I betänkandet behandlas först frågor om inriktningen av
socialpolitiken mot bakgrund av uttalanden i budgetpropositionen
och olika motionsyrkanden väckta under den allmänna
motionstiden. I betänkandets andra del behandlas samtliga
anslagsyrkanden och andra yrkanden i budgetpropositionen och de
motioner från allmänna motionstiden som främst rör anslagen för
budgetåret 1991/92. Regeringen har dock i senare propositioner
föreslagit ändrade anslag under E 3, E 4, E18 och E 19.
Utskottet behandlar anslaget E 5 i samband med regeringens
förslag om tvånget inom psykiatrin m.m. Dessa anslag behandlas
därför inte i detta betänkande.
Utskottet ställer sig helt bakom den inriktning av
socialpolitiken som redovisas i budgetpropositionen. Moderata
samlingspartiet, folkpartiet, centerpartiet och vänsterpartiet
har lagt fram förslag till socialpolitiska åtgärder med en
delvis annan inriktning. Dessa motioner avstyrks av utskottet.
Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag i
budgetpropositionen till anslag utom när det gäller
anslagsposten G 7. Kostnader för viss verksamhet för
handikappade. I betänkandet behandlar utskottet fem motioner (m,
fp, c, v, mp) om stöd till Rörelsehindrade barn och ungdomars
(RBU) rekreationsanläggning Mättinge. Utskottet utgår ifrån att
1989 års handikapputredning kommer att överväga det statliga
stödet till handikapporganisationernas rekreationsanläggningar.
I avvaktan på utredningens förslag i denna del anser utskottet
att RBU för budgetåret 1991/92 bör ges ett bidrag på 3 710 000
kr. till driften av sin anläggning. Socialdemokraterna
reserverar sig häremot och hänvisar till möjligheten att söka
bidrag ur allmänna arvsfonden.
De tre borgerliga partierna och vänsterpartiet redovisar i
reservationer var för sig sin syn på inriktningen av
socialpolitiken. I gemensamma reservationer redovisar de tre
borgerliga partierna vidare en annan uppfattning beträffande
dels valfriheten i vård och omsorg, dels införandet av
vårdnadsbidrag. Mp utvecklar i ett särskilt yttrande sin syn på
socialpolitikens inriktning.
I fråga om anslagen har ett fyrtiotal reservationer och två
särskilda yttranden anmälts. Av innehållsförteckningen på
betänkandets sista sidor framgår hur de övriga reservationerna
och de särskilda yttrandena fördelar sig på olika områden och
partier. I en bilaga redovisas i tabellform
oppositionspartiernas i reservationer anmälda anslagsalternativ.
FEMTE HUVUDTITELN
Proposition 1990/90:100 bil. 7
Regeringen har under anslagen A1--A6 (s. 15--21)
föreslagit
A 1 att riksdagen till Socialdepartementet för budgetåret
1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 39 861 000 kr.,
A 2 att riksdagen till Utredningar m.m. för budgetåret 1991/92
anvisar ett reservationsanslag på 33 575 000 kr.,
A 3 att riksdagen till Socialvetenskapliga forskningsrådet för
budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 72 179 000
kr.,
A 4 att riksdagen till Informationsförsörjning för budgetåret
1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 6 270 000 kr.,
A 5 att riksdagen till Insatser mot aids för budgetåret
1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 193 500 000 kr.,
A 6 att riksdagen till Internationell samverkan för budgetåret
1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 28 367 000 kr.
Regeringen har under anslagen C1 (s. 42--45), C 4 (s.
47--48) och C6--C7 (s. 49--50) föreslagit
C 1
dels att riksdagen antar de i propositionen framlagda
förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,
2. lag om ändring i lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag,
dels att riksdagen till Allmänna barnbidrag för
budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 17 200 000 000
kr.,
C 4 att riksdagen till Bidragsförskott för budgetåret 1991/92
anvisar ett förslagsanslag på 2 445 000 000 kr.,
C 6 att riksdagen till Särskilt bidrag för vissa adoptivbarn
för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 8 200 000
kr.,
C 7
dels att riksdagen antar det i propositionen framlagda
förslaget till
lag om ändring i lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av
utländska barn,
dels att riksdagen till Bidrag till kostnader för
internationella adoptioner för budgetåret 1991/92 anvisar ett
reservationsanslag på 1 000 kr.
Regeringen har under anslagen E1, E2 (s. 89--95) och
E6--E17 (s. 100--121) föreslagit
E 1 att riksdagen till Socialstyrelsen för budgetåret 1991/92
anvisar ett förslagsanslag på 206 117 000 kr.,
E 2
dels att riksdagen antar de i propositionen framlagda
förslagen till
1. lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962:701),
2. lag om ändring i narkotikaförordningen (1962:704),
3. lag om ändring i förordningen (1968:70) med vissa
bestämmelser om injektionssprutor och kanyler,
4. lag om ändring i kungörelsen (1970:149) om handel med
preventivmedel,
dels att riksdagen till Läkemedelsverket för budgetåret
1991/92 anvisar ett förslaganslag på 1 000 kr.,
E 6 att riksdagen till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd för
budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 11 117 000 kr.,
E 7 att riksdagen till WHO-enheten för rapportering av
läkemedelsbiverkningar för budgetåret 1991/92 anvisar ett
förslagsanslag på 2329000 kr.,
E 8 att riksdagen till Statens institut för psykosocial
miljömedicin för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag
på 5 170 000 kr.,
E 9 att riksdagen till Statens bakteriologiska laboratorium:
Uppdragsverksamhet för budgetåret 1991/92 anvisar ett
förslagsanslag på 1 000 kr.,
E 10 att riksdagen till Statens bakteriologiska laboratorium:
Centrallaboratorieuppgifter för budgetåret 1991/92 anvisar ett
förslagsanslag på 46 195 000 kr.,
E 11 att riksdagen till Statens bakteriologiska laboratorium:
Försvarsmedicinsk verksamhet för budgetåret 1991/92 anvisar ett
förslagsanslag på 4 943 000 kr.,
E 12 att riksdagen till Statens bakteriologiska laboratorium:
Utrustning för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag
på 3 190 000 kr.,
E 13 att riksdagen till Bidrag till hälsoupplysning m.m. för
budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 7 035 000
kr.,
E 14 att riksdagen till Epidemiberedskap m.m. för budgetåret
1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 19 072 000 kr.,
E 15 att riksdagen till Bidrag till Sjukvårdens och
socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut för
budgetåret 1991/92 anvisar ett anslag på 30 375 000 kr.,
E 16 att riksdagen till Bidrag till allmän sjukvård m.m. för
budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 4 512 682 000
kr.,
E 17 att riksdagen till Specialistutbildning av läkare m.m.
för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på
30042000 kr.
Regeringen har under anslagen F1--F4 (s. 132--139)
föreslagit
F 1 att riksdagen till Bidrag till kommunal barnomsorg för
budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 13 045 000 000
kr.,
F 2 att riksdagen till Bidrag till invandrar- och flyktingbarn
i förskolan för budgetåret 1991/92 anvisar ett anslag på
40000000 kr.,
F 3 att riksdagen till Barnmiljörådet för budgetåret 1991/92
anvisar ett förslagsanslag på 4 991 000 kr.,
F 4 att riksdagen till Statens nämnd för internationella
adoptionsfrågor för budgetåret 1991/92 anvisar ett
förslagsanslag på 5 479 000 kr.
Regeringen har under anslagen G1--11 (s. 146--162)
föreslagit
G 1 att riksdagen till Bidrag till social hemhjälp,
ålderdomshem m.m. för budgetåret 1991/92 anvisar ett
förslagsanslag på 3 496 852 000 kr.,
G 2 att riksdagen till Bidrag till färdtjänst, servicelinjer
m.m. för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på
729000 000 kr.,
G 3 att riksdagen till Kostnader för viss omsorg om psykiskt
utvecklingsstörda m.fl. för budgetåret 1991/92 anvisar ett
reservationsanslag på 43 347 000 kr.,
G 4 att riksdagen till Nämnden för vårdartjänst för budgetåret
1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 100 989 000 kr.,
G 5 att riksdagen till Ersättning till televerket för
texttelefoner för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag
på 52 800 000 kr.,
G 6 att riksdagen till Ersättning till postverket för
befordran av blindskriftsförsändelser för budgetåret 1991/92
anvisar ett förslagsanslag på 68 769 000 kr.,
G 7 att riksdagen till Kostnader för viss verksamhet för
handikappade för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag
på 42 748 000 kr.,
G 8 att riksdagen till Statens hundskola för budgetåret
1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 1 000 kr.,
G 9 att riksdagen till Statens handikappråd för budgetåret
1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 5 621 000 kr.,
G 10 att riksdagen till Bidrag till handikapporganisationer
för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på
100238000 kr.,
G 11 att riksdagen till Bilstöd till handikappade för
budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 206 000 000
kr.
Regeringen har under anslagen H1--H4 (s. 173--179)
föreslagit
H 1 att riksdagen till Centralförbundet för alkohol- och
narkotikaupplysning, CAN, för budgetåret 1991/92 anvisar ett
reservationsanslag på 10 542 000 kr.,
H 2 att riksdagen till Bidrag till missbrukarvård och
ungdomsvård för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på
950 000 000 kr.,
H 3
dels att riksdagen godkänner de i propositionen
föreslagna förändringarna angående riktlinjerna för fördelning
av anslaget Bidrag till organisationer,
dels att riksdagen till Bidrag till organisationer för
budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 63 501 000
kr.,
H 4 att riksdagen till Utvecklings- och försöksverksamhet för
budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 27 214 000
kr.
Motioner
1990/91:So206 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana
ändringar i socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen att
den enskildes valfrihet stärks i enlighet med vad som i motionen
anförts.
1990/91:So217 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om socialpolitiska riktlinjer för reformer i
syfte att förbättra levnadsvillkoren för människor som lever i
det glömda Sverige.
1990/91:So219 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas
2. att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:100
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om riktlinjer för fördelning av anslaget Bidrag till
organisationer,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de hemlösas situation samt beslutar
att till Bidrag till organisationer för budgetåret 1991/92
anvisa ett förhöjt reservationsanslag med 3 000 000 kr. till
totalt 66 501 000 kr.
1990/91:So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
6. att riksdagen beslutar om inrättande av ett
träningscenter för barn med ovanliga handikapp (rubrik 5.1),
7. att riksdagen för budgetåret 1991/92 anslår 15 milj.kr.
under särskilt anslag för inrättandet av center för barn med
ovanliga handikapp (rubrik 5.1),
8. att riksdagen beslutar om inrättande av ett centrum för
diagnostik och rehabilitering av vissa svårdiagnostiserade
hjärnskador i enlighet med vad som anförts i motionen (rubrik
5.2),
9. att riksdagen för budgetåret 1991/92 anslår 15 milj.kr.
under särskilt anslag till inrättande av ett centrum för
diagnostik och rehabilitering av vissa svårdiagnostisterade
hjärnskador (rubrik 5.2),
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tolkverksamheten (rubrik 6),
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de handikappades
rekreationsanläggningar (rubrik 9.1),
14. att riksdagen beslutar att öka anslaget till
rekreationsanläggningar för handikappade med 2 000 000 kr.
(rubrik 9.1),
15. att riksdagen för budgetåret 1991/92 under
socialdepartementets anslag G 7 Kostnader för viss verksamhet
för handikappade punkt 8 Bidrag till rekreationsanläggningar
anslår ytterligare 2 000 000 kr., dvs. totalt 44 748 000 kr.
(rubrik 9.1),
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Handikappinstitutets resurser (rubrik
13.2),
21. att riksdagen för budgetåret 1991/92 till
socialdepartementet på ett speciellt anslag anvisar ytterligare
10 milj.kr. till Handikappinstitutet (rubrik 13.2),
24. att riksdagen för budgetåret 1991/92 till
socialdepartementet anslag G 10 Bidrag till
handikapporganisationer anvisar ytterligare 25 milj.kr. (rubrik
17).
1990/91:So226 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att barn i missbrukarfamiljer vid behov måste kunna söka skydd i
någon form av jourverksamhet och att en verksamhet motsvarande
den danska införs till att börja med i storstäderna; även
organisationer som BRIS bör aktivt stödjas.
1990/91:So229 av Barbro Sandberg och Charlotte Branting (fp)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om samhällsinformation till
synskadade.
1990/91:So237 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas
3. att riksdagen anslår ett med 10 milj.kr. höjt anslag
under sjunde huvudtiteln, anslag H 3. Bidrag till organisationer
enligt motionens förslag.
1990/91:So238 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas
6. att riksdagen till organisationer som arbetar för en
minskning av tobaksbruket för budgetåret 1991/92 anvisar
1000 000 kr. utöver vad regeringen föreslagit.
1990/91:So243 av Gullan Lindblad och Elisabeth Fleetwood (båda
m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om stöd till det s.k.
Mättingeprojektet för rörelsehindrade barn och ungdomar.
1990/91:So253 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om principerna för en förnyelse av den sociala
välfärden.
1990/91:So254 av Margareta Persson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av årligt verksamhetsbidrag till
kvinnojourer.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju813.
1990/91:So256 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att länkverksamhet i skilda
organisations- och verksamhetsformer för alkoholister skall få
ökat stöd.
1990/91:So257 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (båda mp)
vari yrkas
2. att riksdagen beslutar bygga ut ledarhundsutbildningen
och tolkverksamheten enligt vad som anförts i motionen och att
riksdagen anslår 6 milj.kr. för denna verksamhet.
1990/91:So259 av Karin Israelsson m.fl. (c, s, m, fp, v, mp)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om grundanslag till Stiftelsen
Kvinnoforum.
1990/91:So260 av Rolf L Nilson m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen till Bidrag till handikapporganisationer
för budgetåret 1991/92 anslår 10 000 000 kr. utöver vad
regeringen har föreslagit,
2. att riksdagen beslutar att inrätta ett reservationsanslag
på 5000000 kr. enligt vad i motionen anförts om
handikapporganisationernas internationella arbete.
1990/91:So268 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behov av ytterligare medel för framställning
av teckenspråksmaterial och framtagning av ett teckenlexikon.
1990/91:So271 av Margó Ingvardsson m.fl. (v) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om disponering av de 500 000 000 kr. som
regeringen anslagit till information om äldreomsorgsreformen,
1990/91:So275 av Bruno Poromaa (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av ökad produktion av samhällsinformation i
punktskrift.
1990/91:So276 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökat stöd till barnjourverksamhet,
8. att riksdagen till Bidrag till organisationer, för höjt
anslag till Föreningen Barnens Rätt i Samhället, BRIS, för
budgetåret 1991/92 anvisar 500 000 kr. utöver vad regeringen
anvisat, eller således 64001000 kr.,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kvinnors hjälpbehov samt om stöd till
kvinnojourer.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Jo821.
1990/91:So278 av Ann-Cathrine Haglund m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om angelägenheten av att det allmänna ger stöd
till kvinnojourerna.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju822.
1990/91:So283 av Marianne Jönsson m.fl. (c) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett resurscenter för gravt
hjärnskadade.
1990/91:So284 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ekonomiska bidrag till kvinnojourer.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju824.
1990/91:So285 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ekonomiska bidrag till kvinnojourerna.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju825.
1990/91:So288 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Barbro Westerholm
(båda fp) vari yrkas att riksdagen för budgetåret 1991/92
beslutar att under socialdepartementet anslag H 3 anvisa
ytterligare 3 milj.kr. utöver vad regeringen föreslagit till
kvinnojourerna.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf630.
1990/91:So289 av Anita Stenberg och Ragnhild Pohanka (båda mp)
vari yrkas att riksdagen för budgetåret 1991/92 avsätter medel
enligt vad i motionen anförts om statsbidrag till
Mättingeprojektet på 3,7 milj.kr.
1990/91:So298 av Stina Eliasson och Gunhild Bolander (båda c)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ökad utbildning av
dövtolkar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet att inrätta fler tjänster som
dövtolkar.
1990/91:So300 av Rolf L Nilson (v) vari yrkas att riksdagen
till Kostnader för viss verksamhet för handikappade för
budgetåret 1991/92 anslår 2 000 000 kr. utöver vad regeringen
har föreslagit enligt vad i motionen anförts om ökat bidrag till
SRFs rekreationshem Almåsa.
1990/91:So301 av Rolf L Nilson (v) vari yrkas att riksdagen
till Kostnader för viss verksamhet för handikappade för
budgetåret 1991/92 anslår 1 600 000 kr. utöver vad regeringen
har föreslagit enligt vad i motionen sagts om stöd till SRFs
punktskriftsbokklubb.
1990/91:So304 av Rosa Östh och Marianne Jönsson (båda c) vari
yrkas att riksdagen beslutar att till Mättingeprojektet anslå
3710 000 kr. för budgetåret 1991/92.
1990/91:So306 av Britta Bjelle m.fl. (fp) vari yrkas att
riksdagen beslutar att under anslaget (H 3) Bidrag till
organisationer för budgetåret 1991/92 anvisa ytterligare
3000000 kr. utöver vad regeringen föreslagit, avsedda för
kvinnojourernas riksorganisation.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju832.
1990/91:So310 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen för budgetåret 1991/92 anvisar 30 000 000 kr. till
stimulansbidrag för utveckling och utbyggnad av
ungdomsmottagningar.
1990/91:So313 av Stina Gustavsson och Marianne Jönsson (båda
c) vari yrkas att riksdagen anvisar ett belopp om 800 000 kr.
fr.o.m. år 1992 för utgivning av punktskriftsböcker i bokklubb.
1990/91:So314 av Bruno Poromaa (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av åtgärder för att möjliggöra Synskadades
Riksförbunds utgivning av litteratur på punktskrift i form av en
bokklubb.
1990/91:So315 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
de i motionen anförda riktlinjerna bör läggas till grund för den
framtida socialpolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en satsning på ökad valfrihet inom den
sociala tjänstesektorn.
1990/91:So316 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening uttalar sin anslutning till
en generell välfärdspolitik byggd på grundtrygghetsprincipen i
enlighet med vad i motionen anförts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om principen om ekonomisk och social
grundtrygghet som vägledande inom olika samhällsområden enligt
de riktlinjer som förordas i motionen.
1990/91:So320 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om mål och inriktning av socialpolitiken.
1990/91:So321 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen till Kostnader för viss verksamhet för handikappade
för budgetåret 1991/92 anslår 3 710 000 kr. till
Mättingeprojektet.
1990/91:So323 av Elisabeth Fleetwood och Karl-Gösta Svenson
(båda m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om ytterligare medel för
framställning av teckenspråksmaterial och framtagning av ett
teckenlexikon.
1990/91:So325 av Margareta Persson (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av stöd till Synskadades
Riksförbunds bokklubb.
1990/91:So332 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om inriktningen av socialpolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
finansiering och produktion av sjukvård skall skiljas åt,
3. att riksdagen, i avvaktan på det i motionen föreslagna
försäkringssystemet, hos regeringen begär förslag om en
vårdgaranti i enlighet med vad som i motionen anförts,
4. att riksdagen beslutar att rätten till valfrihet i vården
skrivs in i såväl socialtjänstlagen som hälso- och
sjukvårdslagen i enlighet med vad som i motionen anförts,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om inriktningen av äldreomsorgen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om inriktningen av handikappolitiken.
1990/91:So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
10. att riksdagen för budgetåret 1991/92 på
socialdepartementets anslag H 3 Bidrag till organisationer,
anslår ytterligare 10 000 000 kr.
1990/91:So405 av Gullan Lindblad och Margit Gennser (båda m)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stöd till frivilliga organisationer
som arbetar i kampen mot HIV/aids,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om aidsdelegationens fördelning av medel
för information och kampanjer,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om aidsdelegationens uppgifter i övrigt.
1990/91:So417 av Ulla Tillander (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en större andel av
HIV/aids-anslagen går till frivilligorganisationer såsom Noaks
ark,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om information om smittriskerna.
1990/91:So420 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om information till invandrare,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stöd till storstäderna.
1990/91:So424 av Rosa Östh m.fl. (c) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om frivilligorganisationernas roll i
informationsarbetet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om statligt stöd till den verksamhet som
bedrivs inom stiftelsen Noaks Ark,
7. att riksdagen till Bidrag till WHO, Anslag 6, för
budgetåret 1991/92 anvisar 5 000 000 kr. för bistånd till sjuka
barn i Rumänien,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om hjälp till Rumäniens aids-sjuka barn.
1990/91:So446 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tidsgränser för vårdens utförande,
2. att riksdagen för budgetåret 1991/92 under
socialhuvudtiteln till prop. 1990/91:100 bil. 7 genom
omfördelning inom befintliga ramar anslår ytterligare
1000000 000 kr. till den direkta vården, i enlighet med
vad i motionen anförts,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen i övrigt anförts om behovet av nya organisations-
och finansieringsformer inom hälso- och sjukvården.
1990/91:So447 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att
rätten till valfrihet i vården skrivs in i hälso- och
sjukvårdslagen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag om
vårdgaranti i enlighet med vad som anförts i motionen.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf267.
1990/91:So448 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om HIV/aids-arbetets inriktning på
information, rådgivning och beteendepåverkan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en större del av
informationsmedlen bör komma de frivilliga organisationerna till
del.
1990/91:So464 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inrättande av ett skallskadecenter.
1990/91:So473 av Martin Olsson och Kersti Johansson (båda c)
vari yrkas
1. att riksdagen till Bidrag till hälsoupplysning, m.m. för
budgetåret 1991/92 för ökat anslag för information om tobakens
skadeverkningar anvisar 3 000 000 kr. utöver vad regeringen
föreslagit, eller således 10035 000 kr.
1990/91:So514 av Rosa Östh och Kersti Johansson (båda c) vari
yrkas
2. att riksdagen genom omfördelning av föreslagen anvisning
över anslaget för hälsoupplysning (prop. 1990/91:100, bil. 7,
anslaget E 13) anvisar 3 000 000 kr. till
hemkonsulentverksamheten i enlighet med vad i motionen anförts.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ub820.
1990/91:So525 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas
2. att riksdagen beslutar att vid behandlingen av anslaget
A5 under socialdepartementets huvudtitel beakta vad i motionen
anförts om Stockholms särskilda behov för HIV/aids-bekämpning.
1990/91:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om effektiviteten inom sjukvården,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en 100-dagarsregel inom den somatiska
akutsjukvården.
1990/91:So535 av Kersti Johansson m.fl. (c) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om familjepolitikens inriktning, förbättrade
pensionsvillkor för vård av egna barn och vikten av införande av
vårdnadsbidrag för arbetet med ökad jämställdhet.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A814.
1990/91:So621 av Carl Bildt m.fl. (m,fp,c) vari yrkas
1. att riksdagen godkänner de i motionen angivna riktlinjerna
för en familjepolitisk reform.
1990/91:So622 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om de stora nackdelarna med vårdnadsbidrag.
1990/91:So626 av Karin Falkmer (m) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär att den skyndsamt föreslår ett kommunalt
vårdnadsbidrag i enlighet med de riktlinjer som anförts i
motionen.
1990/91:So627 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
6. att riksdagen beslutar anslå 1 100 000 000 kr. utöver vad
regeringen har föreslagit till barnomsorg i enlighet med vad i
motionen sägs om "kommunalt stödpaket".
1990/91:So630 av Görel Bohlin och Ann-Cathrine Haglund (båda
m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att olika typer av ideellt biståndsarbete skall likställas,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i 1 § lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag att
treårsgränsen kommer att gälla för alla som är anställda av
svenska kyrkan, svenska trossamfund eller till sådant samfund
knutet organ eller av svensk ideell organisation som bedriver
biståndsverksamhet.
1990/91:So631 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas
5. att riksdagen beslutar att föräldrar skall ha rätt att
bli kommunala dagbarnvårdare åt eget barn på villkor som anges i
motionen och att statsbidrag skall utgå för detta,
6. att riksdagen hos regeringen begär att 2 miljarder kronor
avsätts för utbyggnaden av dagbarnvårdare åt eget barn,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om föräldramedverkan i barnomsorgen,
8. att riksdagen hos regeringen begär att statsbidraget
minskas med 2000 kr. per barn i kommunalt daghem, totalt 500
milj.kr.
1990/91:So632 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en
vårdnadsersättning lika för alla barn, i enlighet med de
riktlinjer som angivits i motionen,
1990/91:So635 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om den långsiktiga inriktningen av
familjepolitiken,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att
uppräkningen av det allmänna barnbidraget, det förlängda
barnbidraget och studiebidraget från den 1 januari 1992 ersätts
med grundavdrag och ett flerbarnstillägg fr.o.m. 1992 i enlighet
med vad som i motionen anförts.
1990/91:So638 av Gunilla André och Karin Starrin (c) vari
yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om införande av vårdnadsbidrag,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kvinnors hjälpbehov samt stöd till
kvinnojourer.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A812.
1990/91:Ub808 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av information om HIV/aids
till studenter vid universitet och högskolor.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So448.
Motion överflyttad från arbetsmarknadsutskottet
1990/91:A605 av Rolf L Nilson (v) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar om ett engångsbidrag till SIPU på
1 000 000 kr. enligt vad i motionen anförts om utsändandet av
lagrad samhällsinformation till synskadade,
2. att riksdagen beslutar att för budgetåret 1991/92 anslå
2200000 kr. enligt vad i motionen anförts om framställning
och utskick av samhällsinformation till synskadade.
Inriktningen av socialpolitiken
Under detta avsnitt behandlas enbart uttalanden i
budgetpropositionen och motionsyrkanden om den mer allmänna
inriktningen av socialpolitiken. Yrkanden med mer detaljerade
förslag behandlar utskottet under avsnittet om anslagen i
betänkandet eller senare i särskilda ämnesbetänkanden.
Budgetpropositionen
I budgetpropositionen 1990/91:100, bil.7 redovisar regeringen
sin syn på inriktningen av socialpolitiken. Där uttalas
inledningsvis att socialpolitiken är en viktig del i
välfärdssamhället och att den svenska socialpolitiken även i
fortsättningen skall bygga på generella åtgärder och vara en
socialpolitik för hela folket.
I propositionen betonas vidare välfärdspolitikens omfördelande
uppgifter. En viktig del av välfärdspolitiken uppges vara de
trygghetssystem som omfördelar resurser mellan olika grupper och
skeden i livet. Fördelningspolitiken kan enligt propositionen
liknas vid ett försäkringssystem där skatter och avgifter blir
som en försäkringspremie, som ger utdelning i livets olika
skeden. Omfördelningen gäller det normala livsförloppet, det som
nästan alla kan förväntas uppleva.
Barn och barnfamiljer uppges i propositionen vara en grupp med
höga kostnader och stort behov av stöd. Barn för med sig ökade
kostnader och ställer stora krav på samhället genom behov av
vård och omsorg, kunskaper och fostran. Pensionärer är en annan
grupp med stort behov av stöd. Inkomsterna minskar och behovet
av sjukvård och omsorg ökar. Mellangruppen, förvärvsarbetande
utan barn eller med vuxna barn, har inte samma behov av stöd.
Dessa blir en viktig komponent i fördelningspolitiken genom att
de tillför medel till den gemensamma kassan. Denna grupp står
för en ansenlig del av skatter och sociala avgifter.
Inkomstutjämningen syftar enligt propositionen också till att
ge alla möjlighet till en ekonomisk grundtrygghet och ett
självständigt liv. För att alla exempelvis skall kunna få
pensioner som går att leva av, måste en viss omfördelning ske
till låginkomsttagarnas fördel.
För att tillgodose tryggheten måste omfördelningen också verka
när något händer utöver det normala livsförloppet. Utan en sådan
omfördelning innebär risken att bli sjuk, handikappad eller
arbetslös också en risk att bli medellös. Omfördelningen genom
offentliga system gör det möjligt att också omfördela till dem
som drabbas av ohälsa och arbetslöshet.
Att välfärden är generell innebär, enligt propositionen, att
alla medborgare omfattas. Alla har i samma situation vissa
bestämda rättigheter baserade på behoven, utan hänsyn till hur
mycket eller litet den enskilde har bidragit med. Det är behoven
som avgör vilken samhällsinsats den enskilde är berättigad
till.
I propositionen framhålls att den viktigaste förutsättningen
för en framgångsrik välfärdspolitik är en stark ekonomi med god
tillväxt, stabila priser, hög sysselsättning och starka
offentliga finanser. Viktigt för välfärden är också att
välfärdspolitiken och välfärdssystemet i sig utformas så att den
svenska ekonomin stärks. Bl. a. krävs att de sociala
försäkringssystemen utformas så att de stimulerar till arbete.
Befolkningsutvecklingen i landet påverkar förutsättningarna
för socialpolitiken. Ökningen av antalet födda barn medför att
kostnaderna för barnbidragen, föräldraförsäkringen och
barnomsorgen stiger. Antalet äldre över 80 år ökar också
kraftigt, vilket medför ökade kostnader för hälso- och sjukvård,
omsorg, social service och pensioner. Antalet yngre pensionärer,
65--79 år, beräknas bli färre, vilket medför att anspråken på
vård och omsorg i denna grupp minskar.
Beträffande budgetförslagens huvudinriktning anförs bl.a.
följande.
Det ekonomiska stödet till barnfamiljer syftar till att
utjämna skillnaderna mellan barnfamiljer och familjer utan barn
samt skapa en rättvis fördelning mellan olika slag av
barnfamiljer.
Barnbidragen, som utges med samma belopp för alla barn under
16 års ålder, betalas ut till ca 1 672 000 barn. Familjer med
tre eller flera barn får dessutom flerbarnstillägg. Det
allmänna barnbidraget höjdes den 1 januari 1991 med 2 280 kr.
till 9 000 per barn och år. Från den 1 januari 1992 föreslås en
höjning med ytterligare 1 020 kr. per barn och år.
Det sammanlagda statliga stödet till barnfamiljerna år 1991
beräknas till 44 miljarder kronor. Till detta kommer statens
bidrag till barnomsorgen med 13 miljarder kronor.
Genom socialförsäkringssystemet garanteras alla medborgare
en allmän ekonomisk trygghet vid ålderdom och ersättning för
inkomstbortfall vid sjukdom, handikapp och rehabilitering.
Socialförsäkringen omfattar sjukförsäkring (inkl.
tandvårdsförsäkring), föräldraförsäkring, folkpension med
pensionstillskott, allmän tilläggspension (ATP),
arbetsskadeförsäkring, delpensionsförsäkring,
handikappersättning och vårdbidrag.
De ersättningar som betalas ut från socialförsäkringarna har
enligt propositionen en mycket stor fördelningspolitisk
betydelse. Omkring 26 % av den totala privata konsumtionen i
landet sker med hjälp av de ersättningar som efter skatteavdrag
betalas ut från socialförsäkringen och vissa andra stödsystem.
I propositionen uppges att det s.k. ohälsotalet, som utgör ett
mått på frånvaro från arbetsmarknaden till följd av sjukdom,
arbetsskada eller förtidspension, har stigit med omkring 20 %
under den senaste tioårsperioden. Det har i sin tur resulterat i
en kraftig ökning av försäkringens kostnader. Dessa kostnader
har enligt propositionen inneburit en kraftig påfrestning på
samhällsekonomin. Enligt propositionen är det viktigt att på
lång sikt uppnå stabilitet i socialförsäkringarnas utgifter för
att också i framtiden kunna bevara den ekonomiska tryggheten för
grupper som på grund av sjukdom eller ålderdom har svårt att
klara sin försörjning. Därför kommer nya regler inom
sjukförsäkringen att införas fr.o.m. den 1 mars 1991.
Förändringarna genomförs för att minska kostnadsutvecklingen i
sjukförsäkringen. Kompensationsgraden för förlorad inkomst sänks
från 90 % till 65 % de första tre ersättningsdagarna och till
80% för tiden därefter t.o.m. nittionde dagen i en sjukperiod.
Särskilda bestämmelser ges bl.a. för personer med återkommande
sjukfall. Tillfällig föräldrapenning sänks från 90 % till 80 %
för de första 14 dagarna per barn och år.
Fr.o.m. den 1 juli 1990 har försäkringskassorna möjlighet att
köpa yrkesinriktade rehabiliteringstjänster för 500 milj.kr. per
år. Riksförsäkringsverket skall senast den 1 november 1991 lämna
en särskild redovisning av de effekter som denna möjlighet har
haft.
Regeringen avser inom kort återkomma med mer omfattande och
genomgripande förslag för att stärka arbetslinjen inom
socialförsäkringen. Förslagen kommer bl.a. att omfatta ansvars-
och samarbetsformer, uppföljning, utvärdering och tillsyn av
rehabilitering för den enskilde. Dessutom kommer en
rehabiliteringspenning på 100 % att föreslås.
Under våren kommer regeringen vidare att föreslå
försöksverksamheter i syfte att åstadkomma en bättre samordning
av sjukvårdens och sjukförsäkringens finansiering. I försöken
kommer olika modeller att prövas med totalt kostnadsansvar för
hälso- och sjukvård, läkemedel, sjukresor, sjuk- och
arbetsskadeförsäkring samt förtidspension.
I propositionen understryks att hälso- och sjukvården är
en av grundstenarna i den svenska välfärdspolitiken. Detta sägs
innebära, utöver att den skall vara tillgänglig för alla på
samma villkor, att den skall finansieras solidariskt. De totala
kostnaderna för hälso- och sjukvården beräknas under år 1990
till ca 114 miljarder kronor. vilket motsvarar ca 8,5% av
bruttonationalprodukten. Staten bidrar med drygt en femtedel av
kostnaderna genom bidrag från den allmänna försäkringen och
andra bidrag.
Trots en generellt sett mycket positiv hälsoutveckling i
Sverige är, enligt propositionen, skillnaderna i hälsoläge
mellan olika socialgrupper emellertid fortfarande alltför stora
och förefaller därtill att för vissa av dessa vara växande. Att
utjämna dessa skillnader ställer krav på de förebyggande och
hälsofrämjande insatserna. Dessa bör omfatta -- förutom åtgärder
som riktas mot de stora folksjukdomarna hjärt- och
kärlsjukdomar, cancer, psykisk ohälsa, olycksfallsskador och
allergier -- också insatser mot tobaksbruket och mot
alkoholmissbruk.
Enligt propositionen är också skillnaderna i vårdresurser och
vårdkonsumtion mellan olika delar av landet och mellan olika
delar av befolkningen betydande. Kostnaderna varierade år 1989
mellan drygt 9000 kr. och knappt 13 000 kr. per invånare och
år mellan olika sjukvårdshuvudmän. Dessa och andra skillnader
vad gäller vårdens omfattning och inriktning mellan landets
sjukvårdsområden tycks inte motiverade av skillnader i
hälsosituation eller av demografiska eller epidemiologiska
förhållanden. Till detta kommer problem med bristande
tillgänglighet och service inom vissa verksamheter och inom
vissa områden i landet. På samma gång bidrar en bristande
samordning mellan olika samhällssektorer till såväl ökande
problem som mindre god resurshållning.
Samtidigt som hälso- och sjukvården och dess huvudmän brottas
med frågan om hur man skall få resurserna att räcka till den
vård som efterfrågas ökar utgifterna för sjukpenning,
arbetsskadeersättning och förtidspension kontinuerligt.
Föredragande statsrådet anförde i budgetpropositionen 1990
(bil. 7) bl.a. att arbetet inom hälso- och sjukvården måste
inriktas mot följande, nämligen
att ge patienterna, oavsett var de bor, bättre tillgänglighet
till en hälso- och sjukvård av god kvalitet och utökade
möjligheter att välja var de vill bli behandlade,
att utveckla hälsofrämjande och förebyggande insatser, riktade
mot de stora folksjukdomarna, såsom hjärt- och kärlsjukdomar
och cancer,
att ge personalen en god arbetstillfredsställelse och ett gott
utbyte av de insatser den gör för att svara upp mot
patienternas behov och önskemål,
att skapa incitament för ett effektivt utnyttjande av
tillgängliga ekonomiska och personella resurser,
att skapa system för kontinuerlig granskning av
vårdorganisationen för att kunna upptäcka och avlägsna onödiga
hindrande faktorer som stoppar upp vårdprocessen, s.k.
flaskhalsar,
att ge goda förutsättningar för en samordning av samhällets
insatser för vård och rehabilitering,
att skapa goda förutsättningar för en effektivitet inom vård-
och socialförsäkringssektorn som resulterar i en god
samhällsekonomi,
att utveckla mål- och resultatstyrning med krav på uppföljning
och utvärdering,
att decentralisera ansvar och befogenheter genom minskad
detaljreglering och införande av friare former för
verksamheten på basenhetsnivå.
Riksdagen har inte haft något att erinra mot uttalandena i
denna del. Vad som anförts bör enligt propositionen vara
vägledande för det fortsatta förnyelsearbetet inom svensk hälso-
och sjukvård inom en resursram, som är förenlig med en
samhällsekonomi i balans.
I årets proposition anförs vidare att dagens splittring av de
lokala sjukvårdsresurserna för vård, rehabilitering och
försäkring innebär att möjligheterna till samordning och
effektiv resursanvändning inte utnyttjas fullt ut. För att
åstadkomma en bättre hushållning med resurserna krävs en bättre
samordning av ansvaret för hälso- och sjukvård och
sjukförsäkring. Det föreligger därför enligt propositionen
starka skäl att granska hur förändringar kan göras för att
åstadkomma en nödvändig samordning över nuvarande sektorsgränser
och vilka konsekvenser sådana förändringar medför ur såväl ett
befolkningsperspektiv som ett samhällsekonomiskt perspektiv.
En proposition om försöksverksamhet med primärkommunalt ansvar
för primärvården kommer enligt regeringen att läggas fram för
riksdagen under våren 1991.
Antalet äldre över 80 år har ökat från 263 000 år 1980
till 372 000 år 1990. Ökningen beräknas fortsätta under
1990-talet, och antalet äldre över 80 år beräknas år 2000 uppgå
till ca 440000. Däremot ökar inte den totala andelen personer
över 65 år.
Det ökade antalet mycket gamla har enligt propositionen lett
till en kraftig utbyggnad av äldreomsorgen under 1980-talet. Som
exempel nämns att antalet hemhjälpstimmar ökat med 48 milj.
mellan åren 1980 och 1989.
För att klara vården och den sociala servicen till de äldre är
det enligt propositionen väsentligt att resurserna används på
bästa sätt. I december 1990 beslutade riksdagen att ge
kommunerna ett samlat ansvar för långvarig service och vård till
äldre och handikappade (prop. 1990/91:14, SoU9, rskr. 97).
Syftet med förändringen är att skapa klara ansvarsförhållanden
och lägga en grund för en ändamålsenlig organisation av
framtidens äldreomsorg.
Riksdagen fattade också beslut om ett utökat statligt stöd om
totalt 5,5 miljarder under en femårsperiod. Ett särskilt stöd
ges för utveckling av gruppboende för åldersdementa. Regeringen
har för avsikt att våren 1991 lägga fram en proposition om
lagändringar m.m. som kommer att krävas för att genomföra en
ekonomisk reglering av äldrereformen. Under våren 1991 läggs
också fram en proposition om den rättsliga regleringen av en
försöksverksamhet med primärkommunalt huvudmannaskap för
primärvården.
I propositionen betonas vidare att tillgången till personal
måste säkerställas och åtgärder för att minska
personalomsättningen prövas för att målen med äldre- och
handikappomsorgen skall kunna uppnås.
Enligt propositionen är målet för handikappolitiken att
tillförsäkra varje människa ekonomisk trygghet och inflytande
över sin situation samt att utforma samhället så att det, i
vidare bemärkelse, blir tillgängligt för alla.
1989 års Handikapputredning har hittills avlämnat tre
delbetänkanden. Betänkandet (SOU 1989:54) Rätt till
gymnasieutbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar har legat
till grund för regeringens proposition (1989/90:92) om
gymnasieutbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar som
riksdagen ställt sig bakom (1989/90:SoU20, rskr. 271).
Betänkandet (SOU 1990:2) Överklagningsrätt och ekonomisk
behovsprövning inom socialtjänsten har remissbehandlats och är
för närvarande föremål för beredning inom socialdepartementet.
I betänkandet (SOU 1990:19) Handikapp och välfärd har
handikapputredningen redovisat det omfattande
kartläggningsarbete som genomförts när det gäller situationen
för personer med stora funktionshinder. Genom utredningens
försorg har betänkandet skickats ut på remiss till ett stort
antal myndigheter, huvudmän och organisationer.
Hjälpmedelsutredningen redovisade i sitt betänkande (SOU
1989:39) Hjälpmedelsverksamhetens utveckling en ingående
kartläggning och analys av hjälpmedelsförsörjningen. På grundval
av hjälpmedelsutredningens förslag har åtgärder vidtagits för
att utveckla och stärka Handikappinstitutet i dess roll som
samhällets centrala organ inom hjälpmedelsområdet.
Riksdagens ovannämnda beslut om att ge kommunerna ett samlat
ansvar för långvarig service och vård till äldre och
handikappade innebär bl.a. att kommunerna, genom ett tillägg
till 21 § socialtjänstlagen, får en skyldighet att inrätta
bostäder med särskild service för handikappade. Det beslutade
tillägget innebär dock ingen förändring av nu gällande
ansvarsförhållanden när det gäller gruppbostäder för psykiskt
utvecklingsstörda m.fl. enligt omsorgslagen. I propositionen
erinras om att riksdagen samtidigt beslutat inrätta ett särskilt
femårigt statligt stimulansbidrag för att påskynda utbyggnaden
av bl.a. gruppbostäder för psykiskt utvecklingsstörda inom
landstingen.
Sverige har tagit initiativ till ett arbete för att få till
stånd internationella regler om handikappades rätt till full
delaktighet och jämlikhet. Förhoppningen är att ett slutgiltigt
förslag skall kunna föreläggas FNs generalförsamling år 1993.
På handikappområdet som på andra områden är förutsättningarna
för reformer begränsade, heter det i propositionen. Orsaken till
detta uppges vara dels det statsfinansiella läget, dels det
arbete som nu bedrivs i handikapputredningen. De resurser som
kan frigöras för insatser på handikappområdet bör enligt
föredragandens mening i första hand användas för att finansiera
reformer med anknytning till handikapputredningen. Avsikten är
att förelägga riksdagen en proposition med förslag som bl.a.
syftar till att i högre grad än för närvarande tillförsäkra
svårt handikappade ett väl fungerande samhällsstöd.
I propositionen anförs vidare att utbyggnaden av
barnomsorgen sker enligt riksdagens beslut hösten 1985 om en
rätt för alla barn att delta i barnomsorgsverksamhet från ett
och ett halvt års ålder till dess att de börjar skolan. För att
underlätta kommunernas möjligheter att uppfylla målet om full
behovstäckning senast under år 1991, höjdes statsbidraget
fr.o.m. den 1 januari 1990 samt beslutades om en utökning av
antalet platser för utbildning av barnomsorgspersonal. Fr.o.m.
den 1 januari 1991 utbetalas statsbidrag också till
personalkooperativ. I budgetpropositionen föreslås att
statsbidrag fr.o.m. den 1 juli 1991 skall utbetalas till daghem
och fritidshem som drivs av Svenska kyrkan.
Inom socialtjänstens arbete med utsatta barn och ungdomar
krävs det nu, enligt propositionen, en kraftfull satsning för
att utveckla ett barnperspektiv i det sociala arbetet. En
utvecklad barnkompetens och en ökad observans på barnens
situation är enligt propositionen en förutsättning för att
socialtjänsten i tid skall upptäcka vilka barn och föräldrar som
är i behov av särskilt stöd. Det är också en väg att förhindra
barnmisshandel och allvarlig försummelse av barn.
Socialstyrelsen bör upprätta en plan för arbetet med att höja
medvetenheten och öka kompetensen inom socialtjänsten när det
gäller utsatta barn. Flykting- och invandrarbarn bör även
fortsättningsvis ägnas särskild uppmärksamhet.
När det gäller ungdomsvård och missbrukarvård visar
den efterfrågeundersökning som socialstyrelsen gjort i samverkan
med de båda kommunförbunden att många ungdomar och grava
missbrukare inte kunnat få plats i särskilda ungdomshem eller i
LVM-hem trots att de haft akuta behov av sådana placeringar.
Enligt propositionen gäller dock problemen inom den tyngsta
institutionsvården inte enbart platsbrist utan hänger också
samman med brister i planering, styrning och ansvarstagande.
Riksdagen kommer under våren 1991 att föreläggas en proposition
om statsbidragen till ungdomsvård och missbrukarvård m.m.
Förslaget kommer att syfta till en snabb utbyggnad av
institutionsvården för de mest utsatta ungdoms- och
missbrukargrupperna. Vidare kommer riktlinjerna att dras upp för
det fortsatta arbetet med att förändra organisationen av
institutionsvården för att göra den bättre skickad att motsvara
kraven på vårdinnehåll m.m.
Fortsatt uppmärksamhet bör enligt propositionen ges åt
problemet med missbruk av alkohol och narkotika bland kvinnor.
När det gäller alkoholpolitiken erinras i propositionen om
att Sverige har ställt sig bakom WHOs mål att minska
alkoholkonsumtionen med minst 25 % under perioden 1980--2000.
Vidare hänvisas till vad socialutskottet uttalade hösten 1989
(1989/90:SoU2, rskr. 13), om behovet av att finna konkreta
åtgärder som leder till en varaktig sänkning av
alkoholkonsumtionen och till att socialstyrelsen överlämnat ett
handlingsprogram för att säkra alkoholkonsumtionen med 25 % till
år 2000. Socialstyrelsen har också lämnat en rapport om minskad
tillgänglighet av alkohol i ungdomsgrupperna. Våldskommissionen,
som har utrett sambandet mellan alkohol och våld i offentliga
miljöer, har lämnat förslag som bl.a. berör servering av
alkoholdrycker vid restauranger. Under våren 1991 kommer en
proposition med förslag till åtgärder inom det alkoholpolitiska
området att läggas fram för riksdagen . Propositionen kommer att
behandla informationen om alkohol och andra droger ur ett vidare
folkhälsoperspektiv, i syfte att ge individen ett bättre
underlag för medvetna val, både när det gäller alkoholvanor och
andra levnadsvanor.
Målet för den svenska narkotikapolitiken är enligt
propositionen att skapa ett narkotikafritt samhälle. Detta mål
uppges ha en stark förankring i den svenska medborgaropinionen,
de politiska partierna, ungdomsorganisationerna och övriga
folkrörelser. Den svenska regeringen har därför med kraft vänt
sig mot alla tankar på en legalisering av narkotika eller ett
accepterande av narkotikamissbruk som en normal förteelse i
samhället. Narkotikaläget i världen inger enligt propositionen
stor oro. Produktionen av illegal narkotika ökar dramatiskt. Den
illegala handeln med narkotika uppges bli allt mer
välorganiserad och svår att bekämpa. Från praktiskt taget hela
världen rapporteras dessutom en kraftig ökning av
narkotikamissbruket, liksom av narkotikarelaterade sjukdomar och
skador. Enligt propositionen utgör sprutmissbrukarna en snabbt
växande andel av de aids-sjuka.
Under det senaste decenniet har narkotikamissbruket pressats
tillbaka i Sverige, uppges det i propositionen. Haschmissbruket
bland unga uppges ha minskat liksom nyrekryteringen av
intravenösa missbrukare. Narkotikasituationen anses dock
fortfarande vara mycket allvarlig. Tillgången på narkotika i
Sverige uppges vara stor och nya preparat som kokain har
introducerats på den illegala marknaden. Läget är enligt
propositionen alltjämt så labilt att kampen mot
narkotikamissbruket måste fortsätta att föras med oförminskad
styrka.
Den aktionsgrupp mot narkotika som regeringen inrättade hösten
1989 har bl.a. initierat en offensiv över hela landet för att
stärka det drogförebyggande arbetet. Gruppen har också vidtagit
åtgärder mot spridningen av kokain liksom insatser för att
bekämpa missbruket bland flyktingar och invandrare.
På det internationella planet är Sverige aktivt i många
hänseenden. Bl.a. har Sverige tagit initiativ till att FN
inrättat ett globalt aktionsprogram mot narkotika. Sverige ger
också aktivt stöd åt WHOs nya drogprogram.
De samlade sociala utgifterna inkluderar landstingens och
kommunernas utgifter för hälso- och sjukvård, barnomsorg, äldre-
och handikappomsorg och andra sociala insatser och beräknas år
1991 uppgå till omkring 415 miljarder kronor. Detta motsvarar ca
29 %av BNP. Ca 245 miljarder eller nästan 60 % av de samlade
sociala utgifterna utgörs av transfereringar till hushållen. En
stor del av utgifterna styrs av automatiska bindningar till
konsumenprisindex och lönenivå.
Motionsförslag om socialpolitikens inriktning
I motion So332 av Carl Bildt m.fl. (m) om en tryggad
välfärd hemställs att regeringen ges till känna vad som i
motionen anförts om inriktningen av socialpolitiken (yrkande
1), inbegripet äldreomsorgen (yrkande 5) och
handikappolitiken (yrkande 6). Inledningsvis riktar
motionärerna kritik mot den socialdemokratiska
välfärdspolitiken. I ett välfärdssystem som bygger på att alla
människor behöver och skall ha exakt samma form av vårdnad och
omsorg kan individuella hänsyn inte beaktas, anför
motionärerna. Välfärd, oavsett om det rör sig om barnomsorg,
sjukvård, handikapphjälp, äldreomsorg eller pensioner är
emellertid ytterst individuell, påpekar motionärerna, eftersom
vi alla har olika behov och olika önskemål. Det gäller som en
självklarhet på alla andra områden i vårt liv, men så snart det
handlar om vård och omsorg tilltros vi inte ens valet av vår
egen läkare eller barnomsorg för våra egna barn. Det är också,
enligt motionärerna, oacceptabelt att det offentliga, som i
praktiken har monopol på produktion av vård och omsorg, inte kan
garantera att alla får del av de offentliga tjänsterna. Det
finns heller inte några alternativ för den enskilda människan
när det offentliga är oförmöget att ställa tillräckliga resurser
till förfogande. Om landstinget inte kan ställa upp med sjukvård
har patienten ingen möjlighet att vända sig till en annan. De
rika klarar sig alltid, men inte minimipensionären eller den
handikappade. Den som vill eller tvingas att ordna barnomsorgen
själv, måste dels betala till den kommunala barnomsorgen över
skatten, dels bekosta den eget valda omsorgen själv.
Motionärernas slutsats är att den välfärdspolitik
socialdemokraterna kallar generell inte är generell när många
inte får erforderlig vård eller omsorg.
I motionen förklaras moderata samlingspartiet vara berett att
ta det ansvar som behövs och anpassa vård och omsorg till de
enskilda individerna samt ge alla möjlighet till trygg och bra
vård och omsorg utifrån deras eget val. Gemensamt för partiets
politik är att finansieringen av grundläggande områden förblir
gemensam och solidarisk men att valet blir den enskildes.
Motionärernas grundläggande uppfattning är att inriktningen på
socialpolitiken måste vara att skilja mellan finansiering och
produktion av sociala tjänster. En offentlig finansiering av
vård och omsorg behöver inte förenas med offentliga monopol på
produktionen av dessa tjänster, heter det i motionen. Tvärtom
bör enskilda och offentliga alternativ få konkurrera på lika
ekonomiska villkor. Om skattemedel som i dag ensidigt används
för att subventionera offentlig verksamhet inte kommer
motsvarande verksamhet i enskild regi till del blir det nära nog
omöjligt för alternativen att utvecklas. Enligt motionärerna
innebär statsbidragsreglerna i praktiken att det på flera
områden bara är människor som har möjlighet att betala mycket
stora summor ur egen kassa som kan utnyttja enskilda alternativ.
Skall en reell valfrihet skapas måste dessa regler ändras.
Även när det gäller äldreomsorgen skall vården och
omsorgen utformas på konsumentens villkor. Många äldre vill bo
kvar hemma i sin lägenhet, sitt hus eller i sin servicelägenhet.
Andra vill ha det större mått av trygghet och service som boende
i servicehus eller i den gamla typen av ålderdomshem innebär.
För att ge en reell valfrihet inom äldreomsorgen behövs enligt
motionärerna
sjukhem, gruppboende, dagvård, servicehus, ålderdomshem etc.
en väl fungerande hemtjänst och hemsjukvård
att anhörigvården underlättas med t.ex. avlastningsplatser,
dagvård, växelvård, m.m..
att den tekniska utvecklingen tas till vara och utvecklas när
det gäller hjälpmedel för såväl de gamla som för personalen
att statsbidragen är neutrala mot olika vårdgivare och olika
vårdformer
utbyggt trygghetslarm
effektiv färdtjänst
förbättrad demensvård genom utbyggt gruppboende, dag- och
nattvård, m.m.
ökade forsknings- och informationsinsatser inom demensvården.
Riktlinjerna motiveras och utvecklas mera i detalj i den
moderata kommittémotionen 1990/91:Sf267 "Kvalitet och valfrihet
i äldrevården", som hänvisats till socialförsäkringsutskottet.
En grupp som enligt motionärerna särskilt har drabbats av
bristen på individuell hänsyn och respekt inom nuvarande
generella välfärdspolitik är de handikappade. Det stelbent
kollektivistiska tänkande som kännetecknat socialdemokratin har
medfört att mycket få insatser gjorts för att underlätta de
handikappades tillvaro de senaste åren. Gruppen handikappade och
ålderspensionärer tillhör dessutom skatteomläggningens förlorare
genom momsen på fotvård och sjukresor, de höjda hyrorna,
urholkningen av basbeloppet osv. Moderata samlingspartiet står,
enligt motionärerna, för ett alternativ till den förda
politiken.
Partiets grundläggande uppfattning och princip är att varje
människa är unik. Det betyder enligt motionen att varje människa
har inneboende möjligheter att utvecklas och att skapa ett rikt
liv, även om man genom sjukdom, olycksfall eller medfödd
funktionsnedsättning och ärftliga sjukdomar under en stor del av
sitt liv måste kämpa mot svåra handikapp. Motionärerna betonar
vikten av att även de handikappade omfattas av den politik som
respekterar individens rätt till valfrihet och ansvar och
framhåller att den nuvarande handikappolitiken därför måste
förändras.
En stor del av den hjälp och det stöd som handikappade i dag
får och behöver kommer faktiskt från människor i deras närhet,
påpekar motionärerna. Det kan vara frågan om make eller maka,
barn, vänner eller från ideella organisationer. Detta stöd kan
aldrig ersättas av offentliga insatser. Däremot måste stat och
kommun på alla sätt uppmuntra denna typ av hjälp och stöd. De
måste också garantera att handikappade ges möjlighet att leva
ett så normalt liv som möjligt. Det gäller t.ex.
handikappanpassning av offentliga miljöer enligt ansvars- och
finansieringsprincipen. Vidare skall det offentliga sörja för
att det finns omvårdnadsresurser. Valet av omvårdnad skall dock
vara den enskildes.
I motionen läggs också fram ett förslag till
hjälpmedelsgaranti för handikappade. Yrkandet kommer att
behandlas i ett senare betänkande om stöd till handikappade.
I övrigt hänvisar motionärerna till kommittémotionen
1990/91:Sf297 "Valfrihet och trygghet för handikappade" som
behandlas av socialförsäkringsutskottet.
Den svenska sjukvården av i dag har stora brister, heter
det vidare i motionen. Det beror dock inte på personalen eller
på att sjukvården har för små ekonomiska resurser, utan på ett
felaktigt sjukvårdssystem där det råder monopol och
planstyrning. Landstingen anvisar genom politiska beslut hur,
när och av vem vården skall erbjudas. Enligt motionärerna måste
monopolet brytas och det s.k. Dagmarsystemet avskaffas. Ett
yrkande härom behandlas av socialförsäkringsutskottet.
I samma motion (m) föreslås också att rätten till
valfrihet i vården skrivs in i såväl socialtjänstlagen som
hälso- och sjukvårdslagen (yrkande 4) och att, i avvaktan på
en av motionärerna föreslagen allmän obligatorisk
sjukvårdsförsäkring, en vårdgaranti införs (yrkande 3).
Motsvarande förslag läggs också fram i motion So447 av Sten
Svensson m.fl. (m) yrkandena 1 och 2 samt, beträffande
valfriheten, i motion So206 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkande
2.
I motion So332 (m) begärs också ett tillkännagivande till
regeringen om att finansiering och produktion av sjukvård skall
skiljas åt (yrkande 2).
Enligt motionärerna bör landstingsskatten ersättas av en
allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring. Därigenom ges privat
och offentlig sjukvård möjlighet att verka på lika villkor och
patienten får möjlighet att välja vårdgivare. Kostnaderna för en
sådan försäkring skall tas ut efter betalningsförmåga och
oberoende av risk. Alla kommer att omfattas av försäkringen och
ha samma rätt till god vård. Försäkringen skall ge ersättning
till vårdgivare efter en fastställd taxa.
Sjukvårdsinstitutionernas intäkter blir därmed beroende av den
service de ger. Den kvalitetskonkurrens som detta innebär
kommer enligt motionärerna att gagna sjukvården. Behovet av att
i tid få behandling och förebyggande åtgärder skulle också kunna
tillgodoses bättre genom att samma instans svarar för betalning
av sjukvård, sjukpenning och förtidspension. Genom att
försäkringskassan inte är sjukvårdsproducent möjliggörs, enligt
motionärerna, en situation där sammanblandningen av rollerna som
finansiär och producent kan upphöra.
Förslaget om en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring
behandlas av socialförsäkringsutskottet.
I avvaktan på att systemet med en allmän obligatorisk
sjukvårdsförsäkring är helt utbyggt skall landstingen, enligt
motionärernas mening, vara skyldiga att tillhandahålla en
sjukvårdsgaranti. Den innebär att landstinget blir skyldigt att
ersätta viss vård hos andra vårdgivare om landstinget självt
inte kan erbjuda vård i rimlig tid. Sjukvårdsgarantin tas över
av försäkringen i takt med att denna byggs ut.
I motion So635 av Sten Svensson m.fl. (m) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts
om den långsiktiga inriktningen av familjepolitiken (yrkande
1).
Den i motionen redovisade långsiktiga inriktningen av
familjepolitiken sägs utgöra en naturlig fortsättning på det i
motion So621 redovisade gemensamma borgerliga förslaget om
vårdnadsbidrag (se nedan). Familjepolitiken måste enligt
moderata samlingspartiets uppfattning på lång sikt bygga på
följande principer.
Beslut fattas om att hela det skattefinansierade
barnomsorgsstödet skall följa barnen. Principen genomförs
successivt för barn som föds efter beslutet.
Barnomsorgsstödet görs skattepliktigt och kombineras med
avdragsrätt för styrkta, nödvändiga barnomsorgskostnader.
Den skolförberedande verksamheten skall, liksom skolan, vara
avgiftsfri. I takt med att skolstarten sänks till sex år,
skall kommunerna ha ansvar för att även femåringar erbjuds
skolförberedande verksamhet.
Kommunerna skall behålla ett särskilt ansvar för att familjer
med särskilda behov eller barn med handikapp får erforderlig
hjälp. Stödet utformas så att familjen ges så stor valfrihet
som möjligt.
Föräldraförsäkringen gäller under barnets första tolv månader.
Garantibeloppet höjs till ett belopp motsvarande
barnomsorgsstödet.
Samordning måste ske mellan föräldraförsäkring och
barnomsorgsstöd om det finns flera förskolebarn i familjen och
föräldrapenningen är högre än barnomsorgsstödet. Detta kan ske
genom att familjen får det belopp som är högst,
föräldrapenningen eller ett belopp motsvarande
barnomsorgsstödet för alla förskolebarn i familjen.
De specialdestinerade statsbidragen på barnomsorgens och andra
områden ersätts av barnomsorgsstödet och av statsbidrag som
inte styr kommunerna men tar hänsyn till bland annat deras
skatteunderlag och åldersfördelning.
Övergången till ett allmänt barnomsorgsstöd utformas så att
föräldrar med barn i den kommunala barnomsorgen kan fortsätta
med detta, samtidigt som tillkomsten av andra alternativ
underlättas.
Genom att barnomsorgsstödet följer barnen uppkommer enligt
motionärerna skräddarsydda, flexibla och småskaliga lösningar.
Dessa kan betyda särskilt mycket för familjer med obekväma
arbetstider, infektionskänsliga barn eller många småbarn. Det
blir till och med möjligt för flerbarnsföräldrar att göra ett
direkt arbetsbyte med en barnvårdare och samtidigt ha kvar den
förbättring av familjeekonomin som barnomsorgsstödet
innebär.
I motionen läggs också fram förslag om bl.a. ett grundavdrag
för alla barn vid den kommunala beskattningen. Förslaget
behandlas senare i detta betänkande.
I motion So315 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) lägger
folkpartiet fram sina riktlinjer för den framtida
socialpolitiken och hemställer att de läggs till grund för
regeringens politik (yrkande 1).
Enligt folkpartiet förutsätter en väl fungerande
marknadsekonomi en välfärdsstat, liksom en väl fungerande
välfärdsstat förutsätter en marknadsekonomi. Motionärerna
avvisar planhushållning såväl som marknadsekonomi utan
medkänsla. Det goda samhället kan vi närma oss enbart om
kulturell mångfald och individuell frihet förenas med
solidaritet och socialt ansvar, anför motionärerna. Inom denna
ram spelar socialpolitiken en viktig roll.
Motionärerna påpekar att det i varje samhälle finns många
risker för att den enskildes ekonomi undergrävs. Vilka orsakerna
till detta än är har den enskilde ett stort behov av
inkomsttrygghet i de situationer då det egna arbetet inte längre
garanterar en rimlig försörjning. Svaret på detta problem är,
enligt motionärerna, det generella socialförsäkringssystemet.
Enligt motionärernas övertygelse bör socialförsäkringarna
garantera inte enbart en bastrygghet för alla invånare i Sverige
utan också ett rimligt mått av inkomsttrygghet. Utöver
folkpensionen och grundbeloppen i andra socialförsäkringar
behövs således även en garanti för att den enskilde när
förvärvsförmågan sviktar skall kunna behålla i huvudsak samma
standard som tidigare. Detta syfte tjänar bl.a. de
inkomstrelaterade inslagen i sjukförsäkringen,
föräldraförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen samt
ATP-systemet. Ovanpå det grundskydd som berättigar till
ersättning lika för alla och det standardskydd som bör relateras
till den bortfallna inkomsten bör det enligt motionärernas
uppfattning dessutom finnas utrymme för ett toppskydd i form
av enskilda eller kollektiva försäkringar som inte regleras inom
den offentliga sfären.
I motionen konstateras vidare att kostnaderna för
socialförsäkringen har ökat kraftigt under senare decennier,
inte minst under 1980-talet. Som resultat härav har en ökande
del av de offentliga resurserna kommit att tas i anspråk av
socialförsäkringen. Detta har skärpt skattetrycket och under
1980-talet också minskat utrymmet för den offentliga sektorns
insatser.
Från båda dessa utgångspunkter ser motionärerna med oro på
denna kostnadsutveckling. Folkpartiet har länge försökt bromsa
den snabba utgiftsökningen på socialförsäkringsområdet, bl.a.
genom förslag till en stramare sjukförsäkring, en reformerad
arbetsskadeförsäkring och en ökad egenfinansiering inom
arbetslöshetsförsäkringen. Förslag i denna riktning framförs
även i motioner vid årets riksmöte. Dessa motioner bereds av
socialförsäkringsutskottet resp. arbetsmarknadsutskottet.
De folkpartistiska motionärerna anser att ett mål för framtida
reformer inom socialförsäkringssystemet bör vara att etablera
ett klarare och tydligare samband mellan avgifter och förmåner.
En förstärkning av detta samband bör enligt motionärernas mening
kunna bidra till mer rationella och realistiska överväganden om
lämpliga kompensationsvillkor i socialförsäkringssystemet.
I motionen understryks vidare att de sociala tjänsterna som
erbjuds av kommuner och landsting -- hälso- och sjukvård,
tandvård, äldreomsorg, handikappomsorg, missbrukarvård,
barnomsorg etc. -- måste vara tillgängliga för alla.
Motionärerna försvarar därför kravet på en solidarisk
finansiering av de grundläggande sociala tjänsterna. Denna
finansiering kan förverkligas genom skatter eller obligatoriska
avgifter. I många fall kan en kompletterande egenfinansiering
vara möjlig och motiverad, men, understryker motionärerna, denna
får inte gå ut över kravet på de sociala tjänsternas
tillgänglighet för alla människor oavsett inkomst.
I motionen ställs också krav på ökad valfrihet inom den
sociala tjänstesektorn. Motionärerna anser att tiden nu är
inne att bryta med den socialdemokratiska värdering som länge
präglat det svenska vårdsystemet, nämligen att central kontroll
och enhetlighet är mer väsentlig än mångfald och lokal
initiativförmåga. Verksamhetens innehåll och kvalitet måste
utvecklas och detta är, enligt motionärerna, möjligt enbart
genom en klar maktförskjutning från centrala planeringsorgan
till de anställda och till de sociala tjänsternas kunder och
klienter.
Från denna utgångspunkt förordas i motionen dels nya och
friare organisationsformer inom den offentliga sektorns ram,
dels ett vidgat utnyttjande av initiativkraften inom den
enskilda sektorn. Att de sociala tjänsterna till största delen
kräver solidarisk finansiering via skatter eller avgifter
innebär inte att de också nödvändigtvis behöver presteras av
offentliga organ, anför motionärerna.
Motionärerna vill i så många sammanhang som möjligt nå fram
till den konsumentmakt som uppstår när medborgarna själva kan
välja mellan olika alternativ. Mot denna frihet korresponderar
också en frihet för löntagare att välja mellan olika
arbetsgivare. Med ökad konkurrens följer också en högre
effektivitet.
Frivilliga initiativ och ideella insatser har alltifrån
begynnelsen spelat en stor roll för den sociala tryggheten i
Sverige, påpekas det vidare. Många verksamheter som nu är
offentliga började inom föreningar, kooperativ och samfund.
Motionärernas övertygelse är att det ideella och frivilliga
arbetet ännu har en betydelsefull roll att spela.
I motionen framhålls också att människan inte får reduceras
till ett objekt för offentliga åtgärder. Inom socialpolitiken
måste tydligare göras klart att den enskilde har ansvar för sig
själv och sitt eget liv. Enligt motionärerna måste det därför
vid kommande översyner av socialtjänstlagen och hälso- och
sjukvårdslagen markeras att förstahandsansvaret åvilar den
enskilde själv.
Riksdagen bör ge regeringen till känna vad som i motionen
anförts om en satsning på ökad valfrihet inom den sociala
tjänstesektorn (yrkande 2).
De riktlinjer som skisserats i motionen konkretiseras i en rad
andra motioner om bl.a. de handikappade, sjukvård, barn, äldre,
invandrar- och flyktingpolitik och om den offentliga sektorn.
I en annan motion, So217 av Bengt Westerberg m.fl. (fp),
föreslår folkpartiet att regeringen skall återkomma med ett
socialpolitiskt reformprogram för det glömda Sverige i
enlighet med de riktlinjer som läggs fram i motionen. Med "det
glömda Sverige" syftar motionärerna på de människor som mitt i
välfärden lever i ofärd och som ser hur de stora gruppernas
villkor förbättras medan de själva inte får den hjälp de
behöver. De grupper som behandlas i motionen är följande:
Handikappade
Människor med s.k. grå sjukdomar
Människor med besvär i munhålan
Barn som har det svårt
Demenssjuka och deras anhöriga
De bostadslösa
De som försöker begå självmord
Psykiskt sjuka
Missbrukare
Brottsoffer
De gravt ordblinda.
Socialpolitiken måste enligt motionärerna kännetecknas av att
kunna angripa välfärdssamhällets värsta skamfläckar. Dess
utformning måste i högre grad än i dag styras av hänsyn till de
människor som är mest utsatta och i mindre grad av kortsiktiga
och valtaktiska hänsyn.
Den socialdemokratiska politiken har haft en helt annan
inriktning, menar motionärerna. Stora resurser har satsats på
dyrbara och fördelningspolitiskt ineffektiva åtgärder. Däremot
har regeringen och riksdagsmajoriteten avvisat en rad viktiga
reformkrav för det glömda Sverige.
Eftersom resurserna är begränsade måste de friska och starka
vara med och bära bördorna för de handikappade och de sjuka. Det
innebär enligt motionärerna att vi måste vara beredda att avstå
från vissa förmåner eller fördelar för att vi skall få råd att
hjälpa dem som behöver stöd. Lika angeläget är det, enligt
motionärerna, att föra en resursskapande ekonomisk politik som
ger ökat utrymme för socialpolitiskt reformarbete.
Barn med handikapp och deras familjer måste ges rätt att
leva ett så normalt liv som möjligt. Den s.k.
normaliseringsprincipen får inte tolkas som att samhället lägger
över den största arbetsbördan på det handikappade barnets
familj. Normalisering måste därför innebära ansvarsfördelning
mellan föräldrarna, stat och kommun. Omsorgslagens personkrets
måste utvidgas till att omfatta fler grupper, i första hand barn
och ungdom upp till 20 år.
De handikappade barnens familjer måste få hjälp med olika
former av avlastning och deras ekonomi måste förbättras genom
höjda vårdbidrag. ATP-poäng bör utgå för hela vårdbidraget.
Rätten till tillfällig föräldrapenning måste förbättras för dem
som vårdar ett handikappat barn som studerar. Om föräldrarna
finner förhållandena i hemmet alltför påfrestande måste
handikappade barn kunna få gruppbostad i familjens närhet.
Aktiva insatser måste vidtas för att stimulera till ökad
sysselsättning bland vuxna handikappade. Motionärerna anser
att det s.k. STIL-projektet, som ger den handikappade möjlighet
att själv besluta om servicens utformning är bra, eftersom
valfriheten för den handikappade då ökar. Handikappanpassning av
bostäder måste drivas på, tolkverksamheten byggas ut och
bilstödet förbättras.
Konkreta motionsyrkanden om stöd till handikappade läggs fram
i andra motioner. Där föreslås reformer på sammanlagt ca 450
milj.kr.
För människor som lider av s.k. grå sjukdomar, till vilka
räknas bl.a. sockersjuka, reumatism, migrän, allergier, astma,
psoriasis, cystisk fibros, afasi och epilepsi, är kravet på
kontinuitet i läkarkontakterna särskilt viktigt, anför
motionärerna. Flera av dessa sjukdomar kan ge svåra
följdkomplikationer eller förvärras, därför måste dessa
patienter följas regelbundet. Även personalen på akutklinikerna
måste vara väl insatt i dessa olika sjukdomars speciella
förhållanden. Förslagen utvecklas närmare i en partimotion om
sjukvården från folkpartiet.
I vårt land finns barn som på olika sätt far illa. Det är
enligt motionärerna ett ansvar för alla att förhindra att barn
utsätts för misshandel och andra kränkande behandlingar. Under
senare tid har vi fått flera tecken på att socialtjänsten inte
kan leva upp till sitt ansvar att ge alla barn ett erforderligt
skydd. Dessa brister inom socialtjänsten måste åtgärdas. Det är
vidare nödvändigt att samordna insatserna från rättsväsendet,
socialtjänsten och vårdinsatserna för att hjälpa och skydda de
barn som är offer för sexuella övergrepp. Sekretessreglerna får
inte hindra hjälp till dessa barn. Barnkompetensen inom
rättsväsendet måste förbättras.
För att stärka barnkompetensen inom socialtjänsten och
barnhälsovården bör kommunerna samla fler barnfrågor under en
huvudman. Detta blir enligt motionärerna möjligt på de orter där
primärkommunen blir huvudman för primärvården. De områden som
skulle beröras i första hand är barnomsorg, den förebyggande
barna- och mödravården, skolhälsovården och barnavårdsärenden
enligt socialtjänstlagen. Folkpartiet utvecklar sina förslag i
en partimotion "Alla barn är våra barn".
Riksdagens nyligen tagna beslut att kommunerna skall ges ett
mer entydigt ansvar för de äldres behov av service och boende
liksom beslutet om ett stimulansbidrag till bl.a. dementas
gruppboende skapar enligt motionärerna förutsättningar för en
bättre demensvård.
Förbättrad hemtjänst och utbyggd dagvård anses i motionen
utgöra viktiga mål för att förbättra de dementas levnadsvillkor.
För många dementa är dagsjukvård kombinerad med eget boende ett
gott alternativ. En väl utbyggd dagsjukvård ökar de anhörigas
förutsättningar att vårda den demenssjuke i hemmet. När den
demente inte längre kan bo kvar i den egna bostaden måste det
finnas vettiga alternativ. Gruppboendet är ett positivt
tillskott till demensvården och skall få ett reellt stöd.
I motionen anförs vidare att även om gruppboendet byggs ut i
framtiden, kommer det att finnas dementa i olika vårdformer,
t.ex. sjukhem, servicehus och ålderdomshem. Inom akutsjukvården
kommer det även i framtiden att finnas dementa, då de ibland för
längre eller kortare tider får behov av somatisk sjukvård.
Erfarenheter från gruppboende bör därför tas till vara även i
andra sammanhang där dementa vårdas. Vidare måste de dementa som
lever på institution ha rätt till eget rum, och den personal som
arbetar med dementa måste ges särskild utbildning.
De bostadslösas skara har ökat i samma takt som härbärgen
och mentalsjukhusen slagit igen och bostadsbristen ökat, påpekar
motionärerna. Förr utgjordes de bostadslösa främst av arbetslösa
medelålders män med grava alkoholproblem. Många av de
bostadslösa i dag har tidigare varit patienter inom den
psykiatriska vården men blivit bostadslösa då vårdplatserna inom
psykiatrin minskat. Initiativ måste tas för att tillskapa
särskilda boendeformer för bostadslösa missbrukare och
psykiatrins patienter. Förslag om åtgärder för de bostadslösa
finns också i folkpartiets partimotion om missbruk.
Enligt socialstyrelsen görs ca 20 000 självmordsförsök
varje år i Sverige. Bakom varje självmord eller självmordsförsök
finns alltid en rad tragedier. Även för de anhöriga kan det
inträffade medföra svårt lidande. De anhöriga måste i högre
utsträckning ges möjligheter till professionell hjälp efter ett
självmord. Undersökningar visar att många av dem som begått
självmord tidigare visat symtom på psykisk störning.
Motionärerna pekar på behovet av fortsatt forskning inom detta
område för att förbättra möjligheterna att avgöra vilka som är i
riskzon. Det är också viktigt att hälso- och sjukvårdens
personal lär sig känna igen symtom på självmordsbenägenhet och
hur man kan förebygga självmord.
Förslagen finns utvecklade i folkpartiets motion om folkhälsa.
Sektoriseringen inom den psykiatriska vården har skapat
problem inom psykiatrin, anför motionärerna vidare. Antalet
vårdplatser inom den slutna vården har minskat kraftigt, och
många har flyttat ut till eget boende, ofta mer eller mindre
utan tillsyn. Många av de bostadslösa tillhör psykiatrins
patienter. Metoder för att bedriva en meningsfull öppenvård
saknas ofta. Anhöriga till psykiskt sjuka måste få olika former
av stöd. Hjälp vid olika krissituationer för de anhöriga måste
utvecklas. Stödet till anhörigorganisationerna bör byggas ut.
Alkoholpolitiken måste enligt motionärerna kännetecknas av
restriktioner som kan förebygga alkoholproblem samt ge en
effektiv vård, behandling och rehabilitering åt dem som trots
allt drabbas av sådana problem.
Missbrukarna måste kunna söka hjälp på ett enkelt sätt och
den skall alltid kunna förmedlas anonymt. Motionärerna
framhåller att det inte går att hitta en gemensam
behandlingsmodell för alla missbrukare. Det måste därför finnas
flera behandlingsalternativ. Utbyggnaden av behandlingshem för
kvinnor måste stimuleras. Ideella organisationer och enskilda
personer gör enligt motionärerna betydande insatser inom
missbrukarvården.
Folkpartiet utvecklar sina förslag om missbrukarvården i en
särskild partimotion där det också föreslås 10 milj.kr. i ökat
stöd till enskild missbrukarvård.
Brottsoffrens situation måste uppmärksammas mera. Det är
enligt motionärerna viktigt att personer som drabbas av brott
och är i behov av stöd kan få professionell hjälp i så nära
anslutning till brottet som möjligt. I motionen föreslås bl.a.
ett ökat stöd till kvinnojourernas arbete och till tekniska
skyddsanordningar för hotade kvinnor. Socialtjänstlagen bör
kompletteras med ett avsnitt som särskilt behandlar omsorgen om
brottsoffer.
Förslag om att förbättra brottsoffrens situation utvecklas
närmare i en partimotion om brottsoffer och brottsbekämpning
samt i en kommittémotion om våld mot kvinnor.
De människor som har dyslexi, dvs. är ordblinda, måste få
erforderligt stöd. Kunskapen om dyslexi måste öka i hela
skolsystemet, fortbildningen för lärare om dyslexi måste
utvecklas, skolorna måste få centrala anvisningar för hur elever
med läs- och skrivsvårigheter skall behandlas och talböcker bör
komma till användning. Förslagen om dyslexi utvecklas i en
särskild kommittémotion från folkpartiet.
I motion So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) föreslås en
rad insatser som enligt motionärerna har till syfte att öka
valfrihet och trygghet i sjukvården. Förslag som bl.a. rör
förebyggande hälsovård, införande av husläkarsystem, och
åtgärder för att stärka patientens säkerhet i vården behandlas i
ett senare betänkande om hälso- och sjukvårdsfrågor. Ett yrkande
om att avveckla etableringshindren för läkare och sjukgymnaster
i Dagmarsystemet behandlas av socialförsäkringsutskottet. I
motionen framhålls bl.a. att ansvaret för och finansieringen av
sjukvården måste organiseras så att effektivitet främjas.
Om resurserna förslösas går det främst ut över människor som
tvingas vänta alltför länge på behandling eller som får en i
andra avseenden otillfredsställande vård, påpekar motionärerna.
En enligt motionärerna viktig orsak till ineffektivitet är de
s.k. propparna inom vården. Detta gäller t.ex. patienter som är
färdigbehandlade, men inte kan skrivas ut från sjukhuset därför
att det råder brist på de vårdformer de skulle behöva, såsom
ålderdomshem, långtidsvård eller hemtjänst. För att råda bot på
dessa problem krävs enligt motionärerna en rad åtgärder:
effektivisering av behandlingen vid många kliniker, bättre
utnyttjande av öppenvården när slutenvård inte är nödvändig,
bättre utnyttjande av resurserna inom sjukhem och hemtjänst, men
också tillskott av resurser inom en rad trånga sektorer.
Vidare tyder enligt motionärerna mycket på att organisatoriska
förändringar inom sjukvård och socialförsäkring i framtiden blir
helt nödvändiga. Hittills har beslut som rör en och samma
individ tagits oberoende av varandra, och några överväganden om
att ökad satsning på sjukvård kan åstadkomma minskade kostnader
för sjukförsäkringen har därmed inte varit möjliga att göra.
Överföring av resurser från sjukförsäkringen till sjukvården
skulle kunna förkorta sjukskrivningstiderna och därigenom spara
både mänskligt lidande och samhällsekonomiska resurser.
Olika typer av försök med resursöverföring från
sjukförsäkringen till sjukvården måste uppmuntras.
Försöksverksamheter bör omedelbart komma till stånd.
Motionärerna hemställer att regeringen ges till känna vad som
i motionen anförts om effektiviteten inom sjukvården (yrkande
1).
Motionärerna erinrar vidare i samma motion om att
folkpartiet genom beslutet om äldrereformen i december 1990
medverkade till att ett extra statsbidrag på 500 milj.kr. under
1992 avsätts för åtgärder mot sjukvårdsköerna. Som en andra
åtgärd för att bekämpa köerna föreslår motionärerna att det
införs en 100-dagarsregel som ger var och en befogenhet gentemot
sjukvårdshuvudmannen att antingen få behandling inom hundra
dagar efter det att diagnos har ställts eller få ekonomisk
ersättning från sjukvårdshuvudmannen för behandling av annan
vårdgivare.
Denna 100-dagarsregel skall enligt motionärerna avse vissa
specificerade operationer inom den somatiska korttidsvården. En
förteckning över vilka operationer som skall omfattas bör
upprättas. Denna förteckning skall regelbundet ses över. Vissa
operationer som kan vara svåra att hantera på detta sätt, t.ex.
transplantationer, bör undantas.
Ersättningen bör täcka patientens kostnader för operationen
upp till den nivå som svarar mot huvudsjukvårdshuvudmannens
genomsnittliga kostnad för motsvarande behandling. Syftet med
införandet av 100-dagarsregeln är att skapa en press på
sjukvårdshuvudmännen att komma till rätta med brister i sin
arbetsorganisation och interna resursfördelning. Merkostnaden
för sjukvårdshuvudmännen är begränsad, eftersom det handlar om
utgifter som ändå ska bäras förr eller senare. Samtidigt kan
besparingar uppstå för kommunen (minskade kostnader för t.ex.
hemtjänst och färdtjänst) och för försäkringskassan (minskade
utgifter för sjukförsäkring m.m.).
Motionärerna hemställer att regeringen ges till känna vad som
i motionen anförst om en 100-dagarsregel inom den somatiska
akutsjukvården (yrkande 2).
I motion So253 hemställer Ulla Tillander m.fl. (c) att
regeringen ges till känna vad som i motionen anförts om
principerna för en förnyelse av den sociala välfärden.
Utmärkande för ett samhälle som eftersträvar välfärd är, enligt
centern, att alla på ett rimligt sätt får del av den. Den
socialdemokratiska välfärdspolitiken ståtar med honnörsorden
solidaritet och rättvisa, men när klyftorna i samhället vidgats,
vidgas också klyftan mellan ideal och verklighet. Frånvaron av
en kraftfullt förd fördelningspolitik blir enligt motionärerna
uppenbar för allt fler. I motionen pekas på följande grupper som
motionärerna anser vara bortglömda och åsidosatta och som har
svårt att få någon uppmärksamhet.
De handikappade måste ekonomiskt och på annat sätt hjälpas
ut i arbetslivet, och behovet av handikappbostäder måste
tillgodoses. Handikappfrågorna får inte längre behandlas
isolerade från övriga samhällsfrågor.
De äldres behov måste tillgodoses. Knappa resurser,
bristfälliga kunskaper, flaskhalsar i vårdkedjan, vakanser och
hög personalomsättning har enligt motionärerna lett till en
oacceptabel situation för många äldre. Till detta kommer
nedläggningen av ålderdomshem, bristen på vårdpersonal och det
bristfälliga intresset för att höja vårdyrkets status och
förbättra vårdpersonalens löne- och anställningsvillkor.
Det är vidare väsentligt att skapa rättvisa ekonomiska
levnadsförhållanden för pensionärerna. Motionärerna anser att
det nuvarande pensionssystemet fortfarande utgör ett hinder för
en pensionär att efter eget val delta i arbetslivet. Centern har
mot den bakgrunden i en annan motion lagt fram ett förslag om en
ny och förstärkt grundpension som syftar till att undanröja
denna orättvisa.
Familjerna berörs i allra högsta grad av
fördelningspolitiken, anför motionärerna. För flertalet familjer
är det svårt att klara sig på en lön, och möjligheterna för den
som önskar stanna hemma några år och själv ta hand om sina barn
när de är små är begränsade. Särskilt begränsade är
möjligheterna för småbarnsföräldrar att välja mellan
förvärvsarbete och mer tid för sina barn. Den socialdemokratiska
familjepolitiken bygger enligt motionärerna på en ensidig
föreställning om familjernas situation, vilket har fått till
följd att för 40 % av alla förskolebarn över ett år utgår inget
stöd till barnomsorgen. Skillnaderna mellan olika kommuner och
olika landsdelar är dessutom stora, och särskilt missgynnad är
landsbygden. Enligt centerns uppfattning måste barnomsorgen för
att passa alla tillgodose olika önskemål och utgå från barns och
föräldrars behov. Resurserna måste också fördelas på ett
rättvist sätt.
Hälso- och sjukvården är ytterligare ett område som enligt
centern har stor betydelse för fördelningspolitiken.
Möjligheterna att komma i åtnjutande av vård är olika bl.a.
beroende på var i landet man är bosatt, heter det i motionen. I
vissa delar av landet råder läkarbrist. I storstäderna finns
visserligen vårdresurser, men där är vårdköerna långa. Bristerna
i vården drabbar, enligt motionärerna, ofta de sämst ställda som
också saknar möjligheter och förmåga att skaffa sig vård
utanför det offentliga sjukvårdssystemet.
Den i motionen gjorda exemplifieringen av välfärdssystemets
brister visar enligt motionärerna på nödvändigheten att ändra
välfärdspolitikens utformning. En rättvis regional fördelning är
en utgångspunkt för centerns politik. Välfärden måste komma alla
till del oavsett var man bor. En förnyelse av välfärden måste
också ske med utgångspunkt i en vidgad valfrihet och ett ökat
utrymme för individens egna beslut, anför motionärerna. I takt
med att materiell standard och utbildning förbättras, ökar den
enskildes anspråk på att få fatta beslut och träffa de val som
gäller det egna och de anhörigas liv. I motionen nämns som
exempel centerns förslag om vårdnadsbidrag som innebär att
föräldrarna får valmöjlighet att själva bestämma hur de vill ha
sin barnomsorg ordnad (se vidare nedan). Ett annat exempel är
kravet att patienten själv skall få välja läkare. Det senare
motionskravet behandlas i ett betänkande om hälso- och
sjukvårdsfrågor.
Förnyelsearbetet skall också vara inriktat på att uppnå
jämlikhet genom en mobilisering av de eftersatta, understryker
motionärerna vidare. Den enskildes förmåga till insatser och
initiativ skall tillvaratas. Man bör undvika att tilldela vissa
människor den renodlade rollen av klient. Det stöd som samhället
lämnar skall i stället i första hand vara hjälp till självhjälp.
I motion So316 av Olof Johansson m.fl. (c) om grundtrygghet
och social rättvisa understryks att en rättvis fördelning av
välfärden mellan medborgarna är en grundläggande fråga för
centerpartiet. Alla människor, oavsett kön, yrke, bostadsort och
social bakgrund har samma värde och samma rättigheter. Den
enskilde individens behov och önskemål skall ligga till grund
för samhällets insatser. Välfärden måste enligt motionärerna
bygga på ökad delaktighet och rättvisa. Jämlikhet och rättvisa
kan komma de många människorna till del genom att
välfärdspolitiken i högre utsträckning byggs upp enligt vad
motionärerna kallar grundtrygghetsprincipen. Enligt denna
princip tillförsäkras alla människor en grundläggande social och
ekonomisk trygghet. Samtidigt måste det vara möjligt att erbjuda
individuella lösningar, där bl.a. det enskilda sparandet och
ägandet stimuleras. Dogmen om det totala offentliga ansvaret
måste ifrågasättas. De offentliga välfärdsinsatserna måste i
högre grad än vad som sker i dag understödja enskilda insatser.
Motionärerna betonar dock att idén om det solidariska ansvaret
för medborgarna aldrig får gå förlorad.
Principen om grundtrygghet kan enligt motionärerna få fotfäste
i en samhällsstruktur som bygger på rättvisa och utjämning. Det
nära samband som råder mellan användning av begränsade resurser,
god miljö och rättvis fördelning måste tydliggöras. Motionärerna
hemställer att riksdagen uttalar sin anslutning till en generell
välfärdspolitik byggd på grundtrygghetsprincipen i enlighet med
vad som anförts i motionen (yrkande 1).
I samma motion ges också förslag till riktlinjer för
utvecklings- och förnyelsearbetet på det sociala området.
Riktlinjerna rör följande områden:
Trygghet för familjen
vård av eget barn måste ge en grundtrygghet med rätt till ATP
och trygghet vid sjukdom
en beskattningsbar vårdnadsersättning bör utgå lika för alla
barn
vård och omsorg om anhöriga skall värderas ekonomiskt och
ligga till grund för social trygghet
trygghet i boendet
målet bör vara att alla skall ha möjlighet att välja
boendeform
det statliga bostadslånesystemet bör förändras så att statliga
lån utgår till en god grundstandard
trygghet i arbetet
centerpartiet arbetar för en arbetslöshetsförsäkring för alla
och slår vakt om den fulla sysselsättningen
större flexibilitet i arbetsorganisationen ger individen
möjlighet att i högre grad bestämma över sin arbetsdag
trygghet i vården
patienten måste ges ökade möjligheter till valfrihet och
inflytande, bl.a. genom ett fritt läkarval
en väl utbyggd primärvård med goda möjligheter till hembesök
skapar trygghet
de förebyggande insatserna måste ges en mer framträdande roll
regionala och lokala lösningar inom hälso- och sjukvården
måste ges ökat utrymme
trygghet för äldre
en rejäl grundpension inom ATP-systemet bör införas så att den
ekonomiska tryggheten säkras för alla pensionärer
trygghet i socialförsäkringssystemet
kompensationsnivån vid långa sjukfall bör vara högre än vid
korta sjukfall
en förenklad och samlad organisation för
grundtrygghetssystemet bör eftersträvas.
Avslutningsvis betonar motionärerna att småskalighet ger
närhet, trygghet och öppnar för delaktighet. Decentralisering är
enligt centerpartiet ett viktigt politiskt redskap för att skapa
ökad valfrihet och trygghet. Motionärerna hemställer att vad som
i motionen anförts om principen om ekonomisk och social
grundtrygghet som vägledare inom olika samhällsområden enligt de
riktlinjer som förordats i motionen ges regeringen till känna
(yrkande 2). Flera av förslagen återfinns i mer utvecklad
form i andra motioner av centerpartiet. Det gäller bl.a.
förslagen om vårdnadsersättning (se nedan i detta betänkande),
om nytt bostadsfinansieringssystem, om arbetslöshetsförsäkring
för alla och om en grundpension till alla pensionärer.
I motion So446 av Olof Johansson m.fl. (c) om Människan i
centrum -- förnyelse av hälso-, sjuk- och äldrevården anförs
bl.a. att det är en självklar rättighet och en välfärdsvinst att
få vård i rimlig tid och på rätt nivå. Klara gränser bör enligt
motionärerna sättas för inom vilken tid en patient skall ha rätt
att kunna få vård av visst slag utförd inom landstinget. Det
innebär att landstinget måste sätta upp mål för hur vården skall
bedrivas. Motionärerna hemställer att det som i motionen anförts
om tidsgränser för vårdens utförande ges regeringen till
känna (yrkande 1).
Motionärerna anser vidare att patienterna måste få möjlighet
att direkt påverka vårdens organisation och innehåll i större
utsträckning. För att detta skall vara möjligt krävs ett nytt
ekonomiskt styrsystem i landstingen. Det bör bygga på att
landstingens budget på central nivå och i sjukvårdsområdena
beskriver mål, prestationer och ekonomiska ramar som fastställs
i avtal med varje basenhet. Det åligger därefter basenheterna
att själva utforma sin verksamhet utifrån tillgängliga resurser.
Landstingen måste för att kunna erbjuda en varierad vård
utvecklas organisatoriskt och övergå till att bli folkvalda
länsparlament. Driften av sjukvården kan ske i landstingens egen
regi, eller på entreprenad, av anställda, organisationer,
anhöriga och privata företag.
Inslag av valfrihet och mångfald måste öka väsentligt. De
organisatoriska förändringar som krävs måste ge stor frihet för
regionala och lokala lösningar. Det krävs vidare en väl
utvecklad samverkan mellan landsting, kommuner, enskilda
vårdgivare och ideella organisationer. Sjukhus, vårdcentraler,
kliniker och sjukhem skall kunna ha en mer självständig
ställning.
Nya vårdalternativ bör kunna erbjudas. Det skall enligt
motionärernas mening finnas möjlighet att få ersättning för
annan vård än den som bedrivs inom landstinget. Motionärerna
anser också att alla invånare i ett län skall ha rätt att välja
vilken vårdcentral de vill gå till. Denna rätt bör kompletteras
med att vissa privatpraktiserande läkare ges möjlighet att ingå
som en del av primärvården. Vad som i motionen anförts om
behovet av nya organisations- och finansieringsformer inom
hälso- och sjukvården bör ges regeringen till känna (yrkande
13).
I motion So320 av Lars Werner m.fl. (v) lägger
vänsterpartiet fram sitt förslag till mål och inriktning av
socialpolitiken och hemställer att det ges regeringen till
känna.
En socialistisk socialpolitik utgår enligt motionen från en
tro på att människor har resurser att förändra missförhållanden
och rättvist fördela sociala och ekonomiska resurser.
I vänsterpartiets värn av omfördelningen och ett solidariskt
utnyttjande av resurserna ligger partiets uppfattning om
människors lika värde och att alla efter sina förutsättningar
skall vara med och betala och få tillgång till resurserna. Det
är inte bara de duktiga, präktiga, ordentliga och förutseende
som skall ha tillgång till ett värdigt liv, utan även de
destruktiva och slarviga skall kunna få sin del av
välfärdskakan, heter det i motionen.
Vänsterpartiet kan inte stämma in i hyllningskören för
marknadsekonomin i den form den nu har. Genom sina ständiga krav
på ekonomisk tillväxt skapar den onyttigheter som för med sig
ökade samhällskostnader. Resultatet kan bli social utslagning i
form av ökade yrkesskador, hälsoproblem, missbruk,
förtidspensioneringar etc. Vänsterpartiet ser i motsats till
regeringen och nyliberalerna ett mycket nära samband mellan
socialpolitiken och marknaden. För de senare har socialpolitiken
endast formen av ett grovmaskigt skyddsnät mot utslagning och
skilda orättvisor, anför motionärerna.
Vänsterpartiets uppfattning är att produktionen av tjänster
och varor måste styras av människors behov. De grundläggande
behoven av livsförnödenheter, bostäder, social trygghet etc.
skall staten/den offentliga sektorn se till att tillfredsställa
genom ett fungerande solidariskt fördelningsystem, bl. a. genom
att på lämpligt sätt styra investeringarna. Tillsyn över att
rättssäkerheten fungerar tillfredsställande är en annan viktig
uppgift för den offentliga sektorn.
Motionärerna menar att det är berättigat med en stor offentlig
sektor och att den under vissa förutsättningar kan tillåtas växa
genom att det görs investeringar i vård, omvårdnad, utbildning
etc. Om den sociala utslagningen som enligt motionärerna orsakas
av produktionsordningen kan nedbringas så kommer detta att
minska behovet av en stor offentlig sektor. I dagsläget kan dock
inga nedskärningar göras, men de resurser som finns kan
omprioriteras. Förutom prioriteringar kan ingrepp göras i den
alltför stora byråkrati som motionärerna menar har uppstått
inom den offentliga sektorn.
Privatisering av den offentliga sektorn löser inga problem,
framhåller motionärerna vidare. För att privatisera behövs
skattebetalarnas stöd. Privata skolor och daghem måste förutom
avgifter ha statliga och kommunala bidrag. Privata tandläkare
och all privat sjuk- och läkarvård måste ha pengar från det
allmänna för att kunna existera. På kort sikt kan överföringarna
från offentlig till privat verksamhet se ut att ge vinster,
anför motionärerna, men långsiktigt sker en utarmning av den
offentliga sektorn, eftersom det privata i egentlig mening inte
är privat utan en blandning av offentliga pengar och privat
administration. En allt för kraftig privatisering medför enligt
motionärerna också en risk för större orättvisor i och med att
vissa kan köpa sig till omvårdnad, sjukvård etc. Därtill kommer
problemen med ansvar för verksamheterna och kraven på lönsamhet.
Vänsterpartiet är också skeptiskt till kooperativa lösningar.
Tanken bakom socialpolitiken är enligt motionärerna att alla
skall ha lika rätt till omvårdnad, sjukvård, utbildning etc. När
det gäller privatiseringen kan orättvisorna börja florera då
människorna kan köpa tjänster som tidigare var offentliga. För
att exempelvis bilda och bli medlem i ett föräldrakooperativ
krävs en god ekonomi. Handikappade, ensamstående, invandrare,
unga familjer etc. som har det sämre ekonomiskt ställt kan komma
att hamna utanför dessa möjligheter. Kooperativ kan sluta sig
och insynen bli dålig med en försvagning av det kommunala
ansvaret som följd.
Föräldrakooperativen inom barnomsorgen ses av motionärerna som
en övergångsform tills en full behovstäckning uppnåtts.
Vänsterpartiet vill utveckla barnomsorgen i fristående
resultatenheter där det inte finns några vinstintressen och där
både barn, personal och föräldrar har inflytande. Detta skall
ske under en övergripande politisk styrning. Överhuvudtaget
måste användarnas inflytande och ansvar öka i all offentlig
verksamhet, anför motionärerna.
I motionen varnas vidare för att en decentralisering av beslut
till kommunerna kan skapa orättvisor, genom att olika saker
prioriteras i olika kommuner.
En kommun håller nere daghemsavgifterna och snålar in på
bostadsbidraget för pensionärerna, medan grannkommunen gör tvärt
om. Detta kan enligt motionärerna innebära att människor som bor
intill varandra kan få det mycket olika i ekonomiskt hänseende.
Vänsterpartiet anser att staten här har ett övergripande ansvar
att reglera avgifts- och bidragssystemet så att människor inte
drabbas av ekonomiska orättvisor.
Vänsterpartiet är även kritiskt mot att man från kommunernas
sida vill förändra möjligheten att få rätt vid överklagande av
biståndsbeslut enligt socialtjänstlagen genom att ändra
besvärsrätten från förvaltningsbesvär till kommunbesvär. Partiet
anser att i stället för att försvaga socialtjänstlagen skall den
stärkas till skydd för de utsatta i samhället.
Miljöpartiet har inte väckt någon motion om inriktningen i
stort av socialpolitiken.
I motion So443 av Anita Stenberg m.fl. (mp) läggs dock fram en
rad olika förslag som syftar till att ge äldre och sjuka en
värdig vård. Förslagen, som kommer att behandlas i senare
betänkanden, innebär sammanfattningsvis följande:
1. att både den enskilde patienten och patientorganisationerna
bör få ökat inflytande över hälso- och sjukvården genom att de
tillfrågas och används som remissinstans vid
organisationsförändringar och andra för dem intressanta
förändringar inom hälso- och sjukvården,
2. att kroppssjukvården och socialtjänsten får bättre tillgång
till psykologisk expertis för såväl utredning i enskilda fall
som för utbildning av personal,
3. att patienter som vill ha saklig information om alternativa
behandlingsmetoder skall kunna få denna och att samarbetet
mellan den alternativa vården och den etablerade sjukvården
utökas,
4. att hälsofrämjande verksamhet inom sjukvården får ökade
resurser,
5. att åsikten att människor mår bäst av att få vistas i sina
hem inte får bli ett argument för att minska och försämra
institutionsvården under det närmaste decenniet,
6. att all vård av äldre på institution sker under värdiga
former och att de äldre får bo i eget rum med egna möbler,
7. att alla som så vill bör få sluta sina dagar hemma eller i
annan hemlik och lugn miljö.
I motionen anförs bl.a. att målsättningen för vården skall
vara att den alternativa och den etablerade sjukvården skall
samverka för patientens bästa.
När det gäller äldreomsorgen framhålls vidare i motionen att
alternativt boende inte får byggas ut på bekostnad av
institutionsvården, utan att båda boendeformerna måste
förstärkas samtidigt. Först då uppnås enligt motionärerna
verklig valfrihet för de äldre.
I motion Sf326 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp), som hänvisats
till socialförsäkringsutskottet, lägger miljöpartiet fram
förslag om en alternativ finansiering av sjukvården.
Motionärerna slår fast att sjukvården behöver ett ekonomiskt
tillskott för att klara sina åtaganden och för att inom
överskådlig tid skapa rimliga villkor för vårdpersonalen. Enligt
motionärerna är det ett känt faktum att livsstilen är orsaken
till en stor del av vårdkostnaderna och de anser det därför
rimligt att sådant som orsakar vårdkostnader även bidrar till
finansieringen, t.ex. genom att avgifter på kemikalier, trafik,
alkohol och tobak slussas till landstingen.
Motionärerna anser det också naturligt att verksamheter med
uttalad riskexponering betalar den sjukvårdskostnad som
verksamheten i fråga orsakar. I motionen anförs som exempel på
sådan verksamhet industri, trafik, militär verksamhet och vissa
sporter. Sjukvården skulle kunna sända räkningen för sina
kostnader för trafikolyckor till försäkringsbolagen. På så
sätt skulle, genom bonussystemet, kostnaderna för
trafikolyckorna mest drabba den grupp av trafikanter som bidrar
till olyckorna. På samma sätt skulle annan farlig verksamhet
genom försäkringsbolagens premiesättning bära
sjukvårdskostnaderna för sin riskfyllda verksamhet.
Av motion So257 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (båda
mp) framgår miljöpartiets syn på handikappolitiken. Grundsynen i
miljöpartiets politik är att alla människor skall ha samma
tillgänglighet till ett värdigt liv. Många handikappade kan med
relativt enkla medel leva i de flesta miljöer och klara många
situationer själva. För att detta skall bli möjligt krävs enligt
motionärerna bl.a. följande insatser:
Arbetsplatserna skall handikappanpassas. Med hjälp av modern
teknik kan även svårt handikappade få ett intressant och
meningsfullt arbete.
Bilstöd skall ges generöst och tålmodigt.
Bostäderna skall anpassas för rörelsehindrade, syn- och
hörselskadade, allergiker m.fl.
Ledsagarverksamheten och färdtjänsten skall byggas ut efter
behov, och det måste bli fler ledarhundar, teckenspråktolkar och
dövblindtolkar. (Ett yrkande om 6 milj.kr. till denna verksamhet
behandlas senare i detta betänkande.)
Kollektivtrafiken, främst tåg och bussar, skall
handikappanpassas.
De dubbelhandikappade och utvecklingsstörda skall
uppmärksammas speciellt.
I motionen läggs fram konkreta förslag på här angivna områden.
Motionsyrkandena behandlas, förutom i ett senare
handikappbetänkande av socialutskottet, av arbetsmarknads-,
trafik- och bostadsutskotten.
I en annan motion, So226 av Inger Schörling m.fl. (mp), tar
miljöpartiet upp barnens rätt. Barn och ungdomar åsidosätts ofta
i vårt samhälle, anför motionärerna. Lagstiftare, myndigheter,
föräldrar, lärare och andra vuxna tillerkänner inte barn en
ställning som är likvärdig med de vuxnas. I motionen läggs fram
en rad förslag som syftar till att förbättra barnens situation
på olika områden. Förslagen, som kommer att behandlas i senare
betänkanden av socialutskottet och av andra utskott, tar bl.a.
sikte på barns rättigheter vid skilsmässa, barns rätt till
barnombudsman resp. till barnomsorg, barn i missbrukarhem, barns
rätt till sina föräldrar och till förebyggande vård,
handikappade barns rättigheter, ungdomsmottagningar och barns
rätt utanför Sveriges gränser.
När det gäller det familjepolitiska området har miljöpartiet i
motion So631 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) yrkat att riksdagen
beslutar att föräldrar skall ha rätt att bli kommunala
dagbarnvårdare åt eget barn med i stort sett samma villkor som
andra dagbarnvårdare beträffande lön, sociala förmåner,
utbildning m.m. I samma motion begärs att 2 miljarder kronor
avsätts för denna reform. Motionen behandlas under F-anslaget
senare i detta betänkande -- se s. 75.
Vårdnadsbidrag m.m.
I en trepartimotion So621 av Carl Bildt m.fl. (m, fp, c)
hemställs att riksdagen fattar principbeslut om en
familjepolitisk reform enligt de riktlinjer som anges i motionen
(yrkande 1). Barnens situation måste enligt motionärerna stå
i centrum för familjepolitiken. Politiken måste förändras så
att den bättre tillgodoser barnfamiljernas önskemål.
Förutsättningar måste skapas för föräldrarna att själva välja
den arbetsfördelning och den vård och fostran av barnen som
passar just dem och barnen bäst och som passar just då.
Familjepolitiken måste självfallet vara så utformad att den är
neutral i förhållande till familjernas önskemål om
arbetsfördelning och barnomsorg, heter det vidare i motionen.
Det måste finnas större ekonomiska möjligheter för föräldrar som
så önskar att själva ta hand om sina barn när de är små,
samtidigt som de som väljer att förvärvsarbeta skall få
ekonomiskt utbyte av detta.
Rätten att själv bestämma hur barnomsorgen skall utformas är
enligt motionärerna särskilt viktig för enföräldersfamiljerna,
där man inte har fördelen att kunna dela på det löpande ansvaret
för vården och tillsynen av barnen på två.
En verklig förändring kan åstadkommas om en väsentlig del av
det allmännas stöd utformas som ett stöd som följer barnet fram
till skolstarten i stället för ett stöd för främst kommunal
barnomsorg.
En sådan förändring kan inte genomföras med omedelbar verkan,
utan måste delvis bli beroende av den samhällsekonomiska
utvecklingen. Med tanke på de grava orättvisor som vidlåder
dagens familjepolitik måste dock en reformering av stödet till
barnomsorgen prioriteras högt.
I motionen läggs fram förslag till vårdnadsbidrag kombinerat
med avdrag för styrkta barnomsorgkostnader. Förslaget sägs syfta
till att ge familjerna ökad valfrihet, mer tid för barnen och
rättvisa villkor för alla delar av landet och innebär i sina
huvuddrag att:
ett skattepliktigt vårdnadsbidrag som utgår per barn och år
införs för alla förskolebarn över ett år,
avdragsrätt per barn och år införs för styrkta
barnomsorgskostnader,
statsbidragen till den kommunala barnomsorgen minskas,
pensionsår inom ATP räknas för arbete med egna barn i hemmet
fram till och med året för barnets skolstart.
Enligt motionärerna är det angeläget att så snabbt som möjligt
införa ett vårdnadsbidrag. Tidpunkten liksom nivån för och den
närmare utformningen av vårdnadsbidraget får dock avgöras bl.a.
mot bakgrund av det samhällsekonomiska läget. Riksdagen bör nu
uttala sig för införande av ett vårdnadsbidrag enligt de
redovisade riktlinjerna och det får därefter ankomma på
regeringen att återkomma till riksdagen med förslag om
vårdnadsbidragets närmare utformning och om finansieringen.
Även i motionerna So535 av Kersti Johansson m.fl. (c)
yrkande 2, So632 av Ulla Tillander m.fl. yrkande 5 och So638 av
Gunilla André och Karin Starrin (båda c) yrkande 4 läggs fram
förslag om vårdnadsbidrag med i stort sett samma utformning som
i den ovan redovisade motionen So621 (m, fp, c) yrkande 1.
I motion So626 av Karin Falkmer (m) begärs att, till dess
att ett statligt vårdnadsbidrag införs, kommunerna ges möjlighet
att utge ett tillfälligt kommunalt vårdnadsbidrag. Detta vore,
enligt motionären, ett första steg i en ny och rättvis
familjepolitik. Förutsättningen för ett kommunalt vårdnadsbidrag
skulle vara att det utformas så att det minskar klyftan mellan
olika barnomsorgsalternativ och mellan dem som har och inte har
offentlig barnomsorg. Bidraget skall dessutom utgå efter
likställighetsprincipen. Motionären pekar på flera fördelar med
ett kommunalt vårdnadsbidrag. Föräldrarna ges möjlighet att
själva bestämma hur de vill lösa omsorgen om de egna barnen,
köerna inom den kommunala barnomsorgen minskar liksom
kommunernas kostnader, vilket möjliggör skattesänkningar som
främst gynnar låginkomsttagare. Vidare minskar den orättvisa som
i dag råder för småbarnsfamiljer i glesbygd.
I motion So622 av Lars Werner m.fl. (v) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i motionen
om de stora nackdelarna med vårdnadsbidrag (yrkande 1).
För vänsterpartiet är vårdnadsbidrag inget alternativ. Ett
vårdnadsbidrag skulle enligt motionärerna motverka jämlikheten
mellan män och kvinnor och konservera de traditionella
könsrollerna med ett hushållsansvar och ett försörjningsansvar.
En majoritet av kvinnorna vill ha ett arbete utanför hemmet,
påpekar motionärerna, och de skall inte behöva vara
dubbelarbetande, vilket många tvingas till med det ansvar som
kvinnorna traditionellt har för barn och hem. Det kan vara
lockande att ta emot ett vårdnadsbidrag, men man får inte låta
vardagens vedermödor skymma de konsekvenser som detta kan
medföra som lägre livslön, mindre sjukpenning och en fattigare
ålderdom.
I motionen framhålls att jämställdhetsfrågorna är centrala i
vänsterpartiets familjepolitik. Därför måste männen få ökad
möjlighet att ta ansvar för barn och hem. Motionärerna anser
därför att när det finns två vårdnadshavare i familjen skall
föräldrapenningen kvoteras mellan föräldrarna. En särskild
motion från vänsterpartiet föreslår att föräldraförsäkringen
förlängs enligt tidigare riksdagsbeslut.
Vänsterpartiet vill också införa sex timmars arbetsdag med
bibehållen lön. Detta skulle enligt motionärerna innebära mer
tid med familjen och ge båda föräldrarna möjlighet att på lika
villkor ha både barn och yrkesarbete.
Utskottet
Utskottet vill i likhet med vad som sägs i budgetpropositionen
understryka att socialpolitiken även i fortsättningen skall
bygga på generella åtgärder och vara en socialpolitik för hela
folket. Utskottet ställer sig också bakom den inriktning av
fördelningspolitiken som förordas i propositionen och som
innebär en rättvis och solidarisk omfördelning av resurser
mellan olika grupper och skeden i livet.
Moderata samlingspartiet, folkpartiet, centerpartiet och
vänsterpartiet har i olika motioner lagt fram förslag till
socialpolitiska åtgärder med delvis annan inriktning.
Moderata samlingspartiet lägger i motion So332 (m) fram
sitt förslag till inriktning av socialpolitiken och i motion
So635 (m) yrkande 1, redovisas moderaternas förslag till
långsiktig inriktning av familjepolitiken.
I motion So332 avfärdas den socialdemokratiska generella
välfärdspolitiken och förordas i stället privata alternativ
eller stöd från familj och vänner. Enligt motionärerna är den
välfärdspolitik socialdemokraterna kallar generell inte generell
när många inte får erforderlig vård och omsorg. Utskottet vill
emellertid påpeka att moderata samlingspartiet i annat
sammanhang har lagt fram förslag till besparingar och
nedskärningar som -- om de genomfördes -- skulle medföra
långtgående ingrepp såväl i de sociala trygghetssystemen som i
samhällsinsatser på viktiga välfärdsområden. Såsom
finansutskottet framhåller i sitt betänkande om den ekonomiska
politiken (l990/9l:FiU 20) skulle moderaternas förslag till
skattesänkningar och indragningar av statens överföringar till
kommunerna snart rasera grundvalen för vår välfärd.
Socialutskottet avvisar bestämt de förslag som framförs i
motionen och som enligt utskottets uppfattning leder till avsteg
från den generella välfärdspolitiken. Utskottet avstyrker alltså
motion So332 (m) yrkandena 1, 5 och 6.
När det gäller motionärernas förslag om familjepolitiska
åtgärder har kommunförbundets kommunalekonomiska avdelning gjort
en beräkning av vad det skulle innebära för barnfamiljerna om
både det statliga och kommunala stödet till barnomsorgen, ca 40
000 kr. per barn, betalades ut direkt till föräldrarna så som de
moderata motionärerna föreslår. Det skulle enligt den
utredningen krävas en årsinkomst på minst 140 000 kr. för att
det skulle löna sig att arbeta för en förälder med två barn på
daghem.
Enligt utskottets mening innebär det moderata förslaget,
förutom den här redovisade tröskeleffekten, att
förutsättningarna för kommunerna att ordna barnomsorg helt rycks
undan, eftersom de varken ges bidrag eller ansvar för
verksamheten. Utskottet motsätter sig bestämt så allvarliga
försämringar för den majoritet av småbarnföräldrar som vill
förena föräldraskap och förvärvsarbete och avstyrker därför
motion So635 (m) yrkande 1.
Utskottet återkommer i det följande till motionärernas förslag
om valfrihet i vård och omsorg.
I motion So315 (fp) lägger folkpartiet fram sina
riktlinjer för den framtida socialpolitiken och hemställer att
de läggs till grund för regeringens politik (yrkande 1).
I en annan partimotion, So217 (fp) begärs ett
socialpolitiskt reformprogram för "det glömda Sverige", dvs. för
de människor som mitt i välfärden lever i ofärd. De grupper som
behandlas i motionen är bl.a. handikappade barn och vuxna,
utsatta barn, demenssjuka, psykiskt sjuka, missbrukare,
brottsoffer m.fl.
Motionärerna i motion So315 (fp) understryker att de sociala
tjänster som erbjuds av kommuner och landsting måste vara
tillgängliga för alla oavsett inkomst och försvarar kravet på en
solidarisk finansiering av de grundläggande sociala tjänsterna.
Utskottet anser att detta stöd för en generell välfärdspolitik
stämmer väl med den syn på socialpolitiken som redovisas i
budgetpropositionen och som utskottet ställt sig bakom.
I motionen uttrycks också oro för den snabba kostnadsökningen
på socialförsäkringsområdet. En ökande andel av de offentliga
resurserna har kommit att tas i anspråk av socialförsäkringen,
vilket har skärpt skattetrycket och minskat utrymmet för den
offentliga sektorns insatser, heter det i motionen.
Som framgått av det inledande referatet av innehållet i
budgetpropositionen är man från regeringens sida väl medveten om
den påfrestning på samhällsekonomin som de kraftiga ökningarna
av socialförsäkringskostnaderna har inneburit. Därför har
nya regler inom sjukförsäkringen införts fr.o.m. den 1 mars 1991
och i en lagrådsremiss har förslag om rehabilitering och
rehabiliteringsersättning lagts fram för att stärka arbetslinjen
inom socialförsäkringen och om möjligt minska antalet
förtidspensioneringar. Enligt vad utskottet erfarit kommer
regeringen också att tillsätta en utredning om bl.a. en mer
fullständig samordning av sjukpenningen inom den allmänna
försäkringen och arbetsskadesjukpenningen.
Sammanfattningsvis anser utskottet att det inte behövs några
åtgärder av riksdagen med anledning av motionen. Utskottet
avstyrker därför motion So315 (fp) yrkande 1.
Utskottet framhöll redan förra våren, då en motion (fp) om det
glömda Sverige behandlades, att de utsatta grupper som
motionärerna behandlar i motion So217 (fp) är sådana grupper som
regeringen enligt utskottets mening särskilt värnar om i sin
politik. I budgetpropositionen framhålls att, trots att
förutsättningarna för reformer är begränsade, genom
omprioriteringar ändå ett visst reformutrymme har skapats inom
handikappområdet. Således föreslås statsbidraget till
handikapporganisationerna höjt med 21 milj.kr. till drygt 100
milj.kr. Vidare erinras om att riksdagen, i enlighet med vad som
föreslogs i propositionen om ansvaret för service och vård till
äldre och handikappade, inrättat ett femårigt statligt
stimulansbidrag för att påskynda utbyggnaden av gruppboende för
åldersdementa och psykiskt utvecklingsstörda. I propositionen
föreslås också att minst 8 milj.kr. avsätts under anslaget H 4
för att öka kompetensen i det sociala arbetet med de utsatta
barnen. En utvecklad barnkompetens och en ökad observans på
barnens situation är enligt propositionen en förutsättning för
att socialtjänsten i tid skall upptäcka vilka barn och föräldrar
som är i behov av särskilt stöd. Här kan också nämnas att
psykiatriutredningen (S 1989:01) i november 1990 fått i
tilläggsdirektiv att bl.a. överväga åtgärder för att de psykiskt
stördas livssituation i ökad omfattning skall kunna präglas av
gemenskap och delaktighet i samhällslivet (dir. 1990:71). De
psykiskt långtidssjukas behov av boende, sysselsättning och
kvalificerat stöd i öppenvård skall belysas. Kommittén skall
också överväga frågor om arbete och arbetsrehabilitering för
psykiskt störda i arbetsför ålder samt behovet av att förordna
stödpersoner åt långtidssjuka.
Utskottet konstaterar att den socialdemokratiska
socialpolitiken redan nu i hög grad styrs av hänsyn till de
utsatta och svaga grupper som folkpartiet värnar om i sin motion
om det glömda Sverige. Inte heller motion So217 (fp) påkallar
därför någon åtgärd av riksdagen utan avstyrks.
I motion So253 (c) begärs ett tillkännagivande om
principerna för en förnyelse av den sociala välfärden. I
motionen framhålls vikten av en kraftfullt förd
fördelningspolitik. Motionärerna betonar också att en rättvis
regional fördelning är en utgångspunkt för centerns politik.
Även i motion So316 (c) understryks att en rättvis
fördelning av välfärden mellan medborgarna är en grundläggande
fråga för centerpartiet. I den sistnämnda motionen begärs ett
riksdagsuttalande om att välfärdspolitiken bör bygga på vad
motionärerna kallar grundtrygghetsprincipen, vilken sägs
innebära samma sociala och ekonomiska trygghet för alla, med
möjlighet till individuella lösningar därutöver (yrkande 1).
Motionärerna begär också ett tillkännagivande beträffande vad
som anförts i motionen om principen om ekonomisk och social
grundtrygghet som vägledare inom olika samhällsområden, t.ex.
inom familjepolitiken, vården och socialförsäkringssystemet
(yrkande 2).
Utskottet konstaterar att motionärerna har samma uppfattning
som regeringen när det gäller behovet av en fördelningspolitik
som bygger på solidaritet och rättvisa. Utskottet delar denna
uppfattning. På flera punkter där motionärerna för fram konkreta
förslag har utskottet emellertid en avvikande mening. Det gäller
bl.a. familjepolitiken, där centerpartiet förordar införande av
vårdnadsbidrag, något som utskottet inte kan ställa sig bakom.
Utskottet återkommer till frågan om vårdnadsbidrag senare i
detta betänkande. Utskottet vill också, när det gäller
centerpartiets förslag till grundtrygghet, hänvisa till vad
socialförsäkringsutskottet anfört vid sin behandling av
motsvarande fråga, nämligen att den bärande principen för
socialförsäkringen även fortsättningsvis bör vara att
socialförsäkringsförmånerna i huvudsak skall vara
inkomstrelaterade (se bl.a. 1990/91:SfU1). Utskottet vill alltså
inte tillstyrka de förslag som bygger på centerpartiets s.k.
grundtrygghetsprincip. Mot bakgrund av vad utskottet här
anfört avstyrks motionerna So253 (c) och So316 (c) yrkandena 1
och 2.
I motion So320 (v) lägger vänsterpartiet fram sitt förslag
till mål och inriktning av socialpolitiken och hemställer att
det ges regeringen till känna.
Utskottet delar motionärernas syn på socialpolitiken som ett
medel för en rättvis fördelning av sociala och ekonomiska
resurser. Utskottet har emellertid inte samma uppfattning som
motionärerna när det gäller marknadsekonomi och ekonomisk
tillväxt. Utskottet vill tvärtom understryka det som sägs i
budgetpropositionen om att den viktigaste förutsättningen för en
framgångsrik välfärdspolitik är en stark ekonomi med god
tillväxt, stabila priser, hög sysselsättning och starka
offentliga finanser. Det innebär emellertid inte att
marknadskrafterna skall få råda inom socialtjänst och hälso- och
sjukvård. Såsom utskottet tidigare understrukit är det sociala
välfärdssystemet ett uttryck för en fördelningspolitik som
bygger på solidaritet och rättvisa. Även de som inte har råd att
betala måste självfallet få vård och omsorg -- av samma kvalitet
och på ett likvärdigt sätt som alla andra.
Utskottet kan heller inte dela motionärernas negativa
inställning till kooperativ verksamhet. Utskottet anser tvärtom,
i likhet med regeringen, att kooperativa lösningar kan ge hög
kvalitet utan ökade kostnader -- och ibland till lägre kostnad
-- samtidigt som medborgarna och de anställda får bättre
möjligheter att påverka och utforma verksamheten (se bilaga 2
till budgetpropositionen, s. 41). I motsats till vänsterpartiet
ser utskottet också positivt på den förändringsprocess i
kommuner och landsting som innebär en ökad decentralisering och
ett ökat demokratiskt inflytande. Utskottet återkommer i det
följande till behovet av förnyelse av den offentliga sektorn.
Sammanfattningsvis anser utskottet inte att motion So320 (v)
bör föranleda någon åtgärd av riksdagen. Motionen avstyrks
därför.
I en trepartimotion, So621, av Carl Bildt m.fl. (m, fp, c)
läggs fram förslag som sägs syfta till en familjepolitik med
ökad valfrihet (yrkande 1). Enligt motionärerna bör
riksdagen uttala sig för införandet av ett skattepliktigt
vårdnadsbidrag kombinerat med avdrag för barnomsorgskostnader
och minskade statsbidrag till den kommunala barnomsorgen.
Regeringen bör därefter återkomma till riksdagen med förslag om
vårdnadsbidragets närmare utformning och om finansieringen.
Förslag till vårdnadsbidrag läggs också fram i motionerna
So535 (c) yrkande 2, So632 (c) yrkande 5 och So638 (c) yrkande
4. I motion So622 (v) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om vad som anförts i motionen om de stora nackdelarna
med vårdnadsbidrag (yrkande 1).
Utskottet gör följande överväganden.
Under de senaste decennierna har förvärvsfrekvensen bland
kvinnor ökat starkt i Sverige. Kvinnornas krav på jämställdhet,
arbete och egen försörjning har lett fram till den utvecklingen.
År 1990 var andelen förvärvsarbetande kvinnor med barn under sju
år 85,6 %. Bland kvinnor med barn i åldern 7--16 år
förvärvsarbetade 93,5 %. En fullt utbyggd barnomsorg är bl.a.
mot denna bakgrund mycket viktig. Det borgerliga
vårdnadsbidraget hotar emellertid utbyggnaden genom den kraftiga
nedskärning av statsbidraget till barnomsorgen som skulle
behövas för att finansiera vårdnadsbidraget.
En annan nackdel med förslaget är att bidraget blir alltför
lågt för att ersätta en förlorad arbetsinkomst. De enda som kan
tjäna på ett system med vårdnadsbidrag är familjer där någon
redan är hemma -- oftast kvinnan. De verkliga förlorarna är
ensamföräldrar med låg inkomst. Föräldraförsäkringen däremot ger
skydd mot inkomstbortfall så att även ensamstående föräldrar och
föräldrar med låga inkomster kan stanna hemma med barnet eller
minska sin arbetstid. Om föräldrarna inte ges ekonomiska
förutsättningar att välja råder ingen verklig valfrihet.
Föräldraförsäkringen gynnar dessutom jämställdheten, eftersom
båda föräldrarna ges möjlighet att vara hemma med barnen,
antingen helt under barnets första år eller på deltid under en
längre följd av år. Genom att ersättningen betalas ut på
sjukpenningnivå förlorar inte familjen om den som tjänar mest
(oftast pappan) är hemma. Det föreslagna vårdnadsbidraget
motverkar däremot jämställdheten, eftersom det inte är
inkomstrelaterat.
Systemet med vårdnadsersättning leder också till ökad
byråkrati och rundgång, eftersom man först får ett bidrag och
sedan skall dra av kostnaderna för barnomsorg.
Förvärvsfrekvensen kommer också att påverkas negativt genom de
tröskel- och marginaleffekter som uppstår för den som vill
övergå från hemarbete till förvärvsarbete. Det leder i sin tur
till en lägre produktion i samhället i ett läge när en alltför
låg produktivitet utgör ett av de största problemen i vår
ekonomi.
Sammanfattningsvis anser utskottet att det föreslagna
vårdnadsbidraget motverkar jämställdheten mellan föräldrarna,
äventyrar utbyggnaden av barnomsorgen, skapar stora
marginaleffekter och innebär rundgång och byråkrati. Det
förstärker dessutom orättvisorna och minskar valfriheten.
Samhällets familjepolitik bör enligt utskottets uppfattning i
stället grundas på följande fyra hörnstenar:
Det ekonomiska stödet -- främst barnbidraget och
bostadsbidraget -- som skall utjämna inkomsterna mellan
barnfamiljer och icke barnfamiljer. Barnbidraget har höjts
kraftigt år 1991, från 6 720 till 9 000 kr. per barn och år och
kommer att höjas med ytterligare 1 020 fr.o.m. år 1992.
Föräldraförsäkringen, som bör byggas ut till 18 månader så
snart de ekonomiska förutsättningarna härför föreligger.
Barnomsorgen, som nu omfattar 86 % av barnen i åldern 18
månader till 6 år, varav 58 % har kommunalt daghem eller
familjedaghem. Barnomsorgen bör byggas ut till full
behovstäckning.
En väl utbyggd gemensam sektor med mödra- och barnhälsovård,
skola, bibliotek, fritidsanläggningar m.m.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna
So621 (m, fp, c) yrkande 1, So535 (c) yrkande 2, So632 (c)
yrkande 5 och So638 (c) yrkande 4. De invändningar utskottet här
riktat mot förslaget om vårdnadsbidrag sammanfaller till stora
delar med den kritik som vänsterpartiet framfört i sin motion
So622 (v) om nackdelarna med vårdnadsbidrag. Den sistnämnda
motionen får därmed anses tillgodosedd och avstyrks därför
(yrkande 1).
I motion So626 (m) begärs att, till dess att ett statligt
vårdnadsbidrag införs, kommunerna ges möjlighet att utge ett
tillfälligt kommunalt vårdnadsbidrag.
Regeringsrätten har flera gånger, bl.a. i en dom den 20
januari 1986, fastslagit att kommunala vårdnadsbidrag inte är
någon kommunal angelägenhet och att utgivandet av dem således
strider mot 1 kap. 4 § kommunallagen.
Motionsyrkanden om införande av möjlighet att utge kommunal
vårdnadsersättning har ett flertal gånger avstyrkts av
konstitutionsutskottet, senast i betänkande 1990/91:KU3.
Regeringen (socialdepartementet) beslöt år 1985 att inte vidta
någon åtgärd med anledning av framställningar från sex kommuner
om att regeringen skulle verka för en lagändring som gör det
möjligt för en kommun att införa vårdnadsersättning för vård av
egna barn.
I den proposition med förslag till ny kommunallag som nyligen
lagts fram för riksdagen (prop. 1990/:117) föreslås inte någon
ändring av den nuvarande kompetensbestämmelsen.
Socialutskottet har flera gånger tidigare avstyrkt motioner om
möjlighet till kommunal vårdnadsersättning, se bl.a. SoU
1985/86:28.
Enligt utskottets mening skulle en möjlighet för kommunerna
att utge kommunalt vårdnadsbidrag få den effekten att vissa
kommuner föredrog detta framför att bygga ut barnomsorgen. Detta
skulle motverka målet om en full behovstäckning och dessutom
försvåra arbetet för kvinnors jämställdhet. Utskottet avstyrker
därför motion So626 (m).
I fyra motioner tas upp frågan om valfrihet inom vården och
omsorgen.
I motion So332 (m) föreslås att rätten till valfrihet i
vården skrivs in i såväl socialtjänstlagen som hälso- och
sjukvårdslagen (yrkande 4). Motsvarande förslag läggs också
fram i motion So206 (m) yrkande 2 samt, beträffande hälso-
och sjukvårdslagen, i motion So447 (m) yrkande 1.
I motion So315 (fp) ställs krav på ökad valfrihet inom den
sociala tjänstesektorn yrkande 2. Motionärerna förordar dels
nya och friare organisationsformer inom den offentliga sektorns
ram, dels ett vidgat utnyttjande av initiativkraften inom den
enskilda sektorn.
Utskottet vill med anledning av dessa yrkanden anföra
följande.
I bilaga 2 till årets budgetproposition, Utveckling av
offentlig sektor, påpekas inledningsvis att problemen med den
svenska ekonomins utveckling medför att det är nödvändigt med
besparingar och omprioriteringar av de offentliga utgifterna.
Den förnyelse av den offentliga sektorn som utvecklingen kräver
bör emellertid bedrivas från vissa grundläggande utgångspunkter,
anför civilministern. Välfärdspolitikens mål ligger fast.
Sjukvården, skolan och barnomsorgen skall vara tillgängliga för
alla på ett likvärdigt sätt. Alla skall ha rätt till trygghet
vid ålderdom, handikapp och sjukdom. Den offentliga sektorn
skall finansieras solidariskt. Utgångspunkten för de
omprövningar som kommer att krävas på såväl statlig som kommunal
nivå måste enligt civilministern vara att kärnan i den
offentliga sektorn värnas. Dit hör bl.a. omsorg, vård och
ekonomisk trygghet vid ålderdom, handikapp och sjukdom.
Att öka det demokratiska inflytandet i den offentliga sektorn
är enligt propositionen en viktig utgångspunkt för
förnyelsearbetet. En ökad valfrihet gör att medborgarnas
individuella önskemål kan tillgodoses i ökad utsträckning.
Beslutsfattarna får också signaler om vilka verksamheter som
fungerar bra och vilka som fungerar mindre bra. I propositionen
erinras om att det under senare år har gjorts en rad försök med
kooperativa lösningar, entreprenader, föreningsdriven verksamhet
och verksamhet i bolagsform. Några landsting har beslutat att
skilja beställar- och producentrollerna.
Enligt propositionen bör en ökad valfrihet kompletteras med
s.k. brukarinflytande för dem som utnyttjar offentlig
verksamhet. I propositionen uppges att det inom
civildepartementet arbetar en särskild arbetsgrupp med att
utveckla praktiska former för ett ökat brukarinflytande. Där
erinras också om att riksdagen, för att ytterligare bredda
valmöjligheterna för medborgare och anställda, beslutat att
statsbidrag fr.o.m. år 1991 skall kunna utgå till
personalkooperativ efter samma villkor som för annan alternativ
barnomsorg.
Utskottet kan instämma i vad som i budgetpropositionen anförts
om vikten av att öka valfriheten inom den offentliga sektorn
under förutsättning att de sociala tjänsterna förblir
tillgängliga för alla på ett likvärdigt sätt och finansieras
solidariskt. När det gäller hälso- och sjukvården har utskottet
tidigare uttryckt den principiella uppfattningen att hälso- och
sjukvården även i fortsättningen i huvudsak måste finansieras
genom allmänna medel och väsentligen drivas i offentlig regi.
Samtidigt har utskottet emellertid framhållit att privata
vårdinitiativ utgör ett bra komplement till den offentliga
vården. Utskottet vidhåller sin inställning.
Med hänvisning till vad utskottet anfört om valfriheten inom
vården och omsorgen avstyrks motionerna So206 (m) yrkande 2,
So315 (fp) yrkande 2, So332 (m) yrkande 4 och So447 (m) yrkande
1.
I motion So332 (m) föreslås att en vårdgaranti införs i
avvaktan på en av motionärerna föreslagen allmän obligatorisk
sjukvårdsförsäkring (yrkande 3). Motsvarande förslag läggs
fram i motion So447 (m) yrkande 2. Vårdgarantin, som skall
vara lagstadgad, innebär att patienter som inte inom rimlig tid
kan erbjudas vård hos det egna landstinget, skall ha rätt till
behandling hos annan vårdgivare på det egna landstingets
bekostnad.
I motion So531 (fp) föreslås införandet av en s.k.
100-dagarsregel som ger alla befogenhet gentemot
sjukvårdshuvudmannen att antingen få behandling inom hundra
dagar eller få ekonomisk ersättning från sjukvårdshuvudmannen
för behandling av annan vårdgivare (yrkande 2).
100-dagarsregeln skall avse vissa specificerade operationer inom
den somatiska kroppssjukvården.
Enligt motionärerna i motion So446 (c) bör det sättas upp
klara gränser för inom vilken tid en patient skall ha rätt att
få vård av visst slag utförd inom landstinget (yrkande 1).
Föredragande statsrådet anförde i 1990 års budgetproposition
(bil. 7) att arbetet inom hälso- och sjukvården bl.a. måste
inriktas på att ge patienterna, oavsett var de bor, bättre
tillgänglighet till en hälso- och sjukvård av god kvalitet och
utökade möjligheter att välja var de vill bli behandlade.
Riksdagen hade inget att erinra häremot.
Enligt årets budgetproposition (s. 82) pågår på flera håll i
landet ett intensivt arbete för att effektivisera hälso- och
sjukvården, minska vårdköerna och förbättra tillgängligheten
till vården. I västsvenska regionen har beslut fattats om att
patienterna fritt får välja vårdgivare inom hela regionen. Ett
motsvarande beslut har fattats i den södra regionen.
Landstingsförbundets styrelse har den 14 december 1989
rekommenderat landstingen och medlemskommunerna
att möjliggöra att människor inom sina egna landsting fritt
kan välja var de skall få hälso- och sjukvård,
att sluta avtal med grannlandstingen där så krävs för att
boende nära landstingsgränserna och pendlare över gränserna
skall få en lättillgänglig hälso- och sjukvård,
att förbättra människors möjligheter att välja vård utanför
hemlandstinget genom att remittera patienter till ett annat
landsting när de så begär, under förutsättning att patienterna
har ett sådant vårdbehov att de skulle ha fått sluten vård i
hemlandstinget om de önskat det,
samt att ändra riksavtalet för hälso- och sjukvård så att
patientens önskemål betonas och det inte längre krävs några
särskilda humanitära eller sociala skäl för remiss till en annan
sjukvårdshuvudman.
Enligt styrelsen bör förändringen av riksavtalet träda i kraft
den 1 januari 1991 och övriga förändringar senast detta datum.
I det s.k. Dagmar-50-projektet som startade år 1989 har 150
försöksprojekt startats i syfte att angripa problem med bl.a.
köer och långa väntetider. För år 1990 avsattes sammanlagt 79
milj.kr. till projekt som under år 1991 tillförs 10 milj.kr.
Enligt vad utskottet erfar utreds på Landstingsförbundet ett
förslag om en s.k. 100-dagarsgräns för vissa specificerade
operationer inom akutsjukvården. 100-dagarsgränsen kommer till
en början att omfatta ett tiotal diagnoser men avses senare att
utvidgas till fler. Regeln innebär att om inte det egna
hemsjukhuset klarar att ordna operation inom hundra dagar skall
landstinget se till att operationen utförs vid något annat
landstingssjukhus eller vid en privat klinik på landstingets
bekostnad. Senast i april 1991 kommer förbundsstyrelsen att gå
ut med en rekommendation till alla landsting om en sådan
100-dagarsgräns.
Utskottet har vid tidigare behandlingar av yrkanden om köer i
vården bl.a. påtalat att det inte kan accepteras att människor
skall behöva vänta långa tider på operationer som skulle ge dem
möjlighet att leva ett fullvärdigt och självständigt liv.
Människor som behöver denna typ av operationer skall i princip
inte behöva vänta mer än den tid som behövs för en effektiv
planering av vården. Utskottet är därför mycket positivt till
att Landstingsförbundet nu avser att rekommendera landstingen
att införa en 100-dagarsgräns för vissa operationer. Utskottet
konstaterar att motion So531 (fp) yrkande 2 tillgodoses genom
Landstingsförbundets rekommendation. Motionen påkallar därmed
ingen åtgärd av riksdagen utan avstyrks. Inte heller motion
So446 (c) yrkande 1, om tidgränser för rätt till vård av visst
slag, påkallar någon åtgärd och avstyrks därför. Utskottet
avstyrker också motionerna So332 (m) yrkande 3 och So447 (m)
yrkande 2 om en vårdgaranti i avvaktan på införandet av en
obligatorisk sjukvårdfsförsäkring.
I motion So332 (m) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om att finansiering och produktion av sjukvård skall
skiljas åt (yrkande 2). Motionärerna vill som tidigare
nämnts ersätta landstingsskatten med en allmän obligatorisk
sjukvårdsförsäkring. Behovet av att i tid få behandling och
förebyggande åtgärder skulle, enligt motionärerna, bättre kunna
tillgodoses om samma instans, försäkringskassan, svarade för
betalning av sjukvård, sjukpenning och förtidspension. Genom att
försäkringskassan inte är sjukvårdsproducent möjliggörs en
situation där sammanblandningen av rollerna som finansiär och
producent kan upphöra, heter det i motionen.
I motion So446 (c) begärs ett tillkännagivande om behovet
av nya organisations- och finansieringsformer inom hälso- och
sjukvården (yrkande 13). Enligt motionärerna bör driften av
sjukvården kunna ske i landstingsregi, på entreprenad, av
anställda, organisationer, anhöriga och privata företag.
Sjukhus, vårdcentraler, kliniker och sjukhem bör få en mer
självständig ställning och det bör finnas möjlighet att få
ersättning för annan än landstingsdriven vård. Alla invånare i
ett län bör få rätt att välja vårdcentral och denna rätt bör
kompletteras med att vissa privatpraktiserande läkare ges
möjlighet att ingå som en del av primärvården.
Regeringen föreslog i en skrivelse till riksdagen i oktober
1990 (skr. 1990/91:50) ett antal åtgärder i syfte att få till
stånd en effektivare sjukvård och en samordning mellan
sjukvården och sjukförsäkringssystemet som skall leda till
bättre resursutnyttjande. Enligt skrivelsen borde försök göras
där ansvaret för produktionen och finansieringen skiljs åt och
olika alternativ för en samordning av sjukvårdens och
sjukförsäkringens finansiering och styrning borde prövas. I
skrivelsen uppgavs att försök snarast kommer att inledas i
några primärvårdsområden med befolkningsbaserad
resurstilldelning och ansvar för de samlade ekonomiska
resurserna för hälso- och sjukvård, läkemedel, sjukresor, sjuk-
och arbetsskadeförsäkring samt förtidspension. I några fall bör
försök övervägas där totalkostnadsansvaret läggs på någon eller
några försäkringskassor. Försöksverksamheten innebär, enligt
skrivelsen, ingen förändring av försäkringskassans ansvar för
att besluta om patientens rätt till ersättning eller av den
medicinska personalens ansvar för medicinska beslut.
En proposition om försöksverksamheten inom sjukvården kommer
enligt vad utskottet erfar att föreläggas riksdagen under hösten
1991.
Här kan nämnas att Malmöhus läns allmänna försäkringskassa och
Malmöhus läns landsting i en gemensam framställning hos
regeringen begärt att få bedriva försök med bättre samordning av
sjukvården och sjukförsäkringens resurser.
Utskottet
Utskottet gör följande bedömning.
Som framgått av den här lämnade redovisningen är det
regeringens avsikt att få till stånd försöksverksamhet för att
på sikt uppnå en effektivare sjukvård och sjukförsäkring. Försök
skall bl.a. genomföras där ansvaret för produktion och
finansiering av sjukvård skiljs åt. I några fall bör enligt
regeringen övervägas försök där totalkostnadsansvaret läggs
på försäkringskassorna.
Utskottet anser med hänvisning till det anförda att någon
åtgärd av riksdagen med anledning av motion So332 (m) yrkande 2
inte behövs. Motionen avstyrks därför. Utskottet vill
understryka att de avsedda försöken bör utgå från principerna i
hälso- och sjukvårdslagen om vård på lika villkor och från den
rätt till ersättning som följer av lagen om allmän försäkring.
Det kan således inte bli fråga om att införa en allmän
obligatorisk sjukvårdsförsäkring såsom föreslås i annat
sammanhang av moderata samlingspartiet.
Också motion So446 (c) yrkande 13 avstyrks med hänvisning till
den försöksverksamhet med nya organisations- och
finansieringsformer som avses bedrivas.
I motion So531 (fp) yrkande 1 begärs ett tillkännagivande
om behovet av effektivitet inom sjukvården. Motionärerna tar som
exempel på bristande effektivitet de s.k. propparna i vården,
dvs. de fall då färdigbehandlade patienter inte kan skrivas ut
från sjukhuset därför att det råder brist på adekvata
vårdformer, såsom ålderdomshem, långtidsvård eller hemtjänst.
Som redovisats i recitdelen av betänkandet anförde
föredragande statsrådet i budgetpropositionen 1990 att arbetet
inom hälso- och sjukvården bl.a. måste inriktas mot följande,
nämligen
att skapa incitament för ett effektivare utnyttjande av
tillgängliga ekonomiska och personella resurser,
att skapa ett system för kontinuerlig granskning av
vårdorganisationen för att kunna upptäcka och avlägsna
onödiga hindrande faktorer som stoppar upp vårdprocessen,
s.k. flaskhalsar,
att ge goda förutsättningar för en samordning av samhällets
insatser för vård och rehabilitering,
att skapa goda förutsättningar för en effektivitet inom vård-
och socialförsäkringssektorn som resulterar i en god
samhällsekonomi,
att utveckla mål- och resultatstyrning med krav på
uppföljning och utvärdering,
att decentralisera ansvar och befogenheter genom minskad
detaljreglering och införande av friare former för
verksamheten på basenhetsnivå.
Riksdagen hade inget att erinra mot uttalandena i denna del.
Utskottet
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet vill först erinra om att en av avsikterna med
riksdagens beslut om en ändrad ansvarsfördelning inom
äldreomsorgen m.m. (prop. 1990/91:14, SoU9, rskr. 97) var att
komma till rätta med problemet med medicinskt färdigbehandlade
patienter som inte kan skrivas ut därför att alternativa vård-
och boendeformer saknas. Genom riksdagsbeslutet har ett
obligatoriskt kommunalt betalningsansvar införts för vården av
medicinskt färdigbehandlade patienter inom somatisk
långtidssjukvård och akutsjukvård.
Utskottet anser vidare att motionärernas krav på förbättrad
effektivitet i sjukvården får anses tillgodosedda genom de
insatser som redovisats i budgetpropositionen och som utskottet
tidigare ställt sig bakom. Utskottet vill dock betona betydelsen
av att det förändrings- och utvecklingsarbete som nu sker dels
tar sikte på kvalitet, service och effektivitet dels utgår från
hälso- och sjukvårdslagens krav på vård på lika villkor. Med vad
utskottet här anfört avstyrks motion So531 (fp) yrkande 1.
Anslag
Under detta avsnitt behandlar utskottet anslagsyrkanden och
övriga yrkanden i budgetpropositionen samt främst de
motionsyrkanden som väckts med anledning av dessa yrkanden och
som avser budgetåret 1991/92. I en bilaga redovisas i tabellform
oppositionspartiernas i reservationer anmälda anslagsalternativ.
Anslagen E 3 och E 4 behandlas i betänkandet 1990/91:SoU16 om
ny myndighet för rättsmedicin och anslaget E 5 i betänkandet
1990/91:SoU13 om Psykiatrisk tvångsvård m.m. Anslagen E18 och
E19 behandlas av socialutskottet i ett yttrande 1990/91:SoU9y
till försvarsutskottet och av försvarsutskottet i dess
betänkande 1990/91:FöU8.
Socialdepartementet m.m. (A1--6)
Insatser mot aids (A5)
Från anslaget A 5 bekostas särskilda insatser för att bekämpa
spridningen av det virus, Humant Immunbrist Virus (HIV), som
orsakar immunbristsjukdomen aids. Riksdagen antog år 1988 ett
handlingsprogram för den fortsatta bekämpningen av HIV/aids
(prop. 1987/88:79, SoU 10, rskr. 165). Programmet innefattar
information till allmänheten och särskilda grupper med s.k.
riskbeteende. Det omfattar vidare stöd till förebyggande
insatser inom narkomanvård, kriminalvård, psykosocial
stödverksamhet samt till medicinsk och samhällsvetenskapligt
orienterad forskning. Från anslaget utgår också ett extra bidrag
till Stockholms och Malmöhus läns landsting och Stockholms,
Göteborgs och Malmö kommuner.
För budgetåret 1990/91 har till Insatser mot aids anslagits
193,5 milj.kr. Regeringen har även för budgetåret 1991/92 under
anslaget A5 föreslagit ett reservationsanslag på 193,5
milj.kr.
Informationen om HIV och aids
Flera motioner tar upp frågan om de frivilliga
organisationernas insatser för HIV-smittade och aidssjuka.
I motion So448 av Sten Svensson m.fl. (m) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att en större del av informationsmedlen bör
komma de frivilliga organisationerna till del (yrkande 2).
Motionärerna anför bl.a. att många frivilligorganisationer har
gjort och gör mycket stora insatser när det gäller information,
stödet till smittade och vården av sjuka. Utan dessa
organisationers insatser skulle Sverige ha haft mycket sämre
möjligheter att möta epidemin och hjälpa människor som drabbats.
Genom frivilligorganisationernas arbete sprids information till
människor som aldrig skulle nås med enbart offentliga insatser.
Motionärerna anser det avgörande för bekämpningen av HIV i
framtiden att frivilligorganisationerna kan fortsätta sitt
arbete.
Liknande synpunkter framförs i motion So424 av Rosa Östh
m.fl. (c). Motionärerna framhåller värdet av det arbete som
Stiftelsen Noaks Ark utför till stöd för HIV-smittade och
aidssjuka. Motionärerna anser det viktigt att Noaks Arks
verksamhet stöds och att detta måste beaktas vid fördelningen av
det statliga stödet och begär ett tillkännagivande om detta till
regeringen (yrkande 4). Motionen innehåller också ett
yrkande om ett tillkännagivande till regeringen om vad som
anförs i motionen om frivilligorganisationernas roll i
informationsarbetet (yrkande 3).
Även i motion So417 av Ulla Tillander (c) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om att en större andel av
HIV/aids-anslagen bör gå till frivilligorganisationer såsom
Noaks Ark (yrkande 1).
I motion So405 av Gullan Lindblad och Margit Gennser (båda
m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i
motionen anförts om stöd till frivilliga organisationer som
arbetar i kampen mot HIV/aids (yrkande 1). I motionen begärs
också tillkännagivanden till regeringen om AIDS-delegationens
fördelning av medel för information och kampanjer (yrkande
2) och om AIDS-delegationens uppgifter i övrigt (yrkande
3). Motionärerna föreslår att AIDS-delegationens medel för
kampanjer och informationsverksamhet fördelas till de
organisationer som kommer i kontakt med de grupper information
främst måste riktas till, och som dessutom har specialkunskap i
de frågor som är nödvändiga. AIDS-delegationens primära
uppgifter bör i fortsättningen vara att fördela medel till olika
organisationer, följa upp att medlen används till vad de är
ämnade för, följa vetenskapen i dess försök att hitta vaccin och
andra medel mot infektionen, att fungera som regeringens
specialistkompetens på området och i undantagsfall själv bedriva
bredare kampanjer.
Frivilligorganisationerna har sedan budgetåret 1986/87
erhållit bidrag från aids-anslaget enligt följande.
Anledningen till minskningen under år 1989/90 var att antalet
ansökningar från mindre organisationer minskade. Någon minskning
av bidragen till de större organisationerna skedde inte detta
budgetår.
Bidragen till frivilligorganisationerna kan enligt
socialdepartementet beräknas komma att uppgå till 13--15
milj.kr. under innevarande budgetår.
Stiftelsen Noaks Ark har erhållit bidrag enligt följande:
1988/89 -- 4,6 milj.kr., 1989/90 -- 5,6 milj.kr. och 1990/91 --
5,0 milj.kr.
Bidragen till Stiftelsen Noaks Ark inkluderar bidrag till ett
projekt för blödarsjuka och för annonsering om Aidsjouren.
Stiftelsen får också bidrag från Stockholms kommun, Stockholms
läns landsting och Röda korset. Sedan grundandet av stiftelsen
har Röda korset utfäst garantier för verksamheten upp till en
viss minsta nivå.
För att samordna arbetet inom alla samhällets områden med att
begränsa spridningen av HIV beslöt regeringen den 9 maj 1985 att
tillsätta en särskild delegation inom socialdepartementet,
AIDS-delegationen. I delegationen ingår företrädare för alla
riksdagspartier utom miljöpartiet, berörda departement,
socialstyrelsen, statens bakteriologiska laboratorium,
Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet. Ordförande i
delegationen är riksdagsledamoten Gertrud Sigurdsen. Till
delegationen har knutits olika referensgrupper.
AIDS-delegationens arbetsuppgifter är att
samordna arbetet inom
alla samhällsområden med att begränsa spridningen av sjukdomen
aids,
följa och initiera
angelägen forskning på området samt ta initiativ till de
åtgärder som detta kunde föranleda,
bedöma behovet av och
initiera information till riskgrupper, vårdpersonal, allmänheten
m.fl.,
bedöma och påtala
behovet av omedelbara åtgärder, t.ex. frågor om lagstiftning,
bedöma angelägna
resursbehov.
I budgetpropositionen anförs att det alltjämt erfordras
centralt initierade informationsinsatser vilka främst bör syfta
till att stödja och stimulera lokala aktiviteter. Det framhålls
att många intresseorganisationer gör betydelsefulla insatser och
att stödet till organisationernas arbete bör fortsätta under
1991/92. Det framhålls också att en alltmer effektiv samverkan
mellan myndigheter, kommuner, landsting och
frivilligorganisationer måste eftersträvas. Enligt propositionen
finns det starka motiv till att bibehålla AIDS-delegationen
under ytterligare ett antal år och att delegationen bör vara
placerad inom regeringskansliet.
Frivilligorganisationernas roll i arbetet med att förebygga
HIV/aids har behandlats flera gånger av utskottet. I betänkandet
SoU 1987/88:10 framhöll utskottet den betydelsefulla roll
som organisationerna har i informationsverksamheten. Utskottet
konstaterade att statliga bidrag i avsevärd omfattning utgått
för organisationernas informationsarbete. Utskottet fann det
viktigt att organisationerna engageras även i det fortsatta
arbetet, eftersom organisationerna genom sin struktur och genom
sina speciella informationskanaler både effektivt och snabbt når
ut med information till stora delar av folket. Utskottet
hänvisade till att en fortlöpande utvärdering görs av
informationsarbetet. Utskottet ansåg det viktigt att
erfarenheterna från informationsarbetet tas till vara och att de
fortsatta insatserna sätts in där behoven visar sig vara störst.
I betänkandet 1989/90:SoU21 erinrade utskottet om de
tidigare uttalandena. Utskottet förutsatte att organisationerna
på samma sätt som hittills kommer att medverka i
informationsarbetet och att bidrag också fortsättningsvis kommer
att lämnas till detta arbete. Utskottet såg inte någon
motsättning mellan motionärernas uppfattning och den förda
politiken och ansåg därför att det inte förelåg något behov av
ett uttalande från riksdagen med anledning av då aktuella
motionsyrkanden.
Vid sin senaste behandling av frågor om informationsinsatserna
kring HIV/aids, i betänkandet 1990/91:SoU5, erinrade
utskottet på nytt om att utskottet tidigare framhållit
frivilligorganisationernas betydelsefulla roll i
informationsverksamheten. Utskottet, som vidhöll sin tidigare
uppfattning, fann det inte nödvändigt med något initiativ från
riksdagens sida. (Reservation m och c).
Utskottet gör nu följande bedömning.
Utskottet vill i likhet med motionärerna understryka att
frivilligorganisationerna, där särskilt Noaks Ark kan nämnas,
gör ett mycket förtjänstfullt arbete för HIV-smittade och
aidssjuka. Frivilligorganisationernas insatser har också stor
betydelse i det förebyggande arbetet. Utskottet delar
motionärernas uppfattning att frivilligorganisationernas behov
måste beaktas när det statliga stödet fördelas. Betydande belopp
har också, enligt vad utskottet kan konstatera, under de senaste
åren utgått från aidsanslaget till dessa organisationer. Någon
avsevärd förändring av bidraget till organisationerna har inte
heller föreslagits. Utskottet anser sig mot denna bakgrund kunna
förutsätta att frivilligorganisationernas behov och intressen
kommer att beaktas vid fördelningen av medel för insatser mot
aids. Något initiativ från riksdagens sida behövs därför inte.
Utskottet avstyrker därför motionerna So448 (m) yrkande 2, So424
(c) yrkandena 3 och 4, So417 (c) yrkande 1 och So405 (m) yrkande
1.
Vad sedan gäller AIDS-delegationens roll och arbetsuppgifter
framhålls i budgetpropositionen att en effektivare samverkan
mellan myndigheter, kommuner, landsting och
frivilligorganisationer skall eftersträvas. Utskottet delar
denna uppfattning och vill särskilt betona vikten av en god
samordning mellan delegationens och socialstyrelsens insatser.
Det finns enligt utskottet inte någon anledning att redan nu
avveckla delegationen eller förändra dess arbetsuppgifter.
Utskottet förutsätter dock att delegationens arbetsuppgifter så
småningom förs över till en permanent organisation utanför
regeringskansliet. Med det anförda avstyrker utskottet motion
So405 (m) yrkandena 2 och 3.
Inriktningen av informationsarbetet i övrigt
I motion So448 (m) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om vad i motionen anförts om HIV/aids-arbetets
inriktning på information, rådgivning och beteendepåverkan
(yrkande 1). Motionärerna framhåller att information som
påverkar attityder och beteende är avgörande för att hejda
smittspridningen. HIV/aids bör ingå i all upplysningsverksamhet
om sexuellt överförbara sjukdomar. Angelägna målgrupper för det
förebyggande arbetet är enligt motionärerna ungdomar,
flyktingar-invandrare, homo- och bisexuella män samt
narkotikamissbrukare. Särskilt viktigt är det att nå
flyktingar-invandrare som kanske tidigare inte fått någon
information i sina hemländer och som därför inte är medvetna om
faran med HIV. Motionärerna anser det viktigt att de centralt
initierade informationsinsatserna fortsätter. Det är dock
viktigt att informationskampanjerna är så varierande att
människor verkligen uppmärksammar dem och att de är så ärliga
och skarpt formulerade att människor påverkas. I
informationsarbetet måste sambandet mellan ett oförsiktigt bruk
av alkohol och sexuellt riskbeteende framhållas tydligt.
Forskningsprojekt som ger kunskap om hur informationen skall
vara utformad bör stimuleras. Motionärerna framhåller också att
det är viktigt att personligt inriktad information ges i samband
med HIV-testning.
I motion Ub808 av Sten Svensson m.fl. (m) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av information om HIV/aids till
studenter vid universitet och högskolor (yrkande 2).
Motionärerna framhåller att kunskapsspridningen om HIV och andra
sexuellt överförbara sjukdomar bland studenter måste befrämjas.
Det är således nödvändigt att stödet till frivilliga
organisationer och intresseorganisationer bland studenterna
förstärks så att deras arbete med att förebygga HIV-smittans
spridning kan fortsätta och bedrivas kontinuerligt och
långsiktigt.
I motion So420 (fp) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om vad som anförts i motionen om information till
invandrare (yrkande 1). Många av de nysmittade är
invandrare. Det är därför viktigt att HIV-informationen till
invandrare utformas med hänsyn tagen till kulturella och
språkliga förhållanden.
I motion So417 (c) begärs ett tillkännagivande till
regeringen om vad som anförs i motionen om smittriskerna
(yrkande 3). Motionären anför att det är viktigt att i
informationsarbetet poängtera att epidemin finns i Sverige och
att det är utifrån den slutsatsen som smittspridningen inom
landet måste motarbetas. Det gäller även om det är så att många
av de heterosexuellt smittade, den snabbast ökande gruppen,
blivit smittade utomlands. Hittillsvarande informationskampanjer
har inte tillräckligt tydligt eller allvarligt beskrivit
situationen.
Informationen om aids i vidare bemärkelse har återkommande
behandlats av utskottet, senast i betänkandet 1990/91:SoU5,
varvid ett flertal motionsyrkanden liknande de nu aktuella
behandlades. I det nämnda betänkandet redovisade utskottet
utförligt utskottets tidigare uttalanden när det gällt
inriktningen av informationsarbetet i allmänhet, skolans sex-
och samlevnadsundervisning, alkoholkonsumtion och
smittspridningsmönster och informationen till homo- och
bisexuella grupper m.m. I betänkandet fanns även en beskrivning
av AIDS-delegationens, socialstyrelsens och Landstingsförbundets
gjorda insatser under senare tid, ävensom riksrevisionsverkets
utvärdering av hittills gjorda informationsinsatser.
Utskottet underströk att informationsbehovet när det gäller
HIV/aids fortfarande är stort även om avsevärda insatser gjorts
i syfta att sprida kunskap. Utskottet framhöll att samhället
efter de insatser som hittills har gjorts inte får ge
allmänheten intrycket av att faran på något sätt skulle vara
över. När det gäller sambandet mellan alkoholkonsumtion och
smittspridning vidhöll utskottet sina tidigare uttlanden.
Utskottet erinrade om att utskottet ansett det angeläget att
detta samband uppmärksammas i informationsarbetet om HIV och
aids, vilket också skett i AIDS-delegationens
informationskampanjer. Utskottet konstaterade vidare att
åtgärder pågår när det gäller att utveckla och förbättra
informationen och rådgivningen om HIV/aids. Vad beträffar
information till homo- och bisexuella grupper hänvisade
utskottet också till tidigare uttalanden. Utskottet konstaterade
att socialstyrelsen arbetar med ett projekt där de homosexuella
uppmärksammas. Utskottet framhöll slutligen också att ungdomar
bör vara en prioriterad målgrupp för riktade insatser och
hänvisade särskilt till vad utskottet tidigare anfört om sex-
och samlevnadsundervisningen i skolan.
(Utskottets uttalanden om frivilligorganisationernas
betydelsefulla roll i informationsverksamheten har redovisats i
det föregående.)
Utskottet fann inte skäl för något tillkännagivande till
regeringen med anledning av då aktuella motionsyrkanden.
Riksdagen följde utskottet. (Reservation av (m) och (c) om
informationen om HIV och aids.)
AIDS-delegationen har numera en särskild referensgrupp när
det gäller invandrare och HIV. Ordförande i referensgruppen är
den statssekreterare i arbetsmarknadsdepartementet som har
ansvaret för invandrarfrågor. I gruppen finns myndigheter,
kommuner, landsting, invandrarorganisationer och
smittskyddsläkare representerade. Arbetet i referensgruppen
skall bedrivas skyndsamt och pågå till den 20 juni 1991.
Avsikten är att gruppen skall stimulera myndigheter och
organisationer att trappa upp sin ordinarie verksamhet när det
gäller arbetet med frågor om invandrare, sexualitet och HIV i
ett brett perspektiv. Referensgruppen har bl.a. utarbetat en
särskild plan för utbildning och information till sådana grupper
som kommer i kontakt med flyktingar och invandrare.
Socialstyrelsen har tillsammans med invandrarverket
bedrivit ett särskilt utbildningsprojekt om HIV/aids och sex-
och samlevnadsfrågor för personal på flyktingförläggningarna.
Särskilda utbildningsinsatser skall nu göras för att utbilda
tolkar och hemspråkslärare.
AIDS-delegationen har från aidsanslaget gett bidrag till bl.a.
Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) men också till vissa
landsting för informationsinsatser kring HIV/aids riktade till
studenter. Här kan nämnas bidrag till en enkät bland studenter i
Uppsala kring sexualvanor. Även vid högskolorna i Göteborg och i
Östersund bedrivs informationsverksamhet särskilt för
högskolestuderande.
Utskottet gör följande bedömning.
Informationen om HIV och aids är det mest verksamma medlet för
att motverka en ytterligare spridning av HIV och aids. Som
påpekas i motion So448 (m) är det bl.a. nödvändigt med
information som påverkar attityder och beteenden. Utskottet
erinrar om sina tidigare uttalanden om information till grupper
med särskilt riskbeteende och nya grupper inom vilka spridningen
av HIV och aids riskerar att öka. I motionerna So448 (m), Ub808
(m) och So417 (c) ges exempel på områden där informationsbehovet
är stort.
Bl.a. i motion So420 (fp) tas upp den viktiga frågan om
information om HIV/aids till invandrare. Den stora andelen
smittade bland flyktingar och asylsökande ställer oss inför nya
problem. Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är
angeläget att förbättra informationen om HIV och aids till
invandrare och asylsökande och att därvid bl.a. ta hänsyn till
deras kulturella och språkliga förhållanden. Även i övrigt
behövs enligt utskottet en ökad beredskap för att möta
smittspridningen i denna grupp. Med detta syfte har
AIDS-delegationen tillsatt en särskild referensgrupp som bl.a.
utarbetat en särskild plan för utbildning och information till
sådana grupper som kommer i kontakt med invandrare/asylsökande.
Utskottet förutsätter att detta arbete och arbete som inletts av
socialstyrelsen och invandrarverket kommer att leda till den
begärda förstärkningen av informationen om HIV och aids till
invandrargrupperna. Något initiativ från riksdagens sida för att
uppmärksamma regeringen på problemen behövs därför inte. Med
hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion So420
(fp) yrkande 1.
Inte heller beträffande motionerna So448 (m) yrkande 1, Ub808
(m) yrkande 2 och So417 (c) yrkande 3 anser utskottet att någon
åtgärd från riksdagens sida behövs. Motionsyrkandena avstyrks.
Stödet till storstäderna för HIV/aids-arbetet
I motion So525 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) hemställs att
riksdagen beslutar att vid behandlingen av anslaget A5
Insatser mot aids beakta vad som anförs i motionen om Stockholms
särskilda behov för HIV/aids-bekämpning (yrkande 2).
Motionärerna hänvisar till att 70 % av de HIV-smittade i Sverige
finns i Stockholms län. För att stoppa spridningen i Sverige av
HIV-smittan är det av största vikt att kraftfulla åtgärder
vidtas i Stockholm. Motionärerna hänvisar till uttalanden i
förra årets budgetproposition om att det särskilda bidraget till
storstadsregionerna från A5-anslaget skulle vara oförändrat. I
årets budgetproposition saknas motsvarande markering. I stället
sägs att bidraget avses utgå under en övergångsperiod. Denna
förändring är enligt motionärerna illavarslande. Det finns
enligt motionärerna ingen anledning att f.n. minska bidragen
till storstadsregionerna. Kostnaderna kommer i stället att öka
kraftigt under de närmaste åren när de HIV-smittade insjuknar i
aids. Detta bör, anser motionärerna, fastslås vid riksdagens
behandling av anslaget A5.
Även i motion So420 av Daniel Tarschys m.fl. (fp)
framhålls behovet av stöd till storstäderna. Eftersom de allra
flesta fallen av HIV i Sverige kommer från de tre
storstadsområdena och de HIV-smittade nu successivt insjuknar i
aids är det enligt motionärerna viktigt att satsningen på
storstäderna fortsätter. Motionärerna begär ett tillkännagivande
om detta till regeringen (yrkande 10).
Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat frågan
om bidrag från staten för de tre storstadsområdena Stockholm,
Göteborg och Malmö. Här kan nämnas betänkandena SoU 1985/86:25,
SoU 1987/88:10 och 1988/89:SoU21. Utskottet har därvid
framhållit att staten åtminstone övergångsvis måste ta ett
ekonomiskt ansvar för smittskyddet. När regeringen i förslaget
till statsbudget för år 1989/90 föreslog att
finansieringsansvaret för det förebyggande arbetet med HIV och
aids från och med 1990 skulle föras över till resp. huvudman
uttalade utskottet (1988/89:SoU21 s. 36--39) att det var för
tidigt att binda sig för en tidsgräns när det statliga bidraget
till storstadsområdena bör upphöra. Utskottet fann dock
anledning att påpeka att utskottet inte uttalat sig emot
principen att de för sjukvården i storstadsområdena ansvariga
huvudmännen så småningom måste räkna med att ta över ansvaret
för finansiering av de inom deras områden nödvändiga insatserna
mot HIV och aids. Utskottet erinrade om att utskottet tidigare
uttalat att det var troligt att särskilda bidrag från statens
sida till de mest drabbade kommunerna och landstingen skulle
behövas under betydligt längre tid än till 1990 om arbetet mot
aids skall kunna bedrivas så effektivt som förutsatts från
statsmakternas sida. Enligt utskottet borde regeringen återkomma
med förslag om anslag för år 1990. Vad utskottet anfört
beslutade riksdagen sedermera att som sin mening ge regeringen
till känna (rskr. 1988/89:212).
Frågan om särskilda bidrag till storstädernas HIV/aids-arbete
behandlades senast i betänkandet 1990/91:SoU5. Utskottet
vidhöll därvid sin tidigare uppfattning att det är motiverat att
särskilda bidrag från staten fortsätter att utgå till bl.a.
Stockholm för smittskyddet. Utskottet fann det inte nödvändigt
med något nytt inititativ från rikdagens sida. Riksdagen följde
utskottet (RD 1990/91:45).
För år 1990 har ett extra bidrag om 120 milj.kr. beräknats
till Stockholms läns landsting, Stockholms kommun, Göteborgs
kommun, Malmö kommun och Malmöhus läns landsting ur anslaget
A5 Insatser mot aids. Enligt uppgift från socialdepartementet
har för år 1992 beräknats ett belopp i ungefär motsvarande
storleksordning.
Utskottet gör följande bedömning.
Hittills har ca 80 % av de HIV-smittade anmälts från
smittskyddsläkarna i storstadsområdena. Utskottet har mot den
bakgrunden vid flera tillfällen slagit fast att särskilda bidrag
till smittskyddsarbetet, i vart fall övergångsvis, måste utgå
från staten till storstäderna. Under den senaste tiden har
emellertid nyanmälda fall i allt större utsträckning
rapporterats från andra delar av landet än storstadsområdena.
Sannolikt bidrar flera faktorer till detta förhållande. Det
sannolika är att antalet smittade utanför storstadsområdena
kommer att öka i framtiden. De förebyggande insatserna mot HIV
blir därmed allt betydelsefullare i landstingen utanför
storstadsregionerna. De statliga bidragen bör också inriktas på
att stärka det förebyggande arbetet. En flexibilitet inom ramen
för anslaget till insatserna mot aids är nödvändig. Någon större
förändring av storleken på bidragen till storstadsområdena skall
enligt uppgift inte ske för närvarande. Något uttalande av den
innebörd som begärs i motionerna So525 (fp) yrkande 2 och So420
(fp) yrkande 10 behövs därmed inte. Motionsyrkandena avstyrks.
Utskottet tillstyrker den föreslagna medelsanvisningen till
Insatser mot aids.
Internationell samverkan (A6)
Anslaget A6 är nytt. Tidigare har medel till internationell
samverkan anvisats under anslagspunkterna Bidrag till
Världshälsoorganisationen samt Internationellt socialpolitiskt
samarbete m.m. (tidigare littera I1) och Vissa internationella
kongresser i Sverige (tidigare littera I2).
I budgetpropositionen föreslås att ett förslagsanslag på
28367000 kr. för nästa budgetår anvisas till Internationell
samverkan. Därav föreslås 20474000 kr. till Bidrag till
Världshälsoorganisationen. Anslaget motsvarar Sveriges
medlemsavgift till organisationen för nästa budgetår.
Världshälsoorganisationen disponerar medlemsländernas avgifter
för sin verksamhet.
I motion So424 (c) hemställs att riksdagen till Bidrag
till WHO, Anslag 6, för budgetåret 1991/92 anvisar 5milj.kr.
för bistånd till sjuka barn i Rumänien (yrkande 7). I
motionen begärs också ett tillkännagivande om vad som anförs i
motionen om hjälp till Rumäniens aidssjuka barn (yrkande 8).
Motionärerna pekar på den stora mänskliga och materiella nöd som
råder på de rumänska barnhemmen. Sverige bör enligt motionärerna
kunna göra en behjärtansvärd insats genom att erbjuda en del av
den rumänska barnhemspersonalen att under en tid få vistas i
Sverige och ta del av våra svenska kunskaper och erfarenheter på
området. Det bör också övervägas vilka möjligheter vi har att ta
emot ett antal av de sjuka barnen för att de, i varje fall under
en tid, skall kunna få del av den goda och mänskliga vård som vi
kan erbjuda i Sverige. Motionärerna föreslår att, inom ramen för
av regeringen föreslagen anvisning till Bidrag till WHO, 5
milj.kr. omfördelas till det av motionärerna angivna ändamålet.
Under utrikesdepartementets huvudtitel finns beräknade medel
för humanitära insatser i de östeuropeiska länderna. Frågan
bereds av utrikesutskottet som också har motionsyrkanden från
allmänna motionstiden 1991 om hjälp till Rumäniens barn. Frågan
kommer att behandlas i utrikesutskottets betänkande
1990/91:UU16.
Utskottet gör följande bedömning.
Motionärerna hemställer att inom ramen för anslaget A6 medel
anvisas för bistånd till sjuka barn i Rumänien. Utskottet
konstaterar att medlen under detta anslag utgör de
medlemsavgifter som Sverige är skyldigt att betala till WHO.
Frågor om bistånd bör utgå till aidsbekämpningen i andra länder
får prövas vid behandling av frågor om internationellt
utvecklingsarbete. Utskottet avstyrker därmed motion So424 (c)
yrkandena 7 och 8.
Utskottet tillstyrker budgetpropositionens förslag till
medelsanvisning till Internationell samverkan.
Övriga medelsanvisningar till Socialdepartementet m.m.
Utskottet har inte något att erinra mot de av regeringen
föreslagna medelsanvisningarna A 1--4, vilka inte mött några
erinringar i form av motioner.
Ekonomiskt stöd till barnfamiljer m.m. (C 1, C 4, C 6 och
C 7)
Allmänna barnbidrag (C 1)
Allmänt barnbidrag lämnas för barn till dess de fyller 16 år.
För elever i grundskolan eller viss annan utbildning som fyllt
16 år utgår förlängt barnbidrag. Sådant bidrag utgår med samma
belopp per månad som det allmänna barnbidraget.
Som ett led i skattereformen höjdes det allmänna och det
förlängda barnbidraget med 2 280 kr. den 1 januari 1991 och från
den 1 januari 1992 föreslås i budgetpropositionen en ytterligare
höjning med 1020kr. per barn och år. I budgetpropositionen
lämnas också vissa förslag till förändringar av reglerna för
barnbidrag vid utlandsvistelse. Samtidigt föreslås att den
generella tidsgränsen för att uppbära barnbidrag vid
utlandsvistelse sänks från ett år till sex månader. Förslagen
föranleder ändringar i 1 § lagen (1947:529) om allmänna
barnbidrag och 1 § lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen att riksdagen antar de
inom socialdepartementet utarbetade förslagen till lagar om
ändring i nämnda lagar. Lagförslagen ingår som bilaga 2 i
detta betänkande.
Grundavdrag för barn
I motion So635 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att
uppräkningen av det allmänna barnbidraget, det förlängda
barnbidraget och studiebidraget från den 1 januari 1992 ersätts
med grundavdrag och ett flerbarnstillägg fr.o.m. 1992 i enlighet
med vad som anförts i motionen (yrkande 2). Motionärerna
föreslår ett grundavdrag för barn vid den kommunala
beskattningen med ett belopp som motsvarar den genomsnittliga
merkostnaden för barn efter avdrag för utgående bidrag. Avdraget
bör enligt motionen gälla för barn upp till 18 års ålder och för
hemmavarande barn upp till 20 år som går i gymnasieskolan och
uppbär studiestöd. Grundavdraget föreslås införas stegvis. De
som har så låga inkomster och/eller så många barn att de inte
kan utnyttja grundavdraget fullt ut bör kompenseras genom
"negativ skatt". För inkomståret 1992 bör grundavdraget uppgå
till 3 500 kr. Avdraget är satt något högre än det belopp (3 290
kr.) ett barnbidrag på 1 020 kr. motsvarar vid en kommunalskatt
på 31 kr. Grundavdraget bör enligt motionen utformas så att det
också täcker den ökning av flerbarnstillägget som annars skulle
ha genomförts. Vidare föreslås högre grundavdrag motsvarande
flerbarnstillägget för familjer med tre eller flera barn.
Förslag från moderata samlingspartiet om grundavdrag för
hemmavarande barn vid den kommunala beskattningen har under
senare år vid upprepade tillfällen avstyrkts av
skatteutskottet. Det har skett med den enligt
skatteutskottets mening välgrundade motiveringen att det är
förenat med svårigheter att via beskattningen försöka kompensera
barnfamiljer för deras kostnader utan att komma i konflikt med
strävandena att uppnå enkelhet i deklarations- och
taxeringsarbetet. Skatteutskottet har vidare hänvisat till att
kostnader för barn är av sådan natur att de i första hand bör
beaktas på annat sätt än genom avdrag vid beskattningen (se
bl.a. betänkande 1988/89:SkU20 s. 19). I skatteutskottets
betänkande (1989/90:SkU30 s. 58) med anledning av
propositionen (prop. 1989/90:110) om reformerad inkomst- och
företagsbeskattning och motioner i anslutning härtill
behandlades förslaget att slopa 1 800-kronorsreduktionen för
bl.a. ogift med barn. Skatteutskottet uttalade att
1 800-kronorsreduktionen vilade på en delvis förlegad
inställning. Enligt utskottet var den en kvarleva från
1960-talet, som med tiden förlorat i betydelse och medfört
enligt vad som anfördes i propositionen ojämnheter i
beskattningen och praktiska problem. Därtill kom att kostnader
för barn ansågs vara av sådan natur att de i första hand borde
beaktas på annat sätt än genom avdrag vid beskattningen. Med
hänsyn härtill och till att stödet till ensamföräldrarna skulle
tas upp i regeringens fortsatta beredning av
underhållsbidragskommitténs förslag instämde
skatteutskottet i att denna skattereduktion borde slopas.
I betänkandet 1989/90:SoU27 (s. 6) behandlade utskottet en
liknande motion om grundavdrag för barn vid den kommunala
beskattningen. Socialutskottet uttalade då att utskottet saknade
anledning att göra en annan bedömning än skatteutskottet i denna
fråga och avstyrkte därför den då aktuella motionen (res. m).
Riksdagen följde utskottet (rskr. 314).
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker
därför motion So635 (m) yrkande 2.
Utskottet tillstyrker den i propositionen föreslagna höjningen
av det allmänna barnbidraget och det förlängda barnbidraget.
Utskottet tillstyrker sålunda förslaget till ändring av 1 §
första stycket lagen om allmänna barnbidrag och 1 § lagen om
förlängt barnbidrag.
Barnbidrag vid längre tids utlandsvistelse
I motion So630 av Görel Bohlin och Ann-Cathrine Haglund
(båda m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna att olika typer av ideellt biståndsarbete skall
likställas (yrkande 1) och att riksdagen hos regeringen
begär förslag till sådan ändring i 1 § lagen (1947:529) om
allmänna barnbidrag att treårsgränsen kommer att gälla för alla
som är anställda av svenska kyrkan, svenska trossamfund eller
till sådant samfund knutet organ eller av svensk ideell
organisation som bedriver biståndsverksamhet (yrkande 2).
Den treårsgräns som nu gäller för barnbidrag till präster och
missionärer bör enligt motionen utsträckas till att gälla också
för barn till personer som är anställda av svenska kyrkan,
svenska trossamfund eller ett till sådant samfund knutet organ
eller av svensk ideell organisation som bedriver biståndsarbete.
Motionärerna föreslår att riksförsäkringsverket får i uppdrag
att i samråd med SIDA till ledning för försäkringskassorna
upprätta en förteckning över ideella organisationer som har en
uppbyggd och fungerande biståndsverksamhet.
I betänkandet 1989/90:SoU27 (s. 12) föreslog utskottet ett
tillkännagivande till regeringen med anledning av motioner
liknande den nu aktuella. Utskottet förordade en ändrad lydelse
av 1 § tredje stycket lagen om allmänna barnbidrag. Förslaget
innebar att en ettårsgräns skulle gälla som huvudregel, men att
undantag skulle göras för viss ideellt inriktad verksamhet.
Utskottet föreslog att undantaget skulle avgränsas så att det
omfattade barn till personer som är anställda av svenska kyrkan,
ett svenskt trossamfund eller till ett sådant samfund knutet
organ eller av en svensk ideell organisation som bedriver
biståndsverksamhet. Utskottet förutsatte att
riksförsäkringsverket i samråd med SIDA till ledning för
försäkringskassorna skulle upprätta en förteckning över ideella
organisationer som har en uppbyggd och fungerande
biståndsverksamhet. Utskottet ansåg att för här nämnda fall
borde barnbidrag kunna utgå under utlandsvistelser som inte
avses vara längre än tre år. Utskottet uttalade att regeringen
borde framlägga förslag i enlighet med vad utskottet hade anfört
(res. s). Riksdagen följde utskottet (rskr. 314).
I överensstämmelse med den uppfattning om barnbidrag vid viss
ideellt inriktad verksamhet, som riksdagen givit regeringen till
känna, föreslås nu i budgetpropositionen en utvidgning av
rätten till barnbidrag vid utlandsvistelse. 1 § tredje
stycket lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag föreslås ändrad
i enlighet härmed.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet tillstyrker förslaget i propositionen till ändrad
lydelse av 1 § tredje stycket lagen om allmänna barnbidrag.
Motion So630 (m) är tillgodosedd och avstyrks därför.
Utskottet tillstyrker budgetpropositionens förslag till
medelsanvisning till Allmänna barnbidrag.
Bidrag till kostnader för internationella adoptioner (C 7)
Sedan den 1 januari 1989 lämnas under vissa förutsättningar
ett bidrag till föräldrar som adopterar barn från utlandet.
Bidrag lämnas med 50% av kostnaderna enligt schabloner för
olika länder, dock högst 20000kr. per barn. Med hänsyn till
den inflationsutveckling som varit sedan bidraget infördes
föreslår föredraganden i budgetpropositionen att maximibidraget
höjs till 24 000 kr. fr.o.m. den 1 juli 1991. Förslaget
föranleder en ändring i lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption
av utländska barn. Regeringen föreslår att riksdagen antar det
av regeringen utarbetade förslaget till lag om ändring i lagen
(1988:1463) om bidrag vid adoption av utländska barn.
Lagförslaget ingår som bilaga 2 i detta betänkande.
Utskottet tillstyrker den i budgetpropositionen föreslagna
höjningen av det maximala bidraget vid internationella
adoptioner. Utskottet tillstyrker också förslaget i
propositionen till ändring i lagen om bidrag till adoption av
utländska barn.
Utskottet tillstyrker budgetpropositionens förslag till
medelsanvisning till Bidrag till kostnader för internationella
adoptioner.
Medelsanvisningen i övrigt
Utskottet tillstyrker de i budgetpropositionen föreslagna
medelsanvisningarna till Bidragsförskott (C 4) och Särskilt
bidrag för vissa adoptivbarn (C 6), vilka inte mött någon
erinran i form av motionsyrkanden.
Hälso- och sjukvård m.m. (E1 och 2 samt 6--17)
Läkemedelsverket (E2)
En fristående myndighet för kontroll och tillsyn på
läkemedelsområdet m.m. -- läkemedelsverket -- inrättades den 1
juli 1990, varvid arbetsuppgifterna vid socialstyrelsens
läkemedelsavdelning fördes över till den nya myndigheten (prop.
1989/90:99, SoU21, rskr. 270). Vid verket fanns den 1 juli 1990
ca 185 anställda.
Farmaceutiska och radiofarmaceutiska specialiteter får i regel
inte säljas utan att vara registrerade av läkemedelsverket.
Varje registrerad specialitet skall fortlöpande kontrolleras
genom verkets försorg. Verket utövar också kontroll av bl.a.
naturmedel, kosmetiska och hygieniska medel,
fabrikssteriliserade engångsartiklar för hälso- och
sjukvårdsändamål, preventivmedel, teknisk sprit och
alkoholhaltiga preparat samt narkotika. Verksamheten vid
läkemedelsverket omfattar tre huvudprogram, Godkännande av
registrering av läkemedel m.m. (program 1), Efterkontroll av och
information om läkemedel m.m. (program 2) och Andra produkter än
läkemedel (program 3).
Samtliga kostnader för kontrollen av läkemedel m.m skall
täckas med avgifter. Anslaget till läkemedelsverket är sålunda
ett s.k. tusenkronorsanslag.
Ett nytt avgiftssystem har införts vid läkemedelsverket. En
strävan har därvid varit att bättre än tidigare anpassa varje
avgift till den specifika kontroll- och tillsynsuppgift som
avgiften är avsedd att täcka. Avgifter tas dock ännu inte ut för
vissa av de arbetsuppgifter som ingår i program 3. Andra
produkter än läkemedel. Detta gäller bl.a. för kontroll av
medicinska gaser, preventivmedel, tillsyn och kontroll av
teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat samt narkotika, handel
med injektionssprutor och kanyler samt utfärdande av certifikat
för export.
I proposition 1989/90:99 med förslag om inrättande av det nya
läkemedelsverket aviserade regeringen sin avsikt att senare
återkomma till riksdagen med förslag till författningsändringar
för att möjliggöra uttag av avgifter för vissa verksamheter. I
budgetpropositionen föreslås nu att bestämmelser införs som ger
grund för att ta ut avgifter när det gäller medicinska gaser,
preventivmedel, narkotika samt injektionssprutoroch kanyler.
Socialministern föreslår i budgetpropositionen (bil.
7 s. 93 f.) att regeringen får riksdagens bemyndigande att
meddela föreskrifter om detta. Frågan om avgifter för kontrollen
av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat tas upp i
proposition 1990/91:139 om avgifter för kontrollen av teknisk
sprit och alkoholhaltiga preparat som riksdagen kommer att
behandla senare i vår.
För att avgifter skall kunna tas ut för kontrollen av
medicinska gaser måste en ändring göras i läkemedelsförordningen
(1962:701). Regeringen föreslår i budgetpropositionen att
riksdagen antar ett av regeringen utarbetat förslag till lag om
ändring i läkemedelsförordningen. Lagförslaget ingår som
bilaga 2 i detta betänkande.
För att täcka statens kostnader för kontrollen av narkotika
föreslås i budgetpropositionen att den som importerar,
exporterar, tillverkar eller driver handel med narkotika skall
erlägga särskilda avgifter som bestäms av regeringen. Förslaget
förutsätter ett tillägg i narkotikaförordningen (1962:794).
Regeringen föreslår i budgetpropositionen att riksdagen antar
ett av regeringen utarbetat förslag till lag om ändring i
narkotikaförordningen. Lagförslaget ingår som bilaga 2 i detta
betänkande.
På motsvarande sätt förutsätter införandet av avgifter för
kontrollen av injektionssprutor och kanyler resp. preventivmedel
ändringar i förordningen (1968:70) med vissa bestämmelser om
injektionssprutor och kanyler resp. kungörelsen (1970:149) om
handel med preventivmedel. Riksdagen föreslås anta i
budgetpropositionen framlagda förslag till lag om ändring i
förordningen med vissa bestämmelser om injektionssprutor och
kanyler resp. lag om ändring i kungörelsen (1970:149) om handel
med preventivmedel. Lagförslagen ingår som bilaga 2 i detta
betänkande.
I budgetpropositionen föreslås vidare att riksdagen under
anslaget E2 till Läkemedelsverket för budgetåret 1991/92
anvisar ett förslagsanslag på 1 000 kr.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till lag om ändring
i läkemedelsförordningen, lag om ändring i
narkotikaförordningen, lag om ändring i förordningen med vissa
bestämmelser om injektionssprutor och kanyler och lag om ändring
i kungörelsen om handel med preventivmedel. Lagförslagen har
inte mött några erinringar i form av motioner.
Utskottet tillstyrker också den föreslagna medelsanvisningen
till läkemedelsverket. Inte heller medelsanvisningen har mött
någon erinran i form av motioner.
Bidrag till hälsoupplysning, m.m. (E13)
Från anslaget E 13 bekostas bl.a. upplysningsverksamhet om
tobak genom vissa organisationer, bl.a. Nationalföreningen för
upplysning om tobakens skadeverkningar (NTS).
I budgetpropositionen föreslås att riksdagen under anslaget
E13 till Bidrag till hälsoupplysning m.m. för budgetåret
1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 7035000 kr.
För budgetåret 1990/91 har inom ramen för E13-anslaget ca
1,2 milj.kr. beräknats för tobaksupplysning. Motsvarande belopp
har beräknats även för nästa budgetår. Medel för
socialstyrelsens tobaksinformation beräknas sedan budgetåret
1987/88 under anslaget E 1. Ur detta anslag har drygt 1 milj.kr.
avsatts för tobaksinformation innevarande budgetår. Inga större
förändringar avses enligt socialdepartementet för nästa
budgetår. De totala statliga medlen för tobaksupplysningen har
under de senaste åren varit i huvudsak oförändrade.
Bidrag till information om tobakens skadeverkningar
I motion So473 av Martin Olsson och Kersti Johansson (båda
c) hemställs att riksdagen till Bidrag till hälsoupplysning,
m.m. för budgetåret 1991/92 för ökat anslag för information om
tobakens skadeverkningar anvisar 3milj.kr. utöver vad
regeringen föreslagit, eller således 10035000 kr. (yrkande
1).
I motion So238 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) hemställs att
riksdagen till organisationer som arbetar för en minskning av
tobaksbruket för budgetåret 1991/92 anvisar 1 milj.kr. utöver
vad regeringen föreslagit (yrkande 6).
Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat
motionsyrkanden om ökat anslag för tobaksinformation. I
betänkandet 1989/90:SoU17 konstaterade utskottet att
informationen om tobaksbrukets skadeverkningar är ett viktigt
inslag i hälsoupplysningen med hänsyn till de stora
hälsoriskerna förenade med tobaksbruk. Utskottet konstaterade
vidare att åtgärder för att begränsa tobakskonsumtionen också är
ett prioriterat område inom socialstyrelsen. Utskottet hänvisade
till att behovet av informationsåtgärder övervägdes av den då
ännu sittande tobaksutredningen och ansåg att utredningens
förslag borde avvaktas innan riksdagen överväger något initiativ
i frågan. Med hänvisning härtill avstyrkte utskottet då aktuella
motionskrav om en höjning av anslaget E13 (res. fp och c).
Den år 1988 tillsatta tobaksutredningen (S 1988:01)
överlämnade i mars 1990 sitt betänkande (SOU 1990:29) Tobakslag
till regeringen. Betänkandet innehåller förslag till olika
åtgärder för att minska tobaksbruket. Utredningen påtalar i
betänkandet bl.a. behovet av förstärkta resurser för
informationsverksamheten kring tobak.
Utskottet behandlade i betänkandet 1989/90:SoU23 ett antal
motionsyrkanden om insatser för att minska tobaksbruket.
Utskottet avstyrkte därvid samtliga motionsyrkanden, främst med
hänvisning till att tobaksutredningen nyligen lagt fram sitt
förslag och till att beredningen av förslagen borde avvaktas
innan riksdagen överväger några initiativ i tobaksfrågan.
Tobaksutredningens förslag bereds alltjämt i
regeringskansliet. Socialministern anförde i ett frågesvar den
15 januari 1991 (RD 1990/91:49) att propositionsarbetet har
inletts men att tidpunkten för framläggandet av en proposition
inte är helt klar. Då det dels är fråga om ett omfattande
departementsarbete, dels krävs tid för lagrådsbehandling har det
enligt socialministern bedömts osäkert om en proposition hinner
föreläggas riksdagen före sommaren. En lagrådsremiss har dock
bedömts kunna överlämnas under våren.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet anser det nödvändigt att arbetet med att upplysa om
tobakens skadeverkningar bedrivs aktivt och att tillräckliga
resurser finns för denna verksamhet. En proposition om åtgärder
för minskat tobaksbruk bereds för närvarande i
regeringskansliet. Utskottet förutsätter att regeringen i det
sammanhanget beaktar behovet av resurser för information om
tobakens skadeverkningar. Regeringens förslag bör enligt
utskottet avvaktas innan ytterligare medel anvisas till
tobaksupplysningen. Med det anförda avstyrker utskottet
motionerna So473 (c) yrkande 1 delvis och So238 (mp) yrkande 6
delvis.
Bidrag till hushållningssällskapens hemkonsulentverksamhet
I motion So514 av Rosa Östh och Kersti Johansson (båda c)
hemställs att riksdagen genom omfördelning av föreslagen
anvisning över anslaget för hälsoupplysning anvisar 3 milj.kr.
till hemkonsulentverksamheten i enlighet med vad som anförs i
motionen (yrkande 2). Motionärerna hänvisar bl.a. till att
riksdagen för några år sedan lade ned länsstyrelsernas
hemkonsulentverksamhet. Den verksamhet som nu med knappa
resurser uppehåller kunskapstillgången på länsplanet är
hushållningssällskapens hemkonsulenter. Enligt motionärerna är
det ett stort resursslöseri att inte från samhällets sida bättre
ta till vara den kunskap som hemkonsulenterna besitter. Ett
statligt anslag till denna verksamhet skulle med säkerhet komma
till god användning i det direkta hälsoupplysande arbetet.
Motionärerna anser därför att det finns stor anledning att till
Hushållningssällskapens hemkonsulentverksamhet anslå statliga
medel.
Hushållningssällskapen är oberoende, opolitiska
sammanslutningar för rådgivning och service, vilka främst rör
frågor kring jordbruk, trädgård, hem--hushåll och fiske.
Hushållningssällskapen bedriver också en omfattande
försöksverksamhet med växtodling m.m., bl.a. i samarbete med
lantbruksuniversitetet. Hushållningssällskapen har
offentligrättslig status med av regeringen fastställda
stadgar. De fungerar som kontaktorgan mellan lantbruksnämnderna
och näringsutövarna. Verksamheten finansieras huvudsakligen
genom medlemsavgifter. Sällskapen får också vissa bidrag från
landstingen. Hushållningssällskapens förbund svarar för
hushållningssällskapens kontakter med olika myndigheter och
institutioner på riksplanet och fungerar som samarbetsorgan för
landets 25 hushållningssällskap. Framför allt sedan den statliga
hemkonsulentorganisationen avskaffades den 1 januari 1985 har
hushållningssällskapen i allt större utsträckning börjat bedriva
konsumentpolitisk verksamhet med egna hemkonsulenter. Dessa
hemkonsulenter ordnar kurser i praktisk matlagning i kombination
med kost- och näringskunskap. Det finns i dag ca 30
hemkonsulenter i landet. Verksamheten har i ökad utsträckning
kommit att omfatta konsumentfrågor i allmänhet, bl.a. i
samarbete med kommunerna. Hemkonsulentverksamheten har i vissa
fall fått bidrag från landsting och kommuner.
Frågan om statligt bidrag till hushållningssällskapens
hemkonsulentverksamhet har behandlats tidigare i både
lagutskottet och socialutskottet. Härvid har motioner med
begäran om bidrag avstyrkts. Frågan behandlades utförligt i
betänkandet SoU 1986/87:20 s. 10 f. Utskottet som i och för
sig ansåg att den verksamhet som bedrivs av
hushållningssällskapens hemkonsulenter är värdefull, särskilt
vad gäller kostrådgivnings- och livsmedelsområdet, avstyrkte
de då aktuella motionskraven på särskilda statliga bidrag till
hemkonsulentverksamheten. Frågan behandlades på nytt i
betänkandet SoU 1987/88:19. Utskottet fann inte skäl till
något ändrat ställningstagande (res. c).
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet vill på nytt framhålla att den verksamhet som
bedrivs av hushållningssällskapens hemkonsulenter är värdefull.
Utskottet är dock inte berett att tillstyrka särskilda
statsbidrag till verksamheten. Utskottet avstyrker därför motion
So514 (c) yrkande 2.
Utskottet tillstyrker den föreslagna medelsanvisningen till
Bidrag till hälsoupplysning m.m. Utskottet avstyrker motionerna
So473 (c) yrkande 1 och So238 (mp) yrkande 6 i motsvarande
delar.
Övriga medelsanvisningar till Hälso- och sjukvård
Utskottet har inte något att erinra mot de av regeringen
föreslagna medelsanvisningarna E1 och E6--17, vilka inte
mött några erinringar i form av motioner.
Övriga motioner om hälso- och sjukvård
Ökade resurser till sjukvården
I motion So446 av Olof Johansson m.fl. (c) hemställs att
riksdagen för budgetåret 1991/92 under socialhuvudtiteln genom
omfördelning inom befintliga ramar anslår ytterligare 1 miljard
kronor till den direkta vården i enlighet med vad som anförs i
motionen (yrkande 2). Motionärerna anför att sjukvården i
Sverige för år 1991 realt sett får 1 miljard kronor mindre än
tidigare. Möjligheterna till en framgångsrik förnyelse inom
hälso- och sjukvården är därigenom begränsade. Vissa
effektiviseringsvinster finns visserligen fortfarande att hämta
inom sjukvården, men dessa är enligt motionärerna begränsade i
förhållande till behoven. Motionärerna anser att det är omöjligt
att lösa sjukvårdens problem inom nuvarande ramar. Vård och
omsorg måste enligt motionärerna vara prioriterade områden, och
trots en ansträngd ekonomi måste vården i Sverige tillföras
ökade resurser. Motionärerna hänvisar till regeringens förslag i
proposition 1990/91:14 om ansvaret för service och vård till
äldre och handikappade i vilken föreslogs att 1miljard kronor
skulle gå till information och utbildning med anledning av
reformens genomförande. Motionärerna erinrar om att de motsatte
sig detta förslag ävensom förslaget att införa ett
betalningsansvar för färdigbehandlade patienter inom
korttidssjukvården. Motionärerna anser att det bör åligga
sjukvårdshuvudmännen att fördela ersättningen till direkta
sjukvårdsinsatser. Den direkta vården bör enligt motionärerna ha
ett resurstillskott på 1 miljard kronor inom befintliga
resurser.
Riksdagen beslutade i december 1990 om genomförandet av en
huvudmannaskapsreform för äldreomsorgen (prop. 1989/90:14,
SoU9, rskr. 97). Reformen syftar till att kommunerna skall få
ett samlat ansvar för långvarig service och vård för de äldre.
Reformen skall i huvudsak finansieras genom att resurser
motsvarande de nettokostnader som landstingen avlastas genom den
föreslagna förändringen i uppgiftsfördelningen mellan kommuner
och landsting skall överföras till kommunerna. Riksdagen har
dock fattat ett principbeslut om ett utökat statligt stöd på 5,5
miljarder kronor i samband med genomförandet av reformen. På
förslag av socialutskottet har riksdagen sålunda uttalat sig för
att 2 miljarder kronor avsätts till stimulansbidrag till
utbyggnaden av nya boendeformer för åldersdementa, psykiskt
sjuka och fysiskt handikappade. 1 miljard kronor avsätts för
utbyggnad och ombyggnad av institutioner så att alla som önskar
det skall kunna få bo i ett eget rum. Vidare avsätts 1,5
miljarder kronor för att kompensera kommunerna för det
betalningsansvar för medicinskt färdigbehandlade patienter inom
somatisk korttidssjukvård som åläggs kommunerna och för vilket
kommunerna i den centrala ekonomiska regleringen endast får
kompensation till 70 %. Ytterligare 500 milj.kr. har avsatts för
information och utbildning av den personal som berörs av
reformen. De föreslagna statsbidragen till bl.a. gruppboenden
och om- och utbyggnad av institutioner avses komma även
landstingen till del. Slutligen har riksdagen uttalat sig för
att landstingen och de landstingsfria kommunerna i syfte att öka
sjukvårdens kapacitet inom vissa områden under år 1992 skall
tillföras ett särskilt statsbidrag på 500 milj.kr.
Socialförsäkringsutskottet har nyligen behandlat
motionskrav om att sjukvården skall tillföras resurser om 1
miljard kronor. I betänkandet 1990/91:SfU7 om
överenskommelsen mellan staten och sjukvårdshuvudmännen om
ersättningarna från sjukförsäkringen m.m. för år 1991 hänvisade
socialförsäkringsutskottet till beslutet om den ändrade
ansvarsfördelningen inom äldreomsorgen och förslaget att
tillföra sjukvårdshuvudmännen ett extra engångsbidrag på 500
milj.kr. under år 1992. Socialförsäkringsutskottet förutsatte
att det extra engångsbidraget inte kommer att påverka nivån på
de ersättningar från sjukförsäkringen som efter förhandlingar
mellan regeringen och sjukvårdshuvudmännen skall utges till
sjukvårdshuvudmännen för år 1992. Utskottet fann syftet med
bl.a. ett motionsyrkande om att vården skulle tillföras 1
miljard kronor tillgodosett (res. c). Riksdagen följde utskottet
(rskr. 94).
Socialutskottet gör följande bedömning.
En god hälso- och sjukvård är en hörnpelare i den svenska
välfärden. Hälso- och sjukvården bör därför få ta en betydande
del av landets samlade tillgångar i anspråk. I dagens
samhällsekonomiska situation är det emellertid enligt utskottet
för närvarande inte möjligt att tillföra mer resurser till
vården, utan den måste i första hand utvecklas inom de nuvarande
resursramarna. Staten har under de senaste åren på olika sätt
tagit initiativ för att problem som köer, långa väntetider,
färdigbehandlade patienter osv. skall kunna angripas. Särskilda
medel har avsatts för dessa ändamål bl.a. inom ramen för
överenskommelserna mellan staten och sjukvårdshuvudmännen om
ersättningar från sjukförsäkringen. Riksdagen fattade i december
ett beslut som syftar till en bättre omsorg och sjukvård för de
äldre. I samband därmed beslutade riksdagen också om ett bidrag
för år 1992 på 500 milj.kr. till sjukvårdshuvudmännen för att
öka sjukvårdens kapacitet. Riksdagen har också förutsatt att det
extra statsbidraget inte skulle komma att påverka nivån i övrigt
på de statliga bidragen till hälso- och sjukvården. Utskottet är
inte berett att nu tillstyrka ytterligare medel till den direkta
sjukvården. Utskottet avstyrker därmed motion So446 (c) yrkande
2.
Centrum för svårt hjärnskadade
I motion So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hemställs
dels att riksdagen skall besluta om inrättande av ett centrum
för diagnostik och rehabilitering av vissa svårdiagnostiserade
hjärnskador i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande
8), dels att riksdagen för budgetåret 1991/92 skall anslå 15
milj.kr. till inrättande av ett sådant centrum (yrkande 9).
Motionärerna anför att vi med den sjukvård vi har i Sverige ofta
kan rädda livet på personer med svåra skallskador. Däremot finns
enligt motionärerna stora brister när det gäller diagnostik och
rehabilitering. Motionärerna hänvisar bl.a. till vissa
uttalanden av socialutskottet om att vården av de svårt
hjärnskadade patienterna är mycket eftersatt. Motionärerna
föreslår att resurserna för vårdområdet förbättras och att medel
anslås för ett centrum för diagnostik och rehabilitering av
vissa svårdiagnostiserade hjärnskador. Det bör enligt motionen
ankomma på regeringen att närmare överväga huruvida verksamheten
skall ges ett centralt eller regionalt huvudmannaskap.
I motion So283 av Marianne Jönsson m.fl. (c) begärs också
ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts
om ett resurscentrum för gravt hjärnskadade (yrkande 5).
Motionärerna anför att vården av svårt hjärnskadade är mycket
eftersatt i Sverige och att därför någon av landets
universitetskliniker bör utvidgas till ett resurscentrum för
rehabilitering av hjärnskadade. Ökade resurser till verksamheten
bör skapas inom ramen för den miljard till den direkta
sjukvården som krävts i en partimotion av centern (jfr det
tidigare avsnittet Ökade resurser till sjukvården).
Även i motion So464 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) begärs
ett tillkännagivande till regeringen om inrättande av ett
skallskadecentrum. För att finansiera ett skallskadecentrum
skulle enligt motionärerna en fond kunna vara ett medel. Fondens
avkastning skulle kunna ge anslag till skallskadeforskning. Vin
& Sprit AB och försäkringsbolagen borde, anför motionärerna,
visa ett intresse som finansiärer av en sådan fond.
I betänkandet 1988/89:SoU2 behandlade utskottet en motion
om behovet av ett svenskt hjärnskadecentrum. Utskottet hade
inhämtat yttranden över motionen från socialstyrelsen,
Landstingsförbundet, Svenska läkaresällskapet,
Handikappförbundens centralkommitté och Legitimerade
sjukgymnasters riksförbund. Skrivelser hade också inkommit från
Afasiförbundet i Sverige och Hjärnkraft -- Riksföreningen för
rehabilitering av skallskadade. Remissyttrandena redovisades
utförligt i betänkandet.
Utskottet konstaterade att den då aktuella motionen tog upp
ett eftersatt vårdområde, nämligen vården av svårt hjärnskadade
patienter. Detta förhållande hade också påpekats av
remissinstanserna. Utskottet framhöll inledningsvis att det är
angeläget att omhändertagandet och rehabiliteringen av de svårt
hjärnskadade patienterna utvecklas och förbättras. Vad gällde
frågan om inrättande av ett rikscentrum för hjärnskadevården
hänvisade utskottet till vad Landstingsförbundet i sitt
remissvar kallat den gängse modellen för utveckling av olika
verksamheter inom hälso- och sjukvården. Utskottet hänvisade
sålunda till att erfarenheten har visat att sjukhus som har
särskilda forskningsprogram för en viss typ av sjukdom eller
vissa patientgrupper ofta blir ledande institutioner vad gäller
kunskapsutveckling och spridning av erfarenheter och nya rön på
området. Sådana sjukhus får ofta ställningen som rikssjukhus,
till vilket patienter från hela landet kan remitteras enligt
gällande avtal. Utskottet såg inte någon anledning att frångå
denna modell för uppbyggnad och utveckling av vården och
rehabiliteringen för de svårt hjärnskadade. Utskottet delade
även den uppfattning som framförts av bl.a. Svenska
läkaresällskapet om att vårdbehovet för de hjärnskadade bör
täckas på regionnivå. Denna strävan borde enligt utskottet kunna
tillgodoses genom den tidigare beskrivna utvecklingsmodellen.
Utskottet avstyrkte med hänvisning till det anförda då aktuella
motionskrav.
Även i samband med förra årets budget behandlades
motionsyrkanden om inrättandet av ett särskilt hjärnskadecentrum
och om särskilt statsbidrag för detta ändamål (1989/90:SoU17
s. 70--71). Då aktuella motionsyrkanden om inrättande av ett
centrum för svårt hjärnskadade och om särskilt statsbidrag för
ändamålet avstyrktes (res. av fp). Riksdagen följde utskottet
(rskr. 1989/90:172).
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet erinrar om sina tidigare uttalanden att vården av
svårt hjärnskadade patienter är ett eftersatt vårdområde och att
det är angeläget att omhändertagandet och rehabiliteringen av
denna patientgrupp utvecklas och förbättras. Utskottet vidhåller
sin tidigare inställning i frågan om inrättandet av ett särskilt
centrum för svårt hjärnskadade och om särskilt statsbidrag för
ändamålet. Därmed avstyrker utskottet motionerna So223 (fp)
yrkandena 8 och 9, So283 (c) yrkande 5 och So464 (s).
Statsbidrag till särskilda ungdomsmottagningar
I motion So310 av Lars Werner m.fl. (v) hemställs att
riksdagen för budgetåret 1991/92 anvisar 30 milj.kr. till
stimulansbidrag för utveckling och utbyggnad av
ungdomsmottagningar. Motionärerna framhåller det värdefulla
arbete som görs på det 90-tal ungdomsmottagningar som finns i
landet. Motionärerna anser att ungdomsmottagningarnas verksamhet
bör byggas ut så att ungdomar överallt i landet kan få tillgång
till en mottagning.
Vid sin behandling av motionskrav på stimulansbidrag för
utveckling och utbyggnad av ungdomsmottagningar i samband med
förra årets budgetbehandling anförde utskottet följande
(1989/90:SoU17 s.72):
Utskottet har tidigare vid flera tillfällen framhållit vikten
av att barnens och ungdomarnas situation i dagens samhälle
uppmärksammas och diskuteras. Utskottet har också, i olika
sammanhang, påtalat att det behövs åtgärder för att bromsa
ökningen av antalet aborter. Utskottet har även framhållit
vikten av att de särskilda ungdomsmottagningarnas verksamhet
stärks och byggs ut. För att nå ett gott resultat i arbetet på
att förebygga spridning av könssjukdomar och abort bland
ungdomarna behövs samverkande insatser från samhällets olika
organ. Det är också av stor vikt att tillräckliga resurser
ställs till förfogande för det förebyggande barn- och
ungdomsarbetet och att dessa insatser samordnas. Utskottet delar
motionärernas uppfattning att särskilda ungdomsmottagningar med
en bred kompetens hos personalen och ett arbetssätt inriktat på
en helhetssyn på ungdomarna och deras problem har stora
fördelar.
Utskottet var dock inte berett att ställa sig bakom kravet på
ett särskilt statsbidrag för att stimulera utbyggnaden av de
särskilda ungdomsmottagningarna och avstyrkte därför då aktuella
motionsyrkanden (res. mp).
Utskottet återkom i betänkandet 1990/91:SoU4 till frågor
om de särskilda ungdomsmottagningarna i samband med behandlingen
av frågor om åtgärder för att förebygga aborter m.m. (bet. s. 35
ff.). Utskottet föreslog i det nämnda betänkandet ett
tillkännagivande till regeringen om behovet av aktiva åtgärder
för att aborter skall kunna förebyggas. Utskottet framhöll i det
sammanhanget ungdomsmottagningarnas roll i det abortförebyggande
arbetet. Utskottet hänvisade till att mottagningarna visat sig
kunna nå ungdomarna och få dem att ta itu med problemen.
Utskottet betonade vikten av att finna nya vägar i det
abortförebyggande arbetet.
Riksdagen biföll förslaget (rskr. 1990/91:26).
Utskottet gör nu följande bedömning.
Utskottet erinrar om sina tidigare uttalanden om de särskilda
ungdomsmottagningarnas förtjänstfulla arbete. Utskottet är dock
inte heller nu berett att tillstyrka kravet på ett särskilt
stimulansbidrag för utveckling och utbyggnad av
ungdomsmottagningar. Utskottet avstyrker därmed motion So310
(v).
Omsorg om barn och ungdom (F 1--F 4)
Bidrag till kommunal barnomsorg (F 1)
I budgetpropositionen föreslås 13 045 000 000 kr. under
anslaget F 1. Statsbidrag för barnomsorg lämnas enligt
förordningen (1987:860) om statsbidrag till kommunerna för
barnomsorg (ändrad senast 1990:1188) för inskrivna barn i
följande omsorgsformer och fr.o.m. år 1990 med följande belopp.
Daghem 71>Bidrag kr.
per år
00>För varje femtontal inskrivna barn 82>475 000
00>-03>varav för barn med behov av särskilt stöd 82>20
000
00>-03>varav för fortbildning av anställda i:
03>daghem 82>15 000
03>familjedaghem 82>10 000
03>deltidsförskola/öppen förskola 82>5 000
00>Därutöver för varje nattöppen avdelning 82>150 000
00>Därutöver för varje avdelning med förlängt 82>75 000
00>öppethållande
Fritidshem
00>För varje femtontal inskrivna barn 82>210 000
00>-03>varav för öppen fritidsverksamhet 82>25 000
00>-03>varav för barn med behov av särskilt stöd 82>20 000
00>-03>varav för fortbildning av anställda i
fritids-
03>hem/öppet fritidshem 82>10 000
Deltidsgrupp
00>För varje femtontal inskrivna barn 82>50 000
Öppen förskola
00>För varje enhet som hålls öppen minst 82>50 000
03>tre dagar per vecka
Familjedaghem
00>För barn inskrivna minst 7 tim./dag 82>18 000
00>För barn inskrivna mindre än 7 tim./dag 82>8
000
Statsbidragen till alternativa daghem och fritidshem beräknas
enligt samma regler som för kommunalt driven verksamhet. De
delar som avser insatser för barn med behov av särskilt stöd
resp. fortbildning förmedlas av kommunen till den som driver
barnomsorgen endast i den mån denne har kostnader för den
verksamhet som avses. Statsbidragen beviljas och betalas ut av
socialstyrelsen.
I budgetpropositionen anförs att utbyggnaden av
barnomsorgen sker i enlighet med riksdagens beslut. Avsikten är
att alla förskolebarn från ett och ett halvt års ålder skall få
delta i någon form av förskoleverksamhet.
Statsbidrag för driften av daghem och fritidshem lämnas för
närvarande till kommunerna för dels den kommunala verksamheten,
dels vissa alternativa dag- och fritidshemsformer. För dessa
senare lämnas statsbidrag under förutsättning att den som driver
daghemmet eller fritidshemmet är antingen en sammanslutning av
föräldrar, som gemensamt tar ansvaret för omsorgen om sina egna
eller varandras barn, eller en sammanslutning som har anknytning
till en ideell organisation, erbjuder en speciell form av
pedagogik eller arbetar på liknande ideella grunder. Riksdagen
har nyligen beslutat (prop. 1990/91:38, SoU8, rskr. 49) att
statsbidrag även skall lämnas för barnomsorg i form av daghem
och fritidshem som ägs och drivs av personal
(personalkooperativ). Som ytterligare förutsättningar för
statsbidrag gäller att daghemmet eller fritidshemmet är upptaget
i kommunens barnomsorgsplan samt uppfyller de krav som finns
för motsvarande kommunal verksamhet, dvs. verksamheten skall
bedrivas fortlöpande, barnen skall vara inskrivna och det skall
finnas en överenskommelse med föräldrarna om barnens
vistelsetider. För de s.k. personalkooperativen gäller vissa
ytterligare förutsättningar för att statsbidrag skall lämnas.
I budgetpropositionen föreslås att statsbidrag lämnas till
kommunerna även för daghem och fritidshem som drivs av
församlingar inom svenska kyrkan. Som förutsättning för
statsbidrag skall gälla de riktlinjer som riksdagen tidigare
ställt sig bakom när det gäller alternativa former för
barnomsorg genom sammanslutningar i form av t.ex.
föräldrakooperativ.
Procentuellt högre statsbidrag
I motion So627 av Lars Werner m.fl. (v) yrkas att
riksdagen beslutar anslå 1 100 000 000 kr. utöver vad regeringen
har föreslagit till barnomsorg i enlighet med vad i motionen
sägs om "kommunalt stödpaket" (yrkande 6). Enligt motionen
finansieras barnomsorgen i dag med en mindre andel statsbidrag
än för tio år sedan. Motionärerna vill därför satsa 1,1 miljard
kronor på barnomsorgen. Det "kommunala stödpaketet", som
inkluderar denna satsning, föreslås träda i kraft den 1 januari
1992.
Andelen statsbidrag enligt kommunernas bokslut: 1980 -- 43 %,
1985 -- 44 % och 1989 -- 37 %. I januari 1990 höjdes
statsbidragen till barnomsorgen. Någon uppgift om de faktiska
kostnaderna för detta år finns dock ännu inte tillgänglig.
Utskottet anser att det inte finns utrymme för den höjning av
statsbidraget till barnomsorgen som föreslås i motion So627 (v)
yrkande 6. Yrkandet i denna del avstyrks därför.
Statsbidrag för barn som är inskrivna som dagbarn hos sina
egna föräldrar
I motion So631 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) yrkas att
riksdagen beslutar att föräldrar skall ha rätt att bli kommunala
dagbarnvårdare åt eget barn på villkor som anges i motionen och
att statsbidrag skall utgå för detta (yrkande 5) och att
riksdagen hos regeringen begär att 2miljarder kronor avsätts
för utbyggnaden av dagbarnvårdare åt eget barn (yrkande 6).
Motionärerna anser att förälder skall ha rätt att bli kommunal
dagbarnvårdare även åt eget barn. Detta skall gälla såväl dem
som i dag är barnvårdare åt andras barn som övriga föräldrar,
som föredrar att vara hemma hos barnen medan de är små. Förälder
som anställs som kommunal dagbarnvårdare åt eget barn skall
enligt motionen i stort sett ges samma villkor som andra
dagbarnvårdare, t.ex. när det gäller lön, sociala förmåner och
utbildning. Kostnadsersättning för egna barn bör utgå med halvt
belopp jämfört med vad som gäller när man tar emot andras barn.
Daghemsavgift skall enligt motionärerna betalas precis som för
vanlig familjedaghemsplats.
Frågan har i april 1990 behandlats i ett frågesvar av
statsrådet Lindqvist. Statsrådet Lindqvist anförde bl.a. att det
stora flertalet dagbarnvårdare som i dag slutar inom
barnomsorgen är sådana som inte längre har småbarn. Den
föreslagna ändringen av statsbidragsreglerna skulle därför vara
fel medicin för att råda bot på bristen på dagbarnvårdare.
Utskottet har vid ett flertal tillfällen behandlat liknande
motioner, senast hösten 1990 i betänkandet 1990/91:SoU2 (s.
19 f.). Vid dessa tillfällen hade regeringsrätten ännu inte
prövat frågan om det kan anses förenligt med kommunallagen att
utbetala ersättning till dagbarnvårdare för vård av egna barn.
Utskottets inställning var att, oavsett den rättsliga
bedömningen, statsbidrag inte borde utgå för barn som är
inskrivna som dagbarn hos sina egna föräldrar.
Frågan har prövats av regeringsrätten den 20 mars 1991 (925
och 928--1990). Regeringsrätten anför att ersättningen till
dagbarnvårdaren i sin helhet bör betraktas som lön för arbete i
anställningen som dagbarnvårdare och således inte till någon del
som en kompetensöverskridande kommunal vårdnadsersättning. I
domarna slås fast att kommunfullmäktige därför inte har
överskridit sina befogenheter såvitt avser ersättningen.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att statsbidrag
inte bör utgå för barn som är inskrivna som dagbarn hos sina
egna föräldrar. Motion So631 (mp) yrkande 5 avstyrks därför.
Föräldramedverkan m.m.
I motion So631 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om föräldramedverkan i barnomsorgen (yrkande
7) och att riksdagen hos regeringen begär att statsbidraget
minskas med 2 000 kr. per barn i kommunalt daghem, totalt 500
milj.kr. (yrkande 8). Motionärerna anser att
föräldramedverkan i den kommunala barnomsorgen aktivt skall
uppmuntras. Detta skulle enligt motionen betyda ett
resurstillskott till barnomsorgen. Motionärerna, som i annat
sammanhang inom barnomsorgen har yrkat ökat statsbidrag, anser
att ett resurstillskott på grund av föräldramedverkan skulle
innebära att behovet av statsbidrag av det skälet sannolikt
kunde minska något.
I betänkandet 1990/91:SoU2 (s. 30 f.) behandlades en
motion om föräldramedverkan liknande den nu aktuella. Utskottet
hänvisade då till följande om föräldrarnas roll i det
pedagogiska programmet för förskolan (Allmänna råd 1987:3).
Föräldrarna kan ge bidrag till planeringen genom sin kunskap
om de egna barnen och om närmiljön. Föräldrarna ska också ha
möjligheter att ge synpunkter på den övergripande planeringen,
på hur verksamheten genomförs och utvärderas. För att bedöma
verksamhetens mer konkreta och realistiska mål, dess innehåll
och metoder krävs goda kunskaper om barn, hur barn lär och
utvecklas och hur en pedagogisk verksamhet utformas. Denna
kunskap har personalen. Föräldrarnas roll blir att komplettera
med synpunkter på verksamheten utifrån sina perspektiv.
Föräldrarnas möjligheter att ge synpunkter underlättas genom att
de deltar i verksamheten när så är möjligt. De två
kontaktdagarna per år som ingår i föräldraförsäkringen är här
till god hjälp. Personalen bör på alla sätt uppmuntra och
underlätta föräldrarnas deltagande i verksamheten.
Föräldrarna bör erbjudas möjlighet att ge synpunkter i
organiserade och av dem själva väl kända former så att alla
föräldrar kan framföra sina åsikter.
Utskottet uttalade att de krav på föräldramedverkan i
barnomsorgen som framställdes i den då aktuella motionen stämde
väl överens med vad som sades i det pedagogiska programmet om
att uppmuntra föräldrars deltagande i verksamheten. Motionen
avstyrktes därför (res. mp). Riksdagen följde utskottet (rskr.
5).
Utskottet vill understryka vikten av att föräldrar deltar i
förskolans verksamhet. Deltagandet underlättas av de årliga
kontaktdagarna som ingår i föräldraförsäkringen. Utskottet
vidhåller sin tidigare inställning till föräldramedverkan som
stämmer väl överens med det pedagogiska programmet på området
och även med de synpunkter som förs fram i motionen. Något
initiativ från riksdagens sida behövs därför inte. Motion So631
(mp) yrkande 7 avstyrks.
Medelsanvisningen
Utskottet tillstyrker budgetpropositionens förslag till
medelsanvisning till Bidrag till kommunal barnomsorg och
avstyrker motionerna So627 (v) yrkande 6 delvis och So631 (mp)
yrkandena 6 och 8.
Medelsanvisningen i övrigt
Utskottet tillstyrker de i budgetpropositionen föreslagna
medelsanvisningarna till Bidrag till invandrar- och flyktingbarn
i förskolan (F 2), Barnmiljörådet (F 3) och Statens nämnd för
internationella adoptionsfrågor (F 4), vilka inte mött någon
erinran i form av motionsyrkanden.
Omsorg om äldre och handikappade (G 1--G 11)
Kostnader för viss verksamhet för handikappade (G 7)
Från anslaget får Synskadades riksförbund (SRF) bidrag till
SRF Hantverk AB, depåverksamheten, till verksamheten med
ledarhundar samt till viss övrig verksamhet. Föreningen Sveriges
dövblinda (FSDB) erhåller bidrag för tidningsutgivning för
dövblinda och Sveriges dövas riksförbund (SDR) för sin
teckenspråksavdelning. Under anslaget utges vidare bidrag till
rikstolktjänst, palynologiska laboratoriet vid naturhistoriska
riksmuseet, De handikappades riksförbunds och Synskadades
riksförbunds rekreationsanläggningar samt till Föreningen
Rekryteringsgruppen.
Bokklubb för punktskriftsläsare
I motion So301 av Rolf L Nilson (v) yrkas att riksdagen
till Kostnader för viss verksamhet för handikappade för
budgetåret 1991/92 anslår 1600000 kr. utöver vad regeringen
har föreslagit enligt vad i motionen sagts om stöd till SRFs
punktskriftsbokklubb.
I motion So313 av Stina Gustavsson och Marianne Jönsson
(båda c) yrkas att riksdagen anvisar ett belopp om 800 000 kr.
fr.o.m. år 1992 för utgivning av punktskriftsböcker i bokklubb.
I motion So314 av Bruno Poromaa (s) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av åtgärder för att möjliggöra Synskadades
riksförbunds utgivning av litteratur på punktskrift i form av en
bokklubb.
I motion So325 av Margareta Persson (s) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av stöd till Synskadades
riksförbunds bokklubb.
I motionerna framhålls att Synskadades riksförbunds (SRF)
försöksverksamhet med bokklubb för synskadade visat på ett stort
behov hos och intresse från den lilla grupp som kan läsa
punktskrift. Motionärerna anser att SRF behöver stöd för en
fortsatt bokklubbsverksamhet.
Försäljning av punktskriftsböcker bedrivs sedan budgetåret
1984/85 i talboks- och punktskriftsbibliotekets regi. Medel för
detta ändamål föreslås räknas upp för budgetåret 1991/92 (se
prop. 1990/91:100 bil. 10, H 19, s. 344). Ett komplement till
denna försäljning är den bokklubb för punktskriftsläsare som
Synskadades riksförbund startade våren 1990. Klubben erbjuder i
huvudsak lättare skönlitteratur. De bägge försäljningskanalerna
tillfredsställer olika läsbehov.
I samband med budgetbehandlingen för två år sedan (se prop.
1988/89:100 bil. 7, SoU19) begärde Synskadades riksförbund
(SRF) i sin anslagsframställning bl.a. medel för att genomföra
ett särskilt punktskriftsprojekt. Projektets syfte var att
stimulera till ökad användning av punktskrift och att öka
utbudet av information på punktskrift samt att stärka
punktskriftens ställning. I propositionen framhöll föredraganden
att de olika verksamheter som SRF bedriver med medel från denna
anslagspost är av stor betydelse för många synskadade. I hög
grad fungerar verksamheterna som väsentliga komplement till
samhällets insatser på området, anfördes det. Enligt
propositionen var det angeläget att det av SRF planerade
projektet kring punktskrift kunde genomföras. Vidare anfördes
att punktskriften är många synskadades enda skriftspråk. Det
uppgavs finnas omkring 10 000 svårt synskadade personer som inte
kunde läsa tryckt eller skriven text. Av dessa uppgavs dock
endast ca 1 500 kunna läsa punktskrift. De övriga saknade
således i praktiken ett fungerande skriftspråk. Med hänsyn till
detta föreslog föredraganden att denna anslagspost förstärktes
för budgetåret 1989/90. Av det anvisade beloppet beräknades 1
500 000 kr. för punktskriftsprojektet. Utskottet fann
budgetpropositionens förslag till medelsanvisning väl avvägt.
Riksdagen följde utskottet.
I årets budgetproposition föreslås att SRF anvisas ett
bidrag på 8862000kr. för viss övrig verksamhet utöver
bidragen till depåverksamheten och verksamheten med ledarhundar.
Den övriga verksamheten avser produktion av ersättningstidningar
till synskadade, individinriktade insatser för synskadade med
flera funktionshinder, stöd för synskadades sysselsättning samt
det särskilda punktskriftsprojektet. Kostnaden för denna
verksamhet har av SRF angivits till 13 935 000 kr. I
propositionen har SRFs framställning om medel för att under år
1992 kunna fortsätta bokklubbens verksamhet inte beaktats. Medel
som anvisas över anslaget G 7, Bidrag till SRF för viss övrig
verksamhet (anslagsposten 3) kan emellertid användas för detta
ändamål.
Utskottet gör följande bedömning.
Endast en mindre grupp av de synskadade kan punktskrift.
Punktskriften är emellertid de synskadades enda skriftspråk.
Utskottet delar motionärernas uppfattning om värdet av att de
synskadade har tillgång till litteratur på punktskrift. Enligt
utskottet är dock den föreslagna medelsanvisningen till SRF för
viss övrig verksamhet väl avvägd. Utskottet vill framhålla
vikten av att medlen i denna del fördelas på det för de
synskadade mest ändamålsenliga sättet. Motionerna So301 (v),
So313 (c), So314 (s) och So325 (s) avstyrks.
Teckenspråksmaterial
I motion So268 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behov av ytterligare medel för framställning
av teckenspråksmaterial och framtagning av ett teckenlexikon.
I motion So323 av Elisabeth Fleetwood och Karl-Gösta Svenson
(båda m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om ytterligare medel för
framställning av teckenspråksmaterial och framtagning av ett
teckenlexikon.
I motionerna konstateras att Sveriges dövas riksförbund (SDR)
fram till 30 juni 1990 erhållit medel från allmänna arvsfonden
för arbete med framställning av ett teckenlexikon. Avsikten har
enligt motionärerna varit att, när ett provexemplar är färdigt
vid halvårsskiftet, fortsätta arbetet med att tillföra alla
tecken som finns till lexikonet. För detta arbete behövs medel
för många år framöver.
I budgetpropositionen föreslås att 2 083 000 kr. anvisas
till teckenspråksavdelningen inom Sveriges dövas riksförbund
(SDR). Vid teckenspråksavdelningen bedrivs olika verksamheter
för att få till stånd en utveckling av teckenspråket. En
fortlöpande utveckling av teckenspråket är en förutsättning för
dövas kommunikation och delaktighet i samhället, framhålls i
propositionen. SDR har beräknat kostnaderna för nästa budgetårs
verksamhet till 2 803 000 kr.
SDR har i dagarna inkommit med ansökan till allmänna
arvsfonden med begäran om medel för de närmaste tre åren för
arbete med framställning av teckenlexikon.
1989 års handikapputredning (dir. 1988:53) har till
uppgift att utreda vissa frågor om kommunernas och landstingens
insatser för människor med omfattande funktionshinder.
Kommitténs huvuduppgift är att kartlägga och analysera de
insatser för funktionshindrade som görs inom socialtjänsten samt
habiliteringen och rehabiliteringen. Enligt uppgift kommer
utredningen att behandla frågor om tolktjänst och andra
närliggande frågor.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet konstaterar att teckenspråket ständigt behöver
utvecklas för att de döva skall kunna kommunicera med andra
människor och vara delaktiga i samhället. Ett bidrag till denna
utveckling är bl.a. det teckenlexikon som SDR framställer.
Enligt utskottet är emellertid förslaget till medelsanvisning i
budgetpropositionen väl avvägt. Det är viktigt att medlen i
denna del används till de verksamheter som är mest angelägna för
de döva. Utskottet anser emellertid inte att det behövs något
initiativ från riksdagens sida. Motionerna So268 (s) och So323
(m) avstyrks därför.
Bidrag till rekreationsanläggningar
I motion So300 av Rolf L Nilson (v) yrkas att riksdagen
till Kostnader för viss verksamhet för handikappade för
budgetåret 1991/92 anslår 2000 000 kr. utöver vad regeringen
har föreslagit enligt vad i motionen anförts om ökat bidrag till
SRFs rekreationshem Almåsa. Motionären anser att statens bidrag
till de handikappades rekreationsanläggningar är mycket snålt
tilltaget. Årets uppskrivning med ca 4 % torde inte täcka den
väntade inflationen. I motionen föreslås att anslaget skrivs upp
för att bl.a. kunna öka bidraget till Almåsa.
I motion So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om de handikappades rekreationsanläggningar
(yrkande 13), att riksdagen beslutar att öka anslaget till
rekreationsanläggningar för handikappade med 2 000 000 kr.
(yrkande 14), och att riksdagen för budgetåret 1991/92 under
socialdepartementets anslag G 7 Kostnader för viss verksamhet
för handikappade punkt 8 Bidrag till rekreationsanläggningar
anslår ytterligare 2 000 000 kr., dvs. totalt 44 748 000 kr.
(yrkande 15).
I motion So243 av Gullan Lindblad och Elisabeth Fleetwood
(båda m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om stöd till det s.k.
Mättingeprojektet för rörelsehindrade barn och ungdomar.
I motion So289 av Anita Stenberg och Ragnhild Pohanka (båda
mp) yrkas att riksdagen för budgetåret 1991/92 avsätter medel
enligt vad i motionen anförts om statsbidrag till
Mättingeprojektet på 3,7 milj.kr.
I motion So304 av Rosa Östh och Marianne Jönsson (båda c)
yrkas att riksdagen beslutar att till Mättingeprojektet anslå 3
710 000 kr. för budgetåret 1991/92.
I motion So321 av Lars Werner m.fl. (v) yrkas att
riksdagen till Kostnader för viss verksamhet för handikappade
för budgetåret 1991/92 anslår 3 710 000 kr. till
Mättingeprojektet.
I motionerna framhålls det stora behov de kurs- och
fritidsgårdar fyller, som en del handikapporganisationer driver.
Motionärerna anser att även Rörelsehindrade barn och ungdomar
(RBU) bör få statsbidrag för sin rekreationsanläggning i
Mättinge. I motion So243 uttalas att kostnaderna för
anläggningen borde kunna bestridas med medel från allmänna
arvsfonden.
I budgetpropositionen föreslås att Synskadades riksförbund
(SRF) anvisas 664 000 kr. för merkostnader för sin
rekreationsanläggning (av sammanlagt 2 454 000 kr. till SRFs och
DHRs anläggningar). SRF har för det kommande budgetåret begärt 2
000 000 kr. för Almåsa semesterhem och kursgård. I
budgetpropositionen finns inget förslag om bidrag till RBU för
Mättinge. RBU har hemställt om 3 710 000 kr. för sin anläggning.
1989 års handikapputredning (dir. 1988:53) behandlar bl.a.
frågor som gäller funktionshindrades möjligheter till en god
fritid och rekreation. I betänkandet (SOU 1990:19) Handikapp
och välfärd? -- en lägesrapport anförs (s. 332 f.) att kommittén
bör tillse att behovet av fritidsverksamhet för såväl psykiskt
utvecklingsstörda som andra människor med omfattande
funktionshinder tillgodoses. I betänkandet uttalas att kommittén
därför i sitt fortsatta utredningsarbete bör överväga hur fritid
och rekreation kan tillförsäkras dessa genom ökad personlig
assistans, genom individuellt utformade hjälpmedel, genom
anpassning av fritidsanläggningar, kulturinstitutioner etc.
I betänkandet 1988/89:SoU19 (s. 22 f.) behandlades en
motion om bidrag till en organisations rekreationsanläggning.
Utskottet hänvisade bl.a. till handikapputredningens direktiv
och ansåg att resultatet av utredningens arbete borde avvaktas
innan riksdagen övervägde något initiativ i frågan. Den då
aktuella motionen avstyrktes (res. c).
När utskottet förra året behandlade två motioner om anslaget
till SRF för Almåsa (1989/90:SoU17) hänvisade utskottet på
nytt till 1989 års handikapputrednings direktiv. Vidare
konstaterade utskottet att bidragen till SRF för Almåsa varierat
kraftigt mellan olika år. Detta berodde på att bidrag vissa år
inte enbart givits för att minska kapitalkostnaderna utan även
för om- och tillbyggnad av anläggningen, anförde utskottet.
Bidraget för att minska kapitalkostnaderna hade ökat varje år.
Mot denna bakgrund avstyrkte utskottet då aktuella motioner.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet konstaterar att frågor om fritid och rekreation
behandlas av 1989 års handikapputredning. I avvaktan på
utredningens förslag i denna del kan utskottet inte tillstyrka
någon höjning av anslaget till Almåsa semesterhem utöver den som
föreslås i budgetpropositionen. Motion So300 (v) avstyrks
därför.
För närvarande utgår stöd till två handikapporganisationer för
kostnader för deras rekreationsanläggningar, nämligen De
handikappades riksförbund och Synskadades riksförbund. Även
Rörelsehindrade barn och ungdomar (RBU) har begärt stöd till sin
rekreationsanläggning Mättinge. I budgetpropositionen finns
emellertid inget förslag om bidrag till RBU. Utskottet anser att
Mättingeprojektet är viktigt för rörelsehindrade barn och deras
föräldrar. Här finns möjligheter till fritidsaktiviteter och
naturupplevelser. Föräldrar får rekreation och avlastning.
Utskottet konstaterar också att det finns fler
handikapporganisationer som driver motsvarande anläggningar, för
vilka statligt stöd inte utgår. Som tidigare framhållits
behandlar 1989 års handikapputredning bl.a. frågor om de
funktionshindrades möjligheter att delta i verksamheter och
aktiviteter inom fritids- och rekreationsområdet. Utskottet
utgår ifrån att utredningen kommer att överväga det statliga
stödet till handikapporganisationernas rekreationsanläggningar.
I avvaktan på utredningens förslag i denna del anser utskottet
att RBU för budgetåret 1991/92 bör ges ett bidrag till sin
anläggning. Utskottet tillstyrker därför förslaget i motionerna
So289 (mp), So304 (c) och So321 (v) att ytterligare medel med 3
710 000 kr. bör beräknas under anslagspunkten 8 Bidrag till
rekreationsanläggningar. Detta tillgodoser också motionerna
So223 (fp) yrkandena 13, 14 och 15 och So243 (m).
Medelsanvisningen
Till följd av vad utskottet anfört om Mättingeprojektet
föreslår utskottet att riksdagen anslår ytterligare medel med 3
710 000 kr. till Kostnader för viss verksamhet för handikappade.
Träningscenter för barn med ovanliga handikapp
I motion So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att
riksdagen beslutar om inrättande av ett träningscenter för barn
med ovanliga handikapp (yrkande 6) och att riksdagen för
budgetåret 1991/92 anslår 15 milj.kr. under särskilt anslag för
inrättande av center för barn med ovanliga handikapp (yrkande
7). Motionärerna framhåller vikten av att det ges
förutsättningar att bygga upp specialistkompetens inom dessa
handikappområden. Ett center för barn med ovanliga handikapp
skulle kunna fungera som ett stöd för föräldrar och ge kunskap
när sådan saknas hos andra instanser.
I direktiven till 1989 års handikapputredning (dir.
1988:53) uttalas att det är angeläget att kommittén i sina
överväganden även ägnar de s.k. små och mindre kända
handikappgrupperna särskild uppmärksamhet. I utredningens
delbetänkande (s. 182 f.) behandlas behovet av centrala
"kunskapsbanker". Här redovisas verksamheten vid Frambu
Helsecenter i Norge, som är ett informations- och
behandlingscenter för många olika grupper med mindre kända
handikapp. Vid detta center har båda föräldrarna möjlighet att
med ersättning från socialförsäkringen samtidigt delta i
verksamheten tillsammans med sitt barn. Vidare redovisas den
verksamhet i Sverige som har likheter med den norska
verksamheten. I betänkandet framhålls att utredningens avsikt är
att ta till vara dessa olika erfarenheter och överväga hur de
kan tillgodose behov som formuleras av enskilda med små och
mindre kända handikapp, deras anhöriga och personal av olika
kategorier.
Liknande motioner har tidigare behandlats av utskottet
(1988/89:SoU19 och 1989/90:SoU17). I betänkandet
1988/89:SoU19 konstaterade utskottet att dessa frågor
omfattades av handikapputredningens direktiv. Resultatet av
utredningens arbete borde enligt utskottet därför avvaktas innan
riksdagen övervägde något initiativ i frågan. I betänkandet
1989/90:SoU17 vidhöll utskottet denna inställning. Då aktuella
motioner avstyrktes (res. fp).
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att 1989 års
handikapputrednings arbete bör avvaktas innan riksdagen
överväger något initiativ i frågan. Motion So223 (fp) yrkandena
6 och 7 avstyrks därför.
Bidrag till Handikappinstitutet
I motion So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Handikappinstitutets resurser (yrkande
20) och att riksdagen för budgetåret 1991/92 till
socialdepartementet på ett speciellt anslag anvisar ytterligare
10 milj.kr. till Handikappinstitutet (yrkande 21).
Motionärerna framhåller att kraven på Handikappinstitutet har
blivit allt större samtidigt som dess resurser har minskat.
Detta har medfört att antalet tjänster minskat och att
servicenivån skurits ned. Handikappinstitutets ekonomiska och
personella resurser bör enligt motionen åtminstone följa
kostnadsutvecklingen.
Staten och Landstingsförbundet är sedan den 1 januari 1978
gemensamt huvudmän för Handikappinstitutet, som är ett centralt
organ på hjälpmedelsområdet. Fr.o.m. 1991 finansieras
Handikappinstitutets verksamhet genom ett direkt bidrag från den
allmänna sjukförsäkringen. Bidraget skall för år 1991 uppgå till
46,5 milj.kr. Staten och Landstingsförbundet har träffat en
överenskommelse som innebär att Handikappinstitutet i framtiden
inte skall ha uppgifter av normerande karaktär, utan i stället
har dess roll på forsknings- och utvecklingsområdet ytterligare
betonats. I budgetpropositionen framhålls att den väsentliga
höjning av institutets anslag för år 1991 som följer av
överenskommelsen ger goda förutsättningar att ytterligare
utveckla Handikappinstitutets verksamhet inom forsknings- och
utvecklingsområdet. Uppgörelsen innebär också att
Handikappinstitutets fond för att stödja produktion av vissa
hjälpmedel utökas från 1,5 till 4 milj.kr.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet konstaterar att Handikappinstitutets uppgifter i år
har ändrat karaktär. Den överenskommelse som träffats mellan
staten och Landstingsförbundet innebär en väsentlig höjning av
institutets anslag för år 1991. Utskottet anser att det
härigenom finns goda förutsättningar för Handikappinstitutet att
utveckla och stärka sin roll som samhällets centrala organ inom
hjälpmedelsområdet. Motion So223 (fp) yrkandena 20 och 21
avstyrks.
Samhällsinformation i punktskrift
I motion So229 av Barbro Sandberg och Charlotte Branting
(fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om samhällsinformation till
synskadade.
I motion So275 av Bruno Poromaa (s) yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av ökad produktion av samhällsinformation i
punktskrift.
I motion A605 av Rolf L Nilson (v) yrkas att riksdagen
beslutar om ett engångsbidrag till SIPU på 1 000 000 kr. enligt
vad i motionen anförts om utsändandet av lagrad
samhällsinformation till synskadade (yrkande 1) och att
riksdagen beslutar att för budgetåret 1991/92 anslå 2 200 000
kr. enligt vad i motionen anförts om framställning och utskick
av samhällsinformation till synskadade (yrkande 2).
Motionärerna anför att i informationsdelegationens betänkande
från 1984 framgår att myndigheter är ansvariga för att
handikappade får information om myndigheternas service i stort.
Myndigheternas informationsansvar sägs vara extra stort för
grupper som själva har särskilda svårigheter att finna
information. Enligt motionerna har SIPU, Statens institut för
personalutveckling, gjort s.k. rådrumsbeställningar på diverse
samhällsinformation hos punktskriftsproducenten SRF Tal & Punkt
AB i Kiruna. Medlen för beställningarna har bara räckt till
framtagning av samhällsinformation i punktskriftsoriginal. Det
innebär att en mängd samhällsinformation ligger lagrad i en
dator i Kiruna eftersom det saknas medel att bekosta
mångfaldigande och utskick till synskadade, framhåller
motionärerna. I motion So229 anförs att verksamheten under ett
år kostar 1,1 milj.kr. för originalframställning och 1,1
milj.kr. för mångfaldigande och utskick.
I samband med att anställda hos SRF Tal & Punkt AB i Kiruna
varslades om uppsägning gjorde civildepartementet efter beslut
av AMS i juni 1990 en s.k. rådrumsbeställning hos bolaget.
Beställningen, som gjordes strax innan möjligheterna till
rådrumsbeställningar upphörde den 1 juli 1990, avsåg
framställning av ett tiotal produkter om samhällsinformation i
punktskrift. Kostnaderna beräknades till 1 milj. kr. (25 000
sidor à 40 kr.). Avsikten var att de synskadade själva skulle
göra beställningar av det framställda materialet. I december
1990 begärde Tal & Punkt AB hos civildepartementet att få
använda återstoden av de beviljade medlen (ca 300 000 kr.) till
att kopiera och sända ut materialet gratis till de synskadade.
Ansökan beviljades inte eftersom "rådrumspengar" inte får
användas till ett sådant ändamål.
I 1989 års handikapputrednings direktiv (dir. 1988:53)
pekas på att det i olika sammanhang har uttalats att den s.k.
ansvars- och finansieringsprincipen skall gälla inom
handikappområdet. Innebörden av denna princip sägs vara att
miljöer och verksamheter skall utformas och bedrivas så att de
blir tillgängliga för alla medborgare. Enligt direktiven skall
kommittén klargöra de problem och hinder som kan föreligga för
en mer konsekvent tillämpning av ansvars- och
finansieringsprincipen och föreslå hur dessa skall kunna lösas.
I betänkande av 1989 års handikapputredning (SOU 1990:19)
Handikapp och välfärd? -- en lägesrapport konstaterar
utredningen att ansvars- och finansieringsprincipen inte
fungerar tillfredsställande. Enligt utredningens mening är det
dock en princip att slå vakt om. Tillämpningen av den kräver
emellertid en anpassning till tidens krav och de
värderingsförskjutningar som ständigt sker i samhället, anförs
det. I betänkandet sägs att utredningen kommer att överväga om
det finns anledning att stärka principens genomslagskraft genom
lagstiftning.
I betänkandet 1989/90:KrU24 (s. 13 f.) konstaterades att
talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB) har till uppgift att
i samverkan med andra bibliotek i landet arbeta för att
synskadade och andra handikappade får tillgång till litteratur.
För att uppfylla detta åliggande skall TPB framställa och låna
ut talböcker och punktskriftsböcker, tillhandahålla
punktskriftsböcker för försäljning samt bistå folkbibliotek och
andra med råd och information. I två motioner, Kr248 (s) och
Kr281 (s), framhölls att det fanns ett stort behov av ökad
punktskriftsproduktion. Motionärerna ansåg att de synskadade
borde få bättre tillgång till samhällsinformation,
konsumentinformation och offentliga publikationer i punktskrift.
Enligt en av motionerna borde 4 milj.kr. anslås till sådana
punktskriftsprodukter som nämndes i motionen. Framställningen
borde enligt motionen utföras vid företaget SRF Tal & Punkt AB i
Kiruna, som fram till hösten 1989 producerade punktskrift för
TPB. Numera anlitar TPB annan producent, anfördes det.
Kulturutskottet uttalade i betänkandet att utskottet hade stor
förståelse för att synskadade behövde även annan litteratur,
information m.m. i punktskrift än den som producerades genom
TPBs försorg, t.ex. sådan samhälls- och konsumentinformation som
nämndes i de då aktuella motionerna. Produktion av sådan
information och andra offentliga publikationer ingick dock
normalt inte i TPBs verksamhetsområde. Kulturutskottet ville i
det aktuella sammanhanget starkt understryka olika myndigheters
ansvar för att den samhällsinformation m.m. som de producerar
och som synskadade behöver görs tillgänglig på olika sätt för de
synskadade.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet anser det viktigt att alla får tillgång till
samhällsinformation. 1989 års handikapputredning behandlar
frågan om den s.k. ansvars- och finansieringsprincipens
tillämpning. Principen innebär bl.a. att den som har ansvaret
för en viss verksamhet, i detta fall samhällsinformation, också
har ansvaret för att se till att alla kan få del av
verksamheten. Kostnaden för anpassningsåtgärder som behövs,
t.ex. för människor med olika handikapp, skall enligt principen
finansieras som verksamheten i övrigt. I avvaktan på förslag
från utredningen anser utskottet att riksdagen inte bör överväga
något initiativ i frågan. Motionerna So229 (fp), So275 (s) och
A605 (v) avstyrks.
Statens hundskola (G 8)
I budgetpropositionen föreslås 1 000 kr. under anslaget G 8.
Enligt riksdagsbeslut (1987/88:SoU24, rskr. 303) har riksdagen
godkänt propositionen (1987/88:126) om inriktningen av
verksamheten vid statens hundskola m.m. Statens hundskola är
numera en renodlad uppdragsmyndighet med uppgift att mot
ersättning tillhandahålla polis- och ledarhundar. Kostnaderna
för skolan skall täckas av intäkter från försäljningen av
produkter och tjänster.
I motion So257 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (båda
mp) yrkas att riksdagen beslutar bygga ut
ledarhundsutbildningen och tolkverksamheten enligt vad som
anförts i motionen och att riksdagen anslår 6 milj.kr. för denna
verksamhet (yrkande 2 delvis). Motionärerna framhåller att
det finns behov av fler ledarhundar. 2 milj.kr. bör därför
anslås till denna utbildning enligt motionen.
I budgetpropositionen anförs att statens hundskola inte
lyckats fylla behovet av framför allt ledarhundar för synskadade
som förutsattes i samband med omorganisationen. En särskild
utredare har tillkallats, som skall utreda om det finns
förutsättningar för att driva statens hundskola i form av
aktiebolag. Mot bakgrund av bl.a. utredarens förslag kommer
föredraganden senare att föreslå regeringen att återkomma till
riksdagen i denna fråga.
I betänkandet 1990/91:SoU1 (s. 36 f.) behandlade utskottet
motioner om ledarhundsutbildningen. Utskottet konstaterade att
verksamheten vid statens hundskola enligt riksdagens beslut 1988
skulle inriktas på produktion av ledar- och polishundar.
Omställningen av hundskolan till en renodlad uppdragsmyndighet
pågick, anfördes det, och organisationsförändringen förväntades
på sikt skapa ekonomisk balans i verksamheten. Vidare
konstaterades att hundskolan i tilläggsbudget II hade anvisats
ytterligare omställningsbidrag för budgetåret 1989/90. Åtgärder
hade också vidtagits för att förbättra aveln. Utskottet ansåg
att förutsättningar vid det aktuella tillfället fanns för
hundskolan att fullfölja omställningsarbetet och trygga
avelsbehovet. Utskottet avstyrkte då aktuella motioner.
Riksdagen följde utskottet (res. mp).
Utskottet gör följande bedömning.
För närvarande utreds frågan om statens hundskola i framtiden
skall drivas i form av aktiebolag. I avvaktan på förslag från
regeringen är utskottet inte berett att ställa sig bakom kravet
att anslå medel för en utbyggnad av ledarhundsutbildningen.
Motion So257 (mp) yrkande 2 delvis avstyrks därför.
Utskottet tillstyrker propositionens förslag till
medelsanvisning till Statens hundskola.
Bidrag till handikapporganisationer (G 10)
I budgetpropositionen föreslås 100 238 000 kr. under anslaget
G 10. Från anslaget erhåller handikapporganisationerna bidrag
till sin verksamhet. Regeringen beslutar om fördelningen av
anslagsbeloppet mellan organisationerna efter förslag av statens
handikappråd. 35 organisationer har fått bidrag under
innevarande budgetår.
I motion So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att
riksdagen för budgetåret 1991/92 till socialdepartementets
anslag G 10 Bidrag till handikapporganisationer anvisar
ytterligare 25 milj.kr. (yrkande24). Motionärerna
påpekar att handikapporganisationerna har höga kostnader för sin
verksamhet bl.a. därför att många personer har olika slag av
funktionshinder som verksamheten måste anpassas efter. Enligt
motionen har organisationerna också drabbats av betydande
kostnadsökningar på grund av momsbreddningen i samband med
skatteomläggningen. Den anslagsökning som föreslås i
budgetpropositionen anser motionärerna inte tillräcklig för att
handikapporganisationerna skall ges reella möjligheter att driva
sin verksamhet.
I motion So260 av Rolf L Nilson m.fl. (v) yrkas att
riksdagen till Bidrag till handikapporganisationer för
budgetåret 1991/92 anslår 10000000 kr. utöver vad regeringen
har föreslagit (yrkande 1) och att riksdagen beslutar att
inrätta ett reservationsanslag på 5 000 000 kr. enligt vad i
motionen anförts om handikapporganisationernas internationella
arbete (yrkande 2). Handikapporganisationerna har enligt
motionen inte haft de personella och ekonomiska resurser som
fordras för att bedriva det nödvändiga regionala och lokala
organisationsarbetet. För att möjliggöra en decentralisering så
att de berörda också får ta del i och påverka besluten anser
motionärerna att organisationsstödet behöver höjas. Eftersom
organisationernas internationella engagemang ser mycket olika ut
anser motionärerna att ett särskilt anslag bör inrättas för
detta ändamål, som förvaltas av statens handikappråd.
I budgetpropositionen (s. 159 f.) föreslås en fortsatt
utökning av statsbidraget till handikapporganisationerna. Ett
skäl är att handikapporganisationerna har höga merkostnader för
att verksamheten måste ha en hög grad av anpassning. Ett annat
skäl är organisationernas oro inför de kostnadsökningar som
momsbreddningen medför. Ett ytterligare skäl är
organisationernas ökande engagemang och utökade verksamhet när
det gäller internationella handikappfrågor. Desutom syftar den
föreslagna förstärkningen enligt budgetpropositionen till att ge
organisationerna möjligheter att genom t.ex. uppsökande
verksamhet söka integrera nya handikappgrupper i den ordinarie
verksamheten.
I betänkandet 1989/90:SoU17 (s. 81 f.) behandlade
utskottet senast motioner om ytterligare höjning av anslaget
till handikapporganisationerna. Med hänsyn till att anslaget
under senare år höjts kraftigt och till att regeringen också det
aktuella året föreslagit ett ökat stöd till
handikapporganisationerna kunde utskottet inte ställa sig bakom
krav på ytterligare höjning av anslaget. Utskottet avstyrkte
därför då aktuella motioner (res. fp, c, vpk).
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet konstaterar att de förstärkningar av statsbidraget
till handikapporganisationer som gjorts under en följd av år har
varit betydligt större än de prisökningar som skett under
motsvarande tid. I årets budgetproposition föreslås också en
kraftig förstärkning av stödet. Utskottet kan inte ställa sig
bakom kraven på ytterligare höjning av anslaget. Utskottet
tillstyrker den i budgetpropositionen föreslagna
medelsanvisningen till Bidrag till handikapporganisationer och
avstyrker motionerna So223 (fp) yrkande 24 och So260 (v) yrkande
1.
Ett av skälen till regeringens förslag om ett förstärkt
statsbidrag för nästa budgetår är handikapporganisationernas
ökande engagemang och utökade verksamhet när det gäller
internationella handikappfrågor. Utskottet anser inte att det
utöver denna förstärkning finns utrymme för ett särskilt anslag
till handikapporganisationernas internationella arbete. Motion
So260 (v) yrkande 2 avstyrks därför.
Medelsanvisningen i övrigt
Utskottet tillstyrker de i budgetpropositionen föreslagna
medelsanvisningarna till Bidrag till social hemhjälp,
ålderdomshem m.m. (G 1), Bidrag till färdtjänst, servicelinjer
m.m. (G 2), Kostnader för viss omsorg om psykiskt
utvecklingsstörda m.fl. (G 3), Nämnden för vårdartjänst (G 4),
Ersättning till televerket för texttelefoner (G 5), Ersättning
till postverket för befordran av blindskriftsförsändelser (G 6),
Statens handikappråd (G 9) och Bilstöd till handikappade (G 11),
vilka inte mött någon erinran i form av motioner.
Övriga motioner om äldre- och handikappomsorg
Tolkverksamheten
I motion So223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tolkverksamheten (yrkande 10).
Motionärerna framhåller att i princip finns inga begränsningar i
möjligheten att få tolktjänst, men i praktiken är tillgången
begränsad. Enligt socialstyrelsens kartläggning förra året finns
det behov av ca 100 nya tolktjänster för att på ett acceptabelt
sätt tillgodose behoven, vilket motsvarar en utbyggnad av
verksamheten med 50 %.
I motion So257 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (båda
mp) yrkas att riksdagen beslutar bygga ut
ledarhundsutbildningen och tolkverksamheten enligt vad som
anförts i motionen och att riksdagen anslår 6 milj.kr. för denna
verksamhet (yrkande 2 delvis). Motionärerna framhåller att
det finns behov av fler teckenspråkstolkar och dövblindtolkar. 2
milj.kr. bör därför anslås till var och en av dessa utbildningar
enligt motionen.
I motion So298 av Stina Eliasson och Gunhild Bolander (båda
c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av ökad utbildning av
dövtolkar (yrkande 1) och att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet att
inrätta fler tjänster som dövtolkar (yrkande 2).
Motionärerna framhåller att dövtolkar med speciella kunskaper
behövs inom en rad områden i samhället, bl.a. inom
domstolsväsendet och den kyrkliga verksamheten. Behovet av
utbildade dövtolkar ökar enligt motionen, bl.a. i och med att de
döva inser att de har rätt till dövtolk, inte bara till de mest
grundläggande behoven, utan också för att t.ex. skaffa sig en
högskoleutbildning.
Med hänsyn till att det finns ett stort behov av tolkar för
dem som har hörselskador av skilda slag ansågs det i
budgetpropositionen (1989/90:100 bil. 10, UbU17) förra året
angeläget att denna utbildning byggdes ut och breddades. I
propositionen föreslogs därför en ökning av medlen till
tolkutbildningen och teckenspråkslärarutbildningen. I
propositionen (prop. 1990/91:82) Folkbildning föreslås (s.
31 f. och 47f.) att Nämnden för vårdartjänst fr.o.m.
budgetåret 1991/92 skall få disponera de statsbidrag som utgår
ur folkhögskoleanslaget. Ur detta anslag utgår bl.a. särskilda
statsbidrag till utbildning av tolkar för döva, dövblinda,
synskadade och hörselskadade. Anslagsbeloppet, som i stort sett
är oförändrat, har prisomräknats.
Sedan 1982 har hälso- och sjukvårdshuvudmännen ansvar för
tolktjänst. I hjälpmedelsutredningens betänkande (SOU
1989:39) Hjälpmedelsverksamhetens utveckling -- kartläggning och
bedömning (s.83) framhålls att huvudmännen anser att
verksamheten i stort sett har förbättrats, samtidigt som det
förekommer att behov av tolktjänst inte kan tillgodoses.
Svårighetsgraden på tolkuppdragen blir allt högre, vilket i
vissa fall ställer stora krav på specialutbildning hos tolken.
Även bristen på utbildade tolkar ses som ett stort problem
enligt huvudmännen. En fortsatt utbyggnad av tolktjänsten för
döva och hörselskadade bör enligt utredningen komma till stånd.
Enligt uppgift från socialstyrelsen visar den kartläggning
över tolkverksamheten som gjorts av verket att det råder brist
på både tolktjänster och utbildade tolkar samt att
betalningsansvaret är oklart.
1989 års handikapputredning behandlar bl.a. tolktjänstfrågor.
Utredningen planerar avlämna sitt huvudbetänkande under våren
1991.
I betänkandet 1990/91:SoU1 (s. 22 f.) behandlade utskottet
en motion om tolkverksamheten tillsammans med motioner om
handikapphjälpmedel. Utskottet konstaterade att frågor om
hjälpmedel för handikappade nyligen hade behandlats av
hjälpmedelsutredningen. Vidare anfördes att vissa frågor om
hjälpmedel för handikappade övervägdes av 1989 års
handikapputredning. I avvaktan på beredningen av
hjälpmedelsutredningens förslag och slutförandet av 1989 års
handikapputredning borde riksdagen enligt utskottets mening
avstå från att göra uttalanden i de frågor som togs upp i då
aktuell motion. Motionen avstyrktes (res. mp).
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet konstaterar att frågor om tolktjänst behandlas av
1989 års handikapputredning. I avvaktan på förslag från
utredningen anser utskottet att riksdagen inte bör överväga
något initiativ i frågan. Utskottet avstyrker därför motionerna
So223 (fp) yrkande 10, So257 (mp) yrkande 2 delvis och So298 (c)
yrkandena 1 och 2.
Information om äldreomsorgsreformen
I motion So271 av Margó Ingvardsson m.fl. (v) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om disponering av de 500 000 000 kr. som
regeringen anslagit till information om äldreomsorgsreformen
(yrkande 4). Motionärerna anser det vara något grundläggande
fel i äldreomsorgsreformen om det behövs satsningar i
halvmiljardstorlek för att informera berörd personal om
förändringarna. Dessa medel bör enligt motionen i stället
användas som en första satsning på att ge hemtjänstpersonalen
adekvat utbildning för sitt arbete.
I betänkandet 1990/91:SoU9 (s. 92) har utskottet
föreslagit ett tillkännagivande om statligt stöd för information
och utbildning. Utskottet delade inställningen i propositionen
att ett genomförande av den föreslagna huvudmannaskapsreformen
förutsätter utbildning av och viss information till berörd
personal hos kommuner och landsting. En sådan utbildning borde
enligt utskottet planeras och genomföras i nära samarbete mellan
huvudmännen. Utskottet ansåg det vara till fördel om insatserna
delvis kunde integreras med den ordinarie vidareutbildning och
fortbildning som bedrivs inom kommuner och landsting. Det
statliga stödet till utbildningsinsatserna borde enligt
utskottet uppgå till 500 milj.kr. Riksdagen följde utskottet
(res. m, c, v). Vidare avstyrkte utskottet ett motionskrav
delvis liknande det nu aktuella yrkandet (res. v).
Utskottet gör följande bedömning.
Riksdagen fattade så sent som i december 1990 beslut om
omfattningen och disponeringen av det statliga stödet för
information och utbildning med anledning av
huvudmannaskapsreformen inom äldreomsorgen. Med hänsyn härtill
anser utskottet att riksdagen inte har anledning att på nytt
överväga något initiativ i frågan. Utskottet avstyrker därför
motion So271 (v) yrkande 4.
Socialt behandlingsarbete, alkohol- och narkotikapolitik
(H1--H 4)
Bidrag till organisationer (H 3)
I propositionen föreslås att anslaget höjs med drygt fyra
milj.kr. till totalt 63 501 000 kr. Under nio olika
anslagsposter utgår bidrag. Till drogförebyggande arbete genom
framför allt riksorganisationer och kommuner beräknas för nästa
budgetår ca 12,9 milj.kr., varav ca 4,7 milj.kr. till
arbetsmarknadens organisationer för insatser inom området
Alkohol och arbetsliv. För bidrag till ungdomsorganisationernas
droginformation föreslås ca 5,3 milj.kr. Till
sammanslutningar för stöd och hjälp åt narkotikamissbrukare samt
till vissa organisationer som bedriver rehabiliteringsarbete
föreslås socialstyrelsen få disponera sammanlagt ca 18,8
milj.kr. Vidare beräknas för organisationsstöd till vissa
nykterhetsorganisationer ca 17,1 milj.kr., till
Nykterhetsrörelsens landsförbund ca 400 000 kr. och ca 3,6
milj.kr. till KALV-organisationerna (Länkens kamratförbund,
Alkoholproblematikers riksorganisation, Länkarnas riksförbund
och Nykterhetsorganisationen Verdandi). För bidrag till
organisationer som arbetar för utsatta barn och familjer
beräknas drygt 2 milj.kr., för bidrag till de homosexuellas
organisation beräknas drygt 1 milj.kr. och för bidrag till
kvinnojourernas riksorganisation m.m. beräknas 2 milj.kr.
I budgetpropositionen (s. 170) erinras om att en
landsomfattande aktion mot alkohol och andra droger har
genomförts under åren 1989 och 1990. Aktionen leds av en
arbetsgrupp, i vilken ingår representanter för folkrörelser och
myndigheter som arbetar med drogfrågor. Arbetsgruppen, som
kallar sig ATHENA-gruppen, har initierat olika drogförebyggande
verksamheter och opinionsbildande insatser. Gruppen har
disponerat cirka 10 milj.kr. per år. Regeringen har nyligen
beslutat att förlänga gruppens mandat fram till den 1 juli 1991
för att gruppen tillsammans med regeringens aktionsgrupp mot
narkotika skall ytterligare intensifiera och förstärka de lokala
drogförebyggande insatserna.
Bidrag till organisationer som bedriver
rehabiliteringsarbete
För bidrag till sammanslutningar av f.d. alkoholmissbrukare,
sammanslutningar för stöd och hjälp åt narkotikamissbrukare samt
vissa organisationer som bedriver rehabiliteringsarbete inom
missbruksområdet beräknas i budgetpropositionen under
anslagspost 4 för nästa budgetår 18 816 000 kr., vilket innebär
en höjning med 724 000 kr. Det är socialstyrelsen som fördelar
bidrag till organisationerna för deras insatser i samband med
rehabilitering av missbrukare.
I motion So336 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) föreslås en
höjning av anslaget H 3 med 10 milj.kr. utöver regeringens
förslag (yrkande 10). För att minska efterfrågan på alkohol
måste kunskaperna om alkoholens vanebildande egenskaper öka och
attityderna till alkoholbruk ändras, säger motionärerna. De
anser att det behövs en nationell offensiv med deltagande av
olika grupper i samhället. Arbetet för att åstadkomma en minskad
alkoholkonsumtion måste bedrivas kontinuerligt.
Motionärerna påpekar att ideella organisationer och enskilda
personer gör betydande insatser inom missbrukarvården. De
förordar därför att den föreslagna anslagshöjningen på 10
milj.kr. i första hand fördelas som stöd till LP-stiftelsen,
Familjehemmens riksförbund och Riksförbundet för hjälp åt
läkemedelsmissbrukare (RFHL).
Det arbete som görs av LP-stiftelsen och andra organisationer
som arbetar med missbrukare och utslagna tas också upp i motion
So237 (c) som behandlas under anslagspost 5.
I motion So256 av Anita Stenberg m.fl. (mp) hemställs att
riksdagen gör ett uttalande om att länkverksamhet i skilda
organisations- och verksamhetsformer skall få ökat stöd
(yrkande 8).
I motion So259 av Karin Israelsson m.fl. (c, s, m, fp, v)
hemställs att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till
känna vad i motionen anförts om grundanslag till Stiftelsen
Kvinnoforum. Om Kvinnoforum skall kunna fortsätta sin verksamhet
krävs en mer långsiktig finansiering än -- som nu är fallet --
årsvisa bidrag från socialstyrelsen. Motionärerna förordar att
ett grundanslag på 2 milj.kr. per år under en femårsperiod skall
utgå till Kvinnoforum. De anser också att verksamheten bör
utvärderas i god tid före femårsperiodens utgång. I motionen
lämnas följande redovisning för Kvinnoforums organisation och
verksamhet.
Stiftelsen Kvinnoforum startades på initiativ av
socialdepartementet vid årsskiftet 1987/88. Verksamheten drevs
under de två första åren som en del av Riksförbundet för hjälp
åt läkemedelsmissbrukare, Stockholmsavdelningen (RFHL-S).
Sin nuvarande form, stiftelse, fick Kvinnoforum, i april 1990.
Kvinnoforum skall i sin verksamhet främja bl.a. konkret
verksamhet för kvinnor med missbruks- och beroendeproblem samt
olika former av information/utbildning/handledning och
förändringsarbete.
Vidare skall Kvinnoforum verka för utvecklande av metoder för
utvärdering och forskning inom stiftelsens verksamhetsområden
samt främja metodutveckling.
Det övergripande målet för Kvinnoforums verksamhet är att
synliggöra kvinnors möjligheter, problem, resurser och behov i
vård- och behandlingssammanhang samt förebygga kvinnors
utslagning som orsakas av beroende/missbruk.
Detta sker genom olika insatser bl.a. genom att stödja
kvinnoprojekt inom öppenvård och institutionsvård. Kvinnoforum
driver också en omfattande utbildnings- och konferensverksamhet.
Kvinnoforum har under tre år fått ett bidrag för sin
verksamhet på drygt 1 milj.kr. per år från socialstyrelsen.
Härtill har Kvinnoforum erhållit projektmedel för vissa uppdrag.
Kvinnoforum har också vissa inkomster från sin föreläsnings- och
utbildningsverksamhet.
I budgetpropositionen erinrar föredragande statsrådet om
att det från olika håll har framlagts förslag om förändringar av
den samlade alkoholpolitiken. Riksdagen har ställt sig bakom ett
av socialutskottet framlagt betänkande (bet. 1989/90:SoU2, rskr.
13) om en aktiv alkoholpolitik som redovisar behov av
ställningstaganden på det alkoholpolitiska området. Vidare har
socialstyrelsen till regeringen överlämnat ett handlingsprogram
för att sänka alkoholkonsumtionen med 25 % fram till år 2000 och
en rapport om minskad tillgänglighet av alkohol i
ungdomsgrupperna. Våldskommissionen har vidare behandlat
sambandet mellan alkohol och våld i offentliga miljöer och
lämnat förslag till åtgärder som bl.a. berör servering av
alkoholdrycker vid restauranger.
Vidare anför föredragande statsrådet följande.
Jag delar helt den uppfattning som socialutskottet uttalade i
sitt nyss nämnda betänkande, nämligen att vi måste finna
konkreta åtgärder som leder till en varaktig sänkning av
alkoholkonsumtionen. Inte minst viktigt anser jag det därvid
vara att sätta in informationen om alkohol och andra droger i
ett vidare folkhälsoperspektiv, i syfte att ge individen ett
bättre underlag för medvetna val när det gäller både
alkoholvanor och andra levnadsvanor vilka är av strategisk
betydelse för den enskildes hälsa. Under våren 1991 avser jag
att föreslå regeringen att i en proposition till riksdagen lämna
förslag till åtgärder inom det alkoholpolitiska området.
I betänkandet 1988/89:SoU20 behandlade utskottet också ett
antal motioner (s, m, fp, vpk) om ökat stöd till bl.a.
organisationer som bedriver rehabiliteringsarbete. Utskottet (s.
12) vidhöll sin tidigare uppfattning att de ideella
organisationerna utgör en viktig resurs i kampen mot missbruk.
Dessa utför, uttalade utskottet, ett angeläget socialt arbete,
när det gäller vården och rehabiliteringen av missbrukare.
Utskottet påpekade att den enskilt drivna vården kraftigt har
expanderat. Trots att de enskilda, ideella organisationerna
sålunda har utökat sin verksamhet, har någon motsvarande ökning
av anslagen till organisationerna inte ägt rum, konstaterade
utskottet och ansåg att anslaget till de ideella organisationer
som bedriver ett socialt rehabiliteringsarbete borde ökas. Vad
utskottet anfört gavs regeringen till känna.
I betänkandet 1989/90:SoU17 vidhöll utskottet denna
uppfattning. Utskottet var mycket positivt till att regeringen
föreslog att statsbidraget till dessa organisationer skulle öka
med närmare 3,6 milj.kr. Utskottet ansåg det dock inte motiverat
med en ytterligare höjning av bidraget. De då aktuella
motionerna avstyrktes.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning till dessa
organisationer och det arbete de utför. Betydande bidrag utgår
redan till organisationernas verksamhet. Förra budgetåret höjdes
statsbidraget till organisationer som bedriver socialt
rehabiliteringsarbete med 3,6 milj.kr. Även i årets
budgetproposition föreslås en viss ökning av anslaget. Med
hänsyn härtill anser sig utskottet inte böra föreslå en
ytterligare höjning av bidraget under denna punkt. Förslaget i
motion So336 (fp) yrkande 10 delvis om en höjning av bidraget
med 10 milj.kr. avstyrks alltså.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet även
motion So256 (mp) yrkande 8.
Det är enligt utskottets mening angeläget att de insatser som
av frivilliga organisationer görs för att hjälpa kvinnliga
missbrukare och för att utveckla vården för dem får stöd.
Stiftelsen Kvinnoforum gör enligt utskottet ett värdefullt
arbete. Kvinnoforum har också fått bidrag från socialstyrelsen
för sin verksamhet. Enligt budgetpropositionen bör en del av
anslaget för utvecklings- och försöksverksamhet kunna användas
för insatser för kvinnliga missbrukare. Det bör alltså finnas
möjligheter för Kvinnoforum att få ytterligare bidrag till sin
verksamhet.
Enligt vad utskottet inhämtat avser regeringen att uppdra åt
socialstyrelsen att analysera behovet av särskilda stöd- och
vårdinsatser för kvinnliga missbrukare.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion
So259 (c, s, m, fp, v).
Organisationsstöd till vissa nykterhetsorganisationer
m.fl.
Statsbidrag utgår till folkrörelserna och andra organisationer
dels i form av centralt organisationsstöd, dels som projektmedel
till verksamheter med drogförebyggande syfte. Socialstyrelsen
fördelar projektmedel till föreningslivet för
informationsinsatser och annan drogförebyggande verksamhet.
Nykterhetsorganisationerna och vissa andra organisationer får
enligt propositionen omfattande bidrag för sin centrala
verksamhet.
Riksdagen beslöt år 1977 (prop. 1976/77:108, KrU40, rskr. 232)
att uppdra åt en särskild nämnd att pröva frågor rörande
statsbidrag till vissa nykterhetsorganisationer. Denna nämnd --
samarbetsnämnden -- består av fem ledamöter samt personliga
ersättare. Nämnden utses av regeringen för tre år i sänder,
efter förslag från de bidragsberättigade organisationerna.
Samarbetsnämnden utser inom sig ordförande och vice ordförande.
I propositionen aviseras att ändringar i förordningen
(1977:486, omtryckt 1984:369 och ändrad senast 1986:883) om
statsbidrag till organisationer som bedriver nykterhetsarbete
kommer att vidtas. Ändringarna innebär att regeringen skall utse
ordförande i samarbetsnämnden och att övriga ledamöter utses av
de bidragsberättigade organisationerna.
Vidare kommer bidrag som fördelas av samarbetsnämnden att i
fortsättningen även kunna utgå till Föreningen Fruktdrycker.
Riksdagen föreslås godkänna de föreslagna förändringarna
angående riktlinjer för fördelning av anslaget Bidrag till
organisationer.
Utskottet har ingen erinran mot regeringens förslag som alltså
godkänns.
Ifrågavarande anslagspost föreslås i propositionen höjas med
974000kr. till totalt 17 129 000 kr.
I motion So237 av Karin Israelsson m.fl. (c) föreslås att
anslaget skall öka med tio milj.kr. utöver regeringens förslag
(yrkande 3). Enligt motionärerna är det viktigt att söka
ändra attityderna till alkoholkonsumtion. De understryker att
det är viktigt att folkrörelserna tar sin roll som
opinionsbildare och förebild på allvar. Speciellt gäller det
idrottsrörelsen som når många ungdomar i sin verksamhet.
Kyrkor och samfund har, säger motionärerna, också en viktig
roll i ett alkohol- och drogförebyggande arbete.
De kristna samfundens nykterhetsorganisation (DKSN) genom sin
organisation RIA, Rådgivning i alkoholfrågor, har enligt
motionen nått goda resultat i stödjande och vårdande arbete.
Lewi Pethrusstiftelsen och andra organisationer bedriver ett väl
dokumenterat arbete bland alkoholmissbrukare och utslagna.
Denna verksamhet kompletterar och ersätter i vissa fall de
insatser som kommuner och landsting borde utföra, säger
motionärerna. Det finns därför skäl att förstärka anslagen till
frivilligorganisationerna som arbetar med drogförebyggande
arbete och vård av missbrukare.
Motionärerna förordar att de bidrag om 10 milj.kr. som
hittills utgått till ATHENA bör anslås till drogförebyggande
arbete och fördelas till nykterhetsorganisationer och drogfria
ungdomsmiljöer. Pengarna skall fördelas av samarbetsnämnden för
fördelning av statsbidrag till vissa nykterhetsorganisationer.
Utskottet har åren 1989 och 1990 avstyrkt motionsförslag av i
huvudsak sammma innebörd som det här aktuella. I sitt av
riksdagen godkända betänkande 1989/90:SoU17 (s. 92 f.) framhöll
utskottet bl.a. att de ideella organisationerna gör en stor
insats genom att informera om riskerna med att använda droger
och förändra attityderna till berusningsmedel. Utskottet
framhöll också att betydande bidrag utgår för drogförebyggande
verksamhet.
Utskottet gör nu följande bedömning.
Utskottet vill på nytt framhålla de betydelsefulla insatser
som de ideella organisationerna gör genom att informera om
riskerna med att använda droger och förändra attityderna till
berusningsmedel. Att ytterligare engagera folkrörelser av olika
slag i det drogförebyggande arbetet är ett centralt syfte för
den landsomfattande aktion mot droger som inleddes år 1989 och
leds av den s.k. ATHENA-gruppen.
Betydande bidrag utgår för drogförebyggande verksamhet till
bl.a. organisationer och till kommuner som genomför lokala
projekt. Dessutom utgår bidrag till ungdomsorganisationernas
droginformation. Utskottet anser inte att det finns anledning
att ytterligare öka bidragen till dessa organisationer utöver de
höjningar som föreslås i propositionen.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion
So237 (c) yrkande 3.
Med anledning av förslaget i motionen om användningen av de
bidrag som hittills utgått till ATHENA-gruppen vill utskottet
påpeka att gruppen enbart disponerat medel för olika projekt,
vilka lämnats i huvudsak från allmänna arvsfonden men också från
anslaget Insatser mot aids. Några medel från den nu aktuella
anslagspunkten har inte utgått.
Bidrag till organisationer som arbetar för utsatta barn och
familjer
I propositionen beräknas under denna anslagspost drygt
2milj.kr. för organisationsstöd till organisationer som
inriktar sitt arbete på utsatta barn och familjer.
I motion So276 av Olof Johansson m.fl. (c) föreslås att
stödet till föreningen Barnens rätt i samhället (BRIS) skall öka
med 500 000 kr. utöver regeringens förslag (yrkande 8). I
samma motion yrkas att riksdagen som sin mening skall ge
regeringen till känna vad i motionen anförts om ökat stöd till
barnjourverksamhet (yrkande 7).
I motiveringen till förslagen som finns i motion Ju821
framhåller motionärerna att den verksamhet med telefonjour som
BRIS och Rädda Barnen bedriver är mycket viktig för barn som har
det svårt. Även när barnen kan söka stöd hos sina föräldrar
eller andra närstående kan det vara viktigt att anonymt kunna
tala med och få råd av andra vuxna, säger motionärerna. De
erinrar om att föreningen Barnens Rätt i Samhället (BRIS) är
beroende av samhällsstöd för sin verksamhet. Förutom
telefonjourverksamheten är föreningens utåtriktade
opinionsbildande verksamhet viktig.
I motion So226 av Inger Schörling m.fl. (mp) föreslås att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att barn i
missbrukarfamiljer måste kunna söka skydd i någon form av
jourverksamhet och att en verksamhet motsvarande den danska
införs till att börja med i storstäderna; även organisationer
som BRIS bör aktivt stödjas (yrkande 8).
I budgetpropositionen understryks att organisationer som
inriktar sitt arbete på utsatta barn och familjer gör
betydelsefulla insatser för dessa barn. Föreningar som Barnens
Rätt i Samhället (BRIS), Hassela solidaritet och familjehemmens
organisationer svarar för opinionsbildning, egna insatser och en
metodutveckling inom sina områden. För organisationsstöd till
dessa organisationer beräknas drygt 2 milj.kr.
I budgetpropositionen tas också upp behovet av insatser för
utsatta barn. I detta sammanhang anförs bl.a. följande (s. 164).
I arbetet med utsatta barn och ungdomar är det barnens och
ungdomarnas behov som skall stå i centrum. Jag anser att det nu
krävs en kraftfull satsning för att utveckla ett barnperspektiv
i det sociala arbetet. Ett systematiskt förändringsarbete bör
inledas i syfte att utveckla barnkompetensen inom individ- och
familjeomsorgen. Observansen på barnens situation måste öka.
Även förhållandet mellan barn och föräldrar behöver
uppmärksammas mer än vad som uppenbarligen sker i dag.
En utvecklad barnkompetens och en ökad observans på barnens
situation är enligt min mening en förutsättning för att
socialtjänsten i tid skall upptäcka vilka barn och föräldrar som
är i behov av särskilt stöd.
-- -- --
Socialstyrelsen bör upprätta en plan för arbetet med att höja
medvetenheten och öka kompetensen inom socialtjänsten när det
gäller utsatta barn. En brett upplagd fortbildning bör ingå som
en del i en sådan plan. Arbetet bör vidare syfta till att
utveckla arbetsformer och metoder. De ideella organisationernas
erfarenheter och kunskaper bör tillvaratas i utvecklingsarbetet.
För att initiera en utveckling i denna riktning föreslås att 8
milj.kr. ställs till socialstyrelsens förfogande för en samlad
satsning för att i det sociala arbetet öka kompetensen att
arbeta med och för utsatta barn. I denna satsning bör även
fortsättningsvis flykting- och invandrarbarn ägnas särskild
uppmärksamhet.
Socialtjänsten i framför allt Stockholm, Göteborg och Malmö
bedriver en verksamhet med jourtjänst bl.a. för barn. Vidare
finns jourfosterhem där barn akut kan placeras.
Regeringen beslöt den 7 februari 1991 att ur allmänna
arvsfonden lämna ett bidrag om 1,6 milj.kr. till BRIS. Beloppet
avser första året av ett treårigt projekt som syftar till att
beskriva för barn som far illa hur de kan få hjälp i svåra
situationer. Med hjälp av olika informationsmaterial,
broschyrer, affischer, utställningar, film m.m. vill BRIS
beskriva för barn vart de kan vända sig när de behöver hjälp.
BRIS avser också att ta fram en informationssida för barn i
telefonkatalogen. I projektet ingår också en utställning som
vänder sig till vuxna om hur man lämnar upplysningar till
socialtjänsten när barn far illa och vilket ansvar alla vuxna
har.
Utskottet gör följande bedömning.
Barnens villkor i samhället och barnens utsatthet har kommit
att uppmärksammas alltmer. Utskottet anser liksom motionärerna
att de insatser som ideella organisationer gör för att hjälpa
utsatta barn bör stödjas och uppmuntras från samhällets sida.
Den verksamhet som BRIS bedriver med bl.a telefonjour är viktig.
Regeringen har nyligen beslutat att ur arvsfonden ge BRIS ett
bidrag om 1,6 milj.kr. för att bl.a. bygga ut verksamheten med
telefonjour.
Utskottet anser att motionärerna i motion So276 (c), yrkandena
7 och 8 delvis, i allt väsentligt är tillgodosedda. Yrkandena
avstyrks.
Med hänvisning till vad som anförts avstyrker utskottet också
motion So226 (mp) yrkande 8.
Bidrag till kvinnojourernas riksorganisation m.m.
I propositionen föreslås under en ny anslagspost (9) att ett
särskilt organisationsanslag om 2 milj.kr, skall utgå till
kvinnojourernas riksorganisation. Från anslaget bör även stöd
kunna lämnas till invandrarorganisationer som stöder
misshandlade kvinnor.
I motionerna So288 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Barbro
Westerholm (båda fp) och So306 av Britta Bjelle m.fl.
(fp) föreslås en höjning av anslaget med 3 milj.kr. utöver
regeringens förslag.
I motiveringen till förslaget i motion So288, som lämnas i
motion 1990/91:Sf630, erinrar motionärerna om att kvinnojourerna
visat sig ha stor betydelse när det gällt att ge skydd åt
utlämnade utländska kvinnor. I motionen påpekas att av dem som
beretts tillfällig bostad på Alla Kvinnors Hus i Stockholm under
en ettårsperiod var t.ex. nära 40% invandrarkvinnor.
Den föreslagna anslagshöjningen bör enligt motion So306 i
första hand fördelas till lokala kvinnohus och kvinnojourer.
I motion So254 av Margareta Persson m.fl. (s) yrkas -- med
hänvisning till motivering i motion 1990/91:Ju813 -- att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av årligt verksamhetsbidrag till
kvinnojourer. I sin motivering pekar motionärerna på att det på
många håll inte finns några kvinnojourer och att existerande
jourer har stora ekonomiska problem och eventuellt måste lägga
ner sin verksamhet. Det är därför enligt motionärerna angeläget
att finna former för ett årligt statligt verksamhetsbidrag till
brottsofferjourer och kvinnojourer i likhet med det statliga
aktivitetsbidraget till ungdomsorganisationerna. Det statliga
bidraget bör utgå under förutsättning av att kommun och
landsting bidrar med samma summa.
I motion So276 av Olof Johansson m.fl. (c) föreslås att
riksdagen skall göra ett uttalande om kvinnors hjälpbehov samt
om stöd till kvinnojourer (yrkande 9). I den motivering till
förslaget som lämnas i motion 1990/91:Ju821 erinrar motionärerna
om kvinnojourernas stora betydelse för de drabbade kvinnorna.
Motionärerna anser att kvinnojourerna inte endast behöver
ekonomiskt stöd utan även hjälp med lokaler, skyddade lägenheter
för de drabbade och utbildning av stödpersoner. Motionärerna
framhåller att samhällets stöd till jourernas verksamhet inte
får utformas så att jourernas fristående ställning äventyras.
Enligt motion So278 av Ann-Cathrine Haglund m.fl.(m) bör
riksdagen göra ett uttalande om angelägenheten av att det
allmänna ger stöd till kvinnojourer. I motiveringen till
förslaget som finns i motion 1990/91:Ju822 framhåller
motionärerna att det är viktigt att kvinnojourerna inte är
myndigheter utan att deras verksamhet är baserad på frivilligt
arbete. Det finns, säger motionärerna, all anledning för det
allmänna att stödja kvinnojourerna genom bidrag till
lokalkostnader, telefon, utbildning osv.
I motionerna So284 och So285 yrkande 2, båda av Rolf
Dahlberg m.fl. (m) hemställs om att riksdagen som sin mening
skall ge regeringen till känna vad som i motionen anförts om
ekonomiska bidrag till kvinnojourer. Motionärerna hänvisar till
de förslag som lags fram i motionerna Ju824 och Ju825 om
inrättande av en brottsoffernämnd.
Denna nämnd skall ha till uppgift att fördela bidrag till i
första hand rikstäckande brottsoffer-och
kvinnojourorganisationer. Motionärerna förordar att för
brottsoffernämndens verksamhet skall beräknas ett anslag på
5milj.kr.
I motion So638 av Gunilla André och Karin Starrin (båda c)
begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts i
motionen om kvinnors hjälpbehov samt om stöd till kvinnojourer
yrkande 7. Motionärerna hänvisar i sin motivering till
motion A812 vari bl.a. framhålls kvinnojourernas stora
betydelse.
Med hänvisning till att jourerna har små resurser anser
motionärerna att det är nödvändigt att kommunerna ger jourerna
stöd och hjälper till med exempelvis lokaler och utbildning.
Samhället har enligt motionen ett gemensamt ansvar att sörja för
att tillräckliga resurser tillförs kvinnojourerna.
Socialstyrelsen har på regeringens uppdrag kartlagt
kvinno-och mansjourernas verksamhet. I rapporten
Kvinnojourer och mansjourer (SoS-rapport 1990:38) lämnas bl.a.
följande uppgifter om kvinnojourerna.
Kvinnojourerna har som målsättning att avskaffa våld och
förtryck mot kvinnor.
I dag finns 112 kvinnojourer med ca 9500 medlemmar.
Kartläggningen visar att de utför ett mycket omfattande och
kvalificerat arbete. Deras verksamhet riktar sig till kvinnor
som är utsatta för våld. I vissa fall skyddar de kvinnor som
uppenbart riskerar att bli misshandlade till döds av sina män.
De kvinnojourer som finns med i redovisningen (ca 78 % av
samtliga) hade tillsammans 20000 kontakter med hjälpsökande
kvinnor under ett år. Ca 1500 kvinnor och 1000 barn
bereddes övernattning och boende under kortare eller längre tid.
Ca två tredjedelar av barnen var under sju år.
Jourerna erbjuder hjälpsökande kvinnor både ett praktiskt och
psykologiskt stöd. Drygt 1600 aktiva i kvinnojourerna ägnar
grovt uppskattat 16 timmar per månad åt oavlönat stödarbete. Om
motsvarande arbete skulle utföras av socialsekreterare skulle
det kosta kommunerna ca 50 milj.kr.
Det viktigaste stödet som jourerna erbjuder misshandlade
kvinnor är ett skyddat boende. 85 jourer har tillsammans 396
platser som de erbjuder misshandlade kvinnor och deras barn.
Totalt avvisades 421 kvinnor från jourerna förra året på grund
av platsbrist. Flertalet jourer har upplevt en ökning av antalet
hjälpsökande de senaste tre åren.
Många jourer erbjuder juridisk rådgivning och försöker hjälpa
kvinnan att få en ny bostad.
Några jourer har psykologkontakt i egen regi och några har
samtalsgrupper eller stödgrupper exempelvis för kvinnor som
varit utsatta för sexuella övergrepp i barndomen.
Kvinnojourerna är också betydelsefulla för de misshandlade
kvinnornas barn. Många gånger är också dessa i behov av skydd.
Samtliga jourer arbetar på olika sätt med påverkan av rådande
missförhållanden i samhället.
För att kunna ge de misshandlade kvinnorna bra hjälp är
jourerna beroende av ett fungerande samarbete med flera
instanser. Vanligast är att jourerna samarbetar med
socialtjänst, polis, advokat, bostadsförmedling och andra
kvinnojourer.
Kvinnojourerna är beroende av ekonomiskt stöd från kommunen.
De flesta jourer får kommunala bidrag men bidragens storlek
varierar. Det finns inget direkt samband mellan bidragets
storlek och kommunstorlek. De flesta jourer har inte pengar till
annat än fasta utgifter, dvs. löner, hyra, telefon m.m. som är
nödvändiga förutsättningar för jourens arbete. Det betyder att
många inte har möjlighet att erbjuda sina medlemmar och
anställda utbildning. Resurser finns inte att renovera och
förnya i de lägenheter som på många håll hunnit bli nedslitna.
De jourer som vill utveckla sitt arbete med kvinnorna och barnen
kan ha mycket svårt att få fram pengar till detta.
Kvinnojourerna är ett utmärkt komplement till samhällets
hjälpinsatser. De har ett stort behov av förbättrat ekonomiskt
stöd för att kunna erbjuda misshandlade kvinnor och deras barn
en bra hjälp.
Det vore önskvärt att de jourer som har behov av det kunde
anställa minst två personer, i varje fall på deltid.
Socialtjänsten måste självfallet behålla ansvaret för de
kvinnor som förutom kvinnojourens hjälp också har behov av
socialtjänstens stöd. Framför allt gäller det kvinnor med barn.
I rapporten redovisas att statliga bidrag till kvinnojourerna
och deras riksorganisation, ROKS, har utgått dels från
socialstyrelsens anslag för Utvecklings- och försöksverksamhet,
dels från trettonde huvudtiteln anslaget H 4 Bidrag till
kvinnoorganisationernas centrala verksamhet.
Kommunernas bidrag uppgick år 1989 till ca 6,7 milj.kr. Vissa
kommuner ger inga bidrag. Tio kvinnojourer fick bidrag från
landstingen.
Det statliga bidrag som ROKS erhållit för sin centrala
verksamhet uppgår för innevarande budgetår till 182725 kr.
Riksorganisationen har också erhållit medel som fördelats av
socialstyrelsen från femte huvudtitelns reservationsanslag H 4.
Utvecklings- och försöksverksamhet. För budgetåret 1990/91 har
socialstyrelsen fördelat 1,2 milj.kr. från anslaget till ROKS.
Både ROKS och några lokala kvinnojourer har därutöver erhållit
medel från trettonde huvudtitelns reservationsanslag I2.
Särskilda jämställdhetsåtgärder. Under de senaste två budgetåren
har de medel som fördelats av civildepartementet uppgått till
sammanlagt ca 1,2 milj.kr. Dessa medel har lämnats som stöd för
angelägna projekt som bl.a. syftat till att sprida kunskap om
våld mot kvinnor.
Motionsvis framförda förslag om stöd till kvinnojourer har
utskottet behandlat åren 1989 och 1990 (bet. 1988/89:SoU20 och
1989/90:SoU 17). Vid behandlingen våren 1990 framhöll utskottet
att kvinnojourerna utför ett angeläget socialt arbete genom att
bistå kvinnor som utsätts för övergrepp i hemmet.
Kvinnojourerna, som i stor utsträckning arbetar ideellt,
erbjuder en tillflykt för misshandlade kvinnor och deras barn
samt hjälp och stöd för kvinnor när de vill ta sig ur eller
förändra en många gånger outhärdlig livssituation.
Utskottet erinrade om att bidrag till kvinnojourerna utgår
från bl.a. anslaget för utvecklings- och försöksverksamhet, som
disponeras av socialstyrelsen. Utskottet ansåg att det nu fanns
anledning att överväga ett mer permanent stöd till
kvinnojourerna och deras riksorganisation. Utskottet ansåg det
också angeläget att kvinnojourerna skulle få ett ökat statligt
stöd för att kunna fullgöra sin viktiga verksamhet och även
utveckla denna. Regeringen borde överväga på vilket sätt en
sådan resursförstärkning bör ske. Vad utskottet anfört gavs
regeringen till känna.
Med hänvisning till att en kartläggning av stödet till bl.a.
kvinnojourer gjordes avstyrkte utskottet motionsförslaget om
resursförstärkningar. Riksdagen följde utskottet.
I proposition 1990/91:113 om en ny jämställdhetslag m.m.
föreslås bl.a. åtgärder för att på olika sätt motverka våld mot
kvinnor. I propositionen anges (s. 49) att förslagen tillsammans
med vad som föreslagits i årets budgetproposition innebär att
sammanlagt 17,5 milj.kr. kan ställas till förfogande för
budgetåret 1991/92 för olika åtgärder bl.a. fortbildning,
utvecklingsarbete, skydd för utsatta kvinnor, kvinnojourer och
forskning.
Utskottet gör nu följande bedömning.
Utskottet vidhåller sin inställning att kvinnojourerna utför
ett angeläget arbete. Den kartläggning av kvinnojourernas
verksamhet som socialstyrelsen har gjort visar att
kvinnojourerna utför ett mycket omfattande och kvalificerat
arbete. Kvinnojourerna är ett värdefullt komplement till
samhällets hjälpinsatser. Av kartläggningen framgår att de har
mycket små ekonomiska resurser och stort behov av förbättrat
ekonomiskt stöd om de skall kunna fortsätta sin verksamhet.
Utskottet är positivt till att regeringen nu föreslagit ett
särskilt organisationsanslag om 2 milj.kr. till kvinnojourernas
riksorganisation m.m.
Regeringens förslag innebär en betydande förstärkning av
bidragen till kvinnojourerna. Utskottet är mot denna bakgrund
inte berett att föreslå en ytterligare höjning av bidraget.
Motionerna So288 (fp) och So306 (fp) avstyrks sålunda.
Utskottet anser att det i första hand bör vara kommunen som
bedömer frågan om ekonomiskt stöd till de enskilda
kvinnojourerna. Utskottet konstaterar att regeringen ännu inte
tagit ställning till socialstyrelsens rapport om kvinnojourernas
verksamhet. Utskottet avstyrker mot denna bakgrund motionerna
So254 (s), So276 (c) yrkande 9, So278 (m) och So638 (c) yrkande
7.
Enligt förslagen i motionerna So284 och So285 (yrkande 2)
skall kvinnojourerna få bidrag från den brottsoffernämnd som
motionären föreslår skall inrättas. Förslagen i denna del
behandlas av justitieutskottet i dess betänkande 1990/91:JuU21.
Utskottet avstyrker motionerna So284 (m) och So285 (m) yrkande
2.
Bidrag till organisationer som arbetar för de hemlösa
De hemlösas situation tas upp i motion So219 av Ulla
Tillander m.fl. (c). Motionärerna vill att riksdagen skall
göra ett uttalande om dels riktlinjer för fördelning av
anslaget Bidrag till organisationer (yrkande 2), dels de
hemlösas situation (yrkande 3 delvis). Vidare föreslås att
riksdagen till Bidrag till organisationer anvisar ytterligare
3milj.kr. utöver regeringens förslag, dvs. totalt 66 501 000
kr. (yrkande 3 delvis).
I motionen pekas på att antalet hemlösa ökar i många svenska
städer. Att bryta hemlösheten är, säger motionärerna, en av de
viktigaste sociala uppgifterna och en förutsättning för att de
hemlösa skall få en chans till ett människovärdigt liv. De
nämner Stadsmissionen och Frälsningsarmén som exempel på
organisationer som tagit sig an bl.a. de hemlösas problem.
Motionärerna anför att problemet med de hemlösa är av den
dimensionen att det bör lösas på samma sätt som flyktingfrågan
där ett statligt åtagande möjliggör för kommunerna att gripa sig
an uppgiften. I avvaktan på en varaktig lösning bör, enligt
motionen, 3 milj.kr. anslås till åtgärder för de hemlösa i
första hand i Stockholm, Göteborg och Malmö. Bidraget skall
lämnas till de ideella organisationer som arbetar för de
hemlösa.
Gällande bestämmelser
Enligt 3 § lagen (1974:523, senast ändrad 1985:466) om
kommunala åtgärder för bostadsförsörjningens främjande m.m.
(bostadsförsörjningslagen) skall en kommun främja att alla i
kommunen får en egen bostad av god kvalitet samt att
ändamålsenliga åtgärder för bostadsförsörjningen inom kommunen
förbereds och genomförs.
Enligt socialtjänstlagen har kommunen det yttersta ansvaret
för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de
behöver (3 §). Enligt 6 § SoL har den enskilde rätt till bistånd
av socialnämnden om hans behov inte kan tillgodoses på annat
sätt.
Enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,
LVM, skall socialnämnden aktivt verka för att den enskilde
missbrukaren efter vårdtiden får bostad och arbete eller
utbildning (30 §).
Utskottet har behandlat motionsförslag om de utslagnas
bostadssituation åren 1986 och 1990.
I sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:SoU14 (s. 43)
framhöll utskottet att det är ovärdigt ett välfärdssamhälle att
människor står helt utan bostad och att det också strider mot
syftet i vår sociallagstiftning. Utskottet erinrade om att
kommunerna genom socialtjänstlagen ålagts det primära ansvaret
för bostadsförsörjningen och att frågan inte lämpar sig för en
mer detaljerad lagreglering, inte minst därför att
bostadsproblemet inte kan ses isolerat från
missbruksproblematiken och den sociala situationen i övrigt.
Utskottet underströk vikten av att kommunerna kontinuerligt
ägnar de bostadslösas problem stor uppmärksamhet och att de ser
till att stödinsatserna blir så effektiva som möjligt.
Utskottet gör nu följande bedömning.
Vid behandlingen hösten 1989 av motioner om de bostadslösas
situation underströk utskottet att det är ovärdigt ett
välfärdssamhälle att människor står helt utan bostad och att det
också strider mot syftet i vår sociallagstiftning. Utskottet
ansåg vidare att bostadsproblemet inte kan ses isolerat från
missbruksproblematiken och den sociala situationen i övrigt.
Utskottet vidhåller denna uppfattning.
Utskottet vill dock erinra om att det är kommunerna som har
det primära ansvaret för bostadsförsörjningen. Utskottet avser
att i ett kommande betänkande med anledning av motionsförslag ta
upp frågor om de bostadslösas situation. I detta sammanhang vill
utskottet erinra om att det finns vissa möjligheter för
organisationer som bedriver arbete bland hemlösa, t.ex.
Stadsmissionen och Frälsningsarmén, att söka bidrag för olika
projekt från den anslagspost (4) varifrån bidrag lämnas till de
frivilliga organisationer och föreningar som arbetar med
rehabiliterings- och stödinsatser inom missbruksområdet.
Utskottet är inte berett att tillstyrka förslaget i motionen om
en höjning av anslaget till Bidrag till organisationer med 3
milj.kr. Därmed finns det inte heller skäl för riksdagen att
överväga något uttalande till regeringen om hur det i motionen
föreslagna bidraget skall fördelas. Motion So219 (c) yrkandena 2
och 3 delvis avstyrks.
Utskottet tillstyrker den föreslagna medelsanvisningen till
Bidrag till organisationer.
Medelsanvisningen i övrigt
Utskottet tillstyrker de i propositionen föreslagna
medelsanvisningarna till Centralförbundet för alkohol- och
narkotikaupplysning, CAN, Bidrag till missbrukarvård och
ungdomsvård samt Utvecklings- och försöksverksamhet, vilka inte
föranlett några erinringar i form av motionsyrkanden.
Hemställan
Utskottet hemställer
Inriktningen av socialpolitiken
1. beträffande inriktningen av socialpolitiken
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So217, 1990/91:So253,
1990/91:So315 yrkande 1, 1990/91:So316 yrkandena 1 och 2,
1990/91:So320 och 1990/91:So332 yrkandena 1, 5 och 6,
res. 1 (m)
res. 2 (fp)
res. 3 (c)
res. 4 (v)
2. beträffande ökad valfrihet inom den sociala
tjänstesektorn och hälso- och sjukvården
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So206 yrkande 2,
1990/91:So315 yrkande 2, 1990/91:So332 yrkande 4 och
1990/91:So447 yrkande 1,
res. 5 (m, fp, c)
3. beträffande vårdnadsbidrag
att riksdagen avlår motionerna 1990/91:So535 yrkande 2,
1990/91:So621 yrkande 1, 1990/91:So622 yrkande 1,
1990/91:So632 yrkande 5 och 1990/91:So638 yrkande 4,
res. 6 (m, fp, c)
4. beträffande kommunalt vårdnadsbidrag
att riksdagen avslår motion 1990/91:So626,
res. 6 (m, fp, c) - motiv.
5. beträffande familjepolitiken på lång sikt
att riksdagen avslår motion 1990/91:So635 yrkande 1,
res. 1 (m)
res. 2 (fp)
res. 3 (c)
6. beträffande rätt till vård utanför det egna landstinget
m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So332 yrkande 3,
1990/91:So446 yrkande 1, 1990/91:So447 yrkande 2 och
1990/91:So531 yrkande 2,
res. 1 (m)
res. 2 (fp)
res. 3 (c)
7. beträffande nya finansierings- och produktionsformer i
sjukvården
att riksdagen avslår motion 1990/91:So332 yrkande 2 och
1990/91:So446 yrkande 13,
res. 1 (m)
res. 2 (fp)
res. 3 (c)
9. beträffande stödet till frivilligorganisationernas
HIV/aidsarbete
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So405 yrkande 1,
1990/91:So417 yrkande 1, 1990/91:So424 yrkandena 3 och 4 och
1990/91:So448 yrkande 2,
res. 7 (m, c)
10. beträffande AIDS-delegationen
att riksdagen avslår motion 1990/91:So405 yrkandena 2 och 3,
res. 8 (m)
11. beträffande informationen till invandrare
att riksdagen avslår motion 1990/91:So420 yrkande 1,
12. beträffande inriktningen av informationsarbetet i
övrigt
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So417 yrkande 3,
1990/91:So448 yrkande 1 och 1990/91:Ub808 yrkande 2,
res. 9 (m)
13. beträffande stödet till storstäderna
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So420 yrkande 10 och
1990/91:So525 yrkande 2,
14. beträffande medelsanvisningen till Insatser mot aids
att riksdagen med bifall till propositionen till Insatser
mot aids för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag
på 193500000 kr.,
15. beträffande medelsanvisningen till Internationell
samverkan
att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på
motion 1990/91:So424 yrkandena 7 och 8 till Internationell
samverkan för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på
28367000 kr.,
res. 10 (c)
16. beträffande övriga medelsanvisningar under A
att riksdagen för budgetåret 1991/92 anvisar
a) till Socialdepartementet ett förslagsanslag på
39861000 kr.,
b) till Utredningar m.m. ett reservationsanslag på
33575000 kr.,
c) till Socialvetenskapliga forskningsrådet ett
reservationsanslag på 72179000 kr.,
d) till Informationsförsörjning ett reservationsanslag på
6270000 kr.,
C. Ekonomiskt stöd till barnfamiljer m.m.
17. beträffande grundavdrag för barn
att riksdagen avslår motion 1990/91:So635 yrkande 2 delvis,
res. 11 (m)
18. beträffande höjning av det allmänna barnbidraget
att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på
motion 1990/91:So635 yrkande 2 delvis antar 1 § första stycket i
förslaget till lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna
barnbidrag,
res. 11 (m)
19. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen om
förlängt barnbidrag
att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på
motion 1990/91:So635 yrkande 2 delvis antar förslaget till lag
om ändring i lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag,
res. 11 (m)
20. beträffande barnbidrag vid längre tids
utlandsvistelse
att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på
motion 1990/91:So630 yrkandena 1 och 2 antar 1 § tredje stycket
i förslaget till lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna
barnbidrag,
21. beträffande medelsanvisningen till Allmänna
barnbidrag
att riksdagen med bifall till propositionen till Allmänna
barnbidrag för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag
på 17200000000 kr.,
22. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen om
allmänna barnbidrag i övrigt
att riksdagen antar i propositionen framlagt förslag till lag
om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag i den mån
förslaget inte behandlats under tidigare moment,
23. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen om
bidrag vid adoption av utländska barn
att riksdagen antar i propositionen framlagt förslag till lag
om ändring i lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av
utländska barn,
24. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till
kostnader för internationella adoptioner
att riksdagen med bifall till propositionen till Bidrag till
kostnader för internationella adoptioner för budgetåret
1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 1 000 kr.,
25. beträffande övriga medelsanvisningar under C
att riksdagen med bifall till propositionen för budgetåret
1991/92 anvisar
a) till Bidragsförskott ett förslagsanslag på 2 445
000000 kr.,
b) till Särskilt bidrag för vissa adoptivbarn ett
förslagsanslag på 8 200 000 kr.,
E. Hälso- och sjukvård m.m.
26. beträffande vissa avgifter till läkemedelsverket
att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen
till
a) lag om ändring i läkemedelsförordningen (1962:701),
b) lag om ändring i narkotikaförordningen
(1962:704),
c) lag om ändring i förordningen (1968:70) med vissa
bestämmelser om injektionssprutor och kanyler,
d) lag om ändring i kungörelsen (1970:149) om handel med
preventivmedel,
27. beträffande medelsanvisningen till Läkemedelsverket
att riksdagen till Läkemedelsverket för budgetåret 1991/92
anvisar ett förslagsanslag på 1000 kr.,
28. beträffande bidrag till information om tobakens
skadeverkningar
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So238 yrkande 6 delvis
och 1990/91:So473 yrkande 1 delvis,
res. 12 (c)
res. 13 (mp)
29. beträffande bidrag till hemkonsulentverksamheten
att riksdagen avslår motion 1990/91:So514 yrkande 2,
res. 14 (c)
30. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till
hälsoupplysning m.m.
att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på
motionerna 1990/91:So238 yrkande 6 delvis och 1990/91:So473
yrkande 1 delvis till Bidrag till hälsoupplysning m.m. för
budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 7035000
kr.,
res. 15 (c) - villk. 12
res. 16 (mp) - villk. 13
31. beträffande övriga medelsanvisningar under E
att riksdagen för budgetåret 1991/92 anvisar
a) till Socialstyrelsen ett förslagsanslag på
206117000 kr.,
b) till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd ett
förslagsanslag på 11117000 kr.,
c) till WHO-enheten för rapportering av
läkemedelsbiverkningar ett förslagsanslag på
2329000 kr.,
d) till Statens institut för psykosocial miljömedicin ett
förslagsanslag på 5170000 kr.,
e) till Statens bakteriologiska laboratorium:
Uppdragsverksamhet ett förslagsanslag på 1000 kr.,
f) till Statens bakteriologiska laboratorium:
Centrallaboratorieuppgifter ett förslaganslag på 46195000
kr.,
g) till Statens bakteriologiska laboratorium:
Försvarsmedicinsk verksamhet ett förslagsanslag på 4943000
kr.,
h) till Statens bakteriologiska laboratorium: Utrustning
ett reservationsanslag på 3190000 kr.,
i) till Epidemiberedskap m.m. ett förslagsanslag på
19072000 kr.,
j) till Bidrag till Sjukvårdens och socialvårdens
planerings- och rationaliseringsinstitut ett anslag på
30375000 kr.,
k) till Bidrag till allmän sjukvård m.m. ett
förslagsanslag på 4512682000 kr.,
l) till Specialistutbildning av läkare m.m. ett
reservationsanslag på 30042000 kr.,
32. beträffande ökade resurser till sjukvården
att riksdagen avslår motion 1990/91:So446 yrkande 2,
res. 17 (c)
33. beträffande vården av svårt hjärnskadade
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So223 yrkandena 8 och
9, 1990/91:So283 yrkande 5 och 1990/91:So464,
res. 18 (fp)
34. beträffande statsbidrag till särskilda
ungdomsmottagningar
att riksdagen avslår motion 1990/91:So310,
res. 19 (v)
38. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till kommunal
barnomsorg
att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på
motionerna 1990/91:So627 yrkande 6 delvis, 1990/91:So631
yrkandena 6 och 8 till Bidrag till kommunal barnomsorg för
budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på
13045000000 kr.,
res. 24 (v) - villk. 20
res. 25 (mp) - villk. 21 och 23
39. beträffande övriga medelsanvisningar under F
att riksdagen för budgetåret 1991/92 anvisar
a) till Bidrag till invandrar- och flyktingbarn i
förskolan ett anslag på 40 000 000 kr.,
b) till Barnmiljörådet ett förslagsanslag på 4 991 000
kr.,
c) till Statens nämnd för internationella
adoptionsfrågor ett förslagsanslag på 5 479 000 kr.,
G. Omsorg om äldre och handikappade
40. beträffande bokklubb för punktskriftsläsare
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So301 delvis,
1990/91:So313 delvis, 1990/91:So314 och 1990/91:So325,
res. 26 (v)
41. beträffande teckenspråksmaterial
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So268 och
1990/91:So323,
42. beträffande bidrag till anläggningen Almåsa
att riksdagen avslår motion 1990/91:So300 delvis,
res. 27 (v)
43. beträffande bidrag till Mättingeprojektet
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:So289 delvis,
1990/91:So304 delvis och 1990/91:So321 delvis och med anledning
av motionerna 1990/91:So223 yrkandena 13, 14 och 15 de två
senaste yrkandena delvis och 1990/91:So243 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
res. 28 (s)
44. beträffande medelsanvisningen till Kostnader för viss
verksamhet för handikappade
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:So289 delvis,
1990/91:So304 delvis och 1990/91:So321 delvis, med anledning av
propositionen och motion 1990/91:So223 yrkandena 14 och 15
delvis och med avslag på motionerna 1990/91:So300 delvis,
1990/91:So301 delvis och 1990/91:So313 delvis till Kostnader
för viss verksamhet för handikappade för budgetåret 1991/92
anvisar ett förslagsanslag på 46 458 000 kr.,
res. 29 (s) - villk. 28
res. 30 (v) - villk. 26 och 27
45. beträffande träningscenter för barn med ovanliga
handikapp
att riksdagen avslår motion 1990/91:So223 yrkandena 6 och 7,
res. 31 (fp)
46. beträffande bidrag till Handikappinstitutet
att riksdagen avslår motion 1990/91:So223 yrkandena 20 och 21,
res. 32 (fp)
47. beträffande samhällsinformation i punktskrift
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So229, 1990/91:So275
och 1990/91:A605,
res. 33 (v)
49. beträffande medelsanvisningen till Statens hundskola
att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på
motion 1990/91:So257 yrkande 2 delvis till Statens hundskola
för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 1000 kr.,
res. 34 (mp)
50. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till
handikapporganisationer
att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på
motionerna 1990/91:So223 yrkande 24 och 1990/91:So260 yrkande 1
till Bidrag till handikapporganisationer för budgetåret
1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 100 238 000 kr.,
res. 35 (fp)
res. 36 (v)
51. beträffande bidrag till handikapporganisationernas
internationella arbete
att riksdagen avslår motion 1990/91:So260 yrkande 2,
res. 36 (v)
52. beträffande övriga medelsanvisningar under G
att riksdagen med bifall till propositionen för budgetåret
1991/92 anvisar
a) till Bidrag till social hemhjälp, ålderdomshem m.m.
ett förslagsanslag på 3 496 852 000 kr.,
b) till Bidrag till färdtjänst, servicelinjer m.m. ett
förslagsanslag på 729 000 000 kr.,
c) till Kostnader för viss omsorg om psykiskt
utvecklingsstörda m.fl. ett reservationsanslag på 43347000
kr.,
d) till Nämnden för vårdartjänst ett förslagsanslag på
100989000 kr.,
e) till Ersättning till televerket för texttelefoner ett
förslagsanslag på 52 800 000 kr.,
f) till Ersättning till postverket för befordran av
blindskriftsförsändelser ett förslagsanslag på 68 769 000 kr.,
g) till Statens handikappråd ett förslagsanslag på
5621000 kr.,
h) till Bilstöd till handikappade ett reservationsanslag
på 206000000 kr.,
53. beträffande tolkverksamheten
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So223 yrkande 10,
1990/91:So257 yrkande 2 delvis och 1990/91:So298 yrkandena 1 och
2,
res. 37 (fp)
res. 38 (mp)
54. beträffande information om äldreomsorgsreformen
att riksdagen avslår motion 1990/91:So271 yrkande 4,
res. 39 (v)
H. Socialt behandlingsarbete, alkohol- och narkotikapolitik
55. beträffande riktlinjer för fördelning av anslaget
Bidrag till organisationer
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:100
godkänner de föreslagna förändringarna angående riktlinjerna för
fördelning av anslaget Bidrag till organisationer,
56. beträffande stöd till organisationer som bedriver
rehabiliteringsarbete
att riksdagen avslår motion 1990/91:So336 yrkande 10 delvis,
res. 40 (fp)
57. beträffande uttalande om stöd till länkverksamhet
att riksdagen avslår motion 1990/91:So256 yrkande 8,
res. 41 (mp)
58. beträffande uttalande om stöd till stiftelsen
Kvinnoforum
att riksdagen avslår motion 1990/91:So259,
59. beträffande organisationsstöd till
nykterhetsorganisationer m.fl.
att riksdagen avslår motion 1990/91:So237 yrkande 3 delvis,
res. 42 (c)
60. beträffande Bidrag till organisationer som arbetar
för utsatta barn och familjer
att riksdagen avslår motion 1990/91:So276 yrkande 8 delvis,
res. 43 (c)
61. beträffande uttalande om ökat stöd till
barnjourverksamhet m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So226 yrkande 8 och
1990/91:So276 yrkande 7,
res. 44 (mp)
62. beträffande bidrag till kvinnojourernas
riksorganisation m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So288 delvis och
1990/91:So306 delvis,
res. 45 (fp)
63. beträffande uttalande om bidrag till kvinnojourer
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So254, 1990/91:So276
yrkande 9, 1990/91:So278 och 1990/91:So638 yrkande 7,
64. beträffande bidrag till kvinnojourer från en
brottsoffernämnd
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So284 och
1990/91:So285 yrkande 2,
res. 46 (m)
65. beträffande uttalande om de hemlösas situation m.m.
att riksdagen avslår motion 1990/91:So219 yrkandena 2 och 3,
det senare yrkandet delvis,
res. 47 (c)
66. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till
organisationer
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:100 och med
avslag på motionerna 1990/91:So219 yrkande 3 delvis,
1990/91:So237 yrkande 3 delvis, 1990/91:So276 yrkande 8 delvis,
1990/91:So288 delvis, 1990/91:So306 delvis och 1990/91:So336
yrkande 10 delvis till Bidrag till organisationer för
budgetåret 1991/92 under femte huvudtiteln anvisar ett
reservationsanslag på 63 501 000 kr,
res. 48 (fp) - villk. 40 och 45
res. 49 (c) - villk. 42, 43 och 47
67. beträffande övriga medelsanvisningar under H
att riksdagen för budgetåret 1991/92 under femte huvudtiteln
anvisar
a) till Centralförbundet för alkohol- och
narkotikaupplysning, CAN, ett reservationsanslag på
10542000 kr.,
b) till Bidrag till missbrukarvård och ungdomsvård ett
förslagsanslag på 950000000 kr.,
c) till Utvecklings- och försöksverksamhet ett
reservationsanslag på 27214000 kr.
Stockholm den 28 mars 1991
På socialutskottets vägnar
Daniel Tarschys
Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Anita
Persson (s), Ulla Tillander (c), Ingrid Andersson (s), Per
Stenmarck (m), Johnny Ahlqvist (s), Rinaldo Karlsson (s),
Ingegerd Anderlund (s), Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid
Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v), Anita
Stenberg (mp), Jan Andersson (s), Sinikka Bohlin (s) och
Ingegerd Troedsson (m).
Reservationer
1. Inriktningen av socialpolitiken m.m. (mom. 1 och 5--8)
Per Stenmarck, Ingrid Hemmingsson och Ingegerd Troedsson
(alla m) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 41 börjar med
"Utskottet vill" och på s. 45 slutar med "Motionen avstyrks
därför" bort utgå,
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 48 börjar med
"I motion So332 (m)" och på s. 51 slutar med "So447 (m) yrkande
1" bort utgå,
dels att utskottet bort anföra följande:
Socialdemokraternas tänkta välfärdsstat är på väg att
haverera. Enligt utskottets mening kan man se bristerna och
revorna i den offentliga sektorns s.k. skyddsnät på område efter
område.
Sjukförsäkringen bär inte sina egna kostnader.
Pensionssystemet är inte anpassat efter verkligheten och håller
på att rämna. Familjepolitiken innebär grava orättvisor och
orimliga köer till den monopoliserade offentliga barnomsorgen.
Inom sjukvården är köer legio, och det har gått så långt att
människor avlidit i väntan på operationer. Samtidigt flyr
personalen den offentliga vården.
Handikappade och äldre har satts åsido genom att individuella
hänsyn, medinflytande och respekt inte ingår i välfärdssystem
som bygger på kollektivistiskt tänkande.
Samtidigt tvingas de socialistiska politikerna höja skatterna
och världens redan tidigare högsta skattetryck.
Socialdemokraterna hävdar ofta, som försvar för den orimliga
högskattepolitiken, att denna är en garant för en god välfärd.
Om detta var med sanningen överensstämmande skulle Sverige inte
ha de problem vårt land de facto har. Trots kraftigt ökade
kostnader av de totala sociala utgifterna i Sverige under
1980-talet (från 200 miljarder kronor 1982 till nästan 346
miljarder kronor 1987) har problemen närmast förvärrats. Ett
talande exempel på detta är t.ex. operationsköerna.
Socialdemokraterna talar ofta om solidaritet med svagare
grupper. Men när den enskildes önskemål och behov kommer i
konflikt med den socialdemokratiska ideologin blir det ofta de
svagare grupperna som drar det kortaste strået.
Ett exempel på människor som kommer i kläm i den
socialdemokratiska välfärdspolitiken är de s.k.
minimipensionärerna och de gravt handikappade. Båda dessa
grupper är svaga och behöver hjälp och stöd. Men den
socialdemokratiska politiken tar inga individuella hänsyn. I
stället spelar man ut den ena gruppen mot den andra och de som
drabbas är just de som inte har starkast röster eller starka
organisationer bakom sig.
Ett annat exempel är garantibeloppet för de sämst ställda inom
föräldraförsäkringen. Medan föräldraförsäkringen i övrigt följer
löneutvecklingen vägrar regeringen att ens låta garantibeloppet
följa kostnadsutvecklingen.
Problemen inom den offentliga sektorn beror på systemens
konstruktion. Stora enheter, oklara ansvarsförhållanden, långa
beslutsvägar och dåligt tillvaratagande av personalens idéer och
engagemang gör att den offentliga sektorns stora, otympliga
monopol aldrig kommer att klara de uppgifter enskilda människor
har rätt att kräva att de skall klara, inte minst mot bakgrund
av de stora belopp som uttaxeras av skattebetalarna för den
offentliga sektorns verksamhet.
Utskottet anser alltså att den nuvarande inriktningen av
socialpolitiken måste förändras. De problem vi har framför oss
kräver beslutsamhet och en vilja att se problemen. Det handlar
om att anpassa vård och omsorg till de enskilda individerna och
att ge alla möjlighet till trygghet och bra vård och omsorg
utifrån deras eget val.
Utskottet delar således uppfattningen i motion So332 (m)
yrkande 1 att socialdemokraternas storskaliga och
kollektivistiska lösningar inte fungerar. Välfärden måste komma
alla till del oavsett var man bor. Detta sker enligt utskottets
mening bäst genom att de hinder som i dag bromsar denna
utveckling -- främst i form av höga skatter, detaljregleringar
och statsbidragsstyrning -- undanröjs. Utskottet ställer sig
bakom de förändringar som motionärerna förordar för att
åstadkomma en bättre välfärd -- ett uppbrytande av det kommunala
servicemonopolet, införande av mångfald och valfrihet inom
äldreomsorgen, sjukvården och barnomsorgen, vårdnadsbidrag till
barnfamiljer och konkurrens på lika villkor mellan kommunal och
privat verksamhet. Om valfrihet inom vård och omsorg och om
vårdnadsbidrag har utskottet också uttalat sig nedan (se res. 5
och 6).
Enligt utskottets mening skall målet för en ny familjepolitik
vara att skapa förutsättningar för föräldrarna att själva välja
den arbetsfördelning och den vård och fostran av barnen som
passar just dem och barnen bäst. Denna politik bör bl.a.
innebära att stödet till den offentliga barnomsorgen omfördelas
till samtliga barn, alltså även till dem som i dag inte omfattas
av den kommunala barnomsorgen.
Det förslag om vårdnadsbidrag, kombinerat med avdrag för
styrkta barnomsorgskostnader, som nu lagts fram gemensamt av m,
fp och c, och som utskottet tagit ställning för (se res. 6), är
ett viktigt steg i denna riktning.
Den mer långsiktiga politiken för en trygg och rättvis
barnomsorg måste enligt utskottets uppfattning bygga på de
principer som lagts fram i motion So635 (m) nämligen följande:
Beslut fattas om att hela det skattefinansierade
barnomsorgsstödet skall följa barnen. Principen genomförs
successivt för barn som föds efter beslutet.
Barnomsorgsstödet görs skattepliktigt. Det kombineras med
avdragsrätt för styrkta, nödvändiga barnomsorgskostnader. En
sådan avdragsrätt motverkar svart barnomsorg, garanterar
kvalitet i barnomsorgen och social trygghet för dem som
arbetar inom denna. Ett tak för avdragsrätten sätts vid
rimlig kostnad för god barnomsorg.
Den skolförberedande verksamheten skall, liksom skolan, vara
avgiftsfri. I takt med att skolstarten sänks till sex år,
skall kommunerna ha ansvar för att även femåringar erbjuds
skolförberedande verksamhet, som deltidsförskola eller
motsvarande inbyggd verksamhet. Kommunerna ansvarar också för
att alternativ skolförberedande verksamhet får motsvarande
stöd.
Kommunerna skall behålla ett särskilt ansvar för att familjer
med särskilda behov eller barn med handikapp får erforderlig
hjälp. Stödet utformas så att familjen ges så stor valfrihet
som möjligt.
Föräldraförsäkringen gäller under barnets första tolv månader.
Garantibeloppet, dvs. lägsta föräldrapenning, höjs till ett
belopp motsvarande barnomsorgsstödet.
Samordning måste ske mellan föräldraförsäkring och
barnomsorgsstöd, om det finns flera förskolebarn i familjen
och föräldrapenningen är högre än barnomsorgsstödet. Detta
kan ske genom att familjen får det belopp som är högst,
föräldrapenningen eller ett belopp motsvarande
barnomsorgsstödet för alla förskolebarn i familjen.
De specialdestinerade statsbidragen på barnomsorgens och
andra områden ersätts av barnomsorgsstödet och av statsbidrag
som inte styr kommunerna men tar hänsyn till bl.a. deras
skatteunderlag och åldersfördelning.
Övergången till ett allmänt barnomsorgsstöd utformas så att
förälder med barn i den kommunala barnomsorgen kan fortsätta
med detta, samtidigt som tillkomsten av andra alternativ
underlättas.
Redan under övergångstiden torde många kommunala daghem
omvandlas till föräldrakooperativ och personal- eller
stiftelsedrivna daghem. Ytterligare en del daghem omvandlas
förmodligen till deltidsdaghem för att kunna tillgodose både
pedagogiska behov hos barnen och tillsynsbehov för
deltidsarbetande föräldrar. Ytterligare andra daghem kan
omvandlas till kommunala eller fristående deltidsförskolor som
komplement för de barn som tas om hand i sina hem eller av
kommunala eller andra dagbarnvårdare. Många olika pedagogiska,
kristna eller andra inriktningar på verksamheten kan prövas och
utvecklas.
Föräldrarna får samtidigt bättre förutsättningar att, om de så
önskar, ta hand om barnen själva eller turas om med detta
arbete. Även ensamföräldrar får möjlighet att själva ordna för
barnen eller att arbeta deltid medan barnen är små.
Genom att barnomsorgsstödet följer barnen uppkommer
skräddarsydda, flexibla och småskaliga lösningar. Dessa kan
betyda särskilt mycket för familjer med obekväma arbetstider,
infektionskänsliga barn eller många småbarn. Det blir till och
med möjligt för flerbarnsföräldrar att göra ett direkt
arbetsbyte med en barnvårdare och samtidigt ha kvar den
förbättring av familjeekonomin som barnomsorgsstödet innebär.
Barn och hushåll med särskilda behov får även de den trygghet
att ordna barnomsorgen på bästa möjliga sätt som de i dag
mestadels inte har.
Förskolepersonalen får i det nya systemet bättre möjlighet att
använda sin utbildning. Deras valfrihet mellan olika
anställningsformer, däribland att öppna eget, att arbeta vid
heltids- eller deltidsdaghem resp. deltidsförskolor och olika
förskolepedagogiska alternativ kommer att öka.
Vad utskottet här anfört om den långsiktiga inriktningen av
familjepolitiken bör riksdagen med anledning av motion So635 (m)
yrkande 1 som sin mening ge regeringen till känna.
Utskottet anser vidare i likhet med motionärerna i motionerna
So332 (m) och So447 (m) att en allmän och obligatorisk
sjukvårdsförsäkring bör införas för att ge alla valfrihet inom
sjukvården. Denna sjukvårdsförsäkring bör omfatta alla och
förvaltas av den allmänna försäkringskassan eller annan
försäkringsorganisation. Ersättningen från försäkringen följer
patienten till den vård han väljer -- offentlig eller privat. I
avvaktan på att det föreslagna försäkringssystemet införs, bör
en vårdgaranti omedelbart införas som ger rätt för svårt sjuka
som inte får vård inom rimlig tid i det egna landstinget att
söka vård på annat håll. Privat vård, vård i andra landsting
eller utomlands bör då bekostas av det egna landstinget.
Utskottet delar också motionärernas uppfattning att finansiering
och produktion av sjukvård skall skiljas åt (motion So332 (m)
yrkande 2).
Det är också viktigt att främja effektiviteten inom hälso- och
sjukvården så att inte resurser förslösas. De sjukvårdslösningar
inom landstingens ram som krävs måste i betydligt större
utsträckning än nu baseras på flexibilitet och konkurrens.
Utskottet anser också att de snabba utgiftsökningarna på
socialförsäkringsområdet inger oro och att det bör etableras ett
klarare samband mellan avgifter och förmåner.
Av vad utskottet här uttalat framgår att utskottet också
ställer sig bakom vad som anförs i motionerna So217 (fp), So253
(c), So315 (fp) yrkande 1, So316 (c) yrkandena 1 och 2, So531
(fp) yrkandena 1 och 2 och So446 (c) yrkandena 1 och 13.
Utskottet avstyrker däremot motion So320 (v) vari förordas en
socialistisk socialpolitik.
dels att utskottet under mom. 1 och 5--8 bort hemställa:
1 och 5--8. beträffande inriktningen av socialpolitiken
m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:So332
yrkandena 1, 5 och 6 och 1990/91:So635 yrkande 1 och med
anledning av motionerna 1990/91:So217, 1990/91:So253,
1990/91:So315 yrkande 1, 1990/91:So316 yrkandena 1 och 2,
1990/91:So332 yrkandena 2 och 3, 1990/91:So531 yrkandena 1 och
2, 1990/91:So446 yrkandena 1 och 13 och 1990/91:So447 yrkande
2 samt med avslag på motion 1990/91:So320 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Inriktningen av socialpolitiken m.m. (mom. 1 och 5--8)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 41 börjar med
"Utskottet vill" och på s. 45 slutar med "Motionen avstyrks
därför" bort utgå,
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 48 börjar med
"I motion So332 (m)" och på s. 51 slutar med "So531 (fp) yrkande
1" bort utgå,
dels att utskottet bort anföra följande:
Socialpolitiken är av grundläggande betydelse för den enskilde
individens frihet och möjligheter att forma sitt eget liv. Den
är också ett uttryck för de värderingar om solidaritet, rättvisa
och mänsklig värdighet som måste råda i vårt samhälle.
I motion So315 (fp) behandlas socialpolitikens ekonomiska
förutsättningar och konsekvenser. Utskottet delar uppfattningen
att en väl fungerande marknadsekonomi förutsätter en
välfärdsstat liksom att en väl fungerande välfärdsstat
förutsätter en marknadsekonomi. Genom planhushållning och
ekonomisk centralstyrning uppstår varken välstånd eller
rättvisa. Därför måste liberala principer läggas till grund för
välfärdspolitiken.
Bärande element i socialpolitiken är det generella
socialförsäkringssystemet, ett välutvecklat system av sociala
tjänster och målmedvetna insatser för att bistå "det glömda
Sverige".
Socialförsäkringarna bör garantera inte enbart en bastrygghet
för alla invånare i Sverige utan också ett rimligt mått av
inkomsttrygghet. Utöver folkpensionen och grundbeloppen i andra
socialförsäkringar behövs således även en garanti för att den
enskilde när förvärvsförmågan sviktar skall kunna behålla i
huvudsak samma standard som tidigare. Detta syfte tjänar bl.a.
de inkomstrelaterade inslagen i sjukförsäkringen,
föräldraförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen samt
ATP-systemet.
Hur långt denna standardgaranti skall sträcka sig är en fråga
som inte kan avgöras en gång för alla. Eftersom systemet i
huvudsak bör finansieras genom löne- och inkomstbaserade
avgifter skulle alltför långtgående åtaganden medföra en så tung
belastning på folkhushållet att de välståndsskapande krafterna
riskerar att skadas. Såväl sådana skäl som mer principiella
överväganden om att den enskilde själv måste kunna öva
inflytande över sitt eget försäkringsskydd motiverar en
begränsning av socialförsäkringssystemets täckningsgrad. Ovanpå
det grundskydd som berättigar till ersättning lika för alla och
det standardskydd som bör relateras till den bortfallna
inkomsten bör det således finnas utrymme för ett toppskydd i
form av enskilda eller kollektiva försäkringar som inte regleras
inom den offentliga sfären.
Kostnaderna för socialförsäkringen har ökat kraftigt under
senare decennier, inte minst under 1980-talet. Detta beror på
flera olika faktorer, bl.a. att nya förmåner har införts, att
befolkningens sammansättning förändrats och att allt fler
pensionärer numera omfattas av ATP-systemet. Som resultat härav
har en ökande del av de offentliga resurserna kommit att tas i
anspråk av socialförsäkringen. Detta har skärpt skattetrycket
och under 1980-talet också minskat utrymmet för den offentliga
sektorns insatser.
Från båda dessa utgångspunkter ser utskottet med oro på denna
kostnadsutveckling. Det finns skäl att bromsa den snabba
utgiftsökningen på socialförsäkringsområdet, bl.a. genom en
stramare sjukförsäkring, en reformerad arbetsskadeförsäkring och
en ökad egenfinansiering inom arbetslöshetsförsäkringen.
Ett mål för framtida reformer inom socialförsäkringssystemet
bör också vara att etablera ett klarare och tydligare samband
mellan avgifter och förmåner. Bland de försäkrade råder i dag
ett lågt kostnadsmedvetande, vilket bl.a. har sin grund i att vi
-- till skillnad från andra jämförbara länder -- nästan helt har
avvecklat egenavgifterna. En rad olika förändringar inom de
olika försäkringssystemen har också bidragit till att försvaga
kopplingen mellan uppoffringar och ersättningar. En förstärkning
av detta samband bör enligt utskottets mening kunna bidra till
mer rationella och realistiska överväganden om lämpliga
kompensationsnivåer och kompensationsvillkor i
socialförsäkringssystemet.
De sociala tjänsterna -- såsom hälso- och sjukvård, tandvård,
äldreomsorg, handikappomsorg, missbrukarvård samt barnomsorg --
skall vara tillgängliga för alla som har behov av dem. Som följd
härav finner utskottet det naturligt att försvara kravet på en
solidarisk finansiering av de grundläggande sociala tjänsterna.
Denna finansiering kan förverkligas genom skatter eller genom
obligatoriska avgifter. I många fall kan en kompletterande
egenfinansiering vara möjlig och motiverad, men denna får inte
gå ut över kravet på de sociala tjänsternas tillgänglighet för
alla människor oavsett inkomst.
Vård och omsorg måste också finnas tillgänglig när den behövs.
Därför måste platsbristen hävas inom bl.a. äldreomsorgen.
Barnomsorgsköerna måste avvecklas så att alla föräldrar som så
önskar ges tillfälle att förvärvsarbeta. Inom sjukvården bör det
i enlighet med förslaget i motion So531 yrkande 2 införas en
100-dagarsregel, som innebär att ersättning skall utgå från
landstinget om en operation inte kan utföras inom 100 dagar från
det att diagnos har blivit ställd.
I utvecklingen av de sociala tjänsterna är det viktigt att
främja mångfalden och den lokala initiativförmågan. Efter en
lång fas av kvantitativ expansion är det nu också viktigt att
utveckla verksamhetens innehåll och kvalitet. En sådan
förändring förutsätter en förskjutning av makt och ansvar från
centrala planeringsorgan till de anställda och till de sociala
tjänsternas kunder och klienter.
Från denna utgångspunkt förordar utskottet dels nya och friare
organisationsformer inom den offentliga sektorns ram, dels ett
vidgat utnyttjande av initiativkraften inom den enskilda
sektorn. Att de sociala tjänsterna till största delen kräver
solidarisk finansiering via skatter eller avgifter innebär inte
att de också nödvändigtvis behöver presteras av offentliga
organ. För en skapande utveckling måste den mentalitet som
präglar de offentliga monopolen ersättas av en ny och friare
anda. Härigenom ökar även möjligheterna att rekrytera engagerad
personal till det sociala arbetet. Politikerna som hittills i
stor utsträckning kommit att identifiera sig med de stora
produktionsapparaterna bör i framtiden mer agera som
konsumenternas företrädare och som beställare av sociala
tjänster.
Men beställarfunktionen bör också i långt större utsträckning
tillkomma medborgarna själva. På många områden är den
brukarmedverkan som regeringen säger sig eftersträva ett
alldeles för blygsamt mål. Utskottet vill hellre att man i så
många sammanhang som möjligt når fram till den konsumentmakt som
uppstår när medborgarna själva kan välja mellan olika
alternativ. Mot denna frihet korresponderar också en frihet för
löntagarna att välja mellan olika arbetsgivare. Med ökad
konkurrens följer också en högre effektivitet. Med ökad mångfald
i den sociala verksamheten uppstår välfärdsvinster både för dem
som arbetar i den och dem som betjänas av den.
I detta sammanhang vill utskottet också betona det frivilliga
och ideella arbetets roll i den sociala verksamheten. Många
verksamheter som nu är offentliga började inom föreningar,
kooperativ och samfund. Enligt utskottets mening har det ideella
och frivilliga arbetet ännu en betydelsefull roll att spela och
förtjänar därför allt stöd.
Utskottet vill i likhet med motionärerna framhålla att
människan inte får reduceras till ett objekt för offentliga
åtgärder utan först och främst ses som ett självständigt
handlande subjekt. Utskottet avvisar därför den samhällssyn som
i den enskilde främst ser ett viljelöst offer för "den sociala
strukturen" och som vill frånkänna individen ansvar för sina
egna handlingar. Inom socialpolitiken måste tydligare göras
klart att den enskilde har ansvar för sig själv och sitt eget
liv. Enligt utskottet måste det därför vid kommande översyner av
socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen markeras att
förstahandsansvaret åvilar den enskilde själv.
Som tredje huvudlinje i den framtida socialpolitiken vill
utskottet -- i anslutning till tankarna i motion So217 (fp) --
betona de insatser som måste göras för "det glömda Sverige".
Många grupper i vårt land har ännu inte fått en rimlig del av
den välståndsutveckling som skett under senare årtionden. Det
gäller inte minst människor med olika slag av handikapp. Ett
viktigt mål för socialpolitiken är att angripa den materiella
och andliga misär som ännu dröjer kvar i välfärdssamhället.
Detta kräver insatser på en rad olika områden. Utskottet vill
särskilt peka på behovet av ökat bistånd till barn och vuxna med
handikapp, sjuka i operations- och behandlingsköerna, psykiskt
sjuka, demenssjuka och deras anhöriga, missbrukare, brottsoffer
och gamla och sjuka inom långvården. Vid behandlingen av
regeringens budgetförslag kommer utskottet nedan att föreslå en
rad konkreta anslagsökningar i syfte att tillgodose viktiga
behov hos dessa grupper.
Med det anförda tillstyrker utskottet motionerna So217 (fp),
So315 (fp) yrkande 1 och So531 yrkandena 1 och 2. Härmed
tillgodoses också en rad väsentliga synpunkter i motionerna
So253 (c), So316 (c) yrkandena 1 och 2, So332 (m) yrkandena
1--3 och 5--6, So446 (c) yrkandena 1 och 13, So447 (m) yrkande 2
och So635 (m) yrkande 1.
Utskottet avstyrker däremot motion So320 (v) vari förordas en
socialistisk socialpolitik.
dels att utskottet under mom. 1 och 5--8 bort hemställa:
1 och 5--8. beträffande inriktningen av socialpolitiken
m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:So217,
1990/91:So315 yrkande 1 och 1990/91:So531 yrkandena 1 och 2 och
med anledning av motionerna 1990/91:So253, 1990/91:So316
yrkandena 1 och 2, 1990/91:So332 yrkandena 1--3 och 5--6,
1990/91:So446 yrkandena 1 och 13, 1990/91:So447 yrkande 2 och
1990/91:So635 yrkande 1 samt med avslag på motion 1990/91:So320
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Inriktningen av socialpolitiken m.m. (mom. 1 och 5--8)
Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 41 börjar med
"Utskottet vill" och på s. 45 slutar med "Motionen avstyrks
därför" bort utgå,
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 48 börjar med
"I motion So332 (m)" och på s. 51 slutar med "So531 (fp) yrkande
1" bort utgå,
dels att utskottet bort anföra följande:
Utskottet anser att det grundläggande för det goda samhället
måste vara att välfärden fördelas på ett rättvist sätt mellan
medborgarna.
Denna förutsättning bygger på att alla människor, oavsett kön,
yrke, bostadsort, social bakgrund eller andra sociala och
personliga olikheter har samma värde och samma rättigheter. För
utskottet är fördelningen av samhällets resurser mellan olika
grupper en högt prioriterad fråga. Utskottets utgångspunkt är
att fördelningen skall ske med utgångspunkt i bl.a. den enskilda
individens behov av hjälp och stöd.
Från regeringens sida sägs att det sociala välfärdssystemet är
uttryck för en fördelningspolitik som bygger på solidaritet och
rättvisa. Det kan emellertid inom många områden ifrågasättas om
detta påstående längre har någon bärighet. På goda grunder har
många frågat sig om socialdemokraterna fortfarande för någon
medveten och rättvis fördelningspolitik. Medan många får det
allt bättre får andra grupper det allt sämre. Kapital har under
många år strömmat från de grupper som har det mindre gott ställt
till de mycket välbeställda. Skall vårt samhälle vara ett
välfärdssamhälle måste alla ha anledning att glädja sig över
framgångarna. Att som nu låta klyftorna öka är inte acceptabelt
och avslöjar en bristande känsla hos regeringen för behovet av
en aktiv och rättvis fördelningspolitik.
Bristen på en rättvis fördelningspolitik finns på många
områden men drabbar alldeles särskilt svaga grupper, dem som är
glömda eller gömda och som har svårt att själva eller
massmedialt få någon uppmärksamhet.
Vad utskottet här anfört sammantaget med den exemplifiering av
välfärdssystemets brister som gjorts i motion So253 (c) visar
enligt utskottets mening på nödvändigheten av att ändra
välfärdspolitikens utformning. En rättvis regional fördelning
måste vara utgångspunkten för politiken. Välfärden måste komma
alla till del oavsett bostadsort. En förnyelse av välfärden
måste också ske med utgångspunkt i en vidgad valfrihet (se res.
6). Det är viktigt med mångfald och flexibilitet när det gäller
att lösa den sociala servicen. Detta gäller även på landsbygden.
I likhet med motionärerna anser utskottet att den enskildes
förmåga till insatser och initiativ bör tas till vara och att
det stöd som samhället lämnar i första hand skall vara en hjälp
till självhjälp. Välfärdspolitiken bör så långt möjligt vara
generell och finansieras solidariskt.
Utskottet vill i likhet med motionärerna i motion So316 (c)
framhålla att välfärden måste bygga på ökad delaktighet och
rättvisa. Jämlikhet och rättvisa kan komma de många människorna
till del genom att välfärdspolitiken i större utsträckning byggs
upp enligt grundtrygghetsprincipen. Enligt denna princip
tillförsäkras alla människor en grundläggande social och
ekonomisk trygghet. Samtidigt måste det vara möjligt att erbjuda
individuella lösningar, där bl.a. det enskilda sparandet och
ägandet stimuleras. Dogmen om det totala offentliga ansvaret
måste ifrågasättas. De offentliga välfärdsinsatserna måste i
högre grad än vad som sker i dag understödja enskilda insatser.
Utskottet vill dock betona att idén om det solidariska ansvaret
för medborgarna aldrig får gå förlorad.
Principen om grundtrygghet kan få fotfäste i en
samhällsstruktur som bygger på rättvisa och utjämning. Det nära
samband som råder mellan användning av begränsade resurser, god
miljö och rättvis fördelning måste tydliggöras. Utskottet anser
att riksdagen bör uttala sin anslutning till en generell
välfärdspolitik byggd på grundtrygghetsprincipen i enlighet
med vad som anförts i motionen.
Utskottet tillstyrker också de förslag till riktlinjer för
utvecklings- och förnyelsearbetet på det sociala området som
läggs fram i samma motion och som bygger på principen om
ekonomisk och social grundtrygghet som vägledare inom olika
samhällsområden, t.ex. familjepolitiken, bostadspolitiken,
arbetslivet, vården och socialförsäkringssystemet.
Utskottet anser i likhet med motionärerna i motion So446 (c)
att patienterna måste få möjlighet att direkt påverka vårdens
organisation och innehåll i större utsträckning. För att detta
skall vara möjligt krävs ett nytt ekonomiskt styrsystem i
landstingen. Det bör bygga på att landstingens budget på central
nivå och i sjukvårdsområdena beskriver mål, prestationer och
ekonomiska ramar som fastställs i avtal med varje basenhet. Det
åligger därefter basenheterna att själva utforma sin verksamhet
utifrån tillgängliga resurser.
Landstingen måste för att kunna erbjuda en varierad vård
utvecklas organisatoriskt och övergå till att bli folkvalda
länsparlament. Driften av sjukvården kan ske i landstingens egen
regi eller på entreprenad, av anställda, organisationer,
anhöriga och privata företag.
Vidare måste en patient som inte inom rimlig tid kan få vård
inom det egna landstinget erbjudas möjlighet till vård inom ett
annat landsting eller på annat sätt. Det bör sättas upp en
tidsgräns för inom vilken tid en patient skall ha rätt att få
vård av visst slag utförd inom landstinget.
Av det anförda framgår att utskottet också ställer sig bakom
vad som uttalas i motionerna So217 (fp), So315 (fp) yrkande 1,
So332 (m) yrkandena 1--3 och 5--6, So446 (c) yrkandena 1 och 13,
So447 (m) yrkande 2 och So531 (fp) yrkandena 1 och 2. Utskottet
kan också ställa sig bakom en rad väsentliga synpunkter i motion
So635 (m) yrkande 1.
Utskottet avstyrker däremot motion So320 (v), vari förordas en
socialistisk socialpolitik.
dels att utskottet under mom. 1 och 5--8 bort hemställa:
1 och 5--8. beträffande inriktningen av socialpolitiken
m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:So253,
1990/91:So316 yrkandena 1 och 2 och 1990/91:So446 yrkandena 1
och 13 och med anledning av motionerna 1990/91:So217,
1990/91:So315 yrkande 1, 1990/91:So332 yrkandena 1--3 och 5--6,
1990/91:So447 yrkande 2 och 1990/91:So531 yrkandena 1 och 2 och
1990/91:So635 yrkande 1 samt med avslag på motion 1990/91:So320
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Inriktningen av socialpolitiken (mom. 1)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 41 börjar med
"Utskottet vill" och på s. 42 slutar med "yrkandena 1, 5 och 6"
bort utgå,
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 42 börjar med
"I motion So315 (fp) och på s. 45 slutar med "avstyrks därför"
bort utgå,
dels att utskottet bort anföra följande:
Vänsterpartiet har i motion So320 av Lars Werner m.fl. (v)
lagt fram sitt förslag till mål och inriktning av
socialpolitiken och hemställt att det ges regeringen till känna.
En socialistisk socialpolitik utgår enligt motionen från en
tro på att människor har resurser att förändra missförhållanden
och rättvist fördela sociala och ekonomiska resurser. Utskottet
delar denna uppfattning. Utskottet anser också i likhet med
motionärerna att alla människor har lika värde och att alla
efter sina förutsättningar skall vara med och betala och få
tillgång till resurserna. Det är inte bara de duktiga, präktiga,
ordentliga och förutseende som skall ha tillgång till ett
värdigt liv, utan även de destruktiva och slarviga skall kunna
få sin del av välfärdskakan.
Utskottet delar vänsterpartiets inställning till
marknadsekonomin i den form den nu har. Genom sina ständiga krav
på ekonomisk tillväxt skapar den onyttigheter som för med sig
ökade samhällskostnader. Resultatet kan bli social utslagning i
form av ökade yrkesskador, hälsoproblem, missbruk,
förtidspensioneringar etc. Utskottet ser i likhet med
vänsterpartiet men i motsats till regeringen och nyliberalerna
ett mycket nära samband mellan socialpolitiken och marknaden.
För de senare har socialpolitiken endast formen av ett
grovmaskigt skyddsnät mot utslagning och skilda orättvisor.
Utskottet delar också vänsterpartiets uppfattning att
produktionen av tjänster och varor måste styras av människors
behov. De grundläggande behoven av livsförnödenheter, bostäder,
social trygghet etc. skall staten/den offentliga sektorn se till
att tillfredsställa genom ett fungerande solidariskt
fördelningssystem, bl.a. genom att på lämpligt sätt styra
investeringarna. Tillsyn över att rättssäkerheten fungerar
tillfredsställande är en annan viktig uppgift för den offentliga
sektorn.
Utskottet anser att det är berättigat med en stor offentlig
sektor och att den under vissa förutsättningar kan tillåtas växa
genom att det görs investeringar i vård, omvårdnad, utbildning
etc. Om den sociala utslagningen, som enligt utskottet orsakas
av produktionsordningen, kan nedbringas så kommer detta att
minska behovet av en stor offentlig sektor. I dagsläget kan dock
inga nedskärningar göras, men de resurser som finns kan
omprioriteras. Förutom prioriteringar kan ingrepp göras i den
alltför stora byråkrati som har uppstått inom den offentliga
sektorn.
Utskottet vill vidare framhålla att privatisering av den
offentliga sektorn inte löser några problem. För att privatisera
behövs skattebetalarnas stöd. Privata skolor och daghem måste
förutom avgifter ha statliga och kommunala bidrag. Privata
tandläkare och all privat sjuk- och läkarvård måste ha pengar
från det allmänna för att kunna existera. På kort sikt kan
överföringarna från offentlig till privat verksamhet se ut att
ge vinster, men långsiktigt sker en utarmning av den offentliga
sektorn, eftersom det privata i egentlig mening inte är privat
utan en blandning av offentliga pengar och privat
administration. En alltför kraftig privatisering medför enligt
utskottets uppfattning också en risk för större orättvisor i och
med att vissa kan köpa sig till omvårdnad, sjukvård etc. Därtill
kommer problemen med ansvar för verksamheterna och kraven på
lönsamhet.
Utskottet är i likhet med vänsterpartiet också skeptiskt till
kooperativa lösningar. Tanken bakom socialpolitiken är enligt
utskottet att alla skall ha lika rätt till omvårdnad, sjukvård,
utbildning etc. När det gäller privatiseringen kan orättvisorna
börja florera då människorna kan köpa tjänster som tidigare var
offentliga. För att exempelvis bilda och bli medlem i ett
föräldrakooperativ krävs en god ekonomi. Handikappade,
ensamstående, invandrare, unga familjer etc. som har det sämre
ekonomiskt ställt kan komma att hamna utanför dessa möjligheter.
Kooperativ kan sluta sig och insynen blir dålig med en
försvagning av det kommunala ansvaret som följd.
Föräldrakooperativen inom barnomsorgen ses av motionärerna som
en övergångsform tills en full behovstäckning uppnåtts.
Utskottet instämmer häri. Barnomsorgen bör i stället utvecklas i
fristående resultatenheter där det inte finns några
vinstintressen och där både barn, personal och föräldrar har
inflytande. Detta skall ske under en övergripande politisk
styrning. Över huvud taget måste användarnas inflytande och
ansvar öka i all offentlig verksamhet.
Utskottet vill också, i likhet med motionärerna, varna för att
en decentralisering av beslut till kommunerna kan skapa
orättvisor, genom att olika saker prioriteras i olika kommuner.
En kommun håller nere daghemsavgifterna och snålar in på
bostadsbidraget för pensionärerna, medan grannkommunen gör tvärt
om. Detta kan enligt utskottet innebära att människor som bor
intill varandra kan få det mycket olika i ekonomiskt hänseende.
Utskottet anser att staten här har ett övergripande ansvar att
reglera avgifts- och bidragssystemet så att människor inte
drabbas av ekonomiska orättvisor.
Utskottet delar också vänsterpartiets kritik mot att man från
kommunernas sida vill förändra möjligheten att få rätt vid
överklagande av biståndsbeslut enligt socialtjänstlagen genom
att ändra besvärsrätten från förvaltningsbesvär till
kommunbesvär. Utskottet anser att i stället för att försvaga
socialtjänstlagen skall den stärkas till skydd för de utsatta i
samhället.
Av vad utskottet här uttalat framgår att utskottet inte kan
ställa sig bakom vad som anförts i motionerna So217 (fp), So253
(c), So315 (fp) yrkande 1, So316 (c) yrkandena 1 och 2 och So332
(m) yrkandena 1, 5 och 6. De nu nämnda motionerna avstyrks
därför. Vad utskottet anfört om inriktningen av socialpolitiken
bör riksdagen med anledning av motion So320 (v) som sin mening
ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa:
1. beträffande inriktningen av socialpolitiken
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So320 och
med avslag på motionerna 1990/91:So217, 1990/91:So253,
1990/91:So315 yrkande 1, 1990/91:So316 yrkandena 1 och 2 och
1990/91:So332 yrkandena 1, 5 och 6 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Ökad valfrihet inom den sociala tjänstesektorn och inom
hälso- och sjukvården (mom. 2)
Daniel Tarschys (fp), Ulla Tillander (c), Per Stenmarck (m),
Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh
(c) och Ingegerd Troedsson (m) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 47 börjar med
"I motion So332 (m)" och på s. 48 slutar med "So447 (m) yrkande
1" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att en förnyelse av välfärden måste leda till
en vidgad valfrihet och ett ökat utrymme för individens egna
beslut inom den sociala tjänstesektorn.
Den verksamhet som där bedrivs, bl.a. i form av sjukvård,
äldreomsorg och barnomsorg, har stor betydelse för medborgarnas
levnadsstandard och livskvalitet. Besluten om hur äldre anhöriga
skall tas om hand eller om vilken omsorgsform som skall väljas
för barnen tillhör de viktigaste i många människors tillvaro.
Därför är det särskilt angeläget att dessa val träffas av
medborgarna själva. De bör i sin egenskap av konsumenter få
välja mellan olika alternativ. I ett sådant system ges samtidigt
utrymme för löntagare inom denna sektor att -- i en helt annan
utsträckning än i dag -- välja arbetsgivare.
Det är enligt utskottets mening angeläget att skilja mellan
finansiering och produktion av sociala tjänster. En nödvändig
offentlig finansiering av vård och omsorg behöver inte och bör
inte förenas med offentliga monopol på produktionen av dessa
tjänster. Tvärtom bör enskilda och offentliga alternativ få
konkurrera på lika ekonomiska villkor. Om skattemedel som i dag
ensidigt används för att subventionera offentlig verksamhet och
inte kommer motsvarande verksamhet i enskild regi till del blir
det nära nog omöjligt för alternativen att utvecklas. I
praktiken medför gällande statsbidragsregler på flera områden
att det bara är människor som har möjlighet att betala mycket
stora summor ur egen kassa som kan utnyttja enskilda alternativ.
Skall en reell valfrihet skapas måste dessa regler ändras.
Många offentliga institutioner inom vård och omsorg har redan
i dag kommit långt i sitt förnyelsearbete. Den konkurrens som
här avses kan tjäna som en viktig drivkraft för den fortsatta
förnyelsen av den offentliga sektorns inre verksamhet.
Erfarenheten visar att nya idéer som utvecklats inom enskilda
alternativ varit en viktig stimulans för inre förnyelse inom
offentlig sektor, inte minst strävan att ge ökat utrymme för
personalens initiativkraft och vilja att ta ansvar. Alternativen
har inte sällan visat på möjligheter att få ut mer av de
ekonomiska resurser som satsas. Konkurrensen kan alltså göra det
möjligt att åstadkomma en utökad tjänsteproduktion utan höjda
kostnader. Utskottet menar således att ett ökat utrymme för
enskilda alternativ är ett viktigt bidrag i arbetet på att
bekämpa de köer som skapas inom ramen för nuvarande system.
Ett exempel på den valfrihet utskottet åsyftar är
barnomsorgen. Valfriheten för småbarnsfamiljer är i dag starkt
begränsad. Möjligheten för den som så önskar att stanna hemma
och själv ta hand om sina barn är liten. Det offentliga stöd som
i dag utgår ger inte föräldrarna någon egentlig frihet att välja
mellan olika alternativ. Utskottet återkommer senare till frågan
om vårdnadsbidrag för alla förskolebarn över ett år.
Utskottet anser alltså att vård och omsorg måste kunna
bedrivas av många olika vårdgivare och att enskild och offentlig
verksamhet bör komplettera varandra i ett konkurrensförhållande.
Med ökad konkurrens följer också en högre effektivitet. Alla
vårdgivare måste ges möjlighet att bedriva sin verksamhet på
likvärdiga ekonomiska villkor. Vad utskottet här anfört om
valfrihet inom vård och omsorg med anledning av motionerna So206
(m) yrkande 2, So315 (fp) yrkande 2, So332 (m) yrkande 4 och
So447 (m) yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa:
2. beträffande ökad valfrihet inom den sociala
tjänstesektorn och hälso- och sjukvården
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:So206
yrkande 2, 1990/91:So315 yrkande 2, 1990/91:So332 yrkande 4 och
1990/91:So447 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
6. Vårdnadsbidrag m.m. (mom. 3 och motiveringen till mom. 4)
Daniel Tarschys (fp), Ulla Tillander (c), Per Stenmarck (m),
Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh
(c) och Ingegerd Troedsson (m) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 45 börjar med
"I en trepartimotion" och på s. 47 slutar med "motion So626 (m)"
bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening måste familjepolitiken skapa
förutsättningar för föräldrarna att själva välja den
arbetsfördelning och den vård och fostran av barnen som passar
just dem och barnen bäst och som passar just då. Det måste
finnas större ekonomiska möjligheter för föräldrar som så önskar
att själva ta hand om sina barn när de är små samtidigt som de
som väljer att förvärvsarbeta skall få ekonomiskt utbyte av
detta. Det förslag till vårdnadsbidrag kombinerat med avdrag för
styrkta barnomsorgskostnader som läggs fram i motion So621 (m,
fp, c) förstärker enligt utskottets mening familjernas
valfrihet. Det ger också mer tid för barnen och rättvisa villkor
för alla delar av landet och innebär i sina huvuddrag att:
ett skattepliktigt vårdnadsbidrag som utgår per barn och år
införs för alla förskolebarn över ett år,
avdragsrätt per barn och år införs för styrkta
barnomsorgskostnader,
statsbidragen till den kommunala barnomsorgen minskas,
pensionsår inom ATP räknas för arbete med egna barn i hemmet
fram t.o.m. året för barnets skolstart.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget
att så snabbt som möjligt införa ett vårdnadsbidrag. Tidpunkten
liksom nivån för och den närmare utformningen av
vårdnadsbidraget får dock avgöras bl.a. mot bakgrund av det
samhällsekonomiska läget. Riksdagen bör nu uttala sig för
införande av ett vårdnadsbidrag enligt de redovisade
riktlinjerna, och det bör därefter ankomma på regeringen att
återkomma till riksdagen med förslag om vårdnadsbidragets
närmare utformning och om finansieringen.
Utskottet tillstyrker alltså motion So621 (m, fp, c) yrkande
1. Utskottet tillstyrker också motionerna So535 (c) yrkande 2,
So632 (c) yrkande 5 och So638 (c) yrkande 4 i vilka läggs fram
förslag om vårdnadsbidrag med i stort sett samma utformning som
i den ovan redovisade motionen So621 (m, fp, c). Det sagda
innebär att utskottet avstyrker motion So622 (v) yrkande 1.
Det anförda tillgodoser i viss mån syftet med motion So626 (m)
som därför avstyrks.
3. beträffande vårdnadsbidrag
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:So535
yrkande 2, 1990/91:So621 yrkande 1, 1990/91:So632 yrkande 5 och
1990/91:So638 yrkande 4 samt med avslag på motion 1990/91:So622
yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
7. Stödet till frivilligorganisationernas HIV/aidsarbete (mom.
9)
Ulla Tillander (c), Per Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m),
Rosa Östh (c) och Ingegerd Troedsson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 55 som
börjar
med "Utskottet vill" och slutar med "So405 (m) yrkande 1." bort
ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det förebyggande
arbetet inte får avstanna. I det här sammanhanget har bl.a.
frivilligorganisationerna viktiga uppgifter att fylla. Bidrag
har visserligen utgått till organisationernas
informationsarbete, men utskottet anser att restriktiviteten
varit onödigt stor när det gäller beviljande av anslag. Enligt
utskottets uppfattning bör en större del av de statliga
informationsmedlen avsättas till frivilligorganisationernas
förebyggande och stödjande arbete.
Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So448 (m)
yrkande 2, So424 (c) yrkandena 3 och 4, So417 (c) yrkande 1 och
So405 (m) yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottet under mom. 9 bort hemställa:
9. beträffande stödet till frivilligorganisationerna
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:So405
yrkande 1, 1990/91:So417 yrkande 1, 1990/91:So424 yrkandena 3
och 4 samt 1990/91:So448 yrkande 2 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
8. AIDS-delegationen (mom. 10)
Per Stenmarck, Ingrid Hemmingsson och Ingegerd Troedsson (alla
m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 55 som
börjar med "Vad sedan" och slutar med "yrkandena 2 och 3" bort
ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motion So405 (m) att
AIDS-delegationens primära uppgifter i fortsättningen bör vara
att fördela medel till olika organisationer och följa upp hur
dessa använder sina medel. I detta arbete ingår främst att följa
upp vetenskapen i de försök som görs för att hitta vaccin och
andra medel mot HIV och aids samt fungera som regeringens
specialistkompetens på området. Endast i undantagsfall skall
AIDS-delegationen själv driva informationskampanjer. Vad
utskottet anfört med anledning av motion So405 (m) yrkandena 2
och 3 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 10 bort hemställa:
10. beträffande AIDS-delegationen
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So405 yrkandena
2 och 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
9. Inriktningen av informationsarbetet i övrigt (mom.12)
Per Stenmarck, Ingrid Hemmingsson och Ingegerd Troedsson (alla
m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 58 som
börjar med "Inte heller" och slutar med "Motionsyrkandena
avstyrks" bort ha följande lydelse:
Eftersom det främsta spridningssättet för HIV är genom
sexuellt umgänge anser utskottet, i likhet med motionärerna, att
information som påverkar attityder och beteenden är avgörande
för att hejda smittspridningen. Det är angeläget att de centralt
initierade informationsinsatserna fortsätter och att
informationen till allmänheten varieras och utformas så att
människor väcks till insikt och engagemang, till att söka
ytterligare information och till att testa sig. Sambandet mellan
ett oförsiktigt bruk av alkohol och sexuellt riskbeteende måste
framhållas tydligare. Utskottet anser att ett bra tillfälle att
ge en djupare och mer personligt inriktad information är vid
HIV-testning. Sådan rådgivning har emellertid inte alltid
fungerat, varför en utvärdering av rådgivningen bör komma till
stånd.
Studietiden innebär för de flesta en stor förändring inte
minst av levnadssättet och av relationerna till andra människor.
Långt ifrån alla relationer som inleds under studietiden är
djupa och långvariga. Kunskapsspridningen om HIV och andra
sexuellt överförbara sjukdomar bland studenter måste därför
enligt utskottet befrämjas.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motionerna
So448 (m) yrkande 1 och Ub808 (m) yrkande 2 som sin mening ge
regeringen till känna. Vad utskottet anfört tillgodoser även
syftet med motion So417 (c) yrkande 3.
dels att utskottet under mom. 12 bort hemställa:
12. beträffande inriktningen av informationsarbetet i
övrigt
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:So417
yrkande 3, 1990/91:So448 yrkande 1 och 1990/91:Ub808 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Medelsanvisningen till Internationell samverkan (mom. 15)
Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 60 som
börjar med "Motionärerna hemställer" och slutar med "yrkandena 7
och 8" bort ha följande lydelse:
Vi har under det sista året fått vetskap om den oerhörda
mänskliga och materiella nöd som råder vid de rumänska
barnhemmen. Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är
angeläget att Sverige gör insatser för de rumänska barnen.
Särskilda medel bör enligt utskottet anslås för ändamålet. Det i
motionen föreslagna beloppet, 5 milj.kr., är väl avvägt.
Anslaget A6 Internationell samverkan utgör i huvudsak Sveriges
medlemsavgift till WHO. Medel för Rumäniens barn bör i stället
anvisas över ett nytt anslag. Utskottet anser sålunda att
riksdagen under femte huvudtiteln och littera A till Insatser
för Rumäniens barn bör anvisa ett reservationsanslag på 5
milj.kr. Medlen bör bl.a. kunna användas för att bekosta
vistelser i Sverige såväl för sjuka barn från Rumänien som för
rumänsk barnhemspersonal.
dels att utskottet under mom. 15 bort hemställa:
15 a. beträffande medelsanvisning till Insatser för
Rumäniens barn
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So424 yrkandena
7 och 8 under femte huvudtiteln, littera A, till Insatser för
Rumäniens barn för budgetåret 1991/92 anvisar ett
reservationsanslag på 5000000 kr.,
15 b. beträffande medelsanvisningen till Internationell
samverkan
att riksdagen med bifall till propositionen till
Internationell samverkan för budgetåret 1991/92 anvisar ett
förslagsanslag på 28367000 kr.,
11. Grundavdrag för barn m.m. (mom. 17, 18 och 19)
Per Stenmarck, Ingrid Hemmingsson och Ingegerd Troedsson (alla
m) anser
dels att den del av utskottets betänkande på s. 62 som
börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "förlängt
barnbidrag" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motion So635 (m) att
uppräkningen av barnbidraget bör ersättas med ett grundavdrag.
För inkomståret 1992 bör som ett första steg i stället införas
ett grundavdrag vid den kommunala beskattningen på 3 500 kr. för
varje hemmavarande barn under 18 år. Avdragsrätten bör också
omfatta hemmavarande barn i åldern 18--20 år, som går i
gymnasieskola och uppbär studiestöd. De som har så låga
inkomster eller så många barn att de inte kan utnyttja
grundavdraget fullt ut bör kompenseras genom "negativ skatt",
varigenom alla kan utnyttja avdragets effekt fullt ut.
Grundavdraget bör utformas så att det också täcker den ökning av
flerbarnstillägget som annars skulle ha genomförts. Utskottet
föreslår också ett högre grundavdrag motsvarande
flerbarnstillägget för familjer med tre eller flera barn.
Förslag om grundavdrag för barn bör med bifall till motion
So635 (m) föreläggas riksdagen så snart som möjligt.
Det anförda innebär att utskottet avstyrker den i
propositionen föreslagna höjningen av det allmänna och det
förlängda barnbidraget. Utskottet avstyrker sålunda förslaget
till ändring av 1 § första stycket lagen om allmänna barnbidrag
och 1 § lagen om förlängt barnbidrag.
dels att utskottet under mom. 17 bort hemställa:
17. beträffande grundavdrag för barn
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So635 yrkande 2
delvis hos regeringen begär förslag om kommunalt grundavdrag för
barn i enlighet med vad utskottet anfört,
dels att utskottet under mom. 18 bort hemställa:
18. beträffande höjning av det allmänna barnbidraget
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So635 yrkande 2
delvis avslår det i propositionen framlagda förslaget till
ändring av 1 § första stycket lagen (1947:529) om allmänna
barnbidrag,
dels ock att utskottet under mom. 19 bort hemställa:
19. beträffande förslaget till lag om ändring i lagen om
förlängt barnbidrag
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So635 yrkande 2
delvis avslår det i propositionen framlagda förslaget till lag
om ändring i lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag,
12. Bidrag till information om tobakens skadeverkningar (mom.
28)
Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 67 som
börjar med "Utskottet anser" och slutar med "yrkande 6 delvis"
bort ha följande lydelse:
Mycket starka skäl talar för att samhällets ekonomiska
satsningar för att upplysa om tobakens skadeverkningar bör vara
avsevärt högre. Utskottet delar uppfattningen i motionerna So473
(c) och So238 (mp) att ökade anslag behövs för att kraftfulla
insatser skall kunna sättas in. Anslaget måste enligt utskottet
få en sådan omfattning och fördelas så att de organisationer som
verkar för begränsning av tobaksbruket verkligen kan fullgöra
sina mycket viktiga uppgifter. Utskottet delar uppfattningen att
ett extra bidrag på 3 milj.kr. bör anslås för tobaksinformation
under nästa budgetår. Utskottet bifaller således yrkande 1 i
motion So473 (c) (yrkandet delvis). Utskottets ställningstagande
tillgodoser även motion So238 (mp) yrkande 6 delvis.
dels att utskottet under mom. 28 bort hemställa:
28. beträffande bidrag till information om tobakens
skadeverkningar
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So473 yrkande 1
delvis och med anledning av motion 1990/91:So238 yrkande 6
delvis som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
13. Bidrag till information om tobakens skadeverkningar (mom.
28)
Anita Stenberg (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 67 som
börjar med "Utskottet anser" och slutar med "yrkande 6 delvis"
bort ha följande lydelse:
Mycket starka skäl talar för att samhällets ekonomiska
satsningar för att upplysa om tobakens skadeverkningar bör vara
avsevärt högre. Utskottet delar uppfattningen i motionerna So238
(mp) och So473 (c) att ökade anslag behövs för att kraftfulla
insatser skall kunna sättas in. Anslaget måste enligt utskottet
få en sådan omfattning och fördelas så att de organisationer som
verkar för begränsning av tobaksbruket verkligen kan fullgöra
sina mycket viktiga uppgifter. Utskottet delar uppfattningen att
ett extra bidrag på 1 milj.kr. bör anslås för tobaksinformation
under nästa budgetår. Utskottet bifaller således yrkande 6 i
motion So238 (mp) (yrkandet delvis). Utskottets
ställningstagande tillgodoser till viss del även motion So473
(c) yrkande 1 delvis.
dels att utskottet under mom. 28 bort hemställa:
28. beträffande bidrag till information om tobakens
skadeverkningar
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So238 yrkande 6
delvis och med anledning av motion 1990/91:So473 yrkande 1
delvis som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
14. Bidrag till hemkonsulentverksamheten (mom. 29)
Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 68 som
börjar med "Utskottet vill" och slutar med "yrkande 2" bort ha
följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motion So514 (c) att den
verksamhet som bedrivs av hushållningssällskapens hemkonsulenter
är mycket värdefull, särskilt vad gäller kostrådgivnings- och
livsmedelsområdet. Utskottet anser det angeläget att denna
verksamhet får stöd även från statens sida. Bidrag ur anslaget
till hälsoupplysning (E13) bör därför enligt utskottets mening
kunna utgå till hemkonsulentverksamheten.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So514 (c) yrkande
2 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 29 bort hemställa:
29. beträffande bidrag till hemkonsulentverksamheten
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So514 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. Medelsanvisningen till Bidrag till hälsoupplysning m.m.
(mom. 30)
Under förutsättning av bifall till reservation 12
Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 68 som
börjar med "Utskottet tillstyrker" och slutar med
"hälsoupplysning m.m." bort ha följande lydelse:
Utskottet har i det föregående tillstyrkt motionskrav på en
höjning av anslaget för information om tobakens skadeverkningar
med 3milj.kr. Utskottet har i övrigt inte något att erinra mot
den föreslagna medelsanvisningen till Bidrag till
hälsoupplysning m.m.
dels att utskottet under mom. 30 bort hemställa:
30. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till
hälsoupplysning m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So473 yrkande 1
delvis och med anledning av propositionen och motion
1990/91:So238 yrkande 6 delvis till Bidrag till
hälsoupplysning m.m. för budgetåret 1991/92 anvisar ett
reservationsanslag på 10035000 kr.,
16. Medelsanvisningen till Bidrag till hälsoupplysning m.m.
(mom. 30)
Under förutsättning av bifall till reservation 13
Anita Stenberg (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 68 som
börjar med "Utskottet tillstyrker" och slutar med
"hälsoupplysning m.m." bort ha följande lydelse:
Utskottet har i det föregående tillstyrkt motionskrav på en
höjning av anslaget för information om tobakens skadeverkningar
med 1milj.kr. Utskottet har i övrigt inte något att erinra mot
den föreslagna medelsanvisningen till Bidrag till
hälsoupplysning m.m.
dels att utskottet under mom. 30 bort hemställa:
30. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till
hälsoupplysning m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So238 yrkande 6
delvis och med anledning av propositionen och motion 1990/91:473
yrkande 1 delvis till Bidrag till hälsoupplysning m.m. för
budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 8035000
kr.,
17. Ökade resurser till sjukvården (mom. 32)
Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 70 som
börjar med "I dagens samhällsekonomiska" och slutar med "yrkande
2." bort ha följande lydelse:
Utskottet befarar att den ekonomiska utvecklingen under
1990-talet kommer att innebära försämringar av landstingens
möjligheter att finansiera sin verksamhet. De medel regeringen
anser bör tillföras sjukvårdshuvudmännen för nästa budgetår
täcker enligt utskottets mening inte kostnadsökningarna och
således inte heller den volymökning som behövs inom vården. För
att sjukvårdshuvudmännen skall ges en reell möjlighet att satsa
på en god vård för alla anser utskottet det nödvändigt att en
omfördelning sker av befintliga resurser så att en 1 miljard
kronor frigörs till den direkta vården. Regeringen måste snarast
återkomma till riksdagen med förslag om hur en sådan
omfördelning kan göras.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So446 (c) yrkande
2 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 32 bort hemställa:
32. beträffande ökade resurser till sjukvården
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So446 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
18. Vården av svårt hjärnskadade (mom. 33)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 72 som
börjar med "Utskottet erinrar" och slutar med "So464 (s)." bort
ha följande lydelse:
Utskottet anser att det finns starka skäl att i Sverige efter
förebild från andra länder inrätta ett eller flera centrum för
diagnostik och rehabilitering av särskilt svårdiagnostiserade
hjärnskador. Sannolikt bör ett sådant centrum förläggas i
anslutning till någon universitetsklinik där mycket av
kunskaper, erfarenheter och teknisk utrustning redan finns.
Utskottet anser också att staten bör anvisa medel till
inrättandet av ett sådant centrum.
dels att utskottet under mom. 33 bort hemställa:
33. beträffande vården av svårt hjärnskadade
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So223 yrkandena 8
och 9 och med anledning av motionerna 1990/91:So283 yrkande 5
och 1990/91:So464 under femte huvudtiteln, littera E, till
Centrum för diagnostik och rehabilitering av vissa
svårdiagnostiserade hjärnskador för budgetåret 1991/92 anvisar
ett reservationsanslag på 15000000 kr.,
19. Statsbidrag till särskilda ungdomsmottagningar (mom. 34)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 73 som
börjar med "Utskottet erinrar" och slutar med "So310 (v)." bort
ha följande lydelse:
En utbyggnad av de särskilda ungdomsmottagningarna är så
angelägen att staten enligt utskottets mening under ett
utvecklingsskede bör ekonomiskt stödja en sådan utbyggnad. Medel
bör anvisas för budgetåret 1990/91. För ändamålet erfordras 30
milj.kr.
dels att utskottet under mom. 34 bort hemställa:
34. beträffande statsbidrag till särskilda
ungdomsmottagningar
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So310 under femte
huvudtiteln, littera E, till Bidrag till särskilda
ungdomsmottagningar för budgetåret 1991/92 anvisar ett
reservationsanslag på 30000000 kr.,
20. Kommunalt stödpaket (mom. 35)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att den del av utskottets betänkande på s. 75 som
börjar med "Utskottet anser" och slutar med "avstyrks därför"
bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att andelen statsbidrag till
barnomsorgen har sjunkit under de senaste tio åren. Utskottet
vill därför genomföra en satsning på barnomsorgen med 1,1
miljard kronor. Satsningen bör finansieras inom ramen för det
"kommunala stödpaketet" som vänsterpartiet föreslagit och träda
i kraft den 1 januari 1992. Vad utskottet anfört med anledning
av motion So627 (v) yrkande 6 delvis bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
Medel för nästa år bör anvisas genom en ökning av anslaget F
1. Bidrag till kommunal barnomsorg. För ändamålet erfordras
1100000000 kr.
dels att utskottet under mom. 35 bort hemställa:
35. beträffande kommunalt stödpaket
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So627 yrkande 6
delvis som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
21. Dagbarnvårdare åt eget barn (mom. 36)
Anita Stenberg (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande på s. 75 som
börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "avstyrks
därför" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att förälder skall ha rätt att bli kommunal
dagbarnvårdare även åt eget barn. Detta skall gälla såväl dem
som i dag är barnvårdare åt andras barn som övriga föräldrar,
som föredrar att vara hemma hos barnen medan de är små.
Möjligheten bör gälla för endast en förälder i varje familj. För
utbyggnaden erfordras 2 miljarder kronor.
Vad utskottet nu anfört med anledning av motion So631 (mp)
yrkande 5 bör riksdagen ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 36 bort hemställa:
36. beträffande dagbarnvårdare åt eget barn
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So631 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
22. Dagbarnvårdare åt eget barn (motiveringen till mom. 36)
Daniel Tarschys (fp), Ulla Tillander (c), Per Stenmarck (m),
Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh
(c) och Ingegerd Troedsson (m) anser att den del av utskottets
betänkande på s. 75 som börjar med "Utskottet vidhåller" och
slutar med "avstyrks därför" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör det vara möjligt för de kommuner
som så önskar att ersätta dagbarnvårdare även för vård av egna
barn. Statsbidrag bör i sådana fall kunna utgå även för
dagbarnvårdarens egna barn som är inskrivna i kommunal
barnomsorg och som samtidigt med dagbarn vistas i
dagbarnvårdarens hem (se betänkandet 1990/91:SoU2 res. 9).
Däremot bör förälder inte ha möjlighet att vara dagbarnvårdare
enbart åt sina egna barn. Utskottet avstyrker därför motion
So631 (mp) yrkande 5.
23. Föräldramedverkan (mom. 37)
Anita Stenberg (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande på s. 76 som
börjar med "Deltagandet underlättas" och slutar med "yrkande 7
avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med motionärerna i motion So631 (mp)
att föräldramedverkan i den kommunala barnomsorgen aktivt bör
uppmuntras. En aktiv föräldramedverkan t.ex. genom schemalagd
medverkan ett visst antal dagar per år är bra både för barnen,
föräldrarna och personalen och innebär ett resurstillskott som
gör att behovet av statsbidrag till barnomsorgen kan minska
något.
Vad utskottet här anfört med anledning av motion So631 (mp)
yrkande 7 bör riksdagen ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 37 bort hemställa:
37. beträffande föräldramedverkan
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So631 yrkande 7
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
24. Medelsanvisningen till Bidrag till kommunal barnomsorg
(mom. 38)
Under förutsättning av bifall till reservation 20
Gudrun Schyman (v) anser
dels att den del av utskottets betänkande på s. 76 som
börjar med "Utskottet tillstyrker" och slutar med "yrkandena 6
och 8" bort ha följande lydelse:
Till följd av vad utskottet ovan förordat beträffande anslaget
F 1. Bidrag till kommunal barnomsorg bör riksdagen till anslaget
anvisa 1,1 miljard kronor utöver vad regeringen föreslagit.
att utskottet under mom. 38 bort hemställa:
38. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till kommunal
barnomsorg
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So627 yrkande 6
delvis, med anledning av propositionen och med avslag på motion
1990/91:So631 yrkandena 6 och 8 till Bidrag till kommunal
barnomsorg för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag
på 14 145 000 000 kr.,
25. Medelsanvisningen till Bidrag till kommunal barnomsorg
(mom. 38)
Under förutsättning av bifall till reservationerna 21 och
23
Anita Stenberg (mp) anser
dels att den del av utskottets betänkande på s. 76 som
börjar med "Utskottet tillstyrker" och slutar med "yrkandena 6
och 8" bort ha följande lydelse:
Till följd av vad utskottet ovan förordat beträffande anslaget
F 1. Bidrag till kommunal barnomsorg bör riksdagen till anslaget
anvisa 1,5 miljarder kronor utöver vad regeringen föreslagit.
dels att utskottet under mom. 38 bort hemställa:
38. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till kommunal
barnomsorg
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So631 yrkandena 6
och 8, med anledning av propositionen och med avslag på motion
1990/91:So627 yrkande 6 delvis till Bidrag till kommunal
barnomsorg för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag
på 14 545 000 000 kr.,
26. Bokklubb för punktskriftsläsare (mom. 40)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 78 som börjar med
"Enligt utskottet" och slutar med "(s) avstyrks" bort ha
följande lydelse:
Den bokklubb för punktskriftsläsare som Synskadades
riksförbund (SRF) startade förra året har fått stort gensvar i
landet. Som framhålls i motion So301 är bokutgivning kostsam och
SRF behöver stöd för att klara den planerade utgivningen av åtta
erbjudanden med tre titlar per år. Utskottet tillstyrker därför
motion So301 (v) och föreslår att 1 600 000 kr. anslås till SRFs
bokklubb.
Detta tillgodoser även motionerna So313 (c), So314 (s) och
So325 (s).
dels att utskottet under mom. 40 bort hemställa:
40. beträffande bokklubb för punktskriftsläsare
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So301 delvis och
med anledning av propositionen och motionerna 1990/91:So313
delvis, 1990/91:So314 och 1990/91:So325 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
27. Bidrag till anläggningen Almåsa (mom. 42)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 81 som börjar med
"Utskottet konstaterar" och slutar med "avstyrks därför" bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med motionären att statens bidrag
till de handikappades rekreationsanläggningar inte är
tillräckligt. Årets uppskrivning med ca 4 % torde inte täcka
den väntade inflationen.
Utskottet tillstyrker därför yrkandet i motion So300 (v) att
bidraget till SRFs rekreationshem Almåsa skrivs upp med
2000000 kr.
dels att utskottet under mom. 42 bort hemställa:
42. beträffande bidrag till anläggningen Almåsa
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So300 delvis som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
28. Bidrag till Mättingeprojektet (mom. 43)
Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Johnny Ahlqvist,
Rinaldo Karlsson, Ingegerd Anderlund, Jan Andersson och Sinikka
Bohlin (alla s) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 81 som börjar med
"Utskottet utgår" och slutar med "So243 (m)" bort ha följande
lydelse:
För att få en mer samlad bedömning och därmed kunna göra en
mer rättvis fördelning av statens insatser för handikappades
fritid och rekreation vill utskottet avvakta utredningens
förslag. Utskottet är således inte nu berett att anslå medel
till Mättingeprojektet. Utskottet vill samtidigt peka på
möjligheten för RBU att söka bidrag ur allmänna arvsfonden.
Fonden ger ekonomiskt bidrag till organisationer för olika
ändamål när det gäller barn, ungdomar och handikappade.
Utskottet avstyrker därför motionerna So223 (fp) yrkandena 13,
14 och 15, So243 (m), So289 (mp), So304 (c) och So321 (v).
dels att utskottet under mom. 43 bort hemställa:
43. beträffande bidrag till Mättingeprojektet
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:So223 yrkandena 13, 14
och 15, de två senaste yrkandena delvis, 1990/91:So243,
1990/91:So289 delvis, 1990/91:So304 delvis och 1990/91:So321
delvis,
29. Medelsanvisningen till Kostnader för viss verksamhet för
handikappade (mom. 44)
Under förutsättning av bifall till reservation 28
Bo Holmberg, Anita Persson, Ingrid Andersson, Johnny Ahlqvist,
Rinaldo Karlsson, Ingegerd Anderlund, Jan Andersson och Sinikka
Bohlin (alla s) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 81 som börjar med
"Till följd av" och slutar med "för handikappade" bort ha
följande lydelse:
Utskottet tillstyrker den i budgetpropositionen föreslagna
medelsanvisningen till Kostnader för viss verksamhet för
handikappade.
dels att utskottet under mom. 44 bort hemställa:
44. beträffande medelsanvisningen till Kostnader för viss
verksamhet för handikappade
att riksdagen med bifall till propositionen och med avslag på
motionerna 1990/91:So223 yrkandena 14 och 15 delvis,
1990/91:So289 delvis, 1990/91:So300 delvis, 1990/91:So301
delvis, 1990/91:So304 delvis, 1990/91:So313 delvis och
1990/91:So321 delvis till Kostnader för viss verksamhet för
handikappade för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag
på 42 748 000 kr.,
30. Medelsanvisningen till Kostnader för viss verksamhet för
handikappade (mom. 44)
Under förutsättning av bifall till reservationerna 26 och
27
Gudrun Schyman (v) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 81 som börjar med
"Till följd av" och slutar med "för handikappade" bort ha
följande lydelse:
Till följd av vad utskottet ovan förordat beträffande anslaget
G 7. Kostnader för viss verksamhet för handikappade bör
riksdagen till anslaget anvisa ytterligare 3 600 000 kr.
dels att utskottet under mom. 44 bort hemställa:
44. beträffande medelsanvisningen till Kostnader för viss
verksamhet för handikappade
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:So289 delvis,
1990/91:So300 delvis, 1990/91:So301 delvis, 1990/91:So304 delvis
och 1990/91:So321 delvis samt med anledning av propositionen och
motionerna 1990/91:So223 yrkandena 14 och 15 delvis och
1990/91:So313 delvis till Kostnader för viss verksamhet för
handikappade för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag
på 50058000 kr.,
31. Träningscenter för barn med ovanliga handikapp (mom. 45)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 82 som börjar med
"Utskottet vidhåller" och slutar med "avstyrks därför" bort ha
följande lydelse:
Utskottet gör följande bedömning.
För familjer med barn som har ett ovanligt handikapp uppstår
speciella problem. Exempel på sådana handikapp är cystisk
fibros, barnreumatism, tarmsjukdomar och muskeldystrofi. Dessa
sjukdomar är så pass ovanliga att kunskapen hos de personer,
såsom lärare och vårdpersonal, som kommer i kontakt med barnet
ofta är dålig. Detta innebär, enligt utskottet, att förståelsen
för barnets speciella problem blir bristfällig och att
föräldrarna får ett dåligt stöd i hur man skall ta hand om
barnet. Utskottet anser det viktigt att det ges förutsättningar
att bygga upp specialistkompetens inom dessa handikappområden.
Ett träningscenter för barn med ovanliga sjukdomar skulle kunna
fungera som ett stöd för föräldrarna under barnets uppväxt och
ge kunskap när sådan saknas hos andra instanser.
Utskottet tillstyrker därför förslaget i motion So223 (fp)
yrkandena 6 och 7 om att inrätta ett träningscenter för barn med
ovanliga handikapp och att anslå medel med 15 milj.kr. under
särskilt anslag till detta ändamål.
dels att utskottet under mom. 45 bort hemställa:
45. beträffande träningscenter för barn med ovanliga
handikapp
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So223 yrkandena 6
och 7 till Bidrag till ett träningscenter för barn med
ovanliga handikapp för budgetåret 1991/92 under femte
huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 15 000 000 kr.,
32. Bidrag till Handikappinstitutet (mom. 46)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 83 som börjar med
"Utskottet konstaterar" och slutar med "och 21 avstyrks" bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med motionärerna att kraven på
Handikappinstitutet har blivit allt större samtidigt som dess
resurser har minskat. Detta har medfört att antalet tjänster
minskat och att servicenivån skurits ned. Utskottet anser att
Handikappinstitutets ekonomiska och personella resurser
åtminstone bör följa kostnadsutvecklingen. Detta bör ges
regeringen till känna med anledning av motion So223 (fp) yrkande
20.
Utskottet tillstyrker förslaget i yrkande 21 i samma motion
att ytterligare 10 milj.kr. bör anvisas Handikappinstitutet på
ett särskilt anslag.
dels att utskottet under mom. 46 bort hemställa:
46. beträffande bidrag till Handikappinstitutet
a) att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So223 yrkande
20 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
b) att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So223 yrkande
21 till Bidrag till Handikappinstitutet för budgetåret
1991/92 under femte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag
på 10000000 kr.,
33. Samhällsinformation i punktskrift (mom. 47)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 85 som börjar med
"1989 års handikapputredning" och slutar med "(v) avstyrks" bort
ha följande lydelse:
De synskadade får emellertid information endast till en mycket
liten del om alla beslut som fattas och rekommendationer som ges
ut av staten eller kommunen. Hos Tal & Punkt AB i Kiruna finns
samhällsinformation lagrad, som av kostnadsskäl inte har
kunnat förmedlas till de synskadade. Denna lagrade
samhällsinformation bör kopieras och sändas ut till de
synskadade.
Utskottet tillstyrker därför motion A605 om att medel anslås
med 2200000 kr. till detta ändamål.
dels att utskottet under mom. 47 bort hemställa:
47. beträffande samhällsinformation i punktskrift
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A605 och med
anledning av motionerna 1990/91:So229 och 1990/91:So275 till
Bidrag till samhällsinformation i punktskrift för budgetåret
1991/92 under femte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag
på 2 200 000 kr.,
34. Ledarhundsutbildningen m.m. (mom. 48 och 49)
Anita Stenberg (mp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 86 som börjar med
"För närvarande utreds" och slutar med "Statens hundskola" bort
ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att många handikappade med relativt
enkla medel kan leva i de flesta miljöer och klara många
situationer själva. Det är viktigt att med olika åtgärder ge de
handikappade ett minskat beroende och ett inflytande över sin
egen situation. Utskottet anser i likhet med motionärerna att en
sådan åtgärd är att utbilda fler ledarhundar för synskadade.
Utskottet tillstyrker därför motion So257 (mp) yrkande 2
delvis och föreslår att 2 milj.kr. anslås till att bygga ut
ledarhundsutbildningen.
dels att utskottet under mom. 48 och 49 bort hemställa:
48. beträffande ledarhundsutbildningen
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So257 yrkande 2
delvis som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
49. beträffande medelsanvisningen till Statens hundskola
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So257 yrkande 2
delvis och med anledning av propositionen till Statens
hundskola för budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på
2001000 kr.,
35. Medelsanvisningen till Bidrag till handikapporganisationer
(mom. 50)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 87 som börjar med
"Utskottet konstaterar" och slutar med "(v) yrkande 1" bort ha
följande lydelse:
Utskottet konstaterar att handikapporganisationerna har höga
kostnader för sin verksamhet bl.a. därför att många personer har
olika slag av funktionshinder som verksamheten måste anpassas
efter. Som motionärerna framhållit har organisationerna också
drabbats av betydande kostnadsökningar på grund av
momsbreddningen i samband med skatteomläggningen. Utskottet
anser därför att den anslagsökning som föreslås i
budgetpropositionen inte är tillräcklig för att
handikapporganisationerna skall ges reella möjligheter att driva
sin verksamhet.
Utskottet tillstyrker motion So223 (fp) yrkande 24 och
föreslår att ytterligare 25 milj.kr. anvisas till
handikapporganisationerna.
Detta tillgodoser även motion So260 (v) yrkande 1.
dels att utskottet under mom. 50 bort hemställa:
50. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till
handikapporganisationer
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So223 yrkande 24
och med anledning av propositionen och motion 1990/91:So260
yrkande 1 till Bidrag till handikapporganisationer för
budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 125 238 000
kr.,
36. Medelsanvisningen till Bidrag till handikapporganisationer
m.m. (mom. 50 och 51)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 87 som börjar med
"Utskottet konstaterar" och slutar med "avstyrks därför" bort ha
följande lydelse:
Handikapporganisationerna har enligt utskottet inte haft de
personella och ekonomiska resurser som fordras för att bedriva
det nödvändiga regionala och lokala organisationsarbetet. För
att möjliggöra en decentralisering så att de berörda också får
ta del i och påverka besluten anser utskottet att
organisationsstödet måste höjas. Utskottet tillstyrker därför
förslaget i motion So260 (v) yrkande 1 att ytterligare 10
milj.kr. bör anvisas handikapporganisationerna. Detta
tillgodoser till viss del motion So223 (fp) yrkande 24.
Utskottet konstaterar att organisationernas internationella
engagemang ser mycket olika ut. Ett särskilt anslag bör inrättas
för detta ändamål och förvaltas av statens handikappråd.
Utskottet tillstyrker därför motion So260 (v) yrkande 2 om ett
reservationsanslag på 5milj.kr. till
handikapporganisationernas internationella arbete.
dels att utskottet under mom. 50 och 51 bort hemställa:
50. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till
handikapporganisationer
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So260 yrkande 1
och med anledning av propositionen och motion 1990/91:So223
yrkande 24 till Bidrag till handikapporganisationer för
budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 110 238 000
kr.,
51. beträffande bidrag till handikapporganisationernas
internationella arbete
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So260 yrkande 2
till Bidrag till handikapporganisationernas internationella
arbete för budgetåret 1991/92 under femte huvudtiteln anvisar
ett reservationsanslag på 5 000 000 kr.,
37. Tolkverksamheten (mom. 53)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet som på s. 89 börjar med
"Utskottet konstaterar" och slutar med "yrkandena 1 och 2" bort
ha följande lydelse:
Hälso- och sjukvårdshuvudmännen har ansvar för tolktjänst till
döva, gravt hörselskadade, dövblinda och gravt talskadade. I
ansvaret ingår att tillhandahålla tolk oavsett vem som har
betalningsansvaret. I princip finns inga begränsningar i
möjligheten att få tolktjänst, men i praktiken är dock som
påpekats i motionen tillgången på tolkar begränsad. Enligt
socialstyrelsens kartläggning förra året finns det behov av ca
100 nya tolktjänster för att på ett acceptabelt sätt tillgodose
behoven, vilket motsvarar en utbyggnad av verksamheten med 50 %.
Vad utskottet anfört med bifall till motion So223 (fp) yrkande
10 och med anledning av motionerna So257 (mp) yrkande 2 delvis
och So298 (c) yrkandena 1 och 2 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 53 bort hemställa:
53. beträffande tolkverksamheten
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So223 yrkande 10
och med anledning av motionerna 1990/91:So257 yrkande 2 delvis
och 1990/91:So298 yrkandena 1 och 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
38. Tolkverksamheten (mom. 53)
Anita Stenberg (mp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 89 som börjar med
"Utskottet konstaterar" och slutar med "yrkandena 1 och 2" bort
ha följande lydelse:
Det är viktigt att med olika åtgärder ge de handikappade ett
minskat beroende och ett inflytande över sin egen situation. En
sådan åtgärd är att ha tillgång till teckenspråks- och
dövblindtolkar. Som motionärerna påpekat finns det emellertid
behov av att fler sådana tolkar utbildas. Utskottet tillstyrker
därför förslaget i motion So257 (mp) yrkande 2 delvis att
tolkverksamheten byggs ut och att 2 milj.kr. anslås till var och
en av dessa utbildningar. Detta tillgodoser till viss del
motionerna So223 (fp) yrkande 10 och So298 (c) yrkandena 1 och
2.
dels att utskottet under mom. 53 bort hemställa:
53. beträffande tolkverksamheten
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So257 yrkande 2
delvis och med anledning av motionerna 1990/91:So223 yrkande 10
och 1990/91:So298 yrkandena 1 och 2 till Bidrag till
tolkverksamheten för budgetåret 1991/92 under femte
huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 4 000 000 kr.,
39. Information om äldreomsorgsreformen (mom. 54)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 90 som börjar med
"Riksdagen fattade" och slutar med "yrkande 4" bort ha följande
lydelse:
Utskottet anser liksom motionärerna det vara något
grundläggande fel i äldreomsorgsreformen när det behövs
satsningar i storleksordningen en halv miljard för att informera
berörd personal om förändringarna av reformen. Dessa medel bör i
stället användas som en första satsning på att ge
hemtjänstpersonalen adekvat utbildning för sitt arbete. Vad
utskottet anfört med anledning av motion So271 (v) yrkande 4 bör
ges regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 54 bort hemställa:
54. beträffande information om äldreomsorgsreformen
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So271 yrkande 4
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
40. Stöd till organisationer som bedriver
rehabiliteringsarbete (mom. 56)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 93 som
börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "avstyrks
alltså" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill framhålla att ideella organisationer och även
enskilda personer gör betydande insatser inom missbrukarvården.
Nya metoder inom missbrukarvården kommer ofta fram genom den
verksamhet som bedrivs av ideella organisationer som Lewi
Pethrus-stiftelsen, Hassela solidaritet och RIA-byråerna. Det är
därför väl motiverat med ett ökat ekonomiskt stöd till
organisationer som bedriver vård och rehabilitering.
Utskottet tillstyrker alltså förslaget i motion So336 (fp)
yrkande 10 delvis att bidraget till sammanslutningar av f.d.
alkoholmissbrukare, sammanslutningar för stöd och hjälp åt
narkotikamissbrukare samt organisationer som bedriver
rehabiliteringsarbete räknas upp med ytterligare 10 milj.kr.
dels att utskottet under mom. 56 bort hemställa:
56. beträffande stöd till organisationer som bedriver
rehabiliteringsarbete
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So336 yrkande 10
delvis som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
41. Uttalande om stöd till länkverksamhet (mom. 57)
Anita Stenberg (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 93 som
börjar med "Med hänvisning" och slutar med "yrkande 8" bort ha
följande lydelse:
Enligt uskottets mening utför de organisationer som bedriver
socialt rehabiliteringsarbete ett angeläget arbete. Utskottet
delar därför den uppfattning som förs fram i motion So256 (mp)
att samhällets stöd till den länkverksamhet som bedrivs i
olika organisationer bör öka ytterligare.
dels att utskottet under mom. 57 bort hemställa:
57. beträffande uttalande om stöd till länkverksamhet
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:So256 yrkande 8
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
42. Organisationsstöd till nykterhetsorganisationer m.fl.
(mom. 59)
Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 95 som
börjar med "Utskottet vill" och slutar med "yrkande 3" bort ha
följande lydelse:
I det alkohol- och drogförebyggande arbetet har kyrkor och
samfund gjort värdefulla insatser. De Kristna samfundens
nykterhetsorganisation har genom sin organisation RIA nått goda
resultat i sitt stödjande och vårdande arbete. Även Lewi
Pethrus-stiftelsen bedriver ett väl dokumenterat arbete bland
alkoholmissbrukare.
Utskottet anser därför att bidraget till
nykterhetsorganisationer bör höjas med 10 milj.kr.
Anslagshöjningen bör fördelas av samarbetsnämnden för fördelning
av statsbidrag till vissa nykterhetsorganisationer i enlighet
vad som föreslås i motion So237 (c) yrkande 3 delvis.
dels att utskottet under mom. 59 bort hemställa:
59. beträffande organisationsstöd till
nykterhetsorganisationer m.fl.
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So237 yrkande 3
delvis som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
43. Bidrag till organisationer som arbetar för utsatta barn
och familjer (mom. 60)
Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 97 som
börjar med "Regeringen har" och slutar med "yrkandena avstyrks"
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser liksom motionärerna att det organisationsstöd
som utgår till BRIS bör höjas med 500 000 kr. Utskottet noterar
med tillfredsställelse att regeringen beslutat att ur allmänna
arvsfonden lämna BRIS ett bidrag om 1,6 milj.kr. för att bl.a.
bygga ut verksamheten med telefonjour. Detta bidrag är dock
avsett för ett visst projekt. Enligt utskottets mening är det
viktigt med en generell höjning av samhällets bidrag till BRIS
verksamhet.
dels att utskottet under mom. 60 bort hemställa:
60. beträffande bidrag till organisationer som arbetar för
utsatta barn och familjer
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So276 yrkande 8
delvis som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
44. Uttalande om ökat stöd till barnjourverksamhet m.m. (mom.
61)
Anita Stenberg (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 97 som
börjar med "Med hänvisning" och slutar med "yrkande 8" bort ha
följande lydelse:
Enligt utskottets mening tas i motion So226 upp en angelägen
fråga. Det finns många barn i vårt samhälle som växer upp under
svåra förhållanden i missbrukarhem. Dessa barn far illa och det
är nödvändigt att de kan erbjudas skydd och hjälp genom olika
former av jourverksamhet. BRIS gör härvidlag viktiga insatser
och bör få ett aktivt stöd från samhället.
dels att utskottet under mom. 61 bort hemställa:
61. beträffande uttalande om ökat stöd till
barnjourverksamhet m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:So226
yrkande 8 och 1990/91:So276 yrkande 7 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
45. Bidrag till kvinnojourernas riksorganisation m.m. (mom.
62)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 101 som
börjar med "Regeringens förslag" och slutar med "avstyrks
sålunda" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill erinra om att kvinnojourerna trots små
ekonomiska resurser gör viktiga insatser för utsatta kvinnor, i
synnerhet för utlämnade utländska kvinnor. Det är därför väl
motiverat med ett väsentligt förstärkt ekonomiskt stöd till
kvinnojourerna. Utskottet tillstyrker därför förslagen i
motionerna So288 och So306 om en höjning av bidraget med
3milj.kr. utöver regeringens förslag.
dels att utskottet under mom. 62 bort hemställa:
62. beträffande bidrag till kvinnojourernas riksorganisation
m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:So288 delvis
och 1990/91:So306 delvis som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
46. Bidrag till kvinnojourer från en brottsoffernämnd (mom.
64)
Per Stenmarck, Ingrid Hemmingsson och Ingegerd Troedsson (alla
m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 101 som
börjar med "Enligt förslagen" och slutar med "yrkande 2" bort ha
följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör det finnas möjligheter för
kvinnojourerna att få stöd till speciella insatser eller
projekt. Detta bör kunna ske genom bidrag från den
brottsoffernämnd som i motionerna Ju824 och Ju825 föreslås
inrättad. Dessa förslag behandlas av justitieutskottet i dess
betänkande 1990/91:Ju21.
Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So284 (m) och
So285 (m) yrkande 2 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 64 bort hemställa:
64. beträffande bidrag till kvinnojourer från en
brottsoffernämnd
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:So284 och
1990/91:So285 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
47. Uttalande om de hemlösas situation m.m. (mom. 65)
Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 102 som
börjar med "Utskottet vill" och slutar med "delvis avstyrks"
bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är
nödvändigt med kraftfulla insatser för att komma till rätta med
de problem som de hemlösas situation innebär. Kommunerna bör i
samarbete med de frivilliga organisationerna vidta åtgärder för
att bl.a. få till stånd nya nätverk för de hemlösa. Utskottet
tillstyrker därför förslaget i motion So219 (c) yrkandena 2 och
3 delvis om att 3 milj.kr. skall utgå som bidrag till åtgärder
för de hemlösa. Detta bidrag skall fördelas till de ideella
organisationer som arbetar för de hemlösa i första hand i
Stockholm, Göteborg och Malmö.
dels att utskottet under mom. 65 bort hemställa:
65. beträffande uttalande om de hemlösas situation m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:So219 yrkandena 2
och 3, det senare yrkandet delvis, som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
48. Medelsanvisningen till Bidrag till organisationer (mom.
66)
Under förutsättning av bifall till reservationerna 40 och
45
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 102 som
börjar med "Utskottet tillstyrker" och slutar med "till
organisationer" bort ha följande lydelse:
Till följd av vad utskottet ovan förordat beträffande anslaget
H 3. Bidrag till organisationer bör riksdagen till anslaget
anvisa 13 milj.kr. utöver vad regeringen föreslagit.
dels att utskottet under mom. 66 bort hemställa:
66. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till
organisationer
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:So288 delvis,
1990/91:So306 delvis och 1990/91:So336 yrkande 10 delvis samt
med anledning av propositionen 1990/91:100 och med avslag på
motionerna 1990/91:So219 yrkande 3 delvis, 1990/91:So237 yrkande
3 delvis och 1990/91:So276 yrkande 8 delvis till Bidrag till
organisationer för budgetåret 1991/92 under femte huvudtiteln
anvisar ett reservationsanslag på 76 501 000 kr.,
49. Medelsanvisningen till Bidrag till organisationer (mom.
66)
Under förutsättning av bifall till reservationerna 42, 43
och 47
Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 102 som
börjar med "Utskottet tillstyrker" och slutar med "till
organisationer" bort ha följande lydelse:
Till följd av vad utskottet ovan förordat beträffande anslaget
H 3. Bidrag till organisationer bör riksdagen till anslaget
anvisa 13500000 kr. utöver vad regeringen föreslagit.
dels att utskottet under mom. 66 bort hemställa:
66. beträffande medelsanvisningen till Bidrag till
organisationer
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:So237 yrkande
3 delvis, 1990/91:So276 yrkande 8 delvis och 1990/91:So219
yrkande 3 delvis, med anledning av proposition 1990/91:100 samt
med avslag på motionerna 1990/91:So288 delvis, 1990/91:So306
delvis och 1990/91:So336 yrkande 10 delvis till Bidrag till
organisationer för budgetåret 1991/92 under femte huvudtiteln
anvisar ett reservationsanslag på 77 001 000 kr.
Särskilda yttranden
1. Inriktningen av socialpolitiken m.m. (mom. 1)
Anita Stenberg (mp) anför:
Jag vill erinra om att miljöpartiet i flera olika motioner
lagt fram en rad förslag på det socialpolitiska området. Dessa
förslag, som behandlas i andra sammanhang, innebär i korthet
följande.
I motion So443 (mp) föreslås följande i syfte att ge äldre och
sjuka en värdig vård:
1. att både den enskilde patienten och patientorganisationerna
bör få ökat inflytande över hälso- och sjukvården genom att de
tillfrågas och används som remissinstans vid
organisationsförändringar och andra för dem intressanta
förändringar inom hälso- och sjukvården,
2. att kroppssjukvården och socialtjänsten får bättre tillgång
till psykologisk expertis för såväl utredning i enskilda fall
som för utbildning av personal,
3. att patienter som vill ha saklig information om alternativa
behandlingsmetoder skall kunna få denna och att samarbetet
mellan den alternativa vården och den etablerade sjukvården
utökas,
4. att hälsofrämjande verksamhet inom sjukvården får ökade
resurser,
5. att åsikten att människor mår bäst av att få vistas i sina
hem inte får bli ett argument för att minska och försämra
institutionsvården under det närmaste decenniet,
6. att all vård av äldre på institution sker under värdiga
former och att de äldre får bo i eget rum med egna möbler,
7. att alla som så vill bör få sluta sina dagar hemma eller i
annan hemlik och lugn miljö.
I miljöpartiets motion om en alternativ finansiering av
sjukvården förespråkas som grundidé att verksamheter med
uttalad riskexponering betalar den sjukvårdskostnad som
verksamheten i fråga orsakar. Om sjukvården sänder sina
räkningar till försäkringsbolagen får farlig verksamhet genom
försäkringsbolagens premiesättning bära sjukvårdskostnaderna
för sin riskfyllda verksamhet. Detta kommer att ha en
förebyggande effekt samtidigt som sjukvårdskostnaderna minskar
(se motion Sf326 mp).
Av motion So257 (mp) framgår miljöpartiets syn på
handikappolitiken. Grundsynen i miljöpartiets politik är att
alla människor skall ha samma tillgänglighet till ett värdigt
liv. I motionen läggs fram förslag som skall göra det möjligt
för de handikappade att med relativt enkla medel leva i de
flesta miljöer och klara många situationer själva.
I en annan motion, So226 (mp), tar miljöpartiet upp barnens
rätt. Förslagen i motionen tar bl.a. sikte på barns
rättigheter vid skilsmässa, barns rätt till barnombudsman resp.
till barnomsorg, barn i missbrukarhem, barns rätt till sina
föräldrar och till förebyggande vård, handikappade barns
rättigheter, ungdomsmottagningar samt barns rätt utanför
Sveriges gränser.
När det gäller det familjepolitiska området har
miljöpartiet föreslagit att föräldrar skall ha rätt att bli
kommunala dagbarnvårdare åt eget barn med i stort sett samma
villkor som andra dagbarnvårdare. Jag vill här hänvisa till
miljöpartiets reservation nr 21 ovan.
2. Medelsanvisningen till Bidrag till handikapporganisationer
(mom. 50)
Ulla Tillander (c), Per Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m),
Rosa Östh (c) och Ingegerd Troedsson (m) anför:
Vi vill erinra om att moderata samlingspartiet och
centerpartiet i annat sammanhang kräver att mervärdeskatten på
resor och hotell- och restaurangverksamhet sänks mycket
kraftigt, vilket skulle innebära att krav på ökade bidrag
minskar.
3. Information om äldreomsorgsreformen (mom. 54)
Ulla Tillander (c), Per Stenmarck (m), Ingrid Hemmingsson (m),
Rosa Östh (c) och Ingegerd Troedsson (m) anför:
Vi har i samband med behandlingen av huvudmannaskapsreformen
av äldre- och handikappomsorgen uttalat oss för en helt annan
reform än den som föreslogs i propositionen.
Bilaga 1
I proposition 1990/91:100 bil. 7 framlagda lagförslag
Bilaga 2
Innehållsförteckning
Sammanfattning1
Proposition 1990/91:100 bil. 72
Motioner5
Motion överflyttad från arbetsmarknadsutskottet13
Inriktningen av socialpolitiken13
Budgetpropositionen14
Motionsförslag om socialpolitikens inriktning21
Vårdnadsbidrag m.m.39
Utskottet41
Anslag52
Socialdepartementet m.m. (A 1--6)52
Insatser mot aids (A 5)52
Information om HIV och aids52
Inriktningen av informationsarbetet i övrigt55
Stödet till storstäderna för HIV/aids-arbetet58
Internationell samverkan(A 6)60
Övriga medelsanvisningar till Socialdepartementet m.m.61
Ekonomiskt stöd till barnfamiljer m.m. (C 1, C 4, C 6 och C
7)61
Allmänna barnbidrag (C 1)61
Grundavdrag för barn61
Barnbidrag vid längre tids utlandsvistelse62
Bidrag till kostnader för internationella adoptioner (C 7)63
Medelsanvisningen i övrigt64
Hälso- och sjukvård m.m. (E 1 och 2 samt 6--17)64
Läkemedelsverket (E 2)64
Bidrag till hälsoupplysning m.m. (E 13)66
Bidrag till information om tobakens skadeverkningar66
Bidrag till hushållningssällskapens hemkonsulentverksamhet67
Övriga medelsanvisningar till hälso- och sjukvård68
Övriga motioner om hälso- och sjukvård68
Ökade resurser till sjukvården68
Centrum för svårt hjärnskadade70
Statsbidrag till särskilda ungdomsmottagningar72
Omsorg om barn och ungdom (F 1--F 4)73
Bidrag till kommunal barnomsorg (F 1)73
Procentuellt högre statsbidrag74
Statsbidrag för barn som är inskrivna som dagbarn hos sina
egna föräldrar75
Föräldramedverkan m.m.76
Medelsanvisningen76
Medelsanvisningen i övrigt77
Omsorg om äldre och handikappade (G 1--G 11)77
Kostnader för viss verksamhet för handikappade (G 7)77
Bokklubb för punktskriftsläsare77
Teckenspråksmaterial78
Bidrag till rekreationsanläggningar79
Medelsanvisningen81
Träningscenter för barn med ovanliga handikapp82
Bidrag till Handikappinstitutet82
Samhällsinformation i punktskrift83
Statens hundskola (G 8)85
Bidrag till handikapporganisationer (G 10)86
Medelsanvisningen i övrigt87
Övriga motioner om äldre- och handikappomsorg88
Tolkverksamheten88
Information om äldreomsorgsreformen89
Socialt behandlingsarbete, alkohol- och narkotikapolitik (H
1--H 4)90
Bidrag till organisationer (H 3)90
Bidrag till organisationer som bedriver
rehabiliteringsarbete91
Organisationsstöd till vissa nykterhetsorganisationer
m.fl.93
Bidrag till organisationer som arbetar för utsatta barn och
familjer95
Bidrag till kvinnojourernas riksorganisation m.m.97
Bidrag till organisationer som arbetar för de hemlösa101
Gällande bestämmelser101
Medelsanvisningen i övrigt102
Hemställan103
Inriktningen av socialpolitiken103
Anslag104
A. Socialdepartementet m.m.104
C. Ekonomiskt stöd till barnfamiljer m.m.104
E. Hälso- och sjukvård m.m.105
F. Omsorg om barn och ungdom107
G. Omsorg om äldre och handikappade107
H. Socialt behandlingsarbete, alkohol- och
narkotikapolitik109
Reservationer111
1--3. Inriktningen av socialpolitiken m.m. (mom. 1 och 5-8) av
m resp. fp resp. c111
4. Inriktningen av socialpolitiken (mom. 1) av v120
5. Ökad valfrihet inom den sociala tjänstesektorn och inom
hälso- och sjukvården (mom. 2) av fp, m, c122
6. Vårdnadsbidrag m.m. (mom. 3 och motiverigen till mom. 4) av
fp, m, c124
7. Stödet till frivilligorganisationernas HIV/aidsarbete (mom.
9) av c och m125
8. AIDS-delegationen (mom. 10) av m126
9. Inriktningen av informationsarbetet i övrigt (mom. 12) av
m126
10. Medelsanvisningen till Internationell samverkan (mom. 15)
av c127
11. Grundavdrag för barn m.m. (mom. 17, 18 och 19) av m128
12--13. Bidrag till information om tobakens skadeverkningar
(mom. 28) av c resp. mp129
14. Bidrag till hemkonsulentverksamheten (mom. 29) av c130
15--16. Medelsanvisningen till Bidrag till Hälsoupplysning av
c resp. mp130
17. Ökade resurser till sjukvården (mom. 32) av c131
18. Vården av svårt hjärnskadade (mom. 33) av fp132
19. Statsbidrag till särskilda ungdomsmottagningar (mom. 34)
av v132
20. Kommunalt stödpaket (mom. 35) av v132
21. Dagbarnvårdare åt eget barn (mom. 36) av mp133
22. Dagbarnvårdare åt eget barn (motiveringen till mom. 36) av
fp, m och c133
23. Föräldramedverkan (mom. 37) av mp134
24--25. Medelsanvisningen till Bidrag till kommunal barnomsorg
(mom. 38) av v resp. mp134
26. Bokklubb för punktskriftsläsare (mom. 40) av v135
27. Bidrag till anläggningen Almåsa (mom. 42) av v136
28. Bidrag till Mättingeprojektet m.m. (mom. 43) av s136
29--30. Medelsanvisningen till Kostnader för viss verksamhet
för handikappade (mom. 44) av s resp. v136
31. Träningscenter för barn med ovanliga handikapp (mom. 45)
av fp137
32. Bidrag till Handikappinstitutet (mom. 46) av fp138
33. Samhällsinformation i punktskrift (mom. 47) av v138
34. Ledarhundsutbildningen m.m. (mom. 48 och 49) av mp)139
35. Medelsanvisningen till Bidrag till handikapporganisationer
(mom. 50) av fp139
36. Medelsanvisningen till Bidrag till handikapporganisationer
m.m. (mom. 50 och 51) av v140
37--38. Tolkverksamheten (mom. 53) av fp resp. mp141
39. Information om äldreomsorgsreformen (mom.54) av v142
40. Stöd till organisationer som bedriver
rehabiliteringsarbete (mom. 56) av fp142
41. Uttalande om stöd till länkverksamhet (mom. 57) av mp143
42. Organisationsstöd till nykterhetsorganisationer m.fl.
(mom. 59) av c143
43. Bidrag till organisationer som arbetar för utsatta barn
och familjer (mom. 60) av c143
44. Uttalande om ökat stöd till barnjourverksamhet m.m. (mom.
61) av mp144
45. Bidrag till kvinnojourernas riksorganisation m.m. (mom.
62) av fp144
46. Bidrag till kvinnojourer från en brottsoffernämnd (mom.
64) av m145
47. Uttalande om de hemlösas situation m.m. (mom. 65) av
c145
48--49. Medelsanvisningen till Bidrag till organisationer
(mom. 66) av fp resp. c146
Särskilda yttranden147
1. Inriktningen av socialpolitiken m.m. (mom. 1) av mp147
2. Medelsanvisningen till Bidrag till handikapporganisationer
(mom. 50) av c och m148
3. Information om äldreomsorgsreformen (mom. 54) av c och
m148
Bilaga 1: Oppositionspartiernas anslagsalternativ149
Bilaga 2: Budgetpropositionens lagförslag150