I betänkandet behandlas de till proposition 1990/91:150,
kompletteringspropositionen, fogade bilagorna I:3 (avsnitten 3
Statligt stöd till vårdgaranti år 1992 och 4 Ekonomisk reglering
av äldrereformen m.m.) och I:4 (avsnittet 3 Ekonomisk reglering
av äldrereformen m.m.). Finansutskottet har överlämnat dessa
delar av propositionen till socialutskottet. Dessutom behandlas
de motioner som väckts med anledning av propositionens förslag.
Betänkandet behandlar också ett motionsyrkande från allmänna
motionstiden 1991.
Såvitt angår den ekonomiska regleringen av äldrereformen
uttalar utskottet, med anledning av ett antal motioner (s, fp,
c) och vissa skrivelser från kommuner och landsting, att någon
form av avstämning av det ekonomiska utfallet av äldrereformen
kan vara motiverad. En sådan avstämning bör enligt utskottet
företas redan under år 1992. Denna "kontrollstation" bör dock
inte innebära att det sker någon förnyad diskussion och
omprövning i fråga om den ekonomiska regleringens huvuddrag
eller förändringar mot bakgrund av kostnadsutvecklingen eller
skatteunderlagets utveckling. Korrigeringar bör enligt utskottet
komma i fråga endast i de fall då det handlar om uppenbara
tekniska fel eller beräkningsfel. De närmare formerna för en
uppföljande kontroll bör enligt utskottet inte läggas fast nu
utan det bör ankomma på regeringen att ta ställning i denna
fråga. Utskottet påminner i sammanhanget även om det arbete som
för närvarande bedrivs i kommunalekonomiska kommittén. Enligt
utskottets bedömning bör det finnas möjligheter att i de
allmänna överväganden som följer av kommitténs arbete särskilt
beakta äldrereformens effekter. Vad utskottet anfört föreslås
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Utskottet tillstyrker i övrigt regeringens förslag till
ekonomisk reglering av äldrereformen.
Utskottets m- och c- resp. v-ledamöter reserverar sig mot
beslutet om den ekonomiska regleringen (fem reservationer).
Med anledning av bl.a. vissa uttalanden i propositionen om
bostadsfinansiering och stimulansbidrag till gruppboende för
åldersdementa utgår utskottet från att de särskilda
boendeformerna planeras och byggs på ett sätt som tillgodoser de
boendes skiftande behov. Utskottet uttalar vidare att
stimulansbidrag och bostadslån bör kunna utgå till gruppbostäder
för åldersdementa även om det i vissa fall av lämplighetsskäl
finns anledning att avstå från köksutrustning i varje
boendeenhet. Regelsystemet bör enligt utskottet i detta avseende
ändras. Vad utskottet anfört föreslås riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.
I övrigt föreligger 2 reservationer (m, c).
Propositionen
Regeringen har i proposition 1990/91:150 med förslag till
slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1991/92, m.m.
(kompletteringspropositionen) bilaga I:3 avsnitten 3 och 4 samt
bilaga I:4 avsnitt 3 föreslagit
dels att riksdagen godkänner de riktlinjer som förordats i
propositionen i fråga om
1. statsbidrag till kommunerna för medicinskt
färdigbehandlade (avsnitt 4.2.2.1),
2. förändring av ersättningen från sjukförsäkringen till
sjukvårdshuvudmännen (avsnitt 4.2.3.1),
3. förändring av skatteutjämningssystemet (avsnitt 4.2.3.2),
4. skatteväxling (avsnitt 4.2.3.3),
5. förändring av statsbidraget till kommunerna (avsnitt
4.2.3.4),
6. system för mellankommunal kostnadsutjämning (avsnitt
4.2.3.5),
7. stimulansbidrag till gruppbostäder (avsnitt 4.3.1),
8. stimulansbidrag till lokala sjukhem och andra
vårdinrättningar (avsnitt 4.3.2),
9. bidrag till personalutvecklingsinsatser (avsnitt 4.4.1),
10. uppföljning och utvärdering av huvudmannaskapsreformen
(avsnitt 4.4.2),
dels att riksdagen antar de i propositionen framlagda
förslagen till
11. lag om mellankommunal kostnadsutjämning med anledning av
ändrat huvudmannaskap för service och vård för äldre och
handikappade,
12. lag om särskild skatteväxling med anledning av ändrat
huvudmannaskap för service och vård för äldre och handikappade,
13. lag om ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas
betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård,
14. lag om ändring i lagen (1990:609) om avräkningsskatt,
15. lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda
bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av
skatt m.m.,
dels
16. att riksdagen under femte huvudtitelns förslagsanslag
Bidrag till social hemhjälp, ålderdomshem m.m. för
budgetåret 1991/92 anvisar 505000000 kr. utöver vad som
föreslagits i prop. 1990/91:100 bil. 7,
17. att riksdagen till Bidrag till byggande av
gruppbostäder m.m. för budgetåret 1991/92 under femte
huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 400 000 000 kr.,
18. att riksdagen under femte huvudtitelns förslagsanslag
Bidrag till allmän sjukvård m.m. för budgetåret 1991/92
anvisar ett belopp som är 445 000 000 kr. lägre än vad som
föreslagits i prop. 1990/91:100 bil. 7,
19. att riksdagen under femte huvudtitelns förslagsanslag
Bidrag till sjukförsäkringen för budgetåret 1991/92 anvisar
ett belopp som är 163000000 kr. lägre än vad som föreslagits
i prop. 1990/91:100 bil. 7,
dels
20. att riksdagen till Särskilt statsbidrag för viss
vårdgaranti för budgetåret 1991/92 anvisar ett
reservationsanslag på 250000000kr.,
dels
21. att riksdagen under sjunde huvudtitelns förslagsanslag
Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m.m. för budgetåret
1991/92 anvisar 170 000 000 kr. utöver vad som föreslagits i
prop. 1990/91:100 bil. 9.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av propositionen
1990/91:So96 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen med avslag på propositionens förslag om
ekonomisk reglering av äldrereformen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om äldrereformens
konsekvenser,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om införande av en allmän obligatorisk
sjukvårdsförsäkring,
3. att riksdagen i avvaktan på införandet av en allmän
obligatorisk sjukvårdsförsäkring hos regeringen begär förslag
syftande till att alternativ äldreomsorg och äldrevård som
uppfyller rimliga kvalitetskrav ges rätt till samma stöd från
det allmänna som motsvarande offentligt bedrivna verksamhet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förändringar av bostadslåneförordningen,
5. att riksdagen godkänner de riktlinjer för utbyggnad av
äldrevården och äldreomsorgen som redovisats i motionen.
1990/91:So97 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en utvidgad och förbättrad vårdgaranti,
vilken omfattar även hjärtundersökningar och
hjärtoperationer/behandlingar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en lagfäst vårdgaranti,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en allmän obligatorisk
sjukvårdsförsäkring,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att skriva in valfriheten i hälso- och
sjukvårdslagen (HSL).
1990/91:So98 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas att
riksdagen i fråga om villkor för bostadslån och stimulansbidrag
till gruppbostäder godkänner de riktlinjer som anges i motionen.
1990/91:So99 av Hans Göran Franck (s) och Lars Leijonborg (fp)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om möjligheten att pröva hur
situationen skall lösas för sjukhem liknande den Hallen i Solna
befinner sig i.
1990/91:So100 av Inger Hestvik och Berit Oscarsson (båda s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna behovet av en snabb utvärdering av det ekonomiska utfallet
vid det förändrade huvudmannaskapet för service och vård för
äldre och handikappade.
1990/91:So101 av Karin Starrin och Kjell Ericsson (båda c)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om justeringar av
regleringssummorna.
1990/91:So102 av Marianne Jönsson m.fl. (c, fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
skatteutjämningsreglerna bör ändras på ett sådant sätt att
kostnadsneutraliteten för Ädelreformen upprätthålls.
1990/91:So103 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen avslår propositionen med hänvisning till vad
som i motionen anförts vad gäller den ekonomiska regleringen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om avstämning av utfallet av reformen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett förenklat regelsystem för olika
boendeformer för äldre,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om stimulansbidraget för ny- och ombyggnad av
lokala sjukhem.
1990/91:So104 av Reynoldh Furustrand (s) vari yrkas att
riksdagen beslutar att sluttidpunkten för kostnadsutjämning
mellan kommuner med anledning av Ädelreformens ikraftträdande
senareläggs.
Motion väckt under allmänna motionstiden 1991
1990/91:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om användningen av de speciella medel för
köbekämpning som förs över till sjukvårdshuvudmännen i samband
med reformeringen av äldreomsorgen.
Utskottet
Allmän bakgrund
Med anledning av förslagen i proposition 1990/91:14 om
ansvaret för service och vård till äldre och handikappade m.m.
och vissa motioner beslutade riksdagen i december 1990 om en
reformering av äldre- och handikappomsorgen, innefattande bl.a.
ändrade ansvarsförhållanden inom dessa verksamhetsområden
(1990/91:SoU9, rskr. 97).
Reformen innebär att kommunerna ges en i socialtjänstlagen
(1980:620) fastlagd skyldighet att inrätta särskilda
boendeformer för service och omvårdnad för de äldre som behöver
det. Med särskilda boendeformer avses bl.a. servicebostäder,
gruppboende, ålderdomshem och lokala sjukhem. Kommunerna ges
även en skyldighet att inrätta bostäder med service för
handikappade. Kommunernas ansvar för att bedriva dagverksamheter
förtydligas genom ett tillägg i socialtjänstlagen.
Enligt den beslutade reformen skall kommunerna från
landstingskommunerna fr.o.m. den 1 januari 1992 överta ansvaret
för och driften av de sjukhem och andra vårdinrättningar för
somatisk långtidssjukvård som huvudsakligen har kommunen
eller en del av kommunen som upptagningsområde. Om en kommun och
ett landsting är överens om det eller om det finns särskilda
skäl behöver dock inte något övertagande ske. En kommun och en
landstingskommun kan även komma överens om övertagande av andra
vårdinrättningar för långtidssjukvård. Bestämmelser kring detta
finns i lagen (1990:1402) om övertagande av vissa sjukhem och
andra vårdinrättningar.
Genom reformen införs en skyldighet för kommunerna att bedriva
sjukvård i de särskilda boendeformerna och i bostäder med
särskild service. Kommunerna ges även befogenhet att ge
hemsjukvård i ordinärt boende. En kommun och ett landsting kan
komma överens om att kommunen skall ta över hela ansvaret för
hemsjukvården. Som en följd av förändringen får kommunerna ett
ansvar för att tillgodose behov av tekniska hjälpmedel hos
personer som får service och vård i särskilda boendeformer och
bostäder med särskild service. Kommunernas ansvar för hälso- och
sjukvård regleras i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).
Huvudmannaskapsreformen syftar till att kommunerna skall få
ett samlat ansvar för långvarig service och vård för de äldre.
För att reformen skall kunna få den avsedda verkan beslutade
riksdagen om införandet av ett obligatoriskt betalningsansvar
för medicinskt färdigbehandlade inom somatisk långtidssjukvård
och inom somatisk korttidssjukvård och geriatrik. (Regeringens
förslag avsåg endast den medicinska långtidssjukvården.)
Kommuner och landsting kan utöver det obligatoriska
betalningsansvaret komma överens om ett utvidgat kommunalt
betalningsansvar innefattande psykiatrisk långtidssjukvård med
omvårdnadsinriktning och hemsjukvård som är knuten till sjukhus
för långtidssjukvård. Betalningsansvaret regleras i lagen
(1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och
sjukvård.
I proposition 1990/91:14 föreslogs att de ekonomiska
konsevenserna av huvudmannaskapsreformen skulle regleras genom
en kombination av förändringar i kommunernas och landstingens
skattesatser, skatteutjämningssystemet samt statsbidragen till
kommunerna och landstingen. Vidare förutsattes att ett särskilt
mellankommunalt omfördelningssystem skulle införas. En
grundtanke var att kommunerna skall få täckning för de nya
uppgifter som åläggs dem genom att resurser motsvarande de
nettokostnader som landstingen avlastas skall överföras till
kommunerna. Avsikten var vidare att statens samlade stöd inte
skall förändras till följd av regleringen.
Riksdagen hade inga principiella invändningar mot de
föreslagna regleringsinstrumenten, men önskade avvakta med sitt
slutliga ställningstagande till behandlingen av en kommande
proposition om den ekonomska regleringen. I fråga om
betalningsansvaret för medicinskt färdigbehandlade inom den
somatiska korttidssjukvården och geriatriken innebar dock
riksdagens beslut att kommunerna genom skatteväxling skall
erhålla täckning för 70 % av kostnaderna. Kommunerna kompenseras
därutöver genom ett statsbidrag som trappas av under en
treårsperiod.
För att påskynda och underlätta den önskvärda
omstruktureringen när det gäller service och vård till äldre och
handikappade fattade riksdagen ett principbeslut om särskilda
bidrag från staten på sammanlagt 5,5 miljarder kronor under den
närmaste femårsperioden. 3 miljarder kronor avsåg
stimulansbidrag till utbyggnaden av olika boendeformer och
ombyggnad av institutioner. (Stimulansbidragen behandlas i ett
särskilt avsnitt senare i betänkandet.)
Propositionsförslagen i huvuddrag
Propositionen (prop. 1990/91:150 bilaga I.3 avsnitt 4 och
bilaga I.4 avsnitt 3) innehåller förslag till ekonomisk
reglering av äldrereformen. Målet för regleringen är enligt
propositionen att kommunerna skall ges täckning för sina genom
huvudmannaskapsreformen tillkommande kostnader för år 1992. Ett
annat syfte är att ingendera av huvudmännen, kommunerna eller
landstingen, skall bli beroende av statligt stöd för den
verksamhet som är föremål för verksamhetsförändringen.
Förslaget till ekonomisk reglering innehåller en kombination
av regleringsinstrument. Användningen av regleringsinstrumenten,
som förutsätts tillämpas i en viss angiven ordning, är enligt
propositionen en förutsättning för att genomföra reformen och
måste ske vid ett enda tillfälle.
De regleringsinstrument som kommer i fråga är för det första
en reducering av ersättningen från sjukförsäkringen till
landstingen (den s.k. Dagmarersättningen). Ett andra
regleringsinstrument är en förändring av
skatteutjämningssystemet. Ytterligare ett moment i den
ekonomiska regleringen är skatteväxling. Skatteväxlingen
föreslås baseras på resp. landstings totala skatteunderlag för
år 1991. Som ett fjärde regleringsinstrument införs ett nytt
statsbidrag för service och vård till äldre och handikappade i
kommunerna. Slutligen skall ett mellankommunalt system för
kostnadsutjämning för år 1992 bidra till att ge kommunerna
täckning för de genom äldrereformen tillkommande kostnaderna.
Under en femårsperiod skall systemet ge kommunerna möjlighet att
gradvis anpassa sig till en behovsbaserad fördelning av statens
stöd till kommunerna. Systemet skall fördela resurser enligt
samma behovskriterier som statsbidraget till service och vård
till äldre och handikappade. Propositionens förslag när det
gäller de enskilda momenten i den ekonomiska regleringen
beskrivs utförligare under särskilda avsnitt nedan.
Ett obligatoriskt betalningsansvar för medicinskt
färdigbehandlade inom den somatiska akutsjukvården och
geriatriken skall finansieras med bl.a. ett särskilt
statsbidrag. I förhållande till riksdagsbeslutet innehåller
propositionen vissa ändringsförslag. Sålunda föreslås att
inventeringar som gjorts av Landstingsförbundet vid tre olika
mätningar, den senaste i januari 1991, skall ligga till grund
för beräkningen av kostnaderna för det medicinska
betalningsansvaret. Vidare föreslås att de uppgifter som numera
finns om medicinskt färdigbehandlade inom geriatriken skall ingå
i beräkningsunderlaget. Ytterligare en ändring föreslås så till
vida att patienter som är medicinskt färdigbehandlade men
avvaktar fortsatt vård inom landstingskommunala vårdinrättningar
inte skall föranleda betalningsansvar för kommunen.
Propositionens förslag såvitt avser statsbidraget till
kommunerna för medicinskt färdigbehandlade beskrivs utförligare
i ett särskilt avsnitt nedan.
Förslaget om den ekonomiska regleringen förutsätter vissa
lagändringar. Propositionen innehåller därför ett antal
lagförslag.
Den ekonomiska regleringen får i vissa fall effekter för
statsbudgeten under budgetåret 1991/92 och propositionen
innehåller därför förslag till ändrade medelsanvisningar.
Propositionen innehåller också förslag till riktlinjer för
statsbidrag till utbyggnad av olika boendeformer ävensom förslag
till medelsanvisningar för detta ändamål på sammanlagt 400
milj.kr. för budgetåret 1991/92. Propositionen innehåller också
förslag till medelsanvisning (500 milj.kr.) till
personalutvecklande insatser med anledning av
huvudmannaskapsreformen.
I enlighet med riksdagsbeslutet innehåller propositionen
(bilaga I.3 avsnitt 3) ett förslag om statligt bidrag (250
milj.kr. för budgetåret 1991/92) till landstingen för att öka
dessas kapacitet att hjälpa patienter som väntar på operation
eller annan behandling. Förslaget benämns i propositionen
Särskilt statsbidrag för viss vårdgaranti och baseras även på en
överenskommelse mellan staten och Landstingsförbundet.
Den ekonomiska regleringen
Avslag på förslaget till ekonomisk reglering
Två motioner (m, c) har väckts i vilka det yrkas avslag på den
ekonomiska regleringen i dess helhet.
I motion 1990/91:So96 av Sten Svensson m.fl. (m) hemställs
att riksdagen med avslag på propositionens förslag om ekonomisk
reglering av äldrereformen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om äldrereformens konsekvenser
(yrkande 1). Motionärerna är kritiska mot beslutet om ändrad
ansvarsfördelning inom äldreomsorgen som, enligt motionärerna,
endast innebär en organisatorisk förändring men inte nämnvärt
påverkar de äldres situation. Motionärerna anför bl.a. att
landstingens verkliga kostnader för den överförda verksamheten
sannolikt är lägre än den självkostnad som kalkylerna visar.
Inte heller för kommunerna kommer den föreslagna regleringen att
fungera. Förslagen innebär, anser motionärerna, en stor risk för
kostnadsdrivande effekter och ett behov av kontinuerliga
ändringar av de statliga bidragen med åtföljande växande
byråkrati. Motionärerna är också kritiska mot den korta tid som
stått till buds för att ta fram ett underlag för en ekonomisk
reglering.
Motionärerna förespråkar i stället en reform av äldreomsorgen
enligt nya principer. Enligt motionärerna måste
monopolsituationen inom vård och omsorg brytas.
Finansieringsansvaret måste bli sammanhållet och skilt från
verksamhetsansvaret. Ett sammanhållet huvudmannaskap i
bemärkelsen ansvar för att erforderliga resurser finns bör
enligt motionärerna införas. Verksamheten skall däremot kunna
bedrivas av många olika vårdgivare. Motionärerna föreslår ett
system med gemensam finansiering där utbetalningen av det
offentliga stödet i betydligt högre grad följer de val som
individerna själva gör. Enligt motionärerna måste valfriheten
markeras starkare i lagstiftningen. Ett huvudmannaskap för
äldrevården och äldreomsorgen utformat enligt dessa principer
kan enligt motionärerna sammanföras och ligga hos
primärkommunerna. Motionärerna yrkar att riksdagen skall
godkänna de riktlinjer för utbyggnaden av äldrevården och
äldreomsorgen som redovisas i motionen (yrkande 5).
Motionärerna yrkar vidare att en allmän obligatorisk
sjukvårdsförsäkring skall införas (yrkande 2) och att
alternativ äldreomsorg och äldrevård som uppfyller rimliga
kvalitetskrav skall ges rätt till samma stöd från det allmänna
som motsvarande offentligt bedrivna verksamhet (yrkande 3).
I motion 1990/91:So103 av Ulla Tillander m.fl. (c) yrkas
att riksdagen avslår propositionen med hänvisning till vad som
anförs i motionen om den ekonomiska regleringen (yrkande 1).
Motionärerna hänvisar till sitt principella ställningstagande i
samband med riksdagens beslut i december 1990. Enligt
motionärerna måste kommuner och landsting få frihet att själva
komma fram till väl anpassade lokala lösningar. Därefter bör
lokala avtal träffas. Genom de förändringar som beslutats har
ansvarsgränserna mellan huvudmännen visserligen flyttats, men
gränsdragningsproblem kvarstår ändå. Motionärerna är kritiska
mot regeringens förslag till ekonomisk reglering. Det föreslagna
systemet med skatteväxling, utjämning mellan länens kommuner och
statliga ersättningar är mycket komplicerat och motsvarar inte
på något sätt det önskemål om enkla, ej detaljdestinerade
ersättningar som en stor riksdagsmajoritet ansett böra reglera
statens ekonomiska relationer med kommunerna. Det av regeringen
föreslagna systemet riskerar att hårt drabba framför allt små
kommuner med en stor andel äldre.
Den totala omfattningen av reformen beräknad i 1991 års nivå
uppgår, enligt vad som framgår av propositionen, till 20,3
miljarder kronor. Regleringen av denna överflyttning av resurser
från landstingen till kommunerna anges i propositionen vara en
förutsättning för reformens förverkligande och måste göras vid
ett enda tillfälle.
Av propositionen framgår att ett omfattande beräkningsarbete
föregått utarbetandet av regeringens förslag. Utgångspunkt för
beräkningarna har varit huvudmännens egna uppgifter om
kostnaderna som omfattas av reformen. I de fall där huvudmännen
inte varit överens har kostnaderna i stället beräknats med
ledning av ställningstaganden från en för ändamålet särskilt
inrättad myndighet, delegationen för överförande av lokala
sjukhem m.m.
Förslaget till ekonomisk reglering innehåller en kombination
av regleringsinstrument. Dessa är
en reducering av ersättningen från sjukförsäkringen till
landstingen, den s.k. Dagmarersättningen,
en förändring av skatteutjämningssystemet,
skatteväxling mellan landsting och kommuner,
ett förändrat statsbidrag för service och vård till äldre och
handikappade,
ett mellankommunalt system för kostnadsutjämning.
Den sammantagna effekten av de föreslagna
regleringsinstrumenten skall enligt propositionen åstadkomma att
kommunerna ges täckning för sina tillkommande kostnader för år
1992. Kombinationen av regleringsinstrument anses innebära att
ingendera av huvudmännen ensidigt blir beroende av statligt stöd
för den verksamhet som är föremål för verksamhetsförändringen.
Inte heller anses någon av huvudmännen ensidigt kunna
tillgodogöra sig positiva effekter av skatteunderlagets
utveckling. Regleringsinstrumenten bör enligt propositionen
användas i den i propositionen angivna ordningen för att
resultatet på riksnivå och länsnivå skall bli korrekt.
Utgångspunkten är att den ekonomiska regleringen skall vara
kostnadsneutral mellan kommuner och landsting.
Utskottet gör följande bedömning.
Riksdagen beslutade i december 1990 om en ändrad
ansvarsfördelning inom äldreomsorgen m.m. Den omfattande
reformen leder bl.a. till en klarare ansvarsfördelning när det
gäller service och vård till äldre och handikappade. Utskottet
anser det angeläget att huvudmannaskapsreformen nu fullföljs
genom en reglering av de ekonomiska konsekvenserna. Med det
anförda avstyrker utskottet motionerna So96 (m) yrkande 1 och
So103 (c) yrkande 1.
Det finns enligt utskottet inte någon anledning att ompröva
den inriktning av äldrereformen som riksdagen godkänt. Utskottet
avstyrker därför motion So96 (m) yrkandena 2, 3 och 5.
Statsbidraget till kommunerna för medicinskt färdigbehandlade
m.m.
Bakgrund
Regeringen föreslog i proposition 1990/91:14 att ett
obligatoriskt kommunalt betalningsansvar för medicinskt
färdigbehandlade patienter inom den somatiska långtidssjukvården
skulle införas. Socialutskottet ansåg (SoU9) att ett
obligatoriskt kommunalt betalningsansvar borde införas även för
medicinskt färdigbehandlade patienter inom somatisk
korttidssjukvård och geriatrik.
Utskottet anvisade också en modell för beräkning av
kostnaderna för och finansiering av detta utvidgade
betalningsansvar. Denna innebar att den totala kostnaden skulle
beräknas utifrån två av Landstingsförbundet gjorda
undersökningar, från den 21 mars 1989 resp. 1990, av antalet
medicinskt färdigbehandlade inom somatisk korttidssjukvård. Med
ledning av dessa undersökningar beräknades antalet medicinskt
färdigbehandlade inom den somatiska korttidssjukvården uppgå
till ca 4000 personer. Kostnaden per vårdplats angavs av
utskottet till 1800 kr. (1992 års prisnivå). Utskottet
förordade att betalningsansvaret skulle inträda dagen efter det
att en ansvarig läkare förklarat patienten som medicinskt
färdigbehandlad under förutsättning att landstinget och kommunen
inlett en gemensam vårdplanering senast fem dagar tidigare.
Utskottet förordade att en viss reduktion borde göras av
kostnaderna till följd av varseltiden. Den totala kostnaden för
betalningsansvaret för medicinskt färdigbehandlade inom
medicinsk korttidssjukvård och geriatrik beräknades av utskottet
uppgå till 2,34 miljarder kr.
Utskottet förordade en finansiering av kommunernas
betalningsansvar för medicinskt färdigbehandlade inom somatisk
korttidssjukvård och geriatrik som innebar att skatteväxling
skulle ske motsvarande 70 % av den totala kostnaden, medan
resterande del av kommunernas kostnader skulle täckas med ett
statsbidrag under tre år på sammanlagt 1,5 miljarder kronor.
Genom en sådan finansiering skulle landstingen få behålla ett
utrymme av skatteunderlaget motsvarande 30 % av den beräknade
kostnaden.
Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets förslag och
fastställde också den modell för finansiering som utskottet
anvisade (rskr. 97).
Landstingsförbundet har efter riksdagsbeslutet i december 1990
genomfört ytterligare en undersökning, per den 15 januari 1991,
av antalet medicinskt färdigbehandlade. Vid denna senare mätning
framkom att antalet medicinskt färdigbehandlade var ca 3500
personer, dvs. ca 500 färre än vid de båda tidigare mätningarna.
Vidare redovisades att närmare en tredjedel av de medicinskt
färdigbehandlade väntade på vård inom någon annan
landstingskommunal vårdinrättning, flertalet inom den
geriatriska klinikfunktionen.
Propositionen
Av propositionen framgår att det obligatoriska
betalningsansvaret varit föremål för särskilda överväganden i
samband med beredningen av äldrereformens ekonomiska reglering.
I propositionen hänvisas bl.a. till att det numera, genom
Landstingsförbundets undersökning av medicinskt färdigbehandlade
i januari 1991, finns uppgifter om andelen patienter som är
medicinskt färdigbehandlade men som avvaktar fortsatt vård inom
landstingskommunala vårdinrättningar. Sådana uppgifter saknades
i de två tidigare inventeringarna. Enligt propositionen bör
förekomsten av medicinskt färdigbehandlade som väntar på vård
inom landstingen föranleda justeringar av den tidigare beräknade
kostnaden för betalningsansvaret.
För att lagbestämmelserna bättre skall motsvara vad som bör
gälla i fråga om det kommunala betalningsansvaret för medicinskt
färdigbehandlade inom medicinsk korttidssjukvård och geriatrik
innehåller propositionen ett förslag till förtydligande av 6 §
lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss
hälso- och sjukvård (betalningsansvarslagen).
Lagändringen skall klarlägga att kommunens betalningsansvar för
medicinskt färdigbehandlade endast kan aktualiseras då patienten
väntar på service och vård inom kommunens ansvarsområde.
Förekomsten av "interna köer" till annan landstingskommunal vård
innebär inte att kommunen i dessa fall skall åläggas ett
betalningsansvar. Lagförslaget ingår som bilaga 1 i
utskottets betänkande.
I Landstingsförbundets tidigare undersökningar saknades även
uppgifter om medicinskt färdigbehandlade inom geriatriken. I
samband med att kommuner och landsting till socialdepartementet
redovisat andra uppgifter av betydelse för den ekonomiska
regleringen har landstingen, i enlighet med en begäran från
regeringen, även redovisat uppgifter om medicinskt
färdigbehandlade inom geriatriken. Enligt denna inventering
finns det ca 1100 medicinskt färdigbehandlade patienter inom
geriatriken. De uppgifter som numera finns om medicinskt
färdigbehandlade inom geriatriken bör enligt propositionen ingå
i beräkningsunderlaget. Omvårdnadkostnaden per vårdplats och dag
inom geriatriken beräknas i propositionen till 1300 kr. Den
totala kostnaden för de medicinskt färdigbehandlade inom
geriatriken beräknas till 441 milj.kr. Av denna kostnad föreslås
70 %, 309 milj.kr., ligga till grund för skatteväxling.
De landstingsfria kommunernas andel av de medicinskt
färdigbehandlade utgör 12,5 % av det totala antalet. Kostnaderna
för de medicinskt färdigbehandlande hos de landstingsfria
kommunerna ingick i den av utskottet angivna totalkostnaden för
det medicinska betalningsansvaret för somatisk korttidssjukvård
och geriatrik. Enligt propositionen bör, för att ett korrekt
utfall skall uppnås, totalkostnaden reduceras med de
landstingsfria kommunernas andel.
Enligt propositionen bör vidare beräkningen av antalet
medicinskt färdigbehandlade inom somatisk korttidssjukvård och
totalkostnaderna härför grundas på ett genomsnitt av alla de
undersökningar som Landstingsförbundet gjort. Hänsyn bör således
enligt propositionen tas även till den undersökning som gjordes
i januari 1991.
Kommuner och landsting har i vissa fall träffat avtal om det
kommunala betalningsansvaret. Enligt ett särskilt påpekande i
propositionen bör de lokala avtal som huvudmännen träffat bli
gällande, även om de avviker från utskottets modell.
Den totala kostnaden för de medicinskt färdigbehandlade
uppskattas, sedan hänsyn tagits till de nämnda förändringarna i
förhållande till utskottets förslag i betänkande 1990/91:SoU9,
till 1870 milj.kr. (Utskottet beräknade totalkostnaden till
2340 milj.kr.). Skatteväxling bör enligt propositionen, i
enlighet med riksdagsbeslutet, genomföras motsvarande 70 % av
beloppet, dvs. 1309 milj.kr.
Utöver skatteväxling skall kommunerna enligt propositionen --
och enligt riksdagsbeslutet -- få ett statsbidrag uppgående till
totalt 1500 milj.kr. Till grund för utbetalningen föreslås
ligga, som framgått i det föregående, antalet medicinskt
färdigbehandlade under de senaste tre åren. Statsbidraget
föreslås utgå med 700 milj.kr. för år 1992, 500 milj.kr. för år
1993 och 300 milj.kr. för år 1994. Bidraget föreslås utbetalas
per kalenderår i efterskott och administreras av
socialstyrelsen.
I propositionen föreslås att statsbidrag även skall kunna
lämnas till de landstingsfria kommunerna. I propositionen anförs
bl.a. att det i dessa kommuner finns ett relativt stort antal
medicinskt färdigbehandlade och att antalet ökat under senare
år. Om dessa kommuner inte omfattas av det obligatoriska
betalningsansvaret, finns det, anför föredragande statsrådet, en
stor risk att antalet medicinskt färdigbehandlade även
fortsättningsvis kommer att vara högt med negativa effekter för
såväl enskilda som samhällsekonomin. Mot denna bakgrund anses de
landstingsfria kommunerna böra få del av statsbidraget. Bidrag
skall dock, anförs det i propositionen, lämnas endast under
förutsättning att de landstingsfria kommunerna internt tillämpar
ett motsvarande styrsystem som betalningsansvaret mellan
landsting och kommuner. Enligt propositionen avser de
landstingsfria kommunerna att införa ett sådant system.
Förslaget till statsbidrag till kommunerna för medicinskt
färdigbehandlade får effekter på statsbudgeten först budgetåret
1992/93.
Riksdagen föreslås godkänna de i propositionen föreslagna
riktlinjerna för statsbidraget till kommunerna för medicinskt
färdigbehandlade. Riksdagen föreslås också anta förslaget till
lag om ändring i lagen om kommunernas betalningsansvar för viss
hälso- och sjukvård.
Utskottets bedömning
Propositionens förslag beträffande medicinskt färdigbehandlade
innebär förtydliganden och i något fall en viss ändring av
riksdagsbeslutet i december 1990.
Ett förtydligande är att de patienter som är medicinskt
färdigbehandlade men avvaktar fortsatt vård inom landstinget
inte skall omfattas av kommunens obligatoriska betalningsansvar.
Utskottet delar inställningen att förekomsten av köer till annan
landstingskommunal vård inte skall innebära att kommunen i dessa
fall skall åläggas ett betalningsansvar. Utskottet återkommer
nedan till propositionens förslag till förtydligande i
betalningsansvarslagen.
Några säkra uppgifter om medicinskt färdigbehandlade inom
geriatriken förelåg inte vid riksdagens principbeslut om
införandet av ett obligatoriskt betalningsansvar.
Socialdepartementet har nu, i samband med att underlag för
beslutet om den ekonomiska regleringen infordrats från landsting
och kommuner, inhämtat uppgifter även i detta hänseende.
Utskottet delar propositionens uppfattning att de inhämtade
uppgifterna bör ingå i beräkningsunderlaget för
betalningsansvaret för de medicinskt färdigbehandlade
patienterna. Utskottet har inte något att invända mot
propositionens kostnadsberäkningar i övrigt såvitt avser
medicinskt färdigbehandlade patienter inom geriatriken.
I den av utskottet beräknade totalkostnaden för kommunernas
obligatoriska betalningsansvar ingick även kostnaderna för
medicinskt färdigbehandlade inom somatisk akutsjukvård och
geriatrik inom de landstingsfria kommunerna. Utskottet delar
propositionens uppfattning att, för att ett korrekt utfall skall
kunna uppnås, totalkostnaden bör reduceras med de landstingsfria
kommunernas andel.
Den av utskottet i betänkande SoU9 beräknade totalkostnaden
för medicinskt färdigbehandlade baserades på
Landstingsförbundets mätningar från år 1989 och 1990. En
ytterligare undersökning av antalet medicinskt färdigbehandlade
genomfördes i januari 1990. Utskottet delar propositionens
uppfattning att totalkostnaden för det obligatoriska
betalningsansvaret bör grundas på uppgifterna från samtliga tre
undersökningar. Härigenom ökar enligt utskottet säkerheten i
beräkningarna av totalkostnaden för det obligatoriska
betalningsansvaret för de medicinskt färdigbehandlade
patienterna.
Enligt riksdagsbeslutet skulle kostnadsberäkningarna för det
obligatoriska betalningsansvaret för medicinskt färdigbehandlade
ske enligt en obligatorisk beräkningsmodell. Vissa landsting och
kommuner har dock, enligt vad som anförs i propositionen, lokalt
träffat överenskommelser som i viss utsträckning avviker från
utskottets modell. Utskottet har inte något att erinra mot att
dessa lokala överenskommelser blir gällande. I ett fall (i
Västerbottens läns landsting) har dock tvist uppkommit mellan
landstinget och kommunerna i vilken utsträckning en lokal
överenskommelse föreligger. Utskottet återkommer till denna
fråga under avsnittet En avstämning av det ekonomiska utfallet
av reformen. Under detta avsnitt behandlas även motionsyrkanden
om att vissa regleringssummor som lagts till grund för den
ekonomiska regleringen m.m. bör justeras.
Enligt riksdagsbeslutet och den nu aktuella propositionen
skall skatteväxling genomföras motsvarande 70 % av den totala
kostnaden för de medicinskt färdigbehandlade patienterna inom
den somatiska korttidssjukvården och geriatriken. Kommunerna
kompenseras under tre år med ett statsbidrag på sammanlagt 1,5
miljarder kronor. Propositionen innehåller förslag till
riktlinjer för fördelningen av statsbidraget. Regeringen avser
att i en förordning ange närmare bestämmelser om utformningen av
statsbidraget. Utskottet har inte något att erinra mot
propositionen i denna del.
I propositionen föreslås att statsbidrag även skall kunna
lämnas till de landstingsfria kommunerna. Utskottet delar
propositionens uppfattning att det är angeläget att även de
landstingsfria kommunerna medverkar till att medicinskt
färdigbehandlade patienter inte blir kvar inom akutsjukvården.
Utskottet anser det därför motiverat att också de landstingsfria
kommunerna får del av statsbidraget. En förutsättning bör, som
föreslås i propositionen, vara att dessa kommuner internt
tillämpar ett motsvarande styrsystem som betalningsansvaret
mellan landsting och kommuner.
Utskottet tillstyrker sammanfattningsvis de i propositionen
föreslagna riktlinjerna för statsbidraget till kommunerna för
medicinskt färdigbehandlade.
Det kommunvisa utfallet av det extra statsbidraget redovisas i
en bilaga (bil. I:3.11) till propositionen. Det bör noteras att
en rättelse i propositionen gjorts i denna del. Utskottet har --
för undvikande av missförstånd -- tagit in de korrekta
uppgifterna angående utfallet av det treåriga statsbidraget som
en bilaga till betänkandet (bilaga 4).
Som framgått i det föregående har utskottet tillstyrkt att det
beträffande de medicinskt färdigbehandlade patienter som
avvaktar fortsatt vård inom landstinget bör göras justeringar av
kostnadsberäkningarna för betalningsansvaret. Propositionen
innehåller också ett förslag till förtydligande av 6 § lagen
(1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och
sjukvård (betalningsansvarslagen) som klarlägger att kommunens
betalningsansvar för medicinskt färdigbehandlade endast kan
aktualiseras då patienten väntar på service och vård inom
kommunens ansvarsområde. Utskottet tillstyrker lagförslaget.
Utskottet tar härefter upp en annan fråga i anslutning till
betalningsansvarslagen.
Kommunen har enligt betalningsansvarslagen ett obligatoriskt
betalningsansvar för somatisk långtidssjukvård som bedrivs av en
landstingskommun eller en enskild vårdgivare (2 §).
Betalningsansvaret gäller dock inte för geriatrisk vård.
Kommunen har vidare ett obligatoriskt betalningsansvar för
medicinskt färdigbehandlade patienter vid
landstingskommunernas enheter för somatisk akutsjukvård eller
geriatrisk vård (6§). Härutöver kan en landstingskommun och en
kommun komma överens om att kommunen skall ha betalningsansvar
även för annan sjukvård (9§). Enligt vad utskottet erfarit har
vissa landsting och kommuner träffat överenskommelser om ett
sådant utvidgat betalningsansvar. Enligt utskottet bör ett
förtydligande göras även i 9§ så att det klart framgår att
sådana överenskommelser bör kunna avse förutom sjukhusanknuten
hemsjukvård och psykiatrisk långtidssjukvård med huvudsaklig
omvårdnadsinriktning även medicinskt färdigbehandlade patienter
inom den psykiatriska korttidssjukvården. 9§
betalningsansvarslagen bör erhålla en lydelse i enlighet med vad
utskottet anfört. Ett av utskottet utarbetat förslag till
ändringar i betalningsansvarslagen ingår som bilaga 2 i
betänkandet.
Utskottet föreslår även en redaktionell ändring av den rubrik
som föregår 6§ betalningsansvarslagen.
Förändringen av ersättningen från sjukförsäkringen till
sjukvårdshuvudmännen
Ramen för ersättningarna från sjukförsäkringen till
sjukvårdshuvudmännen, den s.k. Dagmarersättningen, föreslås i
propositionen reduceras med hänsyn till den kostnadsandel för
hälso- och sjukvård som lyfts av sjukvårdshuvudmännen genom
äldrereformen. Reduceringen bör enligt förslaget fastställas
till ett visst antal kronor per invånare och fördelas länsvis.
Som framgått i det föregående beräknas kostnaderna för den
totala andelen hälso- och sjukvård som genom reformen överförs
till kommunerna till ca 20,3 miljarder kronor. Detta motsvarar
ca 21 % av sjukvårdshuvudmännens totala kostnader för hälso- och
sjukvård. En reduktion med 21 % av sjukvårdshuvudmännens
ersättning från den allmänna sjukvårdsersättningen bör enligt
propositionen göras. Reduktionen bör göras även beträffande de
landstingsfria kommunerna, eftersom dessa kommer att få del av
det föreslagna statsbidraget till kommunerna till service och
vård till äldre och handikappade. (Se även avsnittet
Förändringen av statsbidraget till kommunerna nedan.) Sammanlagt
uppgår reduktionen till 3,1 miljarder kronor. Reduktionens
storlek i den ekonomiska regleringen uppgår till 2,8 miljarder
kronor då de landstingsfria kommunerna frånräknats.
Riksdagen föreslås i propositionen godkänna riktlinjer för
förändringen av ersättningen från sjukförsäkringen till
sjukvårdshuvudmännen.
Förslaget såvitt avser förändringen av ersättningen från
sjukförsäkringen får följder för vissa medelsanvisningar under
budgetåret 1991/92. Medelsanvisningarna behandlas under ett
särskilt avsnitt i betänkandet.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet delar propositionens uppfattning att ramen för
ersättningarna till sjukvårdshuvudmännen, den s.k.
Dagmarersättningen, fr.o.m. år 1992 bör reduceras med hänsyn
till den kostnadsandel för hälso- och sjukvård som lyfts av
sjukvårdshuvudmännen genom äldrereformen. Utskottet tillstyrker
således de i propositionen föreslagna riktlinjerna för
förändring av ersättningen från sjukförsäkringen till
sjukvårdshuvudmännen.
Förändringen av skatteutjämningssystemet
Skatteutjämningsbidraget enligt det nuvarande
skatteutjämningssystemet baseras på en garanterad skattekraft i
landsting och kommuner, varvid hänsyn tas till bl.a.
befolkningens åldersstruktur och åldersberoende verksamheter.
I propositionen föreslås vissa förändringar av
skatteutjämningssystemet. Enligt förslaget bör tillägg eller
avdrag för åldersstrukturens inverkan avseende somatisk
långtidssjukvård, vilken ingår i beräkningsunderlaget för
skatteutjämningsbidragen till landstingen, föras över till
beräkningsunderlaget för skatteutjämningsbidragen till
kommunerna. Förändringen innebär att antalet äldre i de högsta
åldrarna kommer att väga tyngre vid beräkningen av kommunernas
skatteutjämningsbidrag. För kommuner som har många äldre i de
högsta åldrarna, dvs. många glesbygdskommuner, innebär
förändringen relativt sett högre skatteutjämningsbidrag.
I propositionen föreslås vidare att de högsta skattesatser som
enligt lagen (1988:491) om skatteutjämningsbidrag får utgöra
grund för beräkning av skatteutjämningsbidrag skall justeras för
kommuner och landsting motsvarande den förändring av
skattesatserna i varje län som uppkommer till följd av
skatteväxlingen.
Statens kostnader för skatteutjämningsbidraget stiger i viss
utsträckning med den föreslagna förändringen. Orsaken är bl.a.
att kommunernas garanterade skattekraft, som ligger till grund
för skatteutjämningsbidragen, är högre än landstingens.
Merkostnaden uppgår till 300 milj.kr. och avses enligt
propositionen böra täckas med medel motsvarande en del av
minskningen av sjukförsäkringsersättningarna till landstingen
(jfr det särskilda avsnittet härom ovan).
Riksdagen föreslås i propositionen godkänna riktlinjer i fråga
om förändringen av skatteutjämningssystemet. Den föreslagna
förändringen anses inte böra föranleda ändringar i lagen om
skatteutjämningsbidrag. Däremot får förändringen vissa effekter
för medelsanvisningarna för budgetåret 1991/92. Regeringens
förslag till nya medelsanvisningar behandlas senare i
betänkandet.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet har inte något att erinra mot vad som anförs i
propositionen om förändring av skatteutjämningssystemet.
Utskottet tillstyrker således propositionens förslag till
riktlinjer i denna del.
Utskottet behandlar under avsnittet En avstämning av det
ekonomiska utfallet av reformen ett motionsyrkande (c, fp) som
tar sikte på justeringar som enligt motionärerna bör göras för
att garantera kostnadsneutralitet i samband med förändringar av
skatteutjämningssystemet och äldrereformen.
Skatteväxlingen
Ett av momenten i den ekonomiska regleringen är skatteväxling.
Enligt propositionen skall varje landsting fr.o.m. år 1992 sänka
sin skattesats samtidigt som kommunerna inom resp.
landstingsområde tillåts höja sin skattesats högst vad som
motsvarar landstingets skattesänkning.
Enligt propositionen bör den skatteväxling som krävs till
följd av äldrereformen beräknas på resp. landstings totala
skatteunderlag för år 1991 anpassade till de förändringar i
avräkningsförfarandet som föreslås.
Regleringen av skatteväxlingen föreslås intas i en ny lag om
särskild skatteväxling med anledning av ändrat huvudmannaskap
för service och vård av äldre och handikappade. Lagförslaget
ingår som bilaga 1 i utskottets betänkande.
Storleken av det skatteutrymme som växlas skall enligt
förslaget bestämmas med utgångspunkt i den
nettokostnadsavlastning som landstinget får genom äldrereformen.
Hänsyn skall härvid tas även till reduktionen av den allmänna
sjukvårdsersättningen och minskade skatteutjämningsbidrag.
För att skatteväxlingen skall kunna göras på en långsiktigt
riktig nivå föreslås en tillfällig förändring, under åren 1992
och 1993, i avräkningsförfarandet vid statens utbetalning av
kommunalskatt. Ändringen i avräkningsförfarandet förutsätter en
ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns
och annan menighets utdebitering av skatt, m.m. Lagförslaget
ingår som bilaga 1 i utskottets betänkande.
Enligt propositionen bör man vid den ekonomiska regleringen
även beakta vissa effekter av skattereformen. De särskilda
effekter som nämns i propositionen är effekterna av den
reviderade inkomstbeskattningen, effekterna av att
mervärdeskatten breddas och effekterna av att kommuner och
landsting fr.o.m. år 1991 får göra avdrag för all ingående
mervärdeskatt. Propositionen hänvisar till den lag som riksdagen
antog år 1990 -- lagen (1990:609) om avräkningsskatt -- och som
syftar till ett budgetmässigt neutralt utfall i förhållandet
mellan staten och kommuner resp. landsting. Enligt propositionen
förändras förutsättningarna för denna reglering, när verksamhet
och resurser förs över från landsting till kommuner. För att
kostnadsneutraliteten mellan staten och landstingen å ena sidan
och staten och kommunerna å andra sidan skall kunna bibehållas
också efter reformens ikraftträdande föreslås en ändring av
avräkningsskatten. Ändringen förutsätter en ändring i den
särskilda lagen om avräkningsskatt. Lagförslaget ingår som
bilaga 1 i utskottets betänkande.
Riksdagen föreslås godkänna de i propositionen föreslagna
riktlinjerna för skatteväxling. Riksdagen föreslås också anta
förslagen till lag om särskild skatteväxling med anledning av
ändrat huvudmannaskap för service och vård för äldre och
handikappade, lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda
bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av
skatt m.m. samt lag om ändring i lagen (1990:609) om
avräkningsskatt.
Landstingsförbundet har i en skrivelse till utskottet anfört
att, enligt förbundet, det principiellt riktiga är att basera
skatteväxlingen på 1992 års uppgifter, eftersom det är detta år
som överföring av verksamhet sker till kommunerna. Förbundet
motsätter sig emellertid inte en skatteväxling på 1991 års
uppgifter, eftersom resultatet på några års sikt kan ge en något
så när neutral skatteväxling. En förutsättning för
Landstingsförbundet är dock att en korrigering görs för utfallet
1992 och 1993.
Utskottet gör följande bedömning.
Skatteväxlingen är ett betydelsefullt moment i den ekonomiska
regleringen av äldrereformen. Reformen träder i kraft den 1
januari 1992. Utskottet delar uppfattningen att varje landsting
fr.o.m. år 1992 bör sänka sin skattesats motsvarande den
nettokostnadsavlastning som landstinget får genom reformen.
Utskottet instämmer även i att hänsyn bör tas till reduktionen
av den allmänna sjukvårdsersättningen och minskade
skatteutjämningsbidrag. Samtidigt bör kommunerna inom resp.
landstingsområde tillåtas att höja sin skattesats högst vad som
motsvarar landstingets skattesänkning.
I propositionen föreslås att år 1991 skall ligga till grund
för skatteväxlingen. Eftersom det bör vara verksamhetens
omfattning och utformning fram till ikraftträdandet som läggs
till grund för regleringen delar utskottet inställningen att en
skatteväxling på 1991 års förhållanden bör väljas. En
skatteväxling med år 1991 som grund kan enligt utskottet
förväntas ge ett långsiktigt rättvist resultat för den totala
ekonomiska regleringen mellan huvudmännen. En fördel är dessutom
att, med år 1991 som grund för skatteväxlingen, regleringen kan
ske på i huvudsak kända förhållanden.
Skatteväxlingen förutsätter en ny, särskild lag om
skatteväxling med anledning av det ändrade huvudmannaskapet för
service och vård för äldre och handikappade. Utskottet
tillstyrker regeringens förslag till sådan lag.
Landstingsförbundet har i en skrivelse till utskottet hävdat
att en reglering på 1991 års nivå under de två första åren
kommer att missgynna landstingen. Utskottet delar bedömningen
att full kostnadsneutralitet inte kommer att kunna uppnås i
inledningsskedet, i varje fall inte om inflationen stannar på
den låga nivå som förutsatts i regeringens kalkyler. Avvikelsen
mildras dock något av det statsbidrag som införs för att
underlätta övergången till kommunalt betalningsansvar för de
medicinskt färdigbehandlade inom den somatiska akutsjukvården.
Som landstingsförbundet framhåller är orsaken till den
tillfälliga avvikelsen det förhållandet att skatteunderlaget
mellan 1991 och 1992 ökar avsevärt mer än kommunsektorns
kostnader. Detta är i sin tur en effekt av den tvååriga
eftersläpningen i skatteutbetalningar till landsting och
kommuner.
På längre sikt bör den föreslagna regleringen således kunna
fungera kostnadsneutralt mellan kommuner och landsting. De
kortsiktiga balansproblemen mellan delsektorerna får enligt
utskottets mening övervägas av finansutskottet vid dess
bedömning av den ekonomiska politiken. Socialutskottet vill
också erinra om det uppdrag som har givits till den
kommunalekonomiska kommittén, vilket enligt direktiven kan
väntas ge omfattande förändringar i de finansiella relationerna
mellan stat, kommun och landsting år 1993.
För att skatteväxlingen skall kunna göras på en långsiktigt
riktig nivå innehåller propositionen förslag om en tillfällig
förändring, under åren 1992 och 1993, i avräkningsförfarandet
vid statens utbetalning av kommunalskatt. Utskottet tillstyrker
propositionens förslag i denna del. Ändringen i
avräkningsförfarandet förutsätter en ändring i lagen (1965:269)
med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets
utdebitering av skatt, m.m. Utskottet har inget att erinra mot
den förslagna lagändringen.
I propositionen föreslås även en ändring av avräkningsskatten
så att kostnadsneutralitet mellan staten och landstingen å ena
sidan och staten och kommunerna å andra sidan skall kunna
bibehållas också efter reformens ikraftträdande. Ändringen är
nödvändig med hänsyn till vissa effekter av den genomförda
skattereformen. Utskottet har ingen erinran mot propositionens
förslag i denna del. De föreslagna förändringarna av
avräkningsskatten förutsätter en ändring i lagen (1990:609) om
avräkningsskatt. Utskottet har inget att erinra mot den
föreslagna lagändringen.
Förändringen av statsbidraget till kommunerna
Det nuvarande statsbidraget till kommunerna för social
hemhjälp och ålderdomshem är baserat på antalet årsarbetare som
kommunerna har inom den sociala hemhjälpen, men det är också
relaterat till antalet ålderdomshemsplatser. Statsbidraget
utbetalas av socialstyrelsen för kalenderår i efterskott.
Riksdagen har för budgetåret 1991/92 (prop. 1990/91:100, bil. 7,
anslaget G 1, SoU12, rskr. 211) till Bidrag till social
hemhjälp, ålderdomshem m.m. anvisat ett förslagsanslag på
3496852000kr. Av beloppet avser 3485000000 kr.
bidrag för stöd och hjälp i boendet.
I propositionen föreslås att grunderna för fördelningen av
statens bidrag till kommunerna till service och vård till äldre
och handikappade skall förändras, så att medlen fördelas efter
behovskriterier i stället för som nu efter prestation. Med
hänsyn till den reduktion av den allmänna sjukvårdsersättningen
som också föreslagits i propositionen (jfr ovan) anses
statsbidragsramen kunna ökas kraftigt. Det nya statsbidraget
bygger på ett antal olika komponenter. Dessa är ett viktat antal
i kommunen bosatta personer i de högre åldrarna, den relativa
andelen ensamboende äldre, kommunens glesbygdsgrad och andelen
förtidspensionärer i kommunen.
Det nya statsbidraget föreslås liksom det nuvarande
administreras och utbetalas av socialstyrelsen. Principen bör,
enligt propositionen, vara att statsbidraget skall utges till
kommunerna kvartalsvis i efterskott och baseras på
befolkningsunderlaget per den 31 december föregående år. För år
1992 föreslås dock bidraget utbetalas halvårsvis i efterskott.
Det nya statsbidraget till kommunerna får budgetmässiga
konsekvenser för staten först för budgetåret 1992/93.
Riksdagen föreslås godkänna riktlinjer för förändringen av
statsbidraget till kommunerna.
Utskottet gör följande bedömning.
Det nuvarande statsbidraget till kommunerna för social
hemhjälp och ålderdomshem är prestationsbaserat. Härigenom
premieras bl.a. personalintensiva verksamheter. Detta är enligt
utskottet olämpligt då personaltillgången är begränsad i flera
delar av landet. För kommuner med hög andel äldre personer --
ofta kommuner med låg skattekraft -- och som inte byggt ut sin
verksamhet är det prestationsinriktade statsbidraget förknippat
med särskilda problem. Utskottet delar propositionens
uppfattning att ett statsbidragssystem med en fördelning av
medel efter behovskriterier skulle kunna bidra till att lösa de
nämnda problemen. Samtidigt kan ett sådant bidragssystem medföra
en större flexibilitet vid framtida förändringar av
behovsstrukturen.
I propositionen föreslås att grunderna för fördelningen av
statens bidrag till kommunerna till service och vård till äldre
och handikappade skall förändras så att medlen fördelas efter
behovskriterier. Som sådana kriterier föreslås tjäna antalet
personer i de högre åldrarna, andelen ensamboende i de högre
åldrarna, kommunens glesbygdsgrad samt antalet
förtidspensionärer. Enligt propositionen är det en avsikt att
statsbidraget till kommunerna för äldrevården skall öka
kraftigt. Det finansiella utrymmet för detta åstadkoms genom att
den allmänna sjukvårdsersättningen till sjukvårdshuvudmännen
reduceras.
Utskottet har inget att erinra mot de i propositionen
föreslagna riktlinjerna för en förändring av statsbidraget till
kommunerna.
Systemet för mellankommunal kostnadsutjämning
Målet för den ekonomiska regleringen är att kommunerna för år
1992 skall ges täckning för de tillkommande kostnader som
äldrereformen för med sig. Detta resultat anses enligt
propositionen inte kunna uppnås helt med de hittills behandlade
regleringsinstrumenten, utan det krävs också en
kostnadsutjämning mellan kommunerna. Det mellankommunala
kostnadsutjämningssystemet avses träda in först efter det att
övriga regleringsinstrument fördelat resurser mellan landsting
och kommuner. Ett system med mellankommunal kostnadsutjämning
anses också nödvändigt för att enskilda kommuner skall kunna
anpassa sig till de påfrestningar övergångsvis som en omläggning
av statens stöd till en behovsbaserad resursfördelning innebär.
Under år 1992 skall systemet sålunda bidra till att ge
kommunerna täckning för de genom äldrereformen tillkommande
kostnaderna. Under en femårsperiod skall systemet ge kommunerna
möjlighet att gradvis anpassa sig till det nya behovsbaserade
statsbidraget.
Det mellankommunala kostnadsutjämningssystemet skall fördela
resurser enligt samma behovskriterier som statsbidraget till
service och vård till äldre och handikappade.
Alla kommuner utom de landstingsfria kommunerna skall enligt
förslaget ingå i det mellankommunala kostnadsutjämningssystemet.
Systemet innebär i sammanfattning följande. De kommuner som
efter den ekonomiska regleringen får intäkter som överstiger de
nya kostnaderna för huvudmannaskapsförändringen avstår detta
överskott till den mellankommunala kostnadsutjämningen. De
kommuner som år 1992 inte får full täckning för sina nya
kostnader får medel från den mellankommunala
kostnadsutjämningen. Den mellankommunala kostnadsutjämningen är
rikstäckande. Utjämningen för åren 1993--1997 utjämnar
kostnaderna gradvis mellan kommunerna så att de får möjlighet
att anpassa sig till den behovsbaserade resursfördelningen. År
1997 får kommunerna den andel av utjämningsbeloppet som
motsvarar kommunens behov enligt de kriterier som styr
statsbidraget till service och vård till äldre och handikappade.
Utjämningsbeloppet fördelas till kommunerna enligt kriterierna
för statsbidraget, dvs. att kommunens andel av statsbidraget i
det egna länet styr kommunens andel av utjämningsbidraget i
länet. Utjämningsbeloppet under åren 1993--1997 uppräknas och
följer kostnadsutvecklingen inom den kommunala sektorn. Detta
innebär att utjämningsbeloppet totalt sett inte minskar under
perioden men kommunerna närmar sig gradvis utjämningsvärdet,
dvs. en helt behovsbaserad fördelning.
Det mellankommunala kostnadsutjämningssystemet föreslås
administreras centralt av socialstyrelsen och
skattemyndigheterna.
Den mellankommunala kostnadsutjämningen föreslås bli lagfäst
genom en ny lag. Lagförslaget ingår som bilaga 1 i
utskottets betänkande.
Riksdagen föreslås godkänna riktlinjer för det mellankommunala
kostnadsutjämningssystemet och anta förslaget till lag om
mellankommunal kostnadsutjämning med anledning av ändrat
huvudmannaskap för service och vård för äldre och handikappade.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet anser i likhet med propositionen att det är
angeläget att varje kommun år 1992 skall få täckning för sina
genom äldrereformen tillkommande kostnader. Utskottet, som är
medvetet om att en omläggning av statsbidraget till social
hemhjälp och ålderdomshem från att vara prestationsrelaterat
till att bli behovsanpassat medför vissa omfördelningseffekter,
anser det även nödvändigt att kommunerna ges möjlighet att
gradvis anpassa sig till den nya bidragsformen. Utskottet
tillstyrker därför förslaget att under en femårsperiod införa
ett system för mellankommunal kostnadsutjämning.
Enligt propositionen skall det mellankommunala
kostnadsutjämningssystemet fördela resurser enligt samma
behovskriterier som statsbidraget till service och vård till
äldre och handikappade, dvs. en fördelning efter ett viktat
antal i kommunen bosatta personer i de högre åldrarna, den
relativa andelen ensamboende äldre, andelen förtidspensionärer
samt kommunens glesbygdsgrad. Utjämningsbeloppen föreslås
årligen justeras med hänsyn till lönekostnadsutvecklingen för
den berörda verksamheten. Propositionen innehåller också vissa
förslag om administrationen av kostnadsutjämningssystemet.
Utskottet har inte något att erinra mot propositionens förslag
till riktlinjer för den mellankommunala kostnadsutjämningen.
Propositionen innehåller också ett förslag till lag om
mellankommunal kostnadsutjämning. I en bilaga till lagen
fastställs kommunvis vilka kostnader och intäkter som varje
kommun skall anses ha. Utskottet har inte något att erinra mot
lagförslaget.
En avstämning av det ekonomiska utfallet av reformen
Ett antal motioner tar upp behovet av en avstämning av det
ekonomiska utfallet av reformen, samtidigt som de har synpunkter
på resultaten av den ekonomiska regleringen. Vissa av
motionsyrkandena tar sikte på särskilda delar av den ekonomiska
regleringen.
I motion 1990/91:So100 av Inger Hestvik och Berit Oscarsson
(båda s) hemställs att riksdagen som sin mening skall ge
regeringen till känna vad som anförs om behovet av en snabb
utvärdering av det ekonomiska utfallet vid det förändrade
huvudmannaskapet för service och vård för äldre och
handikappade. Motionärerna hänvisar till att bl.a. kommuner som
Säter och Arboga fått en alltför låg ersättning i samband med
det ändrade huvudmannaskapet. Motionärerna anser att en översyn
av utfallet vid omorganisationen är nödvändig.
I motion 1990/91:So103 av Ulla Tillander m.fl. (c) begärs
ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i
motionen om avstämning av utfallet av reformen (yrkande 2).
Enligt motionärerna står det klart att den av kommunerna
övertagna verksamheten kommer att medföra kostnader som inte
täcks av nuvarande avtal. Det finns därför starka skäl att redan
den 1 januari 1992 genom en utvärdering klarlägga de ekonomiska
konsekvenserna och behovet av justering av systemet.
Två motioner hänför sig till beräkningen av
regleringsunderlaget. I motion 1990/91:So101 av Karin Starrin
och Kjell Ericsson (båda c) begärs sålunda ett
tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om
justeringar av regleringssummorna. Motionärerna anför bl.a. att
arbetet i kommuner och landsting efter riksdagsbeslutet i
december 1991 med att ta fram ett underlag för regleringen
bedrivits under högt tempo och att en befogad osäkerhet därför
finns om kvaliteten på underlaget. Även till följd av
missförstånd i departementet under arbetet med den ekonomiska
regleringen har felaktigheter uppkommit. Det enda sättet att
komma till rätta med dessa felaktigheter är genom lokala avtal
mellan kommun och landsting. Enligt motionärerna bör det i
stället ges möjlighet till justering av de centrala
regleringssummorna så att hänsyn kan tas till justeringar inför
skatteväxling och skatteutjämning. Motionärerna pekar även på
att äldrereformen lämnar utrymme för kommuner och landsting att
komma överens om att överföra verksamhet till kommunerna vid en
senare tidpunkt än den 1 januari 1992. Det bör enligt
motionärerna finnas möjligheter att få in också dessa
överenskommelser i skatteväxlingssystemen.
I motion 1990/91:So99 av Hans Göran Franck (s) och Lars
Leijonborg (fp) hemställs att riksdagen som sin mening skall
ge regeringen till känna vad som anförs i motionen om
möjligheten att pröva hur situationen skall lösas för sjukhem
liknande den som sjukhemmet Hallen befinner sig i. Enligt vad
som framgår av motionen driver Solna kommun sedan början av år
1991 sjukhemmet Hallen på uppdrag av Stockholms läns landsting.
I överläggningar mellan landsting och kommun kom huvudmännen
överens om kommunal drift av sjukhemmet från det att det öppnade
den 1 februari 1991. Avsikten är att Hallen som lokalt sjukhem
skall föras över till Solna kommun den 1 januari 1992. Eftersom
sjukhemmet är nybyggt ingick det inte i landstingets bokslut för
år 1989. Det ingår enligt motionärerna inte heller i de
kostnadsuppskattningar som gjorts från bokslutet år 1989 fram
till tidpunkten för reformens genomförande. Kostnaderna för
Hallens sjukhem bör enligt motionärerna regleras i särskild
ordning inom ramen för riksdagens beslut om den ekonomiska
regleringen av äldrereformen.
Av propositionen framgår att ett omfattande
beräkningsarbete varit nödvändigt för att få fram ett underlag
för den ekonomiska regleringen. Kommuner och landsting har till
socialdepartementet redovisat uppgifter om samtliga kostnader
(brutto- och nettokostnader) för den verksamhet som skall föras
över den 1 januari 1992. Uppgifter skulle, enligt de riktlinjer
för redovisningen som socialdepartemenet och de båda
kommunförbunden utarbetat för redovisningen, redovisas även om
det fanns tvister om beloppens storlek mellan kommunerna och
landstingen. Utgångspunkten för kostnadsberäkningarna skulle
vara landstingens bokslut för 1989. Hänsyn skulle dock tas till
verksamhetsmässiga förändringar fram till den tidpunkt då
reformen genomförs. De från kommuner och landsting redovisade
kostnaderna har räknats upp till 1991 års prisnivå.
Beträffande de fall där huvudmännen inte varit överens om
kostnader och beräkningar har en av regeringen i december 1990
särskilt inrättad myndighet, delegationen för överförande av
lokala sjukhem m.m., yttrat sig och lämnat förslag till
regeringen om regleringen. Delegationen har tagit ställning i
589 tvister som rört förhållandena i 117 kommuner. Tvisterna har
haft olika karaktär. I en del län har samtliga kommuner varit
berörda av en eller flera tvistefrågor, i andra län har
tvisterna gällt enstaka frågor som endast avsett en kommuns
förhållanden. I 10 län kom huvudmännen överens om samtliga
frågor beträffande underlaget för den ekonomiska regleringen och
reformens verksamhetsmässiga omfattning.
Motion 1990/91:So102 av Marianne Jönsson m.fl. (c och fp)
tar sikte på skatteutjämningsreglerna. I motionen hemställs att
riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna att
skatteutjämningsreglerna bör ändras på ett sådant sätt att
kostnadsneutraliteten för Ädelreformen upprätthålls. Enligt
motionärerna förlorar Kalmar län ca 20 milj.kr. i
skatteutjämningsbidrag. Den huvudsakliga anledningen är att
landstinget i Kalmar län har högre grundgaranti än genomsnittet
för länets tolv kommuner. Motionärerna anser det inte rimligt
att Kalmar län, till följd av skatteutjämningsbidragens
konstruktion, skall åsamkas en betydande förlust.
Skatteutjämningsreglerna måste ändras på ett sådant sätt att
kostnadsneutralitet upprätthålls. Detta bör ges regeringen till
känna.
Av propositionen framgår att kommunernas garanterade
skattekraft, som ligger till grund för skatteutjämningsbidraget,
i regel är högre än landstingens. I vissa fall kan, enligt vad
som upplysts av socialdepartementet, den föreslagna förändringen
av åldersfaktorn för somatisk långtidssjukvård innebära att
utfallet för länet blir det motsatta.
Motion 1990/91:So104 av Reynoldh Furustrand (s) tar sikte
på den mellankommunala kostnadsutjämningen. I motionen hemställs
att riksdagen beslutar att sluttidpunkten för kostnadsutjämning
mellan kommuner med anledning av Ädelreformens ikraftträdande
senareläggs. Motionären pekar på att landstingens utbyggnad av
äldreomsorgen varierar mellan olika kommuner. Enligt regeringens
förslag får alla kommuner full kostnadstäckning för befintlig
verksamhet under det första året. Kommuner, där landstinget
byggt ut exempelvis sjukhemsverksamheten kraftigt, får mer
resurser i förhållande till de objektiva utgiftsbehoven --
antalet äldre m.m. -- än kommuner där landstinget satsat mindre.
Därför föreslås ett system med mellankommunal utjämning under en
femårsperiod. Ett problem med den mellankommunala
skatteutjämning som föreslås är enligt motionären att systemet
på grund av sin konstruktion bara delvis utjämnar. Vid
omfördelningsperiodens slut år 1997 kommer kommunerna
fortfarande att få olika mycket resurser i förhållande till de
objektiva utgiftsbehoven beräknat efter antalet äldre, antalet
förtidspensionärer, antalet ensamboende och kommunens
glesbygdsgrad. Enligt motionären vinner de kommuner på systemet
som från början får mest, medan de kommuner som inledningsvis
får minst förlorar i slutändan. Motionären anser det inte
rimligt att en kommun i längden skall tvingas föra över
skatteinkomster till en annan kommun för att denna skall kunna
hålla en högre standard i verksamheten, t.ex. sjukhemsplatser
för äldre. På sikt måste, anser motionären, en utjämning ske så
att alla kommuner får samma chans, dvs. lika mycket pengar i
förhållande till de objektiva utgiftsbehoven. En rimlig sluttid
för en bättre utjämning, enligt motionären år 2000, bör läggas
fast av riksdagen.
I propositionen konstateras att det, när
omställningsperioden är till ända år 1997, fortfarande kan
finnas län där spännvidden är stor mellan kommunernas kostnader
och resurser. Det bör då, anförs det i propositionen, vara
möjligt att låta det mellankommunala kostnadsutjämnande systemet
fortsätta att fördela medel inom sådana län. Av flera skäl anses
det dock inte lämpligt att redan nu ta ställning till detta. I
sammanhanget erinras i propositionen om att den
kommunalekonomiska kommittén (dir. 1990:20) har i uppdrag att se
över det totala statliga bidragssystemet för den kommunala
sektorn.
Utöver de nämnda motionerna har utskottet mottagit ett antal
skrivelser angående den ekonomiska regleringen. Skrivelser har
sålunda inkommit från Landstingsförbundet, vissa av Svenska
kommunförbundets länsavdelningar, några landsting och ett
tjugutal kommuner, särskilt kommunerna inom Stockholms län. I
skrivelserna riktas kritik mot såväl enskilda beslut av den
särskilda tvistedelegationen med anledning av tvister mellan
kommuner och landsting som mot vissa av socialdepartementets
beräkningar. I vissa skrivelser hävdas att principiella
felaktigheter har begåtts. I andra fall anses det mera vara
fråga om räknefel. Västerbottens läns landsting har nämnts
tidigare i betänkandet. Mellan detta landsting och kommunerna
inom landstinget har tvist uppkommit bl.a. om i vilken
utsträckning en inbördes överenskommelse föreligger som innebär
en avvikelse från den av utskottet ursprungligen anvisade
obligatoriska beräkningsmodellen för betalningsansvaret för
medicinskt färdigbehandlade.
Utskottet gör följande bedömning.
Den förändrade ansvarsfördelningen mellan kommunerna och
landstingen när det gäller äldre och handikappade är den mest
omfattande huvudmannaskapsförändring mellan landstingen och
kommunerna som någonsin företagits. Drygt 20 miljarder kronor
skall omfördelas. Syftet med den ekonomiska regleringen är dels
att ge kommunerna ekonomiska förutsättningar att ombesörja sina
nya uppgifter inom äldre- och handikappomsorg, dels att ge
landstingen förutsättningar att klara sina åtaganden inom hälso-
och sjukvården. Ett mål för regleringen är att i möjligaste mån
åstadkomma ett neutralt utfall där ingendera parten vare sig
vinner eller förlorar. Detta är emellertid mycket svårt att
uppnå, och vissa avvikelser från målet får därför accepteras.
Regleringssystemet innefattar flera komponenter: (1) en
skatteväxling mellan kommuner och landsting, (2) en minskning av
statsbidragen till landstingen, (3) en ökning av statsbidragen
till kommunerna, (4) en förändring av skatteutjämningssystemet
samt (5) ett särskilt mellankommunalt omfördelningssystem.
Vidare tillförs särskilda statsbidrag om sammanlagt 5,5
miljarder kronor. Samtidigt genomförs en omläggning från av det
hittills prestationsbaserade statliga stödet till vård och
service åt äldre och handikappade. I framtiden skall detta stöd
i stället baseras på behovskriterier såsom befolkningsstruktur
och tätortsgrad.
Det är naturligt att en så omfattande resursöverföring som det
här är fråga om ger upphov till många meningsskiljaktigheter om
vilka beräkningsgrunder och kalkylmetoder som är mest rimliga
och ändamålsenliga. 589 tvistiga frågor från 117 kommuner har
avgjorts av den särskilda delegationen för överförande av lokala
sjukhem m.m. Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att
flertalet kommuner kunnat lösa beräkningsproblemen i samförstånd
med resp. landsting.
Även efter delegationens arbete och departementets beredning
kvarstår emellertid oenighet mellan kommuner och landsting i
vissa enskilda regleringsfrågor. Ett tjugutal kommuner och några
landsting har i skrivelser till utskottet anhållit om ändring av
propositionens förslag.
De invändningar som framförs i skrivelserna är av flera olika
slag. I åtskilliga skrivelser hävdas att underlaget för
tvistedelegationens beslut varit bristfälligt, antingen på grund
av förbiseenden från parternas sida eller på grund av att
delegationen feltolkat eller förbisett föreliggande uppgifter. I
andra fall vidhåller kommuner eller landsting ståndpunkter som
prövats men underkänts av delegationen.
Utskottet har erfarit att vissa uppdagade felaktigheter har
kunnat beaktas vid departementets beredning av propositionen.
Vid bedömningen av sina egna möjligheter att därutöver överpröva
delegationens utslag och departementets beräkningar har
utskottet haft att överväga flera olika komplikationer.
Ett första problem är att de klagande företräder enbart den
ena sidan i en konflikt där den andra sidan inte gjort sin
mening känd för utskottet. Ett remissförfarande som möjliggjort
en prövning av båda sidors ståndpunkter har inte ansetts vara
möjligt att genomföra utan att riksdagsbeslutet uppskjuts till
hösten. En sådan försening har i sin tur bedömts strida mot
önskemålet att årets budgetarbete i kommuner och landsting skall
kunna genomföras med ett fullgott underlag i denna ekonomiskt
tunga fråga.
En annan omständighet som utskottet har haft att beakta är
regleringssystemets komplexitet. Varje ändring av värdena för en
enda kommun eller ett enda landsting föranleder följdändringar
för samtliga kommuner och landsting i landet.
Mot denna bakgrund har utskottet funnit det olämpligt att
föreslå ändringar i det föreliggande förslaget. I vissa fall bör
emellertid korrigeringar kunna komma till stånd i annan ordning.
I första hand vill utskottet peka på möjligheten av frivilliga
överenskommelser mellan kommuner och landsting. I de fall där
parterna är överens om att misstag har skett kan avtal träffas
om ersättningar vid sidan om riksdagsbeslutet. En sådan enighet
tycks t.ex. föreligga mellan Karlskoga kommun och Örebro läns
landsting.
I Västerbottens län har tvist uppkommit om i vilken
utsträckning som en lokal överenskommelse har träffats om det
obligatoriska betalningsansvaret och om socialdepartementet har
haft rätt att beakta en sådan överenskommelse. Utskottet
förutsätter att denna fråga kan lösas i överläggningar mellan
kommunerna och landstinget.
När det gäller det kommunala betalningsansvaret för medicinskt
färdigbehandlade kan även nämnas att en särskild delegation
skall tillsättas av regeringen för att följa utvecklingen. Det
får enligt utskottet förutsättas att denna delegation kan anvisa
lösningar på problem som uppkommer i anslutning till det
kommunala betalningsansvaret.
I några motioner samt i en skrivelse från Kommunförbundet i
Stockholms län framförs förslag om att någon form av
obligatorisk avstämning -- "kontrollstation" -- bör ingå i
reformens uppföljning. Utskottet delar uppfattningen att en
sådan avstämning kan vara motiverad och anser att den lämpligen
bör företas redan under år 1992. Denna "kontrollstation" bör
dock inte innebära att det sker någon förnyad diskussion och
omprövning i fråga om den ekonomiska regleringens huvuddrag
eller förändringar mot bakgrund av kostnadsutvecklingen eller
skatteunderlagets utveckling. Korrigeringar bör komma i fråga
endast i de fall då det handlar om uppenbara tekniska fel eller
beräkningsfel.
De närmare formerna för en uppföljande kontroll bör enligt
utskottet inte läggas fast nu. Det bör ankomma på regeringen att
ta ställning i denna fråga.
Utskottet vill i sammanhanget påminna om det arbete som för
närvarande bedrivs i kommunalekonomiska kommittén. Enligt
utskottets bedömning bör det finnas möjligheter att i de
allmänna överväganden som följer av kommitténs arbete särskilt
beakta äldrereformens effekter.
Vad utskottet sålunda anfört om en avstämning av utfallet av
den ekonomiska regleringen bör riksdagen, med anledning av
propositionen och med anledning av motionerna So99 (s, fp),
So100 (s), So101 (c), So102 (c, fp), So103 (c) yrkande 2 och
So104 (s), som sin mening ge regeringen till känna.
Medelsanvisningar
Den föreslagna ekonomiska regleringen får i vissa fall
effekter för statsbudgeten under budgetåret 1991/92.
Som en följd av bl.a. förslaget om en förändring av
ersättningen från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen
föreslås riksdagen att dels under femte huvudtitelns
förslagsanslag Bidrag till allmän sjukvård m.m. för budgetåret
1991/92 anvisa ett belopp som är 445000000 kr. lägre än vad
som föreslagits i proposition 1990/91:100 bilaga 7, dels
under femte huvudtitelns förslagsanslag Bidrag till
sjukförsäkringen för budgetåret 1991/92 anvisa ett belopp som är
163000000 kr. lägre än vad som föreslagits i proposition
1990/91:100 bilaga 7. (Det bör noteras att regeringen i
proposition 1990/91:181 föreslagit ytterligare en minskning av
anslaget till Bidrag till sjukförsäkringen. Detta förslag har
tillstyrkts av socialförsäkringsutskottet i betänkande
1990/91:SfU18.)
Som en följd av bl.a. förslaget om en förändring av
skatteutjämningssystemet föreslås riksdagen (proposition
1990/91:150 bilaga I:4 avsnitt 3) att under sjunde huvudtitelns
förslagsanslag Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m.m. för
budgetåret 1991/92 anvisa 170000000 kr. utöver vad som
föreslagits i proposition 1990/91:100 bilaga 9.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet har i det föregående tillstyrkt riktlinjer för en
förändring av ersättningen från sjukförsäkringen till
sjukvårdshuvudmännen. Förslaget får effekter för nästa års
budget. Utskottet tillstyrker även de förändringar som föreslås
i fråga om medelsanvisningarna till Bidrag till allmän sjukvård
och till Bidrag till sjukförsäkringen.
Utskottet har också tillstyrkt riktlinjer för en förändring av
skatteutjämningssystemet. Även denna förändring ger
budgeteffekter under det kommande budgetåret. Utskottet
tillstyrker förslaget till ändrad medelsanvisning till
Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m.m.
Bostadsfinansiering och stimulansbidrag till utbyggnad av
boendeformer m.m.
Bakgrund
Som framgått i det föregående beslutade riksdagen, i samband
med beslutet om huvudmannaskapsreformen, med utgångspunkt i
förslag i proposition 1990/91:14 att vissa statliga
stimulansbidrag skulle införas för att påskynda och underlätta
den önskvärda omstruktureringen när det gäller service och vård
till äldre och handikappade. Bl.a. skulle ett statligt bidrag om
300 milj.kr. per år införas för att stimulera kommuner och
landsting att öka utbyggnaden av gruppbostäder för åldersdementa
och psykiskt utvecklingsstörda. Ett bidrag om 100 milj.kr. per
år under fem år skulle införas för att stimulera utbyggnaden av
alternativa boendeformer för psykiskt sjuka och fysiskt
handikappade. Vidare innebar riksdagens principbeslut att
sammanlagt 1000milj.kr. skulle avsättas under en
femårsperiod till utbyggnad och ombyggnad av institutioner med
inriktningen att alla som så önskar skall kunna få bo i eget
rum. För utbildnings- och informationsinsatser till personal
inom kommuner och landsting som berörs av reformen skulle enligt
riksdagsbeslutet avsättas 500 milj.kr. Dessutom skulle införas
ett under år 1992 tillfälligt statligt bidrag om 500 milj.kr.
till landstingen och de landstingsfria kommunerna, med syfte att
nedbringa kötiderna inom vissa delar av sjukvården. (Det
sistnämnda bidraget behandlas närmare under avsnittet Åtgärder
mot köer.)
Utskottet gjorde i betänkande 1990/91:SoU9 i fråga om
villkor för lån och stimulansbidrag till gruppbostäder följande
uttalanden (s. 91).
I flera av de motioner som väckts om villkoren för lån och
stimulansbidrag till gruppbostäder framhålls nödvändigheten av
att kommuner och landsting på vilka skyldigheten vilar att
anordna gruppboende och gruppbostäder får frihet att utifrån
lokala förhållanden finna goda lösningar för boendet.
Socialutskottet delar denna inställning. Det är enligt
socialutskottet när det gäller gruppbostäder för åldersdementa
inte sällan motiverat och dessutom ur medicinsk synpunkt
lämpligt att efterge kravet på att dessa bostäder skall ha
kokmöjligheter. Vid planeringen bör också beaktas att
gruppbostadens entré bör vetta mot gemensamma utrymmen. I detta
sammanhang kan det även finnas skäl att skapa större frihet i
vad avser antalet platser som kan medges inom en och samma
gruppbostad. Även möjligheterna till samlokalisering av olika
gruppbostäder kan behöva vidgas. Socialutskottet erinrar i detta
sammanhang om vad som framkom vid den offentliga utfrågning om
demens och demenssjukdomar som utskottet anordnade hösten 1989.
-- -- -- Enligt utskottet bör stimulansbidrag och bostadslån
kunna utgå även om avsteg på detta sätt görs från
ålderdomshemsstandarden. Regelsystemet bör ses över och sådana
lösningar sökas att ett decentraliserat beslutsfattande
möjliggörs när det gäller utformningen av boende för
åldersdementa.
Vad gäller gruppbostäder för psykiskt utvecklingsstörda rör
det sig om långvarigt boende för människor som i många fall är
yngre eller medelålders. Detta ställer särskilda krav på
boendestandarden. Även på detta område måste det emellertid
finnas utrymme för lokala bedömningar så att en nödvändig
utbyggnad av gruppbostäder för psykiskt utvecklingsstörda inte
motverkas av olika statliga bestämmelser.
Vad gäller stimulansbidrag till nya boendeformer för psykiskt
sjuka människor och fysiskt handikappade föreslog utskottet, som
framgått ovan, ett särskilt stimulansbidrag på 100 milj.kr.
årligen under fem år. I anslutning härtill anförde utskottet
följande (s. 91).
Regeringen bör utforma regler för ett sådant stimulansbidrag
och återkomma till riksdagen härom. Regeringen bör därvid beakta
vad utskottet i det föregående anfört om utformning av
gruppbostäder för åldersdementa och psykiskt utvecklingsstörda
och om nödvändigheten av flexibilitet i planeringen och
byggandet av boendeformerna.
Utskottet föreslog ett tillkännagivande till regeringen om vad
utskottet anfört om låneregler och stimulansbidrag till
gruppboende för dementa och psykiskt utvecklingsstörda samt till
gruppboende för psykiskt sjuka och fysiskt handikappade.
Propositionen
För närvarande finns särskilda bestämmelser om bostadslån för
ny- och ombyggnad av ålderdomshem [Förordningen (1988:684) med
särskilda bestämmelser om bostadslån m.m. för ny- och ombyggnad
av ålderdomshem]. Dessa regler innebär sammanfattningsvis
följande. Med avsteg från kravet på s.k. fullvärdiga bostäder
utgår bostadslån vid ny- och ombyggnad av ålderdomshem om
lägenheten i färdigt skick består av minst ett rum och kokskåp,
utrymme med toalett och dusch samt entréutrymme. Lägenheten
skall ha en sådan storlek att den kan användas av en
rullstolsburen person. I ombyggnadsfallet behöver entréutrymmen
inte ordnas om det finns byggnadstekniska hinder för detta.
Avsteg från kravet på fullvärdiga bostäder får göras endast om
den lägre standarden i lägenheterna kompenseras av gemensamma
utrymmen för matlagning, måltider och samvaro och av den
utrustning som finns där.
Riksdagen har beslutat att ett nytt bostadsfinansieringssystem
skall införas (prop. 1990/91:34, BoU4, rskr. 92). En
förutsättning för statligt stöd för ny- och ombyggnad i det nya
systemet är att byggnadsprojektet uppfyller vissa
bostadspolitiska krav.
I den av regeringen nyligen beslutade förordningen
(1991:149) om allmänna förutsättningar för statligt stöd vid ny-
och ombyggnad av bostäder, som träder i kraft den 1 januari
1992, finns regler som skall vägleda verksamheten avseende det
nya systemet. Av förordningen framgår bl.a. att bostäderna skall
vara avsedda för permanent bruk och självständigt boende.
Lägenheterna skall uppfylla de grundläggande krav på utrymmes-
och utrustningsstandard som följer av bestämmelserna i plan- och
bygglagen. Sådana krav skall anses uppfyllda om bygglov har
lämnats för projektet.
Beträffande särskilda boendeformer för äldre gäller enligt
förordningen att en lägenhet får bestå av ett rum och kokskåp,
utrymme med toalett och dusch samt entréutrymme. Detta gäller
under förutsättning att lägenheten har sådan storlek och
utformning att den kan användas av en rullstolsburen person och
att den lägre standarden i lägenheten kompenseras av gemensamma
utrymmen för matlagning, måltider och samvaro.
Föredragande statsrådet anför under avsnittet Förutsättningar
för statlig bostadsfinansiering i propositionen (prop.
1990/91:150, bilaga 3 s. 45 ff.) att det nya
bostadsfinansieringssystemet innebär enklare regler i fråga om
de krav som skall uppfyllas för att statligt stöd skall kunna
utgå till ny- och ombyggnad. Reglerna bli enligt föredraganden
mera enhetliga genom att de bestämmelser som nu gäller för
ålderdomshem får tillämpas för alla särskilda boendeformer för
äldre. De nya reglerna ger större utrymme för flexibilitet och
ökade möjligheter till lokala lösningar. Reglerna innebär
vidare, anförs det i propositionen, att prövningen av om kraven
på utrymmes- och bostadsstandard är uppfyllda kan ske samlat i
kommunen vid bygglovsprövningen. Enligt föredraganden ger denna
samordnade handläggning de förutsättningar för ett
decentraliserat beslutsfattande som socialutskottet
eftersträvat. Föredraganden anför vidare (s. 46 f.):
För egen del anser jag det viktigt att betona kraven på att
särskilda boendeformer för äldre och handikappade planeras och
byggs med sikte på en långsiktig användbarhet. Jag vill särskilt
betona att det är nödvändigt att ställa krav på hög
tillgänglighet i denna typ av bostäder och att behovet av en god
arbetsmiljö uppmärksammas. Detta kommer till uttryck genom
reglerna för statligt bostadsstöd vilka ställer krav på att
lägenheten skall ha en sådan storlek och utformning att den kan
användas av en rullstolsbunden person.
Vid planering av gruppbostäder för åldersdementa utgår jag
från att utformningen kan anpassas till denna grupps särskilda
behov av en småskalig och trygg boendemiljö. -- -- -- För äldre
med demensproblem bör antalet boende i en gruppbostad begränsas.
Bedömningen av hur många lägenheter som bör dela på gemensamma
utrymmen måste dock göras utifrån de boendes särskilda behov och
utifrån vad som är lämpligt i varje enskilt byggnadsprojekt. --
-- -- Jag delar uppfattningen att det är angeläget att undvika
institutionsliknande boende för äldre och handikappade. Jag
utgår från att samma synsätt delas av kommunerna och att lämplig
gruppstorlek och möjligheten att undvika institutionsprägel noga
prövas vid den kommunala planeringen av de olika boendeformerna.
Några generella regler om gruppstorlek och samlokalisering bör
därför inte ställas upp. Jag vill dock betona att planering och
utformning av särskilda boendeformer för äldre måste ta sin
utgångspunkt i de mål om valfrihet, trygghet och integritet som
riksdagen fastställt för äldreomsorgen.
Vad särskilt gäller gruppboende för åldersdementa anför
föredragande statsrådet, under hänvisning till utskottets
uttalande att det för sådant boende inte sällan är motiverat och
dessutom ur medicinsk synpunkt lämpligt att efterge kravet på
att dessa bostäder skall ha kokmöjlighet (s. 47):
Av de nya reglerna i förordningen 1991:149 om allmänna
förutsättningar för statligt stöd vid ny- och ombyggnad av
bostäder följer att krav inte ställs på att gruppbostäder för
åldersdementa behöver innehålla ett fullt utrustat kök. Däremot
måste det finnas ett kokskåp eller ett pentry så att det i
lägenheten finns möjlighet att koka kaffe eller tillreda en
enkel måltid. Tillgång till kokmöjlighet anser jag vara en
viktig bostadskvalitet vilken inte bör efterges med hänsyn till
behovet av en flexibel användning av bostäderna. I vissa fall
kan det dock av säkerhetsskäl vara motiverat att avstå från
inkoppling av spis eller kokplatta.
När det gäller planering av gruppbostäder och andra gemensamma
boendeformer för utvecklingsstörda, psykiskt sjuka och fysiskt
handikappade förutsätter föredragande statsrådet att bostäderna
inte standardiseras utan planeras och utformas efter de boendes
individuella önskemål och behov av tillgänglighet, trygghet och
integritet. Mot bakgrund av att det många gånger är fråga om
yngre och medelålders människor understryker dock statsrådet att
denna grupp inte skall ha en lägre bostadsstandard än vad som
tillkommer övriga medborgare. Föredraganden fortsätter (s. 47):
I proposition 1984/85:176 med förslag till lag om särskilda
omsorger om psykiskt utvecklingsstörda anges vad som bör gälla
vid utformning och lokalisering av gruppbostäder för personer
med utvecklingsstörning. Där framhöll föredragande statsråd om
gruppens storlek att det är eftersträvansvärt med ett fåtal
personer i varje grupp. Antalet fyra angavs som ett riktmärke,
men det framhölls också att riktmärket inte bör ses som ett
absolut krav i samtliga fall, utan att det måste finnas utrymme
för flexibilitet. Vidare framhölls, att det är väsentligt att de
som bor i gruppbostad känner att de inte bor på en institution.
En gruppbostad bör därför utgöra en naturlig del av den vanliga
bostadsbebyggelsen och skall kunna finnas både i hyres- och
bostadsrättshus, radhus och villor efter vad som är mest
lämpligt på varje ort. Det framhölls också att det bör undvikas
att flera gruppbostäder placeras i omedelbar närhet av varandra.
För egen del anser jag att den inriktning som redovisas i
förarbetena till omsorgslagen i kombination med de allmänna
förutsättningar som kommer att gälla för statligt stöd vid ny-
och ombyggnad av bostäder, ger utrymme för den flexibilitet som
riksdagen efterfrågat och som jag anser vara önskvärd.
Som framgått i det föregående innebar riksdagsbeslutet i
december 1990 ett principbeslut om att staten, för att påskynda
utvecklingen av gruppboende inom kommunerna och landstingen,
skall avsätta 400 milj.kr. årligen under en femårsperiod.
Riksdagen uppdrog åt regeringen att utforma närmare regler för
bidraget.
Under avsnittet Stimulansbidrag till gruppbostäder i
propositionen föreslås riksdagen för budgetåret 1991/92 anvisa
400 milj.kr. till ett sådant stimulansbidrag. Riksdagen föreslås
även godkänna riktlinjer för stimulansbidraget.
Propositionens förslag innebär vissa korrigeringar av den
tidigare föreslagna nivån på stimulansbidraget. Enligt
proposition 1990/91:14 skulle bidrag utgå med 200000 kr. per
enhet. I den nu aktuella propositionen föreslås att nivån på
stimulansbidraget för gruppboendeenheter färdigställda fr.o.m.
år 1991 bör utgöra 500000 kr. En sådan höjning av nivån behövs
enligt propositionen för att stimulanseffekten skall bli
kraftfull.
Bidraget föreslås utgå per färdigställd enhet som uppfyller de
allmänna förutsättningarna för statligt stöd vid ny- och
ombyggnad av bostäder. Bidraget lämnas inom en total ram på
2000 milj.kr. under fem år.
Bidraget skall i huvudsak utgå till kommuner och landsting som
enligt socialtjänstlagen och omsorgslagen har en skyldighet att
inrätta särskilda boendeformer för olika grupper av äldre och
handikappade. Stimulansbidrag skall enligt förslaget kunna utgå
även i de fall en gruppboendeverksamhet uppförs och drivs av ett
kooperativ eller en stiftelse eller i andra former av enskild
regi.
Stimulansbidraget föreslås utbetalas av socialstyrelsen
kalenderårsvis i efterskott efter det att gruppboendeenheten
färdigställts.
Riksdagsbeslutet i december innefattade även ett principbeslut
om att staten under en femårsperiod skall avsätta 1 miljard
kronor för ombyggnad av lokala sjukhem och andra
vårdinrättningar. Det uppdrogs åt regeringen att utforma närmare
bestämmelser för stimulansbidraget. Sådana presenteras under
avsnittet Stimulansbidrag för ombyggnad av lokala sjukhem och
andra vårdinrättningar i propositionen. Bidrag föreslås i
propositionen utgå med 50000 kr. per enkelrum som tillkommer
vid ombyggnad och i samband därmed gjord utglesning av
befintliga flerbäddsrum samt vid utbyggnad av särskilda
boendeformer för service och omvårdnad. Bidraget skall enligt
förslaget i huvudsak avse ombyggnadprojekt med syfte att skapa
fler enkelrum i de till kommunerna överförda sjukhemmen.
Stimulansbidraget skall även kunna utgå till de
landstingskommuner som avser att tillskapa fler enkelrum i
samband med ombyggnad av långvårdsenheter med huvudsaklig
omvårdnadsinriktning. Om ombyggnaden avser ett sjukhem som
enligt överenskommelse drivs på entreprenad åt kommunerna, måste
parterna vara överens om att ombyggnad skall ske samt hur
kostnaderna för denna skall regleras.
Stimulansbidraget föreslås utbetalas av socialstyrelsen
kalenderårsvis i efterskott.
Riksdagen föreslås godkänna riktlinjer för stimulansbidraget
till ombyggnad av lokala sjukhem och andra vårdinrättningar.
Förslaget om stimulansbidrag för ombyggnad av lokala sjukhem och
andra vårdinrättningar får inte några effekter för statsbudgeten
under budgetåret 1991/92.
Motionerna
I motion 1990/91:So98 av Daniel Tarschys m.fl. (fp)
hemställs att riksdagen i fråga om villkor för bostadslån och
stimulansbidrag till gruppbostäder godkänner de riktlinjer som
anges i motionen. Motionärerna anför att regeringens förslag
såvitt avser villkoren för lån och stimulansbidrag till
gruppbostäder i vissa viktiga avseenden avviker från riksdagens
ställningstaganden. Motionärerna nämner därvid vad som anförs i
propositionen om köksutrustning i bostäder för senildementa.
Motionärerna anser att riksdagen bör bekräfta och förtydliga
sina ställningstaganden så att en angelägen utbyggnad inte
fortsättningsvis hämmas av statliga lånebestämmelser.
Liknande synpunkter framförs i motionerna 1990/91:So96 av
Sten Svensson m.fl. (m) yrkande 4 och 1990/91:So103 av Ulla
Tillander m.fl. (c) yrkande 3.
Motion So103 (c) innehåller också en begäran om ett
tillkännagivande om vad som anförs om stimulansbidraget för ny-
och ombyggnad av lokala sjukhem (yrkande 4). Motionärerna
anser att bidraget bör utgå som ett generellt bidrag till
kommunerna för att tillgodose de äldres varierade behov av
särskilt boende.
Bostadsutskottets yttrande
Socialutskottet har berett bostadsutskottet tillfälle att avge
yttrande över avsnitt 4.3.3. i propositionen och vissa
motionsyrkanden. Bostadsutskottets yttrande, 1990/91:BoU7y,
har fogats till betänkandet som bilaga 3.
Bostadsutskottet påminner om att det i november 1990
(1990/91:BoU2y) anförde att de s.k. ålderdomshemsreglerna borde
tillämpas också när det gällde byggande av gruppbostäder för
människor med åldersdemens. Detta synsätt har enligt
bostadsutskottet väglett utformningen av förordningen (1991:149)
om allmänna förutsättningar för statligt stöd i det nya
bostadsfinansieringssystemet. Även vad gäller gruppbostäder för
utvecklingsstörda, psykiskt sjuka och fysiskt handikappade har
vad utskottet anförde i yttrande BoU2y vunnit gehör i de nya
finansieringsreglerna, påpekar bostadsutskottet.
Bostadsutskottet anför vidare (s. 5).
Utskottet har positivt noterat att de nya reglerna i det
enskilda fallet ger goda möjligheter till en lokal anpassning
och flexibilitet. Utskottet kan inte dela uppfattningen i
motionerna om att de nya reglerna skulle hämma en angelägen
utbyggnad av sådana bostäder som nu diskuteras. Det kan inte
heller rimligen hävdas att de nya reglerna skulle vara speciellt
komplicerade och att de därigenom skulle förhindra en angelägen
utveckling på området.
Av vad nu redovisats framgår att den uppfattning om regler för
bostadslån avseende byggande av gruppbostäder för äldre och
handikappade som bostadsutskottet tidigare fört fram har tagits
in i den författning som kommer att ligga till grund för det
statliga stödet till ny- och ombyggnad av bostäder. Utskottet
har självfallet ingen erinran mot att så skett.
Bostadsutskottets majoritet vidhåller sålunda sin tidigare
uppfattning och föreslår socialutskottet att avstyrka nu
aktuella motionsyrkanden.
Bostadsutskottets m-, fp- och c-ledamöter reserverar sig och
anför i reservationen bl.a. att det inte finns anledning att
överge riksdagens tidigare beslut i frågan om lånebestämmelser
och statsbidrag till gruppboende. Det fortsatta arbetet skall
således enligt reservanterna bedrivas i enlighet med det beslut
riksdagen fattade med anledning av socialutskottets
ställningstagande i betänkande 1990/91:SoU9. Reservanterna
påpekar att motionsförslagen utgår från detta riksdagsbeslut och
föreslår ett tillkännagivande till regeringen om det fortsatta
arbetet med reformeringen av bostadslånereglerna vid byggande av
gruppbostäder för äldre, åldersdementa m.fl.
Socialutskottets bedömning
Stimulansbidrag för gruppboendeenheter föreslås i
propositionen utgå för varje färdigställd enhet som uppfyller de
allmänna förutsättningarna för statligt stöd vid ny- och
ombyggnad av bostäder. Vid behandlingen av propositionen om
ansvaret för service och vård till äldre och handikappade m.m.
uttalade socialutskottet (1990/91:SoU9) att det var nödvändigt
att kommuner och landsting får frihet att utifrån lokala
förhållanden finna goda lösningar för boendet. Regelsystemet
avseende kraven för statligt bostadsstöd bör ses över och sådana
lösningar sökas att ett decentraliserat beslutsfattande
möjliggörs när det gäller utformningen av boende för
åldersdementa. I fråga om gruppbostäder för psykiskt
utvecklingsstörda anförde utskottet att det rör sig om ett
långvarigt boende för människor som i många fall är yngre eller
medelålders och att detta ställer särskilda krav på
bostadsstandarden. Utskottet ansåg dock att det även på detta
område måste finnas utrymme för lokala bedömningar så att en
utbyggnad av bostäder inte motverkas av statliga bestämmelser.
Vad utskottet anförde gav riksdagen regeringen till känna (rskr.
97).
Innehållet i propositionen tillgodoser i flera avseenden
riksdagens önskemål. Det nya bostadsfinansieringssystemet
innebär att reglerna blir enklare när det gäller vilka krav som
skall vara uppfyllda för att statligt stöd skall lämnas till ny-
och ombyggnad. Genom enklare och mer enhetliga regler ges
utrymme för större flexibilitet och ökade möjligheter till
lokala lösningar. I likhet med vad utskottet tidigare uttalat
anser föredraganden att några generella regler om gruppstorlek
och samlokalisering inte bör ställas upp när det gäller
gruppbostäder för åldersdementa. Utskottet delar propositionens
inställning i dessa avseenden. Utskottet erinrar också om vikten
av att tillgänglighet och arbetsmiljökrav tillgodoses.
För att erhålla statligt stöd är det enligt förordningen om
allmänna förutsättningar för statligt stöd vid ny- och ombyggnad
av bostäder ett krav att lägenheten bl.a. består av ett rum och
kokskåp. När det gäller gruppbostäder för åldersdementa har
utskottet tidigare uttalat att det i vissa fall kan vara
lämpligt att efterge kravet på att dessa bostäder skall ha
kokmöjligheter.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och anser att
möjlighet bör finnas att anpassa lägenheternas utrustning till
de boendes skiftande behov. Utskottet utgår från att de
särskilda boendeformerna planeras och byggs på ett sätt som
tillgodoser dessa behov. Stimulansbidrag och bostadslån bör
således kunna utgå till gruppbostäder för åldersdementa även om
det i vissa fall av lämplighetsskäl finns anledning att avstå
från köksutrustning i varje boendeenhet. Regelsystemet bör i
detta avseende ändras.
När det gäller gruppbostäder och andra gemensamma boendeformer
för utvecklingsstörda, psykiskt sjuka och fysiskt handikappade
erinrar utskottet om att det rör sig om långvarigt boende för
människor som i många fall är yngre eller medelålders. Detta
ställer särskilda krav på boendestandarden. Det måste dock
finnas utrymme för lokala bedömningar så att en nödvändig
utbyggnad av gruppbostäder för psykiskt utvecklingsstörda inte
motverkas av olika statliga bestämmelser.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av
riksdagens tidigare ställningstagande i frågan, propositionen
samt motionerna 1990/91:So98 (fp), 1990/91:So96 (m) yrkande 4
och 1990/91:So103 (c) yrkande 3, som sin mening ge regeringen
till känna.
Utskottet har, utöver vad som anförts ovan, inte något att
anföra med anledning av de i propositionen föreslagna
riktlinjerna för stimulansbidrag till gruppbostäder. Utskottet
tillstyrker den i propositionen föreslagna medelsanvisningen
till Bidrag till byggande av gruppbostäder m.m.
Utskottet tillstyrker även de i propositionen föreslagna
riktlinjerna för stimulansbidrag till lokala sjukhem och andra
vårdinrättningar, som väl motsvarar riksdagsbeslutet i december
1990. Riksdagen har inte anledning att ta något initiativ med
anledning av motion 1990/91:So103 (c) yrkande 4. Motionsyrkandet
avstyrks.
Medel för personalutveckling och utvärdering av reformen
Som framgått i det föregående innebar riksdagsbeslutet i
december 1990 att staten borde avsätta 500 milj.kr. för
information och utbildning inför genomförandet av
huvudmannaskapsreformen.
Under avsnittet Vissa övriga frågor i propositionen föreslås
nu riksdagen anvisa 500 milj.kr. för budgetåret 1991/92 för
personalutvecklingsinsatserna. Bidrag skall enligt förslaget
lämnas till kommunerna och fördelas med 1393 kr. för varje i
kommunen bosatt person som var 80 år eller äldre den 1 januari
1990. De medel som genom detta bidrag kommer att utgå till
kommunerna avses även täcka kostnader för information och
utbildning för viss landstingskommunal personal. Riksdagen
föreslås även godkänna de i propositionen föreslagna
riktlinjerna för bidraget till personalutvecklingsinsatser.
Utskottet har inte något att erinra mot de i propositionen
föreslagna riktlinjerna för bidraget till
personalutvecklingsinsatser.
Ett särskilt avsnitt i propositionen behandlar frågan om
uppföljning och utvärdering av huvudmannaskapsreformen. I
propositionen anförs bl.a. att huvudmannaskapsförändringen i sig
motiverar en kontinuerlig uppföljning av hur verksamheten
utvecklas vad avser innehåll, kvalitet och kostnader. Enligt
propositionen åvilar den kontinuerliga uppföljningen naturligen
socialstyrelsen. Den utvärdering och uppföljning som det är
fråga om kräver enligt propositionen extra insatser utöver det
som ligger i socialstyrelsens reguljära verksamhet. Ett särskilt
uppdrag till socialstyrelsen som närmare preciserar inriktningen
av denna uppgift aviseras. Det får, anförs det i propositionen,
anses naturligt att socialstyrelsen i detta samverkar med de
båda kommunförbunden och andra myndigheter och organisationer.
I propositionen hänvisas också till den särskilda delegation
som skall ges uppdraget att följa betalningsansvarets
tillämpning, dess tekniska konstruktion och de ekonomiska
konsekvenserna av systemet. I delegationens uppdrag bör enligt
propositionen ingå att föreslå förändringar i systemet om sådana
skulle komma att krävas samt att bedöma de ekonomiska
konsekvenserna av betalningsansvaret för medicinskt
färdigbehandlade. Föredragande statsrådet uttalar en avsikt att
återkomma till regeringen med förslag om att inrätta en sådan
delegation där företrädare för kommuner och landsting avses
ingå.
Vid sidan av socialstyrelsen och en
betalningsansvarsdelegation bör vidare, anförs det i
propositionen, forskningen engageras för utvärdering av
reformen. Föredraganden uttalar en avsikt att, i samverkan med
det socialvetenskapliga forskningsrådet och andra företrädare
för forskningen, ta initiativ till att detta kommer till stånd.
Riksdagen föreslås godkänna de i propositionen sålunda
föreslagna riktlinjerna för uppföljning och utvärdering av
huvudmannaskapsreformen. Riksdagen föreslås också för budgetåret
anvisa 5 milj.kr. för uppföljnings- och utvärderingsfrågor.
Utskottet har inte något att erinra mot de föreslagna
riktlinjerna för uppföljning och utvärdering av
huvudmannaskapsreformen.
Enligt propositionen bör medlen för
personalutvecklingsinsatser och uppföljning och utvärdering
anvisas på förslagsanslaget Bidrag till social hemhjälp.
Utskottet tillstyrker den föreslagna medelsanvisningen.
Åtgärder mot köer
Som framgått i det föregående föreslog utskottet i sitt av
riksdagen godkända betänkande 1990/91:SoU9 att landstingen
och de landstingsfria kommunerna övergångsvis skall tillföras
ett särskilt statsbidrag på 500 milj.kr. under år 1992.
Statsbidraget avses nedbringa kötiderna för sådana patienter som
väntar på operation eller annan behandling. Bidraget avses också
underlätta den omställning som krävs för att patienter på
sjukhem och andra inrättningar som berörs av reformen skall
kunna ges en trygg medicinsk vård. I betänkandet hänvisades
också till förslaget om införande av ett kommunalt
betalningsansvar för medicinskt färdigbehandlade.
Efter riksdagsbeslutet i december 1990 har företrädare för
staten och Landstingsförbundet i april i år träffat en
överenskommelse om statligt bidrag för införande av en
vårdgaranti fr.o.m. år 1992. Enligt överenskommelsen har
Landstingsförbundet utfäst sig bl.a. att rekommendera
sjukvårdshuvudmännen att införa en vårdgaranti fr.o.m. år 1992
för vissa operationer och andra medicinska insatser. Beslut om
att införa en vårdgaranti fattas av resp. sjukvårdshuvudman.
Enligt överenskommelsen skall den patient som omfattas av
vårdgarantin bli behandlad inom tre månder från det att
patienten har satts upp på en vårdplaneringslista. Om patienten
inte kan behandlas inom denna tid på den egna kliniken, skall
patienten erbjudas vård vid någon annan klinik inom
sjukvårdsområdet, hos någon annan sjukvårdshuvudman eller hos
någon privat vårdgivare.
I överenskommelsen anges vidare att vårdgarantin skall gälla
för ett tiotal typer av behandlingar som skall fastställas av
Landstingsförbundet -- efter samråd med landstingen -- och
staten gemensamt. I dessa skall ingå höftleds-, starr- och
kranskärlsoperationer. De expertgrupper som finns knutna till
det s.k. Dagmar 50-projektet har engagerats i arbetet med att
utarbeta för landet gemensamma kriterier och indikationer för
att patienten skall placeras på en vårdplaneringslista inom ett
antal diagnoser/åtgärder. Även Svenska Läkaresällskapet deltar i
detta arbete. Socialstyrelsen följer frågans utveckling.
Landstingsförbundet åtar sig genom överenskommelsen att lämna
staten fortlöpande rapporter om kösituationen beträffande de
behandlingar som omfattas av vårdgarantin. Förbundet skall
regelbundet kartlägga aktuella väntetider för vissa operationer
i hela landet. Kartläggningen avser inledningsvis väntetiderna
för operationer av grå starr, höftleder och kranskärl.
Kartläggningen kommer att kompletteras med uppgifter om bl.a.
hur många patienter som p.g.a. alltför långa väntetider vid den
egna kliniken har remitterats till andra vårdgivare. Efter hand,
sedan kriterier och indikationer utarbetats, kommer man även att
kartlägga väntetider för allmänkirurgi, urologi och
kvinnosjukvård.
I propositionen (bilaga I:3 avsnitt 3) hänvisas till
överenskommelsen mellan staten och Landstingsförbundet om
införandet av en vårdgaranti och föreslås att ett statligt
bidrag skall lämnas engångsvis med sammanlagt 500 milj.kr för år
1992 till de sjukvårdshuvudmän som förbinder sig att införa
vårdgarantin. Avsikten med bidraget är att det skall underlätta
införandet av vårdgarantisystemet. Bidraget föreslås fördelas
mellan sjukvårdshuvudmännen efter antalet invånare den 31
december 1990. Socialstyrelsen skall betala ut de statliga
bidragen kvartalsvis. Genom denna koncentrerade insats bör
enligt propositionen vårdköerna kunna minskas högst väsentligt.
För tiden efter år 1992 skall enligt propositionen något
statligt bidrag för vårdgarantisystemet inte utgå.
Riksdagen föreslås till Särskilt statsbidrag för viss
vårdgaranti för budgetåret 1991/92 anvisa ett reservationsanslag
på 250000000 kr.
I motion 1990/91:So97 av Sten Svensson m.fl. (m) hemställs
att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad
som anförs i motionen om en utvidgad och förbättrad vårdgaranti,
vilken omfattar även hjärtundersökningar och
hjärtoperationer/behandlingar (yrkande 1). Enligt
motionärerna är det en brist att det föreliggande förslaget
innebär att det först i höst får verkligt innehåll. Motionärerna
anser att det redan nu -- förslagsvis från den 1 juli 1991 --
finns tillräckligt underlag för att införa vårdgarantin för
patienter som väntar på hjärtundersökningar och
hjärtoperationer/behandlingar. Den rimliga väntetiden bör enligt
motionärerna vara tre månader från remiss till undersökning och
till utförd operation. Enligt motionärerna är det vidare av
största vikt att prioriteringen efter den 1 januari 1992 innebär
att de människor som väntat länge på operation för grå starr och
för höftleds- och knäprotes omedelbart kan få nödvändig hjälp.
Motionärerna hänvisar till att man i flera år motionerat om
införandet av en vårdgaranti men att dessa krav avvisats av
riksdagen. Åtgärder för att garantera svårt sjuka vård i tid är
viktiga och krävs omedelbart, anförs det i motionen. Därför bör
också vårdgarantin vara lagfäst (yrkande 2).
Motionärerna anser att det finns en viktig och principiell
skillnad mellan regeringens och motionärernas förslag.
Överenskommelsen mellan Landstingsförbundet och regeringen ses
av regeringen som ett slutsteg för att lösa ett akut problem.
Enligt motionärerna är vårdgarantin ett steg på vägen mot något
annat och bättre, nämligen införandet av en försäkringsmodell.
Motionärerna förespråkar införandet av en allmän obligatorisk
sjukvårdsförsäkring (yrkande 3). En sådan skulle också leda
till en större valfrihet för de enskilda människorna.
Motionärerna anser att valfriheten bör skrivas in i hälso- och
sjukvårdslagen (yrkande 4).
I motion 1990/91:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
finns ett yrkande om att en 100-dagarsregel bör införas inom den
somatiska akutsjukvården så att varje patient gentemot
sjukvårdshuvudmannen får rätt att antingen erhålla behandling
inom hundra dagar efter det att diagnos har ställts eller
erhålla ekonomisk ersättning från sjukvårdshuvudmannen för
behandling av annan vårdgivare (yrkande 1). Yrkandet har
behandlats av utskottet i betänkandet 1990/91:SoU12.
(Motionsyrkandet ansågs tillgodosett genom Landstingsförbundets
rekommendation om vårdgaranti.) Motion So531 (fp) innehåller
också ett yrkande om ett tillkännagivande till regeringen om vad
som anförs i motionen om användningen av de speciella medel för
köbekämpning som förs över till sjukvårdshuvudmännen i samband
med reformeringen av äldreomsorgen (yrkande 13). Enligt
motionärerna bör det extra statsbidraget om 500 milj.kr. för
åtgärder mot sjukvårdsköerna under 1992, som riksdagen beslutade
om i samband med beslutet om äldreomsorgen, underlätta
införandet av den föreslagna 100-dagarsgarantin.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet konstaterade i samband med beslutet om ändrad
ansvarsfördelning inom äldreomsorgen m.m. att ett viktigt syfte
med reformen och med att införa ett kommunalt betalningsansvar
för medicinskt färdigbehandlade är att öka sjukvårdens kapacitet
att hjälpa patienter som väntar på operation eller annan
behandling och att det krävs koncentrerade insatser för att
nedbringa kötider. Utskottet föreslog mot den bakgrunden att
landstingen och de landstingsfria kommunerna övergångsvis skulle
tillföras ett särskild statsbidrag på 500 milj.kr. under år
1992.
Det förslag som nu läggs fram i propositionen och som baseras
på en överenskommelse med Landstingsförbundet om införande av en
vårdgaranti för vissa operationer och andra medicinska insatser
motsvarar väl utskottets intentioner beträffande det särskilda
statsbidraget. Beslut om införande av vårdgarantin fattas nu
successivt av de olika landstingen. Syftet med motion So97 (m)
får därmed anses delvis tillgodosett. Av propositionen framgår
att vårdgarantin skall tillämpas i fråga om bl.a.
kranskärlsoperationer och operationer mot grå starr och för nya
höftleder. Enligt utskottet får vårdgarantins omfattning i detta
avseende anses motsvara vad som efterlyses i motion So97.
Yrkande 1 i motionen bör enligt utskottet inte föranleda något
initiativ från riksdagens sida. Motionsyrkandet avstyrks.
En lagreglering av vårdgarantin synes inte erforderlig.
Utskottet är inte berett att tillmötesgå motion So97 (m) i dess
krav på lagfäst vårdgaranti och valfrihet m.m. Utskottet
avstyrker därför yrkandena 2--4 i motionen.
Utskottet tillstyrker den föreslagna medelsanvisningen till
Särskilt statsbidrag för viss vårdgaranti.
Enligt motion So531 (fp) yrkande 13 bör det extra
statsbidraget till landstingen och de landstingsfria kommunerna
användas för införandet av en 100-dagarsgaranti. Motionsyrkandet
får anses tillgodosett och erfordrar därför inget initiativ från
riksdagens sida. Motionsyrkandet avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande avslag på förslaget till ekonomisk
reglering
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So96 yrkande 1 och
1990/91:So103 yrkande 1,
res. 1 (m, c) -- delvis
res. 2 (v) -- delvis
2. beträffande nya riktlinjer för äldreomsorgen m.m.
att riksdagen avslår motion 1990/91:So96 yrkandena 2, 3 och 5,
res. 1 (m, c) -- delvis
res. 2 (v) -- delvis
3. beträffande statsbidrag till kommunerna för medicinskt
färdigbehandlade
att riksdagen godkänner de i propositionen föreslagna
riktlinjerna för statsbidrag till kommunerna för medicinskt
färdigbehandlade (avsnitt 4.2.2.1),
res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis
res. 4 (v) -- villk. 2, delvis
4. beträffande 6 § betalningsansvarslagen
att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas
betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård såvitt avser 6 §,
res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis
res. 4 (v) -- villk. 2, delvis
5. beträffande 9 § betalningsansvarslagen m.m.
att riksdagen dels beslutar att 9 § lagen (1990:1404) om
kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård skall
erhålla ändrad lydelse i enlighet med Utskottets förslag i
bilaga 2, dels beslutar att ingressen till det i propositionen
framlagda förslaget skall ha nedan som utskottets förslag
betecknade lydelse.
Regeringens förslag Utskottets förslag
Härigenom föreskrivs att Härigenom föreskrivs i
6 § lagen (1990:1404) om fråga om lagen (1990:1404)
kommunernas betalningsansvar om kommunernas
för viss hälso- och betalningsansvar för viss
sjukvård skall ha hälso- och sjukvård dels
följande lydelse. att 6 och 9 §§ skall ha
följande lydelse, dels att
rubriken närmast före 6
§ skall lyda "Somatisk
akutsjukvård m.m.".
res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis
res. 4 (v) -- villk. 2, delvis
6. beträffande ersättningen från sjukförsäkringen till
sjukvårdshuvudmännen
att riksdagen godkänner de i propositionen föreslagna
riktlinjerna för förändring av ersättningen från
sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen (avsnitt 4.2.3.1),
res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis
res. 4 (v) -- villk. 2, delvis
7. beträffande förändring av skatteutjämningssystemet
att riksdagen godkänner de i propositionen föreslagna
riktlinjerna för förändring av skatteutjämningssystemet (avsnitt
4.2.3.2),
res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis
res. 4 (v) -- villk. 2, delvis
8. beträffande riktlinjer för skatteväxling
att riksdagen godkänner de i propositionen föreslagna
riktlinjerna för skatteväxling (avsnitt 4.2.3.3),
res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis
res. 4 (v) -- villk. 2, delvis
9. beträffande lagreglering av skatteväxlingen
att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen
till
a) lag om särskild skatteväxling med anledning av ändrat
huvudmannaskap för service och vård för äldre och handikappade,
b) lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda
bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av
skatt m.m.,
c) lag om ändring i lagen (1990:609) om avräkningsskatt,
res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis
res. 4 (v) -- villk. 2, delvis
10. beträffande förändring av statsbidraget till
kommunerna
att riksdagen godkänner de i propositionen föreslagna
riktlinjerna för förändring av statsbidraget till kommunerna
(avsnitt 4.2.3.4),
res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis
res. 4 (v) -- villk. 2, delvis
11. beträffande riktlinjer för den mellankommunala
kostnadsutjämningen
att riksdagen godkänner de i propositionen föreslagna
riktlinjerna för ett system för mellankommunal kostnadsutjämning
(avsnitt 4.2.3.5)
res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis
res. 4 (v) -- villk. 2, delvis
12. beträffande lagreglering av den mellankommunala
kostnadsutjämningen
att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget
till lag om mellankommunal kostnadsutjämning med anledning av
ändrat huvudmannaskap för service och vård för äldre och
handikappade,
res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis
res. 4 (v) -- villk. 2, delvis
13. beträffande avstämning av utfallet av den ekonomiska
regleringen
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:So99,
1990/91:So100, 1990/91:So101, 1990/91:So102, 1990/91:So103
yrkande 2 och 1990/91:So104 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis
res. 4 (v) -- villk. 2, delvis
res. 5 (m, c, v) -- motiv., villk. 1 eller 2
14. beträffande medelsanvisningar som följd av den
ekonomiska regleringen
att riksdagen för budgetåret 1991/92
a) under femte huvudtiteln till Bidrag till allmän sjukvård
m.m. -- med ändring av vad riksdagen tidigare beslutat
(1990/91:SoU12, rskr. 211) -- anvisar ett med 445000000 kr.
nedräknat förslagsanslag på 4067682000 kr.,
b) under femte huvudtiteln till Bidrag till
sjukförsäkringen -- med ändring av vad riksdagen tidigare
beslutat (1990/91:SfU11, rskr. 200) och
socialförsäkringsutskottet föreslagit (prop. 1990/91:181, SfU18)
-- anvisar ett med 163000000 kr. nedräknat förslagsanslag på
6823000000 kr.,
c) under sjunde huvudtiteln till Skatteutjämningsbidrag till
kommunerna m.m. anvisar ett förslagsanslag på 170000000
kr. utöver vad riksdagen tidigare beslutat (1990/91:FiU29, rskr.
248),
res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis
res. 4 (v) -- villk. 2, delvis
15. beträffande köksutrustning m.m.
att riksdagen med anledning av propositionen samt motionerna
1990/91:So96 yrkande 4, 1990/91:So98 och 1990/91:So103 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
16. beträffande riktlinjer i övrigt för stimulansbidrag till
gruppbostäder
att riksdagen godkänner de i propositionen föreslagna
riktlinjerna för stimulansbidrag till gruppbostäder (avsnitt
4.3.1), i den mån de inte behandlas under föregående moment,
17. beträffande riktlinjer för stimulansbidrag till lokala
sjukhem m.m.
att riksdagen med avslag på motion 1990/91:So103 yrkande 4
godkänner de i propositionen föreslagna riktlinjerna för
stimulansbidrag till lokala sjukhem och andra vårdinrättningar
(avsnitt 4.3.2),
res. 6 (c)
18. beträffande medelsanvisning till Bidrag till byggande av
gruppbostäder m.m.
att riksdagen till Bidrag till byggande av gruppbostäder
m.m. för budgetåret 1991/92 under femte huvudtiteln anvisar
ett reservationsanslag på 400000000kr.,
19. beträffande riktlinjer för bidrag till
personalutvecklingsinsatser
att riksdagen godkänner de i propositionen föreslagna
riktlinjerna för personalutvecklingsinsatser (avsnitt 4.4.1)
res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis
res. 4 (v) -- villk. 2, delvis
20. beträffande riktlinjer för uppföljning och utvärdering
att riksdagen godkänner de i propositionen föreslagna
riktlinjerna för uppföljning och utvärdering av
huvudmannaskapsreformen (avsnitt 4.4.2),
res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis
res. 4 (v) -- villk. 2, delvis
21. beträffande medelsanvisning till
personalutvecklingsinsatser, uppföljning och utvärdering
att riksdagen till Bidrag till social hemhjälp, ålderdomshem
m.m. för budgetåret 1991/92 under femte huvudtiteln anvisar
ett förslagsanslag på 505000000 kr. utöver vad riksdagen
tidigare beslutat (1990/91:SoU12, rskr. 211),
res. 3 (m, c) -- villk. 1, delvis
res. 4 (v) -- villk. 2, delvis
22. beträffande inriktningen av ett statsbidrag för
vårdgaranti
att riksdagen med avslag på motion 1990/91:So97 yrkande 1
godkänner vad utskottet anfört,
24. beträffande medelsanvisning till statsbidrag för viss
vårdgaranti
att riksdagen till Särskilt statsbidrag för viss
vårdgaranti för budgetåret 1991/92 under femte huvudtiteln
anvisar ett reservationsanslag på 250000000 kr.,
25. beträffande användningen av statsbidraget
att riksdagen avslår motion 1990/91:So531 yrkande 13.
Stockholm den 30 maj 1991
På socialutskottets vägnar
Daniel Tarschys
Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Sten
Svensson (m), Ingrid Andersson (s), Per Stenmarck (m), Rinaldo
Karlsson (s), Ingegerd Anderlund (s), Ingrid Hemmingsson (m),
Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v),
Anita Stenberg (mp), Jan Andersson (s), Sinikka Bohlin (s),
Maj-Inger Klingvall (s), Göran Engström (c) och Alf Egnerfors
(s).
Reservationer
1. Avslag på förslaget till ekonomisk reglering och nya
riktlinjer för äldreomsorgen (mom. 1 och mom.2)
Sten Svensson (m), Per Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m),
Rosa Östh (c) och Göran Engström (c) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande som på s. 9
börjar med "Riksdagen beslutade" och på s. 10 slutar med "2, 3
och 5." bort ha följande lydelse:
Konsekvenserna av den beslutade äldrereformen är mycket
svåröverskådliga. Utskottet anser, i likhet med vad som också
tidigare framhållits från m och c, att problemen inom
äldreomsorgen måste bearbetas från de rätta utgångspunkterna.
Det ändrade huvudmannaskapet löser enligt utskottets mening inte
de avgörande problemen inom äldreomsorgen såsom bristen på
alternativa boendeformer, personalrekrytering, tillgång till
sjukvårdsresurser m.m. De farhågor som i samband med
principbeslutet om äldreomsorgen framfördes i motioner från m
och c har enligt utskottets mening bekräftats. Det har varit
utomordentligt svårt för kommuner och landsting att ta fram ett
underlag för den ekonomiska regleringen av reformen. Närmare 600
tvister mellan kommuner och landsting har hänskjutits till den
särskilda tvistedelegationen. Utskottet har, sedan regeringens
förslag till ekonomisk reglering av äldrereformen lades fram,
fått motta ett stort antal skrivelser från kommuner och
landsting med kritik mot såväl enskilda beslut av den särskilda
tvistedelegationen som mot departementets beräkningar. Mot denna
bakgrund får det enligt utskottets mening anses uppenbart att
förutsättningar saknas att nu fatta ett beslut om den ekonomiska
regleringen av äldrereformen.
Statsmakterna bör enligt utskottet initiera en ordentlig
översyn av sjukvårdens och därmed även äldreomsorgens
finansiering och verksamhet. Detta är nödvändigt för att den
enskildes vilja skall kunna sättas i centrum och för att
garantera vård i tid. Det krävs sålunda en ordentligt underbyggd
och väl analyserad översyn av vårdens framtida verksamhet och
finansiering.
Utskottet anser också att det måste ges en vidgad valfrihet
och ett ökat utrymme för individens egna beslut inom den sociala
tjänstesektorn. Den verksamhet som bedrivs där har stor
betydelse för medborgarnas levnadsstandard och livskvalitet.
Beslut om hur boende, service och omsorger skall utformas
tillhör det viktigaste i många människors tillvaro.
Därför är det särskilt angeläget att dessa val träffas av
medborgarna själva. De bör i sin egenskap av konsumenter få
välja mellan olika alternativ. I ett sådant system ges samtidigt
utrymme för löntagare inom denna sektor att -- i en helt annan
utsträckning än i dag -- välja arbetsgivare och arbetsform.
Utskottet anser alltså att vård och omsorg måste kunna
bedrivas av många olika vårdgivare och att enskild och offentlig
verksamhet bör komplettera varandra i ett konkurrensförhållande.
Med ökad konkurrens följer också högre kvalitet. Alla vårdgivare
måste ges möjlighet att bedriva sin verksamhet på likvärdiga
ekonomiska villkor.
Utskottet föreslår därför att regeringen snarast låter utreda
ett nytt finansieringssystem. Regeringen bör därvid beakta de
olika tekniska principlösningar som har lagts fram i borgerliga
partimotioner såväl i anslutning till regeringens förslag om
ändrad ansvarsfördelning inom äldreomsorgen m.m. (prop.
1990/91:14) som under allmänna motionstiden år 1991, där
avsikten är att vidga valfriheten för den enskilde och att
garantera vård i tid. Sådana förslag finns även i den nu
aktuella motion So96 (m). Under utredningsarbetet bör de
lösningar som finns i andra länder (Tyskland, Schweiz och Canada
m.fl.) studeras för att utröna huruvida sådana system -- under
anpassning till svenska förutsättningar -- kan fungera och stå
modell för Sverige.
Vad utskottet nu anfört beträffande den ekonomiska regleringen
av äldrereformen och nya riktlinjer för äldreomsorgen m.m. bör
riksdagen med bifall till motion So96 (m) yrkande 1 och So103
(c) yrkande 1 och med anledning av motion So96 (m) yrkandena 2,
3 och 5 som sin mening ge regeringen till känna.
Riksdagen bör således avslå propositionens förslag såvitt
avser den ekonomiska regleringen. Utskottet, som saknar
anledning att vidare gå in på förslagen till riktlinjer för den
ekonomiska regleringen, de framlagda lagförslagen och
medelsanvisningarna till följd av den ekonomiska regleringen,
återkommer i det följande till frågan om avslag på
propositionens olika förslag.
dels att utskottet under mom. 1 och 2 bort hemställa:
1. och 2. beträffande avslag på förslaget till ekonomisk
reglering och nya riktlinjer för äldreomsorgen
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:So96 yrkande
1 och 1990/91:So103 yrkande 1 och med anledning av motion
1990/91:So96 yrkandena 2, 3 och 5 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
2. Avslag på förslaget till ekonomisk reglering och nya
riktlinjer för äldreomsorgen (mom. 1 och mom.2)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande som på s. 9
börjar med "Riksdagen beslutade" och på s. 10 slutar med "2, 3
och 5." bort ha följande lydelse:
De allt överskuggande problemen inom äldreomsorgen är
personalrekryteringen, bristen på platser inom sjukvården,
avsaknaden av alternativa boendeformer och en otillräcklig
kommunal hemtjänst.
Utskottet anser inte att ett ändrat huvudmannaskap inom
äldreomsorgen och den ekonomiska regleringen av en sådan
huvudmannaskapsreform som regeringen nu föreslagit garanterar en
bättre omsorg till äldre och handikappade. Utskottet kan inte
heller finna att en huvudmannaskapsreform kommer att öka
tillgången på personal, eller skapa tillräckligt med vårdplatser
och öka tillgången på alternativa boendeformer.
Syftet med äldrereformen har sagts vara att skapa klara
ansvarsförhållanden. Utskottet menar att den ansvarsfördelning
som i dag råder mellan kommuner och landsting är klar så till
vida att landstingen ansvarar för hälso- och sjukvård och
kommunerna för den omsorg som hör till det dagliga livet. Endast
i ett avseende är ansvarsfrågan glidande och det gäller
omvårdnadsansvaret för de s.k. senildementa.
Utskottet kan sålunda inte instämma i att en
huvudmannaskapsreform skapar bättre klarhet i
ansvarsfördelningen. Tvärtom öppnas vägar för nya tveksamheter
genom att kommunerna till sitt omvårdnadsansvar får visst
sjukvårdsansvar. Utskottet menar att den gräns som nu finns
mellan omvårdnad och sjukvård kan göras tydligare i gällande
system. Utskottet anser att regeringen bör återkomma till
riksdagen med förslag till nya riktlinjer för äldreomsorgen i
enlighet med vad utskottet anfört. Utskottet anser inte att
förutsättningar nu finns för en sådan ekonomisk reglering som nu
föreslagits i proposition 1990/91:150. Vad utskottet här anfört
om avslag på propositionen och nya riktlinjer för äldreomsorgen
m.m. bör riksdagen med anledning av motionerna So96 (m)
yrkandena 1--3 och 5 samt So103 (c) yrkande 1 som sin mening ge
regeringen till känna.
Utskottet, som saknar anledning att gå vidare in på förslagen
till riktlinjer för den ekonomiska regleringen, de framlagda
lagförslagen och medelsanvisningarna till följd av den
ekonomiska regleringen, återkommer i det följande till frågan om
avslag på propositionens olika förslag.
dels att utskottet under mom. 1 och 2 bort hemställa:
1. och 2. beträffande avslag på förslaget till ekonomisk
reglering och nya riktlinjer för äldreomsorgen
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:So96
yrkandena 1--3 och 5 samt 1990/91:So103 yrkande 1 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Statsbidrag till kommunerna för medicinskt färdigbehandlade
m.m. (mom. 3--14 och 19--21)
Under förutsättning av bifall till reservation 1
Sten Svensson (m), Per Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m),
Rosa Östh (c) och Göran Engström (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14
börjar med "Utskottet tar" och på s. 15 slutar med "6 §
betalningsansvarslagen." bort utgå,
dels att utskottets yttrande i övrigt, såvitt nu är i
fråga, bort ha följande lydelse:
Utskottet har i det föregående (se reservation 1) uttalat sig
för en helt annan reform av äldre- och handikappomsorgen och
även för en helt annan ekonomisk reglering på området. Utskottet
avstyrker därför de riktlinjer som nu föreslagits för den
ekonomiska regleringen och de lagförslag som utgör förutsättning
för en sådan reglering.
Vad särskilt gäller de föreslagna riktlinjer för en förändring
av statsbidraget till kommunerna för äldreomsorgen erinrar
utskottet om det arbete som för närvarande pågår inom den
kommunalekonomiska kommittén, vilket bl.a. syftar till en
omläggning av statsbidragen till kommunerna från att vara
prestationsrelaterade till att bli behovsrelaterade. Kommitténs
arbete skall enligt direktiven vara avslutat under innevarande
år. Nya statsbidragsregler avses kunna genomföras fr.o.m. år
1993.
Enligt utskottet saknas, mot bakgrund av utskottets
ställningstagande i fråga om den ekonomiska regleringen, behov
av att förändra medelsanvisningarna till Bidrag till
allmän sjukvård m.m., Bidrag till sjukförsäkringen och
Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m.m. Det behöver inte
heller anvisas ytterligare medel till Bidrag till social
hemhjälp, ålderdomshem m.m.
dels att vad utskottet hemställt under mom. 5 bort utgå,
dels att utskottet under mom. 3, 4, 6--14 och 19--21 bort
hemställa:
att riksdagen avslår propositionen,
4. Statsbidrag till kommunerna för medicinskt färdigbehandlade
m.m. (mom. 3--14 och 19--21)
Under förutsättning av bifall till reservation 2
Gudrun Schyman (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14
börjar med "Utskottet tar" och på s. 15 slutar med "6 §
betalningsansvarslagen." bort utgå,
dels att utskottets yttrande i övrigt, såvitt nu är i
fråga, bort ha följande lydelse:
Utskottet har i det föregående (se reservation 2) uttalat sig
för en helt annan reform av äldre- och handikappomsorgen och
även för en helt annan ekonomisk reglering på området. Utskottet
avstyrker därför de riktlinjer som nu föreslagits för den
ekonomiska regleringen och de lagförslag som utgör förutsättning
för en sådan reglering.
Utskottet anser inte att det finns något behov att förändra
medelsanvisningarna till Bidrag till allmän sjukvård m.m.,
Bidrag till sjukförsäkringen och Skatteutjämningsbidrag till
kommunerna m.m. Inte heller bör ytterligare medel anvisas till
Bidrag till social hemhjälp, ålderdomshem m.m.
dels att vad utskottet hemställt under mom. 5 bort utgå,
dels att utskottet under mom. 3, 4, 6--14 och 19--21 bort
hemställa:
att riksdagen avslår propositionen,
5. Avstämning av utfallet av den ekonomiska regleringen
(motiveringen till mom. 13)
Vid avslag på reservation 1 eller 2
Sten Svensson (m), Per Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m),
Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v) och Göran Engström (c) anser
att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med "Den
förändrade" och på s. 27 slutar med "äldrereformens effekter"
bort ha följande lydelse:
Som framgått i det föregående har ett stort antal kommuner och
landsting i skrivelser till utskottet framfört kritik mot såväl
enskilda beslut av den särskilda tvistedelegationen som mot
vissa av socialdepartementets beräkningar. I några motioner samt
i en skrivelse från Kommunförbundet i Stockholms län framförs
förslag om att någon form av obligatorisk avstämning --
"kontrollstation" -- bör ingå i reformens uppföljning. Utskottet
delar uppfattningen att en sådan avstämning är nödvändig och
anser att den lämpligen bör företas redan under år 1992. De
närmare formerna för denna uppföljande kontroll bör enligt
utskottet inte läggas fast nu. Det bör ankomma på regeringen att
ta ställning till detta.
6. Riktlinjer för stimulansbidrag till lokala sjukhem m.m.
(mom. 17)
Rosa Östh och Göran Engström (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 35 som
börjar med "Utskottet tillstyrker även" och slutar med
"Motionsyrkandet avstyrks." bort ha följande lydelse:
Utskottet delar inställningen i motion So103 (c) att
stimulansbidraget till nybyggnad och ombyggnad av lokala sjukhem
och andra särskilda boendeformer för service och omvårdnad bör
utgå som ett generellt bidrag till kommunerna för att tillgodose
de äldres varierade behov av särskilt boende. Regeringen bör
utarbeta de ytterligare föreskrifter som behövs för ett sådant
generellt statsbidrag.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att riksdagen under mom. 17 bort hemställa:
17. beträffande riktlinjer för stimulansbidrag till lokala
sjukhem m.m.
att riksdagen med avslag på propositionens förslag till
riktlinjer för stimulansbidrag till lokala sjukhem m.m. (avsnitt
4.3.2) och med anledning av motion 1990/91:So103 yrkande 4 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Lagfäst vårdgaranti m.m. (mom. 23)
Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 39 som
börjar med "En lagreglering" och slutar med "i motionen." bort
ha följande lydelse:
Det nu föreslagna statsbidraget till vårdgaranti bör enligt
utskottet vara ett första steg i rätt riktning. Utskottet delar
inställningen i motion So97 (m) att vårdgarantin bör lagfästas.
Utskottet delar även inställningen i motionen att en allmän
obligatorisk sjukvårdsförsäkring bör införas där kostnaderna för
sjukvårdsförsäkringen precis som med dagens landstingsskatt
tas ut efter betalningsförmåga och oberoende av risk. Var och en
-- även den som saknar inkomst -- kommer att omfattas av
försäkringen. Genom att en allmän försäkring finansierar också
sjukvården kommer resurserna att kunna utnyttjas väsentligt
bättre.
Enskilda människor måste också få en större möjlighet att
själva välja var de skall få sin vård. Utskottet delar
inställningen i motion So97 att valfriheten bör skrivas in i
hälso- och sjukvårdslagen. Regeringen bör snarast återkomma med
ett förslag härom.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av
motion So97 (m) yrkandena 2--4 som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att riksdagen under mom. 23 bort hemställa:
23. beträffande lagfäst vårdgaranti m.m.
att riksdagen men anledning av motion 1990/91:So97 yrkandena
2--4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
I propositionen framlagda lagförslag
Bilaga 1
1. Förslag till
Lag om mellankommunal kostnadsutjämning med anledning av
ändrat huvudmannaskap för service och vård för äldre och
handikappade
2. Förslag till
Lag om särskild skatteväxling med anledning av ändrat
huvudmannaskap för service och vård för äldre och handikappade
3. Förslag till
Lag om ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas
betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård
4. Förslag till
Lag om ändring i lagen (1990:609) om avräkningsskatt
5. Förslag till
Lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser
om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m.m.
Av utskottet föreslagen ändring i 9 § lagen (1990:1404) om
kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 §
En landstingskommun och en kommun kan gemensamt bestämma att
kommunen skall ha betalningsansvar även för sjukhusanknuten
hemsjukvård och psykiatrisk långtidssjukvård med huvudsaklig
omvårdnadsinriktning. Landstingskommunen och kommunen
bestämmer gemensamt de förutsättningar som skall gälla för ett
sådant betalningsansvar.
En landstingskommun och en kommun kan gemensamt bestämma att
kommunen skall ha betalningsansvar även för andra medicinskt
färdigbehandlade patienter än som avses i 6 § första stycket,
sjukhusanknuten hemsjukvård och psykiatrisk långtidssjukvård med
huvudsaklig omvårdnadsinriktning. Landstingskommunen och
kommunen bestämmer gemensamt de förutsättningar som skall gälla
för ett sådant betalningsansvar.
Bostadsutskottets yttrande
1990/91:BoU7y
Bilaga 3
Villkoren för bostadslån vid byggande av gruppbostäder för
äldre och handikappade m.m.
Till socialutskottet
Inledning
Socialutskottet har berett bostadsutskottet tillfälle att
yttra sig över proposition 1990/91:150 bilaga I:3 avsnitt 4.3.3.
jämte motionerna 1990/91:So96 (m) yrkande 4, 1990/91:So98 (fp)
och 1990/91:So103 (c) yrkande 3.
Gällande regler m.m.
I det avsnitt i propositionen över vilket bostadsutskottet
beretts tillfälle att yttra sig redovisar regeringen sin
uppfattning om vilka regler som bör gälla som förutsättningar
för statliga bostadslån vid ny- och ombyggnad av gruppbostäder
för äldre, åldersdementa, utvecklingsstörda, psykiskt sjuka och
fysiskt handikappade.
För närvarande finns särskilda bestämmelser om bostadslån för
ny- och ombyggnad av ålderdomshem. Dessa regler innebär
sammanfattningsvis följande. Med avsteg från kravet på s.k.
fullvärdiga bostäder utgår bostadslån vid ny- och ombyggnad av
ålderdomshem om lägenheten i färdigt skick består av minst ett
rum och kokskåp, utrymme med toalett och dusch samt
entréutrymme. Lägenheten skall ha en sådan storlek att den kan
användas av en rullstolsburen person. I ombyggnadsfallet behöver
entréutrymmen inte ordnas om det finns byggnadstekniska hinder
för detta. Avsteg från kravet på fullvärdiga bostäder får göras
endast om den lägre standarden i lägenheterna kompenseras av
gemensamma utrymmen för matlagning, måltider och samvaro och av
den utrustning som finns där.
Riksdagen har beslutat (prop. 1990/91:34, BoU4) att ett nytt
bostadsfinansieringssystem skall införas. En förutsättning för
statligt stöd för ny- och ombyggnad i det nya systemet är att
byggnadsprojektet uppfyller vissa bostadspolitiska krav.
I förordningen (1991:149) om allmänna förutsättningar för
statligt stöd vid ny- och ombyggnad av bostäder finns regler som
skall vägleda verksamheten avseende det nya systemet. Av
förordningen framgår bl.a. att bostäderna skall vara avsedda för
permanent bruk och självständigt boende. Lägenheterna skall
uppfylla de grundläggande krav på utrymmes- och
utrustningsstandard som kan ställas med stöd av plan- och
bygglagen. Sådana krav skall anses uppfyllda om bygglov lämnats
för projektet.
Beträffande särskilda boendeformer för äldre gäller enligt
förordningen att en lägenhet får bestå av ett rum och kokskåp,
utrymme med toalett och entréutrymme under förutsättning att
lägenheten har sådan storlek och utformning att den kan användas
av en rullstolsburen person och att den lägre standarden i
lägenheten kompenseras av gemensamma utrymmen för matlagning,
måltider och samvaro.
Propositionen
Genom att reglerna blir enklare och enhetligare ges, enligt
propositionen, större utrymme för flexibilitet och ökade
möjligheter till lokala lösningar när det gäller ny- och
ombyggnad av bostäder för äldre. Föredragande statsrådet betonar
vikten av att de nu diskuterade bostäderna byggs med sikte på
långsiktig användbarhet. Särskilt betonas kravet på hög
tillgänglighet och behovet av en god arbetsmiljö.
Vid planering av gruppbostäder för åldersdementa utgår
föredraganden från att bostäderna anpassas till denna grupps
särskilda behov av en småskalig och trygg boendemiljö. Antalet
lägenheter som ingår i gruppen bör avpassas så att möjligheterna
att undvika institutionsprägel tas till vara. Denna prövning bör
göras av kommunerna vid planeringen av de olika boendeformerna.
Några generella regler om gruppstorlek och samlokalisering bör
därför, enligt propositionen, inte ställas upp.
Med anledning av vad socialutskottet i december 1990
(1990/91:SoU9) anfört om att det för gruppen åldersdementa ur
medicinsk synpunkt kan vara lämpligt att efterge kravet på
kokmöjlighet upplyses i propositionen om att det enligt den ovan
nämnda förordningen (1991:149) inte ställs krav på att bostäder
för åldersdementa behöver innehålla ett fullt utrustat kök.
Däremot måste kokskåp eller pentry finnas i lägenheten. I vissa
fall kan det av säkerhetsskäl vara motiverat att avstå från att
koppla in spis eller kokplatta.
Även när det gäller gruppbostäder och andra gemensamma
boendeformer för psykiskt utvecklingsstörda, psykiskt sjuka och
fysiskt handikappade anförs i propositionen att dessa bostäder
bör planeras och utformas efter de boendes individuella önskemål
och behov av tillgänglighet, trygghet och integritet. Mot
bakgrund av att det många gånger är fråga om yngre och
medelålders människor anförs i propositionen att denna grupp
inte skall ha lägre boendestandard än övriga medborgare.
Beträffande antalet lägenheter i gruppen erinras om att antalet
fyra som hittills varit en utgångspunkt för planeringen är att
anse som ett riktmärke. Utrymme för flexibilitet måste finnas.
En gruppbostad bör utgöra en naturlig del av bostadsbebyggelsen.
Motionerna
I motion 1990/91:So96 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förändringar av bostadslåneförordningen.
I motion 1990/91:So98 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) yrkas att
riksdagen i fråga om villkor för bostadslån och stimulansbidrag
godkänner de riktlinjer som anges i motionen.
I motion 1990/91:So103 av Ulla Tillander m.fl. (c) yrkas
3. att riksdagen beslutar ge regeringen till känna vad i
motionen anförts angående ett förenklat regelsystem för olika
boendeformer för äldre.
Bostadsutskottet
Bostadsutskottet har vid skilda tillfällen haft anledning att
ta ställning till frågan om vilka utrustnings- och utrymmeskrav
som bör hävdas för att statliga bostadslån skall kunna utgå för
bostäder till äldre, utvecklingsstörda och fysiskt handikappade.
Senast behandlade utskottet frågan i ett yttrande till
socialutskottet i november 1990 (1990/91:BoU2y).
I yttrandet anförde utskottet att de s.k.
ålderdomshemsreglerna borde tillämpas också när det gällde
byggande av gruppbostäder för människor med åldersdemens. Som
framgått ovan har detta synsätt väglett utformningen av
förordningen (1991:149) om allmänna förutsättningar för statligt
stöd i det nya bostadsfinansieringssystemet.
Även vad gäller gruppbostäder för utvecklingsstörda, psykiskt
sjuka och fysiskt handikappade har vad utskottet anförde i
yttrandet 1990/91:BoU2y vunnit gehör i de nya
finansieringsreglerna.
Utskottet har positivt noterat att de nya reglerna i det
enskilda fallet ger goda möjligheter till en lokal anpassning
och flexibilitet. Utskottet kan inte dela uppfattningen i
motionerna om att de nya reglerna skulle hämma en angelägen
utbyggnad av sådana bostäder som nu diskuteras. Det kan inte
heller rimligen hävdas att de nya reglerna skulle vara speciellt
komplicerade och att de därigenom skulle förhindra en angelägen
utveckling på området.
Av vad nu redovisats framgår att den uppfattning om regler för
bostadslån avseende byggande av gruppbostäder för äldre och
handikappade som bostadsutskottet tidigare fört fram har tagits
in i den författning som kommer att ligga till grund för det
statliga stödet till ny- och ombyggnad av bostäder. Utskottet
har självfallet ingen erinran mot att så skett.
Utskottet, som alltså vidhåller sin uppfattning, föreslår att
socialutskottet avstyrker motionerna So96 (m) yrkande 4, So98
(fp) denna motion såvitt avser villkoren för bostadslån och
motion So103 (c) yrkande 3.
Stockholm den 21 maj 1991
På bostadsutskottets vägnar
Oskar Lindkvist
Närvarande: Oskar Lindkvist (s), Knut Billing (m), Lennart
Nilsson (s), Erling Bager (fp), Hans Göran Franck (s), Bertil
Danielsson (m), Nils Nordh (s), Rune Evensson (s), Jan Sandberg
(m), Siw Persson (fp), Birger Andersson (c), Jan Strömdahl (v),
Kjell Dahlström (mp), Britta Sundin (s), Berndt Ekholm (s),
Rune Thorén (c) och Sture Thun (s).
Avvikande mening
Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil Danielsson (m),
Jan Sandberg (m), Siw Persson (fp), Birger Andersson (c) och
Rune Thorén (c) anser att utskottets yttrande under rubriken
Bostadsutskottet bort ha följande lydelse:
I socialutskottets betänkande 1990/91:SoU9 behandlades (s.
84--93) frågan om lånebestämmelser och statsbidrag till
gruppboende.
Ett enigt socialutskott anförde beträffande villkor för
bostadslån till gruppbostäder att det är nödvändigt att kommuner
och landsting ges frihet att utifrån lokala förhållanden finna
goda lösningar på boendet. I vad avser gruppbostäder för
åldersdementa ansåg utskottet att det av medicinska skäl inte
sällan kan vara motiverat att efterge kravet på att dessa
bostäder skall ha kokmöjligheter. Även möjligheterna att
samlokalisera olika gruppbostäder kunde, enligt utskottet,
behöva vidgas och en större frihet skapas att bedöma det antal
platser som kan medges inom en och samma bostad. Också vad
gäller gruppbostäder för psykiskt utvecklingsstörda borde det
finnas utrymme för lokala bedömningar så att en nödvändig
utbyggnad av bostäder för denna grupp inte motverkas av olika
statliga bestämmelser.
Vad nu redovisats gav riksdagen som sin mening regeringen till
känna.
Det finns inte anledning att, som delvis görs i den nu
behandlade propositionen, överge riksdagens beslut i frågan. Det
fortsatta arbetet skall bedrivas i enlighet med det beslut
riksdagen fattade på grund av socialutskottets ovan redovisade
ställningstagande.
Förslagen i de i detta yttrande behandlade motionerna So96 (m)
yrkande 4, So98 (fp) och So103 (c) yrkande 3 utgår från det nu
refererade riksdagsbeslutet. Enligt bostadsutskottet bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna vad i
motionerna anförts om det fortsatta arbetet med reformeringen av
bostadslånereglerna vid byggande av gruppbostäder för äldre,
åldersdementa m.fl.
Avslutningsvis bör noteras att regeringen förutsätter att den
i propositionen föreslagna ordningen skall tillämpas inom ramen
för det nya bostadsfinansieringssystemet. Eftersom detta system
inte skall införas kommer den av utskottet nu diskuterade
ordningen att innebära att en revision får göras av de regler
som i dag finns för den statliga bostadslångivningen.
Av regeringen företagen rättelse i proposition 1990/91:150
bilaga I:3.11
Bilaga 4
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Propositionen 2
Motionerna 3
Motioner väckta med anledning av propositionen 3
Motion väckt under allmänna motionstiden 1991 4
Utskottet 5
Allmän bakgrund 5
Propositionsförslagen i huvuddrag 6
Den ekonomiska regleringen 8
Avslag på förslaget till ekonomisk reglering 8
Statsbidraget till kommunerna för medicinskt
färdigbehandlade m.m. 10
Bakgrund 10
Propositionen 11
Utskottets bedömning 13
Förändringen av ersättningen från sjukförsäkringen till
sjukvårdshuvudmännen 15
Förändringen av skatteutjämningssystemet 16
Skatteväxlingen 17
Förändringen av statsbidraget till kommunerna 19
Systemet för mellankommunal kostnadsutjämning 20
En avstämning av det ekonomiska utfallet av
reformen 22
Medelsanvisningar 27
Bostadsfinansiering och stimulansbidrag till utbyggnad av
boendeformer m.m. 28
Bakgrund 28
Propositionen 29
Motionerna 33
Bostadsutskottets yttrande 33
Socialutskottets bedömning 34
Medel för personalutveckling och utvärdering av
reformen 35
Åtgärder mot köer 36
Hemställan 39
Reservationer 43
Bilaga 1: I propositionen framlagda lagförslag 50
Bilaga 2: Av utskottet föreslagen ändring 66
Bilaga 3: Bostadsutskottets yttrande BoU7y 67
Bilaga 4: Av regeringen företagen rättelse 72