I betänkandet behandlas regeringens proposition 1990/91:121 om
primärkommunalt huvudmannaansvar för primärvården m.m. jämte de
motioner som väckts med anledning av propositionen. Vidare
behandlas två motionsyrkanden från allmänna motionstiden
1990/91.
Utskottet har inhämtat socialförsäkringsutskottets yttrande
beträffande propositionen och de motioner som väckts med
anledning av propositionen.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till utformning av
en försöksverksamhet med primärkommunalt huvudmannaansvar för
primärvård. Samtliga motioner avstyrks.
Utskottets m- och fp- resp. c-ledamöter reserverar sig till
förmån för motionsyrkanden om införande av
husläkar-/familjeläkarsystem. I övrigt föreligger tre
reservationer (av m resp. v) och två särskilda yttranden.
Propositionen
Regeringen har i proposition 1990/91:121 föreslagit
1. att riksdagen godkänner de riktlinjer som förordats i
propositionen för försöksverksamhet med kommunal primärvård
(avsnitt 3.1--3.3),
2. att riksdagen antar förslaget till lag om
försöksverksamhet med kommunal primärvård.
Lagförslaget fogas till betänkandet som bilaga 1.
Regeringen har vidare berett riksdagen tillfälle att ta del av
vad i propositionen anförts om
dels uppföljning och utvärdering av försöksverksamhet med
kommunal primärvård (avsnitt 3.5),
dels försöksverksamhet med finansiell samordning mellan
hälso- och sjukvården och socialförsäkringssystemet (avsnitt 4).
Motioner
Motioner väckta med anledning av proposition 1990/91:121
1990/91:So59 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
försöksverksamhet med husläkar-/familjeläkarsystem med
ikraftträdande fr.o.m. årsskiftet 1991-1992 i enlighet med vad i
motionen anförts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i övrigt i motionen anförts om former för primärvårdens
förnyelse,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en samordning mellan sjukvård
och sjukförsäkring.
1990/91:So60 av Ulla Tillander och Rosa Östh (c) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om familjeläkare, mångfald och konkurrens m.m.
i sjukvården.
1990/91:So61 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en allmän
obligatorisk sjukvårdsförsäkring i enlighet med vad som anförts
i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att den i propositionen föreslagna
försöksverksamheten inte får förhindra andra, mer nödvändiga
förändringar och reformer.
1990/91:So62 av Margó Ingvardsson m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att begränsa försöksverksamheten
med kommunalt huvudmannaansvar för primärvården till fem
kommuner,
2. att riksdagen beslutar att utvärdering av verksamheten
skall göras innan ytterligare beslut fattas om primärvården,
3. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen
utarbetar förslag till regler så att kvinnor och barn inte kan
nekas specialistkonsultationer inom försöksverksamheten,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om samordningen mellan sjukvård och
sjukförsäkring.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1991
1990/91:So446 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av primärvårdens
utbyggnad.
1990/91:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att ett husläkarsystem bör införas.
Utskottet
Propositionens förslag i huvuddrag
I proposition 1990/91:121 föreslås att kommunerna inom ramen
för en försöksverksamhet ges befogenhet att erbjuda viss hälso-
och sjukvård (s.k. primärvård). Om ett landsting och en kommun
är överens om det och socialstyrelsen lämnar sitt medgivande,
skall kommunen med huvudmans ansvar kunna överta landstingets
skyldighet att erbjuda sådan vård. Försöksverksamheten föreslås
reglerad i en särskild lag om försöksverksamhet med kommunal
primärvård.
I propositionen uttalas vidare att försöksverksamhet gällande
finansiell samordning mellan hälso- och sjukvården bör
genomföras med syftet att åstadkomma incitament inom systemen
för helhetsbedömningar, som bidrar till bättre hälsa och ett mer
aktivt liv för hela befolkningen, samtidigt som belastningen på
samhällsekonomin minskar.
Finansiell samordning mellan hälso- och sjukvården och
socialförsäkringssystemet
Bakgrund
Regeringen redovisade i skrivelsen till riksdagen 1990/91:50
om åtgärder för att stabilisera ekonomin och begränsa tillväxten
av de offentliga utgifterna i oktober 1990 att en
försöksverksamhet skall inledas med syfte att pröva olika
alternativ för en samordning av sjukvårdens och
socialförsäkringens finansiella resurser. I skrivelsen anfördes
att avsikten är att åstadkomma incitament inom systemen för
helhetsbedömningar som bidrar till att den enskilde får
ändamålsenlig behandling och vård i ett tidigt skede och till en
bättre hälsa och ett mer aktivt liv för hela befolkningen,
samtidigt som belastningen på samhällsekonomin minskar. I
skrivelsen anfördes att en försöksverksamhet skall inledas i
några primärvårdsområden där en befolkningsrelaterad tilldelning
av sjukvårdsresurser tillämpas. Vidare anfördes att
försöksverksamheten bör avse några primärvårdsområden där en
befolkningsrelaterad tilldelning av sjukvårdsresurser tillämpas.
En finansiell samordning avses ske av resurserna för hälso- och
sjukvård, läkemedel, sjukresor, sjuk- och arbetsskadeförsäkring
samt förtidspension. Enligt skrivelsen bör något eller några av
försöken ingå i den försöksverksamhet som genomförs med
kommunalt huvudmannaansvar för primärvård. Försök ansågs också
böra genomföras i primärvårdsområden med landstingskommunalt
huvudmannaansvar för primärvården. I skrivelsen anfördes också
att försöksverksamhet även bör övervägas där den finansiella
samordningen läggs på någon eller några försäkringskassor.
Finansutskottet som behandlade skrivelsen i sitt betänkande
1990/91:FiU10 anförde att en sådan försöksverksamhet med
samordning av sjukvårdens och sjukförsäkringens resurser som
regeringen avsåg att föreslå riksdagen borde, som utskottet såg
det, kunna leda till ett bättre utnyttjande av resurserna och
bidra till att ge en bättre service till medborgarna.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 1990/91:103).
Propositionen
I proposition 1990/91:121 uttalas att en försöksverksamhet
gällande finansiell samordning av hälso- och sjukvård mellan
hälso- och sjukvården och socialförsäkringssystemet bör
genomföras med syftet att åstadkomma incitament inom systemen
för helhetsbedömningar, som bidrar till bättre hälsa och ett mer
aktivt liv för hela befolkningen, samtidigt som belastningen på
samhällsekonomin minskar. Såvitt avser förutsättningarna för en
försöksverksamhet framhålls i propositionen att den
författningsmässiga regleringen av resp. system skiljer sig åt,
både vad avser verksamheter/förmåner och den finansiella basen
för resp. utgifter. Enligt propositionen torde en
försöksverksamhet med finansiell samordning mellan hälso- och
sjukvården resp. socialförsäkringen komma att kräva
riksdagsbeslut innefattande särskild lagstiftning om
försöksverksamhet. Mer begränsade försök anses dock kunna ske
inom ramen för gällande lagreglering. I propositionen redovisas
att regeringen inbjudit samtliga landsting, kommuner och
allmänna försäkringskassor att anmäla sitt intresse av att delta
i en försöksverksamhet. Syftet med inbjudan är att kartlägga var
i landet det finns intresse för en försöksverksamhet, inventera
praktiska alternativ och idéer för försöken och få ett underlag
för bedömning av vilka lagstiftningsåtgärder och andra insatser
som behövs från statsmakternas sida. I propositionen redovisas
att vissa landsting och kommuner -- bl.a. Stockholms,
Södermanlands och Göteborgs och Bohus län -- anmält intresse av
att medverka i den aviserade försöksverksamheten. Malmöhus läns
allmänna försäkringskassa och Malmöhus läns landsting har gjort
en gemensam framställning om att få bedriva försök i ett mindre
sjukvårdsdistrikt inom landstingsområdet. Förslagen skall
beredas närmare i socialdepartementet.
I propositionen anförs att försök avses kunna inledas i
januari 1992. Beroende på uppläggning kan de komma att pågå
under två eller tre år. Eventuellt kan försöksverksamheten
begränsas till en del av kassans/sjukvårdshuvudmannens område,
såsom ett eller flera primärvårdsområden. En förutsättning för
deltagande anges vara att berörda huvudmän är överens om värdet
av att delta och den uppläggning som skall följas. Det betonas
att försöksverksamheten måste planeras gemensamt av de olika
huvudmännen.
I propositionen anförs att det under våren 1991 skall
övervägas vilka landsting, primärkommuner och försäkringskassor
som kan komma i fråga för försöksverksamhet. Under hösten 1991
planeras en proposition i vilken förslag skall läggas fram om
den lagstiftning som behövs för att genomföra försök enligt
olika modeller. I samband därmed skall även ställning tas till
vilka områden som skall ges möjlighet att delta i
försöksverksamheten.
Riksdagen har beretts tillfälle att ta del av vad som sålunda
anförts i propositionen om en försöksverksamhet med finansiell
samordning mellan hälso- och sjukvården och
sjukförsäkringssystemet.
Motionerna
I motion 1990/91:So61 av Sten Svensson m.fl. (m) hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till en allmän
obligatorisk sjukvårdsförsäkring i enlighet med vad som anförs i
motionen (yrkande 1). Motionärerna pekar på en rad problem
inom den svenska hälso- och sjukvården. Enligt motionärerna
innebär många av de förslag som lagts fram för att komma till
rätta med problemen bara omflyttningar inom monopolsystemet,
omflyttningar som behåller det starka politiska inflytandet. En
förändring av sjukvården måste i stället ta sikte på att flytta
makten över sjukvården från politiker till patienter och
personal. Då måste resurserna följa patienterna när de väljer
vård. För att åstadkomma dessa förändringar föreslår
motionärerna en allmän, obligatorisk sjukvårdsförsäkring, som
skall ersätta landstingsskatten som vårdens viktigaste
finansieringskälla. Sjukvårdsförsäkringen skall sedan betala
sjukvården, oavsett om den bedrivs privat, kooperativt, ideellt
eller i landstingsregi. En sådan sjukvårdsförsäkring gör
landstingens vård självstyrande genom att vårdcentraler,
sjukhem, kliniker m.m. ersätts av försäkringen efter utfört
vårdarbete. Motionärerna anser att mångfalden och konkurrensen
äv viktig inte minst för att öka kvaliteten i vården.
Motionärerna har även en annan syn på huvudmannaskapet.
Huvudmannaskap skall enligt motionärerna inte innebära att en
verksamhet måste drivas i egen regi. Det innebär i stället ett
yttersta ansvar för att vårdresurser finns tillgängliga. Enligt
motionärerna skall kommunen i sista hand ansvara för att det
finns tillgång till primärvård av god kvalitet.
I motion 1990/91:So59 av Karin Israelsson m.fl. (c)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en samordning mellan
sjukvård och sjukförsäkring (yrkande 3). Motionärerna
hänvisar till att man även i andra sammanhang krävt en
samordning av sjukvården och sjukförsäkringen. Om rätten till
vård på lika villkor skall kunna garanteras måste huvudmännen
ges bättre ekonomiska förutsättningar att klara sina i hälso-
och sjukvårdslagen reglerade uppgifter. Med en samordning blir
vården effektivare, och det skapas också utrymme för en
omfördelning av den allmänna försäkringens resurser till
nödvändiga insatser inom vårdområdet. Motionärerna ser därför
positivt på regeringens avsikter att införa en sådan samordning.
Vad som sålunda anförts bör riksdagen, anser motionärerna, som
sin mening ge regeringen till känna.
I motion 1990/91:So60 av Ulla Tillander och Rosa Östh (båda
c) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om familjeläkare, mångfald och
konkurrens m.m. i sjukvården (yrkandet delvis). Motionärerna
förespråkar en utveckling av sjukvården där enskilda,
kooperativa och andra alternativ stimuleras, där finansieringen
utformas så att sjukförsäkring och sjukvård samverkar och där
produktion och finansiering skiljs åt. Motionärerna förespråkar
också ett system där patienterna själva väljer sin läkare. (I
ett senare avsnitt i betänkandet behandlas särskilda
motionsyrkanden om införande av hus- eller familjeläkare.)
Enligt motionärerna kräver en sådan utveckling av sjukvården ett
system där patienten för med sig pengarna till en vårdenhet
eller en vårdgivare som patienten själv väljer.
I motion 1990/91:So62 av Margó Ingvardsson m.fl. (v)
begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i
motionen om samordningen mellan sjukvård och sjukförsäkring
(yrkande 4). Motionärerna hänvisar bl.a. till att de i annat
sammanhang ställt sig positiva till en sådan helhetssyn som
propositionen ger uttryck för i fråga om en samordning mellan
sjukvården och sjukförsäkringen. Det finns dock, anser
motionärerna, problem med en samordning när det gäller personer
som inte arbetar och har sjukpenning. Enligt motionärerna kan
det inte accepteras att exempelvis pensionärer bortprioriteras
därför att de i ett sådant system inte är lönsamma. Motionärerna
anser det nödvändigt att riksdagen beslutar om starka
trygghetsregler för dessa gruppers rättigheter till lika
behandling, innan en finansiell samordning görs mellan hälso-
och sjukvården och socialförsäkringssystemet.
Socialförsäkringsutskottets yttrande
Socialförsäkringsutskottet, som begränsat sitt yttrande till
propositionens avsnitt om försöksverksamhet med finansiell
samordning mellan hälso- och socialförsäkringssystemet samt de
motionsyrkanden som berör detta avsnitt, erinrar inledningsvis i
yttrandet (1990/91:SfU4y, bilaga 2 i betänkandet) om att
kostnaderna inom sjukförsäkringen ökat kraftigt under senare år.
Utskottet redovisar olika åtgärder som vidtagits för att hejda
denna kostnadsutveckling. Utskottet konstaterar att det, för att
den nya inriktningen med en socialförsäkring som aktivt
medverkar till att rehabilitera de försäkrade skall bli
framgångsrik, krävs en effektiv samverkan mellan
socialförsäkringen och andra sektorer inom samhället, främst
sjukvården, socialtjänsten och arbetsmarknadsmyndigheterna.
Socialförsäkringsutskottet pekar på sjukvårdens centrala roll
som det första ledet i kedjan av åtgärder och på att
fördröjningar av den medicinska rehabiliteringen får finansiella
återverkningar på socialförsäkringen. Utskottet anser det vara
av största vikt att finna vägar till ett bättre utnyttjande av
de samlade resurserna inom sjukvården och socialförsäkringen.
Socialförsäkringsutskottet hänvisar till att riksdagen ställt
sig bakom målsättningen för försöksverksamheter med samordning
mellan sjukvårdens och försäkringens resurser när den första
presentationen av de försöksverksamheter som avses bli
genomförda gjordes i skrivelse 1990/91:50. Utskottet konstaterar
att även motionerna ger uttryck för behov av ökad samordning.
Socialförsäkringsutskottet konstaterar sedan att, i
förhållande till vad som anfördes i skrivelsen om
försöksverksamheter, målsättningen enligt den föreliggande
propositionen är oförändrad. Vidare konstaterar utskottet att
det fortfarande inte har angivits hur försöksverksamheterna
närmare skall utformas och genomföras. Inte heller motionerna
ger enligt socialförsäkringsutskottet ett tillräckligt underlag
för att närmare analysera deras finansiella och organisatoriska
konsekvenser. Utskottet konstaterar att vad som framhålls i
motionerna So59 (c) yrkande 3, So62 (v) yrkande 4 och i stora
delar So60 (c) är förenligt med vad som anförts om
försöksverksamheternas allmänna inriktning i propositionen. Med
anledning av motion So62 (v) yrkande 4 framhåller
socialförsäkringsutskottet därutöver att det i propositionen
uttalats att försöken bör utgå från principerna i hälso- och
sjukvårdslagen om vård på lika villkor. I anslutning därtill
understryker socialförsäkringsutskottet att olika
försöksverksamheter med samordning mellan sjukvården och
socialförsäkringen ovillkorligen måste utformas så, att de inte
ger utrymme för prioriteringar mellan olika grupper av
vårdbehövande utifrån vilka besparingar på försäkringen som kan
göras beträffande de enskilda försäkrade.
När det gäller kraven i motion So61 (m) erinrar
socialförsäkringsutskottet om att utskottet senast i sitt av
riksdagen godkända betänkande 1989/90:SfU5 har avslagit
motionsyrkanden om att en allmän, obligatorisk
sjukvårdsförsäkring skall införas grundad på de principer som
angivits i motionen och därvid hänvisat till att det skulle
innebära en avsevärd förändring av landstingens roll och ansvar
beträffande hälso- och sjukvården, om en större del av
sjukvårdens kostnader skulle betalas via sjukförsäkringen i
stället för med landstingsskatt. Socialförsäkringsutskottet
anser att dessa tidigare ställningstaganden från riksdagens sida
bör vidhållas av socialutskottet och riksdagen.
Sammanfattningsvis gör socialförsäkringsutskottet den
bedömningen att propositionen, såvitt avser frågan om
försöksverksamhet med finansiell samordning mellan sjukvården
och sjukförsäkringen, inte bör föranleda några uttalanden från
riksdagens sida, utan de konkreta förslagen i den aviserade
propositionen bör enligt utskottet avvaktas. Inte heller
motionerna i aktuella delar anses påkalla någon åtgärd från
riksdagens sida.
Socialutskottets bedömning
Vad först gäller frågan om en allmän, obligatorisk
sjukvårdsförsäkring har socialutskottet i tidigare sammanhang,
bl.a. i betänkandet 1990/91:SoU9 om ändrad ansvarsfördelning
inom äldreomsorgen m.m., avvisat tanken på en i grunden
förändrad finansiering av sjukvården. Socialförsäkringsutskottet
framför samma uppfattning i sitt yttrande. Socialutskottet
vidhåller sin tidigare inställning i denna fråga och avstyrker
därmed motion So61 (m) yrkande 1.
Socialutskottet delar uppfattningen i propositionen att en
försöksverksamhet med finansiell samordning av sjukvården och
socialförsäkringssystemet skulle vara värdefull. Resultatet av
en sådan försöksverksamhet bör kunna visa på möjligheter till
ett bättre utnyttjande av resurserna och till att ge bättre
service till medborgarna. I likhet med
socialförsäkringsutskottet konstaterar socialutskottet att
propositionen inte anger hur försöksverksamheterna närmare skall
utformas och genomföras. Motionerna So59 (c), So60 (c) och So62
(v) står inte i motsats till vad som anförts i propositionen om
den allmänna inriktningen av försöksverksamheten.
Socialutskottet vill med anledning av motion So62 (v) yrkande 4,
i likhet med socialförsäkringsutskottet, understryka att olika
försöksverksamheter med samordning mellan sjukvården och
socialförsäkringen bör utgå från hälso- och sjukvårdslagens mål
om vård på lika villkor. Försöksverksamheterna får inte utformas
så att de kan ge utrymme för prioriteringar mellan olika grupper
av vårdbehövande utifrån vilka besparingar på försäkringen som
kan göras beträffande de enskilda försäkrade.
Socialutskottet delar socialförsäkringsutskottets bedömning
att de nyss nämnda motionerna inte bör föranleda några
uttalanden från riksdagens sida. Motionerna So59 (c) yrkande 3,
So60 (c), yrkandet delvis, och So62 (v) yrkande 4 avstyrks
därför.
Vad som anförs i propositionen om försöksverksamhet med
finansiell samordning mellan hälso- och sjukvård och
socialförsäkringssystemet bör inte föranleda något ytterligare
uttalande från riksdagens sida.
Primärkommunalt huvudmannaansvar för primärvård
Bakgrund
För att föra över primärvårdsuppgifter till en kommun som
ingår i en landstingskommun krävs lagstöd. För de kommuner som
ingår i det s.k. frikommunförsöket har ett sådant lagstöd
skapats genom lagen (1985:1089) om försöksverksamhet inom
hälso- och sjukvårdens område. Genom denna lag har möjlighet
öppnats för kommuner att träffa avtal med landstinget om att på
försök bedriva sjukvård. Landstingets huvudmannaskap för
verksamheten kvarstår dock. Denna försöksverksamhet får pågå
till utgången av år 1991.
Inom ramen för frikommunförsöket övertog kommundelen
Vivalla--Lundby inom Örebro kommun år 1986 driftsansvaret för
primärvården inom sitt området genom avtal med Örebro läns
landsting. Vidare har Gnosjö kommun i Jönköpings län på försök
bedrivit primärvård sedan januari 1988.
I Kopparbergs läns landsting bedrivs sedan den 1 januari 1991
försök med ny organisation för hälso- och sjukvården, den s.k.
Dalamodellen. Försöket innebär att landstinget skall kunna
uppdra åt någon annan vårdgivare att utföra
primärvårdsuppgifter. Detta kan t.ex. gälla en kommun. Även i
detta fall är det endast fråga om att föra över driftsansvaret
för vissa primärvårdsuppgifter. Modellen innebär inte någon
förändring av huvudmannaskapet.
Viss försöksverksamhet bedrivs också inom ramen för lagen
(1988:1419) om försöksverksamhet inom socialtjänstens, hälso-
och sjukvårdens samt omsorgsverksamhetens område. Regeringen
har med stöd av denna lag i mars 1989 medgivit att Jämtlands
läns landstingskommun och Östersunds kommun på försök i form av
ett kommunalförbund inom kommundelen Brunflo gemensamt får
fullgöra uppgifter inom socialtjänsten, viss hälso- och sjukvård
(primärvård) samt omsorgsverksamheten.
På ytterligare några orter i landet bedrivs försök med
samordning av tjänstemannaorganisationen för socialtjänsten och
delar av primärvården. Här kan t.ex. Sotenäs kommun i Bohuslän
nämnas.
Regeringen beslutade i december 1990 att en särskild utredare
skulle tillkallas med uppgift att göra en sammanfattande
redovisning av erfarenheterna av försöksverksamheten med
kommunal självstyrelse. Utredningen, som antog namnet
frikommunutredningen, överlämnade i februari 1991 delbetänkandet
(SOU 1991:25) Frikommunförsöket -- Erfarenheter av försöken
med en friare nämndorganisation. I betänkandet gör utredningen
en värdering av försöken med en friare nämndorganisation i
frikommunerna. Frikommunutredningen skall även utvärdera
försöken i bl.a. Örebro och Gnosjö kommuner. Ett betänkande från
utredningen planeras till sommaren 1991.
Riksdagen beslutade i december 1990 (prop. 1990/91:14, SoU9,
rskr. 97) om ändrad ansvarsfördelning inom äldreomsorgen m.m. I
det sammanhanget behandlades även frågan om försöksverksamhet
med primärkommunalt huvudmannaansvar för primärvården. Frågan
behandlades dock mycket kortfattat i propositionen. I denna
konstaterades att frågan om huvudmannaskapet för primärvården
inte ingick i äldredelegationens direktiv men att en stor del av
remissinstanserna tagit upp frågan. En särskild proposition om
försök med kommunalt huvudmannaansvar för primärvården
aviserades till våren 1991.
Utskottet uttalade i betänkandet (1990/91:SoU9 s. 76) att
en reform av äldreomsorgen borde öppna möjligheter för såväl en
mindre som en mer omfattande förändring av huvudmännens
ansvarsområden. Enligt utskottet kunde dock frågan om ett
allmänt primärkommunalt huvudmannaansvar för primärvården
bedömas först efter genomförd försöksverksamhet. Utskottet ansåg
inte att det fanns någon anledning att strikt begränsa
försöksverksamheten med primärkommunalt bedriven primärvård.
Omfattningen av försöksverksamheten borde i stället grundas på
intresset ute i kommunerna och landstingen. Försöksverksamheten
borde enligt utskottet grundas på ansökningar, där kommun och
landsting själva är överens om att starta försök. Utskottet
anförde vidare (1990/91:SoU9 s. 77):
Utskottet anser att försöksverksamheten måste vara så upplagd
att den dels garanterar den enskildes rätt till god vård på lika
villkor, dels kan utvärderas av regering och riksdag. Det bör
inte ankomma på regeringen utan på socialstyrelsen att bedöma om
kommunernas och landstingens uppläggning uppfyller de krav på
försöksverksamheten som utskottet här uppställt.
Av stor betydelse är vidare att rättssäkerhetsintressena
tillgodoses. Uppläggningen av försöksverksamheten måste således
garantera att den enskildes rättigheter inte kränks.
Medborgarnas möjligheter att överklaga kommunala beslut får inte
försämras. Socialstyrelsen bör således följa verksamheten och
tillse att bl.a. dessa intressen tillvaratas.
Utskottet konstaterade att överförandet av
primärvårdsuppgifter till primärkommunerna kräver särskilt
lagstöd. Utskottet ansåg att regeringen skyndsamt borde lägga
fram förslag till de lagändringar som är påkallade för att en
försöksverksamhet med primärkommunal primärvård skall kunna
inledas.
Vad utskottet anfört om en försöksverksamhet med
primärkommunal primärvård föreslogs riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna (reservation av v).
Riksdagen följde utskottet (rskr. 1990/91:97).
Propositionen
Såvitt angår försök med primärkommunal primärvård föreslås i
proposition 1990/91:121 att kommunerna inom ramen för en
försöksverksamhet ges befogenhet att erbjuda viss hälso- och
sjukvård (s.k. primärvård). Om ett landsting och en kommun är
överens om det och socialstyrelsen lämnar sitt medgivande skall
kommunen med huvudmans ansvar kunna överta landstingets
skyldighet att erbjuda sådan vård. Med primärvård förstås i
sammanhanget sådan verksamhet som bedrivs eller som planerats
att drivas av landstinget enligt hälso- och sjukvårdslagen och
som enbart har en hel kommun eller en del av en kommun som
upptagnings- eller betjäningsområde. Enligt propositionen bör
det vara en uppgift för landstinget och kommunen att gemensamt
definiera primärvården och närmare avgränsa den från
länssjukvårdens och eventuellt andra huvudmäns verksamheter
organisatoriskt, ekonomiskt och personellt.
Försöksverksamheten föreslås reglerad i en särskild lag om
försöksverksamhet med kommunal primärvård. Den föreslagna
försöksverksamheten avses pågå fr.o.m. år 1992 t.o.m. år 1996.
Under den tid som försöksverksamheten pågår skall landstinget få
lämna sådant ekonomiskt bidrag till kommunen som motiveras av
överlåtelsen. Det anses vara de berörda huvudmännens sak att
träffa överenskommelse om ersättningen.
Enligt propositionen skall socialstyrelsen få i uppdrag att
svara för uppföljning och utvärdering av försöksverksamheten. De
huvudmän som deltar i försöksverksamheten skall vara beredda att
lämna det underlag som behövs för uppföljningen och
utvärderingen.
Regeringen föreslår i propositionen att riksdagen skall
godkänna de riktlinjer som förordas i propositionen för
försöksverksamheten och anta det framlagda lagförslaget.
Riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad som anförs om
uppföljning och utvärdering av en försöksverksamhet med kommunal
primärvård.
Motionerna
I motion 1990/91:So61 av Sten Svensson m.fl. (m) begärs
ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i
motionen om att den i propositionen föreslagna
försöksverksamheten inte får förhindra andra, mer nödvändiga
förändringar och reformer (yrkande 2). Som framgått i det
föregående vill motionärerna förändra systemet för finansiering
av sjukvården och införa en allmän obligatorisk
sjukvårdsförsäkring. I avvaktan på en sådan större reform
motsätter sig inte motionärerna en försöksverksamhet av den
modell som föreslås i propositionen. Motionärerna framhåller
dock att de organisatoriska förändringar som nu prövas på olika
områden inte får utformas så att de hindrar ett genomförande av
den allmänna obligatoriska sjukvårdsförsäkringen.
Försöksperioden och den utvärderingstid som behövs får inte
heller förhindra andra, mer nödvändiga förändringar och
reformer.
I motion 1990/91:So62 av Margó Ingvardsson m.fl. (v)
hemställs att riksdagen beslutar att begränsa
försöksverksamheten med kommunalt huvudmannaansvar för
primärvården till fem kommuner (yrkande 1). Motionärerna är
positiva till en försöksverksamhet där primärvården sköts av
kommunerna men vill begränsa försöken till fem kommuner av
varierande storleksgrad och där försöken får olika inriktningar.
Ett av försöken bör enligt motionärerna inriktas mot ökat
brukarinflytande. Ett annat försök bör främst syfta till större
delegationsmöjligheter till personalen. De övriga försöken bör
enligt motionärerna avse olika samverkansformer. I motionen
hemställs också att riksdagen beslutar att utvärdering av
verksamheten skall göras innan ytterligare beslut fattas om
primärvården (yrkande 2). Enligt motionärerna bör inga
ytterligare försök göras förrän de nu pågående frikommunförsöken
inom primärvården och de fem projekt som kan startas nästa år
har slutförts. Utvärderingarna skall sammanvägas innan några
ytterligare beslut fattas.
I motion So62 (v) hemställs även att riksdagen hos
regeringen begär att socialstyrelsen utarbetar förslag till
regler så att kvinnor och barn inte kan nekas
specialistkonsultationer inom försöksverksamheten (yrkande
3). Motionärerna anser att det i riksdagens beslut om
försöksverksamheten behövs garantier för kvinnors rätt att
direkt söka gynekolog och barns rätt till pediatriker.
I motion 1990/91:So59 av Karin Israelsson m.fl. (c) begärs
ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i
motionen om former för primärvårdens förnyelse (yrkande 2).
Enligt motionärerna är många primärkommuner så små att de inte
klarar av uppgiften att sköta primärvården. Detta talar emot en
primärkommunalisering av primärvården. Enligt motionärerna finns
det också en klar risk att uppbyggnaden av primärvården försenas
med regeringens förslag om huvudmannaskapsförändring. En
uppbyggnad av primärvården sker främst genom att man tar till
vara sjukvårdspersonalens kunskap och engagemang. Enligt
motionärernas mening måste den samlade regionala förvaltningen
präglas av klara ansvarsförhållanden och en tydlig förankring.
Politikerna skall fungera som beställare av vård och vara
patienternas företrädare. Motionärerna vill slå fast att de
folkvalda landstingen skall ha det lagreglerade ansvaret att
garantera alla invånare en god vård.
I motion 1990/91:So446 av Olof Johansson m.fl. (c)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av primärvårdens
utbyggnad (yrkande 10). Motionärerna hänvisar till tre
nyckelord för primärvårdens fortsatta utveckling:
tillgänglighet, kvalitet och samverkan. Ökad tillgänglighet
innebär en ökad möjlighet att få vård var man än bor.
Primärvården måste ha ett ansvar för sjukbesök i hemmen.
Möjligheterna till hemsjukvård måste utökas. Enligt motionärerna
kan primärvården organiseras i olika driftsformer och utföras av
olika utövare i offentlig, privat eller kooperativ regi.
Motionärerna är positiva till olika utvecklingsmodeller som
innebär ökad decentralisering, ökat patientinflytande och
minskad administration i vården. En sund konkurrens mellan
sjukhus och kliniker leder enligt motionärerna till en ökad
valfrihet för den enskilda vårdtagaren samtidigt som incitament
för en god hushållning med resurserna uppnås.
Utskottet har vid flera tillfällen behandlat frågan som tas
upp i motion So62 (v) yrkande 3 om tillgången till gynekologer,
barnläkare och andra specialister inom primärvården. I
betänkandet SoU 1986/87:27 hänvisade utskottet till tidigare
gjorda uttalanden om att det bör finnas specialistläkare inom
primärvården. Utskottet erinrade också om att utskottet
framhållit att de kvinnor som så önskar bör ha möjlighet att få
konsultera en gynekolog utan att först behöva gå till en
allmänläkare och att detsamma bör gälla föräldrar som vill vända
sig direkt till en barnläkare. Utskottet erinrade också om
tidigare uttalanden att det givetvis -- anpassat efter lokala
förhållanden -- även bör finnas tillgång till annan
specialistutbildad personal än läkare, t.ex. psykologer,
barnmorskor, barnsköterskor och kuratorer. Utskottet uttalade
därutöver att tillgången på specialistkompetens bl.a. inom
mödra- och barnhälsovården inte får försämras genom en
integrering i primärvården. Vad utskottet sålunda anfört
föreslogs riksdagen ge regeringen till känna. Riksdagen följde
utskottet (rskr. 1986/87:257).
Inför behandlingen av vissa motioner hösten 1990 inhämtade
utskottet remissyttranden från socialstyrelsen,
Landstingsförbundet, Svenska läkaresällskapet och Sveriges
läkarförbund. Yttranden avgavs även från Svensk förening för
allmänmedicin, som är en sektion inom Svenska läkaresällskapet.
En utförlig redovisning av remissyttrandena finns i betänkandet
1989/90:SoU10. I sin bedömning konstaterade utskottet att
flertalet remissinstanser framhållit betydelsen av att det finns
läkare med specialistutbildning inom gynekologi/obstetrik och
pediatrik inom primärvården. Utskottet erinrade om sin
inställning i det tidigare betänkandet och framhöll på nytt att
tillgången på specialister inom de berörda områdena måste
tryggas. Utskottet föreslog ett tillkännagivande till regeringen
i enlighet med vad utskottet anfört. Riksdagen följde utskottet
(rskr. 1989/90:36).
Riksdagen fattade hösten 1990 beslut om ny
specialistutbildning för läkare (prop. 1988/89:138,
1989/90:SoU9, rskr. 16).
Med anledning av detta beslut uppdrog regeringen i februari
1990 åt socialstyrelsen att överväga vilka specialiteter för
läkare som skall finnas och senast den 31 mars 1991 redovisa
vissa förslag. Enligt uppdraget skulle socialstyrelsen senast
den 30 juni 1990 rapportera den geografiska och
verksamhetsmässiga fördelningen av läkare. Samtidigt skulle
styrelsen redovisa hur arbetet med ett nytt planeringssystem för
läkarförsörjningen kommer att bedrivas.
I anslutning till uppdraget åt socialstyrelsen överlämnade
regeringen till socialstyrelsen riksdagsbeslutet om
tillgången på specialister i gynekologi/obstetrik och
barnsjukvård inom primärvården.
Utskottets bedömning
Utskottet erinrar inledningsvis om sitt uttalande i samband
med beslutet om ändrad ansvarsfördelning inom äldreomsorgen m.m.
att det är nödvändigt att öppna möjligheter även för en mer
omfattande förändring av huvudmännens ansvarsområden. Den
föreslagna försöksverksamheten med kommunal primärvård får
sålunda inte utformas på ett sådant sätt att den förhindrar
andra önskvärda förändringar och reformer. Det får enligt
utskottet förutsättas att detta beaktas även utan något
initiativ från riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför
motion So61 (m) yrkande 2.
Som framgått i det föregående avvisade utskottet i betänkandet
1990/91:SoU9 tanken på att en försöksverksamhet med
primärkommunalt ansvar för primärvården skulle begränsas till
ett fåtal kommuner. Utskottet ansåg att det borde öppnas
möjlighet för alla landsting och kommuner som är ense om det att
ingå i en försöksverksamhet med primärkommunal primärvård.
Utskottet vidhåller denna inställning och avstyrker följaktligen
yrkande 1 i motion So62 (v) att försöksverksamheten bör
begränsas till fem kommuner. De försöksverksamheter som kommer
till stånd skall givetvis utvärderas. Någon anledning att
uppställa sådana begränsningar för fortsatta försök som i
yrkande 2 i samma motion finns inte. Motionsyrkandet avstyrks.
Enligt samma motion måste också inom ramen för
försöksverksamheterna finnas garantier för en god tillgång till
gynekologer och barnläkare. Utskottet erinrar om sina tidigare
uttalanden i denna fråga och förutsätter att en
försöksverksamhet med kommunal primärvård inte kommer att
innebära sämre möjligheter för kvinnor att direkt konsultera en
gynekolog eller för föräldrar att direkt vända sig till en
barnläkare. Något tillkännagivande från riksdagens sida behövs
inte. Utskottet avstyrker motion So62 (v) yrkande 3.
Utskottet har, utöver vad som anförts ovan, inte något att
anföra med anledning av de i propositionen föreslagna
riktlinjerna för en försöksverksamhet med kommunal primärvård.
Utskottet tillstyrker förslaget till lag om kommunal primärvård.
Vad i propositionen anförts om uppföljning och utvärdering bör
inte föranleda något uttalande av riksdagen.
I motionerna So59 (c) och So446 (c) framhålls mera allmänt
betydelsen av en utveckling av primärvården. Utskottet delar
inställningen att en väl fungerande primärvård är en
förutsättning för en god hälso- och sjukvård. En ytterligare
utveckling behövs av primärvården. Inom landstingen sker redan i
dag ett omfattande förändringsarbete på detta område.
Försöksverksamheter med primärvård pågår bl.a. inom ramen för
frikommunförsöket. De nu aktuella försöksverksamheterna med
kommunal primärvård är andra exempel. Utskottet återkommer i det
följande avsnittet till frågan om husläkare/familjeläkare. Såväl
landstingen som regeringen är enligt utskottet väl medvetna om
behovet av utveckling inom primärvården. Något initiativ från
riksdagens sida behövs därför inte. Utskottet avstyrker därför
motionerna So59 (c) yrkande 2 och So446 (c) yrkande 10.
Införande av ett husläkar-/familjeläkarsystem
I motion 1990/91:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i
motionen om att ett husläkarsystem bör införas (yrkande 3).
Motionärerna anser det angeläget att alla människor har
möjlighet att välja den läkare med vilken de kan ha varaktiga
kontakter, en s.k. husläkare. Inte minst vid behandlingen av
kroniska sjukdomar och psykosomatiska problem är detta viktigt.
Det måste också enligt motionärerna finnas en möjlighet att
välja en specialistläkare till sin husläkare. Principen om det
fria läkarvalet förutsätter att det vid sidan av den offentliga
sjukvården finns privatpraktiserande läkare. Motionärerna anför
vidare att en husläkarreform kan genomföras och finansieras på
flera olika sätt, där ett centralt inslag dock måste utgöras av
valfrihet. Valfriheten förutsätter att vårdcentralerna kan
drivas i både enskild och offentlig regi. Fördelningen mellan
offentlig och privat vård skall enligt motionärerna styras av
patienternas val och inte av politiska beslut. När det gäller
ersättningen till husläkare m.m. hänvisar motionärerna till det
danska husläkarsystemet.
I motion 1990/91:So59 av Karin Israelsson m.fl. (c)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om
försöksverksamhet med husläkar-/familjeläkarsystem med
ikraftträdande fr.o.m. årsskiftet 1991-1992 i enlighet med vad i
motionen anförts (yrkande 1). Motionärerna anför att de är
positiva till olika utvecklingsmodeller för primärvården som
innebär decentralisering, ökat patientinflytande och minskad
administration i vården. Motionärerna förespråkar bl.a. en
försöksverksamhet med husläkar-/familjeläkarsystem där patienten
fritt kan välja sin egen doktor och där läkaren arbetar som en
egen företagare. Ersättningen -- vårdavgiften -- bör vara knuten
till patienten och patientbesöket. En försöksverksamhet med
husläkarsystem bör, anser motionärerna, kunna träda i kraft
fr.o.m. årsskiftet 1991-1992. Enligt motionärerna bör önskemålet
om en vårdgaranti beaktas i en sådan försöksverksamhet.
Motionärerna anser att regeringen bör lägga fram ett förslag i
enlighet med vad som anförs i motionen.
Liknande synpunkter framförs i motion 1990/91:So60 av Ulla
Tillander och Rosa Östh (båda c). I motionen hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om familjeläkare, mångfald och konkurrens m.m.
i sjukvården (yrkandet delvis).
Frågor om ett friare läkarval och kontinuitet i vården har
behandlats vid upprepade tillfällen av utskottet. I betänkandet
1990/91:SoU4 finns en redogörelse för utskottets uttalanden i
olika betänkanden. Här kan nämnas betänkandena SoU 1984/85:28,
1988/89:SoU15 (s. 11 ff.) och 1989/90:SoU24 (s. 27 f.).
I betänkandet 1990/91:SoU4 behandlade utskottet vissa
motionsyrkanden (c, fp) om patientens rätt att välja läkare och
om införande av ett husläkarsystem i Sverige. Utskottet delade
därvid motionärernas uppfattning att en patient så långt möjligt
själv bör få välja läkare. Detta ansågs särskilt angeläget för
patienter med kroniska besvär och långvariga kontakter med
hälso- och sjukvården. Utskottet hänvisade bl.a. till det beslut
som fattats om att införa patientansvariga läkare vid enheter
inom vården som leds av en chefsöverläkare, ett system som är
ägnat att stärka patientens ställning. Utskottet konstaterade
även att ett friare läkarval förutsätter en god tillgång och
jämn fördelning av läkarresurserna i landet. Utskottet hänvisade
slutligen till det arbete som pågår i landstingen i riktning mot
att förstärka patienternas valfrihet när det gäller val av
läkare, vårdcentraler, kliniker osv. Utskottet avstyrkte dock de
då aktuella motionerna (reservationer av c och fp,
motivreservation av m). Riksdagen följde utskottet (rskr.
1990/91:26).
I samband med äldredelegationens arbete med äldrevårdens
organisation och huvudmannaskap tillsatte Sveriges
läkarförbunds centralstyrelse en arbetsgrupp med uppdrag att
överväga vissa organisatoriska frågor inom primärvården.
Arbetsgruppen presenterade i januari 1991 en antal förslag som
berör primärvården (En ny primärvård -- Idéskiss från
Läkarförbundet). Sammanfattningsvis innebär Läkarförbundets
förslag ett husläkarsystem, där patienten/medborgaren fritt
väljer sin egen läkare, där husläkaren kan arbeta som egen
företagare, och där ersättningen följer patienten och
finansieras genom en allmän och obligatorisk sjukvårdsförsäkring
för grundläggande öppen vård. Rollerna som vårdgivare och
vårdfinansiär inom primärvården skall enligt förslaget skiljas
åt.
Riksdagens revisorer har i rapporten (1990/91:4) Den
svenska hälso- och sjukvården granskat vissa förhållanden inom
hälso- och sjukvården. I granskningen har revisorerna sökt
klarlägga hur väl sjukvårdshuvudmännen och andra myndigheter och
organisationer som är verksamma inom hälso- och sjukvården löser
sina uppgifter.
Rapporten är preliminär och remissbehandlas för närvarande.
Revisorerna kommer att ta ställning till rapporten efter
remissbehandlingen. Rapporten innehåller även en granskning av
primärvården. I rapporten förespråkas ett husläkarsystem -- med
läkaren som patientens rådgivare och med möjlighet för patienten
att med vissa tidsintervall välja läkare -- som anses ha
fördelar, särskilt för äldre människor, framför det
hittillsvarande systemet med områdesansvar.
Landstingsförbundets styrelse har i ett yttrande över
vissa motioner till Landstingsförbundets kongress i juni i år
behandlat vissa för sjukvården övergripande frågor. Styrelsen
har sammanfattat sina synpunkter i ett tiopunktsprogram, där en
av punkterna tar upp primärvårdens utveckling. I yttrandet
konstateras att sjukvården i framtiden kommer att erbjuda fler
alternativ och större valfrihet. En förutsättning för att detta
fullt ut skall kunna utnyttjas av patienterna anses vara att de
också känner att det finns en fast punkt i systemet. Enligt
förbundet bör husläkaren/familjeläkaren få en ökad roll i det
sammanhanget. Patienten bör själv få välja denna primära kontakt
och sedan få hjälp att vid behov välja vidare.
Sammanfattningsvis konstaterar förbundsstyrelsen att
primärvårdens roll måste utvecklas. Kraven bör preciseras och
ett system med husläkare/familjeläkare utvecklas. Rehabilitering
anses bli nästa stora uppgift. Förbundsstyrelsen föreslår i sitt
yttrande över motionerna att kongressen skall uppdra åt
förbundsstyrelsen att arbeta för genomförandet av de
utvecklingslinjer som föreslås för bl.a. primärvården.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet erinrar om sina tidigare uttalanden om att
primärvården liksom annan hälso- och sjukvård måste utformas så
att patientens valfrihet stärks och kontinuiteten i kontakterna
mellan å ena sidan den enskilda patienten och å andra sidan
läkare och annan vårdpersonal förbättras. Som framgått i det
föregående har frågan om införande av ett
husläkar-/familjeläkarsystem under den senaste tiden fått
förnyad aktualitet. Olika förslag har lagts fram. Frågan kommer
inom kort att behandlas vid Landstingsförbundets kongress. I
t.ex. Stockholms läns landsting har redan fattats ett
principbeslut om att införa ett husläkarsystem. Någon anledning
finns inte att särskilt uppmärksamma regeringen på frågan om
behovet av att införa system med husläkare/familjeläkare.
Utskottet avstyrker därför motionerna So531 (fp) yrkande 3, So59
(c) yrkande 1 och So60 (c) i motsvarande del.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande en allmän, obligatorisk sjukvårdsförsäkring
att riksdagen avslår motion 1990/91:So61 yrkande 1,
res. 1 (m)
2. beträffande samordning mellan sjukvård och
sjukförsäkring
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So59 yrkande 3,
1990/91:So60 delvis och 1990/91:So62 yrkande 4,
3. beträffande försöksverksamhet med finansiell samordning
att riksdagen beslutar att vad i propositionen anförts om
försöksverksamhet med finansiell samordning mellan hälso- och
sjukvården och socialförsäkringssystemet (bilaga 4) inte skall
föranleda något riksdagens uttalande, i den mån det inte
omfattas av tidigare moment,
4. beträffande allmänna förutsättningar för en
försöksverksamhet med primärkommunal primärvård
att riksdagen avslår motion 1990/91:So61 yrkande 2,
res. 2 (m)
5. beträffande omfattningen av försöksverksamheten m.m.
att riksdagen avslår motion 1990/91:So62 yrkandena 1 och 2,
res. 3 (v)
6. beträffande tillgången till specialister inom
primärvården m.m.
att riksdagen avslår motion 1990/91:So62 yrkande 3,
7. beträffande riktlinjer i övrigt för försöksverksamheten
med primärkommunal primärvård
att riksdagen godkänner de i propositionen föreslagna
riktlinjerna, i den mån dessa inte behandlas under föregående
moment,
8. beträffande lagen om försöksverksamhet med kommunal
primärvård
att riksdagen antar förslaget till lag om försöksverksamhet
med kommunal primärvård,
9. beträffande uppföljning och utvärdering av
försöksverksamhet med kommunal primärvård
att riksdagen lägger propositionen i denna del (avsnitt 3.5)
till handlingarna,
10. beträffande former för primärvårdens förnyelse
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So59 yrkande 2 och
1990/91:So446 yrkande 10,
11. beträffande husläkare/familjeläkare
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So59 yrkande 1,
1990/91:So60 delvis och 1990/91:So531 yrkande 3.
res. 4 (m, c)
res. 5 (fp)
Stockholm den 23 maj 1991
På socialutskottets vägnar
Daniel Tarschys
Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Anita
Persson (s), Sten Svensson (m), Ingrid Andersson (s), Per
Stenmarck (m), Johnny Ahlqvist (s), Rinaldo Karlsson (s),
Ingegerd Anderlund (s), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh
(c), Gudrun Schyman (v), Anita Stenberg (mp), Jan Andersson (s),
Sinikka Bohlin (s) och Ingvar Eriksson (m).
Reservationer
1. En allmän, obligatorisk sjukvårdsförsäkring (mom.1)
Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingvar Eriksson (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar
med "Vad först" och slutar med "yrkande 1." bort ha följande
lydelse:
Utskottet anser att socialutskottet bör föreslå att ett system
med en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring snarast utreds
och utformas enligt de riktlinjer som angivits i motion So61
(m). En sådan sjukvårdsförsäkring kan finansiera större delen av
sjukvården och därvid ersätta landstingsskatten. Avgiften till
försäkringen kan liksom landstingsskatten tas ut i
förhållande till den försäkrades inkomst.
Försäkringspengarna skall följa patienten och ge denne
möjlighet att fritt välja sjukvård oavsett om denna bedrivs
privat, kooperativt, ideellt eller i offentlig regi. En
försäkring utformad på detta sätt gör även den offentliga vården
självstyrande genom att vårdcentraler, sjukhem, kliniker m.m.
ersätts efter utfört vårdarbete. På det nu föreslagna sättet kan
riksomfattande och till sina konsekvenser svårbedömbara
organisationsförändringar undvikas.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motion
So61 (m) yrkande 1 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande en allmän, obligatorisk sjukvårdsförsäkring
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So61 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Allmänna förutsättningar för en försöksverksamhet med
primärkommunal primärvård (mom. 4)
Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingvar Eriksson (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som
börjar med "Utskottet erinrar" och slutar med "(m) yrkande 2."
bort ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motion So61 (m) att de
organisatoriska förändringar som nu på olika sätt prövas inte
får utformas så att de hindrar ett genomförande av t.ex. en
allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring. Försöksperioden och den
utvärderingstid som behövs får inte förhindra andra, mer
nödvändiga förändringar och reformer. I det läge som den svenska
hälso- och sjukvården nu befinner sig i kan ytterligare
förseningar av de reformer som är nödvändiga inte accepteras.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motion
So61(m) yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 4 bort ha
följande lydelse:
4. beträffande allmänna förutsättningar för en
försöksverksamhet med primärkommunal primärvård
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So61 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Omfattningen av försöksverksamheten m.m. (mom.5)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som
börjar med "Som framgått" och slutar med "Motionsyrkandet
avstyrks." bort ha följande lydelse:
Utskottet är positivt till en försöksverksamhet där
primärvården sköts av kommunerna men utskottet vill i likhet med
motion So62 (v) begränsa försöken till fem kommuner av
varierande storleksgrad och där försöken får olika inriktningar.
Det kan därvid vara lämpligt att ett försök inriktas mot ökat
brukarinflytande och att ett annat försök inrymmer större
delegationsmöjligheter till personalen. De övriga bör enligt
utskottet utformas så att olika samverkansformer prövas.
Utskottet delar även uppfattningen att inga ytterligare försök
skall göras förrän de nu pågående frikommunförsöken inom
primärsjukvården och de fem projekt som kan startas nästa år har
slutförts. Enligt utskottet är det angeläget att utvärderingarna
sammanvägs innan några ytterligare beslut fattas.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motion
So62 (v) yrkandena 1 och 2 som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 5 bort ha
följande lydelse:
5. beträffande omfattningen av försöksverksamheten m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So62 yrkandena 1
och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
4. Husläkare/familjeläkare (mom. 11)
Sten Svensson (m), Per Stenmarck (m), Rosa Östh (c) och Ingvar
Eriksson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som
börjar med "Utskottet erinrar" och slutar med "motsvarande del."
bort ha följande lydelse:
Utskottet delar inställningen att det är angeläget att alla
människor har en särskild läkare med vilken de kan ha varaktiga
kontakter. Inte minst vid behandlingen av kroniska sjukdomar och
psykosomatiska problem är detta viktigt. Enligt utskottet är det
angeläget att ett utvecklingsarbete kommer till stånd som
inriktas mot att skapa en förbättrad kontinuitet i kontakter
mellan vårdgivare och den enskilda patienten. Principen om det
fria läkarvalet förutsätter att det vid sidan av den offentliga
sjukvården finns privatpraktiserande läkare. En husläkar-
eller familjeläkarreform kan genomföras och finansieras på flera
olika sätt. Valfriheten måste dock utgöra ett centralt inslag.
Regeringen bör snarast lägga fram ett förslag i enlighet med vad
utskottet anfört.
Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So531 (fp)
yrkande 3, So59 (c) yrkande 1 och 1990/91:So60 (c), yrkandet
delvis, bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 11 bort ha
följande lydelse:
11. beträffande husläkare/familjeläkare
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:So59 yrkande
1, 1990:91:So60 delvis och 1990/91:So531 yrkande 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Husläkare/familjeläkare (mom. 11)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som
börjar med "Utskottet erinrar" och slutar med "motsvarande del."
bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör en husläkarreform snarast
genomföras. Utskottet instämmer i de förslag som framförs i
motion So531 (fp). Det är således angeläget att alla människor
har en särskild läkare med vilken de kan ha varaktiga kontakter.
Inte minst vid behandlingen av kroniska sjukdomar och
psykosomatiska problem är detta viktigt. Enligt utskottet är det
angeläget att ett utvecklingsarbete kommer till stånd som
inriktas mot att skapa en förbättrad kontinuitet i kontakter
mellan vårdgivare och den enskilda patienten. Principen om det
fria läkarvalet förutsätter att det vid sidan av den offentliga
sjukvården finns privatpraktiserande läkare. En husläkarreform
kan genomföras och finansieras på flera olika sätt. Fördelningen
mellan offentlig och privat vård bör styras av patienternas val
och inte av politiska beslut. I bägge fallen bör det utgå en
årlig fast ersättning till varje patient som registrerats till
någon läkare vid vårdcentralen. Därmed ges även möjlighet till
byte av läkare.
En husläkare bör kunna ta emot omkring 2 000 patienter, men
antalet kan variera beroende på befolkningsstrukturen,
tätortsgraden m.m. Ett införande av ett generellt husläkarsystem
förutsätter ett målmedvetet arbete med att förbättra
allmänläkarnas arbetssituation och öka rekryteringen till denna
specialitet.
Utskottet noterar med tillfredsställelse att
Landstingsförbundet och läkarförbundet nyligen ställt sig bakom
tanken på ett husläkarsystem. Det är nu angeläget att omedelbart
förbereda införandet av ett sådant system. Detta bör riksdagen,
med bifall till motion So531 (fp) yrkande 3 och med anledning av
motionerna So59 (c) yrkande 1 och So60 (c) delvis, som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 11 bort ha
följande lydelse:
11. beträffande husläkare/familjeläkare
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So531 yrkande 13
och med anledning av motionerna 1990/91:So59 yrkande 1 och
1990:91:So60 delvis som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
Särskilda yttranden
1. Förslagens bakgrund
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anför:
Vi noterar med tillfredsställelse att flera reformtankar som
vi har engagerat oss för nu stöds av utskottsmajoriteten.
Frågan om en finansiell samordning mellan
socialförsäkringssystemet och sjukvården har länge varit högst
kontroversiell. Vi pekade under flera år på att mycket mänskligt
lidande och slöseri med ekonomiska resurser borde kunna undvikas
om försäkringsmedel kunde sättas in för att spränga sjukvårdens
flaskhalsar. Men förslag i den riktningen, bl.a. det s.k.
Bohusexperimentet, mötte starkt motstånd från socialministerns
sida. Vi lovade då att jaga regeringen med blåslampa ända till
dess att den bytte uppfattning i denna fråga. Nu kan vi med
glädje konstatera att blåslampan har haft sin verkan.
I fråga om försöksverksamhet med primärvård i primärkommunal
regi aviserade regeringen i fjolårets proposition om
äldrevården (1990/91:14) ett senare förslag om försök i några få
av regeringen godkända kommuner. På vårt förslag beslöt
riksdagen i stället att sådan försöksverksamhet skulle kunna ske
överallt där huvudmännen var överens härom, utan att tillstånd
från regeringen skulle behöva inhämtas. Genom sitt bifall till
prop. 1990/91:121 ger riksdagen nu de lagliga förutsättningarna
för att genomföra detta beslut.
Även om vi inte finner majoritetens skrivning i
husläkarfrågan tillräckligt långtgående gläds vi åt att
detta förslag nu vinner allt bredare uppslutning. Färska förslag
föreligger bl.a. i form av en rapport från riksdagens revisorer,
en rapport från Läkarförbundet och ett yttrande antaget av de
fyra största partierna i Landstingsförbundets styrelse.
2. Former för primärvårdens förnyelse (mom. 10)
Rosa Östh (c) anför:
Jag motsätter mig inte den föreslagna försöksverksamheten med
primärkommunalt huvudmannaansvar för primärvården. Jag vill
emellertid understryka centerns principiella inställning att
vård på lika villkor för alla säkrast tillgodoses genom
landstingskommunalt huvudmannaskap. Det är viktigt att
försöksverksamheter i landstingens regi i syfte att utveckla
olika verksamhetsformer inte får hämmas av den nu föreslagna
försöksverksamheten med primärkommunal primärvård.
I proposition 1990/91:121 framlagt lagförslag
Bilaga 1
Socialförsäkringsutskottets yttrande
1990/91:SfU4y
Bilaga 2
Försöksverksamhet med kommunalt huvudmannaansvar för
primärvård m.m.
Till socialutskottet
Socialutskottet har den 16 april 1991 berett
socialförsäkringsutskottet tillfälle att yttra sig över
proposition 1990/91:121 om försöksverksamhet med kommunalt
huvudmannaansvar för primärvård m.m. och de motioner som väckts
med anledning av propositionen.
Socialförsäkringsutskottet begränsar sitt yttrande till
propositionens avsnitt 4. Försöksverksamhet med finansiell
samordning mellan hälso- och sjukvården och
socialförsäkringssystemet samt de motionsyrkanden som berör
detta avsnitt, nämligen motion So59 av Karin Israelsson m.fl.
yrkande 3, motion So60 av Ulla Tillander och Rosa Östh i denna
del, motion So61 av Sten Svensson m.fl. yrkande 1 och So62 av
Margó Ingvardsson m.fl. yrkande 4.
I regeringens skrivelse 1990/91:50 om åtgärder för att
stabilisera ekonomin och begränsa tillväxten av de offentliga
utgifterna bereddes riksdagen tillfälle ta del av bl.a.
regeringens presentation av åtgärder för en effektivare sjukvård
och sjukförsäkring (avsnitt 4.3). I skrivelsen framhölls i denna
del:
En mycket stor del av de offentliga resurserna användes till
insatser som har ett samband med medborgarnas ohälsa.
Sjukförsäkringen ersätter inkomstbortfall medan sjukvården skall
bota sjukdom. Under senare år har den medicinska kunskapen och
teknologin gjort betydande framsteg. Det borde kunna leda till
en minskning av långvariga sjukskrivningar och därmed en lägre
belastning på försäkringssystemet. Uppdelningen av resurserna på
skilda system innebär emellertid att möjligheterna till
samordning och effektiv resursanvändning inte utnyttjas fullt
ut. Även hälso- och sjukvården är splittrad på olika delsystem.
Dessutom finns det problem inom sjukvården. Gapet växer mellan
förväntningarna på sjukvården och vad som utförs inom ramen för
tillgängliga resurser och nuvarande administration.
Det är mot denna bakgrund angeläget att granska hur
förändringar kan göras för att samla ansvaret för sjukvård och
sjukförsäkring och att göra det möjligt att bättre hushålla med
resurserna. Försök bör genomföras där ansvaret för produktionen
och finansieringen skiljs åt.
I skrivelsen anmäldes att regeringen kommer att ta initiativ i
syfte att åstadkomma en bättre samordning av sjukvårdens och
sjukförsäkringens finansiering och styrning. Försök skulle
snarast komma att inledas i några primärvårdsområden med
befolkningsbaserad resurstilldelning och ansvar för de samlade
ekonomiska resurserna för hälso- och sjukvård, läkemedel,
sjukresor, sjuk- och arbetsskadeförsäkring samt förtidspension.
Något eller några av dessa försök borde enligt skrivelsen ingå i
den försöksverksamhet som skall genomföras med primärkommunal
primärvård. Vidare borde försök också genomföras i
landstingsdriven primärvård och i några fall försök
övervägas där totalkostnadsansvaret läggs på någon eller några
försäkringskassor. Försöksverksamheten angavs inte skola
innebära någon förändring av försäkringskassans ansvar för att
besluta om patientens rätt till ersättning och inte heller
påverkades den medicinska personalens ansvar för medicinska
beslut. En proposition rörande försöksverksamheten inom
sjukvården skulle komma att föreläggas riksdagen under våren
1991.
Finansutskottet som behandlade skrivelsen i sitt betänkande
FiU10 anförde att en sådan försöksverksamhet med samordning av
sjukvårdens och sjukförsäkringens finansiella resurser som
regeringen avsåg föreslå riksdagen borde, som utskottet såg det,
kunna leda till ett bättre utnyttjande av resurserna och bidra
till att ge en bättre service till medborgarna.
I den nu förevarande propositionen återkommer regeringen till
den försöksverksamhet som aviserades i skrivelse 1990/91:50.
Departementschefen framhåller att de finansiella incitamenten i
försöksverksamheter av det slag som åsyftas måste analyseras
noggrant. Grunderna för socialförsäkringens fördelning och
utnyttjande måste utformas på ett sådant sätt att en så effektiv
kostnadskontroll som möjligt uppnås i de olika försöken.
Försöksverksamheterna torde komma att kräva riksdagsbeslut
innefattande särskild lagstiftning om försöksverksamhet. Mer
begränsade försök bör dock kunna ske inom ramen för gällande
lagreglering. Försöken bör utgå från principerna i hälso- och
sjukvårdslagen om vård på lika villkor och från den rätt till
ersättning som följer av lagen om allmän försäkring.
Beträffande den praktiska uppläggningen av försöken anförs i
propositionen att samtliga landsting, kommuner och allmänna
försäkringskassor inbjudits att anmäla sitt intresse av att
delta i försöksverksamheten. Syftet med inbjudan är bl.a. att
inventera praktiska alternativ och idéer som skulle innebära en
finansiell samordning mellan hälso- och sjukvården och
socialförsäkringen samt i förekommande fall med socialtjänsten
samt att få ett underlag för bedömning av de
lagstiftningsåtgärder och andra insatser från statsmakternas
sida som skulle krävas för försöksverksamheter av olika slag.
Försöken avses kunna inledas i januari 1992 och, beroende på
uppläggningen, kan de komma att pågå under två eller tre år.
Under våren 1991 kommer att övervägas vilka landsting,
primärkommuner och försäkringskassor som kan komma i fråga för
försöksverksamhet. Därefter planeras att i en proposition under
hösten 1991 lägga fram förslag till den lagstiftning som behövs
för att genomföra försök enligt olika modeller. I samband härmed
skall även ställning tas till vilka områden som skall ges
möjlighet att starta försöksverksamhet med finansiell samordning
mellan socialförsäkring och hälso- och sjukvård.
I motion So59 av Karin Israelsson m.fl. anförs att
centerpartiet i olika sammanhang krävt en samordning av
sjukvården och sjukförsäkringen och att huvudmännen måste ges
bättre ekonomiska förutsättningar att klara sina i hälso- och
sjukvårdslagen reglerade uppgifter. Med en samordning blir
vården effektivare och det skapas ett utrymme för en
omfördelning av den allmänna försäkringens resurser till
nödvändiga insatser inom vårdområdet. Motionärerna ser därför
positivt på regeringens avsikter att införa en sådan samordning
och begär ett tillkännagivande av vad de anfört i motionen. Ulla
Tillander och Rosa Östh framhåller i motion So60 att för att öka
kvaliteten i vården är en utveckling angelägen, där bl.a.
finansieringen utformas så att sjukförsäkring och sjukvård
samverkar och produktion och finansiering av sjukvård skiljs åt.
För detta krävs ett system där patienten för med sig pengarna
till den vårdenhet eller vårdgivare man väljer. Sten Svensson
m.fl. erinrar i motion So61 om att moderata samlingspartiet har
föreslagit en allmän, obligatorisk sjukvårdsförsäkring som skall
ersätta landstingsskatten som vårdens viktigaste
finansieringskälla och tas ut på samma sätt som denna, efter
inkomst. Sjukvårdsförsäkringen skall sedan betala sjukvården,
oavsett om den bedrivs privat, kooperativt, ideellt eller i
landstingsregi. En sådan försäkring gör enligt motionärerna även
landstingens vård självstyrande genom att vårdcentraler,
sjukhem, kliniker m.m. ersätts av försäkringen efter utfört
vårdarbete. Motionärerna begär i yrkande 1 ett förslag till en
allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring. Margó Ingvardsson m.fl.
erinrar i motion So62 om att vänsterpartiet i en motion från den
allmänna motionstiden i huvudsak ställt sig positiva till en
samordning mellan sjukvård och sjukförsäkring. Motionärerna ser
emellertid problem med en finansiell samordning när det gäller
personer som inte arbetar och har sjukpenning. Motionärerna kan
inte acceptera att t.ex. pensionärer skulle bortprioriteras
eftersom de i ett finansiellt samordnat system inte skulle vara
lönsamma. Innan en finansiell samordning görs mellan hälso- och
sjukvården och socialförsäkringssystemet måste det därför
införas starka trygghetsregler för dessa gruppers rättigheter
till lika behandling. I yrkande 4 i motionen begärs ett
tillkännagivande om vad motionärerna anfört.
Utskottet vill inledningsvis erinra om att kostnaderna inom
socialförsäkringen ökat kraftigt under senare år. Åtgärder har
ansetts nödvändiga för att hejda denna kostnadsutveckling.
Kompensationsnivåerna vid sjukdom har nyligen sänkts efter
förslag i proposition 1990/91:59 om vissa ändringar i
sjukförsäkringen m.m. De förslag som lagts fram i proposition
1989/90:62 om insatser för aktiv rehabilitering och
arbetslivsfondens verksamhet m.m. (SfU12, rskr. 185) och i
proposition 1990/91:141 om rehabilitering och
rehabiliteringsersättning, vilken för närvarande behandlas av
utskottet, innebär att socialförsäkringen mer aktivt skall
medverka till att minska utslagningen från arbetsmarknaden och
att arbetslinjen skall hävdas inom socialförsäkringen.
För att denna nya inriktning med en socialförsäkring som
aktivt medverkar till att rehabilitera de försäkrade skall bli
framgångsrik krävs en effektiv samverkan mellan
socialförsäkringen och andra sektorer inom samhället, främst
sjukvården, socialtjänsten och arbetsmarknadsmyndigheterna.
Sjukvården har här en central roll som det första ledet i kedjan
av åtgärder och fördröjningar av den medicinska rehabiliteringen
får finansiella återverkningar för socialförsäkringen. De
ställer även ökade krav på tjänster inom kommunernas område.
Dessutom skapar de onödigt lidande för patienten/den försäkrade.
Det är därför av största vikt att finna vägar för ett bättre
utnyttjande av de samlade resurserna inom sjukvården och
socialförsäkringen. Riksdagen har också ställt sig bakom
målsättningen för försöksverksamheter med samordning mellan
sjukvårdens och försäkringens resurser när den första
presentationen av de försöksverksamheter som avses bli
genomförda gjordes i skrivelse 1990/91:50. Även motionerna ger
uttryck för behov av ökad samordning.
Utskottet kan nu konstatera att i förhållande till vad som
anfördes i skrivelsen om försöksverksamheter är målsättningen
enligt den föreliggande propositionen oförändrad. Fortfarande
har dock inte angivits hur försöksverksamheterna närmare skall
utformas och genomföras. Inte heller motionerna ger ett
tillräckligt underlag för att närmare analysera deras
finansiella och organisatoriska konsekvenser. Vad som
framhållits i främst motionerna So59 yrkande 3 och So62 yrkande
4 men även i stora delar i motion So60 såvitt den nu är i fråga
är förenligt med vad som anförts om försöksverksamheternas
allmänna inriktning i propositionen. Med anledning av motion
So62 yrkande 4 kan framhållas att i propositionen uttalats att
försöken bör utgå från principerna i hälso- och sjukvårdslagen
om vård på lika villkor. I anslutning härtill vill utskottet
understryka att olika försöksverksamheter med samordning mellan
sjukvården och socialförsäkringen ovillkorligen måste utformas
så, att de inte ger utrymme för prioriteringar mellan olika
grupper av vårdbehövande utifrån vilka besparingar på
försäkringen som kan göras beträffande de enskilda försäkrade.
Utskottet kan också erinra om att utskottet senast i sitt av
riksdagen godkända betänkande 1990/91:SfU7 har avslagit
motionsyrkanden om att en allmän, obligatorisk
sjukvårdsförsäkring skall införas grundad på de principer som
angivits i motion So61 och därvid hänvisat till att det skulle
innebära en avsevärd förändring av landstingens roll och ansvar
beträffande hälso- och sjukvården, om en större del av
sjukvårdens kostnader skulle betalas via sjukförsäkringen i
stället för med landstingsskatt. Utskottet anser att dessa
tidigare ställningstaganden från riksdagens sida bör vidhållas
av socialutskottet och riksdagen.
Sammanfattningsvis gör utskottet den bedömningen att
propositionen i nu aktuell del inte bör föranleda några
uttalanden från riksdagens sida, utan de konkreta förslagen i
den aviserade propositionen bör avvaktas. Inte heller motionerna
i ovan nämnda delar påkallar någon åtgärd från riksdagens sida.
Utskottet kan upplysa socialutskottet om att ett antal
motioner från den allmänna motionstiden i år, vilka tar upp
frågor om samordning mellan sjukvårdens och socialförsäkringens
resurser, kommer att behandlas av socialförsäkringsutskottet vid
nästa riksmöte. Flera av motionerna sammanfaller
innehållsmässigt med de nu förevarande motionerna.
Stockholm den 2 maj 1991
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Doris Håvik
Närvarande: Doris Håvik (s), Börje Nilsson (s), Ulla
Johansson (s), Lena Öhrsvik (s), Margit Gennser (m), Nils-Olof
Gustafsson (s), Ingegerd Elm (s), Margareta Persson (s), Hans
Dau (m), Barbro Sandberg (fp), Rune Backlund (c), Margó
Ingvardsson (v), Ragnhild Pohanka (mp), Christina Pettersson
(s), Bertil Persson (m) och Marianne Jönsson (c).
Avvikande mening
Margit Gennser, Bertil Persson och Hans Dau (alla m) anser att
den del av utskottets yttrande som börjar på s. 3 med "Utskottet
vill" och slutar på s. 4 med "Ökad samordning" och den del av
utskottets yttrande som börjar på s. 4 med "Utskottet kan" och
slutar med "riksdagens sida." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att socialutskottet bör föreslå att ett system
med en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring snarast utreds
och utformas enligt de riktlinjer som angivits i motion So61. En
sådan sjukvårdsförsäkring kan finansiera större delen av
sjukvården och därvid ersätta landstingsskatten. Avgiften till
försäkringen kan liksom landstingsskatten tas ut i förhållande
till den försäkrades inkomst. Försäkringspengarna skall följa
patienten och ge denne möjlighet att fritt välja sjukvård
oavsett om denna bedrivs privat, kooperativt, ideellt eller i
offentlig regi. En försäkring utformad på detta sätt gör även
den offentliga vården självstyrande genom att vårdcentraler,
sjukhem, kliniker m.m. ersätts av försäkringen efter utfört
vårdarbete. På det nu föreslagna sättet kan riksomfattande och
till sina konsekvenser svårbedömbara organisationsförändringar
undvikas.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Propositionen 1
Motioner 2
Motioner väckta med anledning av proposition
1990/91:121 2
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1991 2
Utskottet 3
Propositionens förslag i huvuddrag 3
Finansiell samordning mellan hälso- och sjukvården och
socialförsäkringssystemet 3
Bakgrund 3
Propositionen 4
Motionerna 5
Socialförsäkringsutskottets yttrande 6
Socialutskottets bedömning 7
Primärkommunalt huvudmannaansvar för primärvård 8
Bakgrund 8
Propositionen 10
Motionerna 10
Utskottets bedömning 13
Införande av ett husläkar-/familjeläkarsystem 14
Hemställan 16
Reservationer 18
1. En allmän, obligatorisk sjukvårdsförsäkring (mom. 1)
(m) 18
2. Allmänna förutsättningar för en försöksverksamhet med
primärkommunal primärvård (mom. 4) (m) 18
3. Omfattningen av försöksverksamheten m.m. (mom. 5)
(v) 19
4. Husläkare/familjeläkare (mom. 11) (m, c) 19
5. Husläkare/familjeläkare (mom. 11) (fp) 20
Särskilda yttranden 21
1. Förslagens bakgrund (fp) 21
2. Former för primärvårdens förnyelse (mom. 10) (c) 21
Bilaga 1 I propositionen framlagt lagförslag
22
Bilaga 2 Socialförsäkringsutskottets yttrande 1990/91:SfU4y
24