Utskottet behandlar i detta betänkande fyra motioner som har
remissbehandlats. Motionerna avser
fråga om riksdagsledamöternas inkomstgaranti skall vara
pensions- och sjukpenninggrundande,
fråga om sjukpenninggrundande inkomst i samband med
föräldraledighet,
fråga om föräldrabegreppet för vårdbidrag,
fråga om beräkning av merkostnadsdelen av vårdbidraget.
Vidare behandlas tre motioner om social grundtrygghet i olika
avseenden samt några motioner om pensionsfrågor och
rehabiliteringsfrågor.
Utskottet avstyrker bifall till samtliga motioner. Till
betänkandet har fogats fyra reservationer och två särskilda
yttranden.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av proposition 1989/90:52
1989/90:Sf11 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en avsevärt
höjd grundpension i enlighet med vad som i motionen anförts,
3. att riksdagen beslutar att särbehandlingen av
undantagandepensionärerna upphör fr.o.m. den 1 januari 1990,
4. att riksdagen beslutar att folkpensionärernas kommunala
bostadstillägg fr.o.m. den 1 juli 1990 ej skall påverkas av
inkomst av jordbruksfastighet eller rörelse.
1989/90:Sf12 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
2. att riksdagen beslutar att kommunalt bostadstillägg inte
reduceras till följd av inkomst av rörelse och
jordbruksfastighet i enlighet med vad som anförts i motionen.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1989/90
1989/90:Sf201 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas att riksdagen
beslutar uppdra åt förvaltningsstyrelsen att förändra
inkomstgarantin för ledamöterna så att den blir underlag för
beräkning av ATP och sjukpenning.
1989/90:Sf233 av Björn Samuelson och Margó Ingvardsson (vpk)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om rätt till vårdbidrag för
handikappat barn.
1989/90:Sf250 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om möjlighet
att erhålla lön vid arbete på dagcenter.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:So227.
1989/90:Sf269 av Ann-Cathrine Haglund och Margareta Gard (m)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till en
trygghetsgaranti i enlighet med vad som anförts i motionen i
syfte att öka tryggheten och valfriheten för särskilt
ensamboende vårdnadshavare i knappa ekonomiska omständigheter.
1989/90:Sf288 av Sven-Gösta Signell och Gustav Persson (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av att
merkostnadsandelen av vårdbidrag får bedömas efter
schablonmässiga normer.
1989/90:Sf327 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetsmarknadspensionering.
1989/90:Sf341 av Barbro Sandberg och Kenth Skårvik (fp) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär att
riksförsäkringsverket får i uppdrag att utreda om ändring av 3
kap. 5 § lagen om allmän försäkring är erforderlig.
1989/90:Sf351 av Nils Nordh m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om lika behandling av ålders- och förtidspensionärer vad gäller
KBT.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sk408.
1989/90:Sf370 av Kersti Johansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utformningen av de sociala
trygghetssystemen.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:A815.
1989/90:Sf372 av Gunilla André och Karin Starrin (c) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om grundtrygghetsprincipen i de sociala
trygghetssystemen.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:A817.
Utskottet
Riksdagsledamöternas inkomstgaranti
En ledamot av riksdagen är berättigad till ekonomiska förmåner
enligt lagen (1988:589) om ersättning m.m. till riksdagens
ledamöter. I lagen finns bestämmelser om arvode och olika
kostnadsersättningar. Vidare finns bestämmelser om egenpension
(i form av ålders- och sjukpension), familjepension och
grupplivförsäkring. Enligt lagen har riksdagsledamot
under vissa förutsättningar också rätt till inkomstgaranti.
Inkomstgaranti är ett nytt begrepp som införts fr.o.m. den 1
juli 1988 och som ersatt det tidigare systemet med
visstidspension och avgångsersättning för ledamot av riksdagen.
Som skäl för att införa en inkomstgaranti anförde riksdagens
förvaltningskontor (se förs. 1987/88:13) att de motiv som
anfördes vid införandet av bestämmelserna om visstidspension och
avgångsersättning fortfarande hade bärkraft. Det låg i sakens
natur att uppdraget som riksdagsledamot var behäftat med
osäkerhet och att det därför måste anses rimligt att de som tog
på sig detta viktiga samhällsuppdrag fick en trygghet i händelse
av att de av ena eller andra skälet lämnade uppdraget. Ett
system som gav ett rimligt mått av trygghet var viktigt bl.a. av
rekryteringsskäl och med hänsyn till behovet för ett parti att
förändra personuppsättningen i riksdagen.
De närmare bestämmelserna om inkomstgaranti innebär att en
ledamot som lämnar riksdagen efter minst tre års sammanhängande
tjänstgöring är fr.o.m. den tidpunkt arvodet upphör berättigad
till inkomstgaranti. Garantitidens längd och garantins storlek
är beroende av den tid ledamoten tjänstgjort i riksdagen och
ledamotens ålder då han eller hon lämnar riksdagen.
Inkomstgarantin minskas även med vissa sidoinkomster.
För en ledamot som tjänstgjort kortare sammanhängande tid än
sex år gäller inkomstgarantin ett år. För en ledamot som
tjänstgjort minst sex år men inte uppnått 40 års ålder då han
lämnar riksdagen gäller inkomstgarantin i fem år. För övriga
ersättningsberättigade gäller inkomstgarantin till ingången av
den månad varunder vederbörande fyller 65 år. Om ledamoten åter
tar plats i riksdagen upphör garantin så länge uppdraget att
vara ledamot består. -- Om särskilda skäl föreligger får
riksdagens förvaltningskontor för de två förstnämnda grupperna
förlänga den tid under vilken garantin gäller med högst ett år
eller medge att även tjänstgöringstid som inte är sammanhängande
får tillgodoräknas. Garantin kan därvid bestämmas till ett lägre
belopp.
Inkomstgarantin beräknas på pensionsunderlaget, dvs. det
månadsarvode som utgår till en ledamot, och storleken är
beroende av ledamotens tjänstgöringstid i riksdagen. Garantin är
högre under det första året och utgår då med 80% av
ledamotsarvodet för den som har en sammanhängande
tjänstgöringstid av minst sex år och 66% för övriga
ersättningsberättigade. För tid därefter utgår inkomstgarantin
med 66% av ledamotsarvodet för den som tjänstgjort minst tolv
riksdagsår och med lägre andel för varje mindre antal år än tolv
som ledamoten har tjänstgjort, ned till 33% av ledamotsarvodet
för den som tjänstgjort minst sex men ej sju år.
Inkomstgarantin minskas med vad ledamoten uppbär i form av
sjukbidrag och förtidspension enligt lagen om allmän försäkring
under samma tid. Inkomstgarantin minskas dessutom med viss del
av inkomst som den ersättningsberättigade uppbär i form av
pensionsgrundande inkomst, inkomst av anställning eller uppdrag
utomlands som inte beskattas i Sverige, kompletterande
delpension samt pension och livränta i andra fall. Minskningen
på grund av sådana inkomster beräknas i huvudsak som en
tolftedel av skillnaden mellan å ena sidan 65 % av inkomsten
beräknad per kalenderår och å andra sidan ett belopp som svarar
mot två gånger det basbelopp som enligt lagen om allmän
försäkring gäller för det år inkomstgarantin avser.
I motion 1989/90:Sf201 kritiserar Margitta Edgren att
inkomstgarantin inte är pensions- eller sjukpenninggrundande.
Hon hemställer att riksdagen uppdrar åt riksdagens
förvaltningsstyrelse att förändra inkomstgarantin så att den
blir underlag för beräkning av såväl allmän tilläggspension som
sjukpenning.
Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från
riksförsäkringsverket och statens löne- och pensionsverk (SPV).
Riksförsäkringsverket avstyrker bifall till motionen.
Verket anför att inkomster som beräknas inflyta eller som
intjänas genom eget arbete är sjukpenning- och
pensionsgrundande. Däremot har ersättningar i form av
avgångsvederlag, avgångsbidrag (AGB) som utbetalats av
Arbetsmarknadens Försäkrings AB (AFA) och avgångsersättning
(AGE) som utbetalats av Trygghetsrådet på grund av driftsmässig
förändring inom ett företag inte ansetts vara sjukpenning- eller
pensionsgrundande. Samma bedömning har gjorts beträffande
förlorad arbetsförtjänst utbetalad av AMF-trygghetsförsäkring.
Riksförsäkringsverket anser att inkomstgarantin kan jämställas
med de ersättningar som exempelvis betalas ut av Trygghetsrådet,
och inkomstgarantin bör således vara varken pensions- eller
sjukpenninggrundande. Verket tillägger dock att en försäkrad kan
ha rätt att behålla sin anknytning till sjukpenningförsäkringen
av andra skäl. Detta gäller enligt verkets förskrifter (RFFS
1981:5) bl.a. en försäkrad som blir arbetslös och är anmäld som
arbetssökande på arbetsförmedling samt är beredd att anta
erbjudet arbete i en omfattning som svarar mot den fastställda
sjukpenninggrundande inkomsten. Denna rätt bibehålls så länge
den försäkrade är arbetssökande. Skulle den försäkrade bli sjuk
under perioden behåller han även då skyddet. Under en sådan
sjukperiod utbetalas kalenderdagsberäknad sjukpenning. Med
hänsyn härtill anser verket att anledning saknas att förändra
nuvarande lagstiftning i detta avseende.
SPV instämmer i vad riksförsäkringsverket anfört och
avstyrker således bifall till motionen.
Bestämmelser om pensionsgrundande inkomst finns i 11 kap.
lagen om allmän försäkring. Enligt 1 § grundas rätt till
tilläggspension på inkomst av förvärvsarbete. I princip för
varje år, varunder någon varit försäkrad enligt lagen, skall för
denne beräknas pensionsgrundande inkomst på grundval av hans
inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete under
året. I 2 § anges bl.a. att med inkomst av anställning avses den
lön i pengar eller skattepliktiga naturaförmåner som en
försäkrad har fått såsom arbetstagare i allmän eller enskild
tjänst. Såsom inkomst av anställning avses även vissa uppräknade
förmåner, t.ex. sjukpenning enligt samma lag.
I 3 kap. 2 § lagen om allmän försäkring anges att
sjukpenninggrundande inkomst är den årliga inkomst i pengar
eller skattepliktiga naturaförmåner som en försäkrad kan antas
komma att tills vidare få för eget arbete, antingen såsom
arbetstagare i allmän eller enskild tjänst (inkomst av
anställning) eller på annan grund (inkomst av förvärvsarbete).
Riksförsäkringsverket anser att inkomstgarantin kan jämställas
med t.ex. avgångsersättning som utbetalas av Trygghetsrådet och
således inte är pensionsgrundande. Utskottet vill därvid även
nämna att avgångsvederlag, som arbetsgivaren betalar till en
person i samband med att denne slutar sin anställning, i princip
anses som skadestånd. I praxis har dock den del av ersättningen
som motsvarar lön under skälig uppsägningstid betraktats som lön
i pengar och således utgjort pensionsgrundande inkomst. En
riksdagsledamot väljs emellertid för viss mandatperiod, och
ledamoten har i förväg kännedom om när uppdraget kan komma att
upphöra. Enligt utskottets mening kan därför inkomstgarantin
under viss tid inte jämställas med ersättning under
uppsägningstid. Inkomstgarantin utges dessutom även om
riksdagsledamoten själv väljer att inte kandidera vid ny
valperiod. Inkomstgarantin skulle enligt utskottets mening lika
gärna kunna betraktas som en pensionsförmån. Oavsett vilket
betraktelsesätt man bör anlägga, kan inkomstgarantin enligt
utskottets uppfattning med nuvarande regler inte anses utgöra
pensionsgrundande inkomst. Utskottet finner inte heller skäl för
riksdagen att särskilt förordna att inkomstgarantin skall vara
pensionsgrundande. Ett sådant förordnande skulle troligen
aktualisera en förändring även för andra grupper med liknande
förmåner, t.ex. förordnandepension för statsråd och verkschefer
m.fl. samt visstidspension till förtroendevalda i kommuner
och landsting.
Enligt gällande bestämmelser är inkomstgarantin inte heller
sjukpenninggrundande. Utskottet konstaterar att en ledamot som
uppbär inkomstgaranti har ett mycket gott skydd under sjukdom.
Dels kan ledamoten uppbära inkomstgaranti även under sjuktiden,
dels kan ledamoten på sätt riksförsäkringsverket anfört under
vissa förutsättningar ha kvar sin tidigare sjukpenninggrundande
inkomst och få sjukpenning beräknad efter den. Utskottet finner
därför inte skäl att föreslå en ändring av bestämmelserna.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf201.
Sjukpenninggrundande inkomst vid föräldraledighet
Inom sjukpenningförsäkringen finns regler till skydd för en
förälder som är helt eller delvis ledig för att vårda barn.
Särskilda regler finns även till skydd för en gravid kvinna.
Enligt 3 kap. 5 § lagen om allmän föräkring (AFL) får den
sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) inte sänkas för en gravid
kvinna som slutar förvärvsarbeta eller minskar sin arbetstid
tidigast sex månader före barnets faktiska eller beräknade
födelse. Enligt samma lagrum gäller vidare att under den tid en
förälder är helt eller delvis ledig för vård av barn får
förälderns SGI inte sänkas. Det gäller längst till dess barnet
fyller ett år. Motsvarande gäller även adoptivföräldrar vid
adoption av barn som inte fyllt tio år samt när någon tar emot
ett sådant barn i syfte att adoptera det. Då räknas
ettårsperioden fr.o.m. den dag föräldrarna får barnet i sin
vård. Om kvinnan vid ettårsperiodens utgång är gravid och
nedkomsten beräknas ske eller sker inom sex månader får SGI-n
inte sänkas enligt den förstnämnda bestämmelsen.
Riksförsäkringsverket har i allmänna råd 1989:4 rekommenderat
att en förälders SGI inte skall sänkas om det finns tillfälligt
hinder för förälderns återgång i arbete, t.ex. vid
semesterstängning. Vidare rekommenderas att SGI-n inte heller
sänks när en förälder från barnets ettårsdag i oavbruten följd
är ledig från sitt förvärvsarbete och uppbär hel
föräldrapenningförmån. Samma rekommendation gäller för förälder
som i oavbruten följd har förkortad arbetstid och uppbär
föräldrapenningförmån som minst svarar mot arbetstidens
nedsättning. Vid bedömningen av om föräldern i oavbruten följd
helt eller delvis har varit ledig med föräldrapenningförmån
beaktas inte sådan ledig tid som föräldern normalt har i sitt
arbete (t.ex. lördag--söndag).
I riksförsäkringsverkets föreskrifter (RFFS 1981:5) anges att
vid beräkning av SGI skall endast sådan inkomst beaktas som en
försäkrad kan antas komma att tills vidare åtnjuta av eget
arbete under minst sex månader i följd. Härav följer även att
SGI-n inte skall sänkas för en försäkrad som avbryter sitt
förvärvsarbete eller minskar sin arbetstid för kortare tid än
sex månader i följd.
Om förälderns SGI sänks beräknas ändock föräldrapenning enligt
en särskild beräkningsgrund fram till dess barnet är två år.
Även i sådant fall finns kompletterande regler om kvinnan åter
är gravid.
Bestämmelsen att en förälders SGI inte får sänkas under tid
föräldern är helt eller delvis ledig från förvärvsarbete för
vård av barn som inte uppnått ett års ålder infördes den 1
januari 1986. Före den tidpunkten gällde enligt verkets
föreskrifter (RFFS 1980:3) att föräldern fick behålla sin SGI
under föräldraledighet till dess barnet uppnått ett och ett
halvt års ålder. Detsamma gällde under den tid en förälder i
oavbruten följd var ledig och erhöll hel föräldrapenning eller
en andel därav som åtminstone svarade mot arbetstidens
nedsättning. Anledningen till att tiden för rätt att kvarstå i
SGI sänktes från 18 till 12 månader var att en kvinna som
stadigvarande började förvärvsarbeta i mindre omfattning än
tidigare under 18-månadersperioden annars kunde bli berättigad
till sjukpenning eller tillfällig föräldrapenning med högre
belopp än hennes inkomstbortfall gav anledning till (prop.
1984/85:78, SfU 12).
Barbro Sandberg och Kenth Skårvik anför i motion 1989/90:Sf341
att nuvarande bestämmelser medför att en förälder som efter det
barnet fyllt ett år endast tar ut halv föräldrapenning men är
helt ledig från arbetet för att vårda barnet får sin SGI sänkt.
Föräldern får således inte någon sjukpenning om han/hon blir
sjuk. Om föräldern återgår i arbete fastställs en ny SGI baserad
på den inkomst föräldern kan antas få i fortsättningen i detta
arbete. Därvid krävs att föräldern skall avse att ha denna
arbetsinkomst under minst sex månader. För en kvinna som då är
gravid med beräknad nedkomst inom sex månader fastställs därför
ingen SGI. Enligt motionärerna varierar dock tillämpningen av
bestämmelserna mellan olika försäkringskassor. Härtill kommer
att en kvinna som underlåter att tala om att hon är gravid kan
få en ny SGI. Motionärerna begär att riksförsäkringsverket får i
uppdrag att utreda om en ändring av 3 kap. 5 § AFL är
erforderlig.
Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från
riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet.
Riksförsäkringsverket anför att en förälder som efter
barnets ettårsdag är helt ledig från arbetet och uppbär halv
föräldrapenning inte längre har rätt att behålla sin SGI. När
föräldern återgår i sitt förvärvsarbete fastställs en ny SGI om
föräldern kan antas komma att få inkomst av eget arbete under
minst sex månader i följd eller av årligen återkommande arbete.
Försäkringskassan gör härvid en bedömning av förälderns avsikt
att arbeta i framtiden och av varaktigheten i
anställningsförhållandet. Enligt praxis fastställs
förälderns SGI beräknad på årsbasis i vissa fall även om
föräldern inte hinner arbeta sex månader före nästa förlossning.
Detta gäller om föräldern har för avsikt att fortsätta sitt
arbete i samma omfattning även efter barnledigheten. En sådan
bedömning görs också när en gravid kvinna ökar omfattningen av
sitt arbete kortare tid än sex månader före beräknad
förlossning. Inom riksförsäkringsverket utarbetas för närvarande
allmänna råd om SGI-A (av anställning), där bl.a. denna fråga
kommer att behandlas närmare. Rätten att få en ny SGI fastställd
är dock inte avhängig av frågan om kvinnan upplyser
försäkringskassan om sin förestående graviditet utan av om
hennes arbete är av stadigvarande eller tillfällig karaktär. När
försäkringskassan får kännedom om en kvinnas graviditet, t.ex.
när moderskapsintyg inkommer, utreder försäkringskassan hennes
SGI. Är beslutet felaktigt på grund av att det har fattats på
uppenbart felaktigt eller ofullständigt underlag kan kassan
ändra beslutet med stöd av 20 kap. 10 a § AFL.
Riksförsäkringsverket anför vidare att gällande bestämmelser i
3 kap. 5 § AFL infördes när föräldrapenning kunde utges under
360 dagar, varav 90 dagar enligt garantinivån. Genom att
föräldraförsäkringen därefter förändrats och byggts ut anser
verket att det finns skäl att göra en översyn av de aktuella
reglerna i 3 kap. 5 § AFL. Verket har för avsikt att ta
initiativ till en sådan översyn för att kartlägga behovet av
eventuella ändringar i reglerna.
Försäkringskasseförbundet, som inhämtat yttrande från
flertalet försäkringskassor, anför att det tycks förekomma en
viss olikhet i tillämpningen hos försäkringskassorna av
ifrågavarande bestämmelser. Reglerna uppfattas ibland också som
komplicerade och svåra att förstå för de försäkrade. Förbundet
anser därför att tillämpningen bör klargöras och om möjligt
förenklas och att detta lämpligast bör ske genom att
riksförsäkringsverket förtydligar sina tillämpningsföreskrifter.
Utskottet har i samband med att föräldraförsäkringen
förlängdes till 15 månader i sitt av riksdagen godkända
betänkande 1988/89:SfU12 behandlat en motion med begäran att
sjukpenningskydd för förälder skall föreligga under hela den tid
den försäkrade enligt lag är berättigad till hel
föräldraledighet, dvs. till dess barnet är ett och ett halvt år.
Utskottet noterade att enligt riksförsäkringsverkets
föreskrifter skulle en förälder som tar ut all föräldrapenning i
en sammanhängande period inte få sin SGI sänkt under denna tid.
Enligt utskottets uppfattning skulle därför utbyggnaden av
föräldraförsäkringen till 15 månader inte komma att medföra
något försämrat sjukpenningskydd för den föräldraledige under
sådana omständigheter. Utskottet var inte berett förorda att
även den, som efter föräldraledighet mer stadigvarande återgick
i förvärvsarbete men i mindre omfattning än tidigare, skulle ha
kvar sin SGI efter det barnet fyllt ett år. Utskottet förutsatte
emellertid att frågan om hur bestämmelserna om
sjukpenningskyddet skall regleras övervägs i samband med den
fortsatta utbyggnaden av föräldraförsäkringen.
Av riksförsäkringsverkets och Försäkringskasseförbundets
yttranden framgår att tillämpningen varierar mellan
försäkringskassorna när det gäller att fastställa SGI för en
förälder efter det barnet fyllt ett år. Med hänsyn härtill och
då även regleringen av sjukpenningskyddet bör utredas innan en
fortsatt utbyggnad sker av föräldraförsäkringen delar utskottet
riksförsäkringsverkets uppfattning att en översyn bör göras av
ifrågavarande bestämmelser i 3 kap. 5 § AFL.
Riksförsäkringsverket avser att ta initiativ till en sådan
översyn, och motion Sf341 blir därmed tillgodosedd. Någon
riksdagens åtgärd är därför inte erforderlig.
Vårdbidrag för handikappade barn
Vårdbidrag utges till förälder som vårdar barn under 16 års
ålder om barnet på grund av sjukdom, psykisk utvecklingsstörning
eller annat handikapp under minst sex månader är i behov av
särskild tillsyn och vård. Alltefter tillsyns- och vårdbehovets
omfattning och merkostnadernas storlek utges helt, halvt eller
en fjärdedels vårdbidrag. Helt vårdbidrag motsvarar hel
förtidspension till ensamstående jämte pensionstillskott. Av
vårdbidraget kan en viss del bestämmas som ersättning för
merkostnader. Vårdar föräldern flera handikappade barn som inte
fyllt 16 år grundas bedömningen av rätten till vårdbidrag på det
sammanlagda behovet av tillsyn och vård samt merkostnadernas
omfattning.
Vårdbidraget, med undantag för merkostnadsdelen, är
skattepliktig och pensionsgrundande inkomst för föräldern.
Vårdbidrag utges till förälder. I vårdbidragets
föräldrabegrepp innefattas, förutom biologiska föräldrar och
adoptivföräldrar, även den med vilken förälder är eller varit
gift eller har eller har haft barn, om de stadigvarande
sammanbor. Med förälder likställs även den som med
socialnämndens tillstånd har tagit emot ett utländskt barn för
vård och fostran i syfte att adoptera det. Om föräldrarna lever
åtskilda kan utbetalningen av vårdbidraget göras med hälften
till envar av dem om båda tar del i vården om barnet.
I motion 1989/90:Sf233 anför Björn Samuelson och Margó
Ingvardsson att föräldrar fritt kan välja vem av dem som skall
få vårdbidraget. Vårdbidraget kan även utges till en part i ett
äktenskap som inte är biologisk förälder till barnet.
Motionärerna anser att samma valfrihet borde gälla även om de
sammanboende inte är gifta, och de begär ett tillkännagivande
härom.
Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från
riksförsäkringsverket.
Riksförsäkringsverket anför inledningsvis att vid
bedömning av rätten till vårdbidrag utgår man från barnets vård-
och tillsynsbehov och inte vem som faktiskt vårdar barnet.
Vårdbidrag kan således utges även i de fall motionärerna tar upp
men beviljas då föräldern. Verket anför vidare att det
föräldrabegrepp som gäller inom vårdbidraget i princip är
detsamma inom hela socialförsäkrings- och skattelagstiftningen.
Det måste därför enligt riksförsäkringsverket finnas mycket
starka skäl för att bryta ut vårdbidraget ur detta komplex. En
utvidgning skulle också kunna tas till intäkt för att samtliga
personer, som bor tillsammans med föräldern och barnet, borde
kunna uppbära vårdbidrag för barnet. Beträffande tillfällig
föräldrapenning gäller dock att den som bor tillsammans med en
förälder under äktenskapsliknande förhållanden likställs med
förälder. Som skäl härför har anförts att den tillfälliga
föräldrapenningen är en tidsbegränsad förmån som avser
inkomstförlust vid vård av barn i akuta situationer. En utökning
av kretsen för vårdbidraget skulle enligt riksförsäkringsverket
leda till krav att ytterligare grupper borde vara
ersättningsberättigade. Riksförsäkringsverket anser därför att
det inte finns tillräckliga skäl att frångå det föräldrabegrepp
som för närvarande gäller beträffande vårdbidraget, och verket
avstyrker bifall till motionen.
Utskottet har förståelse för att det av skatte- och
pensionsskäl kan vara av intresse att vårdbidrag skall kunna
tillerkännas den som utan äktenskap eller gemensamma barn
sammanbor med en förälder. Utskottet anser emellertid att
föräldrabegreppet inom socialförsäkringen bör vara så enhetligt
som möjligt. Den utvidgning som skett vad gäller tillfällig
föräldrapenning avser som nämnts tillfälliga och akuta
situationer. En utvidgning av föräldrabegreppet i enlighet med
motionärernas förslag skulle även kunna leda till krav på en
ytterligare utvidgning av den ersättningsberättigade kretsen.
Som riksförsäkringsverket anfört kommer vårdbidrag att kunna
utges även i det fall motionärerna åberopar men då tillerkännas
föräldern. Med hänsyn härtill anser utskottet att det för
närvarande inte finns tillräckligt starka skäl för att utvidga
föräldrabegreppet på sätt motionärerna föreslagit. Motion Sf233
bör därför avslås.
Som ovan angivits skall vid bedömningen av rätt till
vårdbidrag förutom barnets vård- och tillsynsbehov även beaktas
sådana merkostnader som uppkommer på grund av barnets sjukdom
eller handikapp. Av vårdbidraget kan vidare en viss angiven del
bestämmas som ersättning för merkostnader. Denna ersättning
bestäms till följande procent av basbeloppet:
17 % om merkostnaderna uppgår till 17 men inte 34 % av
basbeloppet;
34 % om merkostnaderna uppgår till 34 men inte 50 %;
50 % om merkostnaderna uppgår till 50 men inte 65 %;
65 % om merkostnaderna uppgår till 65 % eller däröver.
Fr.o.m. den 1 januari 1991 höjs procentsatserna till 18, 36,
53 resp. 69 %.
I motion 1989/90:Sf288 av Sven-Gösta Signell och Gustav
Persson begärs ett tillkännagivande om behovet av att
merkostnadsdelen av vårdbidrag får bedömas efter schablonmässiga
normer. Detta beror på att försäkringskassorna har svårigheter
att beräkna merkostnadsdelen och att uträkningen är mycket
tidskrävande. Motionärerna anser att merkostnadsdelen bör kunna
fastställas till ett bestämt belopp för alla men att
vårdbidragsmottagaren själv bör få avgöra om han eller hon vill
utnyttja det schablonmässiga avdraget för merkostnader. Den
närmare utformningen av ett sådant system bör utredas.
Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från
riksförsäkringsverket och Försäkringskasseförbundet.
Riksförsäkringsverket anför att verket i augusti 1988
publicerat en uppföljningsrapport över försäkringskassornas
tillämpning av reglerna om en skattefri merkostnadsdel av
vårdbidraget (RFV redovisar 1988:9). Vid uppföljningen
konstaterades att sjukdomsbilden inom olika sjukdomsgrupper
skiftade kraftigt och att det därför var stora variationer i
merkostnaderna inom sjukdomsgrupperna. Med anledning härav
bedömdes då inte lämpligt att föreslå bestämmelser om att
merkostnadsdelen skulle fastställas enligt schablon.
Försäkringskassorna borde däremot, i stället för detaljerade
beräkningar av enskilda merkostnadsposter, göra en mera samlad
bedömning av merkostnaderna. Riksförsäkringsverket har därefter
utfärdat rekommendationer för försäkringskassorna i detta
avseende.
Riksförsäkringsverket framhåller i sitt yttrande att en
förutsättning för att en del av vårdbidraget skall vara
skattefri är att merkostnadsdelen nära ansluter till de faktiska
merkostnaderna för det handikappade barnet. Med nuvarande
regelkonstruktion skall bedömningen av rätten till vårdbidrag
grundas på det sammanlagda behovet av tillsyn och vård samt
merkostnadernas omfattning. Med hänsyn härtill och då
merkostnaderna inom samma sjukdomsgrupp varierar kraftigt är det
nödvändigt att göra en individuell bedömning inte bara vad avser
förälderns merarbete på grund av barnets sjukdom eller handikapp
utan också avseende merkostnadernas storlek.
Riksförsäkringsverket anför vidare att enligt uttalande i
lagförarbetena (prop. 1981/82:216, s. 43) bör merkostnaderna vid
en sammanvägning läggas i botten av det skälet att det är
möjligt att uttrycka dessa i exakt mått och att den medgivna
kostnadsersättningen skall anges särskilt i beslutet. Detta
medför att, i de fall merarbetet till följd av barnets vård- och
tillsynsbehov är av så stor omfattning som krävs för rätt till
helt vårdbidrag, en skattefri merkostnadsdel ändå fastställs om
merkostnaderna är av viss omfattning. Föräldern kan då gå miste
om ATP-poäng därför att merkostnaderna tar stor del av
vårdbidraget. Riksförsäkringsverket anser att det kan finnas
skäl överväga att ändra bestämmelserna så att föräldern i ett
sådant fall får välja om hela vårdbidraget skall vara
skattepliktigt och ATP-grundande eller om merkostnadsdel skall
fastställas. Däremot anser riksförsäkringsverket det
principiellt felaktigt att vårdbidragstagaren själv skall få
avgöra att hela vårdbidraget skall vara ATP-grundande i det fall
vårdbidraget till betydande del grundas på merkostnader.
Riksförsäkringsverket uppger att verket nu kommer att göra en
mera djupgående utvärdering av försäkringskassornas tillämpning
av vårdbidragsreglerna och merkostnadsbedömningarna. Om det
visar sig att stora svårigheter kvarstår att rättvist tillämpa
reglerna, kommer riksförsäkringsverket att pröva frågan om
erforderliga regelförändringar.
Försäkringskasseförbundet anför att det många gånger är
tidskrävande och förenat med bedömningssvårigheter att hantera
vårdbidragsärendena. Detta gäller för hela ärendet och
inte enbart merkostnadsdelen. Eftersom det är fråga om
skälighetsbedömningar fattas också beslut i dessa ärenden av
socialförsäkringsnämnderna. En bedömning efter schablonmässiga
normer skulle naturligtvis innebära en avsevärd förenkling men
enligt förbundets mening är det -- främst från rättvisesynpunkt
-- inte en tillfredsställande lösning på de svårigheter som kan
finnas. Förbundet anser i stället att ytterligare insatser kan
göras på utbildningsområdet för att förbättra och underlätta
handläggningen av och besluten i dessa ärenden. Med ökade
kunskaper om olika funktionsnedsättningar kan bedömningarna
underlättas men även försäkringskassans möjligheter att ge
föräldern vägledning och råd vid ansökningstillfället så att
beslutsunderlaget blir fullödigare. Decentraliseringen av
vårdbidragsärenden vid försäkringskassorna understryker
ytterligare utbildningsbehovet.
Utskottet erinrar om att möjligheten att fastställa en
särskild merkostnadsdel infördes den 1 januari 1983.
Departementschefen anförde därvid i proposition 1981/82:216
bl.a. att en skattefri merkostnadsersättning som en del av
vårdbidraget måste beräknas individuellt för att det avsedda
syftet med skattefrihet skulle kunna tillgodoses. En generell
skattefri merkostnadsdel lika för alla skulle inte ge någon
anpassning av förmånen till familjens kostnader till följd av
handikappet. Departementschefen delade den åsikt som framförts
av riksskatteverket, att en förutsättning för skattefriheten var
att kostnadsersättningen så nära som möjligt anslöt till den
faktiska situationen och de verkliga merutgifter familjen kunde
antas få för vården av det handikappade barnet.
Hanteringen av vårdbidragsärendena tycks vara tidskrävande och
innefatta svåra bedömningar för försäkringskassorna. Utskottet
anser det därför lämpligt att riksförsäkringsverket gör en
fördjupad utvärdering av försäkringkassornas tillämpning av
vårdbidragsärenden. Frågan om beräkningen av merkostnadsdelen
bör schabloniseras eller kan underlättas på annat sätt bör
därför anstå i avvaktan på denna utvärdering.
Vårdbidragsreglerna kan även komma att beröras av 1989 års
handikapputredning. Utredningen har i betänkandet (SOU 1990:19)
Handikapp och välfärd? -- En lägesrapport (s. 336) bl.a. angivit
att utredningen i det fortsatta arbetet även bör överväga hur
ATP-systemet fungerar för föräldrar som vårdar svårt
handikappade barn.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf288.
Social grundtrygghet
Utskottet behandlar i detta avsnitt tre motioner om social
grundtrygghet i olika avseenden.
Kersti Johansson m.fl. anför i motion 1989/90:Sf370 att
kvinnor främst arbetar inom vård, service och kontorsyrken och
därför oftast har lägre löner än män. De arbetar också oftare
deltid. Våra sociala trygghetssystem är kopplade till
lönearbete, och det är enligt motionärerna inte acceptabelt att
i dessa bygga in orättvisor som beror på arbetsmarknadens
utseende och sociala förhållanden som i mycket är ett arv från
ett samhälle med andra attityder till och värderingar av
kvinnors arbete. De sociala trygghetssystemen bör därför i
större utsträckning utgå från grundtrygghetsprincipen med
möjlighet till individuell påbyggnad av det sociala skyddet.
Motionärerna begär i yrkande 1 ett tillkännagivande om att
målsättningen måste vara att utveckla de nuvarande
trygghetssystemen i denna riktning. Även i motion 1989/90:Sf372
yrkande 1 av Gunilla André och Karin Starrin begärs ett
tillkännagivande om en sådan grundtrygghetsprincip.
Vidare föreslår Ann-Cathrine Haglund och Margareta Gard i
motion 1989/90:Sf269 att föräldraförsäkringen och det av
moderata samlingspartiet föreslagna vårdnadsbidraget
kompletteras med en rätt till utfyllnad av inkomsten upp till en
viss minimistandard. En sådan utfyllnad skulle bli ett slags
trygghetsgaranti för ensamboende mammor som i dag har en svår
situation, såväl ekonomiskt som i andra avseenden. De skulle
därigenom kunna avstå från förvärvsarbete helt eller delvis
under någon tid för att i stället ta hand om barnen. Även andra
småbarnsfamiljer med utsatt ekonomi skulle ha rätt till sådan
trygghetsgaranti. Trygghetsgarantin skulle samtidigt innebära
ett erkännande av att vård av egna barn i hemmet är ett
värdefullt arbete. Motionärerna anser att regeringen bör lägga
fram förslag i enlighet med det anförda.
Utskottet anser att den för socialförsäkringen bärande
principen, nämligen att socialförsäkringsförmånerna i huvudsak
skall vara inkomstrelaterade, bör gälla även fortsättningsvis.
Vad gäller pensionsförmånerna vill utskottet erinra om att
pensionsberedningen (dir. 1984:42) gör en omfattande översyn av
pensionssystemet, där även kvinnornas situation torde komma att
beaktas. Pensionsberedningen beräknas avge sitt slutbetänkande i
november 1990. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motionerna Sf370 yrkande 1 och Sf372 yrkande 1.
Utskottet är inte heller berett tillstyrka införandet av ett
sådant trygghetssystem som förordas i motion Sf269. Utskottet
vill dock erinra om att de ensamboende föräldrarnas och andra
vårdnadshavares ekonomiska situation har uppmärksammats av 1987
års underhållsbidragskommitté. I betänkandet (SOU 1990:8)
Samhällsstöd till underhållsberättigade barn har kommittén
redovisat olika modeller som tänkbara ersättningar till
bidragsförskottssystemet. Kommittén har i maj 1990 avgivit sitt
slutbetänkande (SOU 1990:48) med samma namn, del III, som bl.a.
innehåller en redogörelse för situationen för särlevande
föräldrar med särskilt låga inkomster. Betänkandena är för
närvarande föremål för beredning inom regeringskansliet.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf269.
Övriga motionsyrkanden
Utskottet behandlar under detta avsnitt några motionsyrkanden
om olika pensionsfrågor men även rehabiliteringsfrågor.
I motion 1989/90:Sf11 yrkande 2 redovisar Karin Israelsson
m.fl. ett system med höjd grundpension som syftar till att
garantera alla pensionärer en rejäl grundtrygghet och att finna
former som gör skattesystemet smidigare. I ett sådant system
förs folkpension, pensionstillskott, de särskilda skattereglerna
för pensionärer, det kommunala bostadstillägget samt delar av
ATP samman till en pensionsform, en grundpension. Motionärerna
anser att alla pensionärer bör tillförsäkras en grundtrygghet
motsvarande ca 85000 kr. (1989 års penningvärde).
Pensionärernas inkomster skall beskattas enligt samma regler som
övriga inkomsttagares. Grundpensionen utgår lika för alla men en
inkomstrelaterad pension kan utgå utöver grundpensionen på samma
sätt som nuvarande ATP. Motionärerna anser att regeringen bör
lägga fram förslag om en förstärkt grundpension enligt dessa
riktlinjer. Motionärerna begär vidare i yrkande 3 att de som
tidigare hade begärt undantagande från ATP-systemet, s.k.
undantagandepensionärer, fr.o.m. den 1 januari 1990 skall
erhålla pensionstillskott efter samma principer som andra
pensionärer. I yrkande 4 begärs slutligen att kommunalt
bostadstillägg (KBT) fr.o.m. den 1 juli 1990 inte skall
reduceras till följd av inkomst av rörelse och
jordbruksfastighet. Även Carl Bildt m.fl. begär i motion
1989/90:Sf12 yrkande 2 en sådan förändring av KBT, dock utan
angivande av tidpunkt.
Utskottet har under föregående riksmöte vid ett flertal
tillfällen behandlat motionsyrkanden om höjd grundpension,
senast i det av riksdagen godkända betänkandet 1989/90:SfU20.
Utskottet konstaterade därvid att de pensionärer som hade låga
inkomster föreslogs få en höjning av vissa pensionsförmåner, och
utskottet var inte berett att i det sammanhanget förorda en
ytterligare höjning av dessa förmåner. Eftersom då behandlade
motionsyrkanden förutsatte förändringar i pensionssystemet ansåg
utskottet vidare att resultatet av pensionsberedningens arbete
borde avvaktas.
Utskottet anser att riksdagen bör vidhålla sin tidigare
uppfattning att pensionsberedningens arbete, som beräknas vara
avslutat i november 1990, bör avvaktas. Utskottet avstyrker
därför bifall till motion Sf11 yrkande 2.
Utskottet noterar vidare att enligt beslut av riksdagen (prop.
1989/90:148, SfU20, rskr. 347) får undantagandepensionärerna
fr.o.m. den 1 juli 1990 pensionstillskott efter samma principer
som andra pensionärer, dvs. med avräkning endast av faktiskt
utgående tilläggspension. Yrkande 3 i motion Sf11 får därför
anses tillgodosett.
På förslag i proposition 1989/90:145 beslöt riksdagen
samtidigt (1989/90:SfU20, rskr. 347) om ändrade regler för
inkomstprövningen för KBT, vilka gäller fr.o.m. den 1 januari
1991. Bl.a. beslöts att för ålderspensionärer skall vid
inkomstberäkningen inte tas med vad som i det nya skattesystemet
kallas för inkomst av aktiv näringsverksamhet. Begreppet
näringsverksamhet ersätter bl.a. de tidigare inkomstslagen
rörelse och jordbruksfastighet. Utskottet anser att motionerna
Sf11 yrkande 4 och Sf12 yrkande 2 får anses tillgodosedda genom
denna förändring.
Bengt-Ola Ryttar m.fl. anför i motion 1989/90:Sf327 yrkande 1
att det är angeläget att ett förändrat system för s.k.
arbetsmarknadspensionering införs där arbetsgivarna måste ta ett
betydligt större ekonomiskt ansvar. Regeringen bör snarast
återkomma till riksdagen med förslag om förtidspensionering av
äldre där hela problematiken behandlas i ett sammanhang, och
motionärerna begär ett tillkännagivande härom.
Förtidspension enligt lagen om allmän försäkring kan bl.a.
beviljas av arbetsmarknadsskäl. Därvid krävs att arbetstagaren
har uppnått 60 års ålder samt till följd av arbetslöshet har
fått ersättning från erkänd arbetslöshetskassa under den längsta
tid sådan ersättning kan utgå, 450 dagar, eller har fått kontant
arbetsmarknadsstöd (KAS) under 450 dagar. Vidare krävs att hans
möjlighet att bereda sig fortsatt inkomst genom sådant arbete
som han tidigare utfört eller genom annat för honom tillgängligt
arbete är nedsatt med minst hälften och nedsättningen kan anses
varaktig.
Riksdagen har under våren 1990 (prop. 1989/90:62, SfU12, rskr.
185) upphävt bestämmelserna om förtidspension av
arbetsmarknadsskäl fr.o.m. den 1 oktober 1991. För arbetstagare
som har blivit uppsagda på grund av arbetsbrist före den 1
januari 1990 gäller dock de nuvarande bestämmelserna. Utskottet
underströk därvid vikten av att -- som förutskickats i
propositionen -- kraftfulla arbetsmarknadspolitiska åtgärder
sätts in för äldre arbetstagare som blir arbetslösa och har sin
arbetsförmåga kvar. Utskottet utgick vidare från att regeringen
under den tid som återstår till dess förändringen träder i kraft
följer utvecklingen på arbetsmarknaden och, om det kan förutses
att förändringen skulle kunna få konsekvenser som inte är
förenliga med de intentioner som nu ligger bakom förslaget, tar
initiativ till sådana åtgärder som kan vara påkallade i
arbetsmarknadspolitiskt hänseende. Utskottet anser att yrkande 1
i motion Sf327 får anses tillgodosett med vad utskottet sålunda
tidigare uttalat.
I motion 1989/90:Sf351 anför Nils Nordh m.fl. att det under
senare år på flera platser i landet har startats verksamheter
som syftar till att habilitera/rehabilitera förtidspensionärer,
och motionärerna nämner som exempel att landstinget i samarbete
med kommunen bedriver ett arbetskooperativ i Jönköping för
psykiskt handikappade som vårdas vid psykiatrisk
öppenvårdsmottagning. Deltagarna, som först fått genomgå en
ettårig folkhögskoleutbildning, får lön för sitt arbete med 5
kr. per timme. Arbetsinkomsten minskar dock såväl det extra
avdraget vid beskattningen som det kommunala bostadstillägget.
Motionärerna anser därför att de förtidspensionärer som trots
viss arbetsinkomst har rätt till pension bör jämställas med
ålderspensionärer vid beräkning av bl.a. KBT för att inte
rehabiliteringsåtgärder skall motverkas, och motionärerna begär
ett tillkännagivande härom.
I motion 1989/90:Sf250 yrkande 8 anför Bengt Westerberg m.fl.
att många utvecklingsstörda som arbetar på dagcenter eller annan
alternativ verksamhet inom kommuner och företag utför ett arbete
där huvudmannen i många fall uppbär en intäkt. Det vore därför
lämpligt att viss del av pensionen i rehabiliterande syfte
betalas som lön, och motionärerna begär att regeringen lägger
fram förslag härom.
I de båda motionerna tas upp viktiga aspekter på
rehabiliteringsverksamhet. Utskottet anser emellertid att
frågorna bör avgöras i ett vidare sammanhang. I första hand bör
regeringens kommande förslag om rehabilitering avvaktas men det
kan även tänkas att 1989 års handikapputredning kan komma att
beröra liknande frågeställningar. Vad gäller motion Sf351 vill
utskottet tillägga att det extra avdraget för pensionärer vid
beskattningen har avskaffats fr.o.m. den 1 januari 1991 (prop.
1989/90:110, SkU30, rskr. 356). I stället införs ett särskilt
grundavdrag som inte reduceras på grund av inkomst av eget
arbete vare sig för förtids- eller ålderspensionärer.
Något uttalande från riksdagens sida bör därför inte göras med
anledning av motionerna Sf351 och Sf250 yrkande 8.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande riksdagsledamöternas inkomstgaranti
att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf201,
2. beträffande SGI vid föräldraledighet
att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf341,
res. 1 (m, fp, c)
3. beträffande föräldrabegreppet vid vårdbidrag
att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf233,
res. 2 (v, mp)
4. beträffande vårdbidragets merkostnadsdel
att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf288,
5. beträffande social grundtrygghet
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf269,
1989/90:Sf370 yrkande 1 och 1989/90:Sf372 yrkande 1,
8. beträffande inkomstprövningen för KBT
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf11 yrkande 4 och
1989/90:Sf12 yrkande 2,
9. beträffande arbetsmarknadspensionering
att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf327 yrkande 1,
10. beträffande rehabilitering
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf250 yrkande 8 och
1989/90:Sf351.
res. 4 (fp)
Stockholm den 23 oktober 1990
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Doris Håvik
Närvarande:
Doris Håvik (s), Gullan Lindblad (m), Ulla Johansson (s), Sigge
Godin (fp), Karin Israelsson (c), Lena Öhrsvik (s), Margit
Gennser (m), Nils-Olof Gustafsson (s), Ingegerd Elm (s),
Margareta Persson (s), Barbro Sandberg (fp), Rune Backlund (c),
Margó Ingvardsson (v), Ragnhild Pohanka (mp), Maud Björnemalm
(s), Christina Pettersson (s) och Bertil Persson (m).
Reservationer
1. SGI vid föräldraledighet (mom.2)
Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c),
Margit Gennser (m), Barbro Sandberg (fp), Rune Backlund (c) och
Bertil Persson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar
med "Av riksförsäkringsverkets" och slutar med "anses
tillgodosedd." bort ha följande lydelse:
Av riksförsäkringsverkets och Försäkringskasseförbundets
yttranden framgår att tillämpningen varierar mellan
försäkringskassorna när det gäller att fastställa SGI för en
förälder efter det barnet fyllt ett år. Med hänsyn härtill delar
utskottet riksförsäkringsverkets uppfattning att en översyn bör
göras av bestämmelserna i 3 kap. 5 § AFL. Även om
riksförsäkringsverket avser att ta initiativ till en sådan
översyn, anser utskottet att verket bör erhålla regeringens
uppdrag att omgående göra denna översyn. Det anförda bör
riksdagen med bifall till motion Sf341 ge regeringen till känna.
dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
2. beträffande SGI vid föräldraledighet att riksdagen
med bifall till motion 1989/90:Sf341 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Föräldrabegreppet vid vårdbidrag (mom.3)
Margó Ingvardsson (v) och Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar
med "Utskottet har" och på s. 10 slutar med "därför avslås."
bort ha följande lydelse:
Förutom till biologiska föräldrar och adoptivföräldrar kan
vårdbidrag utges till den med vilken förälder är eller varit
gift eller har eller har haft barn, om de stadigvarande
sammanbor. Utskottet anser att även den som utan att vara gift
stadigvarande sammanbor med förälder skall ha rätt att uppbära
vårdbidraget. Detta bör med bifall till motion Sf233 ges
regeringen till känna.
dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
3. beträffande föräldrabegreppet vid vårdbidrag att
riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf233 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Höjd grundpension (mom.6)
Karin Israelsson och Rune Backlund (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s.13
börjar med "Utskottet har" och på s. 14 slutar med "yrkande 2."
bort ha följande lydelse:
Dagens pensionssystem leder med nuvarande regler om bl.a.
pensionstillskott och KBT till synnerligen höga marginaleffekter
för personer med låg pension. Det är enligt utskottets mening
därför nödvändigt att införa ett system med avsevärt höjd
grundpension, så att även folkpensionärer kan betala skatt
enligt den normala skatteskalan och ändå ha en
tillfredsställande levnadsstandard. I motion Sf11 yrkande 2
föreslås att alla pensionärer bör tillförsäkras en grundtrygghet
inom ATP-systemet motsvarande ca 85000 kr. om året i 1989 års
penningvärde. För inkomster över 4,5 basbelopp skulle pension
dessutom utgå på samma sätt som nuvarande ATP. Pensionstillskott
och KBT skulle därmed kunna avvecklas. Utskottet anser att
regeringen bör lägga fram förslag om en förstärkt grundpension i
enlighet med dessa riktlinjer. Det anförda bör med bifall till
motion Sf11 yrkande 2 ges regeringen till känna.
dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
6. beträffande höjd grundpension att riksdagen med
bifall till motion 1989/90:Sf11 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Rehabilitering (mom.10)
Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15
börjar med "I de" och slutar med "yrkande 8." bort ha följande
lydelse:
I enlighet med vad motionärerna i motion Sf250 anfört utför
utvecklingsstörda som arbetar vid dagcenter eller liknande i
många fall ett arbete som ger huvudmannen för verksamheten en
intäkt. Utskottet delar motionärernas uppfattning att det därför
vore lämpligt att viss del av pensionen i rehabiliterande syfte
betalas som lön, och regeringen bör snarast lägga fram förslag
härom. Det anförda bör med bifall till motion Sf250 yrkande 8
ges regeringen till känna.
dels att moment 10 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
10. beträffande rehabilitering att riksdagen med bifall
till motion 1989/90:Sf250 yrkande 8 och med avslag på motion
1989/90:Sf351 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
Särskilda yttranden
1. Social grundtrygghet
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)
anför:
När våra nuvarande socialförsäkringssystem fick sin
huvudsakliga utformning på 1950-talet, men även därefter,
inriktades intresset mer på de praktiska lösningarna än på en
inträngande analys av grundläggande principiella frågor. De
tröskeleffekter i socialförsäkringssystemen som med rätta
kritiseras och de många krav på regeländringar som aktualiseras
för att tillgodose olika rättvisekrav utgör endast symtom på att
det är hög tid att ägna de principiella frågeställningarna ett
större intresse. Detta bör inte minst observeras nu, när
socialförsäkringssystemen måste förändras på grund av de allt
tydligare strukturfelen. Rågången mellan de olika principerna
måste klargöras inför de stora systemändringar som obönhörligen
kommer att bli nödvändiga, och vi återkommer till detta i annat
sammanhang.
2. Social grundtrygghet
Karin Israelsson och Rune Backlund (båda c) anför:
I motionerna Sf370 och Sf372 anförs att de sociala
trygghetssystemen i större utsträckning bör utgå från
grundtrygghetsprincipen med möjlighet till individuell påbyggnad
av det sociala skyddet. Vi har under föregående riksmöte hävdat
denna princip i skilda sammanhang vid behandling av
socialförsäkringssystemet, och vi finner därför inte anledning
att nu reservera oss till förmån för motionerna.