Utskottet behandlar i detta betänkande regeringens skrivelse
1990/91:77 om invandrar- och flyktingpolitiken jämte motioner
med inriktning främst på flyktingsituationen i världen, det
internationella flyktingpolitiska arbetet och Sveriges roll i
detta samt den svenska utlänningslagstiftningen med tonvikt på
asylfrågor.
Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner. Till
betänkandet har fogats 52 reservationer och tre särskilda
yttranden.
Skrivelsen
Genom regeringens skrivelse 1990/91:77 om invandrar- och
flyktingpolitiken bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad
statsrådet Maj-Lis Lööw har anfört om invandrar- och
flyktingpolitiken.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av skrivelsen
1990/91:Sf23 av Maria Leissner m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förbättrad statistik beträffande
asylsökande, avvisningar samt om barn i förvar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om redovisning av effekterna av
decemberbeslutet 1989,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om begreppet "missbruk av asylrätten".
1990/91:Sf24 av Ragnhild Pohanka och Eva Goës (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
regeringen i FN skall verka för en översyn av Genèvekonventionen
och tilläggsprotokollet av år 1967 i enlighet med vad i motionen
anförts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om s.k. uppskjuten invandrarprövning och
tvåårsregeln,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om turkbulgarernas skyddsbehov,
4. att riksdagen hos regeringen begär en analys av behovet av
skydd för miljöflyktingar,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av planering för eventuella
östflyktingar,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av speciell hänsyn till
flyktingbarns behov,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen angivits om Sveriges agerande i Europarådet och FN i
flyktingfrågor,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
det behövs en uppdatering av Genèvekonventionen i enlighet med
dagens världssituation.
1990/91:Sf25 av Karin Söder (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om barnutredningar och praxis vid prövning av
uppehållstillstånd för barnfamiljer,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av restriktivitet när det gäller
förvarstagande av flyktingbarn och om iordningställandet av fler
förvarslokaler för barn,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tillämpningen av uppsiktsinstitutet enligt
utlänningslagen.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991
1990/91:Sf601 av Allan Ekström (m) vari yrkas att riksdagen
beslutar om sådan ändring av 96§ utlänningslagen att
fängelsestraff skall vara den normala påföljden för den
utlänning som utverkar uppehållstillstånd och liknande förmåner
på falska eller ofullständiga uppgifter om sin identitet.
1990/91:Sf602 av Erling Bager (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om asylrätt för baltiska asylsökande som flytt från
militärtjänstgöring i Sovjetunionen.
1990/91:Sf603 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige skall vara berett att generöst ta emot balter som
eventuellt tvingas fly hit,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
balter som flyr undan sovjetisk militärtjänstgöring skall få
stanna i Sverige.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:U503.
1990/91:Sf604 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om utvisning av utländska medborgare som gjort sig skyldiga till
brott.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju802.
1990/91:Sf606 av Inger Hestvik m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om översyn och eventuell omprövning av
tvåårsregeln,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en översyn för att öka rättsskyddet för
utvisningshotade kvinnor.
1990/91:Sf608 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas
4. att riksdagen hos regeringen begär att den upphäver
tillämpningen av undantagsklausulen och retroaktiviteten av
densamma.
1990/91:Sf609 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
4. att riksdagen hos regeringen begär att den initierar en
alleuropeisk konferens om flyktingfrågor i enlighet med vad i
motionen anförts,
5. att riksdagen beslutar att regeringens bedömning från den
13 december 1989 vad gäller asylrätt skall permanentas i
enlighet med vad i motionen anförts,
6. att riksdagen hos regeringen begär att en förändring av
flyktingkonventionen initieras så att den motsvarar nutida
förhållanden i enlighet med vad i motionen anförts,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder
mot dokumentlösheten i enlighet med vad i motionen anförts,
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en
utlänningsnämnd i enlighet med vad i motionen anförts,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lagtrots vid
avvisnings-/utvisningsärenden.
1990/91:Sf610 av Ragnhild Pohanka och Inger Schörling (mp)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts angående organisation av
flyktinguppföljning.
1990/91:Sf611 av Håkan Holmberg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om baltiska vapenvägrare.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:U203.
1990/91:Sf614 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om de flyktingpolitiska riktlinjer som Sverige
bör driva i EG-sammanhang.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:U505.
1990/91:Sf615 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att baltiska flyktingar skall ha rätt att få
stanna i Sverige.
1990/91:Sf619 av Ines Uusmann m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en översyn av lagstiftningen med syfte att
därvid få lagregler som tillgodoser behovet av rättssäkerhet och
trygghet vid ifrågasatt utvisning av utländsk medborgare vid
skilsmässa.
1990/91:Sf621 av Sigrid Bolkéus (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om kristna libanesiska flyktingar i Sverige.
1990/91:Sf623 av Kjell-Arne Welin och Carl-Johan Wilson (fp)
vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om översyn av reglerna för utvisning av
utlänningar som dömts för brott i Sverige.
1990/91:Sf625 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts rörande behovet av översyn av nu gällande
regler rörande utvisning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ändring av den s.k. tvåårsregeln.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju821.
1990/91:Sf626 av Åsa Domeij m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
alla visumtvång till Sverige avskaffas.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:U511.
1990/91:Sf627 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
dokumentlöshet i sig ej skall minska den asylsökandes
möjligheter att få asyl,
3. att riksdagen beslutar att civilpersoner skall vara de som
den asylsökande möts av vid gränsen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
den asylsökande inför den första utredningen skall få tillgång
till tolk och offentligt biträde,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
ett joursystem för jurister upprättas,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
tolksystemet ses över och kompletteras,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
en närstående och/eller frivillig representant bör erbjudas
närvara och att bandupptagning sker vid alla asylutredningar,
8. att riksdagen beslutar att rättshjälpsnämnderna skall ha
beslutanderätten i rättshjälpsfrågor,
9. att riksdagen beslutar att ingen anteckning om osäker
identitet skall göras i resedokumenten,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att inga utvisningar skall ske innan beslut vunnit laga kraft,
11. att riksdagen beslutar att verkställighet skall inhiberas
vid överklagande av beslut,
12. att riksdagen beslutar upphäva beslutet av den 14
december 1989 om ändrade asylregler,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att särskild hänsyn skall tas till barnens behov av asyl,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att barn skall förhöras av därtill utbildad personal,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att det i tveksamma fall bör vara regel att hellre fria än fälla
och att detta i alldeles särskilt hög grad gäller barn,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att ett antal asylnämnder skall inrättas vid de stora
flyktingslussarna i Sverige,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att sexualpolitiska flyktingar från sådana länder, där de hotas
av dödsstraff eller kriminaliseras, skall beviljas asyl i
Sverige,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att en beredskap bör byggas upp för flyktingar från t.ex.
Baltikum.
1990/91:Sf628 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om flyktingar och svensk asylpolitik.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:U638.
1990/91:Sf630 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Barbro Westerholm
(fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna att tvåårsregeln bör upphävas.
1990/91:Sf633 av Göran Ericsson (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om nödvändigheten av att regeringen utfärdar
sådana anvisningar till invandrarverket att kvantiteten
dokumentlösa asylsökande nedbringas i enlighet med riksdagens
uttalade mening,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en förenklad och rationell
handläggning av de asylsökande som helt saknar asylskäl,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om nödvändigheten av att tillskapa en
organisation och regler som medverkar till att
verkställigheterna påskyndas.
1990/91:Sf634 av Lahja Exner (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
prövning av asylrätt.
1990/91:Sf636 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om asyl för homosexuella flyktingar.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So307.
1990/91:Sf638 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om grunderna för flyktingpolitiken,
2. att riksdagen beslutar att upphäva bestämmelsen i 3kap.
4§ andra stycket2 utlänningslagen om särskilda skäl att inte
bevilja asyl och att bestämmelsen i 3kap. 4§ andra stycket
om synnerliga skäl skall gälla även för den som omfattas av
3kap. 1§ 2 och3,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
regeringsbeslutet den 13 december 1989 att bevilja asyl endast
till asylsökande som uppfyller kraven enligt FNs
flyktingkonvention och till dem som i övrigt har särskilt starka
skyddsbehov bör återkallas,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om inskränkningarna i den särskilda
barnpraxisen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om återsändande av barnfamiljer till områden
där krig pågår eller där krigsliknande förhållanden råder,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om rätten till muntlig handläggning hos
invandrarverket,
8. att riksdagen hos regeringen begär att invandrarverket får
i uppdrag att göra tydliga beslutsmotiveringar i asylärenden,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om inrättande av en advokatjour,
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en sådan
ändring i rättshjälpslagen att rättshjälpen i avlägsnandeärenden
aldrig upphör innan lagakraftägandebeslut föreligger,
11. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan
ändring av rättshjälpslagen att beslutanderätten i dessa ärenden
i enlighet med vad som anförts i motionen återförs till
rättshjälpsnämnden,
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag om upphävande
av de nya grunder i utlänningslagen för förvarstagande av vuxna
som infördes den 1 juli 1990,
13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett förbud
i utlänningslagen mot förvarstagande av barn,
14. att riksdagen hos regeringen begär förslag om upphävande
av bestämmelserna om kroppsvisitering av utlänning som infördes
den 1 juli 1990,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utredning av barns egna asylskäl,
17. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att
utlänningslagens regler om transportörers kostnadsansvar åter
ändras till den lydelse de hade före den 1 juli 1989,
18. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att
lydelsen av 2kap. 5§ andra stycket utlänningslagen ändras i
enlighet med vad som i motionen anförts,
19. att riksdagen hos regeringen begär att invandrarverket
får i uppdrag att avveckla det nuvarande systemet med
förtroendeläkare,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om anteckningar i resedokument och
främlingspass om oklar identitet,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en samlad redovisning av Sveriges
deltagande i det västeuropeiska samarbetet på flykting- och
invandrarpolitikens område,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om riktlinjerna för beviljande av
besöksviseringar gällande medborgare från Iran m.fl. länder,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om användande av visumpolitiken som ett
medel att hindra människor att fly från sina hemländer.
1990/91:Sf639 av Sten Andersson i Malmö (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en utredning om flyktingpolitikens
konsekvenser.
1990/91:Sf640 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att kraftfulla åtgärder på hög politisk
nivå erfordras för en generös och human flyktingpolitik inom
Europasamarbetet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att regeringsbeslutet av den 14 december
1989 om inskränkningar i asylrätten snarast möjligt upphävs.
1990/91:Sf642 av Karl-Erik Svartberg m.fl. (s) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om asylrätt för krigsvägrare.
1990/91:Sf646 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige bör ansöka om medlemskap i
IOM, International Organization of Migration,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om flyktingpolitiken i Europa,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om viseringspolitiken,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att sanktionerna mot flygbolagen måste
avskaffas,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att avskaffa de inskränkningar i
flyktingpolitiken som infördes i december 1989,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skydd för de factoflyktingar,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om juridiskt biträde redan vid gränsen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om överföring av utredningsansvaret från
polisen till invandrarverket,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att bestämmelserna om återtagande av
asyl måste ses över,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ansvaret att förordna rättshjälp
läggs på en annan instans än invandrarverket,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att besluten får den mer utförliga
motiveringen som förutsattes när den nya flyktinglagstiftningen
antogs,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om asylnämnd,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avvisning under värdiga former,
19. att riksdagen beslutar om förbud att ta asylsökande barn
i förvar,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ensamma flyktingbarn,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att den s.k. tvåårsregeln måste
avskaffas.
1990/91:Sf647 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om baltiska värnpliktsflyktingar.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:U531.
1990/91:Sf648 av Håkan Holmberg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om beredskap för en situation vid stora
flyktingströmmar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om asylrätt för judar som flyr från
antisemitisk förföljelse.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:U533.
Motion 1990/91:Sf646 (yrkande21) av Bengt Westerberg m.fl.
(fp) såvitt avser ensamma flyktingbarns placering på förläggning
behandlas i utskottets betänkande 1990/91:SfU13 om
invandringsbudgeten.
Utskottet
Inledning
Regeringen redovisar i skrivelsen den svenska invandrings-,
invandrar- och flyktingpolitiken samt invandringen till Sverige.
Vidare beskrivs migrations- och flyktingsituationen i världen
samt Sveriges roll i det internationella migrations- och
flyktingpolitiska arbetet. En redogörelse ges också för den
svenska utlänningslagstiftningen och för mottagandet av
asylsökande och flyktingar i Sverige samt för de svenska
frivilligorganisationernas roll. Riksdagen bereds tillfälle att
ta del av vad som anförs i skrivelsen.
I skrivelsen görs skillnad mellan invandrings-, invandrar- och
flyktingpolitik.
Med invandringspolitik avses de principer och bestämmelser
som reglerar vilka utlänningar, inkl. asylsökande, som skall få
tillstånd att bosätta sig i Sverige. Den svenska invandringen är
sedan år 1967 reglerad för utomnordiska medborgare. De nuvarande
riktlinjerna för invandrings- och flyktingpolitiken lades fast
av riksdagen år 1979 (prop. 1978/79:100, bil. 15, AU22, rskr.
230) och konfirmerades vid 1983/84 års riksmöte (prop.
1983/84:144, SfU30, rskr. 410). Invandringen har under senare
år huvudsakligen varit en flyktinginvandring. Uppehålls- och
arbetstillstånd av rena arbetsmarknadsskäl beviljas i princip
bara om arbetskraftsbehovet inte kan tillgodoses inom Sverige.
Invandrarpolitiken omfattar sådana åtgärder som samhället
vidtar för att underlätta invandrares, inkl. flyktingars,
introduktion och integrering i det svenska samhället. Målen för
invandrarpolitiken antogs av riksdagen år 1975 och sammanfattas
i begreppen jämlikhet, valfrihet och samverkan. År 1986
fastslogs att dessa övergripande mål alltjämt skall gälla (prop.
1985/86:98, SfU20, rskr. 301). Målen syftar till lika
rättigheter och möjligheter för invandrare i förhållande till
den övriga befolkningen. De skall också leda till respekt för
den enskildes identitet och integritet, möjligheter att utveckla
det egna kulturarvet inom ramen för de grundläggande normer som
i Sverige gäller för mänsklig samlevnad samt ömsesidig tolerans,
solidaritet och gemenskap mellan människor av olika ursprung.
I skrivelsen framhålls att mottagandet i Sverige av flyktingar
endast är ett av flera element i den svenska
flyktingpolitiken. I denna ingår
internationellt agerande för att bidra till att
internationella konflikter motverkas eller löses och för att
upprätthålla respekten för mänskliga rättigheter,
ekonomiskt stöd till organisationer som bedriver
flyktingarbete utanför Sverige,
internationellt samarbete för en solidarisk ansvarsfördelning
och för ett stärkande av flyktingars rättsliga skydd,
överföring till Sverige av särskilt utsatta personer som
behöver en säker fristad undan förföljelse,
mottagande av flyktingar i Sverige enligt en asyllagstiftning
som i vissa avseenden ger med flyktingar jämförbara grupper ett
starkare skydd än vad 1951 års flyktingkonvention stadgar,
ett av staten finansierat kommunalt mottagande för flyktingar
m.fl., vilket syftar till att främja deras möjligheter att finna
sig till rätta i det svenska samhället,
särskilda insatser, bl.a. opinionsbildande verksamhet, för att
ge flyktingar och andra invandrare lika villkor och möjligheter
till integration i Sverige,
stöd till flyktingar som frivilligt vill lämna Sverige för att
bosätta sig i hemlandet eller annat land.
Det finns endast en universellt godtagen flyktingdefinition. I
FNs konvention den 28 juli 1951 om flyktingars rättsliga
ställning (Genèvekonventionen) avses med uttrycket flykting --
utom personer som blivit att anse som flyktingar enligt vissa
äldre överenskommelser -- den som till följd av händelser som
inträffat före den 1 januari 1951, och i anledning av välgrundad
fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion,
nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller
politiska åskådning befinner sig utanför det land vari han är
medborgare samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan,
som nyss sagts, icke önskar att begagna sig av sagda lands
skydd. Motsvarande gäller den som, utan att vara medborgare i
något land till följd av händelser som förut sagts befinner sig
utanför det land vari han tidigare haft sin vanliga vistelseort
samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan, som nyss
sagts, icke önskar att återvända dit. -- Enligt konventionen
kunde varje fördragsslutande stat välja huruvida uttrycket
"händelser som inträffat före den 1 januari 1951" för statens
del skulle avse händelser "i Europa" eller "i Europa eller
annorstädes". De stater som valt att låta endast händelser i
Europa omfattas av statens förpliktelser har när som helst
kunnat utvidga sina förpliktelser att avse händelser även
annorstädes.
Genèvekonventionen har senare kompletterats med 1967 års
protokoll angående flyktingars rättsliga ställning. Genom detta
protokoll förpliktade sig anslutande stater att tillämpa
konventionens flyktingbestämmelser utan begränsning till
händelser före år 1951 eller i Europa. De stater som anslutit
sig till konventionen med den geografiska begränsningen till
Europa har emellertid kunnat behålla denna begränsning.
Afrikanska stater har en egen konvention om flyktingar
(OAU-konventionen). Konventionen, som antogs år 1969, har en
betydligt vidare flyktingdefinition. Den omfattar också personer
som på grund av yttre aggression, ockupation, utländsk dominans
eller händelser som allvarligt stör den allmänna ordningen i del
av eller hela det land i vilket han har sitt ursprung eller är
medborgare tvingas lämna sin vanliga bostad för att söka
tillflykt på en annan plats utanför sagda land. För
Centralamerikas del har ett snarlikt flyktingbegrepp accepterats
i den s.k. Cartagenadeklarationen från år 1984. Såvitt gäller
Asien har UNHCRs exekutivkommitté -- med stöd av första
asylländer i Sydostasien -- godtagit en bestämmelse om att alla
asylsökande, i vart fall temporärt, skall tas emot av första
asylländerna och att tvångsrepatriering inte skall ske.
Härutöver bör nämnas att UNHCRs exekutivkommitté antagit ett
60-tal betydelsefulla konklusioner för internationellt skydd av
flyktingar.
I skrivelsen erinras om att antalet flyktingar i världen
vanligen anges till ca 15 miljoner och att detta antal enbart
avser de flyktingar som anses falla under UNHCRs mandat. Härtill
kommer drygt 2,5 miljoner Palestinaflyktingar, vilka får bistånd
genom UNRWA. Ca 80% av världens flyktingar finns koncentrerade
till sju områden: Afghanistanflyktingarna i
Västasien, Indokinaflyktingarna i Sydostasien,
Palestinaflyktingarna i Mellersta Östern, olika
flyktinggrupper i södra Afrika, flyktingarna från Etiopien och
Somalia på Afrikas Horn, Liberiaflyktingarna i Västafrika samt
de centralamerikanska flyktingarna i Centralamerika. Vidare
beräknas att ca 14 miljoner människor befinner sig på flykt utan
att falla under UNHCRs eller UNRWAs mandat.
I skrivelsen finns ett försök till framtidsprognos med det
självklara förbehållet att det alltid är svårt att förutsäga in-
och utvandring. Hur omfattande utvandringen till väst, inkl.
Sverige, kommer att bli i Central- och Östeuropa, liksom i andra
världsdelar, bedöms i hög grad komma att bestämmas av hur man
genom internationellt samarbete kan bidra till att undanröja de
grundläggande problem som ligger bakom de stora
flyttningsrörelserna. Det bedöms dock realistiskt att framöver
räkna med ett fortsatt betydande invandringstryck från länder
utanför Norden. Det betonas att regeringens ambition är att söka
förbättra förmågan att analysera och bedöma skeenden i vår
omvärld utifrån ett migrationsperspektiv. En sådan ökad
beredskap bör som ett syfte ha att ge större möjligheter än
hittills att -- i samverkan med andra länder -- tidigt reagera
med åtgärder som kan förebygga flyttningsrörelser i fall där
detta är möjligt och lämpligt.
I fråga om invandringen till Sverige erinras i skrivelsen om
att den utomnordiska invandringen till Sverige sedan fem--tio år
till mycket stor del består av flyktingar och personer som får
bosätta sig här av flyktingliknande eller humanitära skäl. Bland
de utomnordiska invandrarna finns också nära anhöriga till här
bosatta personer, s.k. anknytningsfall, både sådana som gäller
tidigare splittrade familjer och nybildade sådana. Den
utomnordiska arbetskraftsinvandringen har de senaste åren
uppgått till endast ett par hundra personer om året.
Liksom tidigare var de personer som på egen hand rest till
Sverige och ansökt om asyl vid gränsen eller efter ankomsten
mångdubbelt fler än de s.k. kvotflyktingarna. Under budgetåret
1989/90 sökte ca 38600 personer inkl. barn asyl här mot ca
19050 under budgetåret 1988/89. Ca 17850 personer beviljades
under budgetåret 1989/90 uppehållstillstånd av asyl- eller
humanitära skäl. I detta antal ingår kvotflyktingar. Härtill
kommer anhöriga till flyktingar och därmed jämställda personer,
vilka rest in tillsammans med eller i nära anslutning till dem.
Antalet sådana anhöriga uppgick till ca 5650. Antalet
beviljade uppehållstillstånd till anhöriga till andra personer
uppgick till ca 14260. Det totala antalet beviljade
uppehållstillstånd inkl. tillstånd av arbetsmarknadsskäl och
till adoptivbarn uppgick under budgetåret 1989/90 till ca
38750.
Ett år 1987 inlett översynsarbete av invandrar- och
flyktingpolitiken har lett till en ny utlänningslag, nya rutiner
för handläggningen av asylärenden, en ny organisation av statens
invandrarverk och en ny ordning för bistånd åt asylsökande under
väntetiden. Genom den nya utlänningslagen (prop. 1988/89:86,
SfU19 och SfU22, rskr. 325, SFS 1989:529), som gäller fr.o.m.
den 1 juli 1989, har främst införts vissa ändrade
handläggningsregler för asylärenden. Den nya utlänningslagens
bestämmelser om tvångsmedel mot utlänningar -- kroppsvisitation
och förvar -- trädde i kraft den 1 juli 1990 (1989/90:SfU19,
rskr. 324, SFS 1990:523).
Nu gällande system för mottagande av asylsökande och
flyktingar i Sverige, som i sina huvuddrag gäller sedan den 1
januari 1985 (prop. 1983/84:124, SfU 27, rskr. 295), innebär
bl.a. att statens invandrarverk har ansvaret för överföring och
mottagande av flyktingar i Sverige och har i uppdrag att träffa
överenskommelser med kommuner om mottagande av asylsökande och
flyktingar mot statlig ersättning. Ett nytt system för samordnat
flyktingmottagande och för ersättning till kommunerna gäller
fr.o.m. den 1 januari 1990 (prop. 1989/90:105, SfU21). Detta
system är en del av ett samlat reformprogram med syfte att
underlätta för främst flyktingar att så snart som möjligt få en
fast förankring i svenskt arbets- och samhällsliv och därmed
minska deras beroende av samhällets stöd. I programmet ingår
även en reformerad svenskundervisning för vuxna invandrare
(prop. 1989/90:102, UbU27) och målinriktad prioritering inom
arbetsmarknadsverket av tidiga insatser till förmån för
flyktingar och andra invandrare (se 1989/90:AU11).
Regeringen tillsatte i juni 1990 en utredning om
förutsättningarna för och inriktningen av en sammanhållen
flykting- och immigrationspolitik. Utredningens
förslag är enligt skrivelsen tänkt att ingå i underlaget för en
principproposition om flykting- och invandrarpolitiken som är
planerad till våren 1991. Utredningen, som antagit namnet
flykting- och immigrationsutredningen, har numera avlämnat sitt
betänkande (SOU 1991:1) Flykting- och immigrationspolitiken.
Utredningen förordar i linje med ett antal studier och
rapporter som under det senaste året avgivits i andra
industriländer att problemen löses med hjälp av en sammanhållen
flykting- och immigrationspolitik. En sådan politik bör enligt
utredningen utformas så att den
motverkar uppkomsten av flykt, dvs. angriper de grundläggande
orsakerna i ursprungsländerna till flyktingrörelserna,
säkrar skydd åt flyktingarna på ett tryggt och okomplicerat
sätt och slår vakt om asylinstitutet,
främjar den för flyktingarna bästa lösningen enligt följande
prioritetsordning: frivillig repatriering, regionala lösningar,
överföring till annan region,
utnyttjar de ekonomiska och personella resurserna så effektivt
som möjligt, så att de mest behövande flyktingarna får störst
stöd.
En sammanhållen politik bygger enligt utredningen på att
åtgärder inom den internationella flyktingpolitiken kompletteras
av åtgärder inom den nationella immigrationspolitiken. Sveriges
flyktingpolitik på det internationella planet bedrivs dels genom
stöd till internationella organisationer, dels genom direkt
samarbete med länder som mottagit flyktingar. Ett viktigt
instrument i flyktingpolitiken är också stödet till frivilliga
organisationer, såväl svenska som internationella.
Immigrationspolitiken bedrivs genom invandringspolitiska medel,
avseende urvalet av de utlänningar som skall få tillstånd att
bosätta sig i Sverige, genom invandrarpolitiken som avser att
underlätta bosättning och anpassning, genom regler för
återsändande av asylsökande som fått avslag och för stöd till
frivillig återvandring samt genom samarbete med andra
invandringsländer i lagstiftnings- och informationsfrågor.
När det gäller frågan vilka element i politiken som skall
hållas samman måste en av utgångspunkterna enligt utredningen
vara att det är ursprungsländernas och deras grannländers
regeringar som har ansvaret för sina länders migrations- och
utvecklingspolitik. Såvitt gäller regeringar med vilka Sverige
samarbetar bör vår flyktingpolitik därför utformas så att den
samspelar lika mycket med dessa regeringars politik som med vår
egen immigrationspolitik. Inte minst viktigt är att vår politik
utformas så att de nämnda regeringarnas ansvarstagande inte
undermineras. Men vår politik bör också stå i samklang med de
internationella organisationernas policy och arbetssätt,
eftersom de i många fall spelar en nyckelroll för
implementeringen av viktiga beståndsdelar av denna. Eftersom vår
politik har bäst utsikter att ge resultat om den bedrivs i
samverkan med andra i-länder bör den också vara förenlig med de
ländernas synsätt. Härtill kommer att vår politik måste utformas
utifrån de internationella rättsliga instrumenten eftersom dessa
både utgör grund för vårt agerande och sätter restriktioner för
detta.
Utredningen diskuterar vidare allmänna migrations- och
flyktingpolitiska frågor. Därvid konstateras att diskussionen
försvåras av att begreppet "flykting" används med olika innebörd
och definitioner. Utredningen jämför Genèvekonventionens
flyktingbegrepp med OAU-konventionens flyktingbegrepp, som även
innefattar flykt från väpnad aggression, inbördeskrig och
ockupation, samt med uttryck som "internflyktingar", avseende
personer som inte flytt från sitt land utan endast från sin
hemtrakt, "miljöflyktingar", som lämnar sin hembygd till följd
av att miljön och naturresurserna blivit otjänliga, och
"ekonomiska flyktingar", varmed i regel avses människor som
söker bättre utkomstmöjligheter genom att begära asyl i ett
annat land.
Utredningen påpekar att flyktingproblemen länge inom FN och i
andra internationella fora betraktades som temporära och ganska
onormala fenomen, som kunde elimineras med hjälp av stöd till
flyktingarna själva och deras värdländer. Med åren har det
blivit uppenbart att flyktingrörelser är ett symptom på mer
djupgående strukturella motsättningar och obalanser, och att de
därför måste angripas med långsiktigt verkande ekonomiska och
politiska åtgärder. Detta betraktelsesätt, som kommit till
uttryck i resolutioner både inom FN, OAU och i Centralamerika,
har dock inte helt trängt igenom, framför allt inte i FNs
operativa verksamhet. Sverige har anledning att verka
internationellt för att grundorsakerna till flyktingströmmarna
diskuteras mer öppet och blir föremål för mer målmedvetna
insatser när det gäller säkerhets-, handels- och
biståndspolitiken inom FN. Flyktingfrågorna bör komma högre på
dagordningen hos de ekonomiska och politiska organen inom FN,
och både givar- och mottagarländer bör uppmanas att ge högre
prioritet åt de utvecklingsproblem som förorsakar och som
förorsakas av flyktingrörelser.
När det gäller FN-systemet föreslår utredningen bl.a. att
snabb information om begynnande flyktingrörelser systematiskt
skall samlas in genom UNDPs (FNs utvecklingsprogram) fältkontor
i de länder som är potentiellt flyktinggivande, att UNHCRs
mandat inte skall utvidgas till att omfatta internflyktingar
eller långsiktigt utvecklingsbistånd, eftersom detta skulle
kunna underminera skyddsfunktionen, som är
flyktingkommissariatets styrka, att fortsatt stöd skall ges
till ansträngningarna att stabilisera UNHCRs ekonomi, att
UNHCRs arbete för att förbättra skyddet för flyktingkvinnor bör
stödjas och att dess resultat bör följas med uppmärksamhet
samt att Sverige skall medverka till att FN-organen får
resurser att utnyttja de möjligheter till återvandring som kan
komma att öppnas till vissa länder.
Utredningen har funnit att de nackdelar som de nuvarande
principerna för vår immigrationspolitik är förenade med är
följande.
Principerna gör det svårt att konsekvent styra våra insatser,
så att de når dem som har störst behov av skydd och hjälp.
Principerna är svårtillämpade och medför ett komplicerat
prövningsförfarande. Oproportionerligt stora resurser styrs till
utgifter för själva proceduren och för administrationen av
flyktingmottagandet på bekostnad av våra egentliga insatser.
Principerna kan ge upphov till mycket höga svängningar från
det ena året till det andra när det gäller det antal invandrare
som får uppehållstillstånd. Detta kan på sikt medföra
svårigheter när det gäller att bereda fristad åt dem som
ovillkorligen skall tas emot här i landet.
En viss förändring av systemet bör enligt utredningen
genomföras. Den bör bygga på grundtanken att man gör en klarare
skillnad än nu mellan två huvudkategorier av sökande. Den ena
kategorin bör bestå av sådana personer som bör ha en i princip
ovillkorlig rätt att få bosätta sig här i landet om de sökt sig
hit. Det gäller främst dem som är flyktingar enligt
Genèvekonventionen och därutöver nära anhöriga till här bosatta
personer och andra som kan åberopa mycket starka humanitära
skäl. Den andra kategorin bör utgöras av flertalet övriga
immigrationssökande, oavsett om ansökan grundas på
anknytningsförhållande eller humanitära skäl som ej är av den
styrka som nyss angetts. Till denna kategori får emellertid
också hänföras sådana flyktingar som inte sökt sig hit utan som
tas ut direkt från främmande länder inom ramen för den
fastställda flyktingkvoten. För denna kategori skall
invandringen -- på samma sätt som redan i dag gäller för
kvotflyktingar -- kunna vara reglerad genom i förväg fastställda
ramar.
Utredningen lämnar också förslag beträffande bl.a. förfarandet
när asylsökande får avslag, stöd till återvandring och
samarbetet med andra länder.
En proposition om principerna för en sammanhållen flykting-
och immigrationspolitik väntas inom kort läggas fram för
riksdagen. Någon riksdagsbehandling av propositionen kommer dock
inte att kunna ske under innevarande riksmöte.
Internationellt samarbete i migrationsfrågor
Ett särskilt avsnitt i skrivelsen behandlar det
internationella migrations- och flyktingpolitiska arbetet och
Sveriges roll i detta arbete.
Inom FNs ram behandlas flyktingpolitiska frågor med avseende
såväl på åtgärder för dem som tvingats på flykt (UNHCR, UNRWA)
som på insatser för att komma åt grundorsakerna bakom flykten.
UNHCRs främsta uppgift har sedan starten varit att ge rättsligt
skydd åt flyktingar, men inslaget av materiellt bistånd har ökat
kraftigt med åren. Flyktingproblemen har under den senaste
tioårsperioden nått en mycket stor omfattning och komplexitet.
De större flyktingströmmarna har främst rört sig mellan
u-länder. I flera av de krislägen som uppstått har UNHCR
betraktats som den mest lämpliga organisationen för akuta
hjälpinsatser för såväl flyktingar som andra hemlösa. UNHCR
brukar ange tre möjliga lösningar på ett flyktingproblem:
frivillig repatriering, integration i första asyllandet eller
omplacering till tredje land. UNHCR strävar alltid efter
lösningar med bestående effekt. Hjälpen utformas i stor
utsträckning så att den underlättar möjligheterna till
självförsörjning i asyllandet. Om frivillig repatriering blir
möjlig kan projekt med liknande syfte också initieras i
ursprungslandet. Vid 1989 års reguljära
exekutivkommittémöte tillsattes en särskild arbetsgrupp för att
studera frågor om varaktiga lösningar och skydd i ett
sammanhang. Gruppen kunde inte börja sitt arbete omedelbart på
grund av UNHCRs administrativa och finansiella problem, men
arbetar nu med inriktning på att rapportera till 1991 års
reguljära exekutivkommittémöte. Enkelt uttryckt kan gruppens
uppgift sägas vara att göra en översyn av innehållet i och
inriktningen av UNHCRs mandat och verksamhet. -- UNHCRs
verksamhet behandlas varje höst i FNs generalförsamling.
Generalförsamlingen antog i höstas en resolution till stöd för
UNHCRs verksamhet med bl.a. de nordiska länderna som
förslagsställare. Resolutionen bekräftar UNHCRs grundläggande
uppgift att svara för internationellt skydd av flyktingar och
understryker behovet av gemensamma internationella insatser till
förmån för det ökande antalet flyktingar och hemlösa.
Europarådet är sedan länge ett viktigt forum för mellanstatlig
dialog kring integration av invandrare i medlemsländerna. Där
har man också under en följd av år arbetat med asylrättsliga
spörsmål. Demokratiseringsprocessen i Central- och Östeuropa har
under år 1990 satt nya frågor på Europarådets dagordning. --
Bland Europarådets medlemsländer finns ett starkt uttalat
intresse för samverkan i frågor angående asylrätt och
asylrelaterad migration. Frågor av denna art handhas i en
expertkommitté, CAHAR, som är direkt underställd
ministerkommittén. CAHAR har arbetat fram skilda rättsliga
instrument och har underställt ministerkommittén ett förslag om
tillämpningen av den s.k. första asylland-principen. Kommittén
håller regelbundna möten för utbyte av synpunkter och för att
utveckla en enhetlig syn på aktuella problem inom sitt
ansvarsområde. -- I januari 1991 anordnades i Wien i
Europarådets regi och med Österrike som värd en
ministerkonferens angående migration från östra Europa till
väst. -- Europarådets arbete med avseende på invandrares
integration i invandringsländerna måste enligt skrivelsen anses
vara av central politisk betydelse. Frånvaron av en ansvarsfull
invandrarpolitik som så långt möjligt tillförsäkrar invandrare
lika villkor på arbetsmarknaden, i utbildningen och i samhället
i övrigt, kan leda till att miljontals människor i Europa
marginaliseras och tvingas leva ett liv helt utan delaktighet
och normala sociala kontakter med det samhälle där de vistas.
Från svensk sida har det sedan flera år varit en strävan att
söka vitalisera detta samarbete. Frågor om rasism och
främlingsfientlighet har varit föremål för ett omfattande
projektsamarbete sedan flera år. Det s.k. Community
relations-projektet har studerat en lång rad aspekter på etniska
relationer, och arbetet skall slutföras under år 1991, bl.a.
genom en internationell konferens i Haag sent i höst.
I skrivelsen behandlas även de immigrationspolitiska
aspekterna av den västeuropeiska integrationen. Dessa aspekter
behandlas också i den rapport om det västeuropeiska
integrationsarbetet Sverige--EFTA--EG 1990 som
utrikesdepartementets handelsavdelning gett ut i mars 1991. I
rapporten redovisas såvitt avser gränskontroller och invandring
dels utvecklingen i EG, dels Sveriges deltagande i
integrationsarbetet.
Inom ramen för förhandlingarna om ett s.k. EES-avtal mellan
EFTA och EG har Sverige, såsom medlem av EFTA, markerat sitt
intresse av att delta i och bidra till det arbete som EG
bedriver i syfte att avveckla eller förenkla gränskontrollen för
personer. Utvecklingen har här under år 1990 kommit in i ett
avgörande skede, även om detta inte skett som en del av
EES-förhandlingarna. -- Som det ser ut kommer
gränskontrollfrågorna inte att ingå i EES-förhandlingarna,
eftersom EG-kommissionen, som är EFTAs förhandlingsmotpart,
saknar formell kompetens att föra förhandlingar på detta område.
I stället sker EGs eget arbete inom särskilda samarbetsorgan
direkt under regeringarnas ledning och överinseende.
Utvecklingen under år 1990 har varit snabb och lett fram till
två konventionsutkast -- ett om ansvarsfördelningen avseende
behandlingen av asylärenden och ett om gränskontroll. Det
förstnämnda utkastet färdigställdes i Dublin i juni 1990, och
konventionen har numera undertecknats av samtliga EG-länder.
Konventionen innehåller -- utom principer för vilket
medlemsland som är ansvarigt för behandlingen av en ansökan
om asyl -- även regler för informationsutbyte, både vad avser
nationella regler, statistiska uppgifter och
individupplysningar. Dublinkonventionen kan komma att öppnas för
tillträde även av länder utanför EG-kretsen. De flesta
EFTA-länder, däribland Sverige, har liksom Canada och USA
förklarat sig principiellt intresserade av att ansluta sig. EGs
arbete med gränskontrollfrågorna intensifierades under hösten
1990. Ett utkast diskuterades på ett ministermöte i mitten av
december, och frågan kommer att behandlas på nytt på ett
planerat ministermöte i mitten av juni 1991. Detta arbete har
stor betydelse inte minst för de nordiska länderna och för den
passfrihet som råder dem emellan sedan mer än 30 år. Det följs
och analyseras både nationellt och på nordiskt plan inom
samrådsgruppen för flyktingfrågor.
Beträffande utvecklingen inom EG redovisas i
utrikesdepartementets rapport också den s.k.
Schengenöverenskommelsen mellan ursprungligen Belgien,
Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och Förbundsrepubliken
Tyskland i syfte att avskaffa gränskontrollerna för persontrafik
mellan dessa länder samt den expertrapport om immigration och
social integration av invandrare som EG-kommissionen
presenterade i slutet av september 1990.
Av regeringens skrivelse framgår att det nordiska samarbetet i
migrations- och flyktingpolitiska frågor har utgjort en mycket
betydelsefull plattform för avstämning inför gemensamt eller
samordnat nordiskt agerande i internationella sammanhang. --
Flykting- och invandrarfrågor har under det gångna budgetåret
liksom tidigare stått på Nordiska rådets dagordning. Rådet har
antagit ett uttalande som uppmanar regeringarna att lägga fram
en handlingsplan för sitt framtida samarbete, och regeringarna
har aviserat en heltäckande redogörelse om vad som uppnåtts och
om planerna för framtiden. -- Den nordiska samrådsgruppen för
flyktingfrågor (NSHF) är fortsatt det viktigaste organet för det
nordiska flyktingpolitiska samarbetet på regeringsnivå. Under
kalenderåret 1990 hade gruppen utom reguljära möten ett antal
möten i samrådsgruppens särskilda arbetsgrupp för EG-frågor.
Samrådsgruppen fyller en viktig funktion för informationsutbytet
mellan de nordiska länderna liksom när det gäller att samordna
det nordiska agerandet i internationella sammanhang.
Samrådsgruppen har under året arbetat vidare på ett svenskt
initiativ från år 1989 och till slut enats om en modell för hur
de nordiska ländernas flyktingkvoter, med bibehållen nationell
suveränitet, skall presenteras och användas som en gemensam
nordisk kvot. -- Det nordiska utlänningsutskottet, som primärt
ansvarar för övervakningen av hur den nordiska
passkontrollöverenskommelsen tillämpas, har regelbundna
samrådsmöten med företrädare för de nordiska
utlänningsmyndigheterna. I dessa möten deltar även
representanter för berörda departement. I den nordiska
migrationsgruppen behandlas frågor om samarbete mellan de
nordiska länderna om integration av flyktingar och invandrare.
Det internationella arbetet med att söka konstruktiva
lösningar på grundläggande migrations- och flyktingpolitiska
problem har fortsatt inom ramen för de s.k. konsultationerna
mellan ett antal västeuropeiska länder samt USA, Australien och
Canada. Under år 1990 gick enligt skrivelsen också Italien med i
konsultationsprocessen. -- Sedan även Spanien anslutit sig
omfattar gruppen nu Australien, Belgien, Canada, Danmark,
Finland, Frankrike, Italien, Nederländerna, Norge, Schweiz,
Spanien, Storbritannien, Sverige, Tyskland, USA och Österrike
samt UNHCR.
Konsultationernas koordinerande sekretariat är knutet till
UNHCR. Sedan processens början i november 1985 har nära ett
femtiotal möten, konferenser och expertseminarier anordnats.
Konsultationerna har enligt skrivelsen utvecklat sig till ett
mycket värdefullt forum för dialog länderna emellan samt mellan
länderna och UNHCR. För närvarande ligger tyngdpunkten i
konsultationernas arbete dels i en arbetsgrupp för långsiktiga
strategier som förhoppningsvis kommer att presentera sina
förslag under våren 1991, dels i en arbetsgrupp för
öst--väst-migration, dels i ett antal expertseminarier avsedda
att bidra till förbättrade och snabbare asylprövningsprocesser.
-- Nästa plenarmöte i konsultationerna kommer troligen att
hållas i slutet av våren eller början av sommaren år 1991.
I skrivelsen framhålls att det finns en växande medvetenhet
bland länder och organisationer om behovet av att finna
lösningar av bestående natur som kan förändra de statiska och
alltmer utdragna flyktingsituationerna i världen. Sådana
lösningar kräver beslut och initiativ av politisk, ekonomisk och
administrativ karaktär på olika nivåer och från många olika
parter. Behovet att angripa grundorsakerna till flykt har kommit
att alltmer betonas i det internationella samarbetet, med den
nära koppling som finns mellan demokrati, respekt för mänskliga
rättigheter, fredliga lösningar av konflikter och den ekonomiska
och sociala utvecklingspolitik som förs i ett land. Samtidigt
krävs ökade utvecklingsinsatser i områden med hög
flyktingkoncentration, och insatserna måste riktas både till den
lokala befolkningen och till flyktingarna. FN-organens
administrativa struktur och kapacitet, främst UNHCR och FNs
program för livsmedelsbistånd, ses för närvarande över i syfte
att göra dem effektivare. Andra FN-organ, inriktade på
utveckling, förbiser ofta flyktingfrågorna. En ökad samordning
inom FN-systemet behövs, och Sverige verkar för att en sådan
samordning skall komma till stånd.
Sammantaget behövs enligt skrivelsen en ökad internationell
dialog kring flyktingfrågorna och konkreta initiativ till
lösningar. Detta behov ligger också enligt skrivelsen bakom
utredningen om förutsättningarna för och inriktningen av en
sammanhållen flykting- och immigrationspolitik. Parallellt med
utredningsarbetet har Sverige presenterat tankarna i idéskissen
"En sammanhållen flykting- och immigrationspolitik" som
översatts till engelska, franska och tyska och som blivit mycket
uppmärksammad internationellt. Den ingår i underlaget för
arbetet i UNHCRs arbetsgrupp om varaktiga lösningar och skydd
för flyktingar. -- I skrivelsen framhålls att fattigdom och
sysselsättningsproblem kan utgöra grogrunden för framtida
massiva migrationsflöden, att ökad fattigdom kommer att tvinga
fler på flykt från fattigdom snarare än till välfärd
samt att det internationella samfundet måste söka konstruktiva
-- inte restriktiva -- lösningar på problemen.
Om Sveriges roll i det internationella flyktingsamarbetet
framhålls i skrivelsen att agerandet under de senaste åren fått
en alltmer markerad profil såväl vad gäller flyktingsamarbetets
innehåll och genomförande som dess finansiering.
International Organization for Migration, IOM, som inte ingår
i FN-systemet, är den främsta mellanstatliga organisationen för
transport av flyktingar och migranter samt för rådgivning,
hälsoundersökningar och liknande. Under senare år har IOM också
utvecklat en rad program för återvandring av flyktingar och
asylsökande. Vidare har IOM flera program av mer
biståndsinriktad natur som skall hjälpa u-länder att få hem
kvalificerad personal som befinner sig i utlandet. Efter flera
år av observatörsstatus har Sverige under år 1990 beslutat
ansöka om medlemskap i organisationen.
Flykting- och immigrationsutredningen lämnar också i sitt ovan
nämnda betänkande en redogörelse för ett urval internationella
organisationer vars verksamhet är av betydelse för
flyktingproblemen.
Vidare diskuteras i utredningens betänkande bl.a. frågan om en
utvidgning av flyktingdefinitionen. Utredningen vill inte
förorda ett svenskt agerande för att ändra Genèvekonventionen.
Så länge det är tveksamt om OECD-länderna skulle medverka till
en utvidgning, riskerar man enligt utredningen att förlora det
minimum av samförstånd som redan finns utan att få något bättre
i stället. Sverige bör emellertid engagera sig för att vidga
FN-systemets skydd till flyktinggrupper som faller utanför
konventionen i fall där det skulle vara uppenbart stridande mot
humanitetens krav att vägra den asylsökande en fristad. En regel
om skydd i dessa fall föreslås av utredningen tas in i den
svenska lagstiftningen.
Lars Werner m.fl. anför i motion Sf638 att de västeuropeiska
länderna bedriver ett viktigt samarbete på flykting- och
invandrarpolitikens område och att detta arbete till största
delen förlagts utanför formella EG-organ för att undvika insyn
från EG-parlamentet. Motionärerna påpekar att Sverige har
uttryckt intresse att delta i samarbetet och har viktiga
internationella kontakter i dessa sammanhang. Ur demokratisk
synpunkt är det enligt motionärerna mycket angeläget att
regeringen ger riksdagen en samlad redovisning av Sveriges
deltagande i det västeuropeiska samarbetet inom flykting- och
invandringspolitiken, och de begär ett tillkännagivande härom
(yrkande21).
Regeringens skrivelse om invandrar- och flyktingpolitiken
innehåller, som ovan framgått, en tämligen fyllig redogörelse
för Sveriges deltagande i såväl västeuropeiskt som annat
internationellt samarbete. Enligt utskottets uppfattning bör
motion Sf638 yrkande 21 kunna anses tillgodosedd därmed, och
utskottet avstyrker bifall till motionsyrkandet.
Frågor kring flyktingmottagandet i Europa tas upp i flera
motioner.
I motion Sf609 anför Carl Bildt m.fl. att en harmonisering av
flyktinglagstiftningen bör eftersträvas såväl inom Norden som
med andra länder, främst Västeuropa. Detta är särskilt viktigt
med tanke på det integrationsarbete som pågår inom EG. Sverige
bör initiera en alleuropeisk konferens med målet att harmonisera
flyktinglagstiftningen i Europas samtliga stater och att finna
lösningar på de alltmer omfattande flyktingströmmarna i tredje
världen (yrkande 4). Motionärerna anför vidare att
Genèvekonventionen inte speglar dagens situation, och de
föreslår att regeringen tar initiativ till en ny FN-konvention,
som baseras på de förhållanden som råder i världen i dag
(yrkande6).
I motionerna Sf614 och Sf646 yrkande 6 anför Bengt Westerberg
m.fl. att harmoniseringsprocessen inom EG kräver en samordning
av flyktingpolitiken, eftersom den är intimt förknippad med
frågan om de gemensamma yttre gränserna. Även Europarådet har
sedan år 1976 sökt verka för en harmonisering av de europeiska
ländernas flyktingpolitik, en harmonisering som skulle utgå från
Europarådets rekommendationer. Om Europarådets ambition med
harmoniseringsarbetet varit att säkerställa en miniminivå av
rättssäkerhet för de asylsökande, så kan enligt motionärerna
arbetet inom EG sägas ha helt andra mål, som framför allt
handlar om hur antalet asylsökande kan reduceras. Den
flyktingpolitik som regeringen bör verka för i Europa bör enligt
motionärerna innehålla följande sex komponenter. EG-ländernas
flyktingpolitik bör harmoniseras, varvid i första hand samtliga
medlemsländer bör förmås att underteckna såväl
Genèvekonventionen som tilläggsprotokollet samt att följa de
rekommendationer som utfärdas av UNHCRs exekutivkommitté. En
gemensam praxis bör förankras i internationell rätt genom att en
europeisk domstol inrättas, dit beslut i flyktingärenden kan
överklagas. En i första hand europeisk konvention bör formuleras
med utgångspunkt i de afrikanska och latinamerikanska staternas
flyktingdefinition enligt OAU-konventionen resp.
Cartagenadeklarationen. Detta skulle ge skydd åt människor som
flyr undan olika typer av våld: krig, inbördeskrig, väpnade
oroligheter eller bristande förmåga hos ett lands regering att
skydda sina egna medborgare. Vidare bör EG -- i stället för att
bygga upp en alltmer ogenomtränglig mur mot asylsökande från
länder utanför Europa -- söka mer konstruktiva lösningar på
framtida problem med massflykt från krigshärdar eller diktaturer
med beredskap att hjälpa länder i den berörda regionen med
bistånd till större flyktinggrupper. EG-ländernas regeringar bör
vidare samarbeta med de olika frivilligorganisationerna för att
skapa kunskap och förståelse för flyktingarnas situation.
Slutligen bör EGs gemensamma utrikespolitik sikta till att på
längre sikt skapa en sådan världsordning att konflikter och
förtryck undanröjs.
Även Lars Werner anför, i motion Sf638, att flyktingpolitiken
i de flesta västeuropeiska länder för närvarande präglas av allt
större restriktivitet. Motionärerna begär i yrkande 1
(delvis) att regeringen på statsministernivå tar kontakt med
regeringarna i de övriga nordiska länderna syftande till ett
gemensamt nordiskt initiativ till en alleuropisk konferens med
uppgift att åstadkomma ett konventionsskydd för de
facto-flyktingar och krigsvägrare.
Ragnhild Pohanka och Eva Goës anser i motion Sf24 att Sverige
i Europarådet, FN och andra internationella organ aktivt bör
arbeta för flyktingars rättigheter, för att stärka rätten till
asyl och kraftigt betona flyktingbarnens speciella problem, och
de begär ett tillkännagivande härom (yrkande 7). De begär också
tillkännagivanden om att regeringen bör verka i FN för en
översyn av Genèvekonventionen och tilläggsprotokollet (yrkande
1) och att en uppdatering behövs av Genèvekonventionen i
enlighet med dagens världssituation (yrkande9).
Hans Göran Franck m.fl. påpekar i motion Sf640 att
flyktingmottagandet i olika europeiska länder är högst
varierande. Motionärerna begär ett tillkännagivande om att
kraftfulla åtgärder på hög politisk nivå behövs för att
förstärka och utvidga det europeiska samarbetet och åstadkomma
överenskommelser i Europa som leder inte bara till ett ökat
flyktingmottagande utan också till en bättre fördelning av
ansvaret mellan länderna (yrkande1).
Av skrivelsen framgår att regeringen lägger stor vikt vid det
internationella samarbetet inom flykting- och
migrationspolitikens område och aktivt driver dessa frågor. Som
utskottet konstaterade i sitt betänkande 1989/90:SfU16 har
regeringen tidigare tagit initiativ till ett intensifierat
samarbete såväl mellan de europeiska länderna som mellan de
nordiska länderna. Utskottet framhöll särskilt
konsultationsgruppens arbete och arbetet inom den nordiska
samrådsgruppen på regeringsnivå för flyktingfrågor. Utskottet
vill här särskilt framhålla också arbetet inom UNHCRs
arbetsgrupp för varaktiga lösningar och skydd. Utskottet utgår
från att regeringen även fortsättningsvis kommer att spela en
aktiv roll på det internationella och nordiska planet. I frågan
om en ny flyktingkonvention vill utskottet också framhålla det
arbete som pågår inom UNHCRs arbetsgrupp för varaktiga lösningar
och skydd, innefattande en översyn av innehållet i och
inriktningen av UNHCRs mandat. Frågan berörs också inom
konsultationsgruppens arbete. Vidare vill utskottet hänvisa till
den beredning av flykting- och immigrationsutredningens
betänkande som för närvarande pågår inom regeringskansliet och
som enligt utskottets mening bör avvaktas. Utskottet avstyrker
med det anförda bifall till motionerna Sf24 yrkandena 1, 7 och 9
och Sf609 yrkandena 4 och6, Sf638 yrkande 1 i denna del och
Sf640 yrkande 1 samt motionerna Sf614 och Sf646 yrkande 6 i
dessa delar.
Såvitt avser önskemålet om flyktingpolitiska riktlinjer i
EG-sammanhang vill utskottet först erinra om att frågorna om
invandringspolitik, asylpolitik och viseringspolitik sannolikt
inte kommer att omfattas av ett EES-avtal. Sverige kommer dock
inte att undgå att påverkas av en eventuell samordning av asyl-
och flyktingpolitiken inom EG-området och har också uttryckt
intresse för att delta. -- Utskottet utgår från att regeringen
därvid beaktar behovet av att flyktingpolitiken harmoniseras och
av att en sådan harmonisering innebär en så generös politik som
möjligt. Motionärerna bör även i andra avseenden kunna
tillgodoses utan något riksdagens tillkännagivande. Bl.a
konstaterar utskottet att regeringen i sin skrivelse pekat på
behovet av att det internationella samfundet söker konstruktiva
-- inte restriktiva -- lösningar på flyktingproblemen. Också i
övrigt utgår utskottet från att regeringen även i EG-sammanhang
strävar efter en så generös, rättssäker och human hantering av
flyktingfrågor som möjligt, och utskottet anser att något
tillkännagivande med anledning av motionerna Sf614 och Sf646
yrkande6 inte heller behövs i dessa delar.
Bengt Westerberg m.fl. begär i motion Sf646 yrkande 5 ett
tillkännagivande om att Sverige bör ansöka om medlemskap i IOM.
Som ovan framgått har Sverige numera beslutat att ansöka om
medlemskap i IOM, och motion Sf646 yrkande 5 har därigenom
tillgodosetts. Utskottet avstyrker bifall till motionsyrkandet.
Lahja Exner anför i motion Sf634 att målet för de nordiska
ländernas samarbete på det flyktingpolitiska området bör vara
att de nordiska länderna tillsammans tar ett solidariskt ansvar
för världens flyktingar. Hon anser vidare att samarbetet bör
innebära att en prövning i våra nordiska grannländer också skall
kunna vara giltig för vår bedömning och att lagstiftningen borde
ge utrymme för att omedelbart återförvisa en asylsökande till
det land som prövat skyddsbehovet i förstone samt begär ett
tillkännagivande om prövningen av asylrätt.
Utskottet har ovan redogjort för det samarbete på flykting-
och invandringspolitikens område som bedrivs såväl inom Norden
som i vidare kretsar. Den av motionären särskilt angivna frågan
om giltigheten inom Norden av en asylprövning bör enligt
utskottets uppfattning i första hand kunna diskuteras inom
Nordiska rådet. Något tillkännagivande med anledning av motion
Sf634 anser utskottet inte vara påkallat, och utskottet
avstyrker bifall till motionen.
Tillståndsfrågor
Allmänt
Enligt folkrätten bestämmer varje stat själv vilka regler som
skall gälla för inresa på dess territorium. Någon generell rätt
för en utlänning att besöka en stat finns således inte.
I utlänningslagen (1989:529) anges på vilka villkor
utlänningar får resa in i och ut ur Sverige samt vistas och ha
anställning här. I lagen anges också under vilka förutsättningar
en utlänning kan avvisas eller utvisas ur landet. Närmare
bestämmelser om lagens tillämpning finns i den av regeringen
utfärdade utlänningsförordningen (1989:547).
En utlänning får enligt huvudregeln inte uppehålla sig i
Sverige under längre tid än tre månader utan att ha
uppehållstillstånd. Undantag gäller för medborgare i Danmark,
Finland, Island eller Norge. Bestämmelser om uppehållstillstånd,
liksom om visering och arbetstillstånd, finns i 2kap.
utlänningslagen. Uppehållstillstånd innebär enligt 2§
tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under viss tid
(tidsbegränsat uppehållstillstånd) eller utan tidsbegränsning
(permanent uppehållstillstånd).
Uppehållstillstånd skall i vissa fall ges till en utlänning
enligt bestämmelserna om asyl. Uppehållstillstånd får ges till
en utlänning om han har särskild anknytning till Sverige eller
om han av humanitära skäl bör få bosätta sig här. Detsamma
gäller om utlänningen har fått arbetstillstånd eller har sin
försörjning ordnad på något annat sätt. Regeringen får
föreskriva att uppehållstillstånd kan ges även i andra fall.
Arbetstillstånd ges för viss tid. Det får avse ett visst slag
av arbete och förenas med de övriga villkor som behövs.
Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om
arbetstillstånd.
Uppehållstillstånd av asylskäl m.m.
De svenska bestämmelserna om asyl finns intagna i 3kap.
utlänningslagen. Enligt 4§ första stycket har flyktingar,
krigsvägrare och s.k. de facto-flyktingar rätt till asyl.
Definitionen av flykting (2§) överensstämmer med den som
finns i Genèvekonventionen. Ibland används därför benämningen
konventionsflyktingar för dessa personer.
Med krigsvägrare (3§) avses en utlänning som har
övergett en krigsskådeplats eller som har flytt från sitt
hemland eller behöver stanna i Sverige för att undgå förestående
krigstjänstgöring.
Utöver konventionsflyktingar och krigsvägrare ger lagen skydd
även åt andra personer som inte vill återvända till sitt hemland
på grund av de politiska förhållandena där och som har åberopat
tungt vägande omständigheter till stöd för detta. Det är här
fråga om personer som inte har varit utsatta för eller löper
risk att drabbas av så allvarlig förföljelse att de bör
betraktas som konventionsflyktingar men som ändå på grund av de
politiska förhållandena i hemlandet utsatts för eller riskerar
så svåra trakasserier att det inte är rimligt att begära att de
skall återvända dit. Bestämmelsen omfattar normalt inte den som
har tvingats att lämna sitt land på grund av yttre aggression,
ockupation eller inbördeskrig eller som riskerar förföljelse på
grund av kön eller homosexualitet. Undantagsvis kan emellertid
dessa omständigheter vara sådana att lagrummet anses
tillämpligt. För de personer som nu avses används ofta termen
de facto-flyktingar.
Begreppet asyl, som enligt den nya utlänningslagen används för
det tillstånd att uppehålla sig i Sverige som ges såväl till
konventionsflyktingar som till krigsvägrare och de
facto-flyktingar, innebär att Sverige använder ett asylbegrepp
som i viss mån avviker från vad som är vedertaget
internationellt, nämligen att tala om asyl endast i samband med
skydd åt konventionsflyktingar.
Av humanitära skäl kan enligt 2kap. 4§ första
stycket2 utlänningslagen även andra utlänningar än de som
omfattas av asylreglerna få stanna i Sverige. Uppehållstillstånd
av humanitära skäl har i praxis beviljats personer som flytt
undan krig eller krigsliknande förhållanden som de riskerat att
drabbas av utan att ingå i någon krigsmakt. Uppehållstillstånd
på denna grund har också beviljats personer som på grund av
sjukdom eller andra personliga förhållanden bör få stanna i
Sverige. Bestämmelsen kan vidare omfatta personer som inte är
flyktingar men där förhållandena i det land till vilket de
skulle behöva resa ändå är sådana att det ter sig inhumant att
tvinga dem att återvända dit eller personer som riskerar
allvarligt straff eller förföljelse på grund av kön eller
homosexualitet. I vissa fall har uppehållstillstånd beviljats
personer som i och för sig borde avvisas eller utvisas men där
en verkställighet inte kan ske därför att det inte finns något
land där utlänningen tas emot. Uppehållstillstånd har också i
vissa fall beviljats när det funnits en kombination av
humanitära skäl och släktanknytning, som i sig inte varit
tillräckliga.
Varken konventionsflyktingar eller krigsvägrare och de
facto-flyktingar har någon ovillkorlig rätt att få en fristad i
Sverige. Asyl får nämligen vägras på följande grunder enligt
3kap. 4§ andra stycket utlänningslagen.
Om det av hänsyn till vad som är känt om utlänningens tidigare
verksamhet eller med hänsyn till rikets säkerhet finns
synnerliga skäl att inte bevilja asyl.
Om det beträffande en krigsvägrare eller de facto-flykting
finns särskilda skäl att inte bevilja asyl.
I vissa fall där utlänningen kan sändas tillbaka till annat
nordiskt land enligt särskild överenskommelse.
I annat fall med hänvisning till den s.k. första
asylland-principen. Denna princip kan tillämpas om utlänningen
före ankomsten till Sverige har uppehållit sig i ett annat land
än hemlandet och, om han återsänds dit, är skyddad mot
förföljelse eller, i förekommande fall, mot att sändas till en
krigsskådeplats eller till hemlandet och också mot att sändas
vidare till ett annat land där han inte har motsvarande skydd.
Om utlänningen har särskild anknytning till ett annat land och
där är skyddad på det sätt som anges beträffande första
asylland-principen.
Regeringen får föreskriva undantag från första
asylland-principen för de fall då utlänningens anknytning till
Sverige är av sådan art att han inte bör nekas att få sin
ansökan om asyl prövad här.
Med synnerliga skäl (andra stycket1) avses enligt
motivuttalanden (prop. 1954:41 s. 77, LU 14, rskr. 155 och prop.
1975/76:18 s. 107, InU 24, JuU 15, rskr. 121 och 122) dels
situationer då det av hänsyn till rikets säkerhet framstår som
omöjligt att bevilja asyl, dels omständigheter som enligt
Genèvekonventionen diskvalificerar en flykting från
konventionens skydd. Sådana omständigheter kan vara brott mot
mänskligheten, krigsförbrytelser och liknande gärningar samt
grova icke-politiska brott före ankomsten till Sverige.
Med särskilda skäl (andra stycket2) avses enligt förarbetena
till den tidigare utlänningslagstiftningen (prop. 1975/76:18 s.
108 f., jfr även prop. 1983/84:144 s. 37 och prop. 1988/89:86 s.
156) att förhållandena är sådana att det bedöms vara nödvändigt
för att reglera invandringen. Det förutsattes inte att det
skulle vara helt omöjligt att ta emot dessa utlänningar i
Sverige; för att skydd skulle vägras skulle det dock vara fråga
om så många personer att det skulle medföra stora påfrestningar
för det svenska samhället och den svenska flyktingmottagningen
att ta emot dem i Sverige. Beträffande de facto-flyktingar
uttalades också att tyngden av de omständigheter utlänningen
åberopar måste tillmätas betydelse vid avgörande av frågan om
särskilda skäl föreligger.
Även om en utlänning inte får uppehållstillstånd, får han inte
avvisas eller utvisas om det inte kan ske till ett land där
utlänningen åtnjuter visst skydd. En utlänning får således inte
avvisas eller utvisas till ett land där han riskerar dödsstraff,
kroppsstraff eller tortyr (non-refoulementprincipen). Han får
inte heller annat än i yttersta undantagsfall sändas till ett
land där han riskerar förföljelse. Inte heller får en utlänning
sändas till ett land där han riskerar vidaresändning till något
sådant land.
Regeringen fattade i december 1989 beslut i två enskilda
asylärenden, där begäran om asyl avslogs med hänvisning till
bestämmelsen i 3kap. 4§ andra stycket2 utlänningslagen. I
besluten hänvisade regeringen till att Sverige under de senaste
åren i ökande omfattning fått ta emot asylsökande utlänningar.
Det svenska mottagningssystemet för asylsökande hade successivt
utökats men ändå under lång tid varit pressat, främst på grund
av tillströmningen av utlänningar till våra gränser men även
till följd av svårigheterna att bereda bostad åt sådana
utlänningar som beviljats uppehålls- och arbetstillstånd. I
besluten angavs vidare att under de senaste fem månaderna ett
synnerligen stort antal utlänningar kommit till Sverige och
ansökt om asyl. Detta hade lett till att vårt mottagnings- och
utredningssystem hade nått gränsen för sin förmåga; våra
möjligheter att under överskådlig tid ta emot asylsökande skulle
komma att vara ytterligt begränsade. Situationen var sådan att
den i enskilda asylärenden skulle beaktas vid bedömningen av
huruvida sådana särskilda skäl förelåg som avses i 3kap. 4§
andra stycket2 utlänningslagen. Efter överväganden om
situationen för sökandena i de enskilda fallen hade regeringen
konstaterat att grund för att bevilja asyl saknats. I denna
bedömning låg att sökandena inte kunde anses ha ett särskilt
starkt skyddsbehov.
Som redovisats i inledningen till detta betänkande har ett
förslag till en sammanhållen flykting- och immigrationspolitik
nyligen lagts fram av flykting- och immigrationsutredningen.
Utredningen föreslår en viss förändring av systemet.
Förändringen bygger på grundtanken att man bör göra en klarare
skillnad mellan två huvudkategorier av asylsökande, den ena
bestående av sådana personer som bör ha en i princip ovillkorlig
rätt att få bosätta sig här om de har sökt sig hit, den andra
bestående av flertalet övriga immigrationssökande.
Den första kategorin avser främst dem som är flyktingar enligt
Genèvekonventionen och därutöver nära anhöriga till här bosatta
personer och andra som kan åberopa mycket starka humanitära
skäl. Utredningen delar den i många olika sammanhang från
statsmakternas sida uttalade uppfattningen att Sverige skall ha
en generös tillämpning av Genèvekonventionens
skyddsbestämmelser. De som under senare år bedömts som
flyktingar enligt konventionen och utlänningslagen har
regelmässigt varit personer som riskerat förföljelse som riktat
sig mot deras liv eller frihet, och utredningen förordar att
även andra allvarliga inskränkningar i den personliga friheten
hänförs till förföljelse. Till denna kategori bör emellertid
enligt utredningen räknas även andra skyddsbehövande än sådana
som omfattas av Genèvekonventionen. Det nuvarande skyddet för
krigsvägrare och de facto-flyktingar diskuteras tämligen
ingående. Utredningen föreslår att skyddsbestämmelserna för dem
utgår och att i stället till kategorin med en i princip
ovillkorlig rätt till bosättning i landet förs fall där det med
hänsyn till utlänningens särskilda behov av skydd eller eljest
skulle vara uppenbart stridande mot humanitetens krav om
uppehållstillstånd inte beviljades. Skyddsregeln blir enligt
utredningen mindre långtgående än den nuvarande regeln till
skydd för de facto-flyktingar, men den skall å andra sidan inte
kunna sättas ur spel genom hänvisning till att det föreligger
"särskilda skäl". Kategorin med den principiellt ovillkorliga
rätten till bosättning i landet skall vidare omfatta -- liksom
hittills -- asylsökande som vid avvisning skulle riskera
dödsstraff, kroppsstraff eller tortyr samt -- vilket i viss mån
innebär en utvidgning i förhållande till gällande lag --
asylsökande som skulle riskera annan omänsklig eller förnedrande
behandling eller bestraffning eller annan otillbörlig
förföljelse av allvarligt slag. -- Medlemmar av utlänningens
kärnfamilj har enligt fast praxis rätt till uppehållstillstånd
och skall också enligt utredningen ingå i denna kategori.
Den andra kategorin immigrationssökande bör enligt utredningen
utgöras av flertalet övriga sökande, oavsett om ansökan grundas
på anknytningsförhållande eller humanitära skäl som ej är av den
styrka som nyss angetts. Till denna kategori får emellertid
också hänföras sådana flyktingar som inte sökt sig hit utan som
tas ut direkt från främmande länder inom ramen för den
fastställda flyktingkvoten. För denna kategori skall
invandringen -- på samma sätt som redan i dag gäller för
kvotflyktingar -- kunna vara reglerad genom i förväg fastställda
ramar. Statsmakterna bör alltså kunna fastställa riktlinjer för
det antal uppehållstillstånd som högst bör meddelas för en viss
period, och dessa ramar skall kunna ändras, om tillströmningen
av spontaninvandrare med en i princip ovillkorlig rätt att få
stanna blir större än beräknat.
Regeringens s.k. decemberbeslut har föranlett flera
motionsyrkanden. Ett stort antal motionsyrkanden har också
väckts rörande skyddsbehovet för olika kategorier asylsökande.
Carl Bildt m.fl. anser i motion Sf609 att -- fram till dess
att en flyktingkonvention som speglar dagens och morgondagens
flyktingpolitiska situation på ett bättre sätt än den nuvarande
har kunnat förverkligas -- bedömningen av flyktingskäl enligt
decemberbeslutet bör ligga fast. Det är enligt motionärerna
viktigt att riktlinjerna för Sveriges flyktingpolitik är fasta
och konsekventa och att vårt land ger klara signaler till
utlandet om de regler som gäller. De begär därför att riksdagen
beslutar om en sådan permanentning av asylrättsbedömningen
(yrkande5).
Gullan Lindblad m.fl. anser i motion Sf615 att varje baltisk
flykting som kommer till Sverige skall ges rätt att stanna här
oavsett om det rör sig om värnpliktsvägran eller andra skäl, och
de begär ett tillkännagivande härom. I dessa ärenden måste det
enligt motionärerna röra sig om "särskilt skyddsvärda fall" och
något frångående av tidigare praxis behöver således inte ske. I
motion Sf647 anför Gunnar Hökmark m.fl. att unga balter som flyr
från den sovjetiska värnplikten gör det för att de anser att den
innebär värnplikt i en ockupationsarmé och att denna
uppfattning stöds av de lagstiftande församlingarna i de
baltiska staterna. Motionärerna anför vidare att en
ockupationsmakt inte har rätt att kräva tjänstgöring av
medborgare i ockuperade områden och att det mot denna bakgrund
finns skäl att ge de baltiska ungdomar som har den politiska
uppfattningen att de tvingas tjänstgöra i en ockupationsarmé
möjlighet att stanna i Sverige. De begär ett tillkännagivande
härom.
Bengt Westerberg m.fl. anför i motion Sf646 att
decemberbeslutet var en av regeringens mest flagranta
inskränkningar i flyktingarnas rättssäkerhet och att det måste
upphävas. Invandrarverket klarade av lika många asylsökande år
1990 som år 1989. Flera förläggningar läggs ned därför att de
inte behövs längre. I kommunerna finns tomma mottagningsplatser
därför att det inte finns så många flyktingar att skicka ut till
dem. Under hösten 1990 kom ungefär hälften så många asylsökande
per månad som hösten 1989. De motiv som anfördes för beslutet
föreligger enligt motionärerna således inte längre, och de begär
ett tillkännagivande om att inskränkningarna i flyktingpolitiken
som infördes i december 1989 bör avskaffas (yrkande 9). I
motionen påpekas att större delen av de miljoner som tagit sin
tillflykt till flyktingläger i tredje världen och står under
UNHCRs beskydd torde vara de facto-flyktingar och att det är
bland dem Sverige tar ut kvotflyktingar. Motionärerna framhåller
vidare att de facto-flyktingar ibland kan ha ett skyddsbehov som
t.o.m. är starkare än andra flyktinggruppers och att humaniteten
därför kräver att svensk lagstiftning innehåller formuleringar
som täcker de facto-flyktingarnas behov av skydd. De begär ett
tillkännagivande om behovet av skydd åt de facto-flyktingar
(yrkande10).
Erling Bager anser i motion Sf602 att regeringens beslut i
december 1989 är ett direkt hot mot baltiska asylsökande som
flytt från militärtjänstgöring i Sovjetunionen och deras
möjlighet att kunna få en fristad i Sverige. Regeringen bör
därför enligt motionären omgående upphäva beslutet, och han
begär ett tillkännagivande om det anförda. I motion Sf611 anför
Håkan Holmberg m.fl. att den sedan år 1989 mer restriktiva
svenska flyktingpolitiken medfört att värnpliktsvägrare från
Estland, Lettland och Litauen riskerar att sändas tillbaka till
Sovjetunionen sedan de sökt asyl i Sverige. Dessa ungdomar har
enligt motionärerna flytt framför allt därför att de anser att
den sovjetiska armén är en ockupationsarmé och att
ockupationsmakter enligt internationell konvention inte har rätt
att kalla in ockuperade länders medborgare till krigstjänst.
Denna politiska uppfattning är enligt motionärerna tillräckligt
skäl för att inga baltiska värnpliktsvägrare skall sändas
tillbaka till Sovjetunionen, och till detta kommer mycket starka
humanitära skäl. Motionärerna begär ett tillkännagivande om det
anförda (yrkande1).
Håkan Holmberg m.fl. anför i motion Sf648 att det, om stora
grupper av flyktingar försöker ta sig till Sverige, kommer att
bli omöjligt att behandla dem så som vi i dag behandlar
traditionellt asylsökande och att människor som drivits hemifrån
på grund av svält, inbördeskrig eller miljökatastrofer inte kan
kategoriskt avvisas med motivet att de inte utsätts för politisk
förföljelse. De begär ett tillkännagivande om beredskap för en
situation vid stora flyktingströmmar (yrkande 1). Motionärerna
anför vidare att den mer generösa flyktingpolitik som gällde
fram till hösten 1989 måste återställas och att den som flyr
från antisemitisk eller annan hets måste kunna räknas som
asylberättigad, och de begär ett tillkännagivande härom
(yrkande2).
Lars Werner m.fl. anför i motion Sf638 att grundläggande
värderingar som humanism, medmänsklighet, alla människors lika
värde osv. inte får kompromissas bort för att en human och
generös flyktingpolitik innebär vissa administrativa kostnader i
initialskedet, och motionärerna begär ett tillkännagivande om
grunderna för flyktingpolitiken (yrkande 1 delvis). Motionärerna
anser vidare att problemen med organiserandet av
flyktingmottagandet under hösten 1989 inte var av den arten att
de utgjorde tillräcklig grund för tillämpning av de "särskilda
skälen" när regeringen fattade decemberbeslutet och att med den
markanta nedgång av antalet asylsökande som ägt rum under hela
år 1990 det inte längre finns någon som helst grund för
fortsatta inskränkningar i asylrätten. De anser att bestämmelsen
i 3kap. 4§ andra stycket2 utlänningslagen om särskilda
skäl att inte bevilja asyl bör avskaffas, och att 3kap. 4§
andra stycket1 om synnerliga skäl skall gälla även för dem som
omfattas av 3kap. 1§ 2 och3 (krigsvägrare resp. de
facto-flyktingar), och de begär att riksdagen skall besluta
härom (yrkande 2). De begär vidare ett tillkännagivande om att
decemberbeslutet bör återkallas (yrkande3).
Inger Schörling m.fl. begär i motion Sf627 yrkande 12 att
riksdagen beslutar upphäva decemberbeslutet om ändrade
asylregler, och Eva Goës m.fl. begär i motion Sf608 yrkande 4
att regeringen upphäver tillämpningen av undantagsklausulen och
retroaktiviteten av densamma.
Ragnhild Pohanka och Eva Goës anför i motion Sf24 att det allt
tydligare framkommit vilken diskriminerad grupp turkbulgarerna
är i Bulgarien och att oerhört många av dem har stort
skyddsbehov och borde få asyl. Motionärerna begär ett
tillkännagivande härom (yrkande 3). De påtalar också att det i
dag finns en stor grupp miljöflyktingar i världen och begär en
analys av behovet av skydd för sådana flyktingar (yrkande 4).
Vidare anför motionärerna att Sverige behöver bygga upp en
mottagarkapacitet för flyktingar från t.ex. Baltikum och begär
ett tillkännagivande härom (yrkande 5). I motion Sf603 anser
Inger Schörling m.fl. att Sverige måste vara berett att, om en
flyktingvåg skulle komma från de baltiska republikerna på grund
av sovjetiskt agerande, utan omständliga procedurer ta emot dem
som flyr hit samt att det redan nu måste klargöras att balter
som flyr från sovjetisk militärtjänst måste få stanna i Sverige.
Motionärerna begär tillkännagivanden om att Sverige skall vara
berett att generöst ta emot balter som eventuellt tvingas fly
hit (yrkande 2) och om att balter som flyr undan sovjetisk
militärtjänstgöring skall få stanna i Sverige (yrkande 3). I
motion Sf627 yrkande 22 begär Inger Schörling m.fl. att en
beredskap bör byggas upp för flyktingar från t.ex. Baltikum.
Hans Göran Franck m.fl. begär i motion Sf640 yrkande 2 ett
tillkännagivande om att decemberbeslutet om inskränkningar i
asylrätten upphävs snarast möjligt.
Karl-Erik Svartberg m.fl. påpekar i motion Sf642 att Sverige
alltsedan Vietnamkrigets dagar tillämpat en generös asylrätt för
krigsvägrare. De anser att bedömningen av asylrätt för
krigsvägrare snarast bör återgå till vad som gällde före
decemberbeslutet och begär ett tillkännagivande härom
(yrkande2).
Konstitutionsutskottet uppmärksammade vid granskningen under
föregående riksmöte av regeringens handläggning av
utlänningsärenden särskilt regeringens beslut den 13 december
1989. Granskningen hade enligt konstitutionsutskottets mening
givit vid handen att situationen i december 1989 när det gäller
flyktingmottagandet var sådan att det förelåg förutsättningar
för en tillämpning av bestämmelsen om särskilda skäl i 3kap.
4§ andra stycket2 utlänningslagen. Granskningen hade också
visat att en omfattande utredning om Bulgarienturkarnas
situation i hemlandet låg till grund för regeringens beslut den
13 december 1989.
Socialförsäkringsutskottet behandlade motioner om upphävande
av decemberbeslutet under förra årets riksmöte. I sitt av
riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU16 delade utskottet
regeringens uppfattning att situationen inom det svenska
flyktingmottagandet varit sådan att detta kunnat betraktas som
särskilda skäl vid prövning av en asylansökan enligt 3kap.
4§ andra stycket2. Som framhölls i proposition 1983/84:144
borde vid tillämpning av denna undantagsklausul de som bedöms ha
ett särskilt starkt behov av skydd kunna räkna med att få stanna
här. Vidare angavs att en sådan företrädesrätt till fristad i
Sverige för övrigt kunde komma att gälla även en utlänning som
fick stanna på humanitära grunder. Det avgörande måste enligt
propositionen vara skyddsbehovet i det enskilda fallet oavsett
vilken kategori utlänningen tillhörde. -- Vad gällde frågan om
retroaktivitet i regeringens tillämpning ville utskottet hävda
att, om situationen var sådan att den skulle anses utgöra
särskilda skäl, detta tills vidare borde beaktas vid prövningen
i alla asylärenden. Situationen utgjorde således en av flera
omständigheter som låg till grund för beslutet. Utskottet ville
tillägga att värnpliktsvägran i sig inte var asylgrundande
såvida inte ett oproportionerligt straff skulle följa. De
baltiska värnpliktsvägrarnas situation fick avgöras
efter en prövning i det enskilda fallet. Det kunde mycket väl i
några av fallen finnas ett särskilt starkt skyddsbehov som kunde
falla inom asylreglerna som de tillämpades efter
decemberbeslutet. -- Vad gällde motionsyrkanden om att lagen
skulle ändras så att krigsvägrare och de facto-flyktingar kunde
nekas asyl endast om det förelåg synnerliga skäl att inte
bevilja asyl, ville utskottet framhålla att det, med den svenska
lagstiftningens generösa definition av vem som har rätt till
asyl, var nödvändigt att asylrätten kunde begränsas i för landet
besvärliga situationer till sådana enskilda fall där det fanns
ett särskilt starkt skyddsbehov.
I januari 1991 har regeringen i ett antal enskilda ärenden
beviljat tidsbegränsat uppehållstillstånd under sex månader till
baltiska värnpliktsvägrare. Regeringen har därvid
beaktat det oklara läget i Baltikum.
Utskottet, som självfallet delar den oro som i många av
motionerna uttrycks för läget i de baltiska republikerna och i
Östeuropa i övrigt, vill dock inledningsvis framhålla att
lagstiftningen om asyl knappast kan innehålla olika regler för
olika staters medborgare. Utskottet vill också erinra om att en
prövning måste göras i varje enskilt asylärende, även om
regeringen genom beslut i enskilda ärenden kan skapa vägledande
praxis. Utskottet utgår ifrån att regeringen vid prövningen av
asylansökningar av sökande från de baltiska republikerna, liksom
i övriga fall, noga beaktar de förhållanden som råder i
sökandens hemland.
Som ovan redovisats har flykting- och immigrationsutredningen
ingående diskuterat de nuvarande reglerna om asyl för
krigsvägrare och de facto-flyktingar och föreslagit en ändring
av reglerna. Förslaget bereds för närvarande inom
regeringskansliet. Utskottet gör i avvaktan på resultatet av
denna beredning inte någon annan bedömning av de med
decemberbeslutet sammanhängande frågorna än vid förra årets
riksmöte och avstyrker därmed bifall till motionerna Sf24
yrkandena 3 och4, Sf602, Sf603 yrkandena 2 och 3, Sf608
yrkande 4, Sf609 yrkande 5, Sf611 yrkande 1, Sf615, Sf627
yrkande 12, Sf638 yrkandena 1 i denna del, 2 och 3, Sf640
yrkande 2, Sf642 yrkande 2, Sf646 yrkandena 9 och 10, Sf647 och
Sf648 yrkande2.
Av regeringens skrivelse framgår att en särskild arbetsgrupp
har bildats inom regeringskansliet med representanter för
utrikes- och arbetsmarknadsdepartementen med uppgift att följa
och bedöma utvecklingen i Östeuropa med avseende på invandring.
Regeringen följer med stor uppmärksamhet utvecklingen i
Sovjetunionen och i Central- och Östeuropa. Det finns en
beredskap för den händelse utvecklingen skulle visa tecken på
ökad invandring. Utskottet anser inte att något tillkännagivande
med anledning av motionerna Sf24 yrkande 5, Sf627 yrkande 22 och
Sf648 yrkande1 behövs.
Två motioner tar upp behovet av skydd för homosexuella.
Daniel Tarschys m.fl. anför i motion Sf636 att förföljelserna
mot homosexuella fortsätter i vår tid. Motionärerna framhåller
att homosexualitet bestraffas med dödsstraff i Iran och att
homosexuella förbindelser är straffbara i ungefär hälften av
USAs delstater, liksom i Sovjetunionen, republiken Irland,
Rumänien och ett stort antal utomeuropeiska länder. Motionärerna
anser mot den bakgrunden att Sverige bör kunna bevilja asyl för
flyktingar som förföljs i sitt hemland på grund av sin sexuella
läggning, och de begär ett tillkännagivande om det anförda.
Inger Schörling m.fl. begär i motion Sf627 yrkande 21 ett
tillkännagivande om att sexualpolitiska flyktingar från sådana
länder där de hotas av dödsstraff eller kriminaliseras skall
beviljas asyl i Sverige.
Vid riksdagens behandling av proposition 1986/87:124 om de
homosexuellas situation i samhället konstaterade socialutskottet
i sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1986/87:31 att en
homosexuell person som förföljdes i sitt hemland på grund av sin
homosexuella läggning i praxis beviljades uppehållstillstånd i
Sverige av humanitära skäl enligt (dåvarande) 31§
utlänningsförordningen medan (dåvarande) 3§ utlänningslagen
(om flykting) inte var tillämplig. Enligt socialutskottets
uppfattning erbjöd tillämpningen av utlänningsförordningen i
praktiken ett tillfredsställande skydd för homosexuella som av
sådana skäl behövde en fristad i Sverige. Anledning saknades
enligt socialutskottet att närmast av formella skäl göra ett
ingrepp i flyktinglagstiftningen och därmed skapa ett svenskt
flyktingbegrepp som inte hade någon motsvarighet i FNs
flyktingkonvention. Socialutskottet delade dock den oro som
kommit till uttryck bl.a. i en motion över att förföljelse mot
homosexuella från tid till annan förekom i vissa länder men
ansåg det uppenbart att, om en uttalad förföljelse mot
homosexuella just på grund av deras sexuella läggning skulle
uppstå i något land, det var möjligt att erbjuda en fristad i
Sverige utan ändring av gällande bestämmelser. Socialutskottet
ville samtidigt fästa uppmärksamheten på att förföljelse uppstod
på samma sätt på olika håll i världen mot många grupper
människor. Det var därför viktigt att ha en allmän beredskap för
att vid behov kunna agera för människor som var i behov av en
fristad på grund av förföljelse i sitt hemland. Utvecklingen i
andra länder måste av dessa skäl följas noga. Socialutskottet
utgick från att regeringen följde såväl tillämpningen av
utlänningslagstiftningen som utvecklingen i länder där politisk
förföljelse förekom eller kunde befaras uppstå. Av det anförda
följde enligt socialutskottets mening att det också ankom på
regeringen att ta de internationella initiativ som visade sig
påkallade för att lösa homosexuellas flyktingproblem.
Socialutskottet ansåg inte att det fanns behov av något
riksdagens uttalande i den frågan.
Socialförsäkringsutskottet har tidigare uttalat (se senast
1989/90:SfU16) att homosexuella som förföljs på grund av sin
homosexualitet kan beredas skydd med tillämpning av gällande
bestämmelser och att någon ändring i dessa därför inte behövs
samt tillagt att även med den praxis som för närvarande gäller i
asylärenden m.m. den som annars av humanitära skäl skulle ha
fått uppehållstillstånd i Sverige kan få sådant om han eller hon
har särskilt starka skyddsbehov.
Utskottet, som noterar att flykting- och
immigrationsutredningen även diskuterat frågan om skydd mot
förföljelse på grund av homosexualitet, vidhåller i avvaktan på
beredningen av utredningens betänkande sin angivna uppfattning
och avstyrker därmed bifall till motionerna Sf627 yrkande 21 och
Sf636.
Den 20 september 1990 beslöt regeringen genom beslut i ett
enskilt ärende rörande en barnfamilj om ändring av då gällande
barnfamiljspraxis. I beslutet uttalade regeringen
enligt skrivelsen om invandrar- och flyktingpolitiken bl.a.
följande.
Bakgrunden till att barnfamiljspraxis infördes i maj 1989 var
att den nya utlänningslagen skulle träda i kraft. Det
huvudsakliga syftet med lagen var att förkorta
handläggningstiden till högst sex månader i asylärenden hos
invandrarverket och regeringen. En handläggningstid om totalt
tolv månader och således också en tillämpning av schablonregeln
förmodades förekomma endast i undantagsfall. -- Trots utökade
resurser hos polismyndigheterna, invandrarverket och
arbetsmarknadsdepartementet har den angivna målsättningen om
kortare handläggningstider inte kunnat uppnås för alla
asylsökande. Orsaken till detta är den kraftigt ökade
tillströmningen av asylsökande, främst under hösten 1989. Detta
ledde i sin tur till regeringens beslut den 13 december 1989. --
Tillämpningen av schablonregeln för barnfamiljer har i den
uppkomna situationen resulterat i att människor, som kommer till
Sverige och åberopat s.k. flyktingliknande skäl för att få
stanna här, blir avvisade, under det att barnfamiljer, som
åberopat mycket svaga eller ens några asylskäl, beviljas
uppehållstillstånd. Vidare förekommer det att barnfamiljer som
kommit samtidigt och med så gott som identiska skäl får helt
olika beslut enbart beroende på lokala variationer i fråga om
utredningstidens längd.
I skrivelsen framhålls att en schablonregel av det slag som
den särskilda barnfamiljspraxisen innebar riskerar att bli djupt
orättvis och medföra att en snabb handläggning dessutom kan
upplevas negativt. Regeringen beslöt därför att schablonregeln
skulle knytas till invandrarverkets beslut i det enskilda
ärendet. Detta innebär att schablonregeln skall tillämpas utan
särskild undersökning av barnens förhållanden, och att -- om
invandrarverket inte kan besluta i ett barnfamiljsärende
inom ett år från det att ansökan gjordes -- uppehållstillstånd
får meddelas med stöd av schablonregeln. Denna skall dock inte
tillämpas om det finns avgörande skäl som talar emot eller det
annars framstår som orimligt. Vidare framhålls att regeringens
beslut inte innebär någon förändring i bedömningen av
flyktingskäl eller skyddsbehov. Lång väntetid liksom barnens
individuella skäl beaktas i beslut som inte omfattas av praxis.
Lars Werner m.fl. kritiserar i motion Sf638 regeringens beslut
att inskränka den s.k. barnpraxisen. Motionärerna anser att
beslutet får en retroaktiv verkan som är mycket olycklig från
rättssäkerhetssynpunkt och innebär ett minskat mänskligt
hänsynstagande till barnfamiljer som inte kan godtas. De begär
ett tillkännagivande härom (yrkande 4). Motionärerna anför
vidare att det är en humanitär plikt för Sverige att inte
återsända barnfamiljer till krigsdrabbade områden samt att
Sverige genom att ansluta sig till FNs barnkonvention åtagit sig
att till det yttersta av sin förmåga säkerställa barns
överlevnad och utveckling. De begär ett tillkännagivande om att
barnfamiljer inte skall återsändas till områden där krig pågår
eller krigsliknande förhållanden råder (yrkande5).
I motion Sf627 av Inger Schörling m.fl. begärs
tillkännagivanden om att särskild hänsyn skall tas till barnens
behov av asyl (yrkande 14) samt att det i tveksamma fall bör
vara regel att hellre fria än fälla och att detta i alldeles
särskilt hög grad gäller barn (yrkande 16). I motion Sf24 anser
Ragnhild Pohanka och Eva Goës att barnpraxisen skall återupptas
och begär ett tillkännagivande om vad som i denna del anförts om
behovet av speciell hänsyn till flyktingbarns behov (yrkande6
delvis).
Karin Söder begär i motion Sf25 ett tillkännagivande om
praxisen vid prövning av uppehållstillstånd för barnfamiljer
(yrkande1 delvis).
Utskottet anser att de skäl som regeringen anfört för
förändringen av barnfamiljspraxis varit sådana att förändringen
måste godtas. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna
Sf24 yrkande 6 i denna del, Sf25 yrkande 1 i denna del och Sf638
yrkande4. Enligt utskottets uppfattning ges även efter
förändringen av barnfamiljspraxisen goda förutsättningar för en
särskild hänsyn till barns behov av asyl, och utskottet
avstyrker bifall till motion Sf627 yrkandena 14 och16.
Utskottet, som vill erinra om att beredningen av flykting- och
immigrationsutredningens förslag kommer att ha betydelse även
för bedömningen av asyl för barn, utgår vidare från att något
återsändande av barnfamiljer till krigsområden inte sker och
anser därmed att något riksdagens uttalande med anledning av
motion Sf638 yrkande5 inte heller är påkallat.
Claes Roxbergh m.fl. anför i motion Sf628 att Sveriges
nuvarande asylpolitik ofta står i konflikt med internationell
lag och bör omprövas, och de begär ett tillkännagivande om
flyktingar och svensk asylpolitik.
Utskottet har ovan redogjort för de regler som gäller för att
asyl skall beviljas i Sverige och vissa internationella
överenskommelser. Utskottet kan inte finna att motionärerna har
stöd för sitt påstående om en konflikt mellan svensk och
internationell rätt. En omprövning av den svenska flykting- och
immigrationspolitiken pågår, som framgår ovan, och motionärerna
är så till vida tillgodosedda. Utskottet, som vill erinra om att
fråga om granskning av ett statsråds tjänsteutövning eller
handläggningen av regeringsärenden skall väckas hos
konstitutionsutskottet, avstyrker bifall till motion Sf628.
Sten Andersson i Malmö begär i motion Sf639 ett
tillkännagivande om att statistiska centralbyrån bör ges i
uppdrag att utreda flyktingpolitikens konsekvenser för
befolkningens sammansättning på sikt.
Enligt utskottets uppfattning finns det inte skäl för ett
sådant uppdrag som motionären begär, och utskottet avstyrker
bifall till motion Sf639.
Andra tillståndsfrågor
Viseringsregler
Visering innebär enligt 2kap. 1§ utlänningslagen tillstånd
att resa in i och vistas i Sverige under viss kortare tid.
Visering ges för högst tre månaders vistelse vid varje tillfälle
men kan begränsas till kortare tid och får förenas med villkor.
En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige skall enligt
1kap. 3§ ha visering, om han inte har uppehållstillstånd
eller är medborgare i ett annat nordiskt land. Regeringen får
föreskriva andra undantag från kravet på visering. Sådana
undantag har föreskrivits i 2kap. 1§ utlänningsförordningen.
Visering kan ges såväl för rena turistbesök som för besök hos
släktingar eller för arbete. För att visering skall medges krävs
i praxis att utlänningen kan försörja sig här och att han inte
kan antas komma att begå brott eller bryta mot utlänningslagens
bestämmelser. Visering medges inte om utlänningen kan antas ha
för avsikt att bosätta sig här utan att ha fått
uppehållstillstånd.
Frågan om viseringstvånget tas upp i flera motioner.
Bengt Westerberg m.fl. anför i motion Sf646 att det enligt
Genèvekonventionen och svensk lag är omöjligt att kalla sig
flykting i sitt hemland. Den som inte har lämnat sitt hemland
har därför inga lagliga möjligheter att beviljas politisk asyl i
Sverige. Endast om det rör sig om överföringar av flyktingar
inom ramen för den s.k. flyktingkvoten kan invandrarverket
bevilja asyl åt en person som inte befinner sig i Sverige. Den
som ansöker om visum för att resa till Sverige kommer att få
avslag på sin ansökan om det anses troligt att vederbörande har
för avsikt att begära politisk asyl här. Enligt motionärerna får
viseringsinstrumentet inte användas i syfte att hindra
asylsökande att komma in i landet, och de begär ett
tillkännagivande om att missbruket av viseringsinstrumentet
måste upphöra (yrkande7).
Liknande synpunkter framförs av Lars Werner m.fl. i motion
Sf638. Även dessa motionärer begär ett tillkännagivande om att
visumpolitiken inte får användas för att hindra människor att
fly (yrkande23).
Åsa Domeij m.fl. begär i motion Sf626 yrkande 1 med hänsyn
till människans frihet över gränserna ett tillkännagivande om
att alla visumtvång till Sverige bör avskaffas.
Utskottet behandlade i sitt betänkande 1988/89:SfU19 frågan om
viseringstvångets betydelse för möjligheten att söka asyl i
Sverige. Utskottet erinrade till en början om att varje stat
själv reglerar tillträdet till sitt territorium. I
Genèvekonventionen anges vilka rättigheter och förmåner en
konventionsstat är skyldig att tillförsäkra flyktingar som
vistas inom dess område, bl.a. får en flykting inte avvisas
eller utvisas till gränsen mot ett område där han riskerar
politisk förföljelse. Däremot innebär inte konventionen någon
förpliktelse att hjälpa flyktingar att komma till ett land där
flyktingen kan få asyl. Några sådana skyldigheter finns inte
heller i någon av UNHCRs rekommendationer.
Utskottet konstaterade senast i sitt av riksdagen godkända
betänkande 1989/90:SfU16 att det utan viseringskrav skulle vara
förenat med stora svårigheter att reglera invandringen och kunde
därför inte tillstyrka ett avskaffande av visumkravet. Utskottet
vidhåller den bedömningen och avstyrker därmed bifall till
motion Sf626 yrkande1.
Utskottet framhöll vidare att den som kommer till Sverige och
ansöker om asyl inte behöver ha visum. Den som måste lämna sitt
land och resa till Sverige kan däremot i praktiken bli tvungen
att försöka skaffa ett visum. Utskottet vidhöll emellertid att
ett generellt viseringskrav är nödvändigt för att invandringen i
övrigt skall kunna regleras. Enligt utskottets mening hade den
som bäst behövde en tillflykt i Sverige stora möjligheter att få
detta. I likhet med vad konstitutionsutskottet hade konstaterat
under 1985/86 års riksmöte och mot bakgrund av de uppgifter om
chilenare som redovisades i 1988/89:SfU19 kunde detta ske t.ex.
inom ramen för FNs flyktingkommissaries arbete. Enligt utskottet
kunde de svenska visumreglerna mot denna bakgrund inte anses
utgöra ett hinder för flyktingar att ansöka om asyl i Sverige.
Utskottet vidhåller den redovisade bedömningen även i denna
del och avstyrker därmed bifall även till motionerna Sf638
yrkande 23 och Sf646 yrkande7.
Möjligheterna för anhöriga att få visering för att besöka
flyktingar och andra som har fått uppehållstillstånd i Sverige
tas upp i motion Sf638 av Lars Werner m.fl. Motionärerna
kritiserar gällande praxis för besöksvisering och begär ett
tillkännagivande om att riktlinjerna för besöksvisering i
proposition 1983/84:144 fortfarande är giltiga för medborgare
från Iran m.fl. länder (yrkande22).
I proposition 1983/84:144 om invandrings- och
flyktingpolitiken konstaterade föredragande statsrådet att
invandrarverkets praxis i viseringsärenden under de senare åren
och i förhållande till medborgare i vissa stater hade blivit mer
restriktiv än vad som kunde anses önskvärt. I propositionen
uttalades att en förändring mot en generösare viseringspraxis
måste ske utan dröjsmål, framför allt i fråga om släktbesök.
Sverige hade, inte minst som undertecknare av Helsingforsavtalet
men också i övrigt, ett ansvar för att den förda
invandringspolitiken inte ledde till splittring av familjer,
genom att anhöriga förlorade varje möjlighet att träffas. I
särskild grad gällde detta i sådana fall där den härvarande inte
kunde återvända till hemlandet. Det var enligt statsrådets
mening inte lämpligt att för alla situationer använda samma
bedömningsgrund. I de fall då det t.ex. var fråga om mycket nära
anhöriga och omständigheterna framstod som särskilt ömmande
borde visering ges. I mindre behjärtansvärda fall kunde det
däremot finnas anledning att följa principen att visering skall
beviljas om det inte framstår som sannolikt att avsikten med
besöket är en annan än den uppgivna. Någon anledning att mer
konkret lägga fast regler i detta hänseende förelåg inte enligt
statsrådet. I stället borde invandrarverkets styrelse leda
utvecklingen av verkets viseringspolitik. Utgångspunkten borde
därvid vara de synpunkter på en generös viseringspraxis som
getts uttryck i propositionen.
Utskottet instämde i sitt betänkande SfU 1983/84:30 i den i
propositionen gjorda bedömningen och ville för sin del framhålla
den utomordentliga betydelse det har för invandrarna i vårt land
att kunna ta emot släktingar och anhöriga på besök. Att så kan
ske var enligt utskottet viktigt inte minst mot bakgrunden av
att möjligheterna till bosättning hos anhöriga i Sverige trots
allt är begränsade för vad som enligt vår kulturuppfattning
uppfattas som mer avlägsna släktingar.
Invandrarverkets styrelse fattade i november 1987 beslut om
nya riktlinjer för viseringspraxis i fråga om iranska
medborgare. Bakgrunden till beslutet om nya riktlinjer var en
konstaterad "avhoppsfrekvens" på mellan 20 och 25% av
beviljade viseringar. Denna praxis tillämpades under åren 1988
och 1989, vilket ledde till att avhoppsfrekvensen för iranska
medborgare minskade. Innebörden var i princip att sökanden själv
fick göra troligt att syftet med resan till Sverige var ett
besök och inget annat. De nya riktlinjerna för besöksvisering
tillämpades också för medborgare i Libanon, Turkiet, Pakistan,
Bangladesh och Syrien. I särskilt ömmande fall tillämpades dock
en mer liberal praxis. Regelmässigt beviljades t.ex. visering
för att närvara vid en nära anhörigs begravning eller för att
besöka en nära anhörig som var svårt sjuk.
Under 1987/88 års riksmöte behandlade utskottet (se SfU
1987/88:27) en motion med begäran om ett tillkännagivande om att
visumbestämmelser inte bör användas på ett sätt som hindrar
utländska medborgare från att träffa i Sverige bosatta
släktingar. Utskottet hänvisade därvid till vad som anförts i
proposition 1983/84:144 om invandrings- och flyktingpolitiken
och uttalade att de av riksdagen år 1984 antagna principerna för
besöksvisering alltjämt borde äga giltighet, även om detta
innebar att släktbesök kunde komma att förhindras genom kravet
på visum. Den behandlade motionen borde därför inte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Konstitutionsutskottet tog vid sin granskning under föregående
riksmöte av regeringens handläggning av utlänningsärenden upp
vissa frågor rörande invandrarverkets viseringspraxis
(1989/90:KU30). Konstitutionsutskottet angav därvid att
riksdagens justitieombudsman (JO) i beslut den 15 november 1988
ansett att invandrarverkets styrelsebeslut i november 1987 om
viseringspraxis för iranier i och för sig syntes stå i mindre
god överensstämmelse med de av riksdagen godkända riktlinjerna
som drogs upp i proposition 1983/84:144. Eftersom det enligt JO
framgått att beslutet var förankrat hos regeringen ansåg han sig
inte kunna göra något uttalande i frågan. Konstitutionsutskottet
angav vidare att statsrådet Maj-Lis Lööw vid utfrågning inför
konstitutionsutskottet anfört att hon inte ansåg att
invandrarverkets viseringspraxis stod i strid med
Helsingforsavtalet. Konstitutionsutskottet angav slutligen att
regeringen i skrivelser 1987/88:157, 1988/89:82 och 1989/90:68
redovisat aktuell viseringspraxis för riksdagen och redovisade
socialförsäkringsutskottets behandling av frågan i SfU
1987/88:27. -- Granskningen föranledde inte något uttalande från
konstitutionsutskottets sida.
I sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU16
redogjorde utskottet för innehållet i en promemoria upprättad
den 15 november 1989 vid invandrarverkets tillståndsbyrå 4 om
visumansökningar för iranska medborgare. Utskottet vidhöll sin
bedömning att tillämpningen av viseringsbestämmelserna, framför
allt i fråga om släktbesök, borde vara generös och att de
riktlinjer som fastställdes av riksdagen år 1984 fortfarande
skulle gälla. Av den närmare redovisningen av invandrarverkets
praxis beträffande iranska medborgare framgick att det endast
under de första åren efter det att en person fått
uppehållstillstånd i Sverige ställdes särskilt hårda krav för
att visum skulle beviljas de anhöriga. Utskottet konstaterade
att visum i regel beviljades för såväl föräldrar som syskon när
tre resp. fem år gått. I speciellt ömmande situationer
beviljades dessutom alltid visering. Med hänsyn till att så
många "avhopp" tidigare skett och med beaktande av att
fortfarande 22% av visumansökningarna beviljades (av vilka
sedermera 18% "hoppar av"), tycks invandrarverket ändå, ansåg
utskottet, ha tillämpat bestämmelserna så generöst som
omständigheterna medgivit. Utskottet utgick från att
invandrarverket noga följde utvecklingen och skulle ändra sin
praxis i mer generös riktning så snart detta blev möjligt.
I regeringens skrivelse 1990/91:77 anförs att invandrarverket,
sedan avhoppsfrekvensen för iranska medborgare gått ned, den 30
mars 1990 beslutat om en mer generös praxis för
besöksviseringar. Innebörden av denna praxis är den som nyss
redogjorts för, nämligen en principiell karenstid för besök av
föräldrar om tre år och för syskon om fem år, medan i övriga
fall sökanden själv får göra troligt att syftet med resan till
Sverige är ett besök och inget annat, samt med tillämpning av en
mer liberal praxis i särskilt ömmande fall.
Utskottet vidhåller sin bedömning från föregående riksmöte i
denna fråga och avstyrker därmed bifall till motion Sf638
yrkande22.
S.k. uppskjuten invandringsprövning
En ordning med s.k. uppskjuten invandringsprövning gäller
enligt praxis beträffande uppehållstillstånd för make/maka eller
samboende om äktenskapet eller samboendet har uppkommit i
anslutning till eller snarast efter inresan. Denna ordning
innebär att utlänningen vanligen beviljas uppehållstillstånd för
sex månader i taget fyra gånger innan han eller hon får
permanent uppehållstillstånd. Eftersom detta innebär en väntan
på sådant tillstånd under två år används också benämningen
tvåårsregeln för den angivna ordningen.
Frågan om uppskjuten invandringsprövning tas upp i flera
motioner.
Bengt Westerberg m.fl. framhåller i motion Sf646 den utsatta
situationen för en kvinna som av rädsla för utvisning inte vågar
ta ut skilsmässa från eller anmäla en man som misshandlar henne.
Motionärerna begär ett tillkännagivande om att den s.k.
tvåårsregeln måste avskaffas (yrkande 29). Samma yrkande
framställs i motion Sf630 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Barbro
Westerholm.
Olof Johansson m.fl. anför i motion Sf625 att den s.k.
tvåårsregeln medför att många invandrarkvinnor av rädsla för att
bli utvisade stannar kvar i förnedrande äktenskap. Motionärerna
anser därför att en ändring av regeln behövs, och de begär ett
tillkännagivande härom (yrkande2).
Ragnhild Pohanka och Eva Goës anser i motion Sf24 också att
s.k. uppskjuten invandringsprövning och tvåårsregeln bör slopas
och att regler bör skapas så att en man inte upprepade gånger
kan ta in kvinnor till Sverige och utsätta dem för misshandel
och övergrepp. Motionärerna begär ett tillkännagivande härom
(yrkande2).
Inger Hestvik m.fl. anser i motion Sf606 att det, även om
tvåårsregeln numera tillämpas mycket generöst, finns anledning
att följa upp kravet på översyn och omprövning av regeln, och de
begär ett tillkännagivande härom (yrkande 1). Motionärerna anser
vidare att det är osäkert om främst utomeuropeiska kvinnor har
det rättsskydd de borde ha när de riskerar utvisning på grund av
tvåårsregeln, och motionärerna begär en översyn för att öka
rättsskyddet för dessa kvinnor (yrkande 2). Liknande synpunkter
framförs i motion Sf619 av Ines Uusmann m.fl., och dessa
motionärer begär en översyn av lagstiftningen med syfte att få
lagregler som tillgodoser behovet av rättssäkerhet och trygghet
vid ifrågasatt utvisning av utländsk medborgare vid skilsmässa.
I proposition 1983/84:144 om invandrings- och
flyktingpolitiken framhölls beträffande dessa fall att, när ett
äktenskap eller ett samboende bryts före tvåårsperiodens utgång,
samtliga omständigheter i det enskilda fallet bör beaktas vid
prövningen av om utlänningen skall få stanna. Som exempel på
sådana omständigheter angavs att det finns barn i förhållandet
eller att utlänningen har blivit misshandlad eller annars illa
behandlad i äktenskapet eller samboendet, riskerar att bli
socialt utstött vid återkomsten till hemlandet eller har hunnit
bli väl etablerad i arbetslivet. Vidare framhölls angelägenheten
av att undvika beslut som framstår som stötande för
rättskänslan. Utskottet anförde i sitt av riksdagen godkända
betänkande SfU 1983/84:30 att det är nödvändigt att vara
speciellt varsam vid handläggningen av dessa ärenden. Utskottet
ansåg att de överväganden som gjorts i propositionen i denna
fråga var tillfredsställande.
Vid behandlingen av frågan under 1985/86 års riksmöte erinrade
utskottet i betänkandet SfU 1985/86:21 om att invandrarverket, i
de ärenden där ömmande omständigheter förs fram, tar största
möjliga hänsyn till dessa vid prövningen av frågan om fortsatt
tillstånd trots att förbindelsen brutits före tvåårsperiodens
utgång.
I betänkandet 1988/89:SfU19 noterade utskottet därutöver att
regeringen, i de fall ett förhållande brutits på grund av
misshandel eller andra allvarliga trakasserier innan
tvåårsgränsen uppnåtts, tar mycket stor hänsyn till det och
tillåter utlänningen att stanna trots att anknytningen upphört.
Utskottet avstyrkte bifall till föreliggande motioner.
Utskottet vidhöll i sitt av riksdagen godkända betänkande
1989/90:SfU16 att det tills vidare är nödvändigt att, när
uppehållstillstånd söks på grund av en nyligen etablerad
anknytning till en person bosatt i Sverige, frågan om permanent
uppehållstillstånd avgörs först vid en senare tidpunkt. Som
framhölls i proposition 1983/84:144 skulle det, utan en sådan
möjlighet att pröva om det förhållande som åberopas som stöd för
ansökningen är seriöst, bli nödvändigt att inta en synnerligen
restriktiv hållning till invandring på denna grund, särskilt som
stora svårigheter föreligger att redan före inresan göra en
tillfredsställande utredning rörande allvaret i parternas
förhållande. Från den utgångspunkten var ordningen till förmån
även för sökandena. Utskottet hade emellertid förståelse för att
reglerna kan upplevas negativt. När ett äktenskap eller
samboende bryts före tvåårsperiodens utgång, beaktas dock
samtliga omständigheter i det enskilda fallet, och utskottet
konstaterade att därvid största möjliga hänsyn tas till ömmande
omständigheter. Särskilt tas mycket stor hänsyn till om ett
förhållande brutits på grund av misshandel eller andra
allvarliga trakasserier. Utskottet var mot denna bakgrund inte
berett förorda någon ändring av reglerna och avstyrkte därför
bifall till då föreliggande motioner.
Utskottet, som noterar att flykting- och
immigrationsutredningen bedömer att den principiella rätten till
familjeåterförening som utredningen föreslår skall lagfästas
inte bör hindra att nuvarande system med s.k. uppskjuten
invandringsprövning tillämpas även fortsättningsvis, vidhåller
den bedömning i fråga om uppskjuten invandringsprövning som
redovisats ovan och avstyrker därmed bifall till motionerna Sf24
yrkande2, Sf606 yrkande 1, Sf619 i denna del, Sf625 yrkande 2,
Sf630 och Sf646 yrkande29.
Vad gäller frågan om rättsskydd och rättssäkerhet som tas upp
i motionerna Sf606 och Sf619 har motionärerna inte närmare
utvecklat i vilket hänseende de anser brister föreligga.
Utskottet vill erinra om att rättshjälp genom offentligt biträde
enligt 41§ rättshjälpslagen kan beviljas bl.a. i ärende
angående utvisning på grund av att uppehållstillstånd löpt ut
eller återkallats, och att offentligt biträde enligt 42§
rättshjälpslagen skall förordnas om det inte måste antas att
behov av biträde saknas. Möjlighet finns således till rättshjälp
i de ärenden som rör uppskjuten invandringsprövning. Utskottet
avstyrker bifall till motionerna Sf606 yrkande 2 och Sf619 i
denna del.
Förnyad ansökan om uppehållstillstånd
En ansökan om uppehållstillstånd får i princip inte bifallas
om utlänningen befinner sig i Sverige när ansökan görs (2kap.
5§ utlänningslagen). Undantag gäller om utlänningen har rätt
till asyl här. Undantag gäller vidare vid återförening med en
nära familjemedlem som är stadigvarande bosatt i Sverige och som
utlänningen tidigare har sammanlevt med utomlands samt om det
annars finns särskilda skäl. -- Om utlänningen skall avvisas
eller utvisas enligt lagakraftvunnet beslut, får ansökan dock
bifallas bara om den grundar sig på omständigheter som inte har
prövats förut i ärendet och om han har rätt till asyl här eller
det annars finns synnerliga skäl av humanitär art.
I motion Sf638 anför Lars Werner m.fl. att invandrarverkets
praxis när det gäller bedömningen av humanitära skäl i samband
med en ny ansökan om uppehållstillstånd enligt 2kap. 5§
andra stycket utlänningslagen utmärks av utomordentlig hårdhet,
och de begär att regeringen skall lägga fram förslag om ändring
av uttrycket "det annars finns synnerliga skäl av humanitär art"
i lagtexten till "det annars finns starka humanitära skäl"
(yrkande18).
Genom 1989 års utlänningslag upphävdes tidigare bestämmelser
om överlämnande och övertagande av verkställighetsärenden. I
stället infördes möjligheten till prövning i vissa fall av en ny
ansökan om uppehållstillstånd medan utlänningen är kvar i
Sverige och trots att det redan föreligger ett lagakraftvunnet
verkställbart beslut om avlägsnande.
I proposition 1988/89:86 framhölls att för bifall till en ny
ansökan måste krävas att det förs fram omständigheter som inte
har prövats i det tidigare ärendet samt att de omständigheter
som åberopas antingen innebär att utlänningen har rätt till asyl
här eller innefattar synnerliga skäl av humanitär art. En ny
ansökan skall således inte få leda till att samma omständigheter
blir föremål för en ny prövning och inte heller till att
omständigheter som inte har prövats i det tidigare avgjorda
avvisnings- eller utvisningsärendet leder till bifall annat än i
undantagsfall. Möjligheten att ge uppehållstillstånd på grund av
en ny ansökan innan ett avlägsnandebeslut verkställs måste
därför, även om helt nya omständigheter föreligger, begränsas
till de fall där det föreligger mycket starka skäl. En ansökan
om uppehållstillstånd skall således i dessa fall kunna beviljas
bara under två förutsättningar. Den ena är att utlänningen har
rätt till asyl, den andra att det annars föreligger synnerliga
skäl. Härmed avses enligt propositionen mycket starka skäl av
humanitär art, t.ex. om det föreligger en risk för självmord
eller om ett avlägsnande annars skulle medföra allvarlig fara
för utlänningens liv eller hälsa. Humanitära skäl kan finnas
också i andra situationer, t.ex. om verkställandet av det första
beslutet har fördröjts under avsevärd tid på grund av
omständigheter som utlänningen inte har kunnat råda över. I de
senare fallen torde ibland ett tidsbegränsat uppehållstillstånd
kunna ges.
Utskottet hade vid behandlingen av propositionen i sitt i
denna del av riksdagen godkända betänkande 1988/89:SfU19 inte
någon erinran mot förslaget i denna del. Utskottet delar den
restriktiva syn på möjligheterna att göra ny ansökan om
uppehållstillstånd efter det att ärendet slutligt prövats som
lagtexten tillsammans med uttalandena i propositionen ger
uttryck åt och avstyrker bifall till motion Sf638 yrkande18.
Återkallelse av tillstånd
Bestämmelser om återkallelse av visering, uppehållstillstånd
och arbetstillstånd finns i 2kap. 9--13§§ utlänningslagen.
Uppehållstillstånd skall återkallas om utlänningen har lämnat
oriktiga uppgifter om sin identitet. Om det kan antas att den
oriktiga uppgiften inte har inverkat på tillståndsbeslutet eller
om andra särskilda skäl talar emot det, skall dock återkallelse
inte ske. Uppehållstillstånd får återkallas, om utlänningen
medvetet har lämnat andra oriktiga uppgifter än om sin identitet
eller medvetet har förtigit omständigheter som varit av
betydelse för att få tillståndet.
Om ett uppehållstillstånd återkallas medan utlänningen
befinner sig i Sverige gäller enligt 4kap. 6§
utlänningslagen, liksom vid avslag på en ansökan om
uppehållstillstånd, att beslut om avvisning eller utvisning
samtidigt skall meddelas, om inte synnerliga skäl talar mot det.
Beslut i ärenden om visering, uppehållstillstånd och
arbetstillstånd får i sig inte överklagas. Detsamma gäller
beslut om återkallelse av sådana tillstånd. Beslut som har
meddelats av invandrarverket i fråga om avvisning eller
utvisning och en i samband därmed behandlad fråga om
uppehållstillstånd eller återkallelse av sådana tillstånd får
däremot överklagas till regeringen (7kap. 3§
utlänningslagen). Invandrarverket får vidare överlämna
tillståndsärenden till regeringen för avgörande om verket anser
att särskilda skäl motiverar det (7kap. 11§
utlänningslagen). -- Rättshjälp genom offentligt biträde
beviljas enligt 41§ rättshjälpslagen i ärenden om utvisning av
en utlänning som uppehåller sig här efter det att hans
uppehållstillstånd har återkallats.
Bengt Westerberg m.fl. anför i motion Sf646 att tillämpningen
av möjligheten att återta ett beslut om asyl inneburit att
flyktingar fråntagits asylstatus och t.o.m. avvisats på mycket
lösa grunder. Motionärerna anser att antingen en möjlighet bör
införas att överklaga beslut om återtagande av asyl med rätt
till rättshjälp eller också att möjligheten att återta asyl bör
avskaffas, och de begär en översyn av reglerna (yrkande13).
Bestämmelserna om återkallelse av tillstånd skärptes genom
1989 års utlänningslag. Tidigare fick visering,
uppehållstillstånd och arbetstillstånd återkallas om utlänningen
mot bättre vetande lämnat oriktiga uppgifter eller svikligen
förtigit omständigheter av betydelse för tillståndet.
Uppehållstillstånd för den som inte rest in i Sverige fick
återkallas också om det i övrigt förelåg särskilda skäl, liksom
visering och arbetstillstånd. Enligt 1989 års lag skall, som
framgår ovan, återkallelse enligt huvudregeln ske om utlänningen
har lämnat oriktiga uppgifter om sin identitet. Skärpningen
motiverades (se prop. 1988/89:86) främst av en önskan att
markera det allvar med vilket det tilltagande bruket att inte
medföra identitetshandlingar vid ankomsten till Sverige måste
betraktas. Enligt propositionen skulle utgångspunkten vara att
ett tillstånd skulle återkallas om det getts till en person
under en viss identitet som senare visade sig vara oriktig.
Kunde det emellertid antas att uppehållstillstånd skulle ha
meddelats, även om den rätta identiteten hade varit känd, på
grundval av de förhållanden som i övrigt förelåg vid
tillståndsgivningen, skulle ingen återkallelse ske. Återkallelse
borde också kunna underlåtas i vissa fall, även om de oriktiga
uppgifterna inverkat på frågan om tillstånd. Detta borde gälla
där starka humanitära skäl talade för att utlänningen -- trots
att de oriktiga uppgifterna inverkat på frågan om tillstånd --
likväl borde tillåtas att vistas i landet. -- Utskottet
(1988/89:SfU19) ansåg mot den angivna bakgrunden och med
beaktande av det utrymme som enligt propositionen gavs att
underlåta återkallelse att förslaget om skärpning borde
bifallas.
Utskottet vidhåller sin redovisade bedömning i frågan om
förutsättningarna för återkallelse av tillstånd och avstyrker
bifall till motion Sf646 yrkande 13 i denna del. I fråga om
möjligheten att överklaga sådana beslut vill utskottet erinra om
att de kan överklagas i samband med överklagande av
utvisningsbeslut och om att rätt till rättshjälp föreligger i
utvisningsärenden. Utskottet avstyrker därmed bifall till
motionsyrkandet även i denna del.
Handläggningen av asylärenden
Ansvarig myndighet m.m.
Invandrarverket skall som första instans fatta beslut i alla
ärenden där behovet av asyl har åberopats (4kap. 4§
utlänningslagen). Detsamma skall gälla ärenden som rör nära
familjemedlemmar till asylsökande. Påstår utlänningen att han är
att anse som flykting, krigsvägrare eller de facto-flykting
skall polismyndigheten således överlämna ärendet till verket för
beslut. Detta gäller även om det för polismyndigheten framstår
som uppenbart att de åberopade grunderna inte kan medföra rätt
till asyl. Utlänningen behöver inte uttryckligen ansöka om asyl.
Frågan skall anmälas till verket även i annat fall om
polismyndigheten anser att de åberopade skälen skulle kunna
medföra asyl. Invandrarverket skall också fatta beslut i ärenden
som rör en utlänning som har vistats i Sverige mer än tre
månader i följd när frågan väcks om hans avvisning.
I flertalet övriga fall beslutar polismyndigheten om
avvisning. Polismyndigheten skall dock överlämna sådana ärenden
till invandrarverket om det enligt polismyndighetens bedömning
är tveksamt om avvisning bör ske. Detta gäller t.ex. fall då det
på grund av utlänningens personliga förhållanden finns starka
humanitära skäl för att låta honom få stanna.
I invandrarverkets nya organisation har utredningsslussar
inrättats för utredningar i asylärenden. Polisens
utredningsresurser koncentreras till slussarna, där de
asylsökande bor under utredningen, så att utredningen normalt
skall kunna genomföras inom två veckor från ansökan. Vid
utredningsslussarna skall finnas personal från invandrarverket
för handläggning av och beslut i asylärenden. Personal från
invandrarverket skall omgående fatta beslut i de klara ärendena,
medan beslut i övriga ärenden normalt skall fattas inom sex
veckor från det att polisens utredning är slutförd.
Statskontoret har på regeringens uppdrag i samråd med
rikspolisstyrelsen och invandrarverket utrett möjligheten att
föra över utredningsansvaret i asylärenden från polisväsendet
till invandrarverket. Statskontoret föreslår i sin rapport
(1990:23) Utredningar i asylärenden att invandrarverket skall
överta ansvaret för utredningar i asylärenden. Enligt förslaget
skall dock polismyndighet fortfarande utföra
grundutredningen när en utlänning begär asyl.
Polismyndigheten skall också enligt förslaget fortsätta att
svara för delgivning och verkställighet av avlägsnandebeslut.
Vidare föreslås att invandrarverket skall överta ansvaret för
förvarslokaler vid utredningsslussarna. -- Regeringen räknar
enligt årets budgetproposition med att utredningsansvaret i
asylärenden och ansvaret för förvarslokalerna vid
utredningsslussarna överförs till invandrarverket den 1 juli
1992.
Enligt budgetpropositionen och regeringens skrivelse avses en
närmare utredning göras om att utöver de uppgifter som omfattas
av statskontorets förslag föra över ytterligare uppgifter i
asylärendehanteringen från polisväsendet till invandrarverket.
Detta gäller bl.a. den första grundutredningen i samband med
gränskontrollen samt delgivning och verkställighet av
avlägsnandebeslut.
Bengt Westerberg m.fl. anför i motion Sf646 att en ny ordning
där polisen inte längre skall vara ansvarig för
asylutredningarna gör att de asylsökande kan känna ett större
förtroende och bli mer uppriktiga i den första utredningen och
att det därför är viktigt att den s.k. grundutredningen som
fortfarande skall skötas av polisen inte sväller ut utan enbart
handlar om att registrera asylansökan. Motionärerna begär ett
tillkännagivande om detta (yrkande12).
Som nyss angivits planeras en närmare utredning om bl.a.
ansvaret för grundutredningen. Utskottet anser att resultatet av
denna utredning bör avvaktas och avstyrker bifall till motion
Sf646 yrkande12.
I motion Sf627 av Inger Schörling m.fl. begärs i yrkande 3 att
riksdagen beslutar att civilpersoner -- personal från sociala
myndigheter, invandrarverket eller sjukvården -- skall vara de
som den asylsökande möts av vid gränsen. I yrkande 7 begär
motionärerna ett tillkännagivande om att en närstående eller
annan frivillig representant bör erbjudas närvara vid alla
förhör i asylutredningar samt att bandupptagning bör ske.
I motionen anses också att ett antal asylnämnder skall inrättas
vid de stora flyktingslussarna och att de bör bestå av en domare
som ordförande, lekmän och sakkunniga medlemmar. Motionärerna
begär ett tillkännagivande om inrättande av asylnämnder
(yrkande20).
I den mån avsikten med yrkande 3 i motionen gäller ansvaret
för vad som ovan kallats grundutredningen i asylärenden vill
utskottet hänvisa till den utredning som planeras om
överförandet av ansvaret för grundutredningen till
invandrarverket. Det omedelbara mötandet vid gränsen av
inresande till Sverige måste, som utskottet påpekat vid tidigare
behandling av frågan, även i fortsättningen utföras av den
personal som ansvarar för gränskontrollen. Någon skillnad kan
därvid inte göras beroende på om den inresande kommer hit på
affärs- eller turistresa, för att besöka bekanta eller för att
söka asyl. Vad gäller förslaget om att någon närstående eller
annan skall få närvara vid förhören och att dessa skall tas upp
på band, vill utskottet, liksom vid tidigare behandling av
motsvarande motionsyrkanden, påpeka att något hinder mot vare
sig annans närvaro eller bandupptagning inte finns. Motion Sf627
yrkandena 3 och 7 bör med hänsyn till det anförda inte föranleda
något uttalande från riksdagens sida.
Vad härefter angår inrättande av asylnämnder anförde utskottet
i sitt i denna del av riksdagen godkända betänkande
1988/89:SfU19 att, även om förslaget om asylnämnder, som hade
förts fram av ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO),
enligt utskottets mening kunde vara en tänkbar lösning i ett
längre perspektiv, den nya organisationen för mottagning av
asylsökande och för handläggning av asylärenden först måste
prövas i praktiken. Utskottet ansåg att de föreslagna nya
reglerna var väl ägnade att stärka rättssäkerheten i asylärenden
genom den ökade förekomsten av muntliga handläggningar och genom
att alla sådana ärenden skall avgöras av invandrarverket.
Motionärerna har inte närmare utvecklat motiven eller
bakgrunden till sitt förslag. Utskottet vidhåller sin tidigare
inställning och avstyrker bifall till motion Sf627 yrkande20.
Göran Ericsson anför i motion Sf633 att, i de fall då
utlänningar kommer till Sverige utan att ha dokument och söker
asyl med angivande av orsaker som ligger långt från de skäl som
krävs för att få asyl i Sverige, handläggningstiden bör kunna
nedkortas till ett minimum. Detta bör ske genom att
polismyndigheten efter en väl utförd grundutredning
omedelbart kan erhålla beslut från invandrarverket. I motionen
begärs ett tillkännagivande om behovet av förenklad och
rationell handläggning av ärenden där en asylsökande helt saknar
asylskäl (yrkande2).
Invandrarverket övertog den 1 juli 1989 ansvaret för beslut i
alla ärenden där asylskäl över huvud taget åberopas. I samband
därmed tillskapades också sådan beredskap hos verket att beslut
om avvisning med omedelbar verkställighet kan fattas i
brådskande fall. Utskottet utgår från att invandrarverket
tillser att erforderlig beredskap upprätthålls och avstyrker
därmed bifall till motion Sf633 yrkande2.
Lars Werner m.fl. kritiserar i motion Sf638 invandrarverkets
förtroendeläkare och begär att regeringen skall ge
invandrarverket i uppdrag att avveckla det nuvarande systemet
med förtroendeläkare i ärenden om uppehållstillstånd
(yrkande19).
Utskottet konstaterade i sitt av riksdagen godkända betänkande
1989/90:SfU16 vid behandlingen av en liknande motion att
förtroendeläkarens uppgift i huvudsak är att göra bedömningar av
den befintliga utredningen i ett ärende och att
förtroendeläkarens bedömning sedan ingick som en del i
underlaget för invandrarverkets beslut. Utskottet fann inte skäl
att föreslå någon översyn av systemet.
Enligt vad utskottet erfarit har invandrarverket hos
regeringen nyligen begärt att med ändring av hittillsvarande
förtroendeläkarsystem få möjlighet att till sig knyta högst fem
förtroendeläkare varav minst en bör ha barn- och
ungdomspsykiatri som specialitet. Verkets avsikt är att
förtroendeläkarna skall förordnas på viss tid. Utskottet finner
inte heller nu skäl att föreslå någon översyn av systemet och
avstyrker därmed bifall till motion Sf638 yrkande19.
Muntlig handläggning m.m.
Enligt förvaltningslagen (1986:223) skall en part som vill
lämna uppgifter i ett ärende som avser myndighetsutövning mot
någon enskild få tillfälle till det, om det kan ske med hänsyn
till arbetets behöriga gång. I andra fall bestämmer myndigheten
om handläggningen skall vara muntlig. För asylärenden vid
invandrarverket finns en särskild regel om muntlig handläggning.
Enligt 11kap. 1§ utlänningslagen skall det ingå muntlig
handläggning i ett sådant ärende om det kan antas vara till
fördel för utredningen eller i övrigt främja ett snabbt
avgörande av ärendet. Muntlig handläggning skall även annars
företas på begäran av utlänningen, om inte en sådan handläggning
skulle sakna betydelse för att avgöra frågan om
uppehållstillstånd. -- I proposition 1988/89:86 med förslag till
utlänningslag m.m. framhölls att med muntlig handläggning avses
såväl informella telefonkontakter och sammanträffanden som mer
formella förhandlingar. I propositionen förordades i första hand
informella sammanträffanden mellan invandrarverkets personal,
utlänningen och, i förekommande fall, dennes biträde.
Sammanträffandet bör som regel avse kompletterande utredning,
inte ytterligare ett utredningsförhör utöver det som polisen
inledningsvis skall hålla med den asylsökande. I propositionen
framhölls vidare att förutsättningarna för muntlig handläggning
genom den omorganisation av invandrarverket som avsågs träda i
kraft den 1 juli 1989 i betydande grad skulle komma att
förbättras.
Lars Werner m.fl. anför i motion Sf638 att invandrarverket
nästan alltid avslår yrkanden om muntlig handläggning.
Motionärerna anser att rätten till muntlig handläggning hos
invandrarverket måste göras ovillkorlig och begär ett
tillkännagivande härom (yrkande6).
I samband med att bestämmelsen om muntlig handläggning
infördes uttrycktes förhoppningar om att den nya organisationen
för invandrarverket skulle ge betydligt bättre förutsättningar
bl.a. för muntlig handläggning hos verket. Organisationen har
emellertid utsatts för större påfrestningar än väntat, och
handläggningstiderna har åter blivit mycket långa. En
ovillkorlig rätt till muntlig handläggning skulle innebära en
ytterligare påfrestning på utrednings- och tillståndsförfarandet
med än mera förlängda handläggningstider som följd. En sådan
utveckling är inte önskvärd. Utskottet vill dock understryka
vikten av att gällande regler om muntlig handläggning följs och
utgår från att invandrarverket tillmötesgår önskemål om muntlig
handläggning i den utsträckning det är möjligt. Utskottet vill
också erinra om den utredning som görs om att föra över ansvaret
även för grundutredningen till invandrarverket. Utskottet
avstyrker med det anförda bifall till motion Sf638 yrkande6.
Enligt 8§ förvaltningslagen bör en myndighet vid behov
anlita tolk när den har att göra med någon som inte behärskar
svenska.
I motion Sf627 begär Inger Schörling m.fl. ett
tillkännagivande om att den asylsökande bör få tillgång till
tolk inför den första utredningen (yrkande 4 delvis). I samma
motion begär motionärerna även att tolksystemet ses över och
kompletteras (yrkande6).
Utskottet behandlade motsvarande motionsyrkanden i sitt av
riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU16. Utskottet delade
därvid motionärernas uppfattning att den asylsökande bör få
tillgång till tolk redan inför den första utredningen. Detta
förutsätter att det finns tillräcklig tillgång på tolkar men så
tycktes inte alltid ha varit fallet. Utskottet utgick emellertid
från att regeringen och invandrarverket hade sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga och ansåg inte att något riksdagens
uttalande behövdes med anledning av motionsyrkandena.
Utskottet gör samma bedömning i frågan nu och avstyrker därmed
bifall till motion Sf627 yrkande 4 i denna del och yrkande6.
Sigrid Bolkéus tar i motion Sf621 upp förhållandena för
kristna asylsökande från Libanon, som fruktar syriska spioner
och därför inte vågar lita på syrisk tolk. Motionären framhåller
att det är viktigt att utvisning inte sker innan noggrann
prövning gjorts och att minskat förtroende för tolkar bör tas på
allvar. Hon begär ett tillkännagivande om det anförda.
Utskottet utgår från att avvisning eller utvisning inte sker
utan att en noggrann prövning skett och att därvid föreliggande
omständigheter beaktas. Utskottet anser därmed att något
tillkännagivande med anledning av motion Sf621 inte behövs.
Utredningar om barn i asylärenden
Frågor om barnutredningar tas upp i flera motioner.
Bengt Westerberg m.fl. anför i motion Sf646 att det är viktigt
att rättigheterna för ensamma barn som kommer till Sverige för
att söka skydd bevakas särskilt noga. En god man bör därför
omedelbart förordnas för barnet. Deras asylärenden måste
prioriteras så att väntetiden för dem minimeras. Motionärerna
begär ett tillkännagivande om vad som anförts om ensamma
flyktingbarn (yrkande21 delvis).
Lars Werner m.fl. anför i motion Sf638 att trots uttalanden i
förarbetena till den nya utlänningslagen uppmärksammas och
utreds inte barns egna skäl för uppehållstillstånd i avsedd
utsträckning. Motionärerna anser därför att regeringen bör ge
invandrarverket i uppdrag att åstadkomma sådana
handläggningsrutiner att barnens egna skäl i asylärenden alltid
utreds, och de begär ett tillkännagivande härom (yrkande16).
Karin Söder anför i motion Sf25 att flyktingbarn är särskilt
utsatta och att många barn har svårt att delge vad de upplevt.
Det är därför angeläget att utredningarna utförs av
kvalificerad, särskilt utbildad personal. Vidare måste enligt
motionären barnens hälsosituation och andra omständigheter av
humanitär natur särskilt uppmärksammas i utredningarna och barns
rättssäkerhet inte försummas. Hon begär ett tillkännagivande om
vad som i denna del anförts om barnutredningar (yrkande1
delvis).
Inger Schörling m.fl. begär i motion Sf627 ett
tillkännagivande om att barn skall förhöras av därtill utbildad
personal (yrkande 15). I motion Sf24 anför Ragnhild Pohanka och
Eva Goës att barns egna asylskäl och humanitära skäl skall
beaktas i långt högre grad än vad som sker i dag och begär ett
tillkännagivande om vad som i denna del anförts om behovet av
speciell hänsyn till flyktingbarns behov (yrkande6 delvis).
Utskottet anförde i sitt betänkande 1988/89:SfU19 beträffande
barnens situation bl.a. följande. I proposition 1988/89:86
framhålls att bland de asylsökande har barnen en särskilt utsatt
position. Många av dem har utsatts för svåra påfrestningar till
följd av osäkra förhållanden i hemlandet i allmänhet eller på
grund av våld som har riktats mot dem själva eller deras
anhöriga. Ett snabbt uppbrott från den invanda livsmiljön och
resan till ett främmande land under omständigheter som ofta är
svåra för barn att förstå kan ytterligare drabba barnen hårt.
Barnen måste därför i asylärenden uppmärksammas som individer
som kan ha egna individuella skäl för uppehållstillstånd och
inte som bihang till föräldrarna. I samband med utredning av
asylärenden utfrågas därför numera vårdnadshavare om medföljande
barns förhållanden, bl.a. deras fysiska och psykiska tillstånd,
men också om eventuella egna asylskäl för barnen. Med
utgångspunkt däri får avgöras om barnet självt bör höras, om
sociala myndigheter bör kopplas in eller om någon annan åtgärd
bör vidtas. Enligt av socialstyrelsen framlagda allmänna råd bör
asylsökande -- däribland barn -- ges en inledande
hälsoundersökning så snart som möjligt. För vissa grupper, bl.a.
barn, skall denna inledande undersökning kunna följas upp av en
läkarundersökning. Uppgifter från dessa undersökningar skall
efter medgivande från vårdnadshavaren kunna ingå i det
utredningsmaterial som skall ligga till grund för beslut i
ärendet om uppehållstillstånd.
Utskottet vidhöll i sitt av riksdagen godkända betänkande
1989/90:SfU16 sin tidigare uppfattning att det anförda ger goda
förutsättningar för att i asylärenden som inte leder till
omedelbar avvisning ta hänsyn till barnens särskilda situation.
Utskottet utgick även då från att regeringen uppmärksamt följer
hur målsättningen efterlevs. Utskottet ville samtidigt nämna att
invandrarverket numera även har en förtroendeläkare med barn-
och ungdomspsykiatri som speciell kompetens. Något riksdagens
uttalande med anledning av föreliggande motioner var enligt
utskottets mening inte påkallat.
Socialstyrelsen har haft regeringens uppdrag att under år 1990
närmare följa utvecklingen av det psykiska och fysiska
hälsoläget hos flyktingbarn och flyktingungdomar i Sverige.
Styrelsen skall även införskaffa information om förläggningars,
kommuners, landstings och organisationers verksamheter i fråga
om flyktingbarn och flyktingungdomar. Kartläggningen skall
enligt uppdraget omfatta såväl asylsökande som personer med
uppehållstillstånd, och den del som avser utredningsslussar och
förläggningar skall genomföras i samråd med statens
invandrarverk. Styrelsen skall även överväga om en rapportering
av detta slag bör ske återkommande och i så fall med vilken
regelbundenhet och vilket innehåll. -- Uppdraget skulle ha
redovisats till regeringen senast den 1 mars 1991, men rapporten
har fördröjts och redovisningen skall nu ske den 13 maj 1991.
Utskottet anser alltjämt att vad som anförts i propositionen
om handläggningen av asylärenden som omfattar barn ger goda
förutsättningar för att ta hänsyn till barnens situation.
Utskottet utgår vidare från att invandrarverket strävar efter
att efterleva målsättningen och att regeringen uppmärksamt
följer utvecklingen. Med det anförda anser utskottet att något
uttalande av riksdagen inte behövs med anledning av motionerna
Sf24 yrkande 6 i denna del, Sf25 yrkande 1 i denna del, Sf627
yrkande 15 och Sf638 yrkande16.
Socialstyrelsen har i samband med sitt ovan nämnda uppdrag
gett ut en skrift: Barn, flykting och utan föräldrar i Sverige.
I skriften lämnas en kortfattad redogörelse för antalet
asylsökande barn som kommer hit utan vårdnadshavare, deras
bakgrund och deras förhållanden. Bl.a. pekas på bristen på gode
män för ensamma flyktingbarn, och styrelsen avser att ge ut ett
allmänt råd kring juridiska och rättsliga rutiner för
flyktingbarn utan vårdnadshavare.
Invandrarverket har enligt vad utskottet inhämtat gjort en
totalöversyn av mottagandet av ensamma asylsökande barn. En av
de frågor som omfattats av översynen är frågan om förordnande av
god man. Inom ramen för översynen har verket hållit diskussioner
med socialstyrelsen om ansvarsfördelningen mellan myndigheterna.
Överläggningar har också hållits mellan företrädare för verket
och för Stockholms tingsrätt, som är den domstol som prövar
frågan om god man för personer utan hemvist i Sverige. Vidare
har överläggningar inletts med Sveriges Överförmyndareförening
om information till samtliga överförmyndare om rutiner och
tillvägagångssätt vid anmälan om behov av god man. För att
avhjälpa bristen på gode män avser verkets generaldirektör att
vädja till bl.a. Röda korset och Rädda barnen att uppmuntra sina
medlemmar att åta sig sådana uppdrag. Riktlinjer för
administrativa rutiner för mottagande av underåriga barn utan
legal vårdnadshavare i Sverige arbetas för närvarande in i
verkets handböcker för förläggningar och slussar. Anvisningar om
handläggningen av ärenden med utländska underåriga utan
vårdnadshavare i Sverige har också distribuerats till samtliga
polismyndigheter genom cirkulärmeddelande från
rikspolisstyrelsen.
Utskottet anser att vad som anförts i proposition 1988/89:86
om handläggningen av asylärenden med barn tillsammans med de
anvisningar som lämnas av socialstyrelsen och invandrarverket
ger goda förutsättningar för hanteringen av ensamma barns
asylärenden. Utskottet utgår från att utvecklingen följs såväl
av socialstyrelsen och invandrarverket som av regeringen och
avstyrker bifall till motion Sf646 yrkande 21 i denna del.
Beslutsmotivering
Enligt 20§ förvaltningslagen (1986:223) är myndigheter
skyldiga att vid ett ärendes avgörande lämna en
beslutsmotivering. Undantag gäller om beslutet inte går någon
part emot, om det av annan anledning är uppenbart obehövligt att
upplysa om skälen eller om det är nödvändigt med hänsyn till
rikets säkerhet, skyddet för enskildas personliga eller
ekonomiska förhållanden eller något jämförbart förhållande,
eller om ärendet är så brådskande att det inte finns tid att
utforma skälen.
Tidigare kritik mot att beslut i utlänningsärenden var
bristfälligt motiverade bemöttes med invändningen att
beslutsmotiveringar lämnades i den utsträckning som var möjlig
med hänsyn till sekretessreglerna. För att beslutsmotivering
skulle kunna lämnas i större utsträckning även i
utlänningsärenden utan att känsliga uppgifter om utlänningens
personliga förhållanden skulle röjas genom att de togs in i
beslutet gjordes därför i samband med införandet av 1989 års
utlänningslag en ändring i sekretesslagen. Ändringen innebär att
den sekretess i utlänningsärenden som föreskrivs i 7kap. 14§
andra stycket sekretesslagen (1980:100) skall gälla för
uppgifter i skälen till ett beslut. Detta innebär att en uppgift
om en enskilds personliga förhållanden är sekretessbelagd, om
det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den
enskilde eller någon honom närstående lider men. -- Beslut i
ärenden rörande visering, arbetstillstånd och tidsbegränsat
uppehållstillstånd är även i fortsättningen undantagna från
kravet på beslutsmotiveringar (11kap. 3§ utlänningslagen).
I två motioner tas frågan om motivering av beslut i
utlänningsärenden upp.
Bengt Westerberg m.fl. anför i motion Sf646 att många beslut i
utlänningsärenden alltjämt motiveras med stereotypa
formuleringar och utan att de reella grunderna för avslag
redovisas öppet. Motionärerna begär ett tillkännagivande av
riksdagen om att besluten skall få den mer utförliga motivering
som förutsattes när den nya flyktinglagstiftningen antogs
(yrkande16).
Även Lars Werner m.fl. anser, i motion Sf638, att
beslutsmotiveringarna hos invandrarverket fortfarande är ytterst
knapphändiga. Motionärerna framhåller att detta är en avgörande
brist ur rättssäkerhetssynpunkt, som gör det omöjligt för den
asylsökande att bedöma grunderna för ett avvisningsbeslut och
att utnyttja besvärsrätten på ett effektivt sätt. Motionärerna
anser att regeringen bör uppdra åt invandrarverket att tydligt
motivera besluten i asylärenden och begär ett tillkännagivande
om detta (yrkande8).
Av det ovanstående framgår att beslutsmotivering skall lämnas
i asylärenden. I proposition 1988/89:86 framhölls att det är
angeläget att skyldigheten att motivera beslut iakttas noggrant,
och detta gäller särskilt ärenden om avvisning eller utvisning
där frågan om asyl har prövats. Utskottet hänvisade till detta
vid sin behandling av motsvarande motionsyrkande i sitt av
riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU16 och ansåg att något
uttalande från riksdagens sida med anledning av en motion i
frågan inte var påkallat. Utskottet vill även nu hänvisa till
vad som i propositionen framhållits om skyldigheten att motivera
beslut. Något ytterligare uttalande från riksdagens sida är
enligt utskottets uppfattning inte påkallat, och utskottet
avstyrker bifall till motionerna Sf638 yrkande 8 och Sf646
yrkande16.
Överprövningsinstans
Bestämmelser om överklagande m.m. finns i 7kap.
utlänningslagen. Polismyndighets beslut om avvisning får
överklagas till invandrarverket. Invandrarverkets beslut om
avvisning eller utvisning får överklagas till regeringen.
Asylprövningskommittén har i sitt betänkande (SOU 1990:79)
Utlänningsnämnd föreslagit att en särskild nämnd --
utlänningsnämnden -- inrättas för överprövning i utlännings- och
medborgarskapsärenden. Nämnden bör enligt förslaget i princip
överta den överprövning enligt utlännings- och
medborgarskapslagstiftningen som i dag faller på regeringen.
Särskilt viktiga eller känsliga ärenden skall dock liksom nu
överlämnas till regeringen, antingen direkt från invandrarverket
eller från nämnden. I nämnden föreslås ingå två ordförande och
två ersättare för ordförandena med juridisk utbildning och
normalt domarerfarenhet samt minst tio lekmän. Nämnden föreslås
vara beslutför med en ordförande och två lekmän. I enkla ärenden
föreslås dock ordföranden ensam kunna fatta beslut, och i
ärenden av principiellt slag föreslås nämnden kunna sammanträda
i en utökad sammansättning. Eftersom lösningen med en särskild
nämnd för överprövningsuppgifter bedöms ha vissa principiella
och praktiska aspekter som ter sig svåra att överblicka fullt ut
innan prövning har skett i praktiken, föreslås att den nya
ordningen tillämpas på försök under tre år och därefter
utvärderas. Under försöksperioden bör nämnden enligt kommittén
ha administrativt samband med arbetsmarknadsdepartementet och i
huvudsak överta den föredragande- och kansliorganisation som nu
finns inom departementets utlänningsenhet.
Betänkandet har remissbehandlats. Det bereds för närvarande
inom regeringskansliet, och ett förslag grundat på betänkandet
avses ingå i den proposition om en sammanhållen flykting- och
immigrationspolitik som regeringen planerar lägga fram för
riksdagen under våren1991.
Carl Bildt m.fl. hänvisar i motion Sf609 till
asylprövningskommitténs förslag att en utlänningsnämnd för
överprövningsuppgifter i utlännings- och medborgarskapsärenden
skall inrättas på försök under en treårsperiod för
överprövningsuppgifter som i dag faller på regeringen.
Motionärerna anser att en sådan nämnd, som de bedömer ha
betydelse bl.a. för handläggningstidens längd i
överprövningsärenden, snarast bör inrättas, och de begär att
regeringen skall lägga fram förslag om en utlänningsnämnd
(yrkande12).
Även Bengt Westerberg m.fl. hänvisar i motion Sf646 till
asylprövningskommitténs förslag om en överprövningsnämnd för
asylärenden. Motionärerna anser det väsentligt att nämnden blir
fristående. Den bör därför enligt motionärerna inte byggas in i
något departement, och i all synnerhet inte i
arbetsmarknadsdepartementet med personal som flyttar mellan
nämnden och departementet. Motionärerna begär ett
tillkännagivande om vad som anförts om nämndens ställning
(yrkande17).
Som nyss nämnts bereds asylprövningskommitténs förslag för
närvarande inom regeringskansliet, och en proposition i frågan
väntas inom kort. Utskottet anser att beredningen av förslaget
bör avvaktas och avstyrker därmed bifall till motion Sf609
yrkande 12.
Av samma skäl avstyrks också bifall till motion Sf646
yrkande17.
Kontrollbehov
Allmänt om kontrollbehovet
Flera av de bestämmelser som infördes genom 1989 års
utlänningslag avsåg åtgärder mot den s.k. dokumentlösheten, dvs.
det problem som utgörs av att utlänningar som kommer till
Sverige uppger sig sakna både identitetshandlingar och
biljetter. Förutom skärpta bestämmelser om tvångsmedel -- förvar
och kroppsvisitation -- innebar åtgärderna att ett utökat
kostnadsansvar infördes för ägaren eller brukaren av det fartyg
eller luftfartyg som har transporterat en utlänning till Sverige
utan att denne har erforderliga tillstånd att komma hit, och att
möjlighet infördes att anteckna osäker identitet i resedokument
och främlingspass.
Beträffande kontrollbehovet återgav utskottet i sitt
betänkande 1988/89:SfU19 uttalandena i proposition 1988/89:86 om
att några mer omfattande ändringar av gällande regler om den
yttre eller inre utlänningskontrollen samt därmed sammanhängande
möjligheter att vidta tvångsåtgärder inte framstod som
påkallade, men att de problem som orsakas av att utlänningar
anländer till Sverige utan identitets- och resehandlingar måste
uppmärksammas. Avsaknaden av handlingar skapade enligt
propositionen stora problem för de flyktingmottagande länderna
när det gällde att föra en rättvis flyktingpolitik. Det blev
ofta omöjligt att kontrollera den asylsökandes berättelse. Även
i de fall där detta var möjligt tog det betydligt längre tid än
som annars skulle ha varit fallet. Detta påverkade i sin tur den
tid som alla asylsökande fick vänta på beslut. Eftersom det i
praktiken var möjligt att återsända en asylsökande till ett s.k.
första asylland endast om återsändandet skedde i nära anslutning
till utresan därifrån, blev följden av att utlänningen saknade
handlingar att det var omöjligt att konstatera varifrån han
närmast kommit och därmed också omöjligt att sända honom
tillbaka. -- Bland dem som gjorde sig av med sina handlingar
fanns enligt propositionen personer som tveklöst skulle få
stanna i Sverige även om deras identitet och tidigare
vistelseort kunde påvisas, men också personer som lika tveklöst
skulle återsändas, i vart fall till ett första asylland, och
personer om vilkas rätt att stanna i Sverige tveksamhet kunde
råda. Motivet till att de asylsökande gjort sig av med sina
identitetshandlingar kunde också variera. Det förekom att de som
organiserade resorna för asylsökande uppmanade dem att göra sig
av med identitets- och resehandlingar innan de gav sig ut på den
sista etappen av resan. Skälet för detta kunde vara antingen att
försvåra ett avvisande av den asylsökande eller att använda
passen -- och eventuella returbiljetter -- på nytt. Det
vanligaste skälet för att göra sig av med pass och färdbiljetter
bedömdes med all sannolikhet vara att den asylsökande ansåg att
hans möjlighet att få stanna i Sverige blev större om
handlingarna inte visades fram. Detta torde särskilt ofta vara
fallet om det av handlingarna skulle framgå att han redan hade
vistats i ett annat land där han antingen redan fått eller
skulle kunna få asyl och dit han alltså skulle kunna skickas
tillbaka. En allvarlig aspekt i sammanhanget angavs vidare vara
misstanken att brottslingar -- även terrorister -- genom att
komma till Sverige utan identitetshandlingar kunde få möjlighet
att etablera sig här under falskt namn och på sikt också
förvärva svenskt medborgarskap i detta namn.
Sammanfattningsvis angavs i propositionen de problem som
dokumentlösheten medförde vara att utredningen i asylärenden
försvåras, förlängs och försämras, att möjligheten att bedriva
en generös flyktingpolitik försämras genom att stora resurser
måste läggas ned på utredningar om utlänningarnas resväg och
hemvist samt att det kan leda till bestående
identifieringsproblem beträffande personer som tillåts bosätta
sig här.
Tvångsmedel
Fr.o.m. den 1 juli 1990 gäller nya regler om förvar av vuxna
och barn samt om kroppsvisitation.
Förslag om dessa nya regler lades fram av regeringen i
proposition 1988/89:86 med förslag till utlänningslag m.m.
Utskottet behandlade propositionen och till ärendet hörande
motioner i betänkande 1988/89:SfU19 och -- efter återremiss från
kammaren -- i betänkande 1988/89:SfU22. Med undantag för vissa
bestämmelser om tvångsmedel antog riksdagen på utskottets
hemställan regeringens förslag till ny utlänningslag, och lagen
trädde i kraft den 1 juli 1989. De föreslagna men ej antagna
bestämmelserna avsåg förvar av vuxna och barn, kvarhållande för
utredning och kroppsvisitation. Förslaget i dessa delar blev
vilande enligt 2kap. 12§ tredje stycket regeringsformen,
eftersom fler än tio av riksdagens ledamöter yrkade det och
färre än fem sjättedelar av de röstande stödde antagande av
förslaget. Sedan förslaget vilat under den föreskrivna tiden av
minst tolv månader, antog riksdagen på hemställan av utskottet i
betänkande 1989/90:SfU19 även dessa bestämmelser, och de trädde
i kraft den 1 juli 1990.
Förvar
Enligt 1980 års utlänningslag gällde som förutsättningar för
att en utlänning skulle få tas i förvar att det antingen var
sannolikt att han skulle komma att avvisas eller utvisas eller
att ett verkställbart beslut om avvisning eller utvisning hade
fattats. Vidare krävdes att det med hänsyn till hans personliga
förhållanden eller övriga omständigheter skäligen kunde befaras
att han skulle komma att hålla sig undan eller bedriva brottslig
verksamhet här eller att hans identitet var oklar. Om
utlänningen var under sexton år fick han inte utan synnerliga
skäl tas i förvar. Detsamma gällde hans vårdnadshavare eller, om
de var flera, en av dem.
De nya bestämmelserna om förvar i 1989 års utlänningslag
innebär vidgade möjligheter att ta utlänningar som fyllt sexton
år i förvar. Dessa vidgade möjligheter avser i första hand
förvar på grund av oklar identitet och för utredning. Enligt
6kap. 2§ utlänningslagen får således en vuxen utlänning tas
i förvar om
1. hans identitet är oklar vid ankomsten till Sverige eller
när han därefter ansöker om uppehållstillstånd och han inte kan
göra sannolikt att den identitet han uppger är riktig samt hans
rätt att få resa in i eller vistas i Sverige inte kan bedömas
ändå, eller
2. det är nödvändigt för att en utredning om hans rätt att
stanna i Sverige skall kunna genomföras, eller
3. det är sannolikt att han kommer att avvisas eller utvisas
enligt 4kap. 1--3 eller 11§ eller fråga uppkommer om
verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning samt
det med hänsyn till hans personliga förhållanden eller övriga
omständigheter finns anledning att anta att han annars kommer
att hålla sig undan eller bedriva brottslig verksamhet i
Sverige.
Om det bedöms tillräckligt, kan utlänningen enligt 6kap.
5§ utlänningslagen i stället för att tas i förvar ställas
under uppsikt. Detta kan ske genom att han åläggs att på vissa
tider anmäla sig hos polismyndigheten i orten eller ges
föreskrifter om att lämna ifrån sig pass eller om andra villkor.
-- I sammanhanget bör också påpekas den allmänna föreskriften i
1kap. 1§ utlänningslagen att lagen skall tillämpas så, att
utlänningars frihet inte begränsas mer än vad som är nödvändigt
i varje enskilt fall.
Som krav för att en utlänning under sexton år -- ett barn --
skall få tas i förvar gäller enligt 6kap. 3§ utlänningslagen
att det dels är sannolikt att han kommer att avvisas eller
utvisas enligt 4kap. 1--3 eller 11§ eller fråga uppkommer om
verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning, dels
1. finns en uppenbar risk för att han annars håller sig undan
och därigenom äventyrar en förestående verkställighet som inte
bör fördröjas, eller
2. finns anledning att anta att han annars bedriver brottslig
verksamhet i Sverige.
I lagen anges vidare särskilt att ett barn inte får tas i
förvar om det är tillräckligt att barnet ställs under uppsikt.
Om ett barn skulle komma att skiljas från sin vårdnadshavare
eller, om de är flera, en av dem genom att vårdnadshavaren eller
barnet tas i förvar, får åtgärden vidtas endast om det finns
synnerliga skäl.
Utredningsförvar, som alltså endast gäller vuxna, får enligt
6kap. 6§ utlänningslagen inte pågå längre än 48 timmar.
Annat förvar får enligt 6kap. 4§ andra stycket inte utan
synnerliga skäl pågå mer än två veckor eller -- när ett
avvisnings- eller utvisningsbeslut har meddelats -- två månader.
Ett beslut om förlängning av förvar skall föregås av
förhandling. Ett beslut om uppsikt gäller för varje gång högst
sex månader.
Utan beslut om förvar kan en utlänning hållas kvar för
utredning under högst sex timmar enligt 6kap. 1§
utlänningslagen.
Lars Werner m.fl. anser i motion Sf638 att det inte föreligger
något starkt behov av de utvidgade möjligheterna att ta vuxna i
förvar som infördes den 1 juli 1990 och att de tidigare gällande
reglerna bör återinföras eftersom förvar är en allvarlig
integritetskränkning. Motionärerna begär därför att ett förslag
om upphävande av de nya reglerna läggs fram (yrkande 12).
Motionärerna framhåller vidare att antalet barn som togs i
förvar under det första kvartalet med de nya reglerna, dvs.
tredje kvartalet 1990, enligt invandrarverkets statistik ökade
med över 50% jämfört med det antal barn som togs i förvar
under det sista kvartalet med de gamla reglerna, dvs. andra
kvartalet 1990. Motionärerna pekar också på en tendens att fler
förvar blir långvariga. Mot den bakgrunden och med hänsyn till
Sveriges åtaganden enligt FNs barnkonvention anser motionärerna
att ett förbud mot förvarstagande av barn måste införas i
utlänningslagen, och de begär att regeringen lägger fram ett
förslag om detta (yrkande13).
Bengt Westerberg m.fl. anför i motion Sf646 att det strider
helt mot rättsmedvetandet och principen om likhet inför lagen
att över huvud taget frihetsberöva barn och att varje möjlighet
att ta barn i förvar därför måste utmönstras från svensk
lagstiftning. De begär att riksdagen beslutar om förbud att ta
asylsökande barn i förvar (yrkande19).
Även Karin Söder hänvisar i motion Sf25 till ökningen mellan
första och andra halvåret 1990 av det antal barn som tagits i
förvar. I motionen hänvisas vidare till vad föredragande
statsrådet uttalade i proposition 1988/89:86 om betydelsen av
utformningen av förvarslokaler för barn och av att det finns
personal med kunskap om barn. Eftersom särskilt iordningställda
lokaler endast finns på två håll i landet bör fler sådana
snarast iordningställas. I motionen anförs vidare att
polismyndigheter runt om i landet intygat att de under år 1990
inte tagit något beslut om uppsikt avseende barn eller
barnfamiljer, och motionären anser att reglerna om uppsikt måste
tillämpas så att de ges företräde framför förvarstagande av
barn. Motionären begär tillkännagivanden dels om behovet av
restriktivitet när det gäller förvarstagande av flyktingbarn och
om iordningställandet av fler förvarslokaler för barn (yrkande
2), dels om tillämpningen av uppsiktsinstitutet på barn
(yrkande3).
Vid sin behandling av dessa frågor under föregående riksmöte
återgav utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande
1989/90:SfU19 vissa uttalanden i proposition 1988/89:86 om ny
utlänningslag m.m. I fråga om förvar av vuxna angavs i
propositionen att en klart uttalad möjlighet att ta en utlänning
i förvar redan på den grunden att hans identitet är oklar var
ytterligare en åtgärd för att komma till rätta med den s.k.
dokumentlösheten. Det framhölls dock att det inte alltid kunde
krävas att utlänningen skulle kunna styrka sin identitet för att
undgå ett beslut om förvarstagande utan det borde vara
tillräckligt att han gjorde sannolikt att den identitet som han
uppgav var riktig. Beträffande förvar för genomförande av
utredning framhölls i propositionen att en utlänning som inte
ville inställa sig till ett förhör visserligen kunde hämtas till
polisen och hållas kvar där för utredning under en kortare tid
(sex timmar) och att kvarhållandemöjligheten också kunde
utnyttjas i samband med utlänningens ankomst till Sverige. Om
många asylsökande anlände samtidigt kunde det dock vara svårt
eller omöjligt för polisen att hinna genomföra ett förhör under
de sex timmar som utlänningen fick hållas kvar för utredningen.
Samtidigt var det uppenbart att ingen utlänning som åberopade
asylskäl borde tillåtas att resa in i landet utan att ens ett
inledande förhör hade hållits. En möjlighet skulle visserligen
kunna vara att utöka den tid av sex timmar som utlänningen fick
kvarhållas för utredning utan att ett förvarsbeslut meddelades.
Detta framstod emellertid enligt föredragande statsrådet som en
sämre lösning.
Utskottet instämde i sitt av riksdagen godkända betänkande
1989/90:SfU19 i de bedömningar som gjorts i propositionen om
behovet av de nya förvarsgrunderna för vuxna. Utskottet ville,
liksom föredragande statsrådet, erinra om att redan i lagens
inledande bestämmelse angavs att lagen skulle tillämpas så att
utlänningars frihet inte begränsas mer än vad som var nödvändigt
i varje enskilt fall och att i detta låg bl.a. att det alltid
borde göras en bedömning om den för individen lindrigare
åtgärden uppsikt kunde användas i stället för förvar.
Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning i denna fråga och
avstyrker bifall till motion Sf638 yrkande12.
I fråga om förvar av barn uttalade föredragande statsrådet i
propositionen att hon inte kunde finna annat än att det alltjämt
var nödvändigt att även barn kunde tas i förvar i vissa fall. Om
förvarstagande av barn omöjliggjordes helt skulle detta få till
resultat att avlägsnandebeslut rörande barnfamiljer i vissa fall
inte skulle kunna verkställas, och detta kunde inte vara en
rimlig ordning. I lagen borde emellertid ges klarare uttryck för
när barn över huvud taget fick tas i förvar. Statsrådet framhöll
till en början att för förvar av barn alltjämt borde krävas
antingen att det hade fattats avlägsnandebeslut som skulle
verkställas eller att det var sannolikt att ett sådant beslut
skulle komma att fattas. Kraven att det därutöver måste
föreligga risk för antingen undanhållande eller brottslig
verksamhet borde också behållas, men högre krav än för vuxna
borde ställas med avseende på undanhållanderisken. I
propositionen föreslogs därför att det skall föreligga en
uppenbar risk för undanhållande och att därigenom en
förestående verkställighet som inte borde fördröjas blev
äventyrad. Den utformning av lagtexten som föreslogs
samt de exemplifieringar som anfördes i specialmotiveringen
borde enligt statsrådets mening leda till att intentionerna
bakom de gällande bestämmelserna uppfylldes bättre och att
därigenom förvarstagande av barn skulle komma att vidtas i färre
fall.
I specialmotiveringen påpekades att barn borde få tas i förvar
endast när det fanns synnerligen starka skäl för det. I fråga om
risken för undanhållande angavs att det måste anses att det var
barnet som höll sig undan även om det var fråga om ett litet
barn som helt utan eget agerande gömdes undan av föräldrarna.
Risk för undanhållande måste finnas i det enskilda fallet. Den
kunde t.ex. framgå av barnets eller vårdnadshavarens uppgifter
eller beteende. I fråga om äventyrande av en förestående
verkställighet som inte borde fördröjas angavs att detta framför
allt torde kunna anses vara fallet om verkställighet skulle ske
till ett s.k. första asylland. Statsrådet påpekade att avvisning
till ett första asylland i allmänhet måste ske inom mycket kort
tid efter ankomsten, om den alls skulle gå att genomföra. Det
kunde också anses vara viktigt att verkställigheten inte
fördröjdes i ärenden där det redan hade gått en längre tid efter
det verkställbara avlägsnandebeslutet, särskilt om det var
barnet eller barnets vårdnadshavare som själva avsiktligt hade
fördröjt verkställigheten.
Som exempel på sådana synnerliga skäl som skulle föreligga för
att ett barn skulle få skiljas från sin vårdnadshavare eller, om
de var flera, en av dem angavs i specialmotiveringen att det
beträffande en av föräldrarna förelåg risk för undanhållande men
inte beträffande den andra. Likaså kunde det någon gång anses
vara ett synnerligt skäl för att skilja barnet från någon av
föräldrarna att man behövde kunna ta föräldern i förvar med stöd
av 2§ första stycket 1 eller2 för att kunna utröna familjens
identitet eller genomföra en utredning om familjens rätt att
stanna i Sverige. Att undvika familjesplittring genom att ta
såväl barn som vårdnadshavare i förvar fick givetvis inte
förekomma, om inte förutsättningarna för förvar förelåg
beträffande samtliga.
I specialmotiveringen angavs vidare att uppsikt kunde ske
exempelvis genom att barnet fick bo hos en släkting eller på
annat lämpligt ställe och inte utan särskilt tillstånd fick
lämna det område där denna bostad var belägen. Det påpekades
också att det område där barnet fick vistas naturligtvis inte
borde vara så begränsat att det i realiteten var fråga om ett
förvar. I detta avseende hänvisades till följande uttalande av
lagrådet i fråga om utformningen av institutet uppsikt.
Enligt Europakonventionen har den som berövats friheten rätt
att inför domstol påfordra att lagligheten av ett
frihetsberövande prövas. Varje åliggande för en person att
vistas på en viss plats eller inom ett visst område t.ex. en
kommun torde inte kunna anses som ett frihetsberövande i
konventionens mening. Är emellertid platsen till ytan så liten
som en förläggning eller en utredningssluss kan antas vara
föreligger med stor sannolikhet ett frihetsberövande. Jfr
Guzzardimålet, Europadomstolens publikationer, serie A39, där
den europeiska domstolen fann att det förelåg ett
frihetsberövande då en person ålagts att vistas på en liten ö
utanför Sardinien. Enligt lagrådets mening bör därför som
villkor vid beslut om uppsikt inte få föreskrivas att en
utlänning skall vistas på en förläggning eller utredningssluss.
Med hänsyn till lagrådets uttalande påpekades i propositionen
att ett åläggande för en utlänning att vistas inom ett mer
begränsat område än en viss ort eller en viss kommun, t.ex. en
flyktingförläggning, skulle kunna vara att anse som ett förvar.
I propositionen framhölls vidare att om förhållandena var
sådana att ett barn trots allt måste tas i förvar, det var
viktigt att i möjligaste mån minska de negativa konsekvenserna
som ett förvarstagande kunde få för barnet. Det låg i sakens
natur att förvaret innebar en begränsning i barnets
rörelsefrihet. Det var dock angeläget att barnet under tiden i
förvar fick vistas under i övrigt så normala förhållanden som
möjligt. Härmed avsågs framför allt förvarslokalernas utformning
och betydelsen av att det där fanns personal med kunskap om barn
och barns utveckling.
Utskottet delade i betänkandena 1988/89:SfU19 och SfU22 samt
1989/90:SfU19 bedömningen i propositionen att barn alltjämt
måste kunna tas i förvar i vissa fall. Detta gällde enligt
utskottets uppfattning endast i de fall då det är oundgängligen
nödvändigt och sedan det noga övervägts om syftet med åtgärden
inte kan nås genom att barnet ställs under uppsikt.
Utskottet fann att de föreslagna nya kriterierna för
förvarstagande av barn och föreskrifterna för att förhindra
familjesplittring väl gav uttryck åt den starka restriktivitet
som måste iakttas i fråga om sådana förvarsbeslut. De föreslagna
inskränkningarna i rätten att ta barn i förvar och
motivuttalandena till bestämmelsen i frågan gav enligt
utskottets uppfattning garantier för att förvar skulle komma att
tillgripas endast om det finns mycket starka skäl för åtgärden.
I fråga om motioner om att ett nytt institut benämnt
kvalificerad uppsikt skulle införas erinrade utskottet om
lagrådets uttalande beträffande bedömningen av föreskrifter om
vistelse inom flyktingförläggning eller utredningssluss.
Den kvartalsredovisning som invandrarverket lämnar till
regeringen innehåller sedan halvårsskiftet 1989 även uppgifter
om verkställda förvar och förvarstidernas längd för vuxna och
barn. Av statistiken framgår att under fjärde kvartalet 1989
sammanlagt 1184 personer togs i förvar, varav 83 barn, och
under fjärde kvartalet 1990 sammanlagt 1452 personer, varav
162 barn.
Rikspolisstyrelsen (RPS) har på regeringens uppdrag i samråd
med invandrarverket undersökt myndigheternas tillämpning av
utlänningslagens regler om förvar av barn. RPS har
därvid ställt antalet förvarstagna under olika perioder
(oktober 1988, 1989 och 1990) i relation till antalet
asylsökande resp. antalet avlägsnandebeslut. I fråga om förvar i
samband med ansökan om asyl pekar enligt RPS en försiktig analys
på att drygt 2% av antalet asylsökande barn togs i förvar år
1988 och att andelen minskade under det följande året för att
under år 1990 ligga på 1,7%. Samtliga beslut om förvar vid
ansökan om asyl har enligt RPS avsett avvisning med omedelbar
verkställighet, och förvarstiden har varierat mellan två och
tolv timmar. Alla som berörts av dessa förvar har avvisats med
vändande transportmedel. I fråga om förvar i samband med
avlägsnandebeslut tyder materialet enligt RPS på att andelen
barn som tagits i förvar i samband med verkställighetsbeslut
minskat mellan åren 1988 och 1989 från knappt 11 till 8,5% och
ökat till drygt 15% år 1990. RPS har vid denna analys utgått
från ett antagande att andelen barn utgjort 26--27% av dem som
omfattats av det totala antalet avlägsnandebeslut. Vid en
fördjupad analys för att förklara ökningen framkommer enligt RPS
att många avlägsnandebeslut under senare delen av år 1990 gällt
Bulgarienturkar och Kosovoalbaner och att det bland dessa
funnits och finns familjer med många barn (36 resp. 37%).
Eftersom andelen barn i totalanalysen beräknats till en mindre
andel kommer jämförelsen att halta på ett sådant sätt att några
klara tendenser enligt RPS inte är möjliga att notera, medan det
däremot bör noteras att 85--90% av barnen aldrig tas i förvar
i samband med verkställighet av avlägsnandebeslut.
Statsrådet Maj-Lis Lööw uppgav i ett frågesvar den 23 april
1991 att en kompletterande utredning hade gjorts inom
arbetsmarknadsdepartementet och att denna undersökning såvitt
avsåg hösten 1990 visade att andelen barn var ca 63% bland
Bulgarienturkarna och ca 71% bland Kosovoalbanerna, medan
andelen barn inom övriga grupper var 23%. Statsrådet
förklarade vidare att kontakter skulle tas med RPS och
invandrarverket för att under längre tidsperspektiv säkerställa
en uppföljning av andelen barn som tas i förvar.
I fråga om möjligheten att över huvud taget kunna ta även barn
i förvar vidhåller utskottet den bedömning som utskottet
tidigare gjort och som redovisats ovan. Utskottet avstyrker
därmed bifall till motionerna Sf638 yrkande 13 och Sf646
yrkande19.
Utskottet vill emellertid åter understryka behovet av största
möjliga restriktivitet i fråga om att ta barn i förvar, liksom
betydelsen av förvarslokalernas utformning och tillgången på
lämplig personal. Utskottet, som vill erinra om att ansvaret för
förvarslokalerna vid utredningsslussarna avses överföras till
invandrarverket, utgår från att regeringen följer denna fråga
med uppmärksamhet. Med det anförda avstyrker utskottet bifall
till motion Sf25 yrkande 2. I fråga om företräde för
uppsiktsinstitutet framför förvarstagande vill utskottet också
erinra om vad som tidigare framhållits i denna fråga, och
utskottet avstyrker bifall även till yrkande 3 i motion Sf25.
Kroppsvisitation
Enligt 1980 års utlänningslag fick polisman, liksom personal
vid tullen och kustbevakningen och passkontrollant i vissa fall,
i samband med inresekontroll undersöka bl.a. bagageutrymmen i
bilar och andra transportmedel i syfte att hindra att
utlänningar reser in i Sverige i strid mot reglerna i
utlänningslagstiftningen. Enligt 5kap. 2§ i 1989 års
utlänningslag har befogenheten vidgats till att i den
utsträckning som det är nödvändigt företa kroppsvisitation i
samband med inresekontroll för att eftersöka identitets- och
resehandlingar.
Lars Werner m.fl. anför i motion Sf638 att möjligheten till
kroppsvisitation av asylsökande är starkt integritetskränkande
och att de praktiska vinster som kan uppnås inte är tillräckliga
för att motivera kränkningen. Motionärerna begär därför att
regeringen skall lägga fram förslag om upphävande av
bestämmelserna om kroppsvisitation (yrkande14).
I proposition 1988/89:86 framhölls att det ingripande som en
kroppsvisitation innebar självfallet inte fick vara större än
vad som behövdes för att uppnå det avsedda resultatet. Det borde
vara tillräckligt att polismannen, tulltjänstemannen eller annan
som sköter inresekontrollen kände i eller utanpå fickor och
kläder samt kontrollerade medfört bagage, dvs. sådana åtgärder
som ibland kallas ytlig kroppsvisitation eller provisorisk
skyddsvisitation. Syftet med undersökningen skulle vara att
eftersöka pass och andra identitetshandlingar samt handlingar
som utvisade utlänningens resväg till Sverige, exempelvis
biljetter. Det fick aldrig bli fråga om någon rutinmässig
visitation av utlänningar som kom hit utan det måste finnas
anledning att anta att en utlänning underlät att visa upp
medförda handlingar. I de fall där det saknades skäl att
ifrågasätta utlänningens uppgifter om resväg eller orsaken till
att han saknade handlingar borde någon undersökning inte få
företas. I specialmotiveringen påpekades att möjligheten till
kroppsvisitation var av intresse främst för att den s.k. första
asylland-principen skulle kunna tillämpas. För att undersökning
skulle få ske krävdes också att dokument som styrkte identitet
eller resväg behövdes för de syften som angivits.
Utskottet ansåg i betänkandena 1988/89:SfU19 och SfU22 samt
1989/90:SfU19 att den möjlighet till kroppsvisitation som
föreslogs behövdes som en av flera åtgärder för att motverka
dokumentlösheten. Utskottet ville emellertid kraftigt
understryka angelägenheten av att de riktlinjer som getts i
propositionen för när kroppsvisitation kan tillgripas och hur
den bör utföras noga följs i den praktiska tillämpningen.
Utskottet tillstyrkte med det anförda bifall till propositionen
i denna del och avstyrkte bifall till då föreliggande
avslagsmotioner.
Utskottet finner inte nu anledning till annat
ställningstagande utan avstyrker bifall till motion Sf638
yrkande14.
Andra åtgärder mot dokumentlöshet
Transportörs kostnadsansvar
En utlänning som avvisas eller utvisas från Sverige skall
enligt huvudregeln i 9kap. 1§ utlänningslagen själv betala
sin resa härifrån. Eftersom utlänningen kan sakna medel till
detta har regeln kompletterats med en skyldighet för den som
transporterar hit utlänningen att i vissa fall i förhållande
till staten svara för den kostnaden.
En utlänning som avvisas därför att han saknar pass eller
erforderliga tillstånd eller medel för sin hemresa får enligt
8kap. 6§ utlänningslagen föras tillbaka till det fartyg
eller luftfartyg som han kom med eller sättas ombord på annat
fartyg eller luftfartyg med samma ägare eller brukare. Om det är
nödvändigt skall plats beredas även för medföljande
bevakningspersonal.
Vid avvisning av de angivna skälen är den som transporterat
hit utlänningen med fartyg eller luftfartyg enligt 9kap. 2§
utlänningslagen skyldig att ersätta staten för kostnaden för
utlänningens resa från Sverige samt för resekostnaden för
medföljande bevakningspersonal. Transportören kan helt eller
delvis befrias från kostnadsansvaret om han kan visa att han
haft skälig anledning att anta att utlänningen hade rätt att
resa in i Sverige eller det med hänsyn till kostnadens storlek
eller av andra skäl framstår som uppenbart oskäligt att kräva ut
kostnaden.
Transportörens kostnadsansvar har utökats genom 1989 års
utlänningslag. Skyldigheten att bereda plats på transportörens
egna fartyg eller luftfartyg, som tidigare gällde endast om
fartyget skulle avgå omedelbart eller inom den närmaste tiden
och endast den avvisade utlänningen själv, har utsträckts att
gälla under i princip obegränsad tid och avse även medföljande
bevakningspersonal. Kostnadsansvaret, som tidigare bara gällde
för transporter med egna fartyg och luftfartyg, har dessutom
utvidgats att avse även transporter med transportmedel som har
annan ägare eller brukare.
Bengt Westerberg m.fl. anför i motion Sf646 att det är
oacceptabelt att låta privata transportföretag sköta
inresekontrollen till Sverige och att begära att flygbolagens
incheckningspersonal skall avgöra om personer som saknar
dokument är sådana flyktingar som kommer att få stanna i
Sverige. Motionärerna begär ett tillkännagivande om att
sanktionerna mot flygbolag måste avskaffas (yrkande8).
Lars Werner m.fl. anför i motion Sf638 att den utökade
skyldigheten för transportföretag att stå för asylsökandes och
bevakningspersonals resekostnader vid avvisning i förening med
viseringspolitiska åtgärder kan hindra flyktingar att nå
Sverige, och motionärerna begär att regeringen skall lägga fram
förslag om att reglerna om transportörers kostnadsansvar skall
återges den lydelse de hade före den 1 juli 1989 (yrkande17).
I proposition 1988/89:86 anfördes att det ökade ansvaret för
transportören var ett medel att på ett relativt tidigt stadium
motverka en ytterligare spridning av problemet med
dokumentlöshet. Ansvaret skulle gälla i fall där transportören
hade en realistisk möjlighet att kontrollera om vederbörande
hade rätt att resa hit. Kostnadsansvar och ansvar för
återtransport borde endast komma i fråga om avvisning skedde på
grund av att utlänningen saknade pass eller erforderliga
tillstånd eller medel för hemresa. Vidare angavs att
ersättningsskyldigheten skulle kunna efterges helt eller delvis
om det i praktiken hade varit omöjligt för befälhavaren att
genomföra en kontroll, t.ex. vid färjeförbindelser mellan de
nordiska länderna eller vid andra transporter där ett mycket
stort antal personer skall tas ombord under kort tid. Något
ansvar borde inte heller komma i fråga om utlänningen haft
falska handlingar, om inte dessa handlingar varit så uppenbart
falska att det måste ha upptäckts omedelbart.
I propositionen angavs också att regler om straffansvar för de
transportörer som befordrar utlänningar utan pass eller visum
hade införts i en rad länder under senare år. Detta hade inte
ansetts strida mot gällande internationella överenskommelser på
området, och det måste med nödvändighet ha medfört att
kontroller redan vidtogs av bolagen i förhållande till dessa
länder. Det var svårt att inse att då inte någon form av
motsvarande kontroll skulle kunna vidtas också beträffande
resenärer till Sverige. Detta argument hade enligt propositionen
också bäring på den allvarligare invändningen att ett ökat
ansvar för transportörerna kunde få till effekt att dessa inte
ville eller vågade ta ombord sådana personer som hals över huvud
flytt sitt land undan förföljelse och därför inte heller kunde
skaffa vare sig pass eller erforderliga tillstånd. Denna risk
hade alltså inte avhållit andra länder från att införa
straffsanktioner mot transportföretagen. I propositionen
redovisades även att det enligt Chicagokonventionen åligger ett
flygbolag att kontrollera att en passagerare innehar de dokument
som krävs för inresa i destinationslandet. Enligt konventionen
gäller skyldigheten för en transportör att återföra en
passagerare från destinationslandet till dess passageraren
definitivt tillåtits komma in i landet. Någon tidsgräns inom
vilken återförandet måste ske finns inte i
konventionsbestämmelsen.
Utskottet (1988/89:SfU19) delade bedömningen i propositionen
att kraftfulla åtgärder mot dokumentlösheten behövdes. Utskottet
noterade därvid att utökade sanktionsregler mot transportörer
hade genomförts i andra länder utan att de hade ansetts bryta
mot gällande internationella konventioner och att lagrådet inte
hade haft någon erinran mot förslaget. Utskottet tillstyrkte
förslaget, och riksdagen följde utskottet.
Utskottet vidhöll i sitt av riksdagen godkända betänkande
1989/90:SfU16 sin tidigare inställning.
Utskottet finner inte heller nu anledning att frångå den
redovisade inställningen, och utskottet avstyrker bifall till
motionerna Sf638 yrkande 17 och Sf646 yrkande8.
Anteckning i resedokument m.m.
Enligt Genèvekonventionen är en stat skyldig att utom i vissa
undantagsfall utfärda resedokument för flyktingar. Närmare
föreskrifter och formulär för dokumentet finns i bilaga till
konventionen. Invandrarverket skall enligt 3kap. 7§
utlänningslagen utfärda en särskild legitimationshandling för
resor utanför Sverige (resedokument) enligt föreskrifter som
regeringen meddelar. Handlingen får förses med anteckning om att
innehavarens identitet inte är styrkt (1kap. 10§
utlänningsförordningen). Detsamma gäller för främlingspass
(1kap. 12§ utlänningsförordningen). Reglerna om sådan
anteckning infördes i samband med den nya utlänningslagen.
Lars Werner m.fl. anför i motion Sf638 att anteckningar om
oklar identitet i resedokument och främlingspass strider mot
Genèvekonventionen och att bestämmelsen om sådan anteckning
därför bör utmönstras ur utlänningslagen. De begär ett
tillkännagivande härom (yrkande 20). Även Inger Schörling m.fl.
begär, i motion Sf627 yrkande 9, att någon anteckning om osäker
identitet inte skall få göras i resedokumenten.
Utskottet (1988/89:SfU19) noterade vid sin behandling av
proposition 1988/89:86 att UNHCR i sitt remissvar över det
utredningsbetänkande som låg till grund för förslaget i
propositionen ansett att det skulle strida mot
Genèvekonventionens bestämmelser om obligatorisk rätt till ett
resedokument för flyktingar, om möjligheten för den som är
beroende av dokumentet för att förflytta sig över gränserna
inskränktes genom en anteckning om osäker identitet i
resedokumentet. Regeringen delade inte denna uppfattning.
Utskottet, som framhöll att lagrådet inte hade haft någon
invändning mot förslaget, delade den i propositionen uttalade
uppfattningen att det kunde ifrågasättas om det egentligen var
rimligt att alls utfärda en identitetshandling beträffande en
person vars identitet inte var styrkt. Eftersom det inte var
möjligt att vägra att utfärda resedokument till en
konventionsflykting, syntes det utskottet vara en lämplig
lösning att anteckning fick göras i dokumentet. Detsamma borde
gälla för främlingspass.
Utskottet vidhåller, liksom vid sin behandling av motsvarande
motionsyrkande i sitt av riksdagen godkända betänkande
1989/90:SfU16, inställningen att anteckning om osäker
identitet skall kunna göras i resedokument eller främlingspass.
Utskottet avstyrker således bifall till motionerna Sf627 yrkande
9 och Sf638 yrkande20.
I motion Sf609 beskriver Carl Bildt m.fl. ett system som
används vid amerikanska flygplatser, där passagerarna leds till
passkontrollen utan möjlighet att göra sig av med sina
identitetshandlingar. Motionärerna begär ett förslag om ett
sådant system (yrkande9).
En motion med motsvarande innehåll behandlades av utskottet
under föregående riksmöte (se 1989/90:SfU16). Utskottet var då,
med hänsyn till de åtgärder som redan vidtagits för att komma
till rätta med dokumentlösheten och de förslag till bestämmelser
om kroppsvisitation och förvar som utskottet behandlade i sitt
betänkande 1989/90:SfU19, inte berett att förorda ytterligare
åtgärder i enlighet med motionärernas förslag.
Utskottet, som utgår från att berörda myndigheter fortlöpande
och från sina resp. utgångspunkter diskuterar utformningen av
mottagningen av resande på flygplatser, är inte heller nu berett
att förorda att riksdagen begär åtgärder av det slag som avses i
motionsyrkandet och avstyrker bifall till motion Sf609
yrkande9.
Problemen med dokumentlösheten tas även upp i motionerna Sf627
av Inger Schörling m.fl. och Sf633 av Göran Ericsson. I motion
Sf627 begärs ett tillkännagivande om att dokumentlösheten i sig
inte skall minska den asylsökandes möjligheter att få asyl
(yrkande 2). I motion Sf633 anser motionären att dokumentlösa
personer som kommer till den svenska gränsen skall avvisas,
såvitt de inte aktivt kan bidra med sådana upplysningar att
deras identitet och ursprung med säkerhet kan fastställas. Han
begär ett tillkännagivande om nödvändigheten av att regeringen
utfärdar sådana anvisningar till invandrarverket att kvantiteten
dokumentlösa asylsökande nedbringas (yrkande1).
I regeringens skrivelse om invandrar- och flyktingpolitiken
under förra årets riksmöte redovisades att UNHCR hösten 1989
hade antagit rekommendationer om internationella och nationella
åtgärder för att komma till rätta med bl.a. dokumentlösheten och
att regeringen den 2 november 1989 i ett enskilt asylärende
uttalat sig för en skärpning vid prövning av en dokumentlös
asylsökandes skäl för att få uppehållstillstånd i Sverige.
Skärpningen innebär att en dokumentlöshet som har till syfte att
vilseleda skall medföra att minskad tilltro sätts till de
åberopade asylskälen om inte starka skäl talar emot en sådan
bedömning.
I sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU16 ansåg
utskottet att denna tillämpning stod i överensstämmelse med
UNHCRs rekommendationer och att det var nödvändigt att även på
detta sätt vidta åtgärder för att söka komma till rätta med det
tilltagande problemet med dokumentlöshet.
Det fortsatta problemet med dokumentlösheten tas upp också i
årets skrivelse om invandrar- och flyktingpolitiken. Regeringen
framhåller bl.a. att dokumentlösheten är ett internationellt
problem och delvis en följd av att möjligheten att söka asyl är
den enda dörr som står öppen för personer som vill lämna sina
hemländer av andra skäl än att de är förföljda. Regeringen
erinrar om sitt beslut den 2 november 1989 att dokumentlöshet
skulle räknas som en nackdel för den sökande i
tillståndsprövningen, såvida han inte kunde ge rimliga skäl
härför. Vidare omnämns att under hösten 1990 hållits två möten i
en av UNHCR och konsultationsgruppens sekretariat tillsatt
arbetsgrupp som bl.a. har till uppgift att analysera olika
åtgärder för att komma till rätta med dokumentlösheten. I
gruppen ingår regeringsrepresentanter för några europeiska
länder och även företrädare för olika frivilligorganisationer.
Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning i fråga om
betydelsen av dokumentlöshet vid asylprövning och avstyrker
därmed bifall till motion Sf627 yrkande 2. Med den angivna
skärpningen av praxis bör motion Sf633 yrkande 1 vara
tillgodosedd, och någon ytterligare åtgärd bör enligt utskottets
uppfattning inte föranledas av motionen.
10kap. utlänningslagen innehåller bestämmelser om påföljder
för brott mot lagen. I 2§ föreskrivs straff bl.a. för den
som i ett ansökningsärende enligt lagen medvetet lämnar oriktig
uppgift eller medvetet underlåter att tala om något förhållande
av betydelse. Det föreskrivna straffet är böter eller, när
omständigheterna är försvårande, fängelse i högst sex månader.
Allan Ekström hänvisar i motion Sf601 till en dom av högsta
domstolen (HD) den 1 december 1990, DB34, i ett mål där åtalet
gällde två utländska makar som hade utverkat permanent
uppehållstillstånd i Sverige genom att lämna falska uppgifter om
sin identitet och förtiga att de hade permanent
uppehållstillstånd i Västtyskland. Målet i HD gällde huruvida
omständigheterna i målet -- främst att makarna förtigit att de
hade permanent uppehållstillstånd i Västtyskland -- skulle anses
försvårande och påföljden därför kunna bestämmas till fängelse.
I domen redogjorde HD till en början för bestämmelsens
förarbeten. HD ansåg att makarnas handlande fick ses som ett
tämligen typiskt fall av sådana åtgärder som avsågs med
straffbestämmelsen och att detta talade emot att
omständigheterna skulle betraktas som försvårande, och inte
heller kunde omständigheterna anses försvårande av det skälet
att brottslighet av den typ som makarna gjort sig skyldiga till
blivit vanligare under senare år. HD bedömde således att sådana
försvårande omständigheter som krävdes för att fängelsestraff
skulle kunna utdömas inte förelåg. HD påpekade avslutningsvis
att det var en annan sak att brottsutvecklingen kunde ge
lagstiftaren anledning att överväga skärpta straffbestämmelser
på området och erinrade om att lagrådet vid tillkomsten av nu
gällande utlänningslag föreslog att ansvarsbestämmelserna skulle
ses över. -- Motionären anser att sådana angrepp på staten som
det innebär att utverka uppehållstillstånd eller andra förmåner
i Sverige på falska och ofullständiga uppgifter bör medföra
frihetsstraff, och han begär att riksdagen skall besluta om
sådan ändring av bestämmelsen att fängelsestraff skall vara den
normala påföljden för den utlänning som utverkar
uppehållstillstånd och liknande förmåner på falska eller
ofullständiga uppgifter om sin identitet.
Utskottet vill till en början erinra om att en utlänning som
utverkar uppehållstillstånd med hjälp av falska uppgifter utom
straff också, som framgår i ett avsnitt ovan, riskerar att
tillståndet återkallas. Som HD angivit i den aktuella domen
förordade lagrådet en översyn av utlänningslagens
ansvarsbestämmelser vid lämpligt tillfälle, och utskottet
erinrade om detta i sitt i denna del av riksdagen godkända
betänkande 1988/89:SfU19. Utskottet anser inte att riksdagen nu
bör besluta om någon sådan lagändring som motionären begär.
Utskottet avstyrker således bifall till motion Sf601.
Avvisning och utvisning
Allmänt om avvisning och utvisning
En utlänning som befinner sig i Sverige kan avlägsnas ur
landet genom avvisning eller utvisning. En utlänning som inte
uppfyller de formella krav som gäller för inresa och vistelse i
Sverige -- således när han i förekommande fall saknar pass,
visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd -- får
avvisas utan tidsgräns enligt 4kap. 1§ utlänningslagen.
Vidare får en utlänning avvisas om han eller hon stannat kvar
sedan den viseringsfria tiden eller viseringen gått ut.
Även avlägsnande på grund av medellöshet och risk för
brottslig verksamhet skall ske genom avvisning (4kap. 2§
utlänningslagen). Tidsgränsen är för dessa fall tre månader.
En utlänning som haft uppehållstillstånd och stannar kvar i
landet efter det att uppehållstillståndet har gått ut eller
återkallats skall avlägsnas genom utvisning (4kap. 3§
utlänningslagen). Även avlägsnande på grund av brott skall ske
genom utvisning (4kap. 7§ utlänningslagen). Avlägsnande på
grund av asocialitet kan inte längre ske.
Verkställighet av beslut om avvisning och utvisning
Ett beslut om avvisning eller utvisning får i princip endast
verkställas om det kan ske till ett land där utlänningen erbjuds
visst skydd.
Polismyndighets avvisningsbeslut är direkt verkställbara
(8kap. 7§ utlänningslagen). Polismyndighet får emellertid
aldrig fatta avvisningsbeslut i ärenden där asylskäl åberopas,
och polismyndighet skall vidare överlämna ärenden till
invandrarverket, om polismyndigheten anser det tveksamt om
avvisning bör ske.
Invandrarverket får förordna om omedelbar verkställighet av
sitt avvisningsbeslut i ärenden där asylskäl åberopats, om det
är uppenbart att det inte finns grund för asyl och att
uppehållstillstånd inte heller skall beviljas på någon annan
grund (8kap. 8§ utlänningslagen). Beslut om omedelbar
avvisning får meddelas senare än tre månader efter utlänningens
ankomst till Sverige bara om det finns synnerliga skäl till det.
Polismyndighets beslut om avvisning och invandrarverkets
beslut om avvisning med förordnande om omedelbar verkställighet
skall -- liksom domstols dom eller beslut om utvisning och
regeringens beslut om utvisning av hänsyn till rikets säkerhet
-- verkställas snarast möjligt (8kap. 12§ utlänningslagen).
I andra fall är fristen för avvisning två veckor och för
utvisning fyra veckor efter det beslutet vann laga kraft, om
inte annat bestäms i beslutet. Om utlänningen inte lämnar landet
inom den föreskrivna tiden eller det med säkerhet måste antas
att han inte har för avsikt att frivilligt lämna landet inom
denna tid, skall polismyndigheten verkställa beslutet så snart
det kan ske.
Utgångspunkten för tidsfristerna är den dag då beslutet vann
laga kraft. Detta sker enligt förvaltningslagens regler tre
veckor efter det att utlänningen fick del av ett beslut som han
kan överklaga. Regeringens beslut, som inte kan överklagas,
vinner laga kraft genast.
Vid överklagande och vid omprövning av ett avvisningsbeslut
med förordnande om omedelbar verkställighet skall
invandrarverket pröva frågan om inhibition. Verket får besluta
om inhibition av tidigare lagakraftvunnet avvisningsbeslut vid
ny ansökan om uppehållstillstånd och i andra fall om det finns
särskilda skäl (8kap. 10§ utlänningslagen). I ett ärende som
skall prövas av regeringen får det statsråd som har till uppgift
att föredra sådana ärenden, för tiden till dess regeringen avgör
ärendet, besluta om inhibition (11kap. 4§ utlänningslagen).
Vissa förfaranden beläggs med straff i utlänningslagen.
Fängelse i högst ett år eller, när omständigheterna är
mildrande, böter föreskrivs i 10kap. 3§ för den som i vissa
fall försöker hindra verkställighet av avvisnings- eller
utvisningsbeslut. Det gäller dels den som försöker hindra
verkställighet av ett beslut som har fattats av hänsyn till
rikets säkerhet, dels den som genom att dölja en utlänning eller
genom någon annan sådan åtgärd försöker hindra verkställighet av
ett beslut om avvisning eller utvisning om det sker i
vinningssyfte.
Inger Schörling m.fl. begär i motion Sf627 ett
tillkännagivande om att inga utvisningar skall ske innan beslut
vunnit laga kraft (yrkande 10) och ett beslut om att
verkställighet skall inhiberas vid överklagande av beslut
(yrkande11).
Beträffande omedelbar verkställighet i asylärenden anfördes i
proposition 1988/89:86 att sådan möjlighet måste finnas om
avvisning till ett första asylland skulle kunna genomföras. Även
i en del fall där verkställighet skulle ske till hemlandet borde
den emellertid kunna genomföras, trots att avlägsnandebeslutet
inte hade vunnit laga kraft. Det var inte rimligt att personer
som uppenbart saknade rätt till asyl här i landet skulle få
avvakta att beslutet efter ett eventuellt överklagande blev
definitivt. I propositionen anfördes vidare att det inte var
ovanligt att de skäl, som medförde att tillstånd att stanna i
Sverige slutligen ges, inte var de ursprungligen åberopade
asylskälen utan skäl som hade uppkommit först under vistelsen
här. I en tid när antalet asylsökande liksom antalet flyktingar
ökade och stora krav ställdes på resurser för att ta emot och
integrera flyktingar på ett riktigt sätt, framstod det som
felaktigt att den som kanske rentav lämnade medvetet falska
uppgifter om sina asylskäl till sist fick uppehållstillstånd på
grund av den anknytning han hade vunnit till Sverige. Även för
att motverka en sådan utveckling borde därför omedelbar
verkställighet kunna genomföras i uppenbara fall.
Omedelbar verkställighet borde enligt vad som anfördes i
propositionen till en början kunna ske om varje risk för
förföljelse framstod som utesluten i hemlandet. Så ansågs vara
fallet i fråga om länder där man med säkerhet kunde säga att
brott mot mänskliga rättigheter eller annan förföljelse inte
förekommer. Ibland kunde det visserligen inte uteslutas att
vissa personer i ett land utsattes för förföljelse men det kunde
inte anses föreligga någon risk för den asylsökande. Omedelbar
verkställighet skulle således kunna ske om en asylsökande inte
åberopade någon annan grund än en som redan hade prövats av
regeringen beträffande andra personer och då inte befunnits
tillräcklig; det kunde gälla exempelvis tillhörighet till en
viss religion eller hemvist i ett visst område i hemlandet.
Omedelbar verkställighet skulle också kunna ske om utlänningen
kunde återsändas till ett land (s.k. första asylland), där han
uppehållit sig före ankomsten till Sverige och där han var
skyddad mot förföljelse och mot att sändas till ett land där han
riskerade förföljelse.
I propositionen angavs också att förordnande om omedelbar
verkställighet fick meddelas endast när det var uppenbart att
grund för asyl inte förelåg. En bedömning måste alltid göras av
omständigheterna i det enskilda fallet. Ett annat fall när det
var uppenbart att en asylansökan skulle avslås kunde vara att
det stod klart att utlänningens uppgifter var osanna i alla
väsentliga delar. Så snart några mer ingående överväganden
behövde göras om tilltron till sådana uppgifter som kan vara
asylgrundande var det emellertid uteslutet att förordna att
avvisningsbeslutet fick verkställas direkt. Det skulle också
vara uppenbart att uppehållstillstånd inte borde beviljas av
andra skäl, t.ex. anknytning eller humanitära skäl.
Utskottet (1988/89:SfU19) ansåg att de förutsättningar som
föreslagits för att invandrarverket skall få förordna om
omedelbar verkställighet av avvisningsbeslut tillgodosåg
berättigade krav på rättssäkerhet. -- Utskottet vidhöll i sitt
av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU16 sin tidigare
uppfattning och avstyrkte bifall till ett föreliggande
motionsyrkande om att inget beslut skulle få verkställas innan
det vunnit laga kraft. Utskottet konstaterade vidare att såväl
invandrarverket som regeringen hade möjlighet att meddela
inhibitionsbeslut och avstyrkte därför bifall till ett
motionsyrkande om att inhibition alltid skulle meddelas vid
överklagande.
Utskottet, som noterar att något behov av att inhibera
meddelade avlägsnandebeslut inte skulle föreligga om sådana
beslut över huvud taget inte fick verkställas innan de vunnit
laga kraft, vidhåller alltjämt sin redovisade inställning och
avstyrker bifall till motion Sf627 yrkandena 10 och11.
Sättet för verkställighet berörs i två motioner. Bengt
Westerberg m.fl. anför i motion Sf646 att asylsökande som skall
avvisas inte ges tid att arrangera för sin avresa eller ta
farväl av sina vänner. Motionärerna framhåller att UNHCRs
rekommendationer bör följas också när det gäller avvisningar,
dvs. att de asylsökande bör ges "skäligt rådrum" för att bl.a.
kunna finna en alternativ fristad, och de begär ett
tillkännagivande om att avvisning bör ske under värdiga former
och att en översyn behövs av hittillsvarande avvisningsmetod
(yrkande 18). Göran Ericsson påtalar i motion Sf633 att ett
stort antal asylsökande befinner sig kvar i Sverige trots att
deras ansökningar om asyl avslagits, eftersom verkställigheten
överlåtits till dem själva. Motionären anser att en ny ordning
måste tillskapas så att verkställighet sker skyndsamt när beslut
fattats, och han begär ett tillkännagivande om att en
organisation och regler måste tillskapas så att
verkställigheterna påskyndas (yrkande3).
Carl Bildt m.fl. anför i motion Sf609 att om en asylsökande
nekas asyl i Sverige skall han avvisas så snart det är möjligt
och med visad respekt för den som avvisas. Den form av lagtrots
som består av att privatpersoner håller personer som skall
avvisas gömda och därmed förhindrar verkställighet är enligt
motionärerna oacceptabel och måste beivras. De begär ett
tillkännagivande härom (yrkande13).
Av invandrarverkets kvartalsredovisning för tiden
juli--december 1990 framgår att antalet verkställighetsärenden
stigit avsevärt under halvåret. Detta gäller såväl antalet
inkommande ärenden (2463 i december), som det antal ärenden
som inte kunnat verkställas (2744 i december). Antalet
efterlysta hade också ökat (1038 i december).
I proposition 1988/89:86 framhölls beträffande sättet för
verkställighet att det var önskvärt att den som avvisades eller
utvisades gavs tillfälle att frivilligt lämna Sverige.
Emellertid hade det visat sig att systemet med frivillig
verkställighet ofta inte fungerade. Som en tänkbar orsak till
detta nämndes de stora möjligheter till förnyad prövning som
fanns enligt dåvarande regler. Det föreföll dock sannolikt att
snabbare handläggning av ärenden om uppehållstillstånd i
förening med en ändring av systemet av prövning på
verkställighetsstadiet skulle komma att medföra också en större
benägenhet från den enskildes sida att rätta sig efter beslutet.
En uttrycklig regel som angav inom vilken tid den som hade
avvisats eller utvisats borde ha lämnat landet bedömdes ändå som
värdefull. I propositionen framhölls vidare behovet av att kunna
anpassa fristerna till förhållandena i det enskilda fallet. Om
det kunde hållas för visst att utlänningen inte frivilligt
skulle komma att lämna Sverige, skulle en kortare tidsfrist än
den som föreslogs för normalfallet kunna bestämmas av
myndigheten redan i beslutet om avlägsnande. Detsamma kunde
gälla i de fall där utlänningen fanns på en statlig
mottagningsförläggning och normalt inte hade något berättigat
behov av att avveckla sin vistelse i Sverige. Någon gång kunde
däremot en längre tidsfrist vara motiverad, t.ex. om utlänningen
gjorde troligt att han behövde extra rådrum för att ordna sina
förhållanden i hemlandet.
Utskottet (1988/89:SfU19) delade i huvudsak de bedömningar som
gjorts i propositionen om behovet av tidsfrister för
verkställighet av avlägsnandebeslut. Utskottet underströk att
den nya organisationen för mottagning av asylsökande, och den
därmed sammanhängande förkortningen av handläggningstiderna för
asylärenden som kunde förutses, starkt bidrog till att några
långa tidsfrister för en utlänning som vägras uppehållstillstånd
inte borde behövas. Utskottet framhöll vidare att de föreslagna
fristerna i fråga om beslut av invandrarverket innebar en
tidrymd om fem resp. sju veckor från delgivningen av beslutet,
eftersom tiden för lagakraftvinnande börjar löpa först i och med
delgivningen. I sitt av riksdagen godkända betänkande
1989/90:SfU16 vidhöll utskottet sin tidigare uppfattning.
I flykting- och immigrationsutredningens betänkande framhålls
att 1989 års utlänningslag inte medfört att beslut om avvisning
och utvisning verkställs i större utsträckning än tidigare, utan
att antalet icke verkställda avlägsnandebeslut tvärtom ökat
mycket kraftigt. Utredningen diskuterar frågan om orsakerna till
det kraftigt ökade antalet icke verkställda avlägsnandebeslut.
Den bedömer att den främsta orsaken till att så många håller sig
undan verkställighet torde vara att en utlänning inte har något
att vinna på att resa ut frivilligt, medan den som håller sig
undan å andra sidan i regel inte har något att förlora. Enligt
utredningen står det klart att gällande ordning inte fungerar på
det sätt som är avsett. Till en del handlar det om praktiska
problem som bör kunna lösas genom ändrade rutiner, exempelvis
genom att rikspolisstyrelsen och invandrarverket lämnar allmänna
råd eller föreskrifter rörande verkställighet av
avlägsnandebeslut. För att öka motivationen för en utlänning som
avvisats att resa ut frivilligt genom att ge honom någon fördel
pekar utredningen på möjligheten av någon form av bidrag till
den som återvänder frivilligt, även om utredningen inser att en
sådan åtgärd inte är helt oproblematisk.
I utredningsbetänkandet tas också upp internationella
aspekter. Verkställighet av beslut om avvisning och utvisning
utgör ett problem inte bara för Sverige utan också för andra
länder som får ta emot många asylsökande. Det är emellertid i
dag främst i de nordiska länderna som försök till verkställighet
över huvud taget görs regelmässigt. I de flesta andra länder är
det huvudsakligen vid förövad eller misstänkt kriminalitet som
avlägsnandebeslut verkställs. Asylsökande i allmänhet som fått
avslag förutsätts lämna landet på egen hand. Personkontrollen är
samtidigt i de flesta länder mindre strikt än i Sverige, vilket
medför att många asylsökande som fått avslag stannar kvar och
därmed får en tillvaro utanför de sociala och juridiska
nätverken. Erfarenhetsmässigt beger sig emellertid många till
något annat land och begär asyl där. Den sistnämnda aspekten
medför enligt utredningen att det måste ligga i de berörda
ländernas intresse med en likartad politik på detta område. --
Utredningen pekar vidare på att frågan om verkställighet av
avlägsnandebeslut på senare tid uppmärksammats även
internationellt på ett annat sätt än tidigare. Det förslag till
en asylkonvention som upprättats mellan EG-staterna innehåller
sålunda en rekommendation om att avlägsnandebeslut skall
verkställas. Vikten av att asylsökande som fått avslag återsänds
har också i olika sammanhang på senare tid betonats av UNHCR och
togs bl.a. upp vid UNHCRs exekutivkommittés möte i Genève i
oktober 1990.
I regeringens skrivelse anges avsikten vara att initiera en
närmare utredning av om ytterligare uppgifter i
asylärendehanteringen som i dag ligger hos polisen bör föras
över till invandrarverket. Det gäller bl.a. delgivning och
verkställighet av avlägsnandebeslut. -- Invandrarverket har
också, enligt vad utskottet inhämtat, sedan den 18 mars 1991
övertagit uppgiften att delge asylsökande eller underrätta dem
om avlägsnandebeslut i asylärenden.
Utskottet delar uppfattningen i motion Sf646 att avvisning bör
ske under värdiga former. Utskottet utgår från att de ansvariga
myndigheterna strävar efter en sådan ordning. Utskottet anser
vidare att det förhållandet att invandrarverket övertagit
uppgiften att delge och underrätta om avlägsnandebeslut ger
bättre förutsättningar att förklara innebörden av beslutet för
den berörde. I fråga om behovet av en översyn av nuvarande
regler vill utskottet hänvisa dels till att flykting- och
immigrationsutredningens betänkande för närvarande bereds inom
regeringskansliet, dels till vad som anförts i regeringens
skrivelse om att en närmare utredning planeras om överförande av
verkställighetsansvaret till invandrarverket.
Resultatet av dessa åtgärder bör avvaktas, och utskottet anser
inte att riksdagen bör göra något sådant tillkännagivande som
begärs i motion Sf646 yrkande18.
Utskottet anser av samma skäl inte heller att motion Sf633
yrkande 3 bör föranleda någon riksdagens åtgärd.
Frågan om att kriminalisera hjälp till avvisade asylsökande
att gömma sig har tidigare behandlats av utskottet (se senast
1989/90:SfU16). Utskottet beklagade därvid att enskilda
personer och vissa organisationer medverkar till att utlänningar
håller sig gömda för att undgå ett eventuellt avlägsnandebeslut
eller för att hindra verkställighet av ett sådant beslut.
Utskottet, som beaktade att sådan verksamhet ofta bottnade i
ideell övertygelse, ansåg dock att andra medel än straffpåföljd,
främst informationsinsatser, i första hand borde tillgripas för
att komma till rätta med sådant beteende. Vidare borde enligt
utskottets bedömning bl.a. kortare handläggningstider i
asylärenden bidra till att göra sådana undanhållanden mindre
vanliga.
Utskottet, som noterar att beredningen av flykting- och
immigrationsutredningens betänkande har betydelse
även i denna fråga, vidhåller i huvudsak sin tidigare bedömning
och avstyrker bifall till motion Sf609 yrkande13.
Ragnhild Pohanka och Inger Schörling anser i motion Sf610 att
asylsökande flyktingar som avvisas skall ställas under svenskt
beskydd. Det land till vilket flyktingen avvisas skall
skriftligen garantera flyktingens säkerhet. En regelbunden
kontakt skall sedan hållas med flyktingen några år efter
avvisningen och åtgärder skall vidtas om flyktingen råkar illa
ut. Motionärerna begär ett tillkännagivande härom.
Riksdagen har senast under föregående riksmöte på förslag av
utskottet (se 1989/90:SfU16) avslagit ett motionsyrkande om
uppföljning av utvisade asylsökande. Utskottet framhöll därvid
att ett avlägsnandebeslut förutsätter att det står klart att
utlänningen inte löper risk för förföljelse eller motsvarande.
Mot den bakgrunden föreföll det inte rimligt att göra en
organiserad uppföljning av vad som händer personer som blir
avlägsnade ur landet. Skulle det i något fall komma fram
uppgifter om att en avlägsnad person skulle ha råkat illa ut
fanns det däremot anledning att undersöka vad som hänt, och
utskottet hade erfarit att så sker i praktiken.
Utskottet vidhåller denna uppfattning. Det är av samma skäl
inte heller motiverat att ställa utlänningen under särskilt
beskydd. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion
Sf610.
Utvisning på grund av brott
En grundlig översyn av bestämmelserna om utvisning på grund av
brott gjordes år 1980, och vissa justeringar gjordes år 1984.
Bestämmelserna har utan några sakliga ändringar förts över till
den nya utlänningslagen (4kap. 7--10§§). Utvisning på grund
av brott får endast ske om brottet varit av viss svårighetsgrad
-- i huvudsak om utlänningen döms för brott som kan leda till
fängelse i mer än ett år -- och det finns risk för fortsatt
brottslig verksamhet eller brottet är sådant att den dömde inte
bör få stanna här. Hänsyn skall tas till utlänningens levnads-
och familjeförhållanden samt hur länge han vistats i Sverige.
Bl.a. gäller att en utlänning som vistats i Sverige med
permanent uppehållstillstånd sedan minst två år när åtalet
väcktes, eller som då var bosatt i Sverige sedan minst tre år,
får utvisas endast om det finns synnerliga skäl. För flyktingar
gäller ytterligare restriktioner. En flykting får utvisas endast
om han har begått ett synnerligen grovt brott och det skulle
medföra allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta
honom stanna här. Utvisning av en flykting får också ske om han
i Sverige eller utomlands har bedrivit verksamhet som har
inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att
anta att han skulle fortsätta sådan verksamhet här. Slutligen
får en utlänning som kom till Sverige innan han fyllde femton år
och som när åtal väcktes hade vistats här sedan minst fem år
över huvud taget inte utvisas på grund av brott. --
Utvisningsfrågan avgörs av den domstol som dömer i brottmålet.
Om en utlänning utvisas skall domstolen beakta det men som
utlänningen åsamkas genom utvisningen, när domstolen bestämmer
påföljden för brottet.
I tre motioner berörs reglerna om utvisning på grund av brott.
Carl Bildt m.fl. anför i motion Sf604 att det måste finnas medel
att avlägsna utlänningar från Sverige, när de förbrutit sig mot
vår rättsordning på ett grovt sätt, och att den nuvarande
ordningen där det krävs synnerliga skäl för att utvisa en
utlänning som begått ett allvarligt brott är
otillfredsställande. Motionärerna anser att det vore rimligare
om en sådan utlänning vore skyldig att åberopa skäl som bör
föranleda att han likväl skall ha rätt att få bo kvar, och de
begär ett tillkännagivande om det anförda. Olof Johansson m.fl.
påpekar i motion Sf625 att våldskommissionen har föreslagit att
reglerna för utvisning på grund av brott bör ses över med syfte
att undersöka hur reglerna tillämpats och i vilken mån de ger
utrymme för godtycke. Motionärerna delar denna uppfattning och
anser det också i likhet med våldskommissionen rimligt att
överväga sådana regelförändringar som gör att utländska
medborgare som begått allvarliga brott i större utsträckning än
i dag kan utvisas. Motionärerna begär att en översyn görs om
reglerna om utvisning (yrkande 1). Kjell-Arne Welin och
Carl-Johan Wilson anför i motion Sf623 att, även om en utlänning
som döms för brott kan utvisas, förekommer utvisning sällan i
praktiken. Motionärerna anser därför att det finns skäl att se
över reglerna om utvisning av utlänningar som dömts för brott,
och de begär ett tillkännagivande härom (yrkande2).
Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden med samma
syfte som det nu förevarande (se senast 1989/90:SfU16) och
därvid ansett att de invandrarpolitiska skälen mot att införa
särregler för invandrare alltjämt har stor bärkraft. Utskottet
har dock framhållit att det är viktigt att regeringen följer
utvecklingen av praxis på området.
I sitt betänkande (SOU 1990:92) Våld och brottsoffer anser
våldskommissionen att -- oavsett orsakerna till
kriminaliteten -- statistikuppgifterna om
invandrarnas brottslighet är oroande. Kommissionen anser att
regelsystemet för utvisning på grund av brott och dess
tillämpning bör ses över. Ett syfte med en sådan översyn är
enligt kommissionen att undersöka hur reglerna har tillämpats
och i vilken mån de lämnar utrymme för godtycke och olikformig
rättsskipning. Kommissionen anser att det bör övervägas att göra
det lättare att utvisa kriminella utlänningar. Hänsynen till
kriminella personer får inte gå före hänsynen till vanliga
människors trygghet, och det är enligt kommissionen bättre att
kriminella utlänningar utvisas än att det uppstår krav på längre
påföljder eller mindre human kriminalvård. -- Betänkandet är för
närvarande föremål för övervägande inom regeringskansliet.
Utskottet finner inte anledning för riksdagen att nu frångå
sitt tidigare ställningstagande i frågan utan anser att
beredningen av våldskommissionens betänkande bör
avvaktas. Utskottet avstyrker därmed bifall till motionerna
Sf604, Sf623 yrkande 2 och Sf625 yrkande1.
Rättshjälp m.m.
Rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1972:429) kan lämnas i
fyra skilda former, nämligen som allmän rättshjälp, rättshjälp
åt misstänkt i brottmål, rättshjälp genom offentligt biträde
samt rådgivning.
Allmän rättshjälp lämnas i princip i varje rättslig
angelägenhet där det föreligger behov av sådant bistånd, om inte
rättshjälp skall utgå i någon annan form. Den allmänna
rättshjälpen innebär att staten betalar den rättssökandes egna
kostnader i ärendet, varibland främst märks kostnaden för
juridiskt biträde, men den rättssökande är skyldig att efter
förmåga själv bidra till kostnaderna genom att betala en avgift.
Tillämpningsområdet för allmän rättshjälp anges i 6--8a§§
rättshjälpslagen. -- Bestämmelser om rådgivning ges i
46--48§§ rättshjälpslagen. Med rådgivning avses
rådgivning och därmed jämförlig åtgärd i rättslig angelägenhet
under högst en timme. För rådgivning skall erläggas
rådgivningsavgift.
Rättshjälp genom offentligt biträde lämnas i vissa
särskilt angivna typer av mål och ärenden. Enligt 41§
rättshjälpslagen beviljas sådan rättshjälp bl.a. i ärenden om
avvisning enligt utlänningslagen, dock ej i ärenden hos
polismyndighet om inte utlänningen hållits i förvar längre tid
än tre dagar. Offentligt biträde skall förordnas, om det inte
måste antas att behov av biträde saknas (42§). Om rättshjälp
har beviljats i ett ärende om avvisning eller utvisning enligt
utlänningslagen gäller rättshjälpen till dess verkställighet har
skett av beslutet eller frågan om verkställighet har förfallit
(43§). Rättshjälpen omfattar således även insatser som har
avseende på verkställigheten samt det ärende som en ny ansökan
om uppehållstillstånd ger upphov till.
Rättshjälp beviljas och biträde förordnas av den myndighet som
handlägger ärendet (43§). I ärende hos invandrarverket
beslutar således invandrarverket. I ärende hos polismyndighet
får polisen dock endast bevilja rättshjälp, medan avslag skall
beslutas av rättshjälpsmyndigheten.
Inger Schörling m.fl. begär i motion Sf627 (yrkande 4 delvis)
ett tillkännagivande om att den asylsökande inför den första
utredningen bör få tillgång till offentligt biträde.
Enligt vad som anfördes i proposition 1988/89:86 om ny
utlänningslag m.m. borde utgångspunkten vara att ingen
asylsökande skulle kunna avlägsnas ur riket utan att ha
erbjudits bistånd av ett offentligt biträde. Behov av biträde
skulle därför komma att föreligga i flertalet av de avvisnings-
och utvisningsärenden som skall prövas av invandrarverket i
första instans. Om offentligt biträde skulle förordnas fick
avgöras i det enskilda fallet. När invandrarverket beslutade om
avvisning med omedelbar verkställighet måste det vara uppenbart
att grund för asyl inte förelåg och att uppehållstillstånd inte
heller skulle beviljas på annan grund. I dessa fall torde det
som regel kunna antas att behov av offentligt biträde saknades,
men undantag härifrån kunde föreligga. Offentligt biträde borde
sålunda kunna förordnas om det var fråga om avvisning till
hemlandet, utom i de fall där det var fråga om stabila
demokratier präglade av rättskultur i svensk mening. Offentligt
biträde borde också förordnas i övriga fall, såvitt det inte var
fråga om att sända utlänningen till ett tredjeland där risken
för förföljelse och vidaresändande till land där förföljelse
kunde inträffa måste betraktas som utesluten. Offentligt biträde
borde vidare alltid förordnas då det var fråga om asylsökande
som till följd av minderårighet, sjukdom eller annat liknande
skäl inte ens med tolk kunde förväntas föra sin talan på ett ur
rättssäkerhetssynpunkt betryggande sätt. I princip borde rätt
till biträde föreligga redan under polisutredningen i
asylärenden men i regel måste viss utredning göras innan det
kunde avgöras om biträde skulle förordnas.
Utskottet (1988/89:SfU19) ansåg att de bedömningar som gjorts
i propositionen om i vilka fall offentligt biträde skulle
förordnas var väl avvägda. Utskottet underströk emellertid
vikten av att ett biträde kommer in i ett asylärende så tidigt
som möjligt. Utskottet vidhöll denna uppfattning i sitt av
riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU16.
Utskottet vidhåller alltjämt sin uppfattning i denna fråga och
avstyrker bifall till motion Sf627 yrkande 4 i denna del.
I flera motioner föreslås att ett joursystem för jurister
upprättas. Sålunda begär Bengt Westerberg m.fl. i motion Sf646
ett tillkännagivande om att advokatjour inrättas så att
asylsökande kan få juridiskt biträde redan vid gränsen (yrkande
11). Lars Werner m.fl. påpekar i motion Sf638 att
försöksverksamhet med en advokatjour vid utredningsslussen i
Carlslund diskuterats, och motionärerna begär ett
tillkännagivande om att regeringen bör ge invandrarverket i
uppdrag att snarast inleda en sådan försöksverksamhet (yrkande
9). Inger Schörling m.fl. begär i motion Sf627 ett
tillkännagivande om att ett joursystem för jurister bör
upprättas (yrkande5).
Utskottet konstaterade i sitt av riksdagen godkända betänkande
1989/90:SfU16 att frågan om inrättande av en advokatjour hade
diskuterats mellan invandrarverket och Sveriges advokatsamfund
men att invandrarverket inte då ansåg att behov av en
advokatjour förelåg. Något uttalande från riksdagens sida borde
inte då göras i frågan, men utskottet utgick från att regeringen
följde utvecklingen. Med det anförda avstyrkte utskottet bifall
till föreliggande motioner.
Enligt vad utskottet erfarit pågår alltjämt diskussioner om
inrättande av en advokatjour mellan invandrarverket och
advokatsamfundet. Enligt utskottets uppfattning bör ansvaret för
en sådan jourverksamhet inte åvila invandrarverket, även om en
sådan verksamhet praktiskt underlättas av viss medverkan från
verket. Utskottet anser inte heller nu att något uttalande i
frågan bör göras av riksdagen och avstyrker bifall till
motionerna Sf627 yrkande 5, Sf638 yrkande 9 och Sf646
yrkande11.
I motion Sf638 av Lars Werner m.fl. tas upp frågan om
rättshjälpsbesluts räckvidd. Motionärerna anför att
myndigheterna utan stöd i rättshjälpslagens förarbeten utvecklat
en praxis att rättshjälpen i ärenden som gäller avvisning med
omedelbar verkställighet upphör när verkställighet skett. Enligt
motionärerna tillämpades lagen före den 1 juli 1989 så att
rättshjälpen kvarstod till dess ett lagakraftägande beslut
förelåg. Motionärerna anser det vara mycket angeläget att en
praxis skapas i ärenden om omedelbar avvisning genom att beslut
härom kan överklagas till regeringen med rättshjälp. De begär
därför att regeringen skall lägga fram förslag till sådan
ändring i rättshjälpslagen att rättshjälpen i ärenden om
avvisning med omedelbar verkställighet kvarstår till dess ett
lagakraftägande beslut föreligger (yrkande10).
Som ovan redovisats föreskrivs i 43§ rättshjälpslagen att
rättshjälp som har beviljats i ett ärende vari beslutats om
avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen gäller till
dess verkställighet av beslutet skett eller frågan om
verkställighet har förfallit. Bestämmelsen härom finns i
paragrafens femte stycke och infördes i samband med den nya
utlänningslagen. Rättshjälpsbeslutets räckvidd diskuterades i
propositionen särskilt med avseende på förhållandet till
tidigare regler om verkställighetsärenden (prop. 1988/89:86 s.
133 f). Även i utskottets betänkande 1988/89:SfU19 redogjordes
för den föreslagna bestämmelsen (s. 71). Den kritiserade
praxisen att rättshjälpen upphör när verkställighet skett har
således stöd i lagens ordalydelse och frågan har berörts i
förarbetena. En sådan ordning som motionärerna begär kräver
därför att lagen ändras, vilket också begärs i motionen.
I de fall då beslut om avvisning med omedelbar verkställighet
överklagats innan verkställighet skett utges, enligt vad
utskottet inhämtat från arbetsmarknadsdepartementet, vanligen
ersättning till det offentliga biträdet även för åtgärder efter
det att verkställighet skett. Någon ersättning för åtgärder i
samband med överklagande som gjorts efter verkställighet utges
däremot inte.
Enligt utskottets uppfattning finns det inte tillräckligt
starka skäl att utvidga rättshjälpens räckvidd på det sätt
motionärerna begärt. Utskottet avstyrker därmed bifall till
motion Sf638 yrkande10.
I tre motioner tas upp frågan om vilken myndighet som skall
besluta i rättshjälpsfrågor. Bengt Westerberg m.fl. anför i
motion Sf646 att det har varit olyckligt att det verk som
bereder och fattar beslut i asylärenden också har inflytande
över vilken person som skall företräda den asylsökande. Ansvaret
att förordna rättshjälp måste därför enligt motionärerna läggas
på någon annan instans än invandrarverket, och de begär ett
tillkännagivande härom (yrkande 14). Lars Werner m.fl.
kritiserar i motion Sf638 också invandrarverkets hantering av
rättshjälpsärenden. De anser att de principiella
betänkligheter som föredragande statsrådet gav uttryck åt då hon
lade fram förslaget att låta invandrarverket besluta i dessa
ärenden visat sig synnerligen befogade och att åtgärden inte på
något märkbart sätt bidragit till att förkorta
handläggningstiderna. Det är enligt motionärerna angeläget att
snarast återföra beslutanderätten i dessa ärenden till
rättshjälpsnämnden, och de begär att regeringen skall lägga fram
ett förslag om detta (yrkande 11). Inger Schörling m.fl. begär i
motion Sf627 att riksdagen skall besluta att
rättshjälpsnämnderna skall ha beslutanderätten i
rättshjälpsfrågor (yrkande8).
Utskottet anförde i sitt i denna del av riksdagen godkända
betänkande 1988/89:SfU19 att fördelarna med att flytta över
beslutanderätten i rättshjälpsfrågor till invandrarverket var
dels att handläggningstiderna därigenom kunde förkortas eftersom
en myndighet mindre behövde sätta sig in i ärendet, dels att
problemet med hur besluten skulle fattas i brådskande fall blev
löst, eftersom invandrarverket skulle ha en jourverksamhet för
ärenden om avvisning med omedelbar verkställighet. Utskottet
ansåg att dessa fördelar var så stora att de vägde över
principiella betänkligheter mot att låta den myndighet som kan
upplevas som motpart till den enskilde handha frågan om
biträdesförordnande. Utskottet vidhöll denna inställning i sitt
av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU16.
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) har i en skrivelse
den 1 februari 1991 till justitieministern anfört att den nya
ordningen för utseende av offentliga biträden i
utlänningsärenden synes belastad med avsevärda brister. DO har i
skrivelsen föreslagit bl.a. att beslut i frågor om rättshjälp i
utlänningsärenden flyttas från invandrarverket till den nya
rättshjälpsmyndigheten samt att sökandens önskemål om vem som
skall förordnas och dennes lämplighet för uppdraget beaktas
bättre vid förordnande av offentligt biträde. -- Skrivelsen
remissbehandlas för närvarande, och remissvar har begärts till
den 15 maj 1991.
Utskottet vill först göra ett klarläggande om de förändringar
av rättshjälpens organisation som gäller fr.o.m. den 1 januari
1991. Den nya organisationen innebär bl.a. att de tidigare fyra
rättshjälpsnämnderna ersätts av en rättshjälpsmyndighet, och att
den tidigare besvärsnämnden för rättshjälpen ersätts av en ny
rättshjälpsnämnd. Den myndighet som skulle komma i fråga för att
överta rättshjälpsprövningen från invandrarverket är således
rättshjälpsmyndigheten. -- Utskottet konstaterar härefter att
den fråga som motionärerna tar upp har aktualiserats inom
regeringskansliet av DOs skrivelse, och att beredning av frågan
pågår. I avvaktan på resultatet av denna beredning anser
utskottet att någon riksdagens åtgärd i denna fråga inte är
påkallad, och utskottet avstyrker bifall till motionerna Sf627
yrkande 8, Sf638 yrkande 11 och Sf646 yrkande14.
Redovisning av vissa uppgifter i regeringens skrivelse
I motion Sf23 framför Maria Leissner m.fl. vissa synpunkter på
utformningen av regeringens skrivelse om invandrar- och
flyktingpolitiken. Sålunda anser motionärerna att det hade varit
av värde med statistik inte bara för vilka nationaliter som
beviljats asyl under budgetåret 1989/90 utan också för vilka
nationaliteter som sökte asyl under den tiden. För att kunna
göra korrekta analyser av vad det är som driver människor att
fly krävs en god redovisning av samtliga som ansökt om asyl.
Vidare anser motionärerna att en noggrannare redovisning bort
ges av vad som skett med asylsökande som inte fått
uppehållstillstånd. Avslag bör sålunda redovisas inte bara i
ungefärliga procentsiffror utan också i absoluta tal och med
uppdelning på avvisningar med stöd av första asylland-principen
och övriga. Om möjligt bör också anges hur många som frivilligt
återtar sin asylansökan vid gränsen. Motionärerna efterlyser
även en redovisning av statistiken över barn som tagits i förvar
under budgetåret för att ge möjlighet att bedöma verkningarna av
de nya reglerna. Motionärerna begär ett tillkännagivande om en
förbättrad statistik i de nu nämnda avseendena (yrkande 1). -- I
fråga om decemberbeslutet saknar motionärerna uppgift om antalet
asylsökande som fått uppehållstillstånd på grund av det som
kallas "särskilt starkt skyddsbehov" och en redovisning av
beslut om uppehållstillstånd före och efter decemberbeslutet
uppdelade efter paragrafer. De begär ett tillkännagivande om en
sådan redovisning av effekterna av decemberbeslutet (yrkande 2).
-- Slutligen kritiserar motionärerna användningen av uttrycket
"missbruk av asylrätten" i avsnittet om dokumentlöshet. De antar
att regeringen med uttrycket menar asylsökande som kommit till
Sverige genom att ta hjälp av s.k. flyktingsmugglare. De pekar
på svårigheterna att resa legalt till Sverige för att söka asyl
och anser det utomordentligt missvisande att tala om missbruk av
asylrätten i dessa sammanhang. Motionärerna ser gärna att
regeringen undviker detta språkbruk i fortsättningen och begär
ett tillkännagivande om vad de anfört i denna del (yrkande3).
Skrivelsen innehåller i ett avsnitt om invandringen till
Sverige budgetåret 1989/90 tabeller i vilka redovisas
invandringen av utländska medborgare under åren 1980--1990, de
största nationsgrupperna som sökt asyl i Sverige och som fått
uppehållstillstånd som flyktingar eller därmed jämställda under
budgetåren 1988/89 och 1989/90 samt fördelningen av meddelade
uppehållstillstånd efter skäl under samma budgetår. Slutligen
redovisas också i tabellform flyktingkvotens sammansättning
under budgetåret 1989/90.
I ett avsnitt om den svenska utlänningslagstiftningen och dess
tillämpning anges beträffande decemberbeslutet att det är svårt
att entydigt mäta vilken effekt inskränkningen i
asylbestämmelserna har haft men att andelen avslagsbeslut hos
invandrarverket klart har ökat. Andelen var under år 1989
genomsnittligt 27,5% och under år 1990 ca 55%. Beträffande
tillämpningen av de nya förvarsreglerna anges endast antalet
personer som under tredje kvartalet 1990 tagits i förvar av
utredningsskäl (243) och på grund av oklar identitet (160).
Någon redovisning av antalet barn som tagits i förvar ges inte i
skrivelsen. -- I samma avsnitt finns ett underavsnitt om
dokumentlösheten, vari bl.a. framhålls att den är ett
internationellt problem och delvis en följd av att möjligheten
att söka asyl är den enda dörr som står öppen för personer som
vill lämna sina hemländer av andra skäl än att de är förföljda.
I avsnittet ges en kort redogörelse för problem som
dokumentlöshet för med sig och för åtgärder som vidtas emot den,
i Sverige och internationellt. Därvid uttalas att det är "känt
att en hel del av missbruket av asylrätten sker i organiserade
former".
Utskottet vill i fråga om statistisk redovisning erinra om att
en hel del av de statistiska uppgifter som motionärerna
efterlyser publiceras i den kvartalsredovisning som
invandrarverket lämnar till regeringen, och som även utskottets
ledamöter kan ta del av. Detta gäller bl.a. uppgifter om förvar
av barn. Invandrarverket publicerar också statistik i andra
former, bl.a. har verket i februari 1991 publicerat uppgifter om
det antal personer som fått uppehållstillstånd i Sverige under
åren 1988, 1989 och 1990 fördelade efter skäl.
Utskottet anser liksom motionärerna att vissa statistiska
uppgifter utöver dem som redovisas i skrivelsen är av intresse,
men utskottet vill framhålla att den närmare bedömningen av
vilka statistikuppgifter som bör tas med för att ge en
tillräckligt fyllig beskrivning i första hand får göras av
regeringen. Någon anledning till kritik av urvalet finns enligt
utskottets mening inte. -- Vad beträffar användningen av
uttrycket missbruk av asylrätten vill utskottet hänvisa till den
redogörelse som ovan och i skrivelsen lämnats för problem med
och åtgärder mot dokumentlösheten, och utskottet anser sig inte
ha skäl att kritisera regeringens språkbruk.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf23.
Regeringens skrivelse 1990/91:77 bör av riksdagen läggas till
handlingarna.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande svenskt deltagande i
västeuropeiskt samarbete
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf638
yrkande21,
res. 1 (v)
2. beträffande internationella
överenskommelser i flyktingfrågor
att riksdagen avslår motionerna
1990/91:Sf24 yrkandena 1, 7 och 9, 1990/91:Sf609 yrkandena 4 och
6, 1990/91:Sf614 i denna del, 1990/91:Sf638 yrkande 1 i denna
del, 1990/91:Sf640 yrkande1 och 1990/91:Sf646 yrkande 6 i
denna del,
res. 2 (m)
res. 3 (fp, v, mp)
3. beträffande flyktingpolitiska riktlinjer
inom EG
att riksdagen avslår motionerna
1990/91:Sf614 i denna del och 1990/91:Sf646 yrkande6 i denna
del,
res. 4 (fp)
4. beträffande medlemskap i IOM
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf646
yrkande5,
5. beträffande nordisk asylprövning
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf634,
6. beträffande asyl i Sverige
att riksdagen avslår motionerna
1990/91:Sf24 yrkandena 3 och4, 1990/91:Sf602, 1990/91:Sf603
yrkandena 2 och 3, 1990/91:Sf608 yrkande 4, 1990/91:Sf609
yrkande 5, 1990/91:Sf611 yrkande 1, 1990/91:Sf615, 1990/91:Sf627
yrkande 12, 1990/91:Sf638 yrkandena 1 i denna del, 2 och 3,
1990/91:Sf640 yrkande 2, 1990/91:Sf642 yrkande 2, 1990/91:Sf646
yrkandena 9 och 10, 1990/91:Sf647 och 1990/91:Sf648 yrkande2,
res. 5 (m)
res. 6 (fp)
res. 7 (v)
res. 8 (mp)
7. beträffande beredskap för flyktingar från
öst m.m.
att riksdagen avslår motionerna
1990/91:Sf24 yrkande5, 1990/91:Sf627 yrkande 22 och
1990/91:Sf648 yrkande1,
res. 9 (fp)
res. 10 (mp)
8. beträffande asyl för homosexuella
att riksdagen avslår motionerna
1990/91:Sf627 yrkande 21 och 1990/91:Sf636,
res. 11 (fp, mp)
9. beträffande särskild asylpraxis för
barnfamiljer
att riksdagen avslår motionerna
1990/91:Sf24 yrkande 6 i denna del, 1990/91:Sf25 yrkande 1 i
denna del och 1990/91:Sf638 yrkande4,
res. 12 (v, mp)
10. beträffande barns särskilda behov av
asyl
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf627
yrkandena 14 och16,
res. 13 (mp)
11. beträffande återsändande av barnfamiljer
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf638
yrkande5,
res. 14 (v)
12. beträffande svensk asylpolitik och
internationell lag
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf628,
res. 15 (mp)
13. beträffande flyktingpolitikens
konsekvenser
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf639,
14. beträffande upphävande av allt
viseringstvång
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf626
yrkande1,
15. beträffande viseringstvång som
flykthinder
att riksdagen avslår motionerna
1990/91:Sf638 yrkande 23 och 1990/91:Sf646 yrkande7,
res. 16 (fp, v, mp)
16. beträffande visering för besök av
anhöriga
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf638
yrkande22,
res. 17 (fp, v)
17. beträffande uppskjuten
invandringsprövning
att riksdagen avslår motionerna
1990/91:Sf24 yrkande 2, 1990/91:Sf606 yrkande 1, 1990/91:Sf619 i
denna del, 1990/91:Sf625 yrkande 2, 1990/91:Sf630 och
1990/91:Sf646 yrkande29,
res. 18 (fp, c, mp)
18. beträffande rättsskydd vid uppskjuten
invandringsprövning
att riksdagen avslår motionerna
1990/91:Sf606 yrkande 2 och 1990/91:Sf619 i denna del,
19. beträffande ny ansökan om
uppehållstillstånd
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf638
yrkande18,
res. 19 (v)
20. beträffande återtagande av asyl
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf646
yrkande13,
res. 20 (fp)
27. beträffande tolk
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf627
yrkande 4 i denna del och yrkande6, res. 27 (mp)
28. beträffande kristna asylsökande från
Libanon
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf621,
29. beträffande barnutredningar
att riksdagen avslår motionerna
1990/91:Sf24 yrkande 6 i denna del, 1990/91:Sf25 yrkande 1 i
denna del, 1990/91:Sf627 yrkande 15 och 1990/91:Sf638
yrkande16,
res. 28 (c, v, mp)
30. beträffande ensamma flyktingbarn
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf646
yrkande 21 i denna del,
res. 29 (fp)
31. beträffande beslutsmotivering
att riksdagen avslår motionerna
1990/91:Sf638 yrkande 8 och 1990/91:Sf646 yrkande16,
res. 30 (fp, v)
40. beträffande dokumentlöshets betydelse vid
asylprövning
att riksdagen avslår motionerna
1990/91:Sf627 yrkande 2 och 1990/91:Sf633 yrkande1,
res. 39 (m)
res. 40 (mp)
41. beträffande straff för falska uppgifter
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf601,
res. 41 (m)
42. beträffande verkställighet av beslut som
inte vunnit laga kraft
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf627
yrkandena 10 och11,
res. 42 (mp)
43. beträffande formerna för verkställighet
att riksdagen avslår motionerna
1990/91:Sf633 yrkande 3 och 1990/91:Sf646 yrkande18,
res. 43 (m)
res. 44 (fp)
44. beträffande förhindrande av
verkställighet
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf609
yrkande13,
res. 45 (m)
45. beträffande uppföljning av
flyktingärenden
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf610,
res. 46 (mp)
46. beträffande utvisning på grund av brott
att riksdagen avslår motionerna
1990/91:Sf604, 1990/91:Sf623 yrkande 2 och 1990/91:Sf625
yrkande1,
res. 47 (m, c)
47. beträffande tidpunkt för
biträdesförordnande
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf627
yrkande 4 i denna del,
res. 48 (mp)
50. beträffande beslut om rättshjälp
att riksdagen avslår motionerna
1990/91:Sf627 yrkande 8, 1990/91:Sf638 yrkande 11 och
1990/91:Sf646 yrkande14,
res. 51 (fp, v, mp)
51. beträffande utformningen av skrivelsen
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf23,
res. 52 (fp)
52. beträffande skrivelsen i övrigt
att riksdagen lägger skrivelsen till
handlingarna.
Stockholm den 7 maj 1991
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Doris Håvik
Närvarande: Doris Håvik (s), Gullan Lindblad (m), Ulla
Johansson (s), Karin Israelsson (c), Lena Öhrsvik (s), Margit
Gennser (m), Nils-Olof Gustafsson (s), Margareta Persson (s),
Barbro Sandberg (fp), Rune Backlund (c), Ragnhild Pohanka (mp),
Maud Björnemalm (s), Christina Pettersson (s), Arne Mellqvist
(s), Bertil Persson (m), Maria Leissner (fp) och Jan-Olof
Ragnarsson (v).
Reservationer
1. Svenskt deltagande i västeuropeiskt samarbete (mom.1)
Jan-Olof Ragnarsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19 börjar
med "Regeringens skrivelse" och slutar med "till
motionsyrkandet." bort ha följande lydelse:
Som framhålls i motion Sf638 bedriver västeuropeiska länder ett
viktigt samarbete på flykting- och invandrarpolitikens område.
Detta samarbete har till största delen förlagts utanför formella
EG-organ för att undvika insyn från EG-parlamentet. Sverige har
uttryckt intresse för att delta i detta samarbete och har viktiga
internationella kontakter i dessa sammanhang. Enligt utskottets
uppfattning är det från demokratisk synpunkt mycket angeläget att
regeringen -- utöver redogörelsen i skrivelsen om flykting- och
invandrarpolitiken -- ger riksdagen en samlad redovisning av
Sveriges agerande i denna fråga.
dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
1. beträffande svenskt deltagande i västeuropeiskt
samarbete
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf638
yrkande 21 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
2. Internationella överenskommelser i flyktingfrågor (mom.2)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar
med "Av skrivelsen" och slutar med "dessa delar." bort ha
följande lydelse:
Flyktingfrågorna är ett internationellt problem. I Västeuropa
saknas emellertid en gemensam syn på flyktingpolitiken. Regler
och bedömningsgrunder skiljer sig från land till land. Utskottet
anser att i vart fall de nordiska länderna bör harmonisera
flyktinglagstiftningen, och Sverige bör i Nordiska rådet ta
initiativ till detta. En harmoniserad flyktingpolitik bör
eftersträvas även med andra länder, främst med Västeuropa. Detta
är särskilt viktigt med tanke på det integrationsarbete som pågår
inom EG. Utskottet anser därför att Sverige också bör ta
initiativ till en alleuropeisk konferens i syfte att harmonisera
flyktinglagstiftningen i Europas samtliga stater samt att
finna lösningar på de alltmer omfattande flyktingströmmarna i
tredje världen.
FNs flyktingkonvention är av gammalt datum och speglar inte
dagens situation. Enligt utskottets mening bör därför regeringen
ta initiativ till en ny FN-konvention om flyktingar, som baseras
på de förhållanden som råder i världen i dag.
Det anförda bör riksdagen med bifall till motion Sf609
yrkandena 4 och 6 som sin mening ge regeringen till känna.
Härigenom tillgodoses också i viss mån övriga här behandlade
motionsyrkanden om internationella överenskommelser i
flyktingfrågor.
dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
2. beträffande internationella överenskommelser i
flyktingfrågor
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf609 yrkandena 4
och 6, med anledning av motionerna 1990/91:Sf24 yrkandena 1 och
9, 1990/91:Sf614 i denna del, 1990/91:Sf638 yrkande 1 i denna
del, 1990/91:Sf640 yrkande1 och 1990/91:Sf646 yrkande 6 i denna
del och med avslag på motion 1990/91:Sf24 yrkande 7 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Internationella överenskommelser i flyktingfrågor (mom.2)
Barbro Sandberg (fp), Ragnhild Pohanka (mp), Maria Leissner
(fp) och Jan-Olof Ragnarsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar
med "Av skrivelsen" och slutar med "dessa delar." bort ha
följande lydelse:
Den allra största bördan av flyktingströmmarna bärs av fattiga
och underutvecklade länder i tredje världen, och endast någon
procent av flyktingarna söker sig till Europa. De högt
industrialiserade länderna i Västeuropa intar trots detta en
alltmer hårdnande attityd och skjuter hela tiden över bördan från
ett land till ett annat genom restriktioner i flyktingpolitiken.
Det är därför enligt utskottets mening nödvändigt att man uppnår
en generös hantering av asyl- och flyktingpolitiken i Europa.
Sverige har här en viktig roll och bör försöka påverka andra
stater att föra en generös och samordnad flyktingpolitik.
Initiativ till internationella överenskommelser bör tas på
regeringsnivå för att åstadkomma ett konventionsskydd för de
facto-flyktingar och krigsvägrare samt för att bidra till
konstruktiva lösningar på flyktingproblemen.
Det anförda bör riksdagen med bifall till motionerna Sf614 och
Sf646 yrkande 6 i dessa delar, Sf638 yrkande 1 i denna del och
Sf24 yrkandena 1 och 9 som sin mening ge regeringen till känna.
Härigenom tillgodoses också i viss mån övriga här behandlade
motionsyrkanden om internationella överenskommelser i
flyktingfrågor.
dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
2. beträffande internationella överenskommelser i
flyktingfrågor
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf24 yrkandena
1 och 9, 1990/91:Sf614 i denna del, 1990/91:Sf638 yrkande 1 i
denna del och 1990/91:Sf646 yrkande 6 i denna del och med
anledning av motionerna 1990/91:Sf24 yrkande 7, 1990/91:Sf609
yrkandena 4 och 6 och 1990/91:Sf640 yrkande1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Flyktingpolitiska riktlinjer inom EG (mom.3)
Barbro Sandberg och Maria Leissner (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar
med "Såvitt avser" och slutar med "dessa delar." bort ha följande
lydelse:
Harmoniseringsprocessen inom EG kräver en samordning av
flyktingpolitiken, eftersom den är intimt förknippad med frågan
om de gemensamma yttre gränserna. Harmoniseringen av EG-ländernas
flyktingpolitik bör ske innan överenskommelserna om en gemensam
yttre gränskontroll sätts i funktion för att säkerställa
rättssäkerheten för de asylsökande. Förutom det arbete för en
flyktingkonvention som ger skydd också åt människor som flyr
undan olika typer av våld, som utskottet förordat ovan, bör
Sverige enligt utskottets uppfattning arbeta enligt följande
riktlinjer för en liberal flyktingpolitik i Europa och främst i
EG-sammanhang. Harmoniseringen av politiken bör i första hand ta
sikte på att förmå samtliga medlemsstater att underteckna såväl
Genèvekonventionen som dess tilläggsprotokoll samt på att förmå
medlemmarna att följa de rekommendationer som utfärdats av UNHCRs
exekutivkommitté. Utformningen av en gemensam praxis i
asylärenden bör förankras stadigt i internationell rätt genom att
en europeisk domstol inrättas dit man kan överklaga beslut i
flyktingärenden. Domstolens kompetens bör omfatta såväl
Genèvekonventionen med tilläggsprotokoll som tortyrkonventionen
och den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. I
stället för att bygga upp en alltmer ogenomtränglig mur mot
asylsökande från länder utanför Europa genom visumkrav och
flygbolagssanktioner m.m. bör EG-länderna söka mer konstruktiva
lösningar på eventuella framtida problem med massflykt från
krigshärdar eller diktaturer, och beredskap måste finnas för att
hjälpa länder i den berörda regionen att kunna härbärgera större
flyktinggrupper. För att bekämpa främlingsfientligheten i Europa
bör regeringarna samarbeta med de olika frivilligorganisationerna
för att skapa en kunskap och förståelse för flyktingarnas
situation. För att undvika att flyktingsituationer uppstår bör
slutligen EGs gemensamma utrikespolitik sikta till att på längre
sikt skapa en sådan världsordning att konflikter och förtryck
undanröjs.
Det anförda bör med bifall till motionerna Sf614 och Sf646
yrkande 6 i dessa delar ges regeringen till känna.
dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
3. beträffande flyktingpolitiska riktlinjer inom EG
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf614 i denna
del och 1990/91:Sf646 yrkande 6 i denna del som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Asyl i Sverige (mom.6)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar
med "Utskottet, som" och slutar med "yrkande 2." bort ha följande
lydelse:
I avvaktan på att en ny flyktingkonvention förverkligas, som
bättre än den nuvarande speglar dagens och morgondagens
flyktingpolitiska situation, bör enligt utskottets mening sådana
regler som motsvarar det s.k. decemberbeslutet gälla för
asylbedömningen.
Utskottet anser dock att särskild hänsyn måste tas till de
människor som flyr från de baltiska republikerna. I dessa fall
måste iakttas de krav som grannskapet ställer. Enligt utskottets
uppfattning rör det sig i dessa fall om särskilt skyddsvärda
fall. Härtill kommer att unga balter som flyr från sovjetisk
värnplikt anser att värnplikten innebär tjänstgöring i en
ockupationsarmé, och att de därför bör ha rätt att stanna i
Sverige.
Det anförda bör riksdagen med bifall till motionerna Sf609
yrkande 5, Sf615 och Sf647 ge regeringen till känna. Det bör
därefter ankomma på regeringen att ta de initiativ som påkallas
av tillkännagivandet.
dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
6. beträffande asyl i Sverige
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf609 yrkande
5, 1990/91:Sf615 och 1990/91:Sf647, med anledning av motionerna
1990/91:Sf603 yrkandena 2 och 3 och 1990/91:Sf611 yrkande 1 och
med avslag på motionerna 1990/91:Sf24 yrkandena 3 och4,
1990/91:Sf602, 1990/91:Sf608 yrkande 4, 1990/91:Sf627 yrkande 12,
1990/91:Sf638 yrkandena 1 i denna del, 2 och 3, 1990/91:Sf640
yrkande 2, 1990/91:Sf642 yrkande 2, 1990/91:Sf646 yrkandena 9 och
10 och 1990/91:Sf648 yrkande2 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
6. Asyl i Sverige (mom.6)
Barbro Sandberg och Maria Leissner (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar
med "Utskottet, som" och slutar med "yrkande 2." bort ha följande
lydelse:
Regeringen uttalade i beslut i december 1989 i två enskilda
ärenden att situationen i det svenska flyktingmottagandet var
sådan att den skulle anses utgöra särskilda skäl att inte bevilja
krigsvägrare och de facto-flyktingar asyl. Genom detta beslut har
praxis i asylärenden ändrats så att krigsvägrare och de
facto-flyktingar i fortsättningen endast undantagsvis kan
beviljas asyl i Sverige. Enligt utskottets uppfattning var
situationen i flyktingmottagandet inte så allvarlig att den borde
anses utgöra särskilda skäl mot att bevilja asyl. Än mindre anser
utskottet att förhållandena nu -- sedan det under hösten 1990
kommit ungefär hälften så många asylsökande per månad som hösten
1989 samt då flera flyktingförläggningar läggs ned och kommunerna
står med tomma mottagningsplatser -- är sådana att det finns skäl
att vidhålla bedömningen från december 1989 om vår förmåga att ta
emot flyktingar.
Därutöver utgör beslutet ett direkt hot mot de balter som flyr
från militärtjänstgöring i Sovjetunionen och som enligt
utskottets uppfattning bör ha möjlighet att få en fristad i
Sverige. I fråga om dem vill utskottet utöver de starka
humanitära skälen också peka på att de flyr framför allt därför
att de anser att sovjetarmén är en ockupationsarmé, som de inte
är skyldiga att tjänstgöra i. Beslutets konsekvenser är vidare
oacceptabla i fråga om de judar som flyr från antisemitisk eller
annan hets och som enligt utskottets mening måste ha samma
möjligheter till skydd som gällde före decemberbeslutet.
Utskottet vill framhålla att de facto-flyktingar inte generellt
sett har ett mindre skyddsbehov än konventionsflyktingar. Deras
skyddsbehov kan t.o.m. vara starkare än andra flyktinggruppers.
Det bör påpekas att större delen av de miljoner som tagit sin
tillflykt till flyktingläger i tredje världen torde vara de
facto-flyktingar. Humaniteten kräver att svensk lagstiftning ger
samma rätt till skydd åt de facto-flyktingar som till
konventionsflyktingar.
Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna. Regeringen bör härefter snarast vidta de åtgärder som
påkallas av tillkännagivandet.
dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
6. beträffande asyl i Sverige
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf602,
1990/91:Sf608 yrkande 4, 1990/91:Sf611 yrkande 1, 1990/91:Sf627
yrkande 12, 1990/91:Sf638 yrkandena 1 i denna del och 3,
1990/91:Sf640 yrkande 2, 1990/91:Sf642 yrkande 2, 1990/91:Sf646
yrkandena 9 och 10 och 1990/91:Sf648 yrkande2, med anledning av
motionerna 1990/91:Sf603 yrkandena 2 och 3, 1990/91:Sf615,
1990/91:Sf638 yrkande 2 och 1990/91:Sf647 och med avslag på
motionerna 1990/91:Sf24 yrkandena 3 och4 och 1990/91:Sf609
yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
7. Asyl i Sverige (mom.6)
Jan-Olof Ragnarsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar
med "Utskottet, som" och slutar med "yrkande 2 ." bort ha
följande lydelse:
Regeringen uttalade i beslut i december 1989 i två enskilda
ärenden att situationen i det svenska flyktingmottagandet var
sådan att den skulle anses utgöra särskilda skäl att inte bevilja
krigsvägrare och de facto-flyktingar asyl. Genom detta beslut har
praxis i asylärenden ändrats så att krigsvägrare och de
facto-flyktingar i fortsättningen endast undantagsvis kan
beviljas asyl i Sverige. Enligt utskottets uppfattning var
situationen i flyktingmottagandet inte så allvarlig att den borde
anses utgöra särskilda skäl mot att bevilja asyl. Än mindre anser
utskottet att förhållandena nu -- med den markanta nedgång av
antalet asylsökande som ägt rum under år 1990 -- är sådana att
det finns skäl att vidhålla bedömningen från december 1989 om vår
förmåga att ta emot flyktingar.
Utskottet konstaterar att -- som framhålls i motion Sf638 -- en
rad grundläggande värderingar som utgör grundstenar i ett
solidariskt samhälle prövas i samband med förverkligandet av en
generös och human flyktingpolitik. Det gäller värderingar som
humanism, medmänsklighet, alla människors lika värde osv. Dessa
värderingar får enligt utskottets mening inte kompromissas bort
därför att vissa administrativa kostnader uppstår i ett
initialskede. Utskottet anser att bestämmelsen om särskilda skäl
att vägra krigsvägrare och de facto-flyktingar asyl bör utgå och
att samma förutsättningar för asyl bör gälla för dem som nu
gäller för konventionsflyktingar. Bestämmelserna i 3kap. 4§
utlänningslagen bör ändras i enlighet härmed.
Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna. Regeringen bör härefter snarast vidta de åtgärder som
påkallas av tillkännagivandet.
dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
6. beträffande asyl i Sverige
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf608 yrkande
4, 1990/91:Sf627 yrkande 12, 1990/91:Sf638 yrkandena 1 i denna
del, 2 och 3, 1990/91:Sf640 yrkande 2 och 1990/91:Sf646 yrkandena
9 och 10, med anledning av motionerna 1990/91:Sf602,
1990/91:Sf603 yrkandena 2 och 3, 1990/91:Sf642 yrkande 2 och
1990/91:Sf648 yrkande2 och med avslag på motionerna
1990/91:Sf24 yrkandena 3 och4, 1990/91:Sf609 yrkande 5,
1990/91:Sf611 yrkande 1, 1990/91:Sf615 och 1990/91:Sf647 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Asyl i Sverige (mom.6)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar
med "Utskottet, som" och slutar med "yrkande 2." bort ha följande
lydelse:
Regeringen uttalade i beslut i december 1989 i två enskilda
ärenden att situationen i det svenska flyktingmottagandet var
sådan att den skulle anses utgöra särskilda skäl att inte bevilja
krigsvägrare och de facto-flyktingar asyl. Genom detta beslut har
praxis i asylärenden ändrats så att krigsvägrare och de
facto-flyktingar i fortsättningen endast undantagsvis kan
beviljas asyl i Sverige. Enligt utskottets uppfattning var
situationen i flyktingmottagandet inte så allvarlig att den borde
anses utgöra särskilda skäl mot att bevilja asyl. Än mindre anser
utskottet att förhållandena nu är sådana att det finns skäl att
vidhålla bedömningen av vår förmåga att ta emot flyktingar. En
sådan tillämpning av asylreglerna som decemberbeslutet ger
uttryck åt ligger enligt utskottets uppfattning inte i linje med
en generös flyktingpolitik.
Beslutet drabbar de asylsökande Bulgarienturkarna hårt. Dessa
är en diskriminerad grupp i Bulgarien, som har trakasserats av
myndigheter och allmänhet både fysiskt och psykiskt. Oerhört
många av dem har stort skyddsbehov och borde få asyl.
De balter som flyr från sovjetisk militärtjänstgöring måste
enligt utskottets uppfattning tas emot här, liksom övriga som
flyr från de baltiska republikerna.
Utskottet vill vidare peka på att det i dag i världen finns en
stor grupp miljöflyktingar. Enligt utskottets uppfattning behövs
en analys av deras behov av skydd.
Utskottet konstaterar att -- som framhålls i motion Sf638 -- en
rad grundläggande värderingar som utgör grundstenar i ett
solidariskt samhälle prövas i samband med förverkligandet av en
generös och human flyktingpolitik. Det gäller värderingar som
humanism, medmänsklighet, alla människors lika värde osv. Dessa
värderingar får enligt utskottets mening inte kompromissas bort
därför att vissa administrativa kostnader uppstår i ett
initialskede. Utskottet anser att bestämmelsen om särskilda skäl
att vägra krigsvägrare och de facto-flyktingar asyl bör utgå och
att samma förutsättningar för asyl bör gälla för dem som nu
gäller för konventionsflyktingar. Bestämmelserna i 3kap. 4§
utlänningslagen bör ändras i enlighet härmed.
Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna. Regeringen bör härefter snarast vidta de åtgärder som
påkallas av tillkännagivandet.
dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
6. beträffande asyl i Sverige
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf24
yrkandena 3 och4, 1990/91:Sf603 yrkandena 2 och 3,
1990/91:Sf608 yrkande 4, 1990/91:Sf627 yrkande 12, 1990/91:Sf638
yrkandena 1 i denna del, 2 och 3, 1990/91:Sf640 yrkande 2,
1990/91:Sf642 yrkande 2 och 1990/91:Sf646 yrkandena 9 och 10, med
anledning av motionerna 1990/91:Sf602, 1990/91:Sf611 yrkande 1,
1990/91:Sf615, 1990/91:Sf647 och 1990/91:Sf648 yrkande2 och med
avslag på motion 1990/91:Sf609 yrkande 5 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Beredskap för flyktingar från öst m.m. (mom.7)
Barbro Sandberg och Maria Leissner (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar
med "Av regeringens" och slutar med "1 behövs." bort ha följande
lydelse:
Om stora grupper av flyktingar försöker ta sig till Sverige,
kommer det att bli omöjligt att behandla dem som vi i dag
behandlar traditionella asylsökande. En beredskap måste därför
enligt utskottets uppfattning byggas upp för en situation med
stora flyktingströmmar.
dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
7. beträffande beredskap för flyktingar från öst m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf648 yrkande1
och med anledning av motionerna 1990/91:Sf24 yrkande5 och
1990/91:Sf627 yrkande 22 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
10. Beredskap för flyktingar från öst m.m. (mom.7)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30 börjar
med "Av regeringens" och slutar med "1 behövs." bort ha följande
lydelse:
I fråga om flyktingar som kan förväntas från Östeuropa är
osäkerheten stor. Trots detta är det enligt utskottets
uppfattning tydligt att Sverige behöver bygga upp en
mottagarkapacitet för flyktingar från t.ex. Baltikum.
dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
7. beträffande beredskap för flyktingar från öst m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf24
yrkande5 och 1990/91:Sf627 yrkande 22 och med anledning av
motion 1990/91:Sf648 yrkande1 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
11. Asyl för homosexuella (mom.8)
Barbro Sandberg (fp), Ragnhild Pohanka (mp) och Maria Leissner
(fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar
med "Utskottet, som" och slutar med "och Sf636." bort ha följande
lydelse:
I många länder diskrimineras homosexuella på grund av sin
sexuella läggning. I många länder är homosexualitet t.o.m.
kriminaliserad. Enligt utskottets mening är det oacceptabelt att
människor hotas och förföljs på grund av att de är homosexuella,
och utskottet anser därför att homosexuella som hotas av sådan
förföljelse skall beviljas asyl i Sverige. Det anförda bör ges
regeringen till känna.
dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
8. beträffande asyl för homosexuella
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf636 och med
anledning av motion 1990/91:Sf627 yrkande 21 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. Särskild asylpraxis för barnfamiljer (mom.9)
Ragnhild Pohanka (mp) och Jan-Olof Ragnarssson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32 börjar
med "Utskottet anser" och på s. 33 slutar med "yrkande 4." bort
ha följande lydelse:
Regeringens beslut att inskränka den särskilda barnpraxisen får
enligt utskottets mening en retroaktiv verkan som är mycket
olycklig ur rättssäkerhetssynpunkt och innebär också ett minskat
mänskligt hänsynstagande till barnfamiljer som inte kan godtas.
Detta bör ges regeringen till känna.
dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
9. beträffande särskild asylpraxis för barnfamiljer
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf24
yrkande 6 i denna del, 1990/91:Sf25 yrkande 1 i denna del och
1990/91:Sf638 yrkande4 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
13. Barns särskilda behov av asyl (mom.10)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar
med "Enligt utskottets" och slutar med "och 16." bort ha följande
lydelse:
Enligt utskottets uppfattning bör särskild hänsyn tas till
barnens behov av asyl, och regeln att i tveksamma fall hellre
fria än fälla bör i alldeles särskilt hög grad gälla barn.
dels att moment 10 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
10. beträffande barns särskilda behov av asyl
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf627 yrkandena
14 och16 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
14. Återsändande av barnfamiljer (mom.11)
Jan-Olof Ragnarsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar
med "Utskottet, som" och slutar med "är påkallat." bort ha
följande lydelse:
Utskottet vill framhålla att det är en humanitär plikt att inte
avvisa barnfamiljer till områden där krig eller krigsliknande
förhållanden råder och att Sverige genom att ansluta sig till FNs
barnkonvention åtagit sig att till det yttersta av sin förmåga
säkerställa barns överlevnad och utveckling. Detta bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
11. beträffande återsändande av barnfamiljer
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf638 yrkande5
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. Svensk asylpolitik och internationell lag (mom.12)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar
med "Utskottet har" och slutar med "motion Sf628." bort ha
följande lydelse:
Människor som utsätts för politisk, rasistisk och religiös
förföljelse har rätt att söka asyl i andra länder, och utskottet
vill framhålla att det strider mot mänskliga rättigheter att
skicka dem tillbaka till hemlandet. Sveriges nuvarande
asylpolitik står enligt utskottets mening ofta i konflikt med
internationell lag och bör omprövas.
dels att moment 12 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
12. beträffande svensk asylpolitik och internationell lag
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf628 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
16. Viseringstvång som flykthinder (mom.15)
Barbro Sandberg (fp), Ragnhild Pohanka (mp), Maria Leissner
(fp) och Jan-Olof Ragnarsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar
med "Utskottet framhöll" och på s. 35 slutar med "yrkande7."
bort ha följande lydelse:
Reglerna för visum är avsedda för besök av tillfällig karaktär
i ett land. Den som har tänkt sig att stanna mer varaktigt i ett
annat land har därför inte rätt att få visum. En presumtiv
asylsökande kan alltså inte få visum. Den som är utsatt för
förföljelse men fortfarande är kvar i sitt hemland kan enligt FNs
flyktingkonvention och svensk lag inte anses som flykting. Han
har därför enligt utskottets mening inga möjligheter att beviljas
asyl i Sverige om det inte rör sig om överföring av flykting inom
ramen för den s.k. flyktingkvoten. Flyktingpolitiken skall vara
human och generös, och asylbestämmelserna skall tillämpas i
enlighet med Sveriges internationella förpliktelser. Det är
därför enligt utskottets mening oacceptabelt att Sverige genom
att kräva visum försvårar för flyktingar att komma hit.
Viseringspolitiken bör därför ändras. Utskottet anser att det
anförda med bifall till motionerna Sf638 yrkande 23 och Sf646
yrkande 7 bör ges regeringen till känna.
dels att moment 15 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
15. beträffande viseringstvång som flykthinder
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf638 yrkande
23 och 1990/91:Sf646 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
17. Visering för besök av anhöriga (mom.16)
Barbro Sandberg (fp), Maria Leissner (fp) och Jan-Olof
Ragnarsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37 börjar
med "Utskottet vidhåller" och slutar med "yrkande 22." bort ha
följande lydelse:
Medborgare i Iran, Libanon, Turkiet, Pakistan, Bangladesh och
Syrien har länge haft mycket svårt att få visering för besök hos
anhöriga i Sverige. Enligt regeringens skrivelse beviljas
medborgare i dessa länder numera enligt praxis besöksvisering när
den anhörige har haft permanent uppehållstillstånd i Sverige
under viss tid, för föräldrars besök hos barn tre år och för
syskons besök hos syskon fem år. Utskottet vill erinra om att
till dessa tider kommer väntetid för uppehållstillstånd för
asylsökande. Som skäl för denna diskriminering av medborgare från
vissa länder har åberopats en hög "avhoppsfrekvens". Utskottet
vill betona att ett "avhopp" varken är olagligt eller omoraliskt
och om att ett ärende, där ansökan om permanent
uppehållstillstånd inges under besök här, skall avgöras på
normalt sätt med tillämpning av gällande rätt. Diskrimineringen
av medborgare från de angivna länderna kan enligt utskottets
uppfattning inte godtas, och riksdagen bör som framhålls i motion
Sf638 uttala att riktlinjerna för besöksvisering i proposition
1983/84:144 fortfarande är giltiga.
dels att moment 16 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
16. beträffande visering för besök av anhöriga
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf638
yrkande 22 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
18. Uppskjuten invandringsprövning (mom.17)
Karin Israelsson (c), Barbro Sandberg (fp), Rune Backlund (c),
Ragnhild Pohanka (mp) och Maria Leissner (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 39 börjar
med "Utskottet, som" och slutar med "yrkande 29." bort ha
följande lydelse:
Utlänningslagstiftningens regler om uppskjuten
invandringsprövning har tillkommit för att hindra skenäktenskap.
Den s.k. tvåårsregeln innebär emellertid att en utländsk kvinna i
ett äktenskap eller ett samboförhållande blir starkt beroende av
sin svenske man för sin rätt att få stanna i Sverige. I sin
nuvarande utformning och tillämpning kan regeln enligt utskottets
uppfattning bidra till att misshandlade och förnedrade
invandrarkvinnor utvisas till en utsiktslös framtid i hemlandet.
Utskottet anser därför att en översyn bör göras i syfte att
avskaffa regeln.
Det anförda bör ges regeringen till känna.
dels att moment 17 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
17. beträffande uppskjuten invandringsprövning
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf630 och
1990/91:Sf646 yrkande29 och med anledning av motionerna
1990/91:Sf24 yrkande 2, 1990/91:Sf606 yrkande 1, 1990/91:Sf619 i
denna del och 1990/91:Sf625 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
19. Ny ansökan om uppehållstillstånd (mom.19)
Jan-Olof Ragnarsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar
med "Utskottet hade" och slutar med "yrkande 18." bort ha
följande lydelse:
I motion Sf638 framhålls att invandrarverkets praxis när det
gäller bedömningen av humanitära skäl i samband med en ny ansökan
om uppehållstillstånd enligt 2kap. 5§ andra stycket
utlänningslagen utmärks av utomordentlig hårdhet. Ordalydelsen i
lagtexten såvitt avser förutsättningar för att en ny ansökan
skall prövas bör därför enligt utskottets uppfattning ändras till
att gälla då "det annars finns starka humanitära skäl".
Regeringen bör, som begärs i motion Sf638, lägga fram förslag
härom.
dels att moment 19 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
19. beträffande ny ansökan om uppehållstillstånd
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf638 yrkande18
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
20. Återtagande av asyl (mom.20)
Barbro Sandberg och Maria Leissner (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41 börjar
med "Utskottet vidhåller" och slutar med "denna del." bort ha
följande lydelse:
Tillämpningen av bestämmelsen om återtagande av asyl har efter
skärpningen år 1989 kommit att resa en del frågetecken. Enligt
vad som framhålls i motion Sf646 har flyktingar fråntagits
asylstatus och utvisats på mycket lösa grunder. Härigenom har
skapats rättsotrygghet och svåra situationer för många
flyktingar, samtidigt som nyttan med bestämmelsen förefaller
begränsad. Bestämmelsen måste därför enligt utskottets
uppfattning ses över.
dels att moment 20 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
20. beträffande återtagande av asyl
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf646
yrkande13 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
21. Grundutredning (mom.21)
Barbro Sandberg och Maria Leissner (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43 börjar
med "Som nyss" och slutar med "yrkande 12." bort ha följande
lydelse:
Utskottet hälsar med tillfredsställelse att ansvaret för
utredningar i asylärenden nu skall föras över från
polismyndigheten till invandrarverket. Utskottet vill emellertid
framhålla betydelsen av att den s.k. grundutredningen, som
fortfarande skall skötas av polisen, inte tillåts svälla ut utan
inskränker sig till att registrera asylansökan.
dels att moment 21 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
21. beträffande grundutredning
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf646
yrkande12 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
22. Gränsmyndighet m.m. (mom.22)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43 börjar
med "I den mån" och slutar med "riksdagens sida." bort ha
följande lydelse:
Av hänsyn till flyktingars svåra situation och tidigare
upplevelser i sina hemländer bör enligt utskottets uppfattning
civila personer, och inte poliser, ta emot de asylsökande vid
gränsen. Vidare bör en närstående eller annan frivillig
representant få närvara vid alla förhör i asylärenden. Förhören
bör dessutom tas upp på band. Det anförda bör ges regeringen till
känna.
dels att moment 22 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
22. beträffande gränsmyndighet m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf627
yrkandena 3 och7 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
23. Inrättande av asylnämnder (mom.23)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 44 börjar
med "Motionärerna har" och slutar med "yrkande 20." bort ha
följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning bör ett antal asylnämnder
inrättas vid de stora flyktingslussarna i Sverige för att i
stället för invandrarverket utreda och avgöra om den asylsökande
skall få asyl eller inte. Asylnämnderna bör bestå av en domare
som ordförande samt lekmän och sakkunniga.
Det anförda bör ges regeringen till känna.
dels att moment 23 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
23. beträffande inrättande av asylnämnder
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf627 yrkande20
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
24. Handläggning av ärenden utan asylskäl (mom.24)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 44 börjar
med "Invandrarverket övertog" och slutar med "yrkande 2." bort ha
följande lydelse:
För att nedbringa handläggningstiden i ärenden där sökandena
anför skäl som ligger långt ifrån vad som krävs för att asyl
skall beviljas i Sverige bör enligt utskottets mening beslut
kunna erhållas omedelbart från invandrarverket sedan
grundutredning utförts. Regeringen bör anmoda verket att se över
sina arbetsrutiner för att tillse att ständig jour med
beslutskompetens finns tillgänglig. Härigenom nedbringas
kostnader och lidanden till ett minimum. För sådana ärenden där
asylskäl helt saknas behövs en förenklad och rationell
handläggning.
dels att moment 24 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
24. beträffande handläggning av ärenden utan asylskäl
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf633 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
25. Förtroendeläkarinstitutet (mom.25)
Jan-Olof Ragnarsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 44 börjar
med "Utskottet konstaterade" och slutar med "yrkande 19." bort ha
följande lydelse:
Invandrarverkets förtroendeläkare har till uppgift att uttala
sig om andra läkares bedömningar av en asylsökande. I allmänhet
görs det utan att förtroendeläkaren haft någon kontakt med
sökanden. Förtroendeläkarens uttalande blir många gånger
avgörande för invandrarverkets beslut. Enligt utskottets mening
är detta inte tillfredsställande, och utskottet anser att en
översyn bör göras av förtroendeläkarinstitutet. Det anförda bör
med bifall till motion Sf638 yrkande 19 ges regeringen till
känna.
dels att moment 25 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
25. beträffande förtroendeläkarinstitutet
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf638 yrkande19
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
26. Muntlig handläggning (mom.26)
Jan-Olof Ragnarsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar
med "I samband" och slutar med "Sf638 yrkande 6." bort ha
följande lydelse:
Enligt vad som framhålls i motion Sf638 avslår invandrarverket
nästan alltid yrkanden om muntlig handläggning. Detta är inte
acceptabelt från rättssäkerhetssynpunkt, och rätten till muntlig
handläggning hos invandrarverket bör därför göras ovillkorlig.
dels att moment 26 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
26. beträffande muntlig handläggning
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf638
yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
27. Tolk (mom.27)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar
med "Utskottet gör" och slutar med "och yrkande 6." bort ha
följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör det finnas tolk att tillgå då
asylsökande anländer till Sverige. Snabb tillgång till tolk bör
ge en god effekt på utredningarnas kvalitet och bidra till att
förkorta handläggningstiderna. Utskottet anser att tillgången på
tolkar måste ses över med jämna mellanrum och åtgärder vidtas för
att tillgodose nya tolkbehov.
Det anförda bör ges regeringen till känna.
dels att moment 27 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
27. beträffande tolk
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf627 yrkande 4 i
denna del och yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
28. Barnutredningar (mom.29)
Karin Israelsson (c), Rune Backlund (c), Ragnhild Pohanka (mp)
och Jan-Olof Ragnarsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47 börjar
med "Utskottet anser" och slutar med "yrkande 16." bort ha
följande lydelse:
Trots uttalanden i förarbetena till 1989 års utlänningslag
uppmärksammas och utreds inte barnens egna skäl för
uppehållstillstånd i avsedd utsträckning. Det är därför viktigt
att invandrarverket åstadkommer sådana handläggningsrutiner att
barns egna skäl i asylärenden alltid utreds, och asylutredningar
med barn bör utföras av kvalificerad, särskilt utbildad personal.
Barnens hälsosituation och andra omständigheter av humanitär
natur måste särskilt uppmärksammas vid dessa utredningar, och
barnens rättssäkerhet vid utredningen får inte försummas.
Regeringen bör enligt utskottets mening verka för att så sker.
dels att moment 29 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
29. beträffande barnutredningar
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf24
yrkande 6 i denna del, 1990/91:Sf25 yrkande 1 i denna del,
1990/91:Sf627 yrkande 15 och 1990/91:Sf638 yrkande16 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
29. Ensamma flyktingbarn (mom.30)
Barbro Sandberg och Maria Leissner (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 48 börjar
med "Utskottet anser" och slutar med "i denna del." bort ha
följande lydelse:
Rättigheterna för ensamma barn som kommer till Sverige för att
söka skydd måste enligt utskottets uppfattning bevakas särskilt
noga. God man bör därför förordnas omedelbart för barnet så att
den gode mannen kan ge fullmakt för ett eventuellt överklagande
av beslut m.m. Eftersom det är särskilt svårt för barn att vänta
på beslut måste också ensamma barns asylansökningar prioriteras.
Det bör ankomma på regeringen att ta erforderliga initiativ så
att de ensamma flyktingbarnens intressen tillgodoses i enlighet
med vad utskottet anfört.
dels att moment 30 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
30. beträffande ensamma flyktingbarn
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf646 yrkande 21
i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
30. Beslutsmotivering (mom.31)
Barbro Sandberg (fp), Maria Leissner (fp) och Jan-Olof
Ragnarsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar
med "Av det ovanstående" och slutar med "yrkande 16." bort ha
följande lydelse:
Invandrarverkets beslutsmotiveringar är trots ändringarna i
sekretesslagen i samband med 1989 års utlänningslag fortfarande
mycket knapphändiga. Detta gör det omöjligt att bedöma grunderna
för ett avvisningsbeslut och är en avgörande brist från
rättssäkerhetssynpunkt. Enligt utskottets uppfattning bör
regeringen överväga vilka åtgärder i form av
författningsändringar eller annat som kan behöva vidtas för att
åstadkomma att beslutsmotiveringar lämnas i den utsträckning som
förutsattes vid införandet av 1989 års utlänningslag.
dels att moment 31 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
31. beträffande beslutsmotivering
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Sf638
yrkande 8 och 1990/91:Sf646 yrkande16 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
31. Överprövningsinstans (mom.32)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 50 börjar
med "Som nyss" och slutar med "yrkande 12." bort ha följande
lydelse:
Enligt utskottets uppfattning bör en utlänningsnämnd av det
slag som föreslås i asylprövningskommitténs betänkande snarast
införas. Regeringen bör därför lägga fram förslag härom.
dels att moment 32 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
32. beträffande överprövningsinstans
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf609
yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
32. Överinstansens ställning (mom.33)
Barbro Sandberg och Maria Leissner (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 50 börjar
med "Av samma" och slutar med "yrkande 17." bort ha följande
lydelse:
Enligt utskottets uppfattning är det väsentligt att den
utlänningsnämnd som föreslås överta regeringens ansvar i
överklagningsärenden blir fristående. Den bör alltså inte byggas
in i arbetsmarknadsdepartementet med personal som flyttar mellan
departementet och nämnden. Det anförda bör ges regeringen till
känna.
dels att moment 33 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
33. beträffande överinstansens ställning
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf646 yrkande17
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
33. Förvar av vuxna (mom.34)
Jan-Olof Ragnarsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 55 börjar
med "Utskottet vidhåller" och slutar med "yrkande 12." bort ha
följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motion Sf638 att det inte finns
något starkt behov av de utvidgade möjligheter att ta vuxna i
förvar som infördes den 1 juli 1990. Förvar är en allvarlig
integritetskränkning, och utskottet anser att denna åtgärd bör
användas när det föreligger mycket starka skäl. De regler om
förvar av vuxna som gällde enligt 1980 års utlänningslag bör
återinföras. Regeringen bör snarast lägga fram förslag härom.
dels att moment 34 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
34. beträffande förvar av vuxna
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf638
yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
34. Förvar av barn (mom.35)
Karin Israelsson (c), Barbro Sandberg (fp), Rune Backlund (c),
Ragnhild Pohanka (mp), Maria Leissner (fp) och Jan-Olof
Ragnarsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 58 börjar
med "I fråga om" och slutar med "motion Sf25." bort ha följande
lydelse:
Nya regler om förvar av barn trädde i kraft den 1 juli 1990.
Statistik från invandrarverket visar att sista kvartalet innan de
nya reglerna trädde i kraft togs 78 barn i förvar och första
kvartalet med de nya reglerna 122 barn, en ökning med över 50%.
Antalet förvar av barn har därefter legat på en fortsatt hög
nivå, och det har också funnits en tendens till att fler förvar
blir långvariga. Mot denna bakgrund och med hänsyn till våra
åtaganden enligt FNs barnkonvention anser utskottet i likhet med
motionärerna i motionerna Sf638 och Sf646 att förbud bör införas
mot att ta asylsökande barn i förvar. -- Några särskilda sådana
åtgärder som begärs i motion Sf25 för att ge företräde åt
uppsiktsinstitutet framför förvarsinstitutet behövs då inte, inte
heller för att skapa ytterligare lokaler för förvar av barn.
Det bör ankomma på regeringen att snarast lägga fram förslag
till författningsförändring i enlighet med det anförda.
dels att moment 35 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
35. beträffande förvar av barn
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf638 yrkande 13,
med anledning av motion 1990/91:Sf646 yrkande 19 och med avslag
på motion 1990/91:Sf25 yrkandena 2 och 3 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
35. Kroppsvisitation (mom.36)
Jan-Olof Ragnarsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 59 börjar
med "Utskottet finner" och slutar med "yrkande 14." bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser liksom motionärerna i motion Sf638 att
kroppsvisitation av asylsökande för att ta reda på resväg eller
identitet är starkt integritetskränkande. De praktiska vinster
som kan uppnås är enligt utskottets uppfattning inte tillräckliga
för att motivera en så ingripande integritetskränkning, och
bestämmelsen om kroppsvisitation som infördes den 1 juli 1990 bör
därför upphävas. Regeringen bör snarast lägga fram förslag härom.
dels att moment 36 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
36. beträffande kroppsvisitation
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf638
yrkande 14 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
36. Ansvar för transportörer (mom.37)
Barbro Sandberg (fp), Ragnhild Pohanka (mp), Maria Leissner
(fp) och Jan-Olof Ragnarsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 61 börjar
med "Utskottet finner" och slutar med "yrkande 8." bort ha
följande lydelse:
Det ökade kostnadsansvaret för dem som transporterar
utlänningar utan erforderliga tillstånd medför att flygbolag och
rederier måste kontrollera att passagerarna har pass och
inresetillstånd. Det innebär att svenska myndigheters
befogenheter att pröva skälen för asyl läggs över på olika
transportföretag och att man försvårar för asylsökande att ta sig
hit. Detta är enligt utskottets mening inte acceptabelt. De
regler som gällde om ansvar för transportföretag före den 1 juli
1989 bör därför återinföras, och regeringen bör snarast lägga
fram förslag härom för riksdagen.
dels att moment 37 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
37. beträffande ansvar för transportörer
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf638
yrkande 17 och med anledning av motion 1990/91:Sf646 yrkande 8
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
37. Anteckning i resedokument m.m. (mom.38)
Barbro Sandberg (fp), Ragnhild Pohanka (mp), Maria Leissner
(fp) och Jan-Olof Ragnarsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 61 börjar
med "Utskottet vidhåller" och slutar med "yrkande 20." bort ha
följande lydelse:
UNHCR har kritiserat att anteckning om oklar identitet enligt
den nya utlänningslagen skall kunna göras i resedokument. UNHCR
har ansett att det strider mot Genèvekonventionens bestämmelser
om obligatorisk rätt till resedokument för flyktingar att genom
anteckning i dokumentet inskränka möjligheten för flyktingen att
förflytta sig över gränserna. Utskottet delar denna uppfattning
och anser att någon anteckning om oklar identitet inte bör göras
vare sig i resedokument eller främlingspass. Detta bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 38 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
38. beträffande anteckning i resedokument m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf627 yrkande
9 och 1990/91:Sf638 yrkande 20 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
38. Särskilda flygplatsarrangemang (mom.39)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 62 börjar
med "Utskottet, som" och slutar med "yrkande 9." bort ha följande
lydelse:
Utskottet vill framhålla betydelsen av att åtgärder vidtas för
att komma till rätta med den s.k. dokumentlösheten. En
ytterligare åtgärd som därvid enligt utskottets mening bör
övervägas är att införa ett system liknande det som finns vid
amerikanska flygplatser där passagerarna "leds" till
passkontrollen utan möjlighet för dem att göra sig av med sina
identitetshandlingar.
Vad sålunda anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att moment 39 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
39. beträffande särskilda flygplatsarrangemang
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf609 yrkande 9
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
39. Dokumentlöshets betydelse vid asylprövning (mom.40)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 63 börjar
med "Utskottet vidhåller" och slutar med "av motionen." bort ha
följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning behövs en flyktingpolitik som kan
sätta klara gränser för när asyl skall beviljas. Regler bör
därför tillskapas så att dokumentlösa personer som kommer till
den svenska gränsen avvisas, såvitt de inte aktivt kan bidra med
sådana upplysningar att deras identitet och ursprung med säkerhet
kan fastställas, och så att kvantiteten dokumentlösa asylsökande
nedbringas. Det bör ankomma på regeringen att ta initiativ till
en sådan ordning.
dels att moment 40 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
40. beträffande dokumentlöshets betydelse vid asylprövning
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf633
yrkande 1 och med avslag på motion 1990/91:Sf627 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
40. Dokumentlöshets betydelse vid asylprövning (mom.40)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 63 börjar
med "Utskottet vidhåller" och slutar med "av motionen." bort ha
följande lydelse:
Den som måste fly från sitt land kan av naturliga skäl inte
alltid föra med sig dokument. Om dokumentlösheten leder till att
asyl inte beviljas kommer detta att drabba dem som är i störst
behov av skydd, och det kan även leda till ökad handel med falska
papper och "människosmuggling". Enligt utskottets mening skall
det förhållandet att någon kommer till Sverige utan dokument
därför inte få påverka dennes möjligheter att få asyl här. Det
anförda bör med bifall till motion Sf627 yrkande 2 och med avslag
på motion Sf633 yrkande 1 ges regeringen till känna.
dels att moment 40 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
40. beträffande dokumentlöshets betydelse vid asylprövning
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf627 yrkande 2
och med avslag på motion 1990/91:Sf633 yrkande 1 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
41. Straff för falska uppgifter (mom.41)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 63 börjar
med "Utskottet vill" och på s. 64 slutar med "motion Sf601." bort
ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motion Sf601 att det är
oefterrättligt att utverka uppehållstillstånd eller andra
förmåner i Sverige på falska och ofullständiga uppgifter. Sådana
angrepp på staten har ett betydligt högre straffvärde än det som
HDs ovan redovisade dom ger uttryck för, och den normala
påföljden bör vara frihetsstraff. Regeringen bör lägga fram
förslag om sådan ändring av 10kap. 2§ utlänningslagen.
dels att moment 41 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
41. beträffande straff för falska uppgifter
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf601 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
42. Verkställighet av beslut som inte vunnit laga kraft
(mom.42)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 66 börjar
med "Utskottet, som" och slutar med "och 11." bort ha följande
lydelse:
Enligt utskottets mening bör ett beslut om avvisning eller
utvisning aldrig få verkställas förrän det vunnit laga kraft, och
detta räknat från den dag den asylsökande får beslutet i sin
hand. Med en sådan ordning behöver frågan om inhibition av
meddelade beslut inte uppstå.
Det anförda bör ges regeringen till känna.
dels att moment 42 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
42. beträffande verkställighet av beslut som inte vunnit laga
kraft
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf627
yrkande 10 ochmed avslag på motion 1990/91:Sf627 yrkande 11 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
43. Formerna för verkställighet (mom.43)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 69 börjar
med "Utskottet anser" och slutar med "riksdagens åtgärd." bort ha
följande lydelse:
Ovan framgår att ett stort antal utländska medborgare befinner
sig i vårt land trots att deras asylansökan avslagits av
regeringen. Som framhålls i motion Sf633 har systemet med
frister, där de asylsökande själva får ansvara för att de lämnar
landet, i många fall visat sig otillfredsställande. En ny ordning
måste enligt utskottets uppfattning tillskapas så att
verkställighet skyndsamt äger rum, när beslut om avvisning eller
utvisning fattats. En sådan ordning är av godo både för den
enskilde och för samhället. Regeringen bör därför ta initiativ
dels till sådana regler som gör att verkställighet av
avlägsnandebeslut påskyndas, dels till en sådan organisation som
främjar en snabb verkställighet.
dels att moment 43 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
43. beträffande formerna för verkställighet
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf633
yrkande 3 och med avslag på motion 1990/91:Sf646 yrkande18 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
44. Formerna för verkställighet (mom.43)
Barbro Sandberg och Maria Leissner (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 69 börjar
med "Utskottet delar" och slutar med "yrkande 18." bort ha
följande lydelse:
Enligt FNs flyktingkonvention skall en asylsökande ha rätt till
skäligt rådrum vid utvisning, bl.a. för att den som inte vill
återvända till hemlandet skall få tid att förbereda resa till
annat asylland. Nuvarande tidsfrister för verkställighet av
avvisnings- och utvisningsbeslut kan betyda att människor som
bott i Sverige i flera år riskerar att få mycket litet tid på sig
att ta farväl, packa ihop och leta efter en fristad i något annat
land. Den asylsökande måste enligt utskottets mening ges tid och
möjlighet att lämna landet under värdiga former. Tvångsmässiga
transporter måste undvikas, och föräldrar skall inte få utvisas
om de därigenom skiljs från minderåriga barn.
Vad utskottet sålunda anfört bör med bifall till motion Sf610
yrkande 13 ges regeringen till känna.
dels att moment 43 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
43. beträffande formerna för verkställighet
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf646 yrkande18
och med avslag på motion 1990/91:Sf633 yrkande 3 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
45. Förhindrande av verkställighet (mom.44)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 69 börjar
med "Utskottet, som" och slutar med "yrkande 13." bort ha
följande lydelse:
Enligt utskottets mening skall verkställighet av beslut om
avvisning eller utvisning av den som fått avslag på ansökan om
asyl ske så snart som möjligt och med respekt för den som är
föremål för åtgärden. Utskottet anser att den form av lagtrots
som består i att utlänningar, som efter noggrann prövning fått
avslag på sin ansökan och därför skall avvisas eller utvisas,
hålls gömda av privatpersoner inte kan godtas. Härigenom
förhindras verkställighet av beslutet, och utskottet anser att
detta beteende måste kunna beivras.
Det anförda bör ges regeringen till känna.
dels att moment 44 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
44. beträffande förhindrande av verkställighet
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf609
yrkande 13 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
46. Uppföljning av flyktingärenden (mom.45)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 70 börjar
med "Utskottet vidhåller" och slutar med "motion Sf610." bort ha
följande lydelse:
Det finns i dag inga uppgifter om vad som sker med de
asylsökande som trots uttalad rädsla för att återvända ändå
tvingas göra detta. För att förebygga att flyktingar som utvisats
fängslas, torteras eller försvinner bör alla flyktingar ställas
under svenskt beskydd. En kontakt bör tas med det lands regering
dit flyktingarna skall utvisas, och landet skall skriftligen
garantera flyktingens säkerhet, innan utvisningen sker. Skulle
något hända flyktingen, skall den svenska ambassaden och
regeringen agera. En uppföljning av det slag som anges här skulle
också ge regering och invandrarverk bättre kunskaper för att lösa
kommande utvisningsfrågor.
Det anförda bör ges regeringen till känna.
dels att moment 45 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
45. beträffande uppföljning av flyktingärenden
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf610 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
47. Utvisning på grund av brott (mom.46)
Gullan Lindblad (m), Karin Israelsson (c), Margit Gennser (m),
Rune Backlund (c) och Bertil Persson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 71 börjar
med "Utskottet finner" och slutar med "yrkande 1." bort ha
följande lydelse:
Möjligheterna att utvisa en utlänning som gjort sig skyldig
till brott har begränsats genom såväl lag som praxis. Utskottet
anser att det är otillfredsställande att utlänningar som begått
grova brott här inte kan utvisas och delar våldskommissionens
uppfattning att reglerna för utvisning på grund av brott bör ses
över med syfte att undersöka hur reglerna tillämpats och i vilken
mån de ger utrymme för godtycke. Därvid bör sådana regeländringar
övervägas som gör att utländska medborgare som begått allvarliga
brott i större utsträckning än i dag kan utvisas.
dels att moment 46 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
46. beträffande utvisning på grund av brott
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf604,
1990/91:Sf623 yrkande 2 och 1990/91:Sf625 yrkande1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
48. Tidpunkt för biträdesförordnande (mom.47)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 72 börjar
med "Utskottet vidhåller" och slutar med "denna del." bort ha
följande lydelse:
Människor som flyr från diktaturstater har sällan förtroende
för polisen. Den skildring de lämnar vid det första förhöret är
därför ofta ofullständig eller felaktig. Det är viktigt att alla
asylsökande får tillgång till ett offentligt biträde redan vid
gränsen och då kan ange sina asylskäl. Härigenom underlättas även
utredningen i övrigt.
Det anförda bör ges regeringen till känna.
dels att moment 47 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
47. beträffande tidpunkt för biträdesförordnande
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf627 yrkande 4 i
denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
49. Advokatjour (mom.48)
Barbro Sandberg (fp), Ragnhild Pohanka (mp), Maria Leissner
(fp) och Jan-Olof Ragnarsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 73 börjar
med "Enligt vad" och slutar med "yrkande 11." bort ha följande
lydelse:
Utskottet delar uppfattningen att inrättandet av en advokatjour
för asylärenden där avvisning med omedelbar verkställighet är
aktuell vore av stor betydelse för att höja rättssäkerheten.
Diskussioner om inrättandet av en sådan jourverksamhet har förts
under relativt lång tid mellan invandrarverket och Sveriges
advokatsamfund. Bl.a. har diskuterats en försöksverksamhet med en
sådan jourverksamhet vid utredningsslussen i Carlslund. Utskottet
anser att regeringen, såsom anförs i motion Sf638, bör ge
invandrarverket i uppdrag att snarast inleda en sådan
försöksverksamhet. Härigenom tillgodoses också i viss mån
motionärerna i motionerna Sf627 och Sf646.
dels att moment 48 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
48. beträffande advokatjour
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf638 yrkande 9
och med anledning av motionerna 1990/91:Sf627 yrkande 5 och
1990/91:Sf646 yrkande11 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
50. Rättshjälpsbesluts räckvidd (mom.49)
Jan-Olof Ragnarsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 73 börjar
med "Som ovan" och på s. 74 slutar med "yrkande 10." bort ha
följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning är det mycket angeläget att
rättshjälp kvarstår till dess att ett beslut om avvisning vunnit
laga kraft, även i de fall då beslutet är omedelbart
verkställbart. I annat fall blir det praktiskt omöjligt att skapa
en praxis i ärenden om omedelbar avvisning genom att överklaga
sådana beslut till regeringen. Regeringen bör därför, som begärs
i motion Sf638, lägga fram förslag till sådan ändring i
rättshjälpslagen att rättshjälpen i ärenden om omedelbar
avvisning kvarstår till dess ett lagakraftägande beslut
föreligger.
dels att moment 49 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
49. beträffande rättshjälpsbesluts räckvidd
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf638 yrkande10
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
51. Beslut om rättshjälp (mom.50)
Barbro Sandberg (fp), Ragnhild Pohanka (mp), Maria Leissner
(fp) och Jan-Olof Ragnarsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 75 börjar
med "Utskottet konstaterar" och slutar med "yrkande 14." bort ha
följande lydelse:
De principiella betänkligheter som anfördes då beslutanderätten
i rättshjälpsfrågor överfördes från rättshjälpsnämnderna till
invandrarverket har enligt utskottets mening visat sig
synnerligen befogade. Förändringen har inte heller på något
märkbart sätt bidragit till att förkorta handläggningstiderna.
Rätten att besluta om och förordna offentligt biträde i
utlänningsärenden bör därför återföras till
rättshjälpsorganisationen. Det bör ankomma på regeringen att
lägga fram förslag om sådan ändring av rättshjälpslagen att
beslut om rättshjälp fattas av rättshjälpsmyndigheten.
dels att moment 50 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
50. beträffande beslut om rättshjälp
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf638 yrkande
11 och 1990/91:Sf646 yrkande14 och med anledning av motion
1990/91:Sf627 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
52. Utformningen av skrivelsen (mom.51)
Barbro Sandberg och Maria Leissner (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 76 börjar
med "Utskottet anser" och slutar med "motion Sf23." bort ha
följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning borde regeringen i skrivelsen om
invandrar- och flyktingpolitiken ha redovisat även de statistiska
uppgifter som efterlyses i motion Sf23. Främst saknar utskottet
en redovisning över antalet barn som tagits i förvar under den
tid som skrivelsen avser. Utskottet delar vidare den i motionen
framförda kritiken mot att uttrycket "missbruk av asylrätten"
använts. Utskottet har förståelse för att människor som hindras
av bestämmelser om visering och sanktioner mot flygbolag att resa
till Sverige legalt för att söka asyl här i stället använder
illegala metoder för att komma hit. Utskottet anser att problemet
med dokumentlösa asylsökande i första hand skall lösas genom att
människor får möjlighet att ta sig hit på legala vägar. Något
annat torde enligt utskottets mening inte stå i överensstämmelse
med bestämmelsen i FNs deklaration om mänskliga rättigheter.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att moment 51 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
51. beträffande utformningen av skrivelsen
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf23 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Särskilda yttranden
1. Medlemskap i IOM (mom.4)
Barbro Sandberg och Maria Leissner (båda fp) anför:
I motion Sf646 framhålls vikten av att stödja det arbete som
bedrivs för att underlätta för flyktingar att återvända hem.
Vidare framhålls i motionen att Sverige bör delta i IOMs arbete
som medlem. Även under förra årets riksmöte motionerade vi i
denna fråga. Utskottet avstyrkte i sitt av riksdagen godkända
betänkande 1989/90:SfU16 bifall till vår motion med hänvisning
till att utskottet dels erfarit att ett svenskt återinträde i IOM
då inte var aktuellt, dels ansåg att det ankom på regeringen att
avgöra om ett medlemskap åter skulle aktualiseras. Sverige har
härefter ansökt om medlemskap i organisationen. Vi noterar detta
med tillfredsställelse och behöver därför inte nu reservera oss i
frågan.
2. Upphävande av allt viseringstvång (mom. 14)
Ragnhild Pohanka (mp) anför:
Jag delar den uppfattning som kommer till uttryck i motion
Sf626, nämligen att man bör underlätta kontakter mellan människor
i olika länder och att visumtvånget därför bör avskaffas. Kravet
på visum för alla som vill besöka Sverige kan emellertid inte
avskaffas helt i dagens läge, och jag reserverar mig därför inte.
3. Muntlig handläggning (mom.26)
Barbro Sandberg och Maria Leissner (båda fp) anför:
Vi anser, liksom motionärerna i motion Sf638, att det är av
stor betydelse att rätten till muntlig handläggning i asylärenden
respekteras. Vi anser emellertid att en sådan ovillkorlig rätt
till muntlig handläggning som begärs i motionen skulle föra för
långt. Nuvarande regler bör enligt vår uppfattning vara
tillräckliga, och vi utgår från att dessa regler -- särskilt som
arbetsmarknadsdepartementet numera återförvisat vissa ärenden
till invandrarverket för muntlig handläggning -- kommer att
iakttas. Vi avstår därför från att reservera oss i frågan.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Skrivelsen 1
Motionerna 1
Utskottet 8
Inledning 8
Internationellt samarbete i migrationsfrågor 15
Tillståndsfrågor 22
Allmänt 22
Uppehållstillstånd av asylskäl m.m. 23
Andra tillståndsfrågor 33
Viseringsregler 33
S.k. uppskjuten invandringsprövning 37
Förnyad ansökan om uppehållstillstånd 39
Återkallelse av tillstånd 40
Handläggningen av asylärenden 42
Ansvarig myndighet m.m. 42
Muntlig handläggning m.m. 44
Utredningar om barn i asylärenden 46
Beslutsmotivering 48
Överprövningsinstans 49
Kontrollbehov 50
Allmänt om kontrollbehovet 50
Tvångsmedel 52
Förvar 52
Kroppsvisitation 58
Andra åtgärder mot dokumentlöshet 59
Transportörs kostnadsansvar 59
Anteckning i resedokument m.m. 61
Avvisning och utvisning 64
Allmänt om avvisning och utvisning 64
Verkställighet av beslut om avvisning och utvisning 64
Utvisning på grund av brott 70
Rättshjälp m.m. 71
Redovisning av vissa uppgifter i regeringens skrivelse 75
Hemställan 77
Reservationer 81
1. Svenskt deltagande i västeuropeiskt samarbete (v) 81
2. Internationella överenskommelser i flyktingfrågor (m) 81
3. Internationella överenskommelser i flyktingfrågor (fp, v,
mp) 82
4. Flyktingpolitiska riktlinjer inom EG (fp) 83
5. Asyl i Sverige (m) 84
6. Asyl i Sverige (fp) 84
7. Asyl i Sverige (v) 85
8. Asyl i Sverige (mp) 86
9. Beredskap för flyktingar från öst m.m. (fp) 88
10. Beredskap för flyktingar från öst m.m. (mp) 88
11. Asyl för homosexuella (fp, mp) 88
12. Särskild asylpraxis för barnfamiljer (v, mp) 89
13. Barns särskilda behov av asyl (mp) 89
14. Återsändande av barnfamiljer (v) 89
15. Svensk asylpolitik och internationell lag (mp) 90
16. Viseringstvång som flyktinghinder (fp, v, mp) 90
17. Visering för besök av anhöriga (fp, v) 91
18. Uppskjuten invandringsprövning (fp, c, mp) 91
19. Ny ansökan om uppehållstillstånd (v) 92
20. Återtagande av asyl (fp) 92
21. Grundutredning (fp) 93
22. Gränsmyndighet m.m. (mp) 93
23. Inrättande av asylnämnder (mp) 93
24. Handläggning av ärenden utan asylskäl (m) 94
25. Förtroendeläkarinstitutet (v) 94
26. Muntlig handläggning (v) 95
27. Tolk (mp) 95
28. Barnutredningar (c, v, mp) 95
29. Ensamma flyktingbarn (fp) 96
30. Beslutsmotivering (fp, v) 96
31. Överprövningsinstans (m) 97
32. Överinstansens ställning (fp) 97
33. Förvar av vuxna (v) 97
34. Förvar av barn (fp, c, v, mp) 98
35. Kroppsvisitation (v) 98
36. Ansvar för transportörer (fp, v, mp) 99
37. Anteckning i resedokument m.m. (fp, v, mp) 99
38. Särskilda flygplatsarrangemang (m) 100
39. Dokumentlöshets betydelse vid asylprövning (m) 100
40. Dokumentlöshets betydelse vid asylprövning (mp) 100
41. Straff för falska uppgifter (m) 101
42. Verkställighet av beslut som inte vunnit laga kraft (mp)
101
43. Formerna för verkställighet (m) 102
44. Formerna för verkställighet (fp) 102
45. Förhindrande av verkställighet (m) 103
46. Uppföljning av flyktingärenden (mp) 103
47. Utvisning på grund av brott (m, c) 104
48. Tidpunkt för biträdesförordnande (mp) 104
49. Advokatjour (fp, v, mp) 104
50. Rättshjälpsbesluts räckvidd (v) 105
51. Beslut om rättshjälp (fp, v, mp) 105
52. Utformningen av skrivelsen (fp) 106
Särskilda yttranden 106
1. Medlemskap i IOM (fp) 106
2. Upphävande av allt viseringstvång (mp) 107
3. Muntlig handläggning (fp) 107