I betänkandet behandlas regeringens proposition 1990/91:14 om
ansvaret för service och vård till äldre och handikappade m.m.
och de motioner som väckts med anledning av propositionen.
Dessutom behandlas ett trettiotal motionsyrkanden från den
allmänna motionstiden 1990 om äldreomsorg.
I syfte att åstadkomma en klarare ansvarsfördelning när det
gäller service och vård till äldre och handikappade föreslår
utskottet att kommunerna åläggs en skyldighet att inrätta
särskilda boendeformer för service och omvårdnad för dem som
behöver det. I kommunernas skyldighet skall ingå att
tillhandahålla servicebostäder, gruppboenden, ålderdomshem och
lokala sjukhem. Kommunerna får även en vidgad skyldighet att
inrätta dagverksamheter som komplement till annat stöd i det
egna boendet. Kommunernas skyldigheter föreslås reglerade i
socialtjänstlagen (1980:620).
Utskottet föreslår vidare att kommunerna den 1 januari 1992
från landstingskommunerna skall överta ansvaret för och driften
av de sjukhem och andra vårdinrättningar i kommunen som
inrättats för somatisk långtidssjukvård och som huvudsakligen
har kommunen eller en del av kommunen som upptagningsområde. Om
en kommun och en landstingskommun är överens om det eller om det
finns särskilda skäl behöver dock inte något övertagande ske. En
kommun och en landstingskommun kan den 1 januari 1992 eller
senare komma överens om att ta över även andra vårdinrättningar
för långtidssjukvård. När en kommun har tagit över ett sjukhem
kommer det att räknas som en särskild boendeform enligt
socialtjänstlagen.
Utskottet föreslår också att kommunerna skall vara skyldiga
att bedriva sjukvård i de särskilda boendeformerna och
bostäderna. Sjukvården omfattar dock inte insatser av läkare.
Kommunerna får också befogenhet att bedriva hemsjukvård. En
kommun kan komma överens med ett landsting om att ta över hela
ansvaret för hemsjukvården i kommunen. Utskottet framhåller att
det på sikt är angeläget att kunna hålla ihop all hemtjänst och
hemsjukvård. Det nu föreliggande förslaget bör därför inte ses
som en slutgiltig lösning. Kommunernas hälso- och
sjukvårdsansvar föreslås reglerat i hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763).
Utskottet anför i betänkandet att det är värdefullt att det
finns enskilda alternativ när det gäller driften av olika
verksamheter. Enligt utskottet är det viktigt att det inte finns
regler som diskriminerar vård i enskild regi.
Huvudmannaskapsreformen föreslås träda i kraft den 1 januari
1992.
För att fullgöra kommunens uppgifter inom socialtjänsten skall
enligt socialtjänstlagen i varje kommun finnas en socialnämnd.
Vissa undantag från bestämmelsen finns när det gäller kommuner
som har inrättat s.k. lokala organ och kommuner som är s.k.
frikommuner. Utskottet anser att kommunerna bör ha en större
frihet när det gäller den kommunala organisationen på det
sociala området. Det är enligt utskottet särskilt betydelsefullt
att kommunerna vid genomförandet av huvudmannaskapsreformen kan
välja den nämndorganisation som bäst passar de lokala
förutsättningarna. Socialnämnden bör enligt utskottet således
inte längre vara en obligatorisk kommunal nämnd utan en
fakultativ specialreglerad nämnd. Även ledningen av den
kommunala hälso- och sjukvården bör enligt utskottet utövas av
den eller de nämnder som kommunfullmäktige bestämmer.
Landstingen har i dag ansvaret att tillhandahålla tekniska
hjälpmedel. Införandet av ett kommunalt hälso- och
sjukvårdsansvar medför en skyldighet för kommunen att
tillhandahålla enkla tekniska hjälpmedel. Utskottet anser det
befogat att varna för den uppsplittring av ansvaret som följer
av att både landstingen och kommunerna får ansvar för
handikapphjälpmedel. Enligt utskottet måste det vara en strävan
att så långt möjligt hålla samman ansvaret för
hjälpmedelsförsörjningen. Den lösning som nu föreslås bör därför
enligt utskottet inte ses som en slutlig lösning av frågan.
Utskottet anser att en parlamentarisk utredning bör få i uppdrag
att överväga vilka åtgärder som kan behöva vidtas på
hjälpmedelsområdet i och med att ett kommunalt hälso- och
sjukvårdsansvar införs. Även statens ansvar för
hjälpmedelsförsörjningen bör enligt utskottet övervägas.
Utskottet föreslår ett tillkännagivande om detta till
regeringen.
Den föreslagna huvudmannaskapsreformen syftar till att
kommunerna skall få ett samlat ansvar för långvarig service och
vård för de äldre. För att reformen skall kunna få den avsedda
verkan är det enligt utskottet nödvändigt att också införa ett
betalningsansvar för kommunerna. Regeringen föreslår i
propositionen att ett obligatoriskt kommunalt betalningsansvar
införs som omfattar den somatiska långtidssjukvård för vilken
kommunen inte får ett verksamhetsansvar. Utskottet föreslår ett
obligatoriskt betalningsansvar som även innefattar vården av
medicinskt färdigbehandlade patienter inom akutsjukvården. De
medicinskt färdigbehandlade inom akutsjukvården har vid
inventeringar som gjorts av Landstingsförbundet befunnits uppgå
till ca 4 000. En kommun och ett landsting skall enligt
utskottet också kunna komma överens om ett utvidgat kommunalt
behandlingsansvar som innefattar psykiatrisk långtidssjukvård
med omvårdnadsinriktning och hemsjukvård som är knuten till
sjukhus för långtidssjukvård.
Betalningsansvaret för den somatiska långtidssjukvården
inträder fem vardagar efter det att landstinget till kommunen
har anmält att personen är inskriven eller skall skrivas in vid
en vårdinrättning för långtidssjukvård hos kommunen. För den
somatiska korttidssjukvården inträder betalningsansvaret dagen
efter det att landstinget anmält att en patient är medicinskt
färdigbehandlad. Bedömningen att en patient är medicinskt
färdigbehandlad skall göras av en läkare. En förutsättning för
att betalningsansvaret skall inträda dagen efter anmälan är att
landstinget och kommunen minst fem dagar dessförinnan har inlett
en gemensam vårdplanering för patienten. Om någon gemensam
vårdplanering inte alls kommer till stånd inträder
betalningsansvaret enligt utskottets förslag fem dagar efter
anmälan.
Den ersättning som kommunen skall betala till landstinget för
långtidssjukvården skall enligt utskottet motsvara
landstingskommunens genomsnittliga årliga självkostnad.
Kommunerna och landstingen kan dock komma överens om andra
beräkningsgrunder. För korttidssjukvården skall kommunens
ersättning till landstinget motsvara den genomsnittliga
kostnaden i riket för den omvårdnad som patienten erhåller på
kliniken. Utskottet anser att denna kostnad år 1992 skall
fastställas till 1 800 kr. per vårddag.
Den förändrade uppgiftsfördelningen mellan kommuner och
landsting kan beräknas få till följd att drygt 20 miljarder
kronor förs över från landstingen till kommunerna. I
propositionen föreslås att de ekonomiska konsekvenserna av
huvudmannaskapsreformen skall regleras genom en kombination av
förändringar i kommuners och landstings skattesatser,
skatteutjämningssystemet samt statens bidrag till kommuner och
landsting. Utskottet har inga principiella invändningar mot
detta. Resurser motsvarande de nettokostnader som landstingen
avlastas genom den föreslagna huvudmannaskapsreformen skall
således föras över till kommunerna. Utskottet uppskattar den
totala kostnaden för betalningsansvaret för korttidssjukvården
till 2,34 miljarder kronor. När det gäller betalningsansvaret
för den somatiska korttidssjukvården föreslår utskottet att
kommunerna genom den centrala regleringen kompenseras till ca 70
% av kostnaderna. Under en treårsperiod kompenseras kommunerna
med ett särskilt statsbidrag som beräknas till 1,5 miljarder
kronor.
Vissa kommuner och landsting kan vara intresserade av att föra
över hela primärvården till primärkommunerna. Utskottet anser
att en försöksverksamhet med primärkommunalt ansvar för
primärvården bör inledas. Det förutsätts att kommunen och
landstinget gemensamt ansöker om att få delta i
försöksverksamhet. Utskottet framhåller att försöksverksamheten
måste vara så upplagd att den dels garanterar den enskildes rätt
till god vård på lika villkor, dels kan utvärderas av regering
och riksdag. Det bör enligt utskottet inte ankomma på regeringen
utan på socialstyrelsen att bedöma om kommunernas och
landstingens uppläggning av försöksverksamheten uppfyller de
krav som utskottet har uppställt.
Utskottet framhåller i betänkandet nödvändigheten av att
kommuner och landsting på ett helt annat sätt än tidigare måste
prioritera utbyggnaden av olika boendeformer. Utskottet nämner
därvid särskilt behovet av gruppboende för senildementa och för
utvecklingsstörda. Andra eftersatta grupper är enligt utskottet
de psykiskt sjuka och de fysiskt handikappade.
Utskottet anser att regelsystemet -- låneregler och
statsbidragsbestämmelser -- för gruppboende för senildementa bör
ses över och sådana lösningar sökas att ett decentraliserat
beslutsfattande möjliggörs. I princip bör samma bestämmelser
gälla för sådana gruppboenden som för ålderdomshem, men vissa
krav såsom kraven på att det i varje rum skall finnas
kokmöjligheter och att entrén till bostaden inte får vetta mot
gemensamma utrymmen bör enligt utskottet kunna efterges.
Utskottet föreslår att 300 milj.kr. per år under fem år,
totalt 1,5 miljarder kronor skall avsättas till stimulansbidrag
till gruppboende för åldersdementa och psykiskt
utvecklingsstörda.
Utskottet föreslår även ett motsvarande stimulansbidrag om
totalt 0,5 miljarder kronor för att stimulera utbyggnaden av nya
boendeformer för psykiskt sjuka och fysiskt handikappade.
Kommunerna kommer i och med huvudmannaskapsreformen att ta
över sjukhem och motsvarande vårdinrättningar från landstingen.
Utskottet framhåller nödvändigheten att boendestandarden på
sådana inrättningar liksom i vissa ålderdomshem förbättras.
Utskottet föreslår därför att en miljard kronor under en
femårsperiod skall avsättas till utbyggnad och ombyggnad av
institutioner så att alla som önskar det skall kunna få bo i ett
eget rum.
Den centrala ekonomiska regleringen av huvudmannaskapsreformen
ger inte kommunerna full täckning för deras kostnader för
betalningsansvaret inom den somatiska korttidssjukvården.
Utskottet föreslår att kommunerna under en treårsperiod
kompenseras med ett statsbidrag om 1,5 miljarder kronor. Under
år 1992 utgår statsbidraget med 700 milj.kr. för att under de
efterföljande två åren trappas av. Under åren 1993 och 1994
utgår statsbidraget med 500 resp. 300 milj.kr.
Ett viktigt syfte med införandet av ett kommunalt
betalningsansvar för medicinskt färdigbehandlade är att öka
sjukvårdens kapacitet och hjälpa de patienter som för närvarande
väntar på operation eller annan behandling. För att nedbringa
kötiden krävs enligt utskottet koncentrerade insatser. Utskottet
föreslår att landstingen och de landstingsfria kommunerna
övergångsvis skall tillföras ett särskilt statsbidrag på 500
milj.kr. under år 1992.
Den föreslagna reformen kommer att beröra ca 40 000 anställda
inom landstingen. Betydligt fler kommunalt anställda berörs
också. Utskottet konstaterar att genomförandet av reformen
förutsätter utbildning av och viss information till berörd
personal. Utskottet anser det vara till fördel om insatserna
delvis kan integreras med den ordinarie vidareutbildning och
fortbildning som bedrivs av kommuner och landsting. Utskottet
föreslår ett statligt stöd till utbildningsinsatserna på 500
milj.kr.
Utskottets m- och c-ledamöter reserverar sig mot den
föreslagna huvudmannaskapsreformen. Reformen löser inte de
centrala frågorna, nämligen en god och värdig vård för de äldre.
Än mindre gäller detta för de handikappade. Konsekvenserna av
reformen är enligt reservanterna mycket svåröverskådliga.
Reservanterna framhåller därvid särskilt reformens ekonomiska
följder. Problemen måste enligt reservanterna bearbetas från de
rätta utgångspunkterna. Statsmakterna måste initiera en
ordentlig översyn av sjukvårdens finansiering och verksamhet.
Detta är nödvändigt för att den enskildes vilja skall kunna
sättas i centrum och för att garantera vård i tid. Reservanterna
framhåller att det måste ges en vidgad valfrihet och ett ökat
utrymme för individens egna beslut inom den sociala
tjänstesektorn.
M- och c-ledamöterna föreslår att regeringen snarast låter
utreda ett nytt finansieringssystem med beaktande av de olika
tekniska principlösningar som har lagts fram i partimotionerna
(m, fp, c). Reservanterna anser att de lösningar som finns i
andra länder -- Tyskland, Schweiz och Canada m.fl. -- bör
studeras under utredningsarbetet för att utröna om sådana
system, under anpassning till svenska förutsättningar, kan
fungera och stå modell för Sverige. Riksdagen bör som sin mening
ge regeringen till känna vad som anförs i reservationen om en ny
reform av äldrevård och äldreomsorg. I följdreservationer yrkar
m- och c-ledamöterna avslag på propositionens lagförslag.
V-ledamoten i utskottet reserverar sig också mot att
huvudmannaskapet för äldreomsorgen förändras. Reservanten anser
inte att den föreslagna omorganisationen skapar bättre klarhet i
ansvarsfördelningen. Tvärtom öppnas vägar för nya tveksamheter
genom att kommunerna till sitt omvårdnadsansvar får visst
sjukvårdsansvar. Reservanten anser att den gräns som nu finns
mellan omvårdnad och sjukvård kan göras tydligare i gällande
system. V-ledamoten föreslår ett tillkännagivande till
regeringen i enlighet med reservationen. I följdreservationer
yrkar v-ledamoten avslag på propositionens lagförslag.
Utskottets mp-ledamot framhåller i en reservation betydelsen
av en decentralisering av beslut och ekonomiskt ansvar till en
nivå där alla kategorier inom vården kan överblicka situationen
och resultaten av fattade beslut. Det är därför enligt
reservanten inte tillräckligt att kommunerna får ett utvidgat
ansvar för långvarig vård till äldre och handikappade. Hela
primärvården måste överföras till kommunalt huvudmannaskap.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. I
ett särskilt yttrande anför mp-ledamoten emellertid att den
försöksverksamhet med primärkommunalt bedriven primärvård som
utskottet nu föreslår är ett steg i rätt riktning och avstår
därför från att yrka avslag på propositionens lagförslag i
enlighet med mp:s partimotion.
Ytterligare 12 reservationerna har avlämnats utöver de tre
nämnda huvudreservationerna. Merparten av dessa är
följdreservationer. Tre särskilda yttranden har också avlämnats.
Propositionen
I proposition 1990/91:14 Ansvaret för service och vård till
äldre och handikappade m.m. har regeringen (socialdepartementet)
föreslagit riksdagen att anta förslagen till
1. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),
2. lag om övertagande av vissa sjukhem och andra
vårdinrättningar,
3. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
4. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
5. lag om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och
sjukvård,
6. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
7. lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av
läkemedelskostnader, m.m.,
8. lag om ändring i lagen (1985:569) om införande av lagen
(1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
m.fl.
Lagförslagen fogas till betänkandet som bilagorna 1--8.
Regeringen har vidare föreslagit att riksdagen godkänner de i
propositionen förordade riktlinjerna beträffande
1. bostadslån m.m. vid ombyggnad av kommunala sjukhem
(avsnitt 4.2),
2. den ekonomiska regleringen av reformen (avsnitt 8),
Regeringen har också berett riksdagen tillfälle att ta del av
vad i propositionen anförs om
1. tekniska hjälpmedel (avsnitt 5.6)
2. förtroendenämnder inom den kommunala hälso- och sjukvården
(avsnitt 5.7),
3. sekretessen inom den kommunala hälso- och sjukvården
(avsnitt 5.9),
4. vårdplanering i samverkan (avsnitt 6.2),
5. genomförande och uppföljning (avsnitt 6.7),
6. om det utökade statliga stödet (avsnitt 9).
Motioner
Motioner väckta med anledning av propositionen
1990/91:So9 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen avslår proposition 1990/91:14,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till införandet
av en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring i enlighet med vad
som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om enhetligt huvudmannaskap för äldrevård och
äldreomsorg,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förändringar i bostadslåneförordningen,
5. att riksdagen godkänner de riktlinjer i övrigt för
äldrevården och äldreomsorgen som angivits i motionen.
1990/91:So10 av Margit Gennser m.fl. (m, fp, c) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om regler för
rätt till val av egen läkare i kommunal omsorg,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
kompletterande regler för ersättning från
sjukförsäkringssystemet till läkare valda av de boende inom
särskilda boendeformer för service och omvårdnad m.m.
1990/91:So11 av Karin Israelsson m.fl. (c, m, fp) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär förslag om att
stimulansbidrag för gruppbostäder för åldersdementa och psykiskt
utvecklingsstörda utbetalas utan att krav ställs på att
byggherrarna följer bestämmelserna för statliga bostadslån
beträffande köksutrustning, ytor m.m.
1990/91:So12 av Sigge Godin m.fl. (fp, m, c) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett statligt
stöd för informations- och utbildningsinsatser riktade till
landstingsanställda eller andra med yrkesmässig kompetens som
vill starta eget,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om statlig
lånegaranti för av landstingsanställda eller andra med
yrkesmässig kompetens bildade kooperativa föreningar, aktiebolag
m.fl. företag med mål att ta över ansvaret för driften av lokala
sjukhem, gruppboende, dagverksamheter m.m.,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att
stimulansbidrag för utbyggnad av gruppbostäder för åldersdementa
och psykiskt utvecklingsstörda skall kunna ges till dem som
erhållit statlig lånegaranti enligt vad i motionen anförts.
1990/91:So13 av Marianne Jönsson och Agne Hansson (båda c)
vari yrkas
1. att riksdagen avslår propositionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
en försöksverksamhet med primärkommunalt ansvar för primärvården
bör förläggas till Kalmar län.
1990/91:So14 av Lena Boström m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts beträffande de äldre invandrarnas situation.
1990/91:So15 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
hela primärvården bör övergå till kommunerna,
2. att vid avslag på yrkande 1 riksdagen avslår
propositionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i övrigt framförts i motionen om service och vård till äldre
m.fl.
1990/91:So16 av Ingvar Björk och Bo Nilsson (båda s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av ett samordnat ansvar för
hjälpmedelsförsörjningen.
1990/91:So17 av Ylva Annerstedt (fp) vari yrkas att
socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen ges en
utformning som medger att kommunerna själva får avgöra hur
ledningen av äldreomsorgen skall organiseras.
1990/91:So18 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen avslår proposition 1990/91:14 om ansvaret
för service och vård till äldre och handikappade m.m. vad avser
punkterna 2 -- 10 i propositionens hemställan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tekniska hjälpmedel,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av utbildning inom hemtjänsten,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om statliga medel till förkortad arbetsdag
inom hemtjänsten,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av att utveckla nya boendeformer
för äldre och handikappade med stort vårdbehov.
1990/91:So19 av Margitta Edgren m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen avslår de i propositionen framförda
förslagen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen framförs om vård och service till äldre m.fl.,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till de
lagändringar som krävs för att alternativa lösningar av
problemen ska bli möjliga att genomföra.
1990/91:So20 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen avslår proposition 1990/91:14 om ansvaret
för service och vård till äldre och handikappade m.m., med
undantag för de delar som avser huvudmannaskapsfrågan för
gruppboende för senildementa,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en översyn av reglerna för
byggande av gruppbostäder.
Vid avslag på yrkande 1 hemställs
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om hanteringen av äldreomsorgsfrågorna,
4. att riksdagen avslår propositionens förslag om anvisning
av 1 000 000 000 kr. till informations- och
utbildningsverksamhet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om finansieringen av det statliga stödet till
sjukvårdsinsatser,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av lokala lösningar,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om äldrevårdens organisation och inriktning,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett statligt huvudansvar för
handikapphjälpmedlen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om sekretess och patientjournaler,
10. att riksdagen hos regeringen hemställer om att en
utredning tillsätts med direktiv att se över personalförsörjning
och arbetsförhållanden inom hälso- och sjukvården och
hemtjänsten i enlighet med vad som anförts i motionen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om distriktssköterskornas roll,
12. att riksdagen hos regeringen hemställer om att en
parlamentarisk utredning tillsätts, med direktiv att se över
hälso- och sjukvårdens framtida verksamhet och finansiering i
enlighet med vad som i motionen anförts.
1990/91:So21 av Doris Håvik (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna att Göteborg bör få
möjlighet att lokalt anpassa tidpunkten för genomförandet av de
föreslagna förändringarna.
1990/91:So22 av Isa Halvarsson och Lola Björkquist (båda fp)
vari yrkas att riksdagen beslutar att ändra förslag till lag om
ändring i hälso- och sjukvårdslagens 25 § i enlighet med vad som
anförts i motionen.
1990/91:So23 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen avslår de i propositionen föreslagna
lagändringarna,
2. att riksdagen avslår de i propositionen föreslagna
riktlinjerna för den ekonomiska regleringen,
3. att riksdagen beslutar om en reform av service och vård
för äldre och handikappade samt riktlinjer för det ökade
statliga stödet i enlighet med vad som anförts i motionen.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1990
1989/90:So201 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar godkänna de riktlinjer som angetts
i motionen för utvecklingen av vården och omsorgen om de äldre,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag syftande till
att alternativ äldreomsorg och äldrevård som uppfyller rimliga
kvalitetskrav ges rätt till samma stöd från det allmänna som
motsvarande offentligt bedrivna verksamhet,
3. att riksdagen beslutar om sådana ändringar i
socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen att den
enskildes valfrihet stärks i enlighet med vad i motionen
anförts,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om nödvändigheten av valfrihet och
flexibilitet i hemtjänsten,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett
enhetligt primärkommunalt huvudmannaskap för gruppbostäder för
äldre,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om taxor för social hemhjälp,
1989/90:So217 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (båda mp)
vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
landstingen skall få direktiv att ta fram planer på full
utbyggnad av boende för utvecklingsstörda,
1989/90:So229 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att alla dementa som behöver skall ha
tillgång till dagverksamhet senast år 1997,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om villkoren för gruppboende för dementa.
1989/90:So260 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om statsbidrag till gruppboende,
1989/90:So273 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om statens ansvar för
hjälpmedelsförsörjningen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om sjukvårdsutbildning av
ålderdomshemsföreståndare.
1989/90:So313 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om dubbelhandikappade och svårt
utvecklingsstörda,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ensamarbetandes situation,
1989/90:So314 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om huvudmannaskapet för vården av de äldre,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vård- och omsorgspersonalens
arbetsvillkor, arbetsmiljö, personalutveckling, utbildning och
rekrytering,
1989/90:So315 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om stimulansbidrag för gruppbostäder.
1989/90:So322 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utbildningsmöjligheter för personalen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att ökade satsningar på alternativa
boendeformer skall ske,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om dagverksamhet för äldre.
1989/90:So324 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
4. att riksdagen hos regeringen begär tillsättandet av en
parlamentarisk utredning för att analysera kostnaderna för
kommunerna av äldredelegationens förslag om ändrat
huvudmannaskap för äldreomsorgen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att ingen ändring av huvudmannaskapet för
äldreomsorgen kan beslutas innan de ekonomiska konsekvenserna av
eventuell förändring har redovisats av den föreslagna
utredningen,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag så att
primärkommunerna får ansvar för att inrätta särskilda
boendeformer för service och omvårdnad.
Motion överflyttad från socialförsäkringsutskottet
1990/91:Sf1 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en översyn av reglerna för
byggande av gruppbostäder.
Allmän bakgrund
Sedan 1950-talets början har antalet personer i åldrarna 65 år
och däröver mer än fördubblats och uppgår nu till ca 1,5 milj.
människor. Under 1990-talet förväntas inte någon större
förändring men efter sekelskiftet sker åter en ökning av antalet
äldre. För närvarande utgör andelen personer över 65 år nära
18 %. År 2025 förväntas andelen utgöra ca 21 % av befolkningen.
Ökningen av de allra äldsta i samhället har under de senaste
decennierna varit dramatisk och ställt stora krav på samhällets
utbyggnad av service och vård. Sedan år 1950 har antalet
personer på 80 år och däröver ökat från 107 000 till 369 000 år
1990. Antalet personer på 80 år och däröver förväntas öka med
nästan 80 000 fram till sekelskiftet för att därefter
stabiliseras på denna nivå under ett par decennier.
Äldre människor förblir numera friska högt upp i åren.
Generellt anses t.ex. 70-åringar i dag mer vitala än 70-åringar
för tio år sedan. Åldrandets olika yttringar har förskjutits
uppåt i åldrarna.
Olika undersökningar visar att 5--6 % av befolkningen på 65 år
och däröver har demenssjukdomar med påtagliga symtom.
Förekomsten av demenssjukdomar ökar med stigande ålder. Ca 20 %
av 80-åringarna och nästan varannan 95-åring bedöms vara
åldersdementa.
Den förändrade ålderssammansättningen har stor inverkan på
behoven av service och vård. Behoven ökar kraftigt med stigande
ålder.
Allt fler människor kan i dag välja att bo i eget boende där
de kan erbjudas omfattande hjälp och kvalificerade
sjukvårdsinsatser. Människor flyttar i allt mindre utsträckning
mellan olika boende- och vårdformer. Detta har medfört en ökande
vårdtyngd inom i stort sett alla vårdformer. Även yngre
människor med stora funktionsnedsättningar har fått ökade
möjligheter att bo i en egen bostad eller i servicebostäder.
Detta ställer stora krav både på omfattningen och organisationen
av servicen och vården. Inom den psykiatriska slutenvården har
under de senaste decennierna skett en kraftig reducering av
antalet platser. Även detta förhållande har skärpt kraven för de
öppna service- och vårdformerna.
Det är mot denna bakgrund som behovet av åtgärder inom
äldreomsorgen m.m. och regeringens nu framlagda förslag bör ses.
Riksdagens uttalanden om riktlinjer för 1990-talets
äldreomsorg
Regeringen lade i proposition 1987/88:176 fram förslag till
riktlinjer för äldreomsorgen inför 1990-talet. Utskottet gjorde
i samband med behandlingen av dessa riktlinjer, i betänkandet
1988/89:SoU6, uttalanden i en rad olika frågor av betydelse för
1990-talets äldreomsorg. Här återges det väsentligaste av vad
som då anfördes.
Enligt utskottet kunde den framtida äldreomsorgen koncentreras
till tre principer av grundläggande betydelse, nämligen
valfrihet, trygghet och integritet. Valfriheten måste enligt
utskottet gälla såväl för den som trots stort vårdbehov vill bo
kvar i den egna bostaden som för den som inte längre kan eller
vill bo kvar i ordinärt boende utan vill flytta till någon
särskild boende- eller vårdform. Enligt utskottet måste
valfriheten också innebära att de äldre ges inflytande över hur
servicen och vården utformas. Det ansågs också vara en fråga om
valfrihet att gamla människor har möjlighet att bosätta sig nära
sina anhöriga. Därav ansågs följa att gamla måste få möjlighet
att t.ex. flytta till en servicebostad i en annan kommun eller
vård i ett annat landsting. Utskottet framhöll vidare de gamlas
rätt att känna trygghet oberoende av vilken boende- eller
vårdform de valt. Utskottet tog i det sammanhanget upp frågan om
fördelningen av ansvaret för äldreomsorgen mellan landstingen
och kommunerna och behovet av en bättre samordning av den
service och vård som ges till gamla människor. Utskottet anförde
därvid följande (1988/89:SoU6 s. 8):
Ansvaret för samhällets service och vård till bl.a. äldre
människor är i dag uppdelat mellan landstingskommuner och
primärkommuner. Inom äldreomsorgen finns en rad olika service-
och vårdinsatser som behöver samordnas för att verksamheten
skall fungera ändamålsenligt. I propositionen framhålls också
vikten av en bättre samordning av samhällets insatser. En
särskild delegation har numera tillsatts för att bereda frågan
om ändringar i huvudmannaskapet framför allt när det gäller
hemsjukvård, dagverksamheter, servicebostäder, gruppboende och
lokala sjukhem. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att
samordningsfrågorna, oavsett hur huvudmannaskapsfrågan löses,
alltjämt kommer att vara av utomordentligt stor betydelse.
Kommuner och landsting måste dimensionera sjukvård och sociala
insatser så att de äldres faktiska behov kan tillgodoses. Det
har i olika sammanhang visats hur s.k. klinikfärdiga patienter
inom akutsjukvården måste stanna kvar i en alltför
resurskrävande vårdform därför att platser saknas i andra
vårdformer ävensom det omvända förhållandet med långa väntetider
i hemmet innan boende i servicehus, ålderdomshem eller
gruppboende kunnat ordnas. Vid en planering i samverkan mellan
kommun och landsting finns det anledning att noga överväga
vilken fördelning av resurserna som skall göras mellan å ena
sidan korttidssjukvården och å den andra den långvariga vården
och stödet i eget boende. Det skall anmärkas att man på många
platser i landet arbetat aktivt för att förbättra samarbetet
mellan t.ex. långvårdsklinik, primärvård och socialtjänst.
Utskottet vill framhålla betydelsen av att detta arbete
fortsätter.
Utskottet ställde sig sålunda bakom uttalandena i
propositionen att samordningen av samhällets insatser för äldre
behöver utvecklas och att målet borde vara ett mera sammanhållet
ansvar. Utskottet behandlade därutöver motionsyrkanden i en rad
olika frågor av betydelse för äldreomsorgen.
Utskottet har även efter antagandet av de nämnda riktlinjerna
behandlat äldreomsorgsfrågor. Här kan särskilt nämnas
betänkandena 1989/90:SoU12 och SoU13. I det förstnämnda
betänkandet behandlades framför allt frågor om boende, vård och
andra insatser för dementa. I samband med behandlingen av dessa
frågor anordnade utskottet en offentlig utskottsutfrågning.
Anförandena vid den offentliga utfrågningen finns återgivna i
betänkandet.
I den nämnda propositionen om riktlinjer för 90-talets
äldreomsorg aviserade regeringen att den, efter det att
äldredelegationen lagt fram sina förslag, skulle återkomma till
riksdagen med förslag till åtgärder för att åstadkomma ett mera
sammanhållet ansvar när det gäller service och vård till äldre
m.fl.
Propositionens förslag i huvuddrag
I proposition 1990/91:14 om ansvaret för service och vård till
äldre och handikappade m.m. föreslås att kommunerna ges ett
samlat och utvidgat ansvar för långvarig service och vård till
äldre och handikappade. Kommunerna får härigenom skyldighet att
inrätta särskilda boendeformer för service och omvårdnad för
äldre, bl.a. ålderdomshem, servicehus, gruppboende och lokala
sjukhem. Förslaget innebär bl.a. att socialtjänstlagen ändras så
att det kommunala ansvaret för äldres och handikappades boende,
service och vård förtydligas.
I propositionen föreslås vidare att kommunerna den 1 januari
1992 skall överta ansvar och drift (huvudmannaskap) för de
sjukhem och andra sjukvårdsinrättningar som bedriver somatisk
långtidssjukvård och som har ett lokalt upptagningsområde eller
som landsting och kommun är överens om att föra över till
kommunen. De vårdinrättningar som kommunerna övertar blir en del
av de särskilda boendeformerna för service och omvårdnad. Till
boendeformerna räknas även gruppbostäder för åldersdementa och
olika former av servicebostäder, som i dag drivs av landsting
eller av landsting och kommun gemensamt. Kommunerna föreslås
också bli skyldiga att inrätta bostäder med särskild service för
handikappade med undantag för gruppbostäder för psykiskt
utvecklingsstörda. Förslaget innebär också att kommunerna blir
ansvariga för dagverksamheter för åldersdementa och psykiskt
sjuka samt dagverksamheter vid sjukhem som förs över till
kommunerna.
Propositionen innehåller också förslag om att kommunerna skall
få en skyldighet att bedriva hälso- och sjukvård vid särskilda
boendeformer för service och omvårdnad, dvs. bl.a. ålderdomshem,
servicehus, gruppbostäder och lokala sjukhem, samt vid bostäder
med särskild service och vid kommunala dagverksamheter.
Kommunernas skyldighet skall dock inte omfatta läkarinsatser.
För att ge möjlighet till lokala lösningar föreslås även att
kommunerna ges befogenhet att erbjuda hemsjukvård också i
ordinärt boende. Om landstinget och en kommun är överens om det
skall kommunen kunna överta landstingets skyldighet att erbjuda
hemsjukvård.
Den kommunala hälso- och sjukvården skall regleras i hälso-
och sjukvårdslagen (1982:763).
I avvaktan på en översyn av avgiftssystemen för kommunala
tjänster inom äldre- och handikappomsorgen föreslås i
propositionen att samma regler skall gälla för avgiftsuttag inom
den kommunala hälso- och sjukvården som inom landstingens hälso-
och sjukvård. Detta innebär att kommunerna inte skall ta ut
någon särskild avgift för vård vid kommunala sjukhem. I stället
gör försäkringskassan samma avdrag på pension eller sjukpenning
som i dag för vård på sjukhus. De som vårdas vid kommunala
sjukhem skall inte heller behöva betala särskilda avgifter för
läkemedel.
Kommunerna föreslås få ett ekonomiskt ansvar,
betalningsansvar, för sådan somatisk långtidssjukvård som de
inte har verksamhetsansvar för. Kommuner och landsting skall
dessutom kunna komma överens om att införa betalningsansvar för
medicinskt färdigbehandlade inom annan sjukvård, för geriatrisk
vård, för psykiatrisk långtidsvård med huvudsaklig
omvårdnadsinrikting och för sjukhusanknuten hemsjukvård.
Kommunens ersättning till landstinget per vårddag skall enligt
förslaget normalt motsvara landstingets genomsnittliga
självkostnader för vårdformen. Ersättningens nivå föreslås
fastställd av regeringen i en särskild förordning. Ersättningen
skall enligt förslaget omräknas årligen med hänsyn till
skatteunderlagets utveckling i landstinget.
En särskild delegation skall enligt förslaget tillsättas att
följa effekterna av betalningsansvaret och föreslå eventuella
förändringar i bestämmelserna.
Den föreslagna reformen avses bli genomförd den 1 januari
1992. En kommun och ett landsting skall dock kunna komma överens
om att överföra ett visst verksamhetsansvar till kommunen samt
införa betalningsansvar redan under år 1991.
Den förändrade uppgiftsfördelningen innebär att
uppskattningsvis 17--20 miljarder kronor skall föras över från
landstingen till kommunerna. Propositionen innehåller vissa
resonemang om de principer som bör gälla för den ekonomiska
reglering som reformen förutsätter. Kommunerna föreslås sålunda
få täckning för de beräknade kostnader som följer av den
verksamhet som förs över från landstinget. Detta föreslås ske
genom en kombination av förändringar i kommuners och landstings
skattesatser, "skatteväxling", men också genom
skatteutjämningssystemet och genom statens bidrag till kommuner
och landsting. Härutöver föreslås införandet av ett
mellankommunalt utjämningssystem som dels skall reglera
resursfördelningen mellan kommunerna inom olika
landstingsområden, dels kunna åstadkomma en omfördelning av
resurser mellan kommunerna inom ett landstingsområde. Den
närmare utformningen av den ekonomiska regleringen skall enligt
propositionen presenteras i en proposition våren 1991.
Den ekonomiska regleringen innebär också förslag om att
statsbidraget till kommunerna skall läggas om. Från att ha varit
ett prestationsrelaterat årsarbetarbidrag föreslås statsbidraget
bli behovsrelaterat. Det nya statsbidraget fördelas efter
följande behovskriterier: antalet förtidspensionärer och antalet
personer i de högsta åldrarna i kommunen, andelen ensamboende
äldre personer samt glesbygdsgraden i resp. kommun. Medelsramen
höjs med ca. 3 miljarder kronor genom en minskning av den s.k.
Dagmarersättningen till landstingen, reducerat med det belopp
som motsvarar statens ökade kostnader för
skatteutjämningsbidragen.
I propositionen aviseras ett utökat statligt stöd uppgående
till totalt 5,5 miljarder kronor under en femårsperiod. Till
informations- och utbildningsinsatser inför äldrereformens
genomförande föreslås sålunda för år 1991 ett statligt bidrag om
1 miljard kronor Informationen och utbildningen avses gälla all
personal som kommer att beröras av förändringen. Det förutsätts
att utbildningen planeras och genomförs i nära samarbete mellan
kommun och landsting.
För att underlätta omstruktureringen av äldreomsorgen föreslås
ett särskilt statligt bidrag till primärkommunerna om 1 miljard
kronor årligen under tre år, fr.o.m. den 1 januari 1992 och
t.o.m. den 31 december 1994. Bidraget syftar till att kommunerna
skall ges ökade ekonomiska möjligheter att bl.a. bygga ut
alternativ till långvarig institutionsvård och en primärkommunal
organisation för hemsjukvård i eget boende.
För att påskynda utbyggnaden av gruppbostäder för
åldersdementa och psykiskt utvecklingsstörda föreslås ett
särskilt stimulansbidrag om 300 milj.kr. per år, fr.o.m. år 1992
och under 5 år, dvs. sammanlagt 1,5 miljarder kronor. Av dessa
medel beräknas ca två tredjedelar gå till kommunernas och en
tredejedel till landstingens gruppboende.
För utvärdering och uppföljning av reformen föreslås 5
milj.kr. per år under fem år fr.o.m. budgetåret 1991/92.
Sammanlagt aviseras således i propositionen ett utökat
statligt stöd om drygt 5,5 miljarder kronor under fem år i
samband med äldreomsorgsreformens genomförande.
Reformens allmänna inriktning
I flera motioner yrkas avslag helt eller delvis på
propositionen. Ett flertal av de motioner som väckts med
anledning av propositionen innehåller synpunkter på den allmänna
inriktningen av en reform av äldreomsorgen. Det finns även vissa
motionsyrkanden från allmänna motionstiden 1990 som tar upp
frågor om reformens allmänna inriktning.
Motioner
Motion 1990/91:So9 av Carl Bildt m.fl. (m) innehåller dels
ett yrkande om avslag på propositionen (yrkande 1), dels en
begäran om att riksdagen hos regeringen skall begära förslag
till införandet av en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring i
enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande 2).
Motionärerna begär också ett tillkännagivande till regeringen om
vad som anförts i motionen om enhetligt huvudmannaskap för
äldrevård och äldreomsorg (yrkande 3) samt att riksdagen
skall godkänna de riktlinjer i övrigt för äldrevården och
äldreomsorgen som anges i motionen (yrkande 5).
Motionärerna anser inte att propositionen löser de centrala
frågorna, en god och värdig vård för de äldre. Förslagen innebär
bl.a. att det kommer att uppstå en ny gränsdragning mellan
landstingens och kommunernas ansvarsområden, som kan drabba
svårt sjuka människor. Motionärerna framhåller att det måste
vara de äldres och sjukas villkor som skall forma vården och
omsorgen. Det ligger en stor trygghet i att kunna utöva ett eget
val och detta kräver en ändrad syn på vad som ligger i begreppet
huvudmannaskap. I dag innebär huvudmannaskap att landsting och
kommuner finansierar och i egen regi producerar vård eller
omsorg. Huvudmannaskap borde enligt motionen i stället ses som
ett yttersta ansvar för att alla har tillgång till nödvändig
vård eller omsorg. En god äldreomsorg förutsätter mångfald. För
att mångfalden skall kunna utvecklas krävs enligt motionärerna
att finansieringen av hälso- och sjukvården inkl. äldreomsorgen
ändras. I stället för den nuvarande skattefinansierade
äldreomsorgen bör enligt motionärerna en obligatorisk
sjukvårdsförsäkring införas.
Som framgått innehåller motion 1990/91:So9 (m) också en
begäran om att riksdagen skall godkänna i motionen angivna
riktlinjer för äldreomsorgen. Motionen hänför sig i huvudsak
till vad som anförs i den under allmänna motionstiden 1990
väckta motionen 1989/90:So201 av Sten Svensson m.fl.(m). I
denna motion framförs en lång rad krav, vars syfte är att
individanpassa vården och omsorgen för de äldre. Som ett
portalkrav återfinns i motionen en begäran till regeringen att
presentera förslag syftande till att alternativ äldreomsorg som
uppfyller tydliga kvalitetskrav skall ges rätt till samma stöd
från det allmänna som motsvarande offentligt bedrivna verksamhet
får i dag (yrkande 2). Motionen innehåller i övrigt yrkanden
om att riksdagen skall godkänna de riktlinjer som anges i
motionen för utvecklingen av vården och omsorgen om äldre
(yrkande 1), att riksdagen skall besluta om sådana ändringar
i socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen att den
enskildes valfrihet stärks (yrkande 3) samt att riksdagen
som sin mening skall ge regeringen till känna vad i motionen
anförs om nödvändigheten av valfrihet och flexibilitet i
hemtjänsten (yrkande 4). I motionen begärs också ett
tillkännagivande till regeringen om primärkommunalt
huvudmannaskap för gruppbostäder för äldre (yrkande 7).
I motion 1990/91:So23 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas
dels avslag på propositionen såvitt avser lagförslagen
(yrkande 1) och den ekonomiska regleringen (yrkande 2),
dels att riksdagen beslutar om en reform av service och vård för
äldre och handikappade samt riktlinjer för det ökade statliga
stödet i enlighet med vad som anförs i motionen (yrkande 3
delvis). När det gäller de många äldre som är beroende av stöd
och hjälp i olika former finns det enligt motionärerna stora
brister. Insatserna har varit otillräckliga och inte svarat mot
de äldres behov. De oklara ansvarsförhållandena mellan kommuner
och landsting är en av flera orsaker till dessa problem. En
reform är därför motiverad, men regeringens förslag är behäftat
med allvarliga brister.
Enligt motion 1990/91:So23 (fp) bör en reform av servicen och
vården för äldre och handikappade innebära bl.a. att kommunerna
övertar ansvaret för lokala sjukhem, gruppbostäder och
dagverksamheter, att kommunen blir betalningsansvarig för såväl
somatisk långtidsvård som färdigbehandlade i somatisk
korttidsvård, att utbyggnaden av enbäddsrum i långvården samt
utbyggnaden av gruppbostäder för senildementa och psykiskt
utvecklingsstörda intensifieras och att större frihet införs för
kommuner och landsting att själva utforma sin arbetsfördelning.
En solidarisk finansiering av äldreomsorgen och ett kommunalt
planeringsansvar behöver enligt vad som anförs i motion
1990/91:So23 (fp) inte innebära att det också skall råda ett
offentligt produktionsmonopol. Tvärtom är det av värde att det
också finns enskilda alternativ. Ansträngningar bör göras för
att utveckla och tillvarata de verksamheter som bedrivs i
enskild regi.
När det gäller fördelningen av ansvaret mellan kommuner och
landsting anförs i motion 1990/91:So23 (fp) att kommunerna
normalt bör överta ansvaret för sjukhem, gruppboende och
dagverksamheter. Landstinget bör dock kunna få fortsätta att
driva sådana verksamheter om det passar de lokala förhållandena
bäst. Detta kan lösas genom ett betalningsansvar för kommunerna.
Om kommuner och landsting är ense skall kommunen också kunna
överta ansvaret för hela primärvården inom sitt område utan
särskild begränsning av att en sådan förändring skall godkännas
av riksdag och regering.
I motion 1990/91:So23 (fp) understryks vidare att den
enskildes integritet och självbestämmande måste öka bl.a. genom
att alla som så önskar skall kunna få ett eget rum i långvården.
Särskilda stimulansbidrag bör utgå under en femårsperiod för att
främja detta mål. För att effektivisera sjukvården är det vidare
nödvändigt att antalet färdigbehandlade patienter inom
akutsjukvården minskar. I detta syfte bör ett primärkommunalt
betalningsansvar införas. Motionärerna framhåller också att
bättre villkor måste skapas för de dementa.
Även motion 1990/91:So19 av Margitta Edgren m.fl. (fp)
innehåller ett yrkande om avslag på propositionen (yrkande
1). Motionärerna begär också tillkännagivanden till regeringen
om vad som anförs om vård och service till äldre m.fl.
(yrkande 2) och om att riksdagen hos regeringen skall begära
förslag till de lagändringar som krävs för att alternativa
lösningar av problemen skall bli möjliga att genomföra
(yrkande 3 delvis). Motionärerna pekar bl.a. på att det i
t.ex. Skåne och Blekinge under de senaste decennierna har vuxit
fram ett förtroendefullt samarbete mellan huvudmännen.
Motionärerna anser att de samarbetsformer som vuxit fram bör få
vidareutvecklas och utgöra inspirationsmodell för andra som
behöver åstadkomma en bättre samverkan. Riksdagen bör enligt
motionärerna acceptera och uppmuntra alternativa lösningar av
problemen.
I motion So1990/91:20 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas
avslag på propositionen (yrkande 1). För det fall att
yrkande 1 i motionen avslås hemställer motionärerna att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om dels behovet av lokala lösningar (yrkande
6 delvis), dels äldrevårdens organisation och inriktning
(yrkande 7). Enligt motionärerna är den i propositionen
föreslagna reformen endast en organisatorisk omstöpning.
Motionärerna förordar en annan inriktning av vården och ett
annat ansvarstagande för de äldre och de handikappade. Vad våra
äldre och vad den kunniga och engagerade sjukvårdspersonalen
vill måste tillmätas större betydelse. Regeringens förslag utgår
från en äldrevård sedd ur ett tämligen snävt
storstadsperspektiv. Motionärerna framhåller att kraven på och
behoven av vård varierar från individ till individ och mellan de
olika delarna i landet. De organisatoriska förändringar som
krävs måste, enligt vad som anförs i motionen, ge stor frihet
för regionala och lokala lösningar. Det krävs en väl utvecklad
samverkan mellan landsting, kommuner, enskilda vårdgivare och
ideella organisationer.
Motion 1990/91:So20 (c) innehåller också ett yrkande om
finansieringen av det statliga stödet till sjukvårdsinsatser. I
motionen framhålls att det är en central uppgift i samhället att
tillgodose de äldres behov av service och vård. För att detta
skall kunna åstadkommas krävs en ordentligt underbyggd och väl
analyserad översyn av sjukvårdens framtida verksamhet och
finansiering. En parlamentarisk utredning bör enligt
motionärerna snarast tillsättas för att inleda detta nödvändiga
förändrings- och förbättringsarbete. Motionärerna begär ett
tillkännagivande härom till regeringen (yrkande 5 delvis).
Motionen innehåller också ett yrkande om att en parlamentarisk
utredning skall tillsättas med direktiv att se över hälso- och
sjukvårdens framtida verksamhet och finansiering (yrkande
12).
I samma motion (c) begärs också ett tillkännagivande till
regeringen om vad som anförs i motionen om
distriktssköterskornas roll (yrkande 11). Motionärerna anser
att distriktssköterskornas roll måste stärkas. Deras breda
yrkeskunnande, stora förtroendekapital och helhetssyn behövs
enligt motionärerna som en stark länk i vårdkedjan. En
överflyttning av delar av distriktssköterskekåren till kommunens
äldreomsorg riskerar att försvaga en väl fungerande verksamhet
inom primärvården. En överflyttning av huvudmannaskapet får inte
medföra att innehållet i deras arbete ändras på ett för de äldre
negativt sätt. Enligt motionärerna skall distriktssköterskorna
finnas kvar i primärvården med nuvarande huvudman.
I motion 1989/90:So314 av Olof Johansson m.fl. (c) begärs
ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts
om huvudmannaskapet för vården av de äldre (yrkande 1).
Enligt motionärerna krävs följande för att en god äldreomsorg
skall kunna åstadkommas
landstingen skall ha ett fortsatt sammanhållet ansvar för
primärvården,
kommunerna skall ansvara för boendet,
huvuddelen av sjukhemsplatserna bör kvarstå i landstingsregi,
för kvalificerad medicinsk rehabilitering och kvalificerad
medicinsk vård av svårt sjuka äldre,
kommunerna skall anställa undersköterskor i syfte att öka
kontinuiteten i hemvården.
Ytterligare en motion innehåller ett yrkande om avslag på
propositionen, nämligen motion 1990/91:So13 av Marianne
Jönsson och Agne Hansson (båda c) yrkande 1. Motionärerna vill
i stället ha försöksverksamhet med primärkommunalt ansvar för
primärvården i Kalmar län (yrkande 2). Utskottet återkommer till
denna fråga senare i betänkandet.
I motion 1990/91:So18 av Lars Werner m.fl. (v) begärs
avslag på propositionen med undantag för förslaget om ett
kommunalt huvudmannaskap för äldreomsorgen och de lagändringar
som följer därav i socialtjänstlagen (yrkande 1 delvis).
Motionärerna anser att det i och för sig behövs ett
förtydligande i socialtjänstlagen att kommunerna skall ha
ansvaret för boende men att landstingen även i fortsättningen
bör ha ansvaret för äldres hälso- och sjukvård. Motionärerna
förordar en större frihet i samarbetet om sjukhemmen. Frivilliga
överenskommelser mellan parterna när det gäller t.ex. sjukhemmen
skapar enligt motionärerna en bättre omvårdnad än den reglering
som regeringen föreslagit.
I motion 1990/91:So15 av Claes Roxbergh m.fl. (mp)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att hela primärvården bör övergå till kommunerna (yrkande 1)
och, vid avslag på detta yrkande, att riksdagen avslår
propositionen (yrkande 2). Motionen innehåller också en
begäran om ett tillkännagivande till regeringen om vad som
anförs i motionen om service och vård till äldre (yrkande
3). Motionärerna anför bl.a. att beslut och ekonomiskt ansvar
måste decentraliseras till en nivå där alla kategorier inom
vården kan överblicka situationen och resultaten av fattade
beslut. Propositionen uppfyller inte detta krav eftersom
förslaget inte innebär att primärvården förs över till
kommunerna. Motionärerna anser det inte tillräckligt att
kommunerna får ett utvidgat ansvar för långvarig vård till äldre
och handikappade. Utskottet kommer även i ett senare avsnitt att
behandla frågan om försöksverksamhet med primärkommunalt ansvar
för primärvården.
Utskottets bedömning
Människor som så önskar bör även när de har omfattande behov
av service och vård kunna välja att bo hemma. Samtidigt måste
det finnas ett varierat utbud av särskilda boendeformer, så att
människor kan erbjudas alternativ till ett kvarboende i hemmet.
Dessa synpunkter gör sig särskilt starkt gällande i fråga om
äldre och handikappade. Riksdagen har genom godkännande av
riktlinjer för äldreomsorgen inför 1990-talet ställt sig bakom
ett sådant synsätt. Ansvaret för de insatser som behövs för att
möjliggöra en sådan valfrihet för den enskilde och för att
service och vård av god kvalitet finns att tillgå är i dag
otydligt delat mellan kommuner och landsting. För den enskilde
har det också varit svårt att få klarhet i vem som har ansvaret
för vad.
I propositionen om riktlinjerna för äldreomsorgen angavs att
ansvaret för service och vård till äldre borde fördelas på ett
entydigt sätt mellan kommuner och landsting. Inriktningen borde
vara att primärkommunerna ges ett samlat ansvar för
äldreomsorgen. Därtill borde ett mera enhetligt politiskt och
ekonomiskt ansvar för insatser som är likartade och kompletterar
varandra utvecklas. Utskottet ställde sig bakom tanken på en
sådan inriktning av äldreomsorgen. Utskottet framhöll också att
oavsett hur huvudmannaskapsfrågan löses så kommer
samordningsfrågorna att vara av utomordentligt stor betydelse i
framtiden.
I motion 1990/91:So18 (v) framförs uppfattningen att
uppdelningen av ansvaret med ett primärkommunalt ansvar för
boende och omvårdnad och ett landstingskommunalt ansvar för
sjukvård bör behållas. Det kan dock finnas skäl att i
socialtjänstlagen göra vissa förtydliganden av primärkommunens
ansvar. Även i motion 1990/91:So13 (c) framförs uppfattningen
att en huvudmannaskapsförändring som den föreslagna är olämplig.
Efter riksdagens principiella ställningstagande i samband med
godkännandet av riktlinjerna för 1990-talets äldreomsorg om en
bättre samordning av insatserna för de äldre och ett ökat ansvar
för kommunerna har många insatser för att förbättra
äldreomsorgen i kommuner och landsting uppskjutits. Huvudmännen
har valt att avvakta ett klargörande riksdagsbeslut. En fortsatt
ovisshet om den framtida rollfördelningen riskerar att
ytterligare försena och försvåra nödvändiga investeringar. Det
finns därför ett starkt behov av att ansvarsfördelningen nu
klargörs så att en angelägen utveckling av service och vård för
äldre och handikappade kan påskyndas. Ett ökat ansvar för
kommunerna bör enligt utskottet -- och detta har riksdagen
redan tidigare uttalat -- vara ett bärande inslag i ett sådan
reform. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet
motionerna 1990/91:So18 (v) yrkande 1 delvis och 1990/91:So13
(c) yrkande 1.
I motion 1990/91:So15 (mp) framförs uppfattningen att det är
olämpligt att besluta om en reform som innebär en uppdelning av
primärvården. I stället bör reformen innebära att hela
primärvårdsansvaret läggs på kommunerna. Utskottet anser inte
att det finns sakunderlag för att ta ställning till en sådan
genomgripande reform som föreslås i mp-motionen. Motion
1990/91:So15 yrkandena 1--3 avstyrks därför. Utskottet är dock
positivt till en vidgad försöksverksamhet med primärkommunalt
ansvar för primärvården. Utskottet återkommer till frågan om
försöksverksamhet senare i betänkandet.
I motion 1990/91:So9 (m) begärs en reform av äldreomsorgen som
bygger på att äldreomsorgen liksom sjukvården skall finansieras
genom en allmän och obligatorisk sjukvårdsförsäkring. I denna
motion liksom i motion 1989/90:So201 (m) framhålls även
nödvändigheten av valfrihet och flexibilitet inom vård och
omsorg. Motionärerna betonar också att de enskilda alternativen
måste få ett betydligt större utrymme i vården. Även enligt
motion 1990/91:So20 (c) är det nödvändigt med en översyn av
sjukvårdens finansiering. En parlamentarisk utredning bör
tillsättas för detta ändamål. Liknande tankar finns bakom motion
1988/89:So314 (c). I motion 1990/91:So23 (fp) betonas också
värdet av enskilda initiativ. När det gäller förändringar i
huvudmannaskapet anser dessa motionärer det viktigt att
kommunerna får ett vidgat ansvar. Samtidigt betonas att det
behövs ett större utrymme för lokala och regionala lösningar än
vad som föreslagits i regeringens proposition. Att förändringar
och förbättringar inom äldreomsorgen i första hand bör
åstadkommas genom lokalt utvecklingsarbete är också den bärande
tanken i motion 1990/91:So19 (fp). Den nyss nämnda motionen
1990/91:So23 innehåller också andra förslag till riktlinjer för
en reform av servicen och vården för äldre och handikappade.
Som tidigare framhållits är enskilda alternativ av stort värde
inom vård och omsorg. Om servicen till medborgarna skall kunna
förbättras och effektiviteten inom vård och omsorg för äldre och
handikappade ökas behövs en större flexibilitet än för
närvarande i fråga om verksamhetsformer och arbetssätt. Det är
angeläget att ansvar kan delegeras och verksamheter
decentraliseras. Det är enligt utskottet inte heller nödvändigt
att förena ett kommunalt planeringsansvar med drift av
verksamheten i enbart offentlig regi. I fråga om kvalitet och
statsbidrag bör samma regler gälla för enskild som för offentlig
verksamhet. M-motionen 1990/91:So9 förutsätter dock en helt
annan finansiering av hälso- och sjukvården. Även c-motionerna
1990/91:So20 och 1989/90:So314 bygger på uppfattningen att
sjukvårdens finansiering bör förändras i grunden. Utskottet
delar inte motionärernas uppfattning. Enligt utskottet utgör en
solidarisk och skattefinansierad hälso- och sjukvård och
äldreomsorg en nödvändig förutsättning för att de mål för vården
och omsorgen om de äldre som ställts upp av riksdagen skall
kunna uppnås. Den reform som nu föreslås utgör inte något hinder
för fortsatta överväganden om vårdens utveckling och
finansiering. Mot denna bakgrund avstyrker utskottet motionerna
1990/91:So9 (m) yrkandena 1--3 och 5, 1989/90:So201 (m)
yrkandena 1--4, 7, 11 och 12, 1990/91:So20 (c) yrkandena 1, 5
och 6, båda delvis, samt 1989/90:So314 (c) yrkande 1.
Vad gäller inriktningen av reformen kan utskottet ansluta sig
till de riktlinjer som anges i motion 1990/91:So23 (fp). Ett
primärkommunalt ansvar för och övertagande av lokala sjukhem,
gruppbostäder och dagverksamheter bör enligt utskottet
genomföras. En utveckling av olika boendeformer för äldre och
handikappade, en förbättring av boendestandarden i dessa
boendeformer, en utbyggnad av gruppboende för senildementa m.fl.
måste ske under de närmaste åren. Många äldre blir i dag kvar på
sjukhus även efter det att de är medicinskt färdigbehandlade.
Detta förhållande ger inte de gamla den bästa vården och
omsorgen, det ger samhället merkostnader och bidrar på ett
onödigt sätt till köer inom sjukvården. Det är enligt utskottets
uppfattning därför nödvändigt att som ett komplement till det
primärkommunala huvudmannaskapet för boende och viss hälso- och
sjukvård införa ett betalningsansvar för kommunerna för de
patienter som, trots att behovet av kvalificerad medicinsk vård
redan är tillgodosett, i brist på olika boendeformer måste vara
kvar för vård hos annan huvudman. Utskottet anser vidare att
utrymmet för lokala och regionala variationer vid en reformering
av äldreomsorgen måste inrymma en frihet att välja en annan
arbetsfördelning, när kommuner och landsting är ense om att en
sådan är lämpligare i det enskilda fallet. Om samarbetet mellan
landstinget och en kommun redan i dag fungerar till allmän
belåtenhet bör någon förändring av arbetsfördelningen inte
behöva ske. Likaså bör det öppnas möjligheter för primärkommunen
att i försöksverksamhet överta ansvaret för all primärvård.
Utskottet föreslår att riksdagen med bifall till motion
1990/91:23 yrkande 3 delvis och med anledning av motionerna
1989/90:So19 yrkandena 1--3 och 1990/91:So23 yrkandena 1 och 2
godkänner vad här anförts om den allmänna inriktningen av
reformen. Utskottet återkommer i det följande med förslag till
åtgärder som skall underlätta genomförandet av de föreslagna
riktlinjerna.
Huvudmannaskapet för särskilda boendeformer för service och
omvårdnad för äldre m.m.
Nuvarande bestämmelser
Primärkommunen skall enligt 20 a § socialtjänstlagen planera
sina insatser för äldre. Planeringen skall utformas i samverkan
med landstingskommunen.
Enligt 20 § socialtjänstlagen skall kommunen verka för att
äldre människor får goda bostäder och ge dem som behöver det
stöd och hjälp i hemmet och annan lättåtkomlig service. För
äldre människor med behov av särskilt stöd skall kommunen
inrätta bostäder med gemensam service (servicehus).
Kommunen skall enligt 21 § socialtjänstlagen verka för att de
människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter
betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i
samhällets gemenskap och att leva som andra. Kommunen skall
också medverka till att den enskilde får en meningsfull
sysselsättning och att han får bo på ett sätt som är anpassat
efter hans behov av särskilt stöd.
I 10 § socialtjänstlagen finns en bestämmelse om att kommunen
genom hjälp i hemmet, färdtjänst eller annan service bör
underlätta för den enskilde att bo hemma och ha kontakter med
andra.
Propositionen
I propositionen föreslås att en skyldighet skall införas för
kommunerna att inrätta särskilda boendeformer för service och
omvårdnad. Denna skyldighet skall ersätta den nuvarande
skyldigheten för kommunerna att inrätta servicehus. Med sådana
särskilda boendeformer avses såväl ålderdomshem och andra
servicehus som gruppboende. Propositionen innehåller också ett
förslag om att kommunerna skall överta ansvaret för och driften
av sjukhem och andra vårdinrättningar i kommunen som inrättats
för somatisk långtidssjukvård och som huvudsakligen har kommunen
eller en del av kommunen som upptagningsområde. (Utskottet
återkommer till denna del av förslaget i ett senare avsnitt i
betänkandet.) De sjukhem m.m. som förs över till kommunerna
skall utgöra särskilda boendeformer för service och omvårdnad.
Kommunerna föreslås få en skyldighet att inrätta bostäder med
särskild service även för andra människor som av fysiska,
psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin
livsföring och behöver sådana bostäder för att kunna delta i
samhällets gemenskap och leva som andra.
Den föreslagna skyldigheten att inrätta särskilda boendeformer
för service och omvårdnad förutsätter ändringar i främst 20 och
21 §§ socialtjänstlagen. Kommunernas ansvar för att inrätta
dagverksamheter för dem som behöver sådant stöd markeras genom
ett tillägg till 10 § socialtjänstlagen. Propositionens förslag
till ändringar i socialtjänstlagen finns intaget som bilaga
1 till detta betänkande.
Motioner
Under avsnittet om reformens allmänna inriktning har
redovisats det huvudsakliga innehållet i de motioner med mera
allmänt innehåll som väckts med anledning av propositionen.
I motion 1989/90:So324 av Lars Werner m.fl. (vpk)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag så
att primärkommunerna får ansvar för att inrätta särskilda
boendeformer för service och omvårdnad (yrkande 6).
I motion 1989/90:So322 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp)
begärs sålunda ett tillkännagivande till regeringen om att de
gamla som bor kvar hemma bör ges möjlighet att delta i
dagverksamhet (yrkande 3).
I motion 1989/90:So229 av Daniel Tarschys m.fl. (fp)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att alla dementa som behöver skall ha
tillgång till dagverksamhet senast år 1997 (yrkande 1).
Motionärerna anför att dagverksamhet visat sig vara en utmärkt
behandling för dementa. De får en innehållsrik dag, hjälp med
mathållning och kroppsvård, stimulans och träning samt ett
värdigare liv. Utan tvekan kan dagvård fördröja
sjukdomsprocessen och skjuta upp institutionsvård. Motionärerna
anser det angeläget att det nu görs en storsatsning på dagvård
för dementa. Riksdagen bör därför i ett uttalande slå fast målet
att alla dementa skall kunna erbjudas plats i dagvård år 1997.
Utskottets bedömning
Utskottet har i det föregående uttalat att det är angeläget
med en klarare ansvarsfördelning när det gäller service och vård
till äldre och handikappade. Enligt utskottet är det viktigt att
kommunen nu åläggs en skyldighet att inrätta särskilda
boendeformer för service och omvårdnad för dem som behöver det.
I kommunernas skyldighet bör sålunda ingå att tillhandahålla
servicebostäder, gruppboende, ålderdomshem och lokala sjukhem.
Kommunernas ansvar utesluter inte att verksamheter av detta slag
kan drivas även i enskild regi. Den vidgade kommunala
skyldigheten bör även komma till uttryck genom ändringar i
socialtjänstlagen. Utskottet har ingen erinran mot
propositionens förslag till lydelse av 20 och 21 §§
socialtjänstlagen. Motion 1989/90:So324 (vpk) som efterlyser en
lagreglering av kommunernas ansvar för att inrätta särskilda
boendeformer för service och omvårdnad är enligt utskottet
tillgodosedd. Yrkande 6 i motionen avstyrks.
Utskottet återkommer i det följande till det sjukvårdsansvar
som bör åligga kommunerna inom de särskilda boendeformerna och
bostäderna.
Regleringen av kommunens ansvar för särskilda boendeformer och
bostäder i 20 och 21 §§ socialtjänstlagen föranleder en
redaktionell ändring i 54 § socialtjänstlagen.
Utskottet kommer i det följande att föreslå vissa ändringar i
propositionens förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen.
Utskottet har därför utarbetat ett eget förslag till lag om
ändring i socialtjänstlagen. Utskottet föreslår mot denna
bakgrund att riksdagen beslutar att anta den i bilaga 9 som
Utskottets förslag betecknade lydelsen av 20, 21 och 54 §§
socialtjänstlagen.
Dagverksamheter förekommer i dag både som primärkommunala och
landstingskommunala verksamheter. Kommunerna har inrättat
dagcentraler för att förmedla service men också för att erbjuda
fritidsverksamhet och träffpunkter för människor. Att inrätta
dagcentraler eller motsvarande har varit ett sätt för kommunen
att fullgöra sitt ansvar att ge stöd och hjälp till människor
som behöver detta. Syftet är också att underlätta för den
enskilde att bo hemma och ha kontakter med andra. Under senare
år har kommuner och landsting också inrättat särskilda
dagverksamheter för människor med åldersdemens samt för personer
som tidigare vårdats under lång tid inom den psykiatriska
vården. Inom landstingen och särskilt primärvården förekommer
också dagsjukvård, där rehabilitering är det dominerande
inslaget men där även viss service och vård kan ges. Inom dessa
senare områden har det rått en viss osäkerhet om
ansvarsförhållandena. Denna osäkerhet har i vissa fall inverkat
menligt på utbyggnaden av sådana verksamheter.
Enligt utskottet är det av stor betydelse att kommunerna får
en vidgad skyldighet att inrätta dagverksamheter som komplement
till annat stöd i det egna boendet. Service i form av
dagverksamheter har stor betydelse för många äldre men kanske
särskilt för människor med åldersdemens eller psykiska
handikapp. Ett klarläggande av kommunens skyldighet att
tillhandahålla dagverksamheter bör enligt utskottet vara till
gagn för utbyggnaden av verksamheterna. Kommunens ansvar bör
innefatta även dagcentraler och andra verksamheter för
sysselsättning, gemenskap och rehabilitering samt somatisk
dagsjukvård med ett lokalt upptagningsområde, som är knutna till
verksamheter som avses bli överförda från landstingen till
kommunerna. Utskottet återkommer till frågan om överförande av
verksamheter från landsting till kommuner i ett senare avsnitt i
betänkandet. Utskottet tillstyrker således det föreslagna
tillägget till 10 § socialtjänstlagen. Utskottet föreslår att
riksdagen antar den i bilaga 9 föreslagna lydelsen av 10 §
socialtjänstlagen.
Motionerna 1989/90:So322 (mp) och 1989/90:So229 (fp) tar upp
behovet av utbyggnad av dagverksamheter. Utskottet konstaterar
att syftet med den föreslagna utvidgade skyldigheten för
kommunerna att tillhandahålla dagverksamheter också är att
dagverksamheterna skall byggas ut. Motionerna får anses
tillgodosedda utan någon ytterligare åtgärd från riksdagens
sida. Därmed avstyrker utskottet motionerna 1989/90:So322 (mp)
yrkande 3 och 1989/90:So229 (fp) yrkande 1.
Överföring av vissa sjukhem och andra vårdinrättningar
Propositionen
I propositionen föreslås att kommunerna den 1 januari 1992
skall överta de sjukhem och andra somatiska
långvårdsinrättningar i landstingen som har ett lokalt
upptagningsområde eller vårdinrättningar som ett landsting och
en kommun kommer överens om skall föras över till kommunen. En
särskild lag föreslås om övertagandet. Övertagande skall dock
enligt förslaget inte ske om det finns särskilda skäl mot det.
En kommun föreslås även kunna överta ansvaret för och driften av
andra vårdinrättningar för långtidssjukvård om landstinget och
kommunen kommer överens om det. De sjukhem och motsvarande som
förs över till kommunerna skall enligt förslaget inte längre
anses som sjukhus i rättslig mening utan i stället utgöra en
särskild boendeform för service och omvårdnad enligt
socialtjänstlagen.
Propositionens förslag till lag om övertagande av vissa
sjukhem och andra vårdinrättningar ingår som bilaga 2 i
betänkandet.
Regeringen föreslår sålunda att kommunerna från landstingen
skall överta de sjukhem eller motsvarande som bedriver somatisk
långtidssjukvård och som har eller avses få kommunen eller en
del av kommunen som upptagningsområde. Det påpekas särskilt att
många centrala sjukhem, långvårdssjukhus och
omvårdnadsavdelningar har ett upptagningsområde som utgörs av en
kommun eller en del av en kommun. Propositionens förslag innebär
att såväl lokala sjukhem som verksamheter som organisatoriskt
hör till den somatiska långtidssjukvården inom länssjukvården --
centrala sjukhem, långvårdssjukhus, omvårdnadsavdelningar vid
kliniker och motsvarande -- skall överföras till kommunerna.
Förutsättningen är dock att de har eller avses få ett
upptagningsområde som huvudsakligen utgörs av kommunen eller en
del av kommunen. I många fall är det endast organisatoriska
skillnader som avgör var långtidssjukvård bedrivs. Den
organisatoriska tillhörigheten skall dock enligt propositionen
vara avgörande för vilka inrättningar som skall gå över till
kommunerna. Eftersom reformens syfte är att samla ansvaret för
den långvariga somatiska vården på bästa möjliga sätt bör det
vara den typ av vård som bedrivs vid inrättningen som blir
avgörande för frågan om denna skall gå över till kommunen eller
inte.
Resurser för somatisk korttidsvård skall enligt förslaget inte
föras över till kommunerna. Även om dessa är förlagda till en
anläggning som skall bli kommunal skall ansvaret, enligt vad som
anförs i propositionen, för den del av verksamheten som är en
länssjukvårdsspecialitet även fortsättningsvis ligga på
landstingen.
Föredragande statsrådet framhåller att det kan finnas
ytterligare typer av verksamheter där kommuner och landsting kan
komma överens om att verksamheten skall föras över till
kommunen. Han nämner särskilt sådana anläggningar inom den
psykiatriska vården som betecknas som psykiatriska sjukhem eller
sjukhem för vård av psykiskt lättskötta och liknande. Vid dessa
bedrivs i allmänhet vård med huvudsaklig omvårdnadsinriktning
som liknar den som bedrivs vid sjukhem inom den somatiska
långtidssjukvården. Det finns även konvalescenthem och
motsvarande inrättningar som tillhör den psykiatriska vården där
viss eftervård bedrivs. Även sådana anses kunna vara aktuella
för överförande till kommunerna.
Propositionen förutsätter att det i vissa fall kan finnas skäl
att göra undantag från bestämmelsen att lokala sjukhem och
motsvarande skall föras över till kommunerna. Propositionen
nämner situationer där en inrättning är integrerad fysiskt och
organisatoriskt med ett sjukhus eller någon annan verksamhet som
bedriver sådan vård som landstinget även framdeles skall ha
ansvaret för. Det kan enligt propositionen i sådana fall vara
olämpligt att bryta ut den del av verksamheten som utgörs av
långtidssjukvård och föra över denna till kommunen, även om
upptagningsområdet är lokalt. I propositionen nämns vidare
situationen att en inrättning för långtidssjukvård skall
avvecklas i en nära framtid. I ett sådant fall anses det vara
lämpligare att landstingen behåller huvudmannaskapet under
avvecklingstiden. Men även i andra fall anses det kunna finnas
särskilda skäl för att en vårdinrättning som bedriver somatisk
långtidssjukvård med lokalt upptagningsområde skall finnas kvar
hos landstinget.
I propositionen anförs att kommuner och landsting bör beredas
tillfälle att lämna förslag till vilka verksamheter vid sjukhem
m.m. som man vill föra över till kommunerna. Föredraganden
redovisar att han har för avsikt att till den 1 januari 1991
inhämta uppgifter från huvudmännen i denna del. Det förutsätts
att kommunerna och landstingen i allmänhet kommer att vara
överens om vilka inrättningar det gäller. Enligt föredraganden
kan man dock inte utgå ifrån att kommunerna och landstingen i
alla delar är överens. För att lösa de fall där enighet inte kan
nås aviseras att en särskild delegation skall tillsättas.
Dessutom aviseras att regeringen i en verkställighetsförordning
skall meddela föreskrifter om vilka sjukhem m.m. som skall
övertas av resp. kommun. Förordningen avses vara av
engångskaraktär i den meningen att den enbart skall reglera
vilka sjukhem m.m. som skall överföras den 1 januari 1992.
Enligt en övergångsbestämmelse i den föreslagna
övertagandelagen skall en kommun och ett landsting kunna komma
överens om att kommunen redan under år 1991 får överta ett
sjukhem eller motsvarande vårdinrättning.
Motioner
I motion 1990/91:So23 (fp) anförs bl.a. att kommunerna,
för att en klarare kompetensfördelning skall åstadkommas,
normalt bör överta ansvaret för sjukhem, gruppboende och
dagverksamheter. Motionärerna anser dock att landstingen bör få
fortsätta att driva sådana verksamheter om det passar de lokala
förhållandena bäst. Om landsting och kommuner är överens om att
låta nuvarande arbetsfördelning vad beträffar viss verksamhet
bestå, bör enligt motionen inte någon överföring av
driftsansvaret framtvingas från den 1 januari 1992. I sådana
fall skall kommunen betala landstinget för dessa verksamheter.
Bl.a. med hänvisning till dessa synpunkter yrkar motionärerna
att riksdagen skall besluta om en reform av service och vård för
äldre och handikappade i enlighet med vad som anförs i motionen
(yrkande 3 delvis). Utskottet återkommer till frågan om
kommunernas betalningsansvar i ett senare avsnitt i betänkandet.
I motion 1990/91:So19 (fp) hemställs att riksdagen
beslutar om lagändringar som möjliggör alternativa lösningar
enligt vad som anförs i motionen (yrkande 3 delvis). Skälen
för yrkandet har redovisats ovan.
Motion 1990/91:So20 (c) innehåller också en begäran om ett
tillkännagivande till regeringen om behovet av lokala lösningar
(yrkande 6 delvis). Motiven till detta yrkande har
redovisats ovan.
Även i motion 1990/91:So18 (v) anförs att de lokala
förutsättningarna är ytterst skiftande exempelvis i glesbygd
visavi ett storstadsområde (yrkande 1 delvis).
Utskottets bedömning
I propositionen föreslås ett i princip obligatoriskt kommunalt
övertagande av de lokala sjukhemmen. Endast i de fall särskilda
skäl föreligger skall enligt propositionen övertagande av ett
lokalt sjukhem inte ske. Som särskilda skäl har i propositionen
angetts att sjukhemmet i en nära framtid skall avvecklas eller
att verksamheten är organisatoriskt integrerad i en verksamhet
som inte skall övergå till kommunen. Utskottet anser det riktigt
att kommunerna normalt bör överta ansvaret för sjukhem,
gruppboende och dagverksamheter om målet med en klarare
kompetensfördelning skall uppnås. Utskottet delar dock
inställningen i de motioner (fp, c) som föreslår att undantag
bör kunna göras även i andra fall när kommuner och landsting är
ense om att en verksamhet inte bör övergå till kommunen. Om
t.ex. samarbetet mellan landstinget och en kommun redan i dag
fungerar till allmän belåtenhet bör det inte vara nödvändigt att
ändra arbetsfördelningen mellan landstinget och kommunen. Om ett
primärkommunalt betalningsansvar införs kommer dock kommunen att
få betala landstinget för att det fortsätter att driva
verksamheten. Det sagda medför att ett tillägg bör göras i 1 §
andra stycket i den föreslagna lagen om övertagande av vissa
sjukhem. Vidare bör en formell justering göras i förslaget.
Utskottet har utarbetat ett eget lagförslag. Utskottets förslag
till lydelse av den nämnda paragrafen framgår av bilaga 10
till betänkandet. Vad utskottet anfört tillgodoser kraven i
motionerna 1990/91:So23 (fp) yrkande 3 delvis, 1990/91:So19 (fp)
yrkande 3 delvis och 1990/91:So20 (c) yrkande 6 delvis och
1990/91:So18 (v) yrkande 1 delvis.
Överförandet av sjukhem och motsvarande inrättningar som
bedriver somatisk långtidssjukvård föreslås ske den 1 januari
1992. Av den ökade handlingsfrihet för kommuner och landsting
som utskottet ovan föreslagit följer emellertid, att ett
övertagande kan ske även vid senare tidpunkt. Den ekonomiska
regleringen får då anpassas till detta senare övertagande.
Förslag om hur en sådan reglering skall kunna ske bör regeringen
lägga fram i samband med den proposition om den ekonomiska
regleringen av huvudmannaskapsreformen i övrigt som regeringen
skall överlämna under våren 1991.
I den nu aktuella propositionen har inte föreslagits några
särskilda regler om överförande till kommunerna av gruppbostäder
och dagverksamheter hos landstingen. Detta är enligt utskottet
inte heller nödvändigt. Det i förslagen till tillägg i 10, 20
och 21 §§ i socialtjänstlagen angivna ansvaret för kommunerna
för denna verksamhet får enligt utskottets mening anses vara
tillräckligt för att kommuner och landsting skall kunna komma
överens om villkoren för att kommunen skall kunna överta även
sådana verksamheter.
Utskottet har inga erinringar mot lydelsen av 2 och 3 §§ i
regeringens förslag till lag om övertagande av vissa sjukhem och
andra vårdinrättningar. "Landsting" har dock liksom för övrigt i
hela lagen ersatts med "landstingskommun".
De landstingsfria kommunerna berörs av denna lag endast på så
sätt att dessa vårdinrättningar i fortsättningen i princip skall
vara boendeformer enligt socialtjänstlagen och alltså omfattas
av denna lag i stället för hälso- och sjukvårdslagen. Under
avsnittet Den kommunala nämndorganisationen behandlar utskottet
socialtjänstens nämndorganisation.
Utskottet har ingen erinran mot förslaget att en kommun redan
under år 1991 skall kunna överta ansvaret för ett sjukhem eller
en annan vårdinrättning om landstinget och kommunen är överens.
I så fall bör inrättningen fr.o.m. dagen för övertagande och
till utgången av år 1991 anses som ett servicehus enligt 20 §
socialtjänstlagen i dess nuvarande lydelse. Utskottet återkommer
under avsnittet Avgifter inom den kommunala hälso- och
sjukvården till den betydelse som ett sådant övertagande får för
avgiften vid en sådan verksamhet. Enligt utskottet bör en viss
språklig justering göras i övergångsbestämmelsen.
Utskottet har utarbetat ett eget lagförslag som ingår som
bilaga 10 i betänkandet. Utskottet föreslår mot denna
bakgrund att riksdagen beslutar att anta den i den nämnda
bilagan som Utskottets förslag betecknade lydelsen av lagen
om övertagande av vissa sjukhem och andra vårdinrättningar.
Utveckling av boendeformer
Bakgrund
I proposition 1987/88:176 om riktlinjer för äldreomsorgen
inför 90-talet angavs att gruppboendet bör få stor betydelse för
framför allt åldersdementa i framtiden. I propositionen
framhölls angelägenheten av att utbyggnaden av sådant boende
fortsatte. Regeringen aviserade ett särskilt uppdrag till
socialstyrelsen och dåvarande bostadsstyrelsen. Utskottet hade
ingen erinran mot de föreslagna riktlinjerna i denna del
(1988/89:SoU6 s. 20 f.).
Utskottet har också behandlat gruppbostäder i samband med
andra frågor kring demensvården. Under hösten 1989
uppmärksammades frågan i samband med den offentliga
utskottsutfrågning som sedan låg till grund för utskottets
behandling av flera motioner om demensvården. Utskottet
konstaterade att tillgången till gruppboende för människor med
åldersdemens inte var tillräcklig mot bakgrund av behoven och
att den utbyggnad som planerades i kommuner och landsting var
otillräcklig. Utskottet ansåg det därför nödvändigt att
prioritera utbyggnaden av gruppbostäder. Utskottet föreslog ett
tillkännagivande till regeringen i denna del. Riksdagen följde
utskottet (1989/90:SoU12 s. 8 ff., rskr. 60). Utskottet
behandlade även frågan om stimulansbidrag för utbyggnaden av
gruppboende. Utskottet återkommer till detta under avsnittet om
det statliga stödet nedan.
Det i det föregående nämnda uppdraget om gruppboende och
gruppbostäder för äldre till socialstyrelsen och dåvarande
bostadsstyrelsen, numera boverket, har nyligen redovisats till
regeringen. I rapporten tas olika aspekter av gruppboende upp. I
rapporten beräknas åtminstone 18 000 äldre ha behov av
gruppboende varav 15 000 åldersdementa. Resten har fysiska eller
psykiska funktionsnedsättningar. Utskottet återkommer till denna
rapport nedan i samband med motionsyrkanden om utformningen av
gruppbostäder.
När det gäller behovet av gruppbostäder för utvecklingsstörda
saknas egentliga uppgifter om behovens storlek. Uppskattningar
har dock gjorts, varvid tal om i vart fall 5 000 platser har
nämnts.
Enligt vissa uppgifter skulle det finnas behov av åtminstone
3 000--5 000 platser för psykiskt störda människor i
gruppbostäder eller bostäder med särskilda s.k.
bostadskomplement. Enligt andra uppgifter skulle behovet vara
lägre men ändå betydande.
I propositionen anförs att det från den enskildes synpunkt är
viktigt att kunna välja mellan olika boende- och vårdformer. Det
är också viktigt att man inte skall behöva flytta från en
särskild vårdform till en annan enbart för att vårdbehovet ökar.
I propositionen framhålls vidare att samhällsinsatserna måste
utformas så att de är flexibla och snabbt kan anpassas till
människors skiftande behov. Tanken bakom reformen är att den
skall stimulera kommunerna till utveckling av nya boendeformer
m.m. Det anses också angeläget att t.ex. gruppboendet kan
utvecklas.
Motioner
I motion 1990/91:So18 av Lars Werner m.fl. (v) hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att utveckla nya boendeformer för
äldre och handikappade med stort vårdbehov (yrkande 5).
Motionärerna framhåller att förutsättningar måste skapas för att
kommunerna skall utveckla nya boendeformer. Det gruppboende som
i dag är bidragsberättigat passar inte alla som har ett stort
omvårdnadsbehov. Därför bör enligt motionärerna andra kollektiva
boendeformer utvecklas. De medel som regeringen i propositionen
föreslår till omstruktureringsbidrag (jfr nedan angående
regeringens förslag till sådant bidrag) bör gå direkt till
byggande av nya boendeformer med olika grad av omvårdnad.
I motion 1989/90:So322 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ökade satsningar på alternativa
boendeformer skall ske (yrkande 2). Motionärerna framhåller
att det förekommer och prövas olika former av boende. I
planeringen bör hänsyn tas till att man som gammal har olika
behov under olika perioder.
I motion 1989/90:So217 av Ragnhild Pohanka och Anita
Stenberg (mp) begärs sålunda ett tillkännagivande till
regeringen om att landstingen skall få direktiv att ta fram
planer på full utbyggnad av boende för utvecklingsstörda
(yrkande 2). Enligt motionärerna är omsorgslagen och de
utvecklingsstördas rätt till egen bostad bara en papperslag.
Landstingen måste därför uppmanas att arbeta för att det som
står i lagen blir verklighet.
Även motion 1990/91:So23 (fp) framhåller behovet av
utbyggnad av olika boendeformer (yrkande 3 delvis).
Utskottets bedömning
Utskottet anser att det behövs en kraftig utbyggnad av
alternativa boendeformer inte bara för de äldre utan i stor
utsträckning även för människor med handikapp av olika slag
såsom rörelsehindrade och psykiskt utvecklingsstörda. En liten
grupp i sammanhanget men med särskilda behov är människor med
svåra hjärnskador.
En stor och ofta bortglömd grupp är de människor som drabbats
av psykiska störningar. Under ett drygt decennium har en kraftig
utflyttning ägt rum från de stora mentalsjukhusen. Denna pågår
fortfarande. En följd av utflyttningen från institutionerna är
ett starkt växande behov av alternativa boendeformer även för
psykiskt störda. Bland de boendeformer som sålunda behövs kan
nämnas olika former av gruppboende och gruppbostäder men också
bostäder med bostadskomplement.
Att få till stånd en kombination av ett stöd som omfattar alla
berörda grupper och ett enhetligare huvudmannaskap för de olika
boendeformerna är enligt utskottet angeläget. De ansvariga
huvudmännen, kommuner och landsting, bör på ett helt annat sätt
än tidigare prioritera utbyggnaden av sådana boendeformer. Vad
utskottet nu anfört med anledning av motionerna 1990/91:So18 (v)
yrkande 5, 1990/91:So23 (fp) yrkande 3 delvis, 1989/90:So322
(mp) yrkande 2 och 1989/90:So217 (mp) yrkande 2 bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
Utskottet återkommer till frågan om särskilda stimulansbidrag
för utbyggnaden av gruppbostäder och andra boendeformer.
Boendestandarden vid lokala sjukhem och andra vårdinrättningar
Propositionen
I samband med behandlingen av frågan om kommunernas
övertagande av lokala sjukhem m.m. anför föredragande statsrådet
bl.a. att han är medveten om att ett stort antal av sjukhemmen
och motsvarande inte är bostäder med det bostadsbegrepp som vi
har i dag eller kan omvandlas till sådana bostäder. Han anför
vidare att gruppbostäder och andra alternativ stegvis kommer att
ersätta sjukhemsvård, men att det även inom en institutionsmiljö
måste finnas möjlighet att ändra vårdinnehåll samt avskärma
mindre grupper så att en liknande funktion kan uppnås som i ett
gruppboende.
Propositionen innehåller också uttalanden om vad som bör gälla
för bostadslån i samband med ombyggnad av kommunala sjukhem.
Utskottet återkommer till denna fråga i avsnittet Ett utökat
statligt stöd.
Motion
I motion 1990/91:So23 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
anförs att alla inom långvården som så önskar måste kunna få
tillgång till ett eget rum. Det är nödvändigt att påskynda
utbyggnaden av eget rum. Motionärerna anser att staten bör satsa
en miljard kronor under fem år för att stimulera denna
utbyggnad. Motionen mynnar ut i ett yrkande om att riksdagen
skall besluta om en reform av service och vård för äldre och
handikappade samt riktlinjer för det ökade statliga stödet i
enlighet med vad som anförs i motionen (yrkande 3 delvis).
Utskottets bedömning
I det föregående har utskottet tillstyrkt förslaget att lokala
sjukhem och andra vårdinrättningar förs över till kommunerna.
När hälsan försämras hos de gamla blir vård under sådana former
ofrånkomlig. Ibland måste sådan vård pågå under lång tid.
Utskottet anser att sådana miljöer måste skapas för dem som
vårdas länge på institutioner att grundläggande krav på
valfrihet och personlig integritet kan tillgodoses. Utskottet
har redan tidigare ställt sig bakom att bl.a. valfrihet och
integritet bör utgöra principer för äldreomsorgen. En
förutsättning för dessa principer är att den som så önskar skall
kunna få bo i ett eget rum. Utskottet anser det nödvändigt att
särskilda satsningar nu görs så att detta krav kan tillgodoses.
Utbyggnad och ombyggnad i syfte att nå detta mål bör därför
främjas genom ett femårigt stimulansbidrag. Regeringen bör
utforma närmare regler för bidragets konstruktion. Vad utskottet
nu anfört bör riksdagen med anledning av motion 1990/91:So23
(fp), yrkande 3 delvis, som sin mening ger regeringen till
känna.
Utskottet återkommer senare i betänkandet till frågor om
statliga bidrag till eget rum och lånebestämmelser för olika
boendeformer.
Kommunal hälso- och sjukvård
Skyldigheten att bedriva sjukvård vid särskilda
boendeformer/bostäder och befogenheten att bedriva annan
sjukvård
Propositionen
I propositionen föreslås att kommunerna skall ha skyldighet
att erbjuda hälso- och sjukvård vid särskilda boendeformer för
service och omvårdnad, vid bostäder med särskild service och i
kommunala dagverksamheter. Kommunerna ges befogenhet att erbjuda
hälso- och sjukvård i enskildas hem. Efter överenskommelse med
landstinget kan en kommun överta skyldigheten att erbjuda sådan
vård i hemmet. Kommunens ansvar skall dock inte i något fall
omfatta sådan hälso- och sjukvård som meddelas av läkare.
Den primärkommunala skyldigheten att ge sjukvård vid de
särskilda boendeformerna för service och omvårdnad m.m.
förutsätter ett flertal ändringar i och tillägg till hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763). Propositionens förslag till ändringar
i hälso- och sjukvårdslagen ingår som bilaga 3 i detta
betänkande.
I propositionen betonas att kommunerna måste ges ett visst
hälso- och sjukvårdsansvar för att syftet med reformen skall
kunna förverkligas. Det är just gränszonen mellan sociala och
medicinska insatser som har förorsakat olägenheter såväl i det
dagliga arbetet som i ledning och utveckling av verksamheten.
Propositionen hänvisar till att de särskilda
boendeformerna/bostäderna skall kunna ge omfattande service till
människor som inte längre vill eller kan bo kvar i det vanliga
bostadsbeståndet. Funktionsnedsättningarna och därmed behoven av
hjälp bland de boende på ålderdomshem, i servicehus utan
helinackordering och i gruppboende har ökat. Detta framhålls i
och för sig som en önskad utveckling. Den är framför allt en
följd av det utbyggda stödet i eget boende och strävan att göra
det möjligt för dem som så önskar att bo kvar i sin bostad. Men
om denna utveckling skall kunna fullföljas är det enligt
propositionen nödvändigt att integrera den sociala och
medicinska kompetensen inom de särskilda boendeformerna och
bostäderna med särskild service. Kommunerna måste därför få ett
samlat ansvar för de i det löpande arbetet vanligt förekommande
arbetsuppgifterna. Det är enligt propositionen angeläget att
undersköterskor, sjuksköterskor, arbetsterapeuter och
sjukgymnaster samt biträdespersonal integreras i den kommunala
organisationen. Det är dessa personalgrupper som, vid sidan av
de personalkategorier som kommunen har i sin organisation i dag,
gör de mest omfattande insatserna i de särskilda
boendeformerna/bostäderna. Samtidigt betonas i propositionen att
insatserna från läkare måste göras tillgängliga och
dimensioneras så att människor som bor i de särskilda
boendeformerna/bostäderna kan få den läkarhjälp som de behöver.
Propositionen konstaterar att även om läkarmedverkan har stor
betydelse i vårdarbetet är läkarinsatserna tidsmässigt i
allmänhet en liten del av det samlade service- och vårdarbetet.
Det har därför ansetts naturligt att läkarinsatserna hålls
samman inom primärvården.
När det gäller dagverksamheterna hänvisar propositionen till
det rehabiliterande syftet i sådana verksamheter och till
nödvändigheten av en helhetssyn på den enskilde i
rehabiliteringsarbetet. Det har mot den bakgrunden ansetts
naturligt att kommunerna även får ett sjukvårdsansvar vid
dagverksamheter.
En del av den kritik som har riktats mot äldredelegationens
förslag har gått ut på att detta förslag inte gav tillräckligt
utrymme för lokala lösningar. Enligt propositionen har hänsyn
tagits till denna kritik när förslaget utarbetats och utrymmet
för lokala lösningar har därför vidgats. Framför allt gäller
detta i fråga om hemsjukvården.
Det föreslås inte någon ändring i propositionen när det gäller
huvudansvaret för hemsjukvården. Övervägande skäl anses tala för
att landstingen även i framtiden skall vara ansvariga för
hemsjukvården. Det framhålls dock att huvudmännen lokalt kan
göra den bedömningen att enskildas behov av god service och vård
i hemmen bäst tillgodoses genom att ansvaret för hemsjukvården
och socialtjänsten samordnas under en huvudman. Regeringens
förslag innehåller därför en bestämmelse om att kommuner och
landsting skall kunna komma överens om att till kommunerna föra
över ansvaret för den del av primärvården som utför hälso- och
sjukvård i enskildas hem i det vanliga bostadsbeståndet. En
sådan överenskommelse skall godkännas av regeringen.
I propositionen påtalas att det även i andra fall än när
överenskommelse har träffats mellan landsting och kommun att
kommunen skall ta över ansvaret för hemsjukvården kan finnas
skäl för en kommun att bedriva hemsjukvård. Som exempel på
sådana situationer anges att en person som bor i en särskild
boendeform/bostad tillfälligt vistas i sin egen eller i en
familjemedlems bostad i kommunen. Kommunerna föreslås därför få
en befogenhet att även i andra fall än då någon överenskommelse
träffats med landstinget svara för hemsjukvårdsinsatser i
ordinärt boende. Denna befogenhet skall dock enligt förslaget
inte innebära att kommunen till någon del skall överta den
skyldighet som landstinget har att ansvara för hemsjukvården.
Skyldigheten skall odelad ligga kvar på landstinget. Först om
landstinget och kommunen kommer överens om det och regeringen
godkänner ett övertagande skall kommunen kunna överta
landstingets skyldighet.
Utskottets bedömning
Nackdelarna med det enligt den s.k. kompetensprincipen delade
ansvaret, där kommunerna har ansvaret för boende och omvårdnad
och landstinget för medicinska insatser, har under framför allt
det senaste decenniet blivit alltmera uppenbara. Konsekvenserna
av det delade ansvaret har ibland uttryckts så att gränsen gått
i de gamlas vardagsrum. Enligt utskottet är det angeläget att på
sikt skapa en ordning där ansvaret för hemtjänst och hemsjukvård
kan hållas samman. Ett steg i denna riktning är enligt utskottet
att kommunerna nu får skyldighet att bedriva sjukvård i de
särskilda boendeformerna och bostäderna. Kommunerna får här ett
samlat ansvar för de i det löpande arbetet vanligt förekommande
arbetsuppgifterna. Det är därvid angeläget att den personal som
skall bedriva sjukvård inom de särskilda
boendeformerna/bostäderna integreras i den kommunala
organisationen. Denna personal kommer, vid sidan av de
personalgrupper som kommunen redan i dag har i sin organisation,
att göra de mest omfattande insatserna i de särskilda
boendeformerna/bostäderna.
På många håll har ett väl fungerande samarbete vuxit fram
mellan kommuner och landsting när det gäller hemtjänst och
hemsjukvård. Utskottet anser det viktigt att en möjlighet öppnas
för kommunerna att ta på sig ett större hälso- och
sjukvårdsansvar än i dag. Utskottet delar uppfattningen att en
kommun skall kunna ta över hela ansvaret för hemsjukvården i
kommunen, om kommunen och landstinget är överens om detta.
Enligt utskottet finns det även fördelar i att kommunen i
vissa fall kan bedriva hemsjukvård, även när den inte åtagit sig
hela ansvaret för hemsjukvården. Som exempel på sådana
situationer har i propositionen angetts att en person, som bor i
en särskild boendeform eller bostad med särskild service,
tillfälligt vistas i sin egen eller någon anhörigs bostad i
kommunen. Ur patientens synpunkt måste det vara en fördel att
det är personal från samma vårdorganisation som ger vården även
under den tillfälliga vistelsen på annat håll.
Öppnandet av en möjlighet för kommunen att utan
överenskommelse med landstinget erbjuda hemsjukvård föreslås
inte leda till någon formell inskränkning i landstingets
skyldighet att bedriva hemsjukvård. Utskottet har ingen erinran
mot förslaget i denna del men anser det angeläget att kommunen
och landstinget i sin samverkan i vården ser till att onödigt
dubbelarbete i hemsjukvården undviks. Att både landstinget och
kommunen kan bedriva hemsjukvård får inte leda till att
parallella organisationer för hemsjukvård byggs upp.
Införandet av ett primärkommunalt hälso- och sjukvårdsansvar
inom de särskilda boendeformerna/bostäderna och öppnandet av
möjligheten för kommuner att ta över ansvar för hemsjukvården i
kommunen bör enligt utskottet inte ses som en slutgiltig
lösning. Utvecklingen av hemsjukvården bör därför noga följas.
Utskottet förutsätter att regeringen kontinuerligt utvärderar
effekterna av den gränsdragning som nu sker.
Införandet av ett primärkommunalt hälso- och sjukvårdsansvar
förutsätter vissa ändringar i hälso- och sjukvårdslagen.
Utskottet har ingen erinran mot propositionens förslag till
utformning av bestämmelserna såvitt nu är i fråga. Utskottet
kommer i det följande att föreslå vissa ändringar i
propositionens förslag till lag om ändring i hälso- och
sjukvårdslagen. Utskottet har därför utarbetat ett eget förslag
till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen. Utskottet
föreslår mot denna bakgrund att riksdagen beslutar att anta den
i bilaga 11 som Utskottets förslag betecknande lydelsen
av 3, 18 och 19 §§ hälso- och sjukvårdslagen.
Planeringen av hälso- och sjukvården
Gällande bestämmelser
Enligt 3 § hälso- och sjukvårdslagen skall varje
landstingskommun erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som
är bosatta inom landstingskommunen. Landstingskommunen skall
även i övrigt verka för en god hälsa hos hela befolkningen.
Motsvarande gäller även för kommuner som inte ingår i en
landstingskommun.
Landstingskommunen skall enligt 7 § planera hälso- och
sjukvården med utgångspunkt i befolkningens behov av hälso- och
sjukvård. Planeringen skall avse även den hälso- och sjukvård
som erbjuds av annan än landstingskommunen.
Kommunen skall enligt 20 a § socialtjänstlagen planera sina
insatser för äldre. I planeringen skall kommunen samverka med
landstingskommunen samt andra samhällsorgan och organisationer.
Propositionen
Propositionen innehåller också förslag till bestämmelser om
kommunens planeringsskyldighet när det gäller hälso- och
sjukvård (20 och 21 §§ i förslaget till lag om ändring i hälso-
och sjukvårdslagen). Kommunens planering i detta hänseende skall
enligt förslaget, liksom landstingets, avse även den hälso- och
sjukvård som erbjuds av enskilda. Planeringen och utvecklingen
skall ske i samverkan framför allt med landstinget men även med
andra samhällsorgan, enskilda och organisationer.
Äldredelegationen föreslog att kommunerna skulle ges ett i
förhållande till landstingskommunerna parallellt
planeringsansvar för den hälso- och sjukvård som åläggs dem.
Föredraganden anför i propositionen att även om det hälso-och
sjukvårdsansvar som föreslås för kommunerna är begränsat anser
han det vara principiellt riktigt att kommunerna får en i
förhållande till landstingen självständig planeringsskyldighet
för denna del av kommunens service och vård. Föredraganden
hänvisar till att ett viktigt inslag i utvecklingen av lokal
service och vård är att stärka den medicinska kompetensen och
rehabiliteringsinriktningen. Detta bör särskilt enligt
föredraganden beaktas i kommunens planering av sin hälso- och
sjukvård.
Landstingsförbundet framhöll i sitt remissvar att landstingens
övergripande ansvar för folkhälsan i länet och det därmed
sammanhängande totalplaneringsansvaret borde kvarstå orubbat.
Enligt föredraganden kommer landstingen även med ett visst
kommunalt hälso- och sjukvårdsansvar att vara den dominerande
sjukvårdsproducenten. Föredragande statsrådet anser dock inte
att landstingens planeringsansvar bör betraktas som överordnat
kommunernas. Även om kommunerna och landstingen således skall
planera sina delar av hälso- och sjukvården i samverkan med
varandra skall deras planering inte avse den hälso- och sjukvård
som erbjuds av den andra sjukvårdshuvudmannen. Däremot skall
kommunernas planering liksom landstingens avse sådan vård som
erbjuds av andra vårdgivare. Föredraganden anför att han
förutsätter att kommuner och landsting samverkar nära med
enskilda vårdgivare. Han nämner därvid särskilt de enskilda
vårdhem som bedriver långtidssjukvård. Han framhåller också att
även organisationer, som företräder äldre människor och
människor med funktionshinder, måste ges goda förutsättningar
att samverka med huvudmännen i planeringen och utvecklingen av
den hälso- och sjukvård som resp. huvudman har ansvaret för.
Utskottets bedömning
Landstinget skall i dag planera hälso- och sjukvården med
utgångspunkt i hela befolkningens behov av hälso- och sjukvård.
Landstingets planering skall även avse sådan hälso- och sjukvård
som bedrivs av andra vårdgivare. I sin planering skall
landstinget samverka med andra samhällsorgan, organisationer och
enskilda. Införandet av ett hälso- och sjukvårdsansvar för
kommunerna förutsätter enligt propositionen ett kommunalt
planeringsansvar för den sjukvård som kommunen skall bedriva i
de särskilda boendeformerna och bostäderna med särskild service
och i vissa fall för den hemsjukvård som kommunen skall bedriva.
Kommunens planering skall också omfatta den hälso- och sjukvård
som erbjuds av andra vårdgivare i kommunen. Planeringen och
utvecklingen skall ske i samverkan med landstinget, andra
samhällsorgan, organisationer och enskilda.
Enligt regeringens förslag skall landstingen och kommunerna
var för sig planera den sjukvård som de skall ha ansvar för.
Kommunens ansvar skall därvid inte vara underordnat landstingets
planering. Utskottet har ingen erinran mot förslaget i denna del
men vill framhålla att landstinget som ett led i sitt ansvar för
befolkningens hälsa måste planera sin hälso- och sjukvård med
beaktande också av den hälso- och sjukvård som erbjuds av
kommunerna.
Utskottet har ingen erinran mot propositionens förslag till
lydelse av 7, 20 och 21 §§ hälso- och sjukvårdslagen. Utskottet
föreslår att riksdagen antar den i bilaga 11 föreslagna
lydelsen av dessa paragrafer.
Utskottet har under avsnittet Reformens allmänna inriktning
framhållit värdet av att det finns enskilda alternativ när det
gäller driften av olika verksamheter. Utskottet anser det
viktigt att det inte finns regler som diskriminerar vård i
enskild regi. Stadgan om enskilda vårdhem (1970:88) bör därför
ses över.
Den kommunala nämndorganisationen
Bakgrund
För att fullgöra kommunens uppgifter inom socialtjänsten
skall, enligt 4 § socialtjänstlagen, i varje kommun finnas
en socialnämnd. Enligt 39 § andra stycket samma lag skall
socialnämnden ha hand om förvaltning och verkställighet inom
sitt verksamhetsområde. Kommunfullmäktige kan dock, vilket
framgår av den nämnda paragrafen, med stöd av 3 kap. 14 §
kommunallagen (1977:179) besluta att kommunstyrelsen eller
någon annan nämnd skall handha förvaltning och verkställighet i
fråga om egendom som annars förvaltas av socialnämnden samt
handlägga frågor beträffande personal som är underställd
personalnämnden.
I regeringens proposition 1979/80:1 om socialtjänsten anförde
föredragande statsrådet att helhetssynen i vård- och
behandlingsarbetet var en av de bärande principerna i det då
framlagda förslaget till en ny socialtjänstlag. Helhetssynen
innebär att en enskilds eller en grupps sociala situation och de
svårigheter han eller gruppen har skall ses i förhållande till
hela den sociala miljön. Det är, uttalade föredraganden, inte
förenligt med helhetssynen att behålla en nämndorganisation som
är uppbyggd efter symtom. Vidare anfördes att det bör finnas ett
sammanhållet ansvar för socialtjänsten i kommunen. Föredraganden
anslöt sig därför till utredningens förslag om en enhetlig
nämndorganisation för socialtjänsten. Organisationen med en
social nämnd, socialnämnden, borde vara obligatorisk, anfördes
det vidare i socialtjänstpropositionen.
Möjligheten att inrätta sociala distriktsnämnder för bestämda
geografiska områden behölls i socialtjänstlagen. Om kommunen har
beslutat att inrätta sociala distriktsnämnder gäller
bestämmelserna om sådana nämnder i 41--46 §§ socialtjänstlagen.
De sociala distriktsnämnderna avgör ärenden, som enligt
socialtjänstlagen eller annan författning ankommer på
socialnämnden och som bl.a. avser vård eller annan åtgärd
beträffande enskild person.
Kommunen får också enligt 2 § 2. lagen (1979:408) om vissa
lokala organ i kommunerna (lokalorganslagen) tillsätta ett
lokalt organ för en del av kommunen. Ett sådant lokalt organ
skall handha förvaltning och verkställighet som enligt lag eller
annan författning eller enligt en statlig förvaltningsmyndighets
beslut ankommer på socialnämnden, miljö- och hälsoskyddsnämnden,
byggnadsnämnden, trafiknämnden eller skolstyrelsen. En
förutsättning är vidare att uppgifterna på grund av sin
anknytning till kommundelen och beskaffenheten i övrigt lämpar
sig för handläggning i ett lokalt organ.
Organisationen för landstingets hälso- och sjukvård regleras i
10 § hälso- och sjukvårdslagen. Enligt den bestämmelsen får
landstinget tillsätta en särskild hälso- och sjukvårdsnämnd
eller uppdra åt någon annan nämnd att utgöra hälso- och
sjukvårdsnämnd. Landstinget kan även välja att inte tillsätta
någon särskild nämnd alls. Då utgör förvaltningsutskottet hälso-
och sjukvårdsnämnd. Landstingets hälso- och sjukvårdsnämnd är
således endast en fakultativ nämnd som är bärare av en
obligatorisk landstingsfunktion. Av lagen (1985:127) om
särskilda organ i landstingskommunerna framgår att särskilda
organ får tillsättas för att under hälso- och sjukvårdsnämnden
leda hälso- och sjukvården. Enligt 2 a § lokalorganslagen får, i
en kommun som inte ingår i en landstingskommun, ett lokalt organ
sköta också sådan förvaltning och verkställighet som skall
fullgöras av hälso- och sjukvårdsnämnden, tandvårdsnämnden eller
omsorgsnämnden.
Inom ramen för det s.k. frikommunförsöket får undantag göras
från bestämmelserna om socialnämnd. Med stöd av lagen
(1984:382) om försöksverksamhet med en friare kommunal
nämndorganisation får nämligen kommuner och landsting i
enlighet med föreskrifterna i lagen bedriva försöksverksamhet
med en annan nämndorganisation än som föreskrivs i lag eller
annan författning. Föreskrifter om vilka kommuner och landsting
som försöksverksamheten skall avse meddelas av regeringen. De
senaste föreskrifterna återfinns i förordningen 1990:482.
Försöksverksamheten pågår till utgången av år 1991. Ansvaret för
att försöksverksamheten följs upp och utvärderas ligger hos
stat--kommun-beredningen (C 1983:02).
1988 års kommunallagskommitté har i betänkandet Ny kommunallag
(SOU 1990:24) lagt fram förslag till lag om kommuner och
landsting, som skall ersätta den nu gällande kommunallagen. I
direktiven för kommittén angavs bl.a. att en ny kommunallag
borde präglas av stor frihet för kommuner och landsting att
själva organisera sin verksamhet. Lagstiftningen borde utformas
mot bakgrund av den helhetssyn som alltmer styr den kommunala
verksamheten och som medför att gränser mellan olika sektorer
blir mindre skarpa. Med hänvisning till att frågan om en friare
nämndorganisation prövas i försöksverksamhet t.o.m. år 1991 har
dock kommunallagskommittén ansett sig förhindrad att nu lägga
fram förslag om detta (betänkandet s. 78).
En proposition med förslag till lagstiftning för kommuner och
landsting har aviserats till våren 1991. Avsikten är att den nya
lagstiftningen skall kunna träda i kraft den 1 januari 1992.
Stat--kommun-beredningen har i juni 1990 beslutat att göra en
kartläggning och uppföljning av försöket med en friare kommunal
nämndorganisation. Syftet med utredningsarbetet, som förväntas
bli slutfört under år 1990, är att förse regeringen med
beslutsunderlag inför nästa års överväganden om en friare
kommunal nämndorganisation. Detta innebär en viss
tidigareläggning av utvärderingen av frikommunförsöket.
Propositionen
För den kommunala hälso- och sjukvården föreslås i
propositionen en annan ordning än den som gäller för
landstingets hälso- och sjukvård med dess fakultativa
bestämmelser om hälso- och sjukvårdsnämnd. Sålunda föreslås att
ledningen av den primärkommunala hälso- och sjukvården skall
utövas av socialnämnden eller i förekommande fall av den sociala
distriktsnämnden eller ett lokalt organ enligt lokalorganslagen.
I propositionen framhålls att ett viktigt syfte med förslaget om
kommunal hälso- och sjukvård är att sociala och medicinska
insatser skall kunna samordnas. För att denna samordning skall
kunna genomföras krävs enligt föredraganden att en och samma
nämnd har det samlade ansvaret för insatserna.
Föredragande statsrådet anför att han, mot bakgrund av
pågående försöksverksamhet och lagstiftningsarbete med ny
lagstiftning för kommuner och landsting, anser att det saknas
anledning att föreslå någon annan ordning än att den samlade
sociala och medicinska verksamhet, som kommunen skall ha ansvar
för, skall ledas av socialnämnden eller i förekommande fall av
distriktsnämnden eller av ett lokalt organ i en kommundel. De
kommuner som anser att en annan nämndorganisation skulle vara
bättre för kommunen hänvisas till möjligheten att ansöka om att
få bli en frikommun. En sådan kommun kan t.ex. inrätta särskilda
äldre- och handikappnämnder. En vidgad tillämpning av
frikommunlagen kan därmed ge erfarenheter om det ändamålsenliga
i att bryta ut vissa delar av socialtjänsten från socialnämndens
ansvarsområde och föra över dessa till en eller flera
specialnämnder, anförs det.
De landstingsfria kommunerna kan redan i dag med stöd av 10 §
andra stycket hälso- och sjukvårdslagen uppdra åt en annan nämnd
än en särskild hälso- och sjukvårdsnämnd att leda sjukvården i
kommunen. Dessa kommuner kan således redan i dag samordna sin
socialtjänst och hela eller delar av hälso- och sjukvården under
en gemensam ledning. Dessutom har de möjlighet att med stöd av 2
a § lokalorganslagen låta ett lokalt organ sköta också sådan
förvaltning och verkställighet som skall fullgöras av hälso- och
sjukvårdsnämnden. I propositionen föreslås att en hänvisning
till nämnda lagrum görs i ett nytt andra stycke i 11 § hälso-
och sjukvårdslagen. I den mån en landstingsfri kommun inte
samordnat socialtjänsten och hälso- och sjukvården bör den
hälso- och sjukvårdsverksamhet, som i övriga kommuner skall vara
ett primärkommunalt ansvar, i de landstingsfria kommunerna stå
under socialnämndens ledning, anförs det i propositionen.
Motioner
I motion 1990/91:So17 av Ylva Annerstedt (fp) hemställs
att socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen ges en sådan
utformning som medger att kommunerna själva får avgöra hur
ledningen av äldreomsorgen skall organiseras. Motionären anser
att kommunerna bör ha stor frihet att själva organisera sin
nämndorganisation. Mot den bakgrunden är det ett steg tillbaka
att, som regeringen föreslår, föreskriva att de funktioner som
enligt propositionen skall föras över till kommunerna inte får
hanteras av andra än socialnämnden eller i förekommande fall
social distriktsnämnd eller lokalt organ. Det är enligt
motionären inte alls omöjligt att vissa kommuner redan har en
annan organisation, som fungerar tillfredsställande eller kommer
att föredra en annan ordning, t.ex. en särskild
äldre(vårds)nämnd. Motionären anser att denna frihet bör finnas.
I motion 1990/91:So23 (fp) framförs motsvarande
synpunkter. Motionen mynnar ut i ett yrkande om att riksdagen
skall besluta om en reform av service och vård för äldre och
handikappade i enlighet med vad som anförs i motionen (yrkande
3 delvis).
I motion 1990/91:So21 av Doris Håvik (s) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Göteborg
bör få möjlighet att lokalt anpassa tidpunkten för genomförandet
av de föreslagna förändringarna. Motionären pekar på att
Göteborg som landstingsfri kommun redan är huvudman för hälso-
och sjukvården. Det gemensamma huvudmannaskapet har enligt
motionären inneburit fördelar och har under 1980-talet också
resulterat i en samlad utveckling för äldreomsorgen. Det
gemensamma huvudmannaskapet ger Göteborg goda möjligheter att
arbeta med stora och nödvändiga strukturförändringar i
propositionens anda. Motionären pekar också på att Göteborg är
en frikommun och att kommunen den 1 januari 1990 genomfört en
stadsdelsnämndsreform. Stadsdelsnämnderna har tagit över
ansvaret för bl.a. socialtjänst och omsorgerna för de
utvecklingsstörda. En av stadsdelsnämnderna har också fått
ansvaret för vårdcentralen och hemsjukvården i sitt område. Ett
genomförande av propositionens förslag, när det gäller ledningen
av den kommunala hälso- och sjukvården, skulle enligt motionären
innebära att till samtliga stadsdelsnämnder skulle föras delar
av hälso- och sjukvården. Enligt motionären bör Göteborg, med
hänsyn till den nyligen genomförda stadsdelsnämndsreformen,
lokalt få anpassa tidpunkten för de ändringar som regeringens
förslag innebär. Motionären anmärker särskilt att primärvården
har angetts som en verksamhet för den fortsatta utbyggnaden av
stadsdelsnämndernas verksamhet. I Göteborg övervägs dessutom ett
samlat ansvar hos stadsdelsnämnderna för äldreomsorgen. Om en
sådan förändring skall bli framgångsrik krävs emellertid enligt
motionären dels att stadsdelsnämnderna har fått stabilitet i sin
verksamhet, dels att förändringen kan inordnas i en strategi,
som syftar till ett bättre resursutnyttjande i samspelet mellan
stadsdelsnämnderna och hälso- och sjukvården.
Motionen bör ses mot bakgrunden av att försöksverksamheten med
en friare kommunal nämndorganisation enligt nu gällande
bestämmelser gäller t.o.m. utgången av år 1991, dvs. den upphör
samtidigt som de nu förslagna ändringarna i hälso- och
sjukvårdslagen om ledningen för den kommunala hälso- och
sjukvården träder i kraft.
Konstitutionsutskottets yttrande
Socialutskottet har inhämtat yttrande från
konstitutionsutskottet såvitt avser bl.a. frågan om ledning av
den kommunala hälso- och sjukvården.
Konstitutionsutskottet, som inledningsvis hänvisar till
propositionens uttalanden om syftet med förslaget om kommunal
hälso- och sjukvård, anför i sitt yttrande (1990/91:KU3y)
beträffande motionerna 1990/91:So17 (fp) och 1990/91:So23 (fp)
att det mot bakgrund av det pågående frikommunförsöket, enligt
utskottets mening, saknas anledning att på det aktuella
delområdet nu införa en permanent lagstiftning, som i princip
skulle ge kommunerna frihet att bestämma sin nämndorganisation.
Utskottet hänvisar till att stat--kommun-beredningen i juni
beslutat att göra en kartläggning och uppföljning av försöket
med en friare kommunal nämndorganisation. Syftet med
utredningsarbetet, som avses bli slutfört under år 1990, är att
förse regeringen med beslutsunderlag inför nästa års
överväganden om en friare kommunal nämndorganisation. Detta
arbete bör, enligt konstitutionsutskottets mening, inte
föregripas.
Konstitutionsutskottet finner att, från de synpunkter
utskottet har att beakta, det inte finns något hinder mot
antagande av propositionen såvitt avser ledningsansvaret för den
kommunala hälso- och sjukvården. Konstitutionsutskottet
avstyrker därför motionerna 1990/91:So17 (fp) och 1990/91:So23
(fp) yrkande 3 i motsvarande del.
I en avvikande mening till yttrandet anför
konstitutionsutskottets fp- och mp-ledamöter att de delar
uppfattningen i de aktuella motionerna att kommunerna bör ges
största möjliga frihet att själva bestämma på vilket sätt de
vill arbeta med service och vård för äldre och handikappade. De
är därför inte beredda att godta propositionens förslag om att
ledningen av den kommunala hälso- och sjukvården endast får
utövas av socialnämnden eller i förekommande fall av social
distriktsnämnd eller lokalt organ. Enligt deras mening bör i
stället förslaget ges en avfattning som gör det möjligt för
kommunerna att inrätta den nämndorganisation som ter sig mest
ändamålsenlig. Det förehållandet att kommunallagsreformen ännu
inte är färdigberedd utgör enligt deras mening inte något hinder
mot detta. Socialutskottet bör utforma erforderliga lagtexter.
Reservanterna tillstyrker sålunda bifall till motionerna
1990/91:So17 (fp) och 1990/91:So23 (fp) såvitt här är i fråga.
Beträffande kravet i motion 1990/91:So21 (s), att Göteborg bör
få lokalt anpassa genomförandet av de i propositionen föreslagna
förändringarna, anför konstitutionsutskottet att några särskilda
uttalanden inte bör göras. Riksdagen kan enligt utskottet få
anledning att återkomma till frågan vid behandlingen av
regeringens kommande förslag rörande den kommunala
nämndorganisationen. Utskottet avstyrker därför motion
So1990/91:21. Konstitutionsutskottets yttrande är enhälligt i
denna del.
Konstitutionsutskottets yttrande finns i sin helhet intaget
som bilaga 18 till betänkandet.
Socialutskottets bedömning
Socialtjänstlagen har getts karaktär av ramlag. Denna
konstruktion innebär att kommunen har frihet att med vissa
begränsningar utforma socialtjänsten i kommunen utifrån sina
egna förutsättningar och behov. I förarbetena till
socialtjänstlagen angavs att kommunerna också skulle ha
principiell frihet när det gäller verksamhetens organisation.
Denna frihet inskränks genom att vissa uppgifter i lagen knyts
direkt till socialnämnden. Kommunens möjligheter att inrätta
särskilda nämnder begränsas därmed.
Socialnämndens uppgifter varierar och omfattar planering,
generella åtgärder och individuellt inriktade insatser. När det
gäller de individinriktade insatserna framhölls det, i samband
med socialtjänstlagens tillkomst, att en enskild människas behov
av stöd och hjälp inom socialtjänsten skall prövas från en
helhetssyn. Detta förutsatte att bedömningen av behovet sker hos
den nämnd som har det samlade ansvaret för socialtjänsten inom
kommunen, dvs. socialnämnden.
Utskottet anser att den syn som präglat socialtjänsten under
de senaste två decennierna, nämligen att en människas problem
skall ses i förhållande till människans hela sociala situation,
fortfarande väger mycket tungt. En väl fungerande samordning av
insatser av olika slag för en människa, som är i behov av hjälp
och stöd, är fundamental. I samband med behandlingen av
socialtjänstpropositionen uttalade utskottet att helhetssynen
bl.a. förutsätter att alla aspekter på ett socialt problem skall
tas med i bedömningen och att det skall finnas ett flexibelt
åtgärdssystem som lätt kan anpassas efter behovet i varje
särskilt fall. Detta uttalande äger enligt utskottet fortfarande
giltighet.
Utvecklingen under senare år kännetecknas av ett behov av ökad
frihet för kommuner och landsting att själva organisera sin
verksamhet. I direktiven till ny kommunallag angavs bl.a. att
lagstiftningen borde utformas mot bakgrund av den helhetssyn som
alltmer styr den kommunala verksamheten och som medför att
gränser mellan olika sektorer blir mindre skarpa. Utvecklingen
går således mot att kommunerna ges ökade möjligheter att själva
bestämma hur de vill fördela sina arbetsuppgifter på olika
kommunala nämnder. Den kommunala och landstingskommunala
förvaltningen bör vara så ändamålsenligt organiserad som
möjligt. Formerna för detta kan skifta från kommun till kommun
alltefter de varierande lokala förutsättningarna.
Konstitutionsutskottets majoritet har i sitt yttrande ansett
att stat--kommun-beredningens kartläggning och uppföljning
av försöket med en friare kommunal nämndorganisation inte bör
föregripas genom ett införande på detta område av en permanent
lagstiftning som i princip ger kommunerna frihet att bestämma
sin nämndorganisation. Socialutskottet har stor förståelse för
denna inställning. Emellertid anser utskottet att det är av den
största vikt att kommunerna vid genomförandet av denna
omfattande reform har stor frihet att själva bestämma sin
nämndorganisation. Detta kan påtagligt underlätta genomförandet.
Det finns därför enligt utskottet skäl att redan nu ändra
reglerna så att kommunerna mera fritt än hittills skall kunna
ordna sin organisation efter lokala förutsättningar.
Socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen bör därför ges
en utformning som gör det möjligt för kommunerna att inrätta den
nämndorganisation som ter sig mest ändamålsenlig.
Utskottet föreslår mot bakgrund härav att riksdagen beslutar
att ge kommunerna frihet att utifrån sina egna behov och
önskemål utforma en lämplig nämndorganisation på det sociala
området. Härav följer att socialnämnden inte längre bör vara en
obligatorisk kommunal nämnd utan en fakultativ specialreglerad
nämnd. Genom en sådan ordning kan det, i de kommuner som så
önskar, införas exempelvis särskilda äldreomsorgsnämnder eller
särskilda äldre- och handikappnämnder med ansvar för både
sociala och medicinska insatser. Vidare har kommunen möjlighet
att tillsätta skilda nämnder för olika delar av kommunen.
Möjligheten att samordna olika kommunala funktioner genom lokala
organ följer också av lokalorganslagen.
Bestämmelsen i 4 § socialtjänstlagen föreslås ändrad i
överensstämmelse med vad utskottet nu anfört. I
socialtjänstlagen och i flera andra lagar och förordningar finns
föreskrifter om socialnämnden. Någon möjlighet att nu göra
följdändringar i dessa bestämmelser finns inte. Av ett nytt
andra stycke i 4 § socialtjänstlagen bör det framgå att vad som
sägs om socialnämnd i lag eller annan författning skall gälla
den eller de nämnder som kommunen inrättar för att fullgöra
kommunens uppgifter inom socialtjänsten. Utskottet föreslår att
riksdagen antar den i bilaga 9 föreslagna lydelsen av 4 §
socialtjänstlagen.
Utskottet anser att också ledningen av den kommunala hälso-
och sjukvården skall utövas av den eller de nämnder som
kommunfullmäktige bestämmer. Denna ordning ger tillräckliga
förutsättningar för att i de olika kommunerna skapa
ändamålsenliga organisationer även när det gäller den kommunala
hälso- och sjukvården. Hälso- och sjukvårdslagens 22 § bör
utformas i enlighet härmed. I en kommun som inte ingår i en
landstingskommun bör ledningen av den hälso- och sjukvård som
avses i 18 § första eller andra stycket utövas i enlighet med de
bestämmelser i 10 och 11 §§ hälso- och sjukvårdslagen som
reglerar landstingens hälso- och sjukvård. Detta bör framgå av
ett andra stycke i 22 § hälso- och sjukvårdslagen. Med
utskottets förslag föreligger inte något behov av den i
propositionen föreslagna 23 § i hälso- och sjukvårdslagen.
Utskottet har ingen erinran mot den i propositionen föreslagna
ändringen av 11 § hälso- och sjukvårdslagen. Utskottet föreslår
att riksdagen antar den i bilaga 11 föreslagna lydelsen av
11 och 22 §§ hälso- och sjukvårdslagen.
Utskottet vill understryka att den större frihet i fråga om
nämndorganisationen som här föreslås inte innebär någon
förändring av de uppgifter som enligt olika lagar åvilar
socialtjänsten. Organisationen av de sociala insatserna måste
utformas så att inte den sociala kunskapen och erfarenheten
utarmas i kommunen och så att inte kommunens möjligheter att
delta i samhällsplaneringen och att verka för en god
samhällsmiljö för befolkningen försämras. Att de lokala organen
får en starkare ställning får heller inte innebära att olika
regler kommer att gälla i olika delar av kommunen eller att
olika grupper av kommunmedlemmar kommer att behandlas på ett
olikformigt sätt. Särskilt viktigt är det att organisationen ges
en sådan utformning att den sociala kompetens och erfarenhet som
behövs för att rätt kunna bedöma t.ex. frågor om
tvångsomhändertagande av barn garanteras.
En proposition med förslag till ny kommunallag kommer enligt
uppgift att lämnas till riksdagen nästkommande vår. Frågan om en
friare kommunal nämndorganisation kommer därmed att bli föremål
för en mer samlad bedömning. Utskottet förutsätter att frågan om
socialtjänstens framtida organisation också kommer att ingå som
en del i propositionen. Bestämmelserna om sociala
distriktsnämnder, liksom behovet av följdändringar i
socialtjänstlagen och andra författningar, bör enligt utskottet
bli föremål för överväganden i detta eller annat lämpligt
sammanhang. I det sammanhanget bör bl.a. övervägas frågor om jäv
och sekretess.
Utskottets förslag tillgodoser motionerna So17 (fp), So23 (fp)
yrkande 3 delvis och So21 (s).
Personalen inom den kommunala hälso- och sjukvården m.m.
Propositionen
Enligt 2 a § hälso- och sjukvårdslagen skall sjukvården
bedrivas så att den uppfyller kraven på en god vård. Detta
innebär att den skall vara av god kvalitet och tillgodose
patientens behov av trygghet i vården och behandlingen, vara
lätt tillgänglig, bygga på respekt för patientens
självbestämmande och integritet samt främja goda kontakter
mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen. Vården och
behandlingen skall så långt det är möjligt utformas och
genomföras i samråd med patienten.
Bestämmelserna i 2 a § hälso- och sjukvårdslagen kommer att
gälla på samma sätt för den kommunala hälso- och sjukvården som
för övrig hälso- och sjukvård. För att kommunen skall kunna
uppfylla sitt hälso- och sjukvårdsansvar måste det hos kommunen
finnas hälso- och sjukvårdspersonal med de kvalifikationer som
behövs för att uppfylla kraven på en god vård. Hälso- och
sjukvårdslagen föreslås därför kompletterad med en bestämmelse
om att det i den kommunala hälso- och sjukvården skall finnas
den personal som behövs för att meddela god vård. Bestämmelsen
hänvisar sedan till de särskilda bestämmelserna i lagen
(1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen. (Se
förslaget till lydelse av 24 § hälso- och sjukvårdslagen i
bilaga 11.)
Den föreslagna bestämmelsen om personalen inom den kommunala
hälso- och sjukvården är utformad i överensstämmelse med
motsvarande bestämmelse för landstingen. Bestämmelsen avser dock
enbart hälso- och sjukvårdspersonal. Övrig personal vid de
särskilda boendeformerna/bostäderna och de kommunala
dagverksamheterna fullgör uppgifter som faller inom ramen för
kommunernas ansvar enligt socialtjänstlagen.
Av specialmotiveringen till den föreslagna 24 § framgår att
bestämmelsen inte innebär något krav på att all hälso- och
sjukvårdspersonal skall vara anställd av kommunen. Det finns
således inte något hinder mot att hälso- och sjukvårdsinsatser
köps utifrån i de fall kommunen anser det nödvändigt.
Föredraganden anför i propositionen att han anser att den
personal -- utom läkare -- som i dag är anställd av landstingen
för att fullgöra uppgifter vid de sjukhem m.m. som överförs till
kommunerna samt den personal inom primärvården som utför hälso-
och sjukvårdsuppgifter vid övriga särskilda boendeformer för
service och omvårdnad, vid bostäderna med särskild service och i
dagverksamheter bör erbjudas anställning i kommunen. Detsamma
bör enligt föredraganden gälla den personal som arbetar med
hemsjukvård i de fall kommunen kommit överens med landstinget om
att överta skyldigheten att erbjuda sådan vård. Han utgår från
att kommuner och landsting tillsammans med berörda
personalorganisationer kan klarlägga vilka personalgrupper som
skall föras över till kommunerna.
Hälso- och sjukvårdslagen föreslås också kompletterad med en
bestämmelse om ett särskilt medicinskt ansvar. Enligt
propositionens förslag till lydelse av en ny 25 § hälso- och
sjukvårdslagen skall en särskild sjuksköterska ha ansvaret för
vissa medicinska uppgifter inom det verksamhetsområde som
kommunen bestämmer. Sjuksköterskan skall ansvara för att det
finns sådana rutiner att kontakt tas med läkare eller annan
hälso- och sjukvårdspersonal när en patients tillstånd fordrar
det. Sjuksköterskan skall vidare ansvara för att den delegering
som görs av vårduppgifter är förenlig med säkerheten för
patienterna. Det skall också ankomma på sjuksköterskan att
ansvara för att anmälan görs till socialnämnden om en patient i
samband med vård eller behandling inom den kommunala hälso- och
sjukvården drabbats av eller utsatts för risk att drabbas av
allvarlig skada eller sjukdom.
Undantag skall i vissa fall kunna göras från bestämmelsen om
att det skall vara en sjuksköterska som har det medicinska
ansvaret. Sålunda föreslås att en sjukgymnast eller en
arbetsterapeut skall kunna fullgöra sjuksköterskans uppgifter
när ett verksamhetsområde inte omfattar något annat än
rehabilitering (25 § andra stycket hälso- och sjukvårdslagen).
Bestämmelserna om kommunernas hälso- och sjukvårdspersonal
föreslås kompletterad med ett bemyndigande för regeringen och
socialstyrelsen att meddela föreskrifter om behörighet till
tjänster inom den kommunala hälso- och sjukvården (26 §).
Motioner
I motion 1990/91:So22 av Isa Halvarsson och Lola Björkqvist
(båda fp) yrkas att den föreslagna 25 § hälso- och
sjukvårdslagen ändras i enlighet med vad som anförs i motionen.
Motionärerna anser att en arbetsterapeut eller sjukgymnast bör
kunna ha det medicinska ansvaret även inom dagverksamheter för
åldersdementa och psykiskt handikappade och inom dagsjukvård
knuten till sjukhem där det huvudsakliga men inte enda
verksamhetsinnehållet är rehabilitering. Detta omöjliggörs
enligt motionärerna genom den av regeringen föreslagna
utformningen av 25 § hälso- och sjukvårdslagen.
I motion 1990/91:So20 (c) hemställs att riksdagen hos
regeringen hemställer om att en utredning tillsätts med direktiv
att se över personalförsörjning och arbetsförhållanden inom
hälso- och sjukvården i enlighet med vad som anförts i motionen
(yrkande 10).
Motion 1990/91:So18 (v) innehåller också motionsyrkanden
om personalen inom hemtjänst och hälso- och sjukvård. I motionen
hemställs sålunda att riksdagen som sin mening skall ge
regeringen till känna dels vad som anförs i motionen om
utbildning inom hemtjänsten (yrkande 3 delvis), dels vad som
anförs om statliga medel till förkortad arbetsdag inom
hemtjänsten (yrkande 4 delvis). Motionärerna anför att
möjligheterna att ge en ökande andel äldre en anständig vård och
omvårdnad är helt beroende av att tillräckligt med personal kan
rekryteras. Motionärerna anser det nödvändigt att staten anslår
medel till utbildning för redan anställd personal inom
hemtjänsten som saknar erforderlig utbildning. Det behövs även
pengar till omskolning av vuxna som finns inom andra
yrkesområden. Enligt motionärerna behövs också statliga pengar
till ett program för förkortad arbetsdag inom hemtjänsten.
Samma grundtanke finns även i motion 1989/90:So314 av Olof
Johansson m.fl. (c) från allmänna motionstiden. I motionen
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vård- och omsorgspersonalens
arbetsvillkor, arbetsmiljö, personalutveckling, utbildning och
rekrytering (yrkande 8).
I motion 1989/90:So322 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp)
begärs ett tillkännagivande till regeringen om
utbildningsmöjligheter för personalen (yrkande 1). Den
utbyggda hemvården möjliggör för såväl de äldre som dem som
tidigare vårdats inom psykiatrin och inom omsorgerna för
förståndshandikappade att bo kvar i det egna hemmet. Detta
ställer enligt motionärerna ökade krav på vårdpersonalen både
fysiskt, psykiskt och kunskapsmässigt. Personalens
grundutbildning behöver därför breddas och resurserna för
vidareutbildning förstärkas.
I motion 1989/90:So273 av Karin Israelsson m.fl. (c)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sjukvårdsutbildning av
ålderdomshemsföreståndare (yrkande 2). Motionärerna anser
att utbildningen för dem som arbetar som föreståndare på
ålderdomshem bör bättre anpassas till de arbetsuppgifter av
sjukvårdskaraktär som alltmera måste utföras. Den service som
kan ges på ett ålderdomshem skulle därmed kunna utökas. Ett ökat
sjukvårdskunnande hos ålderdomshemsföreståndarna skulle också
innebära större möjligheter att förebygga och tidigt upptäcka
förändringar hos de gamla.
Utskottets bedömning
Ett kommunalt ansvar för hälso- och sjukvård förutsätter att
kommunen också har den personal som behövs för detta arbete.
Utskottet delar bedömningen att den personal som i dag arbetar
på de vårdinrättningar som tas över av kommunerna normalt bör
följa med verksamheten och övergå till anställning hos
kommunerna. Utskottet har i det föregående understrukit vikten
av att den nya personal som skall arbeta i de särskilda
boendeformerna/bostäderna -- undersköterskor, sjuksköterskor,
arbetsterapeuter och sjukgymnaster samt biträdespersonal --
integreras i den kommunala organisationen.
Utskottet delar bedömningen att det bör finnas möjlighet för
kommunen att i stället för att anställa egen personal kunna köpa
hälso- och sjukvårdstjänster hos landstinget i det fall kommunen
anser det lämpligare. Som utskottet också understrukit skall det
även vara möjligt att anlita tjänster som erbjuds i kooperativ
eller enskild regi.
Flera motioner tar upp behovet av särskilda åtgärder på det
personalpolitiska området. Flera av motionerna är väckta under
allmänna motionstiden 1990.
Utskottet har vid flera tillfällen tidigare framhållit
nödvändigheten av utvecklingsarbete när det gäller arbetstider,
arbetsorganisation, åtgärder för att öka möjligheterna till
utveckling i vårdarbetet, insatser för att öka attraktiviteten i
utbildningar som leder fram till vård och serviceyrken och andra
utbildningsinsatser. Dessa synpunkter gör sig med särskilt stor
kraft gällande när en reform av huvudmannaskapet för
äldreomsorgen skall genomföras. Utskottet förutsätter att
regeringen, kommunerna, landstingen och andra berörda
myndigheter och organisationer noga kommer att följa
utvecklingen på det personalpolitiska området även utan sådana
tillkännagivanden som efterlyses i de aktuella motionerna. Med
hänvisning härtill avstyrker utskottet motionerna 1990/91:So20
(c) yrkande 10, 1990/91:So18 (v) yrkandena 3 och 4, båda delvis,
1989/90:So314 (c) yrkande 8 och 1989/90:So322 (mp) yrkande 1.
Regeringen har med anledning av den föreslagna
huvudmannaskapsförändringen föreslagit ett särskilt ettårigt
statligt bidrag till personalutveckling och information. Detta
förslag jämte vissa motionsyrkanden behandlas senare i
betänkandet.
Motion 1989/90:So273 (c) tar upp behovet av
sjukvårdsutbildning av ålderdomshemsföreståndare. Enligt
utskottet är det angeläget att all den personal som i framtiden
kommer att arbeta inom de särskilda boendeformerna har en
adekvat utbildning. Utskottet har i det föregående även
framhållit att det för framtiden är nödvändigt med en utveckling
av boendeformerna. Denna kan ställa nya krav på personalens
kunskaper. Utvecklingen kan förväntas leda till behov av
förändringar och kompletteringar av nuvarande utbildningar.
Utskottet noterar att universitets- och högskoleämbetet för
närvarande gör en översyn av högskolans sociala omsorgslinje,
dvs. den linje på vilken ålderdomshemsföreståndarna utbildas.
Utskottet förutsätter att huvudmännen med stor uppmärksamhet
följer behovet av utbildning för personalen och vidtar
erforderliga åtgärder. Med det anförda avstyrker utskottet
motion 1989/90:So273 (c) yrkande 2.
Propositionen innehåller ett förslag om att det i varje kommun
och inom det verksamhetsområde som kommunen bestämmer skall
finnas en sjuksköterska med ett särskilt ansvar för hälso- och
sjukvården. Sjuksköterskan skall ansvara för att läkare
tillkallas när patientens tillstånd fordrar det. Hon skall också
ansvara för att delegering av arbetsuppgifter sker på ett sådant
sätt att patientens säkerhet kan garanteras. Hon skall också
ansvara för att anmälan görs till socialnämnden om en patient
drabbats av eller riskerar att drabbas av allvarlig skada eller
sjukdom. Utskottet har ingen erinran mot vad som föreslås som
uppgifter för en sådan sjuksköterska. Anmälan bör dock i
enlighet med vad som sagts om nämndorganisationen ske till den
nämnd som har ledningen av hälso- och sjukvårdsverksamheten i
fråga.
Om ett verksamhetsområde inte omfattar något annat än
rehabilitering skall dock enligt förslaget en sjukgymnast eller
en arbetsterapeut kunna fullgöra de nämnda uppgifterna. I en
motion, 1990/91:So22 (fp), föreslås att det särskilda ansvaret
för ledning av arbetet skall kunna läggas på en sjukgymnast
eller arbetsterapeut även när andra arbetsuppgifter ingår men
rehabilitering utgör det väsentliga inslaget i verksamheten.
Utskottet delar denna uppfattning. Lydelsen av den föreslagna
nya bestämmelsen i hälso- och sjukvårdslagen bör ändras i
enlighet härmed.
Utskottet har ingen erinran mot att regeringen bemyndigas
meddela föreskrifter om behörighet till tjänster inom den
kommunala hälso- och sjukvården och om tillsättning. Regeringen
bör kunna överlåta åt socialstyrelsen att meddela sådana
föreskrifter.
Utskottet har i det föregående föreslagit ändringar i
regeringens förslag såvitt avser den kommunala organisationen
för bl.a. hälso- och sjukvården. Utskottets förslag innebär att
den av regeringen föreslagna bestämmelsen i 23 § hälso- och
sjukvårdslagen kan utgå. Till följd härav kommer bestämmelserna
om den kommunala hälso- och sjukvårdens personal att ingå som
23, 24 och 25 §§ i hälso- och sjukvårdslagen. Utskottet föreslår
att riksdagen antar den i bilaga 11 föreslagna lydelsen av
23--25 §§ hälso- och sjukvårdslagen.
Tekniska hjälpmedel
Nuvarande ansvarsförhållanden och uppgiftsfördelning
I landstingens uppgift enligt hälso- och sjukvårdslagen ingår
åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla
sjukdomar och skador. Uppgiften att tillhandahålla tekniska
hjälpmedel har knutits till detta sjukvårdshuvudmännens allmänna
ansvar. Det finns således inte någon särskild bestämmelse i
hälso- och sjukvårdslagen om ansvaret för att tillhandahålla
tekniska hjälpmedel.
Flertalet individuellt utprovade hjälpmedel tillgodoses för
närvarande av hälso- och sjukvårdshuvudmännen. (Hjälpmedel inom
arbetsmarknadssektorn, barnomsorgen, statliga specialskolor,
folkhögskolan och studiecirkelverksamheten tillgodoses dock
genom andra.) Ansvarsförhållandena mellan sjukvårdshuvudmännen
och huvudmännen för socialtjänsten är oklara beträffande
förskrivning av sådana tekniska hjälpmedel som är helt eller
delvis motiverade av de anställdas behov av goda hjälpmedel i
sitt arbete, s.k. vårdarhjälpmedel eller arbetstekniska
hjälpmedel. På vissa håll i landet har, i syfte att undanröja
eventuella oklarheter, särskilda överenskommelser träffats
mellan landsting och kommuner om vem som skall ansvara för de
nämnda hjälpmedlen.
Inom de särskilda boendeformerna/bostäderna förekommer även
tekniska hjälpmedel som inte är individuellt förskrivna utan
knutna till anläggningen och således används av olika människor.
För dessa hjälpmedel svarar i dag huvudmännen för den aktuella
anläggningen.
Varje arbetsgivare har enligt arbetsmiljölagen (1977:1100) ett
ansvar för att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet m.m.
Detta ansvar innebär att arbetsgivaren måste se till att de
anställda får sådana redskap och andra tekniska hjälpmedel som
de behöver för att de skall kunna utföra sina arbetsuppgifter på
ett från arbetsmiljösynpunkt tillfredsställande sätt.
Propositionen
Enligt propositionen skall primärkommunerna inom det område
där kommunen har ett hälso- och sjukvårdsansvar svara för att
den enskilde får vissa hjälpmedel. När det gäller
hjälpmedelscentralernas verksamhet anförs dock i propositionen
att dessas verksamhet även i fortsättningen bör hållas samman.
I propositionen konstateras att behoven av hjälpmedel i det
dagliga livet är omfattande bland människor i höga åldrar. Det
gäller såväl hjälpmedel för att tillgodose basala personliga
behov som förflyttningshjälpmedel, hjälpmedel för kommunikation,
orientering, skötsel av hemmets sysslor och deltagande i
fritidsaktiviteter. Föredragande statsrådet framhåller att det
behövs stora ansträngningar framöver för att utveckla och
introducera nya och ändamålsenliga hjälpmedel både när det
gäller människor som bor kvar och vårdas i det egna hemmet men
också när det gäller dem som bor i särskilda
boendeformer/bostäder. I propositionen anförs att alla människor
såväl i ordinärt boende som i särskilda boendeformer/bostäder
som får omfattande service och vård bör genomgå en utredning och
de insatser som skall sättas in bör planeras tillsammans med den
enskilde och berörd personal. I detta sammanhang bör även behov
av rehabilitering, bostadsanpassning och tekniska hjälpmdel
klarläggas.
Enligt propositionen bör ansvaret för att uppmärksamma behov
av tekniska hjälpmedel och se till att behoven tillgodoses ligga
på den arbetsorganisation som har huvudansvaret för den
enskildes service, vård och rehabilitering. Detta innebär enligt
propositionen att primärkommunerna bör ha ett ansvar för att
tillgodose tekniska hjälpmedel till personer som får service,
vård och rehabilitering i särskilda boendeformer/bostäder och
dagverksamheter. I den mån kommunen övertar skyldigheten att
bedriva hemsjukvård i ordinärt boende bör kommunerna enligt
propositionen även tillhandahålla de hjälpmedel som behövs åt
personer som bor i det vanliga bostadsbeståndet. Även i de fall
kommunen använder sin befogenhet att erbjuda hemsjukvård i
ordinärt boende anses kommunen böra tillhandahålla tekniska
hjälpmedel. Det förutsätts att huvudmännen träffar
överenskommelser om den närmare uppdelningen av uppgifterna dem
emellan. Kommunens ansvar för hjälpmedelsförsörjningen anses,
enligt vad som anförs i propositionen, följa av det kommunala
hälso- och sjukvårdsansvaret. Något särskilt lagstöd anses inte
nödvändigt.
Kommunernas ansvar för tekniska hjälpmedel anses i första hand
gälla hjälpmedel i den dagliga livsföringen. Kommunerna
förutsätts vidare svara för de hjälpmedel som helt eller delvis
är motiverade av de anställdas situation inom de särskilda
boendeformerna/bostäderna samt inom hemtjänsten i ordinärt
boende. Genom att kommunen får ansvaret såväl för arbetstekniska
som individuellt förskrivna hjälpmedel i de särskilda
boendeformerna/bostäderna anses de svårigheter med gränsdragning
på detta område som finns i dag kunna upphöra.
Landstingen bör enligt propositionen liksom nu ansvara för
mera avancerade hjälpmedel som kräver specialiserad kompetens
för att prova ut, anpassa och förskriva. Det framhålls som
viktigt att den förändring som nu föreslås inte får försämra
möjligheterna att utveckla hjälpmedelsverksamheten i dess olika
delar. Inriktningen bör vara att hålla samma de funktioner som
kräver en specialiserad kompetens och sprida ut ett brett
kunnande till de anställda om de hjälpmedel som förskrivs ofta.
Föredraganden anför i propositionen att han inte anser det
möjligt att förorda en viss för alla huvudmän i detalj
preciserad uppgiftsfördelning mellan kommun och landsting i den
framtida hjälpmedelsförsörjningen. Lokala förhållanden i fråga
om organisation, utbyggnad och kompetens bör bli vägledande för
lokala ställningstaganden. Allteftersom primärvårdens/kommunens
kompetens växer anses en större del av hjälpmedelsverksamheten
kunna skötas på denna nivå.
När det gäller hjälpmedelscentralerna anses ansvaret böra
förbli oförändrat. Föredraganden anför att han delar
handikapporganisationernas uppfattning att
hjälpmedelscentralernas verksamhet inte får splittras. För att
skapa goda förutsättningar för utveckling av kompetensen inom
hjälpmedelsverksamheten bör enligt vad som anförs i
propositionen centralerna hållas samman. Ett relativt stort
upptagningsområde krävs. Enskilda kommuner anses normalt inte
vara tillräckligt stora. Mycket anses därför tala för att
kommunerna tillgodoser sitt behov av hjälpmedel och
specialiserat kunnande på området genom tjänsteköp hos de
befintliga hjälpmedelscentralerna. För att öka tillgängligheten
till sådana hjälpmedel som förskrivs ofta bör lokala förråd
kunna inrättas t.ex. i anslutning till kommunens särskilda
boendeformer/bostäder.
Föredraganden anser det ändamålsenligt att det
förskrivningsansvar som kommunens sjukvårdspersonal föreslås få
förenas med ett ekonomiskt ansvar för de hjälpmedel som
förskrivs. Det ekonomiska ansvaret för hjälpmedelsförsörjningen
blir därigenom delat mellan landsting och kommuner. Föredragande
statsrådet anför att han utgår från att kommuner och landsting
tillsammans utvecklar ett ändamålsenligt sätt att debitera
kommunerna kostnaderna för de tekniska hjälpmedel som förskrivs
av kommunens personal. Två vägar skisseras för detta.
Huvudmännen kan bestämma sig för att dela på kostnaderna för den
samlade hjälpmedelsförsörjningen efter en i förväg bestämd
schablon. En annan möjlighet är att kommunerna till landstinget
erlägger styckepris för hjälpmedel som förskrivs.
Som framgått under bl.a. avsnittet om det kommunala
betalningsansvaret aviseras i propositionen att en särskild
delegation skall inrättas för att följa erfarenheterna av
kommunernas betalningsansvar. Denna delegation avses även få
uppdraget att följa och analysera erfarenheter av olika system
för ersättningar mellan huvudmännen inom hjälpmedelsområdet.
De ekonomiska konsekvenserna av det förändrade ansvaret för
hjälpmedelsförsörjningen föreslås regleras på samma sätt som de
ekonomiska följderna av huvudmannaskapsreformen i sin helhet.
Detta anses förutsätta att kommuner och landsting redan under år
1990 liksom för reformen i övrigt beräknar vilka
kostnadsförskjutningar som kan väntas uppkomma mellan landsting
och kommuner till följd av förändringarna på hjälpmedelsområdet.
Motioner
I motion 1990/91:So16 av Ingvar Björk och Bo Nilsson (båda
s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad som anförs i motionen om behovet av ett samordnat
ansvar för hjälpmedelsförsörjningen. Motionärerna anser det
angeläget att hjälpmedelsförsörjningen inte försvåras genom
otillräcklig samordning och ett alltför splittrat ansvar hos
huvudmännen. Motionärerna hänvisar till handikapputredningen där
diskussioner också förs om huvudmannaskapet. Det finns mot
bakgrund av handikapputredningens arbete enligt motionärerna
anledning att vänta med den slutliga utformningen av
hjälpmedelshanteringen. Det behövs enligt dem en klar
gränsdragning mellan olika slag av hjälpmedel. Motionärerna
anser att även frågan om kommunernas och landstingens kostnader
bör övervägas ytterligare.
Motion 1990/91:So18 (v) innehåller också en begäran om ett
tillkännagivande till regeringen i fråga om tekniska hjälpmedel
(yrkande 2). Motionärerna anser inte att
hjälpmedelsverksamheten förbättras av att delas upp på olika
ansvarsområden. Om hjälpmedlen skall läggas ut på kommunerna
vore det enligt motionärerna bättre att flytta ut hela
verksamheten än att dela upp den bit för bit. Motionärerna anser
dock att hjälpmedelsförsörjningen bör finnas hos landstingen,
eftersom den hör ihop med sjukvårdande behandlingar,
habilitering och rehabilitering.
I motion 1990/91:So20 (c) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om ett statligt huvudansvar för handikapphjälpmedlen
(yrkande 8). En förändring av huvudmannaskapet innebär
enligt motionärerna att de redan i dag oklara
kompetensförhållandena beträffande handikappverksamheten
ytterligare förstärks. De stora oklarheter som råder kan enligt
motionärernas mening endast lösas genom ett statligt ansvar.
Även i motion 1989/90:So273 av Karin Israelsson m.fl. (c)
begärs ett tillkännagivande om att staten bör ha ansvaret för
hjälpmedelsförsörjningen (yrkande 1).
I motion 1990/91:So23 (fp) anförs att det resonemang om
ansvarsfördelningen som förs i propositionen är mycket svävande.
Motionärerna befarar att den organisation som nu finns riskerar
att rivas sönder utan att någon ny fungerande arbetsfördelning
uppstår i dess ställe. Enligt motionärerna behövs ett bättre
underlag innan riksdagen kan ta ställning. Motionen mynnar ut i
ett yrkande om att riksdagen skall besluta om en reform av
service och vård för äldre och handikappade m.m. (yrkande 3
delvis).
Utskottets bedömning
Uppgiften att tillhandahålla tekniska hjälpmedel följer i dag
av landstingens allmänna ansvar att tillhandahålla hälso- och
sjukvård. Införandet av en skyldighet för kommunen att
tillhandahålla hälso- och sjukvård för därmed med sig en
motsvarande skyldighet för kommunen när det gäller tekniska
hjälpmedel. I propositionen föreslås att kommunerna skall ha
ansvaret för enklare tekniska hjälpmedel medan landstingen bör
ansvara för mera avancerade hjälpmedel som kräver specialiserad
kompetens för att prova ut, anpassa och förskriva. Enligt
utskottet är detta i och för sig en praktisk lösning när det
gäller tillhandahållandet av åtminstone enklare tekniska
hjälpmedel inom de särskilda boendeformerna och bostäderna med
särskild service. Samtidigt finns det enligt utskottet befogad
anledning att varna för den uppsplittring av ansvaret som följer
av att både landstingen och kommunerna får en skyldighet att
tillhandahålla handikapphjälpmedel. Enligt utskottet talar
mycket för att en översyn av ansvarsfrågorna när det gäller
handikapphjälpmedlen kan behöva göras. Enligt utskottet måste
det vara en strävan att så långt möjligt hålla samman ansvaret
för hjälpmedelsförsörjningen. Den lösning som nu föreslås bör
därför inte ses som en slutlig lösning av frågan. En
parlamentarisk utredning bör enligt utskottet få i uppdrag att
överväga vilka åtgärder som kan behöva vidtas på
hjälpmedelsområdet i och med att ett kommunalt hälso- och
sjukvårdsansvar införs. Det finns i detta sammanhang skäl att
överväga även vilket ansvar staten bör ha för
hjälpmedelsförsörjningen, en fråga som behandlas i flera
motioner.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av
propositionen och motionerna 1990/91:So16 (s), 1990/91:So18 (v)
yrkande 2, 1990/91:So20 (c) yrkande 8, 1990/91:So23 yrkande 3
delvis och 1989/90:So273 (c) yrkande 1 som sin mening ge
regeringen till känna.
Avgifter m.m.
Gällande bestämmelser
Hälso- och sjukvårdslagen m.m.
Enligt 17 § hälso- och sjukvårdslagen får av patienterna tas
ut vårdavgifter som landstingskommunen bestämmer, i den mån inte
annat är särskilt föreskrivet. Patienter som är bosatta inom
landstingskommunen skall därvid behandlas lika.
När det gäller den slutna vården finns bestämmelser om
patientavgifter i lagen (1962:381) om allmän försäkring, AFL.
De lokala sjukhem och andra vårdinrättningar som skall föras
över till kommunerna räknas för närvarande som sjukhus enligt
AFL. För varje dag då en person som har hel ålderspension får
sjukhusvård tar försäkringskassan ut en avgift som utgör en
tredjedel av pensionen räknat per dag, dock högst 55 kr. för
varje vårddag (2 kap. 12 § AFL). Avgift beräknad på detta sätt
tas även ut från den som har hel förtidspension och som
förtidspensionär erhållit sjukhusvård under 365 dagar. Avgiften
tas ut genom avdrag vid pensionsutbetalningen. En pensionär har
även möjlighet att helt eller delvis befrias från avgiften om
det finns särskilda skäl med hänsyn till hans eller hennes
ekonomiska förhållanden och behov av medel till bostad eller
särskilda rehabiliteringsinsatser (2 kap. 12 a § AFL). För annan
person som är försäkrad enligt AFL minskas sjukpenningen med 65
kr. för varje dag denne får sjukhusvård, dock med högst en
tredjedel av sjukpenningens belopp (3 kap. 4 § andra stycket
AFL). Några avgifter i övrigt för vården på sjukhuset tas inte
ut. Landstinget bekostar även helt de läkemedel som
tillhandahålls patienten. Den försäkrade har också rätt till
ersättning för resekostnader i samband med sjukhusvården enligt
grunder som regeringen fastställer (2 kap. 6 § AFL). Grunderna
anges i sjukreseförordningen (1987:82).
För annan hälso- och sjukvård som ombesörjs av
sjukvårdshuvudman får patientavgift tas ut enligt vad som
föreskrivs i en särskild förordning (1984:908).
För privat läkarvård eller annan sjukvårdande behandling som
lämnas av läkare eller sjukgymnast som är uppförd på en av
försäkringskassan upprättad förteckning får patientavgift tas ut
enligt vad som anges i läkarvårdstaxan (1974:699) eller
förordningen (1976:1018) med taxa för sjukvårdande behandling.
Läkemedel som förskrivs av läkare tillhandahålls i allmänhet
vid apotek mot en kostnad för patienten på högst 75 kr. enligt
lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m. I
lagen finns även bestämmelser om högkostnadsskydd som i huvudsak
innebär att en person har rätt att få läkemedel kostnadsfritt
när läkemedel inköpts eller patientavgifter för läkarbesök
erlagts vid sammanlagt minst 15 tillfällen. Kostnadsfriheten
gäller för den tid som återstår av ett år räknat från det första
vårdtillfället, behandlingstillfället eller läkemedelsinköpet. I
de nämnda förordningarna anges att patienten under samma tid är
befriad även från patientavgift.
Av 2 kap. 6 § AFL följer att en försäkrad har rätt till
ersättning även för resekostnader i samband med läkarvård eller
annan sjukvårdande behandling enligt vad som sägs i
sjukreseförordningen.
I förhandlingarna om ersättning till sjukvårdshuvudmännen för
år 1991 har parterna kommit överens om att sjukvårdshuvudmännen
fr.o.m. den 1 januari 1991 själva får fastställa storleken av
avgifter inom den öppna hälso- och sjukvården och utan något tak
för de enskilda avgifternas storlek men att detta förutsätter
vissa ändringar i högkostnadsskyddet. Regeringen har i enlighet
härmed i proposition 1990/91:51 om vissa ersättningar till
sjukvårdshuvudmännen föreslagit att högkostnadsskyddet förändras
så att en enskild person under en tolvmånadersperiod inte skall
behöva betala mer än sammanlagt 1 500 kr. för inköp av läkemedel
och erläggande av patientavgifter. Utskottet vill här erinra om
att en särskild kommitté har tillkallats med uppgift att göra en
utredning om det samlade förmånssystemet för försäkrade med
betydande kostnader för sjukdom och handikapp (dir. 1990:34).
Kommittén bör enligt sina direktiv ha slutfört sitt uppdrag
senast den 1 juli 1991.
Socialtjänstlagen
Bestämmelser om avgifter för kommunala tjänster finns i 35 §
socialtjänstlagen. För bl.a. färdtjänst, social hemhjälp, boende
i servicehus eller annan liknande social tjänst får kommunen ta
ut skäliga avgifter enligt grunder som kommunen bestämmer (35 §
första stycket). Avgifterna får dock inte överstiga kommunens
självkostnader. Avgifter som avser helinackordeirng i service
för äldre (dvs. ålderdomshem och motsvarande) skall enligt 35 §
tredje stycket bestämmas så att de boende förbehålls
tillräckliga medel för sina personliga behov. Regeringen får
meddela ytterligare föreskrifter om sådana avgifter.
Propositionen
I propositionen föreslås som framgått av den tidigare
behandlingen att kommunerna ges ett samlat och utvidgat ansvar
för långvarig service och vård till äldre och handikappade. Vid
de sjukhem och motsvarande som kommunerna övertar liksom vid
övriga särskilda boendeformer för service och omvårdnad, vid
bostäder med särskild service och vid kommunala dagverksamheter
skall kommunerna ha ansvaret att erbjuda den hälso- och sjukvård
som de enskilda behöver. Kommunernas ansvar skall dock inte
omfatta sådan hälso- och sjukvård som meddelas av läkare.
I propositionen (avsnitt 5.8) anförs att kommunerna bör få
bestämma storleken på avgifterna inom den kommunala hälso- och
sjukvården och att de enskilda bör garanteras att under en
tolvmånadersperiod inte behöva betala mer än sammanlagt 1 500
kr. för läkemedelskostnader och vårdbesök hos landstinget och
kommunerna.
I propositionen anförs vidare att i avvaktan på en pågående
översyn av avgiftssystemen för kommunala tjänster inom äldre-
och handikappomsorgen bör nuvarande avgiftssystem för olika
insatser för vård gälla vid de lokala sjukhem som förs över till
kommunerna, och förslag läggs därför fram om att avdrag skall
ske från sjukpenning resp. pension på samma sätt som vid
sjukhusvård. Kommunerna skall inte ta ut någon ytterligare
avgift för vården vid sjukhemmen. Vidare läggs fram förslag till
lösning av frågan om kostnader för läkemedel till patienterna
vid dessa sjukhem. Föredragande statsrådet erinrar om att i
vården och behandlingen vid landstingens sjukhus ingår läkemedel
utan kostnad för patienten. Kostnaderna faller i sin helhet på
sjukvårdshuvudmännen. Vid öppen vård erhåller patienten däremot
läkemedlet på apotek mot viss avgift, medan läkemedelskostnaden
i övrigt ersätts av den allmänna försäkringen. Statsrådet anser
att landstingen alltjämt bör svara för de läkemedelskostnader
som uppkommer vid de inrättningar som överförts till kommunerna
för att reformen tills vidare inte skall innebära någon
omfördelning av kostnadsansvaret för läkemedel. I propositionen
anges att i de fall en läkare, som är anställd vid landstinget,
skriver ut läkemedel till den som vårdas vid ett kommunalt
sjukhem m.m. läkemedlen kan tillhandahållas av landstinget utan
kostnad för patienten. Patienten skall emellertid även kunna ta
ut de förskrivna läkemedlen på apotek. För att patienten inte
skall drabbas av någon särskild kostnad härför krävs att det i
lag anges att sådana läkemedel skall lämnas ut utan kostnad.
Ersättningen till Apoteksbolaget skall i dessa fall utges av
vederbörande landsting.
Föredragande statsrådet påpekar vidare att enskilda som vistas
vid inrättningar för långtidssjukvård får den tandvård de
behöver genom landstingets försorg. Landstingen har rätt att
debitera tandvårdsersättning från patienterna. Flera landsting
avstår dock från att ta ut den avgift som tandvårdstaxan
(1973:638) medger. I de fall den enskilde vid ett sjukhem eller
motsvarande vårdinrättning, som skall övergå till en kommun den
1 januari 1992 enligt den särskilda lagen härom, bör han enligt
statsrådets mening även fortsättningsvis erbjudas sådan
tandvård. Statsrådet utgår från att landstinget i förekommande
fall även fortsättningsvis tillgodoser den enskildes behov av
tandvård och att kostnaderna härför regleras på samma sätt som
hittills.
Regeringens förslag innefattar förslag till ändringar i 35 §
socialtjänstlagen och 10 kap. 3 § AFL samt införande av två nya
paragrafer i AFL, nämligen en ny 12 b § i 2 kap. och en ny 4 a §
i 3 kap. AFL. Regeringens förslag innebär också vissa ändringar
i lagen om begränsning av läkemedelskostnader, m.m. Till de två
sistnämnda lagarna finns också förslag till
övergångsbestämmelser. Lagförslagen ingår som bilaga 1
(socialtjänstlagen), bilaga 4 (AFL) och bilaga 7
(läkemedelskostnader) i betänkandet.
Socialförsäkringsutskottets yttrande
Socialutskottet har inhämtat yttrande från
socialförsäkringsutskottet över de delar av propositionen jämte
motioner som har samband med socialförsäkringsutskottets
lagstiftningsområde. Socialförsäkringsutskottets yttrande ingår
som bilaga 19 i detta betänkande. Utskottet har begränsat
sitt yttrande till de lagtekniska effekterna av att vissa
sjukhem och andra vårdinrättningar förs över till kommunerna.
Utskottet har särskilt granskat de i propositionen framlagda
förslagen till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring och till lag om ändring i lagen (1981:49) om
begränsning av läkemedelskostnader, m.m. Några motionsyrkanden
som tar upp sådana lagtekniska effekter föreligger inte.
Socialförsäkringsutskottet delar regeringens uppfattning att
avgift för vården vid ett lokalt sjukhem eller motsvarande som
övertas av kommunen -- i avvaktan på översynen av kommunernas
avgiftssystem -- bör tas ut genom att avdrag görs på sjukpenning
eller pension med samma belopp och på samma sätt som gäller för
sjukhusvård. Utskottet påtalar dock att förslaget till lag om
ändring i AFL har utformats så att avdrag skall göras för den
som under "hel dag" vistas vid sjukhemmet, medan vid sjukhusvård
avdrag görs för "varje dag" även om vården inte avser hel dag,
vilket innebär att avdrag vid sjukhusvård bl.a. görs för såväl
inskrivningsdag som utskrivningsdag. Eftersom de nya
lagparagraferna hänvisar till vad som enligt annat lagrum gäller
vid sjukhusvård, föreslår socialförsäkringsutskottet att det nya
lagrummet 2 kap. 12 b § AFL bör lyda: "Från pensionsberättigad
som vistas vid en sådan vårdinrättning som enligt lagen
(1990:000) om övertagande av vissa sjukhem och andra
vårdinrättningar övertagits av kommunen skall avgift tas ut
enligt vad som sägs i 12 §. Försäkringskassan får besluta om
befrielse från avgift enligt vad som sägs i 12 a §." På
motsvarande sätt bör enligt utskottet 3 kap. 4 a § AFL lyda:
"Vad som sägs i 4 § andra och tredje styckena gäller också en
försäkrad som vistas vid en sådan vårdinrättning som enligt
lagen (1990:000) om övertagande av vissa sjukhem och andra
vårdinrättningar övertagits av kommunen." Utskottet anser att
genom dessa formuleringar även definitionen av vårdinrättningen
blir tydligare och mer enhetlig. Socialförsäkringsutskottet tar
sedan upp de föreslagna övergångsbestämmelserna i AFL. Där
hänvisas bl.a. till bestämmelserna i 2 kap. 12 a §. Utskottet
anser att hänvisningen skall avse de nya bestämmelserna i 2 kap.
12 b §. Socialförsäkringsutskottet har också synpunkter på den
redaktionella utformningen av övergångsbestämmelserna.
Socialförsäkringsutskottet anser därutöver att vissa tillägg
eller förändringar bör göras i lagen om allmän försäkring och
andra närliggande lagar. Utskottet hänvisar sålunda till 20
kap. 8 § andra stycket AFL vari anges att den som driver en
sjukvårdsinrättning är skyldig att meddela försäkringskassan när
en patient tas in för vård på sjukhuset och när sjukhusvården
upphör. En motsvarande skyldighet bör enligt utskottet åläggas
den som driver en sådan vårdinrättning som övertagits av
kommunen enligt den särskilda lagen. Denna
underrättelseskyldighet bör, anser utskottet, anges i ett nytt
tredje stycke i 20 kap. 8 § AFL.
Socialförsäkringsutskottet hänvisar sedan till 2 kap. 10 §
tredje stycket AFL vari anges vilken försäkringskassa som prövar
frågor om "avgift för sjukhusvård enligt 12 och 12 a §§". Här
bör enligt utskottets mening även hänvisas till den nya
bestämmelsen 12 b § genom formuleringen "avgift enligt 12--12 b
§§".
Som en konsekvens av ändringarna i AFL bör vidare enligt
socialförsäkringsutskottet i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring (LAF) anges att avdrag från sjukpenning
enligt LAF skall göras även för den som vistas på sådan
vårdinrättning som ovan avses. Detta kan enligt utskottet göras
genom att i 3 kap. 8 § första stycket LAF i en ny mening anges:
"Motsvarande gäller för den som vistas ...."
Socialförsäkringsutskottet påpekar att även lagen (1989:225)
om ersättning till smittbärare innehåller bestämmelser om
minskning av ersättning vid sjukhusvård. Utskottet anser att i 9
§ bör hänvisning göras till de nya bestämmelserna i 3 kap. 4 a §
AFL. Detta kan enligt utskottet göras genom att i 9 § anges att
"3 kap. 4 § andra stycket och 4 a § om minskning av ersättning"
tillämpas.
Beträffande förslaget till lag om ändring i lagen om
begränsning av läkemedelskostnader, m.m. anför
socialförsäkringsutskottet att man enligt utskottets mening i
den nya 2 a § bör använda den beteckning på vårdinrättningen som
förordats beträffande ändringen i AFL. Utskottet anser vidare
att uttrycket "frånsett dem" i förslaget till ändring i 10 § bör
ersättas med orden "frånsett förmåner". Vidare bör
övergångsbestämmelsen formuleras på motsvarande sätt som till
ändringen av AFL. Utskottet anser det dock viktigt att i 3 §
anges att den där redovisade nedsättningen av
läkemedelskostnaden avser "andra fall än som avses i 2 och 2 a
§§", och utskottet förordar en ändring i enlighet härmed.
Socialförsäkringsutskottet tar därefter upp frågan om
kostnader för läkarvård vid sjukhem. Utskottet konstaterar att
det i propositionen har lagts fram förslag till lösning av
avgifterna för vården vid sjukhemmet och kostnaderna för
läkemedel, medan det däremot inte anges vem som skall svara för
kostnaden för läkarvård vid sjukhemmet. Utskottet konstaterar
vidare att nuvarande avgiftssystem för olika insatser för vård
vid de lokala sjukhemmen avses gälla tills vidare vid de sjukhem
som förs över till kommunerna. I och med att kommunerna inte
skall ta över ansvaret för läkarvården kommer läkarvården enligt
vad som konstateras av socialförsäkringsutskottet vid de
kommunala sjukhemmen i fortsättningen att anses som öppen hälso-
och sjukvård. Socialförsäkringsutskottet förutsätter att
överföringen av ett sjukhem till kommunen inte kommer att
medföra att den enskilde drabbas av ökade kostnader för
läkarvård under vistelsen på sjukhemmet.
Socialförsäkringsutskottet behandlar slutligen frågan om
resekostnader i samband med vård på sjukhem. Utskottet
konstaterar att ersättning för resekostnader i samband med
vården på sjukhemmet inte kan utges enligt 2 kap. 6 § AFL sedan
sjukhemmet överförts till kommunen eftersom sjukhemmet då inte
längre anses som sjukhus enligt AFL. Enligt utskottets mening
bör en överföring av sjukhemmen till kommunerna tills vidare
inte heller i detta avseende medföra ökade kostnader för den
enskilde. Riksdagen bör därför enligt socialförsäkringsutskottet
besluta om en ändring i 2 kap. 6 § AFL, varigenom resekostnader
även skall kunna utges i samband med "vistelse vid sådan
vårdinrättning som enligt lagen (1990:000) om övertagande av
vissa sjukhem och andra vårdinrättningar övertagits av
kommunen". Ändringen kan enligt utskottet göras genom ett
tillägg av en sjätte punkt i första stycket. Utskottet
förutsätter att reseersättning i likhet med vad som gäller vid
sjukhusvård endast kommer att utges i samband med att vistelsen
vid sjukhemmet inleds och avslutas.
Socialförsäkringsutskottets yttrande innebär
sammanfattningsvis att utskottet förordar de föreslagna
lagändringarna men utskottet anser att förslaget nödvändiggör
ett antal ytterligare lagändringar. Ändringarna och
kompletteringarna är dock, enligt vad utskottet anför, i
enlighet med syftet med förslagen i propositionen.
Socialförsäkringsutskottets m-, fp-, c-, v- och mp-ledamöter
påtalar i ett särskilt yttrande att utskottet inte yttrat sig
över sakinnehållet i propositionen. De erinrar om att de i
motioner väckta med anledning av propositionen helt eller delvis
yrkat avslag på de i propositionen framlagda förslagen om hur
ansvaret för äldreomsorgen skall utformas. De erinrar också om
att motionerna även innehåller andra förslag om äldreomsorgen.
Motioner
Som framgått ovan föreligger det inte några motionsyrkanden
som tar upp sådana lagtekniska effekter som behandlats av
socialförsäkringsutskottet. Från allmänna motionstiden
föreligger ett motionsyrkande som har anknytning till taxorna
inom den kommunala äldreomsorgen.
I motion 1989/90:So201 av Sten Svensson m.fl. (m)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om taxor för social hemhjälp (yrkande
13). Motionärerna anför att den differentierade hemhjälpstaxan
och reglerna för skatt och kommunala bostadstillägg gör
situationen orimlig för många ATP-pensionärer. Den stora
avgiftsvariationen mellan kommunerna är också
otillfredsställande. En enhetstaxa är enligt motionärerna den
bästa taxeformen.
Socialutskottets bedömning
Socialutskottet delar uppfattningen att avgift för vården vid
ett lokalt sjukhem eller motsvarande som övertas av kommunen --
i avvaktan på översynen av kommunernas avgiftssystem -- bör tas
ut genom att avdrag görs på sjukpenning eller pension med samma
belopp och på samma sätt som gäller för sjukhusvård. Såsom
socialförsäkringsutskottet föreslagit i sitt yttrande bör de nu
aktuella lagrummen i AFL utformas så att avdrag görs även för
inskrivningsdag och utskrivningsdag i likhet med vad som gäller
för sjukhusvård.
Socialutskottet anser vidare att den definition av
vårdinrättningen som socialförsäkringsutskottet har föreslagit
skall ersätta definitionen i propositionens lagförslag 4
(förslaget till lag om ändring i AFL) och 7 (förslaget till lag
om ändring i lagen om läkemedelskostnader), nämligen "sådan
vårdinrättning som enligt lagen (l990:000) om övertagande av
vissa sjukhem och andra vårdinrättningar övertagits av kommunen"
är tydligare och mer enhetlig än propositionens förslag.
Socialförsäkringsutskottet har också föreslagit en
redaktionell ändring av punkt 2 i övergångsbestämmelserna till
lagförslagen 4 och 7. Även socialutskottet anser att den nämnda
övergångsbestämmelsen är i behov av en ändring och föreslår att
den utformas enligt följande: "Har en kommun och en
landstingskommun kommit överens om att under år 1991 föra över
en vårdinrättning till kommunen med stöd av
övergångsbestämmelserna till lagen (1990:000) om övertagande av
vissa sjukhem och andra vårdinrättningar tillämpas de nya
bestämmelserna i 2 kap. 6, 10 och 12 b §§, 3 kap. 4 a § och 20
kap. 8 § från och med den dag övertagandet skedde för dem som
vistas vid vårdinrättningen." Motsvarande övergångsbestämmelse
bör tas in även i lagen om ändring i socialtjänstlagen och i
lagen om ändring av arbetsskadeförsäkringslagen, se vidare
nedan.
I övergångsbestämmelserna i lagförslag 4 hänvisas bl.a. till
bestämmelserna i 2 kap. 12 a §. Socialutskottet anser i likhet
med socialförsäkringsutskottet att hänvisningen skall avse de
nya bestämmelserna i 2 kap. 12 b §. Övergångsbestämmelserna bör
utformas i enlighet härmed.
Socialförsäkringsutskottet har härutöver ansett att vissa
tillägg och förändringar bör göras i lagen om allmän försäkring,
lagen om arbetsskadeförsäkring, lagen om ersättning till
smittbärare samt lagen om begränsning av läkemedelskostnader och
har motiverat detta i sitt yttrande, se ovan s. 57 och 58.
Socialutskottet, som finner att ändringarna och
kompletteringarna är i enlighet med syftet med förslagen i
propositionen, delar socialförsäkringsutskottets uppfattning
även i dessa frågor.
I likhet med socialförsäkringsutskottet konstaterar
socialutskottet vidare att det i propositionen inte anges vem
som skall svara för kostnaden för läkarvård vid sjukhemmet. I
och med att kommunerna inte skall ta över ansvaret för
läkarvården kommer läkarvården vid de kommunala sjukhemmen i
fortsättningen att anses som öppen hälso- och sjukvård.
Socialutskottet förutsätter att den enskilde vid överföringen av
ett sjukhem till kommunen inte kommer att drabbas av ökade
kostnader för läkarvård under vistelsen på sjukhemmet och utgår
från att regeringen beaktar detta vid utformningen av
ifrågavarande förordningar.
Inte heller när det gäller resekostnader bör en överföring av
sjukhemmen till kommunerna tills vidare medföra ökade kostnader
för den enskilde. Riksdagen bör därför, i likhet med vad
socialförsäkringsutskottet förordat, besluta om en ändring i 2
kap. 6 § AFL så att resekostnader skall kunna utges i samband
med "vistelse vid sådan vårdinrättning som enligt lagen
(1990:000) om övertagande av vissa sjukhem och andra
vårdinrättningar övertagits av kommunen". Socialutskottet
förutsätter att reseersättning endast kommer att utges i samband
med att vistelsen vid sjukhemmmet inleds och avslutas.
När det gäller tandvårdskostnader utgår utskottet, i likhet
med föredragande statsrådet, från att landstinget i förekommande
fall även fortsättningsvis tillgodoser den enskildes behov av
tandvård och att kostnaderna för detta regleras på samma sätt
som hittills.
Sammanfattningsvis innebär det anförda att utskottet föreslår
att riksdagen med anledning av propositionens förslag såvitt nu
är i fråga antar utskottets i bilagorna 9, 11, 12, 15, 16 och
17 framlagda förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen,
såvitt avser 35 § samt övergångsbestämmelserna, lag om ändring i
hälso- och sjukvårdslagen såvitt avser 26 § lag om ändring i
lagen om allmän försäkring, lag om ändring i lagen om
begränsning av läkemedelskostnader, m.m., lag om ändring i lagen
om arbetsskadeförsäkring samt lag om ändring i lagen om
ersättning till smittbärare. Till följd av vad utskottet anfört
om den kommunala nämndorganisationen för hälso- och sjukvården
måste vidare en ändring i förhållande till propositionens
förslag göras i 17 § hälso- och sjukvårdslagen. Gamla 17--20 §§
blir nya 26--29 §§. Rubrikerna närmast före gamla 17, 18, 19 och
20 §§ sätts närmast före 26, 27, 28 och 29 §§. Rubriken närmast
före 24 § sätts före nya 23 § hälso- och sjukvårdslagen. Vissa
språkliga ändringar bör också göras i övergångsbestämmelserna.
Utskottet föreslår att riksdagen antar dessa lagändringar i
enlighet med bilaga 11.
I motion 1989/90:So201 (m) tas bl.a. upp frågan om taxorna för
den sociala hemhjälpen och hur marginaleffekter skall kunna
undvikas. Motionärerna anser inte att differentierade
hemhjälpstaxor är försvarbara.
Ansvaret för taxesättningen vilar på kommunerna. Det pågår
även ett översynsarbete inom regeringskansliet i fråga om
avgifterna för kommunala tjänster inom äldre- och
handikappomsorgen. Utskottet anser att det i avvaktan på
resultatet av det pågående arbetet inte finns anledning till
något riksdagsinitiativ då det gäller utformningen av taxorna
för den sociala hemhjälpen. Motion 1989/90:So201 (m) avstyrks
därför, såvitt nu är i fråga (yrkande 13).
Sekretessen inom den kommunala hälso- och sjukvården
Propositionen
I propositionen (s. 85) framhålls att den verksamhet som
enligt reformen läggs på kommunerna -- avseende insatser såväl
av hälso- som sjukvårdskaraktär -- i sekretesshänseende kommer
att omfattas av dels reglerna i 7 kap. 1 § sekretesslagen
(1980:100) (hälso- och sjukvårdssekretess), dels reglerna i 7
kap. 4 § sekretesslagen (socialtjänstsekretess). I propositionen
konstateras vidare att detta inte har någon betydelse eftersom
såväl skaderekvisiten som sekretesstidens längd m.m. är desamma
inom såväl socialtjänsten som hälso- och sjukvården.
I propositionen föreslås en ändring i sekretesslagen bestående
i att 7 kap. 4 § kompletteras med en bestämmelse om att
sekretess inte skall gälla för uppgifter i anmälan och beslut i
ärenden om ansvar eller behörighet för personal inom kommunal
hälso- och sjukvård. Bestämmelsen utgör en motsvarighet till 7
kap. 2 § 4 sekretesslagen som förhindrar hälso- och
sjukvårdssekretess för uppgifter i anmälan och beslut i ärende
hos hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Regeringens förslag
till ändring i sekretesslagen ingår som bilaga 6 i
betänkandet.
I ett särskilt avsnitt behandlar propositionen sekretess i
samband med överförande av patientjournaler från landsting till
kommuner. Enligt förslaget får den 1 januari 1992 överföring ske
av journaluppgifter om det är uppenbart att det kan ske utan men
för den enskilde eller någon honom närstående eller om den
enskilde lämnar sitt samtycke därtill. I propositionen anförs
(s. 144) att vid överförande av journaluppgifter samtycke i
första hand bör inhämtas från vederbörande enskilda. I den mån
samtycke inte kan erhållas skall journaluppgifterna bli föremål
för sedvanlig sekretessbedömning. I propositionen anförs att det
ankommer på socialstyrelsen att utfärda allmänna råd angående
handhavandet av patientjournaler i samband med reformens
genomförande.
Vad sedan gäller hanteringen hos kommunen av
integritetskänsliga uppgifter i en patientjournal påpekas det i
propositionen (s. 85) att det inom socialtjänsten samt hälso-
och sjukvården finns särskilda bestämmelser om förvaring av
handlingar [51 § socialtjänstlagen och 7 § första stycket
patientjournallagen (1985:562)]. Enligt dessa bestämmelser skall
journaler och andra handlingar som rör enskildas personliga
förhållanden förvaras så att obehöriga inte får tillgång till
dem. Föredragande statsrådet framhåller att med "obehörig" även
menas personal hos kommunerna som inte har med uppgifterna att
skaffa i och för sitt arbete och att det ankommer på den som
leder en viss verksamhet att se till att endast de
befattningshavare som behöver olika uppgifter för sitt arbete
kommer åt dessa.
Motion
I motion 1990/91:So20 (c) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om vad som anförs i motionen om sekretess och
patientjournaler (yrkande 9). Motionärerna erinrar om att
det inom socialtjänsten samt hälso- och sjukvården gäller
särskilda regler om förvaring av handlingar och att
patientjournaler innehåller en mängd integritetskänsliga
uppgifter vars handhavande kräver största noggrannhet.
Motionärerna hänvisar till att den reform som föreslås i
propositionen innebär att patientjournalerna skall överföras
till kommunerna och integreras i den kommunala socialtjänsten.
Detta kan enligt motionärerna medföra en annan hantering av de
integritetskänsliga uppgifterna vars konsekvenser inte är
tillräckligt utredda. Lagrådet bör därför ges i uppdrag att
granska frågan. Lagrådet bör också ge sin syn på frågan om
tillägget till 7 kap. 4 § sekretesslagen är tillräckligt som
kommpletterande sekretessreglering till följd av reformen.
Konstitutionsutskottets yttrande
Som framgått i det föregående har utskottet inhämtat
konstitutionsutskottets yttrande över de delar i regeringens
förslag jämte motioner som berör konstitutionsutskottets
lagstiftningsområde. Konstitutionsutskottet har ombetts rikta
särskild uppmärksamhet på frågan om yttrande av lagrådet bör
inhämtas över propositionens förslag om ändring i
sekretesslagen. Konstitutionsutskottets yttrande,
1990/91:KU3y, ingår som bilaga 18 i betänkandet.
Konstitutionsutskottet konstaterar inledningsvis att
sekretesskyddet är enhetligt utformat inom hälso- och sjukvården
och socialtjänsten, vilket innebär att sekretesslagen inte
behöver ändras till följd av det framlagda förslaget om att
överföra viss verksamhet på hälso- och sjukvårdsområdet till
kommunerna. Den föreslagna ändringen av 7 kap. 4 §
sekretesslagen utgör en motsvarighet till 7 kap. 2 § 4 om
offentlighet för uppgifter i anmälan och beslut i ärende hos
hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.
Konstitutionsutskottet erinrar om att utskottet nyligen -- i
ett av riksdagen godkänt betänkande (1990/91:KU10, rskr. 30) --
i ett tillkännagivande till regeringen föreslagit att regeringen
tar upp frågan om en ändring av 7 kap. 2 § 4 så att det blir
möjligt att bibehålla sekretess för uppgifter i en anmälan till
hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.
Vad sedan gäller motion 1990/91:So20 (c) och de i motionen
uttalade farhågorna för att kommunernas hantering av
integritetskänsliga uppgifter i patientjournaler inte är
tillräckligt utredda hänvisar konstitutionsutskottet till
uttalandena i propositionen om sekretess i samband med
överförande av journaluppgifter till kommuner.
Konstitutionsutskottet anför att man inte funnit något att
erinra mot de överväganden i frågan som gjorts i propositionen.
Vad sedan gäller hanteringen hos kommunen av
integritetskänsliga uppgifter i en patientjournal, beträffande
vilken också vissa farhågor uttryckts i den aktuella motionen,
erinrar konstitutionsutskottet om att det i propositionen pekas
på att det inom socialtjänsten samt hälso- och sjukvården finns
särskilda bestämmelser om förvaring av handlingar (7 § första
stycket patientjournallagen och 51 § socialtjänstlagen) och att
enligt dessa bestämmelser journaler och andra handlingar som rör
enskildas personliga förhållanden förvaras så att obehöriga inte
får tillgång till dem. Utskottet noterar särskilt att
föredraganden i propositionen framhållit att med "obehörig" även
menas personal hos kommunerna som inte har med uppgifterna att
skaffa i och för sitt arbete och att det ankommer på den som
leder en viss verksamhet att se till att endast de
befattningshavare som behöver olika uppgifter för sitt arbete
kommer åt dessa. Konstitutionsutskottet anser att lagregleringen
på området får anses vara till fyllest.
Konstitutionsutskottet understryker vikten av att det inom
kommunerna skapas sådana rutiner att endast sådana
befattningshavare inom de aktuella nämnderna som för sitt arbete
behöver sekretesskyddade uppgifter av nu aktuellt slag får del
av dessa. Utskottet erinrar om att en särskild utredningsfråga i
det pågående kommunallagsarbetet inom civildepartementet gäller
sekretessen i kommundelsnämnderna och att översynen i den delen
gäller de eventuella problem som kan uppkomma till följd av att
i den kommunala verksamheten i sådana nämnder förtroendevalda
och tjänstemän får tillgång till och hanterar uppgifter som
inhämtats från olika verksamhetsområden.
Konstitutionsutskottets slutsats är att den föreslagna
reformen -- utöver den föreslagna ändringen i sekretesslagen --
inte medför behov av ytterligare lagändringar på
sekretessområdet. Utskottet säger sig också dela bedömningen i
propositionen att det inte varit nödvändigt att höra lagrådet om
propositionen såvitt avser sekretessbestämmelserna.
Socialutskottets bedömning
I propositionen bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad
som anförts om sekretessen inom den kommunala hälso- och
sjukvården (avsnitt 5.9). Socialutskottet delar bedömningen att
den kommunala hälso- och sjukvården i sekretesshänseende tillhör
samma verksamhetsområde som den kommunala socialtjänsten.
Utskottet har inte heller i övrigt funnit något att erinra mot
de överväganden i frågan som gjorts i propositionen.
Genom den föreslagna ändringen av 7 kap. 4 § sekretesslagen
blir anmälningar och beslut i ärenden om ansvar eller behörighet
för personal inom den kommunala hälso- och sjukvården offentliga
även i de fall sådana uppgifter finns inom socialtjänsten.
Utskottet tillstyrker den föreslagna lagändringen. Utskottet
erinrar dock om att riksdagen nyligen givit regeringen till
känna att regeringen bör överväga en ändring av 7 kap. 2 § 4 så
att det blir möjligt att bibehålla sekretess för uppgifter
i en anmälan till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Utskottet
utgår från att även 7 kap. 4 § i dess nya lydelse blir föremål
för regeringens överväganden i detta hänseende så att konsekvens
i lagstiftningen uppnås.
Med stöd av övergångsbestämmelserna till hälso- och
sjukvårdslagen kan en kommun komma att överta ansvaret för
hälso- och sjukvård redan under år 1991. Utskottet har därför
utformat en övergångsbestämmelse till förslaget till lag om
ändring i sekretesslagen om att den nya bestämmelsen i sådana
fall tillämpas fr.o.m. dagen för övertagandet. Utskottets
förslag till lag om ändring i sekretesslagen ingår som bilaga
14 till betänkandet. Utskottet föreslår att riksdagen antar
utskottets förslag till lydelse av sekretesslagen.
I motion 1990/91:So20 (c) ifrågasätts om inte reformen medför
behov av ytterligare förändringar av sekretesslagstiftningen.
Motionärerna påpekar bl.a. att patientjournaler som en följd av
reformen kommer att överföras från landstingen till kommunerna.
I motionen uttrycks farhågor för att konsekvenserna av att
kommunerna kommer att hantera de integritetskänsliga uppgifterna
i dessa journaler inte är tillräckligt utredda.
Konstitutionsutskottet har i sitt yttrande över motionen
hänvisat till de bestämmelser i patientjournallagen och
socialtjänstlagen som gäller förvaring av journaler och andra
handlingar och har ansett att lagregleringen på området är
till fyllest. Konstitutionsutskottets slutsats är att den
föreslagna reformen -- utöver den föreslagna ändringen i
sekretesslagen -- inte medför behov av ytterligare lagändringar
på sekretessområdet. Utskottet har också förklarat sig dela
propositionens bedömning att det inte har varit nödvändigt att,
såsom motionärerna begärt, höra lagrådet om propositionen såvitt
avser sekretessbestämmelserna.
Socialutskottet delar konstitutionsutskottets bedömning och
avstyrker således motion 1990/91:So20 (c) yrkande 9. Här kan
erinras om att det enligt föredragande statsrådet bör ankomma på
socialstyrelsen att utfärda allmänna råd angående handhavandet
av patientjournaler i samband med reformens genomförande (prop.
s. 144).
Socialutskottet vill dock i detta sammanhang peka på att den
övergång till en friare kommunal nämndorganisation som utskottet
tidigare i detta betänkande uttalat sig för kan medföra vissa
sekretessproblem. Regeringen bör därför i god tid före reformens
ikraftträdande den 1 januari 1992 i lämpligt sammanhang pröva de
sekretessregler som bör gälla för den nya friare
nämndorganisationen.
Förtroendenämnder inom den kommunala hälso- och sjukvården
I propositionen (avsnitt 5.7) anförs bl.a. att frågan om
förtroendenämnder inom den kommunala hälso- och sjukvården bör
tas upp i anslutning till att ställning tas till frågan om
permanentning och utbyggnad av nu gällande lagstiftning om
landstingskommunala förtroendenämnder.
Riksdagen har beretts tillfälle att ta del av vad i
propositionen anförts om de kommunala förtroendenämnderna.
Utskottet har ingen erinran mot vad som sålunda anförs i
propositionen och föreslår därför att regeringens uttalande i
denna del inte skall föranleda något uttalande från riksdagens
sida.
Kommunalt betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård
Äldredelegationen
Äldredelegationen konstaterade i sin rapport (Ds 1989:27)
Ansvaret för äldreomsorgen att kommunerna behöver stimuleras att
bygga upp alternativa öppenvårdsinsatser och särskilda
boendeformer för service och omvårdnad. I betänkandet beskrev
delegationen olika försök med ekonomiska stimulanser.
Delegationen föreslog att primärkommunerna skulle få ett
ekonomiskt ansvar -- betalningsansvar -- för vård inom den
somatiska långtidssjukvården samt för vården av medicinskt
färdigbehandlade patienter inom den somatiska korttidssjukvården
och den psykiatriska vården. Betalningsansvaret för patienter
inom den somatiska långtidssjukvården, inkl. den geriatriska
rehabiliteringen, föreslogs inträda fr.o.m. det första
vårddygnet. Beträffande den psykiatriska långtidssjukvården
föreslogs betalningsansvaret inträda antingen efter en
schablontid, som kunde bestämmas till exempelvis ett år, eller
trettio dagar efter det att en läkare bedömt att en patient är
medicinskt färdigbehandlad. Betalningsansvaret för den somatiska
korttidsvården föreslogs inträda antingen efter en schablontid
om förslagvis 20 vårddygn, eller fr.o.m. det åttonde vårddygnet
efter det att en läkare bedömt en patient vara medicinskt
färdigbehandlad.
Om ett system med schablontider för inträdande av ett
primärkommunalt betalningsansvar för den somatiska
korttidssjukvården skulle genomföras, förordade delegationen att
betalningsansvaret endast skulle avse de internmedicinska,
allmänkirurgiska och ortopediska klinikerna. Om däremot en
läkarbedömning skulle läggas till grund för betalningsansvarets
inträde borde enligt delegationen samtliga kliniker inom den
somatiska korttidsvården omfattas av systemet.
Äldredelegationen föreslog att ekonomiska resurser motsvarande
landstingens kostnader för den verksamhet för vilken kommunerna
blir ny huvudman, för den vård för vilken kommunerna får ett
betalningsansvar samt för ersättningarna enligt de s.k.
samverkansavtalen skulle föras över till kommunerna. Frågan om
kostnaderna för vården av medicinskt färdigbehandlade patienter
inom korttidssjukvården borde dock enligt delegationen övervägas
ytterligare. Delegationen uppskattade de totala kostnaderna för
de uppgifter som delegationen föreslog överförda till kommunerna
till 20--22 miljarder kronor i 1989 års resurs- och prisläge.
Betalningsansvaret uppskattades till 12 miljarder kronor Av
detta belopp beräknades 8,5 miljarder för den somatiska
långtidssjukvården, 2,0 miljarder för den somatiska
korttidssjukvården och 1,5 miljarder för den psykiatriska
slutenvården. Betalningsansvarets omfattning beräknades efter en
vårddygnskostnad om 1 100 kr. per vårddygn inom den somatiska
långtidssjukvården och den psykiatriska slutenvården, samt 1 500
kr. inom den somatiska korttidssjukvården. Vid beräkningen av
omfattningen av betalningsansvaret inom den somatiska
korttidssjukvården förutsattes att betalningsansvaret endast
skulle tillämpas vid internmedicinska, allmänkirurgiska och
ortopediska kliniker. I de redovisade beräkningarna användes en
schablontid om 20 dagar för att bestämma när
betalningsansvaret skulle inträda.
Propositionen
I propositionen föreslås att kommunerna ges ett i lag reglerat
ekonomiskt ansvar -- betalningsansvar -- för viss hälso- och
sjukvård som utförs av en landstingskommun eller av en enskild
vårdgivare. Kommunens betalningsansvar skall enligt förslaget
gälla för den vård som ges en person som är kyrkobokförd i
kommunen.
När det gäller avgränsningen av betalningsansvaret föreslås i
propositionen att kommunernas betalningsansvar skall omfatta
sådan somatisk långtidssjukvård, för vilken kommunen inte har
ett verksamhetsansvar. Sådan vård som ingår i en renodlad
geriatrisk klinikfunktion föreslås undantagen. Långtidssjukvård
som ges av enskild vårdgivare på uppdrag av ett landsting skall
enligt förslaget ingå i betalningsansvaret.
Om inte kommunen och landstinget kommer överens om annat skall
enligt propositionen betalningsansvaret inträda fem dagar,
lördagar samt helgdagar och likställda dagar oräknade, efter det
att landstinget till kommunen anmält att betalningsansvar skall
inträda för en viss person.
En förutsättning för att den huvudman som ansvarar för vården
av en viss patient skall kunna aktualisera det kommunala
betalningsansvaret är att sekretessen inte lägger hinder i vägen
för landstinget att uppge patientens namn och
folkbokföringsadress. En lagregel som bryter sekretessen i detta
avseende föreslås därför.
Kommunens betalningsansvar föreslås även avse dagsjukvård som
ges i anslutning till sjukhus som bedriver somatisk
långtidssjukvård.
Om ett landsting och en kommun är överens om det skall enligt
propositionen ett kommunalt betalningsansvar kunna införas för
vård av medicinskt färdigbehandlade inom den somatiska
korttidssjukvården och de geriatriska klinikerna ävensom för den
psykiatriska långtidssjukvården med huvudsaklig
omvårdnadsinriktning och för den hemsjukvård som är knuten till
sjukhus som bedriver långtidssjukvård. En förutsättning för en
sådan överenskommelse är att kommun och landsting kommer överens
om betalningsansvarets utformning. Föredragande statsrådet anför
att han utgår från att huvudmännen inom ett landstingsområde som
har för avsikt att införa ett betalningsansvar för medicinskt
färdigbehandlade i samråd utformar detta på lämpligt sätt. Den
form för ekonomisk reglering av reformen som föreslås i
propositionen (se avsnittet nedan om den ekonomiska regleringen)
bygger enligt propositionen på förutsättningen att samtliga
kommuner i resp. län har samma omfattning av sitt åtagande. Om
ett utvidgat betalningsansvar införs fr.o.m. 1992 för hela
landstingsområdet anses de ekonomiska konsekvenserna av detta
kunna regleras på samma sätt som gäller för reformen i övrigt.
Det bör enligt propositionen vara möjligt för huvudmännen att
komma överens om att införa ett betalningsansvar för
långtidssjukvård och för medicinskt färdigbehandlade också vid
en senare tidpunkt än den 1 januari 1992. Om en sådan
överenskommelse träffas, måste den ekonomiska regleringen av
förändringen ske i särskild ordning mellan landsting och
kommuner. Detta anses i och för sig kunna ske genom
skatteväxling eller genom att landstinget till kommunerna lämnar
bidrag. Eftersom det kan vara svårt att tillämpa skatteväxling i
ett sådant sammanhang föreslås i propositionen att en
lagbestämmelse införs om att landstinget till kommunen får lämna
det bidrag som motiveras av överenskommelsen.
När det gäller beräkningen av den ersättning som kommunen
skall erlägga till landstinget föreslås i propositionen att
ersättningen per vårddag skall motsvara landstingets
genomsnittliga självkostnader för den ifrågavarande vårdformen.
Ersättningen skall omräknas årligen med hänsyn till
skatteunderlagets utveckling i landstinget. Ett landsting och
kommunerna i landstinget föreslås kunna komma överens om att
differentiera ersättningen efter olika vårdinrättningar.
Regeringens förslag till införande av ett betalningsansvar
föreslås reglerat i en särskild lag. Regeringens förslag till en
sådan lag ingår som bilaga 5 i betänkandet.
I propositionen anförs att det finns skäl att ge stort utrymme
för lokal anpassning vid utformningen av ersättningarna mellan
kommunerna. Samtidigt påtalas att det bör vara en strävan att så
långt möjligt reducera behovet av återkommande förhandlingar på
lokal nivå. Eftersom landstingen nu svarar för den helt
dominerande delen av långtidssjukvården och kommunerna sannolikt
inte på kort sikt kommer att kunna ersätta den vård för vilken
man har betalningsansvar med egna alternativ, blir kommunerna
till en början starkt beroende av landstingen i denna del.
Föredraganden har därför inte ansett det rimligt att nu låta
prissättningen bestämmas i förhandlingar mellan landsting och
kommun. I stället bör regeringen under ett övergångsskede i en
särskild förordning fastställa ersättningarna. Enligt vad som
anförs i propositionen skall kommuner och landsting först lämna
underlag för förslag till ersättningsbelopp. Det betonas i
propositionen att förberedelserna inför genomförandet av
betalningsansvaret och tillämpningen av detsamma kräver ett nära
samarbete mellan kommunerna och landstingen. Det aviseras att en
särskild delegation skall tillsättas som skall följa effekterna
av betalningsansvaret och föreslå eventuella förändringar i
bestämmelserna.
Som framgått i det föregående föreslog äldredelegationen att
kommunens betalningsansvar även skulle omfatta de medicinskt
färdigbehandlade inom den somatiska korttidssjukvården.
Regeringen har dock valt att i sitt förslag begränsa
betalningsansvaret till den somatiska långtidssjukvården. I
denna fråga anför föredraganden bl.a. följande (prop. s. 92 f.).
Med utgångspunkten att kommunerna skall ha ett samlat
ekonomiskt ansvar för all somatisk långtidssjukvård med
huvudsaklig omvårdnadsinriktning föreslår jag att kommunen ges
ett betalningsansvar för den somatiska långtidssjukvård med
huvudsaklig omvårdnadsersättning som man inte har ett
verksamhetsansvar för. Enligt min mening bör avgränsningen av
betalningsansvaret vara parallell med den avgränsning av sjukhem
m.m. som föreslås övergå till kommunalt huvudmannaskap. Genom
detta förslag blir driftformen underordnad det ekonomiska
ansvaret. Kommunerna får genom det samlade ekonomiska ansvaret
goda möjligheter att avväga olika boendeformer för service och
omvårdnad samt stödet i det egna boendet mot den långvariga vård
som ges av landstinget och av enskilda vårdgivare. Upprustning
och modernisering av befintliga anläggningar får vägas mot
nybyggnation och nedläggning av otidsenliga vårdanläggningar.
Med tanke på att betalningsansvar som ekonomiskt
styrningsinstrument är relativt oprövat föreslår jag i motsats
till äldredelegationen att betalningsansvar för psykiatrisk
långtidssjukvård och för medicinskt färdigbehandlade inom andra
delar av landstingets hälso- och sjukvård än den somatiska
långtidssjukvården endast bör tillämpas om ett landsting och en
kommun kommer överens härom. För lokalt beslutade lösningar
talar också de stora skillnaderna mellan landstingen i
organisation och sammansättning av vårdresurserna.
Motion
I motion 1990/91:So23 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas
att riksdagen skall besluta om en reform av service och vård för
äldre och handikappade samt riktlinjer för det ökade statliga
stödet i enlighet med vad som anförs i motionen (yrkande 3
delvis). Motionärerna anför såvitt avser betalningsansvaret
att kommunerna skall ges ett betalningsansvar både för somatisk
långtidssjukvård och för medicinskt färdigbehandlade patienter
inom sjukvården. Riksdagen bör enligt motionärerna besluta att
införa ett betalningsansvar för färdigbehandlade patienter i
somatisk korttidsvård. Riksdagens ställningstagande till frågan
om från vilken dag betalningsansvaret bör inträda anses dock
kräva ytterligare beredning och därför lämpligen kunna ske under
våren 1991.
Bakgrund beträffande de medicinskt färdigbehandlade inom
somatisk korttidssjukvård
Inom den somatiska korttidssjukvården finns ca 37 000
vårdplatser. Av dessa utgörs ca 16 000 platser av medicinsk
korttidsvård, drygt 18 000 av kirurgisk korttidsvård och ca
4 000 av övrig vård. Den somatiska korttidssjukvården präglas av
allt kortare vårdtider. De aktiva behandlingsinslagen i vården
har ökat. Landstingsförbundet har vid två tillfällen, den 21
mars 1989 och den 21 mars 1990, gjort riksomfattande
inventeringar av förekomsten av medicinskt färdigbehandlade
patienter. Av resultaten framgår att ca 4 000 (3964 år 1989 och
3959 1990) eller ca 15 % av patienterna inom den slutna
akutsjukvården var medicinskt färdigbehandlade.
Av Landstingsförbundets redovisning för 1990 framgår att 50 %
av de medicinskt färdigbehandlade fanns på internmedicinska
kliniker, 14 % på ortopediska kliniker och 20 % på kirurgiska
kliniker. 15 % av de färdigbehandlade fanns på övriga kliniker.
Enligt Landstingsförbundets undersökning fanns dock stora lokala
variationer. De färdigbehandlade var relativt gamla. 60 % av dem
hade fyllt 80 år.
Den tid patienterna varit utskrivningsklara framgår av
följande tabell.
00>Antal dagar 40>% av totalt antal färdigbehandlade
00> - 7 40>39
00> 8-14 40>14
00>15-21 40> 9
00>22-30 40> 8
00>31-60 40>12
00>61-90 40> 7
00>91- 40>11
Utskottets utfrågning
Inför beredningen av regeringens proposition anordnade
utskottet en utfrågning med företrädare för socialdepartementet,
socialstyrelsen, Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet
och de fackliga huvudorganisationerna LO, TCO och SACO. Vid
denna utfrågning framkom att det rådde enighet mellan bl.a.
Landstingsförbundet och Kommunförbundet om att ett
betalningsansvar som innefattar även de medicinskt
färdigbehandlade inom medicinsk korttidssjukvård skulle innebära
fördelar. Förbunden var dock oeniga om hur ett sådant utvidgat
betalningsansvar borde finansieras. Landstingsförbundet ansåg
det nödvändigt att landstingen för den sjukvård som de skall
bedriva -- en sjukvård som inte minst mot bakgrund av det snabbt
växande antalet mycket gamla kräver stora resurser -- får
behålla ett så stort skatteunderlag som möjligt och att
kommunerna i stället åtminstone övergångsvis borde tillgodoses
med statliga bidrag. Kommunförbundet å andra sidan ansåg att ett
utvidgat betalningsansvar för kommunernas del borde finansieras
genom skatteväxling och att landstingen för den vård som inte
skulle kunna avvecklas borde få statsbidrag. Socialdepartementet
uppgav att svårigheterna att finna en för båda parter acceptabel
lösning av finansieringen utgjort ett viktigt skäl för
regeringen att avstå från att lägga fram förslag om ett
obligatoriskt kommunalt betalningsansvar för de medicinskt
färdigbehandlade inom den somatiska korttidssjukvården.
Utskottets bedömning
Den föreslagna huvudmannaskapsreformen syftar till att
kommunerna skall få ett samlat ansvar för långvarig service och
vård för de äldre. För att reformen skall kunna få den avsedda
verkan är det enligt utskottet nödvändigt att också införa ett
ekonomiskt instrument i samspelet mellan landstinget och
kommunerna. Ett sådant bör utformas så att det stimulerar
kommunerna att bygga ut service och vård men också ger goda
förutsättningar för konstruktivt samarbete mellan kommuner och
landsting.
Regeringen har i propositionen föreslagit att ett
obligatoriskt kommunalt betalningsansvar införs som omfattar den
somatiska långtidssjukvård för vilken kommunen inte får ett
verksamhetsansvar. Ett landsting och en kommun skall dock enligt
förslaget också kunna komma överens om ett utvidgat kommunalt
betalningsansvar som innefattar vård av medicinskt
färdigbehandlade patienter inom den somatiska korttidssjukvården
och de geriatriska klinikerna, för den omvårdnadsbetonade
psykiatriska långtidssjukvården och för hemsjukvård som är
knuten till sjukhus som bedriver långtidssjukvård.
Utskottet har inget att erinra mot regeringens förslag såvitt
angår kommunens betalningsskyldighet för den somatiska
långtidssjukvården. Utskottet godtar sålunda principen för hur
ersättningen för patienterna inom denna långtidssjukvård skall
beräknas. Utskottet anser även att en varseltid om fem vardagar,
dvs. i princip en vecka, är rimlig.
Dagens brister i den somatiska akutsjukvården och de köer som
under senare år uppkommit där hänger i betydande utsträckning
samman med att färdigbehandlade patienter inte kan skrivas ut
därför att kommunerna och -- med nuvarande
huvudmannaskapsstruktur -- landstingen saknar alternativa vård-
och boendeformer. Enligt de inventeringar som gjorts av
Landstingsförbundet utgör de medicinskt färdigbehandlade inom
akutsjukvården ca 15 % av alla inneliggande patienter. Ett av de
viktigaste syftena med den föreslagna reformen är att komma till
rätta med detta problem. Vid utskottets utfrågning framkom också
att det fanns ett önskemål hos såväl Landstingsförbundet som
Kommunförbundet -- under förutsättning av en acceptabel
hantering av de ekonomiska problemen -- att ett betalningsansvar
för kommunerna skall införas även för de medicinskt
färdigbehandlade inom akutsjukvården. För att reformen skall bli
kraftfull anser utskottet det nödvändigt att ett
betalningsansvar införs för kommunerna även för de medicinskt
färdigbehandlade inom den somatiska korttidssjukvården och inom
geriatriken. Utskottet återkommer strax till kostnaderna för
denna vård och därmed även till hur man bör beräkna de avgifter
som kommunerna skall betala till landstingen.
Utskottet delar vidare inställningen att en kommun och ett
landsting skall kunna komma överens om att kommunen utöver
långtids- och akutsjukvård skall ta på sig ett betalningsansvar
även för sjukhusanknuten hemsjukvård och psykiatrisk
långtidssjukvård med huvudsaklig omvårdnadsinriktning.
Vad gäller frågan när en patient skall anses medicinskt
färdigbehandlad angav äldredelegationen två alternativ. Dels
kunde en i förväg fastställd tidsgräns användas, dels kunde
betalningsansvaret knytas till en läkares bedömning. Utskottet
anser att det måste vara en läkare som avgör när en patient kan
anses vara medicinskt färdigbehandlad. Detta system knyter
betalningsansvaret till just de personer som oberoende av hur
länge de vårdats inte längre behöver akutsjukvårdens insatser.
När det sedan gäller frågan om betalningsansvarets inträde för
medicinskt färdigbehandlade patienter framgår av den tidigare
redovisningen (se tabellen ovan) att vid Landstingsförbundets
inventering i mars 1990 en stor del, nära 40 %, av de medicinskt
färdigbehandlade varit utskrivningsklara i högst sju dagar.
Andelen färdigbehandlade som väntat längre tid sjunker därefter
ganska snabbt. Detta har enligt utskottet betydelse för hur
tidpunkten för betalningsansvarets inträde bör fastställas.
Enligt utskottet är det önskvärt att kommuner och landsting
gemensamt kommer överens om tidpunkten för när
betalningsansvaret skall inträda. För det fall att huvudmännen
inte träffat någon överenskommelse kan två modeller urskiljas.
Enligt en första modell bedömer först läkaren att patienten är
medicinskt färdigbehandlad. Därefter anmäler landstinget till
kommunen att patienten är medicinskt färdigbehandlad. Därpå
följer en varseltid -- lämpligen densamma som i fråga om den
somatiska långtidssjukvården, dvs. fem arbetsdagar eller i
realiteten en vecka. Under denna tid står landstinget för
kostnaden. Syftet med att införa ett betalningsansvar inom
korttidssjukvården är dock att köerna där skall minska.
Den andra modellen förutsätter att betalningsansvar inträder
dagen efter det att landstinget anmält patienten som medicinskt
färdigbehandlad. Fördelen med modellen är att kommunernas
betalningsansvar i praktiken omfattar alla medicinskt
färdigbehandlade. Man uppnår mer dynamik i systemet. Att helt
slopa varseltiden kan dock rent praktiskt innebära svårigheter
för kommunen. Denna måste enligt utskottet få någon tid på sig
att planera för patientens vård och omsorg. Om patienten skall
kunna få en god vård och omsorg är det också viktigt att få till
stånd en god samverkan och en gemensam planering hos kommunen
och landstinget. En modifiering av denna modell är att man
avstår från egentlig varseltid samtidigt som man kräver att
kommunen och landstinget i förväg skall ha inlett en gemensam
vårdplanering. Därmed åstadkoms dynamik i systemet samtidigt som
kommunen får tid på sig att praktiskt ordna för patienten.
Utskottet förordar denna sistnämnda uppläggning av
betalningsansvaret.
En gemensam vårdplanering förutsätter medverkan från
patientens sida. Om patienten inte vill medverka eller om en
gemensam vårdplanering av någon annan anledning inte kommer till
stånd bör enligt utskottet betalningsansvaret inträda efter en
varseltid på fem arbetsdagar på samma sätt som för
betalningsansvaret för långtidssjukvården.
Utskottet anser det angeläget att i samband med beslutet om en
huvudmannaskapsförändring kunna ange riktlinjer för hur det
kommunala betalningsansvaret för de medicinskt färdigbehandlade
skall regleras ekonomiskt. Den metod för att fastställa
ersättningsbeloppets storlek som används för betalningsansvaret
när det gäller långtidssjukvården bör därför inte tillämpas i
fråga om betalningsansvaret för korttidssjukvården. En sådan
metod kräver förhandlingar mellan kommuner och landsting.
Beloppet bör enligt utskottet motsvara den omvårdnad som
patienten erhåller på kliniken. Beloppet skall bestämmas utifrån
en beräknad genomsnittskostnad i hela riket för de medicinskt
färdigbehandlade patienterna. Kommuner och landsting bör dock i
framtiden kunna träffa överenskommelser om ersättningsbeloppets
storlek. Utskottet förutsätter därför att en översyn av de
bestämmelser som reglerar beräkningen av ersättningen för
betalningsansvaret för den somatiska korttidssjukvården kommer
till stånd efter några år.
Eftersom erfarenheterna av betalningsansvar som ekonomiskt
styrmedel är begränsade är det enligt utskottet angeläget att
effekterna av de beräkningsgrunder som riksdagen anger noga
följs. Justeringar måste kunna vidtas om oönskade effekter
uppstår. Regeringen har aviserat att en särskild delegation
skall tillsättas för att följa utvecklingen av
betalningsansvaret. Denna delegation bör enligt utskottet följa
även utvecklingen av betalningsansvaret för korttidssjukvården
samt vid behov lämna förslag till de förändringar som kan behöva
göras.
Utskottets ställningstagande förutsätter ett flertal ändringar
i det lagförslag om det kommunala betalningsansvaret som lagts
fram i propositionen. Utskottet har därför omarbetat förslaget
till lag. Som framgått av det föregående föreslås inte några
sakliga förändringar i fråga om betalningsansvaret för den
somatiska långtidssjukvården. Det av utskottet framlagda
lagförslaget ingår som bilaga 13 i betänkandet. Utskottet
föreslår att riksdagen antar förslaget till lag om
betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård med den lydelse
som framgår av bilagan. Utskottets specialmotivering till
förslaget lämnas i det följande.
Förslag till lag om betalningsansvar för viss hälso- och
sjukvård
1--5 §§ Inga sakliga ändringar har gjorts i dessa
paragrafer. Genomgående för hela lagen är att "landstingskommun"
har fått ersätta "landsting". I rubriken har ett förtydligande
gjorts genom tillägget av ordet somatisk. Psykiatrisk
långtidssjukvård behandlas i 9 och 10 §§. I 2 § första stycket
och i 3--5 §§ har gjorts vissa följdändringar till införandet av
ett nytt avsnitt om betalningsansvar i 6--8 §§ om medicinskt
färdigbehandlade. I 2 § andra stycket har anknytningen till
klinikbegreppet tagits bort. I dessa delar hänvisas i övrigt
till specialmotiveringen till propositionens lagförslag.
6 § Enligt första stycket har en kommun betalningsansvar
för vissa patienter som är medicinskt färdigbehandlade. En
patient är medicinskt färdigbehandlad när han eller hon inte
längre behöver den medicinska vård som ges vid en sådan enhet
men inte kan skrivas ut från sjukhuset eftersom
omvårdnadsbehovet inte kan tillgodoses i patientens tidigare
bostad eller i en särskild boendeform för service och omvårdnad.
Det obligatoriska betalningsansvaret för medicinskt
färdigbehandlade för kommunerna har begränsats till enheter för
somatisk akutsjukvård och geriatrik. Vid andra enheter, i första
hand psykiatriska, kan också problem finnas med medicinskt
färdigbehandlade patienter. Ett obligatoriskt betalningsansvar
för dessa föreslås emellertid inte i detta sammanhang. En kommun
och ett landsting skall dock kunna komma överens om att utvidga
kommunens betalningsansvar utöver vad som sägs i 6 §. En
bestämmelse om detta har tagits in i 9 §.
Enligt 6 § andra stycket skall frågan om en patient är
medicinskt färdigbehandlad avgöras av ansvarig läkare. De
patienter för vilka betalningsansvar skall gälla kommer med all
sannolikhet att vårdas på sådana enheter som omfattas av
bestämmelserna i 14 § hälso- och sjukvårdslagen i dess lydelse
fr.o.m. den 1 juli 1991, dvs. vid sådana enheter där hänsynen
till patientsäkerheten kräver att det skall finnas en särskild
läkare med specialistkompetens som svarar för den samlade
ledningen av verksamheten (chefsöverläkare). Det är denne som
skall ansvara för beslutet att patienten är färdigbehandlad
liksom han eller hon ansvarar för t.ex. in- och utskrivning av
patienter, med rätt att delegera denna beslutanderätt.
7 § Frågan om tidpunkten för betalningsskyldighetens
inträde har behandlats ingående i den allmänna motiveringen.
Varseltiden har sålunda en annan konstruktion än den som gäller
enligt 3 §.
I övrigt kan hänvisas till vad som anförts under 3 § i
specialmotiveringen i propositionen.
8 § I paragrafen anges hur den ersättning skall beräknas
som kommunen skall betala för medicinskt färdigbehandlade
patienter. Principerna för beräkningen av ersättningen har
redovisats utförligt i den allmänna motiveringen.
Beloppen skall omräknas med hänsyn till skatteunderlagets
utveckling i riket.
9--11 §§ Dessa paragrafer motsvarar 7--9 §§ i
propositionens lagförslag.
9 § Det obligatoriska betalningsansvaret enligt lagen
gäller somatisk långtidssjukvård och vård av medicinskt
färdigbehandlade inom somatisk akutsjukvård och geriatrisk vård.
Det kan dock, som framhålls i propositionen, finnas ett intresse
i kommuner och landsting att öka betalningsansvaret utöver det
obligatoriska ansvaret. I första stycket har därför liksom i
propositionen tagits in en bestämmelse om att kommunen och
landstinget skall kunna komma överens om ett sådant vidare
betalningsansvar.
En sådan överenskommelse kan, sedan betalningsansvaret för de
medicinskt färdigbehandlade gjorts obligatoriskt (se 6--8 §§),
gälla betalningsansvar för hemsjukvård som är knuten till
sjukhus som omfattas av betalningsansvar för somatisk
långtidssjukvård samt psykiatrisk långtidssjukvård med
omvårdnadsinriktning. Genom den i lagen angivna begränsningen
kan betalningsansvar inte införas t.ex. för vård som meddelas
med stöd av lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall eller den lagstiftning som beräknas komma att
ersätta denna lag (se prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård
m.m.). Betalningsansvar kan inte heller avse personer som är
tvångsisolerade med stöd av smittskyddslagen (1988:1472) eller
som är föremål för rättspsykiatrisk undersökning. Utskottet har
inte ansett det nödvändigt att särskilt ange detta i lagtexten.
10 och 11 §§ I 10 och 11 §§ har enbart språkliga
ändringar gjorts.
I övergångsbestämmelserna har ett antal språkliga
ändringar gjorts främst i förtydligande syfte.
Utskottets förslag att införa ett kommunalt betalningsansvar
för korttidssjukvården har stor betydelse för den ekonomiska
regleringen av huvudmannaskapsreformen. Utskottet återkommer
nedan under avsnittet Riktlinjer för den ekonomiska regleringen
till principerna för hur betalningsansvaret för de medicinskt
färdigbehandlade enligt utskottet bör regleras.
Utskottet föreslår att riksdagen antar det av utskottet
framlagda förslaget till lag om kommunalt betalningsansvar för
viss hälso- och sjukvård. Utskottets ställningstagande
tillgodoser motion 1990/91:So23 (fp) yrkande 3 delvis.
Primärkommunalt ansvar för primärvården
Gällande bestämmelser
Överförande av primärvårdsuppgifter till en kommun är inte
möjligt utan särskilt lagstöd. För de kommuner som ingår i
frikommunförsöket har ett sådant lagstöd skapats genom lagen
(1985:1089) om försöksverksamhet inom hälso- och sjukvårdens
område. (Frikommunförsöket har också beskrivits under avsnittet
om den kommunala hälso- och sjukvården och nämndorganisationen
ovan, se s. 39). Enligt frikommunlagen får kommuner på försök
bedriva primärvård under förutsättning att landstingskommunen
och kommunen kommer överens om det. Ett sådant avtal skall dock
godkännas av regeringen som också får bestämma de villkor som
skall gälla för försöksverksamheten.
Avtal om övertagande av primärvårdsuppgifter föreligger för
närvarande mellan Gnosjö kommun och Jönköpings läns landsting
beträffande hela kommunen samt mellan Örebro kommun och Örebro
läns landsting beträffande en kommundel.
Regeringen har i proposition 1990/91:44 om ytterligare
försöksverksamhet för förnyelse av den offentliga sektorn
föreslagit en utvidgning av lagen om försöksverksamhet inom
hälso- och sjukvårdens område så att alla kommuner inom ett
landsting som ingår i frikommunförsöket kan åta sig
primärvårdsuppgifter. Förslaget har visst samband med förslaget
till ny organisation för hälso- och sjukvården i Kopparbergs
län, den s.k. Dalamodellen. I Dalamodellen ligger att
landstinget skall kunna uppdra åt någon annan vårdgivare att
utföra primärvårdsuppgifter. Detta skulle kunna gälla t.ex. en
kommun. Det är dock i så fall endast fråga om ett överförande av
driftsansvaret för vissa primärvårdsuppgifter. Modellen innebär
inte någon förändring av huvudmannaskapet.
Propositionen om ytterligare försöksverksamhet för förnyelse
av den offentliga sektorn har nyligen behandlats av
konstitutionsutskottet i betänkandet 1990/91:KU17. I en motion
väckt med anledning av propositionen har yrkats att samtliga
kommuner, utan begränsning av att behöva ingå i frikommunförsök,
under förutsättning att kommunen och landstinget är ense bör ha
möjlighet att överta primärvårdsansvar. Det bör inte heller
krävas tillstånd från regering och riksdag.
Konstitutionsutskottet anför i det nämnda betänkandet att det
enligt utskottets mening saknas anledning för riksdagen att nu
införa den i motionen begärda permanenta lagstiftningen och
därigenom föregripa utvärderingen av det pågående
frikommunförsöket. Utskottet tillstyrker dock den utvidgning som
föreslagits i propositionen. Konstitutionsutskottets fp- och
mp-ledamöter reserverar sig i denna del.
Riksdagen följde konstitutionsutskottets majoritet (rskr.
1990/91:52).
Propositionen
Frågan om primärkommunalt ansvar för primärvården behandlas
mycket kortfattat i propositionen om ansvaret för service och
vård till äldre och handikappade m.m. Propositionen hänvisar
till att frågan om huvudmannaskapet för primärvården inte ingick
i äldredelegationens direktiv. En stor del av remissinstanserna
tog dock upp frågan i sina yttranden.
I propositionen aviseras en proposition om försök med
kommunalt huvudmannaskap för primärvården. Enligt uppgift från
regeringskansliet förbereds en sådan proposition till våren
1991.
Motioner
I motion 1990/91:So13 av Marianne Jönsson och Agne Hansson
(båda c) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att en
försöksverksamhet med primärkommunalt ansvar för primärvården
bör förläggas till Kalmar län (yrkande 2).
I motion 1990/91:So23 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
framhålls nödvändigheten av att tillåta olika lokala och
regionala lösningar inom vården. Där huvudmännen är överens bör
även mer genomgripande förändringar vara möjliga. Motionärerna
ser ingen anledning att begränsa t.ex. försök med primärkommunal
sjukvård till några få områden som regeringen föreslår. Tvärtom
bör möjligheten att överta ansvaret för hela primärvården gälla
över hela landet. Ett övertagande bör kunna ske utan särskilt
tillstånd från regering och riksdag. Motionen mynnar ut i ett
yrkande om att riksdagen skall besluta om en reform av service
och vård för äldre och handikappade i enlighet med vad som
anförs i motionen (yrkande 3 delvis).
Utskottets bedömning
Vården i Sverige står under 1990-talet inför svåra
prioriteringsfrågor. För att klara de framtida vårdbehoven måste
de tillgängliga resurserna användas på bästa möjliga sätt.
Medborgarna ställer också nya krav på verksamheten. Den skall
vara av hög kvalitet, tillgänglig, påverkbar och innehålla
valfrihet.
Sverige har i dag en stor andel äldre människor. Andelen
"äldre-äldre" kommer att öka ytterligare (se även under
avsnittet Allmän bakgrund), vilket kommer att ställa ökade krav
på hälso- och sjukvården. För att möta dessa ökade krav på vård
och service till äldre och handikappade måste det ges ett större
utrymme för lokala och regionala lösningar i kommuner och
landsting.
Utskottet anser inte att den i propositionen föreslagna
reformen på ett tillräckligt sätt tillgodoser dessa krav.
Enligt utskottets mening bör en reform av äldreomsorgen öppna
möjligheter för såväl en mindre som en mer omfattande förändring
av huvudmännens ansvarsområden.
I proposition 1990/91:44 om ytterligare försöksverksamhet för
den offentliga sektorn föreslås, som ovan nämnts, utvidgade
möjligheter för kommuner att bedriva primärvård. Alla kommuner,
som ingår i ett s.k. frilandsting, skall kunna åta sig
primärvårdsuppgifter, under förutsättning att landstingskommunen
och kommunen har kommit överens om det.
Enligt utskottet kan frågan om ett allmänt primärkommunalt
huvudmannaskap för primärvården bedömas först efter genomförd
försöksverksamhet. Utskottet anser inte att det är nödvändigt
att riksdagen strikt begränsar försök med primärkommunalt
bedriven primärvård. Omfattningen av försöksverksamheten bör i
stället grundas på intresset ute i kommunerna och landstingen.
Försöksverksamheten bör därför grundas på ansökningar, där
kommun och landsting själva är överens om att starta försök.
Utskottet anser att försöksverksamheten måste vara så upplagd
att den dels garanterar den enskildes rätt till god vård på lika
villkor, dels kan utvärderas av regering och riksdag. Det bör
inte ankomma på regeringen utan på socialstyrelsen att bedöma om
kommunernas och landstingens uppläggning uppfyller de krav på
försöksverksamheten som utskottet här uppställt.
Av stor betydelse är vidare att rättssäkerhetsintressena
tillgodoses. Uppläggningen av försöksverksamheten måste således
garantera att den enskildes rättigheter inte kränks.
Medborgarnas möjligheter att överklaga kommunala beslut får
inte försämras. Socialstyrelsen bör således följa verksamheten
och tillse att bl.a. dessa intressen tillvaratas.
Överförandet av primärvårdsuppgifter till primärkommunerna
kräver särskilt lagstöd. Regeringen bör skyndsamt lägga fram
förslag till de lagändringar som är påkallade för att en sådan
försöksverksamhet med primärkommunal primärvård som här
beskrivits skall kunna inledas.
Vad utskottet här uttalat om en försöksverksamhet med
primärkommunal primärvård bör riksdagen med anledning av
motionerna 1990/91:So13 (c) yrkande 2 och 1990/91:So23 (fp)
yrkande 3 delvis som sin mening ge regeringen till känna.
Riktlinjer för den ekonomiska regleringen
Propositionen
I propositionen anförs att en förutsättning för att reformen
om ändrad ansvarsfördelning mellan landsting och kommuner inom
service och vård skall kunna genomföras är en ekonomisk
reglering så att kommunerna tillförs medel för de nya åtaganden
som föreslås, medan medel motsvarande det minskade åtagandet för
landstingen tas från dessa. Avsikten bakom den ekonomiska
regleringen är att staten inte skall behöva tillföra huvudmännen
ytterligare resurser. Statens samlade stöd till kommuner och
landsting i resp. landstingsområde skall inte heller förändras
till följd av regleringen.
Den förevarande propositionen innehåller förslag till
riktlinjer för de bärande principerna och, så långt som
regeringen bedömt det möjligt, även för de tekniska
förändringarna i de olika regleringssystemen. En proposition om
den närmare utformningen av regleringsinstrumenten och den
ekonomiska regleringens omfattning aviseras under det första
halvåret 1991. Inriktningen är enligt propositionen att
kommuner och landsting till årsskiftet 1990/91 skall lämna
gemensamma uppgifter till ledning för bedömningarna av reformens
ekonomiska omfattning.
Beträffande de ekonomiska resurserna anförs i propositionen
att resurser motsvarande de nettokostnader som landstingen
avlastas genom den föreslagna förändringen i
uppgiftsfördelningen mellan kommuner och landsting skall
överföras till kommunerna. Varje kommun skall enligt förslaget
ges ett ekonomiskt utrymme som motsvarar kommunens beräknade
tillkommande nettokostnader under år 1992. Därefter sker en
omfördelning varvid resurser i ökad utsträckning fördelas mellan
kommunerna efter vissa behovskriterier.
I fråga om regleringen av reformens ekonomiska konsekvenser
föreslås i propositionen en kombination av förändringar i
kommuners och landstings skattesatser, skatteutjämningsbidraget
samt statens bidrag till kommuner och landsting. Härutöver
föreslås införandet av ett mellankommunalt utjämningssystem som
dels reglerar resursfördelningen mellan kommunerna inom olika
landstingsområden, dels tar sikte på fördelningen av resurser
mellan kommuner inom ett landstingsområde.
Staten bör enligt propositionen inta en aktiv roll i den
ekonomiska regleringen. Detta bedöms nödvändigt för att
garantera det nationella intresset att resursfördelningen i
samhällets service och vård till äldre och handikappade blir
sådan att de av riksdagen uppställda målen och riktlinjerna kan
förverkligas.
Propositionen behandlar därefter frågan om skatteväxling.
Enligt förslaget skall varje landsting från och med år 1992
sänka sin skattesats varvid kommunerna inom resp.
landstingsområde tillåts höja sin skattesats motsvarande
landstingets sänkning. Storleken av det skatteutrymme som växlas
bestäms så att den sammanlagda minskningen av ett landstings
ekonomiska utrymme genom förändrad skattesats och förändringar i
skatteutjämningssystemet och Dagmarersättningarna så nära som
möjligt motsvarar den nettoavlastning som landstinget får genom
huvudmannaskapsreformen.
Propositionen innehåller också förslag som går ut på en
förändrad skatteutjämning. Skatteutjämningssystemet regleras i
lagen (1988:491) om skatteutjämningsbidrag samt i förordningen
(1988:494) i samma ämne. För år 1990 uppgår
skatteutjämningsbidragen till landstingen till 7,4 miljarder
kronor och till kommunerna till 9,6 miljarder kronor. Vid
beräkning av tilläggen till grundgarantin resp. avdragen från
denna inom skatteutjämningssystemet utgör åldersfaktorn en
viktig grund. Enligt de i propositionen föreslagna riktlinjerna
skall den somatiska långtidssjukvården inte längre beaktas vid
beräkningen av åldersfaktorn inom skatteutjämningen mellan
landstingen. Denna del av vården skall i stället tas med vid
beräkning av åldersfaktorn i den kommunala skatteutjämningen.
Den högsta utdebitering som får utgöra grund för beräkning av
skatteutjämningsbidrag skall, anförs det i propositionen,
justeras för kommuner och landsting motsvarande för varje län
förändringen av skattesatserna till följd av skatteväxlingen.
Propositionen innehåller vidare vissa förslag till riktlinjer
i fråga om förändringar av ersättningarna från sjukförsäkringen
och av statsbidragen. Enligt de föreslagna riktlinjerna skall
ramen för ersättningarna från sjukförsäkringen till landstingen,
den s.k. Dagmarersättningen, för år 1992 reduceras
proportionellt mot den kostnadsandel av hälso- och sjukvården
som lyfts av landstingen genom reformen. Reduceringen bör enligt
förslaget fastställas till visst antal kronor per invånare.
Medelsramen för statens bidrag till kommunerna för stöd och
hjälp i boendet föreslås höjas med ett beslopp som motsvarar
minskningen av Dagmarersättningen till landstingen reducerat med
det belopp som motsvarar statens ökade kostnader för
skatteutjämningsbidragen.
Enligt föreslaget bör vidare grunderna för fördelning av
statens bidrag till kommunerna för stöd och hjälp i boendet
förändras så att medlen fördelas efter behovskriterier. De
kriterier som bör komma till användning är enligt propositionen
antalet förtidspensionärer och antalet personer i de högsta
åldrarna i kommunen, andelen ensamboende äldre personer samt
glesbygdsgraden i resp. kommun.
En viktig utgångspunkt för den ekonomiska regleringen av
huvudmannaskapsreformen är att varje kommun skall få täckning
för sitt nya åtagande år 1992. De regleringsinstrument som
presenterats ovan anses dock enligt propositionen inte ensamma
kunna åstadkomma ett sådant resultat. Därför föreslås i
propositionen ett system för omfördelning av resurser dels
mellan olika län under en övergångstid, dels mellan kommunerna
inom resp. landstingsområde. Detta bör enligt förslaget ske så
att varje kommun år 1992 erhåller täckning för de nettokostnader
som följer av huvudmannaskapsreformen. Därefter anses en stegvis
anpassning böra ske till en behovsbaserad resursfördelning.
När det gäller en kommande behovsbaserad resursomfördelning
anförs i propositionen att man till grund för en sådan bör lägga
uppgifter om kommuninvånarnas konsumtion av somatisk
långtidssjukvård jämförda med den beräknade genomsnittliga
konsumtionen av sådan sjukvård inom landstingsområdet. Vid
jämförelserna skall enligt förslaget hänsyn tas till
åldersammansättningen i de olika kommunerna. Andra
behovskriterier som andelen ensamboende och glesbygdsgraden
anses också behöva beaktas. Den tid under vilken anpassningen
skall ske bör enligt propositionen avvägas med hänsyn till de
skillnader mellan olika kommuner som framkommer vid analys av
underlag för kostnadsberäkningar som kommuner och landsting
lämnar. Om det blir fråga om att inom ett landstingsområde
omfördela endast marginella belopp bör det mellankommunala
omfördelningssystemet inte alls komma till användning.
Regeringen anser att det mellankommunala omfördelningssystemet
bör lagfästas och administreras av riksskatteverket.
Det kan också finnas skäl att redovisa vad som anförs i
propositionen om underlaget för den ekonomiska regleringen. I
denna del anses det enligt propositionen nödvändigt att kommuner
och landsting tillsammans tar ställning till vilken verksamhet
som skall föras över till kommunen och till den verksamhet som
skall omfattas av kommunens betalningsansvar. Dessutom bör
huvudmännen beräkna och komma överens om kostnaderna för den
verksamhet som förs över samt för betalningsansvaret och övriga
delar i reformen som skall utgöra underlag för den ekonomiska
regleringen. De frågor som behöver lösas berör således det
utvidgade kommunala ansvaret för särskilda boendeformer,
bostäder med särskild service samt dagverksamheter. Kostnaderna
för den hemsjukvård som kommunen enligt hälso- och
sjukvårdslagen skall ha ansvar för skall enligt propositionen
föras över till kommunen och bör därför ingå i den ekonomiska
regleringen, dvs. den hemsjukvård som ges vid de särskilda
boendeformerna/bostäderna samt vid dagverksamheter. Enligt
propositionen bör även samtliga kostnader för sådana hjälpmedel
som det skall bli ett kommunalt ansvar att tillhandahålla och
som landstinget i dag har ett ekonomiskt ansvar för ingå i
regleringsunderlaget och överföras till kommunerna. Också de
kostnader som kommer att belasta kommunerna som en följd av
betalningsansvaret för viss vård måste beaktas i den ekonomiska
regleringen. I fråga om ansvaret för det ekonomiska stödet till
anhörigvård anförs i propositionen att detta bör följa samma
uppgiftsfördelning som gäller för insatser med egen personal,
varför även dessa kostnader skall ingå i regleringen.
I dag lämnas ersättningar av landstingen till kommunerna till
följd av samverkansavtal. Även det ekonomiska utrymme som
ersättningarna i dessa delar motsvarar förutsätts ingå i den
ekonomiska regleringen mellan landsting och kommuner.
En stor del av samtliga lokala sjukhem i landet, nästan tre
fjärdedelar enligt propositionen, är samlokaliserade med andra
service- och vårdinrättningar. Det kan därför enligt
propositionen finnas skäl för parterna att överväga om
äganderätten till en fastighet helt eller delvis skall överföras
till kommunen eller om en huvudman skall ingå ett hyresavtal med
den andre huvudmannen. Föredragande statsrådet anför i
propositionen att huvudmännen enligt hans mening i första hand
lokalt bör komma överens om den ekonomiska reglering som följer
av de förändrade förhållandena vad gäller fastigheter. Om inte
kommunen och landstinget är överens om en överlåtelse av
fastigheten eller ett hyresavtal med andra villkor föreslår
statsrådet en modell för hyreseavtal där kommunen enligt
hyresavtalet till landstinget för år 1992 erlägger en hyra som
motsvarar 800 kr. per kvadratmeter lokalarea. Hyresavtalet
bör enligt föredraganden bindas till att gälla t.o.m. 1995 (fyra
år) med en uppsägningstid för båda parter om ett år. En
uppräkning av hyresbeloppet bör enligt propositionen ske med
hänsyn till prisutvecklingen.
Motioner
I motion 1990/91:So20 av Olof Johansson m.fl. (c)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om finansieringen av det statliga stödet
till sjukvårdsinsatser (yrkande 5 delvis). Enligt motionen
bör en parlamentarisk utredning tillsättas för att göra en
översyn av sjukvårdens framtida verksamhet och finansiering.
I motion 1989/90:So324 av Lars Werner m.fl. (vpk)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär att en
parlamentarisk utredning tillsätts för att analysera kostnaderna
för kommunerna av äldredelegationens förslag om ändrat
huvudmannaskap för äldreomsorgen (yrkande 4). Ingen ändring
av huvudmannaskapet bör enligt motionärerna ske innan den
föreslagna utredningen har redovisat de ekonomiska
konsekvenserna av en eventuell förändring. Ett tillkännagivande
även om detta efterlyses i motionen (yrkande 5).
Utskottets bedömning
I propositionen föreslås att de ekonomiska konsekvenserna
skall regleras genom en kombination av förändringar i kommuners
och landstings skattesatser, skatteutjämningssystemet samt
statens bidrag till kommuner och landsting. Utskottet har inga
principiella invändningar mot detta men återkommer i det
följande till vissa frågor. I propositionen föreslås vidare att
ett mellankommunalt utjämningssystem skall införas som dels
reglerar resursfördelningen mellan kommunerna inom olika
landstingsområden, dels tar sikte på fördelningen av resurser
mellan kommuner inom ett landstingsområde. Utskottet återkommer
även till denna fråga.
Vad först gäller regleringsunderlaget innebär utskottets
förslag att införa ett kommunalt betalningsansvar även för de
medicinskt färdigbehandlade patienterna inom den somatiska
korttidssjukvården vissa förändringar i underlaget, eftersom ett
regleringsunderlag måste beräknas även för denna del.
Utskottet har tidigare uttalat att den ersättning som kommunen
skall erlägga för de medicinskt färdigbehandlade patienterna
skall bestämmas med utgångspunkt från den genomsnittliga
kostnaden i riket för den omvårdnad som patienterna får.
Utskottet anser att övervägande skäl talar för att beräkningen
av ersättningen skall baseras på de senast kända faktiska
uppgifterna från landstingen, dvs. 1988 års tal, varefter en
uppräkning bör göras till 1992 års prisnivå. Olika
beräkningsmetoder är härvid möjliga, men enligt utskottets
mening är en rimlig uppskattning av kostnaderna per vårddag i
1992 års prisnivå 1 800 kr. (ca 1 600 kr. i dagens prisnivå).
Den totala kostnaden för de medicinskt färdigbehandlade bör
enligt utskottet beräknas enligt följande: Antalet medicinskt
färdigbehandlade x årets dagar x genomsnittlig vårdkostnad =
total kostnad. Det bör dock noteras att landstingen med den av
utskottet föreslagna konstruktionen av varseltiden får antas ha
kvar kostnader för de medicinskt färdigbehandlade under en dag.
Tidsfaktorn bör därför reduceras något.
Med hänvisning till det anförda anser utskottet att den totala
kostnaden för de medicinskt färdigbehandlade i utgångsläget bör
uppskattas till ca 2,34 miljarder kronor.
Utskottet anser att 1,64 miljarder av detta belopp bör tas med
i den centrala ekonomiska regleringen. Detta innebär att
landstingen får behålla ett bestående utrymme om 700 milj.kr.
som baseras på skattekraft. Det innebär vidare att kommunerna
totalt sett genom regleringen inte får fullständig kompensation
för de tillkommande nettokostnaderna. Kommunerna bör enligt
utskottet på kort sikt kompenseras med ett statsbidrag. Det
finansiella utrymmet medger enligt utskottets bedömning ett
statsbidrag under tre år på sammanlagt 1,5 miljarder kronor.
Detta bör utgå med 700 milj.kr. för år 1992, med 500 milj.kr.
för år 1993 och med 300 milj.kr. för år 1994.
Utskottet vill ytterligare kommentera några frågor som rör
regleringsunderlaget. Överförandet av lokala sjukhem och
motsvarande inrättningar till kommunerna kommer att förutsätta
att kommunerna i vissa fall övertar fastigheter. I andra fall
kan ett hyresavtal mellan parterna vara att föredra.
Av referatet ur propositionen ovan framgår att regeringen, när
det gäller ändrade fastighetsförhållanden, förutsatt att
kommuner och landsting i första hand gemensamt utformar
erforderliga hyresavtal. Om så inte sker har regeringen
föreslagit ett hyresavtal som innebär att kommunen till
landstinget för år 1992 erlägger en hyra som motsvarar 800 kr.
per kvadratmeter lokalarea. Detta innebär att regeringen utgått
från en uppdelning av fastigheternas ytor i lokalarea och övrig
area. Utskottet förutsätter att hyresavtalen normalt utformas så
att hela byggnader och inte endast delar därav utgör
hyresobjekt. Utskottet anser därför att kvadratmeterpriset 800
kr. bör avse hela ytan. Utskottet anser det vidare onödigt att
huvudmännen binds av hyresavtalet under längre tid än tre år.
Utskottet har ovan uttalat att utskottet godtar de av
regeringen föreslagna huvudprinciperna för den ekonomiska
regleringen av huvudmannaskapsreformen. Vad gäller de ekonomiska
konsekvenserna av reformen delar utskottet uppfattningen att
resurser motsvarande de nettokostnader som landstingen avlastas
genom den föreslagna förändringen skall överföras till
kommunerna. Varje kommun bör ges ett ekonomiskt utrymme som
motsvara kommunens beräknade tillkommande nettokostnader under
år 1992. Därefter sker en omfördelning varvid resurser i ökad
utsträckning fördelas mellan kommunerna efter vissa
behovskriterier. I fråga om den ekonomiska regleringen av
införandet av ett betalningsansvar för kommunerna för de
medicinskt färdigbehandlade patienterna inom den somatiska
korttidssjukvården föreslår emellertid utskottet att endast ca
70 % av kostnaderna tas med i den centrala ekonomiska
regleringen. Kommunsektorn kompenseras på kort sikt med ett
statsbidrag för den del av de tillkommande nettokostnaderna som
inte tas med i den centrala regleringen.
I propositionen föreslås att varje landsting fr.o.m. år 1992
skall sänka sin skattesats varvid kommunerna inom resp.
landstingsområde tillåts höja sin skattesats motsvarande
landstingets sänkning. Storleken av det skatteutrymme som växlas
bör enligt propositionen bestämmas så att den sammanlagda
minskningen av ett landstings ekonomiska utrymme genom förändrad
skattesats och förändringar i skatteutjämningssystemet och
Dagmarersättningarna så nära som möjligt motsvarar den
nettoavlastning som landstinget får genom
huvudmannaskapsreformen. Utskottet anser dock att man i
skatteväxlingen måste ta hänsyn till att kommunerna endast skall
få kompensation med ca 70 % av kostnaderna för de medicinskt
färdigbehandlade patienterna inom den somatiska
korttidssjukvården. Utskottet har ingen erinran i övrigt mot de
i den del i övrigt föreslagna riktlinjerna.
I fråga om skatteutjämning föreslår regeringen att den
somatiska långtidssjukvården inte längre skall beaktas vid
beräkningen av åldersfaktorn inom skatteutjämningen mellan
landstingen. Denna del av vården skall enligt förslaget i
stället tas med vid beräkning av åldersfaktorn i den kommunala
skatteutjämningen. Den högsta utdebitering som får utgöra grund
för beräkning av skatteutjämningsbidrag skall justeras för
kommuner och landsting motsvarande för varje län förändringen
av skattesatserna till följd av skatteväxlingen.
Utskottet erinrar om den översyn av statsbidraget och
kommunernas finansiering som sker genom den kommunalekonomiska
kommittén (dir. 1990:20). En analys av åldersfaktorns betydelse
ingår som ett viktigt moment i utredningsuppdraget. Förslag från
kommittén kan förväntas under hösten år 1992. Förslagen kan
genomföras tidigast år 1993. Utskottet kan inte nu bedöma
effekterna av vilken inverkan förändringar i åldersfaktorns
betydelse kan få för kommuner och landsting.
Propositionen innehåller också vissa förslag som gäller
förändringar av ersättningarna från sjukförsäkringen och av
statsbidragen som en följd av det förändrade huvudmannaskapet.
Ramen för ersättningarna från sjukförsäkringen till landstingen,
den s.k. Dagmarersättningen, skall enligt förslaget reduceras
för år 1992 proportionellt mot den kostnadsandel av hälso- och
sjukvården som lyfts av landstingen genom reformen. Reduceringen
bör enligt propositionen fastställas till visst antal kronor per
invånare. Medelsramen för statens bidrag till kommunerna för
stöd och hjälp i boendet höjs enligt förslaget med ett belopp
som motsvarar minskningen av Dagmarersättningen till landstingen
reducerat med det belopp som motsvarar statens ökade kostnader
för skatteutjämningssystemet.
Utskottet har ingen principiell erinran mot förslaget i denna
del. Det finns dock anledning att påpeka att införandet av ett
kommunalt betalningsansvar för medicinskt färdigbehandlade
patienter inom den somatiska korttidssjukvården innebär att
kostnaderna blir större, vilket leder till en något större
avlyftning än vad som förutsatts i propositionen.
I propositionen föreslås också att ett system skall införas
för omfördelning av resurser dels mellan olika län under en
övergångstid, dels mellan kommunerna inom resp.
landstingsområde. En utjämning är även enligt utskottets mening
erforderlig för att reformen ska kunna genomföras, men det
framgår inte klart av propositionen hur det föreslagna systemet
kommer att samverka med redan existerande utjämningssystem på
riksnivå och regional nivå. Utskottet anser sig inte kunna ta
slutlig ställning till detta förslag innan ett bättre underlag
föreligger. Regeringen bör i den kommande propositionen
ytterligare belysa dessa frågor.
Utskottet vill i övrigt även erinra om riksdagens beslut våren
1990 om att under tre år införa en särskild avräkningsskatt
(prop. 1989/90:100 bil. 9, FiU29, rskr. 359). Avräkningsskatten
som tas ut på det totala skatteunderlaget inkl. tillskott i form
av skatteutjämningsbidrag syftar till att neutralisera
skattereformens effekter. I ett tillkännagivande till regeringen
i samband med beslutet om avräkningsskatten uttalade riksdagen
att korrigeringar kan bli nödvändiga för att uppnå den åsyftade
kostnadsneutraliteten.
Utskottet kan inte nu bedöma vilka effekter en eventuell
korrigering av avräkningsskatten kan få för kommuner och
landsting i förhållande till huvudmannaskapsreformen.
Vad utskottet sålunda anfört om den ekonomiska regleringen av
huvudmannaskapsreformen bör ges regeringen till känna.
Utskottets ställningstagande innebär att utskottet avstyrker
motionsförslagen (c, vpk) att en parlamentarisk utredning skall
tillsättas innan riksdagen beslutar om de ekonomiska
konsekvenserna av en huvudmannaskapsreform. Motionerna
1990/91:So20 (c) yrkande 5 delvis och 1989/90:So324 (vpk)
yrkandena 4 och 5 avstyrks således.
Ett utökat statligt stöd
Propositionen
Propositionen innehåller ett avsnitt om utökat statlig stöd i
samband med genomförandet av den föreslagna reformen. Det
statliga stödet har beräknats till sammanlagt drygt 5,5
miljarder kronor. Riksdagen har beretts tillfälle att ta del av
vad som anförs i propositionen i denna del.
I propositionen föreslås sålunda ett särskilt stimulansbidrag
om sammanlagt 1,5 miljarder kronor. i syfte att påskynda
utbyggnaden av gruppboende inom kommunerna och landstingen.
Propositionen innehåller också förslag om ett
omstruktureringsbidrag inom service och vård på sammanlagt 3
miljarder kronor. Det föreslås också ett statlig bidrag om
1 miljard kronor. för år 1991 för informations- och
utbildningsinsatser inför reformens genomförande.
Regeringen aviserar i propositionen att den har för avsikt att
återkomma till riksdagen med förslag till medelsanvisningar m.m.
i den proposition om den ekonomiska regleringen av reformen som
läggs fram under våren 1991.
Utskottet behandlar först förslaget om ett stimulansbidrag
till gruppboende och återkommer därefter till det statliga
stödet i övrigt.
Lånebestämmelser och statsbidrag till gruppboende
Propositionen
Som framgått ovan föreslås i propositionen ett stimulansbidrag
för att påskynda utbyggnaden av gruppbostäder, bl.a. för
personer med åldersdemens och för psykiskt utvecklingsstörda.
Bidraget lämnas inom en ram på 300 milj.kr. per år och föreslås
utgå i fem år vilket ger en total ram på 1 500 milj.kr. Bidraget
betalas ut med 200 000 kr. per färdigställd enhet som ett
engångsbidrag. Med enhet förstås i propositionen hela den
sammanhållna gruppen och således inte den enskilda bostaden. För
att vara berättigad till bidrag bör gruppbostaden enligt
propositionen uppfylla de krav som gäller för bostadslån enligt
nybyggnadslåneförordningen för bostäder (1986:692),
ombyggnadslåneförordningen för bostäder (1986:693) samt
boverkets föreskrifter. Det första årets bidrag avses att
betalas ut under år 1992 för gruppboenden färdigställda under
kalenderåret 1991.
Propositionen innehåller även ett avsnitt om finansieringen av
ombyggnad av kommunala sjukhem m.m. Kommunerna föreslås från
landstingen -- med vissa begränsningar -- överta de sjukhem
eller motsvarande som bedriver somatisk långtidssjukvård och som
har eller avses få kommunen eller delar av kommunen som
upptagningsområde. Om de sjukhem som kommunerna enligt förslaget
skall ta över kan behöva byggas om eller rustas upp föreslås
detta kunna ske med stöd av bostadslån och räntebidrag för
ombyggnad. I propositionen förordas att samma avstegsmöjligheter
från kravet på fullvärdig bostad, som i dag får göras i fråga om
bostadslån för ny- eller ombyggnad av ålderdomshem, får göras
när det gäller bostadslån för ombyggnad av sjukhem och andra
vårdinrättningar som förs över till kommunen. Förslaget innebär
således att bostäderna i färdigt skick skall bestå minst av ett
rum och kokskåp, toalett och dusch samt entréutrymme och vara av
en sådan storlek att de kan användas av en rullstolsbunden
person. I övrigt bör det åligga kommunerna att bedöma om de
lokala förutsättningarna är sådana att det är motiverat från
socialpolitiska och samhällsekonomiska utgångspunkter att bygga
om en vårdinrättning och till vilken standard en eventuell
ombyggnad skall ske. Om riksdagen godkänner förslaget i
proposition 1990/91:34 om ny bostadsfinansiering avses de nu
refererade reglerna i motsvarande del gälla också i det nya
finansieringssystemet.
Motioner
I motion 1990/91:So9 av Carl Bildt m.fl. (m) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förändringar i bostadslåneförordningen
(yrkande 4). Motionärerna framhåller att det är angeläget
att kommuner och landsting får möjlighet att utveckla
gruppboendeformer avpassade efter lokala behov och förhållanden.
De regelverk som bl.a. bostadslåneförordningen ställer upp och
som låser fast bostädernas utformning och gruppernas storlek
återstår dock att avveckla. Huvudmännen måste enligt
motionärerna kunna finna adekvata lösningar avpassade till de
äldres behov och utan hinder av statliga normer. Bidragen måste
vara tillgängliga även för alternativt boende, dvs. sådant som
inte organiseras av kommunen.
I motion 1989/90:So260 av Sten Svensson m.fl. (m)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om statsbidrag till gruppboende
(yrkande 7). Motionen innehåller en rad förslag till
åtgärder för att öka valfriheten och tryggheten för de
handikappade. Vad särskilt gäller de flerhandikappade framhåller
motionärerna betydelsen av att boendealternativen kan utvecklas.
Ett särskilt statsbidrag till gruppboende för flerhandikappade
behövs.
I motion 1990/91:So20 av Olof Johansson m.fl. (c)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en översyn av reglerna för
byggande av gruppbostäder (yrkande 2). Motionärerna
framhåller behovet av en kraftfull utbyggnad av gruppboende och
utvecklandet av nya former för vård och omsorg för de
senildementa. Enligt motionärerna är nuvarande regler för
byggande av gruppbostäder för omsorgspatienter mycket
byråkratiska och stelbenta. Det finns därför anledning att se
över de regler som styr finansieringssystemet för gruppboende
för senildementa. De regler som gäller för statligt stöd till
byggande av sjukhem och andra särskilda boendeformer ställer
orealistiska krav på bl.a. boendeytor, något som bidragit till
att starkt försvåra inrättandet av gruppbostäder för
åldersdementa. Kravet på kök i den egna lägenheten bör tas bort,
då ett stort gemensamt kök är det viktigaste inslaget i
gruppboendet.
Liknande synpunkter framförs i motion 1990/91:Sf1 av Karin
Israelsson m.fl. (c) som innehåller en begäran om ett
tillkännagivande till regeringen om behovet av en översyn av
reglerna för byggande av gruppbostäder (yrkande 1).
I motion 1990/91:So11 av Karin Israelsson m.fl. (c, m, fp)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om att
stimulansbidrag till gruppbostäder för åldersdementa och
psykiskt utvecklingsstörda utbetalas utan att krav ställs på att
byggherrarna följer bestämmelserna för statliga bostadslån
beträffande köksutrustning, ytor m.m.
I motion 1990/91:So23 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
hänvisas också till alltför stelbenta bostadslåneregler som
hämmar nybyggnad och ombyggnad av äldreinstitutioner. Enligt
motionärerna talar mycket för att det statliga stödet till
nybyggnad och ombyggnad av äldreinstitutioner bör skiljas ut
från bostadslånesystemet. Motionen mynnar ut i ett yrkande om
att riksdagen bl.a. skall godkänna riktlinjer för det ökade
statliga stödet i enlighet med vad som anförs i motionen
(yrkande 3 delvis).
Liknande synpunkter framförs i motion 1989/90:So22 (fp).
Motionärerna begär ett tillkännagivande till regeringen om vad
som anförs i motionen om villkoren för gruppboende för dementa
(yrkande 2).
Motion 1989/90:So315 av Lars Werner m.fl. (vpk) efterlyser
ett stimulansbidrag för att stödja utbyggnaden av gruppbostäder
för handikappade. Motionärerna vill ha ett tillkännagivande till
regeringen om detta (yrkande 8).
I motion 1989/90:So313 av Claes Roxbergh m.fl.(mp) begärs
ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs om
ensamarbetandes situation (yrkande 4). Motionen hänför sig
till de handikappades situation. Motionärerna anför bl.a. att
när det gäller gruppboende bör något större enheter än 4--5
personer eftersträvas. En möjlighet vore att seriekoppla flera
små lägenheter. Detta skulle ge större stimulans åt de boende
och för de anställda skulle ensamarbete kunna undvikas. De
grupper som klarar sig med endast en vårdare får enligt
motionärerna sällan behålla den anställde någon längre tid.
Detta beror på att ensamarbete är så påfrestande. I samma motion
begärs ett tillkännagivande till regeringen om att
dubbelhandikappade och svårt utvecklingsstörda måste ägnas
särskild uppmärksamhet (yrkande 3).
Bostadsutskottets yttrande
Socialutskottet har inhämtat bostadsutskottets yttrande över
propositionen jämte motioner i de delar propositionen och
motionerna har samband med bostadsutskottets
lagstiftningsområde. Yttrandet (1990/91:BoU2y) behandlar
dels villkoren för bostadslån vid ombyggnad av sjukhem som
kommunerna avses ta över, dels låne- och bidragsvillkor vid
byggande av gruppbostäder inom kommuner och landsting för
personer med åldersdemens och för psykiskt utvecklingsstörda.
Yttrandet ingår som bilaga 20 i betänkandet.
Bostadsutskottet tillstyrker vad i propositionen förordas om
de lånevillkor som bör gälla för ombyggnad av de sjukhem som
kommunerna skall ta över. Bostadsutskottet konstaterar att lån
för ombyggnad av dessa sjukhem alltså bör lämnas med samma
avstegsmöjligheter från kravet på fullvärdig bostad som i dag
gäller enligt förordningen (1988:684) med särskilda bestämmelser
om bostadslån m.m. för ny- och ombyggnad av ålderdomshem. Detta
innebär att det som villkor för bostadslån gäller att
lägenheterna i färdigt skick skall bestå av minst ett rum och
kokskåp, utrymme med toalett och dusch samt entréutrymme.
Lägenheterna skall vara av den storleken att de kan användas av
en rullstolsbunden person. Vid ombyggnad behöver entréutrymme
inte anordnas om det finns byggnadstekniska hinder för detta.
Utskottet hänvisar till att det i förordningen också finns
regler om hur standarden skall fördelas mellan gemensamma
utrymmen i den enskilda lägenheten och om hur många lägenheter
som bör dela på dessa utrymmen. Beträffande sistnämnda fråga
anges att den skall bedömas utifrån vad som är lämpligt i varje
enskilt byggnadsprojekt.
Vad sedan gäller villkoren för stimulansbidraget till byggande
av gruppbostäder för människor med åldersdemens anser
bostadsutskottet att det, från de utgångspunkter
bostadsutskottet har att beakta, finns goda motiv att hävda att
även i dessa fall de regler bör gälla som i dag gäller enligt
den ovannämnda förordningen (1988:684) med särskilda
bestämmelser om bostadslån m.m. för ny- och ombyggnad av
ålderdomshem. Utskottet hänvisar till att en sådan uppfattning i
princip också har vunnit stöd i den av boverket och
socialstyrelsen utarbetade och till regeringen nyligen
överlämnade rapporten Gruppboende och gruppbostäder för äldre.
Den anses också ligga i linje med vad som anförs i proposition
1990/91:34 om ny bostadsfinansiering m.m. om särskilt boende för
äldre.
Bostadsutskottet konstaterar att vad utskottet anfört innebär
till viss del en anslutning till de motioner som behandlas i
detta betänkande. Socialutskottet bör enligt bostadsutskottet
som sin mening ge regeringen till känna vad bostadsutskottet
anfört i denna del.
Bostadsutskottets m-, fp- och c-ledamöter vill enligt en
avvikande mening till yttrandet såvitt avser utskottets
uttalande i denna del ha ett tillägg till utskottets yttrande.
Reservanterna framhåller att planering och byggande av
gruppbostäder för åldersdementa skall präglas av flexibilitet
inom ramen för kommunens beslutsbefogenheter när det gäller
standardkraven för dess bostäder. Enligt reservanterna är det
inte sällan motiverat och dessutom ur medicinsk synpunkt
lämpligt att efterge kravet på att dessa bostäder skall ha
kokmöjligheter. Planeringen bör också beakta att gruppbostadens
entré normalt bör vetta mot gemensamma utrymmen. Även om dessa
avsteg görs från ålderdomshemsstandarden skall stimulansbidrag
och bostadslån utgå.
Bostadsutskottet behandlar därefter stimulansbidraget till
byggande av gruppbostäder för psykiskt utvecklingsstörda.
Utskottet tillstyrker därvid vad som förordas i propositionen.
Det innebär att, även enligt bostadsutskottets mening, de regler
som gäller enligt nybyggnadslåneförordningen (1986:692) för
bostäder ombyggnadslåneförordningen (1986:693) för bostäder
samt boverkets föreskrifter skall ställas som villkor för att
stimulansbidrag skall utgå i dessa fall. Dessa regler innebär
sammanfattningsvis att bostadslån endast utgår för s.k.
fullvärdiga bostäder, dvs. bostäder som har alla primära
bostadsfunktionerna tillgodosedda i lägenheterna. De skall bestå
av minst ett rum och kök eller ett och ett halvt rum och kokvrå.
Vissa avsteg från de nu refererade reglerna finns bl.a. när det
gäller gruppbostäder. Bostadsutskottet föreslår ett
tillkännagivande till regeringen om vad som anförts om låne- och
bidragsvillkoren avseende gruppbostäderna för psykiskt
utvecklingsstörda. Motionerna avstyrks i motsvarande del.
Som motiv för sitt ställningstagande anför bostadsutskottet
följande.
Ett beslut i enlighet med vad i motionerna föreslagits kommer
förmodligen inte sällan att innebära att en boendestandard läggs
fast som i inte ringa omfattning kan komma att bli väsentligt
lägre än vad som gäller för s.k. fullvärdiga lägenheter. De
psykiskt utvecklingsstörda som kommer att bo i de gruppbostäder
som byggs eller byggs om framöver är inte sällan yngre eller
medelålders människor som flyttar ut från institutioner av
skilda slag. Dessa personer bör naturligtvis kunna ställa sådana
krav på samhället att de ges möjlighet att leva och forma sitt
liv på samma villkor som andra. En viktig förutsättning för att
så skall kunna ske är den egna bostaden. Utskottet har i skilda
sammanhang uttalat att målsättning för den sociala
bostadspolitiken är att denna politik omfattar alla. Att de
psykiskt utvecklingsstörda skulle ha en lägre boendestandard än
vad som tillkommer övriga medborgare kan inte anses försvarligt.
En sådan inställning strider också mot den bostadspolitiska
målsättningen som omfattas av en bred riksdagsmajoritet. Det
finns alltså goda skäl för samhället att garantera att också
dessa människor ges samma boendestandard som i princip
tillkommer andra.
Bostadsutskottets m-, fp- och c-ledamöter har en avvikande
mening i denna del. Reservanterna anser att de s.k.
ålderdomshemsreglerna, dvs. de regler som finns i förordningen
med särskilda bestämmelser om ny- och ombyggnad av ålderdomshem,
bör gälla som en minimistandard även för bidrag och lån för
byggande av gruppbostäder för psykiskt utvecklingsstörda. Detta
gör det möjligt för kommunerna att utifrån lokala
förutsättningar och bedömningar avgöra om och i vilken
omfattning en utrymmes- och utrustningsstandard utöver den som
kan hävdas med stöd av denna förordning skall läggas fast för de
enskilda projekten. Ett sådant decentraliserat beslutsfattande
bör såldes enligt reservanterna gälla inte bara beträffande ny-
och ombyggnad av ålderdomshem och gruppbostäder för människor
med åldersdemens. Reservanterna anser alltså inte att det finns
tillräcklig anledning att göra en annan bedömning beträffande
byggande av gruppbostäder för psykiskt utvecklingsstörda.
I propostionen föreslås att stimulansbidraget betalas ut under
år 1992 för gruppboendeenheter färdigställda under kalenderåret
1991. Bostadsutskottet har ingen erinran mot förslaget i denna
del.
Medel till personalutveckling och till omstrukturering inom
service och vård
Propositionen
Som framgått ovan aviseras i propositionen ett statligt bidrag
om 1 000 miljoner kronor för år 1991 för informations- och
utbildningsinsatser inför reformens genomförande. Informationen
och utbildningen bör enligt vad som anförs i propositionen avse
all personal såväl hos kommun som landsting som kommer att
beröras av de föreslagna förändringarna. Utbildningen bör enligt
förslaget planeras och genomföras i nära samarbete mellan
huvudmännen.
Bidraget avses utgå till kommunerna och fördelas med 2 785 kr.
efter antalet i kommunen bosatta personer på 80 år och äldre den
1 januari 1990. De medel som genom bidraget skall utgå till
kommunerna avses även täcka kostnader för information och
utbildning för viss landstingskommunal personal.
Bidraget skall utgå för kalenderåret 1991 och utbetalas i
efterskott. Enligt propositionen skall socialstyrelsen
administrera bidraget. Förslag till medelsanvisning för bidraget
skall finnas med i den proposition om reformens ekonomiska
reglering som skall läggas fram för riksdagen under våren 1991.
I propositionen aviseras också ett särskilt bidrag om 1 000
miljoner kronor per år under tre år fr.o.m. år 1992 för att
underlätta omstruktureringen inom service och vård. Bidraget
skall således utgå under tre år och sammanlagt föreslås därför
att 3 miljarder kronor avsätts för ändamålet. Vid fördelning av
bidraget bör enligt propositionen en behovsbasering ske efter
samma kriterier som för det övriga statliga bidraget till stöd
och hjälp i boendet, dvs. antal förtidspensionärer, viktat antal
personer i de högsta åldrarna, den relativa andelen ensamboende
i de högsta åldrarna samt kommunens glesbygdsgrad. Om bidraget
görs behovsbaserat förenklas enligt propositionen
planeringsförutsättningarna och administrationen för kommunerna.
Omstruktureringsbidraget föreslås liksom det nuvarande bidraget
till kommunerna för stöd och hjälp i boendet betalas ut i
efterskott.
De föreslagna förändringarna i bl.a. ansvarsfördeningen mellan
huvudmännen vad gäller samhällets service och vård skall enligt
propositionen följas upp noga. Avsikten är att en samlad
utvärdering av reformen, såväl ur ett verksamhets- som ett
ekonomiskt pespektiv, skall presenteras efter fyra år. Enligt
propositionen bör redan under budgetåret 1991/92 avsättas medel
för uppföljning och utvärdering. 5 milj.kr. per år under fem år,
dvs. sammanlagt 25 milj.kr., beräknas för denna uppföljning och
utvärdering.
Motioner
I motion 1990/91:So20 av Olof Johansson m.fl. (c)
hemställs att utskottet avslår propositionens förslag om
anvisning av 1 miljard kronor till informations- och
utbildningsverksamhet (yrkande 4).
I motion 1990/91:So18 av Lars Werner m.fl. (v) hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts dels om behovet av utbildning av hemtjänstens
personal (yrkande 3 delvis), dels om statliga medel till
förkortad arbetsdag inom hemtjänsten (yrkande 4 delvis).
Motionärerna är kritiska mot förslaget att anslå en miljard
kronor för information och utbildning av personal som berörs av
reformen. I stället bör medel anslås till utbildning av
hemtjänstpersonal som i dag saknar erforderlig utbildning för
sitt arbete. Motionärerna anser också att statliga medel bör
anslås till ett program för förkortad arbetsdag inom
hemtjänsten.
Utskottets bedömning
Vad först gäller de lånevillkor som bör gälla för
ombyggnad av de lokala sjukhem och motsvarande
inrättningar som kommunerna skall ta över har regeringen
föreslagit att man vid beviljandet av lån till sådana
ombyggnader bör få göra samma avsteg från kravet på fullvärdig
bostad som i dag är tillåtna när det gäller bostadslån för ny-
eller ombyggnad av ålderdomshem enligt förordningen med
särskilda bestämmelser om bostadslån m.m. för ny- och ombyggnad
av ålderdomshem. Bostadsutskottet har inte haft något att erinra
mot förslaget. Socialutskottet gör samma bedömning och
tillstyrker således propositionens förslag i denna del.
Utskottet har under avsnittet Boendestandarden vid lokala
sjukhem och andra vårdinrättningar uttalat att särskilda
satsningar måste göras så att kravet på eget rum inom
långtidsvården kan tillgodoses. Utskottet har även uttalat att
ett särskilt stimulansbidrag för sådana ombyggnader bör införas
och att regeringen bör återkomma med förslag till riksdagen om
hur ett sådant stimulansbidrag bör utformas. Vad utskottet
anfört har riksdagen föreslagits som sin mening ge regeringen
till känna.
Utskottet anser att staten under en femårsperiod fr.o.m. 1992
bör avsätta sammanlagt en miljard kronor för detta ändamål.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Utskottet behandlar härefter villkor för lån och
stimulansbidrag till gruppbostäder. I flera av de motioner
som väckts om villkoren för lån och stimulansbidrag till
gruppbostäder framhålls nödvändigheten av att kommuner och
landsting på vilka skyldigheten vilar att anordna gruppboende
och gruppbostäder får frihet att utifrån lokala förhållanden
finna goda lösningar för boendet. Socialutskottet delar denna
inställning. Det är enligt socialutskottet när det gäller
gruppbostäder för åldersdementa inte sällan motiverat och
dessutom ur medicinsk synpunkt lämpligt att efterge kravet på
att dessa bostäder skall ha kokmöjligheter. Vid planeringen bör
också beaktas att gruppbostadens entré bör vetta mot gemensamma
utrymmen. I detta sammanhang kan det även finnas skäl att skapa
större frihet i vad avser antalet platser som kan medges inom en
och samma gruppbostad. Även möjligheterna till samlokalisering
av olika gruppbostäder kan behöva vidgas. Socialutskottet
erinrar i detta sammanhang om vad som framkom vid den offentliga
utfrågning om demens och demenssjukdomar som utskottet anordnade
hösten 1989. (Se vidare härom i betänkandet 1989/90:SoU12.)
Enligt utskottet bör stimulansbidrag och bostadslån kunna utgå
även om avsteg på detta sätt görs från ålderdomshemsstandarden.
Regelsystemet bör ses över och sådana lösningar sökas att ett
decentraliserat beslutsfattande möjliggörs när det gäller
utformningen av boende för åldersdementa.
Vad gäller gruppbostäder för psykiskt utvecklingsstörda rör
det sig om långvarigt boende för människor som i många fall är
yngre eller medelålders. Detta ställer särskilda krav på
boendestandarden. Även på detta område måste det emellertid
finnas utrymme för lokala bedömningar så att en nödvändig
utbyggnad av gruppbostäder för psykiskt utvecklingsstörda inte
motverkas av olika statliga bestämmelser.
I propositionen föreslås ett stimulansbidrag om 300 milj.kr.
per år under fem år, totalt 1,5 miljarder kronor., för att
påskynda utbyggnaden av gruppboende för åldersdementa och
psykiskt utvecklingsstörda. Utskottet har inget att erinra mot
beloppens storlek.
Utskottet har under avsnittet Utveckling av boendeformer
framhållit behovet av nya boendeformer för psykiskt sjuka
människor. Mot denna bakgrund föreslår utskottet ett särskilt
stimulansbidrag för att stimulera utbyggnaden av nya
boendeformer för psykiskt sjuka och fysiskt handikappade. För
detta ändamål bör staten avsätta 100 milj.kr. under vart och ett
av de kommande fem åren, således sammanlagt 0,5 miljarder
kronor. Regeringen bör utforma regler för ett sådant
stimulansbidrag och återkomma till riksdagen härom. Regeringen
bör därvid beakta vad utskottet i det föregående anfört om
utformning av gruppbostäder för åldersdementa och psykiskt
utvecklingsstörda och om nödvändigheten av flexibilitet i
planeringen och byggandet av boendeformerna.
Utskottet föreslår att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet här anfört om låneregler och
stimulansbidrag till gruppboende för dementa och psykiskt
utvecklingsstörda samt till gruppboende för psykiskt sjuka och
fysiskt handikappade. Utskottets ställningstagande tillgodoser
kraven i motionerna 1990/91:So9 (m) yrkande 4, 1989/90:So260 (m)
yrkande 7, 1990/91:So20 (c) yrkande 2, 1990/91:Sf1 (c),
1990/91:So11 (c, m, fp), 1990/91:So23 (fp) yrkande 3 delvis,
1989/90:So229 (fp) yrkande 2, 1989/90:So315 (vpk) och
1989/90:So313 (mp) yrkandena 3 och 4.
Utskottet behandlar i det följande regeringens förslag till
statligt stöd till utbildning och information med anledning
av huvudmannaskapsreformen och förslaget till
omstruktureringsbidrag jämte de motionsyrkanden som har samband
med förslaget. Regeringen har föreslagit att ett statligt stöd
om 1 miljard kronor skall utgå för år 1991 för informations- och
utbildningsinsatser inför genomförandet av
huvudmannaskapsreformen. Utskottet delar inställningen att ett
genomförande av den föreslagna huvudmannaskapsreformen
förutsätter utbildning av och viss information till berörd
personal hos kommuner och landsting. En sådan utbildning bör
enligt utskottet planeras och genomföras i nära samarbete mellan
huvudmännen. Det är till fördel om insatserna delvis kan
integreras med den ordinarie vidareutbildning och fortbildning
som bedrivs inom kommuner och landsting. Det statliga stödet
till utbildningsinsatserna bör enligt utskottet uppgå till 500
milj.kr. Anslaget bör kunna utnyttjas även under 1992. Vad
gäller utformningen av bidraget i övrigt har utskottet ingen
erinran mot vad som anförs i propositionen.
Vad utskottet anfört om statligt stöd för information och
utbildning bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna. Utskottets ställningstagande innebär att utskottet
avstyrker motion 1990/91:So20 (c) yrkande 4.
I motion 1990/91:So18 (v) har yrkats statligt stöd till
utbildning av hemtjänstens personal och till förkortad arbetsdag
inom hemtjänsten. Utskottet har vid flera tillfällen tidigare
behandlat liknande motionskrav, senast i betänkandet
1989/90:SoU17. Motionskraven har dock avstyrkts. Utskottet
vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker därför
yrkandena 3 och 4, båda yrkandena delvis, i den aktuella
motionen.
Utskottet har under avsnittet Kommunalt betalningsansvar för
viss hälso- och sjukvård föreslagit att kommunerna skall få ett
kommunalt betalningsansvar för medicinskt färdigbehandlade
patienter inom den somatiska korttidssjukvården. Eftersom
kommunerna inte får full kostnadstäckning genom den centrala
ekonomiska regleringen bör de enligt utskottet kompenseras med
ett treårigt statsbidrag. Utskottet föreslår att 1,5
miljarder kronor skall avsättas för att täcka detta statsbidrag.
Statsbidraget bör uppgå till 700 milj.kr. under år 1992 för att
under de efterföljande två åren trappas av. Under åren 1993 och
1994 bör statsbidrag utgå med 500 resp. 300 milj.kr. Vad
utskottet här anfört bör riksdagen ge regeringen till känna.
Ett viktigt syfte med införandet av kommunalt betalningsansvar
för medicinskt färdigbehandlade är att öka sjukvårdens kapacitet
att hjälpa de patienter som för närvarande väntar på operation
eller annan behandling. För att nedbringa kötiden krävs
koncentrerade insatser. Mot denna bakgrund föreslår utskottet
att landstingen och de landstingsfria kommunerna
övergångsvis tillförs ett särskilt statsbidrag på 500
milj.kr. under år 1992. Detta bidrag bör också underlätta den
omställning som krävs för att patienter på sjukhem och andra
inrättningar som berörs av reformen skall kunna ges en trygg
medicinsk vård. Det anförda bör ges regeringen till känna.
Det samlade statliga stödet blir således liksom i
propositionen 5,5 miljarder kronor, men utskottet föreslår en
annan fördelning.
Viss ändring i omsorgslagstiftningen
Sedan den 1 juli 1990 kan uppgiften att tillhandahålla
omsorger för psykiskt utvecklingsstörda m.fl. vid ett vårdhem
överföras fran landstinget till kommun i landstinget. Detta
framgår av 3 § lagen (1985:569) om införande av lagen (1985:568)
om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl., den
s.k. införandelagen.
Bestämmelsen i den upphävda omsorgslagen (1967:940) skall
fortfarande tillämpas bl.a. vad gäller in- och utskrivningar vid
vårdhem. Där anges att vissa uppgifter i sådana ärenden ankommer
på överläkare resp. vårdchef vid omsorgsstyrelsen. Enligt 7 §
införandelagen får emellertid uppgifter som enligt den upphävda
omsorgslagen har ålegat överläkaren och vårdchefen utföras av
tjänstemän som landstinget bestämmer. I de fall en kommun med
stöd av 3 § införandelagen övertagit uppgiften att
tillhandahålla omsorgen vid vårdhem måste också kommunen kunna
utse tjänstemän att utföra de nämnda uppgifterna.
För att ingen tveksamhet skall föreligga i frågan om kommunens
kompetens att utse personer att fullgöra de uppgifter som nu
sagts föreslår regeringen en ändring i 7 § införandelagen.
Ändringen innebär att en kommun likväl som ett landsting har
befogenhet att utse tjänstemän som skall fullgöra de uppgifter
som enligt den tidigare omsorgslagen skulle utföras av
överläkare resp. vårdchef. Regeringens lagförslag ingår som
bilaga 8 i betänkandet.
Utskottet har ingen erinran mot förslaget. Utskottet noterar
dock att riksdagens beslut kommer att fattas mycket kort tid
innan den föreslagna lagändringen avses träda i kraft. Med
hänsyn till att den föreslagna lagändringen endast avser ett
förtydligande av kommunens kompetens anser utskottet att
ikraftträdandet bör anstå till den 1 februari 1991. Utskottet
föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1985:569) om införande av lagen (1985:568) om
särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda med den ändring
av ikraftträdandet som utskottet förordat.
Övrigt
Hanteringen av äldreomsorgsfrågorna
I motion 1990/91:So20 av Olof Johansson m.fl. (c) begärs
ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i
motionen om hanteringen av äldreomsorgsfrågorna (yrkande 3).
Motionärerna är kritiska mot regeringens hantering av
äldreomsorgsfrågorna. Man kritiserar det förhållandet att
kommuner och landsting på grundval av vissa beslut, som fattats
av den socialdemokratiska partistyrelsen, har uppmanats att
starta utredningar och förhandlingar om den framtida
äldreomsorgens organisation. Uppmaningen har inte föregåtts av
beslut i riksdagen, och lagrådet har inte heller hörts i frågan.
Förfarandet strider enligt motionärerna mot demokratiska
principer och mot det beredningsförfarande som föreskrivs för
regeringens propositioner. Motionärerna anser att en
lagrådsgranskning nu bör ske på initiativ av socialutskottet.
Regeringens handläggning av frågan om äldreomsorgens
organisation, och särskilt ett pressmeddelande den 20 juli 1990
från statsrådet Bengt Lindqvist, i vilket kommuner och landsting
uppmanades att påbörja förhandlingar om äldreorganisationen, har
av riksdagsledamoten Börje Hörnlund anmälts till granskning av
konstitutionsutskottet.
Frågan om lagrådsgranskning av förslagen i förevarande
proposition har behandlats under avsnittet Sekretessen inom den
kommunala hälso- och sjukvården. Som framgått av den tidigare
redovisningen har konstitutionsutskottet i sitt yttrande över
bl.a. propositionen och motion So20 (c) inte funnit det
nödvändigt att höra lagrådet beträffande de förslag som lagts
fram i propositionen. Socialutskottet anser mot denna bakgrund
inte att den nu aktuella motionen bör föranleda något riksdagens
uttalande. Utskottet avstyrker sålunda motion So20 (c) yrkande
3.
Äldre invandrare
I motion 1990/91:So14 av Lena Boström m.fl. (s) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen
beträffande de äldre invandrarnas situation. Motionärerna
framhåller att det nu, när riksdagen skall fatta ett beslut om
att överföra äldreomsorgen till kommunerna, är mycket angeläget
att frågan om de äldre invandrarnas situation uppmärksammas och
åtgärder vidtas för att eliminera de brister som finns.
I propositionen om äldreomsorgen inför 90-talet framhölls
klart att de äldre invandrarna måste uppmärksammas. Antalet
äldre invandrare kommer att fördubblas inom de närmaste 15--20
åren, vilket kommer att ställa nya och annorlunda krav på
samhällets äldreomsorg. Kommuner och landsting måste ta hänsyn
till olika invandrargruppers etniska, språkliga och kulturella
särdrag. Det är viktigt att hemtjänsten, där det behövs, har
personal med särskild kultur- och språkkompetens för arbetet
bland äldre personer med annan etnisk bakgrund. Det uttalades
också att det vid planering och utveckling av nya boende- och
vårdformer finns anledning att särskilt beakta behoven bland de
äldre invandrarna.
Propositionen behandlades av utskottet i betänkandet
1988/89:SoU6. I detta betänkande behandlades också en
motion (c) om äldre invandrares behov av vård och omsorg.
Utskottet uttalade (s. 43) att det delade motionärernas
uppfattning att invandrarnas situation skall uppmärksammas. Det
är av mycket stor betydelse att de invandrarpolitiska och
socialpolitiska målen kan uppfyllas också när det gäller de
äldre invandrarna. Man måste inom äldreomsorg och annan vård få
en bättre tillgång till tvåspråkig personal. Utskottet framhöll
att det uppdrag som lämnats till UHÄ att utreda hur tillgången
på tvåspråkig personal inom hälso- och sjukvården skall kunna
förbättras genom utbildningsinsatser inom högskolan snarast
borde redovisas. Utskottet ansåg det också angeläget att den
idéskrift från Svenska kommunförbundet och socialstyrelsen om de
äldre invandrarnas situation som då höll på att arbetas fram
snart kunde förverkligas. Mot bakgrund av de intentioner som
uttalades i propositionen och det arbete som pågick, och med
hänvisning till de uttalanden som utskottet hade gjort, ansåg
utskottet det inte nödvändigt med något särskilt initiativ från
riksdagens sida för att syftet med den då aktuella motionen
skulle tillgodoses. Motionsyrkandet avstyrktes.
Utskottet har erfarit att Svenska kommunförbundet för
närvarande arbetar med färdigställandet av idéskriften om de
äldre invandrarnas situation. Detta arbete beräknas vara färdigt
under våren 1991. Vidare har socialstyrelsen sommaren 1990
påbörjat ett projekt om äldre invandrare. Projektet är inriktat
på en kartläggning och behovsinventering när det gäller de äldre
invandrarnas speciella behov av omsorg med hänsyn till språk,
religion och etniskt ursprung.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning om att det är
angeläget att de äldre invandrarnas situation uppmärksammas.
Utskottet anser det positivt att de ansvariga myndigheterna är
engagerade i frågan. Det är enligt utskottet viktigt att
socialstyrelsens projekt snarast kan leda till konkreta
resultat. Utskottet anser inte att det behövs något särskilt
initiativ från riksdagens sida med anledning av den nu aktuella
motionen. Motion So14 (s) avstyrks således.
Statlig lånegaranti m.m.
I motion 1990/91:So12 av Sigge Godin m.fl. (fp, m, c)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett
statligt stöd för informations- och utbildningsinsatser riktade
till landstingsanställda eller andra med yrkesmässig kompetens
som vill starta eget (yrkande 1). I motionen hemställs
vidare att riksdagen hos regeringen begär förslag om statlig
lånegaranti för av landstingsanställda, eller andra med
yrkesmässig kompetens, bildade kooperativa föreningar,
aktiebolag m.fl. företag med mål att ta över ansvaret för
driften av lokala sjukhem, gruppboende, dagverksamheter m.m.
(yrkande 2). Motionen innehåller även ett yrkande om
införande av stimulansbidrag för utbyggnad av gruppbostäder för
åldersdementa och psykiskt utvecklingsstörda, som skall kunna
ges till dem som erhållit statlig lånegaranti enligt vad som
anförts i motionen (yrkande 3).
Utskottet har tidigare uttalat att det är både angeläget och
nödvändigt att enskilda initiativ stimuleras inom det hälso- och
sjukvårdande arbetet. Det finns dock, enligt utskottets mening,
inte anledning för riksdagen att ta något initiativ med
anledning av yrkandena 1--3 i motion So12 (fp, m, c).
Motionsyrkandena avstyrks.
Den kommunala hälso- och sjukvården och patientens rätt att
välja läkare
I motion 1990/91:So10 av Margit Gennser m.fl. (m, fp, c)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om regler
för rätt till val av egen läkare i kommunal omsorg (yrkande
1). Motionärerna framhåller betydelsen av att de äldre får
rätt till eget val av läkare även då kommunen har det ekonomiska
ansvaret för boendet och omsorgen knuten till detta.
Motionärerna yrkar också att riksdagen hos regeringen begär
förslag om kompletterande regler för ersättning från
sjukförsäkringssystemet till läkare valda av de boende inom
särskilda boendeformer för service och omvårdnad m.m. (yrkande
2).
Utskottet har i betänkandet 1990/91:SoU4 nyligen framhållit
att vården bör utformas i samråd med patienten samt att en
patient så långt som möjligt själv bör få välja läkare.
Utskottet vidhåller denna uppfattning. Motionen bör dock inte
föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. Utskottet avstyrker
därför motion So10 (m, fp, c) yrkandena 1 och 2.
Utskottet
1. Inledning
Utskottet begränsar sitt yttrande till vissa frågor upptagna i
några av motionerna i ärendet, vilka rör propositionens förslag
angående dels ledningen av den kommunala hälso- och
sjukvården (i första hand behandlat under avsnitt 5.3 i
propositionen), dels sekretessen inom den kommunala hälso-
och sjukvården (i första hand behandlat under avsnitt 5.9 i
propositionen).
De frågor utskottet behandlar i yttrandet gäller således bl.a.
den nämndorganisation genom vilken kommunerna skall handlägga de
uppgifter som, om förslaget genomförs, skall ankomma på dem.
Utskottet har därvid utgått från propositionens förslag om
överförande av uppgifter från landstingen till kommunerna m.m. I
några motioner tas upp frågan om en försöksverksamhet med
kommunalt huvudmannaskap för primärvården. Beträffande denna
fråga sägs i propositionen att chefen för socialdepartementet
senare ämnar förelägga regeringen ett förslag till proposition
om försök med kommunalt huvudmannaskap för primärvården (prop.,
avsnitt 7, s. 108).
2. Ledningen av den kommunala hälso- och sjukvården
I propositionen föreslås att ledningen av den kommunala hälso-
och sjukvården skall utövas av socialnämnden eller i
förekommande fall av social distriktsnämnd eller lokalt organ
enligt lagen (1979:408) om vissa lokala organ i kommunerna.
I motion 1990/91:So17 av Ylva Annerstedt (fp) yrkas att
kommunerna själva får avgöra hur ledningen av äldreomsorgen
skall organiseras. Enligt motion 1990/91:So23 av Bengt
Westerberg m.fl. (fp) såvitt nu är i fråga bör kommunerna ges
största möjliga frihet att själva bestämma på vilket sätt de
vill arbeta med service och vård för äldre och handikappade.
Motionärerna anser att det förhållandet att kommunallagsreformen
ännu inte är färdigberedd inte utgör något bärande skäl för att
låsa fast kommunerna vid det bestående regelsystemet. Tvärtom är
det enligt motionen angeläget att kommunerna redan från början
får möjlighet att inrätta den nämndorganisation som ter sig mest
ändamålsenlig. I motion 1990/91:So21 av Doris Håvik (s) tas upp
förhållandena i Göteborg. Motionären, som erinrar om att
Göteborg såsom landstingsfri kommun redan är huvudman för hälso-
och sjukvården, lämnar i motionen vissa uppgifter om den
försöksverksamhet enligt frikommunlagen som kommunen bedriver
med avseende på uppgifter av det slag som propositionen avser.
Motionären anser det angeläget att det föreliggande förslaget
för Göteborgs del genomförs vid den tidpunkt som är lämplig med
hänsyn till den pågående försöksverksamheten. I motionen begärs
därför att Göteborg ges möjlighet att lokalt anpassa
genomförandet av de i propositionen föreslagna förändringarna.
Enligt propositionen (prop. s. 64 f.) är syftet med förslaget
om kommunal hälso- och sjukvård bl.a. att kunna samordna sociala
och medicinska insatser. För att denna samordning skall kunna
genomföras krävs enligt föredragandens mening att en och samma
nämnd har det samlade ansvaret för insatserna. Föredraganden
anser därför att den samlade sociala och medicinska verksamhet,
som kommunerna skall ha ansvar för, skall ledas av socialnämnden
eller i förekommande fall av distriktsnämnden i ett
socialdistrikt eller av ett lokalt organ i en kommundel. I
propositionen erinrar föredraganden om att de kommuner som anser
att en annan nämndorganisation är bättre för kommunen har
möjlighet att ansöka om att få tillämpa lagen om
försöksverksamhet med en friare kommunal nämndorganisation.
Utskottet får för egen del anföra följande.
Utskottet anser att det mot bakgrund av det pågående
frikommunförsöket saknas anledning att på förevarande delområde
nu införa en permanent lagstiftning som i princip skulle ge
kommunerna frihet att bestämma sin nämndorganisation.
Stat-kommunberedningen har i juni 1990 beslutat att göra en
kartläggning och uppföljning av försöket med en friare kommunal
nämndorganisation. Syftet med utredningsarbetet, som avses bli
slutfört under år 1990, är att förse regeringen med
beslutsunderlag inför nästa års överväganden om en friare
kommunal nämndorganisation. Detta arbete bör enligt utskottets
mening inte föregripas.
Utskottet finner att från de synpunkter utskottet har att
beakta det inte finns något hinder mot ett antagande av
propositionen i denna del. Det anförda innebär att utskottet
avstyrker motionerna 1990/91:So17 och 1990/91:So23 såvitt nu är
i fråga.
Enligt utskottets mening bör inte i förevarande sammanhang
några särskilda uttalanden göras beträffande den kommunala
nämndorganisationen i Göteborg såvitt nu är i fråga. Riksdagen
kan få anledning återkomma till den i motion 1990/91:So21
upptagna frågan vid behandlingen av regeringens kommande förslag
rörande den kommunala nämndorganisationen. Med det anförda
avstyrker utskottet även motion 1990/91:So21.
3. Sekretessen inom den kommunala hälso- och sjukvården
I propositionen (s. 85) framhålls att den verksamhet som
enligt reformen läggs på kommunerna -- avseende såväl insatser
av hälso- och sjukvårdskaraktär som insatser av
socialtjänstkaraktär -- i sekretesshänseende kommer att omfattas
av dels reglerna i 7 kap. 1 § sekretesslagen (hälso- och
sjukvårdssekretess), dels reglerna i 7 kap. 4 § sekretesslagen
(socialtjänstsekretess). I propositionen konstateras vidare att
detta inte har någon betydelse eftersom såväl skaderekvisiten
som sekretesstidens längd m.m. är desamma inom såväl
socialtjänsten som hälso- och sjukvården. I propositionen
föreslås en ändring i sekretesslagen bestående i att 7 kap. 4 §
kompletteras med en bestämmelse om att sekretess inte skall
gälla för uppgifter i anmälan och beslut i ärenden om ansvar
eller behörighet för personal inom kommunal hälso- och sjukvård.
Bestämmelsen utgör en motsvarighet till 7 kap. 2 § 4.
sekretesslagen som förhindrar hälso- och sjukvårdssekretess för
uppgifter i anmälan och beslut i ärende hos hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd. Detta förslag faller under lagrådets
granskningsområde. I propositionen uttalas att förslaget är av
sådan beskaffenhet att lagrådets hörande skulle vara utan
betydelse.
I motion 1990/91:So20 av Olof Johansson m.fl. (c) såvitt nu är
i fråga tas upp frågan om sekretess och patientjournaler.
Motionärerna erinrar om att det inom socialtjänsten samt hälso-
och sjukvården gäller särskilda regler om förvaring av
handlingar och att patientjournaler innehåller en mängd
integritetskänsliga uppgifter vars handhavande kräver största
noggrannhet. Vidare anförs i motionen följande.
Reformen innebär att patientjournalerna skall överföras till
kommunerna och integreras i den kommunala socialtjänsten. Detta
kan medföra en annan hantering av de integritetskänsliga
uppgifterna vars konsekvenser inte är tillräckligt utredda.
Lagrådet bör ges i uppdrag att granska frågan. Det är vidare
angeläget att lagrådet ger sin syn på frågan om tillägget till 7
kap. 4 § sekretesslagen är tillräckligt som kompletterande
sekretessreglering till följd av reformen. Vad här anförts om
lagrådsgranskning av sekretessbestämmelser och patientjournaler
bör ges regeringen till känna.
Utskottet får för egen del anföra följande.
Som framgått ovan är sekretesskyddet enhetligt utformat inom
hälso- och sjukvården samt socialtjänsten. Detta innebär att
sekretesslagen inte behöver ändras till följd av det framlagda
förslaget om att överföra viss verksamhet på hälso- och
sjukvårdsområdet. Den föreslagna ändringen av 7 kap. 4 §
serketesslagen utgör som ovan framgått en motsvarighet till
bestämmelsen i 7 kap. 2 § 4. om offentlighet för uppgifter i
anmälan och beslut i ärende hos hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd.
Det skall i sammanhanget erinras om att utskottet nyligen -- i
betänkande 1990/91:KU10 -- behandlat en motion vari begärdes att
sistnämnda bestämmelse ändras så att det blir möjligt att
bibehålla sekretess för uppgifter i en anmälan till hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd. Utskottet föreslår med anledning av
motionen att regeringen tar upp denna fråga till övervägande.
Riksdagen kommer inom kort att behandla betänkandet.
I motion 1990/91:So20 ifrågasätts om inte reformen medför
behov av ytterligare förändringar av sekretesslagstiftningen.
Motionärerna pekar i sammanhanget på att patientjournaler som en
följd av reformen kommer att överföras från landstingen till
kommunerna. I motionen uttrycks farhågor för att kommunernas
hantering av de integritetskänsliga uppgifterna i dessa
journaler inte är tillräckligt utredda.
Utskottet får i denna del anföra följande. I
äldredelegationens rapport (Ds 1989:27) Ansvaret för
äldreomsorgen föreslogs en särskild övergångsbestämmelse --
intagen i hälso- och sjukvårdslagen -- gällande frågan i vilken
utsträckning journaluppgifter rörande enskilda patienter kan
föras över från landstingskommun till kommun. Enligt den
föreslagna bestämmelsen får den 1 januari 1992 sådan överföring
ske om det är uppenbart att det kan ske utan men för den
enskilde eller någon honom närstående eller om den enskilde
lämnar sitt samtycke härtill. I propositionen anförs bl.a.
följande (prop. s. 144). Vid överförande av journaluppgifter bör
i första hand inhämtas samtycke från vederbörande enskilda. I
den mån sådant samtycke ej kan erhållas skall journaluppgifterna
bli föremål för sedvanlig sekretessbedömning. Enligt
föredraganden bör det ankomma på socialstyrelsen att utfärda
allmänna råd angående handhavandet av patientjournaler i samband
med reformens genomförande.
Utskottet har inte funnit något att erinra mot de överväganden
i frågan som gjorts i propositionen.
Vad härefter angår hanteringen hos kommunen av
integritetskänsliga uppgifter i en patientjournal vill utskottet
erinra om att det i propositionen (s.85) pekas på att det inom
socialtjänsten samt hälso- och sjukvården finns särskilda
bestämmelser om förvaring av handlingar [7 § första stycket
patientjournallagen (1985:562) och 51 § socialtjänstlagen
(1980:620)]. Enligt dessa bestämmelser skall journaler och andra
handlingar som rör enskildas personliga förhållanden förvaras så
att obehöriga inte får tillgång till dem. Föredraganden
framhåller att med "obehörig" även menas personal hos kommunerna
som inte har med uppgifterna att skaffa i och för sitt arbete
och att det ankommer på den som leder en viss verksamhet att se
till att endast de befattningshavare som behöver olika uppgifter
för sitt arbete kommer åt dessa. Enligt utskottets mening får
lagregleringen på området anses till fyllest.
Utskottet vill allmänt understryka vikten av att inom
kommunerna skapas sådana rutiner att endast sådana
befattningshavare inom de aktuella nämnderna som för sitt arbete
behöver sekretesskyddade uppgifter av nu aktuellt slag får del
av dessa. Utskottet vill i sammanhanget erinra om att en
särskild utredningsfråga i det pågående kommunallagsarbetet inom
civildepartementet gäller sekretessen i kommundelsnämnderna (jfr
KU 1987/88:23 s.13). Översynen i den delen avser alltså bl.a.
de eventuella problem som kan uppkomma till följd av att i den
kommunala verksamheten i sådana nämnder förtroendevalda och
tjänstemän får tillgång till och hanterar uppgifter som
inhämtats från olika verksamhetsområden och för olika syften.
Utskottets slutsats är att den föreslagna reformen -- utöver
den föreslagna ändringen i sekretesslagen -- inte medför behov
av ytterligare lagändringar på sekretessområdet. Utskottet delar
bedömningen i propositionen att det inte varit nödvändigt att
höra lagrådet om propositionen i här behandlad del.
Stockholm den 15 november 1990
På konstitutionsutskottets vägnar
Olle Svensson
Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Kurt Ove
Johansson (s), Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Sture
Thun (s), Hans Nyhage (m), Sören Lekberg (s), Torgny Larsson
(s), Elisabeth Fleetwood (m), Ylva Annerstedt (fp), Bo Hammar
(v), Hans Leghammar (mp), Ulla Pettersson (s), Rosa-Lill
Wåhlstedt (s), Lahja Exner (s) och Hugo Andersson (c).
Avvikande mening
Ledningen av den kommunala hälso- och sjukvården
Birgit Friggebo (fp), Ylva Annerstedt (fp) och Hans Leghammar
(mp) anser att den del av utskottets yttrande under rubriken
Ledningen av den kommunala hälso- och sjukvården som börjar
med "Utskottet anser" och slutar med "nu är i fråga" bort ha
följande lydelse:
Som framhållits i motionerna 1990/91:So17 och 1990/91:So23 bör
kommunerna ges största möjliga frihet att själva bestämma på
vilket sätt de vill arbeta med service och vård för äldre och
handikappade. Utskottet är därför inte berett att godta
propositionens förslag om att ledningen av den kommunala hälso-
och sjukvården endast får utövas av socialnämnden eller i
förekommande fall av social distriktsnämnd eller lokalt organ.
Förslaget i denna del bör i stället ges en avfattning som gör
det möjligt för kommunerna att inrätta den nämndorganisation som
ter sig mest ändamålsenlig. Det förhållandet att
kommunallagsreformen ännu inte är färdigberedd utgör inte något
hinder häremot. Det bör ankomma på socialutskottet att utforma
erforderliga lagtexter. Utskottet får med det anförda tillstyrka
bifall till motionerna 1990/91:So17 och 1990/91:So23 såvitt nu
är i fråga.
Socialförsäkringsutskottets yttrande
1990/91:SfU2y
Bilaga 19
Ansvaret för service och vård till äldre och handikappade m.m.
Till socialutskottet
Socialutskottet har den 6 november 1990 berett
socialförsäkringsutskottet tillfälle att yttra sig över de delar
av proposition 1990/91:14 om ansvaret för service och vård till
äldre och handikappade m.m. jämte motioner som har samband med
socialförsäkringsutskottets lagstiftningsområde.
Socialförsäkringsutskottet begränsar sitt yttrande till att avse
de lagtekniska effekterna av att vissa sjukhem och andra
vårdinrättningar överförs till kommunerna. Utskottet har
särskilt granskat i propositionen framlagda förslag till lag om
ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring (lagförslag 4)
och förslag till lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning
av läkemedelskostnader, m.m. (lagförslag 7). Några
motionsyrkanden som tar upp sådana lagtekniska effekter
föreligger inte.
I propositionen (avsnitt 4) föreslås att landstingens sjukhem
och andra inrättningar för somatisk långtidssjukvård, som har
eller avses få en kommun eller del av kommun som
upptagningsområde, skall överföras till kommunerna den 1 januari
1992. Överföring skall dock inte ske om särskilda skäl talar mot
det. Landstingen och kommunerna skall dessutom kunna komma
överens om att göra överföringen redan under år 1991 och även
att föra över andra sjukhem och motsvarande till kommunerna. I
propositionen anges vidare att sjukhemmen och motsvarande efter
överföringen inte längre bör anses som sjukhus i rättslig mening
utan som en särskild boendeform för service och omvårdnad enligt
20 § andra stycket socialtjänstlagen.
Utskottet vill inledningsvis nämna att de lokala sjukhem och
andra vårdinrättningar som skall föras över till kommunerna för
närvarande räknas som sjukhus enligt lagen om allmän försäkring
(AFL). För varje dag då en person som har hel ålderspension får
sjukhusvård tar försäkringskassan ut en avgift som utgör en
tredjedel av pensionen räknat per dag, dock högst 55 kr. för
varje vårddag (2 kap. 12 § AFL). Avgift beräknad på detta sätt
tas även ut från den som har hel förtidspension och som
förtidspensionär erhållit sjukhusvård under 365 dagar. Avgiften
tas ut genom avdrag vid pensionsutbetalningen. En pensionär har
även möjlighet att helt eller delvis befrias från avgiften om
det finns särskilda skäl med hänsyn till hans eller hennes
ekonomiska förhållanden och behov av medel till bostad eller
särskilda rehabiliteringsinsatser (2 kap. 12 a § AFL). För annan
person som är försäkrad enligt AFL minskas sjukpenningen med 65
kr. för varje dag denne får sjukhusvård, dock med högst en
tredjedel av sjukpenningens belopp (3 kap. 4 § andra stycket
AFL). Några avgifter i övrigt för vården på sjukhuset tas inte
ut. Landstinget bekostar även helt de läkemedel som
tillhandahålls patienten. Den försäkrade har också rätt till
ersättning för resekostnader i samband med sjukhusvården enligt
grunder som regeringen fastställer (2 kap. 6 § AFL). Grunderna
anges i sjukreseförordningen (1987:82).
För annan hälso- och sjukvård som ombesörjs av
sjukvårdshuvudman får patientavgift tas ut enligt vad som
föreskrivs i en särskild förordning (1984:908).
För privat läkarvård eller annan sjukvårdande behandling som
lämnas av läkare eller sjukgymnast som är uppförd på en av
försäkringskassan upprättad förteckning får patientavgift tas ut
enligt vad som anges i läkarvårdstaxan (1974:699) eller
förordningen (1976:1018) med taxa för sjukvårdande behandling.
Läkemedel som förskrivs av läkare tillhandahålls i allmänhet
vid apotek mot en kostnad för patienten på högst 75 kr. enligt
lag (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m. I
lagen finns även bestämmelser om högkostnadsskydd som i huvudsak
innebär att en person har rätt att få läkemedel kostnadsfritt
när läkemedel inköpts eller patientavgifter för läkarbesök
erlagts vid sammanlagt minst 15 tillfällen. Kostnadsfriheten
gäller för den tid som återstår av ett år räknat från det första
vårdtillfället, behandlingstillfället eller läkemedelsinköpet. I
de nämnda förordningarna anges att patienten under samma tid är
befriad även från patientavgift.
Av 2 kap. 6 § AFL följer att en försäkrad har rätt till
ersättning även för resekostnader i samband med läkarvård eller
annan sjukvårdande behandling enligt vad som sägs i
sjukreseförordningen.
I förhandlingarna om ersättning till sjukvårdshuvudmännen för
år 1991 har parterna kommit överens om att sjukvårdshuvudmännen
fr.o.m. den 1 januari 1991 själva får fastställa storleken av
avgifter inom den öppna hälso- och sjukvården och utan något tak
för de enskilda avgifternas storlek men att detta förutsätter
vissa ändringar i högkostnadsskyddet. Regeringen har i enlighet
härmed i proposition 1990/91:51 om vissa ersättningar till
sjukvårdshuvudmännen föreslagit att högkostnadsskyddet förändras
så att en enskild person under en tolvmånadersperiod inte skall
behöva betala mer än sammanlagt 1500 kr. för inköp av
läkemedel och erläggande av patientavgifter. Utskottet vill här
erinra om att en särskild kommitté har tillkallats med uppgift
att göra en utredning om det samlade förmånssystemet för
försäkrade med betydande kostnader för sjukdom och handikapp
(dir. 1990:34). Kommittén bör enligt sina direktiv ha slutfört
sitt uppdrag senast den 1 juli 1991.
I förevarande proposition föreslås att kommunerna ges ett
samlat och utvidgat ansvar för långvarig service och vård till
äldre och handikappade. Vid de sjukhem och motsvarande som
kommunerna övertar liksom vid övriga särskilda boendeformer för
service och omvårdnad, vid bostäder med särskild service och vid
kommunala dagverksamheter skall kommunerna ha ansvaret att
erbjuda den hälso- och sjukvård som de enskilda behöver.
Kommunernas ansvar skall dock inte omfatta sådan hälso- och
sjukvård som meddelas av läkare.
I propositionen (avsnitt 5.8) anförs att kommunerna bör få
bestämma storleken på avgifterna inom den kommunala hälso- och
sjukvården och att de enskilda bör garanteras att under en
tolvmånadersperiod inte behöva betala mer än sammanlagt 1500
kr. för läkemedelskostnader och vårdbesök hos landstinget och
kommunerna.
I propositionen anförs vidare att i avvaktan på en pågående
översyn av avgiftssystemen för kommunala tjänster inom äldre-
och handikappomsorgen bör nuvarande avgiftssystem för olika
insatser för vård gälla vid de lokala sjukhem som förs över till
kommunerna, och förslag läggs därför fram om att avdrag skall
ske från sjukpenning resp. pension på samma sätt som vid
sjukhusvård. Kommunerna skall inte ta ut någon ytterligare
avgift för vården vid sjukhemmen. Vidare läggs fram förslag till
lösning av frågan om kostnader för läkemedel till patienterna
vid dessa sjukhem. Föredragande statsrådet erinrar om att i
vården och behandlingen vid landstingens sjukhus ingår läkemedel
utan kostnad för patienten. Kostnaderna faller i sin helhet på
sjukvårdshuvudmännen. Vid öppen vård erhåller patienten däremot
läkemedlet på apotek mot viss avgift, medan läkemedelskostnaden
i övrigt ersätts av den allmänna försäkringen. Statsrådet anser
att landstingen alltjämt bör svara för de läkemedelskostnader
som uppkommer vid de inrättningar som överförts till kommunerna
för att reformen tills vidare inte skall innebära någon
omfördelning av kostnadsansvaret för läkemedel. I propositionen
anges att i de fall en läkare som är anställd vid landstinget
skriver ut läkemedel till den som vårdas vid ett kommunalt
sjukhem m.m. kan läkemedlen tillhandahållas av landstinget utan
kostnad för patienten. Patienten skall emellertid även kunna ta
ut de förskrivna läkemedlen på apotek. För att patienten inte
skall drabbas av någon särskild kostnad härför krävs att det i
lag anges att sådana läkemedel skall lämnas ut utan kostnad.
Ersättningen till Apoteksbolaget skall i dessa fall utges av
vederbörande landsting.
Socialförsäkringsutskottet delar regeringens uppfattning att
avgift för vården vid ett lokalt sjukhem eller motsvarande som
övertas av kommunen -- i avvaktan på översynen av kommunernas
avgiftssystem -- bör tas ut genom att avdrag görs på sjukpenning
eller pension med samma belopp och på samma sätt som gäller för
sjukhusvård. Lagförslag 4 har emellertid utformats så att avdrag
skall göras för den som under "hel dag" vistas vid sjukhemmet,
medan vid sjukhusvård avdrag görs för "varje dag" även om vården
inte avser hel dag, vilket innebär att avdrag vid sjukhusvård
bl.a. görs för såväl inskrivningsdag som utskrivningsdag.
Eftersom de nya lagparagraferna hänvisar till vad som enligt
annat lagrum gäller vid sjukhusvård, föreslår utskottet att det
nya lagrummet 2 kap. 12 b § AFL bör lyda: "Från
pensionsberättigad som vistas vid en sådan vårdinrättning som
enligt lagen (1990:000) om övertagande av vissa sjukhem och
andra vårdinrättningar övertagits av kommunen skall avgift tas
ut enligt vad som sägs i 12 §. Försäkringskassan får besluta om
befrielse från avgift enligt vad som sägs i 12 a §." På
motsvarande sätt bör 3 kap. 4 a § AFL lyda: "Vad som sägs i 4 §
andra och tredje styckena gäller också en försäkrad som vistas
vid en sådan vårdinrättning som enligt lagen (1990:000) om
övertagande av vissa sjukhem och andra vårdinrättningar
övertagits av kommunen." Genom dessa formuleringar blir även
definitionen av vårdinrättningen tydligare och mer enhetlig. I
de föreslagna övergångsbestämmelserna i lagförslag 4 hänvisas
bl.a. till bestämmelserna i 2 kap. 12 a §. Utskottet anser att
hänvisningen skall avse de nya bestämmelserna i 2 kap. 12 b §.
För att samtidigt få en tydligare och, om motsvarande förändring
görs även i lagförslag 7, mer enhetlig lydelse på
övergångsbestämmelserna bör punkt 2 formuleras enligt följande.
"Om en kommun och en landstingskommun har kommit överens om att
under år 1991 föra över en vårdinrättning till kommunen med stöd
av övergångsbestämmelserna till lagen (1990:000) om övertagande
av vissa sjukhem och andra vårdinrättningar tillämpas de nya
bestämmelserna i -- -- -- från och med den dag övertagandet
skedde för dem som vistas vid vårdinrättningen."
Utskottet anser att följande tillägg eller förändringar
dessutom bör göras i lagen om allmän försäkring och andra
närliggande lagar.
I 20 kap. 8 § andra stycket AFL anges att den som driver en
sjukvårdsinrättning är skyldig att meddela försäkringskassan när
en patient tas in för vård på sjukhuset och när sjukhusvården
upphör. En motsvarande skyldighet bör åläggas den som driver en
sådan vårdinrättning som övertagits av kommunen enligt den
särskilda lagen, och denna underrättelseskyldighet bör anges i
ett nytt tredje stycke till 20 kap. 8 § AFL.
I 2 kap. 10 § tredje stycket AFL anges vilken försäkringskassa
som prövar frågor om "avgift för sjukhusvård enligt 12 och 12 a
§§". Här bör enligt utskottets mening även hänvisas till den nya
bestämmelsen 12 b § genom formuleringen "avgift enligt 12--12 b
§§".
Som en konsekvens av ändringarna i AFL bör i lagen (1976:380)
om arbetsskadeförsäkring (LAF) anges att avdrag från sjukpenning
enligt LAF skall göras även för den som vistas på sådan
vårdinrättning som ovan avses. Detta kan göras genom att i 3
kap. 8 § första stycket LAF i en ny mening anges att
"Motsvarande gäller för den som vistas...".
Även i lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare finns
bestämmelser om minskning av ersättning vid sjukhusvård.
Utskottet anser att i 9 § bör hänvisning göras till de nya
bestämmelserna i 3 kap. 4 a § AFL. Detta kan göras genom att i 9
§ anges att "3 kap. 4 § andra stycket och 4 a § om minskning av
ersättning" tillämpas.
Beträffande förslaget till lag om ändring i lagen om
begränsning av läkemedelskostnader, m.m. bör enligt utskottets
mening i den nya 2 a § användas den beteckning på
vårdinrättningen som förordats ovan beträffande ändringen i AFL.
Utskottet anser vidare att uttrycket "frånsett dem" i förslaget
till ändring i 10 § bör ersättas med orden "frånsett förmåner".
Övergångsbestämmelsen bör formuleras på motsvarande sätt som
till ändringen av AFL. Viktigt är emellertid att i 3 § anges att
den där redovisade nedsättningen av läkemedelskostnaden avser
"andra fall än som avses i 2 och 2 a §§", och utskottet
förordar en ändring i enlighet härmed.
I propositionen har således lagts fram förslag till lösning av
avgifterna för vården vid sjukhemmet och kostnaderna för
läkemedel. Däremot anges inte vem som skall svara för kostnaden
för läkarvård vid sjukhemmet. Som framgått ovan bör nuvarande
avgiftssystem för olika insatser för vård vid de lokala
sjukhemmen tills vidare gälla vid de sjukhem som förs över till
kommunerna. Kommunerna skall emellertid som nämnts inte ta över
ansvaret för läkarvården. Läkarvården vid de kommunala
sjukhemmen kommer i fortsättningen att anses som öppen hälso-
och sjukvård, och utskottet förutsätter att överföringen av ett
sjukhem till kommunen inte kommer att medföra att den enskilde
drabbas av ökade kostnader för läkarvård under vistelsen på
sjukhemmet.
Utskottet konstaterar slutligen att ersättning för
resekostnader i samband med vården på sjukhemmet inte kan utges
enligt 2 kap. 6 § AFL sedan sjukhemmet överförts till kommunen
eftersom sjukhemmet då inte längre anses som sjukhus enligt AFL.
Enligt utskottets mening bör en överföring av sjukhemmen till
kommunerna tills vidare inte heller i detta avseende medföra
ökade kostnader för den enskilde. Riksdagen bör därför besluta
om en ändring i 2 kap. 6 § AFL, varigenom resekostnader även
skall kunna utges i samband med "vistelse vid sådan
vårdinrättning som enligt lagen (1990:000) om övertagande av
vissa sjukhem och andra vårdinrättningar övertagits av
kommunen". Ändringen kan göras genom ett tillägg av en sjätte
punkt i första stycket. Utskottet förutsätter att reseersättning
i likhet med vad som gäller vid sjukhusvård endast kommer att
utges i samband med att vistelsen vid sjukhemmet inleds och
avslutas.
Sammanfattningsvis förordar utskottet ändringar i lagförslagen
och förslag till ytterligare lagändringar i enlighet med vad
ovan angivits. Ändringarna och kompletteringarna är dock i
enlighet med syftet med förslagen i propositionen.
Stockholm den 13 november 1990
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Doris Håvik
Närvarande: Doris Håvik (s), Gullan Lindblad (m), Börje
Nilsson (s), Sigge Godin (fp), Nils-Olof Gustafsson (s),
Ingegerd Elm (s), Margareta Persson (s), Hans Dau (m), Barbro
Sandberg (fp), Margó Ingvardsson (v), Ragnhild Pohanka (mp),
Maud Björnemalm (s), Christina Pettersson (s), Arne Mellqvist
(s), Bertil Persson (m), Marianne Jönsson (c) och Kersti
Johansson (c).
Särskilt yttrande
Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Hans Dau (m), Barbro
Sandberg (fp), Margó Ingvardsson (v), Ragnhild Pohanka (mp),
Bertil Persson (m), Marianne Jönsson (c) och Kersti Johansson
(c) anför:
I yttrandet behandlas vilka lagtekniska konsekvenser som ett
genomförande av förslagen i proposition 1990/91:14 får för
lagstiftningen inom socialförsäkringsutskottets
beredningsområde. Däremot har utskottet inte yttrat sig över
sakinnehållet i propositionen. Vi vill erinra om att vi i
motioner väckta med anledning av propositionen helt eller delvis
yrkat avslag på de i propositionen framlagda förslagen om hur
ansvaret för äldreomsorgen skall utformas. I motionerna lägger
vi i stället fram andra förslag om äldreomsorgen.
Motionsyrkandena skall senare behandlas av socialutskottet.
Bostadsutskottets yttrande
1990/91:BoU2y
Bilaga 20
Ansvaret för service och vård till äldre och handikappade m.m.
Till socialutskottet
Socialutskottet har den 6 november 1990 beslutat bereda
bostadsutskottet tillfälle att yttra sig över proposition
1990/91:14 Ansvaret för service och vård till äldre och
handikappade m.m. jämte motioner i de delar propositionen och
motionerna har samband med utskottets lagstiftningsområde.
De delar som rör bostadsutskottets beredningsområde får anses
omfatta vad i propositionen och i vissa motioner föreslagits
dels om villkor för bostadslån vid ombyggnad av sjukhem som
kommunerna avses ta över, dels beträffande låne- och
bidragsvillkor vid byggande av gruppbostäder inom kommuner och
landsting för personer med åldersdemens och för psykiskt
utvecklingsstörda.
Propositionen
Bostadslån vid ombyggnad av vissa kommunala sjukhem
I propositionen förordas följande om finansieringen av
ombyggnad av kommunala sjukhem m.m. Kommunerna föreslås från
landstingen -- med vissa begränsningar -- överta de sjukhem
eller motsvarande som bedriver somatisk långtidssjukvård och som
har eller avses få kommunen eller delar av kommunen som
upptagningsområde. Om de sjukhem som kommunerna enligt förslaget
skall ta över kan behöva byggas om eller rustas upp föreslås
detta kunna ske med stöd av bostadslån och räntebidrag för
ombyggnad. I propositionen förordas att samma avstegsmöjligheter
från kravet på fullvärdig bostad, som i dag får göras i fråga om
bostadslån för ny- eller ombyggnad av ålderdomshem, får göras
när det gäller bostadslån för ombyggnad av sjukhem och andra
vårdinrättningar som förs över till kommunen. Förslaget innebär
således att bostäderna i färdigt skick skall bestå minst av ett
rum och kokskåp, toalett och dusch samt entréutrymme och vara av
en sådan storlek att de kan användas av en rullstolsbunden
person. I övrigt bör det åligga kommunerna att bedöma om de
lokala förutsättningarna är sådana att det är motiverat från
socialpolitiska och samhällsekonomiska utgångspunkter att bygga
om en vårdinrättning och till vilken standard en eventuell
ombyggnad skall ske. Om riksdagen godkänner förslaget i
proposition 1990/91:34 om ny bostadsfinansiering avses de nu
refererade reglerna i motsvarande del gälla också i det nya
finansieringssystemet.
Stimulansbidrag till gruppbostäder m.m.
Ett särskilt stimulansbidrag föreslås utgå för att inom kommun
och landsting påskynda utbyggnaden av gruppbostäder, bl.a. för
personer med åldersdemens och för psykiskt utvecklingsstörda.
Bidraget lämnas inom en ram på 300 milj.kr. per år och föreslås
utgå i fem år vilket ger en total ram på 1500 milj.kr.
Bidraget betalas ut med 200000 kr. per färdigställd enhet som
ett engångsbidrag. Med enhet förstås i propositionen hela den
sammanhållna gruppen och således inte den enskilda bostaden. För
att vara berättigad till bidrag bör gruppbostaden enligt
propositionen uppfylla de krav som gäller för bostadslån enligt
nybyggnadslåneförordningen för bostäder (1986:692),
ombyggnadslåneförordningen för bostäder (1986:693) samt
boverkets föreskrifter. Bidraget avses att betalas ut under år
1992 för gruppboenden färdigställda under kalenderåret 1991.
Motionerna
De nu redovisade regeringsförslagen tas upp i partimotionerna
från moderata samlingspartiet, folkpartiet, centerpartiet och
vänsterpartiet -- motionerna So9, So23, So20 resp. So18 -- samt
i motion So11 (c, m, fp).
Vad gäller frågan om de villkor för bostadslån som bör ställas
när det gäller ombyggnad av de sjukhem som kommunerna skall ta
över från landstingen har denna fråga motivledes tagits upp i de
tre förstnämnda partimotionerna. Några direkta yrkanden
framställs inte om ändringar i propositionen i denna del. Dock
anges i folkpartiets partimotion att normerna för det statliga
stödet vid ombyggnad av ålderdomshem behöver ses över.
Frågan om vilka villkor som skall gälla för att det föreslagna
stimulansbidraget skall utgå vid utbyggnaden av gruppbostäder
inom kommunerna och landstingen för människor med åldersdemens
och för psykiskt utvecklingsstörda har tagits upp i de ovan
nämnda motionerna. Genomgående anförs i motionerna att det är
bra att ett stimulansbidrag för utbyggnad av gruppbostäder
införs. I vissa av motionerna anges att de krav på dessa
bostäders utformning som finns i nybyggnads- och
ombyggnadslåneförordningarna inte bör styra lån- och
bidragsgivningen. Bl.a. anförs att utbyggnaden av gruppbostäder
för åldersdementa och psykiskt utvecklingsstörda hämmas av de
stelbenta bostadslånereglerna. Vad nu i korthet redovisats
motsvarar yrkande 4 i moderata samlingspartiets partimotion So9,
yrkande 3 i folkpartiets partimotion So23 samt yrkande 2 i
centerpartiets partimotion So20. Frågan behandlas också i motion
So11 (c, m, fp). Yrkandena går ut på att riksdagen som sin
mening bör ge regeringen till känna vad i motionerna anförts om
att bostadslåneförfattningarnas regler inte bör gälla som
villkor för stimulansbidraget. I partimotionen So18 från
vänsterpartiet anförs bl.a. att kravet på kök för inrättande av
gruppbostäder till åldersdementa bör tas bort.
Utskottet
Vad i propositionen förordas om de lånevillkor som bör
gälla för ombyggnad av de sjukhem som kommunerna skall
ta över tillstyrks av utskottet. Lån för ombyggnad av dessa
sjukhem bör alltså lämnas med samma avstegsmöjligheter från
kravet på fullvärdig bostad som i dag gäller enligt förordningen
(1988:684) med särskilda bestämmelser om bostadslån m.m. för ny-
och ombyggnad av ålderdomshem. Detta innebär att det som villkor
för bostadslån gäller att lägenheterna i färdigt skick skall
bestå av minst ett rum och kokskåp, utrymme med toalett och
dusch samt entréutrymme. Lägenheterna skall vara av den
storleken att de kan användas av en rullstolsbunden person. Vid
ombyggnad behöver entréutrymme inte anordnas om det finns
byggnadstekniska hinder för detta. I förordningen finns också
regler om hur standarden skall fördelas mellan gemensamma
utrymmen i den enskilda lägenheten och om hur många lägenheter
som bör dela på dessa utrymmen. Beträffande sistnämnda fråga
anges att den skall bedömas utifrån vad som är lämpligt i varje
enskilt byggnadsprojekt.
Vad gäller villkoren för stimulansbidraget till byggande av
gruppbostäder för människor med åldersdemens anser utskottet
att det, från de utgångspunkter bostadsutskottet har att beakta,
finns goda motiv hävda att även i dessa fall de regler bör gälla
som i dag gäller enligt den ovannämnda förordningen (1988:684)
med särskilda bestämmelser om bostadslån m.m. för ny- och
ombyggnad av ålderdomshem. En sådan uppfattning har i princip
vunnit stöd i den av boverket och socialstyrelsen utarbetade och
till regeringen nyligen överlämnade rapporten Gruppboende och
gruppbostäder för äldre. Den ligger också i linje med vad i
proposition 1990/91:34 om ny bostadsfinansiering m.m. anförts
(s. 23) om särskilt boende för äldre.
Det nu anförda innebär till viss del en anslutning till de
motioner som behandlas i detta betänkande. Enligt
bostadsutskottets mening bör socialutskottet därför med
anledning av partimotionerna So9 (m) yrkande 4, So18 (v) yrkande
5, So20 (c) yrkande 2, So23 (fp) yrkande 3, samt motion So11 (c,
m, fp) den förstnämnda och de tre sistnämnda motionerna såvitt
nu är i fråga föreslå riksdagen att som sin mening ge regeringen
till känna vad bostadsutskottet nu anfört om bostadslån m.m.
avseende gruppbostäder för åldersdementa.
Vad gäller stimulansbidraget till byggande av gruppbostäder
för psykiskt utvecklingsstörda tillstyrker bostadsutskottet
vad i propositionen förordats. Det innebär att, även enligt
bostadsutskottets mening, de regler som gäller enligt
nybyggnadslåneförordningen (1986:692) för bostäder,
ombyggnadslåneförordningen (1986:693) för bostäder samt
boverkets föreskrifter skall ställas som villkor för att
stimulansbidrag skall utgå i dessa fall. Dessa regler innebär
sammanfattningsvis att bostadslån endast utgår för s.k.
fullvärdiga bostäder, dvs. bostäder som har alla primära
bostadsfunktionerna tillgodosedda i lägenheterna. De skall bestå
av minst ett rum och kök eller ett och ett halvt rum och kokvrå.
Vissa avsteg från de nu refererade reglerna finns bl.a. när det
gäller gruppbostäder.
Vad utskottet nu anfört om låne- och bidragsvillkoren avseende
gruppbostäderna för psykiskt utvecklingsstörda bör
socialutskottet enligt bostadsutskottet som sin mening ge
regeringen till känna. Med det anförda avstyrker utskottet
partimotionerna So9 (m) yrkande 4, So20 (c) yrkande 2 och So23
(fp) yrkande 3 samt motion So11 (c, m, fp) samtliga yrkanden
såvitt nu är i fråga.
Som motiv för sitt ställningstagande vill utskottet anföra
följande. Ett beslut i enlighet med vad i motionerna föreslagits
kommer förmodligen inte sällan att innebära att en
boendestandard läggs fast som i inte ringa omfattning kan komma
att bli väsentligt lägre än vad som gäller för s.k. fullvärdiga
lägenheter. De psykiskt utvecklingsstörda som kommer att bo i de
gruppbostäder som byggs eller byggs om framöver är inte sällan
yngre eller medelålders människor som flyttar ut från
institutioner av skilda slag. Dessa personer bör naturligtvis
kunna ställa sådana krav på samhället att de ges möjlighet att
leva och forma sitt liv på samma villkor som andra. En viktig
förutsättning för att så skall kunna ske är den egna bostaden.
Utskottet har i skilda sammanhang uttalat att målsättning för
den sociala bostadspolitiken är att denna politik omfattar alla.
Att de psykiskt utvecklingsstörda skulle ha en lägre
boendestandard än vad som tillkommer övriga medborgare kan inte
anses försvarligt. En sådan inställning strider också mot den
bostadspolitiska målsättningen som ommfattas av en bred
riksdagsmajoritet. Det finns alltså goda skäl för samhället att
garantera att också dessa människor ges samma boendestandard som
i princip tillkommer andra.
Beträffande ikraftträdande av propositionen såvitt nu är i
fråga förordas att stimulansbidraget betalas ut under år 1992
för gruppboendeenheter färdigställda under kalenderåret 1991.
Bostadsutskottet har ingen erinran mot detta förslag, men
förutsätter för sin del att regeringen våren 1991 i den
proposition som avses avlämnas till riksdagen om
regleringsinstrumenten och den ekonomiska regleringens
omfattning då också lämnar riksdagen sin syn på den nyligen
avlämnade och ovan nämnda rapporten Gruppboende och
gruppbostäder för äldre.
Stockholm den 20 november 1990
På bostadsutskottets vägnar
Agne Hansson
Närvarande: Agne Hansson (c), Oskar Lindkvist (s), Magnus
Persson (s), Knut Billing (m), Lennart Nilsson (s), Erling Bager
(fp), Hans Göran Franck (s), Bertil Danielsson (m), Nils Nordh
(s), Rune Evensson (s), Gunnar Nilsson (s), Jan Sandberg (m),
Siw Persson (fp), Birger Andersson (c), Kjell Dahlström (mp),
Britta Sundin (s) och Eva Zetterberg (v).
Avvikande meningar
1. Stimulansbidraget till byggande av gruppbostäder för
människor med åldersdemens
Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil
Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Siw Persson (fp) och Birger
Andersson (c) anser att det, efter det stycke som under rubriken
Utskottet slutar med "för äldre", bort införas text av följande
lydelse:
Det nu anförda innebär emellertid att planering och byggande
av gruppbostäder för åldersdementa skall präglas av flexibilitet
inom ramen för kommunens beslutsbefogenheter när det gäller
standardkraven för dessa bostäder. Det är inte sällan motiverat
och dessutom ur medicinsk synpunkt lämpligt att efterge kravet
på att dessa bostäder skall ha kokmöjligheter. Planeringen bör
också beakta att gruppbostadens entré normalt bör vetta mot
gemensamma utrymmen. Även om dessa avsteg görs från
ålderdomshemsstandarden skall stimulansbidrag och bostadslån
utgå.
2. Stimulansbidraget till byggande av gruppbostäder för
psykiskt utvecklingsstörda
Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil
Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Siw Persson (fp) och Birger
Andersson (c) anser att den del av utskottets yttrande som under
rubriken Utskottet börjar med "Vad gäller stimulansbidraget
till" och slutar med "tillkommer andra" bort ha följande
lydelse:
Även beträffande bidrags- och lånevillkoren för byggande av
gruppbostäder för psykiskt utvecklingsstörda anser utskottet
att de s.k. ålderdomshemsreglerna bör gälla som en
minimistandard, dvs. de regler som finns i den ovan nämnda
förordningen (1988:684) med särskilda bestämmelser om ny- och
ombyggnad av ålderdomshem. Dessa regler har beskrivits ovan.
Det anförda innebär att det tillkommer kommunerna att utifrån
lokala förutsättningar och bedömningar avgöra om och i vilken
omfattning en utrymmes- och utrustningsstandard utöver den som
kan hävdas med stöd av denna förordning skall läggas fast för de
enskilda projekten eller delar därav. Ett sådant decentraliserat
beslutsfattande bör således gälla inte bara beträffande ny- och
ombyggnad av ålderdomshem och gruppbostäder för människor med
åldersdemens. Enligt bostadsutskottets uppfattning finns alltså
inte tillräcklig anledning att göra en annan bedömning
beträffande byggande av gruppbostäder för psykiskt
utvecklingsstörda.
Vad nu anförts har utvecklats bl.a. i partimotionerna från
(m), (fp) och (c). Bostadsutskottet föreslår att riksdagen med
anledning av partimotionerna So9 (m) yrkande 4, So20 (c) yrkande
2 och So23 (fp) yrkande 3 samt motion So11 (c, m, fp) samtliga
motioner såvitt nu är i fråga som sin mening ger regeringen till
känna vad nu anförts av bidrags- och lånevillkor till byggande
av gruppbostäder för psykiskt utvecklingsstörda.
3. Utformning av stimulansbidraget
Eva Zetterberg (v) anför:
Jag har ställt mig bakom förslaget i propositionen om att ett
stimulansbidrag lämnas till byggande av gruppbostäder för
människor med åldersdemens och för psykiskt utvecklingsstörda.
Detta bidrag avses utgå med 200000 kr. per färdigställd enhet
som ett engångsbidrag. Med enhet förstås i propositionen hela
den sammanhållna gruppen och således inte den enskilda bostaden.
En sådan ordning kommer att innebära att bidraget kommer att
vara så knappt tilltaget att det kan ifrågasättas om det alls
innebär någon stimulans. För att ge önskvärd effekt bör bidraget
höjas alternativt utgå per bostad.
Jag har emellertid inte nu velat motsätta mig regeringens
förslag. För mig är det trots allt viktigt att en enighet i
frågan om ett stimulansbidrag nu kan manifesteras och att
byggandet av gruppbostäder förhoppningsvis skyndsamt kan komma i
gång i ökad omfattning. Det kan dock finnas anledning att
aktualisera frågan i motioner under allmänna motionstiden 1991.
4. Stimulansbidraget till byggande av gruppbostäder för
psykiskt utvecklingsstörda
Eva Zetterberg (v) och Kjell Dahlström (mp) anför:
I diskussionen om stimulansbidraget till byggande av
gruppbostäder för människor med åldersdemens förekommer inte
sällan oklarhet om behovet av lägenhetskök i det enskilda
fallet.
I boverkets och socialstyrelsens rapport (s. 39) om
gruppboende som avlämnades i november 1990 uttalas att
köksutrustningen i de privata lägenheterna kan begränsas till
pentry eller kokskåp. Vidare anförs att lägenheten bör vara
förberedd för installation av ett fullständigt kök.
Vi vill betona det förnuftiga i att vid varje nybyggnad eller
genomgripande ombyggnad alltid göra förberedelse för vatten,
avlopp och frånluft; en framförhållning som med säkerhet har
stor ekonomisk betydelse.
Vi förutsätter att i den beredning av rapporten som kommer att
ske hänsyn tas till vad där anförts om behovet av att förbereda
lägenheterna för installation av kök m.m. och att riksdagen
våren 1991 ges ett förslag i enlighet härmed.
I avvaktan på att detta förslag genomförs har vi nu kunnat
ansluta oss till vad bostadsutskottet anfört om utformningen av
gruppbostäder för människor med åldersdemens.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande reformens allmänna inriktning
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So23 yrkande 3
delvis och med anledning av motionerna 1990/91:So19 yrkandena
1--3, sistnämnda yrkande delvis, och 1990/91:So23 yrkandena 1
och 2 samt med avslag på motionerna 1990/91:So9 yrkandena 1--3
och 5, 1990/91:So13 yrkande 1, 1990/91:So15 yrkandena 1--3,
1990/91:So18 yrkande 1 delvis, 1990/91:So20 yrkandena 1, 5
delvis, 6 delvis, 7, 11 och 12, 1989/90:So201 yrkandena 1--4 och
7 samt 1989/90:So314 yrkande 1 godkänner vad utskottet har
anfört,
res. 1 (m, c)
res. 2 (v)
res. 3 (mp)
2. beträffande huvudmannaskapet för särskilda
boendeformer för service och omvårdnad m.m.
att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på
motion 1989/90:So324 yrkande 6 antar 20, 21 och 54 §§ förslaget
till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620) i bilaga 9
till betänkandet,
res. 4 (m, c) - villk. 1
3. beträffande utbyggnaden av dagverksamheter
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So229 yrkande 1 och
1989/90:So322 yrkande 3,
4. beträffande huvudmannaskapet för dagverksamheter
att riksdagen med bifall till propositionen antar 10 §
förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620) i
bilaga 9 till betänkandet,
res. 4 (m, c) - villk. 1
5. beträffande överförande av vissa sjukhem och andra
vårdinrättningar
att riksdagen med anledning av propositionen och motionerna
1989/90:So18 yrkande 1 delvis, 1990/91:So19 yrkande 3 delvis,
1990/91:So20 yrkande 6 delvis och 1990/91:So23 yrkande 3 delvis
antar förslaget till lag om övertagande av vissa sjukhem och
andra vårdinrättningar i bilaga 10 i betänkandet,
res. 5 (m) - villk. 1
res. 6 (c) - villk. 1
res. 7 (v) - villk. 2
6. beträffande utveckling av boendeformer
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:So18 yrkande
5, 1990/91:So23 yrkande 3 delvis, 1989/90:So322 yrkande 2 och
1989/90:So217 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
7. beträffande eget rum
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So23 yrkande 3
delvis som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
res. 4 (m, c) - villk. 1
8. beträffande kommunens skyldighet att bedriva hälso-
och sjukvård m.m.
att riksdagen med bifall till propositionen antar 3, 18 och 19
§§ förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763) i bilaga 11 till betänkandet,
res. 4 (m, c) - villk. 1
res. 8 (v) - villk. 2
9. beträffande planeringen av hälso- och sjukvården
att riksdagen med bifall till propositionen antar 7, 20 och 21
§§ förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763) i bilaga 11 till betänkandet,
res. 4 (m, c) - villk. 1
res. 8 (v) - villk. 2
10. beträffande den kommunala nämndorganisationen
att riksdagen med anledning av propositionen och motionerna
1990/91:So17, 1990/91:So21 och 1990/91:So23 yrkande 3 delvis
antar
a) 4 § förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen
(1980:620) i bilaga 9 till betänkandet,
b) 11 och 22 §§ förslaget till lag om ändring i hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763) i bilaga 11 till betänkandet,
res. 4 (m, c) - villk. 1
res. 8 (v) - villk. 2
11. beträffande personalutveckling m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So18 yrkandena 3 och
4, båda yrkandena delvis, 1990/91:So20 yrkande 10, 1989/90:So314
yrkande 8 och 1989/90:So322 yrkande 1,
res. 9 (v)
res. 10 (mp)
12. beträffande sjukvårdsutbildning för
ålderdomshemsföreståndare
att riksdagen avslår motion 1989/90:So273 yrkande 2,
res. 11 (c)
13. beträffande personalen inom den kommunala hälso- och
sjukvården
att riksdagen med anledning av propositionen och med bifall
till motion 1990/91:So22 antar 23--25 §§ förslaget till lag om
ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) i bilaga 11 till
betänkandet,
res. 4 (m, c) - villk. 1
res. 8 (v) - villk. 2
14. beträffande tekniska hjälpmedel
att riksdagen med anledning av propositionen och motionerna
1990/91:So16, 1990/91:So18 yrkande 2, 1990/91:So20 yrkande 8,
1990/91:So23 yrkande 3 delvis och 1989/90:So273 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
res. 12 (v)
res. 13 (mp) - motiv.
15. beträffande avgifter inom den kommunala hälso- och
sjukvården
att riksdagen med anledning av propositionen antar
a) 35 § och övergångsbestämmelsen förslaget till lag om
ändring i socialtjänstlagen (1980:620) i bilaga 9 till
betänkandet,
b) 26 § förslaget till lag om ändring i hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763) i bilaga 11 till betänkandet,
c) förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring i bilaga 12 till betänkandet,
d) förslaget till lag om ändring i lagen (1981:49) om
begränsning av läkemedelskostnader, m.m. i bilaga 15 till
betänkandet,
e) förslaget till lag om ändring i lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring i bilaga 16 till betänkandet,
f) förslaget till lag om ändring i lagen (1989:225) om
ersättning till smittbärare i bilaga 17 till betänkandet,
g) förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen
(1980:620) i bilaga 9 till betänkandet, i den mån det inte
omfattas av tidigare moment,
uh) förslaget i övrigt till lag om ändring i hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763) i bilaga 11 till betänkandet, i den
mån det inte omfattas av tidigare moment,
res. 4 (m, c) - villk. 1
res. 8 (v) - villk. 2
16. beträffande taxor för social hemhjälp
att riksdagen avslår motion l989/90:So201 yrkande 13,
res. 14 (m)
17. beträffande sekretesslagen
att riksdagen med anledning av propositionen antar förslaget
till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) i bilaga 14 till
betänkandet,
res. 4 (m, c) - villk. 1
res. 8 (v) - villk. 2
18. beträffande sekretessen inom den kommunala hälso- och
sjukvården
att riksdagen beslutar att vad i propositionen anförts om
sekretessen inom den kommunala hälso- och sjukvården (avsnitt
5.9) inte skall föranleda något riksdagens uttalande,
19. beträffande sekretess och patientjournaler
att riksdagen avslår motion l990/91:So20 yrkande 9,
20. beträffande förtroendenämnder inom den kommunala hälso-
och sjukvården
att riksdagen beslutar att vad i propositionen anförts om
förtroendenämnder inom den kommunala hälso- och sjukvården
(avsnitt 5.7) inte skall föranleda något riksdagens uttalande,
21. beträffande betalningsansvar för viss hälso- och
sjukvård
att riksdagen med anledning av propositionen och med anledning
av motion 1990/91:So23 yrkande 3 delvis antar förslaget till lag
om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård i
bilaga 13 till betänkandet,
res. 4 (m, c) - villk. 1
res. 8 (v) - villk. 2
22. beträffande vårdplanering i samverkan
att riksdagen beslutar att vad i propositionen anförts om
vårdplanering i samverkan (avsnitt 6.2) inte skall föranleda
något riksdagens uttalande, i den mån det inte omfattas av
tidigare moment,
23. beträffande primärkommunalt ansvar för primärvården
att riksdagen med anledning av propositionen och av motionerna
l990/91:So13 yrkande 2 och 1990/91:So23 yrkande 3 delvis som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
res. 4 (m, c) - villk. 1
res. 15 (v)
24. beträffande den ekonomiska regleringen av reformen
att riksdagen med anledning av propositionen och med avslag på
motionerna 1990/91:So20 yrkande 5 delvis och 1989/90:So324
yrkandena 4 och 5 godkänner vad utskottet har anfört,
res. 4 (m, c) - villk. 1
res. 8 (v) - villk. 2
25. beträffande bostadslån och statsbidrag till ombyggnad
av lokala sjukhem
att riksdagen med anledning av propositionen som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
res. 4 (m, c) - villk. 1
res. 8 (v) - villk. 2
26. beträffande låneregler och stimulansbidrag till
gruppboende m.m.
att riksdagen med anledning av propositionen och motionerna
1990/91:So9 yrkande 4, 1990/91:So11, 1990/91:So20 yrkande 2,
1990/91:So23 yrkande 3 delvis, 1989/90:So229 yrkande 2,
1989/90:So260 yrkande 7, 1989/90:So313 yrkandena 3 och 4,
1989/90:So315 yrkande 8 och 1990/91:Sf1 yrkande 1 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
27. beträffande statligt stöd till information och
utbildning
att riksdagen med anledning av propositionen och med avslag på
motion 1990/91:So20 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
res. 4 (m, c) - villk. 1
res. 8 (v) - villk. 2
28. beträffande statsbidrag till förkortad arbetsdag inom
hemtjänsten m.m.
att riksdagen avslår motion 1989/90:So18 yrkandena 3 och 4,
båda yrkandena delvis,
res. 9 (v)
29. beträffande statsbidrag som kompensation för visst
betalningsansvar
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
res. 4 (m, c) - villk. 1
res. 8 (v) - villk. 2
30. beträffande särskilt statsbidrag till landsting och
landstingsfria kommuner
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
res. 4 (m, c) - villk. 1
res. 8 (v) - villk. 2
31. beträffande det utökade statliga stödet
att riksdagen beslutar att vad i propositionen anförts om det
utökade statliga stödet (avsnitt 9) inte skall föranleda något
riksdagens uttalande, i den mån det inte omfattas av tidigare
moment,
32. beträffande genomförande och uppföljning
att riksdagen beslutar att vad i propositionen anförts om
genomförande och uppföljning (avsnitt 6.7) inte skall föranleda
något riksdagens uttalande,
33. beträffande viss ändring i omsorgslagstiftningen
att riksdagen med anledning av propositionen antar förslaget
till lag om ändring i lagen (1985:569) om införande av lagen
(1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
m.fl. i bilaga 8 till betänkandet med den ändringen att lagen
skall träda i kraft den 1 februari 1991,
34. beträffande hanteringen av äldreomsorgsfrågorna
att riksdagen avslår motion 1990/91:So20 yrkande 3,
res. 1 (m, c)
35. beträffande äldre invandrare
att riksdagen avslår motion 1990/91:So14,
37. beträffande kommunal hälso- och sjukvård och patientens
rätt att välja läkare
att riksdagen avslår motion 1990/91:So10 yrkandena 1 och 2.
Stockholm den 4 december 1990
På socialutskottets vägnar
Daniel Tarschys
Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Anita
Persson (s), Sten Svensson (m), Aina Westin (s), Ulla Tillander
(c), Ingrid Andersson (s), Johnny Ahlqvist (s), Rinaldo Karlsson
(s), Ingegerd Anderlund (s), Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid
Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v), Anita
Stenberg (mp), Jan Andersson (s) och förste vice talman Ingegerd
Troedsson (m).
Reservationer
1. Reformens allmänna inriktning och hanteringen av
äldreomsorgsfrågorna (mom. 1 och mom. 34)
Sten Svensson (m), Ulla Tillander (c), Ingrid Hemmingsson (m),
Rosa Östh (c) och förste vice talman Ingegerd Troedsson anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande som på s. 21
börjar med "Efter riksdagens" och på s. 22 slutar med
"föreslagna riktlinjerna." bort ha följande lydelse:
Propositionens förslag löser inte de centrala frågorna,
nämligen en god och värdig vård för de äldre. Än mindre gäller
detta för de handikappade, vilka också skall omfattas av
reformen. Det är allvarligt att regeringen tidigare har gett
sken av att komma med förslag som i grunden skulle förändra och
förbättra äldreomsorgen för både de äldre och personalen.
Förväntningarna har varit stora. Föreliggande proposition
innebär att i stort sett samtliga dessa förväntningar kommer på
skam.
Konsekvenserna av den föreslagna reformen är mycket
svåröverskådliga. Det är svårt för kommunerna att genomföra
förslagen. Kommuner och landsting har på grundval av ett
punktprogram från den socialdemokratiska partistyrelsen
uppmanats starta utredningar och förhandlingar om den framtida
äldreomsorgens organisation. Uppmaningen har inte föregåtts av
något beslut i riksdagen och lagrådet har inte hörts i frågan.
Detta förfarande strider mot alla demokratiska principer och mot
det beredningsförfarande som föreskrivits för regeringens
propositioner.
Det är allvarligt också ur en annan aspekt. Under
förespeglingen att den socialdemokratiska regeringen skulle
komma med ett genomgripande förslag för äldrevården har under
ett par års tid utvecklingen inom äldrevården och omsorgen gått
i stå. Landstingen har inte velat göra något och kommunerna har
inte vågat.
Propositionen uppfyller inte alls de förväntningar som med all
rätt har funnits. Förslagen innebär bland annat att det kommer
att uppstå en ny gränsdragning mellan landstingens och
kommunernas ansvarsområden, som kan drabba svårt sjuka
människor. Det blir svårt att utkräva ett medicinskt ansvar
genom att socialtjänsten i praktiken kan komma att tvingas göra
bedömningar med medicinska konsekvenser.
De finansiella transaktionerna blir omfattande, byråkratiska
och ineffektiva. Finansieringsansvaret läggs i betydande
utsträckning på de enskilda kommunerna utan att garantier finns
för att de skall kunna uppfylla de nya krav som skulle ställas
på dem. Dessutom försämras det riskspridningsmoment som nu finns
till följd av landstingets ekonomiska ansvar. Det medför risk
för försämrad kvalitet på vården inte minst i små kommuner med
en stor andel äldre och med en ansträngd ekonomi.
Det vore enligt utskottets uppfattning direkt oansvarigt att
nu fatta beslut om en så genomgripande och kostnadskrävande
reform utan att de ekonomiska konsekvenserna är klarlagda. Det
är också symptomatiskt för propositionens förslag i dessa
hänseenden att de måste kompletteras med miljardanslag till
utbildning och introduktion så att de grupper som praktiskt
skall arbeta med dessa frågor kan sätta sig in i denna tekniskt
komplicerade reform.
Risken för fortsatta kompetenstvister och ekonomiska gräl
mellan landstingen och kommunerna är uppenbar. Regeringens
beslutsångest utmynnar i förslag om förlängd försöksverksamhet.
De äldre och den berörda personalen får finna sig i fortsatt
ovisshet om hur de långsiktiga lösningarna kan se ut, när
problemen med kompetenstvisterna skjuts upp. Detta är
självfallet oacceptabelt. De förändringar som föreslås i
folkpartiets motion 1990/91:So23 medför heller ingen förbättring
i detta hänseende.
Utskottet vill här lämna ett par exempel på de orimliga
gränsdragningsproblem den föreslagna reformen medför: Geriatrisk
vård faller inom landstingens betalningsansvar medan långvård
skall ingå i kommunernas betalningsansvar. Gränsdragningarna
mellan dessa vårdformer kan bli mycket svåra att göra och få
stora ekonomiska konsekvenser. Egendomligt är också att
patientavgiften på de kommunala sjukhemmen skall vara högst 55
kr. medan det på ålderdomshemmen, där kommunen också är
huvudman, gäller betydligt högre avgifter.
Utskottet avvisar sålunda dellösningar och kompromisser, som
bara skulle konservera dagens problem. Propositionen är endast
en maktkompromiss som inte löser de centrala frågorna, nämligen
valfrihet och en god och värdig vård för de äldre.
Problemen måste bearbetas från de rätta utgångspunkterna. Det
är således hög tid för statsmakterna att initiera en ordentlig
översyn av sjukvårdens finansiering och verksamhet. Detta är
nödvändigt för att den enskildes vilja skall kunna sättas i
centrum och för att garantera vård i tid. Det krävs sålunda en
ordentligt underbyggd och väl analyserad översyn av sjukvårdens
framtida verksamhet och finansiering.
Utskottet anser också att det måste ges en vidgad valfrihet
och ett ökat utrymme för individens egna beslut inom den sociala
tjänstesektorn. Den verksamhet som bedrivs där har stor
betydelse för medborgarnas levnadsstandard och livskvalitet.
Beslut om hur boende, service och omsorger skall utformas
tillhör det viktigaste i många människors tillvaro.
Därför är det särskilt angeläget att dessa val träffas av
medborgarna själva. De bör i sin egenskap av konsumenter få
välja mellan olika alternativ. I ett sådant system ges samtidigt
utrymme för löntagare inom denna sektor att -- i en helt annan
utsträckning än i dag -- välja arbetsgivare och arbetsform.
Utskottet anser alltså att vård och omsorg måste kunna
bedrivas av många olika vårdgivare och att enskild och offentlig
verksamhet bör komplettera varandra i ett konkurrensförhållande.
Med ökad konkurrens följer också högre kvalitet. Alla vårdgivare
måste ges möjlighet att bedriva sin verksamhet på likvärdiga
ekonomiska villkor.
Utskottet föreslår därför att regeringen snarast låter utreda
ett nytt finansieringssystem med beaktande av de olika tekniska
principlösningar som har lagts fram i partimotionerna (m, fp,
c), där avsikten är att vidga valfriheten för den enskilde och
att garantera vård i tid. Under utredningsarbetet bör de
lösningar som finns i andra länder (Tyskland, Schweiz och Canada
m.fl.) studeras för att utröna huruvida sådana system -- under
anpassning till svenska förutsättningar -- kan fungera och stå
modell för Sverige.
Riksdagen bör därför med avslag på propositionen och med
anledning av motionerna 1990/91:So9 (m), 1990/91:So13 (c),
1990/91:So20 (c), 1990/91:So23 (fp), 1989/90:So201 (m) och
1989/90:So314 (c) i här aktuella delar som sin mening ge
regeringen till känna vad som här anförts om en ny reform av
äldrevård och äldreomsorg.
Med det anförda saknar utskottet anledning att vidare gå in på
förslagen i övriga nu aktuella motioner, som därför avstyrks.
Utskottet återkommer i det följande till frågan om avslag på
propositionens olika förslag.
dels att utskottet under mom. 1 och 34 bort hemställa:
1. beträffande reformens allmänna inriktning
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:So9
yrkandena 1--3 och 5, 1990/91:So13 yrkande 1, 1990/91:So20
yrkandena 1, 5 delvis, 6 delvis, 7, 11 och 12, 1989/90:So201
yrkandena 1--4 och 7 samt 1989/90:So314 yrkande 1 och med avslag
på motionerna 1990/91:So15 yrkandena 1--3, 1990/91:So18 yrkande
1 delvis, 1990/91:So19 yrkandena 1--3, det sistnämnda yrkandet
delvis, samt 1990/91:So23 yrkandena 1--3, det sistnämnda
yrkandet delvis som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
34. beträffande hanteringen av äldreomsorgsfrågorna
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So20 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Reformens allmänna inriktning (mom. 1)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande som på s. 21
börjar med "Efter riksdagens" och på s. 22 slutar med
"föreslagna riktlinjerna." bort ha följande lydelse:
De allt överskuggande problemen inom äldreomsorgen är
personalrekryteringen, bristen på platser inom sjukvården,
avsaknaden av alternativa boendeformer och en otillräcklig
kommunal hemtjänst.
I likhet med vänsterpartiet anser utskottet inte att den
omorganisation och ändring av huvudmannaskap för vissa
vårdverksamheter som föreslås i propositionen, garanterar en
bättre omsorg till äldre och handikappade. Utskottet kan inte
heller finna att föreslagna förändringar kommer att öka
tillgången på personal, eller skapa tillräckligt med vårdplatser
och öka tillgången på alternativa boendeformer.
I propositionen betonas det starkt att syftet med förändringen
är att skapa klara ansvarsförhållanden. Utskottet menar i likhet
med vänsterpartiet att den ansvarsfördelning som i dag råder
mellan kommuner och landsting är klar så tillvida att
landstingen ansvarar för hälso- och sjukvård och kommunerna för
den omsorg som hör till det dagliga livet. Endast i ett avseende
är ansvarsfrågan glidande och det gäller omvårdnadsansvaret för
de s.k. senildementa.
Utskottet kan inte instämma i att den nu föreslagna
omorganisationen skapar bättre klarhet i ansvarsfördelningen.
Tvärtom öppnas vägar för nya tveksamheter genom att kommunerna
till sitt omvårdnadsansvar får visst sjukvårdsansvar.
Utskottet menar att den gräns som nu finns mellan omvårdnad och
sjukvård kan göras tydligare i gällande system. Vad utskottet
här anfört om reformens allmänna inriktning bör riksdagen med
anledning av motion 1990/91:So18 (v) i nu aktuella delar som sin
mening ge regeringen till känna.
Med det anförda saknar utskottet anledning att gå in på
förslagen i övriga nu aktuella motioner som därför avstyrks.
Utskottet återkommer i det följande till frågan om innehållet i
propositionens olika lagförslag.
dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa:
1. beträffande reformens allmänna inriktning
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So18 yrkande 1
delvis och med avslag på motionerna 1990/91:So9 yrkandena 1--3
och 5, 1990/91:So13 yrkande 1, 1990/91:So15 yrkandena 1--3,
1990/91:So19 yrkandena 1--3, det sistnämnda yrkandet delvis,
1990/91:So20 yrkandena 1, 5 delvis, 6 delvis, 7, 11 och 12,
1990/91:So23 yrkandena 1--3, det sistnämnda yrkandet delvis,
1989/90:So201 yrkandena 1--4 och 7, samt 1989/90:So314 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Reformens allmänna inriktning (mom. 1)
Anita Stenberg (mp) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande som på s. 21
börjar med "Efter riksdagens" och på s. 22 slutar med
"föreslagna riktlinjerna." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med miljöpartiet de gröna att beslut
och ekonomiskt ansvar skall decentraliseras till en nivå där
alla kategorier inom vården kan överblicka situationen och
resultaten av fattade beslut. Det är därför inte tillräckligt
att kommunerna får ett utvidgat ansvar för långvarig vård till
äldre och handikappade. Även primärvården måste överföras till
kommunalt huvudmannaskap. För att lösa sjukvårdens svårigheter
krävs dessutom fler åtgärder, bl.a. utbildning som breddar
personalens kompetens. Utskottet anser vidare att stöd bör ges
till de försök som innebär att handikappade får bidrag till att
själva anställa personal. Det bör också säkerställas att unga
handikappade inte vistats på långvårdsavdelningar.
Det anförda innebär att utskottet tillstyrker motion
1990/91:So15 yrkandena 1 och 3 och avstyrker övriga här aktuella
motioner.
dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa:
1. beträffande reformens allmänna inriktning
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So15 yrkandena
1--3 och med avslag på motionerna motion 1990/91:So18 yrkande 1
delvis och med avslag på motionerna 1990/91:So9 yrkandena 1--3
och 5, 1990/91:So13 yrkande 1, 1990/91:So19 yrkandena 1--3, det
sistnämnda yrkandet delvis, 1990/91:So20 yrkandena 1, 5 delvis,
6 delvis, 7, 11 och 12, 1990/91:So23 yrkandena 1--3, det
sistnämnda yrkandet delvis, 1989/90:So201 yrkandena 1--4 och 7,
samt 1989/90:So314 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
4. Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen m.fl.
lagförslag (mom. 2, 4, 7--10, 13, 15, 17, 21, 23--25, 27 samt
29--30)
Under förutsättning av bifall till reservation 1
Sten Svensson (m), Ulla Tillander (c), Ingrid Hemmingsson (m),
Rosa Östh (c) och förste vice talman Ingegerd Troedsson (m)
anser
dels att utskottets yttrande, såvitt nu är i fråga, bort
ha följande lydelse:
Utskottet har i det föregående (se reservation 1) uttalat sig
för en helt annan reform av äldre- och handikappomsorgen än den
i propositionen föreslagna. Utskottet avstyrker följaktligen de
lagändringar som utgör förutsättningar för propositionens
reform. Utskottet saknar därmed anledning att gå in på förslagen
i motionerna So324 (vpk) yrkandena 4--6, So13 (c) yrkande 2,
So17 (fp), So21 (s), So22 (fp) och So23 (fp) yrkande 3 delvis,
som därför avstyrks.
dels att utskottet under mom. 2, 4, 7--10, 13, 15, 17, 21,
23--25, 27 samt 29--30 bort hemställa:
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So20 yrkandena 4
och 5 delvis avslår propositionen samt motionerna 1989/90:So324
yrkandena 4--6, 1990/91:So13 yrkande 2, 1990/91:So17,
1990/91:So21, 1990/91:So22 och 1990/91:So23 yrkande 3 delvis,
5. Överförande av vissa sjukhem och andra vårdinrättningar
(mom. 5)
Under förutsättning av bifall till reservation 1
Sten Svensson, Ingrid Hemmingsson och förste vice talman
Ingegerd Troedsson (alla m) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande som på s. 28
börjar med "I propositionen föreslås" och på s. 29 slutar med
"andra vårdinrättningar." bort ha följande lydelse:
Utskottet har i det föregående uttalat sig för att regeringen
bör återkomma till riksdagen med förslag till en reform med en
annan inriktning än den som föreslagits i propositionen.
Utskottet avstyrker följaktligen propositionens förslag till lag
om övertagande av vissa sjukhem och andra vårdinrättningar.
Utskottet avstyrker också motionerna 1990/91:So19 (fp),
1990/91:So20 (c) och 1990/91:So23 (fp) i här aktuella delar.
Enligt utskottet krävs en ändrad syn på vad som ligger i
begreppet huvudmannaskap. Det bör ses som ett yttersta ansvar
för att alla har tillgång till nödvändig vård eller omsorg men
innebära att verksamheten skall kunna bedrivas av många olika
vårdgivare på lika villkor. Ett huvudmannaskap utformat enligt
dessa principer för äldrevården och äldreomsorgen kan
sammanföras och ligga hos primärkommunerna. Regeringen bör vid
utformandet av en ny reform beakta vad utskottet här anfört om
huvudmannaskap för äldrevården och äldreomsorgen. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 5 bort hemställa:
5. beträffande överförande av vissa sjukhem och andra
vårdinrättningar
att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:So18 yrkande 1
delvis, 1990/91:So19 yrkande 3 delvis, 1990/91:So20 yrkande 6
delvis och 1990/91:So23 yrkande 3 delvis, och med avslag på
propositionens förslag till lag om övertagande av vissa sjukhem
och andra vårdinrättningar som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
6. Överförande av vissa sjukhem och andra vårdinrättningar
(mom. 5)
Under förutsättning av bifall till reservation 1
Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande som på s. 28
börjar med "I propositionen föreslås" och på s. 29 slutar med
"andra vårdinrättningar." bort ha följande lydelse:
Utskottet har i det föregående uttalat sig för att regeringen
bör återkomma till riksdagen med förslag till en reform med en
annan inriktning än den som föreslagits i propositionen.
Utskottet avstyrker följaktligen propositionens förslag till lag
om övertagande av vissa sjukhem och andra vårdinrättningar.
Utskottet anser i likhet med motionärerna i motion 1990/91:So20
(c) att en förändring av huvudmannaskapet inte enbart får
innebära att landstinget och kommunen finansierar och i egen
regi producerar vård eller omsorg utan måste också innebära ett
yttersta ansvar för att ge medborgarna en god vård bedriven av
många olika vårdgivare. Stort utrymme måste skapas för många
organisatoriska former, anpassade till lokala förhållanden,
resurser och traditioner. Utskottet anser också att
utvecklingsarbete med lokala lösningar bör stimuleras. Vad
utskottet här anfört om behovet av lokala lösningar med
anledning av motion 1990/91:So20 (c) yrkande 6 delvis och med
avslag på motionerna 1990/91:So18 (v), 1990/91:So19 (fp) och
1990/91:So23 (fp) i aktuella delar bör ges regeringen till
känna.
dels att utskottet under mom. 5 bort hemställa:
5. beträffande överförande av vissa sjukhem och andra
vårdinrättningar
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So20 yrkande 6
delvis och med avslag på motionerna 1990/91:So18 yrkande 1
delvis, 1990/91:So19 yrkande 3 delvis och 1990/91:So23 yrkande 3
delvis samt med avslag på propositionens förslag till lag om
övertagande av vissa sjukhem och andra vårdinrättningar som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Överförande av vissa sjukhem och andra vårdinrättningar
(mom. 5)
Under förutsättning av bifall till reservation 2
Gudrun Schyman (v) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande som på s. 28
börjar med "I propositionen föreslås" och på s. 29 slutar med
"andra vårdinrättningar." bort ha följande lydelse:
Utskottet avstyrker förslaget till ett obligatoriskt
överförande av sjukhem eller andra vårdinrättningar till
kommunerna. Utskottet anser i likhet med vänsterpartiet att
frivilliga överenskommelser mellan parterna ger bättre omvårdnad
än vad en reglering kan göra. Ett obligatorium skulle skapa
problem för kommuner med en ansträngd ekonomi, exempelvis i
glesbygder. Utskottet saknar anledning att gå in på förslagen i
motionerna 1990/91:So19 (fp), 1990/91:So20 (c) och 1990/91:So23
(fp) som därför avstyrks.
dels att utskottet under mom. 5 bort hemställa:
5. beträffande överförande av vissa sjukhem och andra
vårdinrättningar
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So18 yrkande 1
delvis och med avslag på motionerna 1990/91:So19 yrkande 3
delvis, 1990/91:So20 yrkande 6 delvis och 1990/91:So23 yrkande 3
delvis avslår propositionens förslag till lag om övertagande av
vissa sjukhem och andra vårdinrättningar,
8. Förslag till lag om övertagande av vissa sjukhem och andra
vårdinrättningar, m.fl. lagförslag (mom. 8--10, 13, 15, 17, 21,
24--25, 27 samt 29--30
Under förutsättning av bifall till reservation 2
Gudrun Schyman (v) anser
dels att utskottets yttrande, såvitt nu är i fråga, bort
ha följande lydelse:
Utskottet har i det föregående (se reservation 2) uttalat en
rad invändningar mot den reform av äldre- och handikappomsorgen
som föreslagits i propositionen. Utskottet avstyrker
följaktligen de lagändringar -- utom vad avser vissa ändringar i
socialtjänstlagen -- som utgör förutsättningarna för
propositionens reform. I likhet med motionärerna i motion So324
(vpk) anser utskottet dessutom att kostnaderna för ett ändrat
huvudmannaskap för äldreomsorgen bör analyseras innan beslut om
en eventuell förändring kan tas. Tills vidare bör nuvarande
lagstiftning fortsätta att gälla. Med detta ställningstagande
saknar utskottet anledning att gå in på förslagen i motionerna
1990/91:So13 (c) yrkande 2, 1990/91:So17 (fp), 1990/91:So20 (c)
yrkandena 4 och 5 delvis, 1990/91:So21 (s), 1990/91:So22 (fp)
och 1990/91:So23 (fp) yrkande 3 delvis, som därför avstyrks.
dels att utskottet under mom. 8--10, 13, 15, 17, 21,
24--25, 27 samt 29--30 bort hemställa:
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So324 yrkandena
4 och 5 avslår propositionen samt motionerna 1990/91:So13
yrkande 2, 1990/91:So17, 1990/91:So20 yrkandena 4 och 5 delvis,
1990/91:So21, 1990/91:So22 och 1990/91:So23 yrkande 3 delvis,
9. Personalutveckling m.m. och statsbidrag till förkortad
arbetsdag inom hemtjänsten m.m. (mom. 11 och 28)
Gudrun Schyman (v) anser:
dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på
s. 92 med "Utskottet har vid" och slutar med "aktuella
motionen." bort utgå,
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 47 börjar med
"Ett kommunalt" och på s. 48 slutar med "1989/90:So322 yrkande
1." bort ha följande lydelse:
Möjligheterna att ge en ökande andel äldre en anständig vård
och omvårdnad är helt beroende av att tillräckligt med personal
kan rekryteras. Utskottet anser i likhet med motionärerna i
motion 1990/91:So18 (v) att det är nödvändigt att staten anslår
mer medel till utbildning för redan anställd personal inom
hemtjänsten som saknar erforderlig utbildning och även till
omskolning av personal inom andra yrkesområden. Utskottet anser
också att särskilda statsbidrag bör utgå för att stimulera
arbetsgivaren att förkorta den dagliga arbetstiden inom
hemtjänsten med två timmar.
Vad utskottet här anfört med anledning av motionerna
1990/91:So18 (v), 1990/91:So20 (c), 1989/90:So314 (c) och
1989/90:So322 (mp) i aktuella delar bör regeringen ges till
känna.
dels att utskottet under mom. 11 och 28 bort hemställa:
11. beträffande personalutveckling
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:So18 yrkande
3 delvis och yrkande 4 delvis, 1990/91:So20 yrkande 10,
1989/90:So314 yrkande 8 och 1989/90:So322 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
28. beträffande statsbidrag till förkortad arbetsdag inom
hemtjänsten m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So18 yrkandena 3
och 4, båda yrkandena delvis, som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
10. Personalutveckling m.m. (mom. 11)
Anita Stenberg (mp) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande som på s. 47
börjar med "Ett kommunalt" och på s. 48 slutar med "So322
yrkande 1." bort ha följande lydelse:
Det ställs i dag stora krav på dem som arbetar inom
äldreomsorgen. Många äldre har numera möjlighet att vara kvar i
det egna hemmet under längre tid genom den utbyggda hemvården.
Många som tidigare vårdades på institutioner för psykiskt sjuka
och förståndshandikappade vårdas i dag hemma. Detta ställer
ökade krav på personalen både fysiskt, psykiskt och
kunskapsmässigt. Utskottet delar därför uppfattningen i motion
1989/90:So322 (mp) att grundutbildningen måste breddas och
vidareutbildning ges. Vad utskottet här anfört om
utbildningsmöjligheter för personalen bör ges regeringen till
känna.
Det sagda innebär att utskottet avstyrker motionerna
1989/90:So314 (c), 1990/91:So18 (v) och 1990/91:So20 (c) i här
aktuella delar.
dels att utskottet under mom. 11 bort hemställa:
11. beträffande personalutveckling m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So322 yrkande 1
och med avslag på motionerna 1989/90:So314 yrkande 8,
1990/91:So18 yrkandena 3 och 4, båda yrkandena delvis, och
1990/91:So20 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
11. Sjukvårdsutbildning för ålderdomshemsföreståndare (mom.
12)
Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 48 som
börjar med "Motion 1989/90:So273 (c)" och slutar med "yrkande
2." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det i dag finns starka skäl som talar för
att utbildningen av den personal som arbetar som föreståndare i
äldreomsorgen borde anpassas till de arbetsuppgifter av
sjukvårdskaraktär som alltmer måste utföras. Den service som ges
på ålderdomshem skulle därmed kunna utökas. Medicinska kunskaper
hos personalen skulle också innebära betydligt större
möjligheter att förebygga och tidigt upptäcka sjukliga
förändringar hos de gamla.
Vad utskottet här anfört om sjukvårdsutbildning av
ålderdomshemsföreståndare bör riksdagen med anledning av motion
1989/90:So273 (c) yrkande 2 som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottet under mom. 12 bort hemställa:
12. beträffande sjukvårdsutbildning för
ålderdomshemsföreståndare
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So273 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. Tekniska hjälpmedel (mom. 14)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande som på s. 53
börjar med "Uppgiften att" och slutar med "till känna." bort ha
följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motion 1990/91:So18 (v) att
ansvaret för hjälpmedelsförsörjningen bör ligga hos landstingen,
eftersom hjälpmedlen hör ihop med sjukvårdens behandlingar,
habilitering och rehabilitering. Om hjälpmedelsförsörjningen
skall läggas ut på kommunerna är det emellertid bättre att
flytta hela verksamheten än att hacka sönder den bit för bit.
Vad utskottet här anfört med anledning av motion 1990/91:So18
(v) yrkande 2 bör ges regeringen till känna. Övriga nu aktuella
motioner avstyrks.
dels att utskottet under mom. 14 bort hemställa:
14. beträffande tekniska hjälpmedel
att riksdagen med anledning av propositionen och motion
1990/91:So18 yrkande 2 och med avslag på motionerna
1989/90:So273 yrkande 1, 1990/91:So16, 1990/91:So20 yrkande 8
och 1990/91:So23 yrkande 3 delvis som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
13. Tekniska hjälpmedel (motiveringen till mom. 14)
Anita Stenberg (mp) anser att det avsnitt i utskottets
betänkande som börjar på s. 53 med "Uppgiften att" och slutar
med "flera motioner." bort ha följande lydelse:
Utskottet vill erinra om att hjälpmedelsfrågorna nu behandlas
i handikapputredningen. Diskussioner förs där om det behövs en
lagstiftning som ger funktionshindrade en rätt till hjälpmedel.
Även finansieringsfrågorna diskuteras där. Mot bakgrund av
handikapputredningens arbete finns det skäl att vänta med den
slutliga utformningen av hjälpmedelshanteringen.
14. Taxor för social hemhjälp (mom. 16)
Sten Svensson, Ingrid Hemmingsson och förste vice talman
Ingegerd Troedsson (alla m) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 61 som
börjar med "Ansvaret för" och slutar med "(yrkande 13)." bort ha
följande lydelse:
En differentierad hemhjälpstaxa kombinerad med reglerna för
skatt och kommunala bostadstillägg medför orimliga konsekvenser
för många ATP-pensionärer. Enligt utskottet är en enhetstaxa den
bästa taxereformen. Den stora avgiftsvariationen mellan
kommunerna är inte heller tillfredsställande.
Vad utskottet med anledning av motion 1989/90:So201 (m)
yrkande 13 anfört om taxorna för social hemhjälp bör ges
regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 16 bort hemställa:
16. beträffande taxor för social hemhjälp
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So201 yrkande 13
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. Primärkommunalt ansvar för primärvården (mom. 23)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande som på s. 76
börjar med "Vården i" och på s. 77 slutar med "till känna." bort
ha följande lydelse:
Det pågår nu ett flertal försök inom primärvården för att ge
en effektivare och mindre kostnadskrävande sjukvård. Utskottet
avvisar ett vilt experimenterande med sjukvårdsinsatser,
personal och patienter och anser att de projekt som nu är
beslutade skall utvärderas innan riksdagen tar ställning till
den framtida utformningen av primärvården. Utskottet avstyrker
alltså motionerna 1990/91:So13 (c) yrkande 2 och 1990/91:So23
(fp) yrkande 3, delvis.
Vad utskottet här anfört om försök inom primärvården bör ges
regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 23 bort hemställa:
23. beträffande primärkommunalt ansvar för primärvården
att riksdagen med anledning av propositionen och med avslag på
motionerna 1990/91:So13 yrkande 2 och 1990/91:So23 yrkande 3
delvis som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
Särskilda yttranden
1. Tekniska hjälpmedel (mom. 14)
Sten Svensson, Ingrid Hemmingsson och förste vice talman
Ingegerd Troedsson (alla m) anför:
Vi vill erinra om att vi i en motion, som behandlats av
socialförsäkringsutskottet, har lagt fram ett förslag om
hjälpmedelsgaranti för handikappade.
2. Primärkommunalt ansvar för primärvården (mom. 23)
Anita Stenberg (mp) anför:
Miljöpartiet de gröna har i sin partimotion begärt att hela
primärvården skall övergå till kommunerna (se reservation 3)
och, om så inte sker, att riksdagen skall avslå propositionen.
Vi anser emellertid att en försöksverksamhet med primärkommunalt
bedriven primärvård, som utskottet nu föreslår, är ett steg i
rätt riktning. Vi avstår därför från att yrka avslag på
propositionen, men vi vill framhålla att det under alla
förhållanden blir en smärtsam omställning att ändra
huvudmannaskapet och att kommunerna måste vara mogna att överta
primärvården.
3. Statsbidrag till förkortad arbetsdag inom hemtjänsten, m.m.
(mom. 28)
Anita Stenberg (mp) anför:
Jag vill erinra om att miljöpartiet de gröna i en motion, som
remitterats till arbetsmarknadsutskottet, begärt att riksdagen
skall ge regeringen till känna att heltid inom äldreomsorgen
skall vara 30 tim/vecka.
I propositionen framlagt lagförslag
Bilaga 1
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
I propositionen framlagt lagförslag
Bilaga 2
I propositionen framlagt lagförslag
Bilaga 3
I propositionen framlagt lagförslag
Bilaga 4
I propositionen framlagt lagförslag
Bilaga 5
I propositionen framlagt lagförslag
Bilaga 6
I propositionen framlagt lagförslag
Bilaga 7
I propositionen framlagt lagförslag
Bilaga 8
Av utskottet framlagt lagförslag
Förslag till
Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)
Bilaga 9
Härigenom föreskrivs att 4, 10, 20, 21, 35 och 54 §§
socialtjänstlagen (1980:620)1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Utskottets förslag
4 §
För att fullgöra kommunens uppgifter inom socialtjänsten
skall det i varje kommun finnas en socialnämnd.
Kommunens uppgifter inom socialtjänsten fullgörs av den
eller de nämnder som kommunfullmäktige bestämmer.
Vad som i denna lag eller annan författning sägs om
socialnämnd gäller i förekommande fall den eller de nämnder som
utses enligt första stycket.
10 §
Socialnämnden bör genom hjälp i hemmet, färdtjänst eller annan
service underlätta för den enskilde att bo hemma och ha
kontakter med andra.
Socialnämnden bör genom hjälp i hemmet, färdtjänst eller annan
service samt dagverksamheter underlätta för den enskilde att
bo hemma och ha kontakter med andra.
Nämnden bör även i övrigt tillhandahålla sociala tjänster
genom rådgivningsbyråer, socialcentraler och liknande, social
jour eller annan därmed jämförlig verksamhet.
Nämnden kan utse en särskild person (kontaktperson) eller en
familj med uppgift att hjälpa den enskilde och hans närmaste i
personliga angelägenheter, om den enskilde begär eller samtycker
till det.
20 §
Socialnämnden skall verka för att äldre människor får goda
bostäder och ge dem som behöver det stöd och hjälp i hemmet och
annan lättåtkomlig service.
För äldre människor med behov av särskilt stöd skall
kommunen inrätta bostäder med gemensam service (servicehus).
Kommunen skall inrätta särskilda boendeformer för service
och omvårdnad för äldre människor med behov av särskilt stöd.
Övergången från ett yrkesverksamt liv skall underlättas genom
information och annat stöd.
1 Lagen omtryckt 1988:871.
Nuvarande lydelse
Utskottets förslag
21 §
Socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska,
psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin
livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och
att leva som andra.
Socialnämnden skall medverka till att den enskilde får en
meningsfull sysselsättning och att han får bo på ett sätt som är
anpassat efter hans behov av särskilt stöd.
Kommunen skall inrätta bostäder med särskild service för dem
som till följd av sådana svårigheter som avses i första stycket
behöver ett sådant boende.
35 §
För plats i förskola eller i fritidshem, färdtjänst, social
hemhjälp, boende i servicehus eller annan liknande social
tjänst får kommunen ta ut skäliga avgifter enligt grunder som
kommunen bestämmer. Avgifterna får dock inte överstiga kommunens
självkostnader.
För plats i förskola eller i fritidshem, färdtjänst, social
hemhjälp, sådant boende som avses i 20 § andra stycket eller
21 § tredje stycket eller annan liknande social tjänst får
kommunen ta ut skäliga avgifter enligt grunder som kommunen
bestämmer. Avgifterna får dock inte överstiga kommunens
självkostnader.
För sådana platser i förskola som avses i 14 och 15 §§ får
avgift tas ut endast i den mån verksamheten överstiger 15 timmar
i veckan eller 525 timmar om året.
Avgifter som avser helinackordering i servicehus för äldre
människor skall bestämmas så att de boende förbehålls
tillräckliga medel för sina personliga behov. Regeringen
meddelar ytterligare föreskrifter om sådana avgifter.
Avgifter som avser helinackordering i en särskild boendeform
för service och omvårdnad skall bestämmas så att de boende
förbehålls tillräckliga medel för sina personliga behov.
Regeringen meddelar ytterligare föreskrifter om sådana avgifter.
Regeringen meddelar föreskrifter om avgifter vid de
inrättningar som enligt lagen (1990:000) om övertagande av vissa
sjukhem och andra vårdinrättningar övertagits av kommunerna.
54 §
I ärenden hos socialnämnden som avser myndighetsutövning mot
någon enskild skall nämnden tillämpa följande bestämmelser i
förvaltningslagen (1986:223):
14 § första stycket om en parts rätt att meddela sig
muntligen,
16 och 17 §§ om en parts rätt att få del av uppgifter,
20 § om motivering av beslut,
26 § om rättelse av skrivfel och liknande.
Nuvarande lydelse
Utskottets förslag
Bestämmelserna i 16 och 17 §§ förvaltningslagen gäller dock
inte uppgifter som rör någon annan sökande i ett ärende om plats
i förskola eller fritidshem eller i servicehus eller om
någon annan liknande social tjänst.
Bestämmelserna i 16 och 17 §§ förvaltningslagen gäller dock
inte uppgifter som rör någon annan sökande i ett ärende om plats
i förskola eller fritidshem, om ett sådant boende som avses i
20 § andra stycket eller 21 § tredje stycket eller om någon
annan liknande social tjänst.
Vad som sägs i första stycket gäller också när det är fråga om
en ansökan eller ett yttrande till en annan myndighet i ett mål
eller ärende som rör myndighetsutövning mot enskild hos denna.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992. Har en kommun och
en landstingskommun med stöd av övergångsbestämmelserna till
lagen (1990:000) om övertagande av vissa sjukhem och andra
vårdinrättningar kommit överens om att under år 1991 föra över
en vårdinrättning som avses i nämnda lag tillämpas vad som sägs
i de nya bestämmelserna i 35 § första, tredje och fjärde
styckena om avgifter från och med den dag övertagandet skedde
för dem som vistas vid vårdinrättningen.
Av utskottet framlagt lagförslag
Förslag till
Lag om övertagande av vissa sjukhem och andra vårdinrättningar
Bilaga 10
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Kommunerna skall den 1 januari 1992 från
landstingskommunerna överta ansvaret för och driften av de
sjukhem och andra vårdinrättningar i kommunen som inrättats för
somatisk långtidssjukvård och som huvudsakligen har kommunen
eller en del av kommunen som upptagningsområde.
Övertagande enligt första stycket skall dock inte ske om en
kommun och en landstingskommun kommer överens om det eller det
finns särskilda skäl mot det.
2 § En kommun får den 1 januari 1992 eller senare även
överta ansvaret för och driften av en annan vårdinrättning för
långtidssjukvård än som avses i 1 §, om landstingskommunen och
kommunen kommer överens om det.
3 § Sjukhem och andra vårdinrättningar, som övertagits av
kommunerna med stöd av denna lag, skall anses som sådana
boendeformer som anges i 20 § andra stycket socialtjänstlagen
(1980:620).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992. En kommun och en
landstingskommun kan komma överens om att kommunen under år 1991
skall överta en sådan inrättning som avses i denna lag. Har
övertagande skett skall inrättningen från och med dagen för
övertagandet anses som ett servicehus enligt 20 § andra stycket
socialtjänstlagen (1980:620). Om en sådan överenskommelse har
träffats får landstingskommunen under år 1991 lämna sådant
ekonomiskt bidrag till kommunen som motiveras av
överenskommelsen.
Av utskottet framlagt lagförslag
Förslag till
Lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
Bilaga 11
Härigenom föreskrivs i fråga om hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763)
dels att nuvarande 17--20 §§ skall betecknas 26--29 §§,
dels att 3, 7 och 11 §§ samt de nya 26--28 §§ skall ha
följande lydelse,
dels att rubrikerna närmast före nuvarande 17, 18, 19 och
20 §§ skall sättas närmast före nya 26, 27, 28 respektive 29 §,
dels att det skall införas nio nya paragrafer, 17--25 §§,
samt närmast före de nya 17, 18, 22 och 23 §§ och närmast efter
nya 25 § nya rubriker av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Utskottets förslag
3§1
Varje landstingskommun skall erbjuda en god hälso- och
sjukvård åt dem som är bosatta inom landstingskommunen. Även i
övrigt skall landstingskommunen verka för en god hälsa hos hela
befolkningen. Vad som i denna lag sägs om landstingskommuner
gäller också kommuner som inte ingår i en landstingskommun.
Bestämmelser om förvaltningsutskott skall därvid avse
kommunstyrelsen. Vad här sagts utgör inte hinder för annan att
bedriva hälso- och sjukvård.
Varje landstingskommun skall erbjuda en god hälso- och
sjukvård åt dem som är bosatta inom landstingskommunen. Även i
övrigt skall landstingskommunen verka för en god hälsa hos hela
befolkningen. Vad som i denna lag sägs om landstingskommuner
gäller också kommuner som inte ingår i en landstingskommun, i
den mån inte annat följer av 17 §. Bestämmelser om
förvaltningsutskott skall därvid avse kommunstyrelsen. Vad här
sagts utgör inte hinder för annan att bedriva hälso- och
sjukvård.
Landstingskommunens ansvar omfattar dock inte sådan hälso- och
sjukvård som en kommun inom landstingskommunen har ansvar för
enligt 18 § första och tredje styckena.
1 Senaste lydelse 1985:560.
Nuvarande lydelse
Utskottets förslag
7 §
Landstingskommunen skall planera hälso- och sjukvården
med utgångspunkt i befolkningens behov av hälso- och
sjukvård.
Planeringen skall avse även den hälso- och sjukvård som
erbjuds av annan än landstingskommunen.
Landstingskommunen skall planera sin hälso- och sjukvård
med utgångspunkt i befolkningens behov av sådan vård.
Planeringen skall avse även den hälso- och sjukvård som
erbjuds av annan än landstingskommunen och kommunerna inom
landstingskommunen.
11 §2
Av lagen (1985:127) om särskilda organ i
landstingskommunerna framgår att särskilda organ får tillsättas
för att under hälso- och sjukvårdsnämnden leda hälso- och
sjukvården.
Utöver vad som sägs i första stycket framgår av 2 a § lagen
(1979:408) om vissa lokala organ i kommunerna att i en kommun
som inte ingår i en landstingskommun ett lokalt organ får sköta
också sådan förvaltning och verkställighet som skall fullgöras
av hälso- och sjukvårdsnämnden.
Den kommunala hälso- och sjukvården
17 §
Bestämmelserna i 18--25 §§ gäller kommuner som ingår i en
landstingskommun samt, i de fall det är särskilt föreskrivet, de
kommuner som inte ingår i en landstingskommun.
Kommunens ansvar
18 §
Varje kommun skall erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem
som bor i en sådan boendeform eller bostad som avses i 20 §
andra stycket och 21 § tredje stycket socialtjänstlagen
(1980:620). Varje kommun skall även i samband med dagverksamhet,
som omfattas av 10 § socialtjänstlagen, erbjuda en god hälso-
och sjukvård åt dem som vistas där.
2 Senaste lydelse 1985:129.
Nuvarande lydelse
Utskottets förslag
En kommun får även i övrigt erbjuda dem som vistas i
kommunen hälso- och sjukvård i hemmet (hemsjukvård).
Landstingskommunen får till en kommun inom landstingskommunen
överlåta skyldigheten att erbjuda sådan vård, som sägs i andra
stycket, om landstingskommunen och kommunen kommer överens om
det samt regeringen medger det.
Kommunens ansvar enligt första och tredje styckena och
kommunens befogenhet enligt andra stycket omfattar inte sådan
hälso- och sjukvård som meddelas av läkare.
19 §
Om en överlåtelse har skett enligt 18 § tredje stycket får
landstingskommunen lämna sådant ekonomiskt bidrag till kommunen
som motiveras av överlåtelsen.
20 §
Kommunen skall planera sin hälso- och sjukvård med
utgångspunkt i befolkningens behov av sådan vård.
Planeringen skall även avse den hälso- och sjukvård som
erbjuds av annan än kommunen och landstingskommunen.
21 §
I planeringen och utvecklingen av hälso- och sjukvården
skall kommunen samverka med samhällsorgan, organisationer och
enskilda.
Nämnder
22 §
Ledningen av den kommunala hälso- och sjukvården utövas av
den eller de nämnder som kommunfullmäktige enligt 4 §
socialtjänstlagen (1980:620) bestämmer.
Nuvarande lydelse
Utskottets förslag
I en kommun som inte ingår i en landstingskommun utövas
ledningen av den hälso- och sjukvård som avses i 18 § första
eller andra stycket i enlighet med 10 eller 11 §.
Personal
23 §
I den kommunala hälso- och sjukvården skall det finnas den
personal som behövs för att meddela god vård.
Om åligganden för hälso- och sjukvårdspersonalen och om
tillsynen över denna personal finns särskilda bestämmelser.
24 §
Inom det verksamhetsområde som kommunen bestämmer skall det
finnas en sjuksköterska som svarar för
1. att det finns sådana rutiner att kontakt tas med läkare
eller annan hälso- och sjukvårdspersonal när en patients
tillstånd fordrar det,
2. att beslut om att delegera ansvar för vårduppgifter är
förenliga med säkerheten för patienterna,
3. att anmälan görs till den nämnd, som har ledningen av
hälso- och sjukvårdsverksamheten, om en patient i samband med
vård eller behandling drabbats av eller utsatts för risk att
drabbas av allvarlig skada eller sjukdom.
Om ett verksamhetsområde i huvudsak omfattar rehabilitering
får en sjukgymnast eller en arbetsterapeut fullgöra uppgifter
som sägs i första stycket.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller även en
kommun, som inte ingår i en landstingskommun, om det i en sådan
hälso- och sjukvårdsverksamhet som sägs i 18 § första eller
andra stycket inte finns någon läkare.
Nuvarande lydelse
Utskottets förslag
25 §
Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om behörighet
till tjänster inom den kommunala hälso- och sjukvården och om
tillsättning. Regeringen får överlåta åt socialstyrelsen att
meddela sådana föreskrifter.
Gemensamma bestämmelser om landstingskommunal och kommunal
hälso- och sjukvård
Vårdavgifter
17 §3
26 §
Av patienterna får tas ut vårdavgifter enligt grunder som
landstingskommunen bestämmer, i den mån inte annat är särskilt
föreskrivet. Patienter som är bosatta inom landstingskommunen
skall därvid behandlas lika.
Av patienterna får tas ut vårdavgifter enligt grunder som
landstingskommunen eller kommunen bestämmer, i den mån
inte annat är särskilt föreskrivet. Patienter som är bosatta
inom landstingskommunen respektive kommunen skall därvid
behandlas lika.
En fordran på vårdavgift preskriberas tre år efter
tillkomsten. I övrigt gäller preskriptionslagen (1981:130) i
fråga om sådana fordringar.
Tillsyn
18 §
27 §
Socialstyrelsen har tillsynen över landstingskommunernas
hälso- och sjukvård. Styrelsen skall därvid följa och stödja
verksamheten. Vid utövandet av sin tillsyn har styrelsen rätt
att företa inspektioner.
Socialstyrelsen har tillsynen över landstingskommunernas och
kommunernas hälso- och sjukvård. Styrelsen skall därvid följa
och stödja verksamheten. Vid utövandet av sin tillsyn har
styrelsen rätt att företa inspektioner.
Ytterligare föreskrifter
19 §
28 §
Regeringen bemyndigas att i fråga om landstingskommunernas
hälso- och sjukvård meddela ytterligare föreskrifter till skydd
för enskilda eller beträffande verksamhetens bedrivande i
övrigt.
Regeringen bemyndigas att i fråga om landstingskommunernas
och kommunernas hälso- och sjukvård meddela ytterligare
föreskrifter till skydd för enskilda eller beträffande
verksamhetens bedrivande i övrigt.
3 Senaste lydelse 1988:1544.
Nuvarande lydelse
Utskottets förslag
Regeringen får överlåta åt socialstyrelsen att meddela
föreskrifter till skydd för enskilda.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992. En kommun och en
landstingskommun kan komma överens om att under år 1991 föra
över till kommunen ansvaret för sådan hälso- och sjukvård som
avses i 18 §. I sådant fall tillämpas de nya bestämmelserna på
verksamheten från och med den dag då ansvaret överförs. Om en
överenskommelse som här avses har träffats, får
landstingskommunen under år 1991 lämna sådant ekonomiskt bidrag
till kommunen som motiveras av överenskommelsen.
Av utskottet framlagt lagförslag
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
Bilaga 12
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1962:381) om allmän
försäkring1
dels att 2 kap. 6 och 10 §§, 10 kap. 3 § och 20 kap. 8 §
skall ha följande lydelse,
dels att det i 2 kap. skall införas en ny paragraf, 12 b
§, och i 3 kap. en ny paragraf, 4 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Utskottets förslag
2 kap.
6 §2
Har en försäkrad med anledning av sjukdom erhållit läkarvård
eller annan sjukvårdande behandling, som avses i 2 eller 5 §,
eller sjukhusvård enligt 4 §, utges ersättning för resekostnader
i samband med vården enligt grunder som regeringen fastställer.
Detsamma gäller resekostnader i samband med
1. tillhandahållande av hjälpmedel åt handikappad,
2. tandvård som avses i 3 §,
3. besök med anledning av sjukdom hos läkare eller sjukgymnast
inom företagshälsovård, för vilken bidrag lämnas efter beslut av
yrkesinspektionen,
4. besök med anledning av sjukdom hos läkare inom
studerandeorganisationernas hälsovård, för vilken statsbidrag
utbetalas av högskolestyrelse, eller
5. konvalescentvård som lämnas i konvalescenthem som har
tagits upp på förteckning som fastställs av regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer.
5. konvalescentvård som lämnas i konvalescenthem som har
tagits upp på förteckning som fastställs av regeringen eller
myndighet som regeringen bestämmer,
6. vistelse vid en sådan vårdinrättning som enligt lagen
(1990:000) om övertagande av vissa sjukhem och andra
vårdinrättningar övertagits av kommunen.
Ersättning för sjuktransporter utges enligt grunder som
regeringen fastställer.
1 Lagen omtryckt 1982:120.
2 Senaste lydelse 1990:161.
Nuvarande lydelse
Utskottets förslag
En allmän försäkringskassa får träffa överenskommelse med en
kommun eller en landstingskommun om gottgörelse för kommunens
kostnader för åtgärder som kan beräknas leda till att kassans
utgifter för resekostnadsersättning minskar. En sådan
överenskommelse skall för att gälla godkännas av
riksförsäkringsverket.
10 §3
Frågor om sjukvårdsersättning prövas i andra fall än som
avses i andra stycket av den allmänna försäkringskassa, hos
vilken den försäkrade är inskriven eller skulle ha varit
inskriven, om han uppfyllt åldersvillkoret i 1 kap. 4 §. Denna
försäkringskassa får dock uppdra åt en annan försäkringskassa
att pröva sådana frågor.
Frågor om sjukvårdsersättning enligt 2, 3 och 5 §§ samt
ersättning enligt 4 § som inte hänför sig till visst
vårdtillfälle prövas av den försäkringskassa inom vars
verksamhetsområde vårdgivaren bedriver sin verksamhet. Detsamma
gäller sjukvårdsersättning i övrigt i de fall där den försäkrade
inte är och inte heller under den förutsättning som sagts i
första stycket skulle ha varit inskriven hos allmän
försäkringskassa.
Frågor om avgift för sjukhusvård enligt 12 och 12 a §§
prövas av den försäkringskassa hos vilken den försäkrade är
inskriven.
Frågor om avgift enligt 12--12 b §§ prövas av den
försäkringskassa hos vilken den försäkrade är inskriven.
12 b §
Från pensionsberättigad som vistas vid en sådan
vårdinrättning som enligt lagen (1990:000) om övertagande av
vissa sjukhem och andra vårdinrättningar övertagits av kommunen
skall avgift tas ut enligt vad som sägs i 12 §.
Försäkringskassan får besluta om befrielse från avgift enligt
vad som sägs i 12 a §.
3 kap.
4 a §
Vad som sägs i 4 § andra och tredje styckena gäller också en
försäkrad som vistas vid en sådan vårdinrättning som enligt
lagen (1990:000) om övertagande av vissa sjukhem och andra
vårdinrättningar övertagits av kommunen.
3 Senaste lydelse 1989:121.
Nuvarande lydelse
Utskottets förslag
10 kap.
3 §4
Därest pensionsberättigad i annat fall än som avses i 2 §
under hel månad är intagen i annan anstalt än sjukhus eller ock
tillfälligt vistas utom anstalten, äger den som driver anstalten
att, i den mån regeringen så förordnar, uppbära så stor del av
den pensionsberättigades å månaden belöpande folkpension, som
svarar mot kostnaderna för vården eller försörjningen på
anstalten, varvid den pensionsberättigade dock skall äga erhålla
visst belopp för sina personliga behov. Vad nu sagts skall äga
motsvarande tillämpning för det fall att den pensionsberättigade
åtnjuter vård eller försörjning mot avgift, som erlägges av
kommun eller landstingskommun.
Första stycket gäller inte i fråga om pensionsberättigad som
1. åtnjuter helinackordering i servicehus för äldre
människor,
1. är helinackorderad i en sådan boendeform som avses i 20 §
andra stycket socialtjänstlagen (1980:620),
2. bor i gruppbostad eller elevhem som avses i lagen
(1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
m.fl., eller
3. skall betala ersättning enligt 34 § första stycket
socialtjänstlagen (1980:620).
3. skall betala ersättning enligt 34 § första stycket
socialtjänstlagen.
20 kap.
8 §5
Den som är försäkrad eller eljest äger rätt till ersättning
enligt denna lag åligger att, i enlighet med de föreskrifter som
meddelas av regeringen eller, efter regeringens bestämmande, av
riksförsäkringsverket, lämna de uppgifter som är av betydelse
för tillämpningen av lagen. Beträffande den som är omyndig eller
har god man eller förvaltare enligt föräldrabalken har
förmyndaren eller, om det kan anses följa av uppdraget, gode
mannen eller förvaltaren skyldighet att lämna uppgifterna.
Den som driver en sjukvårdsinrättning som är att anse som
sjukhus enligt denna lag är skyldig att meddela den allmänna
försäkringskassan när en patient tas in för vård på sjukhuset
och när sjukhusvården upphör. Sådan uppgift skall utan dröjsmål
lämnas till den försäkringskassa där patienten är inskriven.
4 Senaste lydelse 1988:881.
5 Senaste lydelse 1988:1543.
Nuvarande lydelse
Utskottets förslag
Andra stycket äger motsvarande tillämpning på den som driver
en vårdinrättning som enligt lagen (1990:000) om övertagande av
vissa sjukhem och andra vårdinrättningar övertagits av kommunen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992. Har en kommun och
en landstingskommun kommit överens om att under år 1991 föra
över en vårdinrättning till kommunen med stöd av
övergångsbestämmelserna till lagen (1990:000) om övertagande av
vissa sjukhem och andra vårdinrättningar tillämpas de nya
bestämmelserna i 2 kap. 6, 10 och 12 b §§, 3 kap. 4 a § och 20
kap. 8 § från och med den dag övertagandet skedde för dem som
vistas vid vårdinrättningen.
Av utskottet framlagt lagförslag
Förslag till
Lag om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och
sjukvård
Bilaga 13
Härigenom föreskrivs följande
1§ En kommun skall betala ersättning till en landstingskommun
för kostnader för hälso- och sjukvård åt personer som är
kyrkobokförda i kommunen enligt vad som sägs i denna lag.
Vad som i denna lag sägs om landstingskommuner gäller även
kommuner som inte ingår i en landstingskommun.
Somatisk långtidssjukvård
2 § En kommun har betalningsansvar för somatisk
långtidssjukvård som bedrivs av en landstingskommun eller en
enskild vårdgivare.
Betalningsansvaret gäller dock inte för geriatrisk vård.
3 § Kommer inte en landstingskommun och en kommun överens om
annat inträder betalningsansvar som avses i 2 § fem vardagar,
lördagar, midsommarafton, julafton och nyårsafton oräknade,
efter det att landstingskommunen hos kommunen anmält att
personen är inskriven eller skall skrivas in vid
vårdinrättningen. Betalningsansvaret inträder dock tidigast den
dag personen skrivs in vid inrättningen.
4 § Ersättning för somatisk långtidssjukvård vid en
inrättning som tillhör en landstingskommun lämnas antingen med
ett belopp som motsvarar landstingskommunens genomsnittliga
årliga självkostnad för den aktuella vårdformen eller, om
landstingskommunen och samtliga kommuner i landstingskommunen
kommer överens om det, med belopp som svarar mot olika
vårdplatsers kvalitet. Beloppen omräknas årligen med hänsyn till
skatteunderlagets utveckling i landstingskommunen.
Regeringen fastställer de belopp som avses i första stycket.
5 § Ersättning för somatisk långtidssjukvård vid en enskild
vårdinrättning lämnas med det belopp som motsvarar
landstingskommunens kostnader för vården.
Medicinskt färdigbehandlade patienter
[A
6 § En kommun har betalningsansvar för medicinskt
färdigbehandlade patienter vid landstingskommunens enheter för
somatisk akutsjukvård eller geriatrisk vård. Medicinskt
färdigbehandlad är en patient som är intagen på en sådan enhet
men inte längre behöver den medicinska vård som ges vid enheten.
Frågan om en patient är medicinskt färdigbehandlad avgörs av
ansvarig läkare.
7 § Kommer inte en landstingskommun och en kommun överens om
annat inträder betalningsansvar som avses i 6 § dagen efter det
att landstingskommunen anmält hos kommunen att patienten är
medicinskt färdigbehandlad.
Betalningsansvar enligt första stycket inträder dock tidigast
fem vardagar, lördag, midsommarafton, julafton och nyårsafton
oräknade, efter det att landstingskommunen och kommunen inlett
planeringen av patientens fortsatta vård.
För det fall betalningsansvar inte inträder enligt första och
andra styckena inträder betalningsansvaret fem vardagar, lördag,
midsommarafton, julafton och nyårsafton oräknade, efter det att
landstingskommunen hos kommunen anmält att patienten är
medicinskt färdigbehandlad.
8 § Ersättning för vård av medicinskt färdigbehandlade
patienter skall lämnas med ett belopp som motsvarar den
omvårdnad som patienten erhåller på kliniken. Beloppet skall
motsvara genomsnittet i riket och omräknas årligen med hänsyn
till skatteunderlagets utveckling i riket.
Regeringen fastställer årligen det belopp som avses i första
stycket.
Annan sjukvård
9 § En landstingskommun och en kommun kan gemensamt bestämma
att kommunen skall ha betalningsansvar även för sjukhusanknuten
hemsjukvård och psykiatrisk långtidssjukvård med huvudsaklig
omvårdnadsinriktning. Landstingskommunen och kommunen bestämmer
gemensamt de förutsättningar som skall gälla för ett sådant
betalningsansvar.
10 § Har en landstingskommun och en kommun träffat en
överenskommelse som avses i 9 §, får landstingskommunen lämna
sådant ekonomiskt bidrag till kommunen som motiveras av
överenskommelsen.
Särskilda bestämmelser
11 § Sekretess hindrar inte att en landstingskommun till en
kommun lämnar uppgift om namn och folkbokföringsadress
beträffande patienter för vilka kommunen har betalningsansvar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992. En kommun och en
landstingskommun kan komma överens om att kommunen under år 1991
skall åta sig betalningsansvar enligt vad som sägs i denna lag.
I så fall tillämpas den nya lagen i motsvarande del från och med
den dag betalningsansvaret inträder. Om en sådan överenskommelse
har träffats får landstingskommunen under år 1991 lämna sådant
ekonomiskt bidrag till kommunen som motiveras av
överenskommelsen.
Av utskottet framlagt lagförslag
Förslag till
Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Bilaga 14
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 4 § sekretesslagen
(1980:100)1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Utskottets förslag
7 kap.
4 §
Sekretess gäller inom socialtjänsten för uppgift om enskilds
personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften
kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående
lider men. Sekretessen gäller dock inte beslut om
omhändertagande eller beslut om vård utan samtycke.
Inom kommunal familjerådgivning gäller sekretess för uppgift
som enskild har lämnat i förtroende eller som har inhämtats i
samband med rådgivningen.
Med socialtjänst förstås verksamhet enligt lagstiftningen om
socialtjänst och den särskilda lagstiftningen om vård av unga
och av missbrukare utan samtycke samt verksamhet som i annat
fall enligt lag handhas av socialnämnd. Till socialtjänst räknas
också verksamhet hos annan myndighet som innefattar omprövning
av socialnämnds beslut eller särskild tillsyn över nämndens
verksamhet samt verksamhet hos kommunal invandrarbyrå. Med
socialtjänst jämställs ärenden om bistånd åt asylsökande och
andra utlänningar samt ärenden om tillstånd till riksfärdtjänst.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i
högst sjuttio år.
Sekretess enligt första stycket gäller inte anmälan eller
beslut i ärenden om ansvar eller behörighet för personal inom
kommunal hälso- och sjukvård.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992. Har en kommun och
en landstingskommun med stöd av övergångsbestämmelserna till
lagen (1990:000) om ändring i hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763) kommit överens om att under år 1991 föra över
ansvaret för sådan hälso- och sjukvård som avses i den nya 18 §
hälso- och sjukvårdslagen tillämpas den nya bestämmelsen från
och med den dag övertagandet av vårdinrättningen skedde.
1 Lagen omtryckt 1989:713.
Av utskottet framlagt lagförslag
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av
läkemedelskostnader, m.m.
Bilaga 15
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1981:49) om
begränsning av läkemedelskostnader, m.m.
dels att 3 och 10 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det skall införas en ny paragraf, 2 a §, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Utskottets förslag
2 a §
Den som vistas vid en sådan vårdinrättning som enligt
lagen (1990:000) om övertagande av vissa sjukhem och andra
vårdinrättningar övertagits av kommunen har rätt att utan
kostnad erhålla läkemedel.
3 §1
I andra fall än som avses i 2 § skall det fastställda
priset för samtidigt på grund av sjukdom förskrivna och
inköpta läkemedel sättas ned med hela det belopp som överstiger
75 kronor. Om en förskrivning är avsedd att expedieras mer än en
gång, gäller nedsättningen köpesumman vid varje avsett
expeditionstillfälle. Vid beräkning av prisnedsättningen beaktas
inte den avgift som kan ha uttagits för expedition av
telefonförskrivna läkemedel.
I andra fall än som avses i 2 och 2 a §§ skall det
fastställda priset för samtidigt på grund av sjukdom förskrivna
och inköpta läkemedel sättas ned med hela det belopp som
överstiger 75 kronor. Om en förskrivning är avsedd att
expedieras mer än en gång, gäller nedsättningen köpesumman vid
varje avsett expeditionstillfälle. Vid beräkning av
prisnedsättningen beaktas inte den avgift som kan ha uttagits
för expedition av telefonförskrivna läkemedel.
Bestämmelserna i första stycket tillämpas även när
skyddsläkemedel i annat fall än som avses i 2 § andra stycket
förskrivs till havande eller ammande kvinna eller till barn.
Från prisnedsättning enligt denna paragraf kan regeringen
undanta ett visst läkemedel eller en viss grupp av läkemedel som
avses i första stycket.
1 Senaste lydelse 1990:162.
Nuvarande lydelse
Utskottets förslag
10 §
Kostnaden för förmåner enligt denna lag ersätts av den
allmänna försäkringen.
Kostnaden för förmåner enligt denna lag, frånsett förmåner
som avses i 2 a §, ersätts av den allmänna försäkringen.
Kostnaden för förmåner som avses i 2 a § ersätts av
landstingskommunen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992. Har en kommun och
en landstingskommun med stöd av övergångsbestämmelserna till
lagen (1990:000) om övertagande av vissa sjukhem och andra
vårdinrättningar kommit överens om att under år 1991 föra över
en vårdinrättning till kommunen tillämpas de nya bestämmelserna
från och med den dag övertagandet skedde för dem som vistas vid
vårdinrättningen.
Av utskottet framlagt lagförslag
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
Bilaga 16
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 8 § lagen (1976:380) om
arbetsskadeförsäkring1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Utskottets förslag
3 kap.
8 §2
För dag då den försäkrade erhåller sjukhusvård minskas
sjukpenningen med belopp som framgår av 3 kap. 4 § andra stycket
lagen (1962:381) om allmän försäkring.
För dag då den försäkrade erhåller sjukhusvård minskas
sjukpenningen med belopp som framgår av 3 kap. 4 § andra stycket
lagen (1962:381) om allmän försäkring. Motsvarande gäller för
den som vistas vid en sådan vårdinrättning som enligt lagen
(1990:000) om övertagande av vissa sjukhem och andra
vårdinrättningar övertagits av kommunen.
Bestämmelserna i 3 kap. 14 och 15 §§ lagen om allmän
försäkring skall tillämpas även beträffande sjukpenning som
utges från arbetsskadeförsäkringen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992. Har en kommun och
en landstingskommun med stöd av övergångsbestämmelserna till
lagen (1990:000) om övertagande av vissa sjukhem och andra
vårdinrättningar kommit överens om att under år 1991 föra över
en vårdinrättning till kommunen tillämpas den nya bestämmelsen
från och med den dag övertagandet skedde för dem som vistas vid
vårdinrättningen.
1 Lagen omtryckt 1977:264.
2 Senaste lydelse 1990:163.
Av utskottet framlagt lagförslag
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till
smittbärare
Bilaga 17
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1989:225) om ersättning
till smittbärare skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Utskottets förslag
9 §
I fråga om smittbärarpenning tillämpas även följande
föreskrifter i lagen (1962:381) om allmän försäkring, nämligen
2 kap. 11 § första stycket om åtgärder för rehabilitering,
3 kap. 3 § om ersättning när förtidspension utges m.m.,
3 kap. 4 § andra stycket om minskning av ersättning vid
sjukhusvård,
3 kap. 6 § om anmälan av inkomstförhållanden m.m.,
3 kap. 10 § tredje stycket om tid som skall jämställas med
tid för förvärvsarbete,
3 kap. 15 § första stycket a)--d) samt andra och tredje
styckena om ersättning när värnpliktstjänstgöring fullgörs m.m.,
3 kap. 16 § om arbetsgivarinträde,
3 kap. 17 § om indragning eller nedsättning av ersättning.
2 kap. 11 § första stycket om åtgärder för rehabilitering,
3 kap. 3 § om ersättning när förtidspension utges m.m.,
3 kap. 4 § andra stycket och 4 a § om minskning av
ersättning,
3 kap. 6 § om anmälan av inkomstförhållanden m.m.,
3 kap. 10 § tredje stycket om tid som skall jämställas med
tid för förvärvsarbete,
3 kap. 15 § första stycket a)--d) samt andra och tredje
styckena om ersättning när värnpliktstjänstgöring fullgörs m.m.,
3 kap. 16 § om arbetsgivarinträde,
3 kap. 17 § om indragning eller nedsättning av ersättning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992. Har en kommun och
en landstingskommun med stöd av övergångsbestämmelserna till
lagen (1990:000) om övertagande av vissa sjukhem och andra
vårdinrättningar kommit överens om att under år 1991 föra över
en vårdinrättning till kommunen tillämpas den nya bestämmelsen
från och med den dag övertagandet skedde för dem som vistas vid
vårdinrättningen.
Konstitutionsutskottets yttrande
1990/91:KU3y
Bilaga 18
Ansvaret för service och vård till äldre och handikappade m.m.
(prop. 1990/91:14 jämte motioner)
Till socialutskottet
Socialutskottet har berett konstitutionsutskottet tillfälle
att avge yttrande över proposition 1990/91:14 om ansvaret för
service och vård till äldre och handikappade m.m. samt de 15
motioner som väckts med anledning av propositionen. I remissen
uppmärksammas konstitutionsutskottet särskilt på frågan om
yttrande av lagrådet bör inhämtas över förslaget till lag om
ändring i sekretesslagen (1980:100).
Propositionen
I propositionen, som bl.a. bygger på äldredelegationens
rapport (Ds 1989:27) Ansvaret för äldreomsorgen, föreslås i
korthet följande. Kommunerna ges ett samlat ansvar för långvarig
service och vård av äldre och handikappade. Kommunernas ansvar
för långvarig vård till äldre och handikappade föreslås
utvidgat. Hälso- och sjukvårdslagen skall reglera kommunernas
skyldighet att erbjuda god hälso- och sjukvård. Vidare införs en
lagstadgad rätt för kommunerna att från landstingen överta
sjukhem och andra somatiska långvårdsinrättningar. Kommunerna
ges även ett kostnadsansvar för sådan somatisk långtidssjukvård
som man inte har verksamhetsansvar för. Försöksverksamhet med
kommunalt huvudmannaskap för primärvården avses genomföras.
Ledningen av den kommunala hälso- och sjukvården skall utövas
av socialnämnden. Socialtjänstens bestämmelser om sociala
distriktsnämnder, lokalorganslagen och lagen om
försöksverksamhet med en friare kommunal nämndorganisation kan
tillämpas även för den kommunala hälso- och sjukvården.
Bestämmelser härom föreslås intagna i hälso- och sjukvårdslagen.
Bland övriga lagförslag märks bl.a. en ändring i sekretesslagen.
Förslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1992. De
lagregler som behövs för den ekonomiska regleringen av reformen
sker i en proposition som aviserats till våren 1991.
Innehållsförteckning
Sammanfattning1
Propositionen6
Motioner7
Motioner väckta med anledning av propositionen7
Motioner väckta under allmänna motionstiden 199010
Motioner överflyttade från socialförsäkringsutskottet11
Allmän bakgrund11
Riksdagens uttalanden om riktlinjer för 1990-talets
äldreomsorg12
Propositionens förslag i huvuddrag14
Reformens allmänna inriktning16
Motioner16
Utskottets bedömning20
Huvudmannaskapet för särskilda boendeformer för service och
omvårdnad för äldre m.m.23
Nuvarande bestämmelser23
Propositionen23
Motioner24
Utskottets bedömning24
Överföring av vissa sjukhem och andra vårdinrättningar26
Propositionen26
Motioner27
Utskottets bedömning28
Utveckling av boendeformer29
Bakgrund29
Motioner30
Utskottets bedömning31
Boendestandarden vid lokala sjukhem och andra
vårdinrättningar32
Propositionen32
Motion32
Utskottets bedömning32
Kommunal hälso- och sjukvård33
Skyldigheten att bedriva sjukvård vid särskilda
boendeformer/bostäder och befogenheten att bedriva annan
sjukvård33
Propositionen33
Utskottets bedömning34
Planeringen av hälso- och sjukvården36
Gällande bestämmelser36
Propositionen36
Utskottets bedömning37
Den kommunala nämndorganisationen37
Bakgrund37
Propositionen39
Motioner40
Konstitutionsutskottets yttrande41
Socialutskottets bedömning42
Personalen inom den kommunala hälso- och sjukvården m.m.45
Propositionen45
Motioner46
Utskottets bedömning47
Tekniska hjälpmedel49
Nuvarande ansvarsförhållanden och uppgiftsfördelning49
Propositionen50
Motioner52
Utskottets bedömning53
Avgifter m.m.53
Gällande bestämmelser53
Hälso- och sjukvårdslagen m.m.53
Socialtjänstlagen55
Propositionen55
Socialförsäkringsutskottets yttrande56
Motion59
Socialutskottets bedömning59
Sekretessen inom den kommunala hälso- och sjukvården61
Propositionen61
Motion62
Konstitutionsutskottets yttrande62
Socialutskottets bedömning64
Förtroendenämnder inom den kommunala hälso- och sjukvården65
Kommunalt betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård65
Äldredelegationen65
Propositionen66
Motion68
Bakgrund beträffande de medicinskt färdigbehandlade inom
somatisk korttidssjukvård69
Utskottets utfrågning69
Utskottets bedömning70
Primärkommunalt ansvar för primärvården74
Gällande bestämmelser74
Propositionen75
Motioner76
Utskottets bedömning76
Riktlinjer för den ekonomiska regleringen77
Propositionen77
Motioner80
Utskottets bedömning81
Ett utökat statligt stöd84
Propositionen84
Lånebestämmelser och statsbidrag till gruppboende84
Propositionen84
Motioner85
Bostadsutskottets yttrande87
Medel till personalutveckling och till omstrukturering inom
service och vård89
Propositionen89
Motioner89
Utskottets bedömning89
Viss ändring i omsorgslagstiftningen93
Övrigt94
Hanteringen av äldreomsorgsfrågorna94
Äldre invandrare94
Statlig lånegaranti m.m.95
Den kommunala hälso- och sjukvården och patientens rätt att
välja läkare96
Hemställan96
Reservationer101
Särskilda yttranden112
Bilaga 1--8 Propositionens lagförslag114
Bilaga 9--17 Utskottets lagförslag130
Bilaga 18 Yttrande från KU151
Bilaga 19 Yttrande från SfU157
Bilaga 20 Yttrande från BoU163