I betänkandet behandlas den del av regeringens proposition
1990/91:58 om psykiatrisk tvångsvård m.m. som har överlämnats
till socialutskottet samt de motioner som väckts med anledning
av propositionen i denna del. Propositionen och motionerna i
övrigt behandlas av justitieutskottet i dess betänkande
1990/91:JuU34. Vidare behandlas regeringens proposition
1990/91:120 om den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten
samt de motioner som väckts med anledning av denna proposition.
Anslagspunkten E 5 Rättspsykiatriska stationer och kliniker i
budgetpropositionen 1990/91:100, bil. 7 behandlas också i detta
betänkande. I betänkandet behandlas dessutom 24 motionsyrkanden
från den allmänna motionstiden 1990 samt 12 motionsyrkanden från
den allmänna motionstiden 1991. Sammanlagt behandlas ca 100
motionsyrkanden.
Utskottet har inhämtat justitieutskottets yttrande beträffande
vissa delar av proposition 1990/91:58 och ett antal motioner.
Socialutskottet har i sin tur yttrat sig till justitieutskottet.
Utskottet tillstyrker i huvudsak förslagen i propositionerna.
Inledningsvis föreslår utskottet med anledning av ett 20-tal
motionsyrkanden (s, fp, c, v, mp) om psykiatrins utveckling och
resurser att regeringen ges till känna vad utskottet anfört om
de insatser som behövs för att den utveckling av vården av de
psykiskt sjuka som pågår skall kunna fullföljas i positiv
riktning.
När det gäller den i proposition 1990/91:58 föreslagna lagen
om psykiatrisk tvångsvård innebär utskottets ställningstagande
ett par avvikelser från regeringens förslag. Utskottet
tillstyrker sålunda ett motionsyrkande (c) om att alla läkare i
allmän tjänst skall få fatta beslut om genomförande av
undersökningar för vårdintyg. Utskottet förordar vidare en
dispensregel om att tvångsvård, om synnerliga skäl föreligger,
skall kunna ges även på ett enskilt vårdhem.
Utskottet föreslår vidare, med anledning av motioner (m, c),
ett tillkännagivande till regeringen om en utvärdering och
redovisning av tillämpningen av de nya bestämmelserna om
konvertering. Vidare föreslås, med anledning av en motion (c),
ett tillkännagivande om att regeringen bör överväga en
skyldighet för chefsöverläkaren att underrätta målsäganden även
i samband med att en patient rymmer från en sjukvårdsinrättning.
Utskottet föreslår också ett tillkännagivande till regeringen
om betydelsen av att vårdbehovet även hos de mycket vårdkrävande
patienterna med t.ex. ett aggressivt beteende kan tillgodoses.
Regeringen har i proposition 1990/91:120 bl.a. föreslagit att
riksdagen bemyndigar regeringen att besluta om avveckling under
vissa förutsättningar av rättspsykiatriska kliniker och
stationer. Utskottet tillstyrker propositionen i denna del men
föreslår att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört om en sådan avveckling. Utskottet
understryker att någon avveckling av statliga resurser inte får
ske utan att fullt tillfredsställande garantier finns för att
rättspsykiatriska undersökningar kan genomföras inom de
tidsfrister som lagen anger.
Ytterligare ett tillkännagivande till regeringen föreslås när
det gäller frågan om psykiatrisk tvångsvård i samband med
rättspsykiatrisk undersökning. Utskottet anför att det är
nödvändigt att snabbt föra över de personer som vid
rättspsykiatrisk undersökning befunnits vara i behov av
psykiatrisk vård till den landstingskommunala sjukvården.
Övriga motionsyrkanden avstyrks.
Till betänkandet har fogats 19 reservationer och 2 särskilda
yttranden.
Propositionerna
Proposition 1990/91:58
Regeringen har i proposition 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård
m.m. föreslagit riksdagen att -- såvitt nu är i fråga -- anta
förslagen till
1. lag om psykiatrisk tvångsvård,
2. lag om rättspsykiatrisk vård,
3. lag om ändring i lagen (1985:569) om införande av lagen
(1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
m.fl.,
4. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),
5. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar,
6. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt,
7. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandling av häktade
och anhållna m.fl.,
17. lag om rättspsykiatrisk undersökning.
Lagförslagen fogas till betänkandet som bilaga 1.
Lagförslaget under 17. har remitterats till justitieutskottet
men av detta utskott överlämnats till socialutskottet.
Proposition 1990/91:100 bil. 7
Regeringen har i proposition 1990/91:100, bil. 7, under
punkten E 5 Rättspsykiatriska stationer och kliniker föreslagit
att riksdagen till Rättspsykiatriska stationer och kliniker för
budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 112 979 000 kr.
Proposition 1990/91:120
I proposition 1990/91:120 om den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten, m.m. har regeringen föreslagit
1. att riksdagen bemyndigar regeringen att godkänna avtal
enligt de riktlinjer som anges i avsnitt 3.3 i fråga om uppdrag
för sjukvårdshuvudmännen att utföra rättspsykiatriska
undersökningar,
2. att riksdagen bemyndigar regeringen att besluta om
avveckling av rättspsykiatriska kliniker och stationer i den
utsträckning som är motiverad med hänsyn till ingångna avtal om
att utföra rättspsykiatriska undersökningar och med beaktande av
att tillräcklig total undersökningskapacitet skall kunna
garanteras,
3. att riksdagen godkänner att rättsmedicinalverket, som
enligt proposition 1990/91:93 föreslås bli inrättat den 1 juli
1991, skall ta över ansvaret för den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten från socialstyrelsen fr.o.m. den 1
oktober 1991.
Regeringen har också berett riksdagen tillfälle att ta del av
vad i propositionen anförs om ekonomiska konsekvenser av
förslagen (avsnitt 5).
Motionerna
Motioner väckta med anledning av proposition 1990/91:58 och
remitterade till socialutskottet
1990/91:So30 av Gullan Lindblad (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om det s.k. tvåläkarförfarandet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om privatpraktiserande psykiaters rätt att
föranstalta om läkarundersökning mot den enskildes vilja liksom
möjligheten att begära polishandräckning i samband med
undersökning för vårdintyg.
1990/91:So31 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar utforma 3 § lag om psykiatrisk
tvångsvård i enlighet med vad i motionen anförts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om redovisning av användning av
konverteringsvård,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om patients rätt till integritet vid
uppgiftslämnande.
1990/91:So32 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1990/91:58 om
psykiatrisk tvångsvård m.m. såvitt avser de delar som bereds av
socialutskottet,
2. att riksdagen -- om yrkandet om avslag på propositionen i
denna del avslås -- som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utbyggnad av den psykiatriska öppenvården,
3. att riksdagen -- om yrkandet om avslag på propositionen i
denna del avslås -- som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om lagreglering med inriktning på
eftervården,
4. att riksdagen -- om yrkandet om avslag på propositionen i
denna del avslås -- som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av utbildning av psykoterapeuter,
5. att riksdagen -- om yrkandet om avslag på propositionen i
denna del avslås -- avslår regeringens förslag om möjligheten av
konvertering från frivillig slutenvård till tvångsvård,
6. att riksdagen -- om yrkandet om avslag på propositionen i
denna del avslås -- som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att tidigt tillsätta en kontaktperson,
7. att riksdagen -- om yrkandet om avslag på propositionen i
denna del avslås -- som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om möjligheten av att tillsätta en
kontaktperson enligt lagen om särskilda bestämmelser om vård av
unga,
8. att riksdagen -- om yrkandet om avslag på propositionen i
denna del avslås -- som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av psykiatrisk kompetens vid
länsrätterna,
9. att riksdagen -- om yrkandet om avslag på propositionen i
denna del avslås -- beslutar att det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet alltjämt skall vara en statlig
angelägenhet.
1990/91:So33 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att jämka i propositionens förslag
i enlighet med vad som angetts i motionen punkt 5,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
förstärkta och förbättrade resurser till den slutna psykiatriska
vården skyndsamt bör tillgodoses enligt vad som anges i
motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om huvudmannaskapet för den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju14.
1990/91:So34 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas att
riksdagen beslutar att hos regeringen anhålla om ett förslag
till lag om skydd för dementa.
1990/91:So35 av Stig Gustafsson och Margareta Persson (s) vari
yrkas att riksdagen beslutar att den nuvarande organisationen
med utskrivningsnämnder och psykiatriska nämnden bibehålls.
1990/91:So36 av Arne Andersson i Gamleby och Lena Öhrsvik (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om fasta platser för psykiatrisk
vård vid Västerviks sjukhus.
1990/91:So37 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen avslår 11--13 §§ i förslag till lag om
psykiatrisk tvångsvård,
2. att riksdagen beslutar att den som tagits in på sjukhus
eller annan sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård i frivillig
form inte får hållas kvar mot sin vilja,
3. att riksdagen i stället för regeringens förslag antar
följande lydelse av 7 § första stycket i lag om psykiatrisk
tvångsvård: Om chefsöverläkaren vid en enhet där patienten
vårdas finner att denne bör ges tvångsvård utöver två veckor
från dagen för beslutet om intagning, skall han före utgången av
tvåveckorstiden ansöka hos länsrätten om medgivande till sådan
vård.,
4. att riksdagen beslutar att psykokirurgi och annan
behandling av irreversibel natur inte får utföras på patient som
undergår tvångsvård,
5. att riksdagen beslutar att elchockbehandling inte får
utföras på patient som undergår tvångsvård,
6. att riksdagen beslutar att tvångsmedicinering med
neuroleptika inte får förekomma vid tvångsvård,
7. att riksdagen, om yrkande 6 avslås, beslutar att
medicinering med neuroleptika i depåform inte får användas på
patient vid tvångsvård,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om respekt för patientens önskan om drogfri
vård,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att psykoterapeutiska samtal bör få större
betydelse i tvångsvården.
1990/91:So38 av Göran Ericsson (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av översyn och åtgärder inom rättspsykiatrin.
1990/91:So39 av Margit Sandéhn och Börje Nilsson (s) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om resursfrågor för den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om huvudmannaskap för den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten.
1990/91:So40 av Gullan Lindblad och förste vice talman
Ingegerd Troedsson (m) vari yrkas
1. att riksdagen med avslag på propositionen i denna del hos
regeringen begär nytt förslag till lag om rättspsykiatrisk vård
sedan frågor rörande rättspsykiatrins framtida innehåll och
behov blivit föremål för ytterligare utredning och analys,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
huvudmannaskapet för rättspsykiatrin även fortsättningsvis bör
åvila staten.
1990/91:So41 av Britta Bjelle m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att begreppet "allvarlig psykisk
störning" i förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård ersätts
av de begrepp som gäller enligt 1 § lagen (1966:293) om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,
2. att riksdagen beslutar att reglerna om förutsättningar för
utskrivning i förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård
ersätts med reglerna om utskrivningsprövning i den nu gällande
lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall,
3. att riksdagen justerar övrig lagtext i konsekvens härmed,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts rörande en förutsättningslös utredning av
rättspsykiatrins organisation och resursbehov.
1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:58 i denna
del beslutar om sådan ändring av 3 § förslag till lag om
psykiatrisk tvångsvård att begreppet allvarlig psykisk störning
kompletteras med specialindikationer i enlighet med vad i
motionen anförts,
2. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:58 i denna
del beslutar om sådan ändring av 4 § förslag till lag om
psykiatrisk tvångsvård att beslut om omhändertagande får fattas
av läkare i allmän tjänst i enlighet med vad i motionen anförts,
3. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:58 i denna
del beslutar om sådan ändring av 4 § förslag till lag om
psykiatrisk tvångsvård att det s.k. oberoendekravet alltfort
skall gälla i enlighet med vad i motionen anförts,
4. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:58 i denna
del beslutar om sådan ändring av 6 § förslag till lag om
psykiatrisk tvångsvård att patient får kvarhållas på
sjukvårdsinrättning endast till dess chefsöverläkare inställt
sig för slutlig bedömning i enlighet med vad i motionen anförts,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om övergång från frivillig vård till
tvångsvård,
6. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:58 i denna
del beslutar om ändringar av 19 och 20 §§ förslag till lag om
psykiatrisk tvångsvård i enlighet med vad i motionen anförts,
7. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:58 i denna
del beslutar om ändring av 23 § förslag till lag om psykiatrisk
tvångsvård rörande regleringen av formerna kring
kroppsvisitation/kroppsbesiktning i enlighet med vad i motionen
anförts,
8. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:58 i denna
del beslutar om tillägg till 23 § förslag till lag om
psykiatrisk tvångsvård avseende rätt till inspektion av
kroppshåligheter i vissa fall i enlighet med vad i motionen
anförts,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om stödperson samt ersättning till denne,
10. att riksdagen med avslag på propositionens förslag i
denna del beslutar att nuvarande instansordning rörande beslut
och prövning av tvångsvård alltfort skall gälla i enlighet med
vad i motionen anförts,
11. att riksdagen -- därest yrkande 10 ej vinner riksdagens
bifall -- beslutar att psykiatrisk expertis skall ingå i
länsrätt och kammarrätt vid förhandlingar enligt lagen om
psykiatrisk tvångsvård och lagen om rättspsykiatrisk vård i
enlighet med vad i motionen anförts,
12. att riksdagen -- därest yrkande 10 ej vinner riksdagens
bifall -- beslutar om sådana ändringar av 32 och 33 §§ förslaget
till lag om psykiatrisk tvångsvård att chefsöverläkaren erhåller
överklagningsrätt i enlighet med vad i motionen anförts,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den psykiatriska vårdens innehåll och
utformning,
14. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:58 i
denna del beslutar om sådan ändring i förslag till lag om
rättspsykiatrisk vård att chefsöverläkaren åläggs informera
målsäganden om olovliga avvikelser från sjukvårdsinrättning i
enlighet med vad i motionen anförts,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skärpta bestämmelser vid "frigång"
inom sjukhusområdet.
Motioner väckta med anledning av proposition 1990/91:120
1990/91:So55 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens förslag om
entreprenadavtal med landstingen,
2. att riksdagen beslutar att rättspsykiatriska kliniker i
Göteborg, Huddinge och Uppsala även i fortsättningen skall
drivas under statligt huvudmannaskap,
3. att riksdagen beslutar ge den föreslagna
organisationskommittén i uppdrag att utreda verksamhetens
omfattning vid kliniken i Lund, behovet av ytterligare
rättsläkarstationer samt behovet av en särskild avdelning för
kvinnor.
1990/91:So56 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens hemställan om att
upprätta avtal med landstingen om rättspsykiatriska
undersökningar enligt vad som i motionen anförts om likhet i
bedömningar, forskning, demokratiaspekten m.m.,
2. att riksdagen beslutar att bibehålla de rättspsykiatriska
enheterna, med slutna undersökningar, i Göteborg, Lund,
Stockholm och Uppsala,
3. att riksdagen beslutar att bibehålla de rättspsykiatriska
stationerna, med öppna undersökningar, i Linköping och Umeå,
4. att riksdagen beslutar att lednings- och
samordningsfunktionen för rättspsykiatrin inordnas i
rättsmedicinalverket i Linköping.
1990/91:So57 av Göran Ericsson (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kravet på att alla rättspsykiatriska
undersökningar skall utföras inom ramen för en rättspsykiatrisk
klinik och inte inom allmänpsykiatrin,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kravet på att ett enhetligt statligt
huvudmannaskap skall gälla för hela
rättspsykiatrin.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1990
1989/90:So432 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tillgång på vård- och boendealternativ när
avvecklingen av sjukhusplatser fortgår,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om samarbete mellan kommun och landsting,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om sysselsättning och arbete för psykiskt
sjuka,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om stöd till anhöriga,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om insatser för personal som arbetar med
psykiskt sjuka.
1989/90:So440 av Barbro Sandberg och Charlotte Branting (fp)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om kontaktperson för psykiskt
sjuka.
1989/90:So458 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utbildning och fortbildning av personalen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om säkerhetsåtgärder,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förhandlingarna mellan staten och
Landstingsförbundet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om planerad ny lagstiftning om psykiatrisk
vård.
1989/90:So466 av Ulla Tillander och Rosa Östh (c) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om omedelbara åtgärder för att minska de långa
väntetiderna för rättspsykiatriska undersökningar och om
ytterligare resurser för denna verksamhet.
1989/90:So493 av Gullan Lindblad och förste vice talman
Ingegerd Troedsson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna att frågan om rättspsykiatrins
huvudmannaskap omgående måste komma till en lösning och att det
bör övervägas om inte rättspsykiatrin bör förbli ett statligt
åtagande men läggas under justitiedepartementet.
1989/90:So506 av Agne Hansson m.fl. (c, m, fp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar återupprepa sitt tillkännagivande
till regeringen med ytterligare skärpa att statligt
huvudmannaskap för de rättspsykiatriska klinikerna skall gälla
även fortsättningsvis,
2. att riksdagen hos regeringen begär åtgärder så att fasta
paviljongen vid Västerviks sjukhus, psykiatriska klinikerna, som
hittills hänförs till riksenhet för högspecialiserad psykiatrisk
vård och bevaras även fortsättningsvis.
1989/90:So524 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag om den
rättspsykiatriska verksamheten.
1989/90:So526 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att rätten till drogfri vård skall
införas,
2. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får
i uppdrag att utreda hur landstingen skall kunna försörja
mentalvårdens olika institutioner med fasta psykoterapitjänster
för 24-timmarsjour,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i lagen om tvångsvård att rätten till drogfri vård kan
förverkligas även inom dess ramar.
1989/90:So539 av Rosa Östh och Ingbritt Irhammar (c) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om betydelsen av en väl differentierad
psykiatrisk vård,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tillsättande av en parlamentarisk
utredning som skall se över den slutna psykiatriska vården,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om bibehållande av utskrivningsnämnderna,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kravet att anhöriga eller andra berörda
underrättas innan patienten lämnar sjukhuset,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av behandlingshem för eftervård,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vikten av ett gott samarbete mellan
medicinsk vård och socialtjänsten.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1991
1990/91:So302 av Iris Mårtensson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om de anhörigas situation när närstående vårdas
för psykiatrisk sjukdom.
1990/91:So416 av Ulla Tillander och Rosa Östh (c) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om omedelbara åtgärder för att minska de långa
väntetiderna för rättspsykiatriska undersökningar och om
ytterligare resurser för denna verksamhet.
1990/91:So418 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att rätten till drogfri vård skall
införas,
2. att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får
i uppdrag att utreda hur landstingen skall kunna försörja
mentalvårdens olika institutioner med fasta psykoterapitjänster
för 24-timmarsjour,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i lagen om tvångsvård att rätten till drogfri vård kan
förverkligas även inom dess ramar.
1990/91:So463 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bristerna inom rättspsykiatrin.
1990/91:So500 av Rosa Östh m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av sociala resurser till stöd och
service för psykiskt sjuka,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett bevarande av nuvarande instansordning
rörande beslut och prövning av psykiatrisk tvångsvård,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en omfattande kostnadsberäkning
vad gäller konsekvenserna av lagförslagets olika delar.
1990/91:So503 av Birthe Sörestedt m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet
även fortsättningsvis skall finnas i Lund.
1990/91:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att den sektoriserade psykiatrin bör ges
större möjlighet till specialisering,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av boendeformer för psykiskt
sjuka.
Motion väckt med anledning av proposition 1990/91:58 och
överflyttad från justitieutskottet
1990/91:Ju13 av Gudrun Schyman m.fl. vari yrkas
2. att riksdagen -- om yrkandet om avslag på proposition
1990/91:58 i denna del avslås -- avslår regeringens förslag om
ändring i 31 kap. 3 § brottsbalken som avser rättspsykiatrisk
undersökning vid tvångsvård.
Utskottet
Psykiatrins utveckling och resurser
Psykiatrin i Sverige har under de senaste två decennierna
genomgått en mycket betydelsefull utveckling. En sektorisering
av psykiatrin har inletts och även genomförts i större delen av
landet. Sektoriseringen har inneburit att en vårdorganisation
med ansvar för all psykiatrisk vård inom ett geografiskt
avgränsat område (sektor, distrikt) byggts upp hos
sjukvårdshuvudmännen. I praktiken innebär sektoriseringen en
decentralisering av den psykiatriska verksamheten som
allmänpsykiatriska mottagningar, dagsjukvård, behandlingshem
m.m. Samtidigt med sektoriseringen har en avveckling skett av
slutenvårdsplatser på mentalsjukhusen. Mellan åren 1968 och 1985
minskade nästan hälften av alla mentalsjukhus sitt platsantal
med mer än två tredjedelar av sina ursprungliga vårdplatser. I
dag vårdas mindre än 10 000 människor på mentalsjukhus mot
omkring 26 000 år 1967. En motsvarande kraftig minskning har
skett av antalet tvångsvårdade patienter.
Ett stort antal motioner tar upp mer allmänna frågor om
psykiatrins utveckling och resursbehov. Vissa av motionerna har
väckts med anledning av proposition 1990/91:58 om psykiatrisk
tvångsvård m.m. medan andra är väckta under de allmänna
motionstiderna år 1990 och 1991.
I motion 1990/91:So500 av Rosa Östh m.fl. (c) hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av sociala resurser till stöd och
service för psykiskt sjuka (yrkande 1). Enligt motionärerna
finns det en bred uppslutning kring uppfattningen att tvångsvård
skall tillgripas i minsta möjliga utsträckning. För att detta
skall vara möjligt måste rehabiliteringsmöjligheterna vara väl
tillgodosedda. En mycket stor del av de tvångsvårdade
patienterna behöver ett synnerligen aktivt stöd från
socialtjänsten, bl.a. i form av skyddat boende och skyddat
arbete. Motionärerna framhåller också betydelsen av allmänt
kontaktskapande verksamhet för att den enskilda patienten inte
skall bli isolerad från samhällsgemenskapen.
I motion 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den psykiatriska vårdens innehåll och
utformning (yrkande 13). Motionärerna anför bl.a. att det är
nödvändigt med en snar utbyggnad av goda alternativa öppna och
halvöppna vårdformer som möjliggör att patienterna kan vårdas i
hemliknande förhållanden och så nära sina hemorter som möjligt.
Basen för vården bör vara de psykiatriska öppenvårds- och
rehabiliteringsteamen, där personer med olika utbildning och
erfarenheter ingår. Dessa vårdlag ger möjlighet till såväl
förebyggande som eftervårdande arbete. Motionärerna framhåller
vidare att vården i högre grad än som sker i dag måste
differentieras så att patienternas individuella vårdbehov bättre
kan tillgodoses. Sektoriseringen av psykiatrin har enligt
motionärerna i många fall inneburit att möjligheterna till
differentierad vård begränsats. Motionärerna anser det dock
angeläget att understryka att en ökad differentiering kan
förenas med en sektorisering.
Motionärerna tar också upp frågan om personalförsörjningen
inom psykiatrin. En grundläggande förutsättning för en
utveckling av den psykiatriska vården är, anförs det i motionen,
att tillgången på utbildad personal kan tillgodoses. Samarbetet
mellan den medicinska vården, kriminalvården och socialtjänsten
måste också förbättras. Den gemensamma utbildningen för personal
inom socialtjänst, psykiatri och primärvård behöver enligt
motionärerna förstärkas. Eftersom allt fler psykiskt sjuka
vårdas i hemmen måste kommunens hemtjänstpersonal få erforderlig
psykiatrisk utbildning och handledning.
Liknande synpunkter framförs i motion 1989/90:So539 av Rosa
Östh och Ingbritt Irhammar (c). I motionen begärs
tillkännagivanden till regeringen om vad som anförs i motionen
om betydelsen av en väl differentierad psykiatrisk vård
(yrkande 1), om behovet av behandlingshem för eftervård
(yrkande 5) och om vikten av ett gott samarbete mellan den
medicinska vården och socialtjänsten (yrkande 6).
I motion 1990/91:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att den sektoriserade psykiatrin bör
ges större möjlighet till specialisering (yrkande 9).
Sektoriseringen har, anförs det i motionen, försvårat den
nödvändiga specialiseringen av verksamheten, eftersom de enheter
som skall svara för all vård inom ett område blivit för små.
Sålunda har sektoriseringen på många håll medfört att
narkomaner, unga psykotiska patienter, självmordsfall,
medelålders deprimerade patienter och senildementa vårdas
tillsammans på en enda akutpsykiatrisk avdelning. Motionärerna
framhåller att utrymme måste skapas för en större specialisering
och nämner därvid behovet av särskild behandling för patienter
med självsvält och hetsätning, schizofreni och missbruk ävensom
för självmordspatienter.
Motionärerna tar även upp behovet av boendeformer för psykiskt
sjuka (yrkande 10). Enligt dem måste initiativ tas för att
minska antalet psykiskt sjuka bostadslösa. Socialstyrelsen och
boverket bör ges i uppdrag att utreda vilka ytterligare insatser
som kan erfordras för att häva bostadslösheten bland psykiskt
sjuka. Motionärerna framhåller även att det måste tillskapas
olika typer av kollektiva boendeformer.
Liknande synpunkter framförs även i motion 1989/90:So432 av
Daniel Tarschys m.fl. (fp). Motionärerna begär ett
tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om
tillgången på vård- och boendealternativ när avvecklingen av
sjukhusplatser fortgår (yrkande 1). I motionen begärs också
tillkännagivanden om vad som anförs i motionen om samarbete
mellan kommun och landsting (yrkande 3) och om
sysselsättning och arbete för psykiskt sjuka (yrkande 4).
Motionärerna framhåller att en kedja av vård, behandling, boende
och service måste byggas upp i samverkan mellan landsting och
kommun. En del av rehabiliteringen vid psykisk ohälsa kan också
vara att hjälpa patienten till arbete. Detta bör göras så tidigt
som möjligt under behandlingen, och det är viktigt att det är
fråga om ett arbete som passar patienten. Motionen innehåller
också en begäran om ett tillkännagivande till regeringen om
stödet till anhöriga (yrkande 5). Motionärerna anför att de
anhöriga till en psykiskt sjuk behöver stöd både för egen del
och för att kunna utgöra det nätverk som patienten behöver. Här
behövs insatser från både sjukvården och socialtjänsten. I
motionen lyfts också fram behovet av insatser för personal som
arbetar med psykiskt sjuka (yrkande 7).
I motion 1990/91:So32 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som anförs i motionen dels om utbyggnad av den psykiatriska
öppenvården (yrkande 2), dels om en lagreglering med
inriktning på eftervården (yrkande 3). Motionärerna
framhåller att det behövs en utbyggnad av den psykiatriska
öppenvården. Nedläggningen av slutna vårdplatser inom psykiatrin
har inte följts av en tillräcklig utbyggnad av öppenvården.
Människor har till följd härav skrivits ut till ett liv i
ensamhet och ångest. Enligt motionärerna måste samhället nu ta
krafttag för att bygga ut den öppna vården. Exempel på
verksamheter som behövs är behandlingsinriktade dagverksamheter.
Enligt motionärerna bör skyldigheten att planera för
patienternas eftervård lagregleras.
I motion So32 (v) hemställs vidare att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av utbildning av psykoterapeuter (yrkande 4).
Motionärerna anför att bristen på psykoterapeuter är stor. Denna
yrkesgrupp utgör en del av grundstommen i den psykiatriska
vården, såväl inom den öppna som den slutna vården. Psykoterapin
är viktig både i det behandlande och det förebyggande arbetet.
För samhällets del vore det enligt motionärerna en god
investering med en utvidgning av utbildningen av
psykoterapeuter.
Även motion 1990/91:So37 av Anita Stenberg m.fl. (mp) tar
upp den psykoterapeutiska behandlingen. I motionen begärs
sålunda ett tillkännagivande till regeringen om att
psykoterapeutiska samtal bör få större betydelse i tvångsvården
(yrkande 9).
I motion 1989/90:So526 av Anita Stenberg m.fl. (mp) yrkas
att riksdagen hos regeringen begär att socialstyrelsen får i
uppdrag att utreda hur landstingen skall kunna försörja
mentalvårdens olika institutioner med fasta psykoterapitjänster
för 24-timmarsjour (yrkande 2). Ett likalydande
motionsyrkande finns i motion 1990/91:So418 av Anita Stenberg
m.fl. (mp) (yrkande 2).
Motion 1990/91:So33 av Hans Göran Franck m.fl. (s) riktar
framför allt in sig på den slutna psykiatriska vården. I
motionen begärs sålunda ett tillkännagivande till regeringen om
att förstärkta och förbättrade resurser till den slutna
psykiatriska vården skyndsamt bör tillgodoses enligt vad som
anges i motionen (yrkande 2). Motionärerna anser det
särskilt viktigt att vårdresurserna byggs ut.
Vad allmänt gäller organisationen av vården för psykiskt
sjuka kan redovisas att regeringen i maj 1989 beslutade
tillkalla en särskild utredare med uppgift att utreda frågor om
service, stöd och vård till psykiskt störda (dir. 1989:22). I
november 1990 beslutade regeringen att utredningsuppdraget
skulle övertas av en parlamentariskt sammansatt kommitté.
Utredningen, som numera antagit namnet psykiatriutredningen,
erhöll tilläggsdirektiv (dir. 1990:71), enligt vilka uppdraget
främst skall inriktas på att överväga och föreslå åtgärder vad
gäller ansvarsfördelning och organisation av stöd och vård till
psykiskt störda. Åtgärderna skall syfta till att förbättra de
psykiskt stördas livssituation och öka deras möjligheter till
gemenskap och delaktighet i samhällslivet. I uppdraget ingår att
kartlägga situationen för de psykiskt störda samt att utvärdera
och analysera hur den sektoriserade psykiatrin och de övriga
förändringar från slutna till öppna vårdformer som skett under
1980-talet påverkat individen och samhället. Utifrån
kartläggningen och analyserna skall kommittén bl.a. överväga den
framtida organisationen av stöd och vård till psykiskt störda
med beaktande av de strukturella förändringarna inom hälso- och
sjukvården samt socialtjänsten, ansvarsfördelningen och formerna
för samverkan mellan kommuner och landsting, formerna för
samverkan med företrädare för arbetslivet, formerna för
samverkan med kriminalvården samt formerna för samverkan med
patient- och anhörigorganisationer. Utredningen skall enligt
direktiven särskilt uppmärksamma de psykiskt långtidssjukas
behov av bostäder av olika slag, arbetsrehabilitering och stöd
för att uppnå och behålla varaktiga kontakter med
arbetsmarknaden samt insatser för en aktiv och meningsfull
fritid tillsammans med andra. Kommittén skall enligt direktiven
slutredovisa sina förslag senast vid utgången av juni månad
1992.
Ett antal motioner tar upp frågan om utbyggnad av
boendeformer för psykiskt störda. Därvid kan erinras om
att riksdagen i samband med beslutet om ändrad ansvarsfördelning
inom äldreomsorgen m.m. i december 1990 beslutade att ett
särskilt stimulansbidrag för att stimulera utbyggnaden av nya
boendeformer för bl.a. psykiskt sjuka skall införas. 100
milj.kr. skall enligt beslutet avsättas årligen under fem år.
Regeringen fick i uppdrag att utforma regler för detta
stimulansbidrag och återkomma till riksdagen härom. Regeringen
har i den s.k. kompletteringspropositionen (prop. 1990/91:150
bilaga I:3) lämnat förslag till regler för erhållande av
stimulansbidrag. Förslaget kommer att behandlas av utskottet
senare i vår.
Några motioner påtalar behovet av psykoterapeutiska
resurser. Därvid kan redovisas att staten och
sjukvårdshuvudmännen inom ramen för överenskommelserna om vissa
ersättningar från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen
vidtagit åtgärder i syfta att öka tillgången på psykoterapeutisk
behandling. Sålunda innehåller överenskommelsen mellan staten
och sjukvårdshuvudmännen om 1990 års ersättningar till
sjukvårdshuvudmännen ett särskilt bidrag om 19 milj.kr. till
sjukvårdshuvudmännen för psykoterapeutisk verksamhet. Ett skäl
härför var att socialstyrelsen under hösten 1987 framhållit att
sjukvårdshuvudmännens utbyggnad av den psykoterapeutiska
verksamheten inte svarade mot behoven och att åtgärder borde
vidtas för att uppnå en tillfredsställande situation. Det
särskilda bidraget kvarstår även under år 1991 och utgör därvid
21 milj.kr.
Utskottets bedömning
Utvecklingen under senare år inom den psykiatriska vården har
enligt utskottet gett betydande välfärdsvinster för stora
grupper av människor som drabbats av psykiska störningar.
Samtidigt som omstruktureringen av psykiatrin är en utmaning,
som gett många och nya möjligheter till bättre vård och
livskvalitet för psykiskt störda, är det enligt utskottet
viktigt att uppmärksamma och förebygga eventuella negativa
effekter. Omstruktureringen av psykiatrin väcker i dag en hel
del oro och frågor. Många av de aktuella motionerna speglar
denna oro. Enligt utskottet är det viktigt att följa
utvecklingen och väga in erfarenheterna i det fortsatta
förändringsarbetet.
Ett flertal motioner -- motionerna 1990/91:So500 och
1990/91:So42 (båda c), 1990/91:So531 och 1989/90:So432 (båda fp)
och 1990/91:So32 (v) -- framhåller nödvändigheten av insatser
inom den öppna psykiatrin. En psykiatrisk öppenvård med goda
alternativa öppna och halvöppna vårdformer är enligt utskottet
en förutsättning för att den utveckling mot att fler patienter
behandlas i öppen vård som pågår skall kunna fullföljas. En
följd av utflyttningen från institutionerna är ett starkt
växande behov av alternativa boendeformer för psykiskt störda.
Det är enligt utskottet angeläget med en utbyggnad och
utveckling av olika former av gruppboenden och gruppbostäder men
också bostäder med bostadskomplement. Utskottet erinrar om det
beslut som riksdagen nyligen fattat om en ändrad
ansvarsfördelning inom äldreomsorgen m.m. och i samband därmed
även beslutet att staten under en femårsperiod skall avsätta 100
milj.kr. om året för att stimulera utbyggnaden av nya
boendeformer för psykiskt sjuka och fysiskt handikappade. Den
ändrade ansvarsfördelningen innebär en skyldighet för kommunerna
att inrätta särskilda boendeformer för service och omvårdnad för
bl.a. psykiskt störda. Kommunerna får även ett ansvar för att
inrätta dagverksamheter. Utskottet får anledning att återkomma
till dessa frågor i samband med behandlingen av regeringens
nyligen framlagda kompletteringsproposition.
Utöver tillskapandet av väl fungerande boendeformer för
psykiskt sjuka behövs en rad olika insatser så att en kedja av
vård, behandling, boende och service för psykiskt störda
människor kan skapas. Det måste, för alla som vårdas på
psykiatriskt sjukhus och särskilt för patienter som behöver
tvångsvård, finnas tillgång till en god eftervård. En
förutsättning för utskrivning av patienter är att det finns
lämpliga vårdhem för eftervård. Tillgången på sådan vård är i
dag otillräcklig. För dem som vårdats under mycket lång tid
krävs även andra insatser, vilket bl.a. förutsätter avsevärda
sociala resurser. För att skapa denna kedja av insatser krävs en
god samverkan mellan de för psykiatrin ansvariga landstingen och
kommunerna. Nödvändigheten av en bättre samverkan påtalas i
flera motioner. Utskottet har i andra sammanhang, t.ex. när det
gällt vården av unga och missbrukarvården, framhållit att former
måste sökas för en bättre samverkan mellan psykiatri och
socialtjänst.
En väl fungerande samverkan mellan landsting, kommuner och
andra myndigheter är angelägen även när det gäller insatser för
att tillgodose kraven på en meningsfull sysselsättning, sedan
det akuta psykiatriska vårdbehovet tillgodosetts. Sysselsättning
i form av arbetsrehabilitering och skyddat arbete men även
insatser för en aktiv och meningsfull fritid är viktiga för ett
gott resultat inom eftervården. I flera av motionerna framhålls
behovet av samarbete mellan den medicinska vården,
socialtjänsten, kriminalvården och arbetsvården. Utskottet vill
understryka att sådana insatser är nödvändiga.
Några motioner (fp, c) tar upp behovet av differentiering och
specialisering inom psykiatrin. Utskottet konstaterar att
sektoriseringen av delar av psykiatrin i vissa fall har
inneburit svårigheter att åstadkomma en tillräcklig
specialisering av vården. Utskottet delar motionärernas
uppfattning att vårdbehovet hos patienter med psykiatriska
sjukdomstillstånd som kräver mera speciella behandlingsinsatser
måste kunna tillgodoses även inom en sektoriserad psykiatri.
Utskottet vill här nämna att utskottet under ett senare avsnitt
i detta betänkande (s. 73--78) återkommer till frågan om
differentiering av vården och behovet av resurser för särskilt
vårdkrävande patienter.
Vissa motioner (v, mp) tar upp behovet av psykoterapeutiska
resurser inom psykiatrin. Utskottet instämmer i uppfattningen
att tillgången på psykoterapeutisk behandling måste öka.
Utskottet erinrar i sammanhanget om de särskilda medel som i
detta syfte avsatts inom ramen för ersättningarna till
sjukvårdshuvudmännen från sjukförsäkringen.
Behovet av stöd till de anhöriga påtalas i några motioner
(bl.a. fp). Utskottet instämmer i att behovet av stöd till de
anhöriga måste uppmärksammas mer av huvudmännen. De anhöriga har
en mycket betydelsefull roll inte minst i återanpassningen av
patienten efter den slutna vården. En psykiatri i öppna former
där patienter även med omfattande stödbehov bor kvar i hemmet
kan för övrigt medföra ytterligare påfrestningar på de anhöriga.
Utskottet delar även uppfattningen att huvudmännen måste finna
former för samverkan med frivilligorganisationer som är aktiva
på detta område. Dessa organisationer gör redan nu ett
förtjänstfullt arbete.
Utvecklingen av psykiatrin ställer mycket stora krav på den
personal som arbetar inom den psykiatriska vården men också på
hemtjänstens personal. Flera motioner (fp, c) tar upp detta
problem. Det är enligt utskottet viktigt att utbildning och
fortbildning utformas så att den nya psykiatrins behov av
välutbildad och erfaren personal kan tillgodoses. Att allt fler
psykiskt störda vårdas i hemmet gör en förbättrad utbildning och
handledning för kommunens hemtjänstpersonal särskilt viktig.
Utskottet kan sammanfattningsvis konstatera att de motioner
som behandlas i detta avsnitt tar upp viktiga aspekter på
insatser som behövs för att den utveckling av vården av de
psykiskt störda som pågår skall kunna fullföljas i positiv
riktning. Den öppna psykiatriska vården behöver förstärkas och
utvecklas för att behovet av sluten vård skall kunna minska även
i fortsättningen. Innehållet i den slutna psykiatriska vården
behöver utvecklas. En väl fungerande sluten psykiatrisk vård kan
i större utsträckning förväntas bli frivilligt efterfrågad av
patienterna, varigenom behovet att tillgripa tvångsvård kan
minska. Många av de frågor som utskottet har berört faller inom
ramen för det uppdrag som getts åt psykiatriutredningen.
Utskottet anser sig kunna förutsätta att de av utskottet
framförda synpunkterna kommer att beaktas under
utredningsarbetet. Flera av frågorna är emellertid sådana att de
redan nu bör kunna beaktas av regeringen. Att den psykiatriska
vården utvecklas organisatoriskt och resursmässigt är enligt
utskottet så väsentligt att riksdagen som sin mening bör ge
regeringen till känna vad utskottet anfört med anledning av
motionerna 1990/91:So500 (c) yrkande 1, 1990/91:So42 (c) yrkande
13, 1989/90:So539 (c) yrkandena 1, 5 och 6, 1990/91:So531 (fp)
yrkandena 9 och 10, 1989/90:So432 (fp) yrkandena 1, 3--5 och 7,
1990/91:So32 (v) yrkandena 2--4, 1990/91:So37 (mp) yrkande 9,
1989/90:So526 (mp) yrkande 2, 1990/91:So418 (mp) yrkande 2 och
1990/91:So33 (s) yrkande 2.
Proposition 1990/91:58 om psykiatrisk tvångsvård m.m.
Bakgrund
Regler om psykiatrisk vård oberoende av samtycke finns för
närvarande i lagen (1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV). Lagen anger bl.a. under
vilka förutsättningar tvångsvård får ges på grund av psykisk
sjukdom och därmed jämställd psykisk abnormitet.
Bestämmelser om behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare
finns i bl.a. brottsbalken (BrB) och rättegångsbalken
(RB). I lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i
brottmål (LRPU) och lagen (1964:542) om personundersökning i
brottmål (personundersökningslagen) regleras olika frågor om
inhämtande av medicinskt underlag för tillämpningen av de nyss
nämnda bestämmelserna. Även i LSPV finns bestämmelser om
lagöverträdare, som lider av psykisk sjukdom. Föreskrifter
beträffande lagöverträdare som är psykiskt utvecklingsstörda
finns i den i övrigt upphävda lagen (1967:940) angående
omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (1967 års
omsorgslag).
LSPV har varit i kraft i drygt två decennier. Under denna
period har frågan om att reformera lagstiftningen på området
diskuterats och utretts i skilda sammanhang. Reformförslag
beträffande främst psykiatrisk vård för lagöverträdare lades
fram år 1977 av den s.k. Bexeliuskommittén i betänkandet
(SOU 1977:23) Psykiskt störda lagöverträdare. Samma år slutförde
en arbetsgrupp inom socialstyrelsen en översyn av LSPV, varvid
ett förslag till ny lagstiftning presenterades (Socialstyrelsen
redovisar 1977:14). Förslaget byggde väsentligen på samma grund
som LSPV. Frågan om ändringar i LSPV aktualiserades också i
samband med socialtjänstlagstiftningens tillkomst (SOU 1977:40
och prop. 1979/80:1). Inget av dessa förslag ledde till någon
genomgripande revision av LSPV.
I juni 1980 tillkallades en parlamentarisk kommitté
(socialberedningen) för att göra en översyn av reglerna om vård
oberoende av samtycke inom socialtjänst- och
sjukvårdslagstiftningen m.m. På grundval av ett delbetänkande
från beredningen (Ds S 1981:7) genomfördes vissa ändringar i
LSPV med verkan fr.o.m. år 1983, främst i syfte att avhjälpa
brister och oklarheter i lagen samt stärka patienternas
rättssäkerhet (prop. 1981/82:72, SoU 53, rskr. 383). Genom nya
direktiv uppdrogs i december 1982 åt beredningen att bl.a.
fortsätta översynen av LSPV med sikte på en fullständig revision
av den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen (dir. 1982:106).
Beredningen avlämnade i augusti 1984 betänkandet (SOU 1984:64)
Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten. Betänkandet innehåller
förslag till en ny psykiatrisk tvångsvårdslagstiftning. Den
nuvarande lagen föreslås ersatt av tre nya lagar, som tar sikte
på olika behov: behovet av akut, kortvarig vård vid allvarliga
psykiska störningar, behovet av adekvata vårdformer för psykiskt
störda lagöverträdare samt behovet av skyddsregler för vissa
patienter med nedsatt mental förmåga. En särskild lag om
personalens befogenheter vid vård på vissa institutioner
föreslås gälla för psykiatrisk tvångsvård och inom
socialtjänsten. I betänkandet förs fram synpunkter på samarbetet
mellan psykiatrin och socialtjänsten, främst beträffande
patienter som skrivs ut från psykiatrisk institutionsvård.
Betänkandet innehåller även förslag till nya påföljdsregler för
psykiskt störda lagöverträdare. I anslutning därtill föreslås
nya bestämmelser för det rättspsykiatriska
undersökningsförfarandet i brottmål.
Betänkandet har remissbehandlats. Därefter har ärendet, med
hänsyn till utfallet av remissbehandlingen, varit föremål för
särskilda beredningsåtgärder.
Regeringen beslöt i mars 1990 att inhämta lagrådets yttrande
dels över lagförslag i fråga om psykiatrisk tvångsvård m.m., som
utarbetats inom socialdepartementet, dels över lagförslag
avseende bl.a. påföljdsreglerna i brottsbalken och det
medicinska utredningsförfarandet för psykiskt störda
lagöverträdare, som utarbetats inom justitiedepartementet.
Lagrådet yttrade sig över de remitterade förslagen i oktober
1990.
Propositionsförslaget i huvuddrag
I proposition 1990/91:58 föreslås en ny lagstiftning om
psykiatrisk tvångsvård, som skall ersätta LSPV. Vidare föreslås
ändringar i brottsbalkens påföljdsregler för psykiskt störda
lagöverträdare liksom en ny lagreglering för det medicinska
utredningsförfarandet vid straffrättsliga åtgärder mot sådana
lagöverträdare. Också beträffande viss anknytande lagstiftning
läggs fram förslag om ändringar. Den nya lagstiftningen föreslås
träda i kraft den 1 januari 1992.
Jämfört med LSPV bygger den föreslagna vårdlagstiftningen på
en delvis ändrad syn på psykiska sjukdomar och därmed jämställd
psykisk abnormitet. För att markera detta används i stället
samlingsbegreppet allvarlig psykisk störning. Syftet med
förslagen är att anpassa lagstiftningen på området till den
utveckling mot en starkt begränsad användning av tvångsvård som
ägt rum inom psykiatrin, särskilt under det senaste decenniet.
Ändamålet med sådan vård skall vara att se till att den som har
ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som ges efter
intagning på en sjukvårdsinrättning, blir i stånd att frivilligt
medverka till fortsatta stöd- och behandlingsinsatser.
Lagstiftningen föreslås utformad så att patientens eget
vårdbehov blir utgångspunkten för bedömningen av om tvångsvård
skall kunna komma i fråga. Samhällsskyddet skall beaktas men ges
inte en fullt så självständig betydelse som i gällande lag. Som
ett viktigt inslag i reformen föreslås ökad rättslig kontroll
över tvångsvården genom domstolsprövning i förening med ett
system med begränsade vårdtider. En närmare reglering föreslås
beträffande den tvångsanvändning som får ske under vården.
Vårdlagstiftningen föreslås uppdelad på en lag om psykiatrisk
tvångsvård (den allmänna regleringen) och en lag om
rättspsykiatrisk vård (regleringen av tvångsvården för
lagöverträdare).
Den allmänna regleringen av psykiatrisk tvångsvård
För tvångsvård skall krävas, förutom att patienten lider av en
allvarlig psykisk störning, att patientens behov av psykiatrisk
vård är oundgängligt och inte kan tillgodoses på annat sätt
än genom intagning på en sjukvårdsinrättning. Vidare skall
krävas att patienten motsätter sig den vård som behövs eller
uppenbart saknar förmåga att ge uttryck för ett grundat
ställningstagande i frågan. Vid bedömning av patientens
vårdbehov skall även beaktas om denne till följd av sin störning
är farlig för annans hälsa eller personliga säkerhet.
Nuvarande regler om att tvåläkarprövning skall ske före
intagning på en vårdinrättning behålls i huvudsak oförändrade.
Frågan om intagning skall avgöras inom ett dygn från ankomsten
till inrättningen. Intagningsbeslut fattas av en
chefsöverläkare, som har möjlighet att överlåta uppgiften på en
erfaren läkare med specialistkompetens inom psykiatrin.
Psykiatrisk tvångsvård skall vara tidsbegränsad. Det skede då
tvångsvård får ges på grund av vårdintyg och läkares
intagningsbeslut begränsas till högst fyra veckor. Genom
överklagande av ett intagningsbeslut kan patienten få till stånd
prövning i domstol av om förutsättningarna för vården är
uppfyllda. Finner den ansvarige läkaren att tvångsvården behöver
pågå mer än fyra veckor, skall han ansöka hos domstol om
medgivande till sådan vård. På grund av ett sådant medgivande
får vården pågå i högst fyra månader räknat från
intagningsbeslutet. För ytterligare förlängning fordras
medgivande vid förnyad rättslig prövning.
Möjligheten till s.k. konvertering från frivillig vård till
tvångsvård behålls men föreslås bli begränsad till fall då en
patient kan befaras allvarligt skada sig själv eller någon
annan. Ett konverteringsbeslut skall inom kort följas av
rättslig prövning.
Psykiatrisk tvångsvård föreslås kunna ges på en
sjukvårdsinrättning, som drivs av en landstingskommun eller en
kommun, som inte tillhör någon landstingskommun. Vissa lagregler
föreslås om samråd m.m. i fråga om den psykiatriska behandlingen
under tvångsvård. Sådan behandling får genomföras bara i den
utsträckning som krävs med hänsyn till det i lagen beskrivna
syftet med tvångsvården. Närmare regler införs om användning av
tvångsåtgärder såsom kvarhållning, besöksförbud, bältesläggning
och isolering. Vidare föreslås lagen reglera kontroll av
försändelser, kroppsvisitation och liknande åtgärder.
Rapporteringsskyldighet gentemot socialstyrelsen föreslås kunna
införas när det gäller tvångsåtgärder.
En patient skall kunna få tillstånd att vistas utom
sjukvårdsinrättningen på egen hand. Sådan vistelse skall kunna
avse även återstoden av vårdtiden, om det är angeläget för att
förbereda att tvångsvården upphör. Ett tillstånd att vistas
utanför vårdinrättningens område skall kunna förenas med
särskilda villkor, främst i behandlingssyfte. I övrigt föreslås
ingen motsvarighet till nuvarande regler om försöksutskrivning.
En s.k. stödperson skall kunna utses för att bistå patienten,
under förutsättning att denne inte motsätter sig det.
Förtroendenämndsverksamheten inom hälso- och sjukvården föreslås
ha hand om uppgiften att utse stödpersoner.
Den rättsliga prövningen av frågor om psykiatrisk tvångsvård
föreslås bli en uppgift för de allmänna förvaltningsdomstolarna,
dvs. i första instans länsrätten. Nuvarande organisation med
utskrivningsnämnder och psykiatriska nämnden avskaffas.
Rättshjälp genom offentligt biträde skall kunna ges i
motsvarande utsträckning som vid tvångsomhändertaganden inom
den sociala vårdlagstiftningen.
Regleringen av psykiatrisk tvångsvård för lagöverträdare
(rättspsykiatrisk vård)
Regler för den psykiatriska tvångsvården av lagöverträdare
föreslås bli intagna i en lag om rättspsykiatrisk vård. Lagen
föreslås gälla i huvudsak personer, som ges psykiatrisk
tvångsvård som brottspåföljd eller som är häktade eller intagna
i kriminalvårdsanstalt. I lagen regleras bl.a. förutsättningarna
för vård, hur vården skall utformas, var vården skall bedrivas
och vem som fattar beslut i olika avseenden. Vid lagens
utformning i dessa delar har eftersträvats nära anslutning till
regleringen av den psykiatriska tvångsvården i övrigt.
När det gäller psykiskt störda, som har begått t.ex.
allvarliga våldsbrott, skall även skyddet för andra personer
beaktas. Med anknytning till ett förslag om att ge
brottmålsdomstolen möjlighet att besluta om särskild
utskrivningsprövning, när någon överlämnas till rättspsykiatrisk
vård som brottspåföljd, tas i lagen om rättspsykiatrisk vård in
regler om en särskild ordning för denna prövning. Bl.a. föreslås
att vederbörande åklagare skall få tillfälle att yttra sig i
frågor om vistelse utanför sjukvårdsinrättningen eller om
utskrivning samt att prövningen skall göras av länsrätten som
första instans. Ett beslut av rätten, som innebär att patienten
skall skrivas ut eller få vistas utanför sjukvårdsinrättningens
område, skall få överklagas av åklagaren.
Om förutsättningarna för och prövningsförfarandet vid
psykiatrisk tvångsvård för dem som redan är berövade friheten
till följd av anhållande, häktning eller intagning i
kriminalvårdsanstalt föreslås också vissa särregler.
Psykiatrisk vård i frivilliga former genom intagning på en
sjukvårdsinrättning för intagna i kriminalvårdsanstalt m.fl.
Möjligheterna att ge anhållna, häktade och intagna i
kriminalvårdsanstalt psykiatrisk vård i frivilliga former på
sjukhus utvidgas. Vid de enheter inom hälso- och sjukvården där
personer av dessa kategorier kan ges rättspsykiatrisk vård får
personalen befogenhet att använda de tvångsåtgärder som krävs
från kontrollsynpunkt. Avsikten är att skapa ökade praktiska
möjligheter att föra över frihetsberövade personer till sådana
enheter för psykiatrisk vård.
Straffrättslig särreglering för psykiskt störda lagöverträdare
Den straffrättsliga särregleringen för lagöverträdare föreslås
bli anpassad till nutida terminologi inom psykiatrin. Begreppen
"sinnessjukdom" och "sinnesslöhet", liksom det s.k.
jämställdhetsbegreppet, ersätts med samma begrepp som i
lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård, dvs. allvarlig psykisk
störning. Detta medför en viss begränsning av den grupp som
omfattas av den straffrättsliga särregleringen. Det nuvarande
kravet på orsakssamband -- s.k. kausalsamband -- mellan brottet
och störningen behålls i regleringen för vissa situationer men
avskaffas för andra.
Även i fortsättningen skall en brottmålsdomstol få överlämna
en lagöverträdare till psykiatrisk tvångsvård som en
brottspåföljd (rättspsykiatrisk vård). En förutsättning är
därvid bl.a. att denne lider av en allvarlig psykisk störning.
Har brottet begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk
störning och finns det till följd av störningen risk för att han
på nytt begår brott av allvarligt slag, får domstolen bestämma
att vården skall vara förenad med särskild utskrivningsprövning.
Möjligheten att överlämna lagöverträdare till öppen
psykiatrisk vård liksom till vård enligt 1967 års omsorgslag i
specialsjukhus föreslås avskaffad.
Den straffrättsliga särregleringen för psykiskt störda
lagöverträdare skall enligt förslaget även i fortsättningen
innehålla en möjlighet att sätta ned straffet. Vidare skall den
som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk
störning inte få dömas till fängelse. Avsikten är emellertid att
begränsningen av möjligheten att döma till fängelse i
situationer av detta slag skall omfatta färre fall än hittills.
(Den del av propositionen som avser den straffrättsliga
särregleringen för psykiskt störda lagöverträdare behandlas av
justitieutskottet.)
Det medicinska utredningsförfarandet vid straffrättsliga
åtgärder mot psykiskt störda lagöverträdare
Ett viktigt syfte med förslaget till ny reglering av det
medicinska utredningsförfarandet vid straffrättsliga åtgärder
mot psykiskt störda lagöverträdare är att begränsa behovet av
rättspsykiatriska undersökningar, sägs det i propositionen.
Regleringen av det rättspsykiatriska undersökningsförfarandet
stramas sålunda upp i olika avseenden, samtidigt som
möjligheterna för domstolarna att använda sig av andra former av
medicinsk utredning utvidgas. Avsikten är att motverka dröjsmål
och väntetider för häktade i samband med det rättspsykiatriska
förfarandet.
För att en lagöverträdare skall få överlämnas till
rättspsykiatrisk vård, som inte är förenad med särskild
utskrivningsprövning, skall det som medicinskt underlag vara
tillräckligt att det har inhämtats ett s.k. § 7-intyg av en
rättspsykiater eller någon annan läkare med likvärdig kompetens.
Är den misstänkte redan föremål för psykiatrisk tvångsvård,
skall det i ett sådant fall räcka med ett utlåtande av
vederbörande läkare i stället för såsom nu av socialstyrelsen.
En rättspsykiatrisk undersökning skall enligt förslaget få
utföras i syfte att få reda på om den misstänkte har begått
gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning eller
om det finns medicinska förutsättningar för att ge honom
rättspsykiatrisk vård -- med eller utan särskild
utskrivningsprövning -- som brottspåföljd. I motsats till vad
som gäller nu, skall en sådan undersökning inte få utföras vid
bötesbrott. Endast i de fall domstolen överlämnar
lagöverträdaren till rättspsykiatrisk vård med särskild
utskrivningsprövning finns krav på att en rättspsykiatrisk
undersökning har gjorts i brottmålet. Kravet är inte
undantagslöst.
Rättspsykiatriska undersökningar skall i fortsättningen kunna
utföras vid undersökningsenheter som drivs av staten eller,
efter överenskommelser mellan staten och sjukvårdshuvudmännen,
vid enheter inom hälso- och sjukvården. Om den misstänkte är
häktad, skall undersökningsförfarandet ha slutförts inom fyra
veckor i stället för som nu sex veckor. Den som är häktad skall
senast inom sju dagar från beslutet om undersökning föras över
till undersökningsenheten. Domstolen -- i stället för såsom nu
socialstyrelsen -- skall få medge anstånd med att avge utlåtande
över en rättspsykiatrisk undersökning, om det finns särskilda
skäl.
(Det rättspsykiatriska undersökningsväsendet m.m. behandlas av
utskottet under avsnittet Rättspsykiatriska undersökningar.)
Frågan om avslag på proposition 1990/91:58, m.m.
I motion 1990/91:So32 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas
att riksdagen avslår propositionen om psykiatrisk tvångsvård
m.m., såvitt avser de delar som bereds av socialutskottet
(yrkande 1). Det saknas enligt motionärerna ett ordentligt
underlag för förslagen i propositionens bilaga 2 från
justitiedepartementet. Varken utredning eller ett brett
remissförfarande har förekommit. Endast en hearing och ett
yttrande över en lagtext har utgjort underlag för den nya
lagstiftningen. Motionärerna anser därför att propositionen i
sin helhet bör avslås och att regeringen bör återkomma till
riksdagen med nya lagförslag.
I motion 1989/90:So539 av Rosa Östh och Ingbritt Irhammar
(båda c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad som anförts om tillsättande av en parlamentarisk
utredning, som skall se över den slutna psykiatriska vården
(yrkande 2). Motionärerna påpekar att socialberedningens
betänkande Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten avgavs redan
1984 och att åren därefter har präglats av en stark
förändringsprocess, såväl inom psykiatrin som inom
kriminalvården. Ett lagförslag på ett så viktigt område som det
förevarande borde enligt motionärerna ha föregåtts av en ny
parlamentarisk utredning.
I motion 1989/90:So458 av Daniel Tarschys m.fl. (fp), som
väckts under den allmänna motionstiden 1990, hemställs om ett
tillkännagivande om planerad ny lagstiftning om psykiatrisk vård
(yrkande 4). (När motionerna So539 och So458 väcktes hade
propositionen om psykiatrisk tvångsvård, som sedan länge
aviserats, ännu inte lagts fram.)
I juni 1980 tillkallades som nämnts socialberedningen för att
göra en översyn av reglerna om vård oberoende av samtycke inom
socialtjänst- och sjukvårdslagstiftningen m.m. Vissa ändringar i
LSPV genomfördes 1983. Genom nya direktiv uppdrogs i december
1982 åt beredningen att fortsätta översynen av LSPV. I augusti
1984 avlämnades betänkandet (SOU 1984:64) Psykiatrin, tvånget
och rättssäkerheten.
Betänkandet har remissbehandlats. Det anges i propositionen
att ärendet därefter har fordrat särskilda beredningsåtgärder.
En inledande sammankomst med företrädare för ett stort antal
remissinstanser anordnades av socialdepartementet i maj 1985.
Tillfälle gavs därvid att lämna synpunkter i sakfrågorna och på
det fortsatta beredningsförfarandet. En arbetsgrupp inom
social- och justitiedepartementen har därefter fört samtal med
företrädare för vissa myndigheter och organisationer.
På grundval av betänkandet och remissbehandlingen av detta
upprättades inom justitiedepartementet år 1986 en promemoria med
bl.a. en skiss till en ny reglering, när det gäller behandlingen
av de psykiskt störda lagöverträdarna. Synpunkter på
lagförslagen inhämtades vid en av justitiedepartementet anordnad
hearing i maj 1986. Ytterligare en hearing hölls i november
1988.
Regeringen har inhämtat lagrådets yttrande över lagförslag i
fråga om psykiatrisk tvångsvård m.m., som utarbetats inom
socialdepartementet, samt lagförslag angående den
straffrättsliga behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare
och det medicinska utredningsförfarandet för denna behandling,
som utarbetats inom justitiedepartementet.
Socialutskottet har berett justitieutskottet tillfälle att
avge yttrande över propositionen och vissa motionsyrkanden.
Justitieutskottets yttrande, 1990/91:JuU3y, har fogats till
betänkandet som bilaga 4.
Justitieutskottet yttrar sig bl.a. över en motion, som tar
sikte på frågan om s.k. särskild utskrivningsprövning. I
motionen (1990/91:So41) kritiseras bristen på sedvanligt
remissförfarande i lagstiftningsärendet i denna del.
Justitieutskottet anför bl.a. att det enligt utskottets
uppfattning står klart att en hearing inte alltid kan eller bör
ersätta ett regelrätt remissförfarande och att användandet av
förfarandet med hearing endast undantagsvis bör komma i fråga i
mer komplicerade lagstiftningsärenden. Å andra sidan är det
aktuella förslaget, anför utskottet, resultatet av ett mångårigt
utredningsarbete, där frågan om behandlingen av psykiskt störda
lagöverträdare granskats ur alla upptänkliga vinklar.
Sammantaget anser justitieutskottet att befogad kritik inte kan
riktas mot förfarandet med en hearing i detta fall. Enligt
justitieutskottet torde heller inte någon ytterligare utredning
krävas före riksdagens ställningstagande till ärendet. (Motion
So41 behandlas under avsnittet särskild utskrivningsprövning.)
Socialutskottet gör följande bedömning.
Förslagen i proposition 1990/91:58 vilar till stor del på
socialberedningens betänkande från 1984. Efter remissbehandling
av betänkandet har frågorna varit föremål för ingående
beredningsåtgärder. I dessa har upplysningar och synpunkter från
berörda myndigheter och organisationer inhämtats. En omfattande
analys och bearbetning har gjorts.
Utskottet anser det angeläget att nu få till stånd en mer
tidsenlig reglering av tvångsvården för personer som lider av
psykisk ohälsa. Socialutskottet anser i likhet med
justitieutskottet att riksdagen nu, utan ytterligare utredning,
bör ta ställning till förslagen i propositionen. Utskottet
avstyrker därför motionerna 1990/91:So32 (v) yrkande 1 och
1989/90:So539 (c) yrkande 2.
Motion 1989/90:So458 (fp) yrkande 4 är numera tillgodosedd och
avstyrks därför.
Lag om skydd för dementa
I motion 1990/91:So34 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) yrkas
att riksdagen beslutar att hos regeringen anhålla om ett förslag
till lag om skydd för dementa. Vid vård av senildementa m.fl.
förekommer inte sällan att särskilda säkerhetsåtgärder måste
vidtas för att hindra de gamla att skada sig själva, anför
motionärerna. Inom den kommunala vården av åldersdementa
förekommer t.ex. att man låser avdelningar eller sätter in
svåröppnade lås. Även inom hemtjänsten förekommer att personalen
låser in dementa i deras bostäder. Dessa åtgärder som behövs för
att skydda de dementa saknar lagstöd och innebär därför ett
brott mot grundlagen. Motionärerna föreslår en kompletterande
lagstiftning till skydd för åldersdementa och eventuellt vissa
andra grupper, såsom presenildementa och utvecklingsstörda.
Avgränsningen av personkretsen förtjänar noggranna överväganden.
Ansträngningarna att konstruera en skyddslag för de aktuella
grupperna bör fortsätta, anser motionärerna.
Socialberedningen ansåg att det var påkallat med en särskild
lagstiftning beträffande människor med åldersdement eller
liknande beteende. Eftersom beredningen föreslagit att den
psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen skulle avgränsas till att
avse akuta vårdbehov, aktualiserades frågan om att införa ett
särskilt lagstöd för vissa åtgärder av frihetsinskränkande art
avseende personer med åldersdement beteende. Lagstiftningen
skulle ta sikte på att ge rättslig grund för att i skyddssyfte
låsa den avdelning på institution där patienten eller den boende
vistas. Ett annat huvudargument för en skyddslag för
åldersdementa m.fl. var för socialberedningen att det inom både
landstingskommunal och primärkommunal vård av åldersdementa
förekommer att man låser vårdavdelningar utan att ha lagstöd för
sådana åtgärder. Beredningen ansåg härvidlag att allmänna
nödregler och regler om presumerat samtycke inte passar särskilt
bra på människor med åldersdement beteende, eftersom det
mestadels är fråga om långvariga förvirringstillstånd och deras
situation ofta inte förbättras så att de kan ge något giltigt
samtycke.
I propositionen anför föredraganden att det, mot bakgrund
bl.a. av det nu föreliggande förslaget, inte är nödvändigt att
införa ett kompletterande regelsystem för åldersdementa och
likställda. Det anförs vidare att beredningens diskussion om
behovet av skyddsregler för åldersdementa har visat på ett
svårbemästrat rättsligt problemområde. Frågeställningarna berör
skilda vårdområden och gäller inte bara personer med
åldersdemens utan också andra människor med så bristande
orientering i tid och rum att de utsätter sig själva för
allvarlig fara för sin fysiska hälsa. Beredningens genomgång
tyder på att den praktiska hanteringen av skyddet av dessa
personer ibland -- främst i samband med låsning av
vårdavdelningar -- sker på ett sätt som är svårförenligt med
regeringsformens krav på författningsmässig grund för
frihetsbegränsande åtgärder, anförs det i propositionen.
Föredraganden anför vidare bl.a. följande (s. 80 f.).
Enligt min mening ger beredningens redovisning av de rättsliga
frågeställningarna och beredningens synpunkter anledning för dem
som svarar för säkerheten för åldersdementa och likställda på
institutioner till ökad uppmärksamhet på restriktionerna i
samband med åtgärder av frihetsbegränsande slag. Jag bedömer
emellertid att beredningens betänkande och förslag inte utgör
tillräckligt underlag för att gripa in med lagstiftning på
området. Tydligt är att det är förenat med mycket stora
svårigheter att utforma en tillfredsställande reglering. Ett
problem gäller avgränsningen av den personkrets som skulle
omfattas.
Föredraganden anser att man liksom hittills får falla tillbaka
på allmänna regler och principer vid bedömningen av i vilken
utsträckning tvång i olika former får förekomma i dessa fall.
Det får förutsättas att personalorganisatoriska och tekniska
förändringar kan medföra att frihetsbegränsande åtgärder inte
behövs annat än i rena undantagsfall. Om ett sådant
förändringsarbete inte ger tillfredsställande resultat, får
frågan om lagreglering tas upp till fortsatta överväganden,
anför föredraganden vidare.
Utskottets bedömning
Personer med en så bristande orientering i tid och rum att de
riskerar att utsätta sig själva för allvarlig fara måste
självfallet ges stöd och skydd på olika sätt. Som framgår av
propositionen är det en svårbemästrad rättslig fråga att
tillgodose eventuella behov av föreskrifter om
frihetsbegränsande åtgärder i de fall lagen om psykiatrisk
tvångsvård inte är tillämplig. För alla frihetsbegränsande
åtgärder krävs en författningsmässig grund.
I december 1990 (prop. 1990/91:14, SoU9, rskr. 97) uttalade
riksdagen bl.a. att det behövs en kraftig utbyggnad av
alternativa boendeformer inte bara för de äldre utan i stor
utsträckning även för människor med handikapp av olika slag
såsom bl.a. psykiskt utvecklingsstörda. Riksdagen beslutade att
ett stimulansbidrag skall införas för att påskynda byggandet av
gruppbostäder för äldre och handikappade men också för psykiskt
störda och fysiskt handikappade. Regeringen har i proposition
1990/91:150 (kompletteringspropositionen) lämnat förslag till
närmare utformning av stimulansbidragen.
Det kan förväntas att det utvecklingsarbete som sålunda pågår,
när det gäller vård och boende för de dementa, även kommer att
avse skyddsåtgärder av olika slag för dessa personer. Deras
behov av skydd bör enligt utskottet kunna tillgodoses utan
åtgärder av starkt integritetskränkande natur. Bl.a. olika
personalorganisatoriska förändringar bör kunna bidra till detta.
Om ett sådant förändringsarbete inte ger tillfredsställande
resultat, måste dock behovet av lagreglering på nytt övervägas.
Utskottet förutsätter sålunda att regeringen på lämpligt sätt
följer utvecklingen på området och -- om behov föreligger av
detta -- återkommer till riksdagen med förslag till lagreglering
i frågan. Med det anförda avstyrker utskottet motion
1990/91:So34 (fp).
Psykiatrisk tvångsvård (den allmänna regleringen)
Förutsättningar för tvångsvård
De tillstånd som motiverar vård enligt LSPV anges i 1 §.
Där anknyts frågan om lagens tillämplighet till dels en
generalindikation, som har avseende på sjukdomsbilden, dels fem
olika specialindikationer. Enligt generalindikationen får den
som lider av psykisk sjukdom, oberoende av eget samtycke,
beredas sluten psykiatrisk vård med stöd av LSPV, om sådan vård
är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och
grad. Med art avses den typ av sjukdom som föreligger och med
grad omfattningen av det ingrepp i personligheten som sjukdomen
har förorsakat. I LSPV används begreppet psykisk sjukdom som
samlingsbeteckning för alla sjukdomar med psykiska symtom
oavsett orsaker, alltså såväl psykoser och neuroser som
insufficienstillstånd av olika slag. Med psykisk sjukdom
jämställs i LSPV psykisk abnormitet, som inte är att hänföra
till psykisk sjukdom eller utgörs av hämning i
förståndsutvecklingen. I propositionen med förslag till LSPV
anförde föredragande statsrådet (prop. 1966:53 s. 163) att
begreppet psykisk abnormitet borde tolkas så att det förutom
psykopati även innefattar defekter och invalidtillstånd efter
olika slag av hjärnsjukdomar eller hjärnskador, där förändringar
i personligheten ofta dominerar bilden. Tvångsintagning för de
abnormas del skulle inskränkas till svårare fall.
Avsikten med specialindikationerna är bl.a. att ge en
beskrivning av hur de i generalindikationen angivna psykiska
tillstånden skall yttra sig, för att en tvångsvis meddelad vård
skall kunna komma till stånd. Indikationerna skall föreligga
till följd av sjukdomen, och i det enskilda fallet kan flera av
specialindikationerna föreligga samtidigt. Specialindikationerna
utgörs av en medicinsk (a) och fyra sociala (b--e). Som villkor
för att den första indikationen (a) skall gälla anges att den
sjuke till följd av sjukdomen uppenbarligen saknar
sjukdomsinsikt eller att han till följd av beroende av
narkotiska medel uppenbarligen är ur stånd att rätt bedöma sitt
behov av vård. Ytterligare en förutsättning för att indikationen
skall vara tillämplig är att den sjuke kan få sitt tillstånd
avsevärt förbättrat genom vården eller avsevärt försämrat om
vården uteblir. Endast läkare med särskild kompetens har rätt
att utfärda vårdintyg, när denna indikation åberopas. Den andra
indikationen (b) avser den som till följd av sjukdomen är farlig
för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska
hälsa eller för eget liv (farlighetsindikationen). Den tredje
indikationen (c) avser den som till följd av sjukdomen är ur
stånd att ta vård om sig själv (hjälplöshetsindikationen). Den
fjärde indikationen (d) tar sikte på den som till följd av
sjukdomen har ett för närboende eller andra grovt störande
levnadssätt (störandeindikationen). Den sista indikationen,
kriminalindikationen (e), avser den som till följd av sjukdomen
är farlig för annans egendom eller något annat av lagstiftningen
skyddat intresse än som avses med b-indikationen.
Kriminalindikationen får inte åberopas för intagning grundat på
ett vårdintyg utan endast när allmän domstol överlämnar någon,
som har begått brott, till sluten psykiatrisk vård enligt LSPV.
Som tidigare nämnts är syftet med propositionsförslaget
att anpassa lagstiftningen på området till den utveckling mot en
starkt begränsad användning av tvångsvård som ägt rum inom
psykiatrin, särskilt under det senaste decenniet. Ändamålet med
sådan vård skall vara att se till att den som har ett
oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som ges efter intagning
på en sjukvårdsinrättning, blir i stånd att frivilligt medverka
till fortsatta stöd- och behandlingsinsatser. Enligt förslaget
skall villkoren för tvångsvård utformas med sikte på att sådan
vård skall begränsas till vad som är oundgängligen nödvändigt.
Tre förutsättningar skall, enligt den föreslagna lagen om
psykiatrisk tvångsvård, samtidigt vara uppfyllda. En första
förutsättning skall vara att patienten lider av en allvarlig
psykisk störning (punkt 1 i 3 § första stycket). Vidare skall
krävas att patienten, på grund av sitt psykiska tillstånd och
sina personliga förhållanden i övrigt, har ett oundgängligt
behov av psykiatrisk vård, som inte kan tillgodoses på annat
sätt än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning
(punkt 2). Ytterligare skall fordras att patienten motsätter sig
vården eller att han på grund av sitt psykiska tillstånd
uppenbart saknar förmåga att ge uttryck för ett grundat
ställningstagande i fråga om behovet av vård genom intagning
(punkt 3). Vid bedömningen av patientens vårdbehov (enligt punkt
2) skall beaktas om han, till följd av sin psykiska störning, är
farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller
psykiska hälsa, anges det i propositionen.
Begreppet allvarlig psykisk störning
I motion 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) yrkas att
riksdagen beslutar om en sådan ändring av 3 § förslag till lag
om psykiatrisk tvångsvård att begreppet allvarlig psykisk
störning kompletteras med specialindikationer i enlighet med vad
som anförs i motionen (yrkande 1). Motionärerna befarar att
begreppet allvarlig psykisk störning kan komma att få en vidare
betydelse än begreppet psykisk sjukdom. Begreppet kan komma att
innebära ett steg tillbaka när det gäller attityderna till
psykiskt sjuka. Begreppet får inte uppfattas så att psykiatrisk
sjukdom/störning i framtiden betraktas på ett annat sätt än
somatisk sjukdom. För att lösa det kvantitativa problem som
inryms i termen "allvarlig" behöver de yttre konsekvenserna av
sjukdomen specificeras. Begreppet allvarlig psykisk störning bör
därför kompletteras med specialindikationer, som närmare anger
de förutsättningar som skall vara för handen för att lagen skall
vara tillämplig.
Föredraganden delar socialberedningens principiella
inställning att det är viktigt att slå vakt om en helhetssyn på
patienten och att ta fasta på att psykiska störningar numera i
regel anses kunna återföras på såväl biologiska som psykologiska
och sociala faktorer, vilka ofta samspelar och förstärker
varandra. Föredraganden anser det betydelsefullt att anpassa
begreppsbildningen till ett modernt synsätt, grundat på ökade
kunskaper om orsakerna till uppkomsten av psykisk ohälsa.
Begreppet psykisk störning har redan stor användning som
samlingbeteckning inom psykiatrin, och det används som samlande
begrepp i socialstyrelsens officiella klassifikation av
sjukdomar. Det framhäver inte så som sjukdomsbegreppet den rent
medicinska sidan av psykiatrivården, något som kan vara en
fördel när det blir allt vanligare att detta arbete bygger på
samverkan mellan olika yrkeskategorier t.ex. i
allmänpsykiatriska team, i regel bestående av psykiatrer,
psykologer, kuratorer, sjuksköterskor och skötare.
Föredraganden gör sammanfattningsvis den bedömningen att
begreppet allvarlig psykisk störning bör kunna ersätta psykisk
sjukdom och jämställd psykisk abnormitet utan att några risker
uppkommer i rättssäkerhetsavseende. Begreppsförändringen i och
för sig bör inte heller ge upphov till farhågor för en ökad
användning av tvång. Föredraganden framhåller att bedömningen av
om en psykisk störning är allvarlig måste ske utifrån både
störningens art och dess grad. En sammanvägning får göras i
varje särskilt fall av arten av störningen och de symtom och
yttringar i övrigt som belyser graden av störningen. Liksom
beredningen anser föredraganden att den psykiatriska
tvångsvården skall inriktas på patientens eget behov av
behandling och omvårdnad. Bedömningen av vårdbehovet skall i
grunden utgå från riskerna för patientens liv eller hälsa men
däremot inte från hur den psykiska störningen tar sig uttryck.
Samhällsskyddet får inte eftersättas utan kräver särskilt
beaktande i den psykiatriska tvångsvården, men det bör inte ges
en så självständig betydelse som LSPV:s specialindikationer
anger. Detta innebär dock inte att patientens
levnadsomständigheter skall lämnas åsido när vårdbehovet bedöms;
det är ofrånkomligt att beakta också sådana faktorers inverkan
på hälsoprognosen när prövning skall ske av olika tänkbara
tillvägagångssätt för att klara upp ett svårt psykiskt krisläge.
Denna inställning bör komma till uttryck vid beskrivningen i lag
av förutsättningarna för tvångsvård, sägs det i propositionen.
Med denna uppfattning är det inte väl förenligt att behålla
specialindikationer enligt LSPVs modell, anges det vidare.
Lagrådet anför att specialindikationerna infördes i LSPV
som en reaktion mot den tolkning av vårdbehovsbegreppet som
utbildat sig i praxis och som medfört en utvidgning av
förutsättningarna för tvångsintagning. Med hänsyn till
syftet med införandet av specialindikationerna kan det enligt
lagrådet synas paradoxalt att man nu vill slopa dem. Allt hänger
ju då på en restriktiv tolkning av begreppen allvarlig psykisk
störning och oundgängligt behov av intagning på
sjukvårdsinrättning för vård. Å andra sidan förefaller
specialindikationerna numera inte ha den återhållande effekt som
eftersträvades vid införandet av dem. Den stora nedgång som har
skett i fråga om antalet tvångsvårdade sammanhänger väsentligen
med utvecklingen av nya läkemedel och nya, öppnare vårdformer,
inräknat den förstärkning som skett av social service, anför
lagrådet.
Föredraganden hyser inte några allvarliga farhågor för att
en lagreglering utan specialindikationer skall leda till att
förutsättningarna för tvångsintagning utvidgas vid praktisk
tillämpning. Inga avgörande rättssäkerhetsskäl finns mot att
avstå från en fullständig motsvarighet till LSPVs konstruktion
av kriterierna för tvångsvård i en ny lagstiftning som bygger på
delvis annan grund än LSPV, anförs det i propositionen.
Utskottets bedömning
Synen på psykiska sjukdomar har under senare år förändrats,
och nya kunskaper har tillkommit om orsakerna till psykisk
ohälsa. De hittills använda begreppen framstår i detta
perspektiv som delvis otidsenliga. Den nya lagstiftningen på
området bör också anpassas till den utveckling som ägt rum under
senare tid mot en starkt begränsad användning av tvångsvård inom
psykiatrin.
Begreppet allvarlig psykisk störning skall enligt
propositionen ersätta psykisk sjukdom och jämställd psykisk
abnormitet i LSPV. Begreppet skall också träda i stället för
begreppen sinnessjukdom och sinnesslöhet samt det s.k.
jämställdhetsbegreppet i brottsbalken. Bedömningen av om en
psykisk störning är allvarlig måste ske utifrån både störningens
art och grad, sägs det i propositionen. Socialutskottet delar
denna inställning liksom att bedömningen av vårdbehovet framför
allt skall utgå från riskerna för patientens liv eller hälsa om
vård inte kommer till stånd. Begreppet allvarlig psykisk
störning är avsett att vara något snävare än det nuvarande
begreppet psykisk sjukdom i LSPV. Med detta klargörande bör
specialindikationer enligt utskottet kunna undvaras i den nya
lagstiftningen.
Frågan om vilka psykiska tillstånd som skall kunna föranleda
tvångsvård kan givetvis inte på ett uttömmande sätt anges i
lagtexten. Enligt propositionen bör socialberedningens
redovisning i betänkandet SOU 1984:64 av de psykiska tillstånd
som bör kunna föranleda tvångsvård tjäna till vägledning
härvidlag. Utskottet anser det angeläget att stryka under att
lagstiftningen måste tillämpas så att den avsedda begränsningen
av tillämpningen av tvångsvård kommer till stånd. Utskottet
förutsätter att socialstyrelsen som ett led i sin
tillsynsverksamhet noga följer tillämpningen av den nya
lagstiftningen. Utskottet anser vidare att det för den
medicinska bedömningen kan finnas behov av ytterligare
vägledning till läkarna från socialstyrelsen.
Utskottet konstaterar -- i likhet med justitieutskottet -- att
det framstår som lämpligt och ändamålsenligt att det
sjukdomsbegrepp som skall ligga till grund för psykiatrisk
tvångsvård görs enhetligt och att den nuvarande bristande
överensstämmelsen mellan den straffrättsliga regleringen och den
administrativa vårdlagstiftningen undanröjs.
Socialutskottet anser med hänvisning till vad sålunda anförts
att de i propositionen föreslagna kriterierna för tvångsvård bör
kunna läggas till grund för den nya lagstiftningen om
psykiatrisk tvångsvård. Utskottet tillstyrker sålunda
propositionen i denna del och avstyrker motion 1990/91:So42 (c)
yrkande 1.
Omgivningsskyddet
I motion 1990/91:So31 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas att
riksdagen beslutar utforma 3 § sista stycket lag om psykiatrisk
tvångsvård enligt följande. "Vid bedömning av behovet av
tvångsvård skall även beaktas, om patienten till följd av sin
psykiska störning är farlig för annans personliga säkerhet eller
fysiska eller psykiska hälsa" (yrkande 1). Det finns enligt
motionärerna många exempel på fall där personer med allvarliga
psykiska störningar utgjort en omedelbar fara för sina
närstående. Motionärerna hänvisar till lagrådets yttrande och
menar att behovet av skydd för närstående och omgivning bör ges
en mer självständig betydelse vid prövningen om tvångsvård skall
komma i fråga. Skyddsaspekten bör därför inte -- såsom föreslås
av regeringen -- vara ett led i prövningen enligt punkt 2 i
första stycket i lagförslagets 3 §.
Föredraganden anser inte att omgivningsskyddet bör ses som
en självständig uppgift för psykiatrin. Det är dock inte möjligt
att hävda en alldeles strikt gräns mellan patientens vårdbehov
och skyddet för närstående och andra, anförs det. En särskild
lagbestämmelse bör ange att det, vid bedömningen av om patienten
har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård genom vistelse på
en sjukvårdsinrättning, skall beaktas om patienten på grund av
sitt psykiska tillstånd är farlig för annans personliga säkerhet
eller fysiska eller psykiska hälsa, anförs det vidare. När det
gäller vilka farosituationer som skall tas i beaktande, innebär
förslaget att föredraganden anslutit sig till vad lagrådet har
förordat. Således innefattas inte bara risker för allvarlig
skada (såsom föreslogs i lagrådsremissen) utan även andra
personskaderisker, fysiska såväl som psykiska. Det får sedan i
varje särskilt fall avvägas vilken tyngd skaderisken skall
tillmätas. Att skyddsaspekterna ges en mindre självständig
betydelse vid bedömningen av förutsättningarna för att ge
psykiatrisk tvångsvård är sålunda inte avsett att leda till att
möjligheterna försämras att, inom ramen för den psykiatriska
tvångsvården, omhänderta de personer som här avses. Frågan i
vilken utsträckning skyddsaspekterna blir tillgodosedda vid
tillämpningen av den nya regleringen bör följas noga.
Föredraganden förutsätter att detta sker genom socialstyrelsen
som tillsynsmyndighet på området.
Lagrådet tar även upp frågan om vilken betydelse som skall
tillmätas det skyddsbehov som kan finnas hos patientens
närstående och omgivningen i övrigt. Att specialindikationerna
numera skulle innebära någon beaktansvärd risk för att patienter
tvångsintas utan klart vårdbehov motsägs av de uppgifter som
lämnas i remissen om utvecklingen under senare år, anför
lagrådet. Antalet tvångsintagna patienter har minskat med ca
18000 till endast ca 2 800 mellan åren 1968 och 1988. Mot
denna bakgrund är det svårt att känna sig övertygad om behovet
av att mera väsentligt tona ned skyddsaspekterna. Det kan enligt
lagrådets mening inte accepteras att, i enlighet med vad som
föreslogs i lagrådsremissen, endast risker för att patienten
skall allvarligt skada någon annan skall få beaktas och att det
endast skall få ske som ett led i prövningen enligt punkt 2 i 3
§ första stycket. Utgångspunkten bör vara att behovet av skydd
för närstående och omgivning skall ges en mera självständig
betydelse vid prövningen om tvångsvård skall komma till stånd
eller inte. Lagrådet föreslår att det i paragrafens tredje
stycke utsägs att "vid bedömningen av behovet av tvångsvård
skall även beaktas, om patienten till följd av sin psykiska
störning är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska
eller psykiska hälsa".
Vid bedömningen av patientens vårdbehov skall vägas in om
patienten till följd av sin psykiska störning är farlig för
annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa,
anges det i propositionens specialmotivering. Bestämmelsen
avser enbart skyddet för närstående och andra i omgivningen.
Frånsett att farlighetsbedömningen skall ske som ett led i
prövningen enligt punkt 2 i paragrafens första stycke, har
bestämmelsen formulerats i enlighet med lagrådets förslag.
Utskottets bedömning
Utskottet delar inställningen att den psykiatriska
tvångsvården skall inriktas på patientens eget behov av
behandling och omvårdnad. Vid bedömningen av om patienten har
ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård genom vistelse på en
sjukvårdsinrättning skall beaktas om patienten på grund av sitt
psykiska tillstånd är farlig för annans personliga säkerhet
eller fysiska eller psykiska hälsa. Det faller sig enligt
utskottets mening naturligt att en sådan farlighetsbedömning tar
sikte på den enskildes vårdbehov som anges i punkt 2 i 3 §
första stycket i lagförslaget. Utskottet konstaterar att
lagrådets synpunkter till stor del har beaktats vid utformningen
av bestämmelsen. Enligt utskottets mening bör ingen ändring i
lagförslaget göras med anledning av motion 1990/91:So31 (m)
yrkande 1. Förslaget i propositionen tillstyrks därför i denna
del och motionsyrkandet avstyrks.
Intagning för tvångsvård
Intagning på sjukhus för vård enligt bestämmelserna i LSPV
grundas på vårdintyg utom i fråga om domstolsöverlämnade
patienter. Behörig att utfärda vårdintyg är legitimerad läkare.
Socialstyrelsen får medge undantag från detta krav om särskilda
skäl föreligger. Vårdintyg får utfärdas endast i anslutning till
personlig undersökning av den som intyget avser. Om denne inte
ställer sig till förfogande för undersökning, får läkare i
allmän tjänst begära handräckning av polismyndighet för att få
undersökningen till stånd. Enligt LSPV skall ett vårdintyg
innehålla uttalande bl.a. att sannolika skäl föreligger för att
den som intyget avser lider av psykisk sjukdom och för att
lagens förutsättningar i övrigt för sluten psykiatrisk vård
uppfylls. Vårdintygsförfarande inbegriper det första ledet i den
s.k. tvåläkarprövningen. Intagningsprövningen enligt LSPV
innefattar en preliminär bedömning på sjukhuset för eventuell
intagning. Intagning får ske om vårdintyget uppfyller
föreskrivna krav och sannolika skäl föreligger för att vård kan
beredas med stöd av LSPV. Frågan om intagning avgörs av
överläkaren. Om särskilda skäl föreligger, kan överläkaren
delegera frågan till en annan läkare på sjukhuset. Har intagning
skett, skall överläkaren efter undersökning av patienten snarast
möjligt, och senast åttonde dagen efter dagen för intagningen,
pröva om vård kan beredas patienten med stöd av lagen.
Bestämmelserna om vårdintyg och intagningsbeslut innebär att
bedömningen av patientens psykiska tillstånd och vårdbehov görs
av två av varandra oberoende läkare. Reglerna i LSPV ställer
alltså krav på att läkarna skall vara på visst sätt oberoende av
varandra. Detta är preciserat så att vårdintyg inte får godtas
för intagning på den klinik där den läkare som har utfärdat
vårdintyget tjänstgör. Regeln kompletteras med en bestämmelse
enligt vilken ett intagningsbeslut, med visst undantag, inte får
meddelas av samma läkare som har utfärdat vårdintyget.
Enligt propositionen skall nuvarande regler om utfärdande
av vårdintyg och undersökning för sådant intyg i huvudsak
behållas. En ändring föreslås dock så till vida att endast
läkare som, enligt beslut av landstingskommunen, har särskild
befogenhet till det skall få besluta att patienten skall tas om
hand för undersökning. En annan förändring är att polisens
nuvarande skyldighet att i vissa fall föranstalta om
läkarundersökning för vårdintyg slopas.
Frågan om intagning för psykiatrisk tvångsvård skall enligt
propositionens förslag avgöras skyndsamt efter undersökning av
patienten. Avgörandet skall ske inom 24 timmar från patientens
ankomst till sjukvårdsinrättningen. Denne får hindras att lämna
vårdinrättningen tills frågan om intagning avgörs. Principen om
tvåläkarprövning behålls, vilket innebär att den läkare som har
utfärdat vårdintyget inte får besluta om patientens intagning
för psykiatrisk tvångsvård. Det nuvarande kravet på oberoende
mellan den läkare som utfärdar vårdintyget och den som
beslutar om intagning slopas emellertid. Beslut om intagning får
fattas endast av en chefsöverläkare eller annan erfaren läkare
med specialistkompetens inom psykiatrin. När beslut fattas, får
vårdintyget inte vara äldre än fyra dagar, vilket innebär att
den nuvarande giltighetstiden för intyget förkortas med tio
dagar.
Beslut om omhändertagande
I motion 1990/91:So30 av Gullan Lindblad (m) hemställs om
ett tillkännagivande beträffande privatpraktiserande psykiaters
rätt att föranstalta om läkarundersökning mot den enskildes
vilja liksom möjligheten att begära polishandräckning i samband
med undersökning för vårdintyg (yrkande 2). Motionären anser
att en privatpraktiserande läkare med psykiatrisk
specialistkompetens bör kunna anförtros samma rätt som en
offentligt anställd läkare när det gäller rätten att omhänderta
en person för läkarundersökning samt att begära
polishandräckning i samband därmed. Avgörande bör nämligen vara
den enskilde läkarens kompetens och inte vederbörandes
anställningsform.
I motion 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) yrkas att
riksdagen beslutar om en sådan ändring av 4 § förslag till lag
om psykiatrisk tvångsvård att beslut om omhändertagande får
fattas av läkare i allmän tjänst (yrkande 2). Den
begränsning i propositionsförslaget som går ut på att beslut om
omhändertagande får fattas endast av läkare som, enligt beslut
av landstingskommun, har befogenhet till det är praktiskt svårt
att hantera, anser motionärerna. En läkare vid t.ex. en kommunal
alkoholmottagning bör ha samma befogenhet. Ett förtydligande i
lagtexten, av vilket framgår att beslut får fattas av läkare i
allmän tjänst, bör därför införas.
Föredraganden anför bl.a. följande (s. 105 f.).
Med hänsyn till det ingrepp som det innebär att någon
läkarundersöks för vårdintyg mot sin vilja bör befogenheten att
besluta om genomförande av undersökning i här avsedda
situationer vara begränsad. Enligt min mening bör beslut om att
patienten skall tas om hand för undersökning få meddelas bara av
läkare som av offentlig sjukvårdshuvudman har fått förordnande
att fatta sådant beslut. Syftet bör vara att ge befogenheten
till en överordnad läkare inom primärvården eller den
psykiatriska verksamheten. Möjligheten att begära
polishandräckning för att kunna genomföra vårdintygsundersökning
bör knytas till samma krets av läkare.
I specialmotiveringen anförs att befogenheten att besluta om
läkarundersökning i dessa fall inte behöver avse en viss läkare
utan kan knytas till innehav av bestämda tjänster. Läkare ur den
krets som ges denna befogenhet skall också vara behöriga att
begära polishandräckning för att genomföra undersökningen eller
för att föra en patient till en sjukvårdsinrättning sedan ett
vårdintyg har utfärdats.
Utskottets bedömning
Ett beslut om att en person mot sin vilja skall
läkarundersökas innebär enligt utskottets mening ett allvarligt
intrång i personens integritet. Utskottet delar inställningen i
propositionen att befogenheten att besluta om genomförande av
undersökning för vårdintyg därför bör begränsas till vissa
läkare.
Den i propositionen föreslagna regleringen av vilka läkare som
skall kunna besluta om att en patient skall tas om hand för
undersökning innebär en ytterligare begränsning i förhållande
till vad som gäller i dag. Sådana beslut skall enligt förslaget
endast få fattas av läkare som enligt beslut av landstingskommun
-- eller en landstingsfri kommun -- ges särskild befogenhet att
besluta om sådana undersökningar.
Utskottet delar samtidigt de farhågor som kommer till uttryck
i motion So42 (c) om att den föreslagna regeln kan vålla
svårigheter i den praktiska tillämpningen. Beslut i dessa frågor
bör exempelvis kunna fattas av en läkare som är anställd vid en
kommunal alkoholmottagning. Det kan vidare noteras att
regeringen i proposition 1990/91:121 om försöksverksamhet med
kommunalt huvudmannaansvar för primärvård m.m., som för
närvarande bereds av utskottet, föreslår att kommunerna inom
ramen för en försöksverksamhet ges möjlighet att påta sig
ansvaret för primärvården inom sitt område.
Utskottet anser att beslut om att en person skall få tas om
hand för undersökning bör kunna meddelas av läkare i allmän
tjänst. Sådana läkare bör också ha rätt att begära
polishandräckning för att få till stånd undersökningen. Med
bifall till motion 1990/91:So42 (c) yrkande 2 anser utskottet
att 4 § förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård bör erhålla
den lydelse utskottet nu föreslagit.
Någon följdändring av 47 § i lagförslaget om rätt för läkare
att begära biträde av polismyndighet behövs dock inte.
Utskottet kan sålunda inte ställa sig bakom förslaget i motion
1990/91:So30 (m) yrkande 2 att även privatpraktiserande läkare
skall kunna besluta om läkarundersökning mot den enskildes vilja
och kunna begära polishandräckning för att få till stånd en
sådan undersökning. Det nämnda motionsyrkandet avstyrks därför.
Oberoendekravet
I motion 1990/91:So30 av Gullan Lindblad (m) hemställs om
ett tillkännagivande beträffande det s.k. tvåläkarförfarandet
(yrkande 1). Socialberedningen och vissa remissinstanser har
påpekat att det rådande kravet på oberoende mellan den läkare
som utfärdar vårdintyget och den läkare som beslutar om
intagning har negativa effekter vid en utveckling mot en
sektoriserad psykiatrisk vård, anför motionären. Kravet på
oberoende slopas i propositionsförslaget. Enligt motionären bör
en patient kunna bli tvångsintagen genom att ett vårdintyg
utfärdas av en underläkare vid en psykiatrisk klinik, medan
själva intagningsbeslutet fattas av chefsöverläkaren, eller
annan läkare med specialistkompetens, vid samma klinik.
I motion 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) yrkas att
riksdagen beslutar om en sådan ändring av 4 § förslag till lag
om psykiatrisk tvångsvård att det s.k. oberoendekravet alltfort
skall gälla (yrkande 3). I motionen anförs att vårdintyg
ofta utfärdas av läkare som inte har någon eller endast en
kortare vidareutbildning i psykiatri. För att säkerställa en
djupgående och noggrann bedömning bör oberoendekravet finnas
kvar, anser motionärerna. Även om det kan medföra vissa
praktiska svårigheter, fyller kravet en viktig funktion ur
trygghetssynpunkt för patienten.
Beträffande tvåläkarprövningen och det s.k. oberoendekravet
uttalar föredraganden bl.a. följande (s. 110).
Även om tvåläkarprövningen kan kritiseras från skilda
utgångspunkter vill jag instämma med beredningen i att en
prövning av två läkare som föregår varje beslut om intagning
allmänt sett bör minska risken för obefogade intagningar och att
det därför är rimligt att inte ge avkall på principen. Som
beredningen också har funnit är det emellertid tveksamt om det
gällande kravet på oberoende mellan den läkare som utfärdar
vårdintyg och den läkare som beslutar om intagning bidrar till
rättssäkerheten i intagningsförfarandet. Min uppfattning är att
oberoendekravet i nuvarande utformning är av väsentligen formell
betydelse. Kravet har sin bakgrund i en äldre tids
organisatoriska förhållanden inom den psykiatriska vården och
medför uppenbara tillämpningssvårigheter under pågående
utveckling mot en sektoriserad vårdorganisation. -- -- -- I
sammanhanget bör erinras om mitt nyss redovisade förslag rörande
villkor om särskild psykiatrisk kompetens hos läkare som
beslutar i fråga om intagning. Jag anser att detta villkor
säkerställer att avgörandena sker utifrån bred psykiatrisk
erfarenhet och att det därmed också främjar självständighet i
bedömningarna i intagningsfrågor.
Utskottets bedömning
Utvecklingen inom den psykiatriska vården går alltmer i
riktning mot en sektoriserad vårdorganisation. Utskottet delar
uppfattningen i propositionen att ett fasthållande av kravet på
att den läkare som utfärdar vårdintyget skall vara oberoende i
förhållande till den läkare som beslutar om intagning kan
medföra praktiska svårigheter inom en sådan organisation. Några
vägande skäl för att behålla kravet på oberoende mellan läkarna
föreligger enligt utskottets mening inte, i synnerhet inte som
kravet numera huvudsakligen får anses vara av formell natur.
Utskottet tillstyrker propositionsförslaget i denna del och
avstyrker motion 1990/91:So42 (c) yrkande 3.
Motion 1990/91:So30 (m) yrkande 1 får anses vara tillgodosedd
genom propositionens förslag och avstyrks således.
Intagningsbeslutet
I motion 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) yrkas att
riksdagen beslutar om en sådan ändring av 6 § förslag till lag
om psykiatrisk tvångsvård att en patient får kvarhållas på
sjukvårdsinrättning endast till dess att chefsöverläkaren
inställt sig för slutlig bedömning (yrkande 4). Det faktum
att vårdintyg utfärdas utgör enligt propositionsförslaget grund
för en inskränkning av rörelsefriheten, som kan vara i upp till
24 timmar. Att utan strikta kriterier kunna kvarhålla en patient
under så lång tid måste betraktas som kränkande. Vårdintyget
skall därför bedömas formellt och materiellt utan tidsspillan,
när patienten kommer till sjukhuset. Reglerna för inställelse
som bakjour innebär att högsta inställelsetid är två timmar. Ett
kvarhållande under denna tid är försvarbart, anser motionärerna.
Från rättssäkerhetssynpunkt är det enligt propositionen
angeläget att frågan om patienten skall ges tvångsvård avgörs så
snart som möjligt. Ett beslut om intagning kan emellertid inte
alltid fattas i omedelbar anslutning till patientens ankomst
till vårdinrättningen. Intagningsläkaren måste få en rimlig
möjlighet att, i anslutning till undersökning av patienten, göra
en självständig bedömning av patientens psykiska tillstånd och
behov av vård. Eventuellt behöver kompletterande uppgifter
inhämtas av den läkare som har utfärdat vårdintyget. Det kan
röra sig om formella brister i vårdintyget eller avse sakliga
oklarheter. Med hänsyn till de förutsättningar som skall vara
uppfyllda för att intagning skall få ske, torde det inte sällan
behövas viss ytterligare utredning om patientens sociala
situation, t.ex. via kontakter med anhöriga och någon myndighet.
Innan beslut om intagning har fattats, får patienten inte
tvångsmedicineras eller på något annat sätt tvingas att genomgå
viss behandling. Om det föreligger behov av omedelbar behandling
som patienten motsätter sig, måste en behörig läkare tillkallas
och besluta om intagning innan behandlingsåtgärder vidtas.
Bestämmelserna i brottsbalken om nöd får dock självfallet
tillämpas i utpräglade nödsituationer, anförs det i
specialmotiveringen.
Utskottets bedömning
Utskottet delar inställningen i såväl propositionen som i
motionen att frågan om intagning för psykiatrisk tvångsvård bör
avgöras skyndsamt. Enligt propositionens förslag skall ett
sådant avgörande ske inom 24 timmar efter patientens ankomst
till sjukvårdsinrättningen. Beslutet i intagningsfrågan skall
inte såsom enligt gällande bestämmelser endast ha en preliminär
karaktär. Om prövningen inte enbart skall avse de formella
kraven på vårdintyget behövs enligt utskottets mening ett mer
omfattande underlag för prövningen. För det första måste en
undersökning av patienten komma till stånd. För det andra kan
det i vissa fall behövas ytterligare utredning, innan läkaren
har ett tillräckligt underlag för sitt ställningstagande. Inte
minst gäller detta frågan om det föreligger några alternativ
till tvångsvård. Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att
förslaget i propositionen att 24 timmar skall vara den tid som
patienten längst får kvarhållas innan ett beslut fattas i frågan
om intagning är väl avvägt. Utskottet tillstyrker sålunda
propositionsförslaget i denna del och avstyrker motion
1990/91:So42 (c) yrkande 4.
Begränsade vårdtider
Vårdtiden enligt LSPV är i princip obestämd. Behovet av
fortsatt tvångsvård skall dock anmälas för utskrivningsnämnden
efter tre månader och därefter var sjätte månad.
Enligt propositionsförslaget skall psykiatrisk tvångsvård
vara tidsbegränsad. Föreskrifter om längsta vårdtider kombineras
med ett system med obligatorisk rättslig prövning. Det skede då
tvångsvård får ges på grundval av vårdintyg och läkares
intagningsbeslut begränsas till högst fyra veckor. Finner
chefsöverläkaren att tvångsvården bör pågå mer än fyra veckor,
skall han ansöka om medgivande till fortsatt vård vid en
rättslig prövning. Vid bifall till ansökan får tvångsvård pågå i
högst fyra månader räknat från intagningen. Efter ny rättslig
prövning kan vårdtiden förlängas med högst sex månader åt
gången.
I motion 1990/91:So37 av Anita Stenberg m.fl. (mp)
hemställs att riksdagen, i stället för regeringens förslag,
antar följande lydelse av 7 § första stycket lag om psykiatrisk
tvångsvård. "Om chefsöverläkaren vid en enhet där patienten
vårdas finner att denne bör ges tvångsvård utöver två veckor
från dagen för beslutet om intagning, skall han före utgången av
tvåveckorstiden ansöka hos länsrätten om medgivande till sådan
vård" (yrkande 3). Motionärerna anser att längsta tid för
vård, utan beslut av domstol, av rättssäkerhetsskäl bör vara två
veckor i stället för fyra veckor som föreslås i propositionen.
Med lagreglerade maximitider för tvångsvården ökar
patienternas rättssäkerhet, och inriktningen mot korta
tvångsvårdstider kan ges ett klarare stöd, anför
föredraganden. Bestämningen av tidpunkten för den rättsliga
prövningen, och därmed av maximum för den inledande
vårdperiodens längd, måste göras efter en avvägning av skilda
intressen. Socialberedningen ansåg att tvångsvården skulle få
pågå i högst åtta dagar, utan att rättslig prövning
aktualiseras. Föredraganden påpekar att en obligatorisk rättslig
prövning, i direkt anslutning till intagningen, medför ett
betydande antal ärenden. Troligt är att dessa i huvudsak skulle
få avgöras i enkla former och på ett starkt begränsat
utredningsmaterial. En sådan ordning skulle inte innebära
egentliga vinster från rättssäkerhetssynpunkt. Föredraganden
anser att den obligatoriska rättsliga prövningen i stället bör
få avse en situation när ett bredare bedömningsunderlag finns
tillgängligt, inte minst beträffande eventuella alternativ till
tvångsvård. Vidare är bl.a. kravet på diagnostisk utredning
före behandling av vikt för rätt behandlingsval och för att
undvika att sjukdomstillståndet förlängs. Det är viktigt att den
rättsliga prövningen grundas på en korrekt diagnos och
preliminär utvärdering av effekten av insatt behandling, anförs
det.
Föredraganden anför vidare att hon har förståelse för
önskemålet att hälso- och sjukvårdspersonalen i skedet närmast
efter intagningsbeslutet får koncentrera sig på vården av
patienten. Det bör vara angeläget att undvika brådska och press
för patienten och vårdpersonalen i ett läge där försök skall
göras att skapa en förtroendefull relation till patienten som
grund för det kommande behandlingsarbetet, anför hon.
Förberedande och genomförande av en rättslig förhandling vid
denna tidpunkt kan inverka störande på vården. Föredraganden
pekar också på behovet av utrymme för att införskaffa
tillfredsställande social utredning och i övrigt samarbeta med
socialtjänsten. Uppgifter om patientens personliga förhållanden
kommer att utgöra en väsentlig del av underlaget för en rättslig
prövning och vid prövningstillfället skall kunna krävas en
redogörelse för det stöd och den behandling som planeras för
patienten under och efter vistelsen på sjukhuset.
Föredraganden har således stannat för att den inledande
perioden av tvångsvård inte skall få överstiga fyra veckor utan
att framställning görs om rättens medgivande till vidare
tvångsvård. Ansökan skall ha kommit in till länsrätten inom
denna tid, annars upphör tvångsvården och patienten får då inte
hållas kvar på vårdinrättningen mot sin vilja. Den nämnda tiden
utgör en maximitid. Det finns således inget hinder mot att
ansökan om medgivande till tvångsvård görs i början av denna
tidsperiod, vilket kan vara lämpligt om patienten exempelvis,
vid tidpunkten för intagningen för tvångsvård, nyligen getts
sådan vård, anförs det i specialmotiveringen.
Propositionsförslaget innebär vidare att patienten ges rätt att
överklaga intagningsbeslutet hos domstol och få prövat om
tvångsvårdsförutsättningarna föreligger. Frågeställningen vidgas
därvid till att gälla hela spörsmålet om tvångsvårdens
upphörande med utgångspunkt i det bedömningsunderlag som kan tas
fram till prövningstillfället. En sådan möjlighet för patienten,
att under den inledande tvångsvårdsperioden få tvångsvården
domstolsprövad, anser föredraganden vara det komplement som
behövs, när obligatorisk rättslig prövning inte lämpligen kan
anordnas i mycket nära anslutning till intagningsbeslutet.
Vidare tillägger föredraganden att erfarenheterna av den
förordade obligatoriska prövningen bör få utvisa vilka
möjligheter som finns att tidigarelägga prövningen och därmed
korta av den vårdtid som kan grundas på ett intagningsbeslut.
Detta bör vara en viktig fråga vid en relativt snar utvärdering
av lagstiftningen, anförs det i propositionen.
Utskottets bedömning
I propositionen föreslås att den vårdtid som kan grundas
enbart på ett intagningsbeslut av läkare skall vara högst fyra
veckor. Det finns enligt utskottet anledning att understryka att
denna tid är en maximitid. En ansökan hos länsrätten om
medgivande till fortsatt vård kan således göras när som helst
under denna tidsperiod. Den rätt för patienten att överklaga
intagningsbeslutet som också föreslås i propositionen öppnar
vidare en möjlighet för patienten att själv bestämma tidpunkten
för en rättslig prövning.
Om en obligatorisk rättslig prövning förläggs i alltför nära
anslutning till intagningsbeslutet kan det enligt utskottets
mening befaras att prövningen i många fall får göras på ett
alltför begränsat utredningsmaterial. För patienternas
rättssäkerhet är det viktigt att bl.a. eventuella alternativ
till tvångsvård dessförinnan noga har övervägts.
Frågan om tiden inom vilken en obligatorisk rättslig prövning
skall ske bör uppmärksammas vid utvärderingen av den nya
lagstiftningen, anförs det i propositionen. Utskottet
förutsätter att frågan kommer att följas noga och att regeringen
återkommer till riksdagen om det visar sig att möjligheter finns
att korta denna tid.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att motion
1990/91:So37 (mp) yrkande 3 inte bör föranleda någon åtgärd från
riksdagens sida. Propositionsförslaget i denna del tillstyrks
och motionsyrkandet avstyrks således.
Konvertering
Med konvertering förstås att en patient, som är intagen på
sjukhus för frivillig psykiatrisk vård, överförs till
psykiatrisk tvångsvård. Den 1 januari 1983 ändrades LSPV så
att en möjlighet till konvertering öppnades (prop. 1981/82:72).
Ett viktigt motiv för lagändringen var att undvika att en
patient, som vistades frivilligt på ett sjukhus för psykiatrisk
vård och som visade sig behöva tas om hand med stöd av LSPV,
först måste skrivas ut och lämna sjukhusområdet innan han kunde
tas om hand enligt lagen. Inte minst gällde det att komma ifrån
ett förfarande som innebar att patienten omedelbart efter
utskrivning omhändertogs av polis vid sjukhusgrinden för att
återföras till sjukhuset. Ändrade regler för konvertering ansågs
också kunna förebygga att vården inleddes enligt LSPVs
bestämmelser, även när det inte var alldeles nödvändigt. I
förarbetena (prop. s. 32) uttalades att konvertering kunde vara
motiverad bl.a. om patientens tillstånd försämrades eller om
något inträffade som gjorde att patienten plötsligt ville lämna
sjukhuset men på grund av sitt tillstånd inte borde få göra det.
Enligt nuvarande regler förutsätter konvertering att vårdintyg
utfärdas. Om intyget utfärdas av klinikens egen läkare, skall
beslut i fråga om vård enligt LSPV fattas av
utskrivningsnämnden.
Om en patient på egen begäran är intagen för psykiatrisk vård
på en vårdinrättning, får chefsöverläkaren under särskilda
förhållanden besluta om tvångsvård, föreslås det i
propositionen. Utöver de vanliga förutsättningarna för
tvångsvård skall krävas att patienten, till följd av den
störning han lider av, kan befaras allvarligt skada sig själv
eller någon annan. Läkarens beslut skall snarast hänskjutas till
rättslig prövning.
I motion 1990/91:So32 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas
att riksdagen avslår regeringens förslag om möjlighet till
konvertering från frivillig slutenvård till tvångsvård
(yrkande 5). Konverteringsmöjligheten rimmar illa med
grundläggande krav på demokrati och rättssäkerhet, anser
motionärerna. Denna möjlighet undergräver förtroendet för den
psykiatriska vården och kan innebära att människor drar sig för
att söka vård.
I motion 1990/91:So37 av Anita Stenberg m.fl. (mp) yrkas
att riksdagen avslår 11--13 §§ förslag till lag om psykiatrisk
tvångsvård (yrkande 1) samt att riksdagen beslutar att den
som tagits in på sjukhus eller annan sjukvårdsinrättning för
psykiatrisk vård i frivillig form inte får hållas kvar mot sin
vilja (yrkande 2). Även i denna motion anförs att
konverteringsmöjligheten inte står i överensstämmelse med
grundläggande krav på demokrati och rättssäkerhet i samhället.
Det är enligt motionärerna avgörande för förtroendet för den
psykiatriska verksamheten att den som sökt vård på eget
initiativ inte skall kunna hållas kvar mot sin vilja. Det
påpekas också att enligt Hawaiideklarationen bör varje patient
ha rätt att avbryta en frivillig behandling, som han eller hon
deltar i. Motionärerna anser vidare att konverteringsmöjligheten
motverkar det egentliga syftet med lagen, dvs. att den som
vårdas skall bli i stånd till att frivilligt medverka till
erforderlig vård. I lagen bör föras in ett förbud mot
konvertering.
I motion 1990/91:So31 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas ett
tillkännagivande om redovisning av användning av
konverteringsvård (yrkande 2). Möjligheten till konvertering
har enligt motionärerna utnyttjats i stor omfattning sedan den
infördes. Frivilligt ingångna patienter har kunnat uppleva denna
möjlighet som ett påtryckningsmedel för att få dem att gå med på
åtgärder som de egentligen motsätter sig. Detta har utgjort en
risk för rättssäkerheten. Utvecklingen vad gäller användningen
av konvertering bör därför följas noga och redovisas för
riksdagen senast två år efter de nya reglernas ikraftträdande,
anser motionärerna.
I motion 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) hemställs om
ett tillkännagivande om övergång från frivillig vård till
tvångsvård (yrkande 5). Vetskapen om att vården kan övergå
från att ha skett på egen begäran till tvångsvård kan enligt
motionärerna upplevas som ett hot av den vårdade. Konvertering
bör därför tillgripas endast i vissa specificerade fall och
förutsätta att ett vårdintyg har utfärdats.
I motion 1990/91:So302 av Iris Mårtensson m.fl. (s)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som anförts om de anhörigas situation när närstående vårdas
för psykiatrisk sjukdom. Motionärerna framhåller det lidande och
de svårigheter som de anhöriga kan drabbas av. Vid läkarens
ställningstagande till frågan om konvertering bör hänsyn tas
även till de anhörigas erfarenhet av patientens sjukdom.
Socialberedningen har, med utgångspunkt i såväl principiella
som behandlingsmässiga skäl, funnit att lagstiftningen inte
borde uppta någon regel om konvertering, påpekas det i
propositionen. Föredraganden är enig med beredningen om att
avvägningarna i konverteringsfrågan skall ske i samklang med de
förutsättningar och grunder för psykiatrisk tvångsvård som anges
i den avsedda nya lagstiftningen. Föredraganden anser att det
finns starka skäl som talar emot en generell möjlighet att
omvandla frivillig sjukhusvård till tvångsvård. Så utformad kan
konverteringen tänkas försvaga patientens ställning i vården.
Det samspel mellan vårdpersonal och patient som behövs för att
ge gynnsamma behandlingsförutsättningar kan påverkas negativt.
För det allmänna förtroendet för psykiatrisk sjukhusvård saknar
det inte heller betydelse om, och i vilken utsträckning,
frivillig vård kan övergå till tvångsvård. Föredraganden är dock
inte beredd att föreslå att konverteringen slopas generellt.
Utrymmet för konvertering bör emellertid begränsas kraftigt i
förhållande till nuläget, så att åtgärden kan aktualiseras bara
vid speciella behov.
Föredraganden ser det som angeläget att lagstiftningen
säkerställer att patienten utan onödig omgång får behövlig vård
i vissa svårbemästrade fall. Det gäller situationer där det
finns en påtaglig fara för att patienten, på grund av sin
allvarliga psykiska störning, kommer att allvarligt skada sig
själv eller någon annan om han lämnar sjukhuset eller undandrar
sig vården där på annat sätt. En konverteringsregel med hänsyn
till dessa situationer kan för närvarande inte undvaras, anförs
det.
Lagrådet har funnit det svårt att se att den allmänna
inriktningen av reformen av den psykiatriska tvångsvården skulle
göra det naturligt att anlägga en mer restriktiv syn på
konvertering än enligt nu gällande lag. Enligt lagrådet skulle
den i lagrådsremissen föreslagna utformningen av
förutsättningarna för tvångsvård i stället leda till att några
ytterligare krav inte bör ställas upp för att konvertering skall
få ske. Med det starka betonandet av det oundgängliga
vårdbehovet som kännetecknar 3 § framstår begränsningen av
konverteringsmöjligheterna som sakligt omotiverad, närmast
ologisk. Om det föreligger ett oundgängligt behov av vård
förefaller det uppenbart att behovet skall tillgodoses. Omsorgen
om patienten gör detta nödvändigt. Att avstå från att ingripa
och ge vård skulle innebära en icke godtagbar devalvering av
ordet oundgänglig, anför lagrådet. Vidare hänvisas till att
konvertering, om förfarandet tillåts bara vid fara för annan
eller för patientens liv, skulle omöjliggöras i det stora
flertalet fall (sannolikt ca 80 %) där konvertering nu
utnyttjas. Detta anser lagrådet inte förenligt med god omsorg om
patienterna.
Föredraganden menar att en begränsning och koncentration
till speciellt angelägna fall kan åstadkommas, utan att omsorgen
om patienterna eftersätts. Begränsningen av
konverteringsmöjligheten skall inte leda till att patienten över
huvud taget inte får behövlig vård. Visserligen kan minskad
konverteringsmöjlighet ibland medföra ett från medicinsk
synpunkt olämpligt avbrott i vården. Särskilt gäller detta för
de ambivalenta patienterna, dvs. de patienter som vacklar i sin
inställning till behovet av vård. Ett avbrott i vården, som
grundas på patientens önskemål, behöver dock inte vara till
nackdel för patienten. Ett avbrott kan nämligen leda till att
patienten får en mer realistisk bild av sitt behov av vård och
därefter kommer att delta i vården med en bättre motivation.
Vidare anförs bl.a. följande (s. 125 f.).
Genom att inskränka möjligheten till konvertering på det sätt
jag föreslår minskar risken för att konverteringen upplevs av
patienterna som ett påtryckningsmedel för att få dem att gå med
på åtgärder, som de egentligen motsätter sig. Det är vidare
sannolikt att man undviker att sådana extrema situationer
uppstår att den ansvarige läkaren känner sig nödgad att ingripa
med tvångsintagning så snart som en patient har kommit utanför
sjukhusets grindar.
Ett beslut om konvertering skall enligt förslaget inte behöva
föregås av att ett vårdintyg utfärdas. En patient, som är
föremål för konvertering, har redan under viss tid vistats på
ett sjukhus för psykiatrisk vård. Värdet av att en annan läkare
än chefsöverläkaren eller dennes ersättare gör en bedömning och
utfärdar ett intyg måste oftast vara starkt begränsat.
Utfärdande av ett vårdintyg får under sådana förhållanden
närmast karaktären av en formalitet.
Eftersom ifrågavarande beslut inrymmer bedömningar av såväl de
allmänna tvångsvårdsförutsättningarna som känsliga frågor om
faran för allvarlig skada på patienten eller någon annan, bör en
rättslig prövning komma till stånd i nära anslutning till
konverteringsbeslutet. Tiden inom vilken en framställning senast
skall vara den rättsliga instansen till handa bör bestämmas till
fyra dagar efter konverteringsbeslutet, anförs det i
propositionen.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet anser att en så begränsad konverteringsmöjlighet som
föreslås i propositionen är nödvändig av omsorg om patienterna
och deras anhöriga. Genom den kraftiga begränsningen minskar
också risken för att möjligheten till konvertering upplevs som
ett påtryckningsmedel av patienten.
Utskottet tillstyrker mot bakgrund av det anförda
propositionsförslaget i denna del och avstyrker motionerna
1990/91:So32 (v) yrkande 5 och 1990/91:So37 (mp) yrkandena 1 och
2 i vilka avslag yrkas på förslaget om konvertering.
Utskottet förutsätter att chefsöverläkaren, i samband med sitt
ställningstagande i konverteringsfrågan, ser till patientens
situation utifrån ett helhetsperspektiv. Utskottet anser inte
att det finns anledning att ta något initiativ med anledning av
motion 1990/91:So302 (s). Motionen avstyrks.
Med hänsyn till att en kraftig begränsning och koncentration
till speciellt angelägna fall nu föreslås är det enligt
utskottets mening angeläget att utvecklingen följs noga, när det
gäller användningen av konvertering. Konvertering utnyttjas för
närvarande i relativt stor omfattning, nämligen vid cirka en
femtedel av intagningstillfällena. I likhet med motionärerna i
motion So31 (m) anser utskottet att en utvärdering av
tillämpningen av de nya bestämmelserna om konvertering bör göras
och redovisas för riksdagen inom två år efter det att den nya
lagstiftningen trätt i kraft. Vad utskottet nu anfört bör
riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:So31 (m) yrkande 2
och 1990/91:So42 (c) yrkande 5 som sin mening ge regeringen till
känna.
Innehållet i tvångsvård
Behandlingen av patienten
LSPV innehåller inga särskilda bestämmelser, som anger
vilken typ av psykiatrisk vård och behandling som skall ges. I
13 § anges att den intagne får underkastas det tvång som är
nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården eller för att
skydda honom själv eller omgivningen. Enligt 5 § lagen
(1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl.
skall den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen vinnlägga
sig om att ge patienten sakkunnig och omsorgsfull vård. Han
skall, så långt det är möjligt, utforma och genomföra vården i
samråd med patienten. Han skall visa patienten omtanke och
respekt. En läkares skyldighet att ge adekvat behandling
regleras också i allmänna läkarinstruktionen (1963:341).
Enligt denna åligger det varje läkare att, i överensstämmelse
med vetenskap och beprövad erfarenhet, meddela en patient de råd
och såvitt möjligt den behandling som patientens tillstånd
fordrar.
Medicinsk behandling under vårdtiden skall enligt
propositionen i möjligaste mån ges efter samma mönster som
gäller enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) för
frivillig hälso- och sjukvård. Om inte patientens tillstånd gör
det omöjligt, skall samråd ske med patienten om behandlingen.
När det är lämpligt skall samråd ske med patientens närstående.
En behandlingsplan skall snarast upprättas med tillämpning av
samrådsförfarandet. För fall då patienten motsätter sig
behandlingen träffas avgörandet av chefsöverläkaren eller en
annan läkare som är erfaren psykiater. Behandlingsåtgärderna
skall anpassas till vad som krävs för att uppnå det i lagen
angivna syftet med tvångsvården.
I motion 1990/91:So37 av Anita Stenberg m.fl. (mp) yrkas
att riksdagen beslutar dels att psykokirurgi och annan
behandling av irreversibel natur inte får utföras på en patient
som undergår tvångsvård (yrkande 4), dels att
elchockbehandling inte får utföras på en sådan patient
(yrkande 5), dels att tvångsmedicinering med neuroleptika
inte får förekomma vid tvångsvård (yrkande 6) och dels -- om
yrkande 6 avslås -- att medicinering med neuroleptika i depåform
inte får användas vid tvångsvård (yrkande 7). Vidare
hemställs i motionen om ett tillkännagivande beträffande respekt
för patientens önskan om drogfri vård (yrkande 8).
Motionärerna hänvisar till socialberedningens förslag och menar
att etiska och moraliska värderingar oftast är oförenliga med
möjligheten till sådan behandling som kan ge obotliga skador hos
patienten, speciellt om denne tvångsvårdas. Man bör även vara
oerhört restriktiv med elchockbehandling, vilken kan upplevas
som särskilt påfrestande och integritetskränkande. Skälen för
tvångsmedicinering är enligt motionärerna magra. Användningen av
neuroleptika är i sig tveksam, och målet måste vara en drogfri
vård. De skäl som anförs för depåneuroleptika under tvångsvård
håller inte, och därför bör metoden inte komma till användning i
fortsättningen. Patienter som önskar drogfri vård skall kunna få
sådan. Alternativet till droger inom psykiatrin är ökad
omvårdnad och tillgång till psykoterapi.
I motion 1989/90:So526 av Anita Stenberg m.fl. (mp) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om att rätten till drogfri vård skall införas (yrkande
1) samt att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i lagen om tvångsvård att rätten till drogfri vård kan
förverkligas även inom dess ramar (yrkande 3).
Tvångsmedicinering med neuroleptika kan enligt motionärerna inte
tillåtas. Användningen av neuroleptika ger biverkningar och kan
ge bestående men. Vissa patienter måste fortsätta medicineringen
livet ut. Ett alternativ till medicinering är kraftigt ökad
omvårdnad och psykoterapi.
Likalydande motionsyrkanden återfinns i motion 1990/91:So418
av Anita Stenberg m.fl. (mp) (yrkandena 1 och 3).
En given utgångspunkt vid bedömningen av vilken behandling som
skall vara tillåten under tvångsvård är att endast
behandlingsåtgärder som uppfyller kravet på vetenskap och
beprövad erfarenhet skall få vidtas beträffande tvångsintagna
patienter, anförs det i propositionen. Villkoret om vetenskap
och beprövad erfarenhet kan emellertid inte numera få vara
ensamt bestämmande för gränsen för tillåtna behandlingsåtgärder,
sägs det vidare. Föredraganden slår fast att kravet på respekt
för patientens självbestämmande och integritet måste medföra att
medicinering och annan behandling under tvångsvård som
huvudregel skall ske i samförstånd med patienten. Att en patient
tas in på en sjukvårdsinrättning enligt lagstiftningen om
psykiatrisk tvångsvård får således inte medföra att patienten
med något slags automatik också skall behandlas mot sin vilja. I
många fall kommer läkaren och patienten genom samråd överens om
val av behandling. Om patienten motsätter sig en viss
behandling, bör det övervägas om det finns en alternativ
behandlingsmetod att tillgå, som patienten kan acceptera. Detta
gäller även om metoden är något sämre från medicinsk synpunkt
men endast under förutsättning att den alternativa metoden står
i överensstämmelse med kraven på vetenskap och beprövad
erfarenhet. Ett uttryckligt önskemål från patienten skall
således beaktas så långt det är möjligt.
Föredraganden anser att en lagbestämmelse bör införas som
anger inom vilken ram psykiatrisk behandling får ske under
tvångsvård. Tvångsvårdslagstiftningen bör ha till syfte att
avhjälpa ett oundgängligt behov av sådan psykiatrisk vård som
ges efter intagning på en sjukvårdsinrättning så att patienten
blir i stånd att frivilligt medverka till fortsatt behandling
och stöd. Denna precisering av ändamålet med och inriktningen av
tvångsvården avses komma till uttryck i lagtexten, anförs det.
Med anknytning till en sådan målsättningsbestämmelse bör det
enligt föredragandens mening vara lämpligt att i fråga om den
psykiatriska behandlingen införa en lagregel som klargör att
behandlingsåtgärderna till sin art, omfattning och varaktighet
skall anpassas till vad som krävs för att uppnå det i lagen
angivna syftet med tvångsvården.
Föredraganden säger sig ha förståelse för att det från
allmänna etiska och moraliska utgångspunkter kan te sig
tilltalande med en lagregel som ger möjlighet att förbjuda
användningen av sådan behandling mot patientens vilja som kan ge
bestående allvarliga biverkningar på patientens hälsa. En sådan
regel skulle dock inte få avseende på annat än psykokirurgiska
ingrepp och sådana ingrepp görs sedan lång tid tillbaka inte
under tvångsvård, anförs det i propositionen. Elchockbehandling
ges inte mot patientens vilja annat än undantagsvis. Mot att
införa förbud mot behandlingar som kan upplevas som särskilt
påfrestande eller integritetskränkande kan anföras att
tvångsvårdade patienter därmed generellt inte skulle kunna komma
i fråga för vissa typer av behandlingar, som kan erbjudas i den
frivilliga psykiatriska vården. Detta är inte
tillfredsställande, i synnerhet om det inte finns någon annan
behandlingsform att tillgå, påpekas det.
Neuroleptika är en grupp av läkemedel som verkar och används i
första hand vid svåra psykoser men också vid andra psykiska
störningar. Medicinering med neuroleptika kan ge biverkningar i
form av t.ex. okontrollerbara ryckningar i muskulaturen,
speciellt i ansiktsmusklerna. Biverkningarna är beroende av
neuroleptikamedicineringens längd, dosstorlek, vilket
neuroleptikum som används m.m. Under de senaste decennierna har
forskningen beträffande neuroleptika varit intensiv, och man har
successivt lärt sig att utnyttja läkemedlens möjligheter. Nya
antipsykotiska läkemedel med färre biverkningar håller på att
utvecklas. Under senare tid har det blivit vanligare att
neuroleptika ges i s.k. depåform. Depåbehandling innebär att ett
läkemedel tillförs kroppen, vanligen genom intramuskulär
injektion, så att den verksamma substansen i medlet frigörs
långsamt och under lång tid. För närvarande förekommer det
depåmedicinering med neuroleptika som har avsedda effekter från
några dagar upp till ungefär en månad.
Enligt föredragandens mening är det i vissa situationer inte
principiellt tillfredsställande att tillåta medicinering med ett
läkemedel som kommer att ha avsedd effekt under en lång tid
efter det att en rättslig prövning skall äga rum eller tiden för
tvångsvård går ut. Medicinering med läkemedel i depåform kan
emellertid i vissa lägen vara den enda adekvata åtgärden också
under tvångsvård, anser föredraganden. Hon hänvisar till
situationer då en patient under en tid har behandlats med ett
depåneuroleptikum men allvarligt försämras i samband med att
medicineringen upphör. Att i sådant fall vid en tvångsintagning
övergå till en ny form av medicinering kan vara direkt olämpligt
från medicinsk synpunkt, anförs det. Vidare torde användning av
depåläkemedel i åtskilliga fall inte kunna undvaras, om man vill
göra det möjligt eller underlätta för patienten att någon gång
under tvångsvårdstid vistas utanför vårdinrättningen i
behandlingssyfte. Bevakningen av behandlingsfrågor av detta slag
tillhör tillsynsmyndighetens ansvarsområde, där uppgiften
naturligen bör ges en mycket hög prioritet, anförs det vidare.
Utskottets bedömning
En given utgångspunkt vid bedömningen av vilken behandling som
skall vara tillåten under tvångsvård är att alla
behandlingsåtgärder skall uppfylla kravet på vetenskap och
beprövad erfarenhet för att få vidtas på tvångsintagna
patienter, anförs det i propositionen. Frågan om behandlingen
avgörs ytterst av chefsöverläkaren. En annan utgångspunkt för
den föreslagna nya tvångslagstiftningen är att samråd skall ske
med patienten om den behandling som skall ges, om inte
patientens tillstånd gör detta omöjligt. En behandlingsplan
skall snarast upprättas i sådant samråd. Hänsyn bör alltså tas
till patientens önskemål i största möjliga utsträckning.
Behandlingsåtgärderna skall vidare anpassas till vad som krävs
för att uppnå det i lagen angivna syftet med tvångsvården,
nämligen att se till att den som har ett oundgängligt behov av
psykiatrisk vård, som ges efter intagning på en
sjukvårdsinrättning, blir i stånd att frivilligt medverka till
fortsatta stöd- och behandlingsinsatser. Utskottet delar denna
inställning.
Frågan om vilken behandling som skall få ges en patient i
skilda sammanhang kan enligt utskottets mening inte närmare
regleras i lag. Följande bör dock noteras. Psykokirurgiska
ingrepp görs sedan länge inte under tvångsvård enligt
propositionen. Elchockbehandling ges inte mot patientens vilja
annat än undantagsvis. Om patienten motsätter sig en viss
behandlingsform -- t.ex. behandling med neuroleptika i depåform
-- övervägs de alternativ som finns till sådan behandling.
Utskottet förutsätter att socialstyrelsen som ett led i sin
tillsynsverksamhet noga följer tillämpningen av den nya
lagstiftningen även i detta hänseende. Behandlingsfrågorna bör
därvid ges hög prioritet.
Mot bakgrund av det anförda finner utskottet inte anledning
att riksdagen tar några initiativ med anledning av motionerna
1990/91:So37 (mp) yrkandena 4--8, 1989/90:So526 (mp) yrkandena 1
och 3 samt 1990/91:So418 (mp) yrkandena 1 och 3. Motionerna
avstyrks således.
Isolering och fastspänning
Inom den psykiatriska vården förekommer i dag fastspänning i
bälte eller liknande mekanisk anordning samt isolering i
varierande utsträckning, anförs det i propositionen. Om man
undantar vården av främst åldersdementa personer, sker
fastspänning och isolering numera i huvudsak vid ett
självdestruktivt beteende hos patienten eller ett aggressivt
beteende mot andra intagna eller mot personalen.
Det finns flera olika typer av bältesliknande
fixeringsanordningar. Fastspänning innebär vanligen att den
intagne spänns fast i en säng. Det kan vara i den egna sängen
eller sängen i ett särskilt rum. I vården av åldersdementa
personer används fastspänning också av andra skäl. Den kan syfta
till att hindra att patienten faller ur sin säng eller stol.
Såväl låsbara som inte låsbara anordningar förekommer. Ett
alternativ till bälte är ett bord som fixeras i stolen och som
omöjliggör för den sittande att resa sig upp.
Med isolering avses att en person hålls instängd på ett rum,
antingen på det egna rummet eller i ett särskilt isoleringsrum.
Isolering förekommer, förutom vid aggressivt beteende, också som
en åtgärd omedelbart efter intagningen i vissa fall.
Närmare regler skall enligt propositionen införas
beträffande användningen av vissa tvångsåtgärder. En patient
skall, genom inlåsning eller på annat sätt, kunna hindras att
lämna inrättningens område eller den del av inrättningen där han
skall vistas. Fastspänning med bälte e.d. skall med visst
undantag få ske bara kortvarigt i allvarliga farosituationer,
varvid vårdpersonal skall vara närvarande. Möjligheterna att
hålla en patient avskild från andra patienter begränsas till
situationer då han genom aggressivt eller störande beteende
allvarligt försvårar vården av dessa. Ett beslut om avskiljande
skall ha tidsbegränsad giltighet, nämligen högst åtta timmar.
Tiden för avskiljande får genom ett nytt beslut förlängas med
högst åtta timmar. Ett beslut om förlängning får fattas flera
gånger. Om det finns synnerliga skäl, får ett beslut om
avskiljande avse en bestämd tid som överstiger åtta timmar.
Inskränkningar beträffande besök hos en patient skall få
meddelas, om det är angeläget från behandlingssynpunkt. Om inte
särskilda skäl finns, skall chefsöverläkaren eller en annan
läkare som är erfaren psykiater besluta i fråga om fastspänning,
avskiljande eller besök.
I motion 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) yrkas att
riksdagen beslutar om ändringar av 19 och 20 §§ i förslaget till
lag om psykiatrisk tvångsvård (yrkande 6). Beslut om
avskiljande och fastspänning har enligt motionärerna samma
karaktär. Båda medför allvarliga inskränkningar i den vårdades
personliga integritet och utgör exempel på det yttersta tvång
som samhället endast under vissa mycket allvarliga
förutsättningar bör kunna tillgripa. I 19 § bör en maximitid
införas för hur länge en patient får spännas fast i bälte.
Sålunda bör bältesläggning få pågå i högst en timme. Endast om
synnerliga skäl föreligger, skall patienten få hållas fastspänd
längre tid. Samma tidsgräns bör gälla beträffande avskiljande.
Sjukvårdspersonal bör alltid närvara när en patient hålls
avskild.
Föredraganden anser att en patient i princip bör få spännas
fast endast i omedelbara farosituationer för att hindra honom
från att allvarligt skada sig själv eller någon annan.
Fastspänning bör i regel vara kortvarig. I extrema undantagsfall
förekommer det emellertid att en patient måste hållas fastspänd
mer än under några timmar, anförs det. Det kan vara fråga om
djupt störda patienter där risken att de tillfogar sig själva
eller någon annan en allvarlig skada är överhängande under någon
tid. En patient skall därför få hållas fastspänd annat än
kortvarigt, om det finns synnerliga skäl. Socialstyrelsen skall
utan dröjsmål underrättas om ett sådant beslut. En patient skall
inte få lämnas ensam när han är fastspänd.
Enligt propositionsförslaget skall en patient kunna hållas
avskild från övriga patienter bara om han, genom aggressivt
eller störande beteende, allvarligt försvårar vården av andra
patienter. Därvid kan det bli nödvändigt att tillgripa inlåsning
på ett rum. Beslut om avskiljande bör gälla för en begränsad
tid, lämpligen högst åtta timmar. En särregel införs om längre
giltighetstid av ett beslut om avskiljande, när det finns
synnerliga skäl.
Vid fastspänning i bälte skall som nämnts vårdpersonal vara
närvarande. Föredraganden är tveksam till om det är lämpligt att
införa ett krav på att vårdpersonal skall vara närvarande även
när en patient hålls avskild från övriga patienter. Är patienten
mycket aggressiv kan det nämligen finnas en risk för att
personalen skadas. Det kan också finnas en risk för att
patienten, vid avskiljande från övriga patienter, skadar sig
själv. I vissa fall kan det därför vara lämpligare och humanare
att patienten vid aggressivt beteende läggs i bälte, med
vårdpersonal närvarande, än att han eller hon hålls avskild. Om
patienten hålls avskild från övriga patienter, bör patienten
självfallet ändå stå under noggrann övervakning, anförs det.
Utskottets bedömning
Utskottet delar uppfattningen i propositionen att det i vissa
situationer, som innebär trängande fara, måste finnas möjlighet
att använda sådana extrema frihetsberövande åtgärder som
fastspänning och isolering. Utskottet instämmer även i
propositionens förslag att en patient inte skall få hållas
fastspänd annat än kortvarigt, om det inte föreligger synnerliga
skäl. Ett beslut om avskiljande skall få gälla för högst åtta
timmar utom när det finns synnerliga skäl. Det bör därvid
noteras att socialstyrelsen utan dröjsmål skall underrättas om
en patient hålls fastspänd annat än kortvarigt eller om han
hålls avskild mer än åtta timmar i följd.
En patient skall enligt utskottet inte få lämnas ensam när han
är fastspänd. Det kan därför, som också påpekas i propositionen,
vara mer humant att en aggressiv patient läggs i bälte med
vårdpersonal närvarande, än att han hålls isolerad. Med hänsyn
till riskerna för personalens säkerhet anser utskottet, i likhet
med föredraganden, att det inte är lämpligt att införa ett krav
på att vårdpersonal skall vara närvarande, när en patient
isoleras på grund av sitt aggressiva beteende. Patienten skall
dock stå under fortlöpande uppsikt av vårdpersonal.
Utskottet tillstyrker propositionsförslaget i denna del och
avstyrker motion 1990/91:So42 (c) yrkande 6.
Kroppsvisitation och kroppsbesiktning
I LSPV regleras inte kroppsvisitation och kroppsbesiktning
särskilt. Sådana åtgärder vidtas med stöd av bestämmelsen i 13 §
att den intagne får underkastas det tvång som är nödvändigt med
hänsyn till ändamålet med vården eller för att skydda honom
själv eller omgivningen. Med kroppsvisitation avses kontroll av
en patients kläder, persedlar, väskor m.m. En ytlig
kroppsbesiktning innebär en granskning av de delar av den nakna
kroppen som är synliga. Även armhålorna, håret och fotsulorna
får undersökas. Däremot innefattar ytlig kroppsbesiktning inte
mer ingripande undersökning som t.ex. vaginal- eller
rektalundersökning. Med fullständig kroppsbesiktning avses en
undersökning också av kroppens håligheter.
En patient får enligt propositionsförslaget inte inneha
berusningsmedel eller annan egendom som kan skada patienten
eller på annat sätt vara till men för vården eller ordningen på
vårdinrättningen. En försändelse till en patient får granskas
för kontroll av att den inte innehåller sådan egendom. Däremot
får försändelser från patienten inte granskas. Vidare får en
patient kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbesiktigas för
kontroll av att patienten inte har skadlig egendom. Påträffas
sådan egendom skall den omhändertas och får i regel förstöras.
I motion 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) yrkas att
riksdagen beslutar om ändring av 23 § i förslaget till lag om
psykiatrisk tvångsvård rörande regleringen av formerna kring
kroppsvisitation/kroppsbesiktning (yrkande 7) samt att
riksdagen beslutar om tillägg till 23 § i förslaget till lag om
psykiatrisk tvångsvård avseende rätt till inspektion av
kroppshåligheter i vissa fall (yrkande 8). Motionärerna
anser att formerna för kroppsvisitation skall stramas upp, dels
genom att vittne skall närvara, dels genom att kvinnlig
vårdpersonal skall utföra visitation av kvinnliga patienter. För
att möjliggöra en noggrann kontroll av att t.ex. narkotika inte
olovligen införs på en sjukvårdsinrättning är det nödvändigt att
tillåta också besiktning av kroppshåligheter i vissa fall.
Läkare skall därför i vissa fall, då synnerliga skäl föreligger,
ha rätt att inspektera kroppshåligheter.
Enligt föredragandens mening är det nödvändigt att ha
möjligheter att undersöka om en patient, som ges psykiatrisk
tvångsvård, bär på sig narkotika eller annan skadlig egendom.
Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning kan inte undvaras
för sådant ändamål. Fullständig kroppsbesiktning utgör dock en i
hög grad integritetskränkande åtgärd, som bör tillåtas bara om
det finns ett uttalat behov av en sådan åtgärd. Regeringen har
gett socialstyrelsen i uppdrag att kartlägga vilka typer av
undersökningar som behöver göras inom vissa olika
lagstiftningsområden och att föreslå de författningsändringar
som kan komma att behövas. Uppdraget har nyligen redovisats till
regeringen. Ärendet skall nu beredas ytterligare inom
socialdepartementet. Mot denna bakgrund anser föredraganden att
befogenheterna att göra kroppsundersökning i nuläget bör
begränsas till kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning.
Åtgärden skall genomföras hänsynsfullt, sägs det i
specialmotiveringen. Detta innebär bl.a. att åtgärder som rör en
kvinna bör vidtas av kvinnlig personal eller av läkare eller
sjuksköterska. Om möjligt skall vittne närvara.
Utskottet gör följande överväganden.
Utskottet delar förslagen i propositionen om kroppsvisitation
och kroppsbesiktning samt att dessa undersökningar inte får
göras mer ingående än vad ändamålet kräver. Endast
chefsöverläkaren skall få besluta om en sådan undersökning. I
likhet med vad som anförs i propositionen anser utskottet att
det är lämpligt att kroppsvisitation -- och framför allt
kroppsbesiktning -- av en kvinna utförs av kvinnlig personal
eller av läkare eller sjuksköterska. När sådana åtgärder vidtas
bör vittne närvara om det är möjligt. Utskottet förutsätter att
vårdpersonalen tar största möjliga hänsyn till patienternas
integritet när undersökningarna utförs.
Mot bakgrund härav anser utskottet inte att motion
1990/91:So42 (c) yrkande 7 bör föranleda någon åtgärd från
riksdagens sida. Utskottet tillstyrker sålunda propositionens
förslag i denna del och avstyrker motionsyrkandet.
Socialstyrelsen har utrett olika frågor om kroppsvisitation
och kroppsbesiktning och redovisat uppdraget till regeringen.
Ärendet bereds för närvarande i regeringskansliet. Resultatet av
beredningen bör enligt utskottets mening avvaktas innan
riksdagen överväger att ytterligare utvidga rätten att göra
kroppsbesiktning. Utskottet avstyrker därför motion 1990/91:So42
(c) yrkande 8.
Rapporteringsskyldighet om användande av tvångsåtgärder
I LSPV finns inga särskilda föreskrifter om
uppgiftslämnande till socialstyrelsen om vård enligt lagen.
Under åren 1983--1988 har socialstyrelsen, som ett led i sin
tillsynsfunktion, fortgående insamlat vissa data om avslutade
vårdtillfällen enligt LSPV. Insamlade data innehåller bl.a.
uppgifter om tvångsvårdstidens längd och fastställd diagnos. En
skyldighet att rapportera samtliga genomförda psykokirurgiska
ingrepp finns sedan början av 1980-talet (SOSFS 1981:124).
Enligt propositionsförslaget skall chefsöverläkaren vara
skyldig att, i den utsträckning och den ordning som
socialstyrelsen anger, fortlöpande lämna styrelsen uppgifter om
tvångsvårdens omfattning, innefattande även upplysningar om
medicinska behandlingar som sker med tvång och om användningen
av särskilda tvångsåtgärder. En bestämmelse med denna innebörd
tas in i 49 § i den föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård.
I motion 1990/91:So31 av Sten Svensson m.fl. (m) hemställs
om ett tillkännagivande om patients rätt till integritet vid
uppgiftslämnande (yrkande 3). Det är enligt motionärerna
väsentligt att uppföljning sker av en så genomgripande reform
som den föreslagna. Den enskildes integritet måste dock beaktas,
och därför bör den information som lämnas av chefsöverläkaren
till socialstyrelsen avidentifieras för att skydda den enskilde
patienten, anförs det.
Enligt uppgift i propositionen varierar omfattningen av
tvångsinsatser mellan olika delar av landet, liksom mellan olika
sjukhus och kliniker. För den enskildes trygghet och för
utveckling av vården är det därför, enligt föredragandens
mening, speciellt viktigt att fortlöpande kunna följa och
studera användningen av olika typer av tvångsåtgärder.
Uppgiftsskyldigheten bör utformas så att intresset av generell
information om användningen av tvång inte kommer i konflikt med
intresset av att skydda patientens personliga integritet.
Antalet personrelaterade uppgifter bör således begränsas så
långt det över huvud taget är möjligt. Den sekretess som gäller
inom hälso- och sjukvården följer med uppgifterna till
socialstyrelsen, när uppgifterna behövs där för tillsyn.
Enligt föredragandens mening är ett vidgat uppgiftslämnande av
stor betydelse för en effektivisering av socialstyrelsens
tillsyn av den psykiatriska tvångsvården. Ändamålet med
uppgiftsskyldigheten bör vara att få underlag för att kunna
studera användningen av bl.a. tvångsmedicinering,
bältesläggning, isolering och besöksförbud. Insamlade uppgifter
bör bearbetas av socialstyrelsen och närmare analyseras, t.ex.
med hänsyn till diagnos, personalsituation och vårdorganisation.
Det kan vara av särskilt intresse att utreda varför vissa län
eller vårdenheter använder mer tvång än andra och vilka faktorer
som kan inverka på en förändring av användningen av tvång. I
propositionen framhålls vikten av att uppgifterna inte begränsas
till en redovisning i statistiska tabeller. Enligt
föredragandens mening bör socialstyrelsen publicera
kartläggningen av användningen av tvångsåtgärder på lämpligt
sätt. Härigenom underlättas en kunskapsåterföring till såväl
enskilda läkare som medicinsk och övrig ledning av vården. En
erfarenhetsåterföring utgör en förutsättning för utveckling av
vården och en viktig grund för fördjupade studier och
forskningsinsatser. En ökad medvetenhet om hur tvångsåtgärder
används kan leda till en mer restriktiv användning av sådana
åtgärder inom psykiatrin, anförs det i propositionen.
I proposition 1990/91:111 om sekretess inom och mellan
myndigheter på vårdområdet m.m. föreslogs en ny lag om
uppgiftsskyldighet inom hälso- och sjukvården. Enligt denna lag
skall regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om
skyldighet för kommuner och landsting att lämna uppgifter till
socialstyrelsen och läkemedelsverket för forskning och
statistikframställning inom hälso- och sjukvårdens område. I
yttrande till konstitutionsutskottet (1990/91:SoU8y)
konstaterade socialutskottet att den föreslagna lagen om
uppgiftsskyldighet inte innebär något ställningstagande till
vilka personregister för forskning och statistik som skall
finnas. Frågan om tillstånd till sådana register prövas av
datainspektionen och i vissa fall av riksdag eller regering,
uttalade utskottet vidare. Den föreslagna lagstiftningen
godkändes av riksdagen den 8 maj 1991 (1990/91:KU34, rskr. 257).
I proposition 1990/91:60 om offentlighet, integritet och
ADB uttalas att vissa register hos bl.a. socialstyrelsen på sikt
bör regleras i lag. Konstitutionsutskottet ansåg vid
behandlingen av propositionen att det är av stor betydelse att
en författningsreglering av ADB-register kommer till stånd i
syfte att stärka skyddet för de registrerades integritet i
samband med nödvändig registrering av känsliga uppgifter i
myndighetsregister (1990/91:KU11). I betänkandet behandlades
också bl.a. frågan om kryptering. Konstitutionsutskottet
konstaterade bl.a. att frågor om kryptering skulle tas upp av
datalagsutredningen.
Utskottets bedömning
En undersökning av användningen av tvångsåtgärder inom den
psykiatriska vården är enligt utskottets uppfattning av stort
värde. Den uppgiftsskyldighet som behövs som underlag för
undersökningen bör utformas så att intresset av generell
information om användningen av tvång inte kommer i konflikt med
intresset av att skydda patienternas personliga integritet.
Utskottet vill särskilt understryka att antalet personrelaterade
uppgifter bör begränsas så långt det över huvud taget är möjligt
utan att syftet med undersökningen motverkas. Möjligheten att
avidentifiera individrelaterade uppgifter bör också beaktas.
Utskottet konstaterar att samma starka sekretess gäller hos
socialstyrelsen, beträffande de uppgifter som lämnats dit, som
inom landstingens hälso- och sjukvård. Utskottet förutsätter att
socialstyrelsen noga beaktar att den enskildes integritet
skyddas när uppgifter inhämtas. Motion 1990/91:So31 (m) yrkande
3 bör därför anses delvis tillgodosedd. Motionsyrkandet
avstyrks.
Stödperson
LSPV innehåller inte några bestämmelser om stödperson. Det
är emellertid vid LSPV-vård i praktiken vanligt att en särskild
kontaktman utses bland vårdpersonalen för varje patient. Det
förekommer att man i stället för en enda kontaktman utser en
grupp ur personalen.
Inom socialtjänstlagstiftningen finns vissa bestämmelser om
kontaktperson. Enligt 10 § socialtjänstlagen (1980:620) kan
socialnämnden utse en särskild person (kontaktperson) eller en
familj med uppgift att hjälpa den enskilde och hans närmaste i
personliga angelägenheter, om den enskilde begär eller samtycker
till det. I 22 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om
vård av unga (LVU) anges att socialnämnden i vissa fall får
besluta att en ung människa skall hålla regelbunden kontakt med
en särskilt utsedd kontaktperson.
Enligt föreliggande lagförslag skall en stödperson utses
när patienten begär det. Också i annat fall skall en stödperson
kunna utses, dock inte om patienten motsätter sig det.
Stödpersonen skall kunna bistå patienten i personliga frågor så
länge tvångsvården pågår. Rättshjälp genom offentligt biträde
beviljas vid domstolshandläggning av psykiatriska
tvångsvårdsfrågor efter samma princip som vid
tvångsomhändertaganden enligt den sociala vårdlagstiftningen.
I motion 1990/91:So32 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts dels om att tidigt tillsätta en kontaktperson (yrkande
6), dels om möjligheten av att tillsätta en kontaktperson
enligt LVU (yrkande 7). Motionärerna anser att en stödperson
bör utses snarast efter det att tvångsvården påbörjats, under
förutsättning att patienten inte motsätter sig det. Om inte
detta särskilt markeras i lagstiftningen, är risken uppenbar att
ett tillsättande drar ut på tiden, framhåller motionärerna.
Vidare anser motionärerna att det bör övervägas om inte
stödpersoner även bör kunna utses med stöd av en ny bestämmelse
i LVU.
I motion 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) hemställs om
ett tillkännagivande om stödperson samt om ersättning till denne
(yrkande 9). En god man, som har ett särskilt intresse för
patienten och dennes psykiska hälsa, bör även kunna fungera som
stödperson, anser motionärerna. Stödpersonens rätt till
ersättning för sina kostnader bör regleras i en särskild
ordning, anförs det vidare i motionen.
I motion 1989/90:So440 av Barbro Sandberg och Charlotte
Branting (båda fp) hemställs om ett tillkännagivande om
kontaktperson för psykiskt sjuka. Socialberedningen har betonat
att kontaktperson enligt socialtjänstlagen erbjuds personer i
samband med utskrivning från psykiatrin eller som ett led i en
behandling för att undvika intagning på sjukhus, anför
motionärerna. De menar att vissa psykiskt sjuka kan komma att
hamna i gränslandet mellan dessa två kategorier.
Även med goda möjligheter till juridiskt biträde via
rättshjälpen bör en stödperson i många fall kunna ha viktiga
uppgifter att fylla i samband med psykiatrisk tvångsvård, anförs
det i propositionen. Detta torde gälla inte bara i direkt
anslutning till den rättsliga prövningen av
tvångsvårdsförutsättningarna, utan över huvud taget i olika
situationer under pågående tvångsvårdsperiod. Ofta finns ett
behov av personligt stöd -- praktiskt och psykologiskt -- under
tvångsvård. För patienten kan det vara psykologiskt
betydelsefullt att en utomstående person håller en fortlöpande
kontakt med honom under vårdtiden. Uppgiften för en stödperson
bör vara att svara för personligt bistånd, som patienten behöver
på grund av frihetsbegränsningen vid tvångsvård. Insatserna bör
kunna avse tiden från det förordnande erhålls till dess
tvångsvården upphör. En rätt för stödpersonen att besöka
patienten där denne vårdas läggs fast. En regel om skyldighet
för stödpersonen att iaktta tystnadsplikt beträffande uppgifter
om patientens hälsotillstånd eller personliga förhållanden i
övrigt, som han fått kännedom om i sin verksamhet som
stödperson, införs. Vid val av stödperson bör patientens
uppfattning tillmätas stor betydelse. Alla patienter, som tas in
för tvångsvård, skall informeras om sin rätt att få hjälp av en
stödperson. Rekryteringen av stödpersoner bör ske bland personer
som är särskilt intresserade av hithörande frågor. Helst bör de
ha kunskaper om och erfarenheter från sjukvården och
socialtjänsten. Sådana yrkeskategorier som t.ex. kuratorer och
socialarbetare kan vara särskilt lämpade. I andra fall kan viss
utbildning behöva anordnas för dem som åtar sig uppdrag som
stödperson. För att främja rekryteringen bör uppdraget att vara
stödperson förenas med viss ekonomisk ersättning. Frågan om
kostnaderna för arvoden och annan ersättning torde få lösas
efter mönster från gällande system med ekonomisk ersättning till
kontaktpersoner enligt socialtjänstlagen. Det innebär att
sjukvårdshuvudmännen skulle svara för dessa kostnader. För att
uppnå enhetlighet i fråga om ersättningsprinciper m.m. kan det
visa sig lämpligt med centralt utfärdade rekommendationer.
Förtroendenämnden, eller annan nämnd som svarar för
förtroendenämndsverksamheten, skall ha hand om uppgiften att
utse stödpersoner.
Utskottets bedömning
Enligt utskottets mening bör en stödperson kunna fylla en
viktig funktion för den som har intagits för psykiatrisk
tvångsvård. Det är således enligt utskottet positivt att det i
propositionen föreslås att en sådan stödperson alltid skall
förordnas när patienten begär det. Genom propositionens förslag
får motion 1989/90:So440 (fp) anses vara tillgodosedd. Motionen
avstyrks därför.
Utskottet delar inställningen i motion So32 (v) att det i
många fall kan vara en fördel att en stödperson tillsätts i ett
tidigt skede av tvångsvården. Detta strider inte heller mot
propositionens förslag. Stödpersonen skall vara förordnad till
dess tvångsvården upphör. Alla patienter, som tas in för
tvångsvård, skall självfallet informeras om sin rätt att få
hjälp av en stödperson. Med det anförda får motion 1990/91:So32
(v) yrkande 6 anses vara i huvudsak tillgodosedd. Utskottet
avstyrker därför motionsyrkandet.
Som tidigare nämnts finns bestämmelser om tillsättande av
kontaktperson i bl.a. LVU. Riksdagen har dock inte anledning att
ta något initiativ till ändring av den lagen i det nu aktuella
lagstiftningsärendet. Utskottet avstyrker sålunda motion
1990/91:So32 (v) yrkande 7.
Vid val av stödperson bör patientens uppfattning tillmätas
stor betydelse enligt propositionen. Utskottet delar denna
inställning. Inget hindrar att en god man för patienten utses
till stödperson, om detta bedöms lämpligt och patienten inte har
annan uppfattning. Enligt propositionen är det
sjukvårdshuvudmännen som skall svara för kostnader för arvoden
och annan ersättning till stödpersoner. Utskottet anser i likhet
med föredraganden att rekommendationer om kostnaderna bör
meddelas centralt. Utskottet anser att motion 1990/91:So42 (c)
yrkande 9 i huvudsak är tillgodosedd. Motionsyrkandet avstyrks
sålunda.
Domstolsprövning
Beslutsfunktionerna i LSPV utövas av överläkaren och/eller
utskrivningsnämnden inom dess verksamhetsområde samt
psykiatriska nämnden. Utskrivningsnämnden är dels första instans
i vissa ärenden, dels överprövningsinstans. Sådana beslut av
läkare som kan överklagas prövas av utskrivningsnämnden.
Utskrivningsnämndens beslut överklagas hos psykiatriska nämnden,
som är sista instans. För närvarande uppgår antalet
utskrivningsnämnder till 34. Varje utskrivningsnämnd har ett
eget geografiskt avgränsat verksamhetsområde.
Utskrivningsnämnderna är statliga myndigheter. Nämnderna skall
sammanträda på det sjukhus där patienten finns, om inte
särskilda skäl föranleder annat. Nämnderna har inga särskilt
anvisade kanslilokaler. Flera nämnder har upprättat kanslier i
anslutning till sjukhusen och på mer än en plats. Ledamöterna i
utskrivningsnämnderna förordnas av regeringen för högst fyra år
i sänder. Samtliga ledamöter har uppdraget som bisyssla.
Landstingen såsom sjukvårdshuvudmän betalar kostnader för arvode
m.m. åt ledamöterna. Fem ledamöter ingår i
utskrivningsnämnderna. Ordföranden skall vara eller ha varit
innehavare av ordinarie domartjänst. Vidare ingår en läkare, som
bör ha specialistkompetens inom gruppen psykiska sjukdomar, och
en person som är särskilt insatt i sociala frågor. Därutöver
ingår två lekmän. Vid lagändringen år 1983 fick nämnderna en
stärkt funktion som tillsynsorgan i fråga om LSPV-vården.
Nämnderna kan således numera självmant ta upp en fråga om
utskrivning eller utskrivning på försök och är således inte
beroende av att någon aktualiserar frågan hos nämnden.
Förfarandet vid en utskrivningsnämnd är oftast muntligt. Vid ett
sammanträde skall överläkaren och patienten vara närvarande, om
inte särskilda skäl föranleder annat. Förs talan av någon annan
än patienten, skall den som för talan beredas tillfälle att
närvara, om inte särskilda skäl föranleder annat. Ett ärende,
som handläggs i patientens frånvaro, får inte avgöras utan att
nämndens ledamöter skaffat sig personlig kännedom om patienten.
Om denne är utskriven på försök, får emellertid ärendet avgöras,
om minst en av ledamöterna har sådan kännedom. Från kravet på
personlig kännedom får göras undantag, om det finns synnerliga
skäl. För närvarande uppgår antalet ärenden i
utskrivningsnämnderna till ca 17 000 per år. I detta antal ingår
dock rättshjälpsärenden och administrativa ärenden.
Psykiatriska nämnden har hela landet som verksamhetsområde. I
denna nämnd ingår sex ledamöter. Nämnden handlägger ca 400
ärenden årligen.
De allmänna förvaltningsdomstolarna, dvs. länsrätterna,
kammarrätterna och regeringsrätten, handlägger i huvudsak mål
enligt skatte-, taxerings- och uppbördsförfattningarna och mål
om administrativa frihetsberövanden av unga och av missbrukare
enligt LVU och lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa
fall (LVM). Länsrätten prövar också bl.a. mål om återkallelse av
körkort m.m. enligt körkortslagen (1977:477). Vidare handlägger
länsrätten bl.a. mål om bistånd enligt socialtjänstlagen och om
tvångsisolering på sjukhus enligt smittskyddslagen (1988:1472).
Sedan den 1 juli 1986 är länsrätten också överinstans i frågor
om enskilds rätt till särskilda omsorger enligt nya
omsorgslagen. Länsrätten beslutar även om verkställighet av dom
eller beslut rörande vårdnad m.m. av barn. Det finns en länsrätt
i varje län. Normalt består länsrätten vid avgörande av mål av
en lagfaren domare samt nämndemän. Ett länsrättsavgörande kan
överklagas till kammarrätt. Kammarrätternas antal är fyra. Från
kammarrätt kan överklagande ske till regeringsrätten. Det krävs
dock prövningstillstånd för att regeringsrätten skall ta upp ett
överklagande.
I propositionen föreslås att organisationen med
utskrivningsnämnder och psykiatriska nämnden skall upphöra.
Rättslig prövning av frågor om psykiatrisk tvångsvård skall
göras av de allmänna förvaltningsdomstolarna med länsrätterna
som första instans. Länsrätten skall vara domför i den
sammansättning som anges i 17 § lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar -- lagfaren domare och nämndemän -- om
inte en lagfaren domare ensam enligt regleringen i 18 § är
behörig. Dessa domstolar tar också över utskrivningsnämndernas
och psykiatriska nämndens uppgifter att besluta i vissa fall om
vård på vårdhem eller specialsjukhus enligt övergångsregleringen
till den nya omsorgslagen.
Domstolsorganisationen
I motion 1990/91:So35 av Stig Gustafsson och Margareta
Persson (båda s) hemställs att riksdagen beslutar att den
nuvarande organisationen med utskrivningsnämnder och
psykiatriska nämnden bibehålls. Motionärerna påpekar att vissa
delar av propositionen baseras på ett gammalt material och att
man inte har tagit hänsyn till den utveckling som skett inom
psykiatrin det senaste årtiondet. Antalet tvångsvårdade personer
har minskat väsentligt, och utskrivningsnämnderna har därvid
varit en bidragande faktor. Vidare anförs i motionen att det är
en avsevärd skillnad på å ena sidan LVU- och LVM-ärenden, som
länsrätterna handlägger i dag, och de ärenden som rör LSPV å
andra sidan. Om sistnämnda ärenden överförs till länsrätterna
kommer kunnandet om psykiska sjukdomar hos beslutande instans
att bli mindre. Vidare anser motionärerna att det enligt
propositionsförslaget synes bli lättare att hålla förhandling i
patientens frånvaro. Förslaget tycks leda till försämrad
rättssäkerhet för patienten. Utan läkarledamot i länsrätten är
risken dessutom stor att prövningen kommer att domineras av en
formalistisk juridisk bedömning. Slutligen anför motionärerna
att psykiatrimålen kan antas bli cirka tre gånger fler än övriga
sociala mål tillsammans. Om endast 35 milj.kr. tillförs den nya
organisationen finns risk för stora problem vid länsrätterna.
I motion 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) yrkas att
riksdagen beslutar att nuvarande instansordning rörande beslut
och prövning av tvångsvård alltfort skall gälla (yrkande
10). De förändringar som anses nödvändiga bör ske genom att
förfarandereglerna och organisationen hos utskrivningsnämnderna
utvecklas, anser motionärerna. Nämnderna handlägger ett stort
antal ärenden, vilka har gett nämnderna stor kunskap om och
insyn i vårdarbetet på de olika psykiatriska klinikerna. Genom
propositionsförslaget torde länsrätterna få ett väsentligt
tillskott av ärenden, som dels är av brådskande karaktär, dels
kräver muntlig förhandling på sjukhus. Förslaget medför
praktiska problem och kan leda till brister ur
rättssäkerhetssynpunkt. Det kommer dessutom att förorsaka starkt
ökade samhällskostnader.
I motion 1989/90:So539 av Rosa Östh och Ingbritt Irhammar
(båda c) hemställs om ett tillkännagivande om bibehållande av
utskrivningsnämnderna (yrkande 3). Nämndernas sammansättning
och arbetssätt ger möjlighet till den helhetsbedömning av
ärendena som rättssäkerheten kräver, menar motionärerna.
Nuvarande lagstiftning garanterar såväl den medicinska som den
juridiska och sociala kompetensen i nämnderna.
I motion 1990/91:So500 av Rosa Östh m.fl. (c) yrkas
tillkännagivanden om ett bevarande av nuvarande instansordning
rörande beslut och prövning av psykiatrisk tvångsvård (yrkande
4) samt om behovet av en omfattande kostnadsberäkning när det
gäller konsekvenserna av lagförslagets olika delar (yrkande
5). Motionärerna pekar på vissa nackdelar, som enligt deras
mening följer med den föreslagna förändringen när det gäller
domstolsprövning. Samma höga krav ställs inte på länsrätten som
på utskrivningsnämnderna när det gäller att träffa patienten.
Vidare kommer nära anhöriga att, enligt den nya lagen, sakna
besvärsrätt. Den möjlighet som utskrivningsnämnderna har att ta
upp frågor om bl.a. utskrivning utan formell ansökan kommer inte
att gälla för länsrätten. Vidare anförs att lagförslaget i denna
del innebär ökad byråkrati och mindre möjlighet till
individuellt hänsynstagande. Det påpekas också i motionen att
utskrivningsnämnderna handlägger ca 17 000 ärenden per år. I
propositionen beräknas tillkommande ärenden i länsrätten uppgå
till 7 000--8 000 per år samt tillkommande kostnader för
länsrätter och kammarrätter till 26 milj.kr. per år. Enligt
domstolsverkets beräkningar är kostnaderna för en målfrekvens
som den sistnämnda 30 milj.kr. per år enbart beträffande löner,
anförs det. Motionärerna anser därför att en betydligt mer
omfattande kostnadsberäkning måste göras, innan beslut fattas i
frågan.
Föredraganden framhåller att utskrivningsnämnderna har
fullgjort sina grannlaga uppgifter enligt LSPV på ett sätt som
förtjänar all respekt. Det saknas anledning att misstro
nämndernas förmåga att inom sitt arbetsfält träffa sakligt
välgrundade avgöranden. På grundval av erfarenheterna från deras
mångåriga verksamhet kan det sägas att nämnderna i praktiken
fyller samma krav som en domstol när det gäller integritet och
oberoende i beslutsfattandet. Frågor om utskrivningsnämndernas
verksamhet kommer emellertid i ett nytt läge om man bygger ut
den rättsliga prövningen i mål om psykiatrisk tvångsvård, anförs
det i propositionen.
Föredraganden erinrar om att samtliga ledamöter i nämnderna
har uppdraget som en tidsbegränsad bisyssla. Vidare förekommer
mellan utskrivningsnämnderna och sjukhusen en gemenskap till
vilken det inte finns någon motsvarighet på domstolssidan, även
om denna avser endast kanslisidan och vissa ekonomiska frågor.
Av betydelse i sammanhanget är också de åtaganden som Sverige
gjort enligt internationella överenskommelser. Redan risken för
att en prövning i nämnd i ett visst fall inte skulle uppfylla
kraven i 1950 års Europakonvention angåendet skydd för de
mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna är ett
motiv för reformer. Det saknas anledning att i onödan ha ett
regelsystem som i något hänseende ens kan tangera de yttre
gränserna för det konventionsmässigt tillåtna, eftersom det är
fråga om prövning av ett frihetsberövande, anförs det i
propositionen.
Lagrådet har pekat på fördelarna med att den rättsliga
prövningen görs av särskilda organ, som innehåller såväl
juridisk som medicinsk sakkunskap och vars ledamöter får stor
erfarenhet av ärenden om psykiatrisk tvångsvård och en god
insikt i de förhållanden som bör inverka på bedömningen. Det
finns goda skäl som talar för att reformerna borde gå ut på att
förfarandereglerna och organisationen hos utskrivningsnämnderna
utvecklades, anför lagrådet. Genom bestämmelsen att ordföranden
skall vara eller ha varit innehavare av ordinarie domartjänst
skapas garantier för att den rättsliga prövningen leds av en
person med auktoritet och en omfattande domarerfarenhet. När
statsrådet ändå, främst med hänsyn till Sveriges internationella
åtaganden, finner att den rättsliga prövningen bör överflyttas
till domstol, instämmer lagrådet i att denna prövning i första
instans bör ankomma på länsrätt.
Föredraganden anför bl.a. följande (s. 179 f.).
En lösning med bibehållen nämndorganisation skulle emellertid
förutsätta en väsentlig utveckling av förfarandereglerna och
organisationen hos nämnderna. En utbyggnad av nämnderna skulle
komma att stå i strid med det under senare år allt oftare
framförda önskemålet att undvika specialdomstolar och särskilt
sådana vilka liksom utskrivningsnämnderna och psykiatriska
nämnden verkar inom ett mycket begränsat kompetensområde.
Utskrivningsnämnderna och psykiatriska nämnden är numera --
frånsett övervakningsnämnderna -- de enda organ utanför
domstolsväsendet som beslutar om frihetsberövande som inte är
rent tillfälligt.
-- -- --
Enligt min mening finns det mot denna bakgrund starka skäl som
talar för att frågor om psykiatrisk tvångsvård i fortsättningen
handläggs vid domstol i stället för vid nämnd.
Beträffande frågan om muntlig förhandling anförs att det är av
stor vikt för möjligheterna att åstadkomma fullödig utredning
att målen om tvångsomhändertagande i allmänhet avgörs efter
muntlig förhandling i patientens närvaro. Om förhandlingen hålls
på det sjukhus där patienten är intagen, bör påfrestningen för
patienten ofta kunna begränsas. Föredraganden förutsätter att
sjukvårdshuvudmännen kan tillhandahålla lokaler så att principen
om offentlighet vid förhandlingar kan upprätthållas, dock med
möjlighet att besluta om förhandling inom stängda dörrar.
Länsrätten skall således hålla muntlig förhandling, om det inte
är uppenbart obehövligt. Presumtionen är stark för muntlig
förhandling. Den föreslagna bestämmelsen blir tillämplig i alla
mål om psykiatrisk tvångsvård, dvs. såväl ansöknings- som
besvärsmål. I specialmotiveringen anförs bl.a. följande (s.
278).
Det kan vara uppenbart obehövligt att hålla en muntlig
förhandling om en sådan nyligen hållits i ett föregående mål
rörande samme patient och nya omständigheter av vikt inte
tillkommit efter förhandlingen. Detsamma gäller om patienten på
grund av sitt psykiska tillstånd inte kan närvara vid en muntlig
förhandling eller inte vill att en sådan skall hållas. En annan
tänkbar situation är då målet gäller sådana frågor som
korttidspermission eller förstörande eller försäljning av
egendom.
Rätten bör som regel kalla patienten till personlig
inställelse, anförs det vidare. Patientens psykiska tillstånd
kan emellertid någon gång föranleda undantag från detta krav.
Det föreskrivs därför att patienten skall vara närvarande vid
förhandlingen om det är möjligt med hänsyn till hans psykiska
tillstånd. Det kan vara lämpligt att chefsöverläkaren
underrättar rätten om patienten, enligt läkarens uppfattning,
inte kan närvara personligen, anförs det i propositionen.
Enligt gällande ordning får ansökan om utskrivning göras av
patienten och vissa närstående samt förmyndare, gode män eller
förvaltare. Ett beslut om tvångsvård berör i första hand
patienten själv, påpekas det i propositionen.
Intressemotsättningar av olika slag kan finnas mellan patienten
och anhöriga till honom. Enligt föredragandens uppfattning bör
därför i lagstiftningen inte tas in någon motsvarighet till
nuvarande regler om att annan än patienten kan begära att
tvångsvården skall upphöra. Detta utesluter inte att t.ex.
närstående kan biträda patienten på olika sätt med åtgärder i
syfte att tvångsvården skall upphöra. Givetvis skall en
förvaltare eller god man, som avses i föräldrabalken, kunna
hemställa om tvångsvårdens upphörande, om en sådan åtgärd inte
har gjorts inom föreskriven tid.
Föredraganden uppskattar att det totala antalet mål om
psykiatrisk tvångsvård för hela landet i vart fall inte kommer
att överstiga mellan 7 000 och 8 000 per år. Länsrätterna har
redan en organisation som är väl anpassad för prövning av
frihetsberövanden och för en skyndsam handläggning. Det bör
finnas goda möjligheter för länsrätterna att klara en ökad
måltilldelning av nämnda storlek, sägs det i propositionen. Den
föreslagna ordningen kan i viss utsträckning medföra ökat
skrivbordsarbete för läkarna. Detta bör emellertid ses som en
nödvändig följd av patienternas ökade rättssäkerhet och får
därför accepteras, anförs det vidare.
Beträffande de ekonomiska konsekvenserna anförs bl.a. följande
(s. 231).
Mot bakgrund av de uppskattningar som kan göras om målantal
och tidsåtgång m.m. för psykiatrimålen kan beräknas att
kostnadsökningen för löner åt domare, handläggare och biträden
samt för förvaltnings- och administrationskostnader m.m. i de
allmänna förvaltningsdomstolarna kan komma att uppgå till 26
milj.kr. per år.
-- -- --
Utöver vad som nämnts uppkommer en ökad kostnad på grund av
nämndemannamedverkan i tvångsvårdsmålen. Vidare uppkommer en
ökad kostnad för utlåtanden av sakkunniga som förordnas av
rätten.
-- -- --
Med största sannolikhet kommer förvaltningsdomstolarna i de
mål som aktualiseras där att förordna offentligt biträde i
större utsträckning än som skett inom nuvarande prövningssystem.
Sammanfattningsvis bedömer föredraganden att reformen
beträffande handläggning hos de allmänna förvaltningsdomstolarna
av psykiatriska tvångsvårdsfrågor kan föra med sig en ökad
belastning på statsbudgeten i storleksordningen kring 35
milj.kr. per år.
Även när det gäller frågan om domstolsprövning har
justitieutskottet yttrat sig till socialutskottet.
Justitieutskottet hänvisar till FN-konventionen om medborgerliga
och politiska rättigheter, som för Sveriges del trädde i kraft
år 1976. Enligt denna konvention skall var och en som berövats
friheten tillförsäkras rätt att föra talan i domstol så att
domstolen utan dröjsmål kan fatta beslut i frågan om
frihetsberövandet är lagligt och beordra hans frigivning i annat
fall. Sverige har gjort ett motsvarande åtagande genom att
tillträda 1950 års Europakonvention.
Justitieutskottet delar socialministerns bedömning att det kan
antas att reglerna om förfarandet i utskrivningsnämnderna och
psykiatriska nämnden i de flesta fall tillämpas på ett sådant
sätt att skillnaderna gentemot en prövning i tingsrätt eller
länsrätt blir föga märkbara. Redan risken att en prövning i en
nämnd i ett visst fall inte skulle uppfylla Sveriges åtaganden
enligt Europakonventionen (eller andra konventioner) är
emellertid ett motiv för reformer. Det kan t.o.m. hävdas att det
saknas anledning att i onödan ha ett regelsystem som i något
hänseende ens kan tangera de yttre gränserna för det
konventionsmässigt tillåtna, anför justitieutskottet och
hänvisar till vad socialministern anför i propositionen. I och
för sig skulle problemen kunna lösas genom att
nämndorganisationen byggs ut. Detta skulle emellertid i sin tur
komma i konflikt med det under senare år allt oftare framförda
önskemålet att undvika specialdomstolar. Härtill kommer att
utskrivningsnämnderna och psykiatriska nämnden -- frånsett
övervakningsnämnderna -- är de enda organ utanför
domstolsväsendet som beslutar om frihetsberövanden som inte är
rent tillfälliga. Det kan också nämnas, anför justitieutskottet,
att frågan om att överföra övervakningsnämndernas verksamhet
till tingsrätterna för närvarande övervägs av
domstolsutredningen (dir. 1989:56). Sammantaget delar
justitieutskottet propositionens bedömning att frågorna om
psykiatrisk tvångsvård i fortsättningen bör prövas av domstol.
Justitieutskottet anser vidare att en sådan prövning lämpligen
bör ske i de allmänna förvaltningsdomstolarna, där det redan
finns erfarenhet av liknande mål; nämligen mål enligt LVU och
LVM.
Justitieutskottet anför också att det ställer sig naturligt
att det är svårt att med någon precision beräkna kostnaderna för
en administrativ reform av ifrågavarande omfattning, som
dessutom förenas med sakliga förändringar i regelsystemet. Detta
får enligt justitieutskottet accepteras. Justitieutskottet
tillägger att utskottets ställningstagande om domstolsprövning
grundar sig i första hand på överväganden om Sveriges
konventionsåtaganden. Det framstår mot den bakgrunden inte som
rimligt att svårigheterna att mer exakt ange de totala
kostnaderna skulle tillåtas leda till en utebliven förändring av
organisationen.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet avstyrker
bifall till nu aktuella motionsyrkanden.
Socialutskottets bedömning
Socialutskottet instämmer i propositionens och
justitieutskottets bedömning och anser därför att frågorna om
psykiatrisk tvångsvård i fortsättningen bör prövas av domstol
samt att denna prövning lämpligen bör ske i allmän
förvaltningsdomstol. I likhet med vad föredraganden anför anser
utskottet att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att följa hur
ordningen för domstolsprövning fungerar på det nya målområdet.
Även när det gäller frågan om kostnaderna för reformen
ansluter sig socialutskottet till justitieutskottets bedömning.
Mot bakgrund av det anförda avstyrker socialutskottet bifall
till motionerna 1990/91:So35 (s), 1990/91:So42 (c) yrkande 10,
1989/90:So539 (c) yrkande 3 och 1990/91:So500 (c) yrkandena 4
och 5.
Psykiatrisk kompetens vid domstolsförfarandet
I motion 1990/91:So32 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om behovet av psykiatrisk kompetens vid länsrätterna
(yrkande 8). Om länsrätterna skall kunna ta över ansvaret
för besluten som rör psykiatrisk tvångsvård behöver de tillföras
psykiatrisk kompetens, bl.a. för att kunna göra adekvata
bedömningar av läkarintyg, anser motionärerna.
I motion 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) yrkas att
riksdagen -- om motionärernas yrkande 10 avseende
instansordningen avslås -- beslutar att psykiatrisk expertis
skall ingå i länsrätt och kammarrätt vid förhandlingar enligt
lagen om psykiatrisk tvångsvård och lagen om rättspsykiatrisk
vård (yrkande 11). Om länsrätterna över huvud taget skall ha
rimliga förutsättningar att överta prövningsuppgifterna från
utskrivningsnämnderna är det enligt motionärerna nödvändigt att
en erfaren psykiater ingår i rätten. I annat fall kommer endast
chefsöverläkaren att svara för den medicinska kunskapen.
I lagrådsremissen framhölls att frihetsberövande till
följd av en allvarlig psykisk störning inte på ett så
grundläggande sätt skiljer sig från andra administrativa
frihetsberövanden att man bör ha en särskild sammansättning i
domstolen för att pröva dessa frågor. Erforderlig sakkunskap bör
liksom i de övriga fallen kunna tillföras rätten genom
förordnande av en utomstående psykiater eller någon annan som
sakkunnig. En lämplig ordning bör vara att införa regler om att
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
socialstyrelsen skall förordna särskilda sakkunniga att
tillhandagå domstolarna med yttranden. I speciella fall bör
yttrande kunna inhämtas också av socialstyrelsen, som bl.a. har
ett råd för vissa rättsliga, sociala och medicinska frågor med
företrädare för psykiatrin, anfördes det.
Lagrådet anser att länsrätten behöver förstärkas med en
erfaren psykiater som ledamot, om patientens ställning i
processen inte skall bli svagare än enligt nuvarande ordning.
Möjligheten för länsrätten att anlita en psykiater som
utomstående sakkunnig anser lagrådet inte utgöra ett likvärdigt
alternativ. Därvid erinras bl.a. om att rätten, vid
överläggningen till dom, inte har någon sakkunskap till hjälp
vid bedömning av den medicinska argumenteringen. Om en psykiater
inte ingår i rätten kan det förefalla patienten utsiktslöst att
få en ändring i chefsöverläkarens beslut, och även reellt kan
länsrättens möjligheter att gå emot chefsöverläkarens bedömning
vara begränsade.
Föredraganden anför bl.a. följande (s. 184 f.).
Jag har förståelse för att sakkunskap i medicinska frågor
behöver kunna utnyttjas vid den rättsliga prövningen i sådana
former som leder till en allsidig belysning av målen och som
bäst främjar patienternas rättssäkerhet. Att låta en erfaren
psykiater delta som ledamot i alla mål som skall avgöras av
fullsutten rätt skulle naturligtvis ge en garanti för att
psykiatriska frågeställningar blir väl belysta inför rättens
avgörande. Enligt min bedömning kan man dock inte utgå från att
en läkarledamot generellt skulle behövas i varje sådant mål. Det
bör med fog kunna hävdas att det i många mål även utan särskild
psykiatermedverkan kommer att finnas ett beslutsunderlag som ger
en entydig bild i fråga om patientens psykiska tillstånd och
medicinska vårdbehov. Uppgiften koncentreras då till att
klarlägga och bedöma patientens personliga förhållanden utifrån
andra än rent medicinska aspekter.
Jag vill vidare framhålla att en ordning med läkarledamot i
rätten inte bara är till fördel utan också är förenad med en
klar nackdel från rättssäkerhetssynpunkt. En viktig aspekt är
nämligen att det ligger nära till hands och i vart fall inte kan
uteslutas att en läkarledamot under överläggning inför
domstolens avgörande lämnar upplysningar i medicinska frågor av
sådan innebörd att beslutsunderlaget tillförs något nytt utan
att patienten får del av uppgifterna och bereds möjlighet att
bemöta dessa. En risk finns sålunda med den av lagrådet
föreslagna ordningen att avgörandet av målet kommer att bygga på
väsentliga medicinska uppgifter och bedömningar som inte
kommunicerats med parten.
Mot bakgrund av det anförda är föredraganden inte beredd att
förorda lösningen med en särskild läkarledamot i rätten. När det
gäller systemet med särskilda fasta sakkunniga, som tillhandagår
domstolen med yttrande, införs dock bestämmelser som anger att
den sakkunnige också skall höras vid muntlig förhandling, när
det behövs. Ett sådant förhör bör ibland med fördel kunna hållas
per telefon. Vidare klargörs att det ligger i den sakkunniges
uppdrag att, t.ex. genom frågor till chefsöverläkaren och i den
ordning som rätten finner lämplig, bidra till en så långt
möjligt fullständig belysning av föreliggande frågeställningar
inom den sakkunniges ämnesområde.
Det anförs vidare i propositionen att särskild uppmärksamhet
bör ägnas åt att följa hur ordningen för domstolsprövning
fungerar på det nya målområdet. Det erinras om att det ligger
inom ramen för domstolsutredningens uppdrag (dir. 1989:56) att
överväga frågor om domstolarnas sammansättning i olika typer av
mål.
I yttrande till socialutskottet erinrar justitieutskottet
om att mål enligt LVU och LVM handläggs utan särskild expertis.
Också i sådana mål handlar det om att efter en muntlig
förhandling bedöma behovet av tvångsvård. Normalt styrks
vårdbehovet i sådana mål med läkarintyg eller förhör med
ansvarig läkare, anför justitieutskottet.
Mot denna bakgrund konstaterar justitieutskottet att
frihetsberövande till följd av en allvarlig psykisk störning
inte på ett så grundläggande sätt skiljer sig från andra
administrativa frihetsberövanden att man bör ha en särskild
sammansättning i domstolen för att pröva dessa frågor. I stället
bör ett system med särskilda fasta sakkunniga som tillhandagår
domstolen med yttranden kunna utvecklas. Justitieutskottet
påpekar vidare att den sakkunnige enligt förslaget också skall
kunna höras i rätten, och det ligger inom ramen för
sakkunniguppdraget bl.a. att genom frågor till chefsöverläkaren
och patienten verka för en fullständig belysning av föreliggande
frågeställningar. Justitieutskottet ansluter sig således till
den i propositionen föreslagna modellen. Justitieutskottet
tillägger att, i fall där det finns en entydig bild av
patientens psykiska tillstånd och medicinska vårdbehov,
uppgiften koncentreras till att klarlägga och bedöma patientens
personliga förhållanden utifrån andra än rent medicinska
aspekter. En ordning med obligatorisk expertmedverkan skulle
alltså enligt justitieutskottets mening kunna leda till slöseri
med de specialistresurser som finns. De kvalificerade resurser
det här är fråga om bör naturligtvis endast tas i anspråk när
det behövs, anför justitieutskottet.
Socialutskottets bedömning
Socialutskottet delar justitieutskottets och föredragandens
bedömning. Utskottet delar i och för sig också motionärernas
uppfattning att domstolarna bör ha tillgång till psykiatrisk
kompetens. Denna bör dock, som föreslås i propositionen, kunna
tillföras rätten genom förordnande av sakkunniga, som
tillhandagår domstolarna med yttranden, och som även kan höras
vid den muntliga förhandlingen. Socialutskottet ansluter sig
sålunda till förslaget i propositionen.
Utskottet förutsätter att regeringen med särskild
uppmärksamhet kommer att följa hur ordningen för
domstolsprövning fungerar enligt den nya ordningen. Mot bakgrund
av det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
1990/91:So32 (v) yrkande 8 och 1990/91:So42 (c) yrkande 11.
Chefsöverläkarens överklagningsrätt
I motion 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) yrkas att
riksdagen -- om motionärernas yrkande 10 avseende
instansordningen avslås -- beslutar om sådana ändringar av 32
och 33 §§ i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård att
chefsöverläkaren erhåller överklagningsrätt (yrkande 12).
Eftersom chefsöverläkaren är att betrakta som part vid
förhandlingen, bör denne enligt motionärernas mening ha rätt att
överklaga beslut enligt lagen om rättspsykiatrisk tvångsvård.
Beträffande rätten att överklaga sägs i specialmotiveringen
bl.a. följande (s. 275).
I ansökningsmål har chefsöverläkaren ställning som part i
länsrätten. Han har emellertid inte ansetts böra ges befogenhet
att i något fall överklaga beslut av länsrätt eller kammarrätt.
Ett skäl härför är att denna typ av åtgärder inte lämpligen bör
ingå i läkarens arbetsuppgifter.
Det kan också nämnas att enligt nuvarande ordning skall på
begäran av överläkaren ett beslut av utskrivningsnämnden
underställas psykiatriska nämndens prövning, om överläkaren
gjort förbehåll om underställning senast vid det sammanträde då
beslutet fattades och begärt underställning inom tre dagar
därefter. I propositionen anges att bl.a. socialstyrelsen har
uttalat att vederbörande överläkare borde ges möjlighet att
överklaga ett domstolsbeslut att vården i ett visst fall inte
skall upphöra. Skälet för detta har angetts vara en oro för att
sjukvården i de aktuella fallen kan tvingas ge vård åt personer
utan något egentligt vårdbehov. Föredraganden anför följande (s.
210).
Jag kan visserligen ha viss förståelse för detta synsätt. Mitt
förslag innebär emellertid att domstolen genom att höra en
lämplig sakkunnig i de flesta fall får tillgång till ytterligare
en bedömning av vårdförutsättningarna vid sidan av
chefsöverläkarens. Enligt min uppfattning skulle det endast i
extrema undantagsfall kunna tänkas inträffa att domstolen anser
sig ha tillräckliga skäl att frångå entydiga medicinska
bedömningar om vårdförutsättningarna i ett visst fall. Att för
sådana fall ge chefsöverläkaren -- eller socialstyrelsen -- en
generell ställning av part i denna typ av mål anser jag inte
vara sakligt motiverat.
Justitieutskottet anser för sin del att den lösning som
föreslås i motion 1990/91:So42 skulle vara mindre lämplig. Det
låter sig visserligen sägas att chefsöverläkarens roll i
förfarandet liknar åklagarens. Denna likhet är emellertid endast
skenbar, menar justitieutskottet. En närmare analys visar en
avgörande skillnad så till vida att åklagaren handlar inom ett
regelsystem som är avsett att skydda samhällsmedborgarna mot
brott och underlätta brottsutredning. Det kan sägas att själva
förfarandet riktas mot den misstänkte, och åklagarens
uppgift är att tillvarata samhällsintresset. Chefsöverläkaren
däremot har till uppgift att i första hand välja en
handlingslinje som är till patientens fördel -- även om
patienten inte inser det. Chefsöverläkaren handlar med andra ord
för patientens bästa; detta är också domstolens uppgift --
här saknas i princip en intressemotsättning, avslutar
justitieutskottet som delar socialministerns uppfattning att
chefsöverläkaren inte bör ges befogenhet att överklaga beslut av
länsrätt eller kammarrätt.
Socialutskottets bedömning
Socialutskottet delar propositionens -- och justitieutskottets
-- bedömning att chefsöverläkaren inte bör ges befogenhet att
överklaga beslut av länsrätt eller kammarrätt. Utskottet
tillstyrker sålunda propositionens förslag i denna del och
avstyrker motion 1990/91:So42 (c) yrkande 12.
Viss följdändring i förslaget till lagen om psykiatrisk
tvångsvård
I 29 § förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård anges
bl.a. att tvångsvården av den som vårdas enligt nämnda lag skall
upphöra när beslut har meddelats om avvisning enligt
utlänningslagen (1989:529) eller lagen (1989:530) om åtgärder
för att förebygga våldsdåd med internationell bakgrund
(terroristlagen) eller när beslut om utvisning har meddelats
enligt samma lagar. Tvångsvården skall dock endast upphöra, om
det begärs av den myndighet som skall verkställa beslutet och
chefsöverläkaren finner att patientens tillstånd tillåter att
detta verkställs. I proposition 1990/91:118 Förslag till lag om
särskild kontroll av vissa utlänningar, m.m. som behandlas av
justitieutskottet har regeringen bl.a. föreslagit att
terroristlagen upphävs och ersätts med en lag om särskild
kontroll av vissa utlänningar. Justitieutskottet har i
betänkandet 1990/91:JuU29 tillstyrkt propositionens förslag i
denna del med den ändringen att sistnämnda lag skall betecknas
Lag om särskild utlänningskontroll. Lagen avses träda i kraft
den 1 juli 1991. Justitieutskottets betänkande skall behandlas
av riksdagen den 23 maj 1991.
Förslaget till 29 § lagen om psykiatrisk tvångsvård bör ändras
som en följd av de ändringar som föranleds av proposition
1990/91:118.
Rättspsykiatrisk vård -- psykiatrisk tvångsvård för
lagöverträdare
Förutsättningarna för vård
I motion 1990/91:So41 av Britta Bjelle m.fl. (fp) yrkas
att riksdagen beslutar att begreppet "allvarlig psykisk
störning" i förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård ersätts
av de begrepp som gäller enligt 1 § LSPV (yrkande 1). Vidare
yrkas att riksdagen justerar övrig lagtext i konsekvens härmed
(yrkande 3).
Som tidigare nämnts anger LSPV i 1 § att den som lider av
psykisk sjukdom, oberoende av eget samtycke, får beredas sluten
psykiatrisk vård med stöd av lagen, om sådan vård är
oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad.
Med psykisk sjukdom jämställs i LSPV psykisk abnormitet, som
inte är att hänföra till psykisk sjukdom eller utgörs av hämning
i förståndsutvecklingen. Utöver generalindikationen i 1 § krävs,
för att lagen skall kunna tillämpas, att någon av de fem
specialindikationerna är för handen.
Den föreslagna nya lagen om rättspsykiatrisk vård gäller
den som efter beslut av domstol skall ges rättspsykiatrisk vård,
den som är anhållen, häktad eller intagen på en enhet för
rättspsykiatrisk undersökning eller den som är intagen i eller
skall förpassas till kriminalvårdsanstalt.
Lagen reglerar således vården för dem som efter beslut av
domstol skall ges rättspsykiatrisk vård. I 31 kap. 3 § första
stycket brottsbalken (BrB) anges enligt förslaget att om den
som lider av en allvarlig psykisk störning har begått ett brott
för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter, skall
domstolen få överlämna honom till psykiatrisk tvångsvård som
påföljd för brottet (rättspsykiatrisk vård). En förutsättning är
att det med hänsyn till den tilltalades psykiska tillstånd och
personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen
på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad
med frihetsberövande och annat tvång. Det är enligt
propositionsförslaget fråga om två olika fall. En kategori
utgörs av de fall där regleringen av det rättsliga förfarandet
vid vården i princip inte är avsedd att skilja sig från vad som
gäller enligt förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård. En
annan kategori utgörs av de fall där den rättspsykiatriska
vården enligt 31 kap. 3 § andra stycket BrB förenas med särskild
utskrivningsprövning, dvs. de fall där brottet har begåtts under
påverkan av en allvarlig psykisk störning och där det till följd
av störningen finns risk för att lagöverträdaren återfaller i
brottslighet, som är av allvarligt slag. Propositionens förslag
till ändring av BrB behandlas av justitieutskottet.
Om den som är anhållen, häktad eller intagen i
kriminalvårdsanstalt m.m. lider av en allvarlig psykisk
störning, får han enligt förslaget ges psykiatrisk tvångsvård
under vissa förutsättningar. Han skall sålunda med hänsyn till
sitt psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i
övrigt ha behov av psykiatrisk vård, som kan tillgodoses genom
att han är intagen på en sjukvårdsinrättning. Vidare skall han
motsätta sig sådan vård eller till följd av sitt psykiska
tillstånd uppenbart sakna förmåga att ge uttryck för ett grundat
ställningstagande i frågan.
Justitieutskottet konstaterar att det framstår som i flera
hänseenden lämpligt och ändamålsenligt att det sjukdomsbegrepp
som ligger till grund för psykiatrisk tvångsvård görs enhetligt.
Den nuvarande regleringen med något olika sjukdomsbegrepp i
vårdlagstiftningen resp. regleringen i brottsbalken bör alltså
tas bort, anför justitieutskottet.
Socialutskottets bedömning
Utskottet har tidigare under avsnittet Begreppet allvarlig
psykisk störning uttalat att de i propositionen föreslagna
kriterierna för tvångsvård bör kunna läggas till grund för den
nya lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård. I samband därmed
har utskottet uttalat att utskottet även anser det lämpligt och
ändamålsenligt att den nuvarande bristande överensstämmelsen
mellan den straffrättsliga regleringen och den administrativa
vårdlagstiftningen i fråga om sjukdomsbegreppet undanröjs.
Socialutskottets uppfattning överensstämmer med den uppfattning
som kommit till uttryck i justitieutskottets yttrande till
socialutskottet. Socialutskottet avstyrker därmed motion
1990/91:So41 (fp) yrkandena 1 och 3.
Vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område, m.m.
Regler om försöksutskrivning
I LSPV finns dels regler om tillstånd för patienten att
vistas på egen hand utom sjukhusområdet, dels regler om
försöksutskrivning. Enligt LSPV kan en patient få tillstånd att
vistas på egen hand utom sjukhusområdet, om det inte medför
fara för annans personliga säkerhet eller hans eget liv. Ett
tillstånd får förbindas med särskilda föreskrifter. Enligt 19 §
får en patient skrivas ut på försök, om det föreligger särskilda
skäl och det inte medför fara för någon annans personliga
säkerhet eller patientens eget liv. Försöksutskrivning kan
kombineras med föreskrifter i samma hänseenden som vid
permission. Vidare kan patienten i samband med
försöksutskrivning ställas under tillsyn av en lämplig person.
Försöksutskrivning skall avse viss tid, högst sex månader. Denna
tid kan förlängas med högst sex månader åt gången.
I fråga om vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område
föreslås i propositionen samma regler gälla beträffande den
som genomgår rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd utan
särskild utskrivningsprövning som beträffande den som vårdas
enligt den avsedda lagen om psykiatrisk tvångsvård. Det föreslås
sålunda att patienten, av chefsöverläkaren, skall få ges
tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrättningens område en
viss del av vårdtiden. Tillståndet får ges för återstoden av
vårdtiden, om det finns skäl att anta att åtgärden är angelägen
för att förbereda att tvångsvården upphör. Ett tillstånd att
vistas utanför sjukvårdsinrättningens område får kombineras med
särskilda villkor. Har vården förenats med särskild
utskrivningsprövning, prövas frågan om tillstånd av länsrätten
efter ansökan av chefsöverläkaren eller patienten. Vid sin
prövning skall länsrätten särskilt beakta arten av den
brottslighet som föranlett beslutet om särskild
utskrivningsprövning, risken för återfall i brottslighet och
verkan av den vård och behandling som patienten genomgått.
Vidare skall vederbörande åklagare ges tillfälle att yttra sig i
tillståndsfrågan, om det inte är uppenbart obehövligt.
Länsrätten skall kunna överlämna åt chefsöverläkaren att besluta
om tillstånd att vistas utanför sjukvårdsinrättningens område
under en viss del av vårdtiden beträffande en viss patient.
Åklagaren ges befogenhet att, beträffande en patient som
genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild
utskrivningsprövning, överklaga ett beslut att patienten får
vistas utanför sjukvårdsinrättningens område eller ett beslut
att överlämna åt chefsöverläkaren att besluta om tillstånd till
sådan vistelse.
I motion 1990/91:So33 av Hans Göran Franck m.fl. (s) yrkas
att riksdagen beslutar att jämka i propositionens förslag i
enlighet med vad som angetts i punkt 5 i motionen (yrkande
1). Under nämnda punkt påpekas att regler om
försöksutskrivning avskaffas, vilket enligt motionärerna
förefaller vara en omotiverad och opsykologisk inskränkning.
(Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju14.)
Föredraganden anser att försöksutskrivning av hittillsvarande
modell och tillämpning inte är förenlig med de stränga rekvisit
för tvångsvård som föreslagits i propositionen. Den nya
lagstiftningen inrymmer således inte några bestämmelser om ett
särskilt försöksutskrivningsinstitut. Även om en förutsättning
för psykiatrisk tvångsvård skall vara att patienten har ett
oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som inte kan tillgodoses
på annat sätt än genom att patienten är intagen på en
sjukvårdsinrättning, kan man dock inte bortse från att
indikationerna för tvångsvård i viss mån kan skifta i styrka vid
olika tillfällen under det att vården pågår, anförs det i
propositionen. Föredraganden pekar också på behovet av att
utforma lagstiftningen så att den inte i en del fall hindrar en
smidig övergång från tvångsvård till vård i frivilliga former.
Detta bör kunna tillgodoses om permissionsregleringen byggs ut,
så att den ger uttryckligt stöd för att patienten i vissa fall
kan få tillstånd att tillbringa resterande tid av
tvångsvårdsperioden utanför vårdinrättningen. Utrymmet för en
sådan tillståndsgivning blir betydligt mer begränsat än
hittillsvarande tillämpning av försöksutskrivning. Ett sådant
tillstånd bör emellertid få ges, om det finns skäl att anta att
åtgärden är angelägen för att förbereda att tvångsvården upphör,
sägs det i propositionen.
Utskottets bedömning
En förutsättning för tvångsvård enligt den föreslagna lagen om
psykiatrisk tvångsvård är att patienten på grund av sitt
psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt har
ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som inte kan
tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på
en sjukvårdsinrättning för heldygnsvård. Detta står enligt
utskottet inte i samklang med en ordning, som innebär att
patienten kan bli föremål för försöksutskrivning på sätt som är
möjligt enligt det gällande regelsystemet. Å andra sidan är det
enligt utskottets mening mycket viktigt att övergången från
tvångsvård till frivillig vård kan göras så smidig som möjligt.
Utskottet är ense med propositionen att detta bör kunna
tillgodoses genom att möjligheterna till permission ökas, så att
en patient i vissa fall kan få tillstånd att tillbringa
resterande tid av tvångsvården utanför vårdinrättningen. De skäl
som sålunda kan anföras för ett avskaffande av
försöksutskrivningsinstitutet gäller enligt utskottet i princip
också den rättspsykiatriska vården. Utskottet delar alltså inte
uppfattningen i motion 1990/91:So33 (s) att
försöksutskrivningsinstitutet bör bibehållas. Yrkande 1 i
motionen avstyrks.
Underrättelse till målsäganden
Enligt propositionsförslaget skall chefsöverläkaren vara
skyldig att ge en målsägande, som önskar det, information om
beslut att en patient som genomgår rättspsykiatrisk vård med
särskild utskrivningsprövning får vistas utanför
vårdinrättningens område. Underrättelseskyldigheten skall även
omfatta information om när den rättspsykiatriska vården skall
upphöra (28 § förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård).
I motion 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) yrkas att
riksdagen beslutar om sådan ändring i förslaget till lag om
rättspsykiatrisk vård att chefsöverläkaren åläggs informera
målsäganden om olovliga avvikelser från en sjukvårdsinrättning
(yrkande 14). Det finns enligt motionärerna skäl att
understryka vikten av en generell skärpning från samhällets sida
när det gäller omgivningsskyddet. Det påpekas att målsägandens
intresse av omedelbar information torde vara mycket stort, även
i de fall en patient avviker från vårdinrättningen.
Chefsöverläkaren torde få vetskap om avvikelsen först och är
därför den som snabbast har möjlighet att informera målsäganden.
I motion 1989/90:So539 av Rosa Östh och Ingbritt Irhammar
(c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om kravet att anhöriga eller andra
berörda underrättas, innan patienten lämnar sjukhuset (yrkande
4). När det gäller personer som begått våldsbrott skall
anhöriga eller andra berörda underrättas innan patienten lämnar
sjukhuset, anser motionärerna. Brottsoffrens säkerhet får inte
eftersättas, anförs det vidare.
I likhet med vad som gäller inom kriminalvården bör det enligt
föredraganden i vissa situationer finnas en
underrättelseskyldighet från hälso- och sjukvårdens sida
gentemot den som är målsägande i förhållande till en patient,
som genomgår rättspsykiatrisk vård, som är förenad med särskild
utskrivningsprövning. Skyldigheten skall innebära att den
målsägande som så önskar får uppgifter från chefsöverläkaren om
när patienten ges permission och när den rättspsykiatriska
vården skall upphöra. Information av detta slag omfattas i
princip inte av hälso- och sjukvårdssekretessen [7 kap. 2 §
sekretesslagen (1980:100)] eftersom undantag görs för bl.a.
beslut av utskrivningsnämnden och psykiatriska nämnden.
Föredraganden säger sig ha för avsikt att återkomma med förslag
till följdändringar i sekretesslagen, som innebär att sådan
information inte heller skall omfattas av sekretess efter den
nya lagens ikraftträdande. Skyldigheten för chefsöverläkaren att
lämna information bör däremot inte omfatta de situationer då
patienten har avvikit från vårdinrättningen utan medgivande
eller uteblivit från en permission, anförs det i propositionen.
De kontakter med målsäganden som kan behövas i sådana
situationer bör i stället ske genom polisen, som enligt
förslaget också fortsättningsvis på begäran skall hjälpa till
att återföra patienter i dessa fall. Det får enligt
föredraganden förutsättas att det sker ett sådant samarbete
mellan vårdinrättningen och polisen att målsägandens säkerhet
inte äventyras. Uppgiftslämnandet från polisen till målsäganden
kan ske utan hinder av sekretess (1 kap. 5 § sekretesslagen). Om
det är fråga om en överhängande risk för att patienten kommer
att utöva våld mot målsäganden, kan det naturligtvis vara
nödvändigt att man från vårdinrättningens sida också försöker få
kontakt med målsäganden så snart som det över huvud taget är
möjligt, anförs det i specialmotiveringen. Uppgiftslämnandet kan
i sådana fall ske straffritt mot bakgrund av brottsbalkens
bestämmelser om nöd (24 kap. 4 § BrB), anförs det vidare.
Justitieutskottet har yttrat sig till socialutskottet även
i fråga om underrättelse till målsäganden. Justitieutskottet
anför att överväganden om olika sekretessfrågor ligger bakom
förslaget i propositionen. Efter en redogörelse av gällande
bestämmelser på området (se justitieutskottets yttrande, bil. 4)
konstaterar justitieutskottet att det ligger mer i linje med
regleringen i sekretesslagen att underrättelse om rymning sker
genom polismyndigheten än genom chefsöverläkaren. Med
utgångspunkt i den nuvarande regleringen bör sålunda den lösning
som förordas i propositionen väljas, menar justitieutskottet.
Utskottet tillägger emellertid att den föreslagna ordningen
leder till tidsutdräkt som med en annan reglering inte skulle
uppstå. Samtidigt är det i hög grad önskvärt att målsäganden
snabbt underrättas om en rymning. Justitieutskottet erinrar
vidare om att, såsom regleringen byggts upp, en förutsättning
för underrättelseskyldighet är att det föreligger ett beslut om
särskild utskrivningsprövning, som bara får meddelas vid risk
för återfall i allvarlig brottslighet. Att, som görs i
propositionen, för särskilt brådskande fall hänvisa till
brottsbalkens bestämmelser om nöd kan enligt justitieutskottet
inte anses tillfredsställande. Utskottet förutsätter därför för
sin del att denna fråga får en lösning i samband med den översyn
av sekretesslagen som blir en följd av ett bifall till förslagen
i propositionen. Justitieutskottet förutsätter därvid också ett
tillägg till 28 § lagen om rättspsykiatrisk vård.
Socialutskottets bedömning
Utskottet finner att önskemålen i motion 1989/90:So539 (c)
yrkande 4 huvudsakligen är tillgodosedda genom propositionens
förslag. Motionsyrkandet avstyrks.
Utskottet delar inställningen i motion So42 (c) yrkande 14 att
det är önskvärt att målsäganden i vissa fall snabbt kan
underrättas om att en patient, som genomgår rättspsykiatrisk
vård med särskild utskrivningsprövning, har avvikit från
sjukvårdsinrättningen. Utskottet förutsätter, i likhet med
propositionen, att det i sådana fall sker ett samarbete mellan
vårdinrättningen och polisen så att målsägandens säkerhet inte
äventyras. Härutöver ger bestämmelserna om nöd en viss möjlighet
för sjukvårdsinrättningen att underrätta målsäganden om en
rymning.
De möjligheter och skyldigheter att ge målsäganden information
som gäller enligt propositionen kan dock enligt utskottets
mening i vissa fall framstå som otillräckliga för att tillgodose
skyddet för målsäganden. I likhet med justitieutskottet anser
socialutskottet därför att det finns anledning att överväga en
skyldighet för chefsöverläkaren att i vissa fall underrätta
målsäganden även i samband med en rymning. Sådana överväganden
bör enligt utskottets mening lämpligen göras i samband med den
översyn av sekretesslagen som skall äga rum. Vad utskottet nu
anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna med
anledning av proposition 1990/91:58 och motion 1990/91:So42 (c)
yrkande 14.
Bestämmelser om frigång
I motion 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skärpta bestämmelser vid "frigång" inom
sjukhusområdet (yrkande 15). Motionärerna anför att många
avvikelser från psykiatrisk tvångsvård sker när patienten vistas
utanför en sluten vårdavdelning men inom sjukvårdsinrättningens
område. Beslut om sådan vistelse skall enligt propositionen få
fattas av chefsöverläkaren och skall inte kunna överklagas av
åklagaren. För att förbättra allmänskyddet måste bestämmelserna
om s.k. frigångar inom sjukhusområdet skärpas, menar
motionärerna.
Patientens möjligheter att vistas utanför vårdavdelningen
eller vårdinrättningen bestäms av hans tillstånd och rutinerna
vid inrättningen, anförs det i propositionen. Frågan om
patientens rörelsefrihet avgörs i sista hand av
chefsöverläkaren. Om patienten genomgår rättspsykiatrisk vård
efter beslut om särskild utskrivningsprövning, och det gäller
vistelse på egen hand utanför vårdinrättningens område, krävs
dock särskilt tillstånd av länsrätten. I dessa fall är det
enligt propositionen särskilt angeläget att det sker en noggrann
prövning av i vilken utsträckning patienten kan ges möjlighet
att på egen hand vistas utanför sin vårdavdelning. Det är vidare
angeläget att patienter, som genomgår rättspsykiatrisk vård
efter beslut om särskild utskrivningsprövning, är intagna vid
sjukvårdsinrättningar, som har tillräckliga säkerhetsmässiga
förutsättningar för sådan vård, så att t.ex. rymningsförsök av
patienter kan förhindras vid s.k. frigång.
Justitieutskottet som yttrat sig i frågan anser bl.a. att
det faller sig naturligt att vistelser utanför vårdavdelningen
men inom sjukhusområdet betraktas som ett inslag i vården som
chefsöverläkaren bestämmer om.
Socialutskottets bedömning
Utskottet anser att frågan om patientens rätt att vistas
utanför vårdavdelningen bör bestämmas utifrån hans tillstånd och
rutinerna vid inrättningen. Utskottet förutsätter att det sker
en noggrann prövning innan en patient, som genomgår
rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, får
lämna vårdavdelningen på egen hand. Avgöranden av detta slag bör
dock enligt utskottet utan något tillstånd av länsrätten kunna
fattas av chefsöverläkaren. Utskottet avstyrker sålunda bifall
till motion 1990/91:So42 (c) yrkande 15.
Vårdens upphörande
I motion 1990/91:So41 av Britta Bjelle m.fl. (fp) yrkas
att riksdagen beslutar att reglerna om förutsättningar för
utskrivning i förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård
ersätts med de nu gällande reglerna om utskrivningsprövning i
LSPV (yrkande 2). Tills vidare bör den terminologi som finns
i LSPV behållas, anser motionärerna. Vid utskrivningsprövning
skall förvaltningsdomstolen således vid sin bedömning utgå från
general- och specialindikationerna i LSPV.
Enligt LSPV åligger det överläkaren att kontinuerligt
pröva om det fortfarande finns förutsättningar för tvångsmässig
vård. Patienten skall omedelbart skrivas ut, om dennes tillstånd
eller förutsättningarna i något annat avseende ändras, så att
patienten inte längre kan beredas vård med stöd av lagen.
Fortsatt vård enligt LSPV kan ges patienten på en annan
specialindikation än den som utgjorde grund för
intagningsbeslutet. Behovet av samhällsskydd -- som det kommer
till uttryck i vårdförutsättningarna -- skall beaktas vid varje
utskrivningsprövning. Nuvarande ordning innebär vidare att det
är utskrivningsnämnden som har att besluta om utskrivning av
olika kategorier av patienter, som har begått brott. Prövningen
omfattar bl.a. alla patienter -- oavsett brottets karaktär --
som av domstol har överlämnats till sluten psykiatrisk vård
enligt LSPV som brottspåföljd. Överläkaren skall, när han anser
att vården skall upphöra i dessa fall, genast anmäla detta hos
nämnden.
Beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård som
brottspåföljd utan särskild utskrivningsprövning skall enligt
propositionens förslag motsvarande förfarande gälla i fråga
om vårdens upphörande som enligt den föreslagna allmänna
regleringen av psykiatrisk tvångsvård. Denna innebär att
tvångsvård efter beslut av länsrätten första gången får pågå
under högst fyra månader från dagen för beslutet om intagning
och att länsrätten därefter får lämna medgivande för tvångsvård
för högst sex månader åt gången. Vården skall upphöra, om
patienten inte längre lider av en allvarlig psykisk störning
eller det inte längre, med hänsyn till hans psykiska tillstånd
och personliga förhållanden i övrigt, är påkallat att han är
intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är
förenad med frihetsberövande och annat tvång. Chefsöverläkaren
får fatta beslut om utskrivning.
Om vården har förenats med särskild utskrivningsprövning
föreslås gälla att vården skall upphöra, så snart det inte
längre, till följd av den psykiska störning hos patienten som
föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning, finns risk
för att denne återfaller i brottslighet, som är av allvarligt
slag, och det inte heller annars, med hänsyn till hans psykiska
tillstånd och personliga förhållanden i övrigt, är påkallat att
han är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård,
som är förenad med frihetsberövande och annat tvång.
Föredraganden anser att det därvid sker en tillfredsställande
avvägning mellan de rent medicinska förutsättningarna för att ge
psykiatrisk tvångsvård och de starka skyddsintressen som kan
göra sig gällande i dessa fall.
Förutsättningarna för en särskild utskrivningsprövning är som
tidigare nämnts, utöver övriga kriterier för psykiatrisk
tvångsvård som brottspåföljd, att brottet har begåtts under
påverkan av en allvarlig psykisk störning och att det till följd
av den psykiska störningen finns risk för att lagöverträdaren
återfaller i brottslighet, som är av allvarligt slag. Frågan om
utskrivning prövas av länsrätten efter anmälan av
chefsöverläkaren senast inom fyra månader och därefter inom var
sjätte månad. Om det behövs skall länsrätten höra en lämplig
sakkunnig muntligen och, om det inte är uppenbart obehövligt, ge
åklagare tillfälle att yttra sig. Åklagaren ges befogenhet att
överklaga ett beslut om att rättspsykiatrisk vård, som är
förenad med särskild utskrivningsprövning, skall upphöra.
Beträffande vissa patienter gör sig skyddsintresset starkt
gällande, anförs det i propositionen. Prövningen av frågan om
när vården skall upphöra bör i sådana fall ske i former, som ger
särskilda garantier för att beslutsunderlaget blir så allsidigt
som möjligt och att det sker en enhetlig tillämpning, anför
föredraganden. Vad som är avgörande vid utskrivningsprövningen i
dessa fall är således om patienten fortfarande lider av den
psykiska störning som föranlett beslutet om utskrivningsprövning
och att det till följd av denna finns en risk för återfall i
brottslighet, som är av allvarligt slag. Något uttryckligt krav
på att störningen fortfarande skall bedömas som allvarlig har
däremot inte föreskrivits. I praktiken torde emellertid den
psykiska störningen regelmässigt vara att anse som allvarlig, om
det till följd av denna föreligger en sådan återfallsrisk som
förutsätts för fortsatt vård, anges det i propositionens
specialmotivering. Även om det inte föreligger en sådan
återfallsrisk kan det anses vara påkallat att patienten
fortfarande skall vara intagen på en sjukvårdsinrättning för
psykiatrisk tvångsvård. Inte heller här gäller något uttryckligt
krav att vården skall upphöra, om patienten inte längre lider av
en allvarlig psykisk störning.
Beträffande den som är häktad eller på annat sätt är berövad
friheten med anledning av brott skall vården upphöra när det
inte längre finns förutsättningar för att ge rättspsykiatrisk
vård. Vården skall upphöra senast när patienten inte längre är
frihetsberövad i annan ordning, t.ex. när ett beslut om häktning
hävs. Om förutsättningarna för vård enligt den föreslagna nya
lagen om psykiatrisk tvångsvård då är uppfyllda, kan det
beslutas att patienten i stället skall ges vård enligt den
lagen, förutsatt att patienten befinner sig vid en enhet där
sådan vård får ges.
Justitieutskottet konstaterar i yttrande till
socialutskottet att vid utskrivning av patienter, som genomgår
rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd med särskild
utskrivningsprövning, måste en avvägning göras mellan de rent
medicinska förutsättningarna för psykiatrisk tvångsvård och de
starka skyddsintressen som gör sig gällande. Utskottet anser för
sin del att förutsättningarna för upphörande av vård som är
förenad med särskild utskrivningsprövning jämte det särskilda
förfarandet, där åklagaren ges en betydelsefull uppgift att
bevaka skyddsintressena, utgör en lämplig avvägning.
Socialutskottets bedömning
Utskottet delar uppfattningen i propositionen att det
beträffande vissa patienter finns skäl att särskilt beakta
omgivningens behov av skydd. Detta gäller framför allt när
patienten har begått brott mot någon annans liv eller säkerhet.
Vid bedömningen om en patient, som har dömts till
rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, skall
skrivas ut från en sjukvårdsinrättning måste det göras en
grannlaga prövning. Denna prövning föreslås i propositionen äga
rum hos allmän förvaltningsdomstol. Socialutskottet anser att
den avvägning som gjorts i propositionen mellan de medicinska
förutsättningarna för att ge psykiatrisk tvångsvård och
skyddsintressena är lämplig och ändamålsenlig. Justitieutskottet
har gjort samma bedömning. Utskottet anser inte att riksdagen
bör ta något initiativ med anledning av motion 1990/91:So41 (fp)
yrkande 2. Motionsyrkandet avstyrks.
Vissa frågor som är gemensamma för lagen om psykiatrisk
tvångsvård och lagen om rättspsykiatrisk vård
Utskottet har i ett inledande avsnitt behandlat vissa allmänna
frågor av betydelse för psykiatrins framtida utveckling.
Utskottet behandlar i detta avsnitt vissa frågor som mer
specifikt rör lagarna om psykiatrisk tvångsvård och
rättspsykiatrisk vård.
Vårdorganisationen för särskilt vårdkrävande patienter
Motion 1990/91:So36 av Arne Andersson i Gamleby och Lena
Öhrsvik (båda s) tar särskilt sikte på de särskilt
vårdkrävande patienterna och behovet av en specialisering och
differentiering av vården för dessa. Motionärerna begär ett
tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i motionen om
fasta platser för psykiatrisk vård vid Västerviks sjukhus.
Motionärerna anser det angeläget att den s.k. fasta paviljongen
i Västervik bibehålls, eftersom den tillgodoser ett vårdbehov
för patientgrupper som landsting och kriminalvård anser sig inte
kunna klara på annat sätt. I Västervik finns både kvalificerad
personal och lokaler. Motionärerna anser det angeläget att dessa
resurser tillvaratas och utvecklas i den framtida organisationen
för psykiatrisk vård.
Även motion 1990/91:So506 av Agne Hansson m.fl. (c, m, fp)
tar upp den fasta paviljongen vid Västerviks sjukhus.
Motionärerna önskar ett tillkännagivande till regeringen om att
fasta paviljongen vid Västerviks sjukshus bör kvarstå som
särskild riksenhet för högspecialiserad psykiatrisk vård
(yrkande 2).
Begreppet fast paviljong härrör från tiden då staten hade hela
ansvaret för mentalsjukvården. Vid tillkomsten av 1929 års
sinnessjuklag, den lag som föregick LSPV, fanns inom den
statliga sinnessjukvårdens organisation 18 sinnessjukhus med
egna upptagningsområden. Upptagningsområdena sammanföll endast i
begränsad utsträckning med läns- eller landstingsområdena. Vid
fyra primärsjukhus hade inrättats specialavdelningar för
omhändertagande av "särskilt opålitliga eller farliga
patienter". Två av specialavdelningarna, vid Säters sjukhus och
vid dåvarande S:ta Gertruds sjukhus i Västervik, blev s.k. fasta
paviljonger för särskilt farliga patienter. Särskilda
föreskrifter har gällt i fråga om förflyttningar till och från
fast paviljong. Den fasta paviljongen vid Säters sjukhus har
sedan årsskiftet 1983-1984 ombildats till en
specialavdelning. Som framgår nedan har en av avdelningarna
vid den fasta paviljongen i Västervik ombildats till en
specialavdelning, medan en andra avdelning alltjämt utgör en
riksenhet av typ fast paviljong.
Bestämmelser om på vilka institutioner vården av patienter som
vårdas med stöd av LSPV skall ske finns i 2 § LSPV. Vården skall
enligt 2 § LSPV ske på sjukhus som drivs av staten,
landstingskommun eller kommun som ej tillhör landstingskommun.
Regeringen kan dock medge att vård bereds på annan
vårdinstitution än sjukhus. Det ankommer i övrigt på
sjukvårdshuvudmännen att organisera vården.
När det gäller den nuvarande vårdorganisationen för de
särskilt vårdkrävande patienterna kan redovisas att denna vård i
dag i stor utsträckning är regionalt organiserad.
Vårdplatsresurserna uppgår till totalt drygt 300 vårdplatser,
varav 60 vid s.k. specialenheter och resten vid
regionvårdsenheter. Regionvårdsenheter finns i Växjö med 66
vårdplatser för patienter inom den södra regionen och vid
Karsuddens sjukhus i Katrineholm med för närvarande 96
vårdplatser för patienter från Stockholms- och
Göteborgsregionerna. I Umeå och Sundsvall finns sammanlagt 25
platser för den norra regionen och vid sjukhuset i Säter 42
vårdplaser för Uppsala--Örebro-regionens behov. I Vadstena finns
20 vårdplatser för särskilt vårdkrävande. Vissa
sjukvårdshuvudmän, t.ex. Stockholm, Göteborg och Malmö, har
särskilda avdelningar för de särskilt vårdkrävande patienterna.
Specialenheter finns i dag i Sundsvall och Västervik. En av två
tidigare avdelningar vid fasta paviljongen vid (numera)
Västerviks sjukhus har omvandlats till en specialavdelning med
10 platser. På den kvarvarande avdelningen inom den fasta
paviljongen, där särskilda krav ställs på slutenheten i vården,
vårdas patienter från hela riket. Avdelningen har 10
vårdplatser.
När det gäller frågan om var psykiatrisk tvångsvård skall ges
innehåller proposition 1990/91:58 och förslaget till lag om
psykiatrisk tvångsvård endast en bestämmelse om att vården skall
ges på en sjukvårdsinrättning som drivs av en landstingskommun
(15 § nämnda lagförslag). I propositionen hänvisas till den
utveckling som skett när det gäller den psykiatriska
tvångsvården. Tidigare gavs nästan all psykiatrisk vård på
mentalsjukhus och var där förenad med tvång. För närvarande
utgör endast en tiondel av alla intagningar till psykiatrisk
vård på sjukhus eller annan vårdinstitution tvångsvård. De
patienter som är intagna enligt LSPV vårdas i allmänhet på samma
vårdenheter som frivilligt intagna patienter. I propositionen
framhålls att inriktningen även för framtiden bör vara att de
gamla mentalsjukhusen avvecklas. Enligt propositionen bör
tvångsvård i första hand ges på sjukhus där den psykiatriska
vården är samlokaliserad med somatisk vård, vilket ofta är
fallet vid länssjukhus och länsdelssjukhus. Föredragande
statsrådet avvisar i propositionen tanken på att införa närmare
bestämmelser i lagstiftningen om vilka vårdenheter som får ta
emot patienter för tvångsvård. I propositionen framhålls att
tvångsvården numera endast utgör en liten del av all psykiatrisk
sjukhusvård, och strävan är att minska denna andel ytterligare.
Mot den bakgrunden är det, anförs det i propositionen, inte
lämpligt att försöka styra utvecklingen av den institutionella
psykiatriska vården i stort genom föreskrifter i
tvångsvårdslagen. Omorganisationen av den psykiatriska vården
pågår och kommer att leda vidare mot bl.a. avveckling av
mentalsjukhusen oavsett särskilda lagregler i ämnet. I
propositionen framhålls också att såväl lokala som regionala
förhållanden måste beaktas.
För den rättspsykiatriska vården föreslås en motsvarande
bestämmelse i 6 § förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård.
Rättspsykiatrisk vård föreslås kunna ges på samma enheter som
tvångsvård enligt förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård.
Av detta följer i sin tur att sjukvårdshuvudmännen själva får
avgöra frågor om placering och förflyttningar av patienter som
ges rättspsykiatrisk vård. Bestämmelsen gör det även möjligt för
sjukvårdshuvudmännen att genom överenskommelser dem emellan
bestämma att vården i ett visst fall skall ges av ett annat
landsting än det som normalt har skyldighet att ge vård. 6 §
förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård föreslås dock
kompletterad med en bestämmelse som inskränker
sjukvårdshuvudmännens frihet i det aktuella avseendet.
Regeringen föreslås avgöra vid vilka sjukvårdsinrättningar
rättspsykiatrisk vård får ges till häktade, intagna i
kriminalvårdsanstalt m.fl.
Proposition 1990/91:58 innebär inte heller någon förändring i
fråga om principerna för var och på vilken vårdnivå de särskilt
vårdkrävande patienterna, inkl. de patienter som av domstol
överlämnas till vård, skall behandlas. Som framgått i det
föregående vårdas patienter som är särskilt vårdkrävande i dag i
huvudsak vid regionala enheter eller särskilda s.k. riksenheter,
som utnyttjas av sjukvårdshuvudmännen enligt avtal mellan dem.
I ett speciellt avseende innebär dock förslagen i proposition
1990/91:58 en ändring. Enligt 12 § första stycket LSPV gäller
att, om någon har överlämnats till sluten psykiatrisk vård genom
en lagakraftvunnen dom, socialstyrelsen skall föranstalta om att
han utan dröjsmål tas in på sjukhus för sådan vård. Det är
alltså socialstyrelsen som avgör var vården skall inledas.
Beslut om förflyttning av dömda patienter har dock i avsaknad på
särskilda regler härom i LSPV ansetts ankomma på
sjukvårdshuvudmännen. Enligt proposition 1990/91:58 skall det i
framtiden ankomma på resp. sjukvårdshuvudman att besluta både om
var vården skall ske inledningsvis och om förflyttning av
patienten. [Utskottet återkommer under avsnittet om
rättspsykiatriska undersökningar (s. 80--103) till en fråga som
sammanhänger med rätten att besluta om placeringen av patienter
som av domstol överlämnas till rättspsykiatrisk vård.]
Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat motioner
med krav på bevarandet av den s.k. fasta paviljongen vid
Västerviks sjukhus som en riksenhet för högspecialiserad
psykiatrisk vård. I betänkandet SoU 1986/87:16 finns en
beskrivning av vårdorganisationen för bl.a. psykiskt störda
lagöverträdare och vissa utredningsförslag om den framtida
vården av sådana patienter. Det nämnda betänkandet innehöll
också referat av utskottets tidigare uttalanden.
I det nämnda betänkandet erinrade utskottet om att vården av
psykiskt sjuka och då även psykiskt störda lagöverträdare är en
angelägenhet för sjukvårdshuvudmännen och att
sjukvårdshuvudmännen således beslutar i frågor om och
lokalisering av vården m.m. Utskottet erinrade dock om att det
ankommer på riksdag och regering att bestämma om den allmänna
inriktningen av den psykiatriska vården lika väl som för annan
hälso- och sjukvård (jfr SoU 1981/82:51 s. 29 samt prop.
1984/85:181 s. 8). Utskottet hänvisade till att förslag till en
ny lagstiftning om den psykiatriska tvångsvården och
behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare bereddes i
regeringskansliet. Utskottet redovisade att utskottet inhämtat
att även frågor om den framtida organisationen av vården av
särskilt vårdkrävande patienter kommer att behandlas i det
sammanhanget. Utskottet utgick därför från att riksdagen skulle
få tillfälle att ta ställning till de framtida riktlinjerna för
vården av de särskilt vårdkrävande patienterna och därmed även
till sådana frågor som antalet vårdnivåer och behovet av
särskilda riksenheter inkl. den fasta paviljongen i Västervik.
Utskottet uttalade att självfallet borde inga åtgärder vidtas
som är ägnade att föregripa riksdagens beslut i dessa frågor.
Utskottet avstyrkte därmed då aktuella motionsyrkanden.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 1986/87:137).
Vid behandlingen av liknande motionsyrkanden i betänkandena
SoU 1987/88:22 och 1988/89:SoU16 vidhöll utskottet sin tidigare
inställning.
Utskottet gör nu följande överväganden.
Utskottet vill inledningsvis framhålla att det inte är möjligt
att diagnostiskt eller på annat sätt ange de patienter som
av säkerhetsskäl under längre eller kortare tid kan behöva
vårdas i en organisation med särskilda säkerhetsmässiga
förutsättningar. Särskilt vårdkrävande patienter finns såväl
bland dem som av allmän domstol överlämnas till sluten
psykiatrisk vård som brottspåföljd som bland dem som blir
föremål för tvångsvård enbart på grund av den psykiska
störningen efter beslut av förvaltningsdomstol. Utskottet vill
dock understryka att de särskilt vårdkrävande -- med äldre
terminologi "farliga" -- patienterna utgör en mycket liten andel
av de tvångsvårdade patienterna.
Utskottet delar propositionens uppfattning att patienter som
blir föremål för vård enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård --
på samma sätt som i dag enligt LSPV -- i allmänhet bör kunna
vårdas på sjukhus där den psykiatriska vården är samlokaliserad
med den somatiska vården. Utskottet instämmer även i
uppfattningen att det i den allmänna regleringen, dvs. i lagen
om psykiatrisk tvångsvård, inte bör införas närmare bestämmelser
om vilka vårdenheter som får ta emot patienter för tvångsvård.
Psykiatrisk tvångsvård som utgör en brottspåföljd bör enligt
utskottet -- och också i detta hänseende delar utskottet
propositionens inställning -- kunna ges på samma
sjukvårdsinrättningar som annan psykiatrisk tvångsvård. Någon
särskild reglering i detta avseende för personer som genomgår
rättspsykiatrisk vård med beslut om särskild
utskrivningsprövning bör enligt utskottets mening sålunda inte
införas. Sjukvårdshuvudmännen bör även i fortsättningen själva
kunna avgöra i vilken utsträckning vissa vårdbehövande -- vare
sig de är lagöverträdare eller inte -- från behandlingssynpunkt
eller med hänsyn till t.ex. säkerhetskraven bör vistas på
särskilda enheter.
När det gäller de vårdinrättningar där vård skall kunna ges åt
patienter som är häktade eller som genomgår verkställighet av
fängelsestraff anses det däremot i propositionen nödvändigt med
en närmare reglering. Propositionen hänvisar bl.a. till att
patienterna i dessa fall är frihetsberövade i annan ordning --
genom beslut om häktning, verkställighet av fängelsestraff etc.
-- och att det är angeläget att de krav från säkerhetssynpunkt
med avseende på byggnader, personalsammansättning etc. som
gäller för de olika formerna av frihetsberövanden kan
upprätthållas också när psykiatrisk tvångsvård kommer till
stånd. Utskottet delar propositionens uppfattning även i denna
del.
Sjukvårdshuvudmännen måste kunna tillhandahålla vårdplatser
som uppfyller även mycket höga säkerhetskrav. Utskottet
förutsätter att sådan vård, på samma sätt som för närvarande,
kommer att bedrivas antingen inom ramen för en rättspsykiatrisk
regionsjukvård eller på någon motsvarighet till de nuvarande
s.k. riksenheterna.
Utskottet vill framhålla betydelsen av att även vårdbehovet
hos de mycket vårdkrävande patienterna med t.ex. ett aggressivt
beteende eller ett beteende som inverkar störande på vården för
medpatienter kan tillgodoses. Ett litet antal platser av den typ
som finns vid den s.k. fasta paviljongen i Västervik kan komma
att behövas även i framtiden. Det kan enligt utskottet även
finnas skäl att begränsa vården med särskilda krav på
slutenheten till en enda vårdinstitution, en riksenhet. Vad
utskottet här anfört om vårdbehovet för de särskilt vårdkrävande
patienterna bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
I motionerna 1990/91:So36 (s) och 1990/91:So506 (c, m, fp)
begärs ett tillkännagivande om att den fasta paviljongen i
Västervik skall bibehållas. Utskottet har i det föregående
uttalat sig för att det bör ankomma på sjukvårdshuvudmännen att
utforma vårdorganisationen. Det bör följaktligen även ankomma på
sjukvårdshuvudmännen att utforma vårdorganisationen för de
särskilt vårdkrävande patienterna och därmed även avgöra
lokaliseringen av en eventuell riksenhet. Riksdagen bör därför
avstå från att göra uttalanden av den innebörd som efterlyses i
motionerna. Utskottet avstyrker motionerna 1990/91:So36 (s) och
1990/91:So506 (c, m, fp) yrkande 2.
Tvångsvård på enskilt vårdhem
Som framgått i det föregående ges i 2 § LSPV en allmän
reglering av förutsättningarna för på vilka institutioner vård
enligt LSPV får meddelas. I 2 § LSPV stadgas sålunda att vård
enligt LSPV får beredas på sjukhus som drivs av staten,
landstingskommun eller kommun som ej tillhör landstingskommun.
Tillämpningsområdet är inte begränsat till psykiatriska sjukhus
eller psykiatrisk klinik. LSPV kan sålunda, under förutsättning
att kraven beträffande vårdansvarig läkare och utskrivningsnämnd
är uppfyllda, tillämpas även på en somatisk klinik eller ett av
landstinget drivet sjukhem. Båda dessa institutioner faller
under begreppet "sjukhus" (jfr 5 § hälso- och sjukvårdslagen).
Psykiatrisk tvångsvård kan däremot i princip inte bedrivas på
enskilda vårdhem.
Den 1 januari 1983 (prop. 1981/82:72, SoU 53, rskr. 383)
infördes emellertid en rätt för regeringen att bestämma att vård
enligt LSPV får beredas även på andra vårdinstitutioner än
statliga och landstingskommunala sjukhus. Det primära syftet med
lagändringen var att patienternas möjligheter till kontakt med
anhöriga och den egna miljön skulle förstärkas. Med stöd av 2 §
första stycket andra punkten LSPV kan regeringen medge att
psykiatrisk tvångsvård ges på enskilt vårdhem.
Av 8 § KK (1966:585) angående tillämpningen av LSPV framgår
att en ansökan om tillstånd att i vissa fall få använda en annan
vårdinstitution än sjukhus för vård skall göras av
sjukvårdshuvudmannen hos socialstyrelsen, som med eget yttrande
ger in ansökan till regeringen.
Som framgått i det föregående föreslås i proposition
1990/91:58, när det gäller frågan om var psykiatrisk tvångsvård
skall ges, att vården skall ges på en sjukvårdsinrättning som
drivs av en landstingskommun. Med landstingskommun likställs
kommun som inte ingår i en landstingskommun. Lagförslaget
innehåller inte någon motsvarighet till den nuvarande
bestämmelsen i 2 § första stycket andra punkten LSPV.
I propositionen anförs bl.a. följande (s. 130):
Enligt min mening är det tillräckligt att föreskriva att
psykiatrisk tvångsvård får ges endast på en landstingskommunal
sjukvårdsinrättning eller motsvarande. Några särskilda regler om
att socialstyrelsen skall få ge dispens i vissa fall eller pröva
om vissa mindre hem för behandling och rehabilitering är
lämpliga för att ge psykiatrisk tvångsvård bedömer jag inte
nödvändiga. Följden av mitt förslag blir att tvångsvård,
frånsett permissionssituationerna, inte kan bedrivas i form av
s.k. kontrollerad familjevård.
Enligt mitt förslag är det alltså en uppgift för
sjukvårdshuvudmännen att så som gäller för övrig hälso- och
sjukvård organisera också den psykiatriska tvångsvården på det
sätt de finner lämpligt. Självfallet utövar socialstyrelsen
härvid statlig tillsyn över att vårdmiljön beträffande den
psykiatriska tvångsvården är tillfredsställande. Detta följer i
första hand av att HSL gäller för all psykiatrisk vård. Liksom
vid övrig hälso- och sjukvård skall socialstyrelsens tillsyn
beträffande den psykiatriska tvångsvården ske med beaktande av
huvudmännens självständighet och behov av att anpassa sin
verksamhet efter lokala förhållanden. Vid tillsynen av
tvångsvården är det naturligtvis särskilt viktigt att göra en
avvägning mellan intresset av ett ökat lokalt inflytande och
kraven på rättssäkerhet och lika villkor när det gäller
utformningen av vården.
Utskottet gör följande överväganden.
För att en patient skall kunna underkastas tvångsvård skall
det föreligga ett mycket stort vårdbehov. Den svåra
integritetskränkning som en tvångsvård innebär gör också att
kraven på vårdens kvalitet måste ställas högt. Det är viktigt
att tvångsvård bara kommer till stånd på sjukvårdsinrättningar
och i former som kan erbjuda en bra vård. Detta får generellt
anses vara fallet vid de sjukhus som utöver en psykiatrisk
verksamhet erbjuder somatisk akutvård med specialiteter inom
flera grenar av medicinen. Utskottet delar den principiella
inställningen att vård enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård
och rättspsykiatrisk vård skall ges på sjukvårdsinrättningar som
drivs av landstingskommuner.
År 1983 infördes i LSPV en möjlighet att efter dispens av
regeringen bedriva vård även på andra vårdinstitutioner.
Dispensregeln motiverades främst av ett önskemål om att kunna
försöksutskriva patienter till mindre vårdenheter och att
därigenom öka patientens kontakt med anhöriga och den egna
miljön. Den nya lagstiftningen inrymmer inte några bestämmelser
om ett särskilt försöksutskrivningsinstitut. Någon dispensregel
om att psykiatrisk tvångsvård i försöksutskrivningssituationen
får bedrivas även utanför en landstingsinstitution behövs därmed
inte längre. Dispensregeln i 2 § LSPV har emellertid även
tillämpats i vissa, mycket speciella fall, för att på enskilt
vårdhem bereda vård åt personer som varit så vårdkrävande att
annan vårdmöjlighet i praktiken saknats. Med den föreslagna
regleringen av 15 § lagen om psykiatrisk tvångsvård upphör
möjligheten att placera en sådan patient vid ett enskilt
vårdhem. Även om sådana fall torde vara ytterst sällsynta -- ett
fall har dock förekommit nyligen -- anser utskottet att
möjligheten att, efter dispens av regeringen, placera en patient
på ett sådant vårdhem bör finnas kvar. Utskottet anser därför
att 15 § lagen om psykiatrisk tvångsvård bör kompletteras med
ett andra stycke enligt vilket regeringen kan bestämma att vård
får ges även på andra vårdinstitutioner än sådana som har ett
landsting som huvudman. Dispens bör dock enligt utskottet kunna
ges endast om synnerliga skäl föreligger. Möjligheten att
placera en tvångsvårdad patient på ett enskilt vårdhem bör
enligt utskottet dock inte föreligga i fråga om patienter som
genomgår rättspsykiatrisk vård.
Utskottet har utarbetat ett förslag till lydelse av det nya
andra stycket i 15 § lagen om psykiatrisk tvångsvård. Förslaget
ingår i bilaga 2 i betänkandet.
Enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård skall det ankomma på
chefsöverläkaren att fatta en rad olika beslut. I 39 och 40 §§
föreslås vissa möjligheter till delegation. På ett enskilt
vårdhem finns inte någon chefsöverläkare. Enligt utskottet bör
därför regeringen, eller den myndighet som regeringen utser,
uppdra åt en läkare med specialistkompetens inom någon gren av
psykiatrin att i tillämpliga delar fullgöra de uppgifter som
enligt denna lag ankommer på chefsöverläkare. En bestämmelse
härom bör tas in som ett andra stycke i 40 § lagen om
psykiatrisk tvångsvård. Utskottets förslag framgår av bilaga 2.
Den av utskottet föreslagna dispensregeln föranleder även en
mindre redaktionell ändring i 24 § lagen om rättspsykiatrisk
vård (se bilaga 2).
Utskottet har i övrigt inte något att erinra mot förslagen
till lag om psykiatrisk tvångsvård resp. lag om rättspsykiatrisk
vård.
Rättspsykiatriska undersökningar
Bakgrund
I 31 kap. brottsbalken finns regler för när en domstol kan
döma en åtalad till sluten psykiatrisk vård. En sådan dom skall
i princip föregås av en rättspsykiatrisk undersökning.
Förutsättningarna för rättspsykiatriska undersökningar regleras
i lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål
(LRPU). Uppgiften att utföra rättspsykiatriska undersökningar är
enligt nuvarande ordning en statlig angelägenhet. I 1 § andra
stycket LRPU föreskrivs sålunda att en rättspsykiatrisk
undersökning utförs av en läkare vid en rättspsykiatrisk klinik
eller station eller av någon annan läkare som socialstyrelsen
utser samt att styrelsen bestämmer undersökningarnas fördelning
på kliniker och stationer. Av 4 § instruktionen för statens
rättspsykiatriska kliniker och stationer framgår att
socialstyrelsen är chefsmyndighet för klinikerna och
stationerna. Frågan om fördelningen av undersökningar på
kliniker och stationer regleras i socialstyrelsens föreskrifter
[SOSFS (M) 1985:21] om upptagningsområden för statens
rättspsykiatriska kliniker och stationer.
Vården av psykiskt sjuka lagöverträdare har varit föremål för
ett flertal utredningar. Flera av dessa har behandlat olika
organisatoriska frågor inkl. frågan om det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet.
Bexeliuskommittén tog i sitt betänkande Psykiskt störda
lagöverträdare (SOU 1977:23) också upp frågan om den
rättspsykiatriska organisationen och föreslog att organisationen
skulle förstärkas så att den omfattade vissa vård- och
behandlingsresurser (kap. 13). Utredningen menade att
landstingen skulle ha driftansvar för den rättspsykiatriska
organisationen, medan staten skulle åta sig huvudmannaskapet med
resursansvar.
Socialberedningen utgick i sina resonemang från att det i
framtiden kommer att finnas en organisation på regional nivå som
både gör rättspsykiatriska undersökningar och har vårdplatser
för i huvudsak patienter som behöver psykiatrisk vård och är
kriminellt belastade. Socialberedningen ansåg dock att dess
förslag kunde tillämpas även inom den organisation som finns för
närvarande, nämligen på de rättspsykiatriska klinkerna och på de
s.k. riksenheterna för särskilt vårdkrävande patienter.
En arbetsgrupp inom socialstyrelsen, den s.k. ASV-gruppen,
utarbetade ett planeringsunderlag -- Förslag till
rättspsykiatrisk regionvård -- som år 1981 överlämnades till
socialdepartementet. I rapporten föreslogs att ansvaret för
rättspsykiatriska undersökningar skulle samordnas med
vårdansvaret för motsvarande patienter inom allmänpsykiatrin.
Arbetsgruppen föreslog införandet av begreppet rättspsykiatrisk
regionsjukvård. Enligt förslaget skulle en regional organisation
ha ett integrerat ansvar för rättspsykiatriska undersökningar
och psykiatrisk vård i vissa fall samt inordnas i den
allmänpsykiatriska vårdstrukturen. Verksamheten skulle innefatta
i huvudsak rättspsykiatriska undersökningar, rättspsykiatrisk
service i övrigt, psykiatrisk vård beträffande vissa patienter,
psykiatriska konsultinsatser inom kriminalvården samt
undervisning och forskning. Den psykiatriska vården inom den
regionala organisationen skulle omfatta bl.a. patienter som har
genomgått rättspsykiatrisk undersökning eller som är intagna i
kriminalvårdsanstalt.
Regeringen gav år 1985 statens förhandlingsnämnd i uppdrag
att träffa avtal med berörda landstingskommuner och Göteborgs
kommun om att till dem överföra den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten. Landstingsförbundet beslutade dock
den 10 november 1988 att avbryta förhandlingarna.
Landstingsförbundet anförde i en skrivelse till regeringen att
man ansåg parternas ståndpunkter i förhandlingarna så oförenliga
att förutsättningar för fortsatta förhandlingar inte längre
förelåg. Förbundet anförde dock att man inte uteslöt att
enskilda huvudmän inom ramen för nuvarande ansvarsförhållanden
skulle kunna åta sig att för statens räkning utföra ett visst
antal undersökningar.
Regeringen uppdrog den 21 december 1989 åt en särskild
förhandlingsman (departementsrådet Thomas Luttrop) att träffa
avtal om att överföra driften av den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten till sjukvårdshuvudmännen. Resultatet
av förhandlingarna har redovisats för riksdagen i proposition
1990/91:120 (se nedan).
Frågan om huvudmannaskapet för rättspsykiatrin har
behandlats av utskottet vid flera tillfällen tidigare.
Huvudmannaskapsfrågan behandlades sålunda av utskottet i samband
med 1980 års omorganisation av socialstyrelsen. I betänkandet
SoU 1979/80:45 anförde utskottet bl.a. följande (s. 22 f):
Med utgångspunkt i att socialstyrelsen bör ges möjlighet att i
framtiden koncentrera sin verksamhet på centrala uppgifter har
utskottet inte något att erinra mot att socialstyrelsen avlastas
uppgiften att vara chefsmyndighet för den rättspsykiatriska
organisationen. Först när klarhet vunnits om den
rättspsykiatriska organisationen i framtiden skall ha i huvudsak
nuvarande uppgifter eller tillföras ökade vårduppgifter bör dock
enligt utskottets mening slutlig ställning tas i frågorna om och
i vilken omfattning staten fortsatt bör ha ett ansvar för den
rättspsykiatriska organisationen samt vilken myndighet ett
statligt ansvar bör åvila. Det ankommer dock närmast på
regeringen att avgöra formen för beredning av dessa frågor.
Huvudmannaskapsfrågan behandlades också i betänkandet SoU
1986/87:16. Utskottet hänvisade till de tidigare uttalandena
i SoU 1979/80:45 och anförde vidare (s. 25):
Det är således ännu en öppen fråga om och i vad mån staten bör
överlåta sitt ansvar för det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet på sjukvårdshuvudmännen. Skäl kan anföras
såväl för som emot ett ändrat huvudmannaskap. Utskottet
förutsätter därför att dessa frågeställningar penetreras
ingående i beredningsarbetet innan förslag framläggs för
riksdagen.
Vad utskottet anförde om huvudmannaskapet för den
rättspsykiatriska verksamheten beslutade riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna (rskr. 1986/87:137).
Vid sin senaste behandling av frågan om huvudmannaskapet för
den rättspsykiatriska verksamheten, i betänkandet
1988/89:SoU16, anförde utskottet följande (s. 18 f.):
Utskottet anser det vara beklagligt att de förhandlingar som
under flera års tid förts mellan staten och berörda
sjukvårdshuvudmän om rättspsykiatrin inte lett till något
resultat. Utskottet anser det angeläget att förhandlingarna
återupptas och fullföljs i en positiv anda. Förhoppningsvis kan
förutsättningarna härför förbättras genom den rapport som
statskontoret avlämnar inom kort.
En förklaring till de problem som uppstått är naturligtvis att
den statliga rättspsykiatriska undersökningsorganisationen är en
förhållandevis liten organisation utan närmare anknytning till
vården av de psykiskt störda lagöverträdarna som bedrivs av en
annan huvudman. Ett närmande mellan det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet och vårdorganisationen skulle i detta
avseende innebära fördelar. Utskottet erinrar om vad utskottet
tidigare anfört om att skälen för och emot ett ändrat
huvudmannaskap ingående bör prövas i det lagstiftningsarbete på
området som pågår i regeringskansliet.
Utskottet föreslog ett tillkännagivande till regeringen i
enlighet med vad utskottet anfört.
Utskottets fp-, c- och mp-ledamöter reserverade sig i fråga om
innehållet i tillkännagivandet och föreslog i stället ett
tillkännagivande till regeringen med följande innehåll:
I fråga om huvudmannaskapet för den rättspsykiatriska
verksamheten har utskottet tidigare ansett att det är en öppen
fråga om och i vad mån staten bör överlåta sitt ansvar för det
rättspsykiatriska undersökningsväsendet på sjukvårdshuvudmännen
och att skäl kan anföras såväl för som emot ett ändrat
huvudmannaskap. Utskottet har därför framhållit att regeringen
noga bör penetrera dessa frågeställningar i det pågående
beredningsarbetet. Utskottet vidhåller denna uppfattning.
Samtidigt vill utskottet framhålla att det är angeläget att
problemen kring rättspsykiatrin bringas till en snar lösning.
Även utskottets m-ledamöter reserverade sig och föreslog att
tillkännagivandet i stället skulle ha följande innehåll:
Vad gäller huvudmannaskapet för den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten konstaterar utskottet att regeringen
redan år 1981 fick ett förslag om att rättspsykiatrin skulle
överföras till landstingen. Förhandlingar med
Landstingsförbundet har inte lett till något resultat. Under
tiden har problemen inom rättspsykiatrin förvärrats.
Enligt utskottet måste tankarna om att landstingen skall ta
över den rättspsykiatriska verksamheten överges. Utskottet anser
att denna verksamhet bör förbli ett statligt åtagande. Det bör
övervägas om den kan läggas under annat statligt huvudmannaskap.
Vad utskottets majoritet anfört beslutade riksdagen sedermera
att som sin mening ge regeringen till känna (rskr. 1988/89:214).
Utskottet har återkommande behandlat de långa
undersökningstiderna för rättspsykiatriska undersökningar. I
betänkandet SoU 1986/87:15 riktade utskottet skarp kritik
mot väntetiderna. Sålunda konstaterade utskottet att den
situation som råder står i uppenbar strid med gällande lag och
uttalade att allvarliga ansträngningar måste göras för att komma
till rätta med de rådande missförhållandena. Utskottet ansåg --
i likhet med justitieutskottet i ett yttrande till
socialutskottet -- att de av socialstyrelsen då beslutade
åtgärderna inte var tillräckliga. Enligt utskottets mening måste
också övervägas att ställa mera resurser till förfogande för den
rättspsykiatriska undersökningsverksamheten så att den kö som
finns kan arbetas av. Utskottet erinrade vidare om det arbete
som pågick inom regeringskansliet med att reformera den
psykiatriska tvångsvården. Utskottet ansåg emellertid att
förhållandena på de rättspsykiatriska klinikerna inte kunde
anstå i avvaktan på en större och mer tidskrävande reform.
Utskottet uttalade därför att regeringen omgående måste vidta
åtgärder för att avhjälpa de rådande missförhållandena. Vad
utskottet sålunda uttalat beslutade riksdagen sedermera ge
regeringen till känna (rskr. 1986/87:109).
Vid behandlingen av budgetpropositionen 1986/87:100 och
anslaget till de rättspsykiatriska stationerna och klinikerna
återkom utskottet till frågan om de långa väntetiderna.
Utskottet erinrade om sina uttalanden två månader tidigare men
konstaterade att de av socialministern i budgetpropositionen
anvisade åtgärderna inte var tillräckliga. Utskottet (SoU
1986/87:16) vidhöll sitt tidigare ställningstagande att det
måste övervägas att ställa mera resurser till förfogande för den
rättspsykiatriska undersökningsverksamheten, så att den
befintliga kön kan arbetas av. Utskottet uttalade att regeringen
borde återkomma till riksdagen i denna del. Vad utskottet anfört
om resurserna för rättspsykiatriska undersökningar beslutade
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna (rskr.
1986/87:90).
Utskottet återkom till de långa väntetiderna i betänkandet
SoU 1987/88:22. Utskottet erinrade om de tidigare
uttalandena. Enligt utskottet ingav läget alltjämt stor oro. De
av regeringen vidtagna åtgärderna ansågs inte
tillfredsställande. Utskottet förutsatte att stora
ansträngningar skulle göras för att man skall kunna komma till
rätta med problemen. Med hänvisning till att en lagrådsremiss då
aviserats om den psykiatriska tvångsvården och rättspsykiatrins
organisation ansåg utskottet det inte påkallat med något
ytterligare initiativ från riksdagens sida.
Proposition 1990/91:58
Regeringen föreslår i proposition 1990/91:58 en ny
lagreglering av de rättspsykiatriska undersökningarna.
Lagförslagen grundas delvis på socialutredningens betänkande och
remissbehandlingen av detta.
Ett viktigt syfte med förslaget till ny reglering av det
medicinska utredningsförfarandet vid straffrättsliga åtgärder
mot psykiskt störda lagöverträdare är enligt propositionen att
begränsa behovet av rättspsykiatriska undersökningar.
Regleringen av undersökningsförfarandet stramas upp i olika
avseenden, samtidigt som möjligheterna för domstolarna att
använda sig av andra former av medicinsk utredning utvidgas.
Förslaget beträffande de rättspsykiatriska undersökningarna
innebär i huvudsak följande.
När det gäller syftet med en rättspsykiatrisk undersökning
föreslås i propositionen att en domstol kan besluta om en sådan
undersökning för att det skall kunna utrönas om den misstänkte
har begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk
störning eller om det finns medicinska förutsättningar för att
ge denne rättspsykiatrisk vård, med eller utan särskild
utskrivningsprövning, som brottspåföljd.
Liksom enligt gällande ordning skall det för att en domstol
skall få besluta om rättspsykiatrisk undersökning krävas att den
misstänkte erkänt gärningen eller att det har förebragts
övertygande bevisning att han har begått den. I motsats till vad
som nu gäller skall det emellertid enligt förslaget inte i något
fall få beslutas om en sådan undersökning vid bötesbrott.
För att en lagöverträdare skall få överlämnas till
rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning
skall det enligt förslaget normalt krävas att en
rättspsykiatrisk undersökning har genomförts i målet. Undantag
från detta kan göras då den misstänkte på grund av tidigare
brottslighet redan är föremål för rättspsykiatrisk vård med
särskild utskrivningsprövning och det enligt utlåtande från
vederbörande chefsöverläkare finns medicinska förutsättningar
för att ge den misstänkte fortsatt vård.
För att lagöverträdare skall få överlämnas till
rättspsykiatrisk vård, som inte är förenad med särskild
utskrivningsprövning, skall det enligt förslaget i propositionen
räcka med att det i målet har inhämtats ett läkarintyg enligt 7
§ lagen (1984:542) om personundersökning i brottmål, ett s.k.
§ 7-intyg. Ett sådant intyg skall innehålla uttalande om de
medicinska förutsättningarna för sådan vård och avges av en
rättspsykiater eller någon annan läkare med likvärdig kompetens.
Är den misstänkte redan föremål för psykiatrisk tvångsvård,
föreslås det dock tillräckligt med ett utlåtande av vederbörande
chefsöverläkare i stället för som nu ett utlåtande av
socialstyrelsen.
I propositionen föreslås att rättspsykiatriska undersökningar,
efter överenskommelser mellan staten och sjukvårdshuvudmännen,
skall kunna utföras även inom den landstingskommunala hälso- och
sjukvården. Sådana undersökningar föreslås därför i
fortsättningen kunna ske vid undersökningsenheter som drivs av
staten eller av en sjukvårdshuvudman. Regeringen skall meddela
föreskrifter om vid vilken enhet en undersökning skall ske i det
särskilda fallet. Regeringens föreskrifter skall i förekommande
fall grundas på de överenskommelser som träffats mellan staten
och sjukvårdshuvudmännen.
Liksom enligt nuvarande ordning föreslås att den nya lagen om
rättspsykiatriska undersökningar skall innehålla bestämmelser om
att rättspsykiatriska undersökningar skall utföras med största
möjliga skyndsamhet. Det föreslås också en regel om att en
sådan undersökning inte får pågå längre eller bedrivas mera
ingående än vad som är absolut nödvändigt för att tillgodose
domstolens behov av utredning om den misstänktes psykiska
tillstånd. Om den misstänkte är häktad, skall
undersökningsförfarandet som huvudregel ha slutförts inom fyra
veckor i stället för som nu sex veckor. I övriga fall skall det
även i fortsättningen ha avslutats inom sex veckor. Om det
föreligger synnerliga skäl, skall domstolen -- i stället för som
nu socialstyrelsen -- få medge anstånd med att avge utlåtande
över en rättspsykiatrisk undersökning.
Den som är häktad och skall genomgå rättspsykiatrisk
undersökning skall enligt förslaget i propositionen utan
dröjsmål och senast inom sju dagar föras över till
undersökningsenheten.
Domstolen föreslås liksom enligt gällande rätt ha möjlighet
att inhämta yttrande av socialstyrelsen över en rättspsykiatrisk
undersökning. Enligt förslaget skall socialstyrelsens yttrande
också kunna inhämtas över en sådan § 7-undersökning eller sådant
utlåtande från vederbörande chefsöverläkare som krävs för att
den misstänkte skall få ges rättspsykiatrisk vård. Om det behövs
skall socialstyrelsen i sådana fall kunna komplettera
utredningen.
Propositionerna 1990/91:100 och 1990/91:120
Som framgått i det föregående utförs de rättspsykiatriska
undersökningarna i dag i en statlig organisation. För ändamålet
finns rättspsykiatriska kliniker i Stockholm, Göteborg, Uppsala
och Lund samt rättspsykiatriska stationer i Umeå och Linköping.
Under de senaste åren har vissa undersökningar utförts på
entreprenad av Västerbottens och Östergötlands läns landsting.
Socialstyrelsen är, som framgått ovan, chefsmyndighet för den
rättspsykiatriska undersökningsverksamheten.
Proposition 1990/91:120 tecknar bakgrunden till de problem som
rått inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. Där
redovisas olika åtgärder som under årens lopp vidtagits för att
komma till rätta med problemen. I propositionen redovisas också
resultaten av de förhandlingar som en av regeringen utsedd
förhandlingsman sedan december 1989 fört med
sjukvårdshuvudmännen i syfte att träffa avtal om att överföra
driften av den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten till
sjukvårdshuvudmännen. Utgångspunkten för de förda
förhandlingarna har varit att träffa ett
"generalentreprenadavtal" mellan staten och ett antal
sjukvårdshuvudmän, där huvudmännen förbinder sig att under varje
kalenderår utföra ett givet antal rättspsykiatriska
undersökningar och där staten betalar en ersättning per utförd
undersökning enligt en överenskommen taxa. Avtalen skall inte
närmare reglera hur eller var undersökningarna skall utföras.
I propositionen föreslås att staten även fortsättningsvis
skall ha ett huvudmannaansvar för den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten. Sjukvårdshuvudmännen skall dock
enligt förslaget ges möjligheter att så långt möjligt utföra
rättspsykiatriska undersökningar enligt avtal mellan staten och
sjukvårdshuvudmännen. Preliminära avtal har hittills träffats
med tre sjukvårdshuvudmän, nämligen Östergötlands och
Västerbottens läns landsting samt Malmö kommun. Enligt
propositionen bör en ny organisationsstruktur skapas för den
rättspsykiatriska undersökningsverksamheten, som är flexibel och
kan anpassas till förändringar i undersökningsvolymen. Mot denna
bakgrund föreslås i propositionen att de rättspsykiatriska
klinikerna och stationerna avvecklas i den utsträckning som
bedöms motiverad med hänsyn till träffade avtal om
rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet och med beaktande av
att tillräcklig total undersökningskapacitet skall finnas. Till
följd av de avtal som träffats anser regeringen att den
nuvarande rättspsykiatriska kliniken i Lund och de
rättspsykiatriska stationerna i Linköping och Umeå bör kunna
läggas ner. På något längre sikt anses också kliniken i Uppsala
kunna läggas ner.
Inriktningen bör enligt propositionen vara att
undersökningsverksamheten så långt det är möjligt läggs ut på
entreprenad. Föredragande statsrådet hänvisar till det förslag
till lagstiftningsåtgärder som lagts fram i proposition
1990/91:58 vilka syftar till att underlätta för
sjukvårdshuvudmännen att integrera allmänpsykiatrisk vård och
rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet. Statsrådet anser att
det knappast kan finnas några vägande principiella skäl mot en
sådan ordning.
I proposition 1990/91:93 har regeringen föreslagit att en ny
myndighet, rättsmedicinalverket, skall inrättas fr.o.m. den 1
juli 1991 med ansvar för de verksamheter som i dag bedrivs vid
statens rättsläkarstationer och statens rättskemiska
laboratorium. (Förslaget behandlas av utskottet i betänkande
1990/91:SoU16.) I den nu aktuella proposition 1990/91:120
föreslås att det nya rättsmedicinalverket fr.o.m. den 1 oktober
1991 även skall ta över ansvaret för den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten. De rättspsykiatriska klinikerna skall
därmed bli avdelningar inom rättsmedicinalverket.
Riksdagen föreslås i propositionen bemyndiga regeringen att
godkänna avtal enligt de riktlinjer som anges i propositionen om
uppdrag för sjukvårdshuvudmännen att utföra rättspsykiatriska
undersökningar. Riksdagen föreslås vidare bemyndiga regeringen
att besluta om avveckling av rättspsykiatriska kliniker och
stationer i den utsträckning som är motiverad med hänsyn till
ingångna avtal om att utföra rättspsykiatriska undersökningar
och med beaktande av att tillräcklig total
undersökningskapacitet skall kunna garanteras. Riksdagen
föreslås slutligen godkänna att rättsmedicinalverket skall ta
över ansvaret för den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten från socialstyrelsen fr.o.m. den 1
oktober 1991.
I proposition 1990/91:100 (bilaga 7) föreslår regeringen
att riksdagen till Rättspsykiatriska stationer och kliniker
(anslaget E 5) för budgetåret 1991/92 anvisar 112 979 000 kr.
I proposition 1990/91:120 anförs att kostnaderna för
ersättningar till sjukvårdshuvudmännen enligt avtal om
rättspsykiatrisk verksamhet skall bestridas från det under femte
huvudtiteln anvisade anslaget till rättspsykiatriska stationer
och kliniker. Denna medelsram bedöms vara tillräcklig.
Regeringen bör dock, anförs det i propositionen, få göra de
omdispositioner mellan anslagsposterna som föranleds av att
ersättningar skall utgå till den verksamhet inom området, som
bedrivs av sjukvårdshuvudmännen.
Utgifterna för socialstyrelsens uppgifter som chefsmyndighet
bestrids för närvarande från socialstyrelsens myndighetsanslag.
I proposition 1990/91:120 anförs att de medel som motsvarar den
föreslagna nya chefsmyndighetens, rättsmedicinalverket,
kostnader för ledningen av den rättspsykiatriska verksamheten
bör bestridas av medlen under anslaget E 5.
Det kan noteras att en särskild organisationskommitté har
tillkallats för att medverka i arbetet att genomföra en ny
organisation för rättsmedicinalverket. Kommittén har fått i
uppdrag att närmare klargöra behovet av resurser för den nya
myndighetens ledning och centrala kansli. Kommittén skall också
klargöra rättsmedicinalverkets behov av resurser för ledningen
av den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten.
Riksdagen har beretts tillfälle att ta del av vad som anförs i
proposition 1990/91:120 om ekonomiska konsekvenser av förslagen.
Motionerna
Ett stort antal motioner har väckts om de rättspsykiatriska
undersökningarna. Det kan noteras att vissa av motionerna är
väckta med anledning av propositionerna 1990/91:58 om
psykiatrisk tvångsvård, m.m. och 1990/91:120 om den
rättspsykiatriska undersökningsverksamheten, m.m. medan andra
härrör från allmänna motionstiderna 1990 och 1991. Flertalet
motioner handlar om huvudmannaskapet för den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten och om väntetiderna för
undersökningarna.
I motion 1990/91:So55 av Sten Svensson m.fl. (m) hemställs
att riksdagen avslår regeringens förslag om entreprenadavtal med
landstingen (yrkande 1). I motionen hemställs vidare att
riksdagen beslutar att rättspsykiatriska kliniker i Göteborg,
Huddinge och Uppsala även i fortsättningen skall drivas under
statligt huvudmannaskap (yrkande 2). Motionen innehåller
också ett yrkande om att den organisationskommitté som
skall medverka i arbetet med att genomföra den nya
organisationen för rättsmedicinalverket även skall få i uppdrag
att utreda verksamhetens omfattning vid den rättspsykiatriska
kliniken i Lund, behovet av ytterligare rättsläkarstationer samt
behovet av en särskild avdelning för kvinnor (yrkande 3).
Motionärerna är negativa till en samordning av den
rättspsykiatriska undersökningsverksamheten och den
allmänpsykiatriska vården. Enligt motionärerna finns det en stor
skillnad mellan dessa verksamheter. Den allmänpsykiatriska
vården är först och främst inriktad på vård med syfte att
försöka bota psykiska sjukdomar och som inte är relaterad till
något brott. Rättspsykiatrin är inriktad på undersökningar för
att fastställa en persons psykiska status för en bedömning i ett
brottmål, där en eventuell psykisk abnormitet kan komma att
utgöra en förmildrande omständighet. Motionärerna tillstyrker
förslaget att det rättspsykiatriska undersökningsverket inordnas
under det nya rättsmedicinalverket.
I motion 1990/91:So57 av Göran Ericsson (m) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kravet på att alla rättspsykiatriska
undersökningar skall utföras inom ramen för en rättspsykiatrisk
klinik och inte inom allmänpsykiatrin (yrkande 1). I
motionen begärs vidare ett tillkännagivande till regeringen om
vad som anförs i motionen om kravet på att ett enhetligt
statligt huvudmannaskap skall gälla för hela rättspsykiatrin
(yrkande 2). Enligt motionären kan ingen annan huvudman än
staten komma i fråga för den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten. All undersökningsverksamhet bör
utföras inom den statliga organisationen.
Även i motion 1990/91:So56 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
yrkas avslag på förslagen om avtal med landstingen om
rättspsykiatriska undersökningar (yrkande 1). Motionärerna
anser att ett på sikt uppsplittrat huvudmannaskap, vilket
den föreslagna ordningen skulle innebära, riskerar att minska
rättssäkerheten, försämra kvaliteten på undersökningarna och ge
upphov till olikartade bedömningar. Vidare finns det enligt
motionärerna en risk att rättspsykiatrins status minskar genom
att den kopplas samman med den allmänna psykiatriska vården. Den
rättspsykiatriska forskningen kommer, anförs det också i
motionen, att få ännu svårare att hävda sig i konkurrensen med
andra psykiatriska inriktningar. Motionärerna tillstyrker en
organisatorisk anknytning till det föreslagna
rättsmedicinalverket. I motionen hemställs sålunda att riksdagen
beslutar att lednings- och samordningsfunktionen för
rättspsykiatrin inordnas i rättsmedicinalverket i Linköping
(yrkande 4). (Frågan om lokaliseringen av det nya
rättsmedicinalverket behandlas i utskottets betänkande
1990/91:SoU16.) Motionärerna anser att alla de nuvarande
rättspsykiatriska klinikerna och stationerna skall behållas.
Motionen innehåller två särskilda yrkanden härom (yrkandena 2
och 3.)
I motion 1990/91:So503 av Birthe Sörestedt m.fl. (s)
begärs ett tillkännagivande om att rättspsykiatrisk
undersökningsverksamhet även fortsättningsvis skall finnas i
Lund.
I motion 1990/91:So32 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
hemställs att riksdagen beslutar att det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet alltjämt skall vara en statlig
angelägenhet (yrkande 9). Motionärerna vill ha en klar gräns
mellan sjukvårdens åtaganden och rättspsykiatrins och anser att
ansvaret och huvudmannaskapet för vård av de personer som är
dömda till psykiatrisk vård skall vara en statlig angelägenhet.
I motion 1989/90:So506 av Agne Hansson m.fl. (c, m, fp)
hemställs att riksdagen beslutar återupprepa sitt
tillkännagivande till regeringen med ytterligare skärpa att
statligt huvudmannaskap för de rättspsykiatriska klinikerna
skall gälla även fortsättningsvis (yrkande 1). Enligt
motionärerna måste det ur rättssäkerhetssynpunkt anses klart
olämpligt att flytta huvudmannaskapet för de rättspsykiatriska
klinikerna från staten. Det finns, anför motionärerna, en fara
för att ett jävsförhållande kan uppstå i den bemärkelsen att en
läkare som gör sinnesundersökningar också kan komma att bli
vårdansvarig. I motionen framhålls också att mycket
kostnadskrävande lokaliteter behöver tillskapas hos landstingen,
när sådana lokaler redan finns på de nuvarande klinikerna och
stationerna.
I motion 1990/91:So33 av Hans Göran Franck m.fl. (s)
begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i
motionen om huvudmannaskapet för den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten (yrkande 3). Motionärerna
framhåller att de rättspsykiatriska undersökningarna är en del
av statens rättsvårdande verksamhet. Att lägga över en del av
denna verksamhet på landstingen är varken realistiskt eller
ändamålsenligt. Staten bör enligt motionärerna ta hela ansvaret
för denna verksamhet och organisera den i egen regi.
I motion 1989/9O:So524 av Hans Göran Franck m.fl. (s)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag
om den rättspsykiatriska verksamheten.
I motion 1990/91:So40 av Gullan Lindblad och förste vice
talman Ingegerd Troedsson (båda m) hemställs att riksdagen med
avslag på propositionen i denna del hos regeringen begär nytt
förslag till lag om rättspsykiatrisk vård sedan frågor rörande
rättspsykiatrins framtida innehåll och behov blivit föremål för
ytterligare utredning och analys (yrkande 1). I motionen
begärs också ett tillkännagivande till regeringen om att
huvudmannaskapet för rättspsykiatrin även fortsättningsvis bör
åvila staten (yrkande 2). Motionärerna anser inte att frågan
om rättspsykiatrins framtida organisation och innehåll är
tillfredsställande utredd. Proposition 1990/91:58 visar stora
brister i sina slutsatser. Det finns enligt motionärerna
anledning att misstänka att de föreslagna inskränkningarna av
möjligheterna att begära rättspsykiatrisk undersökning mera
baseras på strävanden att minska antalet ärenden och därmed
minska väntetiderna än på välgrundade erfarenheter och klar
målinriktning beträffande vårdens innehåll. Motionärerna är
tveksamma till de förhoppningar om kommande avtal med
sjukvårdshuvudmännen som uttrycks i propositionen. Enligt
motionärerna bör rättspsykiatrin behållas och utvecklas inom
ramen för nuvarande organisation. Rättspsykiatrin bör således
även fortsättningsvis ha staten som huvudman.
I motion 1989/90:So493 av Gullan Lindblad och förste vice
talman Ingegerd Troedsson (m) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om vad i motionen anförts om att frågan om
rättspsykiatrins huvudmannaskap omgående måste komma till en
lösning och att det bör övervägas om inte rättspsykiatrin bör
förbli ett statligt åtagande men läggas under
justitiedepartementet.
I motion 1990/91:So41 av Britta Bjelle m.fl. (fp)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts rörande en förutsättningslös utredning av
rättspsykiatrins organisation och resursbehov (yrkande 4).
Motionärerna pekar bl.a. på den krissituation som råder för
rättspsykiatrin. För att garantera att patientens eget vårdbehov
blir utgångspunkt för bedömningen av om tvångsvård skall
ifrågakomma och för att bedöma de medicinska förutsättningarna
för att ge rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd måste det,
anför motionärerna, finnas kvalificerad personal och
tillräckliga resurser för att utföra rättspsykiatriska
undersökningar inom lagstadgad tid. Propositionen saknar en
analys av hur dessa behov skall tillgodoses. Rättspsykiatrins
organisation och resursbehov måste därför bli föremål för en
förutsättningslös utredning.
I motion 1990/91:So38 av Göran Ericsson (m) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en översyn av och åtgärder inom
rättspsykiatrin. Motionären anför att rättspsykiatrin har en
central roll i rättsväsendet och rättskipningen. Det behövs dock
en rad åtgärder inom rättspsykiatrin för att rättssäkerheten
skall garanteras. Som exempel på nödvändiga åtgärder anger
motionären att rättspsykiatrin måste upphöjas till en
självständig specialitet. Detta skulle ge de inom
rättspsykiatrin verksamma läkarna en ökad möjlighet till
utveckling och konkurrens med andra psykiatrer. Rättspsykiatrin
måste vidare tillföras resurser som medger en planerad utbyggnad
och som leder till att specialiteten kan svara mot de krav och
den efterfrågan som råder och kan förväntas. Det är enligt
motionären angeläget att de rättspsykiatriska enheterna finns
lokaliserade till alla delar av landet. Rättspsykiatrin bör även
fortsättningsvis ha staten som huvudman, anförs det slutligen i
motionen.
I motion 1990/91:So39 av Margit Sandéhn och Börje Nilsson
(båda s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om dels resursfrågor för den
rättspsykiatriska undersökningsverksamheten (yrkande 1),
dels huvudmannaskapet för denna verksamhet (yrkande 2).
Motionärerna pekar på de problem som sedan en längre tid funnits
inom den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten.
Motionärerna framhåller att förhandlingarna om vilken huvudman
som blir aktuell måste ges högsta prioritet. Det krävs också att
huvudmännen efter slutförda förhandlingar anvisar behövliga
ekonomiska och övriga resurser i form av exempelvis platser och
personal.
I motion 1990/91:So463 av Daniel Tarschys m.fl. (fp)
begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs i
motionen om bristerna inom rättspsykiatrin. Motionärerna anför
att de segdragna problemen inom rättspsykiatrin nu måste få sin
lösning. En snar lösning av huvudmannaskapsfrågan är nödvändig
för att man skall få den arbetstrygghet och arbetsro som
verksamheten kräver. Om man inte åtstadkommer detta äventyras
patienternas rättssäkerhet och hälsa liksom personalens
psykosociala hälsa. Motionärerna är skeptiska mot en
koncentration av den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten
till alltför få platser, vilket skulle försämra möjligheterna
till utbildning av nya rättspsykiatriker och till forskning inom
området.
I motion 1989/90:So458 av Daniel Tarschys m.fl. (fp)
begärs tillkännagivanden till regeringen om vad som anförs om
säkerhetsåtgärder (yrkande 2) och om utbildning och
fortbildning av personalen vid de rättspsykiatriska stationerna
och klinikerna (yrkande 1). Motionärerna anför bl.a. att
kraftfulla åtgärder måste vidtas för att personalens säkerhet
skall kunna garanteras och för att personalen skall få den
utbildning och fortbildning som krävs för att sköta ett krävande
arbete. Motionen innehåller också en begäran om ett
tillkännagivande till regeringen om att
huvudmannaskapsförhandlingarna mellan staten och
Landstingsförbundet måste slutföras (yrkande 3).
I motion 1990/91:So416 av Ulla Tillander och Rosa Östh (båda
c) begärs ett tillkännagivande om nödvändigheten av omedelbara
åtgärder för att minska de långa väntetiderna för
rättspsykiatriska undersökningar och om ytterligare resurser för
denna verksamhet. Liknande synpunkter framförs även i motion
1989/90:So466 av samma motionärer (c).
En motion, 1990/91:Ju13 av Gudrun Schyman m.fl. (v), tar
sikte på frågan om rättspsykiatrisk undersökning skall kunna
ersättas av annan personutredning. I motionen hemställs sålunda
att riksdagen avslår regeringens förslag om ändring i 31 kap. 3
§ brottsbalken som avser rättspsykiatrisk undersökning vid
tvångsvård (yrkande 2). Motionärerna är kritiska mot
förslaget att en person skall kunna dömas till rättspsykiatrisk
vård på grund av endast ett s.k. § 7-intyg. Förslaget har enligt
motionärerna tillkommit av ekonomiska skäl. Rättssäkerheten
kräver, anser motionärerna, att en person som döms till
rättspsykiatrisk vård först skall ha genomgått en
rättspsykiatrisk undersökning.
I proposition 1990/91:120 föreslås att staten liksom
hittills skall vara huvudman för den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten men att undersökningar efter avtal
mellan staten och sjukvårdshuvudmännen skall kunna utföras på
entreprenad av sjukvårdshuvudmännen. Propositionen innehåller
ett resonemang kring frågan om huvudmannaskapet för den
rättspsykiatriska undersökningsverksamheten. Föredragande
statsrådet konstaterar sålunda att den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten har en nära anknytning till
verksamheten inom rättsväsendet. Utgångspunkten för
verksamhetens uppbyggnad måste vara, anförs det i propositionen,
att domstolarnas behov av medicinsk sakkunskap av det aktuella
slaget tillgodoses samtidigt som de enskildas rättssäkerhet
skall kunna garanteras och att undersökningarna således utförs i
enlighet med lagstiftningen. Utifrån dessa aspekter skulle den
rättspsykiatriska verksamheten i organisatoriskt hänseende kunna
anknytas till rättsväsendet. Samtidigt konstateras i
propositionen att undersökningarna är en medicinskt diagnostisk
verksamhet, där underlaget för den rättsliga bedömningen skall
vara baserad på kvalificerade medicinska överväganden.
Undersökningarna utförs av hälso- och sjukvårdspersonal. I
propositionen påpekas att just förhållandet att verksamheten har
en markerad medicinsk karaktär, där rättssäkerheten är beroende
av den medicinska kompetensen, var bakgrunden till att
organisationen år 1961 sammanfördes under dåvarande
medicinalstyrelsen. Propositionen påtalar att det också inom
andra områden förekommer att domstolarna anlitar organ utanför
rättsväsendet för att få medicinskt underlag för sina
avgöranden. Det faktum att rättspsykiatrin har ett nära samband
med verksamheten inom rättsväsendet är enligt föredragande
statsrådet inte något skäl till att inlemma den i organisationen
av de rättsvårdande myndigheterna. Mot bakgrund av de
erfarenheter som vunnits bör i stället den centrala
utgångspunkten för val av huvudmannaskap och organisation vara
att etablera en organisationsform som ger goda förutsättningar
för att utveckla den rättspsykiatriska verksamheten. Med
hänvisning bl.a. till att det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet har starka kopplingar till det
straffrättsliga området, där en särskild lagstiftning reglerar
undersökningsförfarandet, förordar föredragande statsrådet att
rättspsykiatriska undersökningar också fortsättningsvis utförs
under statligt huvudmannaskap.
Förslagen i proposition 1990/91:58 bygger i mycket stor
utsträckning på tanken om ett närmande mellan den psykiatriska
vårdorganisationen och den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten. En sådan ordning anses gagna såväl
den utveckling som behövs av den psykiatriska vården för
lagöverträdare som den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten. Proposition 1990/91:58 innehåller,
vilket också framgått i det föregående, ett förslag till ny lag
om rättspsykiatrisk undersökning. Enligt 5 § lagförslaget skall
rättspsykiatriska undersökningar kunna utföras såväl vid
inrättningar inom hälso- och sjukvården som vid särskilda
undersökningsenheter. Med undersökningsenhet avses även en
vårdinrättning där rättspsykiatriska undersökningar utförs.
Enligt 6 § förslaget till ny lag om rättspsykiatrisk
undersökning skall ett utlåtande över den rättspsykiatriska
undersökningen utan dröjsmål ges in till rätten sedan
undersökningsarbetet har avslutats. Utlåtandet skall ges in inom
fyra veckor, om den misstänkte är häktad, och annars inom sex
veckor från det att beslutet om undersökning kom in till
undersökningsenheten. Om det finns synnerliga skäl får rätten
medge anstånd. Förslaget innebär en skärpning av tidskraven för
rättspsykiatrisk undersökning av häktade.
Föredragande statsrådet betonar angelägenheten av att ett
rättspsykiatriskt förfarande genomförs så snabbt som över huvud
taget är praktiskt möjligt eftersom det här ofta är fråga om
personer som är berövade friheten. Statsrådet betonar särskilt
att de fördröjningar som sedan länge har förekommit i samband
med de aktuella undersökningarna är oacceptabla inte minst från
humanitär synpunkt. Statsrådet framhåller vidare att
fördröjningar och väntetider i samband med rättspsykiatriska
undersökningar även skapar organisatoriska och ekonomiska
problem för kriminalvården med hänsyn till de ökade anspråken på
häktesplatser.
Justitieutskottet framhåller i sitt yttrande till
socialutskottet över förslagen i proposition 1990/91:58
(1990/91:JuU3y) att de rättspsykiatriska undersökningarna
måste utföras med hänsyn till de krav som rättssäkerheten
ställer. Häri lägger justitieutskottet bl.a. att
undersökningarna fyller det syfte som anges i lagstiftningen,
att de utförs av personal med tillräcklig kompetens och att de
slutförs inom den lagstadgade tidsfristen. Justitieutskottet
erinrar om sina tidigare uttalanden att de långa väntetiderna
för rättspsykiatriska undersökningar inte kan accepteras.
Utskottet konstaterar att en orsak till väntetiderna varit
anhopningen av undersökningsfall och bristen på läkare. En annan
orsak har varit svårigheterna att bereda dem som redan
undersökts och dömts till vård plats på de psykiatriska
klinikerna. Under väntetiden har dessa patienter upptagit plats
på undersökningsenheterna.
Justitieutskottet konstaterar vidare att den föreslagna
regleringen öppnar möjlighet för en samordning av
rättspsykiatrisk undersökning och rättspsykiatrisk vård, en
ordning som enligt utskottet bör erbjuda stora fördelar. Den
föreslagna ordningen gör det, anför justitieutskottet, möjligt
att i större utsträckning än nu tillgodose behovet av
psykiatrisk tvångsvård hos lagöverträdare samtidigt som
sjukvårdshuvudmännen får anledning att organisera verksamheten
på ett effektivt sätt. Förslaget tillgodoser också kravet på
statligt huvudmannaskap, eftersom staten behåller huvudansvaret
för undersökningsverksamheten. Enligt justitieutskottet
motverkas på detta sätt risken att den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten blir ett lågprioriterat område inom
hälso- och sjukvården. Justitieutskottet finner dock skäl att
inskärpa vikten av att undersökningsverksamheten tillförs
tillräckliga resurser. Justitieutskottet anför också att det
från rättssäkerhetssynpunkt torde sakna betydelse om
undersökningsläkaren är anställd av staten eller av
sjukvårdshuvudmannen. Enligt utskottets mening saknas det,
särskilt som det även framgent förordas ett statligt
huvudmannaansvar, anledning att på grund av överväganden från
rättssäkerhetssynpunkt ifrågasätta regeringens förslag. (I denna
del finns till justitieutskottets yttrande tre avvikande
meningar -- m, fp, v -- fogade.)
Motion 1990/91:Ju13 tar upp frågan om en rättspsykiatrisk
undersökning skall kunna ersättas med annan personutredning.
Enligt proposition 1990/91:58 skall en rättspsykiatrisk
undersökning i princip krävas bara före en dom på
rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. I andra
fall skall det vara tillräckligt med en läkarundersökning. En
sådan undersökning skall göras av en specialist i
rättspsykiatri. En bärande tanke i regeringsförslaget är att
möjligheterna att utnyttja andra former av utredning om den
misstänktes psykiska tillstånd än rättspsykiatriska
undersökningar tas till vara så långt det är möjligt. En annan
tanke är att den medicinska undersökningen inte skall göras mer
omfattande eller bedrivas mer ingående än vad som är nödvändigt
för att tillgodose domstolarnas behov. Det är också, anförs det
i propositionen, från rättssäkerhetssynpunkt väsentligt att en
så ingripande undersökning som det här handlar om bara genomförs
när det är helt nödvändigt.
Justitieutskottet anför i sitt yttrande till
socialutskottet att en avvägning måste göras mellan behovet av
utredning och intresset att inte i onödan göra ett sådant
ingrepp i den misstänktes personliga integritet som en
rättspsykiatrisk undersökning innebär. Mot den bakgrunden anser
justitieutskottet att det faller sig naturligt att, som
regeringen föreslår, begränsa den obligatoriska användningen
av rättspsykiatriska undersökningar till de fall där den
ifrågasatta påföljden är mest ingripande för den tilltalade.
Justitieutskottet erinrar om att rättspsykiatrisk undersökning
även framdeles ofta kommer att erfordras även i vissa andra
fall, bl.a. för att klarlägga om gärningen begåtts under
påverkan av en allvarlig psykisk störning. Utskottet erinrar
också om att fängelsepåföljd är utesluten i sådana fall. I
övriga fall, där det i första hand endast handlar om att bedöma
den misstänktes behov av rättspsykiatrisk vård, bör det enligt
justitieutskottet många gånger vara tillräckligt med en enklare
undersökning. En sådan ordning ansluter också väl, anser
justitieutskottet, till vad som gäller för intagning för
psykiatrisk tvångsvård enligt den föreslagna lagen om sådan
vård. I sammanhanget erinrar justitieutskottet om att
lagöverträdare som döms till rättspsykiatrisk vård utan särskild
utskrivningsprövning skall skrivas ut från vården när
vårdbehovet inte längre föreligger. Några sådana skärpta
förutsättningar för utskrivning som gäller när domstolen
förordnat om särskild utskrivningsprövning föreligger inte. Mot
den bakgrunden anser sig justitieutskottet kunna tillstyrka
regeringsförslaget. Justitieutskottet föreslår sålunda att
socialutskottet med bifall till propositionen i denna del
avstyrker bifall till motion Ju13 (v) yrkande 2. (Till
justitieutskottets yttrande finns i denna del fogad en avvikande
mening av v.)
Socialutskottet konstaterar i sitt yttrande till
justitieutskottet (1990/91:SoU6y) att en rättspsykiatrisk
undersökning innebär ett allvarligt intrång i den misstänktes
personliga integritet. Enligt utskottet är det därför viktigt
att sådana undersökningar endast genomförs när de verkligen
behövs. Utskottet framhåller samtidigt betydelsen av att
domstolar får tillräckligt underlag för de bedömningar som måste
göras. Utskottet anser sig inte ha något att erinra mot att de
rättspsykiatriska undersökningarna begränsas till de situationer
som föreslås i propositionen. Utskottet konstaterar vidare att
§ 7-intyg enligt proposition 1990/91:58 föreslås utgöra
tillräcklig utredning för att någon skall kunna dömas till
rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning.
Utskottet konstaterar också att det intyg som skall inhämtas
utgör en kvalificerad form av § 7-intyg, som förutsätter en
betydligt mer omfattande undersökning av patienten än de
nuvarande § 7-intygen. Utskottet understryker att en
§ 7-undersökning av det föreslagna slaget måste inrymma en
klinisk bedömning av patienten.
Socialutskottets bedömning
Det rättspsykiatriska undersökningsväsendet har under lång tid
kännetecknats av problem. Problemen har framför allt yttrat sig
i form av mycket långa väntetider för genomförande av
rättspsykiatriska undersökningar. Riksdagens
konstitutionsutskott och justitieutskott har liksom
socialutskottet men även justitieombudsmannen och andra
myndigheter gång efter annan funnit anledning att påtala de
rådande missförhållandena inom den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten. Verksamheten har varit föremål för
ett antal utredningar. Dessa har gällt såväl huvudmannaansvaret
för verksamheten som verksamhetens innehåll. Regeringen har nu
lagt fram ett länge efterlyst förslag som syftar till att nå en
lösning av de hittillsvarande problemen. Förslaget innebär i
viss mån en kompromiss i förhållande till tidigare
utredningsförslag.
I vissa motioner (m, fp) framförs uppfattningen att det
rättspsykiatriska undersökningsväsendet bör bli föremål för
ytterligare utredning och beredning. Utskottet anser det
emellertid angeläget att förutsättningarna för den
rättspsykiatriska undersökningsverksamheten inkl. frågan om vem
som skall vara huvudman för verksamheten fastläggs. Det kan
knappast förväntas att ytterligare utredningar skulle leda till
att någon ytterligare väsentlig kunskap tillförs, utöver vad som
nu redovisas av regeringen. Utskottet avstyrker med hänvisning
till det anförda motionerna 1990/91:So40 (m) yrkande 1 och
1990/91:So41 (fp) yrkande 4.
Frågan om huvudmannaansvaret för den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten är en fråga som länge har diskuterats.
Utskottet har tidigare, i samband med behandlingen av motioner
om huvudmannaansvaret, framhållit att regeringen ingående måste
penetrera frågan i samband med arbetet med en ny psykiatrisk
tvångslagstiftning. I proposition 1990/91:120 om den
rättspsykiatriska undersökningsverksamheten, m.m. redovisas
olika synpunkter beträffande huvudmannaansvaret (avsnitt 4 i
propositionen). Utskottet konstaterar i likhet med propositionen
att den rättspsykiatriska verksamheten har en stark anknytning
till rättsväsendet samtidigt som den har en markerad medicinsk
karaktär där rättssäkerheten är beroende av den medicinska
kompetensen. Utskottet delar propositionens uppfattning att de
rättspsykiatriska undersökningarna även fortsättningsvis bör
utföras under statligt huvudmannaansvar. Detta ställningstagande
överenstämmer med kraven i flertalet av de aktuella motionerna.
Socialstyrelsen är i dag chefsmyndighet för den
rättspsykiatriska undersökningsverksamheten. Socialstyrelsen har
genom det beslut om riktlinjer för styrelsens verksamhet som
riksdagen fattade år 1989 (prop. 1988/89:130, SoU24, rskr. 296)
fått en ändrad inriktning av sin verksamhet. Styrelsens
huvudsakliga uppgifter skall vara tillsyn samt
kunskapsutveckling och kunskapsförmedling. För att
socialstyrelsen skall kunna fullgöra dessa uppgifter har det
ansetts väsentligt att socialstyrelsen avlastas sådana
funktioner som lämpligen kan läggas på andra myndigheter.
Regeringen har i proposition 1990/91:96 föreslagit att en ny
statlig myndighet, rättsmedicinalverket, skall inrättas fr.o.m.
den 1 juli 1991 för den rättsmedicinska verksamheten. I
proposition 1990/91:120 föreslås att även ansvaret för ledning
och samordning av den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten förs in under den nya myndigheten.
Utskottet har tidigare, i betänkande 1990/91:SoU16, tillstyrkt
att ett rättsmedicinalverk inrättas. Utskottet delar regeringens
uppfattning att det nya verket även bör ha ansvaret för den
rättspsykiatriska verksamheten. Utskottet anser således att
riksdagen bör godkänna att rättsmedicinalverket, så som föreslås
i proposition 1990/91:120, fr.o.m. den 1 oktober 1991 skall ta
över ansvaret för den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten. Utskottet erinrar om att
socialstyrelsen alltjämt kommer att ha ett tillsynsansvar för
den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten.
Utskottet konstaterar att motion 1990/91:So56 (v), i vilken
hemställs att riksdagen skall besluta att lednings- och
samordningsfunktionen för rättspsykiatrin inordnas under
rättsmedicinalverket i Linköping, härigenom tillgodoses. Motion
1990/91:So56 (v) yrkande 4 avstyrks därför. Utskottet erinrar
dock i sammanhanget om att utskottet i betänkande 1990/91:SoU16
avstått från att uttala sig i frågan om den nya myndighetens
lokalisering.
Motion 1989/90:So458 (fp) tar upp bl.a. behovet av utbildning
och fortbildning för personalen vid de rättspsykiatriska
klinikerna och stationerna. Utskottet delar motionärernas
uppfattning att det är viktigt att personalen får den utbildning
och fortbildning som krävs för att sköta ett krävande arbete.
För att verksamheten skall kunna uppfylla samhällets krav på
kvalitet är det angeläget med en förstärkning framför allt av
fortbildningen. Enligt utskottet bör det vara en angelägen
uppgift för det nya rättsmedicinalverket att stimulera och
samordna en sådan fortbildning. Enligt utskottet är det också
angeläget att behovet av säkerhetsutrustning på klinikerna och
stationerna kan tillgodoses. Utskottet förutsätter att dessa
synpunkter kommer att beaktas även utan något särskilt initiativ
från riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför motion
1989/90:So458 yrkandena 1 och 2.
Regeringen har, som framgått i det föregående, föreslagit att
staten skall vara huvudman för den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten. I såväl proposition 1990/91:58 med
förslag till ny lagstiftning om tvånget inom psykiatrin som
proposition 1990/91:120 har emellertid förutsatts att utförandet
("driften") av de rättspsykiatriska undersökningarna skall kunna
ske hos såväl sjukvårdshuvudmän som vid statliga kliniker.
Förhandlingar har förts mellan staten och sjukvårdshuvudmännen
sedan år 1985. Dessa har numera resulterat i preliminära avtal
med tre sjukvårdshuvudmän, Östergötlands läns landsting,
Västerbottens läns landsting och Malmö kommun, om att dessa på
entreprenad skall utföra rättspsykiatriska undersökningar.
Utskottet vill betona att en väl fungerande rättspsykiatrisk
undersökningsverksamhet är av grundläggande betydelse från
rättssäkerhetssynpunkt vid behandlingen av psykiskt störda
lagöverträdare. Det finns enligt utskottet också ett uttalat
behov av fortsatt utveckling av det vårdområde inom psykiatrin
som har ett huvudansvar för vården av de psykiskt störda
lagöverträdarna. Det är därför väsentligt att en
organisationsform kan skapas som är flexibel och som ger
förutsättningar för en vidareutveckling av såväl
undersökningsverksamheten som vården av psykiskt störda
lagöverträdare.
Enligt utskottet finns det klara fördelar med att
rättspsykiatriska undersökningar även kan utföras inom hälso-
och sjukvården. Möjligheten att samordna psykiatrisk vård och
rättspsykiatriska undersökningar innebär, anser utskottet, både
verksamhetsmässiga och resursmässiga fördelar.
Undersökningsväsendet kan härigenom utnyttja det kunnande som
den psykiatriska vården representerar. En integrering av
sjukvård och undersökningsverksamhet bör också innebära fördelar
för vården av de psykiskt störda lagöverträdarna. En integrering
kan underlätta uppbyggnaden av en regional organisation hos
sjukvårdshuvudmännen för den rättspsykiatriska vården. En sådan
organisation är av stort värde, om intentionerna bakom den nya
psykiatriska tvångslagstiftningen skall kunna uppfyllas. Hälso-
och sjukvården har också, med sin flexiblare organisation,
större möjligheter att anpassa sin verksamhet efter behoven än
en statlig institution, med verksamheten begränsad till att
utföra rättspsykiatriska undersökningar.
Utskottet delar således propositionens uppfattning att
rättspsykiatriska undersökningar i framtiden skall kunna utföras
såväl vid särskilda statliga kliniker som i hälso- och
sjukvården samt att inriktningen bör vara att undersökningarna
så långt möjligt genomförs inom hälso- och sjukvården.
Regeringen har i proposition 1990/91:120 redovisat principer
för avtal med sjukvårdshuvudmän om utförande av
rättspsykiatriska undersökningar. Utskottet tillstyrker
regeringens förslag att riksdagen skall bemyndiga regeringen att
godkänna avtal enligt de riktlinjer som sålunda angetts i
propositionen.
Utskottets ställningstagande innebär att utskottet avstyrker
de motionsyrkanden (m, v, s) som hävdar att ett statligt
huvudmannaansvar för det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
även skall innebära att själva genomförandet av undersökningarna
måste ske i en statlig organisation. Utskottet avstyrker således
motionerna 1990/91:So38 (m) delvis, 1990/91:So57 (m) yrkandena 1
och 2, 1990/91:So40 (m) yrkande 2, 1989/90:So493 (m) delvis,
1989/90:So506 (c, m, fp) yrkande 1, 1990/91:So32 (v) yrkande 9
och 1990/91:So33 (s) yrkande 3. Självfallet innebär utskottets
ställningstagande också ett avstyrkande av de motioner (m och v)
som innehåller yrkanden om avslag på förslaget att regeringen
skall bemyndigas godkänna avtal i fråga om uppdrag för
sjukvårdshuvudmännen att utföra undersökningar. Motionerna
1990/91:So55 yrkande 1 och 1990/91:So56 (v) yrkande 1 avstyrks
sålunda. Motionerna 1989/90:So458 (fp) yrkande 3, 1989/90:So493
(m) delvis, 1990/91:So463 (fp) och 1989/90:So524 (s), i vilka
främst efterlyses besked om förhandlingarna med
sjukvårdshuvudmännen om de rättspsykiatriska undersökningarna,
får enligt utskottet anses tillgodosedda genom de förslag som
lagts fram i proposition 1990/91:120. Motionsyrkandena avstyrks
därför. Även motion 1990/91:So39 (s) yrkande 2 får enligt
utskottet anses tillgodosedd, varför motionsyrkandet avstyrks.
Utskottets ställningstagande innebär även att utskottet
tillstyrker förslaget till utformning av 5 § lagen om
rättspsykiatriska undersökningar.
Enligt den nya lagen om rättspsykiatrisk undersökning skall en
sådan undersökning genomföras för att utröna om det finns
medicinska förutsättningar att överlämna den misstänkte till
rättspsykiatrisk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken eller för
att utröna om den misstänkte har begått gärningen under påverkan
av en allvarlig psykisk störning. Rättspsykiatrisk undersökning
skall vara obligatorisk om någon skall överlämnas till
rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning,
medan en person skall kunna överlämnas till rättspsykiatrisk
vård utan särskild utskrivningsprövning med stöd av ett s.k.
§ 7-intyg utfärdat av en läkare med särskild kompetens. Frågan
om rättspsykiatrisk undersökning skall kunna ersättas av annan
personutredning tas särskilt upp i motion 1990/91:Ju13 (v)
yrkande 2. Med anledning av detta motionsyrkande vill utskottet
erinra om vad utskottet anfört i sitt yttrande till
justitieutskottet, nämligen att en rättspsykiatrisk undersökning
innebär ett allvarligt intrång i den misstänktes personliga
integritet och att det därför enligt utskottets mening är
viktigt att sådana undersökningar endast genomförs när de
verkligen behövs. Det finns enligt utskottet skäl att erinra om
att rättspsykiatrisk undersökning i princip är obligatorisk för
att en lagöverträdare skall få överlämnas till rättspsykiatrisk
vård med särskild utskrivningsprövning. En undersökning kommer
oftast att behövas även för att klargöra om en gärning har
begåtts under inflytande av en allvarlig psykisk störning. Den
s.k. § 7-undersökning som skall användas för att bedöma en
persons behov av rättspsykiatrisk vård skall enligt proposition
1990/91:58 vara mera utförlig än motsvarande tidigare
undersökningar. Endast en läkare som får avge utlåtande över en
rättspsykiatrisk undersökning skall vara behörig att företa en §
7-undersökning, där undersökningen skall omfatta de medicinska
förutsättningarna för att överlämna den misstänkte till
rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning.
Utskottet erinrar om att det för att utröna en persons behov av
sluten vård enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård endast skall
behövas ett vårdintyg som grundas på en läkarundersökning. Den
föreslagna ordningen för att utröna de medicinska
förutsättningarna för rättspsykiatrisk vård motsvarar enligt
utskottet väl den ordning som gäller enligt lagen om psykiatrisk
tvångsvård.
Utskottet konstaterar att även justitieutskottet i sitt
yttrande till socialutskottet ansett att den obligatoriska
användningen av rättspsykiatrisk undersökning bör begränsas.
Justitieutskottet har också ansett att det, i de fall då det i
första hand handlar om att bedöma den misstänktes behov av
rättspsykiatrisk vård, bör kunna vara tillräckligt med en
enklare ordning.
Med hänvisning till det anförda tillstyrker socialutskottet
propositionens förslag såvitt avser förutsättningarna för att
genomföra en rättspsykiatrisk undersökning. Motion 1990/91:Ju13
(v) yrkande 2 avstyrks.
Utskottets ställningstagande innebär att utskottet inte har
något att erinra mot de i proposition 1990/91:58 föreslagna
lydelserna av 1--4 §§ lagen om rättspsykiatrisk undersökning.
Förslaget till ny lag om rättspsykiatrisk undersökning innebär
en begränsning av de tider som hittills gällt för genomförande
av rättspsykiatrisk undersökning av häktade. Enligt den
föreslagna 6 § skall ett utlåtande beträffande undersökningen
utan dröjsmål ges in till domstolen sedan undersökningsarbetet
avslutats. Utlåtandet skall ges in inom fyra veckor från det
beslutet om undersökning kom in till undersökningsenheten om den
misstänkte är häktad, och annars inom sex veckor. Domstolen, och
inte som nu socialstyrelsen, skall pröva frågan om anstånd skall
ges. Anstånd får medges endast om det finns synnerliga skäl.
Utskottet anser det riktigt att det i lagtexten markeras att
någon onödig tidsutdräkt inte får ske i något led i det
rättspsykiatriska undersökningsförfarandet. Utskottet anser det
också riktigt att den maximitid som gäller för undersökning av
häktade begränsas till fyra veckor. Enligt utskottet bör
prövningen av anståndsfrågor ligga hos den domstol som beslutat
om undersökningen. Det är enligt utskottet viktigt att anstånd
beviljas restriktivt.
Utskottet tillstyrker förslaget till lydelse av 6 § lagen om
rättspsykiatrisk undersökning.
Väntetiderna för rättspsykiatriska undersökningar tas upp i
ett stort antal motioner. Motionärerna begär att riksdagen på
nytt skall ge regeringen till känna att rättspsykiatrin måste
ges tillräckliga resurser och att väntetiderna måste förkortas.
Som framgått av utskottets uttalanden ovan delar utskottet
uppfattningen i de aktuella motionerna (m, fp, c, s) att
problemen inom den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten
måste få en lösning. Utskottet konstaterar att såväl proposition
1990/91:58 som proposition 1990/91:120 innehåller förslag i
denna riktning. En av avsikterna med att hälso- och sjukvården
skall anlitas för att utföra rättspsykiatriska undersökningar är
att få till stånd en ordning som bättre kan anpassas till
behovet av undersökningskapacitet. Ett viktigt syfte med
förslaget till ny lag om rättspsykiatrisk undersökning i
proposition 1990/91:58 är att det totala behovet av
rättspsykiatrisk undersökningsverksamhet skall begränsas.
Införandet av ett nytt enhetligt begrepp som förutsättning för
psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård kan förväntas
verka i samma riktning. Enligt utskottet bör den samlade
effekten av de föreslagna åtgärderna kunna leda till förbättrade
förhållanden för såväl den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten som den rättspsykiatriska vården. Med
hänsyn till de stora problem som kännetecknat verksamheten är
det enligt utskottet angeläget att såväl det nya
rättsmedicinalverket som regeringen noga följer hur den
rättspsykiatriska undersökningsverksamheten utvecklas. Utskottet
vill också erinra om det tillsynsansvar som i fortsättningen bör
åvila socialstyrelsen. Utskottet förutsätter att myndigheterna
och regeringen kommer att uppmärksamt följa den
rättspsykiatriska undersökningsverksamheten utan någon särskild
åtgärd från riksdagens sida. Utskottet anser följaktligen inte
att det behövs något tillkännagivande till regeringen av den
innebörd som efterlyses i motionerna 1990/91:So38 (m) delvis,
1990/91:So416 (c), 1989/90:So466 (c) och 1990/91:So39 (s)
yrkande 1. Motionsyrkandena avstyrks därför.
Utskottet har inte heller i övrigt något att erinra mot det i
proposition 1990/91:58 framlagda förslaget till ny lag om
rättspsykiatrisk undersökning.
Regeringen har, som framgått ovan, i proposition 1990/91:120
redovisat resultatet av hittillsvarande förhandlingar med
sjukvårdshuvudmännen. Enligt propositionen kan knappt hälften av
det beräknade undersökningsbehovet förväntas bli tillgodosett
genom avtalen. Till följd av avtalen med Östergötlands och
Västerbottens läns landsting anses de rättspsykiatriska
stationerna i Linköping och Umeå kunna avvecklas. I
propositionen anförs att även två av de rättspsykiatriska
klinikerna bör kunna avvecklas inom överskådlig tid. Med
hänvisning bl.a. till avtalet med Malmö kommun bedömer
regeringen att den rättspsykiatriska kliniken i Lund bör kunna
avvecklas under budgetåret 1991/92. Beträffande kliniken i
Uppsala anförs att även denna klinik bör kunna avvecklas men att
det ännu finns skäl att avvakta med ett beslut i den delen. En
avveckling av Uppsalakliniken bör dock enligt propositionen
kunna ske under budgetåret 1992/93.
Utskottet har i det föregående uttalat att inriktningen bör
vara att staten så långt möjligt träffar avtal med
sjukvårdshuvudmännen om att dessa skall utföra rättspsykiatriska
undersökningar. Utförandet av rättspsykiatriska undersökningar
inom sjukvården får naturligtvis effekter för dimensioneringen
av den statliga undersökningsorganisationen. Regeringen har i
proposition 1990/91:120 föreslagit att riksdagen skall bemyndiga
regeringen att besluta om avveckling av rättspsykiatriska
kliniker och stationer i den utsträckning som bedöms motiverad
med hänsyn till de avtal som träffas med sjukvårdshuvudmännen
och med beaktande av att tillräcklig total
undersökningsverksamhet skall finnas. Utskottet har i princip
inte något att erinra mot förslaget. Utskottet vill kraftigt
understryka att någon avveckling av statliga resurser inte får
ske utan att fullt tillfredsställande garantier finns för att
rättspsykiatriska undersökningar kan genomföras inom de
tidsfrister som lagen anger. Det kan enligt utskottet inte
accepteras att problem nu eller senare uppkommer att få
undersökningar utförda eller att väntetider uppkommer som ett
resultat av en avveckling av resurser för rättspsykiatrisk
undersökningsverksamhet. Utskottet förutsätter att regeringen i
sitt ställningstagande till frågan om nedläggning av en
rättspsykiatrisk klinik eller station även väger in de följder
som en nedläggning får för personalen vid den berörda kliniken
eller stationen. Vad utskottet anfört om avveckling av resurser
för rättspsykiatrisk undersökning bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.
Utskottets ställningstagande innebär att utskottet avstyrker
motionskraven om att de rättspsykiatriska klinikerna i
Stockholm, Göteborg, Uppsala och Lund samt stationerna i
Linköping och Umeå skall bevaras. Utskottet avstyrker således
motionerna 1990/91:So55 (m) yrkande 2, 1990/91:So56 (v)
yrkandena 2 och 3 samt 1990/91:So503 (s). Utskottet avstyrker
även yrkande 3 i motion So55 (m) om att den
organisationskommitté som tillsatts för att överväga olika
frågor för det nya rättsmedicinalverket skall få i uppdrag att
utreda behovet av en rättspsykiatrisk klinik i Lund och behovet
av ytterligare kliniker inkl. en särskild avdelning för kvinnor.
Utskottet vill dock i sammanhanget framhålla att det är viktigt
att den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten för kvinnor
kan utvecklas.
I proposition 1990/91:100 (bilaga 7) föreslår regeringen att
riksdagen till Rättspsykiatriska stationer och kliniker
(anslaget E 5) för budgetåret 1991/92 anvisar 112 979 000 kr.
Enligt proposition 1990/91:120 skall medelsramen vara
tillräcklig även med hänsyn till de förändringar som föreslås i
den nämnda propositionen beträffande ny chefsmyndighet för den
rättspsykiatriska undersökningsverksamheten m.m. Regeringen
förbehåller sig dock rätten att göra de omdispositioner mellan
anslagsposterna som kan föranledas av att ersättningar enligt
träffade avtal skall utgå till vissa sjukvårdshuvudmän för
utförda undersökningar. I propositionen anförs även att de medel
som motsvarar rättsmedicinalverkets kostnader för ledningen av
den rättspsykiatriska verksamheten bör få bestridas av medlen
under anslaget E 5. Utskottet har beretts tillfälle att ta del
av vad som sålunda anförs i proposition 1990/91:120 om de
ekonomiska konsekvenserna av förslagen i propositionen.
Utskottet har inte något att erinra mot vad som anförs i
proposition 1990/91:120 i denna del. Utskottet har inte heller
något att erinra mot den föreslagna medelsanvisningen till
rättspsykiatriska stationer och kliniker, vilken inte heller
mött någon erinran i form av motioner.
Utskottet övergår nu till att behandla ett problem som har
viss anknytning till väntetiderna för rättspsykiatrisk
undersökning men som också gäller frågan om tvångsvård i samband
med rättspsykiatrisk undersökning. Problemet har inte föranlett
någon motion. Det finns enligt utskottet anledning att ge en
viss bakgrundsbeskrivning.
Enligt nu gällande bestämmelser är det i princip inte möjligt
att på en rättspsykiatrisk klinik eller station ge tvångsvård åt
den som genomgår rättspsykiatrisk undersökning. Klinikerna och
stationerna utgör inte egentliga vårdinstitutioner. Enligt
nuvarande bestämmelser skall den undersökte, när en
rättspsykiatrisk undersökning har avslutats -- om han befunnits
vara psykiskt sjuk och är häktad --, förvaras på den
rättspsykiatriska kliniken. Om domstol har förordnat att någon
skall överlämnas till sluten psykiatrisk vård eller vård i
specialsjukhus och därvid förordnat att han skall vara häktad,
skall han vårdas på den rättspsykiatriska kliniken till dess att
han kan tas in på sjukhus för LSPV-vård. Det bör erinras om att
det är socialstyrelsen som beslutar om på vilket sjukhus
vederbörande skall tas in.
De gällande bestämmelserna har orsakat vissa problem. Det har
ur vårdsynpunkt varit en olägenhet att LSPV-vård inte kunnat
meddelas under undersökningstiden. Ett annat allvarligt problem
har varit de väntetider som förelegat innan socialstyrelsen
kunnat placera undersökta, och till LSPV-vård dömda,
vårdbehövande personer på sjukhus. Dessa väntetider har ibland
varit avsevärda och har kraftigt bidragit till att väntetider
uppkommit för andra som skall genomgå rättspsykiatrisk
undersökning.
Enligt förslagen i proposition 1990/91:58 skall psykiatrisk
tvångsvård kunna ges under undersökningstiden. För dem som
undersöks i hälso- och sjukvården, dvs. på en
sjukvårdsinstitution, kan tvångsvård ges med stöd av de
bestämmelser som enligt den föreslagna lagen om rättspsykiatrisk
vård gäller för häktade. För dem som undersöks på
rättspsykiatrisk klinik skall tvångsvård enligt förslaget dock
endast kunna ges under undersökningstiden. Däremot skall det
inte vara möjligt att ge tvångsvård efter undersökningens
avslutande, vare sig under tiden från undersökningens slut fram
till dom eller från domen fram till dess intagning på sjukhus
sker.
Lagrådet har i sitt yttrande över proposition 1990/91:58
påtalat att det varit vanligt förekommande att vårdplats inte
har kunnat beredas omedelbart efter avslutandet av en
rättspsykiatrisk undersökning och att, med den föreslagna
utformningen av bestämmelserna, det således kan inträffa att
personer får stanna kvar vid en rättspsykiatrisk klinik utan att
det finns rättsliga möjligheter att bereda erforderlig vård med
tvång.
Utskottet kan konstatera att förslagen i proposition
1990/91:58 bygger på förutsättningen att den övervägande delen
av de rättspsykiatriska undersökningarna skall göras inom
sjukvården. Utfallet av förhandlingarna med sjukvårdshuvudmännen
innebär dock, som framgår av proposition 1990/91:120, att
flertalet undersökningar alltjämt kommer att företas på
rättspsykiatriska kliniker, dvs. utanför vårdinstitutionerna.
Det är enligt utskottets mening mycket viktigt att psykiatrisk
tvångsvård kan ges om behov därav uppkommer under
undersökningstiden. Med den föreslagna regleringen blir det inte
något problem vare sig under undersökningstiden eller efter
avslutad undersökning när en rättspsykiatrisk undersökning
utförs i sjukvården. Vårdmöjlighet införs även på en
rättspsykiatrisk klinik så länge en undersökning pågår. Däremot
avskaffas möjligheten att ge tvångsvård på en rättspsykiatrisk
klinik efter det att undersökningen avslutats och innan
patienten placeras på en sjukvårdsinrättning. Enligt utskottet
är det emellertid angeläget att tvångsvård kan ges åt alla som
behöver det, även efter avslutad undersökning.
Ett allvarligt problem har varit de väntetider som förekommit
innan personer som dömts till sluten psykiatrisk vård kunnat
flyttas över till sjukvården. Utskottet har i det föregående
tydligt klargjort sin inställning till väntetider för
rättspsykiatrisk undersökning. Enligt utskottet kan det inte
accepteras att en person som är i uppenbart behov av vård på
grund av resursbrist eller andra skäl inte tas om hand av
sjukvården. Att vård hittills, i avvaktan på patientens
placering i sjukvården, kunnat ges på en rättspsykiatrisk klinik
har naturligtvis inte påskyndat placeringen.
I propositionen åberopas för den lösning som valts av
regeringen såväl principiella skäl som det skälet att risken för
praktiska svårigheter är begränsad, eftersom patienter på
rättspsykiatrisk klinik i regel kan ges vård med eget samtycke
och det i princip endast är möjligheten att använda
tvångsmedicinering som skulle saknas på undersökningsenheten.
Vid en avvägning mellan de skäl som talar för att behålla
möjligheten att ge tvångsvård på en undersökningsenhet även
efter avslutad undersökning och de skäl som åberopas i
propositionen anser utskottet att det finns fog för att välja
den utformning av bestämmelserna som valts i propositionen.
Utskottet vill på nytt betona att patienter som av domstol
överlämnas till rättspsykiatrisk vård skyndsamt måste tas om
hand i sjukvården. Utskottet noterar i sammanhanget att det inte
längre skall ankomma på socialstyrelsen att besluta om placering
av dem som av domstol överlämnas till rättspsykiatrisk vård.
Tillämpningen av de nya bestämmelserna måste givetvis ingående
följas av ansvariga myndigheter, främst rättsmedicinalverket och
socialstyrelsen, och regeringen. Om problem skulle uppkomma
genom att möjlighet till tvångsvård under viss tid saknas och,
framför allt, om utfallet av lagstiftningen när det gäller
överflyttande av patienter till sjukvården skulle leda till
väntetider bör regeringen återkomma till riksdagen med förslag
till ändring av bestämmelserna.
Vad utskottet anfört om psykiatrisk tvångsvård i samband med
rättspsykiatrisk undersökning och om nödvändigheten av snabbt
överförande till sjukvården av personer, som vid
rättspsykiatrisk undersökning befunnits vara i behov av
psykiatrisk vård bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
Övriga lagförslag i proposition 1990/91:58, m.m.
Regeringen har i proposition 1990/91:58 föreslagit riksdagen
att såvitt nu är i fråga förutom förslagen till lag om
psykiatrisk tvångsvård, lag om rättspsykiatrisk vård och lag om
rättspsykiatrisk undersökning anta förslagen till lag om ändring
i lagen (1985:569) om införande av lagen (1985:568) om särskilda
omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl., lag om ändring i
rättshjälpslagen (1972:429), lag om ändring i lagen (1971:289)
om allmänna förvaltningsdomstolar, lag om ändring i lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt samt lag om ändring i lagen
(1976:371) om behandling av häktade och anhållna m.fl.
Den nya lagstiftningen som utskottet här tidigare har
behandlat medför behov av ändringar i bl.a. 41 §
rättshjälpslagen (1972:429). Nämnda lagrum berörs även av de
förslag som regeringen framlägger i proposition 1990/91:118
Förslag till lag om särskild kontroll av vissa utlänningar,
m.m. som bereds av justitieutskottet. Förslagen i sistnämnda
proposition avses träda i kraft den 1 juli 1991, dvs. innan de i
proposition 1990/91:58 framlagda lagförslagen träder i kraft.
Justitieutskottets betänkande 1990/91:JuU29, med tillstyrkande
av propositionens förslag i denna del, behandlas av riksdagen
den 23 maj 1991. Förslaget i proposition 1990/91:58 till lag om
ändring i 41 § rättshjälpslagen bör bringas i överensstämmelse
med den lydelse lagrummet avses få med anledning av proposition
1990/91:118 och betänkande JuU29.
Utskottet har i övrigt inte något att erinra mot förslaget
till lag om ändring i rättshjälpslagen.
Den nya lagstiftningen medför även ändringar i 14 § lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Lagrummet berörs
även av de förslag som regeringen framlade i proposition
1990/91:80 om rättskipningen i socialförsäkringsmål.
Justitieutskottets betänkande 1990/91:JuU18, med tillstyrkande
av propositionens förslag i denna del, behandlades av riksdagen
den 24 april 1991 (rskr. 216). Lag (1991:208) om ändring i lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar avses att, genom
regeringsbeslut i maj 1991, träda i kraft den 1 juli 1991, dvs.
innan de i proposition 1990/91:58 framlagda lagförslagen träder
i kraft. Förslaget i proposition 1990/91:58 till lag om ändring
i 14 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar bör bringas i
överensstämmelse med den lydelse lagrummet får enligt SFS
1991:208.
Utskottet har i övrigt inte något att erinra mot förslaget
till lag om ändring i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar.
I propositionen föreslås vidare vissa följdändringar i lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt. Under ärendets beredning
har uppmärksammats att en redigering bör ske även i 58 a §
nämnda lag. I regeringens proposition 1989/90:130 om bekämpning
av vissa våldsdåd med internationell anknytning föreslogs vissa
ändringar i 31 § lagen om kriminalvård i anstalt. Lagändringen
har trätt i kraft (1989/90:JuU33, rskr. 286, SFS 1990:417). Mot
bakgrund av sistnämnda lagstiftningsärende bör en redaktionell
ändring av 58 a § ske i enlighet med det av utskottet i bilaga
3 framlagda lagförslaget.
Utskottet har i övrigt inte något att erinra mot förslaget
till lag om ändring i lagen om kriminalvård i anstalt.
Som utgångspunkt för de i proposition 1990/91:58 framlagda
förslagen till lag om ändring i lagen (1985:569) om införande av
lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda m.fl., såvitt avser 7 §, lag om ändring i
lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar, såvitt avser
18 § samt lag om ändring i lagen (1976:371) om behandling av
häktade, såvitt avser 4 § har använts lydelser som inte helt
överensstämmer med de lydelser paragraferna erhållit då de
senast ändrades (se prop. 1990/91:14 och SoU9, prop. 1990/91:32
och JuU7 resp. prop. 1989/90:154 och JuU2). Med de justeringar
som föranleds av vad utskottet nu anfört har de aktuella
lagförslagen i propositionen den lydelse som framgår av bilaga
1.
Övriga lagförslag i proposition 1990/91:58 föranleder inte
några uttalanden från utskottets sida.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande psykiatrins utveckling
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So432
yrkandena 1, 3--5 och 7, 1989/90:So526 yrkande 2, 1989/90:So539
yrkandena 1, 5 och 6, 1990/91:So32 yrkandena 2--4, 1990/91:So33
yrkande 2, 1990/91:So37 yrkande 9, 1990/91:So42 yrkande 13,
1990/91:So418 yrkande 2, 1990/91:So500 yrkande 1 samt
1990/91:So531 yrkandena 9 och 10 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
2. beträffande avslag på proposition 1990/91:58, m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So539 yrkande 2 och
1990/91:So32 yrkande 1,
3. beträffande ny lagstiftning om psykiatrisk vård
att riksdagen avslår motion 1989/90:So458 yrkande 4,
4. beträffande lag om skydd för dementa
att riksdagen avslår motion 1990/91:So34,
res. 1 (m, fp, c)
5. beträffande begreppet allvarlig psykisk störning
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:58 och med
avslag på motion 1990/91:So42 yrkande 1 antar det i
propositionen framlagda förslaget till lag om psykiatrisk
tvångsvård såvitt avser 3 § första stycket,
res. 2 (c)
6. beträffande omgivningsskyddet
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:58 och med
avslag på motion 1990/91:So31 yrkande 1 antar det i
propositionen framlagda förslaget till lag om psykiatrisk
tvångsvård såvitt avser 3 § tredje stycket,
res. 3 (m, fp, c)
7. beträffande beslut om omhändertagande
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So42 yrkande 2
och med anledning av proposition 1990/91:58 godkänner vad
utskottet anfört,
9. beträffande bibehållande av oberoendekravet
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:58 och med
avslag på motion 1990/91:So42 yrkande 3 godkänner vad utskottet
anfört,
10. beträffande tillkännagivande om oberoendekravet
att riksdagen avslår motion 1990/91:So30 yrkande 1,
11. beträffande 4 § förslag till lag om psykiatrisk
tvångsvård att riksdagen antar det i proposition 1990/91:58
framlagda förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård såvitt
avser 4 § med den ändringen att lagrummet erhåller den i
bilaga 2 som Utskottets förslag betecknade lydelsen,
12. beträffande intagningsbeslutet
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:58 och med
avslag på motion 1990/91:So42 yrkande 4 antar det i
propositionen framlagda förslaget till lag om psykiatrisk
tvångsvård såvitt avser 6 §,
13. beträffande begränsade vårdtider
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:58 och med
avslag på motion 1990/91:So37 yrkande 3 antar det i
propositionen framlagda förslaget till lag om psykiatrisk
tvångsvård såvitt avser 7 § första stycket,
res. 5 (mp)
14. beträffande konvertering
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:58 och med
avslag på motionerna 1990/91:So32 yrkande 5 och 1990/91:So37
yrkandena 1 och 2 antar det i propositionen framlagda förslaget
till lag om psykiatrisk tvångsvård såvitt avser 11--13 §§,
res. 6 (v, mp)
15. beträffande de anhörigas situation
att riksdagen avslår motion 1990/91:So302,
16. beträffande utvärdering och redovisning
att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:58 och
motionerna 1990/91:So31 yrkande 2 och 1990/91:So42 yrkande 5 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
17. beträffande behandlingen av patienten
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So526 yrkandena 1 och
3, 1990/91:So37 yrkandena 4--8 samt 1990/91:So418 yrkandena 1
och 3,
res. 7 (mp)
18. beträffande isolering och fastspänning
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:58 och med
avslag på motion 1990/91:So42 yrkande 6 antar det i
propositionen framlagda förslaget till lag om psykiatrisk
tvångsvård såvitt avser 19 och 20 §§,
19. beträffande formerna för kroppsvisitation m.m.
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:58 och med
avslag på motion 1990/91:So42 yrkande 7 godkänner vad utskottet
anfört,
res. 8 (c)
20. beträffande fullständig kroppsbesiktning
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:58 och med
avslag på motion 1990/91:So42 yrkande 8 godkänner vad utskottet
anfört,
res. 9 (c)
21. beträffande 23 § förslag till lag om psykiatrisk
tvångsvård
att riksdagen antar det i proposition 1990/91:58 framlagda
förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård såvitt avser 23 §,
22. beträffande rapporteringsskyldighet
att riksdagen avslår motion 1990/91:So31 yrkande 3,
23. beträffande behov av stödperson
att riksdagen avslår motion 1989/90:So440,
24. beträffande tidig tillsättning av stödperson
att riksdagen avslår motion 1990/91:So32 yrkande 6,
res. 10 (v)
25. beträffande stödperson enligt LVU
att riksdagen avslår motion 1990/91:So32 yrkande 7,
26. beträffande ersättning till stödperson
att riksdagen avslår motion 1990/91:So42 yrkande 9,
27. beträffande domstolsorganisationen
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So539 yrkande 3,
1990/91:So35, 1990/91:So42 yrkande 10 samt 1990/91:So500
yrkandena 4 och 5,
res. 11 (c)
28. beträffande psykiatrisk kompetens
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So32 yrkande 8 och
1990/91:So42 yrkande 11,
res. 12 (m, c)
29. beträffande chefsöverläkarens överklagningsrätt
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:58 och med
avslag på motion 1990/91:So42 yrkande 12 antar det i
propositionen framlagda förslaget till lag om psykiatrisk
tvångsvård såvitt avser 33 §,
res. 13 (c)
30. beträffande 29 § förslag till lag om psykiatrisk
tvångsvård
att riksdagen antar det i proposition 1990/91:58 framlagda
förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård såvitt avser 29 §
med den ändringen att lagrummet erhåller den i bilaga 2 som
Utskottets förslag betecknade lydelsen,
31. beträffande förutsättningarna för rättspsykiatrisk
vård
att riksdagen avslår motion 1990/91:So41 yrkandena 1 och 3,
33. beträffande underrättelse till anhöriga
att riksdagen avslår motion 1989/90:So539 yrkande 4,
34. beträffande underrättelse till målsäganden vid
avvikelser
att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:58 och
motion 1990/91:So42 yrkande 14 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
35. beträffande 28 § förslag till lag om rättspsykiatrisk
vård att riksdagen antar det i proposition 1990/91:58
framlagda förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård såvitt
avser 28 §,
36. beträffande frigång
att riksdagen avslår motion 1990/91:So42 yrkande 15,
38. beträffande vården för särskilt vårdkrävande patienter
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
39. beträffande fasta paviljongen i Västervik
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So36 och 1989/90:So506
yrkande 2,
40. beträffande vård på enskilt vårdhem
att riksdagen antar det i proposition 1990/91:58 framlagda
förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård såvitt avser 15 och
40 §§ med den ändringen att lagrummen erhåller de i bilaga 2
som Utskottets förslag upptagna lydelserna,
41. beträffande förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård
i övrigt
att riksdagen antar det i proposition 1990/91:58 framlagda
förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård, i den mån det inte
behandlats under tidigare moment,
42. beträffande viss följdändring i lagen om
rättspsykiatrisk vård
att riksdagen antar det i proposition 1990/91:58 framlagda
förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård såvitt avser 24 §
med den ändringen att lagrummet erhåller den i bilaga 2 som
Utskottets förslag betecknade lydelsen,
43. beträffande förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård
i övrigt
att riksdagen antar det i proposition 1990/91:58 framlagda
förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård, i den mån det inte
behandlats under tidigare moment,
44. beträffande fortsatt utredning av det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So40 yrkande 1 och
1990/91:So41 yrkande 4,
res. 15 (fp)
45. beträffande rättsmedicinalverkets ansvar för den
rättspsykiatriska undersökningsverksamheten
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:120 och med
avslag på motion 1990/91:So56 yrkande 4 godkänner att
rättsmedicinalverket skall ta över ansvaret för den
rättspsykiatriska undersökningsverksamheten från socialstyrelsen
fr.o.m. den 1 oktober 1991,
46. beträffande personalutveckling m.m.
att riksdagen avslår motion 1989/90:So458 yrkandena 1 och 2,
res. 16 (fp)
48. beträffande bemyndigande för regeringen att godkänna
avtal m.m.
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:120 och med
avslag på motionerna 1990/91:So55 yrkande 1 och 1990/91:So56
yrkande 1 bemyndigar regeringen att godkänna avtal enligt
riktlinjer i propositionen (avsnitt 3.3) i fråga om uppdrag för
sjukvårdshuvudmännen att utföra rättspsykiatriska
undersökningar,
res. 17 (m, fp, c, v) - delvis.
49. beträffande 5 § lagen om rättspsykiatrisk undersökning
att riksdagen antar det i proposition 1990/91:58 framlagda
förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning såvitt avser
5 §,
res. 17 (m, fp, c, v) - delvis.
50. beträffande 1--4 §§ lagen om rättspsykiatrisk
undersökning
att riksdagen med avslag på motion 1990/91:Ju13 yrkande 2
antar det i proposition 1990/91:58 framlagda förslaget till lag
om rättspsykiatrisk undersökning såvitt avser 1--4 §§,
res. 18 (v)
51. beträffande 6 § lagen om rättspsykiatrisk undersökning
att riksdagen antar det i proposition 1990/91:58 framlagda
förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning såvitt avser
6 §,
52. beträffande särskilt tillkännagivande om väntetider och
resurser
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So466, 1990/91:So38
delvis, 1990/91:So39 yrkande 1 och 1990/91:So416,
53. beträffande lagen om rättspsykiatrisk undersökning i
övrigt
att riksdagen antar det i proposition 1990/91:58 framlagda
förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning, i den mån
det inte omfattas av tidigare moment,
54. beträffande avveckling av rättspsykiatriska kliniker och
stationer
att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:120 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
res. 19 (m, fp, c, v) - delvis.
55. beträffande bemyndigande för regeringen att besluta om
avveckling
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:120 och med
avslag på motionerna 1990/91:So55 yrkandena 2 och 3,
1990/91:So56 yrkandena 2 och 3 samt 1990/91:So503 bemyndigar
regeringen att besluta om avveckling av rättspsykiatriska
kliniker och stationer i den utsträckning som är motiverad med
hänsyn till ingångna avtal om att utföra rättspsykiatriska
undersökningar och med beaktande av att tillräcklig total
undersökningskapacitet skall kunna garanteras,
res. 19 (m, fp, c, v) - delvis.
56. beträffande ekonomiska konsevenser av förslagen i
proposition 1990/91:120
att riksdagen med godkännande av vad regeringen anfört lägger
proposition 1990/91:120 i denna del till handlingarna,
57. beträffande medelsanvisning till Rättspsykiatriska
stationer och kliniker
att riksdagen till Rättspsykiatriska stationer och kliniker
för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 112 979 000
kr.,
58. beträffande tvångsvård i samband med rättspsykiatrisk
undersökning m.m.
att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:58 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
59. beträffande förslaget till lag om ändring i
rättshjälpslagen
att riksdagen antar det i proposition 1990/91:58 framlagda
förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429) med
den ändringen att 41 § rättshjälpslagen erhåller den i bilaga
2 som Utskottets förslag betecknade lydelsen,
60. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen om
allmänna förvaltningsdomstolar
att riksdagen antar det i proposition 1990/91:58 framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen om allmänna
förvaltningsdomstolar (1971:289) med den ändringen att 14 §
erhåller den i bilaga 2 som Utskottets förslag
betecknade lydelsen,
61. beträffande 58 a § lagen om kriminalvård i anstalt
att riksdagen antar det av utskottet framlagda och i bilaga
3 upptagna förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt,
62. beträffande övriga lagförslag i proposition 1990/91:58
att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen
till
a) lag om ändring i lagen (1985:569) om införande av lagen
(1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
m.fl.,
b) lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt,
c) lag om ändring i lagen (1976:371) om behandling av häktade
och anhållna m.fl.
Stockholm den 16 maj 1991
På socialutskottets vägnar
Daniel Tarschys
Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Anita
Persson (s), Sten Svensson (m), Aina Westin (s), Ingrid
Andersson (s), Per Stenmarck (m), Johnny Ahlqvist (s), Rinaldo
Karlsson (s), Ingegerd Anderlund (s), Ingrid Hemmingsson (m),
Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v),
Anita Stenberg (mp), Jan Andersson (s) och Göran Engström (c).
Reservationer
1. Lag om skydd för dementa (mom. 4)
Daniel Tarschys (fp), Sten Svensson (m), Per Stenmarck (m),
Ingrid Hemmingsson (m), Rosa Östh (c), Barbro Westerholm (fp)
och Göran Engström (c) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 26 börjar med
"Personer med" och slutar med "1990/91:So34 (fp)." bort ha
följande lydelse:
Ett grundläggande mål är enligt utskottet att de dementa ges
värdiga livsvillkor. Riksdagen har också nyligen beslutat om en
rad åtgärder för att öka förutsättningarna för en förbättrad
demensvård. Bl.a. kommer utbyggnaden av speciella boendeformer
för dementa att öka.
Vid vården av de dementa kan man i vissa fall behöva vidta
särskilda säkerhetsåtgärder för att hindra de gamla att skada
sig själva. Även åtgärder av frihetsbegränsande natur kan därvid
ibland vara nödvändiga. För åtgärder av detta slag krävs
uttryckligt lagstöd. Åtgärderna kommer annars att ske i strid
med grundlagen. Mot denna bakgrund föreslog socialberedningen en
särskild skyddslagstiftning. I propositionen anförs att det är
en svårbemästrad rättslig fråga att tillgodose eventuella behov
av föreskrifter om frihetsbegränsande åtgärder i de fall lagen
om psykiatrisk tvångsvård inte är tillämplig. Detta är säkert
riktigt, men ingen övertygande grund för att avstå från rättslig
reglering av frågan. Enligt utskottets uppfattning är det
nödvändigt att ansträngningarna att åstadkomma en skyddslag för
bl.a. de dementa fortsätter.
Utskottet delar således motionärernas uppfattning att
regeringen bör intensifiera ansträngningarna att utarbeta en
sådan lag. Avgränsningen av den personkrets som skall omfattas
av den nya lagstiftningen bör noga övervägas. Förutom
åldersdementa bör personer med presenil demens, vissa
utvecklingsstörda och personer med svåra hjärnskador kunna komma
i fråga. Avvägningar måste göras mellan behovet av att skydda de
människor som inte själva kan orientera sig och kravet på
respekt för de enskildas integritet.
Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med förslag
till lag om skydd för bl.a. de dementa. Vad utskottet nu anfört
bör riksdagen, med anledning av motion 1990/91:So34 (fp), som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 4 bort hemställa:
4. beträffande lag om skydd för dementa
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So34 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Begreppet allvarlig psykisk störning (mom. 5)
Rosa Östh och Göran Engström (båda c) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 29 börjar med
"Synen på" och på s. 30 slutar med "(c) yrkande 1." bort ha
följande lydelse:
Begreppet allvarlig psykisk störning skall enligt
propositionen ersätta psykisk sjukdom och jämställd psykisk
abnormitet i LSPV. Begreppet skall också träda i stället för
begreppen sinnessjukdom och sinnesslöhet samt det s.k.
jämställdhetsbegreppet i brottsbalken. Det föreligger enligt
utskottet en viss risk att begreppet allvarlig psykisk störning
kan komma att få en vidare betydelse än begreppet psykisk
sjukdom. Införandet av det nya begreppet skulle också kunna
innebära att man tar ett steg tillbaka när det gäller
attityderna till psykiskt sjuka. Utskottet vill därför särskilt
betona att det nya begreppet är avsett att vara snävare än det
nuvarande begreppet psykisk sjukdom i LSPV. Det bör också
understrykas att människor med psykiska handikapp är drabbade av
sjukdom och att dessa människor skall bemötas med samma respekt
som de somatiskt sjuka.
Vid bestämmande av kriterierna för psykiatrisk tvångsvård bör
enligt utskottet betydelsen av klara symptom på psykisk sjukdom
inte underskattas. För patientens del är det en trygghet att ha
ett precist stöd i lagen, när det gäller förutsättningarna för
tvångsvård. Begreppet psykisk störning går enligt utskottet att
avgränsa kvalitativt. Härutöver krävs en kvantitativ avgränsning
av begreppet. En sådan avgränsning bör ske genom att de yttre
konsekvenserna av sjukdomen specificeras. Kriterierna för
tvångsvård bör kompletteras i detta avseende. Begreppet
allvarlig psykisk störning bör sålunda förenas med
specialindikationer, som närmare anger de förutsättningar som
skall vara för handen för att lagen skall vara tillämplig.
Förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård bör erhålla en
lydelse som överensstämmer med vad utskottet nu uttalat.
Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag till
lagtext. Detta bör ske i sådan tid att ikraftträdandet av det
nya systemet inte behöver uppskjutas.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av motion
1990/91:So42 (c) yrkande 1, som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottet under mom. 5 bort hemställa:
5. beträffande begreppet allvarlig psykisk störning
att riksdagen
a) med anledning av proposition 1990/91:58 och motion
1990/91:So42 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
b) antar det i proposition 1990/91:58 framlagda förslaget till
lag om psykiatrisk tvångsvård såvitt avser 3 § första stycket,
3. Omgivningsskyddet (mom. 6)
Daniel Tarschys (fp), Sten Svensson (m), Per Stenmarck (m),
Ingrid Hemmingsson (m), Rosa Östh (c), Barbro Westerholm (fp)
och Göran Engström (c) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 31 börjar med
"Utskottet delar" och på s. 32 slutar med "avstyrks." bort ha
följande lydelse:
Vid bedömningen av om patienten har ett oundgängligt behov av
psykiatrisk vård genom vistelse på en sjukvårdsinrättning skall
beaktas om patienten på grund av sitt psykiska tillstånd är
farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller
psykiska hälsa. Denna farlighetsbedömning skall enligt
propositionen ske som ett led i prövningen enligt punkt 2 i 3 §
första stycket i förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård.
Utskottet delar motionärernas -- och lagrådets -- inställning
att behovet av skydd för patientens närstående och omgivning bör
ges en mer självständig betydelse vid prövningen om tvångsvård
skall komma till stånd eller inte. Med bifall till motion
1990/91:So31 (m) yrkande 1 anser utskottet att 3 § tredje
stycket förslag till lag om psykiatrisk tvångsvård bör erhålla
den lydelse utskottet nu föreslagit.
dels att utskottet under mom. 6 bort hemställa:
6. beträffande omgivningsskyddet
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So31 yrkande 1
och med anledning av proposition 1990/91:58 antar det i
propositionen framlagda förslaget till lag om psykiatrisk
tvångsvård såvitt avser 3 § tredje stycket med den ändringen att
lagrummet erhåller följande såsom Reservanternas förslag
betecknad lydelse:
Regeringens förslag Reservanternas förslag
3 § tredje stycket
Vid bedömning av Vid bedömning av behovet av
vårdbehovet enligt tvångsvård skall även
första stycket 2 skall beaktas, om patienten till
även beaktas, om patienten följd av sin psykiska
till följd av sin psykiska störning är farlig
störning är farlig för annans personliga
för annans personliga säkerhet eller fysiska
säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa.
eller psykiska hälsa.
4. Privatpraktiserande läkare (mom. 8)
Daniel Tarschys (fp), Sten Svensson (m), Per Stenmarck (m),
Ingrid Hemmingsson (m) och Barbro Westerholm (fp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 34 börjar med
"Utskottet kan" och slutar med "avstyrks därför." bort ha
följande lydelse:
Det kan enligt utskottet även finnas anledning att ge vissa
privatpraktiserande läkare med psykiatrisk specialistkompetens
samma rätt som en offentligt anställd läkare att besluta om
omhändertagande av en person för läkarundersökning samt att
begära polishandräckning i samband därmed. Utgångspunkten bör
enligt utskottet vara vilken kompetens den enskilde läkaren har
och inte dennes anställningsform. Det kan vara lämpligt att
landstingskommunerna -- eller de landstingsfria kommunerna --
beslutar om vilka privatpraktiserande läkare som sålunda skall
ges denna rätt. Regeringen bör återkomma till riksdagen med
förslag i enlighet med vad utskottet nu uttalat.
Vad utskottet anfört bör riksdagen, med anledning av motion
1990/91:So30 (m) yrkande 2, som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottet under mom. 8 bort hemställa:
8. beträffande privatpraktiserande läkare
att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:58 och
motion 1990/91:So30 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
5. Begränsade vårdtider (mom. 13)
Anita Stenberg (mp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 38 börjar med
"I propositionen" och på s. 39 slutar med "avstyrks således."
bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas inställning att starka
rättssäkerhetsskäl talar för att längsta tid för vård utan
beslut av domstol bör vara två veckor i stället för fyra veckor
som föreslås i propositionen. Länsrätternas arbetsbelastning
skall inte få avgöra valet av tidpunkt för den obligatoriska
rättsliga prövningen.
Med bifall till motion 1990/91:So37 (mp) yrkande 3 anser
utskottet att 7 § första stycket förslag till lag om psykiatrisk
tvångsvård bör erhålla den lydelse utskottet nu föreslagit.
dels att utskottet under mom. 13 bort hemställa:
13. beträffande begränsade vårdtider
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So37 yrkande 3
och med anledning av proposition 1990/91:58 antar det i
propositionen framlagda förslaget till lag om psykiatrisk
tvångsvård såvitt avser 7 § första stycket med den ändringen att
lagrummet erhåller följande såsom Reservanternas förslag
betecknad lydelse:
Regeringens förslag Reservanternas förslag
7 § första stycket
Om chefsöverläkaren vid Om chefsöverläkaren vid
den enhet där patienten den enhet där patienten
vårdas finner att denne vårdas finner att denne
bör ges tvångsvård bör ges tvångsvård
utöver fyra veckor från utöver två veckor
dagen för beslutet om från dagen för beslutet
intagning, skall han före om intagning, skall han
utgången av före utgången av
fyraveckorstiden ansöka hos tvåveckorstiden ansöka
länsrätten om medgivande hos länsrätten om
till sådan vård. medgivande till sådan
vård.
6. Konvertering (mom.14)
Gudrun Schyman (v) och Anita Stenberg (mp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 42 börjar med
"Utskottet anser" och slutar med "om konvertering." bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med motionärerna att en möjlighet
till konvertering inte står i överensstämmelse med grundläggande
krav på demokrati och rättssäkerhet i samhället.
Konverteringsmöjligheten undergräver förtroendet för den
psykiatriska vården och kan i vissa fall leda till att
människor, som är i behov av psykiatrisk vård, drar sig för att
söka sådan hjälp.
Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag
till de ändringar i lagtexterna som behöver vidtas med anledning
av utskottets ställningstagande.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av
motionerna 1990/91:So32 (v) yrkande 5 och 1990/91:So37 (mp)
yrkandena 1 och 2, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 14 bort hemställa:
14. beträffande konvertering
att riksdagen
a) med anledning av proposition 1990/91:58 och motionerna
1990/91:So32 yrkande 5 och 1990/91:So37 yrkandena 1 och 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
b) antar det i proposition 1990/91:58 framlagda förslaget till
lag om psykiatrisk tvångsvård såvitt avser 11--13 §§,
7. Behandlingen av patienten (mom. 17)
Anita Stenberg (mp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 46 som börjar med
"En given" och slutar med "avstyrks således." bort ha följande
lydelse:
I likhet med motionärerna anser utskottet att möjligheter att
under tvångsvård ge behandling som kan ge obotliga skador hos en
patient strider mot grundläggande etiska värderingar.
Psykokirurgi och annan behandling av irreversibel natur bör
därför inte få utföras på en patient som tvångsvårdas. Inte
heller bör elchockbehandling få utföras när en patient
tvångsvårdas, eftersom en sådan behandling kan upplevas som
särskilt integritetskränkande.
Utskottet anser att målet för den psykiatriska vården bör vara
en helt drogfri vård och behandling. Det kan konstateras att
användningen av neuroleptika ger biverkningar och kan ge
bestående men. Tvångsmedicinering av neuroleptika -- i depåform
eller annorledes -- bör därför inte tillåtas. Alternativen till
droger, såsom psykoterapi och ökad omvårdnad, bör komma till
användning i betydligt större utsträckning. Alla patienter som
vill ha en drogfri vård skall erbjudas sådan vård.
Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag
till lagtext som står i överensstämmelse med vad utskottet nu
uttalat. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av
motionerna 1989/90:So526 (mp) yrkandena 1 och 3, 1990/91:So37
(mp) yrkandena 4--8 samt 1990/91:So418 (mp) yrkandena 1 och 3
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 17 bort hemställa:
17. beträffande behandlingen av patienten
att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:58 och
motionerna 1989/90:So526 yrkandena 1 och 3, 1990/91:So37
yrkandena 4--8 samt 1990/91:So418 yrkandena 1 och 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Formerna för kroppsvisitation m.m. (mom. 19)
Rosa Östh och Göran Engström (båda c) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 49 börjar med
"Utskottet delar" och på s. 50 slutar med "motionsyrkandet."
bort ha följande lydelse:
Kroppsvisitation och kroppsbesiktning får inte göras mer
ingående än vad ändamålet kräver. Utskottet förutsätter också
att vårdpersonalen tar största möjliga hänsyn till patienternas
integritet när undersökningarna utförs. I likhet med
motionärerna anser utskottet att formerna för kroppsvisitation
och kroppsbesiktning bör stramas upp. När sådana åtgärder vidtas
skall sålunda vittne alltid närvara. När kroppvisitation eller
kroppsbesiktning utförs på kvinnliga patienter skall
undersökningen vidtas av kvinnlig vårdpersonal.
Förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård bör erhålla en
lydelse som överensstämmer med vad utskottet nu uttalat.
Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag till
lagtext. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av
motion 1990/91:So42 (c) yrkande 7, som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottet under mom. 19 bort hemställa:
19. beträffande formerna för kroppsvisitation m.m.
att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:58 och
motion 1990/91:So42 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
9. Fullständig kroppsbesiktning (mom. 20)
Rosa Östh och Göran Engström (båda c) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 50 börjar med
"Socialstyrelsen" och slutar med "yrkande 8." bort ha följande
lydelse:
I vissa fall kan det enligt utskottet vara nödvändigt att även
tillåta besiktning av kroppshåligheter. En sådan åtgärd kan
ibland behövas för att kontrollera att narkotika inte olovligen
införs på en sjukvårdsinrättning. Utskottet anser därför att
läkare i vissa fall, när synnerliga skäl föreligger, skall ha
rätt att utföra en fullständig kroppsbesiktning. Sådana
undersökningar skall självfallet företas med största respekt för
den enskilde patientens integritet.
Förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård bör erhålla en
lydelse som överensstämmer med vad utskottet nu uttalat.
Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag till
lagtext. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av
motion 1990/91:So42 (c) yrkande 8, som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottet under mom. 20 bort hemställa:
20. beträffande fullständig kroppsbesiktning
att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:58 och
motion 1990/91:So42 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
10. Tidig tillsättning av stödperson (mom. 24)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 54 börjar med
"Utskottet delar" och slutar med "motionsyrkandet." bort ha
följande lydelse:
Utskottet delar inställningen i motion So32 (v) att det i
många fall kan vara en fördel att en stödperson tillsätts i ett
tidigt skede av tvångsvården. Detta bör enligt utskottet komma
till uttryck i lagtexten. Förslaget till lag om psykiatrisk
tvångsvård bör erhålla en lydelse som överensstämmer med vad
utskottet nu uttalat. Regeringen bör snarast återkomma till
riksdagen med förslag till lagtext. Vad utskottet nu anfört bör
riksdagen, med anledning av motion 1990/91:So32 (v) yrkande 6,
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 24 bort hemställa:
24. beträffande tidig tillsättning av stödperson
att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:58 och
motion 1990/91:So32 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
11. Domstolsorganisationen (mom. 27)
Rosa Östh och Göran Engström (båda c) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 60 börjar med
"Socialutskottet" och slutar med "4 och 5." bort ha följande
lydelse:
Som framgår av propositionen har utskrivningsnämnderna
fullgjort sina grannlaga uppgifter enligt LSPV på ett sätt som
förtjänar all respekt. Det saknas anledning att misstro
nämndernas förmåga att inom sitt arbetsfält träffa sakligt
välgrundade avgöranden. Det kan enligt utskottet sägas att
nämnderna i praktiken fyller samma krav som en domstol när det
gäller integritet och oberoende i beslutsfattandet. Nämnderna
handlägger ett stort antal ärenden, vilka har gett nämnderna en
bred kunskap om det psykiatriska vårdarbetet. Nämndernas
sammansättning och arbetssätt ger enligt utskottet möjlighet
till sådana helhetsbedömningar som rättssäkerheten kräver. Den
nuvarande organisationen garanterar såväl den medicinska som den
juridiska och sociala kompetensen i beslutsfattandet.
Propositionens förslag om en ny organisation för den rättsliga
prövningen kommer enligt utskottets mening att innebära en ökad
byråkrati och mindre möjlighet till individuella
hänsynstaganden. Förslaget kan också leda till att
rättssäkerheten för patienterna försämras. En sådan lösning som
föreslås i propositionen kommer dessutom att medföra starkt
ökade samhällskostnader.
Utskottet anser att de förändringar som kan behöva vidtas när
det gäller den nuvarande organisationen bör ske genom att
förfarandereglerna och de organisatoriska förhållandena hos
nämnderna utvecklas. Sammantaget förordar utskottet att den
nuvarande organisationen med utskrivningsnämnder och
psykiatriska nämnden behålls. Det bör ankomma på regeringen att
snarast lägga fram lagförslag som tillgodoser vad utskottet nu
anfört.
Vad utskottet anfört bör riksdagen, med anledning av
motionerna 1989/90:So539 (c) yrkande 3, 1990/91:So35 (s),
1990/91:So42 (c) yrkande 10 samt 1990/91:So500 (c) yrkandena 4
och 5, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 27 bort hemställa:
27. beträffande domstolsorganisationen
att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:58 och
motionerna 1989/90:So539 yrkande 3, 1990/91:So35, 1990/91:So42
yrkande 10 samt 1990/91:So500 yrkandena 4 och 5 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. Psykiatrisk kompetens (mom. 28)
Sten Svensson (m), Per Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m),
Rosa Östh (c) och Göran Engström (c) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 63 börjar med
"Socialutskottet delar" och slutar med "yrkande 11." bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med motionärerna att länsrätterna
behöver förstärkas med en erfaren psykiater som ledamot, om
patientens ställning i processen inte skall bli svagare än
enligt nuvarande ordning. Även lagrådet hade denna uppfattning.
Den möjlighet för länsrätten att anlita en psykiater som
sakkunnig, som föreslås i propositionen, är enligt utskottet
inte ett fullgott alternativ ur rättssäkerhetssynpunkt.
Bedömningar av om behov föreligger av psykiatrisk vård är av en
annan karaktär och svårighetsgrad än de bedömningar som görs vid
andra typer av administrativa frihetsberövanden. Utskottet anser
sålunda att en erfaren psykiater skall ingå i länsrätt och
kammarrätt vid förhandlingar enligt lagen om psykiatrisk
tvångsvård och lagen om rättspsykiatrisk vård.
Det bör ankomma på regeringen att snarast lägga fram
lagförslag som tillgodoser vad utskottet nu anfört. Detta bör
riksdagen, med anledning av motionerna 1990/91:So32 (v) yrkande
8 och 1990/91:So42 (c) yrkande 11 som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottet under mom. 28 bort hemställa:
28. beträffande psykiatrisk kompetens
att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:58 och
motionerna 1990/91:So32 yrkande 8 och 1990/91:So42 yrkande 11
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. Chefsöverläkarens överklagningsrätt (mom. 29)
Rosa Östh och Göran Engström (båda c) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 64 börjar med
"Socialutskottet delar" och slutar med "yrkande 12." bort ha
följande lydelse:
Chefsöverläkaren är att betrakta som part vid förhandlingar
enligt lagarna om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk
vård. Chefsöverläkaren bör därför ha rätt att överklaga
länsrättens beslut enligt dessa lagar.
Lagen om psykiatrisk tvångsvård bör erhålla en lydelse som
överensstämmer med vad utskottet nu uttalat. Regeringen bör
snarast återkomma till riksdagen med förslag till lagtext. Vad
utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av motion
1990/91:So42 (c) yrkande 12, som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottet under mom. 29 bort hemställa:
29. beträffande chefsöverläkarens överklagningsrätt
att riksdagen
a) med anledning av proposition 1990/91:58 och motion
1990/91:So42 yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
b) antar det i proposition 1990/91:58 framlagda förslaget till
lag om psykiatrisk tvångsvård såvitt avser 33 §,
14. Försöksutskrivning (motiveringen till mom. 32)
Rosa Östh och Göran Engström (båda c) anser att det avsnitt i
betänkandet som på s. 67 börjar med "En förutsättning" och på s.
68 slutar med "motionen avstyrks." bort ha följande lydelse:
Det är enligt utskottet mycket viktigt att övergången från
tvångsvård till frivillig vård kan göras så smidig som möjligt.
Försöksutskrivningsinstitutet har fyllt en viktig funktion
i detta hänseende. Enligt propositionen bör önskemålet om en
smidig övergång till frivillig vård kunna tillgodoses genom att
möjligheterna till permission ökas, så att en patient i vissa
fall kan få tillstånd att tillbringa resterande tid av
tvångsvården utanför vårdinrättningen.
Utskottet vill understryka att tillämpningen av de nya
reglerna inte bör få till följd att patienter i högre
utsträckning än för närvarande kommer att tvångsvårdas på en
sjukvårdsinrättning, när de i stället skulle kunna vistas
utanför sjukvårdsinrättningen. Utskottet förutsätter att
tillämpningen av den nya regleringen noga följs. Med det anförda
avstyrker utskottet motion 1990/91:So33 (s) yrkande 1.
15. Fortsatt utredning av det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet (mom. 44)
Daniel Tarschys och Barbro Westerholm (båda fp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 95 börjar med
"Utskottet anser det" och slutar med "yrkande 4." bort ha
följande lydelse:
För att kunna bedöma de medicinska förutsättningarna för att
ge rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd måste det enligt
utskottet finnas kvalificerad personal och tillräckliga resurser
för att utföra rättspsykiatriska undersökningar inom lagstadgad
tid. En rad frågor kräver enligt utskottets mening ytterligare
beredning. Det gäller t.ex. frågor om rättspsykiatrins
organisation och resursbehov samt olika personalfrågor. Dessa
frågor bör bli föremål för en förutsättningslös utredning. Vad
utskottet nu anfört bör riksdagen, med anledning av motionerna
1990/91:So40 (m) yrkande 1 och 1990/91:So41 (fp) yrkande 4, som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 44 bort hemställa:
44. beträffande fortsatt utredning av det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:So40 yrkande
1 och 1990/91:So41 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
16. Personalutveckling m.m. (mom. 46)
Daniel Tarschys och Barbro Westerholm (båda fp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 96 börjar med
"Utskottet förutsätter" och slutar med "1 och 2." bort ha
följande lydelse:
Kraftfulla åtgärder måste enligt utskottet vidtas för att
stödja personalutvecklingen. Vad utskottet nu anfört bör
riksdagen, med anledning av motion 1989/90:So458 (fp) yrkandena
1 och 2, som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 46 bort hemställa:
46. beträffande personalutveckling m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So458 yrkandena
1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
17. Huvudmannaansvaret för rättspsykiatriska undersökningar
m.m. (mom. 47--49)
Daniel Tarschys (fp), Sten Svensson (m), Per Stenmarck (m),
Ingrid Hemmingsson (m), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v),
Barbro Westerholm (fp) och Göran Engström (c) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 96 börjar med
"Utskottet vill" och på s. 97 slutar med "rättspsykiatriska
undersökningar." bort ha följande lydelse:
En samordning av den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten och den allmänpsykiatriska vården
innebär enligt utskottets mening flera nackdelar i
rättssäkerhetsavseende. Enligt den i propositionen föreslagna
ordningen kan en läkare som företar den rättspsykiatriska
undersökningen också komma att bli ansvarig för den
rättspsykiatriska vården av patienten. Vidare kan landstingen
ekonomiskt komma att påverkas av utredningens resultat. Ett
delat ansvar för undersökningsverksamheten medför också risker
för att kvaliteten på undersökningarna försämras och att
bedömningarna blir mindre enhetliga. Det ligger också i farans
riktning att den rättspsykiatriska forskningen skulle ha svårt
att hävda sig inom en sådan organisation som föreslås i
propositionen.
Staten bör således även fortsättningsvis ha ett
huvudmannaansvar för det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet, och själva genomförandet av
undersökningarna bör ske i en statlig organisation. Utskottet
föreslår att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:So38
(m) delvis, 1990/91:So57 (m) yrkandena 1 och 2, 1990/91:So40 (m)
yrkande 2, 1989/90:So493 (m), 1989/90:So506 (c, m, fp) yrkande
1, 1990/91:So32 (v) yrkande 9, 1990/91:So33 (s) yrkande 3,
1989/90:So458 (fp) yrkande 3, 1990/91:So463 (fp), 1989/90:So524
(s) och 1990/91:So39 (s) yrkande 2 godkänner vad utskottet nu
anfört beträffande huvudmannaansvaret för den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten.
Regeringen har i proposition 1990/91:120 redovisat principer
för avtal med sjukvårdshuvudmännen om utförande av
rättspsykiatriska undersökningar. Utskottets ställningstagande
innebär att utskottet, med tillstyrkande av motionerna
1990/91:So55 (m) yrkande 1 och 1990/91:So56 (v) yrkande 1,
avstyrker regeringens förslag att riksdagen skall bemyndiga
regeringen att godkänna avtal enligt de riktlinjer som angetts i
propositionen.
Utskottets ställningstagande innebär vidare att 5 § förslaget
till lag om rättspsykiatrisk undersökning bör erhålla den
lydelse utskottet nu föreslagit.
dels att utskottet under mom. 47--49 bort hemställa:
47. beträffande huvudmannaansvaret för rättspsykiatriska
undersökningar m.m.
att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:120 och
motionerna 1989/90:So458 yrkande 3, 1989/90:So493, 1989/90:So506
yrkande 1, 1989/90:So524, 1990/91:So32 yrkande 9, 1990/91:So33
yrkande 3, 1990/91:So38 delvis, 1990/91:So39 yrkande 2,
1990/91:So40 yrkande 2, 1990/91:So57 yrkandena 1 och 2 samt
1990/91:So463 godkänner vad utskottet anfört,
48. beträffande bemyndigande för regeringen att godkänna
avtal m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:So55 yrkande
1 och 1990/91:So56 yrkande 1 avslår förslaget i proposition
1990/91:120 att riksdagen skall bemyndiga regeringen att
godkänna avtal enligt riktlinjer i propositionen (avsnitt 3.3) i
fråga om uppdrag för sjukvårdshuvudmännen att utföra
rättspsykiatriska undersökningar,
49. beträffande 5 § lagen om rättspsykiatrisk undersökning
att riksdagen antar det i proposition 1990/91:58 framlagda
förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning såvitt avser
5 § med den ändringen att lagrummet erhåller följande såsom
Reservanternas förslag betecknad lydelse:
Regeringens förslag Reservanternas förslag
5 §
Rättspsykiatriska Rättspsykiatriska
undersökningar kan undersökningar utförs
utföras såväl vid vid särskilda statliga
inrättningar inom hälso- undersökningsenheter.
och sjukvården som vid Fördelningen av
särskilda rättspsykiatriska
undersökningsenheter. Med undersökningar mellan olika
undersökningsenhet avses i enheter sker enligt
fortsättningen även föreskrifter som regeringen
vårdinrättning, där beslutar.
rättspsykiatriska
undersökningar utförs.
Fördelningen av
rättspsykiatriska
undersökningar mellan olika
enheter sker enligt
föreskrifter som regeringen
beslutar.
18. 1--4 §§ lagen om rättspsykiatrisk undersökning (mom. 50)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 98 börjar med
"Med anledning" och slutar med "rättspsykiatrisk undersökning."
bort ha följande lydelse:
Utskottet kan inte ställa sig bakom propositionens uppfattning
att en person skall kunna dömas till rättspsykiatrisk vård efter
det att endast ett s.k. § 7-intyg har utfärdats. Rättssäkerheten
kräver enligt utskottet att en person som av domstol skall
överlämnas till rättspsykiatrisk vård som brottspåföljd först
skall ha genomgått en rättspsykiatrisk undersökning. En §
7-undersökning -- även om denna i detta hänseende avses bli mer
utförlig -- är inte tillräcklig för detta ändamål. Regeringen
bör snarast återkomma till riksdagen med förslag i enlighet med
vad utskottet nu uttalat.
Vad utskottet anfört bör riksdagen, med anledning av motion
1990/91:Ju13 (v) yrkande 2, som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottet under mom. 50 bort hemställa:
50. beträffande 1--4 §§ lagen om rättspsykiatrisk
undersökning att riksdagen
a) med anledning av proposition 1990/91:58 och motion
1990/91:Ju13 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
b) antar det i proposition 1990/91:58 framlagda förslaget till
lag om rättspsykiatrisk undersökning såvitt avser 1--4 §§,
19. Bemyndigande för regeringen att besluta om avveckling,
m.m. (mom. 54 och 55)
Daniel Tarschys (fp), Sten Svensson (m), Per Stenmarck (m),
Ingrid Hemmingsson (m), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v),
Barbro Westerholm (fp) och Göran Engström (c) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 100 börjar
med "Utskottet har i det föregående" och på s. 101 slutar med
"kan utvecklas." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning bör staten även fortsättningsvis
ha ett huvudmannaansvar för det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet, och själva genomförandet av
undersökningarna bör ske i en statlig organisation. Som en följd
härav bör alla de nuvarande rättspsykiatriska klinikerna och
stationerna bevaras.
Utskottets ställningstagande innebär att utskottet, med
anledning av motionerna 1990/91:So55 (m) yrkandena 2 och 3,
1990/91:So56 (v) yrkandena 2 och 3 samt 1990/91:So503 (s),
avstyrker regeringens förslag att riksdagen skall bemyndiga
regeringen att besluta om avveckling av rättspsykiatriska
kliniker och stationer.
dels att mom. 54 bort utgå,
dels att utskottet under mom. 55 bort hemställa:
55. beträffande bemyndigande för regeringen att besluta om
avveckling
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:So55
yrkandena 2 och 3, 1990/91:So56 yrkandena 2 och 3 samt
1990/91:So503 avslår förslaget i proposition 1990/91:120
att riksdagen skall bemyndiga regeringen att besluta om
avveckling av rättspsykiatriska kliniker och stationer,
Särskilda yttranden
1. Ytterligare utredning beträffande den psykiatriska
tvångsvården
Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v) och Göran Engström (c)
anför:
Socialberedningens betänkande avgavs redan 1984, vilket får
till följd att förslagen i proposition 1990/91:58 grundar sig på
ett material som är till stora delar inaktuellt. De senaste åren
har nämligen präglats av stor förändring såväl inom den
psykiatriska vården som inom kriminalvården. Förslagen i nämnda
proposition borde därför ha föregåtts av en ny parlamentarisk
utredning.
2. Vårdens upphörande
Rosa Östh och Göran Engström (båda c) anför:
Vi erinrar om att vi i ett tidigare avsnitt förordat att den
nuvarande organisationen med utskrivningsnämnder och
psykiatriska nämnden behålls. Denna organisation bör vara väl
ägnad att företa den prövning som skall göras i samband med
bedömningen om en patient, som har dömts till vård med särskild
utskrivningsprövning, skall skrivas ut från en
sjukvårdsinrättning.
I proposition 1990/91:58 framlagda lagförslag
Bilaga 1
8 Förslag till
Lag om rättspsykiatrisk undersökning
Bilaga 2
Av utskottet framlagda förslag till ändring i lagförslagen i
proposition 1990/91:58
Förslaget till
Lag om psykiatrisk tvångsvård
Regeringens förslag
Utskottets förslag
4 §
Ett beslut om intagning på en sjukvårdsinrättning för
tvångsvård får inte fattas utan att ett läkarintyg
(vårdintyg) har utfärdats, av vilket det framgår att det
finns sannolika skäl för att förutsättningarna för tvångsvård av
patienten är uppfyllda. Vårdintyget skall grundas på en särskild
läkarundersökning.
En undersökning för vårdintyg får företas endast om det finns
skälig anledning till det. Undersökningen utförs av en
legitimerad läkare. Om undersökningen inte kan utföras med
patientens samtycke, får patienten tas om hand för undersökning.
Beslut om sådant omhändertagande får fattas endast av läkare
som enligt beslut av landstingskommunen har befogenhet till
det.
En undersökning för vårdintyg får företas endast om det finns
skälig anledning till det. Undersökningen utförs av en
legitimerad läkare. Om undersökningen inte kan utföras med
patientens samtycke, får patienten tas om hand för undersökning.
Beslut om sådant omhändertagande får fattas endast av läkare i
allmän tjänst.
Vårdintyg får inte utfärdas för den som är intagen på en
sjukvårdsinrättning för frivillig psykiatrisk vård.
15 §
Vård enligt denna lag ges på en sjukvårdsinrättning som drivs
av en landstingskommun.
Om det finns synnerliga skäl, får regeringen bestämma att
vård får ges även på annan vårdinrättning. På inrättningen skall
tillämpas vad i denna lag sägs om sjukvårdsinrättning som drivs
av en landstingskommun.
29 §
Har beträffande någon som vårdas enligt denna lag beslut
meddelats om
1. avvisning enligt utlänningslagen (1989:529) eller lagen
(1989:530) om åtgärder för att förebygga våldsdåd med
internationell bakgrund,
1. avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen
(1989:529),
2. utvisning enligt samma lagar,
2. utvisning enligt lagen (1991:000) om särskild
utlänningskontroll,
3. utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott,
4. utlämning enligt lagen (1959:254) om utlämning för brott
till Danmark, Finland, Island och Norge, eller
5. utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till
Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av
beslut om vård eller behandling,
skall tvångsvården upphöra, om det begärs av den myndighet som
skall verkställa beslutet och chefsöverläkaren finner att
patientens tillstånd tillåter att detta verkställs.
I fråga om en patient som är utlänning upphör tvångsvården vid
verkställighet av ett beslut om hemsändande som har meddelats
med stöd av 12 kap. 3 § utlänningslagen.
40 §
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
socialstyrelsen får medge undantag från kravet i 4 § på att
läkare som utför undersökning för vårdintyg skall vara
legitimerad och från kravet i 39 § på specialistkompetens.
Om regeringen enligt 15 § andra stycket bestämt att vård
enligt denna lag får ges på någon annan vårdinrättning än en
sådan som drivs av en landstingskommun, skall regeringen, eller
den myndighet som regeringen bestämmer, uppdra åt erfaren läkare
med specialistkompetens inom någon gren av psykiatrin att i
tillämpliga delar fullgöra de uppgifter som enligt denna lag
ankommer på chefsöverläkare.
Förslaget till
Lag om rättspsykiatrisk vård
Regeringens förslag
Utskottets förslag
24 §
Bestämmelserna i 40, 42 och 43 §§, 44 § första stycket samt 46
och 49 §§ lagen (1991:000) om psykiatrisk tvångsvård tillämpas
även beträffande rättspsykiatrisk vård.
Bestämmelserna i 40 § första stycket, 42 och 43 §§ 44 §
första stycket samt 46 och 49 §§ lagen (1991:000) om psykiatrisk
tvångsvård tillämpas även beträffande rättspsykiatrisk vård.
Förslaget till
Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)
Regeringens förslag
Utskottets förslag
41 § 1
Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas i mål eller
ärende
1. hos allmän förvaltningsdomstol angående medgivande till
fortsatt tvångsvård enligt 7, 9, 12 eller 14 § lagen (1991:000)
om psykiatrisk tvångsvård och vid överklagande enligt 32 eller
33 § samma lag av beslut om intagning för tvångsvård eller om
avslag på en begäran att tvångsvården skall upphöra, angående
medgivande till fortsatt vård enligt 13 § lagen (1991:000) om
rättspsykiatrisk vård, angående upphörande av sådan vård enligt
16 § samma lag, vid överklagande av beslut om rättspsykiatrisk
vård enligt 18 § första stycket 1 eller 2 samma lag eller
angående tillstånd eller återkallelse av tillstånd att vistas
utanför vårdinrättningens område för den som genomgår
rättspsykiatrisk vård med beslut enligt 31 kap. 3 § brottsbalken
om särkild utskrivningsprövning,
2. hos allmän förvaltningsdomstol angående inskrivning i eller
utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus enligt 35 § lagen
(1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda,
3. angående beredande av vård enligt 2 eller 3 §, omedelbart
omhändertagande enligt 6 §, upphörande av vård enligt 21 §,
flyttningsförbud enligt 24 § eller upphörande av
flyttningsförbud enligt 26 § lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga eller hos allmän
förvaltningsdomstol vid överklagande enligt 41 § första stycket
1 samma lag,
4. hos allmän förvaltningsdomstol angående beredande av vård
enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall
eller angående omedelbart omhändertagande enligt 13 § samma lag,
5. angående avvisning enligt utlänningslagen (1989:529), dock
inte hos polismyndighet, såvida inte utlänningen enligt 6 kap. 2
eller 3 § utlänningslagen hållits i förvar längre än tre dagar,
6. angående utvisning enligt 4 kap. 3 eller 11 §
utlänningslagen,
6. angående utvisning enligt 4 kap. 3 § utlänningslagen,
7. angående avvisning eller utvisning enligt lagen
(1989:530) om åtgärder för att förebygga våldsdåd med
internationell bakgrund (terroristlag),
7. angående utvisning enligt lagen (1991:000) om särskild
utlänningskontroll,
8. hos regeringen angående åtgärder som beslutas enligt 4
kap. 11 § utlänningslagen eller 17 § terroristlagen,
8. hos regeringen angående beslut enligt 11 § lagen om
särskild utlänningskontroll,
9. angående hemsändande av utlänning med stöd av 12 kap. 3 §
utlänningslagen,
10. angående förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt
26 kap. brottsbalken,
11. angående verkställighet utomlands av frihetsberövande
påföljd enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.
eller lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande
verkställighet av brottmålsdom,
12. angående utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning
till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av
beslut om vård eller behandling,
13. angående kastrering enligt lagen (1944:133) om kastrering,
om giltigt samtycke till åtgärden ej lämnats,
14. hos regeringen enligt 17 § andra stycket terroristlagen
angående förordnande om tillämpning av 19-22 §§ samma lag,
15. hos allmän förvaltningsdomstol angående tillfälligt
omhändertagande enligt 37 §, tvångsisolering enligt 38, 39 eller
41 § eller upphörande av tvångsisolering enligt 42 §
smittskyddslagen (1988:1472).
14. hos allmän förvaltningsdomstol angående tillfälligt
omhändertagande enligt 37 §, tvångsisolering enligt 38, 39 eller
41 § eller upphörande av tvångsisolering enligt 42 §
smittskyddslagen (1988:1472).
1 Senaste lydelse prop. 1990/91:118, JuU29
Förslaget till
Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar
Regeringens förslag
Utskottets förslag
14 § 1
Länsrätt prövar
1. mål enligt skatte-, taxerings-, uppbörds-, folkbokförings-
och bilregisterförfattningarna samt lagen (1989:479) om
ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. i den
utsträckning som är föreskrivet i dessa författningar,
2. mål enligt socialtjänstlagen (1980:620), lagen (1990:52)
med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1988:870) om
vård av missbrukare i vissa fall, lagen (1988:153) om bistånd åt
asylsökande m.fl., lagen (1985:568) om särskilda omsorger om
psykiskt utvecklingsstörda m.fl., lagen (1985:569) om införande
av lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda m.fl., lagen (1991:000) om psykiatrisk
tvångsvård, lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk vård,
smittskyddslagen (1988:1472), karantänslagen (1989:290), lagen
(1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller
Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling,
körkortslagen (1977:477) och lagen (1989:14) om erkännande och
verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om
överflyttning av barn, allt i den utsträckning som är
föreskrivet i dessa lagar samt mål enligt 6 kap. 21 § och 21
kap. föräldrabalken,
3. mål som avses i 24 § lagen (1984:3) om kärnteknisk
verksamhet,
4. mål som avses i 6 § första stycket lagen (1985:206) om
viten.
5. mål som överklagas från allmän försäkringskassa i den
utsträckning som är särskilt föreskrivet.
Mål som överklagas från riksförsäkringsverket med
tillämpning av 20 kap. 11 § lagen (1962:381) om allmän
försäkring prövas av länsrätten i Stockholms län.
Länsrätten i Östergötlands län prövar mål enligt
luftfartslagen (1957:297) i den utsträckning som är föreskrivet
i den lagen.
Förekommer vid mer än en länsrätt flera mål enligt skatte-,
taxerings- eller uppbördsförfattningarna som har nära samband
med varandra, får målen handläggas vid en av länsrätterna, om
det kan ske utan avsevärd olägenhet för någon enskild. Närmare
föreskrifter om överlämnande av mål mellan länsrätter meddelas
av regeringen.
1 Senaste lydelse SFS 1991:208
Av utskottet framlagt lagförslag
Bilaga 3
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
Härigenom föreskrivs att 58 a § lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
58 a § 1
Regeringen får beträffande en viss intagen besluta att ett
ärende om vistelse utom anstalt skall överlämnas till
regeringens prövning, om det är påkallat med hänsyn till rikets
säkerhet eller, när det gäller en intagen som har dömts för
brott som avses i 31 § andra stycket, med hänsyn till risken för
att denne medverkar till sådan brottslig verksamhet under
verkställigheten i anstalt.
Regeringen får beträffande en viss intagen besluta att ett
ärende om vistelse utom anstalt skall överlämnas till
regeringens prövning, om det är påkallat med hänsyn till rikets
säkerhet eller till risken för att den intagne under
verkställigheten i anstalt medverkar till brott som innefattar
användande av våld, hot eller tvång för politiska syften.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
1 Senaste lydelse 1988:622
Bilaga 4
Justitieutskottets yttrande
1990/91:JuU3y
Psykiatrisk tvångsvård m.m.
Till socialutskottet
Inledning
I proposition 1990/91:58 om psykiatrisk tvångsvård m.m. har
regeringen (socialdepartementet och justitiedepartementet)
föreslagit riksdagen att anta förslag till nya lagar om
psykiatrisk tvångsvård, om rättspsykiatrisk vård och om
rättspsykiatrisk undersökning samt förslag till ändringar i
brottsbalken (BrB) och följdändringar i ett antal andra lagar.
Propositionen jämte motioner har hänvisats till
socialutskottet (bilaga 1) och till justitieutskottet (bilaga
2). Efter framställning under hand från socialutskottet
överlämnar justitieutskottet härmed lagförslag 17 om
rättspsykiatrisk undersökning jämte motion 1990/91:Ju13 yrkande
2. Justitieutskottet har från socialutskottet mottagit motion
1990/91:So500 yrkandena 2 och 3.
Socialutskottet har berett justitieutskottet tillfälle att
yttra sig i ämnet.
Med anledning av propositionen har väckts bl.a. motionerna
1990/91:So30 av Gullan Lindblad (m), 1990/91:So31 av Sten
Svensson m.fl. (m), 1990/91:So32 av Gudrun Schyman m.fl. (v),
1990/91:So33 av Hans Göran Franck m.fl. (s), 1990/91:So35 av
Stig Gustafsson och Margareta Persson (s), 1990/91:So38 av Göran
Ericsson (m), 1990/91:So39 av Margit Sandéhn och Börje Nilsson
(s), 1990/91:So40 av Gullan Lindblad och förste vice talman
Ingegerd Troedsson (m), 1990/91:So41 av Britta Bjelle m.fl. (fp)
och 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c). De under allmänna
motionstider väckta motionerna 1989/90:So506 av Agne Hansson
m.fl. (c, m, fp), 1989/90:So539 av Rosa Östh och Ingbritt
Irhammar (c) och 1990/91:So500 av Rosa Östh m.fl. (c) har också
samband med den propositionen.
Ärendet föranleder följande yttrande från justitieutskottet.
Utskottet
Propositionens huvudsakliga innehåll m.m.
I propositionen föreslås en ny lagstiftning om psykiatrisk
tvångsvård som skall ersätta 1966 års lag om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV). Vidare föreslås ändringar
i BrBs påföljdsregler för psykiskt störda lagöverträdare liksom
en ny lagreglering för det medicinska utredningsförfarandet vid
straffrättsliga åtgärder mot sådana lagöverträdare.
Propositionen innehåller också förslag till ändringar i
anknytande lagstiftning. Den nya lagstiftningen föreslås träda i
kraft den 1 januari 1992.
Den föreslagna lagstiftningen bygger på en delvis ändrad syn
på psykiska sjukdomar och därmed jämställd psykisk abnormitet.
För att markera detta används ett nytt begrepp allvarlig
psykisk störning. Syftet med förslagen är att anpassa
lagstiftningen på området till den utveckling mot en starkt
begränsad användning av tvångsvård inom psykiatrin som ägt rum
under det senaste decenniet. Ändamålet med tvångsvård skall
enligt förslaget vara att se till att den som har ett
oundgängligt behov av sådan vård blir i stånd att medverka till
behandling i frivilliga former.
Vidare föreslås en organisatorisk nyordning som innebär att
frågor om psykiatrisk tvångsvård alltid kan prövas av
förvaltningsdomstol med länsrätt i första instans.
Regler för den psykiatriska tvångsvården av lagöverträdare
föreslås som nyss framgått bli intagna i en särskild lag om
rättspsykiatrisk vård. Lagen gäller i första hand personer som
ges psykiatrisk vård som brottspåföljd eller som är häktade
eller intagna i kriminalvårdsanstalt. I lagen regleras bl.a.
förutsättningarna för vård, hur vården skall utformas och var
den skall bedrivas. En nära anslutning till regleringen av den
psykiatriska tvångsvården i övrigt har eftersträvats.
En utgångspunkt för förslaget i den delen är att den
straffrättsliga regleringen även i fortsättningen skall ta
hänsyn till den psykiska statusen hos en person som har begått
en straffbelagd gärning. Förslaget innehåller emellertid
ändringar i flera avseenden i den nuvarande regleringen på
området. Bl.a. införs en ordning med särskild
utskrivningsprövning som går ut på att länsrätt i stället för
chefsöverläkaren i vissa fall skall pröva frågor om utskrivning
och permissioner vid risk för återfall i allvarlig brottslighet.
Regeringsförslaget innehåller också en ny reglering av det
medicinska utredningsförfarandet beträffande de psykiskt störda
lagöverträdarna. Ett syfte är att begränsa behovet av
rättspsykiatriska undersökningar. Enligt förslaget skall
undersökningar kunna utföras antingen vid statliga
undersökningsenheter eller, efter överenskommelse mellan staten
och sjukvårdshuvudmännen, inom hälso- och sjukvården.
Redan här kan nämnas att regeringen i proposition 1990/91:120
om den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten m.m. har
förslagit riksdagen bl.a. att bemyndiga regeringen att godkänna
avtal enligt i propositionen angivna riktlinjer i fråga om
uppdrag för sjukvårdshuvudmännen att utföra rättspsykiatriska
undersökningar samt att godkänna att rättsmedicinalverket (se
prop. 1990/91:93) tar över ansvaret för den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten från socialstyrelsen fr.o.m. den 1
oktober 1991. Propositionen har hänvisats till socialutskottet.
Yttrandets omfattning
De frågor som aktualiserats i ärendet och som ligger inom
utskottets beredningsområde gäller i första hand straffrättsliga
och processuella frågor. Utskottet begränsar sitt yttrande till
sådana frågor.
Domstolsprövning
I propositionen föreslås att den nuvarande organisationen med
utskrivningsnämnder och psykiatriska nämnden som
överprövningsinstans skall upphöra. Den rättsliga prövningen av
frågor om psykiatrisk tvångsvård skall i stället göras av de
allmänna förvaltningsdomstolarna med länsrätt som första
instans. Länsrätt skall därvid vara domför i den sammansättning
som anges i 17 § lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar -- lagfaren domare med nämndemän -- om
inte en lagfaren domare ensam enligt regleringen i 18 § är
behörig. Vid handläggningen i kammarrätt av mål som överklagats
dit skall nämndemän enligt förslaget som regel ingå i rätten (38
§ förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård och 21 §
förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård).
Förslaget innebär i denna del att det införs ett system med
ansökan om obligatorisk domstolsprövning inom fyra veckor från
intagningsbeslutet. Länsrättens beslut får omfatta en vårdtid på
högst fyra månader; härefter skall frågan om fortsatt vård
prövas var sjätte månad. Patienten ges möjlighet att få
överprövning i domstol såväl av intagningsbeslutet som av beslut
om avslag på ansökan om upphörande av vården.
I motionerna So35, So42, So539 och So500 förordas att den
nuvarande organisationen behålls. I motionerna So35 och So500
ifrågasätts också de kostnadsberäkningar som presenteras i
propositionen såvitt avser den föreslagna organisationen. I
motionerna So32 och So42 utgår motionärerna, i andra hand, från
den föreslagna organisationen och begär att domstolarna skall
kompletteras med psykiatrisk expertis.
Bakom förslaget om domstolsprövning ligger i första hand
överväganden om Sveriges åtaganden genom tillträde till
internationella konventioner.
Enligt FN-konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter, som för Sveriges del trädde i kraft år 1976, skall
var och en som berövats friheten tillförsäkras rätt att föra
talan i domstol så att domstolen utan dröjsmål kan fatta beslut
i frågan om frihetsberövandet är lagligt och beordra hans
frigivning i annat fall. Sverige har gjort ett motsvarande
åtagande genom att tillträda 1950 års Europakonvention angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna.
Utskottet delar socialministerns bedömning (s. 179) att det
kan antas att reglerna om förfarandet i utskrivningsnämnderna
och psykiatriska nämnden i de flesta fall tillämpas på ett
sådant sätt att skillnaderna gentemot en prövning i tingsrätt
eller länsrätt blir föga märkbara. Redan risken att en prövning
i en nämnd i ett visst fall inte skulle uppfylla Sveriges
åtaganden enligt Europakonventionen (eller andra konventioner)
är emellertid ett motiv för reformer. Det kan, som
socialministern anför, till och med hävdas att det saknas
anledning att i onödan ha ett regelsystem som i något hänseende
ens kan tangera de yttre gränserna för det konventionsmässigt
tillåtna.
I och för sig skulle problemen kunna lösas genom att
nämndorganisationen byggs ut. Detta skulle emellertid i sin tur,
som socialministern påpekar, komma i konflikt med det under
senare år allt oftare framförda önskemålet att undvika
specialdomstolar. Härtill kommer att utskrivningsnämnderna och
psykiatriska nämnden -- frånsett övervakningsnämnderna -- är de
enda organ utanför domstolsväsendet som beslutar om
frihetsberövanden som inte är rent tillfälliga. Det kan också
nämnas att frågan om att överföra övervakningsnämndernas
verksamhet till tingsrätterna för närvarande övervägs av
domstolsutredningen (dir. 1989:56).
Sammantaget delar utskottet bedömningen att frågorna om
psykiatrisk tvångsvård i fortsättningen bör prövas av domstol.
En sådan prövning bör lämpligen ske i de allmänna
förvaltningsdomstolarna, där det redan finns erfarenhet av
liknande mål; nämligen mål enligt lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga och lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet avstyrker
bifall till motionerna So35, So42, So539 och So500 i här
behandlade delar.
När det gäller frågan om expertmedverkan i
domstolsförfarandet, som tas upp i motionerna So32 och So42,
vill utskottet först erinra om att de nyssnämnda måltyperna
handläggs utan särskild expertis. Också i sådana mål handlar det
om att efter en muntlig förhandling bedöma behovet av
tvångsvård. Normalt styrks vårdbehovet i sådana mål med
läkarintyg eller förhör med ansvarig läkare (32 § resp. 11 §).
Mot den här angivna bakgrunden konstaterar utskottet att
frihetsberövande till följd av en allvarlig psykisk störning
inte på ett så grundläggande sätt skiljer sig från andra
administrativa frihetsberövanden att man bör ha en särskild
sammansättning i domstolen för att pröva dessa frågor. I stället
bör, som socialministern framhåller (s.184f), ett system med
särskilda fasta sakkunniga som tillhandagår domstolen med
yttranden kunna utvecklas. Som framgår av förslaget skall den
sakkunnige också kunna höras i rätten, och det ligger inom ramen
för sakkunniguppdraget bl.a. att genom frågor till
chefsöverläkaren och patienten verka för en fullständig
belysning av föreliggande frågeställningar. Utskottet ansluter
sig alltså, till skillnad från lagrådet, till den i
propositionen föreslagna modellen.
Utskottet vill här tillägga att, i fall där det finns en
entydig bild av patientens psykiska tillstånd och medicinska
vårdbehov, uppgiften koncentreras till att klarlägga och bedöma
patientens personliga förhållanden utifrån andra än rent
medicinska aspekter. En ordning med obligatorisk expertmedverkan
skulle alltså enligt utskottets mening kunna leda till slöseri
med de specialistresurser som finns. De kvalificerade resurser
det här är fråga om bör naturligtvis endast tas i anspråk när
det behövs.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet avstyrker
bifall till nu behandlade yrkanden i motionerna So32 och So42.
Utskottet behandlar sist i detta avsnitt yrkandena i
motionerna So35 och So500 om en grundligare kostnadsanalys av
reformen.
I denna del vill utskottet endast anföra att det ställer sig
naturligt att det är svårt att med någon precision beräkna
kostnaderna för en administrativ reform av ifrågavarande
omfattning som dessutom förenas med sakliga förändringar i
regelsystemet. Detta får accepteras. Utskottet vill tillägga att
utskottets ställningstagande om domstolsprövning grundar sig i
första hand på överväganden om Sveriges konventionsåtaganden.
Det framstår mot den bakgrunden inte som rimligt att
svårigheterna att mer exakt ange de totala kostnaderna skulle
tillåtas leda till en utebliven förändring av organisationen.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet avstyrker
bifall till berörda yrkanden i motionerna So35 och So500.
Rätt för chefsöverläkaren att överklaga
Enligt 32 § förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård får
patienten överklaga chefsöverläkarens beslut om intagning för
tvångsvård. I 33 § förslaget regleras patientens rätt att
överklaga även vissa andra beslut som fattats av överläkaren.
Det gäller t.ex. avslag på en begäran om att tvångsvård skall
upphöra eller om tillstånd att få vistas utanför
vårdinrättningens område. Andra än i paragrafen nämnda beslut
får inte överklagas. Enligt 33 § får chefsöverläkaren inte
överklaga rättens beslut.
Mot denna ordning görs invändningar i motion So42.
Motionärerna anser att chefsöverläkaren skall betraktas som part
i förfarandet och att rätt för honom att överklaga alla rättens
beslut skall anges i ifrågavarande lagrum.
Utskottet anser för sin del att detta vore en mindre lämplig
lösning. Det låter sig visserligen sägas att chefsöverläkarens
roll i förfarandet liknar åklagarens. Denna likhet är emellertid
endast skenbar. En närmare analys visar en avgörande skillnad så
till vida att åklagaren handlar inom ett regelsystem som är
avsett att skydda samhällsmedborgarna mot brott och underlätta
brottsutredning. Det kan sägas att själva förfarandet riktas
mot den misstänkte och åklagarens uppgift är att tillvarata
samhällsintresset. Chefsöverläkaren däremot har till uppgift att
i första hand välja en handlingslinje som är till patientens
fördel -- även om patienten inte inser det. Chefsöverläkaren
handlar med andra ord för patientens bästa; detta är också
domstolens uppgift -- här saknas i princip en
intressemotsättning.
Mot bakgrund av det sagda kan utskottet alltså dela
socialministerns uppfattning (s. 275) att chefsöverläkaren inte
bör ges befogenhet att överklaga beslut av länsrätt eller
kammarrätt.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet med bifall till
propositionen i denna del avstyrker bifall till här behandlat
yrkande i motion So42.
Utredning av särskild utskrivningsprövning m.m.
När en domstol överlämnar en lagöverträdare till
rättspsykiatrisk vård skall den enligt förslaget i vissa fall få
förordna att frågan om vårdens upphörande skall avgöras av
länsrätt i första instans i stället för av chefsöverläkaren.
Åklagaren skall ges tillfälle att yttra sig till länsrätten och
får rätt att överklaga ett beslut om att vården skall upphöra.
Förutsättningarna för en sådan särskild utskrivningsprövning
är att brottet har begåtts under påverkan av en allvarlig
psykisk störning och att det till följd av den psykiska
störningen finns risk för att lagöverträdaren återfaller i
brottslighet av allvarligt slag.
I motion So41 görs invändningar mot förslaget. Motionärerna
kritiserar bristen på sedvanligt remissförfarande i
lagstiftningsärendet i denna del och vill behålla nuvarande
materiella utskrivningsregler i LSPV i avvaktan på att frågan
får en grundlig belysning.
Förslagen i propositionen vilar till stor del på
socialberedningens betänkande (SOU 1984:64) Psykiatrin, tvånget
och rättssäkerheten samt remissbehandlingen. På grundval av
betänkandet och remissbehandlingen av det upprättades, som
framgår av propositionen (s. 442), inom justitiedepartementet en
promemoria med bl.a. en skiss till ny reglering av behandlingen
av de psykiskt störda lagöverträdarna. Synpunkter på
lagförslagen i promemorian inhämtades vid en av
justitiedepartementet anordnad hearing i maj 1986. Härutöver
lämnades skriftliga synpunkter. Företrädare för 30 myndigheter
och organisationer yttrade sig. Någon avgörande kritik riktades
inte mot förslaget såvitt framgår av sammanställningen i
propositionen (s. 577 f).
Vidare kan nämnas att frågan om behandlingen av psykiskt
störda lagöverträdare diskuterats under mycket lång tid --
strängt taget har frågan varit ständigt aktuell i olika
sammanhang sedan Bexeliuskommittén avlämnade sitt betänkande
(SOU 1977:23) Psykiskt störda lagöverträdare. Bl.a. presenterade
en arbetsgrupp inom socialstyrelsen år 1977 ett förslag till ny
lagstiftning på området. Frågan har också varit aktuell bl.a. i
samband med socialtjänstlagens (1980:620) tillkomst.
Det bör också tilläggas att socialberedningens förslag om
psykiskt störda lagöverträdare byggde på en princip som blev
hårt kritiserad. Mot den bakgrunden blev en omarbetning av
förslaget i denna del nödvändig.
Utskottet kan för sin del mer allmänt uttala förståelse för
synpunkterna i motion So41. Det står enligt utskottets
uppfattning klart att en hearing inte alltid kan eller bör
ersätta ett regelrätt remissförfarande och att användandet av
förfarandet med hearing endast undantagsvis bör komma i fråga i
mer komplicerade lagstiftningsärenden. Å andra sidan är det
aktuella förslaget resultatet av ett mångårigt utredningsarbete,
där frågan om behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare
granskats ur alla upptänkliga vinklar.
Sammantaget anser utskottet att befogad kritik inte kan riktas
mot förfarandet med en hearing i detta fall. Utskottet anser att
frågan om särskild utskrivningsprövning inte behöver utredas
ytterligare före riksdagens ställningstagande.
Inte heller i övrigt torde ytterligare utredning krävas.
När det gäller de här aktuella lagöverträdarna kan utskottet
dela socialministerns uppfattning att den rättspsykiatriska
vården bör fortgå så länge det, till följd av den psykiska
störning hos lagöverträdaren som föranlett beslutet om särskild
utskrivningsprövning, finns risk att han återfaller i brott av
allvarligt slag. Vården bör inte heller upphöra så länge det
annars med hänsyn till hans psykiska tillstånd och personliga
förhållanden i övrigt är påkallat med rättspsykiatrisk vård.
Utskottet konstaterar först att i här aktuella fall måste en
avvägning göras mellan de rent medicinska förutsättningarna för
psykiatrisk tvångsvård och de starka skyddsintressen som gör sig
gällande. Utskottet anser för sin del att förutsättningarna för
upphörande av vård som är förenad med särskild
utskrivningsprövning jämte det särskilda förfarandet, där
åklagaren ges en betydelsefull uppgift att bevaka
skyddsintressena, utgör en lämplig avvägning.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet avstyrker
bifall till motion So41 i denna del.
Frigång
Enligt regeringsförslaget får chefsöverläkaren besluta om
frigång inom sjukhusområdet också i de fall det finns en dom på
särskild utskrivningsprövning.
I motion So42 hävdas att detta är en olämplig ordning.
Rymningar inträffar ofta vid frigång, anför motionärerna och
kräver skärpta regler.
Patientens möjlighet att vistas utanför vårdavdelningen
bestäms av hans tillstånd och rutinerna vid sjukhuset. I sista
hand avgörs frågan av chefsöverläkaren.
När det gäller patienter med särskild utskrivningsprövning
framhåller socialministern (s. 307) att det är särskilt
angeläget att det sker en noggrann prövning innan patienten ges
möjlighet att på egen hand vistas inom sjukhusområdet men
utanför avdelningen. Det måste också förutsättas att sådana
patienter tas in på vårdenheter med tillräcklig grad av säkerhet
för att rymningar skall kunna förhindras.
Utskottet delar denna bedömning. Enligt utskottets uppfattning
faller det sig också naturligt att vistelser utanför
vårdavdelningen men inom sjukhusområdet betraktas som ett inslag
i vården som chefsöverläkaren bestämmer om.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet med bifall till
propositionen i denna del avstyrker bifall till här behandlat
yrkande i motion So42.
Underrättelse till målsäganden
Enligt regeringsförslaget (se 28 § förslaget till lag om
rättspsykiatrisk vård) skall målsäganden i vissa fall
underrättas om att patienten skrivs ut eller får permission.
Förslaget avser patienter med särskild utskrivningsprövning.
Någon motsvarande regel föreslås inte för det fall patienten
rymmer.
I motion So42 kritiseras detta förhållande. Motionärerna
framhåller att chefsöverläkaren rimligen är den som först får
kännedom om rymningen och som därmed har möjlighet att snabbast
underrätta målsäganden.
Bakom förslaget i propositionen ligger överväganden om olika
sekretessfrågor.
Enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) gäller sekretess
inom hälso- och sjukvården för uppgift om enskilds
hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte
står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller
någon honom närstående lider men. Undantag görs i 2 § för beslut
av bl.a. utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden. I
propositionen aviseras i sistnämnda hänseende en följdändring i
sekretesslagen som torde komma att innebära att
förvaltningsdomstols beslut i motsvarande fall blir offentligt.
Detta är för övrigt en naturlig följd av offentlighetsprincipen
vid domstol (jfr 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen och
12 kap. 4 § andra stycket andra meningen sekretesslagen).
Vid särskild utskrivningsprövning beslutar domstol om
permission och utskrivning. Sådana beslut blir alltså offentliga
och målsäganden kan utan hinder av sekretessen underrättas. --
Här bortses från att länsrätten har möjlighet att beträffande
viss patient överlämna till chefsöverläkaren att besluta om
permission. I sådana fall gäller sjukvårdssekretessen.
Målsäganden kan emellertid underrättas enligt 28 § förslaget
till lag om rättspsykiatrisk vård.
I fråga om rymning ställer saken sig något annorlunda eftersom
det här saknas ett domstolsbeslut eller särskild reglering och
sjukvårdssekretessen i princip gäller. Av visst intresse här är
att chefsöverläkaren har möjlighet att, enligt 27 § förslaget
till lag om rättspsykiatrisk vård, anlita bistånd av
polismyndighet t.ex. för att återföra en patient som lämnat
vårdinrättningen utan tillstånd. Även hos polismyndighet gäller
dock sekretess i ifrågavarande ärenden, se 7 kap. 19 § första
stycket p. 2 sekretesslagen. Sekretessen gäller om det kan antas
att den enskilde eller någon honom närstående lider men om
uppgiften röjs. Sekretessen får emellertid enligt 1 kap. 5 §
sekretesslagen brytas om det är nödvändigt för att polisen skall
kunna fullgöra sin uppgift; i det här fallet att skydda
målsäganden.
Det sagda innebär sammantaget, som framgår av propositionen,
att det ligger mer i linje med regleringen i sekretesslagen att
underrättelse om rymning sker genom polismyndigheten än genom
chefsöverläkaren. Med utgångspunkt i den nuvarande regleringen
bör sålunda den lösning som förordas i propositionen väljas.
Utskottet vill emellertid tillägga att den föreslagna
ordningen leder till tidsutdräkt som med en annan reglering inte
skulle uppstå. Samtidigt är det i hög grad önskvärt att
målsäganden snabbt underrättas om en rymning. Utskottet vill
erinra om att, så som regleringen byggts upp, en förutsättning
för underrättelseskyldighet är att det föreligger ett beslut om
särskild utskrivningsprövning, som bara får meddelas vid risk
för återfall i allvarlig brottslighet. Att som görs i
propositionen för särskilt brådskande fall hänvisa till BrBs
bestämmelser om nöd (24 kap. 4 § BrB) kan inte anses
tillfredsställande.
Utskottet förutsätter därför för sin del att denna fråga får
en lösning i samband med den översyn av sekretesslagen som blir
en följd av ett bifall till förslagen i propositionen. Utskottet
förutser därvid också ett tillägg till 28 § lagen om
rättspsykiatrisk vård.
Justitieutskottet föreslår med dessa uttalanden att
socialutskottet avstyrker bifall till motion So42 i denna del
och godtar förslaget i propositionen.
Huvudmannaskapet för rättspsykiatriska undersökningar
I propositionen föreslås att rättspsykiatriska undersökningar
skall kunna utföras såväl vid inrättningar inom hälso- och
sjukvården som vid särskilda (statliga) undersökningsenheter.
Vid de förstnämnda inrättningarna skall även rättspsykiatrisk
vård kunna ges. Samtidigt understryks att det är
sjukvårdshuvudmännens skyldighet att erbjuda hälso- och sjukvård
även till dem som vårdas enligt lagen om rättspsykiatrisk vård
(normaliseringsprincipen, se JuU 1974:2 s. 34 f).
Som redan inledningsvis framgått har regeringen härutöver
nyligen lagt fram en proposition om den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten m.m. (prop. 1990/91:120). Förslaget i
den propositionen går ut på att staten även fortsättningsvis
skall ha ett huvudmannaansvar för den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten men att sjukvårdshuvudmännen ges
möjlighet att driva undersökningsverksamhet på entreprenad
enligt särskilt avtal med staten.
I motionerna So32, So33, So38, So39, So40 och So506 förordas
utifrån delvis olika utgångspunkter att huvudmannaskapet för
undersökningsverksamheten alltjämt skall vara statligt. I
motionerna So40 och So41 begärs att frågan skall utredas vidare.
Utskottet vill först slå fast att det väsentliga som utskottet
ser det är att undersökningarna utförs med hänsyn till de krav
rättssäkerheten ställer. Häri lägger utskottet bl.a. att
undersökningarna fyller det syfte som anges i lagstiftningen,
att de utförs av personal med tillräcklig kompetens och att de
slutförs inom den lagstadgade tidsfristen.
Utskottet vill erinra om att utskottet tidigare uttalat att de
långa väntetiderna för rättspsykiatriska undersökningar inte kan
accepteras (se JuU 1987/88:3 och JuU 1986/87:1y). En orsak till
de långa väntetiderna har, som framgår av propositionen (s.
495 f) varit anhopningen av undersökningsfall och brist på
läkare. En annan starkt bidragande orsak har varit svårigheterna
att bereda dem som redan undersökts och dömts till vård plats på
de psykiatriska klinikerna. Under väntetiden har dessa patienter
upptagit plats på undersökningsenheterna.
Med anledning av utredningskravet i motionerna So40 och So41
konstaterar utskottet att frågan om organisationen av
undersökningsväsendet varit föremål för granskning och
överväganden vid flera olika tillfällen från mitten av
1970-talet (se prop. s. 496). Utskottet anser det inte rimligt
att låta saken utredas på nytt.
Justitieutskottet föreslår därför att socialutskottet
avstyrker bifall till motionerna So40 och So41 i här behandlade
delar.
Regeringsförslaget öppnar möjlighet för en samordning av
rättspsykiatrisk undersökning och rättspsykiatrisk vård; en
ordning som såvitt utskottet kan bedöma erbjuder stora fördelar.
Härigenom blir det möjligt att i större utsträckning än nu
tillgodose behovet av psykiatrisk vård hos lagöverträdare
samtidigt som sjukvårdshuvudmännen får anledning att organisera
verksamheten på ett effektivt sätt. Genom förslaget tillgodoses
också kravet på statligt huvudmannaskap -- staten behåller
huvudansvaret för undersökningsverksamheten. På detta sätt
motverkas risken att den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten blir ett lågprioriterat område inom
hälso- och sjukvården. Mer allmänt vill utskottet här också
inskärpa vikten av att undersökningsverksamheten tillförs
tillräckliga resurser.
I detta sammanhang vill utskottet erinra om att
rättspsykiatriska undersökningar är en medicinsk verksamhet som,
i likhet med andra undersökningar, t.ex. barnpsykologiska
utredningar i vårdnadsmål, syftar till att ge domstolen ett
bedömningsunderlag. Från rättssäkerhetssynpunkt torde det sakna
betydelse om undersökningsläkaren är anställd av staten eller av
sjukvårdshuvudmannen. Enligt utskottets mening saknas det --
särskilt som det även framgent förordas ett statligt
huvudmannaansvar -- anledning att på grund av överväganden från
denna synpunkt ifrågasätta förslaget i propositionen.
Utskottet kan alltså ansluta sig till den ordning som
föreslås.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet med bifall till
propositionen i denna del avstyrker bifall till motionerna So32,
So33, So38, So39, So40 och So506.
Den rättspsykiatriska undersökningen
Enligt regeringsförslaget skall en rättspsykiatrisk
undersökning få utföras i syfte att ta reda på om den misstänkte
har begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk
störning eller om det finns medicinska förutsättningar för att
ge honom rättspsykiatrisk vård, med eller utan särskild
utskrivningsprövning, som brottspåföljd.
Om gärningen begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk
störning får den misstänkte inte dömas till fängelse. Att
gärningen begåtts under sådan påverkan är en förutsättning för
att en dom på rättspsykiatrisk vård skall få förenas med
särskild utskrivningsprövning.
En (fullständig) rättspsykiatrisk undersökning skall i princip
bara krävas före en dom på rättspsykiatrisk vård med särskild
utskrivningsprövning. I andra fall skall det vara tillräckligt
med en läkarundersökning enligt 7 § lagen (1964:542) om
personundersökning i brottmål. En sådan undersökning skall göras
av specialist i rättspsykiatri. Något hinder mot att i de
sistnämnda fallen förordna om rättspsykiatrisk undersökning
föreslås inte.
I motion Ju13 görs invändningar mot förslaget. Motionärerna
anser att varje dom på rättspsykiatrisk vård skall föregås av en
rättspsykiatrisk undersökning.
En bärande tanke i regeringsförslaget är att möjligheterna att
utnyttja andra former av utredning om den misstänktes psykiska
tillstånd än rättspsykiatriska undersökningar tas till vara så
långt det går. En annan tanke är att den medicinska
undersökningen inte skall göras mer omfattande eller bedrivas
mer ingående än som är nödvändigt för att tillgodose
domstolarnas behov (se prop. s. 498 f). Det är också, anförs det
i propositionen, från rättssäkerhetssynpunkt väsentligt att en
så ingripande undersökning som det här handlar om bara genomförs
när det är helt nödvändigt.
Det behövs med andra ord en avvägning mellan behovet av
utredning och intresset att inte i onödan göra ett sådant
ingrepp i den misstänktes personliga integritet som en
rättspsykiatrisk undersökning innebär.
Mot den bakgrunden anser utskottet att det faller sig
naturligt att, som regeringen föreslår, begränsa den
obligatoriska användningen av rättspsykiatriska
undersökningar till de fall där den ifrågasatta påföljden är
mest ingripande för den tilltalade.
Utskottet vill erinra om att rättspsykiatrisk undersökning
även framdeles ofta kommer att erfordras även i vissa andra
fall, bl.a. för att klarlägga om gärningen begåtts under
påverkan av en allvarlig psykisk störning. Om så skulle vara
fallet är fängelsepåföljd utesluten.
I övriga fall, där det i första hand handlar om att bedöma den
misstänktes behov av psykiatrisk vård, bör det många gånger vara
tillräckligt med en enklare undersökning. En sådan ordning
ansluter också väl till vad som gäller för intagning för
psykiatrisk tvångsvård enligt lagen om sådan vård. I
sammanhanget vill utskottet erinra om att en lagöverträdare som
döms till rättspsykiatrisk vård utan särskild
utskrivningsprövning skall skrivas ut från vården när vårdbehov
inte längre föreligger. Några sådana skärpta förutsättningar för
utskrivning som gäller när domstolen förordnat om särskild
utskrivningsprövning föreligger alltså inte här. Mot den
bakgrunden kan utskottet tillstyrka regeringsförslaget.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet med bifall till
propositionen i denna del avstyrker bifall till nu behandlat
yrkande i motion Ju13.
Övrigt
Enligt regeringsförslaget skall den nuvarande terminologin för
psykisk sjukdom m.m. i LSPV och BrB bytas ut mot begreppet
allvarlig psykisk störning.
Enligt propositionen innebär det föreslagna uttryckssättet en
anpassning till vedertagen medicinsk terminologi. Det nya
begreppet innebär vidare, anförs det, en viss minskning av den
grupp lagöverträdare som kan särbehandlas i förhållande till vad
som nu gäller enligt BrB.
I motionerna So41 och So42 har det riktats invändningar mot
den nya terminologin.
Utskottet konstaterar att frågor om medicinsk terminologi
ligger utanför utskottets beredningsområde, och utskottet avstår
från att yttra sig närmare i denna fråga. Utskottet konstaterar
emellertid också att det framstår som i flera hänseenden
lämpligt och ändamålsenligt att det sjukdomsbegrepp som ligger
till grund för psykiatrisk tvångsvård görs enhetligt. Den
nuvarande regleringen med något olika sjukdomsbegrepp i
vårdlagstiftningen respektive regleringen i BrB bör alltså tas
bort.
Utskottet kan också redan nu slå fast att utskottet inte har
några principiella invändningar mot en inskränkning av den grupp
lagöverträdare som kan särbehandlas.
Till sist noterar utskottet att en i proposition 1990/91:80
föreslagen ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar kan behöva beaktas vid ställningstagande
till lagförslag 5 i detta ärende.
Stockholm den 26 mars 1991
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
Närvarande: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s),
Ulla-Britt Åbark (s), Ingbritt Irhammar (c), Bengt-Ola Ryttar
(s), Göthe Knutson (m), Göran Magnusson (s), Eva Johansson (s),
Björn Ericson (s), Göran Ericsson (m), Lars Sundin (fp), Berith
Eriksson (v), Krister Skånberg (mp), Sigrid Bolkéus (s), Barbro
Andersson (s), Kjell Ericsson (c) och Birgit Henriksson (m).
Avvikande meningar
1. Domstolsprövning m.m.
Ingbritt Irhammar och Kjell Ericsson (båda c) anser att den
del av utskottets yttrande som börjar med "I och för sig" och
slutar med "So32 och So42" bort ha följande lydelse:
Dessa problem skulle, som socialministern påpekar, kunna lösas
genom en utbyggnad av nämndorganisationen, och utskottet anser
inte att de skäl som anförs häremot i propositionen är
tillräckligt tungt vägande. Det finns nämligen ytterligare skäl
som talar för att den nuvarande ordningen behålls. Enligt
utskottets mening måste det i prövningen ges utrymme för en
bedömning grundad på en sammanvägning av bl.a. medicinska och
sociala faktorer som utskrivningsnämnden är väl skickad att
göra. Sådana krav tillgodoses inte i tillräcklig utsträckning i
regeringsförslaget, och det innebär att rättssäkerheten sätts i
fara. Härtill kommer de praktiska problem det kan medföra att
föra över prövningen till länsrätterna och inte minst kraftigt
ökade handläggningskostnader.
Sammantaget förordar utskottet att den nuvarande
organisationen med utskrivningsnämnder och psykiatriska nämnden
behålls. Behovet av ett ökat samhällsskydd bör tillgodoses genom
att också åklagaren ges möjlighet att överklaga
utskrivningsnämnds beslut.
Det bör ankomma på regeringen att snarast lägga fram
lagförslag som tillgodoser vad som nu sagts.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
justitieutskottet nu anfört med anledning av motionerna So35,
So42, So539 och So500 i här behandlade delar.
2. Experter i domstolen
Ingbritt Irhammar och Kjell Ericsson (båda c) anser för det
fall riksdagen inte ansluter sig till avvikande mening 1 att den
del av utskottets yttrande som börjar med "Mot den här" och
slutar med "So32 och So42" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser emellertid att det när det gäller psykiatrisk
tvångsvård handlar om mer komplicerade bedömningar än vad som är
fallet när det gäller andra former av administrativa
frihetsberövanden. Den ordning med sakkunniga som föreslås i
propositionen är enligt utskottets mening inte tillräcklig för
att tillgodose de höga krav på tillgång till medicinskt
psykiatriskt kunnande som bör ställas. Utskottet delar lagrådets
uppfattning att förvaltningsdomstolarna bör kompletteras med
psykiatrisk expertis i ifrågavarande mål. Regeringen bör få i
uppdrag att komplettera lagförslaget i detta hänseende.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
nu anfört.
3. Experter i domstolen
Berith Eriksson (v) anser att den del av utskottets yttrande
som börjar med "Mot den här" och slutar med "So32 och So42" bort
ha följande lydelse:
Utskottet anser att bedömningen av om behov föreligger av
psykiatrisk vård är av en annan svårighetsgrad än som är fallet
vid andra typer av administrativa frihetsberövanden. Skriftliga
läkarintyg i länsrätterna är därför inte tillräckliga när det
gäller beslut om psykiatrisk tvångsvård. Länsrätterna måste
därför tillföras psykiatrisk kompetens för att nödvändiga
kompletteringar av det skriftliga materialet och en
helhetsbedömning av personens situation skall kunna göras.
Regeringen bör få i uppdrag att snarast lägga fram förslag som
tillgodoser vad som nu sagts.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att
riksdagen med anledning av motionerna So32 och So42 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet nu anfört.
4. Utredning av särskild utskrivningsprövning m.m.
Britta Bjelle och Lars Sundin (båda fp) anser att den del av
utskottets yttrande som börjar med "Sammantaget anser" och
slutar med "i denna del" bort ha följande lydelse:
Sammantaget kommer utskottet fram till att frågan om särskild
utskrivningsprövning -- som till sin natur inte är okomplicerad
-- är av sådan principiell vikt att det inte är lämpligt att
avstå från ett remissförfarande av sedvanlig omfattning.
Utskottet kan alltså ställa sig bakom kravet i motion So41 på
ytterligare beredning av frågan om särskild
utskrivningsprövning. Utskottet förutsätter att ett sådant
arbete hinns med under innevarande år och att riksdagen alltså
kan föreläggas ett bättre underbyggt förslag i sådan tid att
ikraftträdandet av det nya systemet inte behöver uppskjutas.
Det bör ankomma på regeringen att ombesörja vad utskottet nu
förordat.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
justitieutskottet nu anfört.
5. Frigång
Ingbritt Irhammar och Kjell Ericsson (båda c) anser att den
del av utskottets yttrande som börjar med "Utskottet delar" och
slutar med "motion So42" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är detta emellertid inte
tillräckligt. En större hänsyn måste tas till att de patienter
det här gäller har bedömts som farliga -- en förutsättning för
särskild utskrivningsprövning är ju att det finns risk för
återfall i allvarlig brottslighet. Här behövs alltså en
skärpning av bestämmelserna. En väg skulle kunna vara att frågan
om frigång i princip prövas av länsrätten i samma ordning
som gäller för permissioner och utskrivning och att
chefsöverläkaren först därefter får besluta tillåta utevistelse
utan övervakning. Regeringen bör få i uppdrag att snarast lägga
fram förslag till kompletteringar i nu berört hänseende.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
justitieutskottet nu anfört.
6. Underrättelse till målsäganden
Ingbritt Irhammar och Kjell Ericsson (båda c) anser att den
del av utskottets yttrande som börjar med "Utskottet
förutsätter" och slutar med "i propositionen" bort ha följande
lydelse:
Strängt taget är lösningen i regeringsförslaget oacceptabel,
och utskottet vill understryka att hänsynen till målsäganden
kräver att chefsöverläkaren utan vidare överväganden kan
underrätta henne när det behövs. Denna fråga bör regleras i
samband med den översyn av sekretesslagen som blir en följd av
ett bifall till förslagen i propositionen. Utskottet förutser
därvid även ett tillägg till 28 § förslaget till lag om
rättspsykiatrisk vård. Ett lagstiftningsuppdrag i enlighet med
här uppdragna riktlinjer bör ges till regeringen.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
justitieutskottet nu anfört.
7. Utredning om det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
Britta Bjelle och Lars Sundin (båda fp) anser att den del av
utskottets yttrande som börjar med "Med anledning" och slutar
med "So506" bort ha följande lydelse:
Utskottet måste alltså konstatera att frågor om organisationen
av undersökningsväsendet varit föremål för granskning och
överväganden vid flera olika tillfällen sedan mitten av
1970-talet. Utskottet kan också med beklagande konstatera att
många frågor trots detta lämnas obesvarade i propositionen och
att saken därför kräver ytterligare beredning. Det gäller t.ex.
frågor om rättspsykiatrins organisation och resursbehov samt
olika personalfrågor.
Mot den angivna bakgrunden saknas det anledning för utskottet
att nu göra uttalanden om huvudmannaskapet för det
rättspsykiatriska undersökningsväsendet.
Regeringen bör få i uppdrag att snarast för riksdagen lägga
fram den utredning som krävs för ett ställningstagande till
regeringsförslaget i denna del.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
nu anfört med anledning av motionerna So32, So33, So38, So39,
So40, So41 och So506 i här behandlade delar.
8. Utredning om det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
Göthe Knutson, Göran Ericsson och Birgit Henriksson (alla m)
anser att den del av utskottets yttrande som börjar med "Med
anledning" och slutar med "och So506" bort ha följande lydelse:
Utskottet måste alltså konstatera att frågor om organisationen
av undersökningsväsendet varit föremål för granskning och
överväganden vid flera olika tillfällen sedan mitten av
1970-talet. Utskottet kan också med beklagande konstatera att
många frågor trots detta lämnas obesvarade i propositionen och
att saken därför kräver ytterligare beredning. Det gäller som
framhålls bl.a. i motion So40 t.ex. frågor om rättspsykiatrins
organisation och resursbehov och olika personalfrågor.
När det gäller förslaget om en samordning av den
rättspsykiatriska undersökningsverksamheten med den
rättspsykiatriska vården vill utskottet emellertid redan nu, i
likhet med vad som anförs bl.a. i motionerna So38 och So40, slå
fast att detta förslag knappast skulle medföra några fördelar.
Snarare måste förslaget mer allmänt ses som en halvmesyr,
tillkommet i ett försök att samtidigt tillgodose motstridiga
uppfattningar. Starka rättssäkerhetsskäl talar enligt utskottets
uppfattning för en ordning med staten som huvudman för
undersökningsverksamheten, och utskottet förordar en sådan
ordning.
Regeringen bör få i uppdrag att snarast lägga fram förslag för
riksdagen som tillgodoser vad som nu anförts.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
nu anfört med anledning av här behandlade delar av motionerna
So32, So33, So38, So39, So40, So41 och So506.
9. Huvudmannaskapet för rättspsykiatriska undersökningar
Berith Eriksson (v) anser att den del av utskottets yttrande
som börjar med "Regeringsförslaget öppnar" och slutar med "och
So506" bort ha följande lydelse:
Regeringsförslaget öppnar för en samordning av den
rättspsykiatriska undersökningsverksamheten med den
rättspsykiatriska vården. Utskottet kan emellertid inte se att
detta skulle skulle medföra fördelar som väger upp nackdelarna.
Ur den aspekt som väger tyngst, nämligen rättssäkerheten, står
det helt klart att ett regelrätt statligt huvudmannaskap är att
föredra, och utskottet förordar en sådan ordning.
Det sagda innebär att utskottet anser att 5 § första stycket
förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning bör ha
följande lydelse: "Rättspsykiatriska undersökningar utförs vid
särskilda statliga undersökningsenheter. Fördelningen av
rättspsykiatriska undersökningar mellan olika enheter sker
enligt föreskrifter som regeringen beslutar."
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att
riksdagen med avslag på propositionen i denna del antar
justitieutskottets förslag till lydelse av 5 § första stycket
förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning.
10. Den rättspsykiatriska undersökningen
Berith Eriksson (v) anser att den del av utskottets yttrande
som börjar med "Mot den" och slutar med "motion Ju13" bort ha
följande lydelse:
Utskottet vill emellertid också betona att ett annat starkt
rättssäkerhetsintresse är att tvångsvård som brottspåföljd bara
kommer till stånd när det är klarlagt att vårdbehov verkligen
föreligger. Utskottet ifrågasätter möjligheten av att göra en
tillräckligt säker medicinsk bedömning utan en rättspsykiatrisk
undersökning och anser att möjligheten till läkarundersökning
enligt 7 § lagen om personundersökning i brottmål bör
utmönstras. Regeringen bör få i uppdrag att återkomma till
riksdagen med ett nytt förslag i här aktuella delar. Utskottet
förutsätter att ett sådant arbete hinns med under innevarande år
och att riksdagen alltså kan föreläggas ett förslag enligt här
angivna riktlinjer i sådan tid att ikraftträdandet av det nya
systemet inte behöver uppskjutas.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
justitieutskottet nu anfört.
11. Den rättspsykiatriska undersökningen
Krister Skånberg (mp) anser att den del av utskottets yttrande
som börjar med "Mot den" och slutar med "motion Ju13" bort ha
följande lydelse:
Utskottet vill emellertid också betona att ett annat starkt
rättssäkerhetsintresse är att tvångsvård som brottspåföljd bara
kommer till stånd när det är klarlagt att vårdbehov verkligen
föreligger och ifrågasätter att läkarundersökning enligt 7 §
lagen om personundersökning i brottmål ger en tillräckligt säker
medicinsk bedömning. I alla händelser måste det införas en
ovillkorlig rätt för den misstänkte att få till stånd en
rättspsykiatrisk undersökning i de fall en läkarundersökning
eljest kommer i fråga. Regeringen bör få i uppdrag att återkomma
till riksdagen med ett nytt förslag i här aktuella delar.
Utskottet förutsätter att ett sådant arbete hinns med under
innevarande år och att riksdagen alltså kan föreläggas ett
förslag enligt här angivna riktlinjer i sådan tid att
ikraftträdandet av det nya systemet inte behöver uppskjutas.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
justitieutskottet nu anfört.
12. Allvarlig psykisk störning
Britta Bjelle (fp), Ingbritt Irhammar (c), Lars Sundin (fp)
och Kjell Ericsson (c) anser att den del av utskottets yttrande
som börjar med "Utskottet kan" och slutar med "kan särbehandlas"
bort ha följande lydelse:
Utskottet kan också redan nu slå fast att utskottet inte har
några principiella invändningar mot en inskränkning i den grupp
lagöverträdare som kan särbehandlas. Utskottet ifrågasätter
emellertid om den valda terminologin på ett tillräckligt tydligt
sätt pekar ut de lagöverträdare som kan ifrågakomma för
särbehandling, och utskottet anser att också andra lösningar,
t.ex. sådana som anges i motionerna So41 och So42, bör
övervägas.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Propositionerna 2
Proposition 1990/91:58 2
Proposition 1990/91:100 bil. 7 3
Proposition 1990/91:120 3
Motionerna 3
Motioner väckta med anledning av proposition 1990/91:58 och
remitterade till socialutskottet 3
Motioner väckta med anledning av proposition 1990/91:120 7
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1990 8
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1991 10
Motion väckt med anledning av proposition 1990/91:58 och
överflyttad från justitieutskottet 11
Utskottet 11
Psykiatrins utveckling och resurser 11
Utskottets bedömning 15
Proposition 1990/91:58 om psykiatrisk tvångsvård m.m. 17
Bakgrund 17
Propositionsförslaget i huvuddrag 18
Den allmänna regleringen av psykiatrisk tvångsvård 19
Regleringen av psykiatrisk tvångsvård för lagöverträdare
(rättspsykiatrisk vård) 20
Psykiatrisk vård i frivilliga former genom intagning på en
sjukvårdsinrättning för intagna i kriminalvårdsanstalt m.fl.
21
Straffrättslig särreglering för psykiskt störda
lagöverträdare 21
Det medicinska utredningsförfarandet vid straffrättsliga
åtgärder mot psykiskt störda lagöverträdare 22
Frågan om avslag på proposition 1990/91:58, m.m. 23
Lag om skydd för dementa 24
Psykiatrisk tvångsvård (den allmänna regleringen) 26
Förutsättningar för tvångsvård 26
Begreppet allvarlig psykisk störning 28
Omgivningsskyddet30
Intagning för tvångsvård 32
Beslut om omhändertagande 33
Oberoendekravet 34
Intagningsbeslutet 36
Begränsade vårdtider 37
Konvertering 39
Innehållet i tvångsvård 43
Behandlingen av patienten 43
Isolering och fastspänning 46
Kroppsvisitation och kroppsbesiktning 48
Rapporteringsskyldighet om användande av tvångsåtgärder
50
Stödperson 52
Domstolsprövning 54
Domstolsorganisationen 56
Psykiatrisk kompetens vid domstolsförfarandet 61
Chefsöverläkarens överklagningsrätt 63
Viss följdändring i förslaget till lag om psykiatrisk
tvångsvård 64
Rättspsykiatrisk vård -- psykiatrisk tvångsvård för
lagöverträdare 65
Förutsättningarna för vård 65
Vistelse utanför sjukvårdsinrättningens område, m.m. 66
Regler om försöksutskrivning 66
Underrättelse till målsäganden 68
Bestämmelser om frigång 70
Vårdens upphörande 71
Vissa frågor som är gemensamma för lagen om psykiatrisk
tvångsvård och lagen om rättspsykiatrisk vård 73
Vårdorganisationen för särskilt vårdkrävande patienter 73
Tvångsvård på enskilt vårdhem 78
Rättspsykiatriska undersökningar 80
Bakgrund 80
Proposition 1990/91:58 84
Propositionerna 1990/91:100 och 1990/91:120 85
Motionerna 87
Socialutskottets bedömning 94
Övriga lagförslag i proposition 1990/91:58, m.m. 103
Hemställan 105
Reservationer111
Särskilda yttranden123
Bilaga 1: I proposition 1990/91:58 framlagda lagförslag125
Bilaga 2: Av utskottet framlagda förslag till ändring i
lagförslagen i proposition 1990/91:58159
Bilaga 3: Av utskottet framlagt lagförslag165
Bilaga 4: Justitieutskottets yttrande 1990/91:JuU3y166
Till s. 25
7 §2
Uppgifter som enligt den upphävda lagen har ålegat överläkaren
och vårdchefen hos omsorgsstyrelsen skall utföras av tjänstemän
som landstingskommunen eller kommunen utser.
Beslut som enligt den upphävda lagen skulle ha fattats av
beslutsnämnden skall i stället fattas av utskrivningsnämnd
enligt lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård
i vissa fall.
Till s. 31
18 §3
Länsrätt är domför med en lagfaren domare ensam
1. när åtgärd som avser endast måls beredande vidtages,
2. vid sådant förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av
annan länsrätt,
3. vid beslut som avser endast rättelse av felräkning,
felskrivning eller annat uppenbart förbiseende,
4. vid beslut om återkallelse tills vidare av ett körkort,
körkortstillstånd eller traktorkort eller om vägran att tills
vidare godkänna ett utländskt körkort, när det är uppenbart att
ett sådant beslut bör meddelas eller när omhändertagande
beslutas enligt 23 § körkortslagen (1977:477),
Till s. 36
4 § 1
Vid behandling av häktad skall hänsyn tagas till hans
hälsotillstånd. Häktad som bedöms behöva hälso- och sjukvård
eller som begär att läkare skall tillkallas, skall så snart det
kan ske undersökas av läkare, om ej sådan undersökning
uppenbarligen är obehövlig.
Läkares anvisning rörande vården av häktad som är sjuk skall
iakttagas. Behöver den häktade sjukhusvård, skall sådan beredas
honom så snart det kan ske. Får hälso- och sjukvårdspersonal
inom kriminalvården kännedom om att en häktad lider av sådan
smittosam sjukdom som enligt smittskyddslagen (1988:1472)
utgör en samhällsfarlig sjukdom, skall chefen för
förvaringslokalen underrättas om detta, om det behövs med hänsyn
till fara för att smittan skall spridas.
Läkares anvisning rörande vården av häktad som är sjuk skall
iakttagas. Behöver den häktade sjukhusvård, skall sådan beredas
honom så snart det kan ske. Föreskrifter om psykiatrisk
tvångsvård ges i lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk vård.
Får hälso- och sjukvårdspersonal inom kriminalvården kännedom om
att en häktad lider av sådan smittsam sjukdom som enligt
smittskyddslagen (1988:1472) utgör en samhällsfarlig sjukdom,
skall chefen för förvaringslokalen underrättas om detta, om det
behövs med hänsyn till fara för att smittan skall spridas.