I betänkandet behandlas 136 motionsyrkanden från 1990 års
allmänna motionstid som gäller hälso- och sjukvården.
Utskottet behandlar bl.a. ett antal motioner (s, fp, c, v) som
tar upp behovet av åtgärder för att förebygga aborter.
Utskottet framhåller att det abortförebyggande arbetet måste
bedrivas aktivt och att kommuner och landsting noga måste
analysera behovet av åtgärder för att åstadkomma en minskning av
aborterna och avsätta resurser för detta arbete. Utskottet
betonar att ungdomarna är en mycket viktig grupp att nå i det
abortförebyggande arbetet. De särskilda ungdomsmottagningar som
finns i kommuner och landsting har enligt utskottet en viktig
roll när det gäller att nå ungdomarna. Utskottet hänvisar till
det handlingsprogram för att förebygga aborter som utarbetats av
socialstyrelsen. Utskottet anser det angeläget att detta
handlingsprogram med dess omfattande förslag till insatser
verkligen kan föras ut i praktiskt arbete i landstingen.
Utskottet förutsätter att regeringen snabbt prövar de förslag i
socialstyrelsens handlingsprogram som förutsätter regeringens
medverkan. Vad utskottet anfört föreslås riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
Ett stort antal motionsyrkanden (s, m, c, v) tar upp etiska
aspekter på fosterdiagnostik m.m. Utskottet konstaterar att
flera av de frågor som tas upp i motionerna varit föremål för
utredningar. Utskottet delar grundsynen att den medicinska
utvecklingen inte får leda till etiskt oacceptabla konsekvenser.
I flera motioner efterlyses åtgärder för att förhindra att
kvinnor som fått kunskap om det väntade barnets kön enbart på
denna grund begär abort. Motionärerna efterlyser åtgärder för
att förhindra att kvinnorna under graviditeten får information
om barnets kön. Utskottet anser det angeläget att regeringen
skyndsamt överväger denna fråga och övriga frågor som berörs i
motionerna och föreslår ett tillkännagivande om detta till
regeringen.
Ytterligare ett stort antal motioner (s, fp, c, v, mp) tar upp
frågor om läkemedelsberoende. Utskottet efterlyser åtgärder
såväl från regeringen som landstingen, kommunerna och andra
berörda myndigheter när det gäller förskrivning m.m. av
beroendeframkallande läkemedel, framför allt de s.k.
bensodiazepinerna. Utskottet efterlyser också åtgärder för att
förbättra vården för dem som hamnat i ett läkemedelsberoende
eller -missbruk. Utskottet anser det angeläget att en ny
läkemedelslagstiftning kommer till stånd. Arbetet med en
proposition i ämnet måste därför bedrivas aktivt i
regeringskansliet. Åtgärderna när det gäller läkemedelsberoende
är emellertid enligt utskottet så angelägna att en ny
lagstiftning inte bör avvaktas. Åtgärder kan enligt utskottet
också mycket väl vidtas inom ramen för gällande lagstiftning.
Vad utskottet anfört föreslås riksdagen ge regeringen till
känna.
Med anledning av motioner (m, fp, c) om avskaffande av kravet
i patientjournallagen att alla anteckningar i
patientjournaler skall signeras erinrar utskottet om att det vid
upprepade tillfällen gett sin syn på vad som bör gälla i fråga
om signering av patientjournaler. Utskottet anser ändå att det
kan finnas skäl att tillmötesgå önskemålen om att se över
signeringsfrågan och utarbeta alternativ till de nu gällande
kraven. Landstingsförbundet har också i en skrivelse i ärendet
hemställt om en översyn av bestämmelserna. Vad utskottet anfört
i denna del föreslås riksdagen ge regeringen till känna.
Övriga motioner avstyrks. 36 reservationer och 2 särskilda
yttranden har fogats till betänkandet. Av innehållsförteckningen
på betänkandets sista sida framgår hur reservationerna och de
särskilda yttrandena fördelar sig på olika frågor och partier.
Motioner
1989/90:So24 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om aktiva insatser för att bekämpa
läkemedelsberoendet,
6. att riksdagen hos regeringen begär att den efterfrågade
översynen av sekretesslagen snarast presenteras för riksdagen.
1989/90:So25 av Gullan Lindblad och Birger Hagård (båda m)
vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
övriga av socialstyrelsen och LEK-utredningen ställda förslag
omgående skall genomföras.
1989/90:So30 av Bertil Persson m.fl. (m) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utveckling av ny medicinsk teknologi.
Motiveringen återfinns i motion Ub39.
1989/90:So212 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om registrering av kroppsskador.
1989/90:So306 av Stina Gustavsson (c) vari yrkas
1. att riksdagen anlägger samma syn på narkotikaklassade
bensodiazepiner som vad gäller begränsning av alkohol,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om information till läkare,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kontakter mellan olika behandlingsgivare.
1989/90:So320 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får
i uppdrag att utarbeta program för hur hälso- och sjukvården
skall möta misshandlade kvinnor och misstänkta fall av våld mot
kvinnor.
1989/90:So405 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att
undersöka efter vilka principer små barn får smärtbehandling i
landet.
1989/90:So406 av Gullan Lindblad (m) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag till klara ansvarsregler för en
persons identifiering, om vederbörande införs till sjukhus utan
att kunna redogöra för sin identitet.
1989/90:So407 av Iréne Vestlund m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utvärdering av konsekvenserna av 37 §
sjukvårdslagen.
1989/90:So410 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
amalgam bör förbjudas som tandfyllningsmaterial,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
en avvecklingstid för amalgam bör fastställas till maximalt tre
år,
5. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får
i uppdrag att skärpa de allmänna råden till tandläkarna så att
alla tandläkare informerar alla patienter om de alternativ som
finns för tandbehandling.
1989/90:So412 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen påverkar
landstingen så att dessa inrättar smärtkliniker i varje
landsting och att personalen får den utbildning och
vidareutbildning som denna verksamhet kräver.
1989/90:So413 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
kvinnor yngre än 55 år bör få undervisning i självundersökning
av brösten samt snabb och god tillgång till mammografi och
cellprovning om så önskas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
massundersökning av kvinnor över 55 år skall fortsätta,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
andra undersökningsmetoder såsom light-scanning och palpologiska
undersökningar skall tillämpas.
1989/90:So414 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder beträffande röstförsämring hos
barn.
1989/90:So415 av Bengt Hurtig (vpk) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär en sådan ändring i hälsoskyddslagen att
överträdelser av tomgångsförbud lättare kan beivras.
1989/90:So416 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
amalgam skall förbjudas som tandlagningsmedel.
1989/90:So417 av Gunnar Thollander m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en översyn av det nationella
cancerregistrets ställning och uppdrag.
1989/90:So418 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om fortbildningsinsatser för flyktingar med
utländska vårdexamina.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sf610.
1989/90:So419 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en analys av vården av
patienter med ätsjukdomar,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag mot bakgrund av
vad i motionen anförts.
1989/90:So420 av Mona Saint Cyr (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna att en offentlig
utredning bör tillsättas med uppgift att kartlägga sambandet
mellan produktionseffekter och kostvanor.
1989/90:So423 av Ingbritt Irhammar och Stina Gustavsson (båda
c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att
socialstyrelsen får i uppdrag att framställa ett donatorkort som
bör utplaceras på lämpliga platser i samhället i enlighet med
vad som anförts i motionen.
1989/90:So427 av Leif Olsson och Kenth Skårvik (båda fp) vari
yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om behovet
av ytterligare en vårdenhet i barnreumatologi.
1989/90:So428 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär att utredningen Förlossningsvårdens
organisation på 90-talet alternativt socialstyrelsen får
ytterligare direktiv att se över möjligheterna till
hemförlossningar både inom den offentliga sjukvårdens ram och
utom.
1989/90:So433 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt
(båda s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om behovet av insatser för att
förebygga missbruk av sömnmedel och lugnande mediciner.
1989/90:So435 av Sigge Godin m.fl. (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om samverkan mellan privatpraktiserande
tandläkare och institutioner.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sf258.
1989/90:So436 av Rosa Östh m.fl. (c) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts angående ungdomsmottagningar.
1989/90:So437 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande
av en medicinalstyrelse i enlighet med vad i motionen anförts.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sf259.
1989/90:So439 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts rörande en ny arbetsorganisation inom
tandvården med inriktning på mera förebyggande arbete.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sf263.
1989/90:So442 av Gudrun Schyman m.fl. (vpk) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av åtgärder mot läkemedelsberoende.
1989/90:So443 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder för att förbättra
omhändertagandet av patienterna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om betydelsen av fritt läkarval,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om de förebyggande insatsernas roll i
sjukvårdsarbetet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
behovet av satsningar på personalfrämjande åtgärder för
sjukvårdspersonal,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder för att förbättra en god
försörjning av sjukvårdspersonal,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om etik i vården.
1989/90:So444 av Margó Ingvardsson (vpk) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen skall utreda
förutsättningarna för allmänna hälsokontroller för tidig
upptäckt av sköldkörtelsjukdom hos kvinnor över 50 år.
1989/90:So445 av Torgny Larsson (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av en översyn av gällande abortlagstiftning vad
gäller s.k. sena aborter efter artonde havandeskapsveckan.
1989/90:So446 av Birger Rosqvist m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för att förhindra narkotikamissbruk
genom skärpt kontroll vid receptutskrivning av narkotiska
preparat.
1989/90:So448 av Margareta Winberg (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ändring av receptförskrivning av p-piller.
1989/90:So449 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas
3. att riksdagen beslutar att bidrag ur de sammanhållna
länsanslagen för regionalpolitiska ändamål skall kunna användas
för att understödja etablering i glesbygd,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till skyndsam
översyn av stadgan för enskilda vårdhem m.m. i syfte att ge dem
möjlighet att ta emot samma patientgrupper som landstingens
vårdhem,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
återinrättande av en medicinalstyrelse,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av att återinföra en
länsläkarorganisation.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sf276.
1989/90:So450 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas att
riksdagen beslutar att ortopedisk medicin skall inrättas som
självständig medicinsk specialitet.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ub571.
1989/90:So452 av Margareta Winberg och Ingegerd Sahlström
(båda s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om behovet av ändring i hälso-
och sjukvårdslagen för att undvika abort på grund av "fel" kön.
1989/90:So453 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inrättande av ett forskningscentrum i
reproduktionsepidemiologi.
1989/90:So457 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för att underlätta rekryteringen av
läkare till bristområden.
1989/90:So459 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om inrättandet av ett folkhälsoinstitut och
dess uppgifter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kostinformation,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder beträffande aborter och sexuellt
överförbara sjukdomar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ungdomsmottagningar,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder för att förebygga olycksfall,
andra skador och självmord,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om sex- och samlevnadsundervisningen i
skolan,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om särskilda insatser kring hälsa och
hälsoupplysning för invandrare.
1989/90:So460 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
förbud mot kvicksilver som konserveringsmedel.
1989/90:So461 av Anita Stenberg och Ragnhild Pohanka (båda mp)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna att medel bör anslås till en kampanj för att öka intresset
för att bli blodgivare under den militära grundutbildningen och
under repetitionsövningarna.
1989/90:So462 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas att
riksdagen beslutar hos regeringen begära initiativ för en etisk
debatt om val- och urvalsfrågor i sjukvården enligt vad som
anförts i motionen.
1989/90:So463 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inriktningen av lagstiftningen vad gäller
etiska frågor till följd av den medicinsk-etiska utvecklingen.
1989/90:So464 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en skärpning av tidsgränserna för abort.
1989/90:So465 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om aktiv dödshjälp vid samtycke.
1989/90:So467 av Marianne Andersson och Ingbritt Irhammar
(båda c) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vikten av information om foglossning och program för att
förebygga och åtgärda svåra ländryggsbesvär i samband med
graviditet.
1989/90:So471 av Maj Britt Theorin m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande
av ett kvinnomedicinskt informationscentrum.
1989/90:So475 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en förändring och utökning av
den odontologiska specialistutbildningen.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sf299.
1989/90:So476 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (båda mp)
vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att utbildningstjänster i
ortopedisk medicin inrättas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att läkare med utbildning i ortopedisk
medicin erhåller specialistkompetens,
3. att riksdagen beslutar att en statlig vidareutbildning för
sjukgymnaster i ortopedisk medicin inrättas.
1989/90:So479 av Marianne Jönsson och Agne Hansson (båda c)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär åtgärder för en
utökad dimensionering av läkarutbildningen.
1989/90:So481 av Kjell Ericsson och Jan Hyttring (båda c) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en utökning av läkarutbildningen och
rekryteringsbefrämjande åtgärder för läkare till landsorten.
1989/90:So484 av Sten Andersson i Malmö och Wiggo Komstedt
(båda m) vari yrkas att riksdagen begär att regeringen utreder
på vilket sätt en läkare skall vara bunden av en patients
dokumenterade viljeyttring att avstå från livsuppehållande
insatser.
1989/90:So486 av Sten Andersson i Malmö och Wiggo Komstedt
(båda m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en
utredning gällande möjliga villkor för eutanasi inom sjukvården.
1989/90:So487 av Stina Gustavsson och Ingbritt Irhammar (båda
c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till en
förändring av patientjournallagen i enlighet med vad i motionen
anförts.
1989/90:So496 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag att
avskaffa R-listan inom sjukvården.
1989/90:So498 av Per Stenmarck och Rune Rydén (båda m) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om hälsopass.
1989/90:So500 av Birgitta Hambraeus (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om införande av "hälsopass".
1989/90:So502 av Rosa Östh och Agne Hansson (båda c) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär åtgärder för en ändring
i patientjournallagen i enlighet med vad i motionen anförts.
1989/90:So503 av Lena Öhrsvik och Ulla Johansson (båda s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av ökade insatser för personer med
epilepsi.
1989/90:So504 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
förebyggande åtgärder när det gäller hörselskador samt behovet
av beredskap för ökat vårdbehov.
1989/90:So505 av Anita Stenberg och Anna Horn af Rantzien
(båda mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att landstingen bör värna om de små
förlossningsenheterna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att vårdplatserna bör finnas inom rimligt
avstånd var man än bor i landet.
1989/90:So507 av Karin Israelsson m.fl. (c, m, fp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett
tidsbegränsat statligt bidrag inom givna budgetramar till
enskilda sjukhem för svårt sjuka,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av
upphandlingsregler och efter vårdtyngd anpassade vårddagstaxor
för enskilda sjukhem.
1989/90:So511 av Per Gahrton (mp) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär åtgärder för att genom skärpt legitimationskrav
för uthämtning av receptbelagda läkemedel på apotek förhindra
ökat läkemedelsmissbruk.
1989/90:So512 av Per Gahrton och Anita Stenberg (båda mp) vari
yrkas
1. att riksdagen beslutar hos regeringen begära tillsättande
av en cancerutredning med uppgift att lägga fram konkreta
förslag för hur den prognostiserade cancerexplosionen skall
kunna hejdas och vändas till en nedgång i cancerfrekvensen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att en sådan ny cancerutredning skall
innehålla ett betydande inslag av företrädare för det s.k.
allmänmiljöperspektivet beträffande cancerorsaker.
1989/90:So513 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Barbro Westerholm
(båda fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om abortförebyggande åtgärder,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om alternativa rådgivningsbyråer.
1989/90:So514 av Torgny Larsson (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om regler för omhändertagande av aborterade foster.
1989/90:So516 av Leif Olsson och Kenth Skårvik (båda fp) vari
yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vikten av att hos socialstyrelsen uttala
behovet av att undervisa läkare och övrig berörd personal om
primär fibromyalgi,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vikten av att utreda förutsättningarna för
en organisation med reumatologkonsulter inom primärvården.
1989/90:So517 av Barbro Westerholm m.fl. (fp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utbildning och information om
läkemedelsberoende till olika grupper i samhället,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om återföring av förskrivningsdata till
läkarkåren,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behov av husläkare,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vård och behandling av läkemedelsberoende.
1989/90:So518 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur den
genetiska informationen skall hanteras i samband med
fosterdiagnostik etc. i enlighet med motionen.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Jo617.
1989/90:So519 av Margareta Israelsson och Berit Oscarsson
(båda s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om rätten att få veta fosters
kön.
1989/90:So522 av Marianne Andersson i Vårgårda och Jan
Hyttring (båda c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om redovisning av
utvecklingen t.o.m. 1989 av användningen av olika dentala
material samt framtagning av biverkningsrapporter och
redovisning av hållbarhets- och biverkningsstudier.
1989/90:So527 av Gullan Lindblad (m) vari yrkas att riksdagen
beslutar att göra en sådan ändring i sekretesslagen att en abort
efter fosterdiagnostik på grund av att fostret har oönskat kön
omöjliggörs.
1989/90:So528 av Görel Thurdin och Marianne Andersson i
Vårgårda (båda c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär
förslag om särskilda medel till stöd för dem som på grund av
bristfälliga regler inte får ersättning från
patientförsäkringen.
1989/90:So529 av Hans Nyhage (m) vari yrkas att riksdagen
beslutar att kravet på signering av anteckningar i
patientjournalerna skall avskaffas i enlighet med vad som anges
i motionen.
1989/90:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av
ett husläkarsystem enligt de riktlinjer som framförs i motionen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utbildningsinsatser för att trygga
tillgången på allmänläkare,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att hindra nedläggningen av enskilda sjuk-
och vårdhem,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om personalutveckling inom hälso- och
sjukvården,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av förbättrad eftervård av
bröstcanceropererade kvinnor,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att mammografiutbyggnaden inte
eftersätts,
12. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen
får i uppdrag att ge förslag till den framtida epilepsivården,
16. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
förändringar i patientjournallagen i enlighet med vad som
anförts i motionen.
1989/90:So532 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kvinnans rätt att bestämma om hon vill
genomgå fosterdiagnostik och göra en selektiv abort,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om möjligheten att utelämna uppgifter om kön
vid fosterdiagnostik,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förbud mot
allmänna undersökningar med fosterdiagnostik,
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till reglering
av hur aborterade foster får användas i forskningen där
information till kvinnan och hennes medgivande slås fast.
1989/90:So533 av Anita Stenberg och Marianne Samuelsson (båda
mp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att öka satsningarna på
hälsoupplysning i enlighet med motionens syfte,
2. att riksdagen beslutar att de patienter som vill ha en
alternativ behandlingsform under vissa villkor skall kunna få
denna på samma villkor som övrig vård,
3. att riksdagen beslutar att en representant för alternativ
vård skall ingå i socialstyrelsen.
1989/90:So534 av Kenth Skårvik och Leif Olsson (båda fp) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av läkare och sjukgymnaster med
högre examen i ortopedisk medicin,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av stödjande åtgärder på
handikappsidan.
1989/90:So535 av Karin Israelsson och Marianne Jönsson (båda
c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utbildnings- och informationsinsatser för
att sänka förskrivningen av sömnmedel och lugnande preparat,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förskrivning av lugnande medel och
sömnmedel,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förändringar i tillsynslagen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om narkotikaklassificeringen av sömnmedel och
lugnande medel,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vård och behandling av läkemedelsberoende.
1989/90:So537 av Marianne Andersson i Vårgårda och Jan
Hyttring (båda c) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar om förbud mot amalgam fr.o.m. 1992,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om inrättande av hänvisningsläkare,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tandläkar- och läkarutbildningen.
1989/90:So541 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kostnadsfria preventivmedel och
preventivmedelsrådgivning,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett
specialdestinerat statsbidrag för att trygga utbyggnaden av
preventivmedelsrådgivningen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ungdomsmottagningarnas betydelse och
nödvändiga utbyggnad,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att 30 milj.kr. bör anslås från Allmänna
arvsfonden för att stimulera utbyggnaden och utvecklingen av
ungdomsmottagningar.
Motion överflyttad från konstitutionsutskottet
1989/90:K413 av Ingrid Sundberg (m) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag i syfte att sekretessbelägga
uppgift om det blivande barnets kön.
Utskottet
Inledande synpunkter
Utskottet behandlar i detta betänkande ett stort antal
motioner om olika hälso- och sjukvårdsfrågor. Dessa motioner
utgör huvudparten av de motioner som väcktes om hälso- och
sjukvård under allmänna motionstiden 1990. Tidigare i år har
utskottet endast behandlat motioner som haft direkt anknytning
till någon proposition från regeringen. De nu aktuella
motionerna tar upp frågor med mycket skiftande innehåll.
Utskottet vill inledningsvis peka på ett par förhållanden av
betydelse för flera av motionsyrkandena.
De senaste decennierna har inneburit att resurserna för hälso-
och sjukvården i Sverige kraftigt förstärkts. Under de senaste
åren har emellertid den ekonomiska tillväxten på detta område
avtagit och, mätt i andel av bruttonationalprodukten, t.o.m.
minskat något. En intensiv och nödvändig debatt har uppkommit om
vilka krav och förväntningar som kan och bör ställas på hälso-
och sjukvården, vilka prioriteringar som bör göras och på vilket
sätt i övrigt samhället skall möta en framtida utveckling som
med största sannolikhet inte kommer att medföra en lika snabb
tillväxt som tidigare.
Inom landstingen pågår i dag ett mycket omfattande
förändringsarbete för att kunna möta de krav som framtiden
medför. I alla landsting pågår arbete för att öka produktivitet
och effektivitet. Landstingen försöker förbättra
ekonomistyrningen, organisationen och vården. De prövar bl.a.
kooperativ och entreprenader. På olika sätt försöker man
förbättra tillgängligheten och kontinuiteten i vården för
sjukvårdens konsumenter, patienterna. Valfrihet har därvid
blivit ett honnörsord. För att möta arbetskraftsbristen arbetar
landstingen även med att förändra bl.a. arbetstiderna i vården.
De prövar flextid och individuella arbetstider. Det pågår också
ett arbete med att förbättra de anställdas arbetsmiljö.
Landstingsförbundet har i en nyligen publicerad skrift,
Landsting i förändring -- Några exempel, redovisat exempel på
det förändringsarbete som pågår. I sammanhanget bör också nämnas
att Landstingsförbundet beslutat att i samarbete med
socialdepartementet och socialstyrelsen göra en översyn av ett
antal för den svenska hälso- och sjukvården grundläggande
frågor. Projektet har fått namnet VÄGVAL. Syftet med översynen
är att den skall ge underlag för en positiv utveckling av hälso-
och sjukvården med hänsyn tagen till de samhällsekonomiska
begränsningarna. Projektet skall belysa konsekvenserna av skilda
vägval. Ett samlat material skall presenteras vid
Landstingsförbundets kongress 1991.
Att sjukvårdshuvudmännen försöker förbättra organisationen och
verksamhetsformerna är dock inte något nytt. Möjligen har takten
i förnyelsearbetet drivits upp. Målet för förändringsarbetet
ligger ännu långt fram i tiden. Resultaten av arbetet kan komma
att få betydelse för bedömningen av många av de frågor som tas
upp i motionerna och som behandlas i betänkandet.
Ett flertal motioner tar upp etiska aspekter på hälso- och
sjukvård. Utskottet har i flera sammanhang tidigare framhållit
att det är viktigt att få till stånd en debatt och därmed också
öka medvetenheten om de etiska frågor som den snabba
utvecklingen på det medicinska området ger upphov till.
Utskottet tog för ett antal år sedan ett initiativ som ledde
till skapandet av rådet för medicinsk-etiska frågor. Detta råd
är i dag ett värdefullt forum där bl.a. politiker, olika
företrädare för sjukvården, forskare och teologer kan samråda i
medicinsk-etiska frågor och söka formulera gemensamma
grundläggande uppfattningar i sådana frågor. Utvecklingen kommer
med stor sannolikhet att ställa krav på en ökad debatt om de
etiska värderingarna. Utskottet avser för sin del att ägna
särskild uppmärksamhet åt dessa frågor.
Vissa övergripande frågor inom hälso- och sjukvården
Att välja läkare
Motion 1988/89:So443 av Olof Johansson m.fl. (c) tar upp
frågan om ett fritt läkarval. Motionärerna anser att en vård på
patientens villkor innebär en rätt att fritt välja läkare och
begär ett tillkännagivande om detta till regeringen (yrkande
2).
I motion 1989/90:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om
införande av ett husläkarsystem enligt de riktlinjer som
framförs i motionen (yrkande 5). Under rubriken Förstärk
primärvården anför motionärerna bl.a. att alla människor måste
ha möjlighet att välja den läkare med vilken de kan ha varaktiga
kontakter, en s.k. husläkare. Inte minst vid behandlingen av
kroniska sjukdomar och psykosomatiska problem anses detta vara
av stor betydelse. Det bör enligt motionärerna även finnas
möjlighet att välja en specialistläkare till sin husläkare.
Principen om det fria läkarvalet förutsätter, anförs det också i
motionen, att det vid sidan av den offentliga sjukvården finns
privatpraktiserande läkare.
Frågan om ett friare läkarval har behandlats av utskottet vid
ett flertal tillfällen. I betänkandet SoU 1984/85:28 om
utvecklingslinjer för hälso- och sjukvården behandlade utskottet
ett motionsyrkande som gällde valfrihet i läkarval men även
frågor om kontinuitet i vården, vård på lika villkor m.m.
Utskottet framhöll därvid bl.a. den stora betydelsen av hembesök
i primärvården och det utvecklingsarbete som inriktas mot att
skapa kontinuitet i kontakterna mellan vårdgivare och den
enskilda patienten. Även samverkan mellan primärvård och andra
vårdgivare framhölls. Med hänvisning även till uttalanden i den
då behandlade propositionen om utvecklingslinjer för hälso- och
sjukvården m.m. ansåg utskottet att motionen inte borde
föranleda någon riksdagens åtgärd.
I betänkandet SoU 1987/88:27 (s. 7 f.) behandlade
utskottet ett motionsyrkande (fp) om införandet av ett
husläkarsystem. Utskottet erinrade om det tidigare uttalandet
och underströk på nytt vikten av utvecklingsarbete som syftar
till att förbättra kontinuiteten i kontakterna mellan å ena
sidan läkare och annan vårdpersonal och å andra sidan den
enskilda patienten. Utskottet var dock inte berett att förorda
ett husläkarsystem enligt fp:s modell utan avstyrkte det då
aktuella motionsyrkandet. (Reservation fp)
I betänkandet 1988/89:SoU15 (s. 11 ff.) konstaterade
utskottet att det för hälso- och sjukvården gäller en rad olika
krav, där både respekten för patientens självbestämmande och
kraven på kontinuitet är väsentliga krav. Utskottet betonade att
inte något av dessa krav på hälso- och sjukvården får försummas
och att avvägningar måste göras när olika krav kommer i konflikt
med varandra. När det gällde frågor om självbestämmande och
särskilt möjligheterna att välja läkare hänvisade utskottet till
den utveckling som pågår inom landstingen i riktning mot att
låta invånarna välja den vårdcentral och/eller sjukhus som de
önskar. Utskottet framhöll att patienterna måste få kännedom om
den möjlighet de har att välja t.ex. vårdcentral. Utskottet
ansåg det inte nödvändigt med någon åtgärd från riksdagens sida
vad gällde ett då aktuellt motionsyrkande (c) om fritt läkarval.
(Reservation c)
Vad gällde ett fp-yrkande om införande av husläkarsystem
vidhöll utskottet sin tidigare inställning att inte förorda
införandet av ett sådant system. (Reservation fp)
Riksdagen beslutade i maj 1990 om införandet av ett samlat
ledningsansvar inom hälso- och sjukvården (prop. 1989/90:81,
SoU24, rskr. 313). Beslutet innebär att det inom hälso- och
sjukvården vid sådana enheter där patientsäkerheten kräver det
införs ett samlat ledningsansvar för en läkare med
specialistkompetens och insikter i administrativa och ekonomiska
frågor (chefsöverläkaren). I regeringens förslag ingick även att
det vid de enheter inom hälso- och sjukvården som leds av en
chefsöverläkare för varje patient skall finnas en ansvarig
läkare. Denne, som skall vara legitimerad, benämns
patientansvarig läkare. Reformen träder i kraft den 1 juli 1991.
En av huvudtankarna bakom förslaget att införa en
patientansvarig läkare har varit just kontinuiteten i vården men
har också motiverats av att ansvaret för patienterna behöver bli
mera entydigt än vad som är fallet i dag. I propositionen
anfördes att skyldigheten att utse patientansvarig läkare tills
vidare borde begränsas till enheter som förestås av en
chefsöverläkare, men om verksamheten med patientansvariga läkare
faller väl ut skulle det senare kunna bli aktuellt med en
utvidgning också till andra enheter.
Utskottet (1989/90:SoU24 s. 27 f.) såg positivt på
förslaget att det för varje patient skall utses en särskild
patientansvarig legitimerad läkare. Utskottet erinrade om hälso-
och sjukvårdslagens bestämmelser om att hälso- och sjukvården
skall främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och
sjukvårdspersonalen. Utskottet erinrade också om att utskottet i
olika sammanhang framhållit att kontinuiteten i vården måste
förstärkas. Förslaget om en patientansvarig läkare ansåg man
främja kontinuiteten, och man ansåg det också kunna stärka
patienternas ställning i vården. Det ansågs kunna bli särskilt
värdefullt för patienter med långa vårdtider eller ofta
återkommande behov och för handikappade. Utskottet hade ingen
erinran mot att man inledningsvis skulle begränsa skyldigheten
att utse patientansvarig läkare till de enheter som leds av
chefsöverläkare men framhöll betydelsen av att vården
organiseras så att all personal får kontinuitet i kontakterna
med patienterna. Utskottet framhöll också att kontakten mellan
den läkare som utses att vara patientansvarig och patienten
måste vara god. Ett gott samarbete dem emellan är en
förutsättning för en god vård. Utskottet erinrade på nytt om
betydelsen av valfrihet och kontinuitet i vården. Utskottet
ville inte gå så långt att patienten skulle få en ovillkorlig
rätt att själv välja patientansvarig läkare men förutsatte att
sjukvårdshuvudmannen och chefsöverläkaren så långt det är
möjligt tillmötesgår en patients önskemål när det gäller
patientansvarig läkare.
Utskottet gör nu följande bedömning.
Enligt hälso- och sjukvårdslagen skall hälso- och sjukvården
bygga på respekt för patientens självbestämmande och främja
kontakter mellan patienten och personalen. Vården skall så långt
som möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten. Mot
denna bakgrund bör en patient så långt möjligt själv få välja
läkare. Detta är naturligtvis särskilt angeläget vid kroniska
besvär och långvariga kontakter med hälso- och sjukvården. Det
finns enligt utskottet anledning att på nytt framhålla detta.
Beslutet i våras att införa patientansvarig läkare vid enheter
inom vården som leds av en chefsöverläkare är ägnat att stärka
patientens ställning. I sammanhanget har även patientens rätt
att påverka läkarvalet betonats. Ett friare läkarval förutsätter
naturligtvis en god tillgång och jämn fördelning av
läkarresurserna i hela landet. Även detta har utskottet
understrukit i flera sammanhang.
Utskottet delar sålunda i huvudsak det synsätt som ligger
bakom motion So443 (c). Arbete pågår också i landstingen med
denna inriktning. Motionen bör därför inte föranleda någon
åtgärd från riksdagens sida. Yrkande 2 i motionen avstyrks.
Utskottet vidhåller sin uppfattning att inte förorda införande
av ett husläkarsystem. Motion So531 (fp) yrkande 5 avstyrks
därför.
Patienten i centrum
I motion So443 (c) hemställs att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för
att förbättra omhändertagandet av patienterna (yrkande 1).
Motionärerna framhåller att patienten måste stå i centrum för
hälso- och sjukvårdsarbetet. En helhetssyn måste prägla vården.
Helheten skall enligt motionärerna omfatta större hänsynstagande
till hela sjukdomsbilden och till individens egna önskemål och
behov. Att ta hand om och behandla patienter måste få kosta och
ta tid i anspråk. Patienten måste ges större möjlighet till
enskilda samtal med läkaren om sin sjukdomsbild. I motionen tas
också upp sådant som patientens rätt till en hemliknande miljö
och egna tillhörigheter, patientens ansvar för sin egen vård,
patienträttigheter och de anhörigas betydelse.
Utskottet har tidigare behandat liknande motionsyrkanden. I
betänkandet 1988/89:SoU15, där också frågor om sjukvårdens
resurser behandlades, erinrade utskottet bl.a. om de krav som
finns i hälso- och sjukvårdslagen och tillsynslagen på att man i
vården skall visa respekt för patientens självbestämmande och
integritet och att den enskilde alltid måste kunna känna
förtroende för hälso- och sjukvården. Utskottet ansåg dock inte
att det fanns behov av åtgärder från riksdagens sida med
anledning av då aktuella motionsyrkanden. (Reservation c)
Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning att patienten
skall stå i centrum för hälso- och sjukvårdsarbetet. Hälso- och
sjukvårdslagens liksom tillsynslagens syfte är att inskärpa
bl.a. detta. Patienten får aldrig uppfattas som ett passivt
föremål för vård utan skall ges tillfälle att aktivt medverka.
Enligt 2 a § hälso- och sjukvårdslagen skall vården så långt det
är möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten.
Personalen bör tillsammans med patienten utforma och genomföra
vården. Inom hälso- och sjukvården pågår också arbete med att
utveckla vården och behandlingen av patienterna med denna klara
inriktning. Utskottet anser sig kunna förutsätta att denna
positiva utveckling fortsätter och att det sålunda inte behövs
någon åtgärd från riksdagens sida för att syftet med motion
So443 (c) skall tillgodoses. Yrkande 1 i motionen avstyrks.
Etisk debatt
I motion 1989/90:So462 av Ulla Tillander m.fl. (c)
hemställs att riksdagen hos regeringen skall begära initiativ
för en etisk debatt om val- och urvalsfrågor i sjukvården enligt
vad som anförts i motionen. Motionärerna ställer frågan om
huruvida ett urval av personer för vissa vårdinsatser är etiskt
försvarbart och om så är fallet efter vilka principer ett urval
kan göras. Motionärerna påtalar problemet med om samhället över
huvud bör försätta sig i sådana situationer där urvalsbeslut
behöver göras, och -- om så blir fallet -- efter vilka principer
prioriteringar bör göras, om vård och behandling inte räcker
till alla behövande. Motionärerna framhåller att dessa frågor
behöver bli föremål för ingående etisk bearbetning och att
regeringen bör ta initiativ till en sådan etisk debatt.
Utskottet behandlade i betänkandet 1988/89:SoU15 ett
motionsyrkande med samma innebörd som det nu aktuella. Utskottet
anförde därvid följande (s. 17 f.).
Utskottet är enigt med motionären om att det är viktigt att få
till stånd en debatt och därmed också öka medvetenheten om de
etiska frågor som den snabba utvecklingen på det medicinska
området ger upphov till. Utskottet har vid flera tillfällen
tidigare gett uttryck för en sådan uppfattning. Här kan hänvisas
till de uttalanden som utskottet gjorde i betänkandet SoU
1984/85:4. Utskottet efterlyste där ett permanent
medicinskt-etiskt organ där parlamentariker, sjukvårdsansvariga,
forskare och teologer kunde samråda i medicinsk-etiska frågor
och där grundläggande gemensamma värderingar kunde formuleras.
Ett sådant organ har sedermera kommit till stånd genom
inrättandet av rådet för medicinsk-etiska frågor
(regeringsbeslut den 14 mars 1985).
Rådet skall enligt regeringsbeslutet ta upp medicinsk-etiska
frågor ur ett mer övergripande perspektiv. Rådet skall sträva
efter en helhetssyn på frågor som rör medicinsk forskning och
behandling som kan anses känslig för den mänskliga integriteten
eller påverka respekten för människovärdet. Rådet har fått stor
frihet att behandla de frågor man finner viktiga. Frågor om
människors lika värde och rätt till integritet har ansetts böra
få stort utrymme i rådets arbete. Det har i direktiven till
rådet betonats att den utveckling som sker på det här området
ofta har mycket långsiktiga verkningar. En viss förstärkning av
rådet har nyligen gjorts.
Även i andra sammanhang har utskottet (se t.ex. SoU 1986/87:7
och SoU 1987/88:4) påtalat problemen med den snabba utvecklingen
inom medicinens område och risken för att politikerna kan
försättas i en situation då nya medicinska tekniker tas i bruk
utan att riksdagen har getts möjlighet att lägga fast de
vägledande principerna.
Utskottet anser det värdefullt att rådet för medicinsk-etiska
frågor arbetar för att bredda debatten i dessa frågor. Utskottet
vill erinra om de råd för etiska frågor som också finns inom
bl.a. socialstyrelsen och Svenska Läkaresällskapet.
Utskottet fann inte skäl till något initiativ från riksdagens
sida med anledning av den då aktuella motionen. Motionen
avstyrktes.
Utskottet delar motionärernas uppfattning om behovet av etisk
debatt. Utskottet har också tidigare framhållit behovet av sådan
debatt. Utskottet anser det angeläget att rådet för
medicinsk-etiska frågor tar sådana initiativ att den nödvändiga
debatten kan föras ut i samhället. Utskottet förutsätter att
denna kan ske utan särskilt initiativ från riksdagens sida.
Motion So462 (c) avstyrks därför.
Återinrättande av en medicinalstyrelse
I motion 1989/90:So437 av Carl Bildt m.fl. (m) hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av en
medicinalstyrelse i enlighet med vad i motionen anförts
(yrkande 3). Under rubriken En bättre sjukvård framhåller
motionärerna att det för att en hög kvalitet i vården skall
kunna upprätthållas behövs en väl fungerande
tillsynsorganisation. En återinrättad medicinalstyrelse med stor
vetenskaplig och medicinsk kompetens är enligt motionärerna
angelägen. Den måste också ha en anknytning till regional nivå
för att vara effektiv.
I motion 1989/90:So449 av Sten Svensson m.fl. (m)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till
återinrättande av en medicinalstyrelse (yrkande 5).
Motionärerna anför att ansvarsgränserna på central nivå och
mellan olika organ för hälso- och sjukvården är oklara. Därmed
uppstår problem med relationerna mellan exempelvis
socialdepartementet, socialstyrelsen och Landstingsförbundet.
Motionärerna anser att den medicinska kompetensen på central
nivå måste återupprättas och att hälso- och sjukvården klarare
måste bygga på medicinsk vetenskap och beprövad erfarenhet. Med
den snabba medicinska och medicinsk-tekniska utvecklingen är
behovet av en särskild medicinalstyrelse större nu än någonsin.
Utskottet har vid ett flertal tillfällen tidigare behandlat
och avstyrkt motionsyrkanden om återinrättandet av en
medicinalstyrelse. I betänkandet SoU 1987/88:16 erinrade
utskottet om tidigare uttalanden och anförde vidare att en
offensiv hälsopolitik enligt utskottets mening kräver en god
samverkan mellan hälso- och sjukvården, socialtjänsten och
hälsoskyddet. Inriktningen av hälso- och sjukvården mot
förebyggande arbete och helhetssyn inom såväl socialtjänst som
hälso- och sjukvård ansåg utskottet starkt tala för en
integrering på det centrala myndighetsplanet av dessa frågor.
Utskottet framhöll dock att det är viktigt att socialstyrelsen
har en organisation som medger att styrelsen kan fungera
effektivt i sin roll som central förvaltningsmyndighet för såväl
hälso- och sjukvården som socialtjänsten. Utskottet framhöll
också vikten av att socialstyrelsen prioriterar medicinsk
uppföljning, tillsyn och rådgivning, utvärdering och analys av
hälso- och sjukvården samt resursanvändning och effektivitet.
Utskottet avstyrkte den då aktuella motionen. (Reservation m)
I betänkandet 1988/89:SoU24, som behandlade
socialstyrelsens framtida roll vidhöll utskottet sin tidigare
inställning och avstyrkte då aktuella motioner. (Reservation m)
Utskottet vidhåller sin inställning i frågan om
återinrättandet av en medicinalstyrelse och avstyrker därför
motionerna 1989/90:So437 yrkande 3 och 1989/90:So449 yrkande 5.
Återinförande av en länsläkarorganisation
I motion So449 (m) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om vad som anförs i motionen om behovet av att
återinföra en länsläkarorganisation (yrkande 6).
Motionärerna erinrar om den tidigare länsläkarorganisationen med
dess uppgift att utöva regional tillsyn över hälso- och
sjukvården och anser att en länsläkarorganisation bör
återinrättas. Tillsynen måste enligt motionärerna förläggas
närmare människorna för att stärka den enskilde patientens
ställning, dvs. på läns- eller sjukvårdsregionnivå. Tillsynen
bör lämpligen omfatta både privat och offentlig vård.
Omfattningen i relation till andra funktioner måste prövas.
Riksdagen beslutade våren 1989 med anledning av proposition
1988/89:130 om riktlinjer för socialstyrelsens framtida roll,
uppgifter och inriktning m.m. om socialstyrelsens huvudsakliga
uppgifter och verksamhetsinriktning (1988/89:SoU24, rskr.
296). Enligt detta beslut skall socialstyrelsen i första hand
inrikta sitt arbete på tillsyn i form av uppföljning och
utvärdering av den verksamhet som kommuner, landsting och andra
organ bedriver inom socialsektorns område. Socialstyrelsen skall
också i egenskap av expertmyndighet kunna tillhandahålla
kunskapsunderlag som kan behövas av regering, landsting och
kommuner inför olika ställningstaganden.
I syfte att förstärka socialstyrelsens tillsyn inom hälso- och
sjukvården föreslogs i propositionen att det skulle inrättas
regionala tillsynsenheter på högst sex orter i landet. Utskottet
uttalade sin tillfredsställelse över det framlagda förslaget när
det gällde förstärkningen av socialstyrelsens
tillsynsverksamhet.
Socialstyrelsen avlämnade i september 1989 rapporten Regional
organisation vid socialstyrelsen -- Uppgifter, lokalisering,
resursdimensionering m.m. Socialstyrelsen föreslog att de
regionala enheterna skall vara fem till antalet. Styrelsen
föreslog en lokalisering av enheterna till Umeå, Uppsala,
Stockholm, Göteborg och Malmö. I 1989/90 års budgetproposition
(prop. 100, bil. 7 s. 77) anförde socialministern att han delade
bedömningen att antalet tillsynsenheter bör vara fem. Han
föreslog dock att tillsynsenheten för Uppsala/Örebroregionen
borde förläggas till Örebro. Socialutskottet och sedermera
riksdagen hade ingenting att erinra mot regeringens förslag vad
gällde de regionala tillsynsenheterna (1989/90:SoU17, rskr.
172).
Regeringen beslutade den 21 juni 1990 att fem regionala
enheter successivt skall inrättas vid socialstyrelsen under
budgetåret 1990/91. Enheterna skall vara lokaliserade i
Stockholm, Malmö, Jönköping, Örebro och Umeå. I samma beslut
uppdrog regeringen åt socialstyrelsen att senast den 1 september
1993 till regeringen redovisa en utvärdering av erfarenheterna
av de regionala enheternas verksamhet.
Socialstyrelsen har inlett arbetet med att rekrytera personal
till och i övrigt bygga upp de regionala enheterna. Vid
enheterna kommer att finnas tillgång till kvalificerad
medicinsk, odontologisk och juridisk expertis. Tillsynsenheterna
skall bl.a. handlägga patientärenden och utöva tillsyn t.ex.
genom besök i förebyggande syfte. De regionala enheterna skall
vidare göra iakttagelser på fältet samt sprida kunskaper och
erfarenheter.
Socialstyrelsen har vidare inlett ett omfattande
programarbete, Aktiv uppföljning, vilket innebär att
socialstyrelsen inom varje sexårsperiod kommer att göra
fördjupade analyser av utvecklingen inom varje enskilt län, där
i snitt fyra län varje år kommer att få besök av myndigheten.
Gävleborgs län är det första länet för en sådan uppföljning.
Utskottet har vid åtskilliga tillfällen tidigare behandlat
motionskrav om att den tidigare länsläkarorganisationen bör
återinföras (se bl.a. SoU 1985/86:13, 1986/87:16 och
1987/88:16). Utskottet har därvid framhållit betydelsen av en
förbättrad tillsyn från socialstyrelsens sida. Även i samband
med utskottsbehandlingen av socialstyrelsens nya organisation
förekom en motion om återinförande av en länsläkarorganisation.
Som framgått i det föregående uttalade utskottet i betänkandet
1988/89:SoU24 (s. 11) sin tillfredsställelse över den
föreslagna förstärkningen av socialstyrelsens tillsynsverksamhet
och tillstyrkte att en regional organisation skulle tillskapas
inom socialstyrelsen. Utskottet förutsatte därvid att den
regionala organisationen kommer att fullgöra flera av de
uppgifter som tidigare åvilade länsläkarna. Utskottet ansåg det
naturligt och angeläget att de regionala tillsynsenheternas
verksamhet utvärderas sedan de varit i funktion någon tid. Med
hänvisning till vad utskottet avfört avstyrkte utskottet kraven
på ett återinförande av länsläkarorganisationen. (Reservation m)
Utskottet erinrar om vad utskottet tidigare anfört när det
gäller tillsynsfrågorna. Utskottet konstaterar att
socialstyrelsen enligt ett regeringsuppdrag under år 1993 skall
redovisa en utvärdering av erfarenheterna av de nya regionala
enheternas verksamhet. Utskottet finner inte skäl till något
ändrat ställningstagande i frågan om återinförande av en
länsläkarorganisation. Motion So449 (m) yrkande 6 avstyrks.
Gränsdragningen mellan rikssjukvård, regionvård och annan vård
I motion 1989/90:So407 av Iréne Vestlund m.fl. (s)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvärdering av konsekvenserna av 37 §
i sjukvårdslagen. Motionärerna anför bl.a. att inom hälso- och
sjukvården sker en fortlöpande utveckling, där förbättrade och
förfinade undersöknings- och behandlingsmetoder, ny kunskap, nya
läkemedel och ny teknik snabbt förändrar förutsättningarna.
Motionärerna tar sedan upp problemen med gränsdragningen mellan
länssjukvård och regionvård. Enligt motionärerna måste denna
gränsdragning kontinuerligt omprövas, och det gäller även det
ekonomiska läget i utnyttjande av resurserna, också resurser
avsedda för den högspecialiserade vården. Motionärerna anför
vidare att regionsjukvårdens kostnadsökningar trots långtgående
planeringsambition varit höga, sannolikt högre än för övrig
hälso- och sjukvård. Den höga styrningen av den
högspecialiserade vården inom varje region har inte bara hindrat
önskvärd konkurrens mellan vårdgivare utan också hindrat
köparlandstingen från att göra rationella och kostnadseffektiva
val i regionvården. Motionärerna ifrågasätter
samverkansnämndernas funktion och om det är rationellt att
nödvändig samverkan mellan läns- och regionnivån
kanaliseras/förmedlas via nämnden. Flexibilitet och snabb
anpassning till ändrade förutsättningar skulle enligt
motionärerna bättre tillgodoses genom direkt samverkan mellan
landstingen (köpare och säljare) i form av ordinära
civilrättsliga avtal (vårdavtal). Den nuvarande lagstiftningen
anser man vara dåligt anpassad till dagens situation och
morgondagens krav. Man bör pröva om det verkligen finns skäl att
i särskild lag reglera hur samverkan skall ske mellan
landstingen inom hälso- och sjukvården. Om samhällets krav på
forskning och utveckling jämte utbildning samt lokalisering av
viss högspecialiserad vård inte kan tillgodoses utan stöd i lag
bör lagstiftningen, anser motionärerna, utformas enbart för att
täcka dessa krav.
I motion 1989/90:So496 av Bertil Persson (m) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i uppdrag
att avskaffa R-listan över riksspecialiteter inom sjukvården.
Det förhållandet att den mest högspecialiserade vården
förbehålls vissa utvalda sjukhus, oftast belägna i Stockholm, är
enligt motionären hämmande för utvecklingen av högspecialiserad
vård kring nya avancerade forskargrupper och också när det
gäller att göra kvalificerad vård mera allmänt tillgänglig.
Motionären anser att läkarna vid landets centralsjukhus, som är
de som i regel remitterar patienter till riksspecialiteter,
själva bäst kan avgöra vart de skall remittera sina patienter
utan pekpinnar i form av en R-lista.
Liknande synpunkter framförs även i motion 1989/90:So30
med anledning av proposition 1989/90:90 om forskning av samme
motionär (m). I motionen begärs ett tillkännagivande till
regeringen om vad i motionen anförts om utveckling av ny
medicinsk teknologi (yrkande 2).
Den i motion So407 (s) nämnda 37 § i 1962 års sjukvårdslag
infördes i lagen år 1981. Den överfördes i sak oförändrad år
1983 till den nya hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), HSL. I 9
§ HSL ges bestämmelser om regionsjukvården.
Enligt 9 § första stycket HSL bemyndigas regeringen att
utfärda föreskrifter om regionindelningen. Bemyndigandet har
utnyttjats genom förordningen (1982:777) om rikets indelning i
regioner för hälso- och sjukvård som berör flera
landstingskommuner. Enligt denna skall regionindelningen omfatta
sex sjukvårdsregioner, nämligen Stockholms-, Linköpings-,
Lund/Malmö-, Göteborgs-, Uppsala/Örebro- och Umeåregionerna.
Enligt 9 § andra stycket är landstingskommunera skyldiga att
samverka i regionsjukvårdsfrågor. Bestämmelsen tar främst sikte
på den samverkan som huvudmännen inom samma region måste ha i de
frågor som rör den högspecialiserade hälso- och sjukvården i
regionen. Samverkan med landstingskommuner utanför regionen kan
emellertid också komma i fråga, bl.a. när det gäller vård inom
sådana specialiteter som inte är representerade i varje region.
I varje region finns en särskild samverkansnämnd med
förtroendevalda företrädare för varje sjukvårdshuvudman i
regionen.
Grunderna för samverkan mellan landstingskommunerna om den
högspecialiserade hälso- och sjukvården samt riksgiltiga
bestämmelser om utomlänsvård och andra tjänster ges i ett
särskilt riksavtal för hälso- och sjukvård enligt en
rekommendation av Landstingsförbundets styrelse. Till avtalet
hör vissa förteckningar, som fastställs för ett år i sänder av
Landstingsförbundets styrelse, nämligen förteckning E, som
innehåller ersättningsbelopp för akutsjukvård och vissa andra
tjänster som regleras i riksavtalet (senast fastställd för 1990)
och förteckning R som anger vårdenheter för specialistvård
av rikskaraktär och regler för remittering av patienter. Den
senaste förteckningen R, avseende år 1990, har publicerats i
serien Landstingsförbundets A-cirkulär (A 89:42). I anslutning
till förteckningen har Landstingsförbundet särskilt kommenterat
verksamhetsområdena hjärt-lung och lungtransplantationer,
bukspottkörteltransplantation, hjärttransplantation,
levertransplantationer, barnhjärtkirurgi, brännskadevård,
benmärgstransplantation, epilepsikirurgi och epilepsivård.
Landstingsförbundet har initierat vissa utredningar som har
betydelse för arbetet med bl.a. förteckning R. En särskild
arbetsgrupp har konstituerats för att göra en utvärdering av
arbetet med förteckning R och annan högspecialiserad vård.
Utredningen förväntas ge svar på frågor om arbetet lett till
ökad medicinsk säkerhet och kvalitet, om målet en vård på lika
villkor för alla uppnåtts och om kraven på rationell drift och
god ekonomi varit styrande. Utredningens uppgift är att bedöma i
vilken grad det nu gällande planeringssystemet bidragit till att
uppfylla de angivna målsättningarna. Arbetsprocessen som sådan
skall analyseras och utredningen skall precisera förslag som kan
leda till en högre grad av måluppfyllelse. Utvärderingen
omfattar resultat och arbetsprocess för både förteckning R och
de särskilda rekommendationer som avgivits av förbundsstyrelsen.
Utredningsarbetet skall också bedöma om dessa målsättningar
skall revideras eller preciseras på annat sätt. En särskild
utredning inom Landstingsförbundet skall se över organisationen
för verksamheten med organtransplantation.
Riksavtalsmodellen är alltså den samverkansform som valts för
huvudmännens inbördes samverkan enligt 9 § HSL. Samverkan skulle
emellertid också kunna ske i form av kommunalförbund enligt
kommunalförbundslagen (1985:894). Om kommunalförbundet valdes
som samverkansform mellan flera huvudmän inom regionsjukvården
skulle kommunalförbundets styrelse bli samverkansnämnd. I
princip anses det inte föreligga något hinder i lagstiftningen
att flera huvudmän bildar kommunalförbund för hela den hälso-
och sjukvård som de ansvarar för enligt HSL (se bl.a. Sahlins
kommentar till hälso- och sjukvårdslagen, tredje upplagan 1990).
Det finns anledning att i sammanhanget erinra om den av
Landstingsförbundet i samarbete med socialdepartementet och
socialstyrelsen beslutade översynen av vissa grundläggande
frågor för den svenska hälso- och sjukvården, projektet VÄGVAL.
Inom ramen för denna översyn skall frågor om vårdens struktur
och organisation, om styrningen av vården samt om hur vården
skall betalas och av vem bli föremål för en ingående analys.
Utskottet gör följande bedömning.
Målet för hälso- och sjukvården -- en god hälsa och en vård på
lika villkor för hela befolkningen -- förutsätter bl.a. en god
samverkan mellan sjukvårdshuvudmännen. Det är inte rationellt
att varje enskilt landsting bygger upp kompetens och avsätter
resurser för alla nödvändiga vårdinsatser. Bestämmelserna om
regional samverkan och om regionindelning har tillkommit för att
underlätta och förbättra det nödvändiga samarbetet och samverkan
mellan sjukvårdshuvudmännen. Ett medel för den nödvändiga
samverkan har varit det riksavtal för hälso- och sjukvård som
träffats av landstingen och de rekommendationer i form av
förteckningarna E och R till detta avtal som årligen fastställts
av Landstingsförbundets styrelse. När det gäller områden som
gråstarr-, höftleds- och kranskärlsoperationer har staten gjort
särskilda satsningar, inte minst ekonomiska, för att underlätta
samarbetet mellan sjukvårdshuvudmännen.
Ett omfattande utredningsarbete har initierats inom ramen för
det s.k. VÄGVAL-projektet. Inom ramen för detta skall såväl
primärvård som länssjukvård och regionsjukvård analyseras. Inom
Landstingsförbundet pågår vidare en utvärdering av förteckning
R. Vilka effekter detta arbete kan få för det regionala
samarbetet inom hälso- och sjukvården är dock fortfarande
oklart.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna
So407 (s), So496 (m) och So30 (m) yrkande 2.
Enskilda vårdhem
I motion 1989/90:So449 av Sten Svensson m.fl. (m)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till
skyndsam översyn av stadgan för enskilda vårdhem m.m. i syfte
att ge de enskilda vårdhemmen möjlighet att ta emot samma
patientgrupper som landstingens vårdhem (yrkande 4).
I motion 1989/90:So507 av Karin Israelsson m.fl. (c, m,
fp) hemställs dels att riksdagen hos regeringen begär förslag
om ett tidsbegränsat statligt bidrag inom givna budgetramar till
enskilda sjukhem för svårt sjuka (yrkande 1), dels förslag
om införande av upphandlingsregler och efter vårdtyngd anpassade
vårddagstaxor för enskilda vårdhem (yrkande 2). Motionärerna
anför bl.a. att enskilda vårdhem som vill göra insatser för att
ta hand om svårt sjuka och gamla med stort behov av tillsyn bör
kunna få statsbidrag för ombyggnad, nybyggnad och upprustning.
Dessutom bör riksdagen ta initiativ till att upphandlingsregler
och efter vårdtyngd anpassade vårddagstaxor etableras.
I motion 1989/90:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i
motionen om att hindra nedläggningen av enskilda sjuk- och
vårdhem (yrkande 8). Motionärerna anser att de privata
vårdhemmen är viktiga komplement till den vård som bedrivs av
landstingen. De är ofta små och hemtrevliga.
Personalomsättningen är låg och småskaligheten ger möjlighet
till personlig omvårdnad. Motionärerna påtalar att enskilda
sjuk- och vårdhem läggs ned som ett led i den pågående
avinstitutionaliseringen. Eftersom det finns ett stort behov av
vård och omsorg anser motionärerna det felaktigt att små, väl
fungerande institutioner på detta sätt tvingas upphöra.
Regeringen bör, anser motionärerna, ta erforderliga inititativ
för att ta till vara den personella, organisatoriska och fysiska
resurs som dessa hem representerar. Detta bör kunna ske i
samarbete med de enskilda vårdhemmens intresseorganisationer
samt landstings- och kommunförbunden.
Regeringen tillsatte i december 1987 en särskild
tillsynsutredning (S 1987:03). I direktiven till utredningen
(dir. 1987:21 och dir. 1989:17) uttalas bl.a. att utredaren bör
överväga om och i så fall hur socialstyrelsens tillsyn skall
utformas så att den i enlighet med hälso- och sjukvårdslagen
omfattar all hälso- och sjukvård. Vidare uttalas att utredaren i
det sammanhanget bör se över reglerna för enskilda
vårdinrättningar så att samma säkerhetskrav blir gällande för
dessa som för den offentligt bedrivna vården.
I betänkandet SoU 1987/88:16 konstaterade utskottet att
den inledda tillsynsutredningen kommer att beröra även reglerna
för enskilda vårdhem. Enligt utskottets mening fanns i avvaktan
på resultatet av denna utredning inte skäl för riksdagen att
överväga något initiativ i frågan. Den då aktuella motionen
avstyrktes. (Reservation m)
Utskottet vidhöll i betänkandet 1988/89:SoU15 att
resultatet av tillsynsutredningens förslag borde avvaktas.
(Reservation m)
Ett huvudbetänkande från tillsynsutredningen planeras till
årsskiftet 1990--91.
Frågan om nedläggning av enskilda sjuk- och vårdhem
behandlades även i utskottets betänkande 1988/89:SoU6.
Utskottet hänvisade därvid till sina tidigare uttalanden. När
det över huvud taget gäller nedläggning av institutionsplatser
erinrade utskottet om att det vid flera tidigare tillfällen gett
uttryck för sin uppfattning att det är självklart att någon
omfattande reducering av antalet vårdplatser inte får ske utan
att andra tillfredsställande vårdmöjligheter byggs ut och finns
tillgängliga. Utskottet betonade också att utvecklingen noga
måste följas, inte minst i en tid när resurserna inte räcker
till för att uppfylla alla ambitioner som finns.
I det nämnda betänkandet redovisades också socialstyrelsens
rapport Att bo på institution (Socialstyrelsen redovisar
1987:12). Rapporten, som bygger på en inventering i november
1985, redovisar de privata institutionernas andel av
institutionerna för äldre, långtidssjuka och handikappade. Av
rapporten framgår (s. 17) att de privata institutionerna
utgjorde sammanlagt 20 % av samtliga enheter. Den vanligaste
privata vårdformen var de privata sjukhemmen inom psykiatrin. De
utgjorde en tredjedel av samtliga enheter för psykiatrisk vård.
Dessa enheter var dock förhållandevis små, vilket gjorde att de
privata sjukhemmen svarade för endast 13 % av platserna. Vid
vårdhem för psykiskt utvecklingsstörda fanns drygt 10 % av
antalet platser vid privata vårdhem. Inom långtidssjukvården
fanns ca 4 % av antalet platser vid privata sjukhem. Av totalt
52 288 platser på ålderdomshem fanns 1 531 i privat regi.
I betänkandet 1988/89:SoU15 erinrade utskottet om de
tidigare uttalandena men fann inte skäl till något ändrat
ställningstagande. (Reservation fp, m)
Utskottet gör följande bedömning.
Som framgått i det föregående kan tillsynsutredningen i sitt
arbete förväntas beröra även reglerna för enskilda vårdhem. Ett
betänkande har aviserats till årsskiftet 1990--91. Utskottet
anser att resultatet av tillsynsutredningens arbete bör avvaktas
och avstyrker därför motionerna So449 (m) yrkande 4, So507 (c)
yrkandena 1 och 2 samt So531 (fp) yrkande 8.
Förebyggande vård
Motionerna
I motion 1989/90:So443 av Olof Johansson m.fl. (c)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de förebyggande insatsernas roll i
sjukvårdsarbetet (yrkande 3). Motionärerna framhåller att en
satsning på förebyggande insatser utgör en viktig strategi för
att motverka de stigande sjukvårdsbehoven. För att kunna
genomföra meningsfulla åtgärder krävs att orsakerna till ohälsa
analyseras. Det framhålls att arbetet mot drog- och
tobaksmissbruk måste bedrivas på bred front. Kostens betydelse
för en god hälsa betonas. I motionen anförs vidare att en ökad
satsning på friskvård i förebyggande syfte är ett viktigt inslag
i hälso- och sjukvårdsarbetet som i större utsträckning bör
kunna avlasta sjukvården. Motionärerna hänvisar också till den
stora hälsokontroll under namnet "Lev hela livet" som genomförts
i Skaraborgs läns landsting i syfte att göra deltagarna i
kontroller mer medvetna om de förebyggande insatsernas betydelse
för ett hälsosammare liv. Motionärerna anser att erfarenheterna
från detta arbete bör ligga till grund för försöksverksamheter
även i andra landsting.
I motion So533 av Anita Stenberg och Marianne Samuelsson
(båda mp) hemställs att riksdagen beslutar att öka
satsningarna på hälsoupplysning i enlighet med motionens syfte
(yrkande 1). Motionärerna anför att de främsta påverkbara
orsakerna till sjukdomar finns i livsstil och miljö. Dessa
orsaker kan angripas med förebygande åtgärder inriktade på kost
och levnadsvanor, trafik- och arbetsmiljö, kemikalisering och
annan behandling av livsmedel samt den yttre miljön innefattande
boendeformer, stadsbyggnad m.m.
I motion So459 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om
åtgärder för att förebygga olycksfall, andra skador och
självmord (yrkande 5). Motionärerna hänvisar till
Utredningen Hälso- och sjukvård inför 90-talet (HS 90) som
beräknade att närmare en miljon olycksfall varje år kräver
medicinsk behandling. Motionärerna anser det viktigt att
riksdagens beslut om en länsvis registrering av skador av
samtliga fall som kommer i kontakt med hälso- och sjukvården
genomförs. Områden som idrottsskador och skador till följd av
våld och övergrepp på barn, kvinnor och åldringar nämns som
områden där det behövs ett bättre kunskapsunderlag. Motionärerna
anser också att det behövs kraftfulla insatser för att vända
utvecklingen när det gäller de trafikskadade. Ungdomar,
bilförare, cyklister och motorcyklister nämns som särskilt
utsatta grupper. Motionärerna anser vidare att det är nödvändigt
att intensifiera såväl kunskapsutvecklingen och
kunskapsspridningen om självmord som arbetet med att förebygga
självmord. Detta bör vara en angeläget uppgift för
socialstyrelsen.
I samma motion (fp) begärs också ett tillkännagivande till
regeringen om vad som anförs i motionen om särskilda insatser
kring hälsa och hälsoupplysning för invandrare (yrkande 8).
Motionärerna framhåller att våra invandrares inställning till
ohälsa, sex- och samlevnadsfrågor m.m. många gånger skiljer sig
från vår egen och att man måste ha detta i åtanke när man
genomför olika hälsoupplysningsaktiviteter. Därför bör
socialantropologiska studier kring hälsa och hälsoupplysning
till invandrare prioriteras.
I motion So459 (fp) hemställs att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
kostinformation (yrkande 2). Enligt motionärerna är
kostvanornas betydelse för uppkomsten av såväl hjärt-kärlsjukdom
som tumörer, tarmsjukdomar, övervikt och sockersjuka
oomtvistlig. Därför är det viktigt att såväl statliga
myndigheter som landsting, skola, förskola och olika
frivilligorganisationer stimuleras att arbeta med förbättring av
kost- och motionsvanorna. Motionärerna tar också upp
skolmåltiderna och deras funktion som pedagogiskt instrument.
I motion 1989/90:So420 av Mona Saint Cyr (m) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en
offentlig utredning bör tillsättas med uppgift att kartlägga
sambandet mellan produktionseffekter och kostvanor. Motionären
hänvisar bl.a. till en undersökning som genomförts av Handelns
Utredningsinstitut som visat på ett omfattande
produktionsbortfall till följd av försämrade lunchvanor.
Motionären hänvisar vidare till skatteförslaget och de slopade
lunchsubventionerna och de effekter som kan förväntas både när
det gäller produktionsbortfall och minskat underlag för många
lunchrestauranger.
I motion So459 (fp) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om vad som anförs i motionen om inrättandet av ett
folkhälsoinstitut och dess uppgifter (yrkande 1).
Motionärerna anser att det bör inrättas ett institut för
befrämjande av en god hälsa som skall vara ansvarigt bl.a. för
kartläggning av ohälsa och dess orsaker. Institutet skulle
enligt motionärerna också kunna ta initiativ till olika studier,
föreslå åtgärder samt samordna genomförandet av olika insatser
rörande t.ex. information och utbildning och det tvärsektoriella
arbete som ofta är nödvändigt för att nå resultat. Institutet
skulle också enligt motionärerna kunna ha ansvaret för ett nytt
forskningsområde, preventionsforskning. Det konstateras i
motionen att en rad av det föreslagna institutets uppgifter i
dag åvilar andra statliga myndigheter. Skapandet av ett
folkhälsoinstitut skulle innebära en överföring av en del
uppgifter från de andra myndigheterna. Det framhålls att det är
viktigt att det nya folkhälsoinstitutet samordnar sitt arbete
med övriga myndigheter för att samhällets tillgängliga resurser
skall kunna utnyttjas så effektivt som möjligt.
Bakgrund
Med utgångspunkt i förslagen från den s.k. HS
90-utredningen lade regeringen år 1985 fram förslag till vissa
riktlinjer för hälso- och sjukvårdspolitiken (prop.
1984/85:181), vilka sedermera godkändes av riksdagen (SoU
1984/85:28, rskr. 400). Ett av de övergripande målen enligt
riktlinjerna var en förbättrad folkhälsa genom en aktiv och
samordnad hälsopolitik. Det anfördes att folkhälsoarbetet skulle
omfatta berörda samhällssektorer, folkrörelser och allmänhet.
Speciell uppmärksamhet borde ägnas de grupper i samhället som är
utsatta för de största hälsoriskerna. Det andra övergripande
målet var en vård på lika villkor för hela befolkningen.
I propositionen föreslogs att en sammanställning och analys av
hälsoutvecklingen inom befolkningen -- en folkhälsorapport --
borde tas fram och lämpligen publiceras vart tredje år.
Därutöver borde årliga statistiksammanställningar redovisas.
Riksdagen hade ingen erinran mot detta.
Regeringen uppdrog år 1985 åt socialstyrelsen att utarbeta den
nämnda folkhälsorapporten. Socialstyrelsen redovisade en första
sådan till regeringen hösten 1987 (Socialstyrelsen redovisar
1987:15, Folkhälsorapport 1987). I en särskild skrivelse
till riksdagen (reg. skr. 1987/88:172) redovisade regeringen
denna rapport till riksdagen.
Utskottet behandlade folkhälsorapporten och regeringens
skrivelse i betänkandet 1987/88:27. Därvid redovisades olika
åtgärder som vidtagits av myndigheter och organisationer. Bl.a.
hänvisades till de tre underlag till hälsopolitiska
handlingsprogram som redovisats i betänkandena (SOU
1984:42--44). Att förebygga skador, Att förebygga hjärt- och
kärlsjukdomar och Hälsopolitik i samhällsplaneringen --
boendemiljö, arbetsmiljö, arbetslöshet och kost. Även
Cancerkommitténs betänkande (SOU 1984:67) Cancer -- orsaker,
förebyggande m.m. nämndes.
I utskottsbetänkandet nämndes vidare det underlag till
handlingsprogram för rörelseorganens sjukdomar som
socialstyrelsen redovisat i serien Socialstyrelsen redovisar
(1987:14) Att förebygga sjukdomar i rörelseorganen och --
såvitt avser kostvanor -- den rapport om Kost, hälsa och
motion som socialstyrelsen och livsmedelsverket publicerat.
Utredningar m.m.
Det kan också finnas skäl att nämna den s.k.
folkhälsogruppen under hälso- och sjukvårdsberedningen.
Folkhälsogruppen har dels publicerat ett policydokument (nr 1
1989 i folkhälsogruppens publikationsserie), dels rapporterna
Åtgärder för att minska tobaksbruket i Sverige (nr 2 1989 i
publikationsserien) och Bättre kostvanor -- förslag till
åtgärder för att minska risken för cancer och
hjärt-kärlsjukdomar (nr 4 1989). I rapport nr 5 har gruppen
tagit fram ett kunskapsunderlag för hälsopolitik,
folkhälsovetenskaplig forskning och fortbildning, särskilt med
avseende på socialsektorns behov. Folkhälsogruppen planerar att
inom kort i sin publikationsserie ge ut en dokumentation från en
konferens om cancerprevention. En särskild arbetsgrupp under
folkhälsogruppen arbetar med att ta fram ett nytt
strategidokument när det gäller hälsoförebyggande arbete.
Dokumentet skall vara klart i juni 1991 inför en WHO-konferens
om hälsoförebyggande arbete som skall hållas i Sverige. Det nya
strategidokumentet kommer att särskilt uppmärksamma det
tvärsektoriella arbetet.
Som framgått ovan ägnar folkhälsogruppen stor uppmärksamhet åt
frågor om kost och hälsa. En särskild arbetsgrupp har på uppdrag
av folkhälsogruppen tagit fram skriften Bättre kostvanor --
åtgärder för att minska risken för cancer och
hjärt-kärlsjukdomar (Folkhälsogruppen nr 4 1989). Rapporten
innehåller bl.a. följande förslag:
att ett hälsomål för livsmedelspolitiken fastställs,
att avtalet med radio och TV i enlighet med radiolagen ses
över så att behovet av kontinuerlig vetenskapligt väl förankrad
och enhetlig hälsoinformation beaktas på samma sätt som redan
skett i många andra länder,
att särskilda medel avsätts för framtagande av studiematerial
till en överenskommen TV-serie om förebyggande av cancer och
hjärt-kärlsjukdomar i Utbildningsradions regi,
att kostens betydelse för hälsa beaktas i utbildning inom
barnomsorg, skola, hälso- och sjukvård samt inom storhushåll,
att forskningsinsatser inom folkhälsoområdet förstärks,
att åtgärder vidtas för att underlätta minskningen av
fettkonsumtion genom information till allmänheten och utbildning
av nyckelgrupper och personer, men också genom bl.a. borttagande
av mjölksubventioner, prisdifferentiering mellan mjölk och ost
med låg resp. hög fetthalt samt att forskning om alternativ
användning av mjölkfett stimuleras,
att storhushållens måltidssammansättning blir hälsoriktigare
med inriktning på en ökad satsning på skolmåltiderna,
symbolmärkning av måltider (i första hand försöksverksamhet)
genom att stimulera till ökad användning av spannmål, frukt och
grönsaker.
Inom ramen för det numera avslutade projektet Landstingen
inför 90-talet utarbetade Landstingsförbundet en rapport om
landstingens samhällsinriktade hälsoarbete med titeln Hälsan --
mångas ansvar. Rapporten publicerades i början av år 1988 och
efter remissbehandling redovisades den vid Landstingsförbundets
kongress i juni 1988. På uppdrag av kongressen utfärdade
Landstingsförbundets styrelse därefter en rekommendation till
landstingen och medlemskommunerna att intensifiera sitt
samhällsinriktade förebyggande hälsoarbete samt att därvid
vidareutveckla formerna för samverkan med berörda myndigheter
och organisationer.
I enlighet med 1987/88 års riksdagsbeslut i samband med den
senaste folkhälsorapporten pågår inom socialstyrelsen ett
arbete med att ta fram en ny folkhälsorapport. Den beräknas
läggas fram i början av nästa år.
Socialstyrelsens verksamhet kommer under de närmaste åren i
stort att inrymmas i åtta s.k. huvudprogramområden. Ett av dessa
är invandrares och flyktingars hälsa. Avsikten med programmet är
att förhindra att den första tidens stora och svåra problem för
invandrare ger upphov till långsiktiga sociala och hälsomässiga
svårigheter. Ett särskilt arbete kommer att inriktas mot de mest
utsatta invandrargrupperna. Olika hälsoupplysningsinsatser
kommer att bli aktuella under programarbetet.
Spri har nyligen åtagit sig två nya uppdrag som i huvudsak
berör ämnesområdet förebyggande vård. Det ena uppdraget,
Hälsoarbete i primärvården, kommer från Landstingsförbundet och
utgår från primärvårdens roll i det förebyggande arbetet.
Hypotesen är att det är viktigt att finna vilka mekanismer som
främjar resp. hindrar utvecklingen av hälsoarbete inom
primärvården. I projektet ingår att utifrån ett antal exempel på
välutvecklat hälsoarbete analysera vilka förutsättningarna varit
för att åstadkomma detta. Dessutom skall former för idéspridning
och erfarenhetsutbyte föreslås. Det andra projektet, Utvärdering
av förebyggande och hälsobefrämjande arbete, kommer från
socialstyrelsen. I socialstyrelsens uppdrag aktualiseras behovet
av instrument för att aktivt kunna följa upp det förebyggande
arbetet. Spri skall inledningsvis bestämma kriterier på
förebyggande och hälsobefrämjande arbete. Man skall inom
projektet också försöka konstruera en väl definierad
begreppsapparat och utforma kvantitativa mått och metoder för
att beräkna och redovisa förebyggande verksamhet.
När det gäller arbetet med att förebygga olycksfall kan
redovisas att regeringen år 1986 uppdrog åt socialstyrelsen att
efter samråd med berörda myndigheter och organisationer ta
initiativ till en central registrering av sådana olycksfall i
befolkningen som behandlas inom den offentliga hälso- och
sjukvården, företagshälsovården eller skolhälsovården och på
grundval härav årligen sammanställa uppgifter som belyser
skademönstret. I uppdraget ingick också att utreda hur miljö-
och hälsoskyddsnämnderna skulle kunna bidra till det
förebyggande arbetet. Vid socialstyrelsen har nu arbetet med
programmet Hälsa för alla år 2000/HS 90-skadeprogram påbörjats.
En sektion för olycksfallsskador har bildats inom
folkhälsoenheten. Socialstyrelsen har dessutom inrättat en
samverkansgrupp med företrädare för myndigheter som arbetar med
miljöfrågor och skadeförebyggande uppgifter. En särskild
referensgrupp med företrädare för en stort antal frivilliga
organisationer har inrättats. Inom socialstyrelsen finns också
en särskild rådgivande medicinsk expertgrupp. Socialstyrelsens
roll innebär bl.a. att stimulera, utbilda och bevaka
utvecklingen inom området. Andra uppgifter är att verka för en
enhetlig skadestatistik, förmedla erfarenheter samt koordinera
det förebyggande arbetet.
Inom ramen för regeringsuppdraget publicerade socialstyrelsen
år 1989 rapporten Personskador i Sverige 1978--1982
(SoS-rapport 1989:13). Rapporten ger en allsidig belysning
av orsakerna till de skador som blivit behandlade i den slutna
vården liksom vilka slags skador det är fråga om. I rapporten
kan också utläsas omfattningen av de vårdresurser som sätts in i
form av antal vårddagar. Avsikten är att rapporten främst skall
komma till användning i samband med övergripande insatser inom
olika områden.
Socialstyrelsen har utarbetat nya klassifikationer för
registrering av olycksfallsskador som avses ge en mera logisk
och systematisk gruppering av omständigheterna kring specifika
olyckshändelser än tidigare klassifikationer. I en nyligen
publicerad Handbok i registrering av olycksfallsskador
ger socialstyrelsen råd och rekommendationer
och redovisar också erfarenheter från den praktiska
verksamheten.
Skaraborgs läns landsting har sedan ett antal år bedrivit
ett särskilt projekt som syftat till att förebygga olycksfall.
Projektet omfattade olycksfallsregistrering, information,
utbildning, tillsyn samt förändringar av den fysiska miljön. I
projektet engagerades olika kommunala och privata insatser.
Erfarenheter från projektet har redovisats i Spri-rapport
250 (Att förebygga Olycksfall. Erfarenheter från Skaraborgs
län).
Vad sedan gäller arbetet med att förebygga självmord kan
redovisas att socialstyrelsen år 1983 publicerat ett underlag
till vårdprogram för problemet självmord. Ett bakomliggande
syfte var att en för olika vårdorgan gemensam terminologi och
filosofi skulle skapas liksom gemensamma riktlinjer för
diagnostik och behandling när det gäller självmord och
självmordsförsök.
I Socialstyrelsen redovisar (1985:7) Självmord inom den
psykiatriska vården har socialstyrelsen gjort en självkritisk
granskning av självmord under pågående sjukhusvård. I rapporten
redovisades bl.a. olika projekt med självmordsförebyggande
verksamhet. I samma serie (1988:8, Att förebygga psykisk
ohälsa) presenterade socialstyrelsen underlag till ett
hälsopolitiskt handlingsprogram när det gäller att förebygga
psykisk ohälsa. Socialstyrelsen konstaterade i rapporten att
förebyggande initiativ och verksamheter som kan antas ge
positiva effekter på den psykiska hälsan redan förekommer, men
att det inte finns någon samlad utvärdering och samordning av
insatser som skulle kunna vara vägledande för brett upplagda och
systematiska studier. Socialstyrelsen redovisade vissa förslag
och angav projekt som borde genomföras och utvärderas med
kvalificerad metodik. Till rapporten hör vissa
expertrapporter som publicerats i socialstyrelsens
PM-serie (PM 1988:28).
Motioner som mer specifikt tar sikte på vård och andra
insatser för människor i självmordssituation behandlas i ett
senare utskottsbetänkande under innevarande riksmöte
(1990/91:SoU6).
I fråga om kostfrågorna kan -- utöver vad som redan nämnts
om folkhälsogruppen -- redovisas att socialstyrelsen, delvis i
samarbete med andra, publicerat ett antal skrifter som tar upp
kostens betydelse för hälsan. Här kan nämnas rapporten Folkhälsa
och livsmedelspolitik (Socialstyrelsen redovisar 1984:14),
Kost på sjukhus och inom social omsorg (allmänna råd från
socialstyrelsen 1985:11), boken Kost, Motion och Hälsa
(utgiven 1986), socialstyrelsens folkhälsorapport
(Socialstyrelsen redovisar 1987:15) och den år 1989 utgivna
rapporten Ätproblem inom vården (SoS-rapport 1989:38).
Landstingsförbundet har som ett led i förbundets arbete
med kostfrågor tagit fram en idéskrift om kostinformation.
Skriften innehåller avsnitt om kostens medicinska betydelse, om
läkarnas engagemang i kostfrågor samt om kostadministrativt
ansvar och kostinformation.
Livsmedelsverket fick våren 1990 ett extra anslag på 7
milj.kr. för att förstärka verkets kost- och hälsaprogram. Målet
med kampanjen är att öka människors kunskap om sambandet mellan
kost och hälsa och att påverka matvanorna på ett positivt sätt.
Kampanjen för bättre matvanor kommer att pågå under två år. En
särskild referensgrupp med företrädare för myndigheter,
organisationer, handel och industri har knutits till kampanjen.
Ett särskilt nyhetsbrev riktat till grupper och personer knutna
till kampanjarbetet men även till andra intresserade målgrupper
kommer att ges ut. Livsmedelsverket har under senare tid också
utarbetat ett system för symbolmärkning av livsmedel.
Svenska kommunförbundet, socialstyrelsen, livsmedelsverket och
skolöverstyrelsen arbetar tillsammans i ett projekt för att
förbättra skolmåltiderna. Arbetet med projektet pågår
fortfarande.
Tidigare utskottsbehandling
I samband med behandlingen av socialstyrelsens
folkhälsorapport och regeringens skrivelse behandlade utskottet
olika motionsyrkanden med krav på förebyggande insatser inom
hälso och sjukvården (SoU 1987/88:27 s. 12 ff.). Utskottet
uttalade därvid att det är av största betydelse att arbetet med
att förebygga ohälsa hos befolkningen fortsätter och att dessa
insatser kan intensifieras. Det framhölls att det för detta
krävs ett engagemang såväl på statlig som regional och lokal
nivå. Utskottet hänvisade till att -- vilket också redovisades i
betänkandet -- ett omfattande arbete i enlighet med vad som
tidigare uttalats av regering och riksdag kommit i gång.
Utskottet ansåg det betydelsefullt att faktasammanställningar
och analyser motsvarande dem i socialstyrelsens folkhälsorapport
tas fram även fortsättningsvis. Vad gällde ett särskilt
motionskrav på ett åtgärdsprogram mot olyckor med personskador
konstaterade utskottet att arbete med dessa frågor redan pågick
inom ett flertal landsting och att socialstyrelsen inlett
uppbyggnaden av en länsvis registrering av de olycksfall som
hälso- och sjukvården kommer i kontakt med. Utskottet underströk
vikten av att detta arbete fortsätter.
När det gäller särskilda insatser kring hälsa och
hälsoupplysning för invandrare behandlade utskottet vissa sådana
frågor i betänkandet 1988/89:SoU15 (s. 28 ff.). Utskottet
anförde därvid att det är angeläget att bl.a.
invandrarkvinnornas och flyktingbarnens situation ägnas särskild
uppmärksamhet. Utskottet konstaterade att det råder stor brist
på kunskap om invandrarnas hälsosituation och sociala problem
och att behovet av stöd- och hjälpinsatser sannolikt är stort.
Utskottet framhöll vikten av att berörda myndigheter verkligen
ägnar dessa problem en skärpt uppmärksamhet. Utskottet fann dock
med hänvisning till pågående arbete inom socialstyrelsen, som
också lagt fram förslag till olika insatser, inte skäl för något
inititativ från riksdagens sida.
Utskottet har vid flera tillfällen, även i det nämnda
betänkandet 1988/89:SoU15, behandlat frågor om hjälp åt
tortyrdrabbade och invandrarkvinnors möjligheter att kunna vända
sig till en kvinnlig gynekolog och också i de sammanhangen
framhållit att det behövs utökade insatser för invandrarna.
Utskottet har vid flera tillfällen behandlat motioner om
kostens betydelse för hälsan. I betänkandet SoU 1987/88:19
behandlade utskottet en motion om kostens betydelse i vården.
Utskottet betonade därvid att kosten är av central betydelse i
vården. Utskottet hänvisade därvid till socialstyrelsens
allmänna råd med flera skrifter. Mot bakgrund av det arbete som
redan pågår på området ansåg utskottet det inte erforderligt med
något riksdagsinitiativ, varför den då aktuella motionen
avstyrktes. (Reservation c)
I betänkandet 1988/89:SoU14 framhöll utskottet vikten av
kostupplysning och utbildning på området. Utskottet erinrade om
att kostupplysningen utgör ett centralt inslag i
folkhälsoarbetet och om att frågorna också uppmärksammats hos
såväl berörda centrala myndigheter som på lokal nivå, inom
landsting m.m. Mot bakgrund av det arbete som bedrivs kring
kostfrågorna ansåg utskottet det inte erforderligt med ett
initiativ från riksdagens sida. (Reservation c)
Motioner om återinrättande av ett självständigt institut för
folkhälsa har behandlats av utskottet vid flera tillfällen,
bl.a. i betänkandena SoU 1986/87:16 (s. 7 f.) och SoU
1987/88:16 (s. 9 f.). Därvid redovisades dels de uppgifter som
det tidigare institutet för folkhälsan hade, dels på vilket sätt
dessa uppgifter förts över till bl.a. socialstyrelsen,
livsmedelsverket, naturvårdsverket och statens miljömedicinska
laboratorium, numera institutet för miljömedicin. Utskottet
underströk vikten av en aktiv hälsoupplysning och behovet av
information kring kostvanorna och deras betydelse för
folkhälsan. Utskottet hänvisade till fördelningen av ansvaret på
olika myndigheter och ansåg inte att det framkommit något som
skulle motivera en principiell förändring i dessa hänseenden.
Utskottet framhöll dock betydelsen av att kostfrågorna får en
effektiv bevakning. Motionerna avstyrktes. (Reservation fp)
Liknande motionsyrkanden behandlades på nytt i betänkandet
1988/89:SoU14. Enligt utskottet hade det dock inte
framkommit något som borde föranleda ett ändrat
ställningstagande från utskottets sida. I betänkandet
1988/89:SoU24, som behandlade socialstyrelsens nya
organisation, vidhöll utskottet sin tidigare inställning och
avstyrkte den då aktuella motionen. (Reservation fp)
Utskottets bedömning
Utskottet vill inledningsvis framhålla att utskottet helt
delar den grundläggande inställningen i motionerna att det
förebyggande arbetet inom hälso- och sjukvården har mycket stor
betydelse. Ett effektivt förebyggande arbete bidrar till ett
rationellt utnyttjande av hälso- och sjukvårdens resurser. Att
ohälsa förebyggs innebär även stora mänskliga vinster. Utskottet
har också i åtskilliga sammanhang tidigare framhållit att
satsningarna på att förebygga ohälsa måste intensifieras.
Den föregående redovisningen visar klart att det på många håll
och på många olika områden pågår ett omfattande arbete för att
förbättra folkhälsan. Folkhälsogruppen, socialstyrelsen,
Landstingsförbundet, Spri m.fl. gör insatser. I vissa fall pågår
det förebyggande arbetet redan för fullt, i andra fall planeras
insatser. Det finns enligt utskottet en stark medvetenhet hos
berörda myndigheter och organisationer om nödvändigheten av att
satsa på förebyggande vård. Utskottet ser därför för närvarande
inte skäl till något allmänt tillkännagivande till regeringen av
det slag som efterlyses i motionerna So443 (c) yrkande 3 delvis
och So533 (mp) yrkande 1 delvis. Motionerna avstyrks därför i
motsvarande delar.
Förebyggande insatser bör göras på en mängd olika områden.
Utskottet delar uppfattningen i motion So459 (fp) att det är
angeläget med särskilda insatser kring hälsa och hälsoupplysning
för invandrare. Av den tidigare redovisningen framgår att
socialstyrelsen under de närmaste åren i ett s.k.
huvudprogramområde kommer att göra en särskild satsning när det
gäller invandrares och flyktingars hälsa. Utskottet avstyrker
med hänvisning till det anförda motion So459 (fp) yrkande 8.
Arbete inom socialstyrelsen pågår när det gäller att förebygga
olycksfall, andra skador och självmord. Även inom landstingen
görs insatser. Inte heller i detta sammanhang anser utskottet
det nödvändigt med något tillkännagivande till regeringen.
Motion So459 (fp) yrkande 5 avstyrks därför.
Kostens betydelse för att förebygga ohälsa tas upp i flera
motioner. Folkhälsogruppen har särskilt framhållit att
kostvanorna måste förändras. Utskottet har ingen annan
uppfattning. I det föregående har redovisats ett stort antal
projekt som syftar till en förbättring av kostvanorna. Utskottet
ser med hänvisning härtill inte skäl till någon åtgärd från
riksdagens sida med anledning av motionskraven. Motionerna So459
(fp) yrkande 2, So443 (c) yrkande 3 delvis, So533 (mp) yrkande 1
delvis och So420 (m) avstyrks därför.
Utskottet har tidigare avstyrkt motionsyrkanden om inrättande
av ett folkhälsoinstitut. Utskottet finner inte anledning att
ändra sitt ställningstagande och avstyrker därför motion So459
(fp) yrkande 1.
Röstförsämring hos barn
I motion 1989/90:So414 av Barbro Westerholm (fp) begärs
ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs om
åtgärder beträffande röstförsämring hos barn. Motionären
hänvisar till att musiklärarna vid Adolf Fredriks musikklasser
under den senaste tioårsperioden i samband med musikaliska
anlagstest inför antagning till skolan observerat en allvarlig
försämring av barnens röster. Denna röstförsämring yttrar sig
bl.a. i heshet och ett begränsat tonomfång. Orsakerna till
röstförändringarna är inte klarlagda. Det är inte heller känt i
vilken omfattning röstförändringarna förekommer hos andra barn.
Motionären anser att regeringen mot denna bakgrund bör låta
utreda i vilken omfattning de beskrivna röstförändringarna hos
barn förekommer, deras orsaker och möjligheterna att förebygga
och behandla dem.
Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från
socialstyrelsen och Svenska läkaresällskapet.
Socialstyrelsen, som i sin tur inhämtat yttranden från två
medlemmar av styrelsens vetenskapliga råd, noterar att det inte
finns några systematiska vetenskapliga studier av det problem
som motionen behandlar. Undersökningar från tidigt 1900-tal har
inte ansetts helt tillförlitliga. Därför finns det enligt
socialstyrelsen ett behov av att med nu tillgängliga objektiva
mätmetoder försöka systematiskt kartlägga barnröstens
förändringar över tiden och i olika åldrar. Därvid skulle man få
vetenskapligt underlag för bedömningar av om en röstförsämring
verkligen äger rum. Det är enligt socialstyrelsen möjligt att
den höga ljudnivån vid många av de miljöer i förskola och skola
där barn vistas kan utsätta barnrösten för större påfrestningar
än tidigare. Styrelsen hänvisar till den stora roll som muntlig
kommunikation spelar i dagens samhälle och anser det därför
viktigt med en god kännedom om det finns en fortgående
försämring av barns och ungdomars röstkapacitet och talförmåga.
Om det skulle kunna visas att en sådan försämring verkligen äger
rum anser socialstyrelsen det nödvändigt att åtgärder vidtas för
att förebygga en sådan utveckling och förbättra barns och
ungdomars akustiska miljö.
Socialstyrelsen ansluter sig således till den uppfattning om
problemets vikt som de båda experterna redovisat och anser att
det finns goda skäl att i en tvärvetenskaplig undersökning
kartlägga i vilken utsträckning röstförändringar förekommer hos
barn och ungdom och hur dessa kan förebyggas.
Svenska läkaresällskapet anför beträffande prognosen att
det är en allmän klinisk erfarenhet att heshet och
stämbandsknottror hos barn har en tendens att avta och
försvinna, särskilt hos pojkar. Två undersökningar från
1980-talet anses förstärka det intrycket. Enligt
Läkaresällskapet saknas det dock longitudinella studier, och det
är också obekant i vilken utsträckning barn tar med sig
ogynnsamma röstvanor upp i vuxen ålder.
Läkaresällskapet framhåller att det i dag finns helt andra
resurser än tidigare att systematiskt undersöka rösten och
förändringar i rösten under uppväxten. Det finns tekniska
hjälpmedel men också möjlighet att studera inverkan av yttre
faktorer som hög bullernivå liksom betydelsen av ökad
allergibenägenhet hos barn. Sällskapet hänvisar till ett förslag
från Svenska logopedförbundet om hur röstproblemen skall kunna
undersökas vilket erhållit stöd från svensk foniatrisk förening.
Sammanfattningsvis finner Svenska läkaresällskapet det
angeläget att utreda förekomsten av och orsakerna till
röstförändringar hos barn samt eventuella konsekvenser härav.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet konstaterar att remissinstanserna ansett att det kan
finnas skäl att i en tvärvetenskaplig undersökning kartlägga i
vilken utsträckning röstförändringar förekommer hos barn och
ungdom och hur dessa kan förebyggas.
När det gäller prioriteringen av olika forskningsprojekt vill
utskottet dock erinra om att sådana uppgifter i första hand
ligger på andra än riksdagen, inom socialutskottets
beredningsområde främst de medicinska och sociala
forskningsråden. Med hänsyn härtill bör riksdagen enligt
utskottet avstå från att göra uttalanden med anledning av den
aktuella motionen. Motion So414 (fp) avstyrks.
Abortförebyggande arbete m.m.
Motionerna
Ett flertal motioner tar upp behovet av åtgärder för att
förebygga aborter. Utskottet återkommer i ett senare avsnitt
till tidsgränserna för abort m.m.
I motion 1989/90:So459 av Daniel Tarschys m.fl. (fp)
begärs ett tillkännagivande till regeringen om åtgärder
beträffande aborter och sexuellt överförbara sjukdomar
(yrkande 3). Motionärerna anför att dagens höga abortantal
är ett tecken på att samhällets abortförebyggande åtgärder är
otillräckliga. Det är därför angeläget att man på riksplanet och
i landsting och kommuner intensifierar sina insatser i
abortförebyggande syfte. Hälsoupplysning är en viktig insats
både i det abortförebyggande arbetet och i kampen mot de
sexuellt överförbara sjukdomarna. Viktiga grupper för
information är enligt motionen elever, värnpliktiga, invandrare
samt personal som i sitt arbete möter olika ungdomsgrupper.
Skolans sex- och samlevnadsundervisning uppvisar ännu stora
brister, framhålls det vidare i motionen. Ett viktigt mål är att
se till att alla elever får del av sådan undervisning. Detta bör
också enligt motionärerna ges regeringen till känna (yrkande
6).
I motion 1989/90:So513 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Barbro
Westerholm (båda fp) anförs att kraftfulla åtgärder nu
måste sättas in för att vända utvecklingen mot en nedgång av
abortsiffrorna. Regeringen måste uppmärksamt följa utvecklingen
av aborterna och agera på ett kraftfullt sätt om en förväntad
nedgång av antalet aborter skall utebli. Motionärerna begär ett
tillkännagivande om detta till regeringen (yrkande 1).
Ett antal motioner tar upp de särskilda ungdomsmottagningarnas
betydelse i arbetet med att förebygga aborter och arbetet med
att förebygga sexuellt överförbara sjukdomar (STD).
I motion So436 (c) framhålls vikten av att det över hela
landet, helst i alla kommuner, finns ungdomsmottagningar, dit
ungdomar kan vända sig i fullt förtroende för att få stöd och
råd i frågor som gäller sex- och samlevnad, prevention,
graviditet, veneriska sjukdomar m.m. Enligt motionärerna finns
det ett stort uppdämt behov av sådan verksamhet. Det bör därför
vara en uppgift för socialstyrelsen att verka för en ökad
omfattning av ungdomsmottagningar. Motionärerna begär ett
tillkännagivande om detta till regeringen (yrkande 3).
I motion So459 (fp) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om vad som anförs i motionen om ungdomsmottagningar
(yrkande 4). Motionärerna anser det viktigt att
ungdomsmottagningarna bevaras och får erforderliga resurser.
I motion So541 (vpk) begärs tillkännagivanden om
ungdomsmottagningarnas betydelse och nödvändiga utbyggnad
(yrkande 5) och om att 30 milj.kr. bör anslås från allmänna
arvsfonden för att stimulera utbyggnaden och utvecklingen av
ungdomsmottagningar (yrkande 6). Erfarenheterna har enligt
motionärerna visat att ungdomsmottagningar tidigt kommer i
kontakt med flickor i riskzonen. Motionärerna anser att
mottagningarnas verksamhet är mycket betydelsefull och att de
bör byggas ut, så att ungdomar överallt i landet skall få
tillgång till en mottagning. Det bör, anser motionärerna, anslås
30 milj.kr. ur allmänna arvsfonden för utbyggnad och utveckling
av ungdomsmottagningar.
I motion So513 (fp) hänvisas bl.a. till Norge där sedan
drygt tio år rådgivning för gravida kvinnor i kris bedrivs genom
"Landsrådet för AAN", en ideell verksamhet i samarbete mellan en
rad organisationer. Byråerna som drivs med statligt och
kommunalt stöd har enligt motionärerna visat sig vara ett
värdefullt komplement till den rådgivning som bedrivs i
offentlig regi. Motionärerna redovisar att liknande
samarbetsprojekt håller på att växa fram även i Sverige och
nämner "Föreningen för Alternativ till Abort i Sverige", AAS.
Lokala föreningar har bildats i Göteborg, Linköping, Uppsala och
Stockholm men är på väg att bildas även på andra håll.
Motionärerna anser att de projekt som är på gång i Sverige bör
uppmuntras och följas med stor uppmärksamhet. Motionärerna vill
ha ett tillkännagivande om detta till regeringen (yrkande
2).
I motion 1989/90:So541 av Lars Werner m.fl. (vpk)
hemställs att riksdagen hos regeringen skall begära förslag om
ett specialdestinerat statsbidrag för att trygga utbyggnaden av
preventivmedelsrådgivningen (yrkande 4). I motionen
hemställs också att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad som i motionen anförts om kostnadsfria preventivmedel
och preventivmedelsrådgivning (yrkande 3). Motionärerna
anför bl.a. att en utbyggd preventivmedelsrådgivning, ökad
tillgänglighet och ekonomiska möjligheter att välja
preventivmedel är grundläggande åtgärder för att minska antalet
oönskade graviditeter. Motionärerna anser att både
preventivmedel och preventivmedelsrådgivningen bör göras
kostnadsfri.
I motion 1989/90:So448 av Margareta Winberg (s) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om
ändring av receptförskrivningen av p-piller. Motionären anser
att det nuvarande systemet att förskriva p-piller bör ändras så
att förebyggande verksamhet premieras.
Aborternas omfattning
Mellan var tredje och var fjärde graviditet avbryts i dag
genom abort. Under 1989 utfördes ca 37 800 aborter. En inte
oväsentlig ökning av aborterna har ägt rum sedan 1985. Ökningen
har varit mest uttalad i åldersgrupperna under 30 år samtidigt
som den nedåtgående trenden av tonårsaborter har brutits.
Abortbenägenheten är störst i åldersklasserna 20--21 år. Under
1989 kan man dock notera en väsentligt mindre stegring än
närmast föregående år. Totalt sett ökade antalet legala aborter
med endast ca 300 stycken -- från 21,4 till 21,5 per 1000
kvinnor i fertil ålder. Stora regionala skillnader i
abortfrekvensen förekommer. Högst är abortfrekvensen i
storstäderna.
Socialstyrelsen och Landstingsförbundet m.m.
Socialstyrelsen har nyligen utarbetat ett förslag till
program för abortförebyggande åtgärder där målgrupper, förslag
till åtgärder, innehåll och metoder i upplysningen diskuteras
mot bakgrund av utvecklingen. Programmet innehåller
inledningsvis en tillbakablick över det abortförebyggande
arbetet under 1970- och 1980-talen och en statistisk överblick
över utvecklingen av de legala aborterna i Sverige. Programmet
innehåller förslag om att socialstyrelsen i fortsättningen skall
redovisa läns-, kommun- och i vissa fall församlingsdata i
särskilda publikationer. Landstingen uppmuntras också att
utarbeta detaljerade epidemiologiska underlag som bör utgöra en
bas för vilka insatser som bör göras och för vem.
När det gäller orsakerna till det ökade antalet aborter
konstateras i programmet att det inte finns en enda orsak utan
flera. Ett uppskjutet barnafödande till högre åldrar,
otillräcklig preventivmedelsrådgivning, bristande kvalitet på
rådgivningen, oron för p-piller, en teknisk kondomupplysning
alltför mycket kopplad till HIV-information är orsaker som
kommit fram i intervjuer med personal som arbetar med rådgivning
och upplysning. I avsnittet Preventivmedelsanvändningen och
preventivmedelsrådgivningen beskrivs hur användningen av
preventivmedel har förändrats under 1980-talet. En minskning har
framför allt skett i användandet av p-piller. I rapporten
framhålls ungdomsmottagningarnas roll i det abort- och
STD-förebyggande arbetet (STD = sexually transmitted diseases,
sexuellt överförbara sjukdomar). Enligt rapporten behöver
studerandehälsovården finansiellt stöd för att utveckla sin
abort- och STD-rådgivning. Över huvud taget anser
socialstyrelsen att abortrådgivningen behöver förstärkas.
Preventivmedelsrådgivning bör ges både före och efter abort.
Efterkontroller bör införas, anser man också. Socialstyrelsen
föreslår också att kostnaderna för p-piller bör utredas med
syftet att undersöka ungdomars priskänslighet och prioriteringar
på olika varor, däribland olika preventivmedel.
Socialstyrelsen redovisar att landstingen under den allra
senaste tiden alltmer uppmärksammat abortproblemet och planerar
förebyggande insatser. Flera landsting har gjort
handlingsprogram för STD-förebyggande insatser, där man betonat
vikten av att samordna STD med abortförebyggande åtgärder.
Enligt socialstyrelsen behöver dock storstäderna upprätta
speciella handlingsprogram.
När det gäller målsättningen framhåller socialstyrelsen i det
föreslagna handlingsprogrammet att det abortförebyggande arbetet
även i framtiden bör syfta till att minska antalet oönskade
graviditeter och inte i huvudsak aborter. Målgrupperna för
abortförebyggande insatser sammanfaller till stora delar med
målgrupperna för STD- och HIV-förebyggande insatser. En
samordning av framför allt de generella upplysningsinsatserna
anses därför mycket viktiga. Socialstyrelsen uttalar också en
avsikt att med socialdepartementet ta upp en diskussion om att
ett utvecklingsbidrag bör införas med syftet att stimulera
abortförebyggande arbete och hitta nya metoder i arbetet med att
nå specifika målgrupper. Ett utvecklingsbidrag skulle enligt
socialstyrelsen kunna uppmuntra initiativ av mer experimentell
natur.
Landstingsförbundet har nyligen i samverkan med
representanter för olika verksamheter som arbetar med
abortförebyggande arbete och sexuellt överförbara sjukdomar
utarbetat skriften Landstingen till offensiv mot sexsjukdomar
och aborter. I skriften skisseras bl.a. två modeller för en
bättre samordning av resurser för STD- och abortförebyggande
verksamhet. Landstingsförbundets styrelse har vid sammanträde
den 5 april 1990 beslutat rekommendera landstingen att aktivt
verka för en bättre samordning av resurser för STD- och
abortförebyggande verksamhet. Som underlag för sådana insatser
har förbundet överlämnat den nämnda skriften.
När det gäller särskilda ungdomsmottagningar kan följande
redovisas.
För att få mer kunskap om hälso- och sjukvårdshuvudmännens
arbete för att bekämpa sexuellt överförbara sjukdomar men också
i syfte att minska antalet aborter har Landstingsförbundet i
samverkan med socialstyrelsen genomfört en enkät som besvarats
av samtliga hälso- och sjukvårdshuvudmän. Enligt
Landstingsförbundet fanns i januari 1989 totalt 117
ungdomsmottagningar och 11 var under uppbyggnad. Det enda län
som saknade ungdomsmottagning var Kalmar län. Definitionen av
begreppet ungdomsmottagning varierade mellan landstingen. 17
landsting sade att de ensamma ansvarar för ungdomsmottagningar.
Detta innebar dock inte att landstingen ensamt ansvarar för alla
ungdomsmottagningarna i ett län. I t.ex. Stockholm var
landstinget ensamt ansvarigt för två ungdomsmottagningar men
delade huvudmannaskapet med bl.a. kommunerna för 21
mottagningar. I Älvsborgs län fanns sju ungdomsmottagningar. För
fem av dem var huvudmannaskapet delat mellan kommuner och
landsting. Barnmorskan var den yrkesgrupp som var mest
representerad vid ungdomsmottagningarna. Därnäst utförde
kuratorer och socialsekreterare, den senare gruppen särskilt i
Stockholm, flest antal arbetstimmar på ungdomsmottagningarna.
Landstingsförbundet påpekar i sin redovisning av enkäten att,
även om enkätsammanställningen ger en positiv bild av hälso- och
sjukvårdens arbete med att bekämpa sexuellt överförbara
sjukdomar och minska antalet aborter, insatserna ofta varierar
mellan olika kliniker, mödravårdscentraler och andra enheter
inom samma landsting. Enligt redovisningen har många huvudmän i
enkätsvaren uttryckt behov av en sammanhållen organisation för
arbetet med att förebygga sexuellt överförbara sjukdomar och
aborter.
Socialstyrelsen har i sitt arbete med att utvärdera
socialtjänstlagstiftningens tillämpning beträffande barn och
ungdom, det s.k. REBUS-projektet, även behandlat
ungdomsmottagningarna och framhållit att dessas verksamhet är
viktig och bör stödjas.
Bestämmelser om ändamålet och förvaltningen av allmänna
arvsfondens medel finns i lagen (1928:281) om allmänna
arvsfonden. Enligt 1 § denna lag skall de medel som tillfaller
fonden i arv eller genom gåva eller testamente utan
sammanblandning med andra medel förvaltas av kammarkollegiet
såsom en särskild fond för främjande av vård och fostran av barn
och ungdom samt omsorg om handikappade. Understöd ur fonden
utdelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer
(2 §).
Tidigare utskottsbehandling
Utskottet behandlade senast i betänkandet 1988/89:SoU14
motionskrav på en förbättrad abortförebyggande verksamhet.
Utskottet anförde därvid följande (s. 15):
Utskottet anser -- -- -- att ökningen av antalet aborter
främst bland unga kvinnor är oroande. Det är enligt utskottets
mening nödvändigt att vidta åtgärder för att bromsa ökningen och
få till stånd en minskning av antalet aborter. Det
abortförebyggande arbetet på lokal nivå är därvid av den största
betydelse. Åtskilliga tecken tyder emellertid på att detta
arbete i landstingen inte längre bedrivs i samma omfattning som
tidigare.
Bakgrunden härtill torde bl.a. vara de ökade insatser som
barnmorskor m.fl. har måst göra som en följd av det ökade
barnafödandet, den ökade uppmärksamheten på sexuellt överförbara
sjukdomar och den utvidgade undersökningsaktiviteten för att
tidigt upptäcka cancer hos kvinnor.
Det är enligt utskottets mening mycket angeläget att landsting
och kommuner noga analyserar behovet av
preventivmedelsrådgivning och andra åtgärder för att minska
antalet aborter och vidtar kraftfulla åtgärder för att
åstadkomma en minskning. Dessa åtgärder är angelägna av flera
skäl, framför allt med tanke på att en abort utgör en traumatisk
upplevelse för kvinnan.
Framför allt socialstyrelsen, men även SÖ och försvarets
sjukvårdsstyrelse, har viktiga roller i det abortförebyggande
arbetet på central nivå. Utskottet ser positivt på
socialstyrelsens arbete med att utarbeta ett program för det
abortförebyggande arbetet.
Utskottet ansåg de då aktuella motionskraven i huvudsak
tillgodosedda genom socialstyrelsens arbete med ett
abortförebyggande program. Motionsyrkandena avstyrktes därför.
(Reservation fp, c och mp)
När det gäller skolans sex- och samlevnadsundervisning kan
utskottets uttalanden sammanfattas så att utskottet understrukit
nödvändigheten av att sex- och samlevnadsundervisningen i
skolan, vari även informationen om HIV och aids ingår, kan
förstärkas. Utskottet har också framhållit vikten av att
utbildningen av personalen vid grund- och gymnasieskolan kan
förbättras. Under de senaste årens budgetberedning har utskottet
tillstyrkt bidrag över socialbudgeten till fortbildningsinsatser
för lärare. Vid sin senaste behandling av frågan, i betänkandet
1989/90:SoU17, då ytterligare medel för sådan fortbildning
tillstyrktes, uttalade dock utskottet att medel för en fortsatt
reformering av skolans sex- och samlevnadsundervisning i
framtiden borde beviljas över utbildningsbudgeten.
En utförligare redovisning av utskottets uttalanden i fråga om
skolans sex- och samlevnadsundervisning finns i det nämnda
betänkandet. Utskottet kommer i ett senare betänkande under
innevarande höst att behandla motioner om inriktningen av
arbetet med HIV/aids inkl. informationen till ungdomar om HIV
och aids.
Ungdomsmottagningarna behandlades av utskottet i
betänkandet 1988/89:SoU14 (s. 13 f.). Utskottet framhöll
därvid vikten av att ungdomsmottagningarnas verksamhet
förstärks och byggs ut. Utskottet ville dock inte förorda ett
initiativ från riksdagens sida i fråga om inrättande av sådana
mottagningar i varje kommun. Den då aktuella motionen avstyrktes
därför. (Reservation mp)
I samband med 1990/91 års budgetberedning behandlades ett
motionsyrkande om statsbidrag till ungdomsmottagningar.
Utskottet erinrade därvid (1989/90:SoU17 s. 72) om
betydelsen av att barnens och ungdomarnas situation i dagens
samhälle uppmärksammas och diskuteras och vikten av att de
särskilda ungdomsmottagningarnas verksamhet stärks och byggs ut.
Utskottet framhöll att det för att nå ett gott resultat i
arbetet med att förebygga spridning av könssjukdomar och abort
bland ungdomarna behövs samverkande insatser från samhällets
olika organ. Utskottet delade uppfattningen att särskilda
ungdomsmottagningar med en bred kompetens hos personalen och ett
arbetssätt inriktat på en helhetssyn på ungdomarna och deras
problem har stora fördelar. Utskottet var dock inte berett att
ställa sig bakom motionskrav på ett särskilt statsbidrag för att
stimulera utbyggnaden av de särskilda ungdomsmottagningarna och
avstyrkte därför den då aktuella motionen. Riksdagen följde
utskottet (rskr. 1989/90:172). (Reservation mp)
Vad gäller abortförebyggande arbete genom alternativa
rådgivningsbyråer ansåg utskottet i betänkandet
1988/89:SoU14 (s. 16) att det ännu saknades tillräcklig
erfarenhet av det abortförebyggande arbete som bedrevs vid de
alternativa rådgivningsbyråerna för att ge underlag för ett
initiativ till regeringen. Det då aktuella motionsyrkandet
avstyrktes. (Reservation fp, c, mp)
Motionsyrkanden om p-pillrens betydelse i det
abortförebyggande arbetet har behandlats av utskottet vid
flera tillfällen (se bl.a. SoU 1987/88:2 och 19 och
1988/89:SoU14). Utskottet har därvid förutsatt att
regeringen följer p-pillerförsäljningen och att erforderliga
åtgärder vidtas om abortfrekvensen skulle öka som en följd av
höga kostnader för p-piller. Även socialförsäkringsutskottet har
prövat frågan (SfU 1987/88:22) och därvid delat
socialutskottets bedömning.
Utskottet har tidigare (se bl.a. 1988/89:SoU14 s. 17)
avstyrkt krav på att ett specialdestinerat statsbidrag för
preventivmedelsrådgivning skulle införas vid sidan av systemet
för ersättningar till sjukvårdshuvudmännen.
Utskottets bedömning
Utskottet har under de senaste åren med stigande oro kunnat
konstatera en årlig ökning av antalet aborter. En viss
stagnering har dock ägt rum under det senaste året. Utskottet
vill ännu en gång framhålla att det abortförebyggande arbetet
måste bedrivas aktivt. Kommuner och landsting måste noga
analysera behovet av åtgärder för att åstadkomma en minskning av
aborterna och avsätta resurser för detta arbete. Arbetet måste i
första hand syfta till att minska antalet oönskade graviditeter.
Detta förutsätter framför allt en väl fungerande
preventivmedelsrådgivning.
Ungdomarna är en mycket viktig grupp att nå i det
abortförebyggande arbetet. I likhet med motionärerna och
socialstyrelsen i det nya handlingsprogrammet vill utskottet
framhålla ungdomsmottagningarnas roll. Mottagningarna har visat
sig kunna nå ungdomarna och få dem att ta itu med problemen. Det
är viktigt att finna nya vägar i det abortförebyggande arbetet.
Alternativa rådgivningsmottagningar håller nu på att växa fram.
Dessa mottagningar kommer förhoppningsvis också att kunna
utveckla goda metoder för att nå kvinnor i abortsituationer.
Utskottet har inte minst i HIV- och aidssammanhang framhållit
betydelsen av sex- och samlevnadsundervisningen i skolan. Det är
viktigt att denna undervisning kan utvecklas och nå fram till
eleverna. Utskottet har också i flera år tillstyrkt särskilda
statsbidrag till utveckling av sex- och
samlevnadsundervisningen.
Utskottet behandlar i ett särskilt betänkande åtgärder mot HIV
och aids. Det finns dock anledning att även i förevarande
sammanhang betona att arbetet med att förebygga de sexuellt
överförbara sjukdomarna har ett nära samband med det
abortförebyggande arbetet.
Vid sin senaste behandling av abortfrågan noterade utskottet
att socialstyrelsen arbetade med att ta fram ett särskilt
handlingsprogram för att förebygga aborter. Detta program är nu
klart. Programmet innehåller en rad olika förslag till åtgärder.
Socialstyrelsen betonar att det lokalt förankrade arbetet i
landstingen måste förstärkas. Även Landstingsförbundet har
uppmanat landstingen att verka för en bättre samordning av
resurser för STD- och abortförebyggande verksamhet. Utskottet
anser det angeläget att socialstyrelsens handlingsprogram med
dess omfattande förslag till insatser verkligen kan föras ut i
praktiskt arbete i landstingen. Utskottet förutsätter att
regeringen snabbt prövar de förslag i socialstyrelsens
handlingsprogram som förutsätter regeringens medverkan.
Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So459 (fp)
yrkandena 3, 4 och 6, So513 (fp) yrkandena 1 och 2, So436 (c)
yrkande 3, So541 (vpk) yrkandena 3 och 5 samt So448 (s) bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I motion So541 (vpk) yrkas att 30 milj.kr. från allmänna
arvsfonden anslås till utbyggnad och utveckling av
ungdomsmottagningar. Eftersom det ankommer på regeringen och
inte på riksdagen att pröva frågor om understöd ur allmänna
arvsfonden avstyrker utskottet motion So541 (vpk) yrkande 6.
Kvinnosjukvård
Hälso- och sjukvårdens insatser för misshandlade kvinnor
I motion 1989/90:So212 av Daniel Tarschys m.fl. (fp)
begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i
motionen om registrering av kroppsskador (yrkande 1).
Motionärerna påtalar att misshandlade kvinnor är en vanlig
patientgrupp vid kirurgiska akutmottagningar. Trots att
skadebilden är typisk förblir bakomliggande misshandel ofta
odiagnostiserad. Motionärerna hänvisar till vissa erfarenheter
från en kirurgavdelning i Göteborg. I motionen hänvisas också
till riksdagens beslut om att en länsvis registrering av
samtliga skadefall som kommer i kontakt med hälso- och
sjukvården i syfte att förbättra underlaget för förebyggande
insatser i samhället. Motionärerna anser det vara av stor vikt
att de kunskaper om skador på grund av våld som kan erhållas via
registrering tillvaratas på ett konstruktivt sätt. En
uppföljning av verksamheten bör ske ur den aspekten.
I motion 1989/90:So320 av Lars Werner m.fl. (vpk)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen
får i uppdrag att utarbeta program för hur hälso- och sjukvården
skall möta misshandlade kvinnor och misstänkta fall av våld mot
kvinnor (yrkande 1). Motionärerna hänvisar till att många
kvinnor av olika skäl är obenägna att anmäla att de blivit
misshandlade och att en stor del av alla anmälningar försvinner
på vägen till åtal och dom. Motionärerna framhåller bl.a. att
ingen misshandlad kvinna skall behöva gå från en
sjukvårdsinrättning utan att ha givits ordentlig möjlighet att
få berätta vad som hänt.
Utskottet har vid flera tillfällen behandlat motionskrav som
gällt behovet av åtgärder och t.ex. utbildning av personal när
det gäller skador uppkomna på grund av misshandel och sexuella
övergrepp. I betänkandet SoU 1986/87:27 uttalade utskottet
följande (s. 9 f.).
Utskottet vill -- -- -- understryka vikten av att all personal
och inte minst personalen inom hälso- och sjukvården har
tillräckliga kunskaper för att kunna stödja och hjälpa de
misshandlade kvinnor och barn som de kommer i kontakt med i
vården.
Utskottet konstaterar samtidigt att ett antal projekt nu
genomförts och pågår för att förbättra vårdpersonalens
möjligheter att ge en god vård. Utskottet vill i sammanhanget
också erinra om de värdefulla insatser som görs från
kvinnojourernas sida för de misshandlade kvinnorna och barnen.
Det är angeläget att arbetet med dessa frågor fortsätter och
inte stannar vid enstaka insatser. Utskottet förutsätter
emellertid att socialstyrelsen liksom andra berörda myndigheter
noga följer utvecklingen och tar de initiativ som behövs.
Utskottet ansåg att det inte fanns något behov av åtgärder
från riksdagens sida och avstyrkte de då aktuella motionerna.
Utskottet vidhöll denna uppfattning i betänkandet SoU
1987/88:22. Utskottet tillade endast att kunskaperna om
problemen kommer att kunna förbättras, och därmed även
underlaget för de fortsatta insatserna, genom den registrering
av alla skadefall som kommer i kontakt med hälso- och
sjukvården, som socialstyrelsen utreder på uppdrag av
regeringen.
Frågor om våld mot kvinnor och barn behandlades senast i
betänkandet 1989/90:SoU5. För en redovisning av olika
projekt, skrifter, försöksverksamheter m.m. hänvisas till detta
betänkande. Här kan tilläggas att socialstyrelsen nyligen
publicerat skriften Våldet i samhället -- hälso- och sjukvårdens
förebyggande möjligheter. Skriften utgör en dokumentation från
ett seminarium anordnat av socialstyrelsen i samarbete med de
övriga nordiska ländernas medicinalstyrelser och WHO.
I det nämnda betänkandet SoU5 erinrade utskottet om att
utskottet senast under våren 1989 uttalat att förekomsten av
våld inom familjen, som tar sig uttryck i misshandel och
sexuella övergrepp mot kvinnor och barn, är ett stort och
brännande problem. Utskottet anförde vidare (s. 27 f.).
En rad olika åtgärder på skilda områden behövs, enligt
utskottets mening, för att minska eller förebygga våld och
sexuella övergrepp mot kvinnor och barn. Av grundläggande
betydelse är att dessa övergrepp kommer till myndigheternas
kännedom för erforderliga åtgärder.
Barn och kvinnor som utsätts för misshandel och sexuella
övergrepp i hemmet är i stort behov av hjälp och stöd. Det
krävs, enligt utskottets mening, en bred kunskap hos berörda
myndigheter om dessa särskilda problem. Personalen måste bl.a.
vara väl insatt i vilka resurser som finns att tillgå och kunna
informera om dessa. Utskottet anser, att det finns behov av
förnyad information och utbildning till de personalgrupper som
kommer i kontakt med dessa ärenden.
Stora krav ställs också på ett väl fungerande samarbete mellan
berörda myndigheter. Enligt utskottet är det nödvändigt att
samordna de insatser som görs av rättsväsendet, de sociala
myndigheterna och aktuella vårdinstanser, eftersom utredningarna
i dessa ärenden är mycket svåra. En samverkansmodell med fasta
rutiner skulle bäst garantera en tillfredsställande gemensam bas
för såväl sociala som rättsliga åtgärder.
Utskottet anser, att det är befogat med en utvärdering av
socialtjänstens handläggning av anmälda fall av misstänkta
övergrepp på barn och kvinnor. Ett samlat förslag till
åtgärdsprogram bör föreläggas riksdagen.
Utskottet föreslog ett tillkännagivande till regeringen om
detta. (Reservation s) Riksdagen följde utskottet (rskr.
1989/90:15).
Regeringen beslutade den 23 november 1989 att inom
civildepartementet tillsätta en arbetsgrupp i frågor som rör
våld mot kvinnor. Gruppens uppgifter skall vara
att sammanställa den kunskap som finns och de åtgärder som
tidigare har vidtagits på området,
att ta reda på var fördjupade kunskaper behövs (forskning,
utredning, försöksverksamhet m.m.),
att initiera försöks- och utvecklingsarbete,
att undersöka hur samhällets skydd, stöd och hjälp kan
stärkas,
att sprida kunskaper och erfarenheter,
att undersöka hur samarbetet mellan olika myndigheter liksom
mellan myndigheter och organisationer kan utvecklas samt sprida
information om och initiera olika lokala samarbetsformer,
att lämna förslag till åtgärder som kan bidra till att göra
arbetet med att motverka våld mot kvinnor mer effektivt.
Arbetet bör enligt regeringsbeslutet bedrivas md sikte på att
det skall vara avslutat före utgången av år 1990.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet erinrar om att riksdagen så sent som hösten 1989 i
ett tillkännagivande till regeringen efterlyste ett
åtgärdsprogram för att minska våldet mot kvinnor genom
förebyggande insatser bl.a. på hälso- och sjukvårdens område.
Utskottet förutsätter att ansträngningar nu görs för att ta fram
förslag på sådana åtgärder. Därmed avstyrker utskottet
motionerna So212 (fp) yrkande 1 och So320 (vpk) yrkande 1.
Kvinnomedicinskt informationscentrum
I motion 1989/90:So471 av Maj Britt Theorin m.fl. (s)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om
inrättande av ett kvinnomedicinskt informationscentrum
(yrkande 1). Motionärerna anför bl.a. att ett centralt
beläget kvinnomedicinskt informationscentrum skulle fylla en
viktig funktion. Där skulle uppgifter om kvinnoforskning som
pågått, pågår eller planeras kunna finnas liksom protokoll och
rapporter från internationella konferenser som berör kvinnors
hälsa. Kvinnor skulle där kunna diskutera sina hälsofrågor med
medicinskt kunniga. Ett referensbibliotek med ett brett urval av
såväl svensk som utländsk kvinnomedicinsk litteratur jämte
informationsblad och broschyrer om hälsofrågor för kvinnor
skulle kunna upprättas där. Ett kvinnomedicinskt centrum skulle
dock inte vara ett alternativ till den nödvändiga förstärkningen
av kvinnosjukvården utan utgöra ett komplement med uppgift att
se till att arbetet verkligen bedrivs i kvinnors intresse.
Motionen innehåller också en problembeskrivning när det gäller
kvinnors hälsa och kvinnomedicinen.
Utskottet behandlade under riksmötet 1986/87 (SoU
1986/87:1) ett liknande motionsyrkande. Motionen
remissbehandlades. Bland de myndigheter som yttrade sig över
motionen kan nämnas socialstyrelsen, Landstingsförbundet,
Svenska läkaresällskapet och forumrörelsen för kvinnliga
forskare. Flera av remissinstanserna stödde idén med ett
kvinnomedicinskt informationscentrum. Olika meningar framfördes
dock när det gäller utformning och innehåll i den tänkta
verksamheten. Utskottet anförde följande (s. 17 f.):
Utskottet konstaterar -- -- -- att motionen tar upp en
angelägen och ofta förbisedd fråga, nämligen behovet av
forskning och kunskapsspridning när det gäller kvinnors
speciella hälsoproblem. Män, kvinnor och barn lever sedan
generationer i ett samhälle som i mycket domineras av männens
syn på tillvaro och livsvillkor. Detta har också återspeglats
inom medicinen. Enligt hälso- och sjukvårdslagen är målet för
hälso- och sjukvården en god hälsa och en vård på lika villkor
för hela befolkningen. Hälso- och sjukvården måste därför
utformas och planeras så att den kan tillgodose också kvinnors
specifika behov av medicinsk vård och service. För detta krävs
bl.a. underlag i form av kvinnomedicinsk forskning och
information om forskningsresultat på området.
Att det finns ett behov att utveckla en specifik medicinsk
kvinnoforskning och kunskapsspridning bekräftas också av de
inhämtade remissyttrandena. Flera instanser förklarar att man
ställer sig bakom den problembeskrivning som finns i motionen.
Utskottet delar uppfattningen att det är angeläget med
fortsatt forskning med kvinnomedicinsk inriktning och att man
måste finna former för att på ett effektivt sätt föra ut
forskningsresultat på området. Utskottet är emellertid inte
berett att i detta sammanhang ta ställning till om detta bör ske
genom inrättande av ett särskilt informationscentrum eller --
såsom föreslagits av flera remissinstanser -- genom en
förstärkning av redan befintliga organ inom området för
medicinsk forskning. Utskottet anser därför att regeringen i
lämpligt sammanhang bör överväga vilka möjligheter som finns att
tillgodose de önskemål som framförts i den då aktuella motionen
och förutsätter att regeringen har sin uppmärksamhet riktad på
denna fråga.
Utskottet ansåg inte att motionen borde föranleda något
initiativ från riksdagens sida. Motionen avstyrktes.
(Reservation beträffande motiveringen för avslag av utskottets
m-ledamöter)
Utskottet återkom till frågan om kvinnors hälsoproblem i
betänkandet 1988/89:SoU15. Utskottet anförde därvid följande
(s. 36).
Motionärerna tar upp ett väsentligt spörsmål, nämligen frågan
om stöd till forskning och kunskapsspridning när det gäller
kvinnors hälsa. Utskottet får understryka att kunskaper om
kvinnors sjukdomssymtom är en angelägenhet som sträcker sig
utöver den speciella gynekologin.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att kvinnors
sjukdomspanorama och kvinnliga hälsoproblem behöver fokuseras på
ett annat sätt än tidigare. Särskilt viktigt är det att denna
fråga beaktas i all utbildning för sjukvårdspersonal, dvs. i
grund-, vidare- och fortbildning. Som framgått av den tidigare
redovisningen har utskottet även tidigare understrukit att
forskningen med kvinnomedicinsk inriktning måste drivas framåt
och att former för att på ett effektivt sätt föra ut
forskningsresultat på området måste sökas. -- -- --
Utskottet anser sålunda att det är angeläget att såväl
forskningsansvariga som utbildningsansvariga myndigheter ägnar
dessa frågor en skärpt uppmärksamhet. Ett särskilt ansvar åvilar
socialstyrelsen i dess egenskap av expertorgan med ansvar för
kunskapsutveckling och kunskapsförmedling. Det är -- -- --
viktigt att socialstyrelsen tar fram underlag för att kunskapen
om kvinnors hälsa och vården för kvinnor skall kunna förbättras.
Utskottet förutsätter att regeringen tar de initiativ som behövs
för att problemen kring kvinnors hälsa skall kunna få den ökade
uppmärksamhet som är nödvändig.
Vad utskottet anfört beslutade riksdagen sedermera att som sin
mening ge regeringen till känna (rskr. 1988/89:213).
Genom beslut den 15 februari 1990, i vilket bl.a. återgavs
utskottets uttalande om kvinnors hälsa, uppdrog regeringen
åt socialstyrelsen att i lämpligt sammanhang beakta vad
riksdagen anfört samt att senast den 31 mars 1991 till
regeringen rapportera vilka åtgärder som vidtagits med anledning
av uppdraget.
I samband med behandlingen av 1990 års forskningsproposition
(prop. 1989/90:90) behandlade utbildningsutskottet
(1989/90:UbU25) ett motionsyrkande, om förstärkningar av den
medicinska kvinnoforskningen. Utbildningsutskottet hänvisade
till utttalanden i forskningspropositionen om att det är
angeläget att få till stånd en kvalitativt högtstående medicinsk
forskning där kvinnors specifika behov när det gäller hälsa och
sjukdomar uppmärksammas och till att en professur i medicinsk
kvinnoforskning föreslagits bli inrättad den 1 juli 1991.
Utskottet hänvisade även till ett aviserat regeringsuppdrag att
precisera ämnesinnehåll samt föreslå lokalisering av en sådan
professur. Utskottet fann mot den bakgrunden motionärernas
yrkanden i stort vara tillgodosedda, varför motionerna
avstyrktes.
Det kan också redovisas att ett centrum för forskning om
kvinnors hälsa, Kvinnohälsan, nyligen har inrättats vid
Karolinska institutet. Forskarna vid institutet vill framför
allt öka kunskaperna om medelålders kvinnors hälsa och
sjukdomar. Avsikten är att institutet skall utvecklas till ett
nationellt kunskaps- och utvecklingscentrum om kvinnors
sjukdomar.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet erinrar om att utskottet vid sin behandling av
liknande motionsyrkanden särskilt har understrukit behovet av
forskning och kunskapsspridning när det gäller kvinnors
speciella hälsoproblem. Utskottet kan konstatera att den
kvinnomedicinska forskningen genom det senaste
forskningsbeslutet fått en nödvändig förstärkning. Utskottet har
med tillfredsställelse noterat att ett kvinnomedicinskt
forskningscentrum nu inrättats vid Karolinska institutet. Ett
särskilt regeringsuppdrag som berör kvinnors hälsa har också
lämnats till socialstyrelsen. Utskottet vill på nytt framhålla
att former också måste finnas för att på ett effektivt sätt föra
ut forskningsresultat och nya kunskaper när det gäller kvinnors
hälsa. Utskottet förutsätter att berörda myndigheter och
regeringen utan något initiativ från riksdagens sida beaktar
detta. Utskottet är däremot inte berett att förorda inrättandet
av ett särskilt informationscentrum i enlighet med den aktuella
motionen. Motion So471 (s) yrkande 1 avstyrks.
Bröstcancer hos kvinnor
I motion So531 (fp) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om vad som anförs i motionen om att
mammografiutbyggnaden inte eftersätts (yrkande 11). Enligt
motionärerna är det viktigt att mammografiutbyggnaden inte
eftersätts, om antalet bröstcanceroperationer skall kunna minska
i framtiden. Motionärerna påpekar att personalbristen och
utbildningsbehovet fortfarande är stort i nästan alla de
landsting som bedriver sådan screeningsverksamhet.
I motion 1989/90:So413 av Anita Stenberg m.fl. (mp)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att kvinnor yngre än 55 år bör få undervisning i
självundersökning av brösten samt snabb och god tillgång till
mammografi och cellprovning om så önskas (yrkande 1), att
massundersökning av kvinnor över 55 år skall fortsätta
(yrkande 2), samt att andra undersökningsmetoder såsom
light-scanning och palpatoriska undersökningar skall tillämpas
(yrkande 3). Motionärerna kräver ett tvåstegsprogram för
kvinnor i fertil ålder. Programmet innebär en konsekvent
satsning på undervisning i självundersökning av brösten tidigt i
livet. Det innebär också en snabb och god tillgång till
mammografi och cellprovtagning för de kvinnor som känner oro
och/eller vid självundersökning upptäcker misstänkta
förändringar. Motionärerna anför vidare att den nuvarande
satsningen på mammografi medför att andra, kanske bättre,
metoder kommer i skymundan. Som exempel anges light-scanning och
palpatoriska undersökningar som lämpligen kan göras med
anlitande av synskadade. Motionärerna anser också att
massundersökningar av kvinnor över 55 år bör fortsätta.
Socialstyrelsen har i Allmänna råd 1986:3,
Mammografiscreening, angett riktlinjer för systematisk tidig
diagnostik av bröstcancer med mammografi. Skriften är riktad
till de sjukvårdshuvudmän som bedriver eller avser att bedriva
sådan verksamhet och till ansvarig personal i sådan verksamhet.
Riktlinjerna gäller fortfarande, men som en anpassning till
rådande röntgenläkarbrist har socialstyrelsen i meddelandeblad
nr 15/87 givit alternativ till en övre åldersgräns. Som en
ytterligare anpassning till bristen på röntgenpersonal har
socialstyrelsen dessutom sagt att kvinnor i åldersgruppen 50--69
år i första hand bör kallas till screening (skrivelse till
sjukvårdshuvudmännen den 24 november 1988). Socialstyrelsen har
i Allmänna råd 1990:3, Mammografiscreening -- uppföljning
och kvalitetssäkring, gett riktlinjer för hur driftkontrollen
bör läggas upp och bedrivas samt för hur den röntgenologiska
tekniken kan optimeras. Uppföljning och kvalitetskontroll
föreslås ske genom regelbunden redovisning till socialstyrelsen
i första hand genom röntgenologen som har det operationella
ansvaret för screeningverksamheten.
Socialstyrelsen och Spri har i en gemensamt utförd
enkätstudie följt upp mammografins utbyggnad i Sverige.
Undersökningen visar att screening med mammografi nu bedrivs i
18 av totalt 26 landsting och att klinisk mammografi erbjuds
över hela landet. Under år 1990 beräknas screeningverksamhet
pågå i sammanlagt 22 landsting. Av undersökningen framgår också
att ca 400 000 kvinnor, nästan var fjärde kvinna i åldersgruppen
40--74 år, mammograferades under 1988.
Utskottet behandlade under riksmötet 1988/89 motionsyrkanden
om mammografi. I betänkandet 1989/90:SoU15 (s. 37 ff.)
redovisades utskottets tidigare behandling av mammografifrågan,
uttalanden av Cancerkommittén m.m. och socialstyrelsens allmänna
råd från 1986 (nr 3) med dess rekommendationer om lämpliga
åldersgränser för mammografiscreening. Utskottet hänvisade i
betänkandet till de allmänna råden och till de slutsatser som
dragits av ett av socialstyrelsen hösten 1988 sammankallat
expertmöte att inte ändra de tidigare rekommendationerna.
Utskottet som förutsatte att socialstyrelsen skulle följa
utvecklingen fann inte skäl till någon åtgärd från riksdagens
sida när det gäller den då aktuella motionens krav på ändrade
rekommendationer beträffande t.ex. åldersgrupper för
mammografiscreening.
Vad gällde metoder för undersökning konstaterade utskottet att
mammografi visat sig vara effektiv för att upptäcka små tumörer
i brösten. Vilka metoder i övrigt som kan vara lämpliga vid
screeningundersökningar ansåg dock utskottet främst vara en
fråga för socialstyrelsen och annan medicinsk expertis.
Riksdagen borde därför avstå från att göra uttalanden om vilka
undersökningsmetoder som skall användas. Utskottet delade dock
motionärernas uppfattning att kvinnor bör stimuleras att själva
undersöka sina bröst och även få undervisning i detta. Hur en
sådan utbildning bör utformas liksom genomförandet av densamma
ansåg utskottet vara en fråga för sjukvårdshuvudmännen. Med
hänvisning till det anförda avstyrkte utskottet den då aktuella
motionen. (Reservation av mp)
I ett frågesvar i riksdagen om utbildningen för
mammografiundersökningar hösten 1989 (RD 1989/90:6) hänvisade
dåvarande socialministern dels till en arbetsgrupp under hälso-
och sjukvårdsberedningen som år 1987 lagt fram förslag till
åtgärder för att öka kapaciteten på röntgenområdet, dels till
regeringens proposition om riktlinjer för
specialiseringstjänstgöring för läkare m.m. med dess modell för
en effektivare läkarförsörjning. Socialministern hänvisade också
till den enkät som socialstyrelsen och Spri genomfört (jfr
ovan). Socialministern framhöll att, även om verksamheten med
mammografiscreening inte nått full utbyggnad, den kliniska
mammografiverksamheten har byggts ut. Detta har, påpekade
socialministern, fått som effekt att kvinnor vid misstanke om
sjukdom eller vid oro erbjuds undersökning med mammografi. Även
i områden där screening ännu inte etablerats anses detta ha lett
till att många kvinnor genomgår undersökning med mammografi.
Utskottet gör följande bedömning.
Som framgår av socialstyrelsens och Spris enkätstudie bedrivs
screening med mammografi i 18 av 26 landsting. Klinisk
mammografi erbjuds över hela landet. I det föregående har också
redovisats vissa vidtagna åtgärder för att öka kapaciteten när
det gäller mammografi och andra röntgenundersökningar. Utskottet
anser det angeläget att mammografiverksamheten i landet byggs ut
till full behovstäckning. I detta avseende föreligger inte någon
motsättning mellan utskottet och de aktuella motionerna.
Utskottet anser dock inte att det behövs något initiativ från
riksdagens sida i frågan. Därför avstyrker utskottet motionerna
So531 (fp) yrkande 11 och So413 (mp) yrkande 1 i motsvarande
del.
Frågan om vilka åldersgrupper som bör erbjudas
mammografiscreening avgörs på lokal nivå och inte av riksdagen.
Screening med mammografi anses enligt socialstyrelsen i dag mest
befogad för kvinnor i åldersgruppen 50--69 år. Med hänvisning
till det anförda avstyrker utskottet motion So413 (mp) yrkande 1
i motsvarande del och yrkande 2.
Utskottet har tidigare framhållit att kvinnor bör stimuleras
att själva undersöka sina bröst. Vilka metoder i övrigt som bör
användas för screeningundersökningar är inte heller en fråga för
riksdagen. Utskottet avstyrker motion So413 (mp) yrkande 1 i
motsvarande del och yrkande 3.
I motion So531 (fp) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om vad som anförs om behovet av en förbättrad
eftervård av bröstcanceropererade (yrkande 10). Motionärerna
anser att eftervården av bröstcanceropererade kvinnor är ett
tydligt exempel på ett vårdområde som prioriterats lågt.
Kirurgin inom området fungerar bra, men kvinnorna får inte det
stöd och den omvårdnad de skulle behöva efter en
bröstcanceroperation. Efter en sådan operation drabbas de flesta
kvinnor av nedsatt armfunktion, vilket kan leda till att det
blir svårt att klara vardagliga sysslor. Därför kan det bli
aktuellt med olika typer av hjälpmedel och stödinsatser.
Motionärerna hänvisar också till Bröstcanceropererades
riksorganisation (BRO) och till att man i en särskild
handikappmotion begärt ett ökat stöd till
handikapporganisationerna av vilka BRO är en.
Utskottet delar uppfattningen att det behövs en god eftervård
för kvinnor som genomgår bröstcanceroperationer. Vården bör
inkludera rehabilitering i form av hjälpmedel och stödinsatser.
Även det kurativa stödet för de bröstopererade kvinnorna är
viktigt. Frågan om hur eftervården av bröstopererade skall
bedrivas och på vilket sätt den bör vara organiserad är
emellertid frågor som det inte ankommer på riksdagen att pröva.
Utskottet avstyrker därför motion So531 (fp) yrkande 10.
Sköldkörtelsjukdom hos kvinnor
I motion 1989/90:So444 av Margó Ingvardsson (vpk)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen
skall utreda förutsättningarna för allmänna hälsokontroller för
tidig upptäckt av sköldkörtelsjukdom hos kvinnor över 50 år.
Motionären anför att kvinnor tio gånger oftare än män drabbas av
sköldkörtelsjukdomar. Ungefär var tjugonde kvinna riskerar att
någon gång under sitt liv råka ut för en
ämnesomsättningsrubbning som beror på någon sköldkörtelsjukdom.
Risken ökar under tioårsperioden efter menopaus. I motionen
hänvisas till visst forskningsarbete vid Sahlgrenska sjukhuset i
Göteborg. Motionären framhåller att en tidig diagnos kan bespara
samhället kostnader för onödiga medicinska utredningar, onödig
medicinkonsumtion och sjukskrivning. Därutöver besparar en tidig
diagnos den drabbade onödig oro. Enligt motionären uppfyller
sköldkörtelsjukdom de krav och regler som kan ställas för att
allmänna hälsoundersökningar skall vara motiverade.
Regelbundna undersökningar av personer utan symtom -- s.k.
hälsokontroller -- för att förhindra eller tidigt upptäcka olika
sjukdomar har under lång tid diskuterats livligt. Optimismen var
från början stor på många håll men har med tiden ersatts av en
betydligt mera skeptisk inställning. Mot massundersökningar
talar att en hel del sjukdomsfall förblir oupptäckta trots
kontroller, att hälsokontroller skapar "överdiagnostik" så att
en rad ofarliga förändringar upptäcks och behandlas i onödan och
att utbytet, dvs. upptäckten av sjukdomsfall där en tidig
diagnos är viktig, är litet i förhållande till de höga
kostnaderna. Den dominerande uppfattningen för närvarande är att
omfattande hälsokontroller av stora åldersgrupper har ett
begränsat värde. Även utskottet har intagit denna ståndpunkt (se
bl.a. SoU 1985/86:16 och 1986/87:27).
Utskottet anser inte att det bör ankomma på riksdagen att
pröva frågan om införande av allmänna hälsokontroller för tidig
upptäckt av sköldkörtelsjukdom hos kvinnor. Utskottet avstyrker
därför motion So444 (vpk).
Förlossningsvård
I motion 1989/90:So505 av Anita Stenberg och Anna Horn af
Rantzien (båda mp) begärs tillkännagivanden till regeringen
dels om att landstingen bör värna om de små
förlossningsenheterna (yrkande 1), dels om att vårdplatserna
bör finnas inom rimligt avstånd var man än bor i landet
(yrkande 2). Motionärerna anför bl.a. att den centralisering
av förlossningsvården som påbörjats och som drabbar landsbygden
strider mot hälso- och sjukvårdslagens intentioner om en god
hälsa och en god vård på lika villkor för hela befolkningen.
Motionärerna anser att de små förlossningsenheterna måste få
vara kvar.
I motion 1989/90:So428 av Margitta Edgren (fp) hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att utredningen
Förlossningsvårdens organisation på 90-talet alternativt
socialstyrelsen får ytterligare direktiv att se över
möjligheterna till hemförlossningar både inom den offentliga
sjuksvårdens ram och utom.
Utskottet har vid flera tillfällen under senare år behandlat
motioner om förlossningsvården (se bl.a. betänkandena SoU
1986/87:1 och 1987/88:22). Vid sin senaste behandling av
frågor om förlossningsvården, i betänkandet 1988/89:SoU15,
erinrade utskottet om de tidigare uttalandena om att det
överordnade målet för mödra- och förlossningsvård måste vara att
säkerställa en säker och trygg graviditet och förlossning.
Utskottet hänvisade till att det under den senaste tiden kommit
till stånd en utveckling när det gäller omhändertagandet av
föräldrar och barn vid förlossning. Utskottet påpekade att små
förlossningsenheter naturligtvis inte har samma tekniska
resurser som en större och att tillgång till tekniska resurser
och en mera specialiserad vård innebär större möjligheter att
klara oväntade komplikationer under eller efter en förlossning.
Resurserna måste enligt utskottet avvägas mot
förlossningsenheternas storlek och närhet i geografiskt
hänseende. Sådana avvägningar måste i första hand vara en fråga
för sjukvårdshuvudmännen. Utskottet fann inte skäl till något
initiativ från riksdagens sida med anledning av den då aktuella
motionen. (Reservation m)
Socialstyrelsen inrättade under år 1989 ett medicinskt råd
för perinatologi. Gruppen skall underlätta socialstyrelsens
arbete med att ta fram aktuella kunskapsunderlag för vårdområdet
perinatologi. Även frågor som gäller förlossningsvårdens och
nyföddhetsvårdens organisation kan komma att aktualiseras i
rådets arbete.
Utskottet har redan tidigare uttalat att målet för mödra- och
förlossningsvården måste vara att säkerställa en säker och trygg
graviditet och förlossning. Dessa aspekter gör sig särskilt
starkt gällande i fråga om hemförlossningar. Det ankommer i
första hand på sjukvårdshuvudmännen och inte på riksdagen att
pröva frågor om resurser till mödra- och förlossningsvården och
om förlossningenheternas storlek och lokalisering. Motionerna
So505 (mp) yrkandena 1 och 2 och So428 (fp) avstyrks därför.
Forskningscentrum i reproduktionsepidemiologi
I motion So453 av Barbro Westerholm (fp) begärs ett
tillkännagivande av vad som anförs i motionen om att det bör
inrättas ett forskningscentrum i reproduktionsepidemiologi. Ett
sådant centrum skulle enligt motionären möjliggöra en
effektivare användning av data i socialstyrelsens
missbildningsregister och andra register och att bredda
intresset för att studera medfödda skador hos barn. Ett
forskningscentrum i reproduktionsepidemiologi skulle lämpligen
inrättas vid den embryologiska institutionen vid Lunds
universitet. Forskningen där har de senaste decennierna varit
starkt inriktad mot reproduktionsepidemiologi, främst
missbildningsepidemiologi.
Utskottet instämmer i grundtanken i motionen att det är
angeläget att den medicinska forskningen tillgodogör sig data ur
socialstyrelsens missbildningsregister och att intresset för att
studera medfödda skador hos barn kan behöva breddas. Det
ankommer dock i första hand på universiteten att ta initiativet
till bildandet av ett centrum för forskning. Riksdagen bör
därför inte överväga något initiativ i enlighet med den aktuella
motionen. Utskottet avstyrker motion So453 (fp).
Ländryggsbesvär och foglossning vid graviditet (symfyseolys)
I motion 1989/90:So467 av Marianne Andersson och Ingbritt
Irhammar (båda c) begärs ett tillkännagivande till regeringen
om vikten av information om foglossning och program för att
förebygga och åtgärda svåra ländryggsbesvär i samband med
graviditet (yrkande 2). Motionärerna anför att ryggont och
ländryggsbesvär är vanligt i samband med graviditet och att allt
fler kvinnor numera tycks få så uttalade ryggontbesvär att det
inte kan anses utgöra en normal följd av graviditeten utan måste
betraktas som sjukdom. I motionen åberopades undersökningar som
visat att ungefär hälften av alla gravida kvinnor drabbas av
ländryggsbesvär och att en stor del av dessa får så stora
problem att de blir sjukskrivna. Motionärerna anser att
orsakerna till symfyseolys bör undersökas grundligt.
Informationen om foglossning på mödravårdscentralerna bör också
förbättras. Man bör utarbeta program för att förebygga och
åtgärda besvären.
Redan under tidig graviditet sker på hormonell väg en påverkan
på samtliga leder i kroppen så att en ökad ledrörlighet uppstår.
De som har ryggbesvär under graviditet får det nästan alltid
redan i tidig graviditet, i tidssamband med den ökade
ledrörligheten. Detta gäller både ländryggsbesvär och
foglossning. Hälften av alla gravida anses någon gång under
graviditeten uppleva rygg- och/eller bäckensmärtor. Sex månader
efter förlossningen kvarstår besvären hos 3 % motsvarande ca
3 000 kvinnor per år. Det föreligger uppgifter om att 10--20 %
blir sjukskrivna, en andel som möjligen kan vara ökande.
(Källa: Svenska läkaresällskapet i yttrande till socialutskottet
1989)
Socialutskottet behandlade under riksmötet 1989/90
(1989/90:SoU10) ett liknande motionsyrkande som det nu
aktuella. Inför sin behandling av motionen inhämtade utskottet
yttranden från socialstyrelsen, Landstingsförbundet och Svenska
läkaresällskapet. Yttrandena redovisades utförligt i det nämnda
betänkandet.
Vad gällde kraven på information om ländryggsbesvär och
foglossning till gravida kvinnor delade utskottet uppfattningen
att gravida kvinnor bör få en tillfredsställande information om
sjukdomen. Utskottet konstaterade, under hänvisning till
socialstyrelsens yttrande, att information om dessa problem
regelmässigt lämnas på mödravårdscentralerna. Utskottet ansåg
det därför inte nödvändigt med något uttalande från riksdagens
sida i den delen.
Utbildningsutskottet behandlade i samband med 1990 års
forskningsproposition (1989/90:Ubu25) ett motionsyrkande om
forskning om ländryggsbesvär och foglossning i samband med
graviditet. Utskottet hänvisade till uttalanden i
forskningspropositionen om att det är angeläget att få till
stånd en kvalitativt högtstående medicinsk forskning där
kvinnors specifika behov när det gäller hälsa och sjukdomar
uppmärksammas och till att en professur i medicinsk
kvinnoforskning föreslagits bli inrättad den 1 juli 1991.
Utskottet hänvisade även till ett aviserat regeringsuppdrag att
precisera ämnesinnehåll samt föreslå lokalisering av en sådan
professur. Utskottet fann mot den bakgrunden motionärernas
yrkande i stort vara tillgodosett, varför motionen avstyrktes.
Socialutskottet erinrar om vad utskottet anförde förra året om
ländryggsbesvär och foglossning i samband med graviditet.
Utskottet konstaterar också att den kvinnomedicinska forskningen
förstärkts genom det senaste forskningsbeslutet. Utskottet
finner inte skäl till något initiativ från riksdagens sida med
anledning av den aktuella motionen So467 (c). Yrkande 2 i
motionen avstyrks således.
Fosterdiagnostik m.m.
Motionerna
I motion 1989/90:So443 av Olof Johansson m.fl. (c) begärs
ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs om etik i
vården (yrkande 10). Motionärerna anför bl.a. att etik i
vården måste ha till grund den vårdbehövandes villkor och
önskemål. Respekt och integritet för den enskilda är viktiga
nyckelbegrepp. I motionen påtalas att vi genom den snabba
tekniska och medicinska utvecklingen i dag ställs inför en rad
frågor där ingen välgrundad uppfattning finns. Områden som
organdonation, fosterdiagnostik och dödshjälp nämns särskilt.
Motionärerna framhåller vårdpersonalens ansvar för etiska
ställningstaganden.
I motion 1989/90:So463 av Ulla Tillander m.fl. (c)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av lagstiftningen vad
gäller etiska frågor till följd av den medicinsk-etiska
utvecklingen. I motionen anförs bl.a. att svar på frågor om det
ofödda barnets ställning har karaktären av kompromisser och är
resultatet av en ofta känslig vägning av moraliskt motverkande
ståndpunkter. Slutsatsen måste enligt motionärerna bli att det
är rätt och sunt att frågor som gäller bl.a. abort och
fosterdiagnostik behandlas i medvetande om att det gäller en
samvetskonflikt. Det framhålls dock att kunskapen i sig inte är
ond. Det som kan vara ont är dels användningen och tillämpningen
av kunskapen, dels det sätt genom vilket man inhämtar kunskapen.
Motionärerna pekar särskilt på de problemställningar som
uppkommer i samband med genetisk fosterdiagnostik samt vid
transplantation av vävnad från aborterade foster.
I motion 1989/90:So518 av Olof Johansson m.fl. (c)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur den
genetiska informationen skall hanteras i samband med
fosterdiagnostik etc. i enlighet med motionen (yrkande 2).
Motionärerna tar bl.a. upp problemet kring fosterdiagnostik och
selektiva aborter med fostrets kön som utgångspunkt.
I motion 1989/90:So519 av Margareta Israelsson och Berit
Oscarsson (båda s) begärs ett tillkännagivande till regeringen
om vad som anförs i motionen om rätten att få veta fostrets kön.
För att undvika selektiva aborter på grund av fostrets kön anser
motionärerna att läkaren bör ges rätten att endast meddela
fostrets kön om risk för allvarlig sjukdom eller skada
föreligger.
I motion 1989/90:So452 av Margareta Winberg och Ingegerd
Sahlström (båda s) begärs ett tillkännagivande till regeringen
om vad som anförs i motionen om behovet av ändring i hälso- och
sjukvårdslagen för att undvika abort på grund av "fel" kön.
Motionärerna anser att den fria aborten och kvinnans ovillkorade
rätt till abort skall värnas men samtidigt att abort på grund av
"fel" kön inte kan accepteras. Det behövs, anser motionärerna,
en ändring i hälso- och sjukvårdslagen, som i dag ger patienten
rätt att få all information om sitt tillstånd, så att rätten att
få veta fostrets kön inte ges alls eller ges efter artonde
veckan.
I motion 1989/90:So527 av Gullan Lindblad (m) hemställs
att riksdagen beslutar att göra en sådan ändring i
sekretesslagen att en abort efter fosterdiagnostik på grund av
att fostret har oönskat kön omöjliggörs.
I motion 1989/90:K413 av Ingrid Sundberg (m) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär förslag i syfte att
sekretessbelägga uppgift om det blivande barnets kön.
I motion 1989/90:So532 av Lars Werner m.fl. (vpk) begärs
tillkännagivanden till regeringen om vad som anförs om dels
kvinnans rätt att bestämma om hon vill genomgå fosterdiagnostik
och göra en selektiv abort (yrkande 6), dels möjligheten att
utelämna uppgifter om kön vid fosterdiagnostik (yrkande 7).
Motionärerna anser att de nuvarande indikationerna för
fosterdiagnostik bör slopas och att det skall vara kvinnan själv
som bestämmer om hon vill genomgå fosterdiagnostik. Det bästa
vore, enligt motionärerna, att införa metoder varigenom
diagnoser kan fastställas utan att man inhämtar kunskap om kön.
Då skulle också regler kunna införas om utelämnande av uppgifter
om kön vid fosterdiagnostik. Motionärerna framhåller dock att
läkaren alltid måste delge patienten sin kunskap.
Motionärerna hemställer vidare att riksdagen hos regeringen
skall begära dels förslag till förbud mot allmänna
undersökningar med fosterdiagnostik (yrkande 8), dels
förslag till reglering av hur aborterade foster skall få
användas i forskningen, där information till kvinnan och hennes
medgivande slås fast (yrkande 10).
I motion 1989/90:So514 av Torgny Larsson (s) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om
regler för omhändertagande av aborterade foster. Motionären
hänvisar till de allmänna råd (SOSFS 1990:8)) som
socialstyrelsen utarbetet för omhändertagande av foster efter
abort. Enligt motionären finns det oklarheter i socialstyrelsens
råd vad gäller informationen och kontakten med fostrets
föräldrar. Motionären anser att det är bra att föräldrarna
erbjuds kontakt med kurator, sjukhuspräst eller motsvarande, att
de informeras om vilka rutiner som tillämpas på sjukhuset och
att föräldrarna i det sammanhanget får möjlighet att uttrycka
särskilda önskemål. Det finns dock, enligt motionären, en risk
att detta förfarande skapar skuldkänslor hos föräldrarna. Därför
borde råden utformas så att den behandling av fostret som
rekommenderas blir regel och att undantag därifrån endast görs
då särskilda önskemål därom uttrycks av föräldrarna.
I motion 1989/90:So445 av Torgny Larsson (s) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om
behovet av en översyn av gällande abortlagstiftning vad gäller
s.k. sena aborter efter artonde havandeskapsveckan. Motionären
framhåller att det i dag råder en mycket kort tidsperiod mellan
den tid då abort kan förekomma och då fostret kan vara
livsdugligt. Därför bör enligt motionären den sena abortgränsen
sänkas, från tjugoandra till tjugonde veckan. Motionären anser
också att en översyn av tillämpningen av gällande lag vid
abortanhållan efter artonde veckan bör göras.
Även i motion 1989/90:So464 av Ulla Tillander m.fl. (c)
begärs en skärpning av tidsgränserna för abort. Motionärerna
anser att det bör sättas en gräns för abort vid tolfte
havandeskapsveckan. Därefter, mellan den tolfte och artonde
veckan, bör abort endast få utföras efter särskilt tillstånd.
Gällande bestämmelser, utredningar m.m.
När det gäller upplysningar till föräldrar om fostrets
hälsotillstånd finns bestämmelser av intresse framför allt i
hälso- och sjukvårdslagen (1982:763, särskilt 2 a §
andra och tredje styckena), sekretesslagen (1980:100,
särskilt 7 kap. 3 § och 14 kap. 4 §) och lagen om tillsyn över
hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. (1980:11,
tillsynslagen, särskilt 5 och 6 §§). Hälso- och
sjukvårdslagen förutsätter att all vård och behandling skall så
långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd med
patienten. Patienten skall ges upplysningar om sitt
hälsotillstånd och om de behandlingsmetoder som står till buds.
Enligt tillsynslagen skall den som har ansvaret för vården bl.a.
se till att patienten får upplysningar om sitt hälsotillstånd
och de behandlingsmöjligheter som står till buds. Undantag från
upplysningsskyldigheten gentemot patienten själv får bara göras
om det med hänsyn till ändamålet med vården eller behandlingen
är av synnerlig vikt att uppgiften inte lämnas till honom.
Enligt abortlagen (1974:595) avgörs frågan om abort före
utgången av tolfte havandeskapsveckan av kvinnan själv. Hon får
vägras abort endast om åtgärden skulle medföra allvarlig fara
för hennens liv eller hälsa. För abort efter tolfte veckan men
före utgången av artonde veckan fordras i princip, utöver vad
som gäller vid abort före tolfte veckan, att det företas en
särskild kuratorsutredning. Om kvinnan inte medges abort, är
läkaren skyldig att omedelbart hänskjuta frågan till
socialstyrelsen för förnyad prövning. Efter artonde
graviditetsveckan får abort företas endast i undantagsfall. För
abort krävs socialstyrelsens tillstånd som får lämnas endast om
det föreligger synnerliga skäl för åtgärden. Om det kan antas
att fostret är livsdugligt, får tillstånd endast lämnas om
graviditeten på grund av sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan
medför allvarlig fara för hennes liv eller hälsa.
Socialstyrelsen tillsatte år 1980 en särskild expertgrupp
med uppgift att utarbeta en fakta- och problembeskrivning i
fråga om fosterdiagnostik. Expertgruppen avgav år 1982
rapporten Fosterdiagnostik (Socialstyrelsens PM 27/82) som
innehåller medicinsk-tekniska, psykologiska, etiska och
juridiska aspekter på fosterdiagnostik. En reviderad rapport
utkom år 1988 (Socialstyrelsen redovisar 1988:12,
Fosterdiagnostik. Fakta och problembeskrivning).
Socialstyrelsen har under år 1990 utfärdat allmänna råd
rörande omhändertagande av foster efter abort (SOSFS 1990:8).
Råden skall sändas ut till samtliga kvinnokliniker och
patologavdelningar. I de allmänna råden förutsätts att
överenskommelser träffas om rutiner för omhändertagande av
foster dels mellan berörda kvinnokliniker och
patologiavdelningar inom sjukhuset, dels mellan resp.
sjukhus/sjukvårdshuvudman och vederbörande
kyrkogårdsförvaltning. De allmänna råden bygger på principen att
foster från såväl legala senaborter som spontana senaborter
(missfall) inte längre bör betraktas som riskavfall utan i
stället bli föremål för ett värdigt omhändertagande i form av
kremering genom resp. kyrkogårdsförvaltnings försorg. Askan bör
därefter jordas eller spridas anonymt. Det betonas att
klinikchefen har ansvar för att berörd sjukvårdspersonal får
information om rutinerna för omhändertagande av foster samt
vilken praxis som skall gälla för information till patienterna.
Det understyrks vidare att all information till kvinnan/paret
sker på hennes/deras villkor. Det är alltså kvinnan/paret som
bestämmer, om man över huvud taget vill ha någon information om
eller engagera sig i omhändertagandet.
Socialstyrelsen har utfärdat allmänna råd (SOSFS 1989:6)
om tillämpningen av abortlagen. Enligt socialstyrelsens
nuvarande praxis tillåts inte abort efter tjugoandra
graviditetsveckan.
Gen-etikkommittén diskuterar i sitt slutbetänkandet (SOU
1984:88) etiska, humanitära och sociala frågor kring
hybrid-DNA-tekniken. Utredningen har också övervägt behovet av
en etisk och social lagstiftning i syfte att sätta gränser för
hur långt försök med att på konstlad väg förändra anlag hos
levande organismer skall tillåtas. Kommittén redovisade också
olika synsätt beträffande det mänskliga livets början samt lade
fram förslag rörande forskning och försök på befruktade ägg.
Regeringen beslutade den 4 oktober 1990 att till lagrådet
remittera vissa lagförslag som berör användning av genteknik på
människor. En proposition i ämnet har aviserats till den 25
oktober 1990.
Utredningen om det ofödda barnet avgav år 1989 sitt
slutbetänkande (SOU 1989:51) Den gravida kvinnan och fostret --
två individer. Om fosterdiagnostik. Om sena aborter.). I fråga
om fosterdiagnostik lämnas en faktaredovisning av diagnostikens
användnings- och problemområden, olika diagnostikmetoder och i
vilka fall fosterdiagnostik görs. Utredningens etiska
övervägande i fråga om fosterdiagnostik redovisas utförligt.
Frågan om frivillighet vid fosterdiagnostik tas upp, särskilt
med avseende på screeningsundersökningar. Synpunkter lämnas även
beträffande vilka kvinnor som bör få tillgång till
fosterdiagnostik och på screeningsundersökningar.
Utredningen tar i betänkandet också upp den fria aborträtten
och fosterdiagnostiken inkl. informationen till föräldrarna om
resultatet av fosterdiagnostik. Utredningen pekar på det etiska
dilemma som kvinnans rätt att begära abort fram till den artonde
graviditetsveckan och fosterdiagnostikens möjligheter att inte
bara upptäcka sjukdomstillstånd utan också ge svar på frågan om
det blivande barnets kön. Utredningen har dock inte velat
föreslå någon begränsning av föräldrarnas rätt till information
om resultaten av genomförd fosterdiagnostik.
När det gäller tidsgränserna för abort har utredningen om det
ofödda barnet inte funnit skäl att föreslå någon ändring av
tidsgränsen för sen abort, 18 veckor. Enligt utredningens
uppfattning utgör artonde graviditetsveckan i dag, och inom den
framtid som kan överblickas, i sig en betryggande
säkerhetsmarginal till livsduglighet. Utredningen hänvisar bl.a.
till att det i dag finns diagnostiska möjligheter att med stor
exakthet fastställa fostrets ålder. Utredningen anser inte att
det finns etiska, medicinska eller psykologiska skäl att sänka
18-veckorsgränsen. Någon ändring av nuvarande ordning föreslås
därför inte.
När det gäller den yttersta gränsen för abort, dvs.
livsduglighet, konstaterar utredningen att på vetenskapens
nuvarande ståndpunkt foster som är 23--24 veckor kan bringas att
överleva och att man inom prematurvården inte räknar med att
denna tidsgräns skall kunna förskjutas nämnvärt inom överskådlig
tid. Barnets andningsorgan är dessförinnan inte tillräckligt
utvecklat för att det ens med mycket effektiv intensivvård skall
kunna överleva. Utredningen finner därför inte någon anledning
att ändra denna gräns för abort. Utredningen anser dock att
socialstyrelsen bör följa den medicinska utvecklingen på området
och vid behov sänka den gräns som för närvarande gäller enligt
praxis för när abort skall vara tillåten, dvs. 22 veckor. Enligt
vad utredningen anser sig kunna konstatera är socialstyrelsens
praxis vad gäller beviljande av sena aborter numera mer
restriktiv än tidigare och överensstämmer därför väl med
lagstiftarens intentioner. Utredningen anser inte heller att det
finns skäl att ändra det nuvarande kravet att "synnerliga skäl"
skall föreligga. Som framgått i det föregående bereds
utredningens förslag efter remissbehandling i regeringskansliet.
Utredningens förslag har remissbehandlats och bereds nu i
regeringskansliet.
Transplantationsutredningen (S 1987:02) överlämnade vid
årsskiftet 1989-1990 ett delbetänkande om samtyckesregler vid
organdonation m.m. (SOU 1989:98. Transplantation -- etiska,
medicinska och rättsliga aspekter). Utredningen skall enligt
sina direktiv även överväga frågor rörande hanteringen av
aborterade foster. Ett delbetänkande i frågan beräknas bli
överlämnat kring årsskiftet 1990-1991.
Tidigare utskottsbehandling
De etiska frågeställningar som rör den medicinska utvecklingen
kring det mänskliga livets början har behandlats av utskottet
vid flera tillfällen tidigare, bl.a. i betänkandena SoU
1986/87:7, SoU 1987/88:4 och 26 samt senast i betänkandet
1989/90:SoU4. Utskottet har i dessa uttryckt önskemål om ett
underlag från regeringen för en övergripande principiell
diskussion kring de etiska frågeställningarna kring livets
början. Betänkandet 1989/90:SoU4 innehåller en
sammanfattning av utskottets uttalanden i de tidigare
betänkandena.
I det sistnämnda betänkandet konstaterade utskottet att de
aktuella frågorna behandlas i såväl gen-etikkommitténs
betänkande som slutbetänkandet från utredningen om det ofödda
barnet. Utskottet konstaterade vidare att förslagen var föremål
för beredning i regeringskansliet. Det noterades att vissa av
frågeställningarna i motionerna också skulle komma att belysas i
transplantationsutredningens arbete. Utskottet ansåg att
regeringens övervägande i dessa frågor borde avvaktas. Utskottet
vidhöll sin tidigare uppfattning att regeringen skyndsamt borde
återkomma till riksdagen med underlag för en övergripande
principiell diskussion beträffande olika etiska frågeställningar
som rör livets början. Riksdagen följde utskottet (RD
1989/90:36).
Frågan om en översyn av abortlagen i syfte att stärka
rättsskyddet för det ofödda barnet har behandlats av riksdagen
vid ett flertal tillfällen. Här kan nämnas betänkandena SoU
1984/85:11, 1986/87:5, 1987/88:2 och 21. Vid den senaste
behandlingen, i betänkandet 1989/90:SoU4, fastslog
utskottet, liksom det tidigare också gjort, att det är
utskottets uppfattning att abortlagens utgångspunkt bör vara att
det är kvinnan själv som, inom vissa tidsgränser, skall avgöra
om hon vill fullfölja en graviditet eller inte. Utskottet
underströk, också detta i likhet med tidigare, att abort alltid
måste vara en nödfallsutväg och att samhällets målsättning måste
vara att minska antalet aborter så mycket som möjligt. Utskottet
erinrade om att reglerna beträffande s.k. sena aborter, dvs.
aborter efter artonde havandeskapsveckan, fått en noggrann
genomlysning av utredningen om det ofödda barnet. Såväl
tidsgränserna för de sena aborterna som frågan om
förutsättningarna för tillstånd till dessa har behandlats av
utredningen. Utskottet påminde om att utskottet vid upprepade
tillfällen efterlyst en redovisning när det gäller dessa frågor.
Utskottet konstaterade att utredningens förslag skulle bli
föremål för remissbehandling och beredning i regeringskansliet.
Enligt utskottets mening borde regeringens överväganden
avvaktas. Utskottet vidhöll sin tidigare uppfattning att det
inte framkommit några skäl att göra en förutsättningslös översyn
av hela abortlagen. (Reservation av en fp-ledamot beträffande
ett motionsyrkande om en förutsättningslös översyn av
abortlagen)
I betänkandet 1990/91:SoU1 behandlades ett motionsyrkande
om etiken inom handikappområdet. Utskottet uttalade därvid att
det finns all anledning att uppmärksamma de etiska problem som
kan uppkomma i samband med den medicinsk-tekniska utvecklingen
och de handikappades ställning. Utskottet erinrade om att frågor
som tangerar detta område utretts av bl.a. gen-etikkommittén och
utredningen om det ofödda barnet och om att en proposition om
användningen av genteknik på människan aviserats. Då utskottet
räknade med att inom kort få anledning att återkomma till de
etiska frågorna avstyrktes motionsyrkandet.
Utskottets bedömning
Vissa frågor som gränsar till fosterdiagnostiken har utretts
av gen-etikkommittén och regeringen har nyligen beslutat om en
lagrådsremiss om användningen av gentekniken på människor, m.m.
I remissen tas bl.a. de etiska aspekterna på verksamheten upp.
Frågor om fosterdiagnostik och om sena aborter har utretts av
utredningen om det ofödda barnet. Flera av de problem som
motionärerna tar upp får i utredningens betänkande en ingående
belysning. Dessa frågor bereds nu i regeringskansliet. Andra
frågor, bl.a. frågan om användningen av aborterade foster i den
medicinska forskningen utreds för närvarande av
transplantationsutredningen som inom en nära framtid skall
överlämna sitt betänkande.
Utskottet delar grundsynen i flera av motionerna att den
medicinska utvecklingen inte får leda till etiskt oacceptabla
konsekvenser. Flera av motionärerna efterlyser åtgärder för att
förhindra att kvinnor som fått kunskap om det väntade barnets
kön enbart på denna grund begär abort. Motionärerna efterlyser
åtgärder för att förhindra att kvinnorna under graviditeten får
information om barnets kön.
Utskottet anser det angeläget att regeringen skyndsamt
överväger denna fråga och övriga frågor som berörs i motionerna
So443 (c) yrkande 10, So463 (c), So518 (c) yrkande 2, So519 (s),
So452 (s), So527 (m), K413 (m), So532 (vpk) yrkandena 6--8 och
10, So445 (s) och So464 (c). Vad utskottet anfört med anledning
av dessa motioner bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
Motion So514 (s) vill ha ett tillkännagivande som gäller
omhändertagandet av aborterade foster. Utskottet konstaterar att
socialstyrelsen nyligen gett ut allmänna råd som syftar till ett
värdigare omhändertagande av aborterade foster. I de allmänna
råden belyses föräldrarnas situation och deras behov av särskild
hänsyn. Som påtalas i motionen innebär omhändertagandet av ett
aborterat foster en grannlaga uppgift för personalen inom
sjukvården. Utskottet anser sig dock kunna förutsätta att den
personal som berörs kommer att vinnlägga sig att klara de
svårigheter som är förknippade med uppgiften och att personalen
också kommer att respektera föräldrarnas önskemål så långt detta
är möjligt. Något initiativ från riksdagen behövs inte. Motion
So514 (s) avstyrks.
Dödshjälp m.m.
I motion 1989/90:So465 av Ulla Tillander m.fl. (c) begärs
ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i
motionen om aktiv dödshjälp vid samtycke. Motionärerna anför
bl.a. att samhället måste ställas inför det moraliska kravet att
det skall göra allt för att ingjuta livsmod och underlätta vägen
tillbaka till livskvalitet. Detta etiska imperativ, som är
grunden för den inriktning som måste prägla politiken för
handikappade och som har sin grund i övertygelsen om alla
människors lika värde får, enligt motionärerna, inte rubbas
genom att en ny utväg plötsligt öppnar sig som är mindre mödosam
och med förmenta humanistiska anspråk. Många handikappade har,
anförs det vidare i motionen, varit i den situationen att de har
bett att få sitt liv förkortat. De har dock efteråt varit
tacksamma för att den formen av barmhärtighet inte har
existerat. I motionen framhålls att de svåra etiska frågorna
kring såväl människans inträde i livet som hennes sorti måste
behandlas med största varsamhet.
I motion 1989/90:So484 av Sten Andersson i Malmö och Wiggo
Komstedt (båda m) hemställs att riksdagen begär att regeringen
skall utreda på vilket sätt en läkare skall vara bunden av en
patients dokumenterade viljeyttring, s.k. livstestamente, att
avstå från livsuppehållande insatser. I motion 1989/90:So486
av samma motionärer hemställs att riksdagen begär en utredning
gällande möjliga villkor för eutanasi inom sjukvården.
Utskottet har vid flera tillfällen behandlat frågan om
skriftliga deklarationer med förbud mot livsförlängande
behandling. Här kan nämnas betänkandena SoU 1982/83:7, SoU
1986/87:25 och 1988/89:SoU4. Vid sin senaste behandling av
sådana motionsyrkanden, i betänkandet 1989/90:SoU1, återgavs
utskottets ställningstaganden i de tidigare betänkandena. Där
redovisades också att Landstingsförbundet under slutet av år
1988 låtit utföra en opinionsundersökning om vårdetiska frågor,
där en av frågorna avsåg aktiv dödshjälp. Enkätresultaten
diskuterades på Landstingsförbundets kongress 1989 varvid
kongressen slog fast att hälso- och sjukvården inte kan medverka
i aktiv dödshjälp. Kongressen ansåg att statens medicinsk-etiska
råd skall ges i uppdrag att behandla frågan om aktiv dödshjälp
och arbeta fram ett kunskapsunderlag som en del i en bred
informationsinsats till allmänheten.
I det nämnda betänkandet erinrade utskottet om att det vid ett
flertal tillfällen, och senast hösten 1988 (1988/89:SoU4),
behandlat och avstyrkt motionsförslag om införande av rättsligt
bindande viljeförklaringar om att slippa livsuppehållande
behandling. Utskottet hänvisade till sin principiella
uppfattning att en skriftlig viljeförklaring inte generellt
skall ges avgörande betydelse för bedömningen av vilken
behandling som skall ges en patient, utan att detta får avgöras
med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.
Utskottet vidhöll sin tidigare uppfattning i frågan och
avstyrkte på nytt motionskrav om bindande livstestamenten.
(Reservation av en fp-ledamot)
I betänkandet behandlades också motioner om aktiv dödshjälp.
Utskottet erinrade om att utskottet tidigare uttalat att aktiv
eutanasi måste vara förbjuden och att det i stället är genom en
förbättrad vård av döende -- inrymmande god smärtlindring och
psykologiskt stöd -- som hälso- och sjukvården skall försöka
bistå den döende. Utskottet fann inte heller anledning att
frångå sitt tidigare principiella ställningstagande att såväl
skriftliga deklarationer med begäran om aktiv dödshjälp som
muntligt uttryckta önskemål därom skall avvisas. Utskottet
noterade särskilt att socialministern i ett interpellationssvar
klart tagit avstånd från alla tankar på aktiv dödshjälp och att
sjukvårdshuvudmännen vid sin kongress klargjort att hälso- och
sjukvården inte kan medverka till aktiv dödshjälp. Med
hänvisning till det anförda avstyrkte utskottet ett motionskrav
om att villkoren för eutanasi inom sjukvården skulle utredas.
(Reservation av en fp-ledamot beträffande motiveringen för
avslag)
En motion liknande den nu aktuella So465 (c) behandlades också
i betänkandet. Utskottet ansåg inte att något initiativ med
anledning av den då aktuella motionen var behövligt, varför
motionen avstyrktes.
Utskottet erinrar om vad utskottet tidigare anfört om
skriftliga deklarationer med förbud mot livsförlängande
behandling. Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning och
avstyrker därför motion So484 (m).
Utskottet har vid flera tillfällen tidigare tagit avstånd från
alla tankar på aktiv dödshjälp. Utskottet vidhåller denna
inställning. Motion So486 (m) avstyrks därför. Utskottets
ställningstagande tillgodoser enligt utskottets mening syftet
med motion So465 (c). Även denna motion avstyrks.
Registrering av organdonatorers viljeförklaring
I motion 1989/90:So423 av Ingbritt Irhammar och Stina
Gustavsson (båda c) hemställs att riksdagen hos regeringen
skall begära att socialstyrelsen får i uppdrag att framställa
ett donatorkort som bör utplaceras på lämpliga platser i
samhället i enlighet med vad som anförs i motionen. Enligt
motionärerna skulle tillgång till donatorkort ute i samhället
göra att debatten om organdonationer skulle öka. Motionärerna
anser det vara betydelsefullt att var och en under sin livstid
tar ställning till frågan om organdonation. Donatorkort skulle
underlätta för anhöriga och också kunna leda till att fler
människor donerar organ. Korten skulle lämpligen kunna placeras
ut på t.ex. apotek, försäkringskassor och körskolor.
Transplantationsutredningen (S 1987:02) överlämnade kring
årsskiftet 1989-1990 betänkandet (SOU 1989:98) Transplantation
-- etiska, medicinska och rättsliga aspekter. Utredningen
behandlar i betänkandet bl.a. frågan om införande av s.k.
donationskort. Utredningen har funnit att fördelarna med
donationskort är så stora att den föreslagit att ett officiellt
system med sådana kort införs. Förslaget innebär att staten
skall ställa sig bakom och ta ansvaret för att en verksamhet
kommer till stånd med donationskort som vänder sig till alla
människor i landet. Utredningen anser att donationskorten bör ge
utrymme för både positiva och negativa ställningstaganden.
Frågan om utformning och spridning av donationskort bör enligt
utredningen bli föremål för vidare överväganden under den
fortsatta beredningen av utredningens betänkande.
Transplantationsutredningens betänkande har remissbehandlats
och bereds för närvarande i regeringskansliet.
Vid sin senaste behandling av motioner om införande av
särskilda donationskort i betänkandet 1989/90:SoU1 hänvisade
utskottet till transplantationsutredningens då ännu pågående
arbete. Utskottet ansåg att resultatet av utredningen borde
avvaktas och avstyrkte därför de då aktuella motionsyrkandena.
Utskottet konstaterar att transplantationsutredningen lagt
fram förslag som till stor del tillgodoser syftet med motion
So423 (c). Utredningens förslag har remissbehandlats och bereds
nu i regeringskansliet. Detta beredningsarbete bör enligt
utskottets mening avvaktas, innan riksdagen överväger något
initiativ i frågan. Med hänvisning härtill avstyrker utskottet
motion So423 (c).
Läkemedelsberoende och läkemedelsmissbruk m.m.
Ett stort antal motioner tar upp behovet av åtgärder mot
läkemedelsberoende och läkemedelsmissbruk. Vissa av
motionskraven är allmänt hållna medan andra innehåller krav på
mera specifika åtgärder.
Motionerna
I motion 1989/90:So24 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) begärs
ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i
motionen om aktiva insatser för att bekämpa läkemedelsberoendet
(yrkande 5). Motionärerna framhåller att läkemedelsberoende
är ett allvarligt hälsoproblem. Uppgifterna om
läkemedelsmissbrukets omfattning anses bristfälliga. För att
effektivare kunna bekämpa läkemedelsmissbruket måste kunskapen
om dess utbredning förbättras. Tillsynen av
läkemedelsförskrivningarna måste också förbättras. Den nya
läkemedelsmyndigheten bör tillsammans med socialstyrelsen ges
ett ansvar inom detta område. Motionärerna anser att en
arbetsgrupp bör tillsättas som skall ha mandat och resurser att
aktivt arbeta för att minska läkemedelsmissbruket. Gruppen bör
finansieras av socialstyrelsen.
I motion 1989/90:So442 av Gudrun Schyman m.fl. (vpk)
begärs ett tillkännagivande till regeringen om behovet av
åtgärder mot läkemedelsberoende. Motionärerna anför bl.a. att
det behövs en förbättrad undervisning i psykofarmaka, bruk,
missbruk, beroende och abstinens inom sjukvårdens grund- och
vidareutbildningar. Motionärerna anser vidare att
läkemedelsberoende och abstinens måste bli godkänt som grund för
sjukskrivning. Behovet av oberoende forskning och riktade
insatser till de receptförskrivande läkarna framhålls särskilt.
Även motion 1989/90:So433 av Bengt Silfverstrand och Birthe
Sörestedt (s) innehåller ett motsvarande yrkande. Motionärerna
vill bl.a. ha begränsningar vad gäller förskrivning av
beroendeframkallande läkemedel efter enbart telefonkontakt.
Enbart minsta förpackning bör skrivas ut vid varje tillfälle.
Läkemedelsbranschens marknadsföring måste granskas hårdare.
Motionärerna anser vidare att generisk förskrivning är att
föredra. Behovet av förebyggande insatser mot läkemedelsberoende
framhålls särskilt. Apoteken bör kunna registrera vilka
mediciner som varje läkare eller vårdcentral skriver ut.
Socialstyrelsen bör få i uppdrag att utarbeta vårdprogram för
läkemedelsberoende. Styrelsen bör utarbeta rekommendationer till
landsting och kommuner för deras arbete med psykofarmakaberoende
personer. Behovet av utbildning inom sjukvården betonas.
Liknande synpunkter framförs i motion 1989/90:So535 av Karin
Israelsson och Marianne Jönsson (båda c). I motionen begärs
tillkännagivanden om förskrivning av lugnande medel och
sömnmedel (yrkande 2) och om utbildnings- och
informationsinsatser för att sänka förskrivningen av sömnmedel
och lugnande preparat (yrkande 1). I motionen begärs också
ett tillkännagivande till regeringen om att bensodiazepinerna
bör klassas som tung narkotika (yrkande 4).
I motion 1989/90:So306 av Stina Gustavsson (c) hemställs
att riksdagen anlägger samma syn på narkotikaklassade
bensodiazepiner som vad gäller begränsning av alkohol (yrkande
1). I motionen begärs också tillkännagivanden till regeringen
om vad som anförs i motionen om information till läkare
(yrkande 2) och om kontakter mellan olika behandlingsgivare
(yrkande 3). Motionären tar framför allt upp problemet med
bensodiazepiner och anser det angeläget att konsumtionen av
bensodiazepiner måste minska. Motionären anför vidare att
socialstyrelsen bör få i uppdrag att informera läkare om att
förskrivningen av bensodiazepiner bör ske i exakta mängder och
inte i stora förpackningar och att så svaga tabletter som
möjligt skrivs ut, likaså att förskrivningen av nämnda preparat
inte skall ske till människor med missbruksproblem utan kontakt
skall tas med eventuell behandlare inom missbruksvården.
Även motion 1989/90:So517 av Barbro Westerholm m.fl. (fp)
har ett yrkande om behovet av utbildning och information om
läkemedelsberoende till olika grupper (yrkande 3).
Det finns också motionsyrkanden som särskilt behandlar vård
och behandling av läkemedelsberoende och läkemedelsmissbrukare.
Här kan nämnas motionerna So535 (c) yrkande 5 och So517
(fp) yrkande 6. I båda motionerna framhålls att det behövs
betydligt flera vårdplatser för sådan behandling. I motion So517
(fp) anförs att det på varje sjukhus bör finnas någon med
speciell kompetens inom området läkemedelsberoende. I motion
So535 (c) hänvisas också till erfarenheter och kunskaper som
klientorganisationen Riksföreningen för hjälp åt
läkemedelsberoende (RFHL) besitter.
Motion So517 (fp) innehåller även yrkanden om att
förskrivningsdata måste återföras till läkarna (yrkande 4)
och om införande av ett husläkarsystem (yrkande 5).
Motionärerna anser det särskilt angeläget för patienter med
läkemedelsberoende att ha en egen läkare som kan lägga upp en
behandlingsplan för avtrappningen av medicineringen och som
finns tillgänglig när abstinenssymtom uppträder.
I motion So24 (fp) hemställs att riksdagen hos regeringen
skall begära att den översyn av sekretesslagen som riksdagen
efterfrågat snarast presenteras för riksdagen (yrkande 6).
Motion So535 (c) tar också upp frågor som berör
sekretesslagen. Motionen mynnar dock ut i en begäran om ett
tillkännagivande om förändringar i tillsynslagen (yrkande
3).
I motion 1989/90:So446 av Birger Rosqvist m.fl. (s)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som i motionen anförts om åtgärder för att förhindra
narkotikamissbruk genom skärpt kontroll vid receptutskrivning av
narkotiska preparat. Motionärerna vill åstadkomma ett bättre
samarbete mellan öppenvården och apoteken och föreslår ett
återrapporteringssystem mellan expedierande apotek och
förskrivande läkare. Detta skulle kunna kombineras med en
central registrering av recept sorterade efter förskrivande
läkare.
I motion 1989/90:So511 av Per Gahrton (mp) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär åtgärder för att man genom
skärpta legitimationskrav på apotek i samband med uthämtning av
receptbelagda läkemedel skall kunna förhindra ett ökat
läkemedelsmissbruk.
Utredningar m.m.
Frågor om läkemedelsberoende och läkemedelsmissbruk har
behandlats av 1983 års läkemedelsutredning. I sitt
betänkande (SOU 1987:20) Läkemedel och hälsa konstaterar
utredningen att betydande informationsinsatser krävs för att öka
de förskrivande läkarnas kunskaper om främst bensodiazepinernas
egenskaper och verkningar. En svårighet som påtalas av
utredningen är att attityden till dessa läkemedel inte alltid är
densamma hos olika forskare och kliniker. Lokala skillnader i
attityden till läkemedlen har ansetts vara en del av
förklaringen till att förskrivningmönstren varierar i olika
delar av landet. Informationen till patienterna anses också böra
utvecklas. Psykofarmakainformation bör, anser
läkemedelsutredningen, ges av flera olika organ, bl.a.
socialstyrelsen, Apoteksbolaget och sjukvårdshuvudmännen.
Utredningen föreslår att socialstyrelsen skall få till uppgift
att arrangera årliga symposier rörande frågor som bruk och
missbruk, beroende och abstinens, planerade åtgärder,
forskningsläget m.m. Speciella informationsinsatser riktade till
gruppen privatpraktiserande läkare föreslås. Utredningen anser
vidare att forskningen kring beroendeframkallande läkemedel
måste intensifieras. Utredningen framhåller också att en
funktion motsvarande den läkemedelstillsyn som de tidigare
länsläkarna utförde behövs.
När det gäller överförskrivning och över- men även
underkonsumtion av läkemedel anser utredningen att en del av
dessa problem kan motverkas -- om än inte helt undanröjas --
genom att information om läkemedel som tidigare förskrivits görs
lättare tillgänglig för patienten, läkaren och apotekspersonalen
som lämnar ut läkemedlet. Även socialstyrelsen, Apoteksbolaget
och sjukvårdshuvudmännen anses ha visst behov av information om
förskrivning av läkemedel på individnivå. Det framhålls dock att
ett informationssystem endast kan omfatta registrering av
förskrivningar och expediering av läkemedel medan det givetvis
inte är möjligt att registrera patienters faktiska förbrukning
av läkemedel. Utredningen har vidare ansett att det behövs
åtgärder för att utveckla kunskapsunderlaget när det gäller
läkemedelsanvändningen. Utredningen föreslår att regeringen
skall utreda de närmare tekniska förutsättningarna för ett
system med en patientbok eller ett patientkort för alla
medborgare.
Läkemedelsutredningens förslag har remissbehandlats. Förslaget
bereds fortfarande i regeringskansliet.
Socialstyrelsen har utarbetat allmänna råd om
beroendeframkallande psykofarmaka (1990:7). Dessa har
publicerats helt nyligen. I ett förord till de allmänna råden,
som tar upp behandling och åtgärder för att förebygga beroende
och missbruk, anförs att råden i första hand riktar sig till
personal inom primärvården och allmänpsykiatrin, men även till
personal inom andra verksamhetsområden inom hälso- och
sjukvården. De organ inom landstingen som arbetar med
förebygande åtgärder anses också böra ta del av dem. Råden
riktar sig även till läkemedelskommittéer som har ansvar för att
sprida kunskap på området, liksom till socialtjänsten som kan ha
nytta av råden i sitt samarbete med hälso- och sjukvården.
I de allmänna råden redovisas bl.a. vissa rekommendationer för
förskrivning av psykofarmaka som antagits i samband med att
socialstyrelsen anordnat s.k. workshops om
psykofarmakabehandling. Där redovisas också viss
läkemedelsstatistik. Under särskilda avsnitt avhandlas frågor
som beroende och missbruk, definition av beroende,
bakgrundsfaktorer till beroende och missbruk, diagnos och
behandling av läkemedelsberoende, åtgärder vid misstanke om
läkemedelsmissbruk, handlingsprogram för förebyggande åtgärder,
forskning m.m. Ett särskilt avsnitt behandlar frågan om
sekretess och dess inverkan på hälso- och sjukvårdens och
socialtjänstens möjligheter till samverkan. Råden innehåller
också en redogörelse för gällande receptförskrivningsregler när
det gäller narkotikarecept. I en särskild bilaga redovisas
erfarenheterna från ett behandlingsprojekt vid psykiatriska
kliniken vid S:t Görans sjukhus i Stockholm för patienter med
beroende av lugnande medel och sömnmedel (det s.k.
TUB-projektet). De allmänna råden behandlar en stor del av de
frågor som tas upp i motionerna.
Socialstyrelsen kommer bl.a. med anledning av de nya allmänna
råden att under hösten 1990 anordna två konferenser kring
läkemedelsberoende och läkemedelsmissbruk.
Tidigare utskottsbehandling
Frågor om läkemedelsberoende och läkemedelsmissbruk har
behandlats av utskottet även i tidigare sammanhang. I
betänkandet SoU 1986/87:16 behandlades förskrivningen av
olika beroendeframkallande läkemedel. Utskottet framhöll att ett
överdrivet bruk av psykofarmaka bör motverkas och att andra och
kompletterande behandlingsformer bör främjas. Utskottet uttalade
oro för utvecklingen när det gäller konsumtionen av vissa
beroendeframkallande medel och hänvisade till nya oroande
forskningsrön om riskerna för bl.a. skador på foster och nyfödda
i samband med läkemedelsmissbruk. Utskottet ansåg det angeläget
att åtgärder vidtas på en rad områden för att man skall kunna
komma till rätta med det överdrivna bruket av vissa
beroendeframkallande läkemedel.
Utskottet hänvisade därefter till 1983 års läkemedelsutredning
och dess då pågående arbete och till resultatet av
socialberedningens översyn av LVM. Utskottet ansåg inte att det
förelåg något behov av initiativ från riksdagens sida utan
avstyrkte de då aktuella motionsyrkandena.
Vården av läkemedelsberoende behandlades i SoU 1986/87:27.
Utskottet konstaterade därvid att läkemedelsmissbruk och
läkemedelsberoende är problem som hittills varit alltför lite
uppmärksammade och att det föreligger stora brister på
sjukvårdssidan när det gäller att upptäcka sådant missbruk och
att ge erforderlig vård och hjälp. Utskottet ansåg det angeläget
att konkreta åtgärder vidtas för att komma till rätta med
nuvarande brister. Utskottet anförde att utformningen av vården
visserligen ankommer på sjukvårdshuvudmännen resp. på de för
socialtjänsten ansvariga primärkommunerna men att regeringen
borde överväga lämpliga åtgärder för att uppmärksamma landsting
och kommuner på de problem som finns och påtala behovet av
särskilda insatser. Vad utskottet anfört beslutade riksdagen att
som sin mening ge regeringen till känna (rskr. 257).
I betänkandet SoU 1987/88:16 erinrade utskottet om
utskottets tidigare uttalanden att åtgärder måste vidtas på en
rad områden för att man skall kunna komma till rätta med det
överdrivna bruket av vissa beroendeframkallande medel och om att
problemen med läkemedelsmissbruk och läkemedelsberoende måste
ägnas större uppmärksamhet. Utskottet påpekade angelägenheten av
att konkreta åtgärder vidtas för att komma till rätta med
rådande brister på sjukvårdssidan när det gäller att upptäcka
sådant missbruk och att ge erforderlig vård och hjälp.
När det gäller kraven på registrering av förskrivningen av
beroendeframkallande medel hänvisade utskottet till de förslag
till en sådan registrering som lagts fram av
läkemedelsutredningen. Utskottet uttalade att det både för
patienter och hälso- och sjukvården kan ha betydelse att kunna
erhålla en tillförlitlig information om läkemedel som tidigare
förskrivits till en individ. Även i vissa andra fall är ökad
kunskap om förskrivningen på individnivå viktig. Utskottet
påpekade dock att en individbaserad registrering av förskrivning
av läkemedel innebär integritetsproblem och därför noga måste
övervägas. Utskottet fann det angeläget att
läkemedelsutredningens förslag att införa någon form av hälsobok
och hälsokort ytterligare belyses i samband med beredningen av
utredningens förslag. Utskottet fann inte skäl till något
initiativ från riksdagens sida.
I betänkandet 1988/89:SoU15 erinrade utskottet om de
tidigare uttalanden som utskottet gjort om vikten av att
problemen kring läkemedelsberoende och läkemedelsmissbruk
uppmärksammas ävensom betydelsen av ökade kunskaper om
läkemedelsförskrivningen. Det konstaterades att de då behandlade
motionerna innehöll förslag till en rad åtgärder mot
läkemedelsberoende och läkemedelsmissbruk. Det konstaterades
också att läkemedelsutredningen påtalat behovet av
informationsinsatser och ökad kunskap kring bl.a. användningen
av bensodiazepiner. Utskottet hänvisade vidare till att
läkemedelsutredningens förslag bereddes i regeringskansliet.
Utskottet förutsatte att åtgärder mot läkemedelsberoende och
läkemedelsmissbruk kommer att behandlas i en kommande
proposition om läkemedelslagstiftningen. Utskottet ansåg att
regeringens överväganden borde avvaktas och fann därför inte
skäl till något initiativ i frågan. Det underströks dock att
arbetet med en ny läkemedelslagstiftning bör bedrivas skyndsamt.
I proposition 1988/89:130 om socialstyrelsens framtida
roll, uppgifter och inriktning uttalade föredragande statsrådet
bl.a. att de nya regionala enheter som skall inrättas inom
socialstyrelsen även borde kunna svara för tillsyn av
förskrivning av läkemedel i syfte att uppmärksamma och förhindra
missbruk. Uttalandet föranledde inte något uttalande från
riksdagens sida (1988/89:SoU24, rskr. 296).
I betänkandet 1988/89:SoU6 behandlade utskottet en motion
om överförskrivning och felaktig användning av läkemedel och
åtgärder mot detta. Därvid hänvisades till 1983 års
läkemedelsutredning och utredningens synpunkter bl.a. när det
gäller patienter som förbrukar mindre mängd läkemedel som
förskrivs, förskrivning av mer läkemedel än vad som är
medicinskt motiverat, när läkemedel förskrivs utan kännedom om
att någon annan läkare tidigare förskrivit samma läkemedel.
Utskottet ansåg att frågorna om överförskrivning och felaktig
använding av läkemedel är viktiga och bör följas med
uppmärksamhet. Utskottet ansåg dock att beredningen i
regeringskansliet av läkemedelsutredningens betänkande borde
avvaktas innan riksdagen överväger något initiativ i frågan.
I betänkandet 1989/90:SoU21 behandlade utskottet
regeringens förslag om en ny myndighet för kontrollen och
tillsynen av läkemedelsområdet, numera läkemedelsverket. Därvid
behandlades även ett stort antal motioner om informationen om
läkemedel och läkemedelsverkets roll. Bl.a. behandlades
motionsyrkanden om bättre rapportering av
läkemedelsbiverkningar. Utskottet uttalade att rapporteringen av
biverkningar av läkemedel är av vital betydelse för
läkemedelskontrollen. Det måste därför, anförde utskottet, bli
en viktig uppgift för det nya läkemedelsverket att se till att
rapporteringen till biverkningsregistret verkligen fungerar även
när det gäller biverkningar i form av beroende hos patienter.
Enligt utskottet ligger det naturligtvis också i sjukvårdens
intresse att endast säkra läkemedel används i vården och att
skyldigheten att rapportera biverkningar verkligen iakttas.
Förbättrade utbildnings- och informationsinsatser till läkare
och annan vårdpersonal om de beroendeframkallande läkemedlen
ansågs vara andra nödvändiga åtgärder.
Utskottet behandlade också motionsyrkanden om hur läkarna
skall få information om sin läkemedelsförskrivning. Utskottet
ansåg att en uppföljning av läkemedelsordinationerna är
angelägen för att läkare bättre skall kunna bedöma vad som utgör
en rationell använding av läkemedel. Det påtalades att
socialstyrelsen i sin egenskap av tillsynsmyndighet har en
mycket viktig roll när det gäller informationen till läkarna.
Det påtalades också att läkemedelsverket skulle få ett särskilt
ansvar när det gäller konsumtionsstudier avseende läkemedel i
användning.
Även behovet av en förbättrad utbildning och information om
läkemedel till olika yrkesgrupper som är verksamma inom vården
behandlades. Utskottet noterade att läkemedelsverket avsågs få
en betydelsefull roll i fråga om den producentoberoende
informationen till hälso- och sjukvårdens personal. Utskottet
framhöll att utbildningen i läkemedelsfrågor och information
till vårdpersonalen är av stor betydelse. Fortbildningen av
läkarkåren i rationell läkemedelsanvändning kunde enligt
utskottet behöva förstärkas. Utskottet hänvisade också till 1983
års läkemedelsutredning. Utskottet förutsatte att behovet av
information i vid bemärkelse kommer att belysas i en kommande
proposition med förslag till ny läkmedelslagstiftning och att
utskottet därför skulle få anledning att återkomma till dessa
frågor. Utskottets ställningstagande mynnade ut i ett
tillkännagivande till regeringen. Riksdagen följde utskottet
(rskr. 1989/90:270).
Sekretessen inom vårdområdet har behandlats av utskottet i ett
yttrande till konstitutionsutskottet (1988/89:SoU1y).
Socialutskottet inhämtade i sin tur yttranden från berörda
myndigheter och organisationer över vissa aktuella motioner och
en inom utskottet upprättad promemoria i ärendet. Utskottet fann
att en översyn borde göras av regelsystemet för sekretessen inom
sjukvård och socialtjänst. Utskottet föreslog ett
tillkännagivande med denna inriktning. Konstitutionsutskottet
konstaterade vid sin behandling av frågan (1988/89:KU14) att
utredningen i ärendet visat att det fanns behov av en belysning
av problemen. Utskottet ansåg det påkallat att begära en översyn
av sekretessreglerna i fråga. Översynen borde syfta till en
smidigare tillämpning av de grundläggande reglerna i fall där
tillämpningen i dag är till uppenbar nackdel för den enskilde ur
vård- och behandlingssynpunkt. Vad utskottet anfört beslutade
riksdagen sedermera att ge regeringen till känna (rskr.
1988/89:51).
Sekretessen på vårdområdet har därefter utretts inom
regeringskansliet. Promemorian (Ds 1990:11) Sekretess inom
och mellan myndigheter på vårdområdet publicerades under våren
1990. I promemorian föreslås bl.a. vissa ändringar i
sekretesslagen (1980:100). Promemorian berör i någon mån
rapporteringen av läkemedelsmissbrukare men innehåller inte
några förslag i den delen. Frågan anses böra tas upp i annat
sammanhang. Promemorian har remissbehandlats. Ärendet bereds nu
i regeringskansliet.
Utskottet har för att ytterligare informera sig om vården för
läkemedelsberoende under våren 1990 besökt de s.k. TUB- och
PIL-projekten vid S:t Görans sjukhus i Stockholm.
Utskottets bedömning
Oro, ångest och sömnproblem är vanliga besvär för människor.
Ofta behandlas dessa besvär med läkemedel, av vilka
bensodiazepinerna fått en särställning. Behandling med
bensodiazepiner även i normala doser under lång tid kan enligt
vad som numera är känt ge upphov till ett s.k. lågdosberoende.
Det förekommer också ett missbruk av bensodiazepiner. Det finns
inte några säkra uppgifter om omfattningen av beroendet resp.
missbruket av bensodiazepiner och andra narkotikaklassade
läkemedel. Uppgifter om att fler än 100 000 människor skulle
vara beroende och allt från några hundra till 4 000 -- 7 000
läkemedelsmissbrukare har förekommit (se bl.a 1983 års
läkemedelsutrednings betänkande SOU 1987:20). Problemen är under
alla omständigheter större än vad man tidigare har antagit.
Utskottet har vid flera tillfällen tidigare uttryckt sin oro
över att läkemedelsberoendet fått en sådan omfattning och också
i tillkännagivanden till regeringen efterlyst olika åtgärder.
Utskottet har bl.a. i ett tillkännagivande till regeringen år
1987 efterlyst åtgärder från regeringens sida när det gäller
vården av läkemedelsberoende och -missbrukare. Regeringen synes
ännu inte ha vidtagit någon åtgärd med anledning av detta
tillkännagivande. Utskottet finner detta anmärkningsvärt. I
samband med tillkomsten av det nya läkemedelsverket påtalade
utskottet behovet av åtgärder från läkmedelsverkets och
socialstyrelsens sida. Utskottet betonade därvid att det nya
läkemedelsverket måste se till att rapporteringen till
biverkningsregistret verkligen fungerar även när det gäller
biverkningar i form av beroende hos patienter. Behovet av
förbättrade utbildnings- och informationsinsatser till läkare
och annan vårdpersonal om de beroendeframkallande läkemedlen
ansågs vara andra nödvändiga åtgärder. Utskottet framhöll också
betydelsen av att läkarna får information om sin
läkemedelsförskrivning. I de aktuella motionerna efterlyses
åtgärder på en lång rad olika områden. Det framhålls att
åtgärder måste vidtas för att minska förskrivningen av
beroendeframkallande läkemedel av typ bensodiazepiner. Åtgärder
som information, utbildning och andra riktade insatser till
läkare framhålls särskilt. Andra åtgärder som nämns berör främst
läkemedelsverket och socialstyrelsen men också apoteken.
Utskottet är helt enigt med motionärerna att det krävs åtgärder
på samtliga dessa områden. Synpunkter på vad som måste göras
återfinns också i 1983 års läkemedelsutrednings betänkande.
Utskottet erinrar om sina tidigare uttalanden och förutsätter
att berörda myndigheter snabbt vidtar erforderliga åtgärder.
Utskottet vill dock i sammanhanget tillägga att utskottet med
tillfredsställelse noterat att socialstyrelsen gett ut allmänna
råd som syftar till att förebygga beroende och missbruk av
psykofarmaka och till en bättre vård och behandling för
patienterna. Det är angeläget att råden tränger ut till läkare
och annan vårdpersonal och kommer i praktisk tillämpning.
Bl.a. det studiebesök som utskottet gjort inför sin behandling
av motionerna har visat att det behövs betydligt ökade
behandlingsresurser inom primärvården och psykiatrin för dem som
hamnat i ett beroende eller missbruk. Socialtjänstens personal
är också viktiga länkar i behandlingskedjan. Utskottet vill
också peka på socialläkarnas roll i det förebyggande arbetet.
Utskottet är medvetet om att att läkemedelsutredningens
förslag fortfarande bereds i regeringskansliet med sikte på en
proposition. Det är enligt utskottet angeläget att en ny
läkemedelslagstiftning kommer till stånd. Arbetet med en
proposition i ämnet måste därför bedrivas aktivt i
regeringskansliet. Åtgärderna när det gäller läkemedelsberoende
är emellertid enligt utskottet så angelägna att en ny
lagstiftning inte bör avvaktas. Åtgärder kan också mycket väl
vidtas inom ramen för gällande lagstiftning.
Vad utskottet här anfört om åtgärder mot läkemedelsberoende
och läkemedelsmissbruk bör riksdagen med anledning av motionerna
So24 (fp) yrkandena 5 och 6, So306 (c) yrkandena 1--3, So433
(s), So442 (vpk), So446 (s), So511 (mp), So517 (fp) yrkandena
3--6 och So535 (c) yrkandena 1--5 som sin mening ge regeringen
till känna.
Anorexi och bulimi
I motion 1989/90:So419 av Margitta Edgren (fp) hemställs
att riksdagen hos regeringen skall begära dels en analys av
vården av patienter med ätsjukdomar (yrkande 1), dels
förslag mot bakgrund av vad som anförs i motionen (yrkande
2). Motionären tar upp sjukdomarna anorexi (självsvält) och
bulimi (s.k hetsätande). Hon framhåller att botandet av de
allvarligast sjuka tar mycket lång tid med många bakslag. Det
fordras därför vårdplatser med stor kontinuitet i vårdlaget och
personal med olika kompetenser. Det fordras också kontinuitet
vad gäller vårdprinciperna. Motionären anser att ätsjukdomarna
måste hanteras med större insatser än hittills. Hon anser att
ätsjukdomarna borde vara en regionspecialitet och att
patienterna inte borde delas mellan barnpsykiatrin och
vuxenpsykiatrin.
Vården för patienter med ätsjukdomar behandlades av utskottet
i betänkandet SoU 1984/85:15. Där förelåg en motion om
behandlingen av sjukdomen bulimi. Utskottet erinrade om att det
ankommer på sjukvårdshuvudmännen att tillhandahålla den vård som
behövs för patienter med sjukdomen bulimi liksom för patienter
med andra sjukdomar. Utskottet utgick från att socialstyrelsen
följer utvecklingen inom ramen för den allmänna tillsynen över
hälso- och sjukvården och ansåg det inte påkallat med något
riksdagens initiativ i frågan.
Regeringen tillkallade i maj 1989 en särskild utredare med
uppgift att föreslå olika åtgärder för att uppnå en förbättrad
och effektivare vård för psykiskt störda (den s.k.
mentalservicekommittén, dir. S 1989:02). Ett område som
utredaren skall behandla gäller behovet av specialiserade
verksamheter. Utredningen kommer att överväga frågor om
organisationen av anorexi- och bulimivården i detta sammanhang.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet delar motionärens uppfattning att de som drabbas av
anorexi och bulimi måste få en god vård. Det ankommer emellertid
inte på riksdagen att pröva frågor om organisationen av anorexi-
och bulimivården och vilka insatser inom vården som kan behövas.
Dessa frågor utreds för övrigt av mentalservicekommittén.
Utskottet anser att resultatet av detta arbete bör avvaktas
innan riksdagen överväger initiativ i frågan. Utskottet
avstyrker motion So419 (fp) yrkandena 1 och 2.
Reumatiska sjukdomar
I motion 1989/90:So516 av Leif Olsson och Kenth Skårvik
(båda fp) begärs tillkännagivanden till regeringen dels om
behovet av att undervisa läkare och övrig berörd personal om
primär fibromyalgi (yrkande 3), dels om att
förutsättningarna för en organisation med reumatologkonsulter
inom primärvården bör utredas (yrkande 4). Primärvården har
enligt motionärerna svårigheter att ta hand om alla som söker
för reumatiska besvär. Det skulle därför behövas
reumatologkonsulter vid sjukvårdsområdets vårdcentraler. Dessa
skulle ha ansvar för utveckling av reumatologisk verksamhet vid
vårdcentralerna men också ansvara för undervisning och
utbildning. Motionärerna anser det viktigt att socialstyrelsen
är pådrivande när det gäller att få till stånd
information/utbildning kring och om sjukdomen primär
fibromyalgi. Inte minst anser man detta gälla primärvården med
dess läkare som viktigaste målgrupp.
I motion 1989/90:So427 av samma motionärer (fp) hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om behovet av
ytterligare en vårdenhet i barnreumatologi (yrkande 2).
Motionärerna påtalar att barnreumatologi i dag finns som
specialitet endast i Lund. Motionärerna anser att det av flera
skäl är nödvändigt att denna specialitet ges utrymme och
resurser med en vårdenhet i en annan del av landet för att lätta
på situationen i Lund.
Utskottet behandlade i betänkandet 1988/89:SoU2 ett
flertal motioner som berörde olika muskel- och skelettsjukdomar,
bl.a. vissa reumatiska sjukdomar inkl. primär fibromyalgi.
Utskottet inhämtade yttranden över motionerna från bl.a.
socialstyrelsen, Landstingsförbundet och Svenska
läkaresällskapet.
I betänkandet redovisades vissa fakta om bl.a. sjukdomen
primär fibromyalgi. Socialstyrelsen konstaterade i sitt yttrande
att resurserna för omhändertagandet av patienter med långvarig
värk i muskler är otillräckliga. Endast en begränsad grupp av
dessa patienter ansågs få ett tillfredsställande
omhändertagande. Kunskaperna om sjukdomens orsaker och
utveckling, terapi och behandling ansågs begränsade.
Socialstyrelsen betonade vikten av rehabiliteringsmedicinska
insatser i form av träning, ergonomiska åtgärder och
psykosocialt omhändertagande liksom symtomatisk smärtlindring
med fysikalisk-medicinska behandlingar. Liknande synpunkter
framfördes även i yttranden från Landstingsförbundet och Svenska
läkaresällskapet. Remissyttrandena finns utförligt återgivna i
det nämnda betänkandet.
Utskottet konstaterade för sin del att patienter med långvarig
värk från muskler och mjukdelar utgör en mycket stor grupp bland
de långtidssjukskrivna, enligt socialstyrelsen 10-20 %. Det
noterades särskilt att en stor grupp av patienterna med värk
från muskler och mjukdelar går under diagnosen primär
fibromyalgi. Utskottet konstaterade vidare att remissinstanserna
understött motionernas krav på bättre kunskaper om sjukdomarnas
omfattning och analys av resursbehov och även att forskning är
angelägen. Det noterades att förbättrade diagnos- och
behandlingsresurser bedömts vara viktiga.
Utskottet delade uppfattningen att det är angeläget att
resurser satsas för att öka kunskaperna om primär fibromyalgi
och andra skelett- och muskelsjukdomar, eftersom dessa
sjukdomstillstånd i många fall leder till ett svårt lidande för
många människor och också medför stora kostnader för samhället.
Utskottet erinrade om att sjukdomarna i rörelseorganen också
uppmärksammats som ett angeläget medicinskt område under arbetet
med riktlinjer för hälso- och sjukvården inför 90-talet.
Utskotten hänvisade sedan till det arbete som inletts av
socialstyrelsen när det gäller förebyggande insatser mot
sjukdomar i rörelseorganen. Utskottet ansåg det vara av stor
betydelse att socialstyrelsens aviserade arbete med utarbetande
av vårdprogramunderlag för de sjukdomar som hör hit kommer till
stånd. Det fanns enligt utskottet anledning att analysera
forsknings- och andra resursbehov.
Vad utskottet anfört beslutade riksdagen sedermera att som sin
mening ge regeringen till känna (rskr. 1988/89:8).
I betänkandet 1989/90:SoU10 behandlade utskottet en motion
om reumatikernas situation. Utskottet erinrade om att utskottet
även tidigare uttalat att stor uppmärksamhet bör ägnas de
reumatiska sjukdomarna. Utskottet ansåg det viktigt att
kartläggning görs av de reumatikersjukas situation. Utskottet
fann det också angeläget att de reumatikersjuka kan beredas en
god vård. Utskottet noterade att socialstyrelsen, som ett led i
arbetet med att förbättra vården för de reumatikersjuka, skulle
pröva frågan om vårdprogramunderlag för bl.a. reumatiska
sjukdomar i vårdprogramnämnden. Det hänvisades också till att
socialstyrelsen utarbetat ett underlag för ett hälsopolitiskt
handlingsprogram för förebyggande insatser mot rörelseorganens
sjukdomar (Socialstyrelsen redovisar 1987:14) och till att
folkhälsogruppen följer upp de i handlingsprogrammet föreslagna
åtgärderna. Utskottet konstaterade att det pågår ett arbete som
syftar till att förebygga och förbättra vården för dem som
drabbas av reumatiska sjukdomar och andra sjukdomar i
rörelseorganen. Utskottet avstyrkte därför yrkandet om
kartläggning av reumatikernas situation. Utskottet avstyrkte
även motionskravet på vårdprogram för de reumatikersjuka med
hänvisning till att det enligt utskottets mening inte borde
ankomma på riksdagen att pröva sådana frågor.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet har vid flera tillfällen tidigare framhållit vikten
av både förebyggande arbete och en god vård för dem som drabbas
av reumatiska sjukdomar.
Vad särskilt gäller sjukdomen primär fibromyalgi har utskottet
betonat att resurser bör satsas för att öka kunskaperna om denna
sjukdom. Detta innefattar naturligtvis en förstärkning av
kunskaperna hos läkare och övrig berörd personal. Hur en sådan
utbildning bör organiseras och i vilket sammanhang den bör
genomföras är enligt utskottets mening en fråga som det inte
ankommer på riksdagen att pröva. Utskottet avstyrker med
hänvisning härtill motion So516 (fp) yrkande 3.
Motionen innehåller också ett yrkande om reumatologkonsulter
inom primärvården. I motion So427 (fp) av samma motionärer
efterlyses en ytterligare enhet i barnreumatologi. Hur vården
för olika sjukdomar skall organiseras är en fråga för
huvudmännen inom hälso- och sjukvården och inte för riksdagen.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna
So516 (fp) yrkande 4 och So427 (fp) yrkande 2.
Ortopedisk medicin
I motion 1989/90:So450 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp)
hemställs att riksdagen beslutar att ortopedisk medicin skall
inrättas som självständig medicinsk specialitet. Ortopedisk
medicin behövs enligt motionärerna som egen specialitet för att
ge kommande läkargenerationer möjlighet att utbilda sig tidigt
och grundligt inom detta område och dessutom vidareutveckla den
ortopediska medicinen till gagn för en framgångsrik utveckling
av den svenska hälso- och sjukvården inom detta område.
I motion 1989/90:So534 av Kenth Skårvik och Leif Olsson
(båda fp) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad
som anförs i motionen om behovet av läkare och sjukgymnaster med
högre examen i ortopedisk medicin (yrkande 1). Motionärerna
tar framför allt upp behovet av vård och efterbehandling vid
skador av whiplashkaraktär. (Med whiplash-skador förstås sådana
skador som uppkommer i nackregionen främst vid bilkollisioner,
särskilt vid påkörning bakifrån.) Motionärerna framhåller att
sådana skador är svåra att diagnosticera och att det behövs
sjukgymnaster och läkare med utbildning i ortopedisk medicin för
att patienterna skall få rätt diagnos och bästa behandling.
Antalet läkare och sjukgymnaster med högre utbildning i
ortopedisk medicin måste sålunda öka. I motionen efterlyses
också stödjande åtgärder på handikappsidan. Motonärerna vill ha
ett tillkännagivande även om detta (yrkande 3).
I motion 1989/90:So476 av Ragnhild Pohanka och Anita
Stenberg (båda mp) hemställs att riksdagen beslutar dels att
utbildningstjänster i ortopedisk medicin skall inrättas
(yrkande 1), dels att en statlig vidareutbildning för
sjukgymnaster i ortopedisk medicin skall inrättas (yrkande
3). I motionen begärs också ett tillkännagivande till
regeringen om att läkare med utbildning i ortopedisk medicin
skall få specialistkompetens (yrkande 2). Motionärerna pekar
på de mycket stora kostnader som sjukdomarna i rörelse- och
stödjeorganen medför för samhället och vikten av att dessa
kostnader kan nedbringas. Motionärerna anser att det behövs
särskilda utbildningstjänster i ortopedisk medicin i den
offentliga sjukvården. Läkare kan inte utan stora ekonomiska
uppoffringar utbilda sig i ortopedisk medicin.
Som framgått ovan ansåg utskottet i betänkandet
1988/89:SoU2 att det är angeläget att resurser satsas för
att öka kunskaperna om olika skelett- och muskelsjukdomar.
Utskottet framhöll också betydelsen av att socialstyrelsens
aviserade arbete med utarbetande av vårdprogramunderlag för de
olika sjukdomar som hör till området kommer till stånd.
Utskottet ansåg också att det fanns anledning att analysera
forsknings- och andra resursbehov.
Som också framgått av den tidigare redovisningen lade
regeringen genom proposition 1988/89:138 fram förslag till
nya riktlinjer för läkarnas specialiseringstjänstgöring.
Riksdagen godkände hösten 1989 i princip de föreslagna
riktlinjerna (1989/90:SoU9 och rskr. 16). Regeringen har
därefter, genom beslut den 15 februari 1990, uppdragit åt
socialstyrelsen att överväga vilka specialiteter för läkare
som skall finnas och senast den 31 mars 1991 till regeringen
lämna förslag till ändring i förteckningen över specialiteter
som ingår i förordningen (1984:545) om behörighet att utöva yrke
inom hälso- och sjukvården m.m. Socialstyrelsen bör enligt
beslutet samtidigt redovisa målbeskrivningar för
allmäntjänstgöringsperioden för de olika specialiteterna i
enlighet med vad som föreslagits i den nämnda proposition
1988/89:138. Styrelsen bör också ange såväl kunskapsmål som
kriterier för bedömningen. I beslutet anförs också att
målbeskrivningarna bör utarbetas i samverkan med förträdare för
sjukvårdshuvudmännen och företrädare för läkarna liksom med
universitets- och högskoleämbetet och de medicinska
fakulteterna.
I samband med behandlingen av förslaget till nya riktlinjer
för läkarnas specialiseringstjänstgöring behandlade utskottet
(1989/90:SoU9) motionsyrkanden om den ortopediska medicinens
ställning. Därvid redovisades vissa uttalanden av utredningen om
läkarnas specialistutbildning m.m., LSU 85, och vissa uttalanden
om målbeskrivningar m.m. i propositionen.
När det gällde innehållet i utbildningen för specialister inom
medicinen konstaterade utskottet (bet. s. 19 f.) att LSU 85
föreslagit att en målstyrning skall införas. Utskottet noterade
också att vissa förslag till målbeskrivningar tagits fram men
att dessa skulle bearbetas vidare. Enligt utskottet borde det
inte ankomma på riksdagen att göra något uttalande om vilka de
medicinska specialiteterna bör vara. Målsättningen för det
kommande arbetet borde, uttalade utskottet, självfallet vara att
vårdbehovet även för dem som drabbas av sjukdomar i
rörelseorganen så långt möjligt skall tillgodoses. Utskottet
erinrade också om uttalandena i betänkandet 1988/89:SoU2 (jfr
ovan) om behovet av resurer inom sjukvården för denna
patientgrupp. Utskottet avstyrkte de då aktuella
motionsyrkandena. (Reservation mp)
Utskottet behandlade i betänkandet 1989/90:SoU19 ett
motionsyrkande om forskning om skador av whiplash-karaktär.
Utskottet konstaterade att den form av trafikskada som kallas
whiplash drabbar många människor, att forskning om whiplash
bedrivs vid Umeå universitet och vid Åre sjukhus samt att det
vid Sahlgrenska sjukhusets smärtklinik i Göteborg bedrivs försök
med att lindra den värk som drabbar whiplash-skadade. Utskottet
uttalade att det såg positivt på forskning om whiplash-skador
men ansåg inte att riksdagen bör prioritera mellan olika
forskningsprojekt utan att detta bör göras av de
anslagbeviljande myndigheterna.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet har tidigare avstyrkt liknande motionsyrkanden som
de nu aktuella med hänvisning till att det inte bör ankomma på
riksdagen att bestämma vilka medicinska specialiteter som bör
finnas. Utskottet erinrar också om vad utskottet tidigare har
anfört om behovet av resurser inom sjukvården för denna
patientgrupp. Utskottet vidhåller denna uppfattning. Utskottet
avstyrker därför motionerna So450 (fp), So534 (fp) yrkandena 1
och 3 samt So476 yrkandena 1--3 (mp).
Behandling mot smärta
I motion 1989/90:So412 av Anita Stenberg m.fl. (mp)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen
påverkar landstingen så att dessa inrättar smärtkliniker i varje
landsting och att personalen får den utbildning och
vidareutbildning som denna verksamhet kräver.
Utskottet behandlade i betänkandet 1988/89:SoU15 flera
motionsyrkanden om behandling mot smärta. I betänkandet
hänvisades bl.a. till socialstyrelsens kungörelse om
medikamentell smärtbehandling i terminal vård [SOSFS (M)
1979:21] och socialstyrelsens allmänna råd om smärtbehandling
i livets slutskede (Allmänna råd 1989:1). Det hänvisades
också till av Svenska läkaresällskapet anordnade
efterutbildningskurser om smärta och smärtbehandling och en av
sällskapet och Spri utgiven dokumentation från sådan
efterutbildning (Spri-rapport 219).
Utskottet anförde i det nämnda betänkandet SoU15 följande (s.
34):
Utskottet kan inledningsvis konstatera att motionärerna tar
upp ett mycket viktigt område, nämligen den stora betydelsen av
att människor med svåra smärtor kan få en effektiv behandling. I
en väl utbyggd sjukvård skall patienten kunna kräva god
smärtbehandling som ett led i god omvårdnad och adekvat
medicinsk behandling. Att så många människor inte får hjälp mot
svåra smärtor har många orsaker. Emellertid är förutsättningarna
för behandling av smärta bättre i dag än tidigare. Enligt
utskottet är det betydelsefullt att forskningen om
smärtbehandling kan utvecklas och vårdpersonalen stimuleras till
större kunskap om smärta och smärtbehandling.
All smärtbehandling är ett samarbete mellan patient och
sjukvårdspersonal, där patientens upplevelser är basen. Varje
vårdform har sina problem och sina möjligheter till lösningar.
Det är viktigt att åstadkomma ett gott samarbete mellan
primäransvarig läkare, vårdlag och läkare, sjuksköterska och
annan personal med specialkunskap i smärtlindring. Patientens
anhöriga får inte heller glömmas bort i sammanhanget. Det sker
en snabb utveckling när det gäller smärtbehandling, en
utveckling som bör stödjas med bl.a. resurser för utvärdering.
Vidareutbildning och handledning spelar en mycket viktig roll.
Utskottet delar uppfattningen i de aktuella motionerna att
vårdpersonalen såväl i sin grund- som fort- och vidareutbildning
måste få ökade kunskaper om smärtbehandlingens möjligheter. Det
är enligt utskottet också angeläget att socialstyrelsen tar sitt
ansvar för kunskapsutveckling och kunskapsförmedling på området.
Ett viktigt initiativ för att öka kunskaperna om smärtbehandling
har redan tagits av Spri och Svenska Läkaresällskapet genom
anordnandet för något år sedan av den tidigare nämnda
efterutbildningskursen om smärta och smärtbehandling.
Vad utskottet anfört beslutade riksdagen sedermera att som sin
mening ge regeringen till känna (rskr. 1988/89:213).
Utskottet anförde vidare:
När det gäller frågan om hur smärtbehandlingsarbetet bör
organiseras har utskottet ovan framhållit vikten av ett gott
samarbete mellan olika medicinska specialiteter och mellan olika
personalkategorier inom vården för att behandlingen mot smärta
skall kunna förbättras. Som också framgått tidigare finns på
olika håll i landet särskilda smärtvårdsgrupper, smärtkliniker
eller polikliniska smärtmottagningar. Utskottet vill understryka
att erfarenheterna från sådana verksamheter måste tas till vara
i vårdarbetet och i utvecklingen av metoder för behandling mot
smärta. Hur detta arbete skall byggas upp i de enskilda
landstingen måste emellertid enligt utskottets bedömning i
första hand vara en fråga för sjukvårdshuvudmännen själva.
Utskottet var därför inte berett att ställa sig bakom
motionskrav om att det i varje landstingsområde skall inrättas
särskilda kliniker eller enheter för smärtbehandling. De
aktuella motionsyrkandena avstyrktes.
Regeringen har därefter, genom beslut den 15 februari 1990,
uppdragit åt socialstyrelsen att i lämpligt sammanhang beakta
vad riksdagen anfört samt att senast den 31 mars 1991 till
regeringen rapportera vilka åtgärder som vidtagits med anledning
av uppdraget.
Utskottet gör följande bedömning.
Genom det uppdrag som regeringen lämnat socialstyrelsen om
behandling av smärta är syftet med motionen såvitt avser kraven
på utbildning och vidareutbildning om smärta och smärtbehandling
tillgodosett. Utskottet avstyrker därför motion So412 (mp) i
denna del.
Vad sedan gäller motionens krav på inrättande av smärtkliniker
i varje landsting erinrar utskottet om det uttalande som gjordes
i det ovan nämnda betänkandet 1989/90:SoU15. Utskottet vidhåller
sin uppfattning att frågan om hur arbetet med att behandla
smärta inom sjukvården skall organiseras är en fråga för
sjukvårdshuvudmännen och inte för riksdagen. Motion So412 (mp) i
motsvarande del avstyrks.
Barns behov av smärtlindring
I motion 1989/90:So405 av Margitta Edgren (fp) hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i
uppdrag att undersöka efter vilka principer små barn får
smärtlindring i landet. Motionären anför att det finns tre myter
om barn och smärtor. Den första är att barn inte känner smärta.
Den andra myten säger att barn glömmer så fort och därför inte
behöver smärtlindring. Den tredje myten säger att barn inte
upplever smärta eftersom de kan distraheras att inte jämra sig
när de har ont. Motionären anser att barns behov av
smärtlindring inte är tillräckligt uppmärksammat. Det är nu
nödvändigt att sprida kunskaper och utveckla metoder om barns
smärtor och smärtbehandling av barn.
Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från
socialstyrelsen och Svenska Läkaresällskapet.
Socialstyrelsen åberopar ett yttrande av överläkaren vid
S:t Görans sjukhus barnklinikers anestesiavdelning, med.dr. Hans
Feychting. Feychting framhåller att de föreställningar --
"myter" -- om barn och deras upplevelse av smärta som motionären
anför tillhör en förgången tid. Bland svenska barnläkare råder
enligt honom fullständig enighet om att barn i alla åldrar,
således även nyfödda och för tidigt födda barn, upplever smärta
på i princip samma sätt som äldre individer. Barn behöver därför
smärtlindring i minst samma utsträckning som vuxna.
I den svenska hälso- och sjukvården ges i dag enligt
socialstyrelsen smärtlindring till barn så snart behov
föreligger, både när det gäller kortvarig smärta som vid
provtagningar och injektioner (genom att rutinmässigt använda
smärtstillande salva före "sticket") och vid smärta i samband
med mera allvarliga och långvariga sjukdomstillstånd. Ökade
kunskaper om olika smärtstillande läkemedels verkningssätt och
dosering har lett till att smärta hos barn nästan alltid kan
behandlas framgångsrikt. Socialstyrelsen framhåller vikten av
att såväl barnläkare som annan vårdpersonal lär sig att hos barn
känna igen tecken på smärta och skilja dessa från andra tecken
på obehag, oro, ångest och olust. Sådan kunskap ingår i
utbildningen för olika vårdyrken.
Med stöd av doktor Feychtings expertutlåtande anser
socialstyrelsen visserligen att motionären berört ett viktigt
problem inom hälso- och sjukvården, men styrelsen delar inte
uppfattningen att problemet inte har ägnats tillräcklig
uppmärksamhet. Något behov av att göra en särskild undersökning
rörande de principer som gäller vid smärtbehandling av svenska
barn föreligger inte enligt socialstyrelsens mening.
Svenska läkaresällskapet, som i sin tur hört ett flertal
av sina sektioner, åberopar att flera vetenskapliga rapporter
visar att barn ofta ej erhåller en tillräcklig smärtbehandling.
Rädslan att åstadkomma ogynnsamma sidoeffekter framför allt på
andningsregulationen torde enligt Läkaresällskapet vara en
viktig orsak till detta. Problemet har under det senaste
decenniet uppmärksammats i ett ökande antal publikationer och
flera internationella kongresser, anför man vidare i yttrandet.
Läkaresällskapet framhåller vikten av att nyvunnen kunskap
omsätts i daglig sjukvårdsverksamhet. Sällskapet ser som en av
sina viktigaste uppgifter att genom efterutbildning bidra till
sådan kunskapsspridning och vill uttrycka sitt stöd för motionen
i detta avseende.
Till Läkaresällskapets yttrande har fogats en redogörelse
beträffande kunskapsläge och aktuella rutiner som utförts av
professor Sten Lindahl på uppdrag av sektionen för anestesi- och
intensivvård.
Utskottet gör följande bedömning.
Enligt remissinstanserna upplever barn i alla åldrar smärta på
samma sätt som vuxna människor. Barn behöver därför
smärtlindring i minst samma utsträckning som vuxna. I
remissyttrandena redovisas också i vilken utsträckning
smärtlindring ges till barn i olika åldrar. Enligt
remissinstanserna har frågan om smärtlindring för barn under
senare år fått en ökad uppmärksamhet. Utskottet instämmer i
synsättet i motionen att barn vid behov måste kunna få god
smärtlindring. Det är enligt utskottet viktigt att de kunskaper
som finns och de vetenskapliga rön som görs når ut till det
praktiska sjukvårdsarbetet. Utskottet förutsätter att detta sker
utan att riksdagen tar initiativ härtill. Därför avstyrker
utskottet motion So405 (fp).
Epilepsi
I motion 1989/90:So503 av Lena Öhrsvik och Ulla Johansson
(båda s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om behovet av ökade insatser
för personer med epilepsi. Motionärerna anför bl.a. att
resurserna för diagnostik, vård och rehabilitering för
epileptiker är dåligt utbygda på många håll i landet. De flesta
sjukhus saknar neurolog. Det psykologiska stödet är minimalt och
operationsmöjligheterna begränsade. Motionärerna anser att det
är nödvändigt med förstärka insatser inom detta område.
Insatserna kan gälla t.ex. upplysning och information,
diagnostik, inrättande av behandlingsteam, fler operationer,
forskning beträffande mediciner, utbildning av läkare och annan
personal. Regeringen bör enligt motionärerna i överläggningar
med sjukvårdshuvudmännen ta upp frågan om ökade satsningar på
epilepsivården. Därvid bör också de stora regionala skillnaderna
diskuteras.
I motion So531 (fp) anförs att ett stort antal av de ca
100 000 människor i landet som lider av epilepsi borde kunna
beredas en bättre hjälp och förbättrad medicinsk eller kirurgisk
behandling. Motionärerna påtalar att resurserna för
epilepsisjukvård i Sverige är mycket knappa i jämförelse med
andra länder. Socialstyrelsen bör enligt motionärerna snarast
ges i uppdrag att utreda mål och metoder för den framtida
epilepsivården. Motionärerna begär ett tillkännagivande om detta
till regeringen (yrkande 12).
Inom socialstyrelsen pågår en utredning av epilepsivården
i ett vidare perspektiv. Ett omfattande medicinskt underlag
kommer att tas fram och med detta som utgångpunkt kommer
omfattningen av erforderliga medicinska åtgärder att anges.
Detta arbete beräknas vara klart under 1991. En tidigare
planerad konferens med deltagande av utländska experter har dock
ännu inte kommit till stånd delvis beroende på att
epilepsivården varit föremål för behandling vid andra
konferenser.
Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik
(SBU) utreder på uppdrag av socialstyrelsen och
Landstingsförbundet kirurgisk behandling av epilepsi.
Nordiska rådets presidium har med anledning av en motion
om samnordiska insatser för personer med epilepsi till Nordiska
rådet berett bl.a. Landstingsförbundet tillfälle att avge
yttrande över motionen. I yttrande (Cirkulär B 90:25) hänvisar
förbundet till att epilepsivården i landet utreds av SBU och av
socialstyrelsen. Detta har gjort att förbundsstyrelsen vid
behandlingen av förteckning R till riksavtalet för hälso- och
sjukvård för år 1990 avvaktade med ställningstaganden
beträffande epilepsivården till dess att erforderligt medicinskt
underlag finns att tillgå. Rent principiellt ser
förbundsstyrelsen positivt på samarbete över gränserna. Pågående
utredningar anses få utvisa om viss del av vården är så
högspecialiserad att det egna landet är för litet som
upptagningsområde, eller om det av andra skäl finns anledning
att överväga ett nordiska samarbete.
Utskottet har vid några tillfällen under senare tid behandlat
motioner om förbättringar av epilepsivården. I betänkandet
1988/89:SoU2 behandlade utskottet sålunda en motion om
behovet av ett centrum för epilepsivård. Därvid redovisades den
historiska bakgrunden till tidigare epilepsivård och dess
särskilda vårdorganisation men även den samordning som numera
skett med bl.a. annan somatisk vård. I betänkandet redovisades
också de uttalanden om epilepsivården som gjordes inför 1980 års
beslut om regionsjukvården, där det bl.a. anfördes att patienter
med epilepsi normalt borde -- under förutsättning av tillgång
till vissa laboratorieresurser -- kunna klaras av inom
länssjukvården, medan vissa svårare fall av epilepsi och vissa
diagnostiskt oklara fall krävde specialresurser på regionnivå.
Vid sin behandling av den då aktuella motionen konstaterade
utskottet att epilepsivården under senare tid uppmärksammats
såväl i hälso- och sjukvårdsberedningen som av beredningen för
utvärdering av medicinsk metodik. Med hänvisning till att
epilepsivården således redan var föremål för utredning ansåg
utskottet att motionen inte borde föranleda någon åtgärd från
riksdagens sida.
I betänkandet 1988/89:SoU15 vidhöll utskottet sin tidigare
inställning och avstyrkte det då aktuella motionsyrkandet.
Utskottet konstaterar att det såväl inom socialstyrelsen som
SBU pågår arbete i syfte att förbättra vården för människor som
drabbats av epilepsi. Utskottet förutsätter att det pågående
utredningsarbetet kommer att leda till förbättringar av
epilepsivården. Utskottet vidhåller sin uppfattning att något
uttalande från riksdagen inte behövs. Motionerna So503 (s) och
So531 (fp) yrkande 12 avstyrks därför.
Cancer
I motion 1989/90:So417 av Gunnar Thollander m.fl. (s)
begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i
motionen om en översyn av det nationella cancerregistrets
ställning och uppdrag. Motionärerna pekar på att det svenska
cancerregistret är knutet till socialstyrelsen medan de övriga
nordiska ländernas register har en mer fristående ställning med
viss anknytning till cancerföreningarna. Motionärerna anför
vidare att det svenska cancerregistret släpar efter med
publiceringen av data. Enligt motionärerna används inte
registret optimalt. Vissa förändringar i registrets
organisatoriska ställning behövs. En mer fristående ställning --
gärna med knytning till cancerfonden -- skulle enligt
motionärerna främja registrets möjligheter. Registret borde
ledas av en forskarmeriterad person, gärna med professors
ställning, anförs det vidare i motionen. En frikoppling från
socialstyrelsen och en koppling till forskningen skulle ge
registret nödvändiga resurser för ett mer optimalt utnyttjande.
En översyn av det svenska cancerregistrets ställning bör göras
skyndsamt, anser motionärerna.
Det svenska cancerregistret inrättades år 1958 för att skapa
möjlighet till en tillförlitlig statistik över nyupptäckta
cancerfall. Huvudman för registret är socialstyrelsen.
Registreringen är baserad på en skyldighet för läkare att anmäla
upptäckta fall av cancer och vissa med cancer besläktade
sjukdomar eller förstadier till cancer; undantag utgör den
vanligaste cancerformen (basalcellscancer i huden), som i regel
har mycket god prognos.
Syftet med registret är att det skall utgöra en bas för
redovisning av cancerincidenser. Denna redovisningen sker
huvudsakligen genom en årlig publikation med statistiska
uppgifter (Cancer Incidence in Sweden), som tas fram och utges
av socialstyrelsen. Den senaste utgåvan av Cancer Incidence in
Sweden (utgiven 1990) redovisar cancerregistreringar under år
1986. Cancerregistreringarna under år 1987 slutredigeras nu och
en ny utgåva av Cancer Incidence in Sweden kan förväntas under
oktober 1990. 1988 års registreringar beräknar man kunna
redovisa under första halvåret 1991.
Ett andra syfte med registret är att det skall utgöra en bas
för epidemiologisk och annan forskning. Detta sker genom att
registret så långt möjligt ger service till forskare i form av
utlämning av material eller statistiska bearbetningar.
Regionala cancerregister finns numera i Umeå, Uppsala,
Stockholm, Linköping, Göteborg och Lund. Vid de regionala
registren har också system byggts upp för vårdprogramdata
innebärande mera detaljrika uppgifter om vissa cancerformer,
t.ex. avseende miljöförhållanden, sjukdomshistoria, sjukdomens
natur, behandling och förlopp. De regionala registren sköter den
primära upparbetningen och registreringen av nytillkomna
canceranmälningar inom sina regioner.
Enligt uppgifter från socialstyrelsen sker uppdatering
kontinuerligt vid de regionala registren. Där finns i dag inte
någon större eftersläpning. För att det nationella registret
skall kunna hålla en hög kvalitet är en viss eftersläpning i
detta register nödvändig.
Den svenska cancerkommittén, som under åren 1979--1984
arbetade med att ta fram förslag till åtgärder som kan förebygga
cancersjukdomars uppkomst, konstaterade i sitt betänkande Cancer
-- Orsaker, förebyggande m.m. (SOU 1984:76) att ett mycket
uppmärksammat problem varit eftersläpningen i registreringen vid
socialstyrelsens cancerregister. Genom ekonomiskt stöd från
Riksföreningen mot cancer och arbetarskyddsfonden,
omprioritering av resurser inom socialstyrelsen och assistens
från några av de regionala canceregistren hade dock
eftersläpningen inhämtats vid tiden för utgivningen av
kommittébetänkandet (augusti 1984). Cancerkommittén ansåg det
angeläget för framtiden att en ny eftersläpning inte uppstår.
För att underlätta för beslutsfattare inom stat och landsting
att anvisa tillräckliga resurser för verksamheten borde enligt
kommittén prestandakrav uppställas. Verksamheten borde inte få
göras beroende av tillfälliga anslag från annat håll. En viss
eftersläpning i registreringen ansågs oundviklig, men
cancerkommittén föreslog att denna inte skulle få överstiga tolv
månader för resp. årsmaterial.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet anser att socialstyrelsen bör vara huvudman för
cancerregistret. Uppgifterna i registret blir därmed allmän
handling och tillgängliga för de forskare som önskar utnyttja
dem. Uppgifterna är under angivna förutsättningar belagda med
sekretess enligt sekretesslagen (1980:100).
Registreringen i det centrala registret har under en rad år
släpat efter. I någon mån kan eftersläpningen kompenseras av att
uppgifterna är tillgängliga i de regionalt förda registren.
Enligt uppgift pågår nu ett arbete med att hämta in den
eftersläpning som rått för den officiella publiceringen av data
ur registret, och man räknar inom socialstyrelsen med att nå en
tillfredsställande situation inom det närmaste året. Utskottet
anser inte att det behövs något uttalande från riksdagens sida
med anledning av motion So417 (s). Motionen avstyrks.
I motion 1989/90:So512 av Per Gahrton och Anita Stenberg
(båda mp) begärs dels att regeringen tillsätter en
cancerutredning med uppgift att lägga fram konkreta förslag för
hur den prognosticerade cancerexplosionen skall kunna hejdas och
vändas till en nedgång i cancerfrekvensen (yrkande 1), dels
ett tillkännagivande till regeringen att en sådan ny
cancerutredning skall innehålla ett betydande inslag av
företrädare för det s.k. allmänmiljöperspektivet beträffande
cancerorsaker (yrkande 2). Motionärerna anför att det finns
två olika skolor när det gäller kraven på åtgärder för att
förebygga cancer: livsstilsskolan drar framför allt fram
faktorer som livsmedel, mat och tobak i rampljuset, medan
allmänmiljöskolan betonar arbetsmiljöer och utsläpp i luft,
vatten och mark. Enligt motionärerna tog den svenska
cancerkommittén uttryckligen ställning för livsstilsteorin
framför allmänmiljöteorin. Även inom folkhälsogruppen dominerar
denna inställning. Motionärerna anser att det är hög tid att
tillsätta en ny cancerutredning med uppgift att föreslå radikala
grepp för att hindra ökningen av cancern. En sådan utredning får
inte domineras av yrkesgrupper som präglas av ensidigt
botarperspektiv eller har intresse av fortsatt expansion av
behandlingsresurser för inträffad cancer. Också grupper med
kunskap om och intresse för förebyggande insatser måste beredas
stor plats i ett sådant utredningsarbete.
Cancerkommittén, liksom tidigare WHO, bedömde att i 80 % eller
mer av alla cancerfall bidrar kost- och miljöfaktorer till
cancerns uppkomst. Vilka dessa faktorer är anses dock endast
delvis känt. Den bäst kartlagda och väldokumenterade orsaken
till cancer är tobaksrökning. Enligt cancerkommitténs
beräkningar förorsakar rökning ca 15% av all cancer och
uppemot 80 % av all lungcancer. Även s.k. passiv rökning samt
bruk av rökfria tobaksvaror har visst samband med en ökad
cancerrisk.
På senare år har samlats en rad indicier på att kostvanorna
har samband med flera olika cancertyper, framför allt cancer i
grovtarm och magsäck men också i bröst och prostata. Totalt
kunde kosten enligt dessa beräkningar påverka 30 % av all
cancer. Även andra levnadsvanor anses ha betydelse för särskilda
cancertyper (alkohol i relation till bl.a. cancer i matstrupen
och sexualvanor i relation till livmoderhalscancer).
Luftföroreningar anses enligt en rad aktuella svenska studier
ansvara för endast 1--2 % av all cancer, joniserande strålning
från radon, röntgen m.m. för endast ett par procent.
Arbetsmiljöns kemiska och fysikaliska komponenter kan i och för
sig ha stor betydelse för särskilda yrkesgruppers cancerrisker,
men för det totala antalet cancerfall i samhället har bl.a.
cancerkommittén bedömt att andelen ligger mellan 1 och 10 %.
Sammantaget betonas dock att den långa latenstiden mellan
exposition och cancerinsjuknande försvårar säkra bedömningar av
dagens miljörisker.
Såväl cancerkommittén som den under hälso- och
sjukvårdsberedningen inrättade folkhälsogruppen har ansett att
kunskapsunderlaget beträffande samband mellan cancer och vissa
av våra levnadsvanor -- särskilt tobaks- och kostvanor -- nu är
tillräckligt för att motivera åtgärder fran samhällets sida.
Utskottet konstaterar att 1979 års cancerkommitté hade en
mycket bred ansats för sitt arbete och att kommittén mycket
utförligt försökte att analysera alla kända faktorer när det
gäller cancersjukdomarnas uppkomst, orsaker och utbredning.
Cancerkommitténs arbete har följts upp på olika sätt och av
olika organ, där särskilt folkhälsogruppen förtjänar att nämnas.
Mot denna bakgrund anser utskottet att det saknas skäl att
tillsätta en ny cancerutredning med den inriktning som
efterlyses i motion So512 (mp). Motionen avstyrks därför.
Hörselskador
I motion 1989/90:So504 av Lena Öhrsvik (s) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om förebyggande åtgärder när
det gäller hörselskador samt behovet av beredskap för ökat
vårdbehov. Motionären anför att gruppen åldershörselskadade
kommer att öka betydligt under perioden fram till sekelskiftet.
Redan i dag står ett stort antal människor i kö till
hörcentralerna. För många äldre kan väntetiderna få förödande
konsekvenser både psykiskt och socialt samt medföra ett ökat
service- och vårdbehov. Även utvecklingen av antalet
hörselskador inom andra åldersgrupper inger oro, anför
motionären. Man bör som ett led i arbetet att förebygga skador
och för att skaffa en beredskap för ökat vårdbehov undersöka
effekterna av exempelvis musik med hög ljudnivå, användandet av
freestyle-apparater, trafikbuller, utsatta arbetsmiljöer m.m.
Utskottet delar inställningen i motionen att hörselskador bör
förebyggas och att hörselskadade skall kunna beredas god vård.
Det ankommer dock inte på riksdagen att pröva vilka åtgärder som
behövs för att hörselkador skall kunna förebyggas och vilka
åtgärder som behövs på vårdområdet. Utskottet avstyrker därför
motion So504 (s).
Alternativmedicin
I motion 1989/90:So533 av Anita Stenberg och Marianne
Samuelsson (båda mp) hemställs att riksdagen beslutar att de
patienter som vill ha en alternativ behandlingsform under vissa
villkor skall kunna få denna på samma villkor som övrig vård
(yrkande 2). Motionärerna indelar de alternativa
behandlingsformerna i två huvudgrupper, sådana som delvis bygger
på teorier som inte står i överensstämmelse med
naturvetenskapliga kunskaper och sådana som är förenliga med
dessa kunskaper men vilkas effekt är obevisad. Enligt
motionärerna är det inte nödvändigt att man förstår hur en
behandlingsform fungerar för att den skall få användas i
sjukvården. Däremot bör man kräva att metoden har effekt för
behandlingen av patientens tillstånd för att samhället skall
kunna subventionera behandlingen via sjukförsäkringen och/eller
skatten. Motionärerna hemställer också att riksdagen skall
besluta att en representant för alternativ vård skall ingå i
socialstyrelsen (yrkande 3).
Alternativmedicinkommittén avlämnade i oktober 1989 sitt
slutbetänkande Alternativmedicin 1 -- Huvudbetänkande från
alternativmedicinkommittén (SOU 1989:60) till regeringen.
Betänkandet behandlar förutsättningarna för den alternativa
medicinen. Utredningens förslag har remissbehandlats och bereds
nu i regeringskansliet.
Socialförsäkringsutskottet behandlade i betänkandet
1989/90:SfU5 en mp-motion om att patienter som vill ha en
alternativ behandlingsform skall kunna få detta med samma
ekonomiska villkor som övrig vård under förutsättning att det
rör sig om en behandling som har effekt. Utskottet hänvisade
till alternativmedicinkommittén som inte velat föreslå att
ersättning från den allmänna försäkringen skall kunna utgå för
behandling hos alternativmedicinska yrkesutövare eftersom det
inom den etablerade medicinen finns behandlingsformer som inte
ersätts av den allmänna försäkringen. Utskottet ansåg, med
hänsyn till den beredning som förestår av
alternativmedicinkommitténs förslag, att det inte fanns
anledning för riksdagen att göra någon annan bedömning i frågan.
Motionen avstyrktes därför.
I samband med socialutskottets behandling av regeringens
proposition om riktlinjer för socialstyrelsens framtida roll,
uppgifter och inriktning m.m. (prop. 1988/89:130) behandlades
också frågan om organisation och ledning av socialstyrelsen.
Därvid förekom även ett motionsyrkande om att en representant
för alternativ vård borde ingå i socialstyrelsen.
Socialutskottet (1988/89:SoU24) anförde att det enligt
utskottets mening inom socialstyrelsen bör finnas kompetens i
fråga om alternativmedicin. Utskottet ville dock inte ställa sig
bakom kravet på att det i myndighetens styrelse skall ingå en
representant för denna verksamhet. Den då aktuella motionen
avstyrktes. (Reservation av mp)
Utskottet gör följande bedömning.
Vad gäller medicinsk behandling utanför skolmedicinen erinrar
utskottet om att den alternativa medicinen nyligen utretts av
alternativmedicinkommittén och att ärendet nu bereds i
regeringskansliet. I avvaktan på resultatet av detta arbete bör
riksdagen enligt utskottets mening avstå från att göra
uttalanden om villkoren för den alternativa medicinen.
Utskottet har redan tidigare uttalat att socialstyrelsen bör
ha en kompetens på detta område men utskottet har avvisat
motionskrav på att det i myndighetens styrelse skall ingå en
representant för sådan verksamhet. Utskottet vidhåller denna
uppfattning.
Med det anförda avstyrker utskottet motion So533 (mp)
yrkandena 2 och 3.
Blodgivning
I motion 1989/90:So461 av Anita Stenberg och Ragnhild
Pohanka (båda mp) hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att medel bör anslås till en kampanj för
att öka intresset för att bli blodgivare under den militära
grundutbildningen och under repetitionsövningarna.
Världshälsoorganisationen (WHO) gav år 1975 ut en
rekommendation om blod och blodprodukter.
Rekommendationen är av etisk karaktär och uppmanar
medlemsländerna att organisera frivillig och ersättningsfri
blodgivning. Rekommendationen uppfattas allmänt som ett
uttalande för att nationell självförsörjning bör eftersträvas.
Sveriges regering konstaterade år 1985 att "det bör ankomma på
hälso- och sjukvårdshuvudmännen att vidta de åtgärder som bedöms
erforderliga för att uppnå den av WHO angivna målsättningen".
Landstingsförbundet har nyligen kartlagt det svenska
blodförsörjningssystemet och inom detta arbete särskilt belyst
de faktorer som påverkar försörjningsläget. Kartläggningen, som
redovisades våren 1990 genom skriften Blodförsörjningen i
Sverige, har bl.a. visat att självförsörjningsgraden i Sverige,
som efter kraftfulla insatser inom blodförsörjningsområdet i
mitten av 1980-talet nådde en självförsörjningsgrad på ca 85 %,
numera har sjunkit till ca 55 %. Den vikande
självförsörjningsgraden anses främst ha samband med en betydande
ökning av faktor VIII-förbrukningen och ett försämrat
industriellt utbyte vid plasmaförädlingen, det senare främst som
ett resultat av kraven på virusinaktivering för att eliminera
risken för spridning av HIV. Tillgången på blodgivare är dock
enligt Landstingsförbundets kartläggning god. Man räknar med en
förbättrad självförsörjningsgrad fr.o.m. innevarande år, då Kabi
inför en förbättrad förädlingsteknik.
Landstingsförbundets styrelse har den 5 april 1990 beslutat
att ge förbundskansliet i uppdrag att vidta nödvändiga
informations- och samordningsinsatser för landets
blodförsörjning i syfte att Sverige skall uppnå självförsörjning
inom området. I kansliets uppdrag ingår att bilda en särskild
referens- eller expertgrupp med företrädare för
sjukvårdshuvudmännen.
Frågan om kampanjer för blodgivning bland värnpliktiga och
under repetitionsövningar togs upp för ett antal år sedan i en
motion till Landstingsförbundets kongress. Motionen resulterade
så småningom i ett uppdrag från överbefälhavaren till samtliga
försvarsgrenschefer att genomföra attitydskapande utbildning om
blodgivning under värnpliktstjänstgöringen och att bl.a. ge
möjlighet till frivillig blodgivning under tjänstetid. Sedan
utbildningsåret 1983/84 genomförs sådan utbildning.
Sveriges centrala värnpliktsråd (organisationen för de
värnpliktigas förtroendevalda) tog för något år sedan
initiativet till en kampanj för blodgivning bland alla
värnpliktiga. Projektet hade drivits tämligen långt innan det
blev klarlagt att hälso- och sjukvården skulle ha problem att ta
om hand det blod som med en framgångsrik kampanj skulle ha
blivit resultatet. Projektet kom därför aldrig att genomföras.
Motioner om blodgivning har behandlats av utskottet vid några
tillfällen under senare tid. Vad gäller kampanjer för
blodgivning uttalade utskottet i betänkandet SoU 1985/86:15
att sådana kampanjer i första hand bör vara en fråga för
sjukvårdshuvudmännen.
I betänkandet 1988/89:SoU15 behandlade utskottet ett
motionsyrkande liknande det nu aktuella. Utskottet hänvisade
därvid till vad som redovisats ovan. Utskottet vidhöll sin
tidigare uppfattning men åberopade även Landstingsförbundets
pågående arbete med blodgivningsfrågan som skäl för avslag på
motionsyrkandet. (Reservation av mp)
Utskottet anser det viktigt att Sverige kan leva upp till
målsättningen att vi skall vara självförsörjande med blod och
blodprodukter. Utskottet konstaterar att nödvändiga
informations- och samordningsinsatser förbereds inom
Landstingsförbundet.
Utskottet vidhåller sin inställning att riksdagen bör avstå
från att uttala sig i frågan om kampanjer för blodgivning.
Utskottet avstyrker motion So461 (mp).
Personalpolitiska frågor
Ett flertal motioner tar upp personalförsörjningen inom vården
och andra personalpolitiska frågor. Motioner som främst handlar
om läkarförsörjning behandlas under egen rubrik.
I motion 1989/90:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som anförs i motionen om personalutveckling inom hälso- och
sjukvården (yrkande 9). I motionen anförs bl.a. att det i
hög grad är de anställdas motivation och kompetens som avgör den
svenska sjukvårdens kvalitet, service och effektivitet. En
huvuduppgift inför 1990-talet är att frigöra den kraft som finns
hos vårdpersonalen. Missnöjet med sjukvården som arbetsplats
måste enligt motionärerna mötas genom en rad åtgärder där det
kanske viktigaste är att göra enheterna inom sjukvården mer
självstyrande. Andra viktiga områden är löner, arbetstider,
ersättning för arbete på obekväm arbetstid och belöning av goda
prestationer. Arbetsmiljöproblemen inom hemsjukvården liksom
inom den sociala hemtjänsten behöver också uppmärksammas mera.
Motionärerna framhåller betydelsen av vidareutbildning.
I motion 1989/90:So443 av Olof Johansson m.fl. (c) begärs
tillkännagivanden till regeringen dels om behovet av satsningar
på personalfrämjande åtgärder för sjukvårdspersonal (yrkande 5
delvis), dels vad som anförs om åtgärder för att förbättra en
god försörjning av sjukvårdspersonal (yrkande 6 delvis).
Motionärerna framhåller att en god vård för alla förutsätter en
jämn fördelning av sjukvårdspersonal över hela landet och att
det för att målet skall kunna nås behövs rejäla
regionalpolitiska satsningar på alla områden.
I motion 1989/90:So418 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
begärs ett tillkännagivande om fortbildningsinsatser för
flyktingar med utländska vårdexamina (yrkande 2). I motionen
anförs bl.a. att det samtidigt som det råder brist på
arbetskraft inom vårdsektorn finns flyktingar med utländska
vårdexamina som går arbetslösa. Motionärerna pekar på att det på
vissa orter bedrivs försöksverksamhet för att hjälpa sådana
flyktingar in på arbetsmarknaden. Socialstyrelsen bör enligt
motionärerna medverka till att dessa fortbildningsinsatser
kommer i gång på flera orter. Dessutom bör språkprov kunna
genomföras på fler ställen liksom den obligatoriska kursen. Det
anses också angeläget att denna verksamhet utvidgas.
Landstingsförbundet inledde år 1987 ett omfattande
personalförsörjningsprojekt med målet att på nytt göra vården
till en attraktiv arbetsmarknad. Syftet har varit att stimulera
och stödja landstingen i deras eget arbete med personalfrågorna.
Förbundets uppgift har varit att bidra till idéspridning mellan
landstingen. Under projektets gång har en rad skrifter
publicerats om personalfrågorna.
Vid 1988 års förbundskongress fick förbundskansliet också i
uppgift att utarbeta ett handlingsprogram och en
personalstrategi för landstingen inför 2000-talet, vilket
sedermera presenterats bl.a. i skriften Personalidé mot år 2000.
Skriften tar upp sådant som vårdens inre organisation, struktur
och arbetstider, tillgång och efterfrågan på personal, chefer
och arbetsledare, rekrytering och utbildning, lönepolitik,
kompetensutveckling, information och marknadsföring.
Enligt en enkät som Landstingsförbundet gjorde hösten 1988
arbetar alla landsting med att förändra arbetstiderna i vården.
Ett tiotal landsting har beslutat att införa utglesad helgtjänst
i stor skala. Med utglesad helgtjänst avses tjänstgöring var
tredje helg eller två helger av fem. Diskussioner om andra typer
av förändrad arbetstidsförläggning pågår i många landsting.
Bl.a. pågår försök med individuella scheman där man försöker
tillmötesgå individuella önskemål om arbetstidernas förläggning.
Samtliga landsting har inlett försök med flexibel arbetstid
eller planerar sådana. Det pågår även försök med andra
arbetstids- och arbetsorganisationsförändringar. Exempel på
sådant arbete finns i den tidigare nämnda skriften Landsting i
förändring, som nyligen getts ut av Landstingsförbundet.
Det pågår ett omfattande arbete i landstingen för att
förbättra de anställdas arbetsmiljö. Många landsting gör t.ex.
friskvårdssatsningar och arbetar med rehabilitering. Insatser
görs för att minska sjukfrånvaron. På flera håll försöker man
stötta personalen genom att inrätta grupper för behandling av
s.k. utbrändhet. För att stödja och komplettera landstingen i
deras satsningar på arbetsmiljön inom vårdsektorn startade
Landstingsförbundet i slutet av år 1988 ett arbetsmiljöprogram.
Programarbetet skall pågå under 1989--1991. Några av
delprojekten är
Effektivare förebyggande arbetsmiljöarbete och rehabilitering
Förbättrade sjukanmälningsrutiner
Omläggning av sjukersättningssystemet
Arbetsteknik, ergonomi och fysisk träning
Landstingsförbundet har också i samarbete med de centrala
avtalsslutande fackliga parterna inom landstingssektorn, Svenska
kommunalarbetareförbundet, Kommunaltjänstemannakartellen och
SACO-K, utarbetat ett branschprogram för arbetsmiljö,
sjukfrånvaro och rehabilitering. I programmet poängteras
arbetsgivarens förstahandsansvar för arbetsmiljön och
nödvändigheten av att satsningar på arbetsmiljön ses som en del
i en helhet där man även tar hänsyn till personalens inflytande
på sitt arbete. Branschprogrammet anger ett antal insatsområden
som bör prioriteras
Planering, ledning och uppföljning av verksamhet ur
arbetsmiljö- och rehabiliteringssynpunkt
Utveckling av arbetsorganisation och arbetssätt
Riktade utbildnings- och informationsinsatser
Referensarbetsplatser, dvs. arbetsplatser som kan tjäna som
goda förebilder
Effektivare förebyggande arbetsmiljöarbete och rehabilitering.
Regeringen har den 23 november 1989 uppdragit åt
socialstyrelsen att göra en redovisning och utvärdering av
utvecklingen på personalområdet inom äldreomsorgen. Detta
uppdrag skall redovisas senast den 1 januari 1991. I syfte att
stödja kommunerna har regeringen också uppdragit åt
socialstyrelsen att samla in och sprida erfarenheter och idéer
på det personalpolitiska området. Detta arbete kommer att pågå
t.o.m. år 1991.
Regeringen föreslår i den proposition om ansvaret för service
och vård till äldre och handikappade (prop. 1990/91:14) som
nyligen lagts fram för riksdagen ett statligt bidrag om 1 000
milj.kr. för år 1991 för informations- och utbildningsinsatser
inför genomförande av den föreslagna reformen. De medel som
skall utgå skall även täcka kostnader och information och
utbildning för viss landstingskommunal personal.
Vad särskilt gäller tillvaratagandet av den resurs som
invandrare med vårdutbildning utgör kan bl.a. följande
redovisas.
I Östergötland gjordes för några år sedan en inventering i
flyktingförläggningarna, varvid man fann ett femtiotal
flyktingar som hade olika typer av vårdutbildning. Ett projekt
som syftade till att snabbare slussa ut dem i arbete startades.
Projektet har gått under namnet SAMY.
Landstingsförbundet följde år 1988 upp med en rekommendation
som sade att landstingen skulle försöka underlätta för
vårdutbildade flyktingar att snabbare återuppta sin
yrkesverksamhet. Efter drygt ett år hade ett tiotal landsting
startat projekt i samarbete med länsarbetsnämnden och
invandrarverket. Ett sextiotal läkare, mer än 100 sjuksköterskor
och ett femtiotal personer med annan medicinsk
högskoleutbildning är nu på väg in i vården. Nya projekt är
planerade för ytterligare 125 personer. Utbildningen består av
yrkessvenska och praktik i vården. Landstingen står för
provanställning och utlovar också på många håll fortsatt
anställning efter utbildningens slut. Tidigare har det tagit
cirka fem år innan en invandrare eller flykting har kunnat börja
arbeta i vården. Genom att utbildningen systematiseras tar det
nu ungefär två och ett halvt år.
Utskottet har under de senaste åren vid flera tillfällen
utförligt behandlat personalförsörjning inom vården och andra
personalpolitiska frågor (se bl.a. betänkandena SoU 1987/88:22,
1988/89:SoU6 och 1988/89:SoU15). I betänkandena har också
redovisats ett stort antal initiativ och projekt som genomförts
eller fortfarande pågår på vårdområdet. I betänkandena har
sålunda hänvisats till regeringsinitiativ, offentliga
utredningar, arbete inom socialstyrelsen, Spri,
Landstingsförbundet, enskilda landsting och kommuner.
I de nämnda betänkandena har utskottet gjort flera uttalanden.
Sådana åtgärder som efterlyses i de aktuella motionerna --
utvecklingsarbete på en rad områden där sådant som arbetstider,
arbetsorganisation, åtgärder för att öka möjligheterna till
utveckling i vårdarbetet, insatser för att öka attraktiviteten i
utbildningar som leder fram till vård- och serviceyrken och
andra utbildningsinsatser -- har betonats särskilt (se bl.a.
1988/89:SoU6 s. 28--31 och 1988/89:SoU15 s. 20--22).
Utskottet har i de nämnda betänkandena avstyrkt motionsyrkanden
av motsvarande allmänna innehåll som de nu aktuella med
hänvisning framför allt till det omfattande arbete med
personalfrågorna som redan inletts inom hela vårdområdet.
Under förra riksmötet behandlades personalförsörjningsfrågorna
i två utskottsbetänkanden. I 1989/90:SoU13 erinrade
utskottet om de uttalanden som utskottet tidigare gjort om
behovet av insatser på det personalpolitiska området och att
dessa insatser måste ges hög prioritet. Utskottet ansåg att det
behövs flera olika, konstruktiva insatser för att lösa de på
många håll svåra problemen med att rekrytera och behålla
personalen som arbetar inom vården. De aktuella motionerna
ansågs understryka de uttalanden som utskottet tidigare gjort.
Utskottet konstaterade att det pågår ett omfattande
utredningsarbete på detta område. Utskottet ansåg inte att det
förelåg något behov av ytterligare uttalanden från riksdagens
sida. Därför avstyrkte utskottet de då aktuella motionerna.
(Reservation c och vpk)
I samband med behandlingen av statsbudgeten
(socialdepartementets huvudtitel) för budgetåret 1990/91
behandlade utskottet (1989/90:SoU17) motionsyrkanden om
statsbidrag för att initiera minskad helgtjänstgöring inom
vården. Utskottet hänvisade därvid till de tidigare
utskottsbetänkandena och till de uttalanden som tidigare gjorts
om bl.a. vårdpersonalens arbetstider. I betänkandet redovisades
att arbetsförhållandena inom vården under den senaste tiden fått
ökad uppmärksamhet. Det hänvisades bl.a. till det ovan
redovisade regeringsuppdraget i november 1989 till
socialstyrelsen att göra en redovisning och utvärdering av
utvecklingen på personalområdet inom äldreomsorgen. I
betänkandet hänvisades också till Landstingsförbundets ovan
redovisade arbetsmiljöprogram, till arbetstidskommitténs förslag
i betänkandet (SOU 1989:53) Arbetstid och välfärd jämte bilagor
och till arbetsmiljökommissionens arbete. Utskottet erinrade om
sina tidigare uttalanden om personalförsörjningen inom
vårdsektorn och vårdpersonalens arbetstider. Utskottet var inte
berett att ställa sig bakom kravet på statsbidrag för att minska
helgtjänstgöringen inom vården. (Reservation vpk)
Motioner om ett bättre tillvaratagande av den resurs som
invandrare med vårdutbildning innebär behandlades särskilt i
betänkandet 1988/89:SoU15. Där redovisades olika projekt,
bl.a. det s.k. SAMY-projektet i Östergötlands län, för att få ut
flyktingar med medicinska yrken på arbetsmarknaden. Det
hänvisades också till ett regeringsuppdrag till och sedermera en
rapport från UHÄ när det gäller fortbildningsinsatser,
ekvivaleringsverksamhet, särskilda antagningsregler för
utbildningar m.m. Utskottet såg positivt på de initiativ och
förslag som tillkommit för att säkerställa att flyktingar och
invandrare skall kunna rekryteras till vården men ansåg inte att
det behövdes någon åtgärd från riksdagens sida för att syftet
med motionen skulle kunna tillgodoses. (Reservation av fp, vpk
och m)
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet har under de senaste åren återkommande understrukit
betydelsen av åtgärder på en rad olika områden som har betydelse
för personalförsörjningen inom sjukvården och utvecklingen för
den personal som arbetar där. Utskottet har också redovisat
olika initiativ som tagits. Utskottet kommer inom kort att
behandla regeringens proposition när det gäller ansvaret för
service och vård till äldre och handikappade. Utskottet kommer i
det sammanhanget att få anledning att återkomma till
personalfrågorna. Utskottet delar den uppfattning som uttrycks i
de aktuella motionerna att det även framöver måste bedrivas en
mycket aktiv personalpolitik för att vården skall kunna få den
personal som behövs. Utskottet ser dock inte någon motsättning
mellan vad som anförs i motionerna och den förda politiken på
detta område.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna
So531 (fp) yrkande 9 och So443 (c) yrkandena 5 och 6, båda
yrkandena delvis.
Vad särskilt gäller insatserna för att ta till vara den resurs
som invandrare med vårdutbildning innebär erinrar utskottet om
sina tidigare uttalanden. Olika vidtagna och planerade åtgärder
har därvid redovisats. Utskottet vill på nytt framhålla
betydelsen av att detta arbete fortsätter och kan intensifieras.
Något förnyat initiativ från riksdagens sida behövs inte för
närvarande enligt utskottet. Motion So418 (fp) yrkande 2
avstyrks.
Läkarförsörjning
I motion 1989/90:So457 av Daniel Tarschys m.fl. (fp)
begärs ett tillkännagivande till regeringen om åtgärder för att
underlätta rekryteringen av läkare till bristområden.
Motionärerna påtalar att riksdagen vid ett flertal tillfällen
behandlat läkarbristen och gjort en rad uttalanden om behovet av
åtgärdsförslag från regeringens sida. Motionärerna anser att
regeringens handläggning av läkarförsörjningen präglats av
tröghet och brist på idéer om hur man skall lösa problemen och
att man valt att arbeta med regleringar och inte med
stimulanser. Styrning och reglering leder enligt motionärerna
inte till önskat resultat. I stället behövs olika
stimulansåtgärder för att rekrytera läkare till glesbygd och
andra områden där det råder läkarbrist. De familjesociala
åtgärderna framhålls särskilt. Arbetstider och
tjänstgöringsförhållanden måste ordnas så att arbetsbördan blir
rimlig, anförs det vidare i motionen. Underläkare bör erbjudas
sammanhängande utbildning hos samma huvudman liksom möjlighet
att tjänstgöra i både läns- och regionsjukvård. Handledningen
för dem behöver förbättras. Motionärerna betonar även vikten av
efterutbildning för specialistkompetenta läkare liksom deras
möjligheter till forskning och utvecklingsarbete. Ekonomiska
stimulansinstrument kan också vara nödvändiga.
Liknande synpunkter framförs i den ovan nämnda motionen
So443 (c) (yrkandena 5 och 6, båda yrkandena delvis). I
motion 1989/90:So479 av Marianne Jönsson och Agne Hansson
(båda c) begärs åtgärder för en utökad dimensionering av
läkarutbildningen. Även motion 1989/90:So481 av Kjell Ericsson
och Jan Hyttering (båda c) efterlyser en utökning av
läkarutbildningen liksom rekryteringsbefrämjande åtgärder för
läkare till landsorten.
I motion 1989/90:So449 av Sten Svensson m.fl. (m)
hemställs att riksdagen skall besluta att de sammanhållna
länsanslagen för regionalpolitiska ändamål skall kunna användas
för att understödja läkaretablering i glesbygd (yrkande 3).
I motion So531 (fp) begärs utbildningsinsatser för att
trygga tillgången på allmänläkare (yrkande 6). Motionärerna
påtalar att det råder brist på allmänläkare inom primärvården.
Särskilda utbildningsinsatser bör enligt motionärerna komma till
stånd för att öka tillgången på allmänläkare.
Sjukhusspecialister med några års utbildning bör t.ex. genom
dispens kunna erbjudas allmänläkartjänster med en planerad
utbildning i allmänmedicin under viss tid.
Motioner om behovet av läkare och annan sjukvårdspersonal inom
området ortopedisk medicin behandlas under egen rubrik nedan.
Utskottet har vid åtskilliga tillfällen behandlat frågan om
läkarförsörjningen i landet och därvid konstaterat att det,
trots att olika åtgärder vidtagits under årens lopp, fortfarande
är svårt att rekrytera läkare till bristområden och att det
därför fortfarande råder en både verksamhetsmässig och
geografisk snedfördelning av läkarresurserna. Utskottets
betänkande SoU 1986/87:37 innehöll en omfattande redovisning
av utredningar, arbetsgrupper, rapporter och uttalanden.
Utskottet uttalade i det nämnda betänkandet att
läkarförsörjningsfrågan måste övervägas mera samlat och i ett
sammanhang så att det är möjligt att få en helhetsbild av
situationen. Enligt utskottets mening borde regeringen göra en
samlad översyn av problematiken kring läkarförsörjningen och
förutsättningslöst överväga olika tänkbara åtgärder. Det
kunskapsmaterial som föreligger borde kunna bilda utgångspunkt
för dessa överväganden. Regeringen borde därför så snart det
kunde ske återkomma till riksdagen med förslag om åtgärder.
Riksdagen ställde sig bakom denna uppfattning (rskr. 340).
I betänkandet SoU 1987/88:16 vidhöll utskottet sin
uppfattning. Utskottet fann det anmärkningsvärt att regeringen
ännu inte vidtagit några åtgärder med anledning av riksdagens
beslut i frågan. Utskottet ansåg att detta borde ges regeringen
till känna. Riksdagen följde utskottet (rskr. 200).
I betänkandet 1988/89:SoU15 uttalade utskottet att det är
väl medvetet om att det inte finns några enkla lösningar för
problemet med den snedfördelning av läkarresurserna som råder i
landet. Utskottet framhöll att det behöver utvecklas metoder som
bättre än de nuvarande kan tillgodose bristlänens behov och
förutsättningar. Utskottet uttalade också att riksdagen, för att
på ett aktivt sätt kunna följa arbetet med att förbättra
läkarförsörjningen, måste få en redovisning av regeringen för
hur regeringen ser på dessa problem och vilka åtgärder som
vidtagits eller övervägs för att en gynnsam utveckling skall
kunna påskyndas. Vad utskottet anförde beslutade riksdagen att
som sin mening ge regeringen till känna (rskr. 213).
Proposition 1988/89:138 om riktlinjer för
specialiseringstjänstgöring för läkare m.m. innehöll ett
särskilt avsnitt om läkarfördelning och planeringsfrågor.
Propositionen innehöll förslag till vissa förändringar i fråga
om planeringsprocessen. Sålunda föreslogs att det
hittillsvarande systemet med läkarfördelningsprogram borde
avvecklas. Sjukvårdshuvudmännens bedömning av behovet av läkare
inom olika specialiteter -- efter det att diskussioner förts
inom de olika regionerna -- föreslogs i stället utgöra
utgångspunkt för en central uppföljning av hur
läkararbetskraften fördelar sig över landet och över olika
medicinska verksamhetsområden. Resultatet av uppföljningen
borde, enligt propositionen, om det visar sig nödvändigt kunna
få ekonomiska återverkningar i enlighet med överenskommelser
mellan staten och sjukvårdshuvudmännen.
I propositionen föreslogs olika åtgärder beträffande AT
(allmäntjänstgöring) för att nå en jämnare läkarfördelning.
Sålunda uttalades i propositionen (s. 18 ff.) att antalet
AT-block som fördelas på sjukvårdshuvudmännen av socialstyrelsen
bättre än för närvarande borde anpassas till antalet
utexaminerade läkare. Vidare uttalades att möjligheten att få
tillfällig behörighet att före avlagd läkarexamen arbeta som
läkare på vikariatsförordnande i princip borde avvecklas. För
dem som avlagt läkarexamen men inte fått legitimation borde
enligt propositionen motsvarande möjlighet att utöva läkaryrket
utanför AT begränsas i tiden. Dispens att fullgöra AT utanför
AT-block borde i princip inte ges.
Inför behandlingen av propositionen m.m. höll utskottet en
utfrågning med företrädare för socialdepartementet,
socialstyrelsen, Landstingsförbundet, Samverkansnämnden Norra
Sjukvårdsregionen, universitets- och högskoleämbetet, Sveriges
läkarförbund och Svenska läkaresällskapet. I sitt
ställningstagande anförde utskottet följande (1989/90:SoU9
s. 15 ff.):
Det nya system för läkarplanering och läkarfördelning som
redovisats i propositionen innebär en decentraliserad planering
som i högre grad än tidigare skall utgå från
sjukvårdshuvudmännens egen personalplanering.
Sjukvårdshuvudmännens bedömning av behovet av läkare inom olika
specialiteter skall sedan diskuteras på regional nivå under
medverkan av bl.a. de regionala samverkansnämnderna och sedan
redovisas för socialstyrelsen. Socialstyrelsens roll blir
framför allt att ge underlag för sjukvårdshuvudmännens
planering, jämföra uppgifterna från sjukvårdshuvudmännen med de
nationella sjukvårdspolitiska riktlinjerna och göra
uppföljningar av hur läkararbetskraften fördelar sig över landet
och över olika medicinska verksamhetsområden.
Deltagarna i utskottets utfrågning har delat uppfattningen
att det är nödvändigt att förändra det hittillsvarande
planeringssystemet. En decentraliserad planering har förmodats
bättre kunna svara mot behoven inom hälso- och sjukvården.
Landstingsförbundet, Samverkansnämnden Norra Sjukvårdsregionen
och Sveriges läkarförbund har framhållit att för få läkare
utbildas i dag för att även bristområdenas behov skall kunna
tillgodoses. Samverkansnämnden har efterlyst en större rättvisa
när det gäller fördelningen av läkare och en större flexibilitet
när det gäller fördelningen av utbildningsplatser till
bristområden som Norrlandslänen. I Norrlandslänen är i dag 1/3
av specialisttjänsterna inte besatta med ordinarie innehavare.
Även en stort antal AT- och FV-block är obesatta. Från
socialdepartementet har framhållits att Sverige i dag är ett av
världens läkartätaste länder. I stället för en ökad utbildning
krävs enligt departementet en större effektivitet/produktivitet.
I motionerna har efterlysts stimulanser av olika slag för att
bl.a. öka antalet läkare i bristområden. Under utfrågningen har
redovisats att hittills utnyttjade möjligheter till särskilda
löneförmåner m.m. inte haft avsedd verkan. I diskussionerna om
ersättningar till sjukvårdshuvudmännen har övervägts att införa
särskilda ekonomiska sanktioner mot sjukvårdshuvudmän som inte
följer rekommendationerna om antalet tjänster som får nyinrättas
i landstingen.
Utskottet erinrar om att riksdagen vid flera tillfällen
tidigare förklarat att samhället inte kan acceptera den brist på
läkare som råder i vissa delar av landet och inom vissa
prioriterade specialiteter. Utskottet har vid flera tillfällen
tidigare efterlyst en samlad redovisning från regeringens sida
för hur regeringen ser på problemen med läkarförsörjningen. Även
om vissa förhoppningar nu kan knytas till ett förändrat system
för planering och fördelning av läkarresurserna tillgodoser inte
vad som anförs i propositionen kraven på en sådan samlad
redovisning. Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med
en redovisning och en analys beträffande den geografiska och
verksamhetsmässiga fördelningen av läkarna. Som tidigare
framhållits har under senare år en rad förslag lagts fram i
utredningar och rapporter. Förslag har också lagts fram i
motioner till riksdagen. Effekterna av sådana förslag behöver
belysas. Regeringen bör göra en förutsättningslös prövning av
vilka åtgärder som lämpligen bör företas för att målsättningen
om en rättvis fördelning av vårdresurserna skall uppnås.
Utskottet delar den uppfattning som kommit till uttryck vid
utfrågningen att det behövs en större flexibilitet när det
gäller fördelningen av utbildningsplatser till bristområden.
Utskottet anser därför att även det framtida utbildningsbehovet
bör belysas i detta sammanhang.
Vad utskottet anfört med anledning av propositionen och då
aktuella motioner beslutade riksdagen sedermera att som sin
mening ge regeringen till känna (rskr. 1989/90:36).
Efter riksdagsbeslutet med anledning av propositionen om
riktlinjer för specialiseringstjänstgöring för läkare m.m.
uppdrog regeringen den 15 februari 1990 åt socialstyrelsen
att till regeringen senast den 30 juni 1990 rapportera den
geografiska och verksamhetsmässiga fördelningen av läkare.
Samtidigt skulle socialstyrelsen redovisa hur arbetet med ett
nytt planeringssystem kommer att bedrivas och vilka konsekvenser
styrelsen bedömer att detta kommer att medföra tillsammans med
de övriga åtgärder som propositionen kunde föranleda.
Socialstyrelsen har nyligen -- i enlighet med
regeringsuppdraget och efter initiativ inom hälso- och
sjukvårdsberedningen -- gjort en undersökning av
läkarsituationen i landet. I undersökningen som kallas
Läkarbemanning 89 (SoS-rapport 1990:26) kartläggs
situationen i fråga om befattningar och vakanser för
vidareutbildade läkare samt det totala antalet läkare i den
offentliga hälso- och sjukvården. Undersökningen, som genomförts
i samarbete med Landstingsförbundet, avser förhållandena den 27
september 1989. Uppgifterna har samlats in från samtliga
sjukhuskliniker och öppenvårdsenheter (vårdcentraler). I
rapporten redovisas också utvecklingen under 1980-talet av
antalet befattningar, vakanser och läkare, geografiskt och
specialitetsvis.
I sin redovisning av uppdraget till regeringen anför
socialstyrelsen att man för framtida läkarbemanningsstudier
avser att ta fram en metodik som är bättre anpassad till rådande
läkarbemanningssystem och som också inkluderar läkare verksamma
inom privat vård och företagshälsovård m.m. Arbetet med ett nytt
system för underlag för nationell, regional och lokal
uppföljning och planering av läkarförsörjningen kommer att ske i
enlighet med riktlinjerna i propositionen om läkarnas
specialiseringstjänstgöring och dess förarbeten. Detta innebär i
fråga om läkarnas allmäntjänstgöring (AT) fortsatta
rekommendationer om inrättande av AT-block som anpassas till
aktuell läkarexamination, invandring m.m. och med restriktivitet
för storstadsregioner. Fördelningen av AT-block är enligt
socialstyrelsen ett relativt effektivt styrmedel för en
balanserad geografisk fördelning. Vad avser
specialiseringsperioden upphör den s.k. FV-blockfördelningen
till följd av bl.a. ändrade förordnandeformer för flertalet
läkare under specialistutbildning. Under hösten 1990 avser
socialstyrelsen att i begränsad skala utpröva kostnadseffektiva
metoder för sammanställning av relevanta uppgifter och prognoser
beträffande "genomströmningen" av läkare. Under 1991 skall dessa
prövas och analyseras i större skala. Fr.o.m. 1992, samtidigt
med genomförandet av den nya specialistutbildningen, kan ett
mera kontinuerligt system för uppföljning och planeringsunderlag
förväntas vara i drift.
Vad gäller uttalandena i propositionen om begränsningar av
omfattningen av icke legitimerade läkares vikariatstjänstgöring
redovisar socialstyrelsen att frågan bereds med inriktning på
att föreskrifter/allmänna råd i ämnet skall kunna ges ut under
år 1991. Konsekvenserna beträffande vikariebehoven inom olika
grenar av sjukvården behöver dock belysas.
Från år 1985 till år 1987 ökade antalet läkartjänster inom
landstingen med ca 500 per år. Mot bakgrund av att antalet
tjänster för vidareutbildade läkare överstigit antalet utbildade
och att ett stort antal tjänster därför varit vakanta utfärdade
Landstingsförbundet för åren 1987, 1988 och 1989 (cirkulär A
86:21, A 88:9 och A 88:34) rekommendationer till landstingen och
medlemskommunerna att begränsa antalet nyinrättade läkartjänster
för vidareutbildade läkare till totalt 268 per år samt följa och
kontrollera bemanningsutvecklingen och vikariaten. Fr.o.m. år
1987 har antalet nya tjänster minskat till ca 250 år. Antalet
vakanta tjänster har dock hållit sig på oförändrad nivå enligt
såväl socialstyrelsens senaste bemanningsundersökning som
Landstingsförbundets. Varför den prognosticerade minskningen har
uteblivit undersöks för närvarande.
Landstingsförbundet har i en skrivelse den 1 februari 1990
gått ut med en ny rekommendation till sjukvårdshuvudmännen
(cirkulär A 90:6). I cirkuläret anförs bl.a. att efterfrågan på
nya läkartjänster i avvaktan på ett bättre underlag för en
behovsbedömning måste fortsätta att hållas tillbaka. Förbundet
har därför uppmanat landstingen till fortsatt stark
restriktivitet vid inrättande av nya tjänster för specialister.
En totalram för hela riket av 250 nya läkartjänster per år inkl.
nya etableringar av försäkringsanslutna privatläkare anges i
rekommendationen. Däremot har förbundet denna gång till skillnad
mot i de tidigare rekommendationerna avstått från att precisera
ramar för de enskilda landstingen. De tidigare landstingsvisa
ramarna var avsedda att under några års tid verka som ett grovt
styrmedel. I den senaste rekommendationen anförs att varje
huvudman i sina bedömningar av antalet nya tjänster bör göra en
avstämning mot totalramen för riket och att en sådan avstämning
eventuellt kan behöva ske efter samråd inom sjukvårdsregionen.
Riksdagens revisorer arbetar för närvarande med ett
projekt som kallas Hälso- och sjukvården -- vård på lika
villkor? En förstudie där bl.a. läkarförsörjningen tas upp skall
vara klar under hösten.
Utskottet behandlade i betänkandet 1989/90:SoU9 även ett
motionsyrkande om utbildningsinsatser för att trygga tillgången
på allmänläkare. Utskottet anförde därvid att allmänmedicinen
enligt utskottets uppfattning även i framtiden kommer att vara
den läkarspecialitet som är central för verksamheten vid
vårdcentralerna i primärvården. Utskottet delade uppfattningen
att det är mycket angeläget att tillgången på allmänläkare
tryggas för framtiden. Utskottet förutsatte emellertid att
ansvariga myndigheter beaktar dessa frågor utan något särskilt
uttalande från riksdagens sida. Därför avstyrkte utskottet den
då aktuella motionen. (Reservation fp och c)
När det gäller utvecklingen inom allmänmedicinen redovisas
i den tidigare nämnda socialstyrelserapporten Läkarbemanning
89 att det är en generell tendens att såväl befattningarna som
läkarantalet ökat i flertalet områden, dock inte i
storstadsområdena. I Stockholms län, Göteborgs kommun och Malmö
kommun har såväl befattningarna som läkarna blivit färre.
Vakansläget har minskat kraftigt mellan 1987 och 1989. Några
landsting har haft en annorlunda utveckling. Så har t.ex.
Norrbottens län fått fler verksamma allmänläkare men färre
befattningar och vakanser. Samma utveckling har ägt rum i
Älvsborgs län och Jämtlands län.
Utskottet gör följande bedömning.
Riksdagen gav förra året regeringen till känna sin uppfattning
i fråga om problemen med den verksamhetsmässiga och geografiska
snedfördelningen av läkarresurserna. Denna uppfattning gör sig
fortfarande starkt gällande. Utskottet förutsätter att
regeringen utan onödigt dröjsmål återkommer till riksdagen med
den redovisning och analys av situationen som riksdagen begärt.
Mot denna bakgrund avstyrker utskottet motionerna So457 (fp),
So443 (c) yrkandena 5 och 6, båda yrkandena delvis, So479 (c),
So481 (c) och So449 (m) yrkande 3.
Vid samma tillfälle framhöll utskottet att det är mycket
angeläget att tillgången på allmänläkare kan tryggas, eftersom
allmänmedicinen även i framtiden kommer att vara den
läkarspecialitet som är central för verksamheten vid
vårdcentralerna i primärvården. Utskottet noterar att
socialstyrelsens senaste läkarbemanningsstudie påvisat en viss
förbättring när det gäller allmänläkarsituationen. De tidigare
synpunkterna gör sig dock fortfarande gällande. Utskottet
förutsätter att ansvariga myndigheter följer utvecklingen. Något
initiativ från riksdagens sida behövs inte. Motion So531 (fp)
yrkande 6 delvis avstyrks därför.
Signering av patientjournaler
Ett antal motioner tar upp frågan om avskaffande av
signeringskravet för anteckningar i patientjournaler. I motion
1989/90:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs sålunda
att riksdagen hos regeringen bör begära förslag till
förändringar i patientjournallagen i enlighet med vad som anförs
i motionen (yrkande 16). Motionärerna anför att
signeringstvånget inneburit betydande praktiska problem. Förutom
att det medfört merarbete och därmed kostnader har det lett till
att ett större antal journaler är "på drift" för signering, när
de behövs i ett akut patientärende. Motionärerna framhåller att
Detta innebär risker för patientsäkerheten. Det onyanserade
signeringskravet måste enligt motionärerna ifrågasättas. Det bör
dock klart framgå av lagtexten -- vilket är fallet redan i dag
-- att journalföraren är ansvarig för anteckningens innehåll
vare sig anteckningen är signerad eller ej.
Liknande synpunkter framförs i motionerna 1989/90:So487 av
Stina Gustavsson och Ingritt Irhammar (båda c), 1989/90:So502 av
Rosa Östh och Agne Hansson (båda c) och 1989/90:So529 av
Hans Nyhage (m).
Utskottet har vid ett flertal tillfällen behandlat och
avstyrkt motionsförslag om avskaffande av signeringskravet (se
bl.a. SoU 1984/85:33, 1985/86:26, 1986/87:16 och 1988/89:SoU5).
I betänkandena har utskottet framhållit att den som låter föra
in en uppgift i en patientjournal är ansvarig för uppgiftens
riktighet oavsett om signering skett eller inte och att
journalföraren under alla omständigheter bör kontrollera att
anteckningen överensstämmer med vad som varit avsett, och
signeringen utgör endast en bekräftelse på att kontroll gjorts.
Utskottet har vidare understrukit att kravet på genomläsning och
kontroll tillkommit av hänsyn till patientsäkerheten och att man
inom sjukvården bör göra allvarliga ansträngningar att finna
arbetsformer där detta kan uppfyllas. Utskottet har också
framhållit betydelsen av att det inom sjukvården skapas sådana
rutiner för journalhanteringen att genomläsning och kontroll av
journaluppgifterna kan ingå som ett naturligt led i
sjukvårdsarbetet.
Landstingsförbundet har i en skrivelse till
socialutskottet den 17 maj 1990 tagit upp signeringskravet i
patientjournallagen. Förbundet anför bl.a. följande:
Landstingsförbundet har sedan patientjournallagen trädde i
kraft den 1 januari 1986 vid åtskilliga tillfällen på olika sätt
uppmärksammats på de praktiska problemen kring signeringskravets
efterlevnad. Det senaste uttrycket för att frågan, trots
åtgärder för att komma till rätta med en del av svårigheterna
att leva upp till lagens krav, alltjämt upplevs som besvärlig i
det dagliga vårdarbetet är ett beslut av Örebro läns landsting
den 12 mars 1990, varigenom landstingen till socialstyrelsen och
Landstingförbundet överlämnat en till landstinget väckt motion
om avskaffande av signeringskravet med hemställan att styrelsen
och förbundet verkar för att en sådan lagändring kommer till
stånd.
-- -- -- Landstingsförbundets styrelse vill gå Örebro läns
landsting till mötes på det sättet att styrelsen med denna
skrivelse överlämnar handlingarna från landstinget till
utskottet för det beaktande som den kommande behandlingen [av
motioner] i riksdagen kan ge anledning till. Styrelsen vill
därvid framhålla att det allmänt måste anses olämpligt att i
tvingande lagtext vidhålla ett krav på visst handlande, som det
i så stor utsträckning som i detta fall inte går att efterleva i
praktiken. Enligt styrelsens mening borde det vara möjligt att
med bibehållande av bestämmelsens syfte öppna en ventil för
trygghetsgarantier i någon form i vad avser tillförlitligheten
hos patientjournaluppgifter än den som består i det nuvarande
signeringskravet. Utskottet skulle exempelvis kunna begära att
regeringen ger socialstyrelsen i uppdrag att särskilt studera
signeringsfrågan och utarbeta förslag till lämpliga alternativ
till lagtextens nu gällande lydelse.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet har vid upprepade tillfällen gett sin syn på vad som
bör gälla i fråga om signering av patientjournaler. Utskottet
anser ändå att det kan finnas skäl att tillmötesgå
Landstingsförbundets önskemål om att se över signeringsfrågan
och utarbeta alternativ till de nu gällande kraven. Vad
utskottet anfört med anledning av motionerna So531 (fp) yrkande
16, So487 (c), So502 (c) och So529 (m) bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
Hälsopass m.m.
I motion 1989/90:So498 av Per Stenmarck och Rune Rydén (båda
m) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om hälsopass. Motionärerna hänvisar
till att man i andra länder byggt upp ett system för information
om sjukdomsbilden hos människor som skall resa till andra
länder. I ett hälsopass finns på olika språk uppgifter om vilka
sjukdomar resenären lider av och vilka mediciner han eller hon
är beroende av. Med ett liknande system i Sverige skulle många
människor känna en större trygghet inför en utlandsresa.
Motionärerna framhåller att det är viktigt att ett svenskt
hälsopass får någon form av officiell karaktär. Det bör därför
enligt motionärerna vara samordnat med försäkringskassornas
information och utfärdat av en läkare. Därmed skulle det kunna
fungera som komplement dels till försäkringsbeskedet, dels till
reseförsäkringen.
Liknande synpunkter framförs i motion 1989/90:So500 av
Birgitta Hambraeus (c), som också mynnar ut i en begäran om
ett tillkännagivande till regeringen om hälsopass.
För den som lider av diabetes kan Diabetesförbundet utfärda
ett intyg, om att vederbörande är i behov av insulin. Det är
också möjligt att få intyg om allergiska reaktioner på vissa
mediciner.
Utskottet behandlade under riksmötet i betänkandet
1988/89:SoU15 ett motionsyrkande om åtgärder för att få
vårdtagares erhållna vaccinationer registrerade och åtkomliga
för fortsatt vård. Utskottet uttryckte viss förståelse för att
människor kan ha svårt att under en hel livstid hålla reda på
vilka vaccinationer de fått och tidpunkterna för desamma.
Utskottet hänvisade till att frågor om register och
ADB-användning m.m. varit föremål för olika utredningar. Med
hänvisning till pågående berednings- och utredningsarbete ansåg
utskottet det inte aktuellt med någon åtgärd från riksdagens
sida. (Reservation av vpk)
Utskottet kan i och för sig ha förståelse för att människor,
särskilt äldre, som skall resa utomlands skulle kunna känna en
extra trygghet med ett officiellt system med hälsopass.
Utskottet är dock inte berett att ställa sig bakom kraven i
motionerna på ett tillkännagivande till regeringen i frågan.
Utskottet vill särskilt erinra om de integritetsfrågor som är
förknippade med registrering av sjukdomar m.m. Ett omfattande
utrednings- och beredningsarbete pågår redan på detta område.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna So498 (m) och
So500 (c).
I motion 1989/90:So406 av Gullan Lindblad (m) hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till klara
ansvarsregler för en persons identifiering om vederbörande
införs till sjukhus utan att kunna redogöra för sin identitet.
Socialstyrelsen utfärdade år 1980 reviderade föreskrifter
[SOSFS (M) 1980:80] om åtgärder för att förhindra förväxlingar
inom sjukvården. När det gäller identifiering av patienter
anförs i föreskrifterna att patientens identitet under hela
sjukhusvistelsen på ett enkelt och säkert sätt måste kunna
fastställas. I de fall erhållna identitetsuppgifter är
ofullständiga eller osäkra måste enligt föreskrifterna
kompletterings- eller kontrolluppgifter införskaffas.
Föreskrifterna innehåller sedan olika rekommendationer kring
användandet av identitetsband, journalhantering m.m. Beträffande
patienter vars identitet inte kan fastställas eller där erhållna
uppgifter är osäkra eller ofullständiga föreslås särskilda
åtgärder för att markera att identitetsbeteckningen är
provisorisk.
Utskottet anser inte att det bör ankomma på riksdagen att
fastställa regler för att hindra förväxlingar inom sjukvården.
Utskottet konstaterar att socialstyrelsen har utfärdat noggranna
föreskrifter om åtgärder som skall vidtas för att säkerställa
patienternas identitet. När patientens identitet är oklar finns
särskilt ingående bestämmelser. Utskottet avstyrker med det
anförda motion So406 (m).
Patientförsäkring
I motion 1989/90:So528 av Görel Thurdin och Marianne
Andersson i Vårgårda (båda c) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag om särskilda medel till stöd för dem
som på grund av bristfälliga regler inte får ersättning från
patientförsäkringen. Motionärerna påtalar att det fortfarande
finns brister i grundskyddet för människor som blir
felbehandlade i sjukvården och som faller utanför
patientförsäkringens ram. Motionärerna anser att regeringen bör
återkomma med förslag om särskilda medel till hjälp för dem som
genom dåligt utformade regler inte får någon hjälp alls, trots
att det är fråga om en erkänd felbehandling från sjukvårdens
sida.
Sedan den 1 januari 1975 finns en särskild typ av kollektiv
ansvarsförsäkring för sjukvården, kallad Patientförsäkring vid
behandlingsskada. Försäkringen meddelas av ett konsortium av
försäkringsbolag. Staten, samtliga kommuner och
landstingskommuner har avtal om sådan försäkring. Försäkringar
med i allt väsentligt samma villkor har tecknats av de
privatpraktiserande läkarna och tandläkarna.
Ersättning från patientförsäkringen utgår utan att den
skadelidande behöver bevisa att förutsättning för
skadeståndsansvar föreligger, dvs. att skada har vållats genom
fel eller försummelse. Försäkringen har en viktig begränsning.
Den gäller bara skada som är en följd av beslut eller åtgärd
från sjukvårdens sida. Normala och ofrånkomliga sjukdoms- och
skaderisker måste fortfarande bäras av patienten. Den som vill
åberopa försäkringen för att kräva ersättning för
behandlingsskada skall framställa sitt krav inom tre år från den
tidpunkt då skadan först visade sig, dock inte senare än tio år
efter det att den skadegörande åtgärden vidtogs.
För att följa utvecklingen och föreslå justeringar av
försäkringsbestämmelserna finns ett särskilt samarbetsorgan,
Patientförsäkringens samrådsgrupp, vari ingår företrädare för
sjukvårdshuvudmännen och försäkringskonsortiet.
För att pröva principiella eller tvistiga fall av
behandlingsskador har inrättats en nämnd, patientskadenämnden,
som består av sex ledamöter. Nämnden har att pröva de skadefall
som hänskjuts dit. Skadelidande, försäkringstagare eller
försäkringsgivare kan begära att ett ärende tas upp till
prövning av nämnden.
Tvister mellan försäkringsgivaren och en skadelidande skall
avgöras av skiljemän enligt lagen (1929:145) om skiljemän.
För läkemedelsskador finns en särskild form av
ansvarsförsäkring, läkemedelsförsäkringen. Även denna
försäkring meddelas av ett konsortium av försäkringsbolag och
bygger på att företag som tillverkar eller importerar läkemedel
frivilligt åtagit sig att ersätta läkemedelsskador och att
åtagandet försäkrats hos konsortiet. I likhet med vad som gäller
för patientförsäkringen utgår ersättning för
läkemedelsförsäkringen utan att den skadelidande behöver bevisa
att skadan vållats genom fel eller försummelse.
Regeringen har efter beslut i december 1988 och med nya
direktiv i oktober 1989 tillkallat en kommitté för att se
över reglerna om ersättning för ideell skada i samband med
personskada. Utredningsarbetet, som kommer att pågå även under
nästa år, kan förväntas få betydelse även för de ersättningar
för ideell skada som betalas ut enligt patient- och
läkemedelsförsäkringarna.
Patientförsäkringen har år 1989 granskats av
försäkringsinspektionen som redovisat resultatet i en
promemoria den 5 oktober 1989. Granskningen har främst avsett
skadehanteringen men också den avgränsning av ersättningsbara
behandlingsskador som gjorts i försäkringsvillkoren berörs i
promemorian. Försäkringsinspektionen konstaterar härvid att
gränsdragningen mellan ersättningsbar och inte ersättningsbar
skada inrymmer svåra medicinska överväganden. Enligt
inspektionen har mycken möda lagts ned på utformningen av de
aktuella ersättningsvillkoren, och dessa har under årens lopp
ändrats i takt med vunna erfarenheter. Inspektionen tar inte
ställning till frågan om den gjorda gränsdragningen är riktig
eller inte, eftersom denna fråga ansetts falla utanför ramen för
undersökningen.
Lagutskottet behandlade i betänkandet 1988/89:LU28 bl.a.
motionskrav av samma motionärer som i den aktuella motionen
So528 (c) om en utvärdering och omarbetning av systemet med
patientförsäkring. Utskottet, som konstaterade att motionen i
allt väsentligt rör den ersättning för ideell skada som utgår
från patient- och läkemedelsförsäkringarna, anförde att det
enligt utskottets mening självfallet är angeläget att de som
skadas på grund av felbehandling eller läkemedel garanteras en
fullgod ersättning. Utskottet fann dock med hänvisning till
pågående utredningsarbete att riksdagen borde avstå från att
göra något uttalande med anledning av då aktuella
motionsyrkanden.
Även i betänkandet 1989/90:LU30 behandlade lagutskottet
motionsyrkanden om en översyn av patient- och
läkemedelsförsäkringarna. Där redovisades den av
försäkringsinspektionen gjorda utvärderingen. I anslutning
därtill uttalade lagutskottet att man ansåg sig sakna
tillräckligt underlag för en bedömning av frågan om
gränsdragningen mellan ersättningsbar och icke ersättningsbar
skada enligt patientförsäkringen men att man utgick ifrån att
den särskilda samrådsgrupp som finns för bl.a. ändringar av
försäkringsvillkoren noga överväger försäkringens omfattning.
Utskottet hänvisade även till att försäkringsinspektionen
förordat att patienternas inflytande i patientskadenämnden skall
förstärkas och att denna synpunkt framförts till
justitiedepartementet och till den kommitté som ser över
reglerna om ersättning vid ideell skada. Utskottet avstyrkte de
aktuella motionsyrkandena.
Socialutskottet gör följande bedömning.
Utskottet erinrar om de ställningstaganden som lagutskottet
gjort. Utskottet konstaterar också att den avgränsning av
ersättningsbara behandlingsskador som görs i patientförsäkringen
granskats av försäkringsinspektionen. Det finns även skäl att
erinra om de former som finns inom ramen för
patientförsäkringarna för omprövning av principiella eller
tvistiga fall av behandlingsskador och för justeringar av
försäkringsbestämmelserna. Reglerna för ersättning för ideell
skada utreds vidare av en särskild kommitté.
Utskottet är inte berett att ställa sig bakom motionärernas
krav på särskilda medel till stöd för dem som inte får
ersättning från patientförsäkringen. Motion So528 (c) avstyrks.
Kvicksilver som konserveringsmedel i läkemedel
I motion 1989/90:So460 av Siw Persson (fp) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om
förbud mot kvicksilver som konserveringsmedel. Motionären
framhåller att kvicksilver förekommer som konserveringsmedel i
vissa läkemedel, företrädesvis i immunoglobuliner och vacciner,
och i mindre utsträckning i ögondroppar. Under 1960- och
1970-talen ersattes kvicksilvret i många preparat med andra
konserveringsmedel. Alltför många preparat har enligt motionären
fortfarande kvicksilver som konserveringsmedel. Det är
visserligen små mängder kvicksilver som förekommer som
konserveringsmedel, men även dessa små mängder kan ställa till
problem för de personer som redan har blivit skadade på grund av
kvicksilverpåverkan. Målsättningen måste därför vara att
kvicksilver skall försvinna som konserveringsmedel i läkemedel.
Motionären föreslår därför ett förbud för kvicksilver som
konserveringsmedel.
Enligt läkemedelsförordningen (1962:701) gäller som
villkor för registreringen att ett läkemedel skall vara av
fullgod beskaffenhet och inte vid normal användning medföra
skadeverkningar som står i missförhållande till den avsedda
effekten.
Under årens lopp har kvicksilver som konserveringsmedel i en
rad läkemedel ersatts av andra konserveringsmedel. Fortfarande
finns det dock ett tjugotal läkemedel som innehåller
kvicksilver. Enligt socialstyrelsen har det varit mycket svårt
att hitta alternativa konserveringsmedel för dessa läkemedel
utan att göra avkall på läkemedlens kvalitet i övrigt. Statens
bakteriologiska laboratorium arbetar fortlöpande med att finna
alternativ till kvicksilver som konserveringsmedel.
Vid sin behandling av ett liknande motionsyrkande som det nu
aktuella, i betänkandet 1989/90:SoU6, återgav utskottet
vissa uppgifter ur socialstyrelsens (LEK-utredningen) rapport
Kvicksilver/amalgam hälsorisker (Socialstyrelsen redovisar
1987:10) om förekomsten av kvicksilver i läkemedel. Bland
läkemedlen är det några typer av ögondroppar och något
desinfektionsmedel som innehåller kvicksilver. Ett femtontal
vacciner och immunglobuliner innehåller vissa organiska
kvicksilverföreningar.
Utskottet konstaterade att antalet läkemedel konserverade med
kvicksilver minskat under senare år, att det fortfarande finns
flera sådana läkemedel kvar på marknaden och att det varit svårt
att hitta alternativa konserveringsmedel till kvicksilver.
Utskottet ansåg det angeläget att arbetet med att finna
alternativ till kvicksilver som konserveringsmedel i läkemedel
bedrivs så snabbt som möjligt. Utskottet var dock inte berett
att då ställa sig bakom ett förbud mot kvicksilver i läkemedel.
Den då aktuella motionen avstyrktes. Riksdagen följde utskottet
(RD 1989/90:26).
Utskottet erinrar om sin tidigare uttalade inställning till
kvicksilver som konserveringsmedel. Utskottet vidhåller sin
uppfattning och avstyrker sålunda motion So460 (fp).
Tandvård
Förbud mot användning av amalgam
Flera motioner innehåller yrkanden om förbud mot användning av
amalgam som tandlagningsmedel. Dessa är motionerna
1989/90:So416 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkande 1,
1989/90:So537 av Marianne Andersson i Vårgårda och Jan Hyttring
(båda c) yrkande 1, och 1989/90:So410 av Claes Roxbergh
m.fl. (mp) yrkandena 1 och 2.
I motion 1989/90:So522 av Marianne Andersson i Vårgårda och
Jan Hyttring (båda c) hemställs att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
redovisning av utvecklingen t.o.m. 1989 av användningen av olika
dentala material samt framtagning av biverkningsrapporter och
redovisning av hållbarhets- och biverkningsstudier. Motionärerna
anser att ett sådant underlag är nödvändigt för prövningen av
förslag om förbud mot amalgam.
Motionsyrkanden om förbud mot användning av amalgam
behandlades även i betänkandet 1988/89:SoU7. Därvid
refererades den s.k. LEK-utredningens förslag i rapporten
Kvicksilver/amalgam hälsorisker (Socialstyrelsen redovisar
1987:10), socialstyrelsens allmänna råd om utredning av
patienter med symtom som antagits bero på kvicksilverexponering
för amalgam samt om användning av amalgam [SOSFS (M) 1988:9],
socialstyrelsens meddelandeblad (nr 8/89) som gäller val av
tandfyllningsmaterial för tuggytor, arbetarskyddsstyrelsens och
kemikalieinspektionens arbete på området m.m.
Vid sin behandling av frågan hänvisade utskottet till
socialstyrelsens uppgift att som central expertmyndighet på
hälso- och sjukvårdens samt tandvårdens områden lämna råd och
föreskrifter i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet
och till de nya allmänna råden om bl.a. användningen av amalgam.
Utskottet konstaterade att socialstyrelsen funnit att amalgam
fortfarande kan användas som tandersättningsmaterial i avvaktan
på att andra bättre material blir tillgängliga som generell
ersättning för amalgam. Utskottet ansåg sig inte kunna förorda
något initiativ från riksdagens sida som syftade till förbud
helt eller delvis mot användning av amalgam. Införandet av ett
förbud innan det finns fullgoda ersättningsmaterial skulle
enligt utskottet kunna medföra konsekvenser av allvarlig natur.
I stället ansåg utskottet att socialstyrelsens allmänna råd bör
styra materialvalet. Utskottet erinrade samtidigt om att
tandläkare alltid bör informera patienten om tänkbara alternativ
och beakta hans rätt att avböja viss behandling. Utskottet
framhöll slutligen att ställningstagandet till amalgamanvändning
fortlöpande måste omprövas med nya vetenskapliga rön som
underlag. Utskottet avstyrkte de då aktuella motionsyrkandena.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 42).
I betänkandet 1989/90:SoU7 behandlade utskottet på nytt
motionsyrkanden om förbud mot amalgam. Utskottet fann därvid
inte någon anledning för riksdagen att ändra uppfattning i
frågan. (Reservation c, vpk och mp)
Socialstyrelsen har nyligen bildat en tungmetallgrupp för
hälso-, sjuk- och tandvården. Socialstyrelsen har med
tillsättandet av denna tungmetallgrupp velat markera att det är
nödvändigt att kvicksilverproblemet i framtiden även fogas in i
ett större perspektiv där samtliga tungmetallers inverkan på
människa och miljö måste beaktas. Landets främsta expertis inom
området ingår i gruppen. Gruppen skall följa forskningen kring
kvicksilver och andra tungmetaller. Man skall bl.a. behandla
frågan om hur utvecklingen av nya tandersättningsmaterial kan
stimuleras, kostnadsaspekter kring amalgamutbyte, hur
tandvårdspersonal skall kunna påverkas att i mindre utsträckning
använda amalgam m.m.
Kliniska erfarenheter har enligt socialstyrelsen visat att
vissa av rekommendationerna i socialstyrelsens allmänna råd från
maj 1988 behöver aktualiseras och ses över. Tungmetallgruppen
skall medverka även i detta arbete.
Kemikalieinspektionen och statens naturvårdsverk
publicerade i juni 1990 rapporten Begränsningsuppdraget --
Redovisning av ett regeringsuppdrag. Rapporten tar upp behovet
av åtgärder när det gäller olika tungmetaller. I fråga om
användningen av kvicksilver uttalas i rapporten att målet är att
användningen av kvicksilver på sikt skall upphöra. I rapporten
föreslås att socialstyrelsen skall ges i uppdrag att utreda
förutsättningarna för att avveckla amalgam som fyllnadsmaterial.
Rapporten remissbehandlas för närvarande. Remisstiden går ut
under hösten 1990.
Vad gäller kontroll och registrering av dentala material
behandlades motioner i ämnet i betänkandet 1989/90:SoU21,
som i övrigt handlade om det nya läkemedelsverket. Utskottet
förutsatte därvid att regeringen skulle beakta vad utskottet
anfört om nödvändigheten av att få till stånd en kontroll och
registrering av biverkningar av dentala material.
Regeringen har i beslut den 11 november uppdragit åt
socialstyrelsen att tillsammans med läkemedelsverket genomföra
en försöksverksamhet med registrering av biverkningar från
dentala material. Försöksverksamhet bör enligt uppdraget ske
inom vissa geografiska områden för att få erfarenheter av hur en
sådan rapportering och registrering av biverkningar senare skall
kunna införas för hela landet.
Utskottet erinrar om sin tidigare inställning till förbud mot
amalgam. Utskottet vidhåller sin uppfattning. Motionerna So416
(vpk) yrkande 1, So537 (c) yrkande 1, So410 yrkandena 1 och 2
samt So522 (c) avstyrks.
Informationen om amalgam, vård och behandling m.m.
I motion So410 (mp) hemställs att riksdagen hos regeringen
skall begära att socialstyrelsen får i uppdrag att skärpa de
allmänna råden till tandläkarna så att alla tandläkare
informerar alla patienter om de alternativ som finns för
tandbehandling (yrkande 5).
I motion So537 (c) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om vad som anförs i motionen om tandläkar- och
läkarutbildningen (yrkande 3). Motionärerna anför att
utbildningen på läkar- och tandläkarlinjerna bör inkludera
information om amalgamets skadeverkningar. Tandläkarna bör också
få utbildning i rätt teknik vid amalgamsanering. En förbättrad
utbildning i användandet av de nya material som finns är också
nödvändig.
I samma motion finns också en begäran om att det skall
finnas särskilda hänvisningsläkare, dvs. läkare med speciellt
medicinskt ansvar för patienter som drabbas av
kvicksilverförgiftning från amalgam (yrkande 2).
I motion 1989/90:So25 av Gullan Lindblad och Birger Hagård
(båda m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att de
av socialstyrelsen och LEK-utredningen föreslagna åtgärderna när
det gäller amalgam som tandersättningsmedel omgående skall
genomföras (yrkande 3).
Utskottet markerade i betänkandet SoU 1988/89:SoU7 (s. 14
f.) starkt vikten av att patienter med symtom som antas bero på
kvicksilver från amalgam möts med respekt och att deras
uppgifter tas på allvar. Tandläkare och läkare bör tillsammans
med patienten försöka finna de behandlingslösningar som bäst
svarar mot patientens förutsättningar och önskemål. Utskottet
erinrade om tandläkarnas skyldigheter att upplysa om de
behandlingsmetoder som står till buds.
Utskottet fann det angeläget att de allmänna råden följs upp
och att vårdgivarna måste öka ansträngningarna att finna bättre
vårdformer för den aktuella patientgruppen. En öppenhet för vård
i nya former bör finnas. Även betydelsen av förebyggande
tandvård för att förebygga skadliga verkningar av amalgam
framhölls.
Utbildningsinsatser på området betonades särskilt. Nya
vetenskapliga rön om användningen av amalgam och annat av
betydelse måste enligt utskottet redovisas på ett sådant sätt
att kunskaperna når tandläkare och läkare på fältet.
Socialstyrelsens viktiga uppgift i fråga om sådan
kunskapsöverföring betonades. Utskottet ansåg emellertid att
tillämpningen av de nya allmänna råden och socialstyrelsens
uppföljning av desamma borde avvaktas innan riksdagen tog
ställning till om huruvida det bör vidtas initiativ från
riksdagens sida beträffande vårdens innehåll. Därför avstyrkte
utskottet de då aktuella motionsyrkandena.
I betänkandet 1989/90:SoU7 erinrade utskottet om de
tidigare uttalandena och anförde vidare (s. 10):
Det kan -- -- -- finnas skäl att på nytt understryka
betydelsen av att patienter med symtom som kan antas bero på
kvicksilver från amalgam möts med respekt och att deras
uppgifter tas på allvar. Det finns också skäl att betona den för
all hälso- och sjukvård och tandvård grundläggande principen att
all utredning och behandling skall ske i samförstånd med
patienterna. En förutsättning för en aktiv medverkan från
patienterna är att de är informerade om de behandlingsalternativ
som står till buds. Liksom tidigare finns det anledning att
framhålla vikten av att man kan finna nya och bättre vårdformer
för den aktuella patientgruppen.
Flertalet av de frågor som tas upp i motionerna behandlas i de
allmänna råd som socialstyrelsen utarbetat. Som framgår av den
tidigare redovisningen gör socialstyrelsen nu, ett år efter de
allmänna rådens publicering, en utvärdering av rådens praktiska
tillämpning, varefter socialstyrelsen kommer att pröva behovet
av ändringar i de allmänna råden. Utskottet förutsätter att de i
motionerna efterlysta åtgärderna kommer att kunna tillgodoses
genom detta arbete och i övrigt inom ramen för en aktiv tillsyn
från socialstyrelsens sida.
Utskottet var således inte berett att ställa sig bakom de krav
på åtgärder från riksdagens sida som efterlysts i motioner.
Motsvarande synpunkter anförde utskottet även i fråga om kraven
om särskilda hänvisningsläkare hos sjukvårdshuvudmännen.
När det gällde krav på åtgärder för en förbättrad information
både till patienter och till tandläkare om alternativa
tandersättningsmaterial och behandlingsmetoder delade utskottet
uppfattningen att informationsfrågorna är av stor betydelse för
en god vård. Även där ansågs dock motionärernas krav kunna
tillgodoses genom socialstyrelsens tillsynsarbete. Någon åtgärd
från riksdagens sida behövdes därför inte. (Reservation c såvitt
avsåg hänvisningsläkare, vpk och mp till förmån för ett yrkande
om information om alternativa behandlingsmetoder)
Utskottet gör nu följande bedömning.
Utskottet har i flera betänkanden tidigare framhållit
nödvändigheten av en god vård för patienter som vänder sig till
tandläkare eller läkare med symtom som kan antas bero på
kvicksilver från amalgam. Utskottet har vidare framhållit att
informationsfrågorna är av stor betydelse för en god vård. Detta
gäller även informationen till patienter och till tandläkare om
alternativa tandersättningsmaterial. Kraven på särskilda
insatser har dock ansetts kunna bli tillgodosedda genom
socialstyrelsens tillsynsarbete. Motionsyrkanden har därför
ansetts inte behöva föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.
Utskottet vidhåller denna inställning och avstyrker därför
motionerna So537 (c) yrkande 3 och So410 (mp) yrkande 5.
Utskottet har tidigare avstyrkt motionskrav om särskilda
hänvisningsläkare hos sjukvårdshuvudmännen. Utskottet vidhåller
denna uppfattning och avstyrker därför motion 1989/90:So537 (c)
yrkande 2.
Utskottet har också avstyrkt krav på initiativ från riksdagens
sida när det gäller andra särskilda åtgärder i samband med vård
och behandling av amalgampatienter. Utskottet finner inte något
skäl till ändrat ställningstagande och avstyrker därför motion
So25 (m) yrkande 3.
Övrig tandvård
I motion 1989/90:So435 av Sigge Godin m.fl. (fp) begärs
ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs om
samverkan mellan privatpraktiserande tandläkare och
institutioner (yrkande 2). Motionärerna anför att en ökad
samverkan med privatpraktiserande tandläkare bör kunna ske när
det gäller tandvården vid sjukhus och andra institutioner. Det
finns enligt motionärerna inte någon anledning att förorda att
denna tandvård skall ges av folktandvårdens personal.
Det finns inte något lagstadgat ansvar för landstingen att
ombesörja tandvård för dem som vistas vid landstingens egna
vårdinrättningar. I proposition 1973:45 med förslag om en allmän
tandvårdsförsäkring m.m. framhöll dock föredragande statsrådet
att det borde ankomma på landstingen att erbjuda tandvård på
sina vårdinstitutioner för långtidssjuka och handikappade.
I proposition 1984/85:79 med förslag till tandvårdslag
konstaterades att det trots den utbyggnad av sjukhustandvården
som skett fortfarande förelåg brister i tandvården vid olika
vårdinrättningar. I propositionen anfördes att frågan om ett
lagfäst ansvar för landstingen för sjukhustandvården
skulle komma att behandlas i samband med att ett förändrat
ersättningssystem prövas för tandvården. Föredragande statsrådet
anförde i den nämnda propositionen att hon ansåg att vården i
huvudsak borde ges av folktandvårdens egen personal. Möjligheten
att teckna vårdavtal med privatpraktiserande tandläkare
påpekades dock.
Utskottet behandlade förslaget till tandvårdslag i betänkandet
SoU 1984/85:12. Därvid behandlades även en motion liknande
den nu aktuella So435 (fp). Utskottet hänvisade till att frågan
om ett lagfäst ansvar för landstingen när det gällde tandvården
för patienter vid landstingens sjukvårdsinrättningar skulle
övervägas vidare inom regeringskansliet. I avvaktan på detta
anslöt sig utskottet till uttalandena i propositionen om att
tandvård vid sjukhus och andra institutioner även
fortsättningsvis borde ges av folktandvårdens egen personal.
Liksom propositionen pekade utskottet på att det borde finnas
utrymme för vårdavtal med privata tandläkare. Därför avstyrkte
utskottet den då aktuella motionen.
Utskottet vidhåller sin inställning att tandvården på sjukhus
i huvudsak bör ges av folktandvårdens egen personal. Det bör
dock finnas utrymme för vårdavtal med privata tandläkare.
Utskottet vill dock framhålla att det är angeläget att frågan om
ett lagfäst ansvar för tandvården vid sjukhus och andra
institutioner får en lösning. Utskottet avstyrker motion So435
(fp) yrkande 2.
I motion 1989/90:So439 av Karin Israelsson m.fl. (c)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts rörande en ny arbetsorganisation inom
tandvården med inriktning på mera förebyggande arbete (yrkande
2). Motionärerna framhåller betydelsen av det förebyggande
tandvårdsarbetet. De hänvisar till en modell för
arbetsorganisationen med vårdlag bestående av en tandläkare, en
tandhygienist och en tandsköterska som prövats i bl.a.
Kopparbergs län. Modellen innebär en omfördelning av
arbetsuppgifterna mellan personalgrupperna, där bl.a.
tandhygienisterna fått ytterligare arbetsuppgifter. Genom detta
arbetssätt har tandläkarens tid frigjorts för åtgärder där hans
speciella kunskaper verkligen erfordras.
Den påtagligt förbättrade tandhälsan framför allt hos den unga
delen av befolkningen och en strävan att öka
patientgenomströmningen vid tandvårdens kliniker utgjorde
motivet för en i september påbörjad försöksverksamhet i
Kopparbergs läns landsting vid den nybyggda
folktandvårdskliniken i Gustafs. Försöket syftar till att
undersöka om en organisation av arbetet vid en
distriktstandpoliklinik baserad på en liten tandläkarinsats och
stor insats av enhetligt utbildad övrig personal
(tandhygienister) klarar att ge tandvård som är ekonomiskt
konkurrenskraftig för såväl patienterna som
landstinget/samhället. Försöksverksamheten är ännu inte
utvärderad.
Försöksverksamheter med alternativa former för tandvård pågår
även på andra håll i landet.
Regeringen uppdrog år 1985 till en särskild utredningsman att
göra en översyn av behörighetsregleringen för tandvården.
Utredningen, som antog namnet T-ÖVA, redovisade sina förslag i
betänkandet Behörighetsreglering för assisterande
tandvårdspersonal (Ds S 1986:10). T-ÖVA föreslog bl.a.
införandet av legitimation för yrkesgruppen tandhygienister.
Utredningsförslaget har remissbehandlats.
År 1985 uppdrog regeringen åt socialstyrelsen att, efter
samråd med bl.a. universitets- och högskoleämbetet och
Landstingsförbundet, närmare utreda förutsättningarna för att
tandhygienisten i viss utsträckning kan svara för regelbundna
tandvårdsbesök. Uppdraget redovisades i slutet av år 1987 till
regeringen med rapporten Tandhygienisten i framtidens tandvård
(Ds 1988:30). Rapporten har remissbehandlats.
I regeringskansliet pågår arbete med en proposition som bl.a.
skall innefatta ändringar i lagen (1984:542) om behörighet att
utöva yrke inom hälso- och sjukvården (behörighetslagen) i syfte
att underlätta delegation av arbetsuppgifter från tandläkare
till andra personalgrupper. Man räknar med att en proposition
skall kunna läggas fram för riksdagen under våren 1991.
År 1987 tillkallade regeringen en särskild utredare med
uppdrag att göra en översyn av tandvårdsutbildningarna inom
högskolan och, genom utvidgade utredningsdirektiv år 1988, även
de tandvårdsutbildningar som ges inom gymnasieskolan
(utbildningsutredningen). Utredningen tolkade direktiven så att
utgångspunkten för förslagen till ändrade tandvårdsutbildningar
bör vara ett försök att förutse det framtida tandvårdsbehovet
och hur arbetet inom tandvården bäst organiseras för att
tillgodose vårdbehoven. Utredningen avlämnade våren 1989
betänkandet (SOU 1989:28) Utbildningar för framtidens
tandvård.
I betänkandet framhålls allmänt vikten av att
tandvårdsresurserna utnyttjas så effektivt som möjligt, vilket
bl.a. innebär att patienten bör vårdas på den lägsta nivå av
omhändertagande som är möjlig. Utredningen räknar med tre nivåer
i den framtida tandvården, vilka symboliseras av de
personalkategorier som utför behandlingarna vid resp. nivå:
legitimerad tandsköterska, legitimerad tandläkare och
specialisttandläkare. Det framhålls i betänkandet att
tandläkaren i den framtida organisationen av tandvården i större
omfattning kan förväntas vara arbetsledare och att övrig
personal kommer att kunna behandla patienter i större
utsträckning än för närvarande. Utredningen förutsätter en
gradvis förändring av arbetssättet som framför allt kommer att
innebära att fler arbetsuppgifter delegeras till de legitimerade
tandsköterskorna, vilket är en av förutsättningarna för den
minskning av tandläkarkåren som utredningen förutser.
Utredningen behandlar sedan mera konkret utbildningarnas
innehåll och utformning, dimensioneringen och lokaliseringen av
utbildningarna och forskningsorganisationen.
Utbildningsutredningens förslag bereds för närvarande i
regeringskansliet.
Regeringen uppdrog i februari 1990 till
riksförsäkringsverket att utarbeta förslag till ändrad
tandvårdstaxa. Utgångspunkten för taxans reformering är att den
skall ges en mer förebyggande inriktning. Verket skall utforma
sitt förslag enligt bl.a. följande riktlinjer: Alla försäkrade
skall stimuleras till regelbundna besök för s.k. bastandvård som
avses omfatta undersökning, röntgen och förebyggande åtgärder.
För varje behandlad patient skall tandläkaren få en fast och
schabloniserad ersättning. Den skall vara oberoende av om delar
av åtgärdspaketet utförs av annan personalkategori än
tandläkare. Patienten bör, anförs det i direktiven, betala en
fast avgift för detta motsvarande kostnaden för ett
läkarvårdsbesök i öppen vård. För all övrig tandvård bör i
princip nuvarande taxekonstruktion bibehållas.
Riksförsäkringsverket får dock lägga förslag till förenklingar
av taxan i övrigt. Tandvård som inte bedöms vara odontologiskt
nödvändig för att uppnå ett funktionellt och utseendemässigt
godtagbart resultat skall enligt direktiven inte omfattas av
tandvårdsförsäkringens ersättningsregler. Riksförsäkringsverkets
förslag skall rymmas inom ramen för nuvarande utgifter för
tandvårdsförsäkringen.
Riksförsäkringsverket har nyligen redovisat uppdraget till
regeringen.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet delar uppfattningen att den förebyggande tandvården
har mycket stor betydelse och att organisation och
behörighetsregler inte bör hindra en ökad satsning på det
förebyggande arbetet. Utskottet kan konstatera att det i
regeringskansliet pågår arbete för att undanröja onödiga hinder
i lagstiftningen och också en översyn av tandvårdsförsäkringen
som syftar till att stärka den förebyggande tandvården.
Försöksverksamhet pågår också ute i landstingen. Något initiativ
från riksdagens sida behövs inte. Motion So439 (c) yrkande 2
avstyrks därför.
I motion 1989/90:So475 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs
ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i
motionen om behovet av en förändring och utökning av den
odontologiska specialistutbildningen (yrkande 1).
Motionärerna pekar på angelägenheten av forskningsanknytning för
den högre tandläkarutbildningen och anser att
specialistutbildning även bör förläggas till de nuvarande
odontologiska faktulteterna, utöver den undervisning som äger
rum i Jönköping och Örebro. På sikt kommer det enligt
motionärerna sannolikt att bli angeläget med
specialistutbildning i allmän tandvård som en parallell till
specialistutbildningen i allmän medicin.
Behörig att utöva yrke som tandläkare är den som har
legitimation för yrket. Legitimation förutsätter genomgången
tandläkarutbildning och ett års allmäntjänstgöring (2 och 6 §§
lagen 1984:542 om behörighet att utöva yrke inom hälso- och
sjukvården m.m.). En legitimerad tandläkare kan få
specialistkompetens genom att genomgå särskild utbildning som
består av huvudutbildning och sidoutbildning.
I förordningen om behörighet att utöva yrke inom hälso- och
sjukvården (1984:545) finns angivet de sju specialiteterna inom
tandvården, nämligen barntandvård, tandreglering,
tandlossningssjukdomar, tandsystemets kirurgiska sjukdomar,
rotbehandling, oral protetik och oral röntgendiagnostik.
Förordningen föreskriver sedan att den som vill förvärva
specialistkompetens skall ha genomgått huvudutbildning och
sidoutbildning. Huvudutbildningens längd anges till tre eller
tre och ett halvt år (tandreglering) och sidoutbildningen till
vanligtvis ett år. I förordningen anges att den som skall bli
specialist skall ha utövat allmän tandläkarpraktik under minst
två år.
Socialstyrelsen har utfärdat ytterligare föreskrifter om
tandläkares specialistutbildning (SOSFS 1987:26).
Specialistutbildning sker i dag dels vid de fyra odontologiska
fakulteterna, dels vid av socialstyrelsen godkända
specialistkliniker i Jönköping, Linköping, Stockholm och Örebro.
Vid de sistnämnda finns dock inte utbildning för samtliga sju
specialiteter.
Regeringen uppdrog i mars 1989 till socialstyrelsen att utreda
vissa frågor rörande specialistutbildningen för tandläkare. Med
anledning av uppdraget tillsatte socialstyrelsen en
utredningsgrupp (TSU 89) för att fullgöra utredningsarbetet. TSU
89 har utarbetat rapporten Specialisttandvården i framtiden
(Ds 1990:48) vilken överlämnades till regeringen i juni
1990.
TSU 89 diskuterar framtidens tandvård i förhållande till
allmän samhällsutveckling, hälso- och sjukvård i framtiden,
tandvårdens framtida situation, kunskapsutvecklingen och
utbildningsfrågorna inom den framtida tandvården. Utredningen
gör också överväganden om tandvårdsefterfrågan och vårdbehov
under perioden 2000--2025. Utredningen anger vidare riktlinjer
för vad som i framtiden bör vara en specialitet inom tandvården.
Framtidens specialister anses i första hand böra ha som
arbetsuppgifter att utföra mer komplicerade arbeten och vara
konsulter åt allmäntandläkare. Specialisterna skall i och för
sig kunna delta i efterutbildning av tandvårdspersonal och
kliniskt utvecklingsarbete. De två senare arbetsuppgifterna
föreslås dock inte ingå i kriterierna för om ett ämnesområde
skall vara specialitet eller inte. Utredningen föreslår tre
framtida specialiteter inom tandvården: ortodonti, oral kirurgi
och oral rehabilitering. Det läggs också fram förslag till
målbeskrivningar för dessa specialiteter. För ämnesområdena
barntandvård och odontologisk röntgendiagnostik föreslås att det
skall finnas särskilda riktlinjer i form av allmänna råd från
socialstyrelsen.
När det gäller uppläggningen av den framtida
specialistutbildningen angavs redan i utredningsuppdraget att
tandvårdshuvudmännen skall ha ansvaret för den framtida
specialistutbildningen. Utbildningsklinikerna skall godkännas av
socialstyrelsen. Före påbörjandet av specialistutbildning skall
tandläkaren ha utövat allmän tandläkarpraktik under två år
varvid det s.k. AT-året får medräknas. Utbildningstiden bör inte
underskrida tre år.
TSU 89 behandlar också frågor som den framtida
efterutbildningen och vidareutbildningen av tandläkare liksom
övriga personalkategoriers medverkan i specialisttandvården.
TSU 89:s förslag remissbehandlas för närvarande. Remisstiden
utgår den 1 januari 1991.
Även om specialistutbildning av tandläkare inte ingick i
utbildningsutredningens uppdrag berördes frågan om
specialiteter av utredningen. I samband med övervägandena om
behov av tandvårdspersonal i framtiden kommenteras den framtida
arbetsfördelningen mellan specialister och allmäntandläkare. I
samband med förslagen till den framtida tandläkarutbildningen
räknar utredningen med att allmäntandläkaren i framtiden skall
lämna över arbetsuppgifter till den legitimerade tandsköterskan
för att själv kunna ägna sig åt vissa speciella arbetsuppgifter.
Utvecklingen av den legitimerade tandsköterskans och
tandläkarens arbetsuppgifter förutsätter enligt utredningen att
specialisttandvården gradvis lämnar vissa arbetsuppgifter som i
dag betraktas som specialisttandvård. I stället bör
specialisttandläkarna ägna en betydelsefull del av sitt arbete
till efterutbildning av allmäntandläkare. Inom
specialisttandvården bör nya metoder utvecklas som sedan kan
tillföras allmäntandvården.
Även i fråga om själva specialistutbildningen framför
utbildningsutredningen vissa synpunkter. Huvudtjänstgöringen i
specialistutbildningen bör enligt utredningen förläggas till
vissa av socialstyrelsen godkända kliniker. Sådana kliniker kan
finnas både inom folktandvården och vid de odontologiska
fakulteterna. Sidoutbildningen kan enligt utredningen ske vid de
odontologiska eller medicinska fakulteterna eller vid
folktandvårdskliniker, allt efter socialstyrelsens godkännande.
Som redovisats i det föregående bereds utbildningsutredningens
förslag i regeringskansliet.
Utskottet behandlade ett liknande motionsyrkande som det nu
aktuella under 1988/89 års riksmöte (1988/89:SoU16 s. 25
f.). Utskottet konstaterade därvid att tandvårdsutbildningarna,
tandläkarnas fortbildning och den odontologiska
forskningsorganisationen var föremål för utredning. Utskottet
ansåg att detta arbete borde avvaktas och fann därför inte skäl
för någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av den då
aktuella motionen. (Reservation m)
Utskottet konstaterar att den ondotologiska
specialistutbildningen behandlats av flera utredningar. Ärendet
bereds nu i regeringskansliet. Riksdagen bör enligt utskottet i
avvaktan på resultatet av pågående arbete avstå från att ta
särskilda initiativ i frågan. Utskottet avstyrker därför motion
So475 (m) yrkande 1.
Hälsoskyddslagen
I motion 1989/90:So415 av Bengt Hurtig (vpk) hemställs att
regeringen begär en sådan ändring i hälsoskyddslagen att
överträdelser av tomgångsförbud lättare kan beivras. Motionären
hänvisar till att det vid överträdelse av förbudet mot
tomgångskörning ibland kan vara svårt att bevisa vem som
framfört fordonet och gjort sig skyldig till förseelsen. I brist
på säkra bevis föredrar åklagaren att lägga ner målet.
Motionären hänvisar till att enligt lagen om felparkeringsavgift
det är ägaren av fordonet som ansvarar för att
felparkeringsavgiften betalas. Uttagande av
felparkeringsavgiften förutsätter inte heller medverkan av
åklagare och domstol. En motsvarande ordning borde enligt
motionären införas även för överträdelser av tomgångsförbud.
Hälsoskyddslagen (1982:1080) trädde i kraft den 1 juli
1983 och ersatte den tidigare gällande hälsovårdsstadgan
(1958:663). Hälsovårdsstadgan hade under 1960- och 1970-talen
kompletterats genom annan lagstiftning för att man bättre skulle
komma till rätta med miljöstörningarna. Sådan lagstiftning var
t.ex. miljöskyddslagen (1969:387). Fortfarande ansågs det dock
finnas ett behov av en särskild lag som angav generella
minimikrav på verksamheter inom hälsoskyddsområdet. Mot bl.a.
denna bakgrund renodlades den nya hälsoskyddslagen till att
innehålla endast sådana bestämmelser som har till syfte att
hindra uppkomsten av s.k. sanitär olägenhet och att undanröja
sådan olägenhet. Lagen kan således endast användas för
ingripanden mot störningar som kan ge upphov till eller
förorsaka sanitära olägenheter.
I samband med att den nya lagen infördes ersattes den tidigare
hälsovårdsnämnden av en miljö- och hälsoskyddsnämnd.
Med sanitär olägenhet avses enligt 1 § hälsoskyddslagen en
störning som kan vara skadlig för människors hälsa och som inte
är ringa eller helt tillfällig. Definitionen avser alla former
av störningar som kan inverka skadligt i såväl fysiskt som
psykiskt hänseende på en människas hälsa.
Genom 13 § hälsoskyddslagen har regeringen eller -- efter
regeringens bemyndigande -- kommunerna bemyndigats att utfärda
ytterligare föreskrifter till förekommande av sanitära
olägenheter.
Regeringen har genom hälsoskyddsförordningen (1983:616)
bemyndigat kommunerna att utfärda lokala föreskrifter angående
vissa verksamheter. I 11 och 12 §§ förordningen anges de områden
som de kommunala föreskrifterna får omfatta. Av 11 § 1.
förordningen framgår att kommunerna får meddela föreskrifter om
tomgångskörning med motordrivna fordon.
Bestämmelser om ansvar för överträdelser av hälsoskyddslagen
eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen finns i 23 §
hälsoskyddslagen och 18 § hälsoskyddsförordningen. Av
bestämmelserna framgår att den som med uppsåt eller av
oaktsamhet bryter mot t.ex. en kommunal föreskrift om begränsad
tomgångskörning kan bestraffas med böter.
Utskottet utgår ifrån att regeringen och berörda myndigheter
följer frågan och att något initiativ från riksdagens sida
därför inte behövs. Motion So415 (vpk) avstyrks därför.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande fritt läkarval
att riksdagen avslår motion 1989/90:So443 yrkande 2,
res. 1 (c)
res. 3 (m) - motiv
2. beträffande husläkare
att riksdagen avslår motion 1989/90:So531 yrkande 5,
res. 2 (fp)
res. 3 (m) - motiv
3. beträffande patienten i centrum
att riksdagen avslår motion 1989/90:So443 yrkande 1,
4. beträffande etisk debatt
att riksdagen avslår motion 1989/90:So462,
5. beträffande återinrättande av en medicinalstyrelse
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So437 yrkande 3 och
1989/90:So449 yrkande 5,
res. 4 (m)
6. beträffande återinförande av en länsläkarorganisation
att riksdagen avslår motion 1989/90:So449 yrkande 6,
res. 5 (m)
7. beträffande gränsdragningen mellan rikssjukvård,
regionvård och annan vård
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So30 yrkande 2,
1989/90:So407 och 1989/90:So496,
res. 6 (m)
8. beträffande enskilda vårdhem
att riksdagen avslår motion 1989/90:So449 yrkande 4,
1989/90:So507 yrkandena 1 och 2 samt 1989/90:So531 yrkande 8,
res. 7 (m, fp, c)
9. beträffande förebyggande hälso- och sjukvårdsarbete
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So443 yrkande 3 delvis
och 1989/90:So533 yrkande 1 delvis,
res. 8 (c, mp)
10. beträffande hälsa och hälsoupplysning för invandrare
att riksdagen avslår motion 1989/90:So459 yrkande 8,
res. 9 (fp)
11. beträffande insatser för att förebygga olycksfall m.m.
att riksdagen avslår motion 1989/90:So459 yrkande 5,
res. 10 (fp)
12. beträffande kost och hälsa
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So420, 1989/90:So443
yrkande 3 delvis, 1989/90:So459 yrkande 2 och 1989/90:So533
yrkande 1 delvis,
res. 11 (m, fp, c, mp)
13. beträffande inrättande av ett folkhälsoinstitut
att riksdagen avslår motion 1989/90:So459 yrkande 1,
res. 12 (fp, mp)
14. beträffande röstförsämring hos barn
att riksdagen avslår motion 1989/90:So414,
res. 13 (fp)
15. beträffande abortförebyggande arbete
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So436
yrkande 3, 1989/90:So448, 1989/90:So459 yrkandena 3, 4 och 6,
1989/90:So513 yrkandena 1 och 2 samt 1989/90:So541 yrkandena
3--5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
16. beträffande understöd ur allmänna arvsfonden
att riksdagen avslår motion 1989/90:So541 yrkande 6,
17. beträffande hälso- och sjukvårdens insatser för
misshandlade kvinnor
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So212 yrkande 1 och
1989/90:So320 yrkande 1,
18. beträffande kvinnomedicinskt forskningscentrum
att riksdagen avslår motion 1989/90:So471 yrkande 1,
19. beträffande utbyggnad av mammografi
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So413 yrkande 1 delvis
och 1989/90:So531 yrkande 11,
res. 14 (fp)
20. beträffande åldersgränser för mammografiscreening
att riksdagen avslår motion 1989/90:So413 yrkande 1 delvis och
yrkande 2,
res. 15 (mp)
21. beträffande alternativa undersökningsmetoder
att riksdagen avslår motion 1989/90:So413 yrkande 1 delvis och
yrkande 3,
res. 15 (mp)
22. beträffande eftervård för bröstcanceropererade
att riksdagen avslår motion 1989/90:So531 yrkande 10,
res. 16 (fp, c)
23. beträffande sköldkörtelsjukdom hos kvinnor
att riksdagen avslår motion 1989/90:So444,
res. 17 (v)
24. beträffande förlossningsvård
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So428 och
1989/90:So505 yrkandena 1 och 2,
res. 18 (mp)
25. beträffande forskningscentrum i
reproduktionsepidemiologi
att riksdagen avslår motion 1989/90:So453,
res. 19 (fp)
26. beträffande ländryggsbesvär och foglossning vid
graviditet
att riksdagen avslår motion 1989/90:So467 yrkande 2,
27. beträffande fosterdiagnostik och aborter m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So443
yrkande 10, 1989/90:So445, 1989/90:So452, 1989/90:So463,
1989/90:So464, 1989/90:So518 yrkande 2, 1989/90:So519,
1989/90:So527, 1989/90:So532 yrkandena 6--8 och 10 samt
1989/90:K413 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
28. beträffande omhändertagande av aborterade foster
att riksdagen avslår motion 1989/90:So514,
29. beträffande deklaration mot livsförlängande åtgärder
att riksdagen avslår motion 1989/90:So484,
res. 20 (fp)
30. beträffande aktiv dödshjälp
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So465 och
1989/90:So486,
31. beträffande registrering av organdonatorers
viljeförklaring
att riksdagen avslår motion 1989/90:So423,
32. beträffande åtgärder mot läkemedelsberoende och
läkemedelsmissbruk
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So24
yrkandena 5 och 6, 1989/90:So306 yrkandena 1--3, 1989/90:So433,
1989/90:So442, 1989/90:So446, 1989/90:So511, 1989/90:So517
yrkandena 3--6 och 1989/90:So535 yrkandena 1--5 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
33. beträffande anorexi och bulimi
att riksdagen avslår motion 1989/90:So419 yrkandena 1 och 2,
res. 21 (fp)
34. beträffande primär fibromyalgi
att riksdagen avslår motion 1989/90:So516 yrkande 3,
35. beträffande organisationen av den reumatologiska
vården
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So427 yrkande 2 och
1989/90:So516 yrkande 4,
res. 22 (fp)
36. beträffande utbildning i ortopedisk medicin m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So450, 1989/90:So476
yrkandena 1--3 samt 1989/90:So534 yrkandena 1 och 3,
37. beträffande utbildning om smärta och smärtbehandling
att riksdagen avslår motion 1989/90:So412 delvis,
res. 23 (mp)
38. beträffande smärtkliniker i varje landsting
att riksdagen avslår motion 1989/90:So412 delvis,
res. 23 (mp)
39. beträffande barns behov av smärtlindring
att riksdagen avslår motion 1989/90:So405,
res. 24 (mp)
40. beträffande epilepsivård
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So503 och
1989/90:So531 yrkande 12,
res. 25 (fp)
41. beträffande socialstyrelsens cancerregister
att riksdagen avslår motion 1989/90:So417,
42. beträffande en ny cancerutredning
att riksdagen avslår motion 1989/90:So512 yrkandena 1 och 2,
res. 26 (mp)
43. beträffande hörselskador
att riksdagen avslår motion 1989/90:So504,
44. beträffande alternativmedicinsk behandling m.m.
att riksdagen avslår motion 1989/90:So533 yrkandena 2 och 3,
res. 27 (mp)
45. beträffande kampanjer för blodgivning
att riksdagen avslår motion 1989/90:So461,
46. beträffande personalförsörjning och personalutveckling
inom hälso- och sjukvården
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So443 yrkande 5 delvis
och yrkande 6 delvis samt 1989/90:So531 yrkande 9,
res. 28 (fp, c)
res. 29 (m) - motiv
47. beträffande invandrare med vårdutbildning
att riksdagen avslår motion 1989/90:So418 yrkande 2,
48. beträffande läkarförsörjning
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So443 yrkande 5 delvis
och yrkande 6 delvis, 1989/90:So449 yrkande 3, 1989/90:So457,
1989/90:So479 och 1989/90:So481,
49. beträffande allmänläkare
att riksdagen avslår motion 1989/90:So531 yrkande 6,
50. beträffande signering av patientjournaler
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So487,
1989/90:So502, 1989/90:So529 och 1989/90:So531 yrkande 16 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
51. beträffande hälsopass
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So498 och
1989/90:So500,
52. beträffande identifiering av patienter inom
sjukvården
att riksdagen avslår motion 1989/90:So406,
53. beträffande stöd för felbehandlade patienter
att riksdagen avslår motion 1989/90:So528,
res. 30 (c)
54. beträffande kvicksilver som konserveringsmedel
att riksdagen avslår motion So460 (fp),
res. 31 (v, mp)
55. beträffande förbud mot amalgam
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So410 yrkandena 1 och
2, 1989/90:So416 yrkande 1, 1989/90:So522 och 1989/90:So537
yrkande 1,
res. 32 (c, v, mp)
56. beträffande information om alternativa
behandlingsmetoder m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So410 yrkande 5 och
1989/90:So537 yrkande 3,
res. 33 (c, v, mp)
57. beträffande hänvisningsläkare
att riksdagen avslår motion 1989/90:So537 yrkande 2,
res. 34 (c)
58. beträffande LEK-utredningens övriga förslag
att riksdagen avslår motion 1989/90:So25 yrkande 3,
59. beträffande tandvård vid sjukhus och andra
institutioner
att riksdagen avslår motion 1989/90:So435 yrkande 2,
res. 35 (fp)
60. beträffande förebyggande tandvård
att riksdagen avslår motion 1989/90:So439 yrkande 2,
61. beträffande ondontologisk specialistutbildning m.m.
att riksdagen avslår motion 1989/90:So475 yrkande 1,
62. beträffande överträdelse av tomgångsförbud
att riksdagen avslår motion 1989/90:So415.
res. 36 (v)
Stockholm den 25 oktober 1990
På socialutskottets vägnar
Daniel Tarschys
Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Anita
Persson (s), Sten Svensson (m), Ingrid Andersson (s), Per
Stenmarck (m), Johnny Ahlqvist (s), Rinaldo Karlsson (s),
Ingegerd Anderlund (s), Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid
Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v), Jan
Andersson (s), Maj-Inger Klingvall (s), Göran Engström (c) och
Paul Ciszuk (mp).
Reservationer
1. Fritt läkarval (mom. 1)
Rosa Östh och Göran Engström (båda c) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 16 som
börjar med "Utskottet delar" och slutar med "motionen avstyrks"
bort ha följande lydelse:
I läkartäta områden är valfriheten stor genom att
läkartjänsterna på sjukhus och vårdenheter är besatta med
ordinarie läkare. Det finns gott om privatläkare att välja
mellan, och företagshälsovården är väl utbyggd. I andra delar av
landet däremot är många tjänster på sjukhus och på vårdcentraler
vakanta eller uppehålls tjänster med korttidsvikariat.
Privatläkare finns över huvud taget inte att tillgå. Få
patienter har möjlighet att träffa en läkare i
företagshälsovården. Detta innebär en dålig eller obefintlig
valfrihet.
Utskottet delar uppfattningen i motion So443 (c) att det är
angeläget att ett fritt läkarval kan bli verklighet för hela
Sveriges befolkning. Tillskott av offentliga och privata
läkartjänster måste därför i första hand gå till de områden som
har sämst möjlighet att erbjuda fritt läkarval. Vad utskottet
anfört med anledning av motion So443 (c) yrkande 2 bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa:
1. beträffande fritt läkarval
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So443 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Husläkare (mom. 2)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 16 som
börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "avstyrks
därför" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar bedömningen i motion So531 (fp) att det är
angeläget att alla människor har en särskild läkare med vilken
de kan ha varaktiga kontakter. Utskottet känner starka sympatier
för de åsikter som framförs i den aktuella motionen när det
gäller rätten för människor att välja vilken läkare de skall gå
till och att rätten att välja läkare också skall finnas om en
patient inte anser sig kunna finna någon lämplig läkare i det
egna området eller vill ha en specialist som sin husläkare.
Enligt utskottet är det angeläget att ett utvecklingsarbete
kommer till stånd som inriktas mot att skapa en förbättrad
kontinuitet i kontakter mellan vårdgivare och den enskilda
patienten.
Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion So531
(fp) yrkande 5 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa:
2. beträffande husläkare
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So531 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Fritt läkarval och husläkare (motiveringen till mom. 1 och
2)
Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m)
anser att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 16 som
börjar med "Utskottet delar" och slutar med "avstyrks därför"
bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör en allmän, obligatorisk
sjukvårdsförsäkring införas (se betänkandet 1989/90:SoU17 res.
1). Detta gör det möjligt för patienterna att själva välja
vårdgivare och vårdform och skulle också leda till ett väl
fungerande familjeläkarsystem.
De nu aktuella motionerna So443 (c) och So531 (fp) tillgodoses
därmed och bör således inte föranleda någon åtgärd av riksdagen.
4. Återinrättande av en medicinalstyrelse (mom. 5)
Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m)
anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 19 som
börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "1989/90:So449
yrkande 5" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att utvecklingen har visat att det var
fel att slå ihop medicinalstyrelsen och socialstyrelsen till ett
verk. Ansvarsfördelningen är oklar såväl för hälso- och
sjukvården som för socialvården. Det är enligt utskottet
angeläget att den medicinska kompetensen återupprättas och att
hälso- och sjukvården klart byggs på medicinsk vetenskap och
beprövad erfarenhet. Med tanke på den snabba medicinska och
medicinsk-tekniska utvecklingen är behovet av en särskild
medicinalstyrelse ännu större nu än tidigare. Regeringen bör
enligt utskottet snarast återkomma till riksdagen med ett
förslag om ny, uppdelad organisation för hälso- och sjukvården
och socialtjänsten.
Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So437 (m)
yrkande 3 och So449 (m) yrkande 5 bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 5 bort hemställa:
5. beträffande återinrättande av en medicinalstyrelse
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So437
yrkande 3 och 1989/90:So449 yrkande 5 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Återinförande av en länsläkarorganisation (mom.6)
Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m)
anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 20 som
börjar med "Utskottet erinrar" och slutar med "yrkande 6
avstyrks" bort ha följande lydelse:
Fördelningen av tillsynsuppgifterna mellan socialstyrelsen,
länsstyrelsen och landstingskommunerna har sedan lång tid varit
otillfredsställande, och tillsynen har fungerat dåligt.
Landstingen har t.ex. själva fått utöva tillsyn över sina egna
institutioner, och tillsynen över förskrivningen av läkemedel
m.m. har inte fungerat alls sedan länsläkarorganisationen
upphörde.
Riksdagen har fattat beslut om sex regionala tillsynsenheter
med tillgång till medicinsk, odontologisk och juridisk kompetens
(prop. 1988/89:130, SoU24, rskr. 296). Utskottet anser detta
vara ett steg i rätt riktning. Utskottet anser det dock viktigt
att den föreslagna verksamheten utvärderas och bildar underlag
för överväganden om ett återinrättande av en
länsläkarorganisation på det medicinska området.
Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion So449 (m)
yrkande 6 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 6 bort hemställa:
6. beträffande återinförande av en länsläkarorganisation
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So449 yrkande 6
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Gränsdragningen mellan rikssjukvård, regionvård och annan
vård (mom. 7)
Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m)
anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 23 som
börjar med "Med hänvisning" och slutar med "yrkande 2" bort ha
följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen att R-listan hämmar utvecklingen
och tillgängligheten av den högspecialiserade vården. R-listan
begränsar också valfriheten för patienterna. Regeringen bör
snarast ge socialstyrelsen i uppdrag att avskaffa R-listan inom
sjukvården.
Vad utskottet här anfört med bifall till motion So496 (m) och
med anledning av motionerna So30 (m) yrkande 2 och So407 (s) bör
ges regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 7 bort hemställa:
7. beträffande gränsdragningen mellan rikssjukvård,
regionvård och annan vård
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So496 samt med
anledning av motionerna 1989/90:So30 yrkande 2 och
1989/90:So407 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
7. Enskilda vårdhem (mom. 8)
Daniel Tarschys (fp), Sten Svensson (m), Per Stenmarck (m),
Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh
(c) och Göran Engström (c) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande som på s. 25
börjar med "Som framgått" och slutar med "(fp) yrkande 8" bort
ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motion So507 (c, m, fp) att de
enskilda vårdhemmens ställning bör stärkas. Vårddagskostnaden i
de enskilda alternativen är avsevärt lägre än inom den
offentliga sektorn. Valfrihet för både patienter och personal
skulle öka om man i större utsträckning kunde välja mellan
offentliga och enskilda alternativ. Utskottet anser i likhet med
motionärerna i motion So449 (m) att det finns skäl att se över
stadgan för enskilda vårdhem och därmed föreskrifterna rörande
vilka patienter som får vårdas på enskilda vårdhem. De enskilda
vårdhem som vill göra insatser för att ta hand om svårt sjuka
och gamla med stort behov av tillsyn bör kunna få statsbidrag
för ombyggnad, nybyggnad och upprustning. Dessutom bör
upphandlingsregler och efter vårdtyngd anpassade vårddagstaxor
etableras.
Vad gäller kraven i motion So531 (fp) om att hindra
nedläggning av enskilda vårdhem kan utskottet konstatera att det
i dag pågår nedläggning av många mindre enskilda sjuk- och
vårdhem utifrån principen om avinstitutionalisering. Eftersom
det samtidigt finns ett stort behov av vård och omsorg anser
utskottet det fel att små, väl fungerande enskilda sjuk- och
vårdhem skall tvingas upphöra.
Utskottet anser att regeringen skall ta erforderliga initiativ
för att ta till vara den personella, organisatoriska och fysiska
resurs som dessa hem representerar. Detta kan ske i samarbete
med de enskilda vårdhemmens intresseorganisationer samt
landstings- och kommunförbunden.
Enligt utskottets mening finns det ingenting i
tillsynsutredningens direktiv som talar för att de nu aktuella
frågorna kommer att beröras i utredningens arbete. Något skäl
att avvakta detta föreligger därför inte. Vad utskottet här
uttalat med anledning av motionerna So449 (m) yrkande 4, So507
(c, m, fp) yrkandena 1 och 2 och So531 (fp) yrkande 8 bör
därför riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 8 bort hemställa:
8. beträffande enskilda vårdhem
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So449
yrkande 4, 1989/90:So507 yrkandena 1 och 2 samt 1989/90:So531
yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
8. Förebyggande hälso- och sjukvårdsarbete (mom. 9)
Rosa Östh (c), Göran Engström (c) och Paul Ciszuk (mp) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 33 som
börjar med "Den föregående" och slutar med "i motsvarande delar"
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att en satsning på förebyggande insatser utgör
en viktig strategi för att motverka de stigande
sjukvårdsbehoven. De främsta påverkbara orsakerna till sjukdomar
finns i livsstil och miljö, vilka kan angripas med förebyggande
åtgärder. En ökad satsning på friskvård i förebyggande syfte är
ett viktigt inslag i hälso- och sjukvårdsarbetet. Personalen på
vårdcentraler måste ges mer tid att informera och aktivt hjälpa
till i dessa sammanhang. Såsom påpekas i motion So443 (c) måste
hälso- och sjukvårdens samhällspåverkande roll än mer betonas
och dess kunskaper om orsaker till ohälsa erbjudas åt andra
sektorer i samhället. Utskottet återkommer nedan till kostens
betydelse för hälsan (se res. 11).
Vad utskottet här anfört med anledning av motionerna So443 (c)
och So533 (mp) bör ges regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 9 bort hemställa:
9. beträffande förebyggande hälso- och sjukvårdsarbete
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So443
yrkande 3 delvis och 1989/90:So533 yrkande 1 delvis som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Hälsa och hälsoupplysning för invandrare (mom.10)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 33 som
börjar med "Utskottet delar" och slutar med "So459 (fp) yrkande
8" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motion So459 (fp) att det är
angeläget med särskilda insatser kring hälsa och hälsoupplysning
för invandrare. Såsom motionärerna framhåller bör man vid
genomförandet av olika hälsoupplysningsaktiviteter ha i åtanke
att invandrares inställning till ohälsa, sex- och
samlevnadsfrågor m.m. många gånger skiljer sig från vår egen.
Socialantropologiska studier kring hälsa och hälsoupplysning
till invandrare bör prioriteras.
dels att utskottet under mom. 10 bort hemställa:
10. beträffande insatser för hälsa och hälsoupplysning för
invandrare
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So459 yrkande 8
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Insatser för att förebygga olycksfall m.m. (mom.11)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 33 som
börjar med "Arbete inom" och slutar med "yrkande 5 avstyrks
därför" bort ha följande lydelse:
Såsom påpekas i motion So459 (fp) har vi i dag ofullständig
kunskap om dels arten och omfattningen av idrottsskador, dels
förekomsten och arten av skador till följd av våld och övergrepp
på barn, kvinnor och åldringar. Riksdagens beslut om en länsvis
registrering av skador i samtliga fall som kommer i kontakt med
hälso- och sjukvården måste därför förverkligas, så att vi får
ett bättre underlag för förebyggande insatser.
Utskottet delar också motionärernas uppfattning att kraftfulla
insatser krävs för att vända den negativa utvecklingen på
trafikskadeområdet.
Samhället måste också intensifiera såväl kunskapsutvecklingen
som kunskapsspridningen om självmord och deras förebyggande.
Utskottet anser att detta är en uppgift för socialstyrelsen.
Vad utskottet här anfört med anledning av motion So459 (fp)
yrkande 5 bör riksdagen ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 11 bort hemställa:
11. beträffande insatser för att förebygga olycksfall m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So459 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Kost och hälsa (mom. 12)
Daniel Tarschys (fp), Sten Svensson (m), Per Stenmarck (m),
Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh
(c), Göran Engström (c) och Paul Ciszuk (mp) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande som på s. 33
börjar med "Kostens betydelse" och på s. 34 slutar med "So420
(m) avstyrks därför" bort ha följande lydelse:
Såsom framhållits i flera motioner har kostvanorna en mycket
stor betydelse för en god hälsa. Kostens samband med uppkomsten
av såväl hjärt-kärlsjukdomar som tumörer, tarmsjukdomar,
övervikt och sockersjuka är oomtvistligt. En ökad satsning på
hälsoupplysning, där kostens betydelse betonas, är enligt
utskottets mening angelägen. Såväl statliga myndigheter som
landsting, skola, förskola och olika frivilligorganisationer
bör stimuleras att arbeta för att förbättra kostvanorna.
Vad utskottet här anfört med anledning av de nu aktuella
motionerna bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottet under mom. 12 bort hemställa:
12. beträffande kost och hälsa
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So420,
1989/90:So443 yrkande 3, delvis, 1989/90:So459 yrkande 2 och
1989/90:So533 yrkande 1, delvis, som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
12. Inrättande av ett folkhälsoinstitut (mom. 13)
Daniel Tarschys (fp), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) och Paul
Ciszuk (mp) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 34 som
börjar med "Utskottet har tidigare" och slutar med "So459 (fp)
yrkande 1" bort ha följande lydelse:
Många hälsorisker är alltjämt klassbundna. Kraftfulla insatser
behövs för att förebygga ohälsa och alltför tidiga dödsfall i
alla delar av samhället. Kunskapen om hälsofarliga livsstilar
måste spridas. Utskottet anser mot denna bakgrund att det vore
ändamålsenligt att återupprätta ett statligt institut för
folkhälsan. Det föreslagna institutet bör på riksnivå vara
ansvarigt för kartläggning av ohälsan och dess orsaker, för
forskning om hur sådana risker kan förebyggas samt för
initiativ, samordning och genomförande av olika
folkhälsobefrämjande insatser. De uppgifter som skulle överföras
från socialstyrelsen är hälsoregistrering, hälsoskydd och
hälsoupplysning, vilket innefattar information om främst kost
och motion, tobak, missbruk, sex och samlevnad och olycksfall.
Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med ett förslag
om återupprättandet av ett statens institut för folkhälsan.
dels att utskottet under mom. 13 bort hemställa:
13. beträffande inrättande av ett folkhälsoinstitut
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So459 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. Röstförsämring hos barn (mom. 14)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 35 som
börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "So414 (fp)
avstyrks" bort ha följande lydelse:
Motionärerna i motion So414 (fp) har begärt en utredning om
omfattningen av och orsakerna till röstförändringar hos barn och
om möjligheterna till förebyggande och behandling. Bakgrunden
till motionärernas begäran är att man vid Adolf Fredriks
musikskola under den senaste tioårsperioden observerat en
allvarlig försämring av barnens röster. Socialstyrelsen och
Svenska Läkaresällskapet, som yttrat sig över motionen, har
ansett att det finns goda skäl att i en tvärvetenskaplig
undersökning kartlägga i vilken utsträckning röstförändringar
förekommer hos barn och hur dessa kan förebyggas. Utskottet
delar uppfattningen att en sådan undersökning bör genomföras.
Vad utskottet här anfört med anledning av motion So414 (fp)
bör ges regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 14 bort hemställa:
14. beträffande röstförsämring hos barn
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So414 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
14. Utbyggnad av mammografi (mom. 19)
Daniel Tarschys (fp) och Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 49 som
börjar med "Som framgår" och slutar med "motsvarande del" bort
ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det viktigt att
mammografiutbyggnaden inte eftersätts om antalet dödsfall i
bröstcancer skall kunna minskas i framtiden. De kvinnor som
känner oro och/eller vid självundersökning upptäcker misstänkta
förändringar bör få snabb och god tillgång till mammografi och
cellprovtagning. Såsom påpekas i motion So531 (fp) är dock
personalbristen och utbildningsbehovet fortfarande stora i
nästan alla landsting som bedriver mammografiscreening.
Vad utskottet här anfört med anledning av motionerna So413
(mp) yrkande 1 i motsvarande del och So531 (fp) yrkande 11 bör
ges regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 19 bort hemställa:
19. beträffande utbyggnad av mammografi
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So413
yrkande 1 delvis och 1989/90:So531 yrkande 11 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. Åldersgränser för mammografiscreening samt alternativa
undersökningsmetoder (mom. 20 och 21)
Paul Ciszuk (mp) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 49 som
börjar med "Frågan om" och slutar med "yrkande 3" bort ha
följande lydelse:
Debatten om mammografi har aktualiserats av den s.k.
Malmöundersökningen. Yngre kvinnor förefaller inte hjälpta av
denna undersökningsform. De resurser som man planerar att satsa
på massundersökningar av denna grupp skulle kunna användas
bättre. Massundersökningar av kvinnor över 55 år bör däremot
fortsätta. Utskottet vill dock framhålla att de kvinnor som
känner oro och/eller vid självundersökning upptäcker misstänkta
förändringar bör få snabb och god tillgång till mammografi och
cellprovtagning.
I övrigt anser utskottet det viktigt att satsa på
självundersökning av brösten, men även andra
undersökningsmetoder såsom light-scanning och palpatoriska
undersökningar.
dels att utskottet under mom. 20 och 21 bort hemställa:
20. beträffande åldersgränser för mammografiscreening
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So413 yrkande 1,
delvis, och yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
21. beträffande alternativa undersökningsmetoder
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So413 yrkande 1,
delvis, och yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
16. Eftervård för bröstcanceropererade (mom. 22)
Daniel Tarschys (fp), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh
(c) och Göran Engström (c) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande som på s.49
börjar med "Utskottet delar" och på s. 50 slutar med "So531 (fp)
yrkande 10" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen att det behövs en god eftervård
för kvinnor som genomgår bröstcanceroperationer. Vården bör
inkludera rehabilitering i form av hjälpmedel och stödinsatser.
Även det kurativa stödet för de bröstopererade kvinnorna är
viktigt.
Vad utskottet här anfört med anledning av motion So531 (fp)
yrkande 10 bör riksdagen ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 22 bort hemställa:
22. beträffande eftervård för bröstcanceropererade
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So531 yrkande 10
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
17. Sköldkörtelsjukdom hos kvinnor (mom. 23)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 50 som
börjar med "Regelbundna undersökningar" och slutar med "So444
(vpk)" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärens uppfattning att sköldkörtelsjukdom
uppfyller de krav och regler som kan ställas för att allmänna
hälsoundersökningar skall vara motiverade.
Utskottet anser därför att regeringen bör ge socialstyrelsen i
uppdrag att utreda förutsättningarna för allmänna
hälsokontroller för tidig upptäckt av sköldkörtelsjukdom hos
kvinnor över 50 år.
dels att utskottet under mom. 23 bort hemställa:
23. beträffande sköldkörtelsjukdom hos kvinnor
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So444 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
18. Förlossningsvård (mom. 24)
Paul Ciszuk (mp) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande som på s. 51
börjar med "Utskottet har" och slutar med "avstyrks därför" bort
ha följande lydelse:
Utskottet anser det angeläget att de små förlossningsenheterna
får vara kvar och att vårdplatserna finns inom rimligt avstånd
oavsett var i landet man bor. Vidare bör möjligheten till
hemförlossning -- både inom den offentliga sjukvårdens ram och
utom -- ses över.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 24 bort hemställa:
24. beträffande förlossningsvård
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So428 samt
1989/90:So505 yrkandena 1 och 2 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
19. Forskningscentrum i reproduktionsepidemiologi (mom. 25)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 52 som
börjar med "Utskottet instämmer" och slutar med "So453 (fp)"
bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget
att den medicinska forskningen tillgodogör sig data ur
socialstyrelsens missbildningsregister och att intresset för att
studera medfödda skador hos barn breddas. I detta syfte bör ett
forskningscentrum i reproduktionsepidemiologi inrättas.
Vad utskottet här anfört med anledning av motion So453 (fp)
bör riksdagen ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 25 bort hemställa:
25. beträffande forskningscentrum i
reproduktionsepidemiologi
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So453 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
20. Deklaration mot livsförlängande åtgärder (mom.29)
Daniel Tarschys (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 61
börjar med "Utskottet erinrar" och slutar med "motion So484 (m)"
bort ha följande lydelse:
Som utskottet tidigare har konstaterat är det en vedertagen
princip att den vård som ges svårt sjuka och döende patienter
skall var frivillig. Om en vuxen och psykiskt frisk patient
bestämt motsätter sig en behandling av visst slag skall denna
viljeyttring respekteras. Denna respekt bör enligt utskottets
mening omfatta även patienter som inte längre förmår uttrycka
sig. En tidigare uttryckt klar och medveten viljeyttring måste
därför tillmätas största beydelse. En sådan viljeyttring kan
emellertid inte ges ovillkorlig giltighet utan hänsyn till
vilken tid som har förflutit och vilka omständigheter som kan ha
tillkommit. Den i motionen väckta frågan bör enligt utskottets
mening bli föremål för ytterligare överväganden. Med anledning
av motion So484 (m) föreslår utskottet därför att riksdagen hos
regeringen anhåller om en utredning om rätten att avstå från
livsuppehållande insatser i livets slutskede.
dels att utskottet under mom. 29 bort hemställa
29. beträffande deklaration mot livsförlängande åtgärder
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So484 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
21. Anorexi och bulimi (mom. 33)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 71 som
börjar med "Utskottet delar" och slutar med "yrkandena 1 och 2"
bort ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motion So419 (fp) att
sjukdomarna anorexi och bulimi måste hanteras med betydligt
större insatser än hittills. Dessa allvarliga tonårssjukdomar
får inte glömmas bort när resurser skall fördelas och områden
prioriteras. Det fordras vårdplatser med stor kontinuitet i
vårdlaget och personal med olika kompetenser. Vidare bör anorexi
och bulimi vara en regionspecialitet. Riktad information i
skolorna är också mycket viktigt.
Vad utskottet här anfört med anledning av motion So419 bör
riksdagen ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 33 bort hemställa:
33. beträffande anorexi och bulimi
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So419 yrkandena
1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
22. Organisationen av den reumatologiska vården (mom. 35)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 73 som
börjar med "Motionen innehåller" och slutar med "So427 (fp)
yrkande 2" bort ha följande lydelse:
Primärvården kan ha svårigheter att ta hand om alla som söker
för reumatiska besvär. Utskottet delar därför uppfattningen i
motion So516 (fp) att förutsättningarna för en organisation med
reumatologkonsulter vid sjukvårdens vårdcentraler bör utredas.
Reumatologkonsulterna skulle få ansvar för utveckling och
reumatologisk verksamhet vid vårdcentralerna och dessutom handha
undervisning och utbildning. Vad utskottet här uttalat med
bifall till motion So516 (fp) yrkande 4 bör ges regeringen till
känna.
Frågan om inrättandet av en ytterligare enhet för
barnreumatologi bör ankomma på huvudmännen för hälso- och
sjukvården och inte på riksdagen att besvara. Motion So427 (fp)
yrkande 2 avstyrks därför.
dels att utskottet under mom. 35 bort hemställa:
35. beträffande organisationen av den reumatologiska
vården
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So516 yrkande 4
och med avslag på motion 1989/90:So427 yrkande 2 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
23. Utbildning om smärta och smärtbehandling samt
smärtkliniker i varje landsting (mom. 37 och 38)
Paul Ciszuk (mp) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande som på s. 76
börjar med "Genom det" och på s. 77 slutar med "motsvarande del
avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motion So412 (mp) att
socialstyrelsen bör påverka landstingen så att dessa inrättar
smärtkliniker i varje landsting och tillser att personalen får
den utbildning och vidareutbildning som verksamheten kräver.
Såsom påpekas i motionen finns redan etablerade smärtgrupper
vars erfarenheter bör tas till vara vid inrättandet av nya
smärtvårdsenheter.
Vad utskottet här anfört med anledning av motion So412 (mp)
bör ges regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 37 och 38 bort hemställa:
37. beträffande utbildning om smärta och smärtbehandling
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So412 delvis som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
38. beträffande smärtkliniker i varje landsting
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So412 delvis som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
24. Barns behov av smärtlindring (mom. 39)
Paul Ciszuk (mp) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 78 som
börjar med "Enligt remissinstanserna" och slutar med "motion
So405 (fp)" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärens uppfattning att barns behov av
smärtlindring inte är tillräckligt uppmärksammat. Även Svenska
läkaresällskapet har i sitt yttrande över motionen uttryckt sitt
stöd för motionen. Utskottet anser därför att regeringen bör ge
socialstyrelsen i uppdrag att undersöka efter vilka principer
små barn får smärtlindring i landet.
dels att utskottet under mom. 39 bort hemställa:
39. beträffande barns behov av smärtlindring
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So405 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
25. Epilepsivård (mom. 40)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 80 som
börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "avstyrks
därför" bort ha följande lydelse:
Som påtalas i motion So531 (fp) är resurserna för
epilepsisjukvård mycket knappa i Sverige jämfört med andra
länder. Regeringen bör därför snarast ge socialstyrelsen i
uppdrag att utreda mål och metoder för den framtida
epilepsivården samt att lägga fram förslag till förbättrade
insatser.
Detta bör riksdagen med anledning av motionerna So503 (s) och
So531 (fp) yrkande 12 ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 40 bort hemställa:
40. beträffande epilepsivård
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So503 och
1989/90:So531 yrkande 12 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
26. En ny cancerutredning (mom. 42)
Paul Ciszuk (mp) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande som på s. 82
börjar med "Utskottet konstaterar" och på s. 83 slutar med
"avstyrks därför" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med motionärerna i motion So512 (mp)
att regeringen bör tillsätta en ny cancerutredning med uppgift
att lägga fram konkreta förslag till hur den prognosticerade
cancerexplosionen skall kunna hejdas och vändas till en nedgång.
Utskottet anser det också angeläget att den nya utredningen
innehåller ett betydande inslag av företrädare för det s.k.
allmänmiljöperspektivet när det gäller orsakerna till cancer.
dels att utskottet under mom. 42 bort hemställa:
42. beträffande en ny cancerutredning
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So512 yrkandena
1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
27. Alternativmedicinsk behandling m.m. (mom. 44)
Paul Ciszuk (mp) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 84 som
börjar med "Vad gäller" och slutar med "yrkandena 2 och 3" bort
ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motion So533 (mp) att de
patienter som vill ha en alternativ behandlingsform under vissa
villkor skall kunna få denna på samma villkor som övrig vård. En
förutsättning måste dock vara att metoden har effekt för
behandlingen av patientens tillstånd. I likhet med motionärerna
anser utskottet också att en företrädare för den alternativa
medicinen bör ingå i socialstyrelsens styrelse. Vad utskottet
här anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 44 bort hemställa:
44. beträffande alternativmedicinsk behandling m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So533 yrkandena
2 och 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
28. Personalförsörjning och personalutveckling inom hälso- och
sjukvården (mom. 46)
Daniel Tarschys (fp), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh
(c) och Göran Engström (c) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 90 som
börjar med "Utskottet har under" och slutar med "yrkandena
delvis" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det behövs flera
olika konstruktiva insatser för att lösa de på många håll svåra
problemen med att rekrytera och behålla personalen som arbetar
inom vården. Det behövs en lyhördhet för de anställdas
erfarenheter och uppslag. De anställdas initiativ och
kreativitet måste tas till vara. Enligt utskottet behövs det ett
omfattande utvecklingsarbete vad gäller vård- och
omsorgspersonalens arbetsvillkor, arbetsmiljö,
personalutveckling, utbildning och rekrytering. Det måste till
en ökad anpassning när det gäller arbetstider, en mänskligare
helgtjänstgöring. Vidare behöver arbetsorganisationen ses över
så att de yngsta kan slippa ensamarbete. Andra viktiga områden
är löner, ersättning för arbete på obekväm arbetstid och
belöningar av goda prestationer. Enligt utskottet måste också
åtgärder vidtas för att öka attraktiviteten i de utbildningar
som leder fram till vård- och serviceyrken inom äldreomsorgen.
Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So531 (fp)
yrkande 9 och So443 (c) yrkandena 5 och 6, båda yrkandena
delvis, bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 46 bort hemställa:
46. beträffande personalförsörjning och personalutveckling
inom hälso- och sjukvården
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So443
yrkande 5, delvis, och yrkande 6, delvis, samt 1989/90:So531
yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
29. Personalförsörjning och personalutveckling inom hälso- och
sjukvården (motiveringen till mom. 46)
Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m)
anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 90 som
börjar med "Utskottet har under" och slutar med "yrkandena
delvis" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning beror problemen med
personalförsörjningen inom hälso- och sjukvården inte på
bristande resurser utan på att organisationen är planstyrd och
trög och att alternativ till den offentliga verksamheten nästan
helt saknas. Om produktion och finansiering skiljs åt, rätten
till valfrihet skrivs in i sjukvårdslagen och en allmän och
obligatorisk sjukvårdsförsäkring införs kommer också
personalsituationen att förbättras.
Utskottet avstyrker med hänvisning härtill motionerna So443
(c) yrkandena 5 och 6 samt So531 (fp) yrkande 9.
30. Stöd till felbehandlade patienter (mom. 53)
Rosa Östh och Göran Engström (båda c) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande som på s. 100
börjar med "Utskottet erinrar" och på s.101 slutar med "So528
(c) avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det finns
brister i grundskyddet för människor som blir felbehandlade i
sjukvården och som faller utanför patientförsäkringens ram.
Regeringen bör därför lägga fram förslag om särskilda medel till
stöd för dem som på grund av bristfälliga regler inte får
ersättning från patientförsäkringen.
dels att utskottet under mom. 53 bort hemställa:
53. beträffande stöd till felbehandlade patienter
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So528 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
31. Kvicksilver som konserveringsmedel (mom. 54)
Gudrun Schyman (v) och Paul Ciszuk (mp) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 102 som
börjar med "Utskottet erinrar" och slutar med "So460 (fp)" bort
ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärens uppfattning att målsättningen
måste vara att kvicksilver skall försvinna som
konserveringsmedel i läkemedel. Ett förbud mot att använda
kvicksilver skulle påskynda utvecklandet av alternativa
konserveringsmedel.
Vad utskottet här anfört med anledning av motion So460 (fp)
bör ges regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 54 bort hemställa:
54. beträffande kvicksilver som konserveringsmedel
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So460 som sin
mening ger regeringen till känna vad utksottet anfört,
32. Förbud mot amalgam (mom. 55)
Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v), Göran Engström (c) och Paul
Ciszuk (mp) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 103 som
börjar med "Utskottet erinrar" och slutar med "So522 (c)
avstyrks" bort ha följande lydelse:
Målsättningen måste, enligt utskottets mening, vara att all
användning av amalgam skall upphöra så snart detta är möjligt.
Ett omedelbart och långtgående förbud kan dock inte införas
innan fullgoda ersättningsmaterial finns tillgängliga. Det är
därför viktigt att sådana alternativa material tas fram så snart
som möjligt. Ett sätt att åstadkomma detta är att anta en
avvecklingsplan med tidsgräns för amalgamanvändningen. Utskottet
förordar därför att en avvecklingsplan införs som förslagsvis
bör omfatta tre år.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen ge regeringen till känna
med anledning av motionerna So410 (mp) yrkandena 1 och 2, So416
(vpk) yrkande 1, So522 (c) och So537 (c) yrkande 1.
dels att utskottet under mom. 55 bort hemställa:
55. beträffande förbud mot amalgam
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So419
yrkandena 1 och 2, 1989/90:So416 yrkande 1, 1989/90:So522 samt
1989/90:So537 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
33. Information om alternativa behandlingsmetoder m.m. (mom.
56)
Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v), Göran Engström (c) och Paul
Ciszuk (mp) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 105 som
börjar med "Utskottet har i" och slutar med "So410 (mp) yrkande
5" bort ha följande lydelse:
I motion So410 (mp) yrkande 5 efterlyses åtgärder för att
förbättra informationen till patienter om de alternativ som
finns för tandbehandling. Utskottet anser i likhet med
motionärerna att det är viktigt att patienterna hos tandläkaren
får full information om alternativa behandlingsmetoder. Det är
också viktigt att patienten informeras om rätten att avböja viss
behandling och att tandläkaren rättar sig efter patientens
vilja. I de av socialstyrelsen utarbetade allmänna råden
framhålls att tandläkare alltid bör informera patienten.
Utskottet anser att socialstyrelsen bör skärpa de allmänna råden
och påpeka att det är tandläkarens skyldighet att informera.
Vidare bör utbildningen på läkar- och tandläkarlinjerna
inkludera information om amalgamets skadeverkningar samt en
förbättrad utbildning i användandet av nya material. Detta bör
ges regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 56 bort hemställa:
56. beträffande information om alternativa
behandlingsmetoder m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So410
yrkande 5 och 1989/90:So537 yrkande 3 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
34. Hänvisningsläkare (mom. 57)
Rosa Östh och Göran Engström (båda c) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 105 som
börjar med "Utskottet har tidigare" och slutar med "So537 (c)
yrkande 2" bort ha följande lydelse:
Utskottet har erfarit att en vanlig följd av
kvicksilverförgiftning är att patienten får neurofysiologiska
besvär som inte kan lindras på annat sätt än genom besök inom
sjukvården. Enligt utskottet skulle patientomhändertagandet
klart förbättras om det fanns hänvisningsläkare med speciellt
ansvar för denna grupp patienter. En klarare ansvarsfördelning
skulle erhållas genom att hänvisningstandläkare fick ansvaret
för patienter med primärt allergiska reaktioner. Utskottet anser
därför att tjänster som hänvisningsläkare bör inrättas. Detta
bör ges regeringen till känna med anledning av motion So537 (c)
yrkande 2.
dels att utskottet under mom. 57 bort hemställa:
57. beträffande hänvisningsläkare
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So537 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
35. Tandvård vid sjukhus och andra institutioner (mom. 59)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
desl att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 106 som
börjar med "Utskottet behandlade" och slutar med "So435 (fp)
yrkande 2" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör en ökad samverkan ske mellan
privatpraktiserande tandläkare när det gäller tandvården vid
sjukhus och andra institutioner. Det finns ingen anledning att
förorda att vården skall ges uteslutande av folktandvårdens
personal. Utskottet delar således uppfattningen i motion So435
(fp) yrkande 2.
dels att utskottet under mom. 59 bort hemställa:
59. beträffande tandvård vid sjukhus och andra
institutioner
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So435 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
36. Överträdelse av tomgångsförbud (mom. 62)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 112 som
börjar med "Utskottet utgår" och slutar med "avstyrks därför"
bort ha följande lydelse:
Avgaser från tomgångskörande motorfordon i stadskärnan är
obestridligen ett miljö- och hälsoproblem. För att förbud mot
tomgångskörning på ett effektivt sätt skall kunna beivras bör
hälsoskyddslagen ändras så att fordonets ägare ansvarar för att
bestämmelserna i hälsoskyddslagen efterlevs och döms till böter
vid överträdelse av tomgångsförbudet.
Vad utskottet här anfört om ändring av hälsoskyddslagen bör
riksdagen med anledning av motion So415 (vpk) ge regeringen till
känna.
dels att utskottet under mom. 62 bort hemställa:
62. beträffande överträdelse av tomgångsförbud
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So415 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilda yttranden
1. Återinförande av en länsläkarorganisation (mom.6)
Paul Ciszuk (mp) anför:
Jag vill erinra om vikten av att de nya regionala enheterna
fullgör den kontroll av läkemedelsförskrivningen som tidigare
åvilade länsläkarna. Om det visar sig att dessa enheter har för
stort verksamhetsområde för att skaffa sig nödig personkännedom
får man öerväga att återinföra den mera finmaskiga
länsläkarorganisationen.
2. LEK-utredningens övriga förslag (mom. 58)
Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m)
anför:
Vi anser det angeläget att socialstyrelsens och
LEK-utredningens förslag om kontroll av dentala material
genomförs. Vi vill erinra om att utskottet i våras förutsatte
att regeringen skulle komma att beakta vad riksdagen tidigare
uttalat i fråga om nödvändigheten av att få till stånd en
kontroll och registrering av biverkningar av dentala material
(betänkandet 1989/90:SoU21). Utskottet ansåg sig då kunna räkna
med att frågan av regeringen skulle behandlas med förtur utan
något tillkännagivande från riksdagens sida.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Motioner 2
Motion överflyttad från konstitutionsutskottet 12
Utskottet 12
Några inledande synpunkter 12
Vissa övergripande frågor inom hälso- och sjukvården 14
Att välja läkare 14
Patienten i centrum 16
Etisk debatt 17
Återinrättande av en medicinalstyrelse 18
Återinförande av en länsläkarorganisation 19
Gränsdragningen mellan rikssjukvård, regionvård och annan vård
20
Enskilda vårdhem 23
Förebyggande vård 25
Motionerna 25
Bakgrund 27
Utredningar m.m. 28
Tidigare utskottsbehandling 31
Utskottets bedömning 33
Röstförsämring hos barn 34
Abortförebyggande arbete m.m. 35
Motionerna 35
Aborternas om fattning 37
Socialstyrelsen och Landstingsförbundet m.m. 37
Tidigare utskottsbehandling 39
Utskottets bedömning 41
Kvinnosjukvård 42
Hälso- och sjukvårdens insatser för misshandlade kvinnor 42
Kvinnomedicinskt informationscentrum 44
Bröstcancer hos kvinnor 47
Sköldkörtelsjukdom hos kvinnor 50
Förlossningsvård 50
Forskningscentrum i reproduktionsepidemiologi 51
Ländryggsbesvär och foglossning vid graviditet (symfyseolys)
52
Fosterdiagnostik m.m. 53
Motionerna 53
Gällande bestämmelser, utredningar m.m. 55
Tidigare utskottsbehandling 58
Utskottets bedömning 59
Dödshjälp m.m. 60
Registrering av organdonatorers vilja 61
Läkemedelsberoende och läkemedelsmissbruk m.m. 62
Motionerna 62
Utredningar m.m. 64
Tidigare utskottsbehandling 66
Utskottets bedömning 69
Anorexi och bulimi 70
Reumatiska sjukdomar 71
Ortopedisk medicin 73
Behandling mot smärta 75
Barns behov av smärtlindring 77
Epilepsi 78
Cancer 80
Hörselskador 83
Alternativmedicin 83
Blodgivning 84
Personalpolitiska frågor 86
Läkarförsörjning 90
Signering av patientjournaler 96
Hälsopass m.m. 97
Patientförsäkring 99
Kvicksilver som konserveringsmedel i läkemedel 101
Tandvård 102
Förbud mot användning av amalgam 102
Information om amalgam, vård och behandling m.m. 104
Övrig tandvård 106
Hälsoskyddslagen 111
Hemställan 112
Reservationer 116
1. Fritt läkarval (mom. 1) av c 116
2. Husläkare (mom. 2) av fp 117
3. Fritt läkarval och husläkare (motiveringen till mom. 1 och
2) av m 117
4. Återinrättande av en medicinalstyrelse (mom. 5)av m 118
5. Återinförande av en länsläkarorganisation (mom. 6) av m
118
6. Gränsdragningen mellan rikssjukvård, regionvård och annan
vård (mom. 7) av m 119
7. Enskilda vårdhem (mom. 8) av m, fp, c 119
8. Förebyggande hälso- och sjukvård (mom. 9) av c, mp 120
9. Hälsa och hälsoupplysning för invandrare (mom. 10) av fp
121
10. Insatser för att förebygga olycksfall m.m. (mom. 11) av fp
121
11. Kost och hälsa (mom. 12) av m, fp, c, mp 122
12. Inrättande av ett folkhälsoinstitut (mom. 13) av fp, mp
122
13. Röstförsämring hos barn (mom. 14) av fp 123
14. Utbyggnad av mammografi (mom. 19) av fp 123
15. Åldersgränser för mammografiscreening samt alternativa
undersökningsmetoder (mom. 20 och 21) av mp 124
16. Eftervård för bröstcanceropererade (mom. 22) av fp, c
124
17. Sköldkörtelsjukdom hos kvinnor (mom. 23) av v 125
18. Förlossningsvård (mom. 24) av mp 125
19. Forskningscentrum i reproduktionsepidemiologi (mom. 25) av
fp 125
20. Deklaration mot livsförlängande åtgärder (mom. 29) av fp
126
21. Anorexi och bulimi (mom. 33) av fp 126
22. Organisationen av den reumatologiska vården (mom. 35) av
fp 127
23. Utbildning om smärta och smärtbehandling samt
smärtkliniker i varje landsting (mom. 37 och 38) av mp 127
24. Barns behov av smärtlindring (mom. 39) av mp 128
25. Epilepsivård (mom. 40) av fp 129
26. En ny cancerutredning (mom. 42) av mp 129
27. Alternativmedicinsk behandling m.m. (mom. 44) av mp
129
28. Personalförsörjning och personalutveckling inom hälso- och
sjukvården (mom. 46) av fp, c 129
29. Personalförsörjning och personalutveckling inom hälso- och
sjukvården (motiveringen till mom. 46) av m 130
30. Stöd till felbehandlade patienter (mom. 53) av c 130
31. Kvicksilver som konserveringsmedel (mom. 54) av v, mp
131
32. Förbud mot amalgam (mom. 55) av c, v, mp 131
33. Information om alternativa behandlingsmetoder m.m. (mom.
56) av c, v, mp 132
34. Hänvisningsläkare (mom. 57) av c 132
35. Tandvård vid sjukhus och andra institutioner (mom. 59) av
fp 133
36. Överträdelse av tomgångsförbud (mom. 62) av v 133
Särskilda yttranden
1. Återinförande av en länsläkarorganisation (mom. 6) av mp
134
2. LEK-utredningens övriga förslag (mom. 58) av m 134