 bortses från det antal dagar med en fjärdedels sjukpenning
som infallit före nämnda datum.
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § lagen (1981:691) om
socialavgifter1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
2 kap.
4 §2
Vid bestämmande av avgiftsunderlaget skall bortses från
1. ersättning till en och samme arbetstagare om den under året
inte uppgått till 1 000 kronor,
2. ersättning till arbetstagare som vid årets ingång fyllt 65
år,
3. ersättning till 3. ersättning till
arbetstagare vid sjukdom eller arbetstagare vid sjukdom eller
ledighet för vård av ledighet för vård av
barn eller med anledning av barn eller med anledning av
barns födelse, till den del barns födelse, till den del
ersättningen motsvarar ersättningen motsvarar
sjukpenning eller sjukpenning,
föräldrapenning som föräldrapenning eller
arbetsgivare får uppbära rehabiliteringspenning som
enligt 3 kap. 16 § eller 4 arbetsgivare får uppbära
kap. 18 § lagen (1962:381) enligt 3 kap. 16 §, 4 kap.
om allmän försäkring, 18 § eller 22 kap. 12 §
lagen (1962:381) om allmän
försäkring,
4. uppdragsersättning för vilken bevillningsavgift har erlagts
enligt lagen (1908:128) om bevillningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter,
5. ersättning som en arbetsgivare utgett till barn för arbete
som utförts i hans förvärvsverksamhet i de fall avdrag för
ersättningen inte får göras vid inkomsttaxeringen,
6. ersättning till den del denna motsvarar kostnader i arbetet
som arbetstagare haft att täcka med ersättningen,
7. ersättning för tjänstgöring i verkskydd enligt 47 § tredje
stycket civilförsvarslagen (1960:74), i den mån ersättningen
utgör eller motsvarar dagpenning,
8. ersättning för arbete som har utförts utomlands, till den
del denna inte räknas som lön enligt 11 kap. 2 § första stycket
lagen om allmän försäkring,
9. ersättning för skiljemannauppdrag i fall där parterna i
skiljeförfarandet är av utländsk nationalitet,
10. ersättning som på grund av bestämmelserna i 5 § lagen
(1984:947) om beskattning av utländska forskare vid tillfälligt
arbete i Sverige inte utgör skattepliktig intäkt,
1 Lagen omtryckt 1989:633.
2 Lydelse enligt 1990/91:SkU29.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
11. ersättning som avses i 3 kap. 2 a § lagen om allmän
försäkring,
12. intäkt som avses i 32 § 1 mom. första stycket h och i
kommunalskattelagen (1928:370),
13. sådan ersättning som enligt 1 § första stycket 2--6 lagen
(1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster
utgör underlag för nämnda skatt,
14. ersättning till en och samme idrottsutövare från en sådan
ideell förening som avses i 7 § 5 mom. lagen (1947:576) om
statlig inkomstskatt och som har till huvudsakligt syfte att
främja idrottslig verksamhet, om ersättningen från föreningen
under året inte uppgått till ett halvt basbelopp enligt lagen om
allmän försäkring.
Bestämmelsen i första stycket 6 är tillämplig endast om
kostnaderna kan beräknas uppgå till minst 10 procent av
arbetstagarens ersättning från arbetsgivaren under utgiftsåret.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
fastställa schablon för beräkning av arbetstagares kostnader i
viss verksamhet.
I fråga om inkomst från fåmansföretag och fåmansägt
handelsbolag skall föreskrifterna i punkt 13 av anvisningarna
till 32 § kommunalskattelagen (1928:370) tillämpas vid
bestämmande av avgiftsunderlaget.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Propositionerna 3
Motionerna 3
Utskottet 9
Inledning 9
Rehabilitering och ansvarsfördelning 10
Propositionen 10
Motioner 14
Utskottet 18
Ersättning under rehabilitering 24
Propositionen 24
Motioner 26
Utskottet 27
Vissa sjukpenning- och pensionsfrågor 37
Propositionen 37
Motioner 39
Utskottet 40
Arbetshjälpmedel 43
Arbetsskadeförsäkringen 45
Avslutande synpunkter 51
Hemställan 52
Reservationer 55
1. Försäkringskassans övergripande ansvar (c) 55
2. Arbetsgivarens ansvar (m, fp, c, mp) 56
3. Den enskildes integritet (m, fp, c, mp) 56
4. Tidpunkt m.m. för rehabiliteringsutredning (m) 57
5. Kvinnornas situation (c, mp) 57
6. Kroniskt sjuka och handikappade (v, mp) 57
7. Drogmissbruk (c) 58
8. Allmänt om rehabiliteringsverksamhet (fp) 58
9. Allmänt om rehabiliteringsverksamhet (mp) 59
10. Allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring (m) 59
11. Överkompensation (m, fp, c) 60
12. Rehabiliteringsersättning till 65 års ålder (c) 60
13. En fjärdedels förtidspension (m, fp, c) 61
14. Förtidspensionering av ungdomar (m, fp, c, mp) 61
15. Arbetshjälpmedel (c) 62
16. Förlängd samordningstid inom
arbetsskadeförsäkringen (m, fp, c) 62
17. Differentierade arbetsgivaravgifter (s) 63
18. Obligatorisk arbetsgivarförsäkring (m, fp) 63
19. Ersättning från AMF (m, fp, c, mp) 64
20. Arbetsskadebegreppet (m, fp, c) 64
21. Fosterskador (mp) 65
Särskilda yttranden 65
1. Läkarintyg (m) 65
2. Kvinnornas situation (fp) 66
3. Kroniskt sjuka och handikappade (fp) 66
4. Arbetshjälpmedel (fp) 66
5. Lagförslagen i övrigt (m, fp, c) 66
Bilaga 1 I proposition 1990/91:141 framlagda lagförslag 68
Bilaga 2 Av utskottet framlagda lagförslag 74