I betänkandet behandlas ett sextiotal motionsyrkanden som
väckts under den allmänna motionstiden 1990 och som rör olika
frågor om handikapp.
Med anledning av motionsyrkanden om den s.k. 49-årsgränsen för
bilstöd (m, fp och c) uttalar utskottet att det ur strikt
handikappolitisk synvinkel är klart att bilstödet borde omfatta
även dem som är över 50 år. Utskottet delar således
motionärernas uppfattning att 49-årsgränsen är snäv. Utskottet
anser att regeringen i lämpligt sammanhang bör överväga
möjligheterna till en utvidgning av personkretsen. Vad utskottet
anfört föreslås riksdagen ge regeringen till känna.
Övriga motionsyrkanden avstyrks.
Till betänkandet har fogats ett 30-tal reservationer.
Motioner
1989/90:Sf62 av Barbro Sandberg m.fl. (fp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vårdarlön,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om de handikappades rätt till ett eget
boende,
1989/90:So211 av Karl Hagström m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av lagförändringar för att göra det
möjligt även för fosterföräldrar till handikappade barn att
erhålla bilstöd.
1989/90:So214 av Barbro Sandberg och Kenth Skårvik (fp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts angående ändring av
statsbidragsbestämmelserna för färdtjänst för att skapa
möjlighet för handikappade att leasa bil.
1989/90:So217 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
landstingen skall uppmanas att arbeta mer aktivt enligt
omsorgslagen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
relevant utbildning ges olika yrkeskategorier som arbetar inom
omsorgsverksamheten,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
tjänster skall tillskapas inom omsorgsverksamheten för
ambulerande utbildad personal,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
införa prövotid av handikapphjälpmedel för de utvecklingsstörda,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
generösare och upprepade prov för utnyttjande av
handikapphjälpmedel för utvecklingsstörda tillämpas.
1989/90:So222 av Bo Nilsson och Sonia Karlsson (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en översyn av förordningen om bilstöd till
handikappade.
1989/90:So227 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om handikappades möjlighet att få personliga
assistenter,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en handikappombudsman,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om sittliftar vid allmänna bad,
6. att riksdagen beslutar att det skall vara möjligt för alla
som tidigare erhållit bilstöd att kunna förnya detta efter 49
års ålder,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts angående undantag från kravet på eget körkort
som krav för erhållande av bilstöd,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om bestämmelserna om funktionshinder för att
erhålla bilstöd,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjligheten för fosterföräldrar till
handikappade barn att erhålla bilstöd,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om huvudmannaskapet för färdtjänst,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en samordnad
barnhabilitering,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en samordnad vuxenhabilitering,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utvidgad personkrets i
omsorgslagen,
1989/90:So238 av Ingvar Björk och Bo Nilsson (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om färdtjänst till handikappade.
1989/90:So244 av Karin Falkmer och Birgit Henriksson (m) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om rätt till bilstöd för handikappade barn
med familjehemsplacering.
1989/90:So247 av Rune Jonsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
statens hundskola bör få utvidgat ansvar för att genom
avelsverksamhet vid hundskolan och i samverkan med enskilda
uppfödare trygga den långsiktiga produktionen av hundar för
samhällstjänst,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
statens hundskola därvid bör omorganiseras så att de gemensamma
kostnaderna för avelsverksamheten bestrids ur fasta anslag.
1989/90:So253 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ledarhund för synskadade,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om djursjukhusets roll för hundskolan.
1989/90:So260 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om datorhjälpmedel och texttelefon,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett aktivt uppsökande arbete redan i
skolan för att förebygga förtidspension,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om anslag för avancerade datorbaserade
hjälpmedel,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om datorn som tekniskt hjälpmedel för
synskadade, hörselskadade och rörelsehindrade samt tillgången
till texttelefon på arbetsplatsen,
5. att riksdagen hos regeringen begär en utredning angående
arbetstekniska hjälpmedel för personer med
funktionsnedsättning i enlighet med vad i motionen anförts,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att bilstödet till svårt handikappade bör
följa barnet även när det placeras i familjehem.
1989/90:So266 av Margareta Gard (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om en översyn av lagen om bilstöd till handikappade.
1989/90:So283 av Gustav Persson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bättre habiliterings- och
rehabiliteringsresurser för personer med dolda handikapp.
1989/90:So288 av Barbro Sandberg och Kenth Skårvik (fp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om handikappinventering i kommunerna.
1989/90:So290 av Marianne Jönsson och Marianne Andersson (c)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om översyn och behov av
förtydliganden i regelsystemet för bilstöd till handikappade.
1989/90:So296 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en ökad satsning på fritid och
kulturverksamhet för handikappade,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om bilstödets utvidgning upp till 65 år,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ytterligare beredning av
huvudmannaskapsfrågan för hjälpmedel,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av fria hjälpmedel för
handikappade,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om brukarinflytandet,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utvidgning av personkretsen enligt
omsorgslagen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förbättringar för de handikappade i den
psykiatriska vården,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om etik inom handikappområdet.
1989/90:So301 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om att de
rörelsehindrade skall omfattas av omsorgslagen.
1989/90:So304 av Margó Ingvardsson m.fl. (vpk,s,m,fp,c,mp)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
situationen för och stödet till föräldrar med funktionshinder.
1989/90:So305 av Rolf Kenneryd (c) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag till avskaffande av den s.k.
49-årsgränsen vad gäller bilstöd till handikappade samt till
finansieringen härför.
1989/90:So313 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
möjligheten till bilstöd återinförs för personer över 65 år,
2. att riksdagen beslutar bygga ut ledarhundsutbildningen och
totalverksamheten enligt vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om eget val av vårdare.
1989/90:So315 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett
åtgärdsprogram på grundval av Handlingsprogram i handikappfrågor
i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av hälso-
och sjukvårdslagen för att stärka patienternas ställning i
enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag som syftar till
utbyggnad av rehabiliteringsresurser i enlighet med vad som
anförts i motionen,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om
rehabilitering i enlighet med vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om
tekniska hjälpmedel i enlighet med vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kommunbot och vitesföreläggande,
1989/90:So437 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om översyn av reglerna för bidragsgivningen
till handikapporganisationerna.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sf259.
1989/90:So516 av Leif Olsson och Kenth Skårvik (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av handikappstöd/hjälpmedel för
primär fibromyalgi-sjuka,
Utskottet
Åtgärdsprogram
I motion 1989/90:So315 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas
att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett åtgärdsprogram
på grundval av Handlingsprogram i handikappfrågor i enlighet med
vad som anförts i motionen (yrkande 1). Motionärerna anser
att handlingsprogrammet i handikappfrågor borde ligga till grund
för en systematisk reformverksamhet från regeringens sida.
I anslutning till handikappåret 1981 utarbetades ett
nationellt handlingsprogram i handikappfrågor (SOU
1982:46). I programmet hade företrädare för de dåvarande fem
riksdagspartierna och handikapprörelsen lagt fram en gemensam
syn på handikappades situation. De hade vidare samstämmigt
uttalat sig om sin syn på de senaste årens handikappolitik och
om inriktningen av åtgärderna på handikappområdet för de
närmaste åren.
När regeringen i en skrivelse våren 1983 anmälde
handikapprogrammet för riksdagen anfördes att detta borde ingå i
regeringens bedömningsunderlag inför kommande
ställningstaganden.
I betänkandet SoU 1982/83:23 (s. 12) noterade utskottet
med tillfredsställelse att beredningsgruppens arbete utmynnat i
ett handikapprogram med bred politisk enighet. Enligt utskottet
borde programmet utgöra en viktig utgångspunkt för det fortsatta
arbetet på handikappområdet.
I betänkandet SoU 1987/88:3 behandlades regeringens
skrivelse (1986/87:161) med anledning av handikapprådets
uppföljning av handlingsprogrammet. Utskottet uttalade bl.a.
följande (s. 3).
Utskottet noterar nu med tillfredsställelse de åtgärder som
regeringen vidtagit i syfte att nå målet om full delaktighet och
gemenskap i samhället för alla handikappade. Utskottet vill
understryka den avgörande betydelse handikapporganisationerna
haft för de framsteg som har kunnat nås i det handikappolitiska
arbetet. Handikappolitiken angår enligt utskottets mening alla
människor, och det bör följaktligen vara naturligt för alla att
känna samhörighet med handikapprörelsen. Samhället bör därför ge
handikapprörelsen goda villkor att verka under så att dess
ställning i samhället kan fortsätta att utvecklas och
förstärkas.
Utskottet konstaterar dock att trots den mångfald åtgärder som
vidtagits är, som föredragande statsrådet påpekar i skrivelsen,
bristerna i samhället alltjämt omfattande. Utskottet vill därför
understryka statsrådets slutsats att politiken även framdeles
måste inriktas på en rättvis fördelning av samhällsresurserna,
med målmedvetna förstärkningar inom handikappområdet, för att
målet om full delaktighet och jämlikhet skall kunna
förverkligas.
Utskottet ansåg inte att regeringens skrivelse påkallade någon
åtgärd från riksdagens sida.
Det ankommer på 1989 års handikapputredning (dir. 1988:53)
att överväga förbättringar för de handikappade inom
socialtjänstens och habiliteringens/rehabiliteringens område.
Genom tilläggsdirektiv (dir. 1990:24) till utredningen skall
direktiven (dir. 1984:5) Kommittédirektiv till samtliga
kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens
inriktning (de s.k. nolldirektiven), vad avser krav på
finansieringsanvisning, inte gälla för 1989 års
handikapputredning.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet konstaterar att 1989 års handikapputredning har till
uppgift att överväga förbättringar inom socialtjänstens och
habiliteringens/rehabiliteringens område för de handikappade.
Genom tilläggsdirektiv efter ett tillkännagivande av riksdagen
skall de s.k. nolldirektiven, vad avser krav på
finansieringsanvisning, inte gälla för utredningens arbete.
Slutbetänkande från utredningen väntas i början av 1991. Med
hänvisning härtill avstyrker utskottet motion So315 (vpk)
yrkande 1.
Handikappinventering
I motion 1989/90:So288 av Barbro Sandberg och Kenth Skårvik
(båda fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om handikappinventering i
kommunerna. Motionärerna anser att utan en långsiktig väl
fungerande planering i nära samarbete med
handikapporganisationerna kan inte målen uppnås.
Enligt 5 § socialtjänstlagen skall socialnämnden bl.a.
göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen,
medverka i samhällsplaneringen och i samarbete med andra främja
goda miljöer i kommunen.
I 1989 års handikapputrednings betänkande SOU 1990:19 (s.
113) sägs att det mest omfattande och tydliga sättet att
medverka i detta arbete från socialtjänstens sida när det gäller
att beakta handikappaspekter kan vara upprättandet av särskilda
handikappolitiska program. Enligt utredningen är det emellertid
bara en tredjedel av de tillfrågade kommunerna som gjort detta
(25 av 72 kommuner). Arbetet med de handikappolitiska
programmen, där sådana upprättats, har varit brett upplagt under
medverkan av flertalet kommunala förvaltningar och med
synpunkter från många externa organ. Av den kartläggning
utredningen gjort framgår att samtliga kommuner, som antagit en
plan för handikappfrågorna, anser att insatserna därigenom
förbättrats för människor med omfattande funktionshinder.
Utskottet har inhämtat att 1989 års handikapputredning
behandlar den fråga som tas upp av motionärerna. I början av
1991 beräknas utredningen avlämna sitt slutbetänkande. I
avvaktan på utredningens betänkande bör riksdagen enligt
utskottets mening avstå från att göra uttalanden i frågan.
Utskottet avstyrker därför motion So288 (fp).
Patientens ställning i vården
I motion 1989/90:So296 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om brukarinflytandet (yrkande 7). I denna
motion om åtgärder för de handikappade anser motionärerna att
det brukarinflytande som omnämns i hälso- och sjukvårdslagens
8 § i verkligheten visat sig vara begränsat. Rättigheten måste
enligt motionärerna utvecklas och finna sin form i praktiken,
vilket det krävs stora utbildningsinsatser för.
I 8 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) stadgas att i
planeringen och utvecklingen av hälso- och sjukvården skall
landstingskommunen samverka med samhällsorgan, organisationer
och enskilda.
Enligt proposition (1981/82:97) om hälso- och sjukvårdslag,
m.m. (s. 124) avses med samhällsorgan bl.a. kommuner och
statliga myndigheter på central resp. länsnivå. Bland
organisationer nämns arbetsmarknadens organisationer samt
handikapp-, äldre- och patientföreningar. Med enskilda avses i
huvudsak privata vårdgivare av olika slag, t.ex. privata
sjukhem, privatpraktiserande läkare och företagshälsovården vid
enskilda företag. Hur samverkan mellan sjukvårdshuvudmännen och
organisationerna skall gå till anges inte i lagen eller dess
förarbeten. Av propositionen framgår dock att med samverkan
avses att markera att samarbetet alltid skall vara ett
ömsesidigt givande och tagande.
I 8 § omsorgslagen sägs det att en av landstingskommunens
uppgifter är att samverka med organisationer som företräder
psykiskt utvecklingsstörda.
I 8 och 20 a §§ socialtjänstlagen finns bestämmelser om
kommunens samverkan med andra, bl.a. organisationer.
Landstingsförbundet rekommenderade år 1984 (AC 84:18) de
sjukvårdshuvudmän som ännu inte hade påbörjat
planeringssamverkan med organisationerna enligt hälso- och
sjukvårdslagen att snarast ta initiativ till det.
Landstingsförbundet gjorde i juni 1989 en enkät om
brukarinflytandet i landstingen. Syftet med enkäten var att få
en uppfattning om omfattningen av brukarinflytandet i
landstinget samt om inställningen till och planerna på vidgat
inflytande. I landstingsförbundets cirkulär (C 89:107) om
sammanställning av enkätsvaren redovisas följande slutsatser.
Landstingen verkar anse att brukarinflytande i nuvarande
omfattning är i stort sätt tillfredsställande. De är i princip
positiva till en utvidgning av inflytandet, men eftersom de
konkreta planerna på området är få måste man anta att behovet av
ökat brukarinflytande inte anses som angeläget.
Om brukarinflytandet skall utvidgas uppfattas systemet med
villkorad delegation uppenbarligen inte som ett
förstahandsalternativ, utan man väljer istället att satsa på
traditionella och redan etablerade former för inflytande: samråd
med intresseorganisationer, boenderåd m m samt ökat inflytande
för individen.
I direktiv till 1989 års handikapputredning (dir. 1988:53)
framgår bl.a. följande.
En av grundtankarna i socialtjänstlagen, hälso- och
sjukvårdslagen och omsorgslagen är att de ansvariga huvudmännen
i sin planering och utformning av verksamheterna skall samverka
med olika organisationer, t.ex. handikapporganisationerna.
Bestämmelser om samverkan finns i samtliga dessa lagar -- -- --
Mot bakgrund av att människor med funktionshinder i så
betydande utsträckning är brukare av socialtjänst, hälso- och
sjukvård och omsorgsverksamhet, måste handikapporganisationerna
betraktas som en viktig part i denna samverkansprocess.
Kommittén bör göra en kartläggning och analys av vilka effekter
dessa bestämmelser om samverkan haft och vilka samverkansformer
som har utvecklats mellan huvudmännen och
handikapporganisationerna. Om kommittén finner att det finns
skäl härtill, skall den redovisa förslag för att nå mer
effektiva samverkansformer i framtiden.
Enligt vad som inhämtats har 1989 års handikapputredning gjort
en kartläggning av huvudmännens samverkan med
handikapporganisationerna. Utredningen avser att behandla denna
fråga i sitt slutbetänkande.
Utskottet konstaterar att 1989 års handikapputredning gjort en
kartläggning och avser att behandla frågor om samverkan i sitt
slutbetänkande. Utskottet anser att förslagen bör avvaktas innan
något initiativ i enlighet med motionen övervägs. Motion So296
(c) yrkande 7 avstyrks därför.
I motion 1989/90:So315 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas
att riksdagen hos regeringen begär en översyn av hälso- och
sjukvårdslagen för att stärka patienternas ställning i enlighet
med vad som anförts i motionen (yrkande 3). Motionärerna
påpekar att kontinuiteten inom sjukvården är särskilt viktig för
de funktionshindrade som ofta har anledning att söka vård.
Vidare påpekas att intresset för samverkan från sjukvårdens sida
är mycket varierande. För människor som under lång tid vistas i
sjukvården måste det enligt motionen skapas möjligheter att
tillgodose behov av intellektuell och fysisk stimulans.
I 2 a § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) stadgas att
hälso- och sjukvården skall bedrivas så att den uppfyller kraven
på en god vård. Detta innebär att den särskilt skall bl.a. bygga
på respekt för patientens självbestämmande och integritet,
främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och
sjukvårdspersonalen. Vidare stadgas att vården och behandlingen
skall så långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd
med patienten.
I 5 § lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och
sjukvårdspersonalen m.fl. stadgas att sjukvårdspersonalen
skall så långt det är möjligt utforma och genomföra vården i
samråd med patienten.
1989 års handikapputredning har givit ut en rapport
från ett seminarium under 1989 om brukarinflytande,
livsinflytande och delaktighet (red. Mårten Söder, Centrum för
handikappforskning, Uppsala Universitet). Rapporten innehåller
uppsatser som behandlar situationen för människor med
funktionsnedsättningar i det offentliga hjälpsystemet.
Frågor om kontinuiteten m.m. i vården behandlades senast av
utskottet i betänkandet 1989/90:SoU24 (s. 26 f.). I
betänkandet tillstyrkte utskottet regeringens förslag om en
särskild patientansvarig läkare. Förslaget främjade enligt
utskottet kontinuiteten. Vidare framhöll utskottet att förslaget
om en patientansvarig läkare också kan förväntas stärka
patienternas ställning i vården, vilket enligt utskottet kunde
bli särskilt värdefullt för patienter med långa vårdtider eller
ofta återkommande vårdbehov och för handikappade. Riksdagen
följde utskottet (rskr. 313).
Frågorna om kontinuitet och samverkan i vården har nyligen
behandlats av riksdagen i samband med förslag om patientansvarig
läkare i vården. Enligt utskottets mening bör riksdagen därför
nu avstå från att göra uttalanden i frågan. Motion So315 (vpk)
yrkande 3 avstyrks därför.
Personliga vårdare m.m.
I motion 1989/90:So227 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om handikappades möjlighet att få personliga
assistenter (yrkande 1). Motionärerna anser att de
handikappade bör kunna få personliga vårdare eller assistenter,
människor som de handikappade lär känna och har förtroende för.
Dessa skall enligt motionen också kunna anställas direkt av den
handikappade eller dennes familj genom att kommunen avgör
omfattningen på hjälpinsatsen och står för kostnaden medan den
handikappade själv avgör vem som skall utföra vården.
I motion 1989/90:So313 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om eget val av vårdare (yrkande 5).
Motionärerna anser att den handikappade i den utsträckning det
är möjligt själv skall få välja vårdare och att även anhöriga
skall kunna anställas.
I motion 1989/90:Sf62 av Barbro Sandberg m.fl. (fp) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vårdarlön (yrkande 3). Motionärerna
anser att när ett handikappat barn fyllt 16 år och vårdbidraget
upphör det måste bli regel att den vårdande föräldern får rätt
till vårdarlön om barnet bor kvar i föräldrahemmet.
Enligt 9 kap. 4 § lagen (1962:381) om allmän försäkring
(AFL) har en försäkrad förälder rätt till vårdbidrag för
vård av barn som inte har fyllt 16 år om barnet på grund av
sjukdom, psykisk utvecklingsstörning eller annat handikapp under
minst sex månader är i behov av särskild tillsyn och vård.
Vårdbidraget är en ersättning för dels det vårdarbete som en
förälder utför, dels de merkostnader som uppkommer på grund av
barnets handikapp eller sjukdom. Beroende på tillsyns- och
vårdbehovets omfattning samt merkostnadernas storlek utges
bidraget med belopp motsvarande hel, halv eller en fjärdedel av
hel förtidspension jämte pensionstillskott som svarar mot
pensionen. Av vårdbidraget kan en viss angiven del bestämmas som
ersättning för merkostnader.
Den som fyllt 16 år, men inte 65 år, har enligt 9 kap. 2 § AFL
rätt till handikappersättning om han för avsevärd tid fått
sin funktionsförmåga nedsatt i sådan omfattning att han i sin
dagliga livsföring behöver mera tidskrävande hjälp av annan, för
att kunna arbeta behöver fortlöpande hjälp av annan eller om han
har betydande merutgifter. Handikappersättning utges allt efter
hjälpbehovets omfattning eller merutgifternas storlek med 65, 50
eller 34 % av basbeloppet per år. (Fr.o.m. den 1 januari 1991
med 69, 53 eller 36 % av basbeloppet.)
I betänkandet 1989/90:SoU13 (s. 7 f.) behandlade utskottet
utförligt frågan om valfrihet och självbestämmande inom
handikapp- och äldreomsorgen. Utskottet hänvisade till tidigare
betänkanden där frågan behandlats. När det gäller rätten till
bistånd enligt socialtjänstlagen fastslog utskottet i
betänkandet SoU 1985/86:11 att lagstiftningen ger visst utrymme
för den enskilde att kunna begära att få vård i enskild regi med
stöd av dessa regler. Utskottets uttalanden i detta betänkande
och även därefter har alla haft samma inriktning, nämligen att
de äldre resp. handikappade måste ges ökade möjligheter att
själva kunna påverka sin situation. Utskottet har också när det
gäller personliga assistenter hänvisat till det pågående s.k.
STIL-projektet. Projektet är en verksamhet där människor med
funktionshinder själva får ett avgörande inflytande över
hjälpens innehåll och utformning. Den enskilda har ett eget
ansvar för anställning och arbetsledning av en egen personlig
assistent. Medel till assistentens lön kommer från landstinget
och kommunen och motsvarar de kostnader som annars skulle utgå
för social hemhjälp m.m. Projektet pågår under 1987--1991 och
skall därefter utvärderas. Då aktuella motionsyrkanden
avstyrktes.
I samma betänkande (s. 15 f.) behandlade utskottet senast
frågan om närståendevård m.m., och en utförlig redovisning
ges över de rättsliga villkoren i samband med att sådan vård
lämnats. I betänkandet erinras om att utskottet vid flera
tillfällen tidigare behandlat frågor om anhörigvårdarnas
situation. Utskottet har därvid framhållit att det är viktigt
att de anhörigas insatser tas till vara och att de anhöriga får
samhällets stöd genom ersättning för arbetet och samma sociala
trygghet som andra. Utskottet har betonat att detta självfallet
även gäller för anhöriga som vårdar handikappade barn.
Objektanställning av anhöriga har utskottet ansett kunna ske
utan ändring av socialtjänstlagen.
I betänkandet 1989/90:SoU13 gjorde utskottet bedömningen att
en grundläggande förutsättning för anställning av en
anhörigvårdare är att det föreligger ett behov av bistånd hos
vårdtagaren. När detta behov konstaterats borde det enligt
utskottet ankomma på den ansvarige huvudmannen att avgöra om
detta bistånd skall lämnas genom t.ex. hemtjänsten,
hemsjukvården eller genom anställning av en anhörigvårdare.
Vidare erinrade utskottet om att det i tidigare betänkande
konstaterats att socialtjänstlagen inte lägger hinder i vägen
för kommunerna att anställa anhörigvårdare. Utskottet påminde om
de uttalanden som utskottet tidigare gjort om att det är viktigt
att de anhörigas insatser tas till vara och att de anhöriga får
samhällets stöd genom ersättning för arbetet och samma sociala
trygghet som andra. Utskottet hänvisade också till den syn på
anhörigvård och objektanställning som redovisades i regeringens
äldreproposition (prop. 1987/88:176), där det anfördes att
kommuner och landsting bör anställa de närstående i yrkesaktiv
ålder som frivilligt vill göra en vårdinsats under en längre
tid. Då aktuella motionsyrkanden avstyrktes.
1989 års handikapputredning konstaterar i sitt betänkande
SOU 1990:19 att valfriheten för handikappade att individuellt
välja personligt stöd är närmast obefintlig. Inför sitt
fortsatta arbete framhåller utredningen (s. 332) att det är
viktigt att öka den enskildes möjligheter till inflytande och
självbestämmande över såväl sin egen livssituation i stort som
möjligheten att välja tidpunkt för färdtjänst, individ för det
personliga stödet osv. De lösningar till ökat personligt
inflytande som utvecklats inom bl.a. det s.k. STIL-projektet bör
enligt utredningen studeras liksom utvecklingsprojekt som bl.a.
handikapputredningen initierat om möjligheterna att inom den
kommunala organisationen påverka val av personligt stöd.
1989 års handikapputredning behandlar frågan om de
handikappades möjlighet att välja vårdare m.m. Enligt utskottet
bör det pågående utredningsarbetet slutföras innan riksdagen
överväger att göra uttalanden i de frågor som tas upp i
motionerna. Utskottet avstyrker därför motionerna So227 (fp)
yrkande 1 och So313 (mp) yrkande 5. Utskottet avstyrker även
motion Sf62 (fp) yrkande 3.
Handikappombudsman
I motion 1989/90:So227 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en handikappombudsman (yrkande 4).
Motionärerna föreslår att kommunerna uppmuntras till att inrätta
en funktion som handikappombudsman. Enligt motionen bör
handikappombudsmannen ges i uppdrag att på olika sätt stödja och
vägleda de handikappade och deras anhöriga samt ge dem
upplysningar om vilka rättigheter de har.
I 1989 års handikapputrednings uppgifter ingår (dir.
1988:53) att utreda behovet av en lagstiftning mot
diskriminering och behovet av en statlig handikappombudsman. I
betänkandet SOU 1990:19 (s. 335) anförs att frågan om en
diskrimineringslag kommer att övervägas. Om det bedöms lämpligt
att införa en lag med förbud mot diskriminerande behandling av
människor med funktionsnedsättning kan frågan om en
handikappombudsman aktualiseras, framhålls det. Enligt
utredningen skulle denne kunna ha till uppgift att övervaka
tillämpningen av diskrimineringslagen och påtala överträdelser
av densamma.
Utskottet konstaterar att det ankommer på kommunen att avgöra
om en tjänst som handikappombudsman skall inrättas. Enligt
utskottet bör riksdagen avstå från att göra något uttalande i
frågan. Utskottet avstyrker därför motion So227 (fp) yrkande 4.
Personkretsen i omsorgslagen
I motion 1989/90:So227 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en utvidgad personkrets i omsorgslagen
(yrkande 17). Motionärerna anser att alla handikappade barn
och ungdomar som är i behov av särskilda omsorger bör, i likhet
med omsorgskommitténs förslag 1981, omfattas av omsorgslagen och
därmed ha en garanterad rätt till dessa omsorger.
I motion 1989/90:So296 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utvidgning av personkretsen enligt
omsorgslagen (yrkande 8). Motionärerna anser det
anmärkningsvärt att, trots riksdagsuttalande hösten 1989 om en
översyn av personkretsen, något förslag ännu inte lagts fram.
I motion 1989/90:So301 av Ragnhild Pohanka och Anita
Stenberg (båda mp) yrkas att riksdagen hos regeringen begär
förslag om att de rörelsehindrade skall omfattas av
omsorgslagen.
Lagen om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
m.fl. (1985:568), den s.k. omsorgslagen, innehåller
föreskrifter om särskilda omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda. Lagen gäller även personer som på grund av
hjärnskada, föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom, har
fått ett betydande begåvningshandikapp samt personer med
barndomspsykos.
I betänkandet SoU 1984/85:27 behandlade utskottet
proposition 1984/85:176 om ny omsorgslag. Utskottet uttalade (s.
7) att den utvidgning av personkretsen som då skedde borde ses
som ett första steg i reformarbetet och att alla handikappade
barn och ungdomar borde ges samma stöd som de grupper lagen
omfattar. Enligt utskottet fordrade dock en sådan utvidgning av
personkretsen ett ytterligare utredningsarbete. Utskottet
konstaterade att detta utredningsarbete borde inriktas på att
precisera vilka grupper som borde omfattas av lagen och belysa
behovet av kompletterande särskilda omsorger. Vad utskottet
anfört föreslogs riksdagen ge regeringen till känna. Riksdagen
följde utskottet (rskr. 386)
Mot bakgrund av riksdagens uttalande tillsatte regeringen i
november 1985 en särskild arbetsgrupp, som antog namnet
Ansgar, för att utreda dessa frågor.
Ansgar överlämnade i april 1988 sin slutrapport till
regeringen. Arbetsgruppen ansåg det inte möjligt att utan vidare
åtgärder utvidga personkretsen i omsorgslagen. Gruppen ansåg att
de ändringar som man diskuterat innebar att omsorgslagen skulle
kunna gälla för samtliga barn och ungdomar med funktionshinder
och att socialtjänstlagen utvidgades till att omfatta vissa
specificerade rättigheter åt samtliga barn och ungdomar med
funktionshinder som medförde betydande svårigheter i
livsföringen. De diskuterade lagändringarna innebar att vissa
särskilda omsorger skulle föras över från omsorgslagen till
socialtjänstlagen. I socialtjänstlagen skulle dessa särskilda
omsorger benämnas stöd. Ansvaret för dessa omsorger skulle
således föras över från landstingskommunerna till kommunerna.
Ansgar menade att en sådan förändring skulle kunna vara ett
ytterligare steg på vägen att i enlighet med omsorgslagens
intentioner överföra samtliga särskilda omsorger till de
huvudmän som nu har ansvaret för socialtjänsten och som på sikt
bör ha hela ansvaret för även de särskilda omsorgerna.
Slutrapporten överlämnades utan eget ställningstagande från
arbetsgruppens sida. Ansgar föreslog att den då aviserade
handikapputredningen borde svara för den fortsatta beredningen
av frågan.
Det ankommer på 1989 års handikapputredning (dir. 1988:53)
att behandla frågorna om omsorgslagens framtida personkrets och
ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting i fråga om
stöd till barn och ungdomar med funktionshinder.
I betänkandet 1989/90:SoU13 (s. 22 f.) behandlade
utskottet senast frågan om omsorgslagens personkrets. Utskottet
konstaterade då att frågan övervägs av 1989 års
handikapputredning. Utskottet ansåg sig inte kunna ifrågasätta
utredningens bedömning att frågan om en utvidgning av
personkretsen har sådan betydelse att den bör samordnas med
övriga huvudfrågor i utredningens slutbetänkande. Mot denna
bakgrund ansåg utskottet att riksdagen borde avstå från
uttalanden i enlighet med då aktuella motionskrav.
I betänkande av 1989 års handikapputredning Handikapp och
välfärd? -- en lägesrapport (SOU 1990:19) anför utredningen
följande (s. 334 f.).
Enligt våra direktiv ankommer det på oss att överväga om en
vidgning av omsorgslagens personkrets är önskvärd. Alternativ
kan vara att de rättigheter som omsorgslagen ger en begränsad
personkrets överförs till annan befintlig lag eller till en ny
lag om habilitering och rehabilitering. Risker för att
rättigheterna enligt omsorgslagen uttunnas vid en sådan
förändring måste uppmärksammas.
Ett slutbetänkande från utredningen kan förväntas i början av
år 1991.
Frågan om omsorgslagens personkrets övervägs av 1989 års
handikapputredning. Med hänsyn härtill anser utskottet att
riksdagen nu bör avstå från uttalanden i frågan. Motionerna
So227 (fp) yrkande 17, So296 (c) yrkande 8 och So301 (mp)
avstyrks därför.
Rätten enligt omsorgslagen till eget boende
I motion 1989/90:So217 av Ragnhild Pohanka och Anita
Stenberg (mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att landstingen skall uppmanas att arbeta
mer aktivt enligt omsorgslagen (yrkande 1). Motionärerna
anser att landstingen i dag inte tillgodoser de
utvecklingsstördas rätt till egen bostad enligt omsorgslagen.
I motion 1989/90:So315 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kommunbot och vitesföreläggande (yrkande
7). Motionärerna påpekar att ett stort antal domar, som gäller
huvudmannens skyldighet att sörja för boendet för dem som
omfattas av omsorgslagen, inte effektueras. Om lagen kan
negligeras utan påföljd påverkar detta, enligt motionen,
respekten för lagstiftningen.
I motion 1989/90:Sf62 av Barbro Sandberg m.fl. (fp) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om de handikappades rätt till ett eget boende
(yrkande 4). Motionärerna anser att de handikappade
ungdomarna måste ges rätt och möjlighet att flytta till ett eget
boende när de blir äldre. I dag är föräldrar som vårdat ett
handikappat barn i hemmet ofta tvingade att fortsätta med detta
även när barnet uppnått vuxen ålder. Motionärerna framhåller
också landstingets skyldigheter när det gäller vissa
handikappades lagliga rätt enligt omsorgslagen till eget boende
eller gruppboende.
Lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda m.fl. (omsorgslagen) innehåller föreskrifter
om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda. I 4 §
omsorgslagen nämns bland de särskilda omsorgerna boende i
gruppbostad för vuxna som inte kan bo i en egen bostad. Psykiskt
utvecklingsstörda har enligt 5 § rätt till särskilda omsorger,
om de behöver sådant stöd och sådan hjälp i sin livsföring och
deras behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Enligt 18 §
omsorgslagen har socialstyrelsen tillsyn över verksamheten.
Omsorgslagen ger inga möjligheter till sanktioner mot landsting
och kommuner som inte rättar sig efter domar som ger den
enskilde rätt till särskilda omsorger.
I regeringsrättens dom den 8 mars 1988 (målnummer
3884-1987) påverkades inte den enskildes rätt till särskild
omsorg i form av boende i gruppbostad av det förhållandet att
landstingskommunen för tillfället inte hade någon gruppbostad
tillgänglig. Landstingskommunen ansågs skyldig att vidta
erforderliga åtgärder för att utan dröjsmål uppfylla den
förpliktelse som åvilade kommunen. Vilka åtgärder som krävdes
härför och åtgärdernas utförande ansågs vara
verkställighetsfrågor som inte skulle prövas i det målet.
I betänkandet SoU 1987/88:18 (s. 8 f.) behandlade
utskottet en motion om omsorgslagens överklaganderegler.
Utskottet gjorde följande bedömning.
Av de nu återgivna uttalandena i lagens förarbeten framgår
enligt utskottets mening att en domstol som har att pröva besvär
över beslut om rätt till särskilda omsorger har att ta rimlig
hänsyn till landstingskommunens möjligheter att tillhandahålla
den yrkade omsorgen. Härav följer inte att domstolarna måste
godta varje invändning om att en viss resurs inte finns
tillgänglig. Det skulle ju göra den enskildes rätt helt
innehållslös. Utskottet konstaterar att regeringsrätten i det
aktuella fallet inte funnit den omständigheten att gruppbostad
just då inte funnits tillgänlig utgöra hinder för den enskildes
principiella rätt till denna i lagen särskilt angivna omsorg.
Det är självfallet inte uteslutet att det finns eller kan
komma att fattas avgöranden i domstol där den principiella
gränsdragningen är oklar mellan frågan om rätten som sådan till
särskilda omsorger och frågan om den närmare urformningen av
omsorgerna. Som framgår av lagrådets yttrande kan det dock
ibland finnas anledning för domstolen att gå in på utformningen
av den särskilda omsorgen.
Vad som förekommit ger enligt utskottets mening inte anledning
att anta att omsorgslagens besvärsregler skulle vara mer
svårtillämpade än andra motsvarande lagregler. Utskottet anser
alltså inte att det framkommit något som motiverar en utredning
av omsorgslagens överklaganderegler i de avseenden som påtalats
i motionen.
Utskottet avstyrkte det då aktuella motionsyrkandet.
Kommunalansvarsutredningen har i betänkandet (SOU
1989:64) Kommunalbot övervägt behovet av åtgärder med syfte
att motverka att kommuner och landstingskommuner överskrider
gränserna för den kommunala kompetensen, åsidosätter
skyldigheter som de har på specialreglerade verksamhetsområden
eller sätter sig över domstolarnas beslut i besvärsmål.
Utredningen föreslår en mot kommunerna och landstingskommunerna
riktad generell ekonomisk påföljd, kommunalbot, vid grova
lagöverträdelser och för överträdelser av domstolsbeslut om
verkställighetsförbud. Frågor om kommunalbot föreslås prövas av
kammarrätt på talan av JO. Betänkandet har remissbehandlats och
ärendet bereds nu i regeringskansliet.
Ett forskningsprojekt om de utvecklingsstördas rättsliga
ställning pågår sedan 1988 vid Umeå universitet. Projektet
drivs av högskolelektor Anna Hollander med stöd från
delegationen för social forskning. Syftet är att jämföra 1967
och 1985 års omsorgslagstiftning med avseende på definitioner
och begrepp samt att studera gränsdragning mellan 1985 års
omsorgslagstiftning och socialtjänstlagen, hälso- och
sjukvårdslagen samt skollagen. Projektet beräknas vara avslutat
sommaren 1990.
Socialstyrelsen har påbörjat ett tillsynsprojekt Aktiv
uppföljning under 1990. Projektet innebär att socialstyrelsen
kommer att göra fördjupade analyser av utvecklingen inom varje
län. En sammanställning över tillsynen inom Gävleborgs län, som
är det första berörda länet, beräknas vara klar under oktober
1990. När det gäller tillämpningen av omsorgslagen har
socialstyrelsen bl.a. begärt en redogörelse över antalet beslut
om särskilda omsorger, vilka beslut som har överklagats och
verkställigheten av besluten.
1989 års handikapputredning har inför sitt fortsatta
arbete konstaterat att ett antal domar av förvaltningsdomstolar,
vilka tillerkänner en handikappad person rätt till en viss
stödinsats, inte har effektuerats. Detta förhållande bör enligt
utredningen leda till att en förstärkning av den enskildes
rättsskydd övervägs. Utredningen kommer i sitt fortsatta arbete
att pröva om förslagen av kommunalansvarsutredningen skulle
kunna lösa detta problem eller om andra utvägar bör sökas.
Utskottet konstaterar att frågan om verkställigheten av domar
om rätt för handikappade till stödinsatser behandlas av 1989 års
handikapputredning. Med hänsyn härtill anser utskottet att
riksdagen inte nu bör överväga något uttalande i frågan.
Utskottet avstyrker därför motionerna So217 (mp) yrkande 1,
So315 (vpk) yrkande 7 och Sf62 (fp) yrkande 4.
Den psykiatriska vården
I motion 1989/90:So296 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förbättringar för de handikappade i den
psykiatriska vården (yrkande 9). Motionärerna påpekar att
människor med svåra funktionsnedsättningar inom den psykiatriska
vården är bland de mest eftersatta inom sjukvården. Motionärerna
menar att det så kallade Borgholmsdokumentet visar att många
inte fått sjukgymnastik eller annan förebyggande nödvändig
behandling. I motionen framhålls att personalen måste få bättre
kunskap om dessa personers utsatthet.
Statens handikappråd har under åren 1986--1989 med stöd ur
allmänna arvsfonden bedrivit ett projekt om Flerhandikappade i
psykiatrisk vård. Slutrapporten har i januari 1990
överlämnats med hemställan att regeringen utan tidsutdräkt
vidtager åtgärder, som erfordras för att patienterna med
ytterligare funktionshinder inom psykiatrin skall få sina
grundläggande behov tillgodosedda. En kartläggning har gjorts
främst av patienter inom den psykiatriska vården som har
särskilt omfattande funktionshinder. Projektet omfattar
patienter inom den psykiatriska vården i Kalmar och Norrbottens
läns landstingskommun samt Göteborgs kommun. I rapporten
framhålls att projektet visar hur människor med funktionshinder
som vistas på psykiatriska institutioner åsidosätts. Det anförs
dock att projektet visar en vilja på många håll inom sjukvården
att förbättra situationen. Statens handikappråd lägger i
rapporten fram ett handlingsprogram, som består av 15 punkter.
År 1989 tillsattes utredningen om service, stöd och vård till
psykiskt störda (dir. 1989:22), den s.k.
mentalservicekommittén. I mentalservicekommitténs uppdrag
ingår också att behandla frågor som gäller de handikappade.
Utredningen beräknas avge sitt slutbetänkande under år 1992.
Socialstyrelsen ger i Meddelandeblad 10/90 om Samverkan
mellan omsorgsverksamhet och allmänpsykiatri information om
hur psykiskt utvecklingsstörda skall få sina behov av
psykiatrisk vård och behandling bättre tillgodosedda. I
meddelandebladet pekas på samarbets- och avgränsningsproblem.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det behövs
förbättringar för de handikappade i den psykiatriska vården. I
avvaktan på beredningen i regeringskansliet av statens
handikappråds rapport bör riksdagen enligt utskottets mening
inte överväga något initiativ i frågan. Utskottet avstyrker
därför motion So296 (c) yrkande 9.
Etik
I motion 1989/90:So296 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om etik inom handikappområdet (yrkande 12).
Motionärerna anser att det finns all anledning att vara
uppmärksam på svåra ställningstaganden som uppkommer vad gäller
t.ex. fosterdiagnostik och abort. Denna urvalsprocess kan i
felaktiga händer leda till diskriminering av framför allt de som
är svaga och utsatta i samhället, påpekas i motionen.
Motionärerna motsätter sig ett sådant system.
I sitt slutbetänkande (SOU 1984:88) Genetisk integritet
diskuterade gen-etikkommittén (S 1981:03) den DNA-baserade
genetiska diagnostikens användning inom fosterdiagnostiken.
Kommittén ansåg att genetisk fosterdiagnostik genom DNA-analys
endast borde användas då en svår genetisk sjukdom riskerar hota
fostrets och det blivande barnets liv eller
utvecklingsmöjligheter. Beslut om sådan diagnostik skulle fattas
av läkare efter samråd med föräldrar (modern) och med ledning av
de riktlinjer eller föreskrifter som kunde finnas utfärdade.
Vidare ansåg kommittén att socialstyrelsen borde få till uppgift
att lämna tillstånd att bedriva DNA-baserad fosterdiagnostik och
i sitt tillstånd räkna upp vilka sjukdomar som får efterforskas.
Betänkandet har remissbehandlats och en proposition förväntas
bli framlagd under hösten 1990.
I serien socialstyrelsen redovisar ingår skriften
Fosterdiagnostik -- Om att informera och stödja föräldrarna
-- 1986:16. Skriften vänder sig i första hand till den
personal som kommer att möta blivande föräldrar som skall ta
ställning till fosterdiagnostisk undersökning eller till de
resultat som denna har givit. Socialstyrelsen har förhoppningen
att skriften skall kunna vara till hjälp för vårdpersonalen i de
ofta svåra rådgivningssituationer som kan uppstå och dämed bidra
till att höja kvaliteten på omhändertagandet av föräldrar i
svåra krisreaktioner.
År 1980 tillsattes en särskild expertgrupp inom
socialstyrelsen med uppgift att utarbeta en fakta- och
problembeskrivning i fråga om fosterdiagnostik. Expertgruppen
har avgett rapporten Fosterdiagnostik (PM 27/82) som
innehåller medicinsk-tekniska, psykologiska, etiska och
juridiska aspekter på fosterdiagnostik. Rapporten har
remissbehandlats och en reviderad rapport har utkommit,
Socialstyrelsen redovisar 1988:12, Fosterdiagnostik -- Fakta
och problembeskrivning.
Socialstyrelsen har 1989 givit ut allmänna råd om
tillämpningen av abortlagen SOSFS 1989:6 (M). Till grund för
råden har legat dels erfarenheter hämtade ur abortkommitténs
betänkande SOU 1983:31, dels synpunkter från en konferens
bestående av experter med lång erfarenhet av aborter och
abortförebyggande arbete.
Utredningen om det ofödda barnet har i sitt slutbetänkande
SOU 1989:51 Den gravida kvinnan och fostret -- två individer
behandlat frågor om fosterdiagnostik och sena aborter.
Utredningen anser att en målsättning bör vara att
fosterdiagnostik kommer till stånd endast när de blivande
föräldrarna befinner sig i en riskgrupp eller kvinnan känner en
sådan oro för graviditeten att den trots psykologisk hjälp kan
påverka hennes psykiska hälsa eller leda till ett abortbeslut.
När det gäller de sena aborterna anser utredningen att det inte
finns etiska, medicinska eller psykologiska skäl att sänka
18-veckorsgränsen. Betänkandet är under remissbehandling.
Frågor om abort och fosterdiagnostik behandlades senast av
utskottet i betänkandet 1989/90:SoU4. Utskottet behandlade
bl.a. en motion om ett tillkännagivande om inriktningen av
lagstiftningen vad gäller etiska frågor till följd av den
medicinsk-etiska utvecklingen. I sin bedömning hänvisade
utskottet bl.a. till regeringens beredning av dels
gen-etikkommitténs betänkande, dels slutbetänkandet från
utredningen om det ofödda barnet. Enligt utskottets mening borde
regeringens överväganden i dessa frågor avvaktas. Utskottet
vidhöll uppfattningen att regeringen skyndsamt borde återkomma
till riksdagen med underlag för en övergripande principiell
diskussion beträffande olika etiska frågeställningar som rör
livets början. I avvaktan på resultatet av beredningsarbetet
ansåg utskottet inte att riksdagen borde göra några sådana
uttalanden som förordades i motionen, varför motionen
avstyrktes.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det finns all
anledning att uppmärksamma de etiska problem som kan uppkomma i
samband med den medicinsk-tekniska utvecklingen och de
handikappades ställning. Utskottet erinrar om att frågor som
tangerar detta område utretts av bl.a. gen-etikkommittén och
utredningen om det ofödda barnet. En proposition om användningen
av genteknik på människan har aviserats. Utskottet räknar därför
med att inom kort få anledning att återkomma till sådana frågor
som aktualiseras i motion So296 (c) yrkande 12. Yrkandet
avstyrks därför.
Habilitering/rehabilitering
I motion 1989/90:So227 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en samordnad barnhabilitering
(yrkande 13) samt att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om en samordnad
vuxenhabilitering (yrkande 14). Motionärerna anser att genom
att de olika habiliteringsinsatserna för barn samordnas når man
bättre kvalitet. Dessutom slipper föräldrarna och barnet ha
kontakt med många olika instanser som kanske är belägna långt
från varandra. I motionen påpekas att inskrivningen i den
samordnade habiliteringen upphör i tjugoårsåldern, vilket är en
känslig fas när den unge handikappade skall flytta ut till
eget boende och skapa sig en egen tillvaro och identitet. Här
kan en samordnad vuxenhabilitering göra stora insatser med
praktiskt och psykologiskt stöd enligt motionärerna.
Handikapputredningen bör prioritera arbetet med dessa frågor och
skyndsamt lägga fram förslag, framhålls det i motionen.
I motion 1989/90:So283 av Gustav Persson m.fl. (s) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bättre habiliterings- och
rehabiliteringsresurser för personer med dolda handikapp. Som
exempel på grupper med dolda handikapp nämns i motionen mag- och
tarmsjuka, epileptiker, njursjuka, blödarsjuka, personer med
cystisk fibros samt laryngotomi- och stomiopererade.
Motionärerna påpekar att det bl.a. saknas uppsökande verksamhet
på detta område, vilket leder till att många av dessa människor
efter den medicinska behandlingen isoleras i sina hem. Många av
dem gör också rättsförluster på grund av bristande kunskaper om
vilka sociala insatser som finns, framhålls det i motionen.
Motionärerna anser det därför angeläget att 1989 års
handikapputredning får i uppdrag att kartlägga dessa
handikappgruppers situation och komma med förslag till åtgärder.
I motion 1989/90:So315 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas
att riksdagen hos regeringen begär förslag som syftar till
utbyggnad av rehabiliteringsresurser i enlighet med vad som
anförts i motionen (yrkande 4) samt att riksdagen hos
regeringen begär förslag till lag om rehabilitering i enlighet
med vad som anförts i motionen (yrkande 5). Motionärerna
anser att rehabiliteringen är försummad för bl.a. personer med
cerebral pares, afasi och personer som opererats för
struphuvudcancer. Det är enligt motionen helt nödvändigt att
utöka utbildningen av logopeder och att inrätta fler
logopedtjänster. Enligt motionärerna finns det en risk för att,
om rehabiliteringsberedningens förslag i betänkande från 1988
accepteras, de grupper som aldrig kommit in på arbetsmarknaden
eller som redan lämnat den inte får del av åtgärderna. I dessa
grupper finns de mest omfattande rehabiliteringsbehoven enligt
motionen. Motionärerna anser att en lag bör tillkomma för att
säkra den enskildes rätt till rehabiliteringsåtgärder. Enligt
motionen bör lagen ange en skyldighet för sjukvårdshuvudmannen
att ge den enskilde rehabilitering av en kvalitet och en
omfattning som överensstämmer med kunskap och beprövad
erfarenhet på området.
Riksförbundet FUB har intervjuat 40 familjer med
utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna i fem landsting för
att se hur de upplever det stöd habiliteringen ger. Resultatet
har sammanställts i en rapport Utvecklingsstörda i
habiliteringen 1990. Sammanfattningsvis sägs i rapporten att
de slutsatser man kan dra av denna undersökning är att de flesta
föräldrar till barn, ungdomar och vuxna med utvecklingsstörning
generellt upplever samhällets stöd av habilitering som
bristfälligt. Bland annat framförs att familjerna saknar
kontaktperson, uppsökande verksamhet från habiliteringen,
engagemang från personalen, hjälp och rådgivning samt framför
allt att de saknar specialistinsatser samt information om vilket
stöd de har rätt till och hur de skall få detta. I de landsting
där habiliteringen samordnats har föräldrarna inte märkt några
avsevärda förändringar. Studien belyser habiliteringens insatser
ur föräldrarnas perspektiv. En kompletterande intervjustudie
kommer att göras med vuxna utvecklingsstörda och en enkätstudie
med personal inom habiliteringen.
Rehabiliteringsberedningen har avlämnat betänkandet (SOU
1988:41) Tidig och samordnad rehabilitering. En huvudfråga för
beredningen har varit att klarlägga ansvarsfrågorna i
rehabiliteringsarbetet samt undersöka om det går att bättre
samordna rehabiliteringsinsatserna. Beredningen föreslår bl.a.
en lagfäst skyldighet för rehabiliteringsaktörerna att samverka
i rehabiliteringsfrågor. Denna skyldighet föreslås införas i de
lagkomplex som reglerar resp. aktörs verksamhet.
Proposition 1989/90:62 om insatser för aktiv rehabilitering
och arbetslivsfondens verksamhet m.m., som delvis bygger på
förslag som rehabiliteringsberedningen lagt fram, behandlades
nyligen av socialförsäkringsutskottet (1989/90:SfU12). Avsikten
är att regeringen vid ett senare tillfälle skall återkomma med
mera omfattande och genomgripande förslag i dessa frågor.
1989 års handikapputredning (dir. 1988:53) har till
huvuduppgift att kartlägga och analysera de insatser för
funktionshindrade som görs inom socialtjänsten samt inom
habiliteringen och rehabiliteringen. Utgångspunkt för
utredningsarbetet skall enligt direktiven vara situationen för
barn, ungdomar och vuxna med omfattande funktionshinder samt de
små och mindre kända handikappgrupperna. Om utredningen finner
att det föreligger brister i socialtjänstens och
habiliteringens/rehabiliteringens insatser för dessa grupper bör
den, enligt direktiven, lämna förslag som kan leda till
förbättringar inom områdena och som innebär att grupperna i
framtiden bör kunna tillförsäkras ett väl fungerande stöd.
I betänkandet (SOU 1990:19) av 1989 års handikapputredning,
Handikapp och välfärd? -- en lägesrapport ges en omfattande
beskrivning av insatser och resurser inom habilitering och
rehabilitering. När det gäller habiliteringen för barn och
ungdom anför utredningen inför sitt fortsatta utredningsarbete
följande (s. 137 f.).
Våra bärande principer och vår behovsrelaterade tolkning av
begreppet "omfattande funktionshinder" kommer att vägleda vårt
fortsatta utredningsarbete om målgrupper för och organisationen
av habiliteringens insatser.
I detta arbete har vi att ta hänsyn till konsekvenser av en
utveckling mot förändrat huvudmannaskap för de särskilda
omsorgerna liksom den ansvarsfördelning som utvecklas för
äldreomsorgen.
Vi har vidare att överväga på vilket sätt barn och familj bäst
skall kunna tillförsäkras ett lagfäst kontinuerligt stöd, som
med en helhetssyn omfattar både behov i den dagliga miljön och
behov av samlade specialinsatser till stöd för den dagliga
livsföringen och delaktigheten i samhället.
Förhållandet (samverkan, kunskapsutbyte, tillgänglighet)
mellan centraliserade och decentraliserade insatser bör bli
föremål för våra överväganden, inte minst beträffande kunskaps-
och kompetensutveckling för de "små och mindre kända
handikappgrupperna".
Det fortsatta utredningsarbetet bör också inriktas på i vilka
former tillgången till ytterligare specialistresurser inom
habiliteringsverksamheten skall säkras. Vi tänker t.ex. på
kompetens som avser syn och hörsel.
I lägesrapporten (s. 150) framhåller utredningen att den när
det gäller vuxenhabiliteringen i sitt fortsatta arbete har
anledning att överväga hur de enskilda oavsett
begåvningshandikapp skall tillförsäkras tillgång till den
behandling, de hjälpmedel och den rådgivning som han/hon behöver
på grund av omfattande funktionshinder för att bli delaktig i
samhället.
Som i annat sammanhang sagts kommer 1989 års
handikapputredning att överväga en vidgning av omsorgslagens
personkrets. En annan möjlighet som utredningen kommer att pröva
är att lägga förslag om en habiliterings/rehabiliteringslag för
alla med omfattande funktionshinder och behov av specialstöd,
som komplement till socialtjänstlagen och hälso- och
sjukvårdslagen.
Utredningen påpekar (s. 162) att resurserna för rehabilitering
inom sjukvården är begränsade och ojämnt fördelade. Vidare sägs
att orsaken till brister inom rehabiliteringsområdet anges vara
kombinationen av bristande ekonomiska resurser och bristande
tillgång på specialutbildad personal.
Socialstyrelsen ger i allmänna råd 1990:01 Samordning av
synskadades rehabilitering förslag om hur en samordning av
samtliga verksamheter inom rehabilitering för synskadade kan
uppnås, vilket innehåll rehabiliteringen bör ha och vilka
resurser som erfordras för att åstadkomma en god
rehabiliteringsverksamhet. I socialstyrelsens meddelandeblad
nr 4/90 (det första i en serie på tre) beskrivs hur olika
insatser kan stärka möjligheterna till arbete och meningsfull
sysselsättning för vuxna med omfattande funktionshinder.
I Landstingsförbundets cirkulär 90:24 rekommenderas
landstingen att vidta åtgärder för att stärka, effektivisera och
bättre samordna sina insatser på rehabiliteringsområdet samt att
medverka till att en bättre samordning av de totala
rehabiliteringsresurerna kommer till stånd.
I betänkandet 1989/90:SoU13 (s. 25 f.) behandlade
utskottet senast motionsyrkanden av motsvarande innehåll som de
nu aktuella i motion So227 (fp). Utskottet gjorde då bedömningen
att det pågående utredningsarbetet på handikappområdet borde
avvaktas innan riksdagen gör några uttalanden i de frågor som
tagits upp i motionen.
Utskottet vidhåller denna uppfattning och avstyrker därför
motionerna So227 (fp) yrkandena 13 och 14, So283 (s) och So315
(vpk) yrkandena 4 och 5.
Handikapphjälpmedel
I motion 1989/90:So260 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om datorhjälpmedel och texttelefon (yrkande
1), att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om anslag för avancerade datorbaserade
hjälpmedel (yrkande 3), att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om datorn som
tekniskt hjälpmedel för synskadade, hörselskadade och
rörelsehindrade samt tillgången till texttelefon på
arbetsplatsen (yrkande 4) samt att riksdagen hos regeringen
begär en utredning angående arbetstekniska hjälpmedel för
personer med funktionsnedsättning i enlighet med vad i motionen
anförts (yrkande 5). Motionärerna framhåller att det
datoriserade meddelandesystem som nu finns öppnar helt nya
möjligheter för syn- och hörselskadade att kommunicera med
personer som varken har texttelefoner eller kan teckenspråk. I
motionen föreslås därför att anslaget för avancerade
datorbaserade hjälpmedel i budgetpropositionen för 1991/92
räknas upp till den nivå som AMS nu begärt. I motionen föreslås
också att medel anvisas i budgeten för 1991/92 så att döva har
tillgång till texttelefon på arbetsplatsen. Slutligen anser
motionärerna att en utredning bör ta upp frågor om
arbetstekniska hjälpmedel.
I motion 1989/90:So296 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ytterligare beredning av
huvudmannaskapsfrågan för hjälpmedel (yrkande 5) samt att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av fria hjälpmedel för handikappade
(yrkande 6). Motionärerna anser att det i dag finns en
uppenbar risk att frågan om hjälpmedel helt integreras i
sjukvården, varvid helhetsynen på individen försvinner. Frågorna
måste därför enligt motionen ytterligare beredas utifrån de
förutsättningar som gäller för de handikappade. För att komma
till rätta med den ojämlikhet som visat sig råda mellan olika
landsting och inom ett och samma landsting anser motionärerna
att staten bör stå för kostnaderna för handikapphjälpmedlen.
I motion 1989/90:So217 av Ragnhild Pohanka och Anita
Stenberg (mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att införa prövotid av handikapphjälpmedel
för de utvecklingsstörda (yrkande 5) samt att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna att generösare och
upprepade prov för utnyttjande av handikapphjälpmedel för
utvecklingsstörda tillämpas (yrkande 6). Motionärerna anser
att de utvecklingsstörda i dag på mycket kort tid måste bevisa
att de behärskar och behöver ett handikapphjälpmedel för att få
ett sådant.
I motion 1989/90:So313 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) yrkas
att riksdagen belutar bygga ut bl.a. tolkverksamheten enligt vad
som anförts i motionen (yrkande 2 delvis). Motionärerna
framhåller att för gravt hörselskadade behövs texttelefon och
tolkhjälp.
I motion 1989/90:So315 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas
att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om tekniska
hjälpmedel i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande
6). Motionärerna anser att de synpunkter som handikapprörelsen
lagt fram i samband med hjälpmedelsutredningens arbete och vid
remissbehandlingen måste beaktas i ett sådant förslag.
I motion 1989/90:So516 av Leif Olsson och Kenth Skårvik
(båda fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om behovet av
handikappstöd/hjälpmedel för primär fibromyalgi-sjuka (yrkande
1 delvis). Motionärerna anser att det finns ett uttalat behov
av vattensängar hos PF-sjuka, eftersom det har visat sig att
dessa sängar leder till förbättrad sömn.
Hjälpmedelsutredningen har avgivit betänkandet
Hjälpmedelsverksamhetens utveckling -- kartläggning och
bedömning (SOU 1989:39). I utredningsdirektiven angavs att
huvudansvaret för att tillhandahålla hjälpmedel även i
fortsättningen skulle åvila hälso- och sjukvårdshuvudmännen.
Utredningen har också utgått från detta i sina överväganden. Om
huvudmannaskapet för vård och omsorg om äldre och om långvarigt
sjuka m.fl. förändras ansåg utredningen dock att frågan om
motsvarande förändring av ansvaret för att tillgodose
hjälpmedelsbehovet borde tas upp till prövning.
Frågan om eventuell lagreglering av den enskildes rätt till
hjälpmedel borde enligt utredningen övervägas av 1989 års
handikapputredning och äldredelegationen. Sådana individuellt
utprovade hjälpmedel som behövs för att en person med
funktionshinder skall kunna ha en normal fritid borde enligt
utredningen ingå i huvudmannens ansvar att tillhandahålla.
Hjälpmedel för motions-, sport- och hobbyverksamhet borde dock
inte generellt ingå i ansvaret. Vidare vore det enligt
utredningen rimligt att den enskilde själv stod för inköp av
sådana konsumentvaror som kan anses ingå i en normal
hemutrustning. Utredningen ansåg att individuellt utprovade
hjälpmedel borde utgöra lån och vara kostnadsfria för den
enskilde. Enligt utredningen utesluter detta inte att vissa
begränsade avgifter kan tas ut vid tillhandahållandet av
hjälpmedlen på motsvarande sätt som vid besök i öppen sjukvård
och vid läkemedelsinköp.
En snabb teknisk utveckling kunde enligt utredningen förväntas
under de kommande åren, och det ansågs angeläget att ny teknik
kunde komma personer med funktionshinder till godo. Utredningen
ansåg det lämpligt att mer kvalificerad teknisk kompetens
byggdes upp i form av regionala enheter där erfarenhet och ny
kunskap kunde samlas och återföras till den lokala verksamheten.
De centra för datorbaserade hjälpmedel som för närvarande byggs
upp på försök i vissa regioner borde kunna vidareutvecklas till
sådana regionala organ.
Utredningen ansåg att ansvaret för texttelefoner och telefoner
för dövblinda i sin helhet borde övergå från staten till hälso-
och sjukvårdshuvudmännen.
Sedan 1982 har hälso- och sjukvårdshuvudmännen ansvar för
tolktjänst. I hjälpmedelsutredningens betänkande (s. 83)
framhålls att huvudmännen anser att verksamheten i stort sett
har förbättrats, samtidigt som det förekommer att behov av
tolktjänst inte kan tillgodoses. Svårighetsgraden på
tolkuppdragen blir allt högre, vilket i vissa fall ställer stora
krav på specialutbildning hos tolken. Även bristen på utbildade
tolkar ses som ett stort problem enligt huvudmännen. En fortsatt
utbyggnad av tolktjänsten för döva och hörselskadade bör enligt
utredningen komma till stånd.
Efter remissbehandling bereds nu betänkandet i
regeringskansliet.
1989 års handikapputredning (dir. 1988:53) behandlar vissa
frågor om hjälpmedel för handikappade, bl.a. frågan om en
eventuell lagstiftning om den enskildes rätt till hjälpmedel.
Frågor om hjälpmedel för handikappade har behandlats av
utskottet vid flera tillfällen under senare år. I betänkandet
1988/89:SoU19 (s. 23) avstyrkte utskottet då aktuella
motioner med hänvisning till att hjälpmedelsutredningens arbete
borde avvaktas. I betänkandet 1989/90:SoU13 avstyrkte
utskottet en motion om kostnadsfria hjälpmedel för
fritidsändamål med hänvisning till beredningen av
hjälpmedelsutredningens förslag och handikapputredningens
kommande förslag.
Utskottet har vid flera tillfällen behandlat frågan om
texttelefoner. I betänkandet SoU 1987/88:20 (s. 16)
hänvisade utskottet, när ett motionsyrkande om texttelefoner hos
olika myndigheter behandlades, till sitt tidigare uttalande om
att den snabba utvecklingen på området snart kan komma att
medföra nya och mer smidiga lösningar på de hörselskadades
kommunikationsproblem, varför man borde undvika att låsa sig för
mycket i befintliga lösningar.
Utskottet konstaterar att frågor om hjälpmedel för
handikappade nyligen har behandlats av hjälpmedelsutredningen.
Vissa frågor om hjälpmedel för handikappade övervägs för
närvarande av 1989 års handikapputredning. I avvaktan på
beredningen av hjälpmedelsutredningens förslag och slutförandet
av 1989 års handikapputredning bör riksdagen enligt utskottets
mening avstå från att göra uttalanden i de frågor, som tas upp i
motion So260 (m) yrkandena 1, 3, 4 och 5. Motionen avstyrks
därför. Utskottet avstyrker av samma skäl motion So296 (c)
yrkandena 5 och 6. Även motionerna So217 (mp) yrkandena 5 och 6
och So313 (mp) yrkande 2 delvis avstyrks. Med hänvisning till
pågående utredningsarbete inom handikappområdet avstyrks också
motion So315 (vpk) yrkande 6. Utskottet avstyrker även motion
So516 (fp) yrkande 1 delvis.
Färdtjänst
I motion 1989/90:So227 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om huvudmannaskapet för färdtjänst (yrkande
12). Motionärerna anser att färdtjänsten bör ses som ett
komplement till kollektivtrafiken och därför bör ges samma
huvudman som denna har.
I motion 1989/90:So238 av Ingvar Björk och Bo Nilsson (båda
s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om färdtjänst till handikappade.
Motionärerna anser att kostnaden för anordnandet av speciella
servicelinjer inte får ingå i kommunernas färdtjänstkostnader,
eftersom kvaliteten på nuvarande färdtjänst behöver förbättras.
I motionen framhålls också att kritik riktats mot den orättvisa
som råder genom de komplicerade regler som finns och som
varierar mellan olika kommuner. Det statliga bidraget till
kommunernas färdtjänst bör, enligt motionen, vara förknippat med
ett kvalitetskrav, t.ex. införandet av länsfärdtjänst och andra
förbättringar för de funktionshindrade.
I motion 1989/90:So214 av Barbro Sandberg och Kenth Skårvik
(båda fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts angående ändring av
statsbidragsbestämmelserna för färdtjänst för att skapa
möjlighet för handikappade att leasa bil. Motionärerna anser att
i vissa fall när inte bilstöd utgår leasing av
handikapputrustad bil skulle kunna vara ett bättre och
billigare alternativ än färdtjänst för såväl den handikappade
som kommunen. Statsbidragsbestämmelserna måste enligt motionen i
så fall ändras så att även bilföretag, och inte endast
privatpersoner, kan erhålla bidrag till specialutrustning.
Färdtjänsten är ett komplement till kollektivtrafiken för dem
som inte kan utnyttja kollektivtrafiken. Färdtjänsten
underlättar för den enskilde att bo självständigt och ha kontakt
med andra.
Statsbidrag utgår till landstingskommuner och kommuner för
färdtjänst och servicelinjer. Bidragsbestämmelserna finns i
förordningen (1990:489) om statsbidrag till färdtjänst och
särskilt anpassad kollektivtrafik. För färdtjänst utgör
bidraget 35 % av bruttodriftkostnaderna. För servicelinjer
lämnas bidrag med 35 % av den del av bruttodriftkostnaderna som
motsvarar andelen färdtjänstberättigade resenärer. Det
sammanlagda statsbidraget får dock inte öka med mer än ett
belopp som står i visst förhållande till antalet personer som är
65 år och äldre samt utvecklingen av konsumentprisindex.
Riksrevisionsverket (RRV) behandlade frågan om
statsbidraget till kommunal färdtjänst i revisionsrapport
1987:101. Av rapporten framgår bl.a. att de dåvarande reglerna
ansågs motverka alternativ till färdtjänsten och snarare
uppmuntrade till att ersätta handikappanpassad kollektivtrafik
med kommunal färdtjänst. I rapporten aktualiserades också frågan
om en omprövning av statsbidragskonstruktionen. Enligt RRV
skulle ett mer generellt och behovsrelaterat statsbidrag i
större utsträckning än det dåvarande bidra till att utjämna i
stället för att befästa de kommunala skillnaderna. Det borde
vidare vara neutralt i fråga om valet mellan färdtjänst och
olika former av handikappanpassning av kollektivtrafik.
I årets budgetproposition 1989/90:100 Bil. 7 (s. 130)
anfördes att dåvarande statsbidragskonstruktion enligt
socialstyrelsen bidrog till stora skillnader mellan kommunerna
när det gäller utbyggnad, tillgänglighet, avgifter och regler
för att utnyttja färdtjänsten. Socialstyrelsen hade föreslagit
vissa förändringar av statsbidragskonstruktionen i syfte främst
att utjämna de kommunala skillnaderna men också för att
möjliggöra en lämplig avvägning mellan färdtjänst, servicelinjer
och andra alternativ till den traditionella färdtjänsten. Det
fanns enligt propositionen då inte tillräckligt underlag för att
bedöma och ta ställning till en genomgripande förändring av
statsbidragets utformning och konstruktion. Förändringar av
konstruktionen i den riktning socialstyrelsen föreslagit kunde
enligt propositionen t.ex. komma att få betydande konsekvenser
för bidragets storlek till vissa kommuner. I syfte att stimulera
utvecklingen av servicelinjer och andra alternativa lösningar
föreslogs i propositionen att statsbidragssystemet till den
kommunala färdtjänsten även skulle inrymma driftsbidrag till
servicelinjer och motsvarande lösningar.
I betänkandet 1989/90:SoU17 tillstyrkte utskottet
propositionens förslag. Riksdagen följde utskottet (rskr. 172).
Enligt en utredning som transportforskningsberedningen
gjort i Borås (TFB-meddelande nr 42, 1988) har inrättandet av
servicelinjer inneburit en omfördelning av resandet från
färdtjänstresor med taxi och specialfordon till resor med
servicelinjer. I utredningen har också konstaterats ett ökat
resande totalt sett.
I transportrådets rapport (TPR 1988:6) Framtida utformning
av riksfärdtjänsten framhölls att en länsfärdtjänst skulle
innebära en väsentlig välfärdsökning för de handikappade och ett
stort steg på vägen mot normalisering och integrering. Enligt
transportrådet borde det ankomma på kommunerna och landstingen
som ansvariga för den kollektiva trafiken i länen att efter hand
integrera den kommunala färdtjänsten med kollektivtrafiken så
att en länsfärdtjänst skapas.
I rapporten Länsfärdtjänst i Östergötland (TFB-meddelande nr
99, juli 1989) har en uppföljning och utvärdering gjorts av
länsfärdtjänstens konsekvenser för brukare, entreprenörer och
huvudmän. Projektet har initierats av AB Östgötatrafiken och
finansierats av transportforskningsberedningen. De kommuner som
ingår i länsfärdtjänsten har antagit en gemensam minimistandard
för den kommunala färdtjänsten. I denna standard ingår bl.a.
länstrafikens taxor, vilket inkluderar möjligheten att använda
månadskort för färdtjänstresor, ett obegränsat antal resor m.m.
Sjuk- och behandlingsresor ingår dock inte. I rapporten
framkommer att de flesta berörda är positiva till
länsfärdtjänsten. De färdtjänstberättigade har fått en
standardförbättring. Taxi har fått nya uppdrag och
länstrafikbolaget Östgötatrafiken har ökat sin försäljning av
månadskort. De nya färdtjänstreglerna har enligt rapporten
medfört ett ökat resande med kommunal färdtjänst, varvid
storleken på ökningen är avhängig av vilka regler som tidigare
gällde.
Länsfärdtjänst finns i dag i Stockholms och Östergötlands län.
I betänkande från 1989 års handikapputredning (SOU 1990:19)
(s. 253) nämns att vid en hearing utredningen hade med
kommunpolitiker hösten 1989 förordades länsfärdtjänst med
exempel från Stockholms och Östergötlands län.
1989 års handikapputredning har genom en enkät kartlagt
socialtjänstens insatser för människor med omfattande
funktionshinder. När det gäller färdtjänsten anförs i
betänkandet SOU 1990:19 (s. 99 f.) att brukarna var nöjda eller
i stort sett nöjda med omfattningen på den färdtjänst som
erbjöds. Även på frågorna om färdtjänst erhölls vid de
tillfällen då det var behov av den och om färdtjänsten var
ändamålsenlig och bra var tillfredsställelsen påfallande hög, ca
85 %. Av kartläggningen framgår att förbeställningskravet har en
klart menlig inverkan på möjligheten för den enskilde att delta
i olika fritidsaktiviteter. Utredningen fortsätter arbetet med
färdtjänstfrågor. Slutbetänkande väntas från utredningen i
början av år 1991.
I ett delbetänkande av 1989 års handikapputredning,
Överklagningsrätt och ekonomisk behovsprövning inom
socialtjänsten, (SOU 1990:2) föreslås att den enskilde
garanteras så långt det är praktiskt motiverat en rätt att få
sitt ärende om social service, t.ex. färdtjänst, prövat enligt 6
§ socialtjänstlagen och därmed även en rätt att anföra
förvaltningsbesvär. Vidare föreslås att ekonomisk behovsprövning
inte bör förekomma när det gäller andra former av bistånd än
ekonomisk hjälp. Utredningen anser således att social service
såsom färdtjänst bör stå öppen för alla som behöver den
oberoende av deras ekonomiska förhållanden. Efter
remissbehandling bereds frågan i regeringskansliet.
I betänkandet 1988/89:SoU19 (s. 13 f.) behandlade
utskottet en motion liknande den nu aktuella motionen So238.
Utskottet konstaterade att frågan om utformningen av
statsbidraget till färdtjänsten var föremål för beredning inom
regeringskansliet bl.a. mot bakgrund av riksrevisionsverkets
revisionsrapport Statsbidraget till kommunal färdtjänst.
Utskottet anförde att beredningen av denna rapport samt
rapporten Den enskildes sammanlagda ekonomiska situation inom
äldreomsorgen (Dnr 1988:219) borde avvaktas, varvid motionen
avstyrktes.
I samma betänkande (s. 15 f.) behandlade utskottet också
en motion liknande den nu aktuella motionen So214. Utskottet
hänvisade till betänkandet (Ds S1986:11) Bilstödet åt
handikappade, vari bl.a. framhölls att sakkunniga hade ansett
att leasing var en dyr och dålig lösning, särskilt om det
behövdes omfattande anpassning av bilen på grund av
funktionshinder. I utredningen framhölls att en möjlighet att
minska kostnaderna för att hyra bil kunde vara att en offentlig
huvudman -- t.ex. färdtjänsthuvudmannen -- sluter ett centralt
avtal med en uthyrare och därefter tillhandahåller bilar för
funktionshindrade förare. Intresset för en sådan lösning ansågs
dock knappast tillräckligt stort vare sig hos huvudmannen eller
hos funktionshindrade bilförare.
Utskottet hänvisade också till betänkandet SoU 1987/88:20 där
ett liknande motionsyrkande hade behandlats. Utskottet uttalade
då att förslaget i proposition 1987/88:99 om förbättrat bilstöd
till handikappade innebar att fler handikappade skulle kunna
förflytta sig med av dem själva framfört fordon. Det skulle
därvid bli förmånligare för den enskilde att köpa bilen än att
hyra den. Om det blev nödvändigt att ändra bilen efter den
enskildes funktionshinder framstod leasing som ett än sämre
alternativ.
I betänkandet 1988/89:SoU19 (s. 16) uttalade utskottet att
frågan inte hade tillförts något som föranledde en ändrad
bedömning från utskottets sida, varför den aktuella motionen
avstyrktes.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet konstaterar att frågor om färdtjänsten för
närvarande övervägs av 1989 års handikapputredning. Utskottet
anser att förslagen bör avvaktas innan något initiativ i
enlighet med motion So227 (fp) yrkande 12 övervägs av riksdagen.
Motionen avstyrks därför. Av samma skäl avstyrker utskottet
motion So238 (s).
När det gäller motion So214 (fp) om leasing av bil för
handikappade konstaterar utskottet att en liknande motion
behandlats i betänkandet 1988/89:SoU19. Utskottet vidhåller sin
tidigare inställning i frågan, varför motionen avstyrks.
Bilstöd
Bilstöd kan utgå till handikappade och föräldrar med
handikappade barn till anskaffning och anpassning av motorfordon
m.m. Stödet kan lämnas till fem olika grupper och kan numera
också lämnas till föräldrar med hemmaboende vuxna barn. Stödet
omfattar grundbidrag, anskaffningsbidrag och anpassningsbidrag.
Bilstöd kan utgå vart sjunde år. Riksförsäkringsverket och de
allmänna försäkringskassorna administrerar stödet. Bestämmelser
om bilstödet finns i lagen (1988:360) om handläggning av
ärenden om bilstöd till handikappade och i förordningen
(1988:890, ändrad 1989:211) om bilstöd till handikappade.
Familjehemsplacerade barn
I fyra motioner tas frågan upp om bilstöd när ett barn är
familjehemsplacerat:
I motion 1989/90:So211 av Karl Hagström m.fl. (s) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en lagändring för att göra det
möjligt även för fosterföräldrar till handikappade barn att
erhålla bilstöd. Enligt motionärernas mening har lagstiftningen
glömt bort denna grupp. Motionärerna anser att dessa barn och
deras familjehemsföräldrar har precis samma rätt till samhällets
stöd som andra.
I motion 1989/90:So227 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om möjligheten för fosterföräldrar till
handikappade barn att erhålla bilstöd (yrkande 11).
Motionärerna anser att reglerna bör ändras så att även
familjehemsföräldrar som varaktigt vårdar handikappade barn
kommer i åtnjutande av bilstöd.
I motion 1989/90:So244 av Karin Falkmer och Birgit
Henriksson (båda m) yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om rätt till
bilstöd för handikappade barn med familjehemsplacering.
Motionärerna anser att det är barnets handikapp och de behov det
medför som utgör motivet för bilstödet. Barnet har oavsett om
det bor i föräldrahemmet eller i familjehem samma behov av att
kunna förflytta sig tillsammans med övriga familjemedlemmar.
Bilstödet till svårt handikappade barn bör därför enligt
motionärerna följa barnet.
I motion 1989/90:So260 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att bilstödet till svårt handikappade barn
bör följa barnet även när det placeras i familjehem
(yrkande 8). Motionärerna anser det märkligt att bilstöd
enligt gällande regler inte kan utgå om barnet är
familjehemsplacerat, och placeringen beräknas bli långvarig,
eftersom det är angeläget att underlätta familjehemsplaceringar
för barn med svåra handikapp.
Enligt förordningen (1988:890) om bilstöd till
handikappade kan bilstöd utgå till förälder med handikappat
barn, under förutsättning att föräldern sammanbor med barnet och
har behov av ett fordon för förflyttning tillsammans med barnet
(5 §).
I förordningen stadgas att med förälder skall vid tillämpning
av förordningen likställas den med vilken föräldern är eller
varit gift eller har eller har haft barn, om de stadigvarande
sammanbor (2 §).
Bilstöd kan sålunda inte utgå till familjehemsföräldrar. Det
kan inte heller utgå till annan vårdnadshavare än förälder,
t.ex. om vårdnaden fråntagits föräldern på grund av dennes
försumlighet eller dylikt eller om vårdnaden överflyttats till
familjehemsföräldrarna.
Enligt proposition 1987/88:99 om förbättrat bilstöd till
handikappade (s. 16) kan förälder anses sammanboende med
barnet också om ett handikappat barn under veckorna vistas på
institution eller elevhem men regelbundet hämtas och bor i det
egna hemmet under helger och lov. Riksförsäkringsverket
rekommenderar i allmänna råd 1988:15 att sammanboende i
sådana fall anses föreligga om det kan beräknas att barnet
vistas med familjen i genomsnitt tre veckoslut av fyra samt
under alla lov. Enligt riksförsäkringsverkets allmänna råd
likställs familjehem enligt socialtjänstlagen med institution
eller elevhem vid bedömning av frågan om sammanboende föreligger
i dessa fall.
I november 1989 svarade statsrådet Bengt Lindqvist på en
fråga (fp) 1989/90:279 i riksdagen om rätt för
familjehemsföräldrar till bilstöd åt handikappade barn.
Statsrådet var inte beredd att ta ställning i frågan utan
hänvisade till att regeringen uppdragit åt socialstyrelsen att
göra en samlad utredning av familjehemsfrågan.
Socialstyrelsen har nyligen redovisat detta uppdrag i
Vård utom hemmet (SoS-rapport 1990:4). Redovisningen är en
del i ett regeringsuppdrag om uppföljning av socialtjänstens
verksamhet bland barn och ungdom, främst utsatta grupper. I
denna rapport anförs bl.a. följande (s. 142).
Socialstyrelsen är av den uppfattningen att nuvarande regler
för bilstöd bör bibehållas. Den kommun eller det landsting som
anlitar familjehemmet bör göra bedömningen om familjehemmet är i
behov av bil och eventuell anpassning samt svara för de extra
kostnader som bilköp och anpassning kan medföra.
Om ett barn placeras i familjehem skall kontakt med
föräldrarna upprättas och en återförening med föräldrarna skall
finnas med i planerna. Detta framfördes redan av
fosterbarnsutredningen och upprepas i socialtjänstpropositionen.
I reglerna för bilstöd räknar man med att bidrag beviljas för
bilar med en livslängd på minst sju år så att nytt bidrag bara
lämnas om minst sju år gått sedan beslut senast fattades.
Det skulle vara svårt att finna en lämplig tidsgräns när rätt
till bilstöd från försäkringskassan skulle infalla för
familjehem. Längden på en familjehemsplacering kan variera
mycket men utgångspunkten skall vara att den blir så kort som
möjligt. Det finns en viss risk att en gräns skulle påverka
planerna för en återförening mellan barn och föräldrar oavsett
var gränsen sätts. Det måste vara den kommun eller det landsting
som anlitar familjehemmet som i beräkningen av ersättningen
inkluderar sådan utrustning som fordras för att familjehemmet
skall fungera bra för det barn som skall vistas där.
Om anpassningen av bilen är lika med lös utrustning kan
kommunen eller landstinget efterhöra hos landstingets
hjälpmedelscentral om utrustningen kan lånas därifrån som
tekniskt hjälpmedel till barnet.
Om vårdnaden övergått på annan än föräldrarna och placeringen
beräknas bli livslång anser socialstyrelsen att
kommunen/landstinget bör eftersträva adoption i stället för
familjehemsplacering. Adoptivföräldrarnas rätt till bilstöd
jämställs då med biologiska föräldrars.
Socialstyrelsens redovisning av uppdraget bereds för
närvarande i regeringskansliet.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet konstaterar att gällande förhållanden i vissa fall
är otillfredsställande för familjehemsföräldrar som behöver bil
för sitt handikappade barn. Som framgått i det föregående bereds
frågan om bilstöd vid familjehemsplacering av handikappat barn
för närvarande i regeringskansliet. Enligt utskottets
uppfattning är det angeläget att regeringen skyndsamt överväger
olika lösningar så att nuvarande brist kan åtgärdas. Utskottet
anser inte att det är nödvändigt med något uttalande från
riksdagens sida med anledning av motionerna So211 (s), So227
(fp) yrkande 11, So244 (m) och So260 (m) yrkande 8.
Motionsyrkandena avstyrks därför.
Åldersgränserna
I sex motioner föreslås förändringar vad gäller
åldersgränserna.
I motion 1989/90:So227 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen beslutar att det skall vara möjligt för alla
som tidigare erhållit bilstöd att kunna förnya detta efter 49
års ålder (yrkande 6). Motionärerna anser att även
förtidspensionärer som aldrig kommit ut på arbetsmarknaden och
som har erhållit bilstöd före 49 års ålder skall kunna få
förnyat bilstöd upp till 65 års ålder.
I motion 1989/90:So266 av Margareta Gard (m) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en översyn av lagen om bilstöd till
handikappade. Motionären anser att speciellt gruppen
handikappade över 49 år är missgynnad i förordningen. Bland
dessa finns enligt motionen en begränsad grupp ledare och
förtroendevalda som arbetar ideellt, eller för mycket blygsamma
ersättningar, och som därigenom inte är berättigad till bilstöd.
I motion 1989/90:So290 av Marianne Jönsson och Marianne
Andersson (båda c) yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn och
behov av förtydliganden i regelsystemet för bilstöd till
handikappade (yrkandet delvis). Motionärerna anser att
åldersgränsen 49 år i förordningen av många upplevs som snäv och
orättvis och därför bör ändras till 65 år.
I motion 1989/90:So296 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bilstödets utvidgning upp till 65 år
(yrkande 4). Motionärerna anser att stödet bör utvidgas till
att omfatta alla upp till 65 års ålder som har väsentliga
svårigheter att förflytta sig på egen hand eller anlita allmänna
kommunikationsmedel.
I motion 1989/90:So305 av Rolf Kenneryd (c) yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till avskaffande av den
s.k. 49-årsgränsen vad gäller bilstöd till handikappade samt
till finansieringen härför. Motionären framhåller att denna
åldersgräns innebär bl.a. att den som drabbas av olyckshändelse
eller yrkesskada efter 50 års ålder inte kan beviljas bilstöd,
trots att den drabbade kan framföra en handikappanpassad bil.
I motion 1989/90:So313 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
möjligheten till bilstöd återinförs för personer över 65 år
(yrkande 1). Motionärerna anser att möjligheten att få
bilstöd efter 65 år måste återinföras.
Enligt 5 § första stycket i förordningen lämnas bidrag
bl.a.
1. till handikappad som är under 65 år och är beroende av bil
för att genom arbete få sin försörjning eller ett väsentligt
tillskott till sin försörjning eller för att genomgå
yrkesinriktad utbildning eller genomgå yrkesinriktad
rehabilitering under vilken han eller hon får utbildningsbidrag,
2. till handikappad som är under 65 år och, efter att ha
beviljats bilstöd enligt 1, har lämnat arbetsmarknaden med
förtidspension eller har beviljats sjukbidrag enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring, eller
3. till annan handikappad än som avses i 1 eller 2 och som
fyllt 18 men inte 50 år.
I proposition 1987/88:99 om förbättrat bilstöd till
handikappade (s. 16) konstaterades att det statsfinansiella
läget inte gjorde det möjligt att då lägga fram ett förslag som
innebar att alla förflyttningshandikappade -- oavsett ålder --
fick del av bilstödet. Ett bilstöd som generellt omfattade även
förtidspensionärer med förflyttningssvårigheter i åldern 50--64
år skulle enligt propositionen medföra ökade kostnader för
staten i storleksordningen 300 milj.kr.
I betänkandet SfU 1987/88:23 (s. 8) anfördes att i likhet
med föredragande statsrådet ansåg utskottet att ett förslag om
utvidgad personkrets -- ur strikt handikappolitisk synvinkel --
borde innefatta alla förflyttningshandikappade oavsett ålder.
Kostnaderna för ett sådant bilstöd skulle dock bli mycket
omfattande, och i dåvarande statsfinansiella läge var en sådan
utvidgning enligt utskottets mening helt omöjlig. Denna fråga
fick enligt utskottet prövas när erfarenheter av det nya
bilstödet föreligger och ekonomiska förutsättningar finns.
I betänkandet 1988/89:SoU19 (s. 28) behandlade utskottet
liknande motionsyrkanden. Utskottet hänvisade då till
socialförsäkringsutskottets uttalanden i SfU 1987/88:23 och
avstyrkte aktuella motionsyrkanden.
Utskottet gör följande bedömning.
Ur strikt handikappolitisk synvinkel är det klart att
bilstödet borde omfatta även dem som är över 50 år. Utskottet
delar således motionärernas uppfattning att den s.k.
49-årsgränsen för bilstöd är snäv. Utskottet anser att
regeringen i lämpligt sammanhang bör överväga möjligheterna till
en utvidgning av personkretsen. Vad utskottet anfört med
anledning av motionerna So227 (fp) yrkande 6, So266 (m), So290
(c) yrkandet delvis, So296 (c) yrkande 4 och So305 (c) bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
En utvidgning av bilstödet till att omfatta funktionshindrade
även efter 65 års ålder är enligt utskottet mindre motiverad än
en ändring av 49-årsgränsen och i nuvarande ekonomiska läge
omöjlig att genomföra. Motion So313 (mp) yrkande 1 avstyrks
därför.
Väsentliga förflyttningssvårigheter
I motion 1989/90:So222 av Bo Nilsson och Sonia Karlsson
(båda s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om en översyn av förordningen
om bilstöd till handikappade (yrkandet delvis). Motionärerna
anser att kriteriet väsentliga svårigheter att förflytta sig på
egen hand har fått en restriktiv bedömning hos
försäkringskassorna så att de armamputerade och de som är svaga
i de övre extremiteterna inte längre får bilstöd. 2 § i
förordningen bör enligt motionärerna därför ses över.
I motion 1989/90:So227 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om bestämmelserna om funktionshinder för att
erhålla bilstöd (yrkande 8). Motionärerna anser att
bestämmelserna i 2 § första stycket i dag tillämpas med
betydande godtycke och därför bör ses över.
I motion 1989/90:So290 av Marianne Jönsson och Marianne
Andersson (båda c) yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn och
behov av förtydliganden i regelsystemet för bilstöd till
handikappade (yrkandet delvis). Enligt motionärerna får
armamputerade och personer med svaghet i de övre extremiteterna,
som enligt äldre regler fick bilstöd, numera avslag med
motiveringen att funktionshindret inte är särskilt omfattande.
Vissa av dessa personer har minskat sin arbetstid då de inte har
klarat av att arbeta heltid och åka allmänna kommunikationer.
I motion 1989/90:So516 av Leif Olsson och Kenth Skårvik
(båda fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om behovet av
handikappstöd/hjälpmedel för primär fibromyalgi-sjuka
(yrkande 1 delvis). Motionärerna vill understryka vikten av
att de PF-sjukas behov av bilstöd tolkas på ett generöst sätt,
eftersom det ofta är svårt för den sjuke att klara transporter
via kollektiva transportmedel.
I 2 § första stycket förordningen om bilstöd till
handikappade anges att med handikappad avses i denna
förordning den som på grund av varaktigt funktionshinder har
väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att
anlita allmänna kommunikationer.
I proposition 1987/88:99 om förbättrat bilstöd till
handikappade (s. 17) anförs att som grundläggande villkor
gäller att det är själva funktionshindret som ger upphov till
väsentliga förflyttningssvårigheter. En sådan situation
uppkommer enligt propositionen när den enskilde har väsentliga
svårigheter att anlita allmänna kommunikationer. Enligt
propositionen kan det bl.a. gälla personer som vid förflyttning
är beroende av olika hjälpmedel, t.ex. rullstol, bockar eller
käppar, men det kan också gälla vid svåra astmatiska besvär
eller vid andra liknande allvarliga tillstånd.
Riksförsäkringsverket (RFV) har 1990-04-18 i en
uppföljningsrapport Bilstödet till handikappade gjort en
uppföljning av utredningar avseende personkretsen m.m. Under
avsnittet om väsentliga förflyttningssvårigheter ger RFV bl.a.
följande kommentarer (s. 20).
RFV konstaterar -- efter genomgång av samtliga domar till och
med februari 1990 -- att FÖD när det gäller att tolka begreppet
"väsentliga förflyttningssvårigheter" hittills har varit
förhållandevis liberal. RFV tolkar FÖD:s domar så att man i
målen ibland tar vissa arbetsmarknadspolitiska hänsyn och vissa
hänsyn till bristande eller obefintliga kommunikationer i
bedömningen om rätt till bilstöd föreligger.
-- -- --
När RFV genomförde den nya bilstödsreformen med en
försäkringskasseadministration, kom det till RFV:s kännedom
att flera länsarbetsnämnder beviljat det gamla bilstödet till
andra än dem med väsentliga förflyttningssvårigheter,
framförallt gäller det stöd till personer med besvär i de övre
extremiteterna. Vid de samtal som företrädare för RFV då hade
med företrädare för AMS, menade AMS:s företrädare att
länsarbetsnämnderna inte bort fatta dessa beslut. Även i det
gamla bilstödssystemet har det grundläggande villkoret varit
väsentliga förflyttningssvårigheter för rätt till stöd.
Enligt riksförsäkringsverkets bedömning kommer ett genomslag
av FÖD:s liberala praxis att innebära att gruppen försäkrade som
är berättigade till bilstöd blir väsentligt större än för
närvarande. Den omständigheten kan komma att kräva att
reservationsanslaget för bilstöd ganska snart måste ökas.
I uppföljningsrapporten framhålls att riksförsäkringsverket
kommer att avsätta resurser för en fortsatt mera djupgående
uppföljning/utvärdering av regelsystemet.
Utskottet konstaterar att riksförsäkringsverket följer
tillämpningen av de aktuella bestämmelserna. Utskottet
förutsätter att verket gör regeringen uppmärksam på om någon
ändring av bestämmelserna behöver göras. Något initiativ från
riksdagens sida med anledning av de aktuella motionsyrkandena
behövs därför inte. Motionerna So222 (s) yrkandet delvis, So227
(fp) yrkande 8, So290 (c) yrkandet delvis och So516 (fp) yrkande
1 delvis avstyrks.
Kravet på körkort
I motion 1989/90:So227 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts angående undantag från kravet på eget körkort
som krav för erhållande av bilstöd (yrkande 7). Motionärerna
anser att det skall vara möjligt att göra undantag från kravet
på eget körkort för att få bilstöd om detta innebär lägre
kostnader än färdtjänst.
Enligt 5 § förordningen om bilstöd till handikappade
gäller för bilstöd till grupp 3, dvs. till annan handikappad än
den som avses i grupp 1 eller 2 och som fyllt 18 men inte 50 år,
att den bidragsberättigade har eget körkort.
I betänkandet 1988/89:SoU19 (s. 28) behandlades ett
liknande motionsyrkande. Utskottet hänvisade till
socialförsäkringsutskottets uttalande i betänkandet
SfU1987/88:23, varvid följande framhölls.
När det gäller kravet på eget körkort för den nu aktuella
gruppen vill utskottet framhålla att det också är en fråga om
att med begränsade resurser prioritera de mest angelägna
behoven. Sålunda anser utskottet att de främst bör komma ifråga
för bilstöd som får väsentligt ökad frihet och ökat oberoende
genom egen bil. I detta ligger att de själva kan köra den. För
andra funktionshindrade som inte kan köra bil själva bör
färdtjänsten i stor utsträckning kunna fylla samma funktion som
en anhörig eller annan som kör bilen.
Utskottet delade denna inställning och avstyrkte det då
aktuella motionsyrkandet.
I 1989 års handikapputrednings betänkande (SOU 1990:19) s.
300 anförs att Riksförbundet för Utvecklingsstörda Barn,
Ungdomar och Vuxna (FUB) tagit upp frågan om bilstöd för
utvecklingsstörda. Vuxna utvecklingsstörda kan inte få bilstöd
på grund av att de inte kan ta körkort. FUB har till 1989 års
handikapputredning framhållit att det är behovet som skall styra
rätten till bilstöd, inte körkortsinnehavet.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i denna fråga och
avstyrker därför motion So227 (fp) yrkande 7.
Övriga frågor om bilstöd
I motion 1989/90:So290 av Marianne Jönsson och Marianne
Andersson (båda c) yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn och
behov av förtydliganden i regelsystemet för bilstöd till
handikappade (yrkandet delvis). Motionärerna anser att när
det gäller inkomsternas betydelse för bidragets storlek bör en
ändring göras så att inkomst av kapital och arbete
likställs. Däremot skall inte tillgångar som eget hus eller
fritidshus påverka det inkomstprövade bidraget enligt
motionärerna.
I motion 1989/90:So222 av Bo Nilsson och Sonia Karlsson
(båda s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om en översyn av förordningen
om bilstöd till handikappade (yrkandet delvis). Motionärerna
anser att det statliga bilstödet inte bör reduceras om en
sökande också får pengar från annan bidragsgivare för att köpa
sin bil. Motionärerna anser också att, eftersom en bil sjunker i
värde redan efter den första körda milen, en
avskrivningsprincip bör införas som utgår från varje
påbörjad 12-månadersperiod i stället för som nu efter varje
avslutat år.
Grundbidraget till bilstöd är inte inkomstprövat. Däremot är
anskaffningsbidraget inkomstprövat enligt 7 § förordningen om
bilstöd till handikappade. Enligt denna bestämmelse följer
bidragsbeloppet en inkomstskala. Vid beräkningen av inkomsten
tillämpas i princip samma beräkningssätt som används vid
beräkning av inkomstprövat bostadstillägg enligt lagen om
hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension och
enligt riksförsäkringsverkets föreskrifter om tillämpningen av
lagen. Av riksförsäkringsverkets allmänna råd om hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg (KBT) till folkpension (1988:3)
framgår (s. 25) att till inkomst räknas t.ex. arbetsinkomst och
avkastning av kapital och fastighet. Vid inkomstberäkningen för
bilstöd görs vissa avsteg från nämnda inkomstberäkning, vilka
inte berör motionärernas yrkande. Förmögenhetsvärdet av eget hus
och fritidshus har i dag viss betydelse. Fr.o.m. den 1 januari
1991 kommer man vid inkomstberäkningen att bortse från såväl
inkomst som värdet av sådan förmögenhet.
Utskottet konstaterar att inkomst av arbete och inkomst av
kapital likställs vid bedömningen av rätten till bilstöd.
Fr.o.m. den 1 januari 1991 kommer tillgångar som eget hus och
fritidshus inte att påverka det inkomstprövade bidraget. Syftet
med motion So290 (c) yrkandet delvis är sålunda tillgodosett.
Motionen avstyrks därför.
Utskottet förutsätter att riksförsäkringsverket, som följer
tillämpningen av bestämmelserna om bilstöd, gör regeringen
uppmärksam på om en översyn eller ändring av reglerna behöver
göras. Motion So222 (s) yrkandet delvis avstyrks därför.
Statens hundskola
I motion 1989/90:So247 av Rune Jonsson m.fl. (s) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att statens
hundskola bör få utvidgat ansvar för att genom avelsverksamhet
vid hundskolan och i samverkan med enskilda uppfödare trygga den
långsiktiga produktionen av hundar för samhällstjänst (yrkande
1) samt att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att statens hundskola därvid bör omorganiseras så att de
gemensamma kostnaderna för avelsverksamheten bestrids ur fasta
anslag (yrkande 2). För att undvika kostsamma
nyinvesteringar och bindning i fasta produktionsresurser bör
utbyggnaden enligt motionärerna främst ske genom att statens
hundskola ges i uppdrag att utveckla och organisera avelsprogram
till vilka privata uppfödare kan anslutas. Motionärerna anser
att för att på sikt upprätthålla kvalificerad avelsverksamhet
vid hundskolan bör verksamheten delas upp i skilda
redovisningsenheter. Den ena delen bör omfatta avelsverksamheten
och finansieras med fasta anslag. Den andra delen bör enligt
motionen omfatta dess övriga hundproduktion samt dressyr- och
utbildningsverksamhet och ha ekonomiskt likvärdiga villkor med
annan motsvarande verksamhet.
I motion 1989/90:So253 av Eva Goës m.fl. (mp) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ledarhundar för synskadade (yrkande 1)
samt att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om djursjukhusets roll för hundskolan
(yrkande 2). Motionärerna anser att snabb rekrytering behövs
för att få fatt i och utbilda lämpliga ledarhundar för
synskadade. Vidare sägs i motionen att staten måste slå vakt om
att djursjukhuset i Sollefteå ges sådana villkor att det kan
drivas vidare.
I motion 1989/90:So313 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) yrkas
att riksdagen beslutar bygga ut bl.a. ledarhundsutbildningen
enligt vad som anförts i motionen (yrkande 2 delvis).
Motionärerna anser att arbetsplatserna skall så vitt möjligt nå
en fullständig individuell handikappanpassning, vilket för
synskadade innebär möjlighet att ha ledarhund på arbetet.
Riksdagen godkände våren 1988 proposition 1987/88:126 om
inriktningen av verksamheten vid statens hundskola
(1987/88:SoU24, rskr. 303). Statens hundskola är därmed en
renodlad uppdragsmyndighet med uppgift att mot ersättning
tillhandahålla polis- och ledarhundar. Kostnaderna för skolan
skall täckas av intäkter från försäljningen av produkter och
tjänster. Av propositionen framgår att veterinärresurserna vid
hundskolan skall anpassas till verksamhetens eget behov av
djursjukvård. Under en övergångsperiod utgår omställningsbidrag
till skolan. Hundskolans arbetsuppgifter och organisation
framgår av förordningen (1988:654) med instruktion för statens
hundskola.
I betänkandet 1988/89:SoU19 (s. 25 f.) behandlade
utskottet en motion om hundskolan med anledning av
budgetpropositionen det året. Utskottet hänvisade till
betänkandet SoU 1987/88:24, som behandlar proposition
1987/88:126 om inriktningen av verksamheten vid statens
hundskola m.m. jämte motioner, vari utskottet uttalade följande
(s. 6).
Utskottet vill understryka att efterfrågan på kvalificerade
tjänstehundar, som ledar- och polishundar, måste kunna
tillgodoses. Det är också viktigt att avel, dressyr samt annan
utbildning i fråga om dessa tjänstehundar hålls på en
kvalitativt hög nivå.
Statens hundskola har länge haft svårigheter att producera
tillräckligt många hundar för att tillgodose de stora avnämarnas
behov. Skolan har också problem med obalans i sin ekonomi. Det
är nödvändigt att råda bot på dessa problem. Utskottet ser
därför positivt på en organisationsförändring som syftar till
att hundskolan särskilt inriktar sig på produktion av ledar- och
polishundar. Utskottet gör bedömningen att förslaget att skolans
verksamhet efter en övergångstid med omställningsbidrag skall
vara självbärande förbättrar möjligheterna att uppnå en effektiv
organisation som kan uppfylla avnämarnas behov. Utskottet har
således ingen erinran mot de föreslagna riktlinjerna för skolans
verksamhet såvitt nu är i fråga och avstyrker motion So10 (vpk)
yrkande 4.
Utskottet vill emellertid betona att staten har ett ansvar för
att det sker en tillräcklig produktion av goda ledarhundar och
för att de synskadade kan få tillgång till dessa till en rimlig
kostnad.
Utskottet avstyrkte den då aktuella motionen.
I samma betänkande (s. 21) behandlade utskottet också motioner
om anslaget till Synskadades riksförbund (SRF) till verksamheten
med ledarhundar. Utskottet vidhöll då sin principiella
inställning att alla synskadade som så önskar borde kunna få del
av den förmån det innebär att ha ledarhund och att SRF:s
ekonomiska möjligheter att inköpa ledarhundar inte fick
försämras genom omorganisationen av hundskolan. Problemet under
senare år har emellertid, framhöll utskottet, varit
svårigheterna att få fram tillräckligt många bra hundar. Att öka
produktionen av ledarhundar ansågs inte kunna ske genast utan
skulle komma att ta avsevärd tid och kräva långsiktiga insatser
beträffande aveln m.m.
I maj 1989 anförde statsrådet Bengt Lindqvist bl.a. som svar
på interpellation 1988/89:211 om statens hundskola i
Sollefteå att riksdagens beslut om förändringar vid hundskolan
innebar att verksamheten skulle inriktas på produktion av ledar-
och polishundar. En förutsättning för att kunna trygga behovet
av dessa hundar var en god avelsverksamhet, framhölls det.
Hundskolan hade därför i samarbete med Sveriges
lantbruksuniversitet lagt upp ett program för att förbättra
aveln.
Sedan den 1 januari 1990 har Sollefteå kommun övertagit
huvudmannaskapet för djursjukhuset vid hundskolan.
I proposition 1989/90:125 med förslag om tilläggsbudget II
till statsbudgeten för budgetåret 1989/90 togs frågan om
omställningsbidraget upp på nytt. I propositionen anförs
följande.
Regeringen godkände den 21 december 1989 avtalet med Sollefteå
kommun om ändrat huvudmannaskap för djursjukhuset samt
övertagande av fast egendom. Enligt avtalet skall staten
utbetala ett övergångsbidrag om 1 500 000 kr. till kommunen. Jag
föreslår att medel för detta ändamål nu anvisas.
Omställningen av statens hundskola till en renodlad
uppdragsmyndighet pågår, och uppbyggnaden av en mer effektiv och
kostnadsbesparande organisation och administration förväntas på
sikt skapa ekonomisk balans i verksamheten. Under det gångna
året har detta arbete försvårats av bl.a. en valpsjukeepidemi,
som orsakat ett stort ekonomiskt avbräck för skolan.
I syfte att ge hundskolan möjlighet att med bibehållen
tidsplan genomföra omställningsarbetet anser jag att skolan bör
kompenseras för de oförutsedda kostnaderna. Jag förordar därför
att hundskolan tillförs ytterligare
1 000 000 kr.
Totalt räknar jag nu med ett ytterligare medelsbehov på
2 500 000 kr.
I betänkandet 1989/90:SoU22 tillstyrkte utskottet det
föreslagna medelsbehovet till omställningsbidrag till
hundskolan. Riksdagen följde utskottet (rskr. 273).
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet konstaterar att verksamheten vid statens hundskola
enligt riksdagens beslut 1988 skall inriktas på produktion av
ledar- och polishundar. Omställningen av hundskolan till en
renodlad uppdragsmyndighet pågår, och organisationsförändringen
förväntas på sikt skapa ekonomisk balans i verksamheten.
Hundskolan har anvisats ytterligare omställningsbidrag i
tilläggsbudget II för budgetåret 1989/90. Åtgärder har också
vidtagits för att förbättra aveln. Utskottet anser att
förutsättningar nu finns för hundskolan att fullfölja
omställningsarbetet och trygga avelsbehovet. Utskottet avstyrker
därmed motion So247 (s) yrkandena 1 och 2. Av samma skäl
avstyrker utskottet motionerna So253 (mp) yrkande 1 och So313
(mp) yrkande 2 delvis.
Utskottet konstaterar att djursjukhuset numera övertagits av
Sollefteå kommun. Motion 1989/90:So253 (mp) yrkande 2 avstyrks
därför.
Fritid och kultur
I motion 1989/90:So296 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en ökad satsning på fritid och
kulturverksamhet för handikappade (yrkande 3). Enligt
motionärerna är tillgängligheten till olika fritids- och
kulturaktiviteter betydelsefull för att ge handikappade en god
livskvalitet. Motionärerna anser bl.a. att turistanläggningar
behöver ses över, rätt till färdtjänst för deltagande i idrotts-
och fritidsaktiviteter bör utökas, en ökad satsning på textade
TV-program behöver göras och synskadade ges bättre tillgång till
dagstidningar.
I motion 1989/90:So227 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om sittliftar vid allmänna bad (yrkande
5). Motionärerna anser att det borde vara obligatoriskt för
allmänna bad att ha sittlift så att också rörelsehindrade kan
använda bassängerna.
Enligt 8 § punkt 6 omsorgslagen har landstingskommunerna
till uppgift att verka för att det allmänna fritids- och
kulturutbudet blir tillgängligt för psykiskt utvecklingsstörda.
I 21 § socialtjänstlagen (1980:620) stadgas att
socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska,
psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin
livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och
att leva som andra. Också genom andra bestämmelser i
socialtjänstlagen åläggs kommunerna ett ansvar för att utveckla
möjligheterna till en god fritid för de handikappade.
I 3 kap. 7 § plan- och bygglagen (1987:10) stadgas att
bostäder, allmänna lokaler och arbetslokaler vid nybyggnad skall
utformas så att de blir tillgängliga och kan nyttjas av personer
med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga.
1989 års handikapputredning har enligt sina direktiv fått
i uppdrag att göra en kartläggning och analys av
funktionshindrades möjligheter att få del av utbudet inom
fritids- och rekreationsområdet. Om det är motiverat bör
utredningen också redovisa förslag som kan medverka till att
funktionshindrade i högre grad än för närvarande kan delta i
verksamheter och aktiviteter inom området.
I handikapputredningens betänkande SOU 1990:19 (s. 62)
framhålls att som en följd av den tidigare handikapputredningens
förslag (Kultur åt alla, SOU 1976:20) genomfördes under slutet
av 1970-talet flera viktiga reformer inom kultur- och
informationsområdet. Dessa reformer redovisas i betänkandet.
I betänkandet anförs också (s. 210) att statens handikappråd,
vid sin uppföljning 1987 av det nationella handlingsprogrammet i
handikappfrågor, fann att programmets mycket tydliga uttalanden
om behovet av insatser för en meningsfull fritid inte hade
resulterat i stora förändringar. Tvärtom fann rådet risker för
ökade klyftor beträffande olika gruppers möjligheter att ta del
av fritidsaktiviteter. Riskerna fanns bl.a. i det allt större
informationsutbudet, som inte anpassades efter olika behov,
otillräcklig utbyggnad av bl.a. färdtjänst och hemtjänst och den
kommersiella fritidssektorns bristande intresse för att göra
verksamhet tillgänglig för handikappade. Samtidigt pekade man på
vissa positiva företeelser, som inom kulturområdet kunde visa
att kunskaper fanns för att omsätta ambitioner till praktisk
handling, t.ex. ökad tillgång till böcker för synskadade och
psykiskt utvecklingsstörda samt text-TV.
1989 års handikapputredning anför i betänkandet (s. 332 f.)
inför sitt fortsatta arbete att den bör tillse att behovet av
fritidsverksamhet för såväl psykiskt utvecklingsstörda som andra
människor med omfattande funktionshinder tillgodoses. Härvid
understryks att fritid för många gravt handikappade människor
ofta utgör en lång påtvingad sysslolöshet. Utredningen anser att
den därför bör överväga hur fritid och rekreation kan
tillförsäkras dessa genom ökad personlig assistans, genom
individuellt utformade hjälpmedel, genom anpassning av
fritidsanläggningar, kulturinstitutioner etc. Inför sina
överväganden kommer utredningen också att ta del av erfarenheter
av de fritidsprojekt som beviljats medel ur allmänna arvsfonden.
I betänkandet SoU 1987/88:20 behandlade utskottet i
samband med budgetpropositionen ett motionsyrkande om de
utvecklingsstördas kultursituation. Utskottet anförde bl.a.
följande (s. 12).
Utskottet delar motionärernas uppfattning om den stora
betydelse det har för utvecklingsstörda med fritids- och
kulturaktiviteter. För att utvecklingsstörda skall få den
stimulans de behöver är det nödvändigt inte bara med en daglig
sysselsättning -- arbete eller liknande -- utan också med en
meningsfull fritid. Utskottet noterar att försöksverksamhet med
olika projekt pågår. I budgetpropositionen (s. 117) meddelas
bl.a. att 10 milj. kr. under år 1987 har anvisats ur allmänna
arvsfonden för att förbättra handikappades möjligheter till
fritid och rekreation.
Utskottet vidhåller mot bakgrund av det anförda sitt tidigare
ställningstagande att det inte för närvarande är påkallat med
något initiativ av riksdagen.
Då aktuellt motionsyrkande avstyrktes.
Utskottet konstaterar att 1989 års handikapputredning bl.a.
behandlar frågan om de funktionshindrades möjligheter att få del
av utbudet inom fritids- och rekreationsområdet. I avvaktan på
förslagen bör riksdagen enligt utskottets mening avstå från att
göra uttalanden i frågan. Utskottet avstyrker därför motion
So296 (c) yrkande 3. Av samma skäl avstyrks motion So227 (fp)
yrkande 5.
Utbildning
I motion 1989/90:So217 av Ragnhild Pohanka och Anita
Stenberg (båda mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna att relevant utbildning ges olika
yrkeskategorier som arbetar inom omsorgsverksamheten (yrkande
3) samt att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att tjänster skall tillskapas inom omsorgsverksamheten för
ambulerande utbildad personal (yrkande 4). Enligt
motionärerna är det inte alltid en logoped eller talpedagog som
behövs inom omsorgsvården. Ibland kan det lämpligaste vara en
person som är utbildad inom området alternativ kommunikation
enligt motionärerna, som önskar att denna utbildning får hög
prioritet. Motionärerna ställer som krav för framtiden att
personal inom omsorgsvården skall ha speciell utbildning.
Socialstyrelsen har på regeringens uppdrag utarbetat
allmänna råd om behörighet för omsorgspersonal (SOSFS
1988:12). Där rekommenderas högskoleutbildning för
föreståndare inom omsorgsverksamheten. Socialstyrelsen gjorde
1985--1986 en inventering av utbildningsnivån bland all
boendepersonal samt elevassistenter, dvs. s.k. vårdartjänster
inom omsorgsverksamheten. 1979 hade socialstyrelsen gjort en
inventering vid vårdhemmen, som visade en låg utbildningsnivå
hos personalen. Jämförelser mellan dessa inventeringar visar en
markant höjning av utbildningsnivån. Variationerna mellan
landstingen är dock stora. Socialstyrelsen framhåller i sin
redovisning att i den alltmer hårdnande konkurrensen om
arbetskraften är olika utbildningsinsatser en viktig faktor
bl.a. för att behålla och utveckla den personal som redan finns.
I betänkandet (SOU 1990:19) av 1989 års handikapputredning
behandlas utbildningsfrågorna. Utredningen framhåller (s.
334) att den, för att förbättra tillgången till välutbildad
personal, bör verka för att antalet platser inom vissa berörda
utbildningar utökas och att handikappaspekterna tydligare lyfts
fram inom alla aktuella utbildningsområden. Kommittén avser att
med hjälp av en referensgrupp och ett antal seminarier belysa
dessa frågor. Utredningens avsikt är att lägga fram förslag till
åtgärder inom områden med betydelsefulla men eftersatta
forsknings- och utbildningsbehov. Slutbetänkande väntas i början
av 1991.
Utskottet konstaterar att 1989 års handikapputredning
behandlar frågor om utbildning för personalen inom
handikappområdet. I avvaktan på förslagen från utredningen bör
riksdagen enligt utskottets mening avstå från att göra
uttalanden i dessa frågor. Motion So217 (mp) yrkandena 3 och 4
avstyrks därför.
Uppsökande arbete i skolan
I motion 1989/90:So260 av Sten Svensson m.fl. (m) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett aktivt uppsökande arbete redan i skolan
för att förebygga förtidspension (yrkande 2). Motionärerna
anser att det inte är rimligt att omkring 2 000 människor under
30 år förtidspensioneras varje år utan att andra åtgärder
prövats. Arbetet för att skapa möjligheter för dessa människor
på arbetsmarknaden måste enligt motionärerna börja redan i
skolan.
Enligt 21 § socialtjänstlagen (1980:620) är socialnämnden
skyldig att medverka till att den enskilde får en meningsfull
sysselsättning. Till landstingskommunens uppgifter hör enligt
8 § omsorgslagen att medverka till att psykiskt
utvecklingsstörda får en meningsfull sysselsättning genom
förvärvsarbete.
För regional samverkan i fråga om undervisning för elever med
handikapp är landet indelat i fem regioner, med en
planeringsberedning knuten till en länsskolnämnd i resp.
region (SFS 1984:75). Beredningarnas uppgift är att samordna
insatserna inom varje region för elever med handikapp i vissa
skolformer och i övrigt planera så att befintliga resurser
utnyttjas på bästa sätt. Planeringsberedningarna skall också
samarbeta med de regionala planeringsråden för samverkan mellan
skola och arbetsliv när det gäller insatser för att skaffa
handikappade ungdomar arbete. Vid länsskolnämnden på varje
regions huvudort finns en handikappkonsulent med uppgift att
samordna handikappåtgärderna inom regionen. I länen i övrigt
finns tjänster som konsulent för rörelsehindrade elever,
tjänster som konsult för synskadade och ytterligare tjänster som
konsulent för olika handikappade elevgrupper.
I betänkandet Tidig och samordnad rehabilitering, SOU
1988:41 föreslår rehabiliteringsberedningen en
rehabiliteringsersättning till handikappade ungdomar mellan 16
och 25 år under förutsättning att den handikappade deltar i
rehabiliteringsåtgärd och/eller att arbetsförmågan på grund av
handikappet är nedsatt med minst en fjärdedel och nedsättningen
kan anses varaktig.
Sedan 1987/88 driver arbetsmarknadsstyrelsen i samtliga
län försöksverksamheten "Arbete åt unga handikappade" med
syfte att ge handikappade ungdomar möjlighet till arbete i
stället för pension. Försöksverksamheten har varit inriktad på
en uppsökande verksamhet med att erbjuda ungdomar, som redan
fått sjukbidrag eller förtidspension, en kontakt med
arbetsförmedlingen/arbetsmarknadsinstitutet för att pröva
möjligheterna till arbete. Den har också varit inriktad på en
förebyggande verksamhet som innebär att tidigt erbjuda
arbetsförmedlingens/arbetsmarknadsinstitutets kompetens och
service till ungdomar med handikapp genom en utökad samverkan
med skolan. Erfarenheterna från försöksverksamheten är goda. En
förutsättning är dock att det finns tillgång till
arbetsmarknadspolitiska stödinsatser men även stöd och service
från socialtjänsten och omsorgsverksamheten. Försöksverksamheten
är så utformad att den skall kunna övergå i reguljär verksamhet
under detta år när försökstiden är slut.
Socialstyrelsen fick 1987 i uppdrag av regeringen att med
medel ur allmänna arvsfonden bedriva försöksverksamhet med
syftet att vid sidan av reguljära arbetsmarknadspolitiska
åtgärder finna nya metoder och arbetssätt som underlättar för
yngre personer med funktionshinder att få arbete och
sysselsättning. Kommuner och organisationer skulle stimuleras
att starta projekt och därigenom på ett mer aktivt och
metodinriktat sätt arbeta med sysselsättningsfrågorna. I
försöksverksamheten framkommer behov av bättre och utvecklad
samordning mellan kommunernas, landstingens,
arbetsförmedlingarnas, försäkringskassornas m. fl. verksamheter.
Det förekommer också brister och oklarheter gällande
huvudmännens ansvarsområden. En dokumentation av erfarenheterna
av försöksverksamheten kommer att färdigställas till årsskiftet
1990-1991.
I betänkandet Ungdomars kompetens, Vägar in i framtidens
kunskapssamhälle, SOU 1989:113 föreslår
skola--arbete-utredningen att ungdomar, som omfattas av
omsorgslagen, direkt efter avslutad särskild skolplikt får
omfattas av arbetsförmedlingens åtgärdsansvar. Vidare föreslår
utredaren att särskolekommittén i sina förslag om framtida
huvudmannaskap för de psykiskt utvecklingsstördas utbildning
beaktar det kommunala uppföljningsansvaret. För alla
handikappade föreslås ett antal lokala särskilda projekt för
handikappade i uppföljningsåtgärder.
Utskottet gör följande bedömning.
Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning om vikten av
att åtgärder sätts in tidigt för att hjälpa handikappade
ungdomar att få arbete. Utskottet konstaterar att olika typer av
försöksverksamhet pågår ute i landet, i syfte att ge
handikappade ungdomar möjlighet till arbete i stället för
pension. Genom den regionala planeringsberedningen och
handikappkonsulenten vid länsskolnämnden på planeringsregionens
huvudort samt den regionala pedagogiska stödorganisationen i
form av konsulenter för olika handikappgrupper har numera
handikappade ungdomar fått ökade möjligheter att efter avslutad
skolgång få arbete. Med hänsyn härtill anser utskottet att det
inte behövs något initiativ från riksdagens sida. Motion So260
(m) yrkande 2 avstyrks därför.
Stöd till föräldrar med funktionshinder
I motion 1989/90:So304 av Margó Ingvardsson m.fl. (vpk, s,
m, fp, c, mp) yrkas att riksdagen hos regeringen begär en
översyn av situationen för och stödet till föräldrar med
funktionshinder. Motionärerna anser att det t.ex. borde vara
självklart att en förälder skall kunna följa sitt barn till och
från daghemmet med hjälp av färdtjänst, vilket inte är fallet i
dag. Många föräldrar med sådana funktionshinder som inte medger
färd med allmänna kommunikationer kan i dag inte ge sina barn
den kontinuitet och därmed inte den trygghet ett litet barn
behöver. Kommuner och landsting borde enligt motionen ha
skyldighet att se till att barns rätt till kontinuitet kan
uppfyllas. Det framhålls att personliga assistenter till den
förälder som är funktionshindrad är ett krav som inte får
ifrågasättas. Det gäller barnets rätt till trygghet lika mycket
som rätten att få hjälp att uppfylla sitt föräldraskap.
Socialstyrelsen avser att inom kort ge ut rapporten
Föräldrar med begåvningsnedsättning och deras barn. Rapporten
behandlar stödet till föräldrarna enligt gällande lagar. I
rapporten tas frågor upp som bl.a. gäller behandlingsarbetet,
kontaktpersoner, stödet i hemmet och placeringar utanför hemmet.
Neurologiskt Handikappades Riksförbund (NHR) gav 1988 ut
skriften Mamma, pappa, barn, vilken redovisar upplevelser av
rörelsehindrade småbarnsföräldrar i olika föräldrasituationer.
Handikappinstitutet har med stöd ur allmänna arvsfonden
börjat utarbeta en handbok för handikappade
småbarnsföräldrar. Avsikten är att handboken skall utformas
som en idébank med förslag till lösningar på praktiska problem.
Handboken beräknas vara klar i juni 1991.
Utskottet delar motionärernas inställning att det är av
största vikt att föräldrar med funktionshinder ges det stöd och
den hjälp de behöver för att kunna uppfylla sitt föräldraskap.
1989 års handikapputredning har bl.a. till uppgift att behandla
frågor om färdtjänst och personlig assistans. Utskottet utgår
ifrån att utredningen i det sammanhanget även kommer att
behandla de funktionshindrade föräldrarnas behov. Något
uttalande i frågan från riksdagen behövs därför inte. Utskottet
avstyrker motion So304 (vpk, s, m, fp, c, mp).
Bidragsgivningen till handikapporganisationer
I motion 1989/90:So437 av Carl Bildt m.fl. (m) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om översyn av reglerna för bidragsgivningen
till handikapporganisationerna (yrkande 6). Enligt motionen
har statens handikappråds monopolställning hårt drabbat små
handikappgrupper, då de inte ansetts fylla rådets statuter för
organisationsbidrag. Motionärerna anser det viktigt att full
föreningsfrihet får råda även för de handikappade, inte minst
mot bakgrund av vikten av informationsspridning.
Från anslaget G 10 erhåller handikapporganisationerna bidrag
till sin verksamhet. Regeringen beslutar om fördelningen av
anslagsbeloppet mellan organisationerna efter förslag av statens
handikappråd. Statens handikappråd har i januari 1990
reviderat sina riktlinjer för bidrag till
handikapporganisationer. I de nya riktlinjerna nämns bl.a. att
de funktionshindrade skall ha ett avgörande inflytande i
organisationen. Bara för barn eller om funktionshindret gör det
omöjligt för den enskilde att själv handha sina angelägenheter
skall de nära anhöriga ha det avgörande inflytandet. Vidare sägs
att i ett inledningsskede kan det vara naturligt för en
organisation att ägna arbetet åt medlemmarnas mest akuta problem
för att senare bredda det intressepolitiska arbetet till fler
samhällsområden. Faktorer som påverkar bidragets storlek är
enligt uppgift från statens handikappråd bl.a. antalet medlemmar
i organisationen och hur många av dessa som är handikappade,
kostnaderna för verksamheten, särskilt fördyrande kostnader på
grund av handikappet och vilken verksamhet organisationen
bedriver.
Utskottet har i betänkandet 1988/89:SoU19 (s. 27) senast
behandlat en motion med yrkande om bidrag till en speciell
organisation. I betänkandet hänvisade utskottet till sitt
uttalande i betänkandet SoU 1980/81:17 s. 7. Här framhöll
utskottet att riksdagen inte bör göra någon detaljprövning av
vilka villkor som bör vara uppfyllda för att en
handikapporganisation skall kunna få bidrag. En sådan prövning
borde enligt utskottet ankomma på i första hand statens
handikappråd. Utskottet underströk att bidrag till nya och
mindre organisationer seriöst måste prövas av handikapprådet. I
betänkandet 1988/89:SoU19 vidhöll utskottet sin tidigare
inställning att inte pröva vilken eller vilka organisationer som
bör ges bidrag.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att riksdagen
inte bör göra någon detaljprövning av villkoren för
bidragsgivningen. Statens handikappråd har nyligen reviderat
sina riktlinjer för bidrag till handikapporganisationer. De nya
riktlinjerna har endast varit i kraft några månader. Riksdagen
bör enligt utskottets mening avstå från att nu göra några
uttalanden i frågan. Motion So437 (m) yrkande 6 avstyrks därför.
9. beträffande rätten enligt omsorgslagen till eget boende
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So217 yrkande 1,
1989/90:So315 yrkande 7 och 1989/90:Sf62 yrkande 4,
res. 9 (m, fp)
res. 10 (v)
res. 11 (mp)
10. beträffande de handikappade i den psykiatriska vården
att riksdagen avslår motion 1989/90:So296 yrkande 9,
res. 12 (c)
11. beträffande etik
att riksdagen avslår motion 1989/90:So296 yrkande 12,
12. beträffande habilitering och rehabilitering
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So227 yrkandena 13 och
14, 1989/90:So283 och 1989/90:So315 yrkandena 4 och 5,
res. 13 (fp)
res. 14 (v)
13. beträffande datorhjälpmedel och texttelefoner
att riksdagen avslår motion 1989/90:So260 yrkandena 1, 3, 4
och 5,
res. 15 (m)
14. beträffande huvudmannaskapsfrågan för hjälpmedel m.m.
att riksdagen avslår motion 1989/90:So296 yrkandena 5 och 6,
res. 15 (m) - motiv.
res. 16 (c)
15. beträffande prövotid av handikapphjälpmedel m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So217 yrkandena 5 och
6 och 1989/90:So313 yrkande 2 delvis,
res. 17 (mp)
16. beträffande lag om tekniska hjälpmedel
att riksdagen avslår motion 1989/90:So315 yrkande 6,
res. 18 (v)
17. beträffande hjälpmedel för fibromyalgi-sjuka
att riksdagen avslår motion 1989/90:So516 yrkande 1 delvis,
18. beträffande huvudmannaskapet för färdtjänst
att riksdagen avslår motion 1989/90:So227 yrkande 12,
res. 19 (fp)
19. beträffande kvaliteten på färdtjänst
att riksdagen avslår motion 1989/90:So238,
res. 19 (fp) - motiv.
20. beträffande leasing av handikapputrustad bil
att riksdagen avslår motion 1989/90:So214,
res. 20 (fp)
21. beträffande bilstöd vid familjehemsplacering
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So211, 1989/90:So227
yrkande 11, 1989/90:So244 och 1989/90:So260 yrkande 8,
22. beträffande 49-årsgänsen
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So227
yrkande 6, 1989/90:So266, 1989/90:So290 yrkandet delvis,
1989/90:So296 yrkande 4 och 1989/90:So305 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
23. beträffande 65-årsgränsen
att riksdagen avslår motion 1989/90:So313 yrkande 1,
24. beträffande bilstöd vid väsentliga
förflyttningssvårigheter
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So222 yrkandet delvis,
1989/90:So227 yrkande 8, 1989/90:So290 yrkandet delvis och
1989/90:So516 yrkande 1 delvis,
res. 21 (fp, c)
25. beträffande kravet på körkort för bilstöd
att riksdagen avslår motion 1989/90:So227 yrkande 7,
res. 22 (fp)
26. beträffande inkomstprövning och bilstöd
att riksdagen avslår motion 1989/90:So290 yrkandet delvis,
27. beträffande avskrivningsprincipen vid bilstöd
att riksdagen avslår motion 1989/90:So222 yrkandet delvis,
28. beträffande avelsverksamheten vid statens hundskola
att riksdagen avslår motion 1989/90:So247 yrkandena 1 och 2,
res. 23 (mp) - motiv.
29. beträffande ledarhundar för synskadade
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:So253 yrkande 1 och
1989/90:So313 yrkande 2 delvis,
res. 23 (mp)
31. beträffande fritid och kultur
att riksdagen avslår motion 1989/90:So296 yrkande 3,
res. 24 (c)
32. beträffande sittliftar vid allmänna bad
att riksdagen avslår motion 1989/90:So227 yrkande 5,
res. 24 (c) - motiv.
res. 25 (fp)
33. beträffande utbildning
att riksdagen avslår motion 1989/90:So217 yrkandena 3 och 4,
res. 26 (mp)
34. beträffande uppsökande arbete i skolan
att riksdagen avslår motion 1989/90:So260 yrkande 2,
res. 27 (m)
35. beträffande stöd till föräldrar med funktionshinder
att riksdagen avslår motion 1989/90:So304,
res. 28 (v)
36. beträffande bidragsgivningen till
handikapporganisationer
att riksdagen avslår motion 1989/90:So437 yrkande 6.
res. 29 (m)
Stockholm den 13 september 1990
På socialutskottets vägnar
Daniel Tarschys
Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Anita Persson (s), Sten
Svensson (m), Aina Westin (s), Ingrid Andersson (s), Rinaldo
Karlsson (s), Ingrid Hemmingsson (m), Ingrid Ronne-Björkqvist
(fp), Rosa Östh (c), Gudrun Schyman (v), Anita Stenberg (mp),
Jan Andersson (s), Sinikka Bohlin (s), Maj-Inger Klingvall (s)
och Ingvar Eriksson (m).
Reservationer
1. Åtgärdsprogram (mom. 1)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar
med "Utskottet konstaterar" och slutar med "yrkande 1." bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med motionärerna att personer med
behov av omfattande service och långvariga och komplicerade
rehabiliteringsinsatser har fått stå tillbaka och ofta hamnat
i olika former av institutionsvård. Målet för handikappolitiken
skall vara jämlikhet och delaktighet i alla delar av
samhällslivet. Fortfarande återstår emellertid en mycket lång
väg för att nå dit. Utskottet anser därför att
handlingsprogrammet i handikappfrågor borde ligga till grund för
en systematisk reformverksamhet från regeringens sida.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So315 (vpk)
yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa:
1. beträffande åtgärdsprogram
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So315 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Handikappinventering (mom. 2)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar
med "Utskottet har" och slutar med "So288 (fp)." bort ha
följande lydelse:
För att kunna hjälpa människor med handikapp krävs bl.a. en
kartläggning av de olika gruppernas behov. Utskottet anser i
likhet med motionärerna att det är nödvändigt för kommunen att
veta hur många handikappade som finns i kommunen och vilka behov
den enskilda människan har för att kunna ge de handikappade den
service de behöver. Utan en långsiktig planering i kommunen i
samarbete med handikapporganisationerna kan målen inte uppnås.
Utskottet anser därför att alla kommuner borde göra en
handikappinventering.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So288 (fp) bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa:
2. beträffande handikappinventering
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So288 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Samverkan i vården (mom. 3)
Rosa Östh (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar
med "Utskottet konstaterar" och slutar med "avstyrks därför."
bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att införandet i 8 §
hälso- och sjukvårdslagen av en skyldighet för
sjukvårdshuvudmännen att samverka med andra i praktiken endast
medfört ett begränsat brukarinflytande. Utskottet anser att
denna patienternas rättighet måste utvecklas, vilket kräver
stora utbildningsinsatser.
Vad utskottet med anledning av motion So296 (c) yrkande 7
anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 3 bort hemställa:
3. beträffande samverkan i vården
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So296 yrkande 7
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Patientens ställning (mom. 4)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar
med "Frågorna om" och slutar med "avstyrks därför." bort ha
följande lydelse:
Kontinuiteten inom sjukvården är särskilt viktig för de
funktionshindrade som ofta har anledning att söka vård. För
människor som under lång tid vistas i sjukvården måste det
vidare skapas möjligheter att tillgodose behovet av
intellektuell och fysisk stimulans. Utskottet konstaterar i
likhet med motionärerna att intresset från sjukvårdens sida för
samverkan med patienterna och deras organisationer, t.ex.
handikapprörelsen, är mycket varierande. Utskottet anser därför
att hälso- och sjukvårdslagen bör ses över i syfte att stärka
patienternas ställning och möjligheter att påverka behandlingen.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So315 (vpk)
yrkande 3 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 4 bort hemställa:
4. beträffande patientens ställning
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So315 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Personliga vårdare m.m. (mom. 5 och 6)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som
börjar med "1989 års handikapputredning" och slutar med "yrkande
3." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med motionärerna att de handikappade
bör kunna få personliga vårdare eller assistenter, människor som
de handikappade lär känna och har förtroende för. Dessa skall
kunna anställas direkt av den handikappade eller dennes familj
genom att kommunen avgör omfattningen av hjälpinsatsen och står
för kostnaden medan den handikappade själv avgör vem som skall
utföra vården. Utskottet anser vidare att det problem som
uppmärksammas i motion Sf62 förtjänar vidare överväganden. Det
är djupt otillfredsställande att handikappade barn
förtidspensioneras från 16 års ålder. Ett alternativ kan i
sådana sammanhang vara att den vårdande föräldern får rätt till
vårdarlön om barnet bor kvar i föräldrahemmet.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion
So227 (fp) yrkande 1 samt med anledning av motionerna So313 (mp)
yrkande 5 och Sf62 (fp) yrkande 3 som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottet under mom. 5 och 6 bort hemställa:
5 och 6. beträffande personliga vårdare m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So227 yrkande 1
och med anledning av motionerna 1989/90:So313 yrkande 5 och
1989/90:Sf62 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
6. Personliga vårdare (mom. 5)
Anita Stenberg (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som
börjar med "1989 års handikapputredning" och slutar med "yrkande
5." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med motionärerna i motion So313 att
den handikappade i den utsträckning det är möjligt själv skall
få välja vårdare. Även anhöriga skall kunna anställas som
vårdare.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion
So313 (mp) yrkande 5 och med anledning av motion So227 (fp)
yrkande 1 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 5 bort hemställa:
5. beträffande personliga vårdare
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So313 yrkande 5
och med anledning av motion 1989/90:So227 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Handikappombudsman (mom. 7)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som
börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "yrkande 4."
bort ha följande lydelse:
Nyblivna föräldrar till handikappade barn vittnar ofta om hur
svårt det är att få stöd och vägledning från samhällets sida.
Utskottet anser därför, i likhet med motionärerna, att
kommunerna bör uppmuntras att inrätta en funktion som
handikappombudsman. Handikappombudsmannen bör ges i uppdrag att
på olika sätt stödja de handikappade och deras anhöriga, ge dem
upplysningar om sina rättigheter, vägleda dem till rätt insatser
samt driva den enskildes frågor.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So227 (fp)
yrkande 4 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 7 bort hemställa:
7. beträffande handikappombudsman
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So227 yrkande 4
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Omsorgslagens personkrets (mom. 8)
Daniel Tarschys (fp), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp), Rosa Östh
(c) och Anita Stenberg (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som
börjar med "Frågan om" och slutar med "avstyrks därför." bort ha
följande lydelse:
Trots ett riksdagsuttalande redan år 1985 om en översyn av
personkretsen i omsorgslagen i syfte att alla handikappade barn
och ungdomar borde ges samma stöd som de grupper som
omsorgslagen omfattar har något förslag ännu inte lagts fram för
riksdagen. Det är angeläget att denna fråga snarast får sin
lösning.
Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So227 (fp)
yrkande 17, So296 (c) yrkande 8 och So301 (mp) bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 8 bort hemställa:
8. beträffande omsorgslagens personkrets
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So227
yrkande 17, 1989/90:So296 yrkande 8 och 1989/90:So301 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Rätten enligt omsorgslagen till eget boende (mom.9)
Daniel Tarschys (fp), Sten Svensson (m), Ingrid Hemmingsson
(m), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) och Ingvar Eriksson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som
börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "yrkande 4."
bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att föräldrar som vårdar ett psykiskt
utvecklingsstört barn i hemmet ofta tvingas att fortsätta med
detta även sedan barnet uppnått vuxen ålder. Landstinget har
emellertid en skyldighet när det gäller vuxna psykiskt
utvecklingsstörda att erbjuda boende i gruppbostad för dem som
inte kan bo i egen bostad. Så sker ofta inte. Utskottet anser
att landstingen måste leva upp till sin skyldighet enligt
omsorgslagen.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion Sf62
(fp) yrkande 4 och med anledning av motionerna So217 (mp)
yrkande 1 och So315 (vpk) yrkande 7 som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottet under mom. 9 bort hemställa:
9. beträffande rätten enligt omsorgslagen till eget boende
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf62 yrkande 4
och med anledning av motionerna 1989/90:So217 yrkande 1 och
1989/90:So315 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
10. Rätten enligt omsorgslagen till eget boende (mom.9)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som
börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "yrkande 4."
bort ha följande lydelse:
Omsorgslagen anger en skyldighet för landstingen att erbjuda
vuxna utvecklingsstörda att bo i gruppbostad om de inte kan bo i
egen bostad. Många domar som fastlägger denna skyldighet har
inte verkställts. Om lagen kan negligeras utan påföljd påverkar
detta, enligt utskottet, respekten för lagstiftningen. Utskottet
anser därför att utredningen om kommunbot snarast bör leda till
förslag från regeringen. Samtidigt bör övervägas att införa
någon form av vitesföreläggande vid utebliven verkställighet.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion
So315 (vpk) yrkande 7 och med anledning av motionerna So217 (mp)
yrkande 1 och Sf62 (fp) yrkande 4 som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottet under mom. 9 bort hemställa:
9. beträffande rätten enligt omsorgslagen till eget boende
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So315 yrkande 7
och med anledning av motionerna 1989/90:So217 yrkande 1 och
1989/90:Sf62 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
11. Rätten enligt omsorgslagen till eget boende (mom.9)
Anita Stenberg (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som
börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "yrkande 4."
bort ha följande lydelse:
Boendesituationen för de utvecklingsstörda behöver ses över.
De utvecklingsstörda har enligt omsorgslagen rätt till egen
bostad. Den rätten blir inte tillgodosedd av landstingen.
Utskottet anser att landstingen måste uppmanas att arbeta mer
aktivt enligt omsorgslagen.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion
So217 (mp) yrkande 1 och med anledning av motionerna So315 (vpk)
yrkande 7 och Sf62 (fp) yrkande 4 som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottet under mom. 9 bort hemställa:
9. beträffande rätten enligt omsorgslagen till eget boende
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So217 yrkande 1
och med anledning av motionerna 1989/90:So315 yrkande 7 och
1989/90:Sf62 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
12. De handikappade i den psykiatriska vården (mom. 10)
Rosa Östh (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som
börjar med "Utskottet delar" och slutar med "yrkande 9." bort ha
följande lydelse:
Människor med svåra funktionsnedsättningar inom den
psykiatriska vården är bland de mest eftersatta inom sjukvården.
Utskottet anser, i likhet med motionärerna, att det behövs
förbättringar för dem bl.a. när det gäller deras boendemiljö och
behandling. Dessutom måste personalen få bättre kunskap om dessa
personers utsatthet.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So296 (c) yrkande
9 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 10 bort hemställa:
10. beträffande de handikappade i den psykiatriska vården
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So296 yrkande 9
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. Habilitering och rehabilitering (mom. 12)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som
börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "yrkandena 4 och
5." bort ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motion So227 att man genom en
samordning av de olika habiliteringsinsatserna för barn kan nå
en bättre kvalitet i verksamheten. Utskottet konstaterar att
inskrivningen i den samordnade habiliteringen upphör i
20-årsåldern, vilket är en känslig fas när den unge handikappade
skall flytta ut till eget boende och skapa sig en egen tillvaro
och identitet. Här kan en samordnad vuxenhabilitering göra stora
insatser med praktiskt och psykologiskt stöd. Utskottet anser
därför att också vuxna bör erbjudas en samordnad habilitering.
Handikapputredningen bör prioritera arbetet med dessa frågor och
skyndsamt lägga fram förslag.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion
So227 (fp) yrkandena 13 och 14 och med anledning av motionerna
So283 (s) och So315 (vpk) yrkandena 4 och 5 som sin mening ge
regringen till känna.
dels att utskottet under mom. 12 bort hemställa:
12. beträffande habilitering och rehabilitering
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So227 yrkandena
13 och 14 och med anledning av motionerna 1989/90:So283 och
1989/90:So315 yrkandena 4 och 5 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
14. Habilitering och rehabilitering (mom. 12)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som
börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "yrkandena 4 och
5." bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att rehabiliteringen är försummad för
vissa grupper, bl.a. personer med cerebral pares och afasi. Det
är helt nödvändigt att utöka utbildningen av logopeder och att
inrätta fler logopedtjänster. Enligt utskottet finns det en risk
för att, om rehabiliteringsberedningens förslag från 1988
accepteras rakt igenom, de grupper som aldrig kommit in på
arbetsmarknaden eller som redan lämnat den inte får del av
åtgärderna. I dessa grupper finns de mest omfattande
rehabiliteringsbehoven. Utskottet anser att en lag bör införas
som säkrar den enskildes rätt till rehabiliteringsåtgärder av en
kvalitet och en omfattning som överensstämmer med kunskap och
beprövad erfarenhet på området.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motion
So315 (vpk) yrkandena 4 och 5 och med anledning av motionerna
So227 (fp) yrkandena 13 och 14 och So283 (s) som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 12 bort hemställa:
12. beträffande habilitering och rehabilitering
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:So315 yrkandena 4
och 5 och med anledning av motionerna 1989/90:So227 yrkandena 13
och 14 och 1989/90:So283 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
15. Datorhjälpmedel och texttelefoner m.m. (mom. 13 och
motiveringen till mom. 14)
Sten Svensson, Ingrid Hemmingsson och Ingvar Eriksson (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som
börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "So296 (c)
yrkandena 5 och 6." bort ha följande lydelse:
Det datoriserade meddelandesystem som nu finns öppnar helt nya
möjligheter för syn- och hörselskadade att kommunicera med
personer som varken har texttelefoner eller kan teckenspråk.
Utskottet föreslår därför i likhet med motionärerna i motion
So260 att anslaget för området avancerade datorbaserade
hjälpmedel i budgeten för budgetåret 1991/92 räknas upp så att
det motsvarar det av arbetsmarknadsstyrelsen uppskattade
behovet. Vidare föreslår utskottet att medel i samma budget
anvisas för att döva skall få tillgång till texttelefon på sina
arbetsplatser. Slutligen anser utskottet att en utredning bör
ges i uppdrag att ta upp frågor om arbetstekniska hjälpmedel.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So260 (m)
yrkandena 1, 3, 4 och 5 bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
När det gäller motion So296 (c) konstaterar utskottet att
frågor om hjälpmedel för handikappade nyligen har behandlats av
hjälpmedelsutredningen samt att vissa frågor för närvarande
övervägs av 1989 års handikapputredning. I avvaktan på
beredningen av hjälpmedelsutredningens förslag och slutförandet
av 1989 års handikapputredning bör riksdagen enligt utskottets
mening avstå från att göra uttalanden i de frågor som tas upp i
motion So296 (c) yrkandena 5 och 6. Motionsyrkandena avstyrks
därför.
dels att utskottet under mom. 13 bort hemställa:
13. beträffande datorhjälpmedel och texttelefoner
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So260 yrkandena
1, 3, 4 och 5 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
16. Huvudmannaskapsfrågan för hjälpmedel m.m. (mom. 14)
Rosa Östh (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som
börjar med "Utskottet avstyrker" och slutar med "So296 (c)
yrkandena 5 och 6." bort ha följande lydelse:
Det finns en uppenbar risk att frågan om handikapphjälpmedlen
ses som en integrerad del av hälso- och sjukvården, varvid
helhetssynen på individen försvinner. Utskottet anser därför att
frågan om huvudmannaskapet för hjälpmedlen måste ytterligare
beredas utifrån de förutsättningar som gäller för de
handikappade. För att komma till rätta med den ojämlikhet som
råder mellan olika landsting och inom ett och samma landsting
anser utskottet att staten bör stå för kostnaderna för
handikapphjälpmedlen.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So296 (c)
yrkandena 5 och 6 bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottet under mom. 14 bort hemställa:
14. beträffande huvudmannaskapsfrågan för hjälpmedel m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So296 yrkandena
5 och 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
17. Prövotid av handikapphjälpmedel m.m. (mom.15)
Anita Stenberg (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som
börjar med "Även motionerna" och slutar med "delvis avstyrks."
bort ha följande lydelse:
I dag måste de utvecklingsstörda på mycket kort tid bevisa att
de behärskar och behöver ett handikapphjälpmedel för att få ett
sådant. Utskottet anser att en prövotid för hjälpmedel bör
införas samt att de utvecklingsstörda tillåts göra flera försök
i samband med tillhandahållandet av hjälpmedel. Utskottet anser
också att verksamheten med texttelefoner och tolkhjälp för gravt
hörselskadade behöver byggas ut.
Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So217 (mp)
yrkandena 5 och 6 och So313 (mp) yrkande 2 delvis bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 15 bort hemställa:
15. beträffande prövotid av handikapphjälpmedel m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So217
yrkandena 5 och 6 och 1989/90:So313 yrkande 2 delvis som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
18. Lag om tekniska hjälpmedel (mom. 16)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som
börjar med "Med hänvisning" och slutar med "yrkande 6." bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att en särskild lag om tekniska hjälpmedel bör
införas. De synpunkter som handikapprörelsen i samband med
hjälpmedelsutredningens arbete fört fram och som redovisas i
motion 1989/90:So315 måste beaktas i en sådan lag.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So315 (vpk)
yrkande 6 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 16 bort hemställa:
16. beträffande lag om tekniska hjälpmedel
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So315 yrkande 6
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
19. Huvudmannaskapet för färdtjänst m.m. (mom. 18 och
motiveringen till mom. 19)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 28 som
börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "motion So238
(s)." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att färdtjänsten bör ses som ett komplement
till kollektivtrafiken. Huvudman för färdtjänsten bör vara
densamma som för den övriga kollektivtrafiken.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So227 (fp)
yrkande 12 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
När det gäller motion So238 (s) anser utskottet att förslag
från 1989 års handikapputredning bör avvaktas innan något
initiativ i enlighet med motionen övervägs av riksdagen.
Motionen avstyrks därför.
dels att utskottet under mom. 18 bort hemställa:
18. beträffande huvudmannaskapet för färdtjänst
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So227 yrkande 12
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
20. Leasing av handikapputrustad bil (mom. 20)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 28 som
börjar med "När det" och slutar med "motionen avstyrks." bort ha
följande lydelse:
När det gäller motion So214 (fp) anser utskottet att leasing
av handikapputrustad bil i vissa fall kan vara ett bättre och
billigare alternativ än färdtjänst för såväl den handikappade
som kommunen, när inte bilstöd utgår. Utskottet föreslår därför
att statsbidragsbestämmelserna för färdtjänst ändras så att det
blir möjligt för handikappade att leasa bil.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So214 (fp) bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 20 bort hemställa:
20. beträffande leasing av handikapputrustad bil
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So214 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
21. Bilstöd vid väsentliga förflyttningssvårigheter (mom. 24)
Daniel Tarschys (fp), Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) och Rosa
Östh (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som
börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "delvis
avstyrks." bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att bestämmelserna i 2 § första stycket
förordningen om bilstöd till handikappade i dag tillämpas med
betydande godtycke. Armamputerade och personer som är svaga i de
övre extremiteterna får sålunda i vissa fall avslag på sina
ansökningar med motiveringen att funktionshindret inte är
särskilt omfattande. Utskottet anser därför, i likhet med
motionärerna, att en översyn av dessa regler behöver göras.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med bifall till motionerna
So222 (s) yrkandet delvis, So227 (fp) yrkande 8, So290 (c)
yrkandet delvis och So516 (fp) yrkande 1 delvis som sin mening
ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 24 bort hemställa:
24. beträffande bilstöd vid väsentliga
förflyttningssvårigheter
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:So222
yrkandet delvis, 1989/90:So227 yrkande 8, 1989/90:So290 yrkandet
delvis och 1989/90:So516 yrkande 1 delvis som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
22. Kravet på körkort för bilstöd (mom. 25)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 35 som
börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "yrkande 7."
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser, i likhet med motionärerna, att det skall vara
möjligt att göra undantag från kravet på eget körkort för att få
bilstöd om detta innebär lägre kostnader än färdtjänst.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So227 (fp)
yrkande 7 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 25 bort hemställa:
25. beträffande kravet på körkort för bilstöd
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So227 yrkande 7
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
23. Ledarhundar för synskadade m.m. (motiveringen till mom. 28
samt mom. 29 och 30)
Anita Stenberg (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 38 som
börjar med "Åtgärder har" och slutar med "avstyrks därför." bort
ha följande lydelse:
Utskottet anser att förutsättningar nu finns för hundskolan
att fullfölja omställningsarbetet. Utskottet avstyrker därmed
motion So247 (s) yrkandena 1 och 2.
Utskottet anser, i likhet med motionärerna i motionerna So253
och So313, att en snabb rekrytering av avelshundar behövs för
att få fram och utbilda lämpliga ledarhundar för synskadade.
Arbetsplatserna skall så vitt möjligt vara fullständigt
individuellt handikappanpassade, vilket för synskadade bl.a.
innebär möjlighet att ha ledarhunden på arbetet. Vidare måste
staten se till att djursjukhuset i Sollefteå ges sådana villkor
att det kan drivas vidare.
Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So253 (mp)
yrkandena 1 och 2 och So313 (mp) yrkande 2 delvis bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 29 och 30 bort hemställa:
29 och 30. beträffande ledarhundar för synskadade m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:So253
yrkandena 1 och 2 och 1989/90:So313 yrkande 2 delvis som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
24. Fritid och kultur (mom. 31 och motiveringen till mom. 32)
Rosa Östh (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 40 som
börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "(fp) yrkande
5." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att tillgången på olika fritids- och
kulturaktiviteter är av stor betydelse för de handikappades
livskvalitet. Utskottet anser därför att en ökad satsning på
fritid och kulturverksamhet för handikappade bör göras. Bl.a.
behöver turistanläggningar ses över, rätt till färdtjänst för
deltagande i idrotts- och fritidsaktiviteter utökas. Vidare bör
en ökad satsning ske på textade TV-program och dagstidningar för
synskadade.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So296 (c) yrkande
3 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
När det gäller motion So277 (fp) anser utskottet att riksdagen
i avvaktan på förslag från 1989 års handikapputredning bör avstå
från att göra uttalanden i frågan. Utskottet avstyrker därför
motion So227 (fp) yrkande 5.
dels att utskottet under mom. 31 bort hemställa:
31. beträffande fritid och kultur
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So296 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
25. Sittliftar vid allmänna bad (mom. 32)
Daniel Tarschys och Ingrid Ronne-Björkqvist (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 40 som
börjar med "Av samma" och slutar med "(fp) yrkande 5." bort ha
följande lydelse:
Det är angeläget att handikappade ges större möjligheter att
utnyttja kommunala fritidsanläggningar, t.ex. allmänna bad.
Många simbassänger saknar en sittlift som gör det möjligt för
rörelsehindrade att använda dem. En aktiv handikappolitik bör ta
sikte på att undanröja denna brist.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So227 (fp)
yrkande 5 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 32 bort hemställa:
32. beträffande sittliftar vid allmänna bad
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So227 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
26. Utbildning (mom. 33)
Anita Stenberg (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 41 som
börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "avstyrks
därför." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med motionärerna att relevant
utbildning måste ges olika yrkeskategorier som arbetar inom
omsorgsverksamheten. Det är inte alltid en logoped eller
talpedagog som behövs inom omsorgsvården. Ibland kan det
lämpligaste vara en person som är utbildad inom området
alternativ kommunikation, varför denna utbildning bör få hög
prioritet. Vidare anser utskottet att tjänster bör tillskapas
inom omsorgsverksamheten för ambulerande utbildad personal.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So217 (mp)
yrkandena 3 och 4 bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottet under mom. 33 bort hemställa:
33. beträffande utbildning
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So217 yrkandena
3 och 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
27. Uppsökande arbete i skolan (mom. 34)
Sten Svensson, Ingrid Hemmingsson och Ingvar Eriksson (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42
börjar med "Utskottet instämmer" och på s. 43 slutar med
"avstyrks därför." bort ha följande lydelse:
Det är enligt utskottets mening inte rimligt att omkring 2
000 människor, som är under 30 år, förtidspensioneras varje år
utan att andra åtgärder prövats. Utskottet anser, i likhet med
motionärerna, att ett aktivt uppsökande arbete måste bedrivas
redan i skolan för att förebygga förtidspension.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So260 (m) yrkande
2 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 34 bort hemställa:
34. beträffande uppsökande arbete i skolan
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So260 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
28. Stöd till föräldrar med funktionshinder (mom. 35)
Gudrun Schyman (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 43 som
börjar med "1989 års handikapputredning" och slutar med "So304
(vpk, s, m, fp, c, mp)." bort ha följande lydelse:
Regeringen bör se över situationen för föräldrar med
funktionshinder och stödet till dem. Utskottet anser att det
t.ex. borde vara självklart att en förälder skall kunna följa
sitt barn till och från daghemmet med hjälp av färdtjänst,
vilket inte är fallet i dag. Många föräldrar med sådana
funktionshinder som inte medger färd med allmänna
kommunikationer kan i dag inte ge sina barn den kontinuitet och
därmed den trygghet de behöver. Kommuner och landsting borde ha
skyldighet att se till att dessa barns rätt till kontinuitet kan
uppfyllas. Ett krav som inte får ifrågasättas är vidare att
dessa föräldrar skall kunna få personliga assistenter.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So304 (vpk, s, m,
fp, c, mp) bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
dels att utskottet under mom. 35 bort hemställa:
35. beträffande stöd till föräldrar med funktionshinder
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So304 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
29. Bidragsgivningen till handikapporganisationer (mom. 36)
Sten Svensson, Ingrid Hemmingsson och Ingvar Eriksson (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 44 som
börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "avstyrks
därför." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser, liksom motionärerna, att det förhållandet att
statens handikappråd har fått en monopolställning har hårt
drabbat små handikappgrupper, då de inte ansetts fylla rådets
statuter för organisationsbidrag. Det är viktigt att full
föreningsfrihet får råda även för de handikappade, inte minst
mot bakgrund av vikten av informationsspridning. Utskottet anser
att regeringen bör göra en översyn av reglerna för
bidragsgivningen till handikapporganisationerna.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So437 (m) yrkande
6 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 36 bort hemställa:
36. beträffande bidragsgivningen till
handikapporganisationer
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:So437 yrkande 6
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Motioner 1
Utskottet 5
Åtgärdsprogram 5
Handikappinventering 6
Patientens ställning i vården 7
Personliga vårdare m.m. 9
Handikappombudsman 12
Personkretsen i omsorgslagen 12
Rätten enligt omsorgslagen till eget boende 14
Den psykiatriska vården 16
Etik 17
Habilitering--rehabilitering 19
Handikapphjälpmedel 22
Färdtjänst 25
Bilstöd 28
Familjehemsplacerade barn 28
Åldersgränserna 31
Väsentliga förflyttningssvårigheter 32
Kravet på körkort 34
Övriga frågor om bilstöd 35