I betänkandet behandlas motioner från den allmänna
motionstiden 1990 främst om äldre- och handikappfrågor, som
ursprungligen avsågs bli behandlade tillsammans med
propositionen 1990/91:14 om ansvaret för service och vård till
äldre och handikappade m.m. men som bröts ut från det ärendet
för att behandlas i ett eget betänkande.
Utskottet anser med anledning av ett motionsyrkande (fp)
angående misshandel av äldre i hemmet att det är märkligt att
socialstyrelsen inte har inlett eller under innevarande budgetår
anser sig kunna vidta åtgärder för att försöka komma till rätta
med detta problem. Regeringen bör därför enligt utskottet uppdra
åt socialstyrelsen att återuppta sitt arbete med
äldremisshandelsfrågor. Utskottet anser det också nödvändigt att
utbildningen för hemtjänstens personal förstärks inom detta
område. Vad utskottet anfört föreslås riksdagen ge regeringen
till känna.
Övriga motionsyrkanden avstyrks.
Till betänkandet har fogats fyra särskilda yttranden.
Motioner
1989/90:So201 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
institutionsplatser inte får avvecklas snabbare än att hemvården
-- både social hemhjälp (hemtjänst) och hemsjukvård -- hinner
byggas ut,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
en fortsatt nedläggning av enskilda sjuk- och vårdhem bör
bringas att upphöra och den personella och fysiska resurs som
enskild dag- och sjukvårdhemsverksamhet representerar
tillvaratas,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av länsvisa, för diagnostik och
utredning av ålderssjukdomar och demensliknande tillstånd
ansvariga utredningsavdelningar,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av regionala centra för
forskning och behandlingsutveckling inom neurogeriatriken,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nödvändigheten av att den svenska
hälso- och sjukvårdspolitiken bättre anpassas till de
ålderssjukas behov.
1989/90:So206 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas att riksdagen
begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att
undersöka om gamla och sjuka, som vårdas på sjukhem, får
tillgång till sin pension i erforderlig omfattning, även om de
själva inte kan ha hand om den.
1989/90:So212 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om misshandel av äldre.
1989/90:So260 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om serviceupphandlingsrätt i syfte att skapa
frihet för den enskilde att välja alternativ hemtjänst.
1989/90:So263 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen
begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att
utreda förutsättningarna för en ansvarsnämnd för den kommunala
äldrevården.
1989/90:So296 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utvecklande av nya boendeformer för
handikappade.
1989/90:So302 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att ekonomisk ersättning ges till
barnkooperativa föräldrahem enligt vad som i motionen anförts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att vid vård av anhörig skall ekonomisk
kompensation motsvarande anställning inom hemtjänsten utges som
ersättning för inkomstbortfallet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att behovet av anhörigvård prövas enligt
samma principer som behovet av hemtjänst.
1989/90:So314 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om möjligheten för vårdare av anhörig att
erhålla vårdbidrag,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om rätten att kunna erhålla
omkostnadsersättning vid "väntjänster",
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ålderspensionärers möjlighet att delta i
arbetslivet och samhällsarbetet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vikten av alternativa boendeformer för
äldre och den enskildes inflytande över sina boendevillkor,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om de äldres situation i storstäder,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kostens betydelse för en god hälsa hos
de äldre.
1989/90:So425 av Margit Gennser (m) vari yrkas att riksdagen
begär att regeringen snarast lägger fram förslag om
kommunernas/landstingskommunernas skyldighet att ställa upp med
en begränsad vårdgaranti för svårt långtidssjuka i enlighet med
vad i motionen anförts.
1989/90:So437 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ökad valfrihet inom såväl hemtjänst och
hemsjukvård som institutionsbunden äldrevård.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sf259.
1989/90:So443 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om inriktningen av primärvårdens utbyggnad.
1989/90:So505 av Anita Stenberg och Anna Horn af Rantzien (mp)
vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att tidigare försök med mobila
pensionärsbostäder bör utvärderas och eventuellt utvidgas.
1989/90:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en begränsad försöksverksamhet om att
överlåta hela det ekonomiska ansvaret för patientens hela hälso-
och sjukvård till primärvården.
Utskottet
Inledning
I betänkandet behandlar utskottet vissa motionsyrkanden om
äldre och handikappade från 1990 års allmänna motionstid. Det
kan i sammanhanget finnas skäl att erinra om att utskottet i
betänkandet 1989/90:SoU17 behandlat frågor om inriktningen av
socialpolitiken i stort. Vidare bör nämnas att riksdagen i
december 1990 fattade beslut om en ändrad ansvarsfördelning inom
äldreomsorgen m.m. (bet. 1990/91:SoU9, prop. 14, rskr. 97).
Huvudmannaskapsförändringen syftar till att skapa klara
ansvarsförhållanden och ändamålsenliga organisatoriska
förutsättningar för att utveckla samhällsinsatserna efter de
målsättningar som riksdagen lagt fast i fråga om samhällets
äldreomsorg. Genom reformen, som träder i kraft den 1 januari
1992, får kommunerna ett utvidgat ansvar för den långvariga
vården till äldre och handikappade.
De äldres situation
I motion 1989/90:So314 av Olof Johansson m.fl. (c)
hemställs om tillkännagivanden dels om ålderspensionärers
möjlighet att delta i arbetslivet och samhällsarbetet (yrkande
4), dels om de äldres situation i storstäder (yrkande 7).
Motionärerna anser det angeläget att ålderspensionärer ges
möjlighet att delta i samhällsarbetet på olika områden. De
åldersgränser som existerar är i många fall omotiverade och bör
kunna slopas. En ökad medvetenhet om värdet av att äldre
människor finns med i arbetslivet, samhällsarbetet m.m. skulle
sannolikt minska behovet av vård- och omsorgsinsatser. Enligt
motionärerna behöver problemet med den isolering som många äldre
i våra stora tätortsområden känner uppmärksammas mer. Den
bostadsbrist som råder i storstadsområdena bidrar till
svårigheterna att rekrytera och behålla personal inom vården.
I regeringens proposition om äldreomsorgen inför 90-talet
(prop. 1987/88:176 s. 29 f.) framhölls bl.a. att de personliga
kvalifikationerna, och inte åldern, borde vara avgörande vid val
av personer till politiska uppdrag. De kommunala pensionärsråden
borde ges reella möjligheter till inflytande i den kommunala
verksamheten. Vidare borde kommunerna underlätta och stödja
verksamheter, som föreningar, kooperativ och andra
sammanslutningar bedriver för att tillgodose gemensamma
intressen, anfördes det.
I betänkandet 1989/90:SoU13 (s. 6 f.) behandlade
socialutskottet en motion (c) om att regionalpolitikens
målsättning om likvärdiga levnadsbetingelser i alla delar av
landet också måste omfatta de äldre i storstad. Utskottet
hänvisade till 1 § socialtjänstlagen (1980:620) och 2§ hälso-
och sjukvårdslagen (1982:763) samt konstaterade att det redan
enligt gällande lagstiftning finns en uttalad målsättning om
likvärdiga levnadsbetingelser för hela befolkningen, oavsett
ålder och bostadsort. Utskottet erinrade också om att det vid
åtskilliga tillfällen framhållit att vårdresurserna måste
fördelas rättvist över hela landet och vara tillgängliga för
var och en oberoende av var man bor i landet. Mot denna bakgrund
behövdes enligt utskottet inget uttalande med anledning av den
då aktuella motionen, vilken avstyrktes.
Utskottet delar motionärernas uppfattning om värdet av att
äldre människor aktivt deltar i samhället. Utskottet erinrar
också om vad utskottet vid åtskilliga tillfällen framhållit,
nämligen att vårdresurserna måste fördelas rättvist över hela
landet och vara tillgängliga för var och en oberoende av
bostadsort. Utskottet anser att något tillkännagivande med
anledning av motion So314 (c) yrkandena 4 och 7 inte behövs.
Yrkandena avstyrks därför.
Primärvården
I motion 1989/90:So443 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inriktningen av primärvårdens utbyggnad
(yrkande 4). Motionärerna framhåller att en väl fungerande
primärvård, dvs. vård på nära håll, måste finnas om vi skall
kunna förbättra och utveckla den specialiserade länssjukvården.
Primärvården är motorn när det gäller samverkan i
folkhälsoarbetet. Vård på rätt vårdnivå ger ett bättre och
effektivare utnyttjande av de samlade sjukvårdsresurserna.
Primärvården har enligt motionärerna goda
utvecklingsmöjligheter. De tre områden där satsningar måste
göras är tillgänglighet, kvalitet och samverkan. Landstingen bör
enligt motionärernas mening även i fortsättningen ha ansvaret
för en sammanhållen primärvård. Primärvården bör spela en större
roll totalt sett inom sjukvården. Nya former för primärvårdens
organisation -- i andra driftformer och av andra utövare -- bör
också diskuteras. Det bör enligt motionen öppnas möjligheter att
bilda personalkooperativ eller privatläkarstationer med vilka
landstingen sluter avtal om att bedriva vård.
I motion 1989/90:So531 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en begränsad försöksverksamhet om att
överlåta hela det ekonomiska ansvaret för patientens hela hälso-
och sjukvård till primärvården (yrkande 7). Motionärerna
anför bl.a. att det visserligen kan finnas problem med en modell
där primärvården ges hela det ekonomiska ansvaret för patientens
hälso- och sjukvård och vid behov köper specialisttjänster från
sjukhusklinikerna eller från privata specialistmottagningar, men
att det kan finnas anledning att pröva detta i begränsad skala.
Även försök med koppling mellan primärvården och
sjukförsäkringen bör enligt motionärerna stimuleras.
Inom landstingen pågår i dag ett mycket omfattande
förändringsarbete för att kunna möta de krav som framtiden
medför. I alla landsting pågår arbete för att öka produktivitet
och effektivitet. Landstingen försöker i detta arbete att
angripa sådant som ekonomistyrning, organisation och själva
vården. Sådana förändringsprojekt finns bl.a. i
Bohuslandstinget och Kopparbergs läns landsting. De innebär
bl.a. att primärvården får hela anslaget för sjukvård och köper
den vård man inte själv bedriver från de sjukhus eller andra
vårdinrättningar som befinns bäst och billigast. Båda
landstingen hoppas att det element av konkurrens som därmed
införs skall bringa ned kostnaderna och att primärvårdens ökade
ansvar för patienterna skall leda till bättre vård.
Landstingsförbundet har i en nyligen publicerad skrift,
Landsting i förändring -- Några exempel, redovisat exempel på
det förändringsarbete som pågår. I sammanhanget bör också nämnas
att Landstingsförbundet beslutat att i samarbete med
socialdepartementet och socialstyrelsen göra en översyn av ett
antal för den svenska hälso- och sjukvården grundläggande
frågor. Projektet har fått namnet VÄGVAL. Syftet med översynen
är att den skall ge underlag för en positiv utveckling av hälso-
och sjukvården med hänsyn tagen till de samhällsekonomiska
begränsningarna. Projektet skall belysa konsekvenserna av skilda
vägval. Ett samlat material skall presenteras vid
Landstingsförbundets kongress 1991.
Genom en rekommendation från Landstingsförbundets styrelse är
det från och med 1 januari 1991 patienterna som själva bestämmer
vilken av landstingets vårdcentraler de vill anlita och vid
vilket av landstingets sjukhus de vill bli behandlade. Den ger
också ökade möjligheter att söka vård utanför det egna
landstinget. Syftet med reformen är att göra hälso- och
sjukvården bättre och mera tillgänglig för patienterna.
Den primärvårdsuppföljning socialstyrelsen 1989 gjort i
samarbete med Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och
Spri (SoS-rapport 1990:35) syftar till att ge en helhetsbild av
primärvårdens kapacitet inom olika delar av landet. Utredningen
visar stora skillnader mellan kommuner och huvudmän när det
gäller personella resurser och verksamheter inom primärvården.
De inrättade allmänläkarbefattningarna har t.ex. ökat med 10 %,
vilket är en lägre ökning än för andra personalkategorier.
Rapporten visar också att det är stora skillnader mellan olika
kommuner i antalet invånare per bemannad allmänläkarbefattning.
I regeringens proposition 1990/91:44 om ytterligare
försöksverksamhet för förnyelse av den offentliga sektorn
föreslogs att den s.k. frikommunlagen (1984:382) ändrades så att
det blev möjligt att genomföra försök med en ny organisation för
hälso- och sjukvården enligt den s.k. Dalamodellen. Den innebär
bl.a. att de vårdcentraler som finns i området skall ansvara för
att befolkningens hela hälso- och sjukvårdsbehov tillgodoses,
även specialistvård och sluten akutsjukvård. Specialistsjukvård
och akutsjukvård upphandlas hos sjukhusen eller andra vårdgivare
i eller utom länet. Det sker genom att områdesstyrelsen sluter
vårdavtal med sjukhusgruppen eller någon annan vårdgivare.
Sjukhusen eller klinikerna får inte några anslag från
landstinget. De får i stället sälja sina tjänster till
sjukvårdsområdena. För att tillgodose Kopparbergs läns
landstings önskemål om att kunna lämna över primärvårdsuppgifter
till kommunerna i länet föreslogs också i propositionen att
lagen (1985:1089) om försöksverksamhet inom hälso- och
sjukvårdens område utvidgas så, att alla kommuner inom ett
landsting som ingår i frikommunförsöket kan åta sig
primärvårdsuppgifter. Enligt propositionen gäller överförandet
ett driftsansvar för primärvårdsuppgifter och handlar alltså
inte om förändringar i huvudmannaskapet. Förslagen skulle träda
i kraft den 1 januari 1991. I konstitutionsutskottets betänkande
1990/91:KU17 tillstyrkte utskottet propositionens förslag i
dessa delar. Riksdagen följde utskottet (rskr. 52).
I regeringens skrivelse 1990/91:50 om åtgärder för att
stabilisera ekonomin och begränsa tillväxten av de offentliga
utgifterna uttalas under avsnittet 4.3 Åtgärder för en
effektivare sjukvård och sjukförsäkring bl.a. följande (s. 14
f.).
Försök kommer snarast att inledas i några primärvårdsområden
med befolkningsbaserad resurstilldelning och ansvar för de
samlade ekonomiska resurserna för hälso- och sjukvård,
läkemedel, sjukresor, sjuk- och arbetsskadeförsäkring samt
förtidspension. Något eller några av dessa försök bör ingå i den
försöksverksamhet som skall genomföras med primärkommunal
primärvård. Därigenom kommer primärvårdens verksamhet också att
kunna integreras med den kommunala socialtjänsten. Försök bör
också genomföras i landstingsdriven primärvård. Slutligen bör i
några fall försök där totalkostnadsansvaret läggs på någon eller
några försäkringskassor också övervägas. Jämförelser kommer då
att kunna göras mellan olika lösningar och deras förmåga att ge
underlag för samverkan mellan olika sektorer.
-- -- --
En proposition rörande försöksverksamheten inom sjukvården
kommer att föreläggas riksdagen under våren 1991.
I betänkandet 1990/91:SoU9 över propositionen 1990/91:14
om ansvaret för service och vård till äldre och handikappade
m.m. behandlade utskottet motioner om primärkommunalt ansvar för
primärvården (s. 74 f.). Enligt utskottet kunde frågan om ett
allmänt primärkommunalt huvudmannaskap för primärvården bedömas
först efter genomförd försöksverksamhet. Utskottet ansåg inte
att det var nödvändigt att riksdagen strikt begränsade försök
med primärkommunalt bedriven primärvård. Omfattningen av
försöksverksamheten borde i stället grundas på intresset ute i
kommunerna och landstingen. Försöksverksamheten borde därför
grundas på ansökningar, där kommun och landsting själva är
överens om att starta försök. Utskottet konstaterade att
överförandet av primärvårdsuppgifter till primärkommunerna
kräver särskilt lagstöd. Enligt utskottet borde regeringen
skyndsamt lägga fram förslag till de lagändringar som är
påkallade för att en sådan försöksverksamhet med primärkommunal
primärvård som av utskottet beskrivits skulle kunna inledas. Vad
utskottet uttalat om en försöksverksamhet med primärkommunal
primärvård borde riksdagen med anledning av då aktuella motioner
som sin mening ge regeringen till känna, anförde utskottet (res.
v). Riksdagen följde utskottet (rskr. 97).
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet vill understryka vikten av en väl fungerande
primärvård. Inom landstingen pågår idag ett omfattande
förändringsarbete för att kunna möta de krav som framtiden
medför. Utvecklingen av primärvården följs också av olika
myndigheter. Med hänsyn härtill anser utskottet att det nu inte
behövs något initiativ från riksdagens sida. Motion So443 (c)
yrkande 4 avstyrks därför.
Utskottet konstaterar att försök redan pågår där primärvården
givits hela det ekonomiska ansvaret för patientens hälso- och
sjukvård. En proposition om olika försöksverksamheter inom
sjukvården, bl.a. primärkommunalt huvudmannaskap för
primärvården, torde också komma att föreläggas riksdagen under
våren. Motion So531 (fp) yrkande 7 får därmed anses
tillgodosedd. Utskottet avstyrker yrkandet.
Valfrihet och självbestämmande
I motion 1989/90:So260 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om serviceupphandlingsrätt i syfte att skapa
frihet för den enskilde att välja alternativ hemtjänst
(yrkande 9). Motionärerna anser att bidrag motsvarande den
kostnad som den offentliga verksamheten har eller skulle ha för
att tillhandahålla den service brukaren har rätt till bör gå
direkt till den enskilde. Motionärerna föreslår en
serviceupphandlingsrätt som inte består av en kontant summa
pengar utan kvantifieras i ett antal assistenttimmar vars antal
fastställs för varje enskild brukare. Det är detta antal timmar
brukaren bör ha rätt att dirigera antingen hon vill välja den
kommunala hemtjänsten, ett brukarkollektiv, enskilda personer
eller kanske ett serviceföretag.
I motion 1989/90:So296 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utvecklande av nya boendeformer för
handikappade (yrkande 1). Motionärerna framhåller att nya
boendeformer måste skapas för de handikappade. Verksamhet
liknande den som bedrivs i independent living-rörelsen (t.ex.
STIL) och i andra sådana projekt bör utvecklas, där
hyresgästerna kan påverka utformningen av den hjälp som önskas.
I motion 1989/90:So314 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av alternativa boendeformer för äldre
och den enskildes inflytande över sina boendevillkor (yrkande
5). Motionärerna framhåller att det måste finnas många
alternativa boendeformer för människor när de blir gamla.
Bristen på boendeformer med större vårdinslag är enligt
motionärerna ett av de verkliga "flaskhalsproblemen" i
vårdkedjan.
I motion 1989/90:So437 av Carl Bildt m.fl. (m) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ökad valfrihet inom såväl hemtjänst och
hemsjukvård som institutionsbunden äldrevård (yrkande 5).
(Motiveringen finns i motion 1989/90:Sf259.) Vården och omsorgen
skall enligt motionärernas mening utformas på konsumentens
villkor. Rätten att välja är fundamental. Det är viktigt att
kunna välja den läkare, distriktssköterska eller hemsamarit som
man känner förtroende för. Även valet av boende- och serviceform
som sjukhem, sjukhus, ålderdomshem eller gruppboende är viktigt.
Motionärerna framhåller också nödvändigheten av mångfald och
flexibilitet.
I betänkandet SOU 1990:19 av 1989 års handikapputredning
framgår (s. 103) att utredningen genom en enkät bl.a. tagit reda
på hur den enskilde upplever sina möjligheter till inflytande
över den service som ges inom hemtjänsten. Av svaren framkommer
att möjligheten att få bestämma över vilken person som skall ge
hjälp och service tillgodoses i mycket liten utsträckning (8 %).
Det är framför allt boende i storstad och i glesbygd som säger
sig ha det minsta inflytandet över valet av person. Bättre
förhåller det sig med möjligheten att bestämma omfattning och
tidpunkt för hjälpen. I enkätsvar från huvudmännen har
framkommit att kommunerna, för att motverka bristerna inom
hemtjänsten och samtidigt öka möjligheterna till reellt
inflytande över den egna situationen, i ökad utsträckning
erbjuder personlig assistent som komplement eller alternativ
till hemtjänsten. Av de tillfrågade 72 kommunerna var det ca 30
% som erbjöd detta och dessa kommuner fanns framför allt i
storstadsregionerna. Inför sitt fortsatta arbete framhåller
utredningen (s. 332) att det är viktigt att öka den enskildes
möjligheter till inflytande och självbestämmande över såväl sin
egen livssituation i stort som möjligheten att välja t.ex.
individ för det personliga stödet.
Frågor om valfrihet och självbestämmande inom äldreomsorg och
handikappomsorg har behandlats av utskottet vid åtskilliga
tillfällen tidigare (se bl.a. 1988/89:SoU6, 1989/90:SoU13 och
1990/91:SoU1). Utskottets uttalanden i dessa betänkanden har
alla haft samma inriktning, nämligen att de gamla och de
handikappade måste ges ökade möjligheter att själva kunna
påverka sin situation. Det har ansetts viktigt att detta kommer
till uttryck både när det gäller valet av boendeform och hur de
konkreta vårdinsatserna skall utformas.
Utskottet har ansett att olika försöksprojekt för att utveckla
innehållet i handikappomsorgen borde uppmuntras. Bl.a. har
utskottet hänvisat till det s.k. STIL-projektet, där människor
med funktionshinder själva får ett avgörande inflytande över
hjälpens innehåll och utformning (SoU 1987/88:20).
I betänkandet 1990/91:SoU1 (s. 11), i samband med att
motioner om valfrihet och självbestämmande behandlades,
hänvisade utskottet till att 1989 års handikapputredning
behandlar frågan om de handikappades möjlighet att välja vårdare
m.m. Enligt utskottet borde det pågående utredningsarbetet
slutföras innan riksdagen överväger att göra uttalanden i dessa
frågor. De då aktuella motionerna avstyrktes (res. fp och mp).
I betänkandet 1990/91:SoU9 (s. 29 f.) behandlade utskottet
motioner om behovet av att utveckla boendeformer för äldre och
handikappade. Utskottet ansåg att det behövdes en kraftig
utbyggnad av alternativa boendeformer inte bara för de äldre
utan i stor utsträckning även för människor med handikapp av
olika slag såsom rörelsehindrade och psykiskt utvecklingsstörda.
Andra grupper som nämndes var de svårt hjärnskadade och de som
drabbats av psykiska störningar. Att få till stånd en
kombination av ett stöd som omfattar de berörda grupperna och
ett enhetligare huvudmannaskap för de olika boendeformerna var
enligt utskottet angeläget. Utskottet ansåg att de ansvariga
huvudmännen, kommuner och landsting, på ett helt annat sätt än
tidigare borde prioritera utbyggnaden av sådana boendeformer.
Vad utskottet anförde med anledning av då aktuella motioner
föreslogs riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Utskottet föreslog också att riksdagen skulle göra ett
tillkännagivande om låneregler och stimulansbidrag till
gruppboende för dementa och psykiskt utvecklingsstörda samt till
gruppboende för psykiskt sjuka och fysiskt handikappade.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 97).
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet konstaterar att frågor om valfrihet och
självbestämmande, när det gäller boendeform och vårdinsatser
inom äldre- och handikappomsorgen, har behandlats av utskottet
vid åtskilliga tillfällen tidigare. Utskottet har då bl.a.
framhållit att de gamla och de handikappade måste ges ökade
möjligheter att själva påverka sin situation.
När motioner om valfrihet och självbestämmande behandlades i
höstas hänvisade utskottet till att 1989 års handikapputredning
behandlar frågan om de handikappades möjlighet att välja vårdare
m.m. Utskottet ansåg då att detta utredningsarbete borde
slutföras innan riksdagen överväger att göra uttalanden i dessa
frågor.
I samband med den nyligen behandlade propositionen om ansvaret
för service och vård till äldre och handikappade m.m. ansåg
utskottet att det behövdes en kraftig utbyggnad av alternativa
boendeformer för bl.a. de äldre och handikappade, vilket mynnade
ut i ett tillkännagivande till regeringen.
Några nya omständigheter har inte framkommit som enligt
utskottet bör föranleda riksdagen att ändra uppfattning i dessa
frågor. Utskottet vidhåller sina tidigare uttalanden. Motionerna
So260 (m) yrkande 9, So296 (c) yrkande 1, So314 (c) yrkande 5
och So437 (m) yrkande 5 avstyrks därför.
Närståendevård
I motion 1989/90:So314 av Olof Johansson m.fl. (c) begärs
ett tillkännagivande om vad som anförs i motionen om möjligheten
för vårdare av anhörig att erhålla vårdbidrag (yrkande 2).
Det begärs också ett tillkännagivande om vad som anförs om
rätten att kunna erhålla omkostnadsersättning vid "väntjänster"
(yrkande 3). Motionärerna anser det viktigt att man tar till
vara och uppmuntrar de aktiva pensionärerna som gärna vill göra
frivilliga insatser för gamla och handikappade personer. För att
stimulera denna typ av verksamhet bör en omkostnadsersättning
kunna utbetalas för t.ex. resor. Det skattefria bidrag från
landsting eller kommun, som i dag kan utgå till den vårdande bör
enligt motionen i vissa fall i stället kunna gå till den som
utför vårdinsatsen.
I motion 1989/90:So302 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp)
hemställs att riksdagen beslutar att ekonomisk ersättning ges
till barnkooperativa föräldrahem (yrkande 1). Många
människor med gamla föräldrar skulle vara beredda och ha
möjlighet att avsätta viss tid regelbundet för att hjälpa till
att ta hand om sina föräldrar. Motionärerna anser att det bör
skapas möjligheter att bilda barnkooperativa föräldrahem. Samma
statsbidrag bör utgå för denna vårdform som för ålderdomshem
eller servicehus. I motionen begärs också tillkännagivanden till
regeringen om att vid vård av anhörig ekonomisk kompensation
motsvarande anställning inom hemtjänsten skall utges som
ersättning för inkomstbortfallet (yrkande 2) och om att
behovet av anhörigvård skall prövas enligt samma principer som
behovet av hemtjänst (yrkande 3).
I motion 1989/90:So425 av Margit Gennser (m) yrkas att
riksdagen begär att regeringen snarast lägger fram förslag om
kommunernas/landstingskommunernas skyldighet att ställa upp med
en begränsad vårdgaranti för svårt långtidssjuka i enlighet med
vad i motionen anförts. Motionären anser att när en svårt sjuk
patient bör erhålla långtidssjukvård, men på grund av köer
hänvisas -- åtminstone temporärt -- till vård med hjälp av
anhöriga, viss vårdpenning automatiskt bör utbetalas till
patienten.
För bidragsgivningen till ålderdomshem m.m. gäller
förordningen (1983:944, ändrad senast 1988:1203) om
statsbidrag till kommunerna för stöd och hjälp i boendet.
Statsbidrag lämnas med 34 000 kr. för varje årsarbetare inom
kommunernas verksamhet med stöd och hjälp i boendet åt äldre,
handikappade och barnfamiljer. I kostnaderna för vilka bidrag
lämnas får inte tas med löne- och lönebikostnader för bl.a.
arbetsledande personal.
Propositionen om äldreomsorgen inför 90-talet (s. 94)
behandlade ingående stödet till närstående vårdare. I
propositionen uttalades att kommuner och landsting bör anställa
de närstående i yrkesaktiv ålder som frivilligt vill göra en
vårdinsats under längre tid. Till de närståendevårdare, som är
ålders- eller förtidspensionärer rekommenderades i stället för
anställning ett kontantbidrag från kommunen eller landstinget.
Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat frågor
om anhörigvårdarnas situation. Förra hösten behandlades frågan
om närståendevård m.m. utförligt i betänkandet 1989/90:SoU13
(s. 15 f.). Utskottet redogjorde därvid för de olika former i
vilka ersättning för att vårda någon anhörig i sitt hem kan
utgå. För en uttömmande redovisning hänvisas till detta
betänkande.
I betänkandet 1989/90:SoU13 gjorde utskottet bedömningen att
en grundläggande förutsättning för anställning av en
anhörigvårdare är att det föreligger ett behov av bistånd hos
vårdtagaren. När detta behov konstaterats borde det enligt
utskottet ankomma på den ansvarige huvudmannen att avgöra om
detta bistånd skall lämnas genom t.ex. hemtjänsten,
hemsjukvården eller genom anställning av en anhörigvårdare.
Vidare erinrade utskottet om att det i tidigare betänkande
konstaterats att socialtjänstlagen inte lägger hinder i vägen
för kommunerna att anställa anhörigvårdare. Utskottet påminde om
de uttalanden som utskottet tidigare gjort om att det är viktigt
att de anhörigas insatser tas till vara och att de anhöriga får
samhällets stöd genom ersättning för arbetet och samma sociala
trygghet som andra. Utskottet hänvisade också till den syn på
anhörigvård och objektanställning som redovisats i regeringens
äldreproposition (prop. 1987/88:176), där det anfördes att
kommuner och landsting bör anställa de närstående i yrkesaktiv
ålder som frivilligt vill göra en vårdinsats under en längre
tid. När det gäller ersättningen till äldre som gör väntjänster
erinrade utskottet om sitt tidigare uttalande om att engagemang
och omtanke från grannar, vänner eller andra frivilliga måste
tas till vara inom äldreomsorgen och att äldre här kan göra
viktiga insatser för andra äldre. Då aktuella motionsyrkanden
avstyrktes. (Res. mp och c.)
I betänkandet 1990/91:SoU1 (s. 11) behandlade utskottet
senast motioner om närståendevård. Utskottet erinrade då om att
1989 års handikapputredning behandlar frågan om de handikappades
möjlighet att välja vårdare m.m. Enligt utskottet borde det
pågående utredningsarbetet slutföras innan riksdagen överväger
att göra uttalanden i denna fråga. Utskottet avstyrkte därför då
aktuella motioner. (Res. fp och mp.)
Utskottet gör nu följande bedömning.
Utskottet har i tidigare betänkanden konstaterat att
socialtjänstlagen inte lägger hinder i vägen för kommunerna att
anställa anhörigvårdare. Utskottet har också framhållit vikten
av att de anhörigas insatser tas till vara och att de anhöriga
får samhällets stöd genom ersättning för arbetet och samma
sociala trygghet som andra. När det gäller ersättningen till
äldre som gör väntjänster erinrar utskottet om sitt tidigare
uttalande om att deras engagemang och omtanke måste tas till
vara och att äldre kan göra viktiga insatser för andra äldre.
Mot denna bakgrund finner utskottet inte anledning att överväga
något uttalande i de frågor som tas upp i motionerna So314 (c)
yrkandena 2 och 3 och So302 (mp) yrkandena 2 och 3. Yrkandena
avstyrks därför.
Möjlighet finns redan att ge ersättning för anhörigas vård av
svårt långtidssjuka i avvaktan på vård utanför hemmet. Utskottet
avstyrker därför motion So425 (m).
Utskottet anser inte att statsbidragsreglerna till
ålderdomshem m.m. bör ändras med anledning av motion So302 (mp)
yrkande 1. Yrkandet avstyrks.
Avveckling av institutionsplatser m.m.
I motion 1989/90:So201 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
institutionsplatser inte får avvecklas snabbare än att hemvården
-- både social hemhjälp (hemtjänst) och hemsjukvård -- hinner
byggas ut (yrkande 5) samt att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att en fortsatt nedläggning av enskilda
sjuk- och vårdhem bör bringas att upphöra och den personella och
fysiska resurs som enskild dag- och sjukvårdsverksamhet
representerar tillvaratas (yrkande 6).
Utskottet har vid flera tillfällen tidigare behandlat motioner
om avveckling av institutionsplatser. I betänkandet
1988/89:SoU6 (s. 13 f.) behandlade utskottet ett motionskrav
om att hindra nedläggning av enskilda sjuk- och vårdhem och
avvecklingen av institutionsplatser för äldre. Utskottet
hänvisade till sin principiella inställning till vård i enskild
regi och anförde att motsvarande synpunkter gjorde sig gällande
även här. När det över huvud taget gäller nedläggning av
institutionsplatser erinrade utskottet om sin vid flera
tillfällen tidigare uttryckta uppfattning att det är självklart
att någon omfattande reducering av antalet vårdplatser inte får
ske utan att andra tillfredsställande vårdmöjligheter byggs ut
och finns tillgängliga. Samtidigt har betonats att utvecklingen
noga måste följas, inte minst i en tid när resurserna inte
räcker till för att uppfylla alla ambitioner som finns.
Utskottet hänvisade också till den stora betydelsen av
samordning av samhällets vårdinsatser. Med hänvisning till det
anförda avstyrkte utskottet det då aktuella motionsyrkandet.
Utskottet vidhöll i betänkandet 1989/90:SoU13 (s. 11 f.)
sina tidigare uppfattningar i fråga om nedläggning av
institutioner inom handikapp- och äldreomsorg. Utskottet fann
därför inte skäl till något tillkännagivande med anledning av
då aktuella motioner. Motionsyrkandena avstyrktes. (Res. m, c
och fp.)
I betänkandet 1990/91:SoU4 (s. 23 f.) behandlade utskottet
samtidigt ett motionsyrkande (fp) om att hindra nedläggningen av
enskilda sjuk- och vårdhem och motionsyrkanden om olika
regeländringar beträffande enskilda vårdhem. Utskottet erinrade
då om att tillsynsutredningen i sitt arbete förväntas beröra
även reglerna om enskilda vårdhem. Utskottet ansåg att
resultatet av tillsynsutredningens arbete borde avvaktas och
avstyrkte därför då aktuella motioner. (Res. m, fp, c.)
I betänkandet 1990/91:SoU9 uttalar utskottet att människor
som så önskar bör även när de har omfattande behov av service
och vård kunna välja att bo hemma. Samtidigt sägs att det måste
finnas ett varierat utbud av särskilda boendeformer, så att
människor kan erbjudas alternativ till ett kvarboende i hemmet.
Utskottet framhåller i betänkandet nödvändigheten av att
kommuner och landsting på ett helt annat sätt än tidigare måste
prioritera utbyggnaden av olika boendeformer. Utskottet nämner
därvid särskilt behovet av gruppboende för bl.a. senildementa.
Utskottet anser att låneregler och statsbidragsregler för
gruppboende när det gäller de senildementa bör ses över och
föreslår att medel skall avsättas till stimulansbidrag till
gruppboende för bl.a. åldersdementa. Riksdagen följde utskottet
(rskr. 97).
Utskottet gör nu följande bedömning.
Utskottet erinrar om sina tidigare uttalanden när det gäller
nedläggning av institutioner inom äldreomsorgen. Utskottet
erinrar också om sina uttalanden i samband med behandlingen av
frågan om ändrad ansvarsfördelning inom äldreomsorgen. Det
betonades då att människor som så önskar även när de har
omfattande behov av service och vård bör kunna välja att bo
hemma och att ett varierat utbud av särskilda boendeformer
samtidigt måste finnas, så att människor kan erbjudas alternativ
till ett kvarboende i hemmet. Utskottet framhöll då också
nödvändigheten av att kommuner och landsting på ett helt annat
sätt än tidigare måste prioritera utbyggnaden av olika
boendeformer, bl.a. gruppboende för senildementa, och att
stimulansbidrag borde avsättas för sådana boendeformer. Med
hänsyn härtill finner utskottet inte skäl till något
tillkännagivande med anledning av motionen. Motion So201 (m)
yrkandena 5 och 6 avstyrks.
Demenssjukvård
I motion 1989/90:So201 av Sten Svensson m.fl. (m) begärs
ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförs om
behovet av länsvisa, för diagnostik och utredning av
ålderssjukdomar och demensliknande tillstånd ansvariga
utredningsavdelningar (yrkande 8). Motionärerna begär också
tillkännagivanden om behovet av regionala centra för forskning
och behandlingsutveckling inom neurogeriatriken (yrkande 10)
och om nödvändigheten av en bättre anpassning av den svenska
hälso- och sjukvården till de ålderssjukas behov (yrkande
12). Motionärerna anser att de demenssjuka måste så länge som
möjligt kunna bo kvar och vårdas i sitt eget hem. Detta
förutsätter en god samplanering av den vård som ges av den egna
familjen och av andra vårdgivare. Det är enligt motionen också
angeläget med en satsning på dagvård för åldersdementa.
I utskottets betänkande 1989/90:SoU12, Vissa frågor
rörande dementa, behandlade utskottet en motion (m) med samma
innehåll som den nu aktuella (s. 4 ff.). Utskottet delade den
grundläggande uppfattningen i motionen att de demenssjuka tidigt
bör bli föremål för kvalificerad utredning. Det bör emellertid
ankomma på hälso- och sjukvårdshuvudmännen att avgöra vilken
organisation som bäst kan tillgodose kraven på tidig och
kvalificerad utredning för de demenssjuka. Riksdagen borde
därför avstå från att göra något uttalande med anledning av
kravet på särskilda utredningsavdelningar i varje län, uttalade
utskottet. Motionsyrkandet avstyrktes. (Res. m.)
Utskottet erinrade vidare om att det i olika sammanhang
betonat att det är nödvändigt med flexibla lösningar när det
gäller vård och boende för människor med demens. Utskottet hade
därvid också framhållit vikten av en samverkan mellan hälso- och
sjukvård och socialtjänst när det gäller uppbyggnaden av
nödvändiga resurser för vård och boende för dementa. Utskottets
uttalanden stod i god överensstämmelse med vad som anfördes i
den då aktuella motionen och något tillkännagivande från
riksdagen i denna del behövdes inte, anförde utskottet.
(Res. m, fp, c.)
När det gällde yrkandet om behovet av regionala centra för
forskning och behandlingsutveckling ansåg utskottet att
riksdagen inte borde ta ställning till var forskningen på detta
område bör bedrivas. Motionsyrkandet avstyrktes. (Res. m.)
Utskottet gör nu följande bedömning.
Utskottet vidhåller sin uppfattning att det bör ankomma på
hälso- och sjukvårdshuvudmännen att avgöra vilken organisation
som bäst kan tillgodose kraven på tidig och kvalificerad
utredning för de demenssjuka. Utskottet förutsätter att
kunskaper för utredning och diagnostik av sådana patienter finns
i varje län. Vad sedan gäller behovet av regionala centra för
forskning m.m. vidhåller utskottet sin tidigare uppfattning att
riksdagen inte bör ta ställning till var forskningen på detta
område bör bedrivas. I motionen begärs också ett
tillkännagivande om en bättre anpassning av den svenska hälso-
och sjukvården till de ålderssjukas behov. Utskottet erinrar om
att utskottet i olika sammanhang har betonat att det är
nödvändigt med flexibla lösningar när det gäller vård och boende
för människor med demens. Utskottet har också framhållit vikten
av samverkan mellan hälso- och sjukvård och socialtjänst när det
gäller uppbyggnaden av nödvändiga resurser för vård och boende
för dementa. Utskottet vidhåller denna inställning. Mot denna
bakgrund anser utskottet att något tillkännagivande från
riksdagen till regeringen inte behövs. Utskottet avstyrker
motion So201 (m) yrkandena 8, 10 och 12.
Mobila pensionärsbostäder
I motion 1989/90:So505 av Anita Stenberg och Anna Horn af
Rantzien (mp) hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att tidigare försök med mobila
pensionärsbostäder bör utvärderas och eventuellt utvidgas
(yrkande 3). Motionärerna hänvisar till försök, som gjorts
bl.a. inom Borgholms kommun med flyttbara pensionärsbostäder.
Bostäderna ställdes upp på gården eller tomten hos någon
anförvant till den som hjälpligt kunde klara sig själv, men som
ändå behövde viss tillsyn. När den mobila bostaden inte längre
behövdes, flyttades den till någon annan behövande.
Utskottet behandlade ett liknande motionsyrkande i betänkandet
1989/90:SoU13 (s. 19 f.). Utskottet anförde därvid att det
var medvetet om att många äldre, när hälsan sviktar, vill ha
möjlighet att bo nära sina anförvanter. Utskottet var dock inte
berett att ställa sig bakom kraven på en utvärdering, och en
eventuellt utökad användning, av mobila pensionärsbostäder.
Motionsyrkandet avstyrktes. (Res. mp.)
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i frågan och
avstyrker motion So505 (mp) yrkande 3.
De gamla och sjukas ekonomi
I motion 1989/90:So206 av Margitta Edgren (fp) hemställs
att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med
uppgift att undersöka om gamla och sjuka som vårdas på sjukhem
får tillgång till sin pension i erforderlig omfattning, även om
de inte själva kan ha hand om den. Motionären hänvisar till en
undersökning i Sundsvall som visat på att åldringar som inte
själva kunde ha hand om sina pengar får alldeles för lite pengar
för sina personliga behov. Vissa anhöriga har en mycket njugg
inställning till att betala ut av den gamles egna pengar. Detta
motverkar önskemålet om att göra den gamles vistelse på t.ex.
sjukhem mera hemlik och verksamheten mera aktiv. Riksdagen bör
enligt motionären ta sig an uppgiften att föra de gamlas talan
och se till att problemets omfattning utreds och problemet
löses.
Genom lagen (1988:1251) om ändring i föräldrabalken
ändrades reglerna om förmyndare och god man. Bl.a. avskaffades
institutet omyndigförklaring. I stället infördes -- vid sidan av
godmansinstitutet -- en utbyggd form av godmanskap benämnd
förvaltarskap. För den som behöver hjälp för att handha sina
angelägenheter skall numera i första hand utses en god man.
Endast i fall där den hjälpbehövande är ur stånd att vårda sig
själv eller sin egendom och det är otillräckligt att förordna
god man skall i stället en förvaltare förordnas för honom. Ett
förvaltarförordnande kan begränsas till att avse viss egendom
eller angelägenhet.
Enligt 42 § i socialtjänstförordningen (1981:750) skall
socialnämnden, om den finner att god man eller förvaltare bör
förordnas för någon, anmäla det till överförmyndaren. Behöriga
att hos tingsrätten ansöka om god man eller förvaltare är i här
aktuella fall överförmyndaren, den som ansökningen avser, make
och närmaste släktingar (11 kap. 15 § föräldrabalken).
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet delar självklart inställningen att äldre människor
som vistas t.ex. på sjukhem och som själva inte kan ta hand om
sina pengar ändå måste ha tillgång till medel för sina
personliga behov. Utskottet erinrar också om reglerna om
godmanskap. Frågan är emellertid inte av det slag att riksdagen
bör överväga något initiativ. Motion So206 (fp) avstyrks därför.
Ansvarsnämnd för den kommunala äldrevården
I motion 1989/90:So263 av Bertil Persson (m) hemställs att
riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med
uppgift att utreda förutsättningarna för en ansvarsnämnd för den
kommunala äldrevården. Motionären hänvisar till den möjlighet
som finns inom sjukvårdens ram att framföra sitt missnöje med
den givna vården till landstingens förtroendenämnder och till
hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.
Tillsynen inom socialtjänsten regleras i
socialtjänstlagen. Enligt 67 § socialtjänstlagen har
socialstyrelsen tillsyn över socialtjänsten i riket. Inom länet
är det länsstyrelsen, som enligt 68 § socialtjänstlagen bl.a.
skall följa socialnämndernas tillämpning av denna lag och se
till att socialnämnderna fullgör sina uppgifter på ett
ändamålsenligt sätt.
Lagen (1986:765) med instruktion för riksdagens ombudsmän
reglerar bl.a. justitieombudsmännens uppgifter och organisation.
Enligt 1 § har de tillsyn över att de som utövar offentlig
verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i
övrigt fullgör sina åligganden. Under ombudsmännens tillsyn står
enligt 2 § bl.a. statliga och kommunala myndigheter.
Enligt 2 § lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och
sjukvårdspersonalen m.fl. (tillsynslagen) står hälso- och
sjukvårdspersonalen i yrkesutövningen under tillsyn av
socialstyrelsen. I samband med att socialstyrelsens roll,
uppgifter och inriktning förändrades (prop. 1988/89:130)
tillskapades regionala tillsynsenheter i socialstyrelsens nya
organisation. I 1 § tillsynslagen anges vilken personal som är
hälso- och sjukvårdspersonal.
Tillsynslagen innehåller också bestämmelser om allmänna
åligganden för hälso- och sjukvårdspersonalen, om ansvar för fel
och försummelser i vården och ordningen för ansvarets utkrävande
samt om återkallande av legitimation.
I 12 § tillsynslagen stadgas att den som tillhör hälso- och
sjukvårdspersonalen och som i sin yrkesutövning uppsåtligen
eller av oaktsamhet åsidosätter sina åligganden kan åläggas
disciplinpåföljd (första stycket). Detta disciplinansvar har
tillkommit för att trygga efterlevnaden av personalens
åligganden. Eftersom hälso- och sjukvård är särskilt ingripande
i den enskilda människans tillvaro -- hennes liv och hälsa --
har patienten fått en aktiv roll i det disciplinära förfarandet.
Frågor om disciplinansvar enligt tillsynslagen prövas av en
särskild nämnd, hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (19 §
tillsynslagen). Nämnden prövar också frågor om återkallande av
legitimation eller motsvarande.
Genom den av riksdagen nyligen beslutade äldrereformen kommer
delar av hälso- och sjukvården för äldre att föras över till
kommunalt huvudmannaskap. Delar av personalen kommer att utgöra
hälso- och sjukvårdspersonal enligt 1 § tillsynslagen. Det
gäller främst personal som är legitimerad eller som biträder
sådan personal (prop. 1990/91:14, 1990/91:SoU9).
I tilläggsdirektiv (dir. 1989:17) till utredningen (S 1987:03)
för översyn av bestämmelserna om tillsyn över hälso- och
sjukvårdspersonalen m.m. (tillsynsutredningen) sägs bl.a.
följande.
Utredaren skall enligt sina direktiv överväga om tillsynen och
disciplinansvaret enligt tillsynslagen skall förändras. Med
anledning av den kommande huvudmannaskapsförändringen vill jag
understryka betydelsen av att utredaren vid fullgörandet av sitt
uppdrag beaktar också de åtgärder som en sådan förändring kan ge
anledning till.
Utredningen beräknas avge sitt slutbetänkande under våren
1991.
Enligt lagen (1980:12) om förtroendenämnder inom hälso- och
sjukvården skall det finnas en eller flera förtroendenämnder i
varje landsting och kommun som inte tillhör landsting.
Förtroendenämnden har till uppgift att främja kontakterna mellan
patienterna och hälso- och sjukvårdspersonalen och förmedla den
hjälp till patienterna som förhållandena påkallar.
Lagen om förtroendenämnder infördes som ett led i en femårig
försöksverksamhet med sådana nämnder. Enligt beslut av riksdagen
år 1986 gäller lagen tills vidare (prop. 1985/86:136, SoU 21,
rskr. 218). I samband med förlängningen av lagens giltighetstid
hänvisades till att ett samlat ställningstagande skulle ske till
socialberedningens förslag om insynsnämnder för den psykiatriska
vården och till verksamheten med förtroendenämnder.
I den nämnda propositionen om service och vård för äldre och
handikappade m.m. (1990/91:14) föreslås (s. 79 f.) att frågan om
förtroendenämnder inom den kommunala hälso- och sjukvården bör
tas upp i samband med propositionen om den psykiatriska
tvångsvården.
Enligt proposition 1990/91:58 om psykiatrisk tvångsvård
m.m. bör inte särskilda insynsnämnder inrättas vid sidan av
förtroendenämnder, vilket tidigare föreslagits. I avvaktan på
förslag om en ny kommunallag anses det emellertid inte lämpligt
att i samband med psykiatripropositionen ta slutlig ställning
till den mera speciella frågan om förtroendenämndsorganisationen
på det kommunala området. I propositionen anförs att frågan bör
kunna få en lösning i samband med att förslag läggs fram under
år 1991 om följdändringar till den nya psykiatriska
tvångslagstiftningen.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet konstaterar att hälso- och sjukvårdspersonalen
omfattas av ett speciellt disciplinansvar, eftersom hälso- och
sjukvård anses särskilt ingripande i den enskilda människans liv
och hälsa. Viss personal i den kommunala äldrevården kommer med
den nya ansvarsfördelningen mellan landsting och kommuner att
vara hälso- och sjukvårdspersonal och därmed omfattas av
tillsynslagens disciplinregler. En utvidgning av
disciplinansvaret till att omfatta ytterligare personalgrupper
övervägs f.n. av tillsynsutredningen (dir. 1987:21).
Utredningen, som under våren skall avsluta sitt arbete, skall
beakta förändringen i ansvarsfördelning. Med hänsyn härtill
anser utskottet att riksdagen inte bör överväga något initiativ
i frågan. Motion So263 (m) avstyrks därför.
Misshandel av äldre
I motion 1989/90:So212 av Daniel Tarschys m.fl. (fp) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om misshandel av äldre (yrkande 2).
Motionärerna konstaterar att de av socialstyrelsen planerade
åtgärderna med bl.a. information till hemtjänstpersonal inte har
genomförts. Enligt motionärerna är det synnerligen angeläget att
förekomsten av misshandel av äldre i hemmet kartläggs och att
förebyggande åtgärder vidtas.
I betänkandet SoU 1987/88:15 (s. 16 f.) behandlades en
motion angående misshandel av äldre. Utskottet redogjorde då för
de undersökningar som gjorts på området. Vidare hade utskottet
inhämtat att socialstyrelsen höll på att ta fram ett
informationspaket och allmänna råd för hemtjänstpersonal.
Socialstyrelsen hade också för avsikt att tillsätta en
referensgrupp för det fortsatta arbetet med
äldremisshandelsfrågor. Utskottet uttalade att ett ökande antal
äldre och handikappade i framtiden skulle komma att bo och få
vård och service i det egna hemmet. Den inledda utvecklingen
ställde hemtjänsten inför nya uppgifter och problem när det
gäller kontakten med den enskilde och dennes anhöriga. Det
ansågs angeläget att hemtjänstpersonalen får adekvat utbildning
i frågor som gäller skyddet för den enskildes fysiska och
psykiska integritet. Utbildning och information måste enligt
utskottet ges så att eventuella övergrepp kunde upptäckas och
förhindras. Utskottet noterade att socialstyrelsen redan
uppmärksammat problemet och inlett åtgärder. Mot denna bakgrund
förutsatte utskottet att motionen skulle komma att tillgodoses
utan något initiativ från riksdagens sida. Den då aktuella
motionen avstyrktes.
Enligt uppgift från socialstyrelsen har de planerade
åtgärderna inte genomförts. Resurserna anses inte heller medge
att frågorna aktualiseras under innevarande budgetår.
En nordisk forskargrupp har kallat till ett seminarium
i mars 1991 i Köpenhamn där erfarenheterna av de senaste årens
forskning om övergrepp mot äldre kommer att redovisas och där
åtgärdsprogram i skilda länder kommer att beskrivas. Seminariet
syftar också till att diskutera de konkreta åtgärder som kan
rekommenderas för de nordiska länderna. Seminariet anges vara
ett sätt för den nordiska forskargruppen att följa upp
Europarådets rekommendationer från 1987 till länderna att genom
forskning och praktiska åtgärder ta itu med det dolda problem
som övergrepp mot äldre innebär.
I samband med att riksdagen fattade beslut om
huvudmannaskapsförändringarna inom äldreomsorgen (prop.
1990/91:14, bet. 1990/91:SoU9, rskr. 97) beslutades också om
ett statligt stöd på 500 milj. kr. till utbildningsinsatser i
samband med genomförandet av reformen.
Utskottet gör nu följande bedömning.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att frågan om
misshandel av äldre i hemmet måste ägnas större uppmärksamhet.
Utskottet anser det märkligt att socialstyrelsen inte har inlett
eller under innevarande budgetår anser sig kunna vidta åtgärder
för att försöka komma till rätta med problemet. Regeringen bör
därför enligt utskottet uppdra åt socialstyrelsen att återuppta
sitt arbete med äldremisshandelsfrågor. Utskottet anser det
också nödvändigt att utbildningen för hemtjänstens personal
förstärks inom detta område. Vad utskottet anfört med anledning
av motion So212 (fp) yrkande 2 bör ges regeringen till känna.
Kostvanor
I motion 1989/90:So314 av Olof Johansson m.fl. (c)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kostens betydelse för en god hälsa hos
de äldre (yrkande 10). Motionärerna hänvisar till att det på
senare tid kommit fram att kost- och näringskunskaperna är
otillräckliga hos yrkesverksamma inom sjukvården och den sociala
omsorgen. Denna brist på kunskaper kan enligt motionen leda till
att personer som vårdas inom sjukvården, inte minst cancersjuka
och äldre, drabbas av undernäring så att möjligheten att
tillfriskna minskar. Motionärerna anser det viktigt att dessa
frågor ytterligare beaktas inom bl.a. vårdyrkesutbildningen och
i fortbildningen av personal.
Utskottet har i olika sammanhang, och senast i betänkandet
1990/91:SoU4, behandlat motioner om kostens betydelse när
det gäller att förebygga ohälsa. För en sammanfattning av det
arbete som pågår hos myndigheter, landsting och kommuner m.fl.
hänvisas till s. 31 i det nämnda betänkandet.
Vid sin behandling av ett liknande motionsyrkande som det nu
aktuella i betänkandet 1989/90:SoU13 (s. 29 f.) framhöll
utskottet kostfrågornas stora betydelse i vården. Utskottet
ansåg det viktigt att vårdpersonalen i grund-, fort- och
vidareutbildning bibringas kunskaper om detta. Som en viktig
grupp i det sammanhanget nämndes särskilt hemtjänstens personal.
Utskottet erinrade också om den utveckling som äger rum i många
kommuner med matdistribution till äldre i deras bostäder och att
äldre på många håll också erbjuds att inta dagens huvudmål i
t.ex. servicehus och ålderdomshem. Sådana aktiviteter ansågs
också ägnade att förbättra kosthållet för gamla. Utskottet ansåg
inte att det mot den beskrivna bakgrunden behövdes något
initiativ från riksdagens sida. Den då aktuella motionen
avstyrktes. (Res. c, mp.)
Utskottet gör nu följande bedömning.
Utskottet erinrar om sitt tidigare uttalande om kostfrågornas
stora betydelse i vården av de äldre. Utskottet konstaterar
vidare att arbete om kostens betydelse för hälsan pågår hos
ansvariga myndigheter och att socialstyrelsen tagit fram flera
skrifter på området. Något initiativ från riksdagen behövs inte
enligt utskottet. Motion So314 (c) yrkande 10 avstyrks därför.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande de äldres situation
att riksdagen avslår motion 1989/90:So314 yrkandena 4 och 7,
11. beträffande de gamla och sjukas ekonomi
att riksdagen avslår motion 1989/90:So206,
12. beträffande ansvarsnämnd för den kommunala äldrevården
att riksdagen avslår motion 1989/90:So263,
13. beträffande misshandel av äldre
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So212 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
14. beträffande kostens betydelse
att riksdagen avslår motion 1989/90:So314 yrkande 10.
Stockholm den 5 februari 1991
På socialutskottets vägnar
Daniel Tarschys
Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Anita
Persson (s), Sten Svensson (m), Aina Westin (s), Ulla Tillander
(c), Per Stenmarck (m), Rinaldo Karlsson (s), Ingegerd
Anderlund (s), Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist
(fp), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v), Anita Stenberg (mp),
Jan Andersson (s), Sinikka Bohlin (s) och Maj-Inger Klingvall
(s).
Särskilda yttranden
1. Sten Svensson, Per Stenmarck och Ingrid Hemmingsson (alla
m) anför:
Så sent som i december förra året behandlade riksdagen
ingående flera frågor om äldrevård vid behandlingen av
propositionen om ändrad ansvarsfördelning inom äldreomsorgen
m.m. Vi anser oss därför nu kunna avstå från att reservera oss
mot vissa uttalanden i detta betänkande. Vi vill erinra om ett
av våra uttalanden i samband med den behandlingen, nämligen att
valfriheten i äldrevården måste vidgas och ett ökat utrymme ges
individen att fatta egna beslut inom den sociala tjänstesektorn.
Utskottet kommer senare att få anledning att återkomma till
denna fråga. Vi har vidare i annat sammanhang påpekat att
institutionsplatserna inom äldreomsorgen inte får avvecklas
snabbare än hemvården hinner byggas ut. När det gäller frågan om
särskilda utredningsavdelningar i varje län för diagnostik och
utredning av ålderssjukdomar vill vi erinra om vårt tidigare
uttalande om nödvändigheten av sådana avdelningar med resurser
inom röntgen- och neurofysiologiområdet. Vi har också tidigare
framhållit vikten av att hälso- och sjukvården bättre anpassas
till de ålderssjukas behov och i det sammanhanget påpekat att de
demenssjuka måste kunna bo kvar och vårdas i sitt eget hem så
länge som möjligt. En satsning på dagvård har ansetts angelägen.
Vi har slutligen framhållit att regionala centra för forskning
och behandlingsutveckling inom neurogeriatrik bör inrättas.
2. Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anför:
Så sent som i december förra året behandlade riksdagen
ingående flera frågor om äldrevård vid behandlingen av
propositionen om ändrad ansvarsfördelning inom äldreomsorgen
m.m. Vi anser oss därför nu kunna avstå från att reservera oss
mot vissa uttalanden i detta betänkande. Vi vill erinra om ett
av våra uttalanden i samband med den behandlingen, nämligen att
det måste ges en vidgad valfrihet och ett ökat utrymme för
individens egna beslut inom den sociala tjänstesektorn. Vi
kommer senare att få anledning att återkomma till denna fråga.
Vi har tidigare framhållit vikten av att hälso- och sjukvården
bättre anpassas till de ålderssjukas behov och i det
sammanhanget påpekat att också de demenssjuka måste kunna bo
kvar och vårdas i sitt eget hem så länge som möjligt. En
satsning på dagvård har också ansetts angelägen. Vidare har vi
framhållit att gruppbostäder är särskilt lämpliga bostäder för
de senildementa och föreslagit att medel anvisas till
utbyggnaden av denna boendeform. Vi har i annat sammanhang
uttalat oss om olika ersättningsformer vid anhörigvård och pekat
på vikten av att ersättning utgår vid sådan vård. När det gäller
kostfrågornas betydelse i vården vill vi erinra om vårt tidigare
uttalande att det är nödvändigt att dessa frågor särskilt
beaktas i vårdyrkesutbildningarna och i fortbildningen av
vårdpersonalen. Vi vill slutligen framhålla att värdet av att
äldre människor aktivt deltar i samhället inte nog kan
understrykas.
3. Gudrun Schyman (v) anför:
Så sent som i december förra året behandlade riksdagen
ingående flera frågor om äldrevård vid behandlingen av
propositionen om ändrad ansvarsfördelning inom äldreomsorgen
m.m. Jag anser mig därför nu kunna avstå från att reservera mig
mot vissa uttalanden i detta betänkande. Jag vill erinra om att
jag då bl.a. uttalade att ett av de allt överskuggande problemen
inom äldreomsorgen är avsaknaden av alternativa boendeformer.
Det finns anledning att återkomma senare till denna fråga.
4. Anita Stenberg (mp) anför:
Så sent som i december förra året behandlade riksdagen
ingående flera frågor om äldrevård vid behandlingen av
propositionen om ändrad ansvarsfördelning inom äldreomsorgen
m.m. Jag anser mig därför nu kunna avstå från att reservera mig
mot vissa uttalanden i detta betänkande. Jag vill erinra om ett
av mina uttaladen då att stöd bör ges till de försök som innebär
att handikappade får bidrag till att själva anställa personal.
Jag har vidare i annat sammanhang uttalat att behovet av
anhörigvård bör prövas enligt samma principer som behovet av
hemtjänst. Vid vård av anhörig har jag framhållit att ekonomisk
kompensation, motsvarande anställning inom hemtjänsten, skall
utges som ersättning för inkomstbortfallet. När det gäller
mobila pensionärsbostäder har jag anfört att de försök som
gjorts med sådana bostäder bör utvärderas och eventuellt
utvidgas. Jag vill också erinra om mitt uttalande om
nödvändigheten av att kostfrågorna särskilt beaktas i
vårdyrkesutbildningarna och i fortbildningen av vårdpersonalen.
Slutligen vill jag framhålla att värdet av att äldre människor
aktivt deltar i samhället inte nog kan understrykas.