I betänkandet behandlas proposition 1990/91:51 med redogörelse
för en överenskommelse som träffats med sjukvårdshuvudmännen om
vissa ersättningar från sjukförsäkringen m.m. för år l991.
Överenskommelsen bygger vidare på det system med schabloniserade
ersättningar till sjukvårdshuvudmännen som infördes fr.o.m. år
l985, det s.k. Dagmarsystemet. Till skillnad från tidigare år
har parterna dock inte kunnat enas om storleken på den generella
höjningen av den allmänna sjukvårdsersättningen.
I betänkandet behandlas också åtta motioner som väckts med
anledning av propositionen och ett fyrtiotal motionsyrkanden
från den allmänna motionstiden under riksmötet l989/90 som tar
upp olika frågor om ersättning för sjukvård,
handikapphjälpmedel, sjukresor m.m. Tre av motionerna har
remissbehandlats. De avser dels vissa frågor om pensionärernas
sjukhusvårdsavgifter, dels vissa frågor med anknytning till
läkares etableringsrätt.
I propositionen anges att ersättning till sjukvårdshuvudmännen
skall utges dels som en allmän sjukvårdsersättning med högst
14772,5 milj.kr., dels som särskilda ersättningar som beräknas
uppgå till sammanlagt 443 milj.kr. Dessutom skall ersättning
lämnas till Handikappinstitutet med 46,5 milj.kr. I den
allmänna sjukvårdsersättningen ingår även ersättning för
avinstitutionalisering, förebyggande åtgärder och hjälpmedel
till handikappade.
Parterna har enats om att som särskild ersättning för år 1991
skall 400 milj.kr. kunna utges för att öka resurserna för
rehabiliterings- och behandlingsinsatser hos
sjukvårdshuvudmännen så att väntetiderna i den medicinska
rehabiliteringen skall kunna minskas. Som särskild ersättning
utges även bl.a. 10 milj.kr. för ökad tillgänglighet och
kapacitet i hälso- och sjukvården och 21 milj.kr. för
psykoterapeutisk verksamhet. Enligt en särskild överenskommelse
utges dessutom ett särskilt statsbidrag till den psykiatriska
vården under åren l982--l991. Statsbidraget för år l991 utges
med l86 milj. kr.
Parterna har också enats om att systemet med patientavgifter
inom den öppna hälso- och sjukvården avregleras fr.o.m. den 1
januari 1991. Härigenom ges sjukvårdshuvudmännen möjligheter att
genom anpassning av avgiftsnivåerna uppnå ett effektivare
utnyttjande av vårdresurserna. För närvarande gäller att en
person under en 12-månadersperiod endast behöver betala för
sammanlagt 15 vårdbesök eller inköp av prisnedsatta läkemedel,
s.k. högkostnadsskydd. I propositionen föreslås att
kostnadsbefrielse skall inträda när en person har inköpt
prisnedsatta läkemedel för eller erlagt patientavgifter med
sammanlagt minst 1500 kr. Sjukvårdshuvudmannen får dock
bestämma ett lägre belopp.
Utskottet tillstyrker förslaget till ändring av
högkostnadsskyddet och föreslår att riksdagen lägger
propositionen i övrigt till handlingarna. Utskottet avstyrker
bifall till samtliga motioner.
Till betänkandet har fogats 37 reservationer och fem särskilda
yttranden.
Propositionen
I proposition 1990/91:51 om vissa ersättningar till
sjukvårdshuvudmännen m.m. har regeringen (socialdepartementet)
föreslagit riksdagen att anta de i propositionen framlagda
förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av
läkemedelskostnader, m.m.
2. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Vidare har riksdagen beretts tillfälle att ta del av vad som
i propositionen anförts om ersättningarna från sjukförsäkringen
till sjukvårdshuvudmännen och därmed sammanhängande frågor.
Lagförslagen återfinns som bilaga till betänkandet.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av propositionen
1990/91:Sf1 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om läkarförsörjningen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om sjukvårdens organisation,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
till sjukvårdshuvudmännen bör anvisas ett i förhållande till
regeringens förslag förhöjt anslag för sjukvårdsersättning för
1991 om 1000000000 kr. i enlighet med vad i motionen
anförts,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om införandet av en särskild hälso- och
sjukvårdsavgift på alkohol och tobak,
6. att riksdagen med avslag på prop. 1990/91:51 såvitt avser
lag om ändring i lagen om begränsning av läkemedelskostnader
m.m. beslutar att högkostnadsskyddet skall uppgå till 1000
kr.,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett statligt huvudansvar för
handikapphjälpmedlen.
1990/91:Sf2 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en uppräkning av den allmänna
sjukvårdsersättningen så att den täcker de förväntade
löneökningarna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om indexreglering av avgifterna inom
sjukvården,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett bibehållande av ett högkostnadsskydd
där taket är satt till 900 kr.,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ökat inflytande för
handikapporganisationerna i Handikappinstitutets styrelse,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att staten ensam ska vara huvudman för
Handikappinstitutet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om specialdestinerat bidrag till det
förebyggande arbetet inom sjukvården,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en omprövning av stödområdsindelningen
avseende läkares och sjukgymnasters fria anslutning till
sjukförsäkringen i kommunerna Boden, Luleå och Piteå,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om överföring av det ekonomiska bidraget för
praktiktjänstgöring för kiropraktorer till landstinget.
1990/91:Sf3 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
högkostnadsskyddet för erlagda patientavgifter höjs till 1000
kr. för en tolvmånadersperiod.
1990/91:Sf4 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Dagmarsystemet snarast skall avskaffas,
2. att riksdagen med avslag på propositionen i vad avser
resurser för rehabiliterings- och behandlingsinsatser som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
formerna för stödet till rehabilitering,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förbättrad
taxa för privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en allmän
obligatorisk sjukvårdsförsäkring i enlighet med vad i motionen
anförts,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
-- i avvaktan på den av oss föreslagna sjukvårdsförsäkringen --
en vårdgaranti införs i enlighet med vad i motionen anförts,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
etableringskontrollen för läkare, tandläkare och sjukgymnaster
skall avskaffas,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
privatpraktiserande legitimerade psykoterapeuter och psykologer
skall ersättas inom sjukförsäkringssystemets ram i enlighet med
vad i motionen anförts.
1990/91:Sf5 av Marianne Jönsson och Kersti Johansson (c) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om medel till Vidarklinikens verksamhet från
den allmänna sjukvårdsersättningen.
1990/91:Sf6 av Sigge Godin m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om avskaffandet av etableringsbegränsningarna
för läkare och sjukgymnaster,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om rätten till husläkare,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om sjukvårdens resurser under 1991,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tekniska hjälpmedel åt handikappade,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om bättre information mellan sjukförsäkring
och sjukvård.
1990/91:Sf7 av Gunnar Thollander (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
möjligheten att göra högkostnadsskyddet mera heltäckande bör
prövas ytterligare,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts beträffande möjlighet för landstingen att
komplettera högkostnadsskyddet med ett högsta belopp även per
månad.
1990/91:Sf8 av Roland Larsson och Hugo Andersson (c) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om införande av en femprocentig hälso- och
sjukvårdsavgift på alkohol och tobak.
Yrkande 1 i motion 1990/91:Sf1 av Karin Israelsson m.fl. har
överlämnats till socialutskottet, och yrkande 2 i motion
1990/91:Sf3 av Inger Schörling m.fl. har överlämnats till
finansutskottet.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1989/90
1989/90:Sf205 av Gullan Lindblad och Anders G Högmark (m) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att användandet av magnetkamera bör
införas i läkarvårdstaxans förteckning över åtgärder som ersätts
av den allmänna försäkringen.
1989/90:Sf213 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag om att lösa ersättningsfrågan för
behandling utförd av legitimerad psykoterapeut via det allmänna
försäkringssystemet.
1989/90:Sf226 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att patient som efter läkarremiss erhållit
behandling hos legitimerad psykoterapeut skall vara
ersättningsberättigad via det allmänna försäkringssystemet.
1989/90:Sf228 av Barbro Sandberg (fp) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär att riksförsäkringsverket får i uppdrag att
se över reglerna för rapportering från sjukhus till
försäkringskassa så att avgiften blir mer rättvis.
1989/90:Sf230 av Ingbritt Irhammar och Martin Olsson (c) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning i syfte
att införa en glasögonförsäkring i likhet med principerna för
tandvårdsförsäkringen.
1989/90:Sf247 av Gullan Lindblad (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna att legitimerade
dietister bör få rätt att utföra sitt arbete inom den allmänna
försäkringens ram.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:So424.
1989/90:Sf248 av förste vice talman Ingegerd Troedsson m.fl.
(m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till
en allmän och obligatorisk sjukvårdsförsäkring, där försäkringen
följer patienten också vid val av alternativa sjukhem med t.ex.
kristen inriktning.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:So608.
1989/90:Sf249 av Margit Gennser (m) vari yrkas att riksdagen
begär att regeringen lägger fram förslag om en allmän
obligatorisk sjukvårdsförsäkring i enlighet med vad i motionen
anförts.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:So425.
1989/90:Sf250 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om hjälpmedelsförsörjningen.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:So227.
1989/90:Sf259 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
finansiering och produktion av sjukvård skall skiljas åt,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en allmän
obligatorisk sjukvårdsförsäkring i enlighet med vad i motionen
anförts,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär ett
skyndsamt avskaffande av Dagmarsystemet till förmån för ett
system för ersättningar från sjukförsäkringen med generellt fri
etableringsrätt för privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster
och fri anslutningsrätt för fritidspraktiker,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
hjälpmedelsgaranti för handikappade i enlighet med vad i
motionen anförts,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utredning om hjälpmedelsförsörjningens
inlemmande i sjukförsäkringen.
1989/90:Sf271 av förste vice talman Ingegerd Troedsson och
Gullan Lindblad (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag till ersättning genom försäkringskassan för
utredning och behandling utförd av legitimerad psykolog och av
legitimerad psykoterapeut.
1989/90:Sf276 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en allmän
obligatorisk sjukvårdsförsäkring i enlighet med vad som i
motionen anförts,
2. att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag som
innebär att Dagmarsystemet avskaffas till förmån för ett system
för ersättningar från sjukförsäkringen med generellt fri
etableringsrätt för privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster
och för anslutningsrätt för fritidspraktiker,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en generell taxehöjning för
yrkespraktiker inkl. privatpraktiserande sjukgymnaster,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en sådan differentiering av
läkartaxan att den stimulerar etablering i glesbygd,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag som syftar till
att legitimerade psykologer och psykoterapeuter får rätt att
ansluta sig till den allmänna sjukförsäkringen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
de allmänna försäkringskassorna bör ges en samordnande roll i
allt rehabiliteringsarbete.
1989/90:Sf278 av Margaretha af Ugglas m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det s.k.
Dagmarsystemet skall avskaffas.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Fi304.
1989/90:Sf291 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av klarläggande av vem som har
betalningsansvaret för differensen när avgiftsnedsättning
beviljas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett återinförande av friår i sjukvården
för pensionärer,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts rörande översyn av de regler som styr
avgiftsnedsättning för sjukhusvård för pensionärer.
1989/90:Sf301 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
specialistvårdstaxan bör anpassas så att privatpraktiserande
läkare kan ge patienterna ekonomisk möjlighet att tillgodogöra
sig behandling i ortopedisk medicin,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
sjukgymnaster med examen i ortopedisk medicin bör få ta ut en
högre taxa för tidskrävande ortopedmedicinska undersökningar och
behandlingar.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:So467.
1989/90:Sf302 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om uppräkning av taxorna för
privatpraktiserande sjukgymnaster,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att remisstvånget för sjukgymnastisk behandling inom ramen för
den allmänna sjukförsäkringen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om sjukgymnasters möjlighet att öppna egen
praktik,
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:So260.
1989/90:Sf312 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om samordning mellan sjukförsäkring och
sjukvård.
1989/90:Sf315 av Ulla Tillander och Karin Israelsson (c) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om inlemmande av psykologisk utredning och
behandling i det allmänna försäkringssystemet.
1989/90:Sf320 av Monica Öhman m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utredning om sjukreseersättningen att gälla
inom de nordiska länderna.
1989/90:Sf323 av Margitta Edgren och Lola Björkquist (fp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att undanröja hinder så att privata
initiativ inom hälso- och sjukvården kan tas till vara.
1989/90:Sf329 av Gustav Persson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förändrade bestämmelser för
försäkringsanslutna privatpraktiserande läkare.
1989/90:Sf330 av Anita Stenberg m.fl. (mp, m, c) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att patient som efter läkarremiss erhållit
behandling hos legitimerad psykoterapeut skall vara
ersättningsberättigad via det allmänna försäkringssystemet.
1989/90:Sf346 av Sigge Godin m.fl. (fp) vari yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om överföring av medel från sjukförsäkringen
till sjukvården.
1989/90:Sf347 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till hur annan behandling
än psykoterapi av legitimerade psykologer utanför den offentliga
vården skall berättiga till ersättning från försäkringskassan.
1989/90:Sf358 av Lisbet Calner m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att försäkringskassorna i en
försöksverksamhet medges rätt att köpa vård från
sjukvårdshuvudmännen.
1989/90:Sf364 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att de till Dagmar-systemet knutna
etableringsrestriktionerna snarast bör avvecklas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts angående ersättningarna till
privatpraktiserande sjukgymnaster.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:So531.
1989/90:Sf365 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett återinförande av friåret i sjukvården
för pensionärer.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:So314.
1989/90:Sf375 av Barbro Sandberg och Charlotte Branting (fp)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ersättning från
försäkringskassan för psykoterapeutisk behandling.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ub573.
Utskottet
Inledning
Enligt hälso- och sjukvårdslagen har landstingen och de
landstingsfria kommunerna planeringsansvar för all hälso- och
sjukvård och även ett ansvar för folkhälsan. Att driva
landstingens och de landstingsfria kommunernas hälso- och
sjukvård kostar år 1990 ungefär 100 miljarder kronor.
Verksamheten finansieras till ca 70% med landstingsskatt.
Sjukvårdshuvudmännen erhåller ersättning från den allmänna
sjukförsäkringen, vilken år 1990 utgjorde sammanlagt 14786
milj.kr. (varifrån avräknades ersättning som utbetalats till
privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster).
Sjukvårdshuvudmännen erhåller även vissa andra ersättningar från
stat och kommun. De uppbär patientavgifter och har inkomster
från försäljning och lämnade tjänster m.m.
Sjukvårdsersättning från den allmänna sjukförsäkringen utges
enligt 2 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) i form
av ersättning för bl.a. öppen hälso- och sjukvård, tandvård och
sjukhusvård. Vidare utges viss ersättning för
sjukvårdshuvudmännens kostnader för sjuktransporter och
handikapphjälpmedel samt ersättning för avinstitutionalisering
och förebyggande hälsovård. Ersättningarna utges enligt grunder
som regeringen fastställer.
De nuvarande principerna för ersättning från den allmänna
försäkringen infördes den 1 januari 1985 (prop. 1983/84:190, SfU
31, rskr. 393). Till grund för beslutet låg en överenskommelse
mellan regeringen och sjukvårdshuvudmännen om
finansieringsfrågor inom hälso- och sjukvården för åren 1985 och
1986. Nya överenskommelser har därefter träffats för år l987
(prop. l985/86:l67, SfU 1986/87:l, rskr. 9), för åren l988 och
l989 (prop. l987/88:63, SfU 13, rskr. ll0) och för år 1990 (skr.
1988/89:153, 1989/90:SfU5, rskr. 43).
Genom det nya ersättningssystemet omvandlades de tidigare
prestationsrelaterade ersättningarna från sjukförsäkringen för
sjukvård, preventivmedelsrådgivning m.m. i öppen vård liksom det
tidigare allmänna statsbidraget till psykiatrisk vård till en
samlad ersättning till sjukvårdshuvudmännen, en allmän
sjukvårdsersättning. Denna ersättning beräknades för åren l985
och l986 till ett enhetligt belopp per invånare och år, dock med
särskilda övergångsregler avseende fördelningen mellan de olika
sjukvårdshuvudmännen. Fr.o.m. år 1988 fördelas den allmänna
sjukvårdsersättningen efter en behovsbaserad modell. Modellen
innebär att sjukvårdsområdena indelas i tre behovsklasser med
hänsyn till dödlighet, sjukfrånvaro och förtidspensionering samt
andel ensamboende äldre. Behovsklasserna relateras till varandra
så att klass 3 och 2 har ett resursbehov beräknat per invånare
motsvarande 100 resp. 50 kr. under klass 1. Den omfördelning
mellan sjukvårdshuvudmännen som övergången till ett
behovsrelaterat system föranlett har skett stegvis under
perioden 1988--1990.
Den allmänna sjukvårdsersättningen utges för år l990 med
tillhopa 12778 milj.kr. I ersättningsbeloppet ingår
ersättningar till privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster
som är anslutna till sjukförsäkringen.
Vid sidan om den allmänna sjukvårdsersättningen utger
sjukförsäkringen särskilda ersättningsbelopp -- likaledes
beräknade per invånare och år -- till sjukvårdshuvudmännen. De
särskilda ersättningarna för år l990 utgörs av ersättning för
avinstitutionalisering inom hälso- och sjukvården med 95 kr.,
ersättning för att utveckla förebyggande åtgärder inom hälso-
och sjukvården med 48 kr. samt ersättning för tillhandahållande
av hjälpmedel för handikappade med 85 kr., varav 4:30 kr.
tillförs en särskild fond för Handikappinstitutets verksamhet.
Vidare har särskilda ersättningar utgått med 50 milj.kr. för att
öka tillgängligheten och kapaciteten i vården, 19 milj.kr. för
att öka tillgången till psykoterapeutisk behandling och 2
milj.kr. för att tilldelas de sjukvårdshuvudmän som åtagit sig
att svara för ett nationellt produktkontrollregister.
De sammanlagda ersättningarna uppgår för år 1990 till 14786
milj.kr.
Utöver dessa ersättningsbelopp tillkommer enligt en separat
överenskommelse, som gäller åren 1982--1991 och som tidigare
godkänts av riksdagen, ett särskilt statsbidrag till den
psykiatriska vården. För år l990 uppgår detta statsbidrag till
176 milj. kr.
Sjukvårdshuvudmännen har rätt att ta ut patientavgifter för
öppen hälso- och sjukvård enligt vad regeringen föreskrivit i
särskild förordning.
Till ersättningssystemet finns även regler för
privatpraktiserande läkares och sjukgymnasters anslutning till
sjukförsäkringen. Anslutningsreglerna innebär enligt huvudregeln
att privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster kan anslutas
till försäkringen endast efter tillstyrkan av sjukvårdshuvudman.
Nyetablering av praktik får emellertid ske utan tillstyrkan av
sjukvårdshuvudmannen i vissa delar av landet.
Sjukvårdshuvudmannens samtycke krävs inte heller för den som
övertar en befintlig praktik från en läkare som är ansluten till
försäkringen, om avgående och tillträdande läkare är verksamma
inom samma specialitet. Offentliganställda läkare med s.k.
fritidspraktik kan inte ansluta sig till försäkringen.
Försäkringsersättningen till privatpraktiserande läkare och
sjukgymnaster utbetalas liksom tidigare av försäkringskassorna.
Ersättningsbeloppens och patientavgifternas storlek regleras i
läkarvårdstaxan (1974:699) och i förordningen (1976:1018) med
taxa för sjukvårdande behandling m.m. Som ovan nämnts ingår
försäkringsersättningen i den allmänna sjukvårdsersättningen.
Utbetalda ersättningar för privatvård under ett år avräknas
därför från nästa års allmänna sjukvårdsersättningar till
sjukvårdshuvudmännen.
Propositionen
I propositionen redovisas att regeringen och
sjukvårdshuvudmännen för år 1991 har träffat överenskommelse om
olika frågor och även kommit överens om storleken på de
särskilda ersättningarna till sjukvårdshuvudmännen. Till
skillnad från tidigare år har de dock inte kunnat enas om
storleken på den generella höjningen av den allmänna
sjukvårdsersättningen för år 1991.
Som utgångspunkt för överenskommelsen har parterna gemensamt
preciserat inriktningen på det utvecklings- och
förändringsarbete som skall intensifieras under år 1991. För att
kontinuerligt kunna utvärdera detta arbete skall bl.a. metoder
utvecklas för att mäta vårdens kvalitet. Allmänt godtagbara
kriterier för att sätta upp patienter på väntelista samt
indikationer vid vissa sjukdomsdiagnoser för intagning för
behandling eller operation skall utarbetas. Det arbete som
startade under år 1990 för att förbättra tillgänglighet och
kapacitet inom hälso- och sjukvården skall fortsätta under år
1991 och som stöd skall en särskild ersättning lämnas med högst
10 milj.kr. under år 1991. Parterna skall också gemensamt utreda
förutsättningarna för att ge sjukvårdshuvudmännen det direkta
kostnadsansvaret för läkemedel inom den öppna hälso- och
sjukvården.
Parterna har enats om att systemet med patientavgifter inom
den öppna hälso- och sjukvården bör avregleras fr.o.m. den 1
januari 1991. Härigenom ges sjukvårdshuvudmännen möjligheter att
genom anpassning av avgiftsnivåerna uppnå ett effektivare
utnyttjande av vårdresurserna. En sådan förändring förutsätter
ändringar i det s.k. högkostnadsskyddet för öppenvård och
läkemedelsinköp.
Vidare har parterna kommit överens om att de särskilda
ersättningarna för avinstitutionalisering, förebyggande åtgärder
samt tillhandahållande av hjälpmedel fr.o.m. år 1991 skall
inordnas i den allmänna sjukvårdsersättningen. Av
hjälpmedelsersättningen skall dock 42,5 milj.kr. tillföras en
särskild fond för Handikappinstitutets verksamhet m.m. Härutöver
får institutet ytterligare 4 milj.kr. som avsätts till
produktionsstöd.
Parterna har också enats om att en ny särskild ersättning från
sjukförsäkringen på högst 400 milj.kr. skall införas för att öka
resurserna för rehabiliterings- och behandlingsinsatser hos
sjukvårdshuvudmännen så att väntetiderna i den medicinska
rehabiliteringen skall kunna minskas.
Enligt överenskommelsen skall särskild ersättning till
psykoterapeutisk verksamhet utges med högst 21 milj.kr. för år
1991. Särskild ersättning till de sjukvårdshuvudmän som svarar
för nationella register för produktkontroll skall utges med
högst 4 milj.kr. Vidare skall särskilda ersättningar till
sjukvårdshuvudmännen införas för handledning av kiropraktorer,
för överföring av vissa patienter från Sverige till Finland samt
för anordnande av institutioner för HIV-smittade som omhändertas
enligt smittskyddslagen (1988:1472), sammanlagt 8 milj.kr.
I propositionen anförs beträffande den allmänna
sjukvårdsersättningen att överläggningarna präglats av det
rådande allvarliga statsfinansiella läget och att parterna
därför inte kunnat nå en uppgörelse om beloppet av den allmänna
sjukvårdsersättningen för år 1991. Eftersom parterna enats om
att 400 milj.kr. skall avsättas för den nya särskilda
ersättningen för rehabiliterings- och behandlingsinsatser anser
föredragande statsrådet att den allmänna sjukvårdsersättningen
bör höjas med 100 milj.kr. för år 1991. Enligt propositionen
skall den allmänna sjukvårdsersättningen för år l991 utges med
totalt 14772,5 milj. kr.
De sammanlagda ersättningarna till sjukvårdshuvudmännen för år
1991 skulle därmed uppgå till 15262 milj.kr., vilket skulle
innebära en ökning med 476 milj.kr. i förhållande till vad som
utges för år l990.
Sammanfattningsvis skall sjukvårdshuvudmännen erhålla följande
ersättningar för år 1991.
Ändamål Totalbelopp
milj.kr.
1. Allmän sjukvårdsersättning 14 772,5
2. Ersättning till Handikappinstitutet 46,5
3. Särskild ersättning för rehabiliterings- och
behandlingsinsatser 400
4. Särskild ersättning för ökad tillgänglighet och
kapacitet i hälso- och sjukvården 10
5. Särskild ersättning för psykoterapeutisk verksamhet 21
6. Särskild ersättning till register för produktkontroll 4
7. Särskild ersättning för handledning av
kiropraktorer 1
8. Särskild ersättning för vissa patientöverföringar 2
9. Särskild ersättning för rikssjukvård för
HIV-smittade 5
Totalt 15 262
Utöver dessa ersättningar utges enligt den separata
överenskommelsen som gäller åren 1982--1991 ett särskilt bidrag
till den psykiatriska vården med 186 milj.kr. för år 1991.
Ersättningsbeloppen utges i huvudsak från den allmänna
sjukförsäkringen. För sjukförsäkringens finansiering lämnas
också ett särskilt statsbidrag som utges från förslagsanslaget
El6. Bidrag till allmän sjukvård m.m. under
socialdepartementets huvudtitel och som för budgetåret l990/91
fastställts till 4613682000 kr. Därvid har förutsatts att
det särskilda statsbidraget skall utges med oförändrat belopp på
4300 milj.kr. för år 1991. Från anslaget finansieras också det
särskilda statsbidraget till den psykiatriska vården. Den nu
träffade överenskommelsen innebär att belastningen på anslaget E
l6. Bidrag till allmän sjukvård m.m. ökar med 5 milj. kr. och
belastningen på anslaget D 1. Bidrag till sjukförsäkringen med
31 milj. kr. under innevarande budgetår.
I propositionen läggs även fram förslag till ändring av det
s.k. högkostnadsskyddet i enlighet med vad parterna kommit
överens om. Vidare föreslås en ändring i AFL om tidpunkten för
att påbörja rehabiliteringsinsatser i vissa fall.
Förändringar i ersättningssystemet
I de under den allmänna motionstiden väckta motionerna
1989/90:Sf259 av Carl Bildt m.fl. (yrkandena 1 och 2) och
1989/90:Sf276 av Sten Svensson m.fl. (yrkandena 1 och 2) samt i
den med anledning av propositionen väckta motionen 1990/91:Sf4
av Sten Svensson m.fl. (yrkandena l och 4) anser motionärerna
att det nuvarande ersättningssystemet för sjukvård, det s.k.
Dagmarsystemet, snarast bör avskaffas. I stället bör en större
del av sjukvården finansieras av en allmän obligatorisk
sjukvårdsförsäkring som ger den enskilde valfrihet i sjukvården
utan att det kostar den enskilde något extra.
Sjukvårdsförsäkringen kan ersätta landstingsskatten, och
avgiften till försäkringen kan liksom landstingsskatten tas ut i
förhållande till den försäkrades inkomst. En sådan försäkring,
som kombineras med åtgärder för att stimulera läkaretablering i
glesbygd, medför enligt motionärerna att alla försäkrade får
rätt att välja en egen läkare eller sjukgymnast, och
etableringshindren för dessa privata vårdgivare kan avvecklas.
Även distriktssköterskor och legitimerade psykologer och
psykoterapeuter bör anslutas till försäkringen. Långtidssjuka
får rätt att välja sjukhem eller långvårdsklinik, och också den
specialiserade sjukvården vid sjukhus och kliniker bör omfattas
av försäkringen. Motionärerna begär att regeringen lägger fram
förslag om en sådan allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring.
Även i motionerna 1989/90:Sf248 av förste vice talman Ingegerd
Troedsson m.fl. och 1989/90:Sf249 av Margit Gennser begärs
förslag om en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring. I motion
1989/90:Sf248 framhålls att patienten skall ges möjlighet att
välja sjukhem, t.ex. sådana med kristen inriktning. Vidare begär
Margaretha af Ugglas m.fl. i motion 1989/90:Sf278 ett
tillkännagivande om att Dagmarsystemet skall avskaffas.
Utskottet har tidigare behandlat motioner med samma syfte som
de nu redovisade. Senast skedde detta i det av riksdagen
godkända betänkandet 1989/90:SfU5. Utskottet har därvid hänvisat
till sitt principiella ställningstagande i samband med att det
nya ersättningssystemet infördes, se SfU l983/84:31. I detta
framhöll utskottet bl.a. att förändringarna låg i linje med
strävandena att med försäkringsmedel bättre fördela och
förstärka utbudet av den öppna vården och att de borde kunna
medverka till att hälso- och sjukvårdslagens (1982:763)
målsättning om en god hälso- och sjukvård för alla medborgare på
lika villkor skall kunna uppfyllas och att underlätta
sjukvårdshuvudmännens planering av vården. Mot bakgrunden av att
ansvaret för befolkningens hälso- och sjukvård lagts på
sjukvårdshuvudmännen ansåg utskottet det både riktigt och
rimligt att dessa har ett inflytande över hur de trots allt
begränsade ekonomiska och personella resurserna fördelas, såväl
mellan de olika sjukvårdshuvudmännen som inom resp. geografiska
områden. Utskottet framhöll vidare att det fria läkarvalet i
verkligheten är förbehållet patienterna i vissa
storstadsområden, eftersom den offentliga vården i dessa områden
har god tillgång på läkare och det övervägande antalet
privatpraktiker etablerat sig där. Genom att resurserna styrs
jämnare över hela landet ansåg utskottet att ett fritt läkarval
på sikt kunde bli en realitet även för den övriga befolkningen.
I frågan om en ändrad finansiering av sjukvården framhöll
utskottet likaledes i betänkandet 1989/90:SfU5 att det skulle
innebära en avsevärd förändring av landstingens roll och ansvar
beträffande hälso- och sjukvården om en större del av
sjukförsäkringens kostnader skulle betalas via sjukförsäkringen
i stället för med landstingsskatt. Utskottet har tidigare inte
heller funnit anledning att frångå den s.k.
Hagaöverenskommelsen, genom vilken de individuella
sjukförsäkringsavgifterna slopades.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i dessa frågor
och avstyrker bifall till motionerna 1989/90:Sf248,
1989/90:Sf249, 1989/90:Sf259 yrkandena 1 och 2, 1989/90:Sf276
yrkandena 1 och 2, 1989/90:Sf278 och 1990/91:Sf4 yrkandena 1 och
4.
Ersättningsbeloppen för år 1991
I tre motioner föreslås att sjukvårdshuvudmännen får
ytterligare medel för hälso- och sjukvården för år 1991.
I motion 1990/91:Sf6 (yrkande 3) anför Sigge Godin m.fl. att
resurser motsvarande minst 450 milj.kr. bör återföras till
sjukvårdshuvudmännen under år 1991. Motionärerna lämnar förslag
till hur detta kan ske. De erinrar om att folkpartiet
liberalerna tidigare föreslagit att 200 milj.kr. skulle anvisas
för budgetåret 1990/91 för att motverka köer inom sjukvården. Av
dessa medel skulle 100 milj.kr. ha avsett första halvåret 1991.
Motionärerna motsätter sig vidare en höjning av löneskatten i
enlighet med förslag i proposition 1990/91:54. För landstingens
del skulle den höjda löneskatten uppgå till flera hundra
miljoner kronor under år 1991. Enligt motionärerna kan en
förstärkning av landstingens ekonomi även ske genom att
primärkommunerna övertar betalningsansvaret för färdigbehandlade
patienter vid somatisk korttidssjukvård. Inledningsvis bör dock
ett statsbidrag utges. Motionärerna anser att vad sålunda
anförts bör ges regeringen till känna.
Även Karin Israelsson m.fl. anser i motion 1990/91:Sf1
(yrkande 4) att ytterligare resurser bör tillskjutas till den
egentliga sjukvården. Motionärerna hänvisar till att regeringen
i proposition 1990/91:14 angivit att 1 miljard kronor behövs för
information och utbildning under år 1991 i samband med att
kommunerna får ökat ansvar för långvarig vård av äldre och
handikappade. Motionärerna anser att riksdagen skall besluta att
dessa medel i stället skall gå till sjukvårdshuvudmännen för år
1991. Motionärerna begär vidare i yrkande 5 ett tillkännagivande
om att en särskild hälso- och sjukvårdsavgift bör införas på
alkohol och tobak. Ett sådant tillkännagivande begär även Roland
Larsson och Hugo Andersson i motion 1990/91:Sf8.
Lars Werner m.fl. anser i motion 1990/91:Sf2 (yrkande 1) att
en ytterligare uppräkning av sjukvårdsersättningen bör göras så
att den åtminstone täcker den beräknade lönekostnadsökningen för
år 1991 på fyra procent, och motionärerna begär ett
tillkännagivande härom. Motionärerna begär även (yrkande 6) ett
tillkännagivande om att bidraget till förebyggande arbete inom
sjukvården även fortsättningsvis bör utges som särskild
ersättning så att inte det förebyggande arbetet blir eftersatt.
Med hänsyn till bl.a. att tillgången på sjukgymnaster kan antas
vara god motsätter sig motionärerna att medel avsätts för
handledning av kiropraktorer. Beloppet bör i stället ingå i den
allmänna sjukvårdsersättningen, och motionärerna begär ett
tillkännagivande härom (yrkande 8). Sigge Godin m.fl. anser i
motion 1990/91:Sf6 att hjälpmedelsersättningen även
fortsättningsvis bör utges som särskild ersättning, och de begär
i yrkande 4, såvitt nu är i fråga, ett tillkännagivande härom.
Utskottet vill inledningsvis erinra om att redan under år 1991
kan vissa förändringar komma att ske inom äldreomsorgen till
följd av förslag som lagts fram i proposition 1990/91:14 om
ansvaret för service och vård till äldre och handikappade m.m. I
propositionen föreslås att kommunerna skall ges ett samlat
ansvar för långvarig service och vård till äldre och
handikappade. Bl.a. skall kommunerna överta vissa lokala sjukhem
och andra vårdinrättningar. Vid dessa vårdinrättningar och vid
vissa andra boendeformer m.m. skall kommunen ansvara för den
hälso- och sjukvård som de enskilda behöver. Detta ansvar skall
dock inte omfatta sådan hälso- och sjukvård som ges av läkare.
Kommunerna skall även få ett ekonomiskt ansvar i form av
betalningsansvar för sådan somatisk långtidssjukvård som man
inte har verksamhetsansvar för. Reformen föreslås bli genomförd
den 1 januari 1992. Ersättningarna från sjukförsäkringen till
landstingen och de landstingsfria kommunerna skall fr.o.m. år
1992 reduceras proportionellt mot den kostnadsandel av hälso-
och sjukvårdskostnaderna som bedöms bli avlyft från landstingen
genom reformen. Kommunerna skall tillföras medel för de nya
åtagandena genom att det finansiella utrymme som uppstår genom
reduceringen av ersättningen från sjukförsäkringen utnyttjas för
skatteutjämningssystemet resp. för bidrag till kommunerna. En
kommun och ett landsting skall kunna komma överens om att redan
under år 1991 överföra visst verksamhetsansvar till kommunen
samt införa betalningsansvar för kommunen för viss somatisk
långtidssjukvård som bedrivs av landsting eller enskild
vårdgivare. För genomförandet av reformen bör enligt vad som
anges i propositionen utges statliga bidrag på sammanlagt 5,5
miljarder kronor, varav 1 miljard för informations- och
utbildningsinsatser under år 1991. -- Avsikten är att den
närmare utformningen av den ekonomiska regleringen skall läggas
fram i en proposition under det första halvåret 1991. Därvid
kommer även förslag om anvisning av medel för budgetåret 1991/92
att föreläggas riksdagen.
Socialutskottet har nyligen behandlat propositionen i sitt
betänkande 1990/91:SoU9. Socialutskottet föreslår därvid vissa
andra lösningar av äldreomsorgen än vad regeringen föreslagit,
och utskottet föreslår även en annan fördelning av det statliga
stödet på sammanlagt 5,5 miljarder kronor. Socialutskottet anför
bl.a. att ett viktigt syfte med införandet av kommunalt
betalningsansvar för medicinskt färdigbehandlade är att öka
sjukvårdens kapacitet att hjälpa de patienter som för närvarande
väntar på operation eller annan behandling. För att nedbringa
kötiden krävs koncentrerade insatser. Mot denna bakgrund
föreslår socialutskottet att landstingen och de landstingsfria
kommunerna övergångsvis tillförs ett särskilt statsbidrag på 500
milj.kr. under år 1992. Detta bidrag bör enligt socialutskottet
också underlätta den omställning som krävs för att patienter på
sjukhem och andra inrättningar som berörs av reformen skall
kunna ges en trygg medicinsk vård. Socialutskottet anser att det
anförda bör ges regeringen till känna.
Riksdagen har ännu inte tagit ställning till socialutskottets
betänkande. Om riksdagen följer socialutskottet kommer detta
enligt socialförsäkringsutskottets mening att medföra att
sjukvårdshuvudmännen under år 1991 kan disponera sina medel i
förvissning om att de kommer att tillföras ett särskilt
statsbidrag på 500 milj.kr. under år 1992. Utskottet förutsätter
att detta extra engångsbidrag inte kommer att påverka nivån på
de ersättningar från sjukförsäkringen som efter förhandlingar
mellan regeringen och sjukvårdshuvudmännen skall utges till
sjukvårdshuvudmännen för år 1992. Härigenom skulle syftet med
motionerna 1990/91:Sf1 yrkande 4, 1990/91:Sf2 yrkande 1 och
1990/91:Sf6 yrkande 3 delvis kunna anses tillgodosett.
Vad härefter gäller storleken av den allmänna
sjukvårdsersättningen för år 1991 vill utskottet anföra
följande.
Den allmänna sjukvårdsersättningen har endast räknats upp med
100 milj.kr. jämfört med motsvarande ersättningsbelopp för år
1990. Utskottet konstaterar emellertid att parterna samtidigt
kommit överens om att patientavgifterna skall avregleras. Enligt
utskottets mening torde avregleringen av patientavgifterna
medföra ökade inkomster för sjukvårdshuvudmännen på 500--800
milj.kr. I sammanhanget måste emellertid även beaktas att
härutöver 400 milj.kr. avsatts för rehabiliterings- och
behandlingsinsatser. Dessa medel utges visserligen för särskilt
angivna ändamål men enligt utskottets mening måste medlen öka
sjukvårdshuvudmännens möjligheter att bedriva en effektiv hälso-
och sjukvård. Utskottet vill även erinra om att
sjukvårdshuvudmännen tidigare erhållit extra medel (70 milj.kr.
för andra halvåret 1987) för att korta köerna inom vissa delar
av sjukvården, och dessa medel ingår fr.o.m. år 1988 i den
allmänna sjukvårdsersättningen.
Utskottet anser inte att -- i nuvarande statsfinansiella läge
-- sjukvårdshuvudmännen kan erhålla ytterligare medel från den
allmänna sjukförsäkringen att användas till finansiering av
hälso- och sjukvården.
Beträffande motionsyrkandena om en särskild hälso- och
sjukvårdsavgift på alkohol och tobak vill utskottet hänvisa till
vad som under föregående riksmöte anförts vid behandling av
liknande yrkanden. Skatteutskottet, som behandlade frågan i sitt
betänkande 1989/90:SkU3 om alkoholbeskattning m.m., framhöll
därvid att en avgift av detta slag givetvis borde ses som en
skatt. Enligt skatteutskottets uppfattning saknades det
anledning att dela upp beskattningen av de aktuella varorna på
det sätt som motionärerna föreslagit. Finansutskottet, som
behandlade frågan i sitt betänkande 1989/90:FiU20, hänvisade
till att en särskild sjukvårdsavgift på alkohol och tobak skulle
vara en form av specialdestinering av skatten. Finansutskottet
anförde att en bärande tanke i statsbudgetens uppbyggnad är att
specialdestination av statliga inkomster till bestämt ändamål
inte bör förekomma, och utskottet ansåg att denna princip
alltjämt var giltig.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
1990/91:Sf1 yrkandena 4 och 5, 1990/91:Sf2 yrkande 1,
1990/91:Sf6 yrkande 3 och 1990/91:Sf8 till den del de inte kan
anses tillgodosedda enligt vad utskottet ovan anfört.
Vad gäller frågan om olika ersättningsbelopp skall utges
särskilt eller ingå i den allmänna sjukvårdsersättningen vill
utskottet anföra följande. I förevarande proposition hänvisar
föredragande statsrådet till att de allmänna hälso- och
sjukvårdspolitiska utgångspunkterna för den träffade
överenskommelsen skall utgöra grund för en mål- och
resultatstyrning med uppföljning och utvärdering av
verksamheten. Statsrådet anser därför att systemet med särskilda
ersättningar för avinstitutionalisering, förebyggande åtgärder
och tillhandahållande av hjälpmedel åt handikappade bör kunna
avvecklas och ersättningarna i stället inordnas i den allmänna
sjukvårdsersättningen. Han anför också att dessa särskilda
bidrag knappast haft någon påtaglig styrande effekt på sina
områden. Genom denna förändring blir även ersättningssystemet
enklare och mindre administrativt betungande. Statsrådet
understryker dock kraftigt att detta självfallet inte skall
uppfattas som om dessa tre verksamhetsområden har fått minskad
prioritet. Beträffande den särskilda ersättningen för
handledning av kiropraktorer anförs i propositionen att den är
en följd av riksdagens beslut att ett av villkoren för
legitimation som kiropraktor skall vara fullgjord praktisk
tjänstgöring inom allmän eller enskilt bedriven hälso- och
sjukvård.
Utskottet har inget att erinra mot denna fördelning på allmän
och särskild ersättning om vilken regeringen och
sjukvårdshuvudmännen är överens. Utskottet avstyrker därför
bifall till motionerna 1990/91:Sf2 yrkanden 6 och 8 och
1990/91:Sf6 yrkande 4 i denna del.
Rehabiliterings- och behandlingsarbete m.m.
Som tidigare nämnts har regeringen och sjukvårdshuvudmännen
kommit överens om att 400 milj.kr. skall tillskjutas från
sjukförsäkringen under år 1991 för satsningar på
rehabiliterings- och behandlingsarbete. I motion 1990/91:Sf4 av
Sten Svensson m.fl. (yrkande 2) motsätter sig motionärerna denna
åtgärd. De anser i stället att samverkan mellan
försäkringskassan och sjukvården bör intensifieras när det
gäller rehabiliteringsinsatserna. De anser också att införandet
av en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring skulle medföra att
resurserna bättre kom patienterna till godo. Motionärerna begär
ett tillkännagivande om vad sålunda anförts.
Rehabiliteringsfrågor tas även upp i motionerna 1989/90:Sf358
av Lisbet Calner m.fl. och 1989/90:Sf276 av Sten Svensson m.fl.
(yrkande 9). I motion 1989/90:Sf358 begärs ett tillkännagivande
om att försäkringskassorna i en försöksverksamhet bör få rätt
att köpa vård, t.ex. operationer, från sjukvårdshuvudmännen, och
i motion 1989/90:Sf276 begärs ett tillkännagivande om att
försäkringskassorna bör ges en samordnande roll i allt
rehabiliteringsarbete.
I propositionen anförs att de 400 milj.kr. som skall användas
för satsningar på rehabiliterings- och behandlingsarbete bör
fördelas med utgångspunkt från både det s.k. ohälsotalet och
invånarantalet för respektive sjukvårdsområde. Som villkor för
att försäkringskassan skall utge denna ersättning krävs enligt
överenskommelsen att kassan och sjukvårdshuvudmannen kommer
överens om hur medlen, tillsammans med en anpassning av
huvudmannens verksamhet och resurser, bäst skall användas för
att resultera i åtgärder som syftar till att snabbare återföra
människor till arbetslivet eller till ett aktivt liv i övrigt. I
propositionen understryks att de avsatta medlen inte skall kunna
användas för direkta köp av individuellt utformade
sjukvårdsinsatser. Det bör enligt föredragande statsrådet vara
rimligt att denna satsning leder till att utgifterna i övrigt
från socialförsäkringen reduceras i minst motsvarande mån.
Försäkringskassorna och sjukvårdshuvudmännen skall tillsammans
noggrant följa utfallet av den nya satsningen och utveckla
lämpliga metoder för den utvärdering m.m. som behövs.
Utskottet anser det mycket positivt att 400 milj.kr. kan
avsättas för satsningar på rehabiliterings- och
behandlingsarbete. Medlen skall användas för att på bästa sätt
resultera i åtgärder som syftar till att snabbare återföra
människor till arbetslivet eller till ett aktivt liv i övrigt.
Utskottet instämmer i att detta utgör ett viktigt led i de stora
satsningar som nu görs i olika avseenden för att få till stånd
en aktiv rehabilitering. Bl.a. har riksdagen under våren 1990
beslutat om vissa insatser för en aktiv rehabilitering (prop.
1989/90:62, SfU12, rskr. 185) och regeringen har aviserat en
proposition om ytterligare förändringar inom rehabiliteringen
som beräknas föreläggas riksdagen i början av år 1991. Utskottet
anser att regeringens kommande proposition om rehabiliteringen
bör avvaktas, och något uttalande från riksdagens sida med
anledning av motionerna 1989/90:Sf276 yrkande 9, 1989/90:Sf358
och 1990/91:Sf4 yrkande 2 bör därför inte göras.
Regeringen har vidare lagt fram förslag till ny lydelse av 2
kap. 11 § AFL, som innebär att tidsangivelsen för när
rehabiliteringsinsatser i vissa fall skall påbörjas tas bort.
Utskottet tillstyrker lagförslaget.
I motion 1990/91:Sf4 av Sten Svensson m.fl. (yrkande 5) begärs
ett tillkännagivande om att -- i avvaktan på införandet av en
obligatorisk sjukvårdsförsäkring -- en vårdgaranti bör införas,
så att svårt sjuka patienter som inte kan få vård i rimlig tid
inom det egna landstinget får rätt till vård på landstingets
bekostnad, antingen privat, vid ett annat landsting eller, om så
är lämpligt eller nödvändigt, utomlands. I motion 1989/90:Sf346
av Sigge Godin m.fl. anförs att en överföring av resurser från
sjukförsäkringen till sjukvården tycks kunna förkorta
sjukskrivningstiderna. En försöksverksamhet med en sådan
resursöverföring bör omedelbart komma till stånd, och
motionärerna begär i yrkande 8 ett tillkännagivande härom. Claes
Roxbergh m.fl. anser i motion 1989/90:Sf312 yrkande 5 att
regeringen bör utreda vilka besparingar en överföring av
resurser från sjukförsäkringen till sjukvården skulle medföra
och i vilka former en sådan överföring bör ske. Detta bör enligt
motionärerna ges regeringen till känna.
Beträffande förslaget i motion 1990/91:Sf4 om införandet av en
vårdgaranti vill utskottet anföra följande. Enligt
överenskommelsen med sjukvårdshuvudmännen för år 1990 utgick en
särskild ersättning på 50 milj.kr. för åtgärder för att
förbättra tillgängligheten och kapaciteten i sjukvården.
Parterna enades därvid om ett åtgärdsprogram. Bl.a. skulle vad
som tidigare överenskommits i fråga om vissa operationer inom
sjukvården gälla också för år l990 vad gällde indikationer för
vårdplaneringslistor och prioriteringar. Parterna slog fast att
om väntetiden i resp. prioriteringsgrupp för de tre
operationsområdena gråstarrsoperationer, höftledsoperationer
och kranskärlsoperationer beräknas komma att överskridas har
patienten rätt att begära att få operation vid annan klinik, vid
annat sjukhus eller hos annan sjukvårdshuvudman.
Sjukvårdshuvudmannen skall därvid aktivt pröva möjligheten att
remittera till annan klinik med kapacitet att utföra operationen
inom den önskvärda planeringstiden.
Vad gäller frågan om överföring av medel från sjukförsäkringen
till sjukvården vill utskottet framhålla att utöver den allmänna
sjukvårdsersättningen sker redan sådan överföring, inte minst
genom de 400 milj.kr. som nu avsätts för rehabiliterings- och
behandlingsarbete. Utskottet vill även nämna att regeringen i
skrivelse 1990/91:50 om åtgärder för att stabilisera ekonomin
och begränsa tillväxten av de offentliga utgifterna föreslår
åtgärder för att få till stånd en effektivare sjukvård och en
samordning mellan sjukvården och sjukförsäkringssystemet som
leder till ett bättre resursutnyttjande. Bl.a. skall försök
snarast inledas i några primärvårdsområden där kommunen eller
landstinget får ansvar för de samlade ekonomiska resurserna för
hälso- och sjukvård, läkemedel, sjukresor, sjuk- och
arbetsskadeförsäkring samt förtidspension. Man skall även
överväga att låta försäkringskassa få sådant
totalkostnadsansvar. En proposition rörande försöksverksamheten
kommer att föreläggas riksdagen under våren 1991.
Med hänvisning till de åtgärder som sålunda redan vidtagits
eller planeras på sjukvårdsområdet anser utskottet att något
uttalande från riksdagens sida med anledning av motionerna
1989/90:Sf312 yrkande 5, 1989/90:Sf346 yrkande 8 och 1990/91:Sf4
yrkande 5 inte är påkallat.
Mot bakgrund av att utgifterna från sjukförsäkringen för
läkemedelsförmåner ökat kraftigt begär Sigge Godin m.fl. i
motion 1990/91:Sf6, yrkande 5, ett tillkännagivande om att
läkarna regelbundet bör få information om vilka kostnader deras
läkemedelsförskrivningar och sjukskrivningar förorsakar.
Socialutskottet har i sitt betänkande 1989/90:SoU21 om det nya
läkemedelsverket behandlat ett liknande motionsyrkande.
Socialutskottet anförde därvid bl.a. att en uppföljning av
läkemedelsordinationerna är angelägen för att läkare bättre
skall kunna bedöma vad som utgör en rationell användning av
läkemedel men att en återföring av information till läkarna
också har betydelse när det gäller att åstadkomma en större
kostnadsmedvetenhet hos läkarna. Socialutskottet anförde vidare
att socialstyrelsen som tillsynsmyndighet har en mycket viktig
roll när det gäller informationen till läkarna.
Socialförsäkringsutskottet vill även erinra om att regeringen
och sjukvårdshuvudmännen kommit överens om att, i syfte att
åstadkomma en effektivare samordning och därmed
resursanvändning, snarast påbörja ett utredningsarbete om
förutsättningarna för att ge sjukvårdshuvudmännen det direkta
kostnadsansvaret för läkemedlen även inom den öppna hälso- och
sjukvården.
Vikten av attitydpåverkande insatser när det gäller
sjukfrånvaron framhölls i proposition 1989/90:62. Där
redovisades också att riksförsäkringsverket ansåg det viktigt
att genom information till och diskussioner med läkarna skapa en
ökad insikt om betydelsen av att läkarnas bedömning av i vilken
grad och hur länge arbetsförmågan är nedsatt relateras till den
försäkrades specifika arbetssituation.
Utskottet anser att något uttalande från riksdagens sida i
denna fråga inte är påkallat, och utskottet avstyrker bifall
till motion 1990/91:Sf6 yrkande 5.
I motion 1990/91:Sf1 av Karin Israelsson m.fl. (yrkande 2)
anförs att en jämn fördelning av sjukvårdspersonal är en
nödvändighet för att alla skall kunna garanteras en bättre vård.
Särskilt angeläget är det att få till stånd en jämnare
fördelning av läkare över hela landet. Motionärerna påpekar att
regeringen ännu inte har gjort den djupgående analys av
läkarförsörjningen som riksdagen tidigare har begärt, och de
vill därför återupprepa kravet på en sådan analys. Vad sålunda
anförts bör enligt motionärerna ges regeringen till känna.
Riksdagen har under hösten 1989 (l989/90:SoU9, rskr. 16) givit
regeringen till känna att regeringen bör återkomma till
riksdagen med en redovisning och en analys beträffande den
geografiska och verksamhetsmässiga fördelningen av läkarna.
Därvid angavs att effekterna av de olika förslag som lagts fram
i utredningar och rapporter men även i motioner till riksdagen
bör belysas. Vidare angavs att regeringen bör göra en
förutsättningslös prövning av vilka åtgärder som lämpligen bör
företas för att målsättningen om en rättvis fördelning av
vårdresurserna skall uppnås. Även de framtida utbildningsbehoven
bör belysas i sammanhanget.
Socialutskottet har nyligen i sitt av riksdagen godkända
betänkande 1990/91:SoU4 utförligt redovisat vad som tidigare
framkommit om och uttalats om läkarförsörjningen. Utskottet har
framhållit att vad riksdagen förra året gav regeringen till
känna om problemen med den verksamhetsmässiga och geografiska
snedfördelningen av läkarresurserna fortfarande starkt gör sig
gällande. Socialutskottet förutsatte att regeringen utan onödigt
dröjsmål återkommer till riksdagen med den redovisning och
analys av situationen som riksdagen begärt.
I likhet med socialutskottet förutsätter utskottet att
regeringen utan onödigt dröjsmål återkommer till riksdagen med
den begärda redovisningen och analysen. Något uttalande från
riksdagens sida med anledning av motion 1990/91:Sf1 yrkande 2 är
inte påkallat.
I motion 1990/91:Sf1 begär Karin Israelsson m.fl. i yrkande 3
ett tillkännagivande om att sjukvården bör förändras så att
patienterna får ett verkligt inflytande över vården. Man bör
även ta till vara personalens kunnande och engagemang, och detta
kan ske genom att personalen ges ansvar och befogenheter.
Sigge Godin m.fl. anför i motion 1990/91:Sf6, yrkande 2, att
alla bör ha möjlighet att välja läkare inom den öppna vården.
Patienterna skulle årligen kunna registrera sig hos viss läkare.
Enligt motionärerna skulle en husläkarreform kunna genomföras
och finansieras genom att vårdcentraler får drivas i såväl
privat som offentlig regi och att de får en fast årlig
ersättning för varje patient som registreras vid vårdcentralen.
Motionärerna begär ett tillkännagivande härom.
Socialutskottet har tidigare vid flera tillfällen behandlat
frågan om ett friare läkarval och om införandet av ett
husläkarsystem. Utskottet har senast i betänkande 1990/91:SoU4
framhållit att hälso- och sjukvården skall bygga på respekt för
patientens självbestämmande och främja kontakter mellan
patienten och personalen. Vården skall så långt som möjligt
utformas och genomföras i samråd med patienten. Mot denna
bakgrund bör en patient så långt möjligt själv få välja läkare.
Socialutskottet anförde vidare att riksdagens beslut under våren
1990 att införa patientansvarig läkare i vissa fall är ägnat att
stärka patientens ställning. I sammanhanget har även patientens
rätt att påverka läkarvalet betonats. Socialutskottet tillade
emellertid att ett friare läkarval naturligtvis förutsätter en
god tillgång och jämn fördelning av läkarresurserna i hela
landet. Utskottet vidhöll sin tidigare uppfattning att inte
förorda införande av ett husläkarsystem, och riksdagen följde
utskottet.
Socialutskottet behandlade i betänkande 1990/91:SoU4 även ett
flertal motioner som tog upp olika personalpolitiska frågor.
Socialutskottet anförde i denna del att utskottet under de
senaste åren återkommande understrukit betydelsen av åtgärder på
en rad olika områden som har betydelse för personalförsörjningen
inom sjukvården och utvecklingen för den personal som arbetar
där. Utskottet skulle få anledning att återkomma till
personalfrågorna vid behandlingen av proposition 1990/91:14.
Utskottet framhöll att det även framöver måste bedrivas en
mycket aktiv personalpolitik för att vården skall kunna få den
personal som behövs.
Socialförsäkringsutskottet anser att riksdagen bör vidhålla
sin tidigare uppfattning i frågan om husläkarsystem och avslå
motion 1990/91:Sf6 yrkande 2. Utskottet anser vidare att någon
riksdagens åtgärd med anledning av motion 1990/91:Sf1 yrkande 3
inte erfordras.
I motion 1990/91:Sf5 av Marianne Jönsson och Kersti Johansson
uppger motionärerna att vid Vidarkliniken i Järna, som drivs av
antroposoferna, vårdas främst cancerpatienter men även många
patienter med psykiska besvär. Landstingen står för en tredjedel
av kostnaderna. I de fall landstinget inte betalar vårdkostnaden
får patienten själv göra det. Motionärerna anser att
Vidarkliniken bör få del av den allmänna sjukvårdsersättningen,
och de begär ett tillkännagivande härom.
Utskottet finner inte skäl föreslå att Vidarkliniken i
särskild ordning skall få ersättning från sjukförsäkringen.
Utskottet anser att det bör ankomma på vederbörande landsting
att avgöra i vilken mån landstinget skall bekosta vård vid
kliniken, och utskottet avstyrker därför bifall till motion
1990/91:Sf5.
Privata yrkesutövares anslutning till sjukförsäkringen
Etableringsbegränsningar för läkare och sjukgymnaster
Enligt 2 kap. 5 § AFL betalar försäkringen ersättning för
läkarvård eller annan sjukvårdande behandling som lämnas av
privatpraktiserande läkare eller sjukgymnast som är uppförd på
en av försäkringskassan upprättad förteckning. Ersättning utges
enligt särskilda taxor som fastställs av regeringen. I taxorna
har även meddelats föreskrifter om i vilken omfattning läkarna
och sjukgymnasterna skall få föras upp på förteckningen.
Huvudregeln är enligt läkarvårdstaxan (1974:699) att
försäkringskassan inte får ansluta en ny privatpraktiker till
sjukförsäkringen om inte sjukvårdshuvudmannen tillstyrker det.
Det gäller dock inte läkare som med avsikt att bedriva
heltidsverksamhet övertar en befintlig praktik från en läkare
som är ansluten till försäkringen. Fr.o.m. den 1 juli 1989
förutsätter detta att avgående och tillträdande läkare är
verksamma inom samma specialitet. Annan ersättningsetablering
prövas i enlighet med vad som sker vid nyanslutning till
försäkringen. Fri etableringsrätt gäller även den som
nyetablerar sig på en ort inom de områden som tidigare
betecknades stödområde A, B och C (utom Gotlands kommun). Vid
ersättningsetableringar som sker till följd av att privatläkare
pensionerar sig ges möjlighet för såväl den avgående som
tillträdande läkaren att övergångsvis under högst ett år arbeta
parallellt med varandra på mottagningen. Den avgående läkaren
skall då ha fyllt 65 år och det sammanlagda besöksantalet under
verksamhetsåret får inte överstiga 6 000 besök. Enligt
läkarvårdstaxan gäller också att en läkare som är anställd hos
sjukvårdshuvudman med lägst 17 timmars veckoarbetstid inte får
föras upp på förteckning hos försäkringskassan.
Liknande anslutningsbestämmelser för sjukgymnaster har tagits
in i behandlingstaxan (1976:1018).
För läkare gäller också att ersättning för annat än enklare
rådgivning, undersökning eller behandling endast betalas för
högst 6000 besök under ett kalenderår.
I fem motioner, l989/90:Sf259 av Carl Bildt m.fl. (yrkande 3),
1989/90:Sf302 av Sten Svensson m.fl. (yrkande 3), l989/90:Sf364
av Bengt Westerberg m.fl. (yrkande 1), l990/91:Sf4 av Sten
Svensson m.fl. (yrkande 6) och 1990/91:Sf6 av Sigge Godin m.fl.
(yrkande 1), begärs att etableringsbegränsningarna för
privatpraktiserande läkare och/eller sjukgymnaster skall
avvecklas för att ge valfrihet i vården för patienterna. I
motion 1990/91:Sf4 anges att detta skall gälla även tandläkare.
Riksdagen har på förslag av utskottet vid ett flertal
tillfällen (se senast 1989/90:SfU5) avstyrkt motioner om att
etableringsbegränsningarna för privatpraktiserande läkare och
sjukgymnaster skall slopas. Utskottet hänvisar i denna fråga
till sitt ovan återgivna principiella ställningstagande till det
nuvarande ersättningssystemet när det infördes. Riksdagen har
även nyligen på förslag av utskottet i betänkande 1990/91:SfU5
avslagit motionsyrkanden om upphävande av
etableringsbegränsningen för tandläkare.
Utskottet anser att riksdagen bör vidhålla sin tidigare
uppfattning i frågan och avslå motionerna 1989/90:Sf259 yrkande
3, 1989/90:Sf302 yrkande 3, 1989/90:Sf364 yrkande 1, 1990/91:Sf4
yrkande 6 och 1990/91:Sf6 yrkande 1.
I motion 1990/91:Sf2 yrkande 7 anför Lars Werner m.fl. att den
fria etableringen inom vissa områden har medfört att det skett
en överetablering av privatpraktiserande läkare och
sjukgymnaster i Boden, Luleå och Piteå. Med anledning härav
anser motionärerna att områdesbegränsningen för den fria
ersättningsetableringen bör omprövas, och de begär ett
tillkännagivande härom.
Stödområdesindelningen A, B och C har slopats fr.o.m. den 1
juli 1990 och ersatts av en annan indelning. Regeringen har
emellertid beslutat att de tidigare bestämmelserna om
stödområdesindelning tills vidare skall gälla vid prövning av
frågor om rätt till försäkringsanslutning för
privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster, dock att det inom
Gotlands kommun inte skall gälla rätt till fri etablering. I
propositionen anges att ytterligare förändringar av
anslutningsreglerna med anledning av den nya
stödområdesindelningen skall övervägas närmare.
Utskottet förutsätter att även den aspekt som motionärerna tar
upp därvid kommer att övervägas. Något uttalande från riksdagens
sida med anledning av motion 1990/91:Sf2 yrkande 7 är därför
inte påkallat.
Gustav Persson m.fl. föreslår i motion 1989/90:Sf329 vissa
skärpningar av etableringsbestämmelserna i syfte att landstingen
bättre skall kunna planera sjukvårdens totala resurser.
Motionärerna anför att etableringsrätten har blivit en
handelsvara som snabbt stigit i värde, och de anser att
försäkringsanslutningen därför borde vara knuten till en viss
person och inte kunna överlåtas. På sikt vore en utveckling från
försäkringsanslutning och mot vårdavtal mellan landstinget och
läkaren att föredra. Landstingen måste utveckla samarbetet med
privatläkarna och regelmässigt träffa samverkansavtal med dem.
Motionärerna anför att sådant avtal skulle kunna göras till
villkor för försäkringsanslutning. De anför vidare att, i de
fall en läkare har s.k. bipraktik i ett annat
försäkringskasseområde än där den huvudsakliga verksamheten
bedrivs, läkaren kan få en anslutning till försäkringen som
överstiger heltid. Vad sålunda anförts bör enligt motionärerna
ges regeringen till känna.
Utskottet har inhämtat remissyttranden över motionen från
Landstingsförbundet, riksförsäkringsverket och
Försäkringskasseförbundet.
Landstingsförbundet hänvisar till att rätten till fri
ersättningsetablering under år 1989 har begränsats till att avse
fall då avgående och tillträdande privatläkare är verksamma inom
samma specialitet, och det saknas ännu tillräcklig erfarenhet av
konsekvenserna av den nya tillämpningen för att avgöra om
reglerna behöver modifieras ytterligare. Förbundet hänvisar
vidare till att enligt en överenskommelse med Sveriges
läkarförbund våren 1989 bör sjukvårdshuvudmannen samråda med
exempelvis den lokala läkarföreningen beträffande vårdresurserna
inom länet, och detta samråd kan även innefatta frågor om ny
eller förändrad etablering av privatläkare inom olika
specialiteter. Förbundet påpekar att ersättningarna från
sjukförsäkringen för den privata öppna vården har ökat i mycket
snabb takt efter år 1985. Detta beror dels på ett
taxeglidningsfenomen, dels på en volymökning.
Sjukvårdshuvudmännen har däremot av ekonomiska skäl tvingats
till begränsningar av sina vårdinsatser under senare år.
Förbundet anser att det utvecklingsarbete som pågår inom
landstingen har en inriktning som i väsentliga delar
överensstämmer med förslagen i motionen, men formen för
anslutning av privatpraktiserande läkare till försäkringen
medger inte en bra samordning och samplanering mellan
sjukvårdshuvudmännen och de anslutna läkarna. Enligt förbundet
bör försäkringsanslutningen av privatläkare på sikt ersättas
av att landstingen upphandlar privata läkartjänster. Beträffande
systemet med bipraktik anser förbundet att de föreskrifter
riksförsäkringsverket utfärdat i frågan får anses utgöra en
tillfredsställande garanti för att bestämmelsen om högsta antal
besök skall kunna upprätthållas.
Riksförsäkringsverket kan inte uttala sig om i vilken
utsträckning handel med etableringar förekommer men anser att
det kan finnas skäl att närmare utreda frågan om rätten till
ersättningsanslutning från andra utgångspunkter, t.ex. med
avseende på den regionala fördelningen av läkarresurserna.
Vidare förutsätter verket att samverkansavtal normalt träffas
när sjukvårdshuvudmannen tillstyrker en anslutning till
försäkringen. Verket erinrar emellertid om att ett
samverkansavtal endast gäller mellan läkaren och
sjukvårdshuvudmannen och inte gentemot försäkringskassan. Verket
anser att -- om man för försäkringsanslutning skall kräva att
sådant samverkansavtal upprättas -- försäkringskassan inte skall
behöva hålla sig informerad om innehållet i avtalet. Beträffande
ersättningarna vid s.k. bipraktik hänvisar riksförsäkringsverket
till att verket i sina föreskrifter (RFFS 1977:24) angivit att,
om verksamheten bedrivs inom olika försäkringskasseområden,
anmälan om anslutning till försäkringen skall göras till den
försäkringskassa där huvudpraktiken är belägen. En anmälan skall
göras för varje mottagning. Därigenom kan försäkringskassan
bevaka att ersättning inte betalas ut för mer än 6000 besök
per kalenderår.
Försäkringskasseförbundet framför i remissyttrandet i
huvudsak samma synpunkter som riksförsäkringsverket anfört om
rätten till ersättningsanslutning, kravet på samverkansavtal och
systemet med bipraktik.
Utskottet vill anföra följande.
När de nuvarande principerna för privatpraktiserande läkares
anslutning till försäkringen infördes framhölls i propositionen
(prop. 1983/84:190) vikten av en gemensam planering av
vårdutbudet mellan resp. sjukvårdshuvudman och de privata
vårdgivarna. Avsikten var att samverkan mellan de
privatpraktiserande vårdgivarna och sjukvårdshuvudmännen skulle
regleras genom ett samverkansavtal som träffades mellan den
enskilde vårdgivaren och sjukvårdshuvudmannen. Vidare
förutsattes att det principiella innehållet i sådana
samverkansavtal skulle behandlas vid överläggningar mellan de
organisationer som företräder berörda parter. Regeringen och
Landstingsförbundet hade i sin överenskommelse utgått från att
en tillstyrkan från sjukvårdshuvudmannen att en ny
privatpraktiker fick föras upp på förteckningen normalt skulle
ske genom att det träffades ett samverkansavtal som redovisades
till försäkringskassan.
Utskottet anser mot bakgrund av dessa uttalanden att
möjligheterna för landstingen att träffa samverkansavtal med
läkarna bör vara goda. Av Landstingsförbundets yttrande framgår
att förbundet kommit överens med Läkarförbundet om att samråd
skall kunna ske mellan landstinget och representanter för de
lokala privata vårdgivarna, och att sådant samråd även skall
kunna innefatta etableringsfrågor. Utskottet vill samtidigt
erinra om att en allmän utgångspunkt vid införandet av
etableringssystemet har varit att en privatpraktikerkår av i
princip oförändrad omfattning skall bibehållas men att det är
angeläget att få en jämnare regional fördelning av
vårdresurserna. Som utskottet redovisat i föregående avsnitt har
riksdagen under hösten 1989 begärt att regeringen skall
återkomma till riksdagen med en redovisning och analys
beträffande den geografiska och verksamhetsmässiga fördelningen
av läkarna. Med hänsyn till vad sålunda anförts och då rätten
till ersättningsetablering nyligen har begränsats finner
utskottet inte skäl att nu föreslå några ändringar i
etableringsbestämmelserna. Vad härefter gäller ersättning vid
s.k. bipraktik konstaterar utskottet att riksförsäkringsverkets
föreskrifter torde medföra att försäkringskassan kan bevaka att
ersättning till en privatpraktiserande läkare inte utges för mer
än 6000 vårdbesök per kalenderår även i de fall läkaren
bedriver bipraktik.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion
1989/90:Sf329.
Ersättning från sjukförsäkringen för psykoterapeutisk
behandling m.m.
Ersättning från sjukförsäkringen för psykoterapeutisk
behandling kan endast utges om behandlingen lämnas inom den
offentliga vården -- inkl. behandling av sådan vårdgivare som
sjukvårdshuvudmannen tecknat vårdavtal med -- eller av
privatpraktiserande läkare som är ansluten till försäkringen.
I överenskommelsen om vissa ersättningar till
sjukvårdshuvudmännen för år l990 bestämdes att ett särskilt
bidrag om 19 milj.kr. skulle utges till sjukvårdshuvudmännen för
psykoterapeutisk verksamhet. Ett skäl var att socialstyrelsen
under hösten l987 framhållit att sjukvårdshuvudmännens utbyggnad
av den psykoterapeutiska verksamheten inte svarade mot behoven
och att åtgärder borde vidtas för att uppnå en
tillfredsställande situation. Enligt socialstyrelsen hade bl.a.
detta medfört att en betydande del av det psykoterapeutiska
behandlingsbehovet kommit att erbjudas i form av privat
verksamhet med höga kostnader för den enskilde som följd, såvida
inte behandlingen skett hos en försäkringsansluten vårdgivare.
Väntetiderna var därför långa både till sjukvårdshuvudmännens
psykoterapeutiska öppenvårdsmottagningar och till
försäkringsanslutna psykoterapeuter och psykoanalytiker. För det
särskilda bidraget om 19 milj.kr. gällde som villkor att
sjukvårdshuvudmännen träffade vårdavtal med legitimerade privata
vårdgivare och ersatte dem för deras arvode med undantag för
gällande patientavgift. Vårdavtalen skulle godkännas av
socialstyrelsen och utbetalningarna till huvudmännen av den
särskilda ersättningen skulle göras av riksförsäkringsverket.
I propositionen anges att nästan alla sjukvårdshuvudmän
härefter har utnyttjat möjligheten att träffa vårdavtal med
legitimerade privata vårdgivare och därvid förutsatt att det
ekonomiska stödet för psykoterapeutisk verksamhet skall utges
även för år 1991. Regeringen har mot den bakgrunden kommit
överens med Landstingsförbundet om att det särskilda bidraget
skall kvarstå för år 1991 och utgöra 21 milj.kr. för det året.
Ersättningen skall fördelas mellan sjukvårdshuvudmännen med
275000 kr. per huvudman och med 1:65 kr. per invånare.
Ersättningen skall liksom föregående år lämnas på grundval av
vårdavtal som sjukvårdshuvudmännen träffar med privata
legitimerade vårdgivare, och vårdavtalen skall liksom tidigare
godkännas av socialstyrelsen.
I propositionen föreslås vidare en ändring i
anslutningsbestämmelserna för läkarpsykoanalytiker. Enligt
överenskommelsen för år 1990 skulle sjukvårdshuvudmännen aktivt
verka för att läkarpsykoanalytiker, som till följd av att de har
halvtidstjänstgöring inom den offentliga vården inte kan
anslutas till försäkringen som privatpraktiker, kunde få
vårdavtal. Föredragande statsrådet konstaterar att så inte
blivit fallet, och han anser att anslutningsbestämmelserna för
denna grupp läkare därför bör ändras.
I läkarvårdstaxan har fr.o.m. den 1 juli 1990 införts
särskilda regler för ersättning till läkare som tillika är leg.
psykoterapeut.
Ett flertal motioner tar upp frågan om möjligheterna till
ersättning från försäkringen för psykoterapeutisk och/eller
psykologisk behandling.
I motion 1989/90:Sf276 av Sten Svensson m.fl., yrkande 8,
begärs att regeringen skall lägga fram förslag om att
legitimerade psykologer och psykoterapeuter skall få rätt att
ansluta sig till den allmänna försäkringen. I motionerna
1989/90:Sf213 av Siw Persson, l989/90:Sf375 av Barbro Sandberg
och Charlotte Branting och 1990/91:Sf4 av Sten Svensson m.fl.
(yrkande 7) begärs tillkännagivanden eller förslag om att
ersättning skall utgå från försäkringskassan eller den allmänna
försäkringen för kostnader för psykoterapeutisk behandling. I
motionerna 1989/90:Sf226 av Anita Stenberg m.fl. och
1989/90:Sf330 av Anita Stenberg m.fl. begärs tillkännagivande om
att ersättning från den allmänna försäkringen skall utgå till
den som efter läkarremiss erhållit behandling hos leg.
psykoterapeut. Förste vice talman Ingegerd Troedsson och Gullan
Lindblad begär i motion 1989/90:Sf271 förslag om att ersättning
skall utgå genom föräkringskassan för utredning och behandling
utförd av leg. psykolog och leg. psykoterapeut. Ulla Tillander
och Karin Israelsson begär i motion 1989/90:Sf315 att ersättning
från försäkringen skall kunna utgå för psykologisk utredning och
behandling medan Lars Werner m.fl. i motion 1989/90:Sf347 begär
förslag som syftar till att lösa frågan om ersättning för annan
behandling än psykoterapi som utförs av legitimerade psykologer
utanför den offentliga hälso- och sjukvården.
Utskottet har i samband med överenskommelsen mellan regeringen
och sjukvårdshuvudmännen för år 1990 behandlat frågan om hur en
utvidgning av möjligheterna till ersättning för psykoterapi
skulle ske. Utskottet anförde i sitt av riksdagen godkända
betänkande 1989/90:SfU5 att från det belopp per år som
sjukvårdshuvudmännen tilldelas i allmän sjukvårdsersättning
avräknas vad som utgivits direkt från försäkringen föregående år
i arvode till privata vårdgivare som är anslutna till
försäkringen. Storleken på den allmänna sjukvårdsersättning som
sjukvårdshuvudmännen kan disponera för egen del blir
följaktligen avhängig av hur många privatpraktiserande
vårdgivare som är verksamma inom huvudmannens sjukvårdsområde.
Mot bakgrund härav har sjukvårdshuvudmännen med vissa undantag
getts inflytande över om nya vårdgivare skall anslutas till
försäkringen. Utskottet erinrade om att den allmänna
sjukvårdsersättningen är avsedd som en ersättning även för sådan
sjukvård som ges i form av psykoterapeutisk behandling. Det står
vidare sjukvårdshuvudmännen fritt att, om deras egna
vårdresurser är otillräckliga, träffa vårdavtal även med sådana
privata vårdgivare som inte är anslutna till försäkringen.
Utskottet anförde vidare att, eftersom resurserna inom den
offentliga vården visat sig otillräckliga för psykoterapeutisk
behandling, en särskild försäkringsersättning för
psykoterapeutisk behandling vid sidan av den allmänna
sjukvårdsersättningen skulle utgå under 1990. Härigenom fick
sjukvårdshuvudmännen ekonomisk möjlighet att i ökad utsträckning
träffa vårdavtal med privata vårdgivare och på så sätt ge de
försäkrade ökad tillgång till psykoterapeutisk behandling mot
sedvanlig patientavgift och med högkostnadsskydd. Utskottet såg
det som en klar fördel för de försäkrade att detta extra
tillskott av medel från sjukförsäkringen direkt styrdes till en
vårdsektor som inte hade tillräckliga offentliga vårdresurser.
Om staten i stället valt att låta de privata vårdgivarna
etablera sig under samma förutsättningar som gällde för privata
läkare och sjukgymnaster, nämligen att sjukvårdshuvudmannen
tillstyrkte detta och därmed var beredd på att ersättningarna
från försäkringen avräknades från den allmänna
sjukvårdsersättningen, ansåg utskottet att detta hade inneburit
en sämre garanti för att de extra medlen från sjukförsäkringen i
sin helhet kom patienter med behov av psykoterapeutisk
behandling till del. Utskottet ansåg sålunda att den modell för
utvidgat stöd från sjukförsäkringen för psykoterapeutisk
behandling som valts var den för närvarande bästa från de
försäkrades synpunkt. Utskottet framhöll att överenskommelsen om
ett särskilt bidrag för psykoterapeutisk behandling gällde för
år l990. Frågan om hur ersättning för sådan behandling från
försäkringen i fortsättningen skulle utgå fick därför enligt
utskottets mening prövas på nytt när erfarenheter vunnits av den
träffade överenskommelsen. Utskottet ansåg på grund härav att
ett ställningstagande till motionsyrkandena om en anslutning
till försäkringen av de aktuella vårdgivarna fick anstå tills
vidare.
Utskottet kan nu konstatera att bidraget till psykoterapeutisk
verksamhet för år 1990 har medfört att nästan alla
sjukvårdshuvudmän träffat avtal med legitimerade privata
vårdgivare om psykoterapeutisk verksamhet. Utskottet vidhåller
därför sin uppfattning från föregående år att den särskilda
ersättningen från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen är
den för närvarande bästa från de försäkrades synpunkt, och
utskottet anser det lämpligt att ersättning utges i denna form
även för år 1991. Ökade möjligheter till behandling av
läkarpsykoanalytiker kan även förväntas genom de ändringar i
anslutningsbestämmelserna som föreslås för denna grupp.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till de nu
behandlade motionerna till den del de avser psykoterapeutisk
behandling.
Vad gäller frågan om utredning eller annan behandling än
psykoterapi som utförs av legitimerad psykolog anser utskottet
att ersättning för sådan utredning eller behandling tills vidare
får lösas inom ramen för sjukvårdshuvudmännens verksamhet.
Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna även såvitt de
avser annat än psykoterapibehandling.
Två motioner tar upp frågan om ersättning från
försäkringskassan för nya vårdgivargrupper. Margitta Edgren och
Lola Björkquist anser i motion 1989/90:Sf323 att
anslutningsreglerna bör vidgas så att privata initiativ kan tas
till vara inom hälso- och sjukvården. Därför bör även
barnmorskor, sjuksköterskor, arbetsterapeuter m.m. kunna få
ansluta sig till försäkringen. Vidare begär Gullan Lindblad i
motion 1989/90:Sf247 ett tillkännagivande om att även
legitimerade dietister bör få rätt att utföra sitt arbete inom
den allmänna försäkringens ram.
Som tidigare redovisats har landstingen ansvaret för hälso-
och sjukvården, och de bör därför ha ett inflytande över hur de
ekonomiska och personella resurserna fördelas. De ersättningar
som utbetalts från försäkringskassan till privata vårdgivare
avräknas följande år vid utbetalning av sjukvårdsersättningen
till sjukvårdshuvudmännen. Utskottet är mot denna bakgrund inte
berett tillstyrka att nya grupper skall kunna ansluta sig till
försäkringen. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna
1989/90:Sf323 och 1989/90:Sf247.
Patientavgifter inom öppen vård och högkostnadsskydd
Enligt 2 kap. 1 § AFL får regeringen bestämma den högsta
patientavgift som får tas ut vid såväl offentlig öppen vård som
privat sådan. I särskild förordning har föreskrivits att vid den
offentliga vården skall fr.o.m. den 1 januari 1989
patientavgiften för läkarvård vara högst 60 kr. per besök. Vid
läkarbesök hos den sjuke får en tilläggsavgift med högst 30 kr.
tas ut och vid telefonförfrågan hos läkaren en avgift med högst
25 kr. Vid sjukvårdande behandling utförd av annan än läkare är
patientavgiften högst 35 kr. per behandling (besök). I
läkarvårdstaxan och behandlingstaxan föreskrivs vilken avgift
patienten skall erlägga vid privat vård. Fr.o.m. den 1 juli 1989
gäller härvid att patientavgiften vid läkarvård är högst 70 kr.
(vid arvodeshöjning högst 80 kr.), tillägg vid hembesök 45 kr.
och avgift för telefonrådgivning 30 kr. Patientavgiften enligt
behandlingstaxan är från samma tid högst 45 kr.
Rätten till läkemedelsförmåner regleras i lagen (1981:49) om
begränsning av läkemedelskostnader m.m. Förmånerna utges i form
av antingen kostnadsfrihet eller prisnedsättning för läkemedel
eller skydd mot höga kostnader för läkemedel och sjukvård.
Prisnedsättning på läkemedel sker genom att den kostnad som vid
varje expeditionstillfälle överstiger -- fr.o.m. den 1 juli 1990
-- 75 kr. ersätts av den allmänna försäkringen.
Skyddet mot höga kostnader för läkemedel och sjukvård, det
s.k. högkostnadsskyddet, infördes den 1 juli 1981. I princip
gäller att en person blir befriad från ytterligare kostnader för
vårdbesök och läkemedel när han betalat avgift för sammanlagt 15
vårdbesök eller inköp av prisnedsatta läkemedel. Vårdbesöken
skall avse läkarvård eller annan sjukvårdande behandling som
lämnas inom öppen offentlig hälso- och sjukvård eller av
privatpraktiserande vårdgivare som är ansluten till
försäkringen. Befrielsen gäller under en 12-månadersperiod
räknat från första vårdbesöket eller inköpet. För barn under 16
år i samma familj gäller ett gemensamt kostnadstak vid 15
vårdbesök eller inköp. Ett läkemedelsinköp för mer än 30 kr.
jämställs med ett läkarvårdsbesök, medan två sjukvårdande
behandlingar liksom två telefonrådfrågningar hos en läkare eller
privatpraktiserande sjukgymnast skall motsvara ett
läkemedelsinköp.
I propositionen anges att regeringen och Landstingsförbundet
har enats om att den statliga regleringen av avgifterna inom den
öppna offentliga hälso- och sjukvården skall avskaffas fr.o.m.
år 1991. Denna avreglering måste också omfatta avgiftssystemet
för de anslutna privatpraktiserande läkarna och sjukgymnasterna.
Även avgifterna för den sjuk- och hälsovård som meddelas inom
företags- och studerandehälsovården bör anpassas till
sjukvårdshuvudmännens avgiftssystem.
Enligt föredragande statsrådet är förutsättningen för
avreglering av det nuvarande avgiftssystemet att den leder till
en sådan avgiftsdifferentiering som ger ett effektivare
utnyttjande av hälso- och sjukvårdens organisation och resurser.
Avregleringen får totalt sett inte leda till en orimlig höjning
av patienternas andel av sjukvårdskostnaderna. Eftersom de
nuvarande avgiftsnivåerna har gällt sedan år 1988 anser
statsrådet dock att en viss höjning av dessa är berättigad med
hänsyn till den allmänna kostnadsutvecklingen. Storleken på det
av parterna förordade högkostnadsskyddet bör motverka eventuella
negativa effekter av systemförändringen. När det gäller de
försäkringsanslutna privatpraktiserande läkarna och
sjukgymnasterna instämmer statsrådet i att nivån på deras
avgifter på lämpligt sätt bör samordnas med den avgiftssättning
som kommer att tillämpas hos de olika sjukvårdshuvudmännen. En
rimlig utgångspunkt bör vara att avgiftsnivån för denna privata
vård skall motsvara vad som gäller för motsvarande vård i
sjukvårdshuvudmannens regi och att den princip för
avgiftssättningen som sjukvårdshuvudmannen väljer gäller för
hela landstinget eller kommunen. Även i fortsättningen skall
försäkringskassan betala mellanskillnaden mellan den private
vårdgivarens arvode och patientavgiften.
Statsrådet erinrar om att en avreglering av avgiftssystemet
för den öppna hälso- och sjukvården också leder till att
bestämmelserna om vad en erlagd patientavgift inom öppenvården
innefattar, t.ex. avgiftsfria remissbesök, kommer att slopas.
Landstingsförbundet måste noga följa hur sjukvårdshuvudmännen
utformar avgiftsreglerna och utnyttjar avregleringen som
styrmedel för ett effektivare resursutnyttjande och redovisar
detta till regeringen i samband med nästa års överläggningar.
I propositionen anförs vidare att det vid en avreglering av
avgiftssystemet och en differentiering av avgifterna inom den
öppna vården är naturligt att förorda ett beloppsmässigt
kostnadstak som innebär att patientens kostnader för vård och
läkemedel skall läggas samman. Parterna har i överenskommelsen
uttalat sig för att nivån bör fastställas till högst 1500 kr.
Med hänsyn till den allmänna kostnadsutvecklingen sedan år 1988
då avgifterna senast höjdes kan det föreslagna kostnadstaket
inte betraktas som orimligt högt. Statsrådet förutsätter därvid
att varje sjukvårdshuvudman fastställer sitt högkostnadsskydd
med beaktande av de avgiftsnivåer som skall gälla. Bestämmer
sjukvårdshuvudmannen ett lägre belopp än 1500 kr. bör det
kunna tillämpas också för befrielse från läkemedelskostnader för
den som är bosatt inom sjukvårdshuvudmannens område. Den som har
kostnadsbefrielse som gäller vid utgången av år 1990 får behålla
denna enligt nuvarande regler tills 12-månadersperioden löpt ut.
Vidare bör den som före årsskiftet köpt läkemedel eller erlagt
avgift för besök i öppen vård få tillgodoräkna sig dessa
tillfällen även efter årsskiftet och fortsätta att kvalificera
sig för högkostnadsskydd enligt nu gällande bestämmelser.
Lars Werner m.fl. anför i motion l990/91:Sf2 yrkande 2 att
under nästa år kommer sjukvårdsavgifterna att sedan år 1970 då
den s.k. sjukronorsreformen infördes ha tredubblats i
förhållande till den allmänna prisnivån. Motionärerna anser att
vårdavgifterna bör indexregleras, vilket skulle innebära en
avgiftshöjning med högst 10 kr. En indexreglering skulle även ha
prispressande effekt på de starkt ökande kostnaderna inom
sjukvården. De begär ett tillkännagivande härom.
Utskottet vill erinra om att riksdagen senast under föregående
riksmöte har avvisat förslag om en indexreglering av
patientavgifterna (1989/90:SfU5, rskr. 43). Regeringen har nu
kommit överens med sjukvårdshuvudmännen om att varje
sjukvårdshuvudman fr.o.m. år 1991 själv får fastställa
avgifternas storlek. Mot bakgrund av de skäl som anförts för en
sådan avreglering av avgiftssystemet har utskottet inget att
erinra mot att så sker, och utskottet avstyrker bifall till
motion 1990/91:Sf2 yrkande 2.
I tre motioner föreslås att högkostnadsskyddet skall inträda
vid ett lägre belopp än vad som föreslås i propositionen. I
motion 1990/91:Sf1 (yrkande 6) begär Karin Israelsson m.fl. att
riksdagen beslutar att beloppsgränsen skall vara 1000 kr. Även
Inger Schörling m.fl. föreslår i motion 1990/91:Sf3 (yrkande 1)
att gränsen sätts till 1000 kr., och de begär ett
tillkännagivande härom. Vidare begärs i motion 1990/91:Sf2
(yrkande 3) av Lars Werner m.fl. ett tillkännagivande om att
högkostnadsskyddet bör inträda vid 900 kr.
I motion 1990/91:Sf7 påpekar Gunnar Thollander att
högkostnadsskyddet inte omfattar egenavgiften vid sjukresor,
hjälpmedelsavgifter, vissa läkemedel, omläggningsmaterial m.m.
Motionären begär i yrkande 1 ett tillkännagivande om att
möjligheten att göra högkostnadsskyddet mera heltäckande bör
prövas ytterligare. Han begär vidare i yrkande 2 ett
tillkännagivande om att landstingen bör komplettera
högkostnadsskyddet med ett högsta belopp per månad.
Utskottet gör följande bedömning.
Som framgått ovan är i det nuvarande högkostnadsskyddet inte
angivet ett visst högsta belopp. För den som endast besöker
läkare i offentlig öppen vård kommer kostnadsfriheten att
inträda när patientavgifter erlagts med 900 kr.
Högkostnadsskyddets konstruktion medför emellertid att det kan
räcka att lägre avgifter erläggs lika väl som betydligt högre
avgifter kan behöva erläggas innan rätten till kostnadsfrihet
inträder. Som exempel kan nämnas att den som besöker
privatpraktiserande läkare får betala patientavgifter på 1050
kr. innan rätt till kostnadsfrihet inträder. Med hänsyn härtill
och då patientavgifterna senast höjdes sedan den 1 januari resp.
den 1 juli 1989 har utskottet inga invändningar mot att det
högsta belopp som behöver erläggas för patientavgifter och inköp
av läkemedel fastställs till 1500 kr. Varje landsting har
emellertid möjlighet att ange ett lägre belopp för
högkostnadsskyddet, och utskottet har erfarit att flertalet
landsting avser att fastställa kostnadstaket till 1200 kr.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att i proposition
1990/91:14 anförs dels att kommunerna bör få bestämma storleken
på avgifterna inom den hälso- och sjukvård som de föreslås få
ansvar för, dels att de enskilda bör garanteras att under en
tolvmånadersperiod inte behöva betala mer än sammanlagt 1500
kr. för läkemedelskostnader och vårdbesök hos landstinget och
kommunen.
Utskottet föreslår att riksdagen antar det framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen om begränsning av
läkemedelskostnader m.m. och avslår motionerna 1990/91:Sf1
yrkande 6, 1990/91:Sf2 yrkande 3 och 1990/91:Sf3 yrkande 1.
Vad beträffar yrkandet i motion 1990/91:Sf7 om att landstingen
inom högkostnadsskyddet även skall ange ett högsta belopp som en
enskild behöver betala för månad har utskottet erfarit att vissa
landsting överväger att införa någon form av högsta kostnad för
patientavgifter för månad, och utskottet ser positivt på en
sådan åtgärd. Framhållas bör emellertid att en sådan begränsning
inte kan åberopas för kostnadsfrihet vid inköp av läkemedel. Vid
läkemedelsinköp kan heller inte åberopas avgifter som erlagts
till landstinget för annat än läkarvård eller annan sjukvårdande
behandling. Som framgår av propositionen skall
Landstingsförbundet noga följa hur sjukvårdshuvudmännen utformar
avgiftsreglerna, och utskottet förutsätter att man därvid även
beaktar hur avgifterna förhåller sig till högkostnadsskyddet.
Någon riksdagens åtgärd med anledning av motion 1990/91:Sf7
yrkande 2 är därför inte påkallad.
Vad gäller frågan om ett mer heltäckande högkostnadsskydd vill
utskottet framhålla att en särskild kommitté har tillkallats med
uppgift att överväga och lämna förslag till de förändringar i
förmånssystemet inom socialförsäkringen som är påkallade för att
uppnå bättre rättvisa mellan olika grupper av försäkrade som har
betydande kostnader för läkemedel, förbrukningsartiklar, vård
och annan behandling samt resor till följd av sjukdom eller
handikapp (dir. 1990:34). Kommittén bör enligt sina direktiv ha
slutfört sitt uppdrag senast den 1 juli 1991. Utskottet finner
att yrkande 1 i motion 1990/91:Sf7 härigenom är tillgodosett.
Taxor för läkarvård och sjukvårdande behandling i privat regi
Enligt beslut av 1974 års riksdag bestäms fr.o.m. den 1
januari 1975 arvodet till privatpraktiserande vårdgivare som är
anslutna till den allmänna sjukförsäkringen av -- för läkarnas
del -- reglerna i läkarvårdstaxan (1974:699) och -- för
sjukgymnasternas del -- behandlingstaxan (l976:l018). Taxorna
fastställs av regeringen efter förslag från
riksförsäkringsverket.
Läkare och sjukgymnaster som nyetablerar sig i de tidigare
stödområdena A, B och C (fr.o.m. den 1 juli 1990 dock inte inom
Gotlands kommun) erhåller en förhöjd taxa med 20 %. Även i
övriga delar av landet utom vissa kommuner i de tre
storstadsområdena medges en taxehöjning med 10 % vid
nyetablering. Taxehöjningarna avvecklas successivt efter två år
med 5 procentenheter per år.
Motionerna 1989/90:Sf276 av Sten Svensson m.fl., 1989/90:Sf302
av Sten Svensson m.fl. och 1989/90:Sf364 av Bengt Westerberg
m.fl. tar upp frågor om taxenivån för privatpraktiserande
vårdgivare. I motion 1989/90:Sf276 yrkande 3 begärs ett
tillkännagivande om behovet av en generell taxehöjning för
läkare och sjukgymnaster och i yrkande 4 ett tillkännagivande om
behovet av en sådan differentiering av läkartaxan att den
stimulerar etablering i glesbygd. I motionerna 1989/90:Sf302
yrkande 1 och 1989/90:Sf364 yrkande 2 begärs tillkännagivanden
om att taxorna för sjukgymnaster bör räknas upp.
I motion 1990/91:Sf4 anför Sten Svensson m.fl. (yrkande 3) att
den föreslagna avregleringen av patientavgifterna kommer att
leda till att landstingen får ökade intäkter genom de höjda
avgifterna, och därigenom ökade möjligheter att erbjuda vård,
medan de privatpraktiserande läkarna inte får högre inkomster
eftersom försäkringen bara betalar mellanskillnaden mellan
arvodet och patientavgiften. Motionärerna anser att regeringen
bör lägga fram förslag om förbättringar i taxan för såväl
läkarna som sjukgymnasterna.
Utskottet vill erinra om att läkarvårdstaxorna och
behandlingstaxorna har höjts den l juli l990. Höjningarna har
liksom vid tidigare tillfällen grundat sig på det underlag
riksförsäkringsverket tagit fram om taxenivåer och behov av
höjningar och på vad som förevarit vid överläggningar med de
berörda parterna. Arvodeshöjningen har för läkarna varit i
genomsnitt 8,1 % och för sjukgymnasterna 7,7 %.
Utskottet finner mot denna bakgrund inte anledning till något
uttalande från riksdagens sida med anledning av motionerna
1989/90:Sf276 yrkande 3, 1989/90:Sf302 yrkande 1 och
1989/90:Sf364 yrkande 2.
Vad gäller effekterna av avregleringen av patientavgifterna
vill utskottet tillägga att de ökade intäkter genom
patientavgifter som landstingen kan väntas få har beaktats vid
fastställande av den allmänna sjukvårdsersättningen för år 1991.
Motion 1990/91:Sf4 yrkande 3 bör därför inte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Förslaget att läkarvårdstaxan skall differentieras så att den
stimulerar etablering i glesbygd kan enligt utskottets mening
inte bedömas isolerat från andra åtgärder som kan vidtas för att
få en rättvisare fördelning av vårdresurserna över landet.
Riksdagen har, som tidigare redovisats, under hösten 1989 givit
regeringen till känna att regeringen bör återkomma till
riksdagen med en redovisning och en analys beträffande den
geografiska och verksamhetsmässiga fördelningen av läkarna.
Utskottet anser att denna redovisning och analys bör avvaktas,
och utskottet avstyrker bifall till motion 1989/90:Sf276 yrkande
4.
Ytterligare två motioner tar upp frågor om
arvode enligt läkarvårds- och behandlingstaxan. I motion
1989/90:Sf301 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg begärs i
yrkande l ett tillkännagivande om att specialistvårdstaxan skall
anpassas så att privatpraktiserande läkare kan ge patienterna
ekonomisk möjlighet att tillgodogöra sig ortopedisk-medicinsk
behandling. Vidare begär de i yrkande 2 ett tillkännagivande om
att sjukgymnaster med examen i ortopedisk medicin får ta ut en
högre taxa för tidskrävande ortopediska undersökningar och
behandlingar. Gullan Lindblad och Anders G Högmark begär i
motion 1989/90:Sf205 ett tillkännagivande om att användande av
magnetkamera bör införas i läkarvårdstaxans förteckning över
åtgärder som ersätts av den allmänna försäkringen.
I läkarvårdstaxan finns bestämmelser om vilket arvode en
läkare har rätt till vid patientbesök. Patientbesöken är
uppdelade i grupper. För grupperna 4--7, som avser rådfrågning
hos läkare med specialistkompetens när vissa särskilt krävande
undersökningar eller behandlingar är påkallade, fastställer
riksförsäkringsverket efter samråd med socialstyrelsen en
förteckning. Högsta arvodet (grupp 7) enligt läkarvårdstaxan är
för närvarande 1200 kr. Även i behandlingstaxan finns olika
arvodesgrupper.
Med hänsyn till att det ankommer på riksförsäkringsverket att
i samråd med socialstyrelsen avgöra vilka specialiteter som
skall ingå i grupperna med högre arvode enligt läkarvårdstaxan
anser utskottet, liksom vid behandlingen av liknande
motionsyrkanden under föregående riksmöte (se 1989/90:SfU5), att
riksdagen inte bör göra något uttalande i fråga om vilka
enskilda åtgärder som skall berättiga till högre arvode.
Utskottet vill, liksom tidigare, understryka vikten av att de
berörda myndigheterna noga följer utvecklingen på området och
håller förteckningarna aktuella. Med det anförda avstyrker
utskottet bifall till motionerna 1989/90:Sf205 och 1989/90:Sf301
yrkandena 1 och 2.
I motion 1989/90:Sf302 av Sten Svensson m.fl. begärs i yrkande
2 ett tillkännagivande om att remisstvånget för sjukgymnastisk
behandling inom ramen för den allmänna sjukförsäkringen skall
slopas.
Riksdagen har tidigare på förslag av utskottet avslagit
liknande motionsyrkanden. I utskottets betänkande 1989/90:SfU5
framhöll utskottet att det inte kunde tillstyrka att systemet
med remiss från läkare för att erhålla sjukgymnastisk behandling
generellt skulle slopas eftersom systemet innebär en medicinsk
kontroll. Utskottet anser att riksdagen bör vidhålla sin
tidigare inställning och avstyrker bifall till motion
1989/90:Sf302 yrkande 2.
Kostnader för sjukresor
Enligt 2 kap. 6 § AFL kan en försäkrad få ersättning för
resekostnader i samband med läkarvård eller annan sjukvårdande
behandling eller i samband med sjukhusvård. Resan skall avse
öppen hälso- och sjukvård som ombesörjs av sjukvårdshuvudman
eller privatpraktiserande läkare eller sjukgymnast som är
ansluten till försäkringen. Med sjukhusvård avses vård på
sjukvårdsinrättning som drivs av en sjukvårdshuvudman,
riksförsäkringsverkets sjukhus i Nynäshamn och Tranås samt andra
sjukvårdsinrättningar som vid utgången av år 1988 fanns upptagna
i en särskild förteckning hos riksförsäkringsverket.
Närmare föreskrifter om sjukreseersättning lämnas i
förordningen (1987:82) om ersättning vid sjukresa. Ersättningen
beräknas i princip efter det färdsätt som har använts. Från
resekostnaden görs avdrag med karensbelopp för fram- resp.
återresa med olika belopp (15, 20 eller 30 kr.) beroende på
vilket färdsätt som använts och om samåkning skett. Ersättning
kan även lämnas för övernattningskostnader, i regel med högst 55
kr. per natt. Om en försäkrads ålder eller tillstånd motiverar
att någon följer honom på resan, kan ersättning lämnas även för
den medföljandes resekostnader.
Enligt sjukreseförordningen lämnas inte ersättning för resa
utanför Sverige. Sådan ersättning kan däremot lämnas enligt
gränssjukvårdsförordningen (1962:390). Det gäller när en
person som är försäkrad och bosatt i Sverige blir i behov av
läkarvård eller sjukgymnastisk behandling under vistelse i en
svensk kommun vid riksgränsen mot Finland eller Norge och får
vård eller behandling i det angränsande landet. Ersättning för
resa utom riket kan även utges enligt konventionsbestämmelser. I
den nordiska konventionen föreskrivs bl.a. att ersättning kan
utges för hemtransport om någon insjuknar i annat nordiskt land.
I motion 1989/90:Sf320 anför Monica Öhman m.fl. att man på
grund av kösituationen inom den svenska sjukvården borde utöka
möjligheterna att få remiss till sjukhus i annat nordiskt land.
Vårdkostnaden skulle betalas av landstinget, och reseersättning
borde utges på samma villkor som inom landet. Motionärerna begär
ett tillkännagivande om att möjligheten till en sådan utvidgning
av reseersättningsvillkoren bör utredas.
Utskottet finner inte skäl föreslå en sådan utvidgning av
sjukresebestämmelserna som föreslås i motion 1989/90:Sf320, och
utskottet avstyrker bifall till motionen.
Hjälpmedel till handikappade
Fr.o.m. år 1976 har sjukvårdshuvudmännen hela ansvaret för att
tillhandahålla hjälpmedel för handikappade medan socialstyrelsen
har tillsyn över hjälpmedelsverksamheten. Från samma tid utges
en enhetlig hjälpmedelsersättning från sjukförsäkringen.
Ersättningen var för år 1990 85 kr. per invånare och år, varav
4:30 per invånare och år skulle föras till en särskild fond för
Handikappinstitutets verksamhet.
Enligt den överenskommelse som nu träffats mellan regeringen
och sjukvårdshuvudmännen skall den särskilda ersättningen
fr.o.m. år 1991 föras in i den allmänna sjukvårdsersättningen.
Bidraget till Handikappinstitutets verksamhet skall för år 1991
uppgå till 46,5 milj.kr., varav 42,5 milj.kr. härrör från den
nuvarande hjälpmedelsersättningen. Av det totala bidraget 46,5
milj.kr. skall 4 milj.kr. avsättas till produktionsstöd.
I två motioner påtalas vissa brister i
hjälpmedelsförsörjningen. I motion 1989/90:Sf259 av Carl Bildt
m.fl. anförs att det på senare tid rått besvärliga kösituationer
på hjälpmedelsområdet. En väg att minska köerna är att låta den
som har rätt till hjälpmedel själv få införskaffa detta, med
bidragsgivning upp till förslagsvis 80 % av
hjälpmedelscentralens kostnader. Motionärerna begär i yrkande 8
att regeringen lägger fram förslag om en sådan
hjälpmedelsgaranti. De anser att handikapphjälpmedel på sikt bör
ingå i den allmänna försäkringen, och de begär i yrkande 9 en
utredning om hur detta närmare bör ske. I motion 1989/90:Sf250
av Bengt Westerberg m.fl., yrkande 9 i denna del, tas upp
problemet med långa väntetider för hjälpmedel som man
ordinerats. Väntetiderna beror enligt motionärerna ibland på att
anslagen för verksamheten tagit slut under budgetåret. Vidare
anser motionärerna att den som har en bestående eller långvarig
funktionsnedsättning skall i lag garanteras rätten till
kostnadsfria hjälpmedel.
I motionerna 1989/90:Sf250 av Bengt Westerberg m.fl. (yrkande
9, delvis), 1990/91:Sf6 av Sigge Godin m.fl. (yrkande 4, delvis)
och 1990/91:Sf1 av Karin Israelsson m.fl. (yrkande 7) begärs ett
tillkännagivande om att staten bör ha huvudansvaret för
hjälpmedelsförsörjningen.
En särskild utredningsman, som år l986 fick regeringens
uppdrag att kartlägga och analysera den nuvarande situationen på
hjälpmedelsområdet, har redovisat sitt uppdrag i betänkandet
(SOU l989:39) Hjälpmedelsverksamhetens utveckling --
kartläggning och bedömning. Utredningen konstaterar att det
finns brister inom flera av de områden som ingår i hälso- och
sjukvårdens ansvar för hjälpmedel och också att det finns
områden där det är angeläget att huvudmännen utvidgar sina
insatser. Kostnaden för åtgärder skulle på några års sikt bli av
storleksordningen 20--30 milj. kr. per år. Eftersom bristen på
hjälpmedel kan öka behovet av andra samhällsinsatser anser
utredningen att hjälpmedelsinsatser kan vara ekonomiskt lönsamma
åtgärder. Utredningen har i enlighet med sina direktiv utgått
från att huvudansvaret för att tillhandahålla hjälpmedel även
fortsättningsvis skall åvila hälso- och sjukvårdshuvudmännen.
Utredningen anser däremot att ett ändrat huvudmannaskap för
bl.a. äldreomsorgen bör föranleda en omprövning av utformningen
och ansvaret för tillhandahållandet av hjälpmedel. Vidare anser
utredningen att socialstyrelsen bör bedriva en förstärkt tillsyn
över hälso- och sjukvårdens verksamhet med hjälpmedel och finner
det angeläget att socialstyrelsen på ett aktivare sätt än
hittills följer upp hur olika grupper funktionshindrade får sina
behov av hjälpmedel tillgodosedda och hur verksamheten utvecklas
i olika delar av landet. Utredningen pekar på att det behövs
åtgärder för att eliminera de långa väntetider som på sina håll
finns för vissa hjälpmedel. Utredningen har övervägt om en
särskild lagreglering av den enskildes rätt till hjälpmedel bör
införas, men utredningen anser att frågan får övervägas vidare i
samband med den fortsatta utredningen om ansvaret för
äldreomsorgen och 1989 års handikapputredning.
Utskottet vill erinra om att i proposition 1990/91:14 föreslås
att primärkommunerna inom det område där de enligt förslaget får
ett hälso- och sjukvårdsansvar skall svara för att den enskilde
får vissa hjälpmedel. Kommunernas ansvar kommer i första hand
att gälla hjälpmedel i den dagliga livsföringen. Landstingen bör
svara för den specialiserade kompetens som behövs för hantering
av mer komplicerade hjälpmedel. Hjälpmedelscentralernas
verksamhet bör emellertid även i fortsättningen hållas samman.
De ekonomiska konsekvenserna av det förändrade ansvaret för
hjälpmedelsförsörjningen bör regleras på samma sätt som de
ekonomiska följderna av huvudmannaskapsreformen i sin helhet.
Beträffande hjälpmedelsverksamheten i övrigt hänvisas i
propositionen till att hjälpmedelsutredningen slutfört sitt
arbete och att betänkandet för närvarande bereds inom
regeringskansliet. Vidare anges att 1989 års handikapputredning
sannolikt kommer att behandla frågor som direkt berör
hjälpmedelsverksamheten. Förslag till förändringar av
hjälpmedelsverksamhetens inriktning och utformning i stort läggs
därför inte fram.
Socialutskottet har i sitt betänkande 1990/91:SoU9 anfört att
kommunernas ansvar i vissa fall innebär en praktisk lösning, men
utskottet varnar samtidigt för den uppsplittring av ansvaret som
följer av att både landstingen och kommunerna får en skyldighet
att tillhandahålla handikapphjälpmedel. Socialutskottet anser
att en parlamentarisk utredning bör få i uppdrag att överväga
vilka åtgärder som kan behöva vidtas på hjälpmedelsområdet i och
med att ett kommunalt hälso- och sjukvårdsansvar införs. Enligt
socialutskottet finns det i detta sammanhang skäl att överväga
även vilket ansvar staten bör ha för hjälpmedelsförsörjningen.
Socialutskottet föreslår att det anförda ges regeringen till
känna.
De problem med hjälpmedelsförsörjningen som tas upp i
motionerna 1989/90:Sf250 yrkande 9 (delvis) och 1989/90:Sf259
yrkandena 8 och 9 har uppmärksammats av hjälpmedelsutredningen.
Utskottet anser att den fortsatta beredningen av betänkandet
inom regeringskansliet, liksom även resultatet av 1989 års
handikapputredning, bör avvaktas. Motionerna bör därför inte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Vad gäller motionsyrkandena om ett ökat statligt ansvar för
hjälpmedelsförsörjningen vill utskottet erinra om att staten i
dag genom socialstyrelsen har ett tillsynsansvar över
hjälpmedelsverksamheten. Hjälpmedelsutredningen har föreslagit
att denna tillsyn förstärks. Utskottet anser att såväl
beredningen av hjälpmedelsutredningens betänkande som riksdagens
ställningstagande till socialutskottets betänkande 1990/91:SoU9
bör avvaktas. Motionerna 1989/90:Sf250 yrkande 9 (delvis),
1990/91:Sf6 yrkande 4 (delvis) och 1990/91:Sf1 yrkande 7 bör
därför inte föranleda något uttalande från riksdagens sida.
Staten och Landstingsförbundet är sedan den 1 januari 1978
gemensamt huvudmän för Handikappinstitutet som är centralt organ
på hjälpmedelsområdet. Enligt stadgarna består styrelsen av nio
ledamöter och suppleanter för dessa. Fyra ledamöter utses av
regeringen och fem av Landstingsförbundet. Suppleanterna utses i
samma ordning. Regeringen utser styrelsens ordförande. I
stadgarna sägs vidare att bland de av regeringen utsedda
ledamöterna bör ingå företrädare för handikapporganisationerna.
Handikappinstitutet prövar hjälpmedlens lämplighet och är
samtidigt informationsorgan på hjälpmedelsområdet. Institutet
har vidare ansvaret för kontinuerlig utgivning av
hjälpmedelsförteckningen. Förteckningen omfattar de hjälpmedel
som institutet rekommenderar landstingen att utge samt
anvisningar för hjälpmedelsverksamheten. Varje enskilt landsting
beslutar dock självt i vad mån rekommendationerna skall följas.
Förteckningen över handikapphjälpmedel omfattar sådana
hjälpmedel som en person behöver i den dagliga livsföringen för
att kompensera en funktionsnedsättning.
I propositionen anges att parterna är överens om att
Handikappinstitutets huvuduppgift skall vara att främja,
samordna och medverka i forsknings- och utvecklingsarbetet
avseende hjälpmedel åt handikappade. Andra väsentliga uppgifter
för institutet blir att svara för provning och
egenskapsdeklaration av hjälpmedel samt för information om
hjälpmedelsverksamheten. Den nuvarande hjälpmedelsförteckningen
skall upphöra fr.o.m. år 1991.
Lars Werner m.fl. begär i motion 1990/91:Sf2, yrkande 4, ett
tillkännagivande om att handikapporganisationerna bör få ett
ökat inflytande i Handikappinstitutets styrelse. Motionärerna
begär vidare i yrkande 5 ett tillkännagivande om att staten
ensam skall vara huvudman för institutet.
Utskottet är inte berett tillstyrka sådana ändringar
beträffande Handikappinstitutet som föreslås i motion
1990/91:Sf2 yrkandena 4 och 5, och motionen bör avslås.
Lagen om allmän försäkring innehåller inte någon bestämmelse
som ger rätt till ersättning för kostnader för glasögon.
Sjukvårdshuvudmännen har emellertid som tidigare nämnts ansvaret
för att tillhandahålla hjälpmedel för handikappade. I
hjälpmedelsersättningen som utbetalas från sjukförsäkringen till
sjukvårdshuvudmännen ingår ersättning för tillhandahållande av
glasögon kostnadsfritt eller till nedsatt pris till barn och
ungdomar under 19 år. I övrigt utges glasögon eller
kontaktlinser utan kostnad som hjälpmedel till starropererade
personer. Vidare har svårt synskadade personer möjlighet att få
särskilda synhjälpmedel.
I motion 1989/90:Sf230 av Ingbritt Irhammar och Martin Olsson
påtalar motionärerna att den hjälp till glasögon som lämnas av
sjukvårdshuvudmännen är för liten. De begär en utredning i syfte
att införa en allmän glasögonförsäkring som vilar på samma
principer som tandvårdsförsäkringen.
Motionsyrkanden om en glasögonersättning inom den allmänna
försäkringens ram har under en följd av år avslagits av
riksdagen på förslag av utskottet (se senast 1989/90:SfU5).
Utskottet har därvid inte ansett att några andra grupper än de
som för närvarande erhåller bidrag från sjukvårdshuvudmännen bör
komma i fråga för ett generellt samhällsstöd för anskaffande av
glasögon. Frågan har även tagits upp i det förenämnda
betänkandet om hjälpmedelsverksamhetens utveckling. Utredningen
har där konstaterat att glasögonbidragets realvärde har minskat,
men inte funnit några möjligheter att inom ramen för
utredningens direktiv föreslå någon förändring av detta bidrag.
Utredningen har även avvisat tanken på ett allmänt samhällsstöd
för glasögon till vuxna personer. Med hänsyn till den stora
volym ett sådant stöd skulle få anser utredningen inte att det
skulle vara en riktig prioritering av de samhällsresurser som
finns tillgängliga för stöd till personer med funktionshinder.
Utskottet anser med hänvisning till det anförda att riksdagen
bör vidhålla sin tidigare uppfattning i frågan och avstyrker
bifall till motion 1989/90:Sf230.
Avgifter för pensionärer vid sjukhusvård
Före den 1 januari 1989 gällde att pensionär som uppbar hel
ålders- eller förtidspension hade rätt till ersättning för
sjukhusvård enligt AFL under en tid som begränsades till 365
dagar. Inom den allmänna försäkringen fanns inga föreskrifter om
avgift för sjukhusvård. Däremot skulle sjukpenningen minskas med
visst belopp för varje dag en försäkrad fick sjukhusvård. Detta
medförde att pensionärerna -- med undantag för sådana
ålderspensionärer som var sjukpenningförsäkrade -- fick
kostnadsfri sjukhusvård under sammanlagt högst ett år. Efter det
avgiftsfria året hade sjukvårdshuvudmännen rätt att ta ut en
avgift med högst 55 kr. per vårddag, varvid enligt
överenskommelse mellan staten och sjukvårdshuvudmännen
förutsattes att nedsättning av avgiften skulle kunna ske med
hänsyn till pensionärens möjlighet att betala kostnaden för egen
bostad och pensionärens behov av medel för särskilda
rehabiliteringsinsatser.
Den 1 januari 1989 infördes ett nytt avgiftssystem för
pensionärer vid sjukhusvård (prop. 1988/89:33, SfU5, rskr. 46).
Bestämmelserna togs in i 2 kap. 12 § AFL.
Enligt de nya bestämmelserna skall försäkringskassan ta ut en
avgift för varje dag då en pensionsberättigad som är bosatt i
Sverige får sjukhusvård på grund av sjukdom. Avgift tas ut från
den som uppbär hel ålderspension. Även den som uppbär hel
förtidspension och som under tid med sådan pension har fått
sjukhusvård under 365 dagar skall erlägga avgift.
Avgiften beräknas på pensionsförmånerna vid vårdtillfället.
Därvid beaktas ålderspension och förtidspension enligt AFL
(folk- och tilläggspension) samt pensionstillskott. Avgiften
skall utgöra en tredjedel av summan av dessa förmåner räknade
per dag, dock högst 55 kr. för varje vårddag, och den tas ut
genom avdrag vid pensionsutbetalningen. Avgiften tillfaller den
allmänna försäkringen.
Även i det nya avgiftssystemet finns möjlighet till
avgiftsnedsättning (prop. 1988/89:83, SfU14, rskr. 140). Enligt
2 kap. 12 a § AFL får försäkringskassan besluta om befrielse
helt eller delvis från avgiften, om det finns särskilda skäl med
hänsyn till den pensionsberättigades ekonomiska förhållanden och
behov av medel till bostad eller särskilda
rehabiliteringsinsatser.
I motion 1989/90:Sf365 av Olof Johansson m.fl. begärs i
yrkande 2 ett tillkännagivande om att det avgiftsfria året bör
återinföras. Motionärerna anför att gamla människor som ofta har
låg pension är den grupp som mest belastar sjukvårdsresurserna.
Det avgiftsfria året har gjort det möjligt för dem att kunna
behålla "resurser" utanför sjukhuset att återvända till, vilket
varit av stor betydelse för deras rehabilitering. Även i motion
1989/90:Sf291 av Karin Israelsson m.fl. begärs ett
tillkännagivande om att det avgiftsfria året bör återinföras
(yrkande 2). Motionärerna uppger vidare att endast ett fåtal
pensionärer beviljas nedsättning av sjukhusvårdsavgiften, och de
begär därför ett tillkännagivande om behovet av en översyn av
reglerna om avgiftsnedsättning (yrkande 3). Motionärerna begär
också ett tillkännagivande om att ett klarläggande behövs i
frågan om det är försäkringskassan eller landstinget som skall
stå för mellanskillnaden när avgiftsnedsättning beviljas
(yrkande 1).
Barbro Sandberg anför i motion 1989/90:Sf228 att
avgiftssystemet för pensionärers sjukhusvård medför att en
pensionär som läggs in på sjukhus över en natt och får gå hem
nästa förmiddag får betala avgift för två dagar, således både
för inskrivningsdag och utskrivningsdag. Motionären anför vidare
att ett skäl som har anförts för att pensionärer skall betala
avgift för sjukhusvården är att de inte har kostnader för mat
och vissa förbrukningsartiklar under sjukhusvistelsen, men i den
beskrivna situationen gäller inte det. Motionären anser därför
att riksförsäkringsverket bör få i uppdrag att se över reglerna
så att avgiften blir mer rättvis.
Utskottet har inhämtat yttrande från riksförsäkringsverket och
Försäkringskasseförbundet över motionerna 1989/90:Sf291 och
1989/90:Sf228.
Riksförsäkringsverket anför att enligt förarbetena har
avsikten varit att avgiftsbefrielse skall kunna medges i
undantagsfall och efter individuell prövning, och verket har
utfärdat riktlinjer för bedömningen av möjligheterna att få
avgiftsbefrielse. Inom verket görs för närvarande en uppföljning
av hela administrationen av sjukhusvårdsavgift för pensionärer,
och man kommer därvid att särskilt beakta tillämpningen av
reglerna för avgiftsbefrielse. Enligt verkets mening bör
resultatet av detta uppföljningsarbete avvaktas innan de
nuvarande reglerna förändras.
Beträffande motion 1989/90:Sf228 anför riksförsäkringsverket
att en enhetlig och enkel princip har tillskapats genom att både
in- och utskrivningsdagen alltid räknas som dag då avdrag för
sjukhusvård skall göras på pensionen. Detta överensstämmer också
med vad som anfördes i proposition 1988/89:33. Enligt verket kan
det dock finnas anledning att överväga en ändring av reglerna,
antingen så att ett visst antal timmars vård på sjukhus fordras
för att avdrag skall göras eller så att avdrag skall göras
endast för endera av in- och utskrivningsdagarna. Verket anser
att den nämnda uppföljningen bör slutföras innan man tar
ställning till en ändring av avgiftsreglerna också i detta
avseende.
Enligt Försäkringskasseförbundet kan det förhållandet att
ytterst få pensionärer beviljas avgiftsnedsättning tyda på
antingen att avgiftssystemet är väl anpassat till
pensionstagarnas inkomstförhållanden eller att reglerna för
avgiftsnedsättning är alltför restriktiva. Förbundet påpekar att
det finns risk för att dagens regelsystem skapar falska
förhoppningar hos en pensionär, då de faktiska möjligheterna att
få nedsättning är mycket små. Den arbetsinsats som krävs med
dessa ärenden vid försäkringskassorna kan också upplevas som
mindre meningsfull med hänsyn till avslagsfrekvensen. Förbundet
tillstyrker därför förslaget om en översyn av reglerna om
avgiftsnedsättning. Däremot har förbundet inte kännedom om att
det skulle föreligga några oklarheter om att en
avgiftsnedsättning i det enskilda fallet har ekonomisk betydelse
endast för pensionären och den allmänna försäkringen.
Beträffande motion 1989/90:Sf228 anför
Försäkringskasseförbundet att det nuvarande systemet för
sjukhusvårdsavdrag i stort sett är tillfredsställande. Möjligen
kan det ifrågasättas om sjukhusvårdsavgift generellt skall tas
ut både för in- och utskrivningsdagen eftersom de flesta in- och
utskrivningarna sker under förmiddagarna. En patient lämnar vid
utskrivningen ofta över sin säng till en annan patient, och med
nuvarande regler kan i sådana fall tas ut två avgifter för samma
dag och plats.
Utskottet vill erinra om att som skäl för avskaffandet av det
avgiftsfria året angavs i proposition 1988/89:33 att
pensionärernas ekonomiska förhållanden avsevärt hade förbättrats
sedan år 1970 då det avgiftsfria året blev helt genomfört. I
propositionen anfördes vidare att det är rimligt att den som
vistas på sjukhus och därigenom inte har utgifter för t.ex.
livsmedel, kläder, tvätt och omvårdnad i hemmet bidrar till att
täcka motsvarande kostnad på sjukhuset. Dessutom var det något
svårförklarligt att, enligt dåvarande system, en försäkrad vid
pensioneringen fick övergå från ett system med avdrag på
sjukpenningen till avgiftsfri vård under ett år och därefter
till ett system med vårdavgifter. Utskottet konstaterade vid
behandlingen av propositionen att det nya systemet innebar
väsentligt lägre avgifter för många pensionärer. Utskottet
förordade emellertid att även möjlighet till individuell
nedsättning av avgiften skulle införas.
Utskottet anser att de skäl som åberopades vid avskaffandet av
det avgiftsfria året fortfarande gör sig gällande, och utskottet
avstyrker bifall till motionerna 1989/90:Sf291 yrkande 2 och
1989/90:Sf365 yrkande 2.
Av riksförsäkringsverkets remissyttrande framgår att verket
vid sin uppföljning av administrationen av sjukhusvårdsavgift
för pensionärer särskilt kommer att beakta tillämpningen av
reglerna för avgiftsbefrielse. Med hänsyn härtill anser
utskottet att någon riksdagens åtgärd med anledning av motion
1989/90:Sf291 yrkande 3 inte är påkallad.
Enligt 2 kap. 12 § AFL skall pensionärens sjukhusvårdsavgift
tillfalla den allmänna försäkringen. Det blir därför också
försäkringen som får bära de ekonomiska följderna av en
eventuell nedsättning av avgiften i ett enskilt fall.
Försäkringskasseförbundet känner inte till att det föreligger
några problem i detta avseende, och utskottet avstyrker med det
anförda bifall till motion 1989/90:Sf291 yrkande 1.
Vad gäller motion 1989/90:Sf228 vill utskottet hänvisa till
att i proposition 1988/89:33 angavs att med vårddag avsågs i
avgiftshänseende även in- och utskrivningsdagar. Utskottet vill
samtidigt erinra om att också avdrag på sjukpenning görs för
såväl in- som utskrivningsdag om sjukpenning skall utges för
sådan dag. I avvaktan på den uppföljning av administrationen av
pensionärernas sjukhusvårdsavgifter som pågår inom
riksförsäkringsverket är utskottet inte berett förorda en
ändring av avgiftssystemet i denna del, och utskottet avstyrker
bifall till motion 1989/90:Sf228.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande förändringar i ersättningssystemet
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf248, 1989/90:Sf249,
1989/90:Sf259 yrkandena 1 och 2, 1989/90:Sf276 yrkandena 1 och
2, 1989/90:Sf278 och 1990/91:Sf4 yrkandena 1 och 4,
res. 1 (m)
2. beträffande höjning av den allmänna sjukvårdsersättningen
m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf1 yrkande 4,
1990/91:Sf2 yrkande 1 och 1990/91:Sf6 yrkande 3,
res. 2 (c)
res. 3 (v)
3. beträffande ersättning för förebyggande arbete
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf2 yrkande 6,
res. 4 (v)
4. beträffande handledning av kiropraktorer
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf2 yrkande 8,
5. beträffande särskild hjälpmedelsersättning
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf6 yrkande 4 i denna
del,
res. 5 (fp)
6. beträffande avgift på alkohol och tobak
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf1 yrkande 5 och
1990/91:Sf8,
res. 6 (c)
7. beträffande rehabiliteringsåtgärder
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf276 yrkande 9,
1989/90:Sf358 och 1990/91:Sf4 yrkande 2,
res. 7 (m)
8. beträffande lagförslag om rehabilitering
att riksdagen antar i propositionen framlagt förslag till lag
om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
9. beträffande vårdgaranti
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf4 yrkande 5,
res. 8 (m)
10. beträffande överföring av resurser från sjukförsäkringen
till sjukvården
att riksdagen avslår motionerna
1989/90:Sf312 yrkande 5 och 1989/90:Sf346 yrkande 8,
res. 9 (m, fp)
res. 10 (mp)
11. beträffande information till läkarna
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf6 yrkande 5,
res. 11 (fp, mp)
12. beträffande läkarförsörjningen
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf1 yrkande 2,
res. 12 (c)
13. beträffande husläkarsystem m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Sf1 yrkande 3 och
1990/91:Sf6 yrkande 2,
res. 13 (fp)
res. 14 (c)
14. beträffande Vidarkliniken
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf5,
15. beträffande etableringsbegränsningar för läkare och
sjukgymnaster
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf259 yrkande 3,
1989/90:Sf302 yrkande 3, 1989/90:Sf364 yrkande 1, 1990/91:Sf4
yrkande 6 och 1990/91:Sf6 yrkande 1,
res. 15 (m, fp)
16. beträffande överetablering på vissa orter
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf2 yrkande 7,
17. beträffande samverkansavtal m.m.
att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf329,
18. beträffande psykoterapeutisk behandling
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf213, 1989/90:Sf226,
1989/90:Sf271 i denna del, 1989/90:Sf276 yrkande 8,
1989/90:Sf315 i denna del, 1989/90:Sf330, 1989/90:Sf375 och
1990/91:Sf4 yrkande 7,
res. 16 (m)
res. 17 (fp)
res. 18 (mp)
19. beträffande annan psykologisk utredning
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf271 i denna del,
1989/90:Sf315 i denna del och 1989/90:Sf347,
res. 19 (m)
res. 20 (v)
20. beträffande anslutning av nya vårdgivargrupper
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf247 och
1989/90:Sf323,
res. 21 (m)
21. beträffande indexreglering av patientavgifter
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf2 yrkande 2,
res. 22 (v)
22. beträffande högkostnadsskyddets kostnadsnivå
att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:Sf1 yrkande 6,
1990/91:Sf2 yrkande 3 och 1990/91:Sf3 yrkande 1 antar i
propositionen framlagt förslag till lag om ändring i lagen
(1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m.,
res. 23 (c, mp)
res. 24 (v)
23. beträffande högkostnadsskydd per månad
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf7 yrkande 2,
25. beträffande taxenivån
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf276 yrkande 3,
1989/90:Sf302 yrkande 1, 1989/90:Sf364 yrkande 2 och 1990/91:Sf4
yrkande 3,
res. 25 (m)
res. 26 (fp)
26. beträffande stimulanser för etablering i glesbygd
att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf276 yrkande 4,
res. 27 (m)
27. beträffande ortopedisk-medicinsk behandling
att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf301,
res. 28 (mp)
28. beträffande undersökning med magnetkamera
att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf205,
res. 29 (m)
29. beträffande remisstvång för sjukgymnastisk behandling
att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf302 yrkande 2,
res. 30 (m)
30. beträffande kostnader för sjukresor
att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf320,
31. beträffande brister i hjälpmedelsförsörjningen
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf250 yrkande 9 i
denna del och 1989/90:Sf259 yrkandena 8 och 9,
res. 31 (m)
res. 32 (fp)
32. beträffande huvudansvaret för hjälpmedelsförsörjningen
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf250 yrkande 9 i
denna del, 1990/91:Sf1 yrkande 7 och 1990/91:Sf6 yrkande 4 i
denna del,
res. 33 (m, c)
res. 34 (fp)
33. beträffande Handikappinstitutet
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf2 yrkandena 4 och 5,
res. 35 (v)
34. beträffande ersättning för glasögon
att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf230,
35. beträffande återinförande av pensionärernas avgiftsfria
år
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Sf291 yrkande 2 och
1989/90:Sf365 yrkande 2,
res. 36 (c, v)
36. beträffande nedsättning av sjukhusvårdsavgiften m.m.
att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf291 yrkandena 1 och 3,
37. beträffande avgift för in- och utskrivningsdag
att riksdagen avslår motion 1989/90:Sf228,
res. 37 (fp)
38. beträffande propositionen i övrigt
att riksdagen lägger propositionen i övrigt till
handlingarna.
Stockholm den 5 december 1990
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Doris Håvik
Närvarande:
Doris Håvik (s), Gullan Lindblad (m), Börje Nilsson (s), Ulla
Johansson (s), Sigge Godin (fp), Karin Israelsson (c), Lena
Öhrsvik (s), Margit Gennser (m), Nils-Olof Gustafsson (s),
Ingegerd Elm (s), Margareta Persson (s), Barbro Sandberg (fp),
Margó Ingvardsson (v), Ragnhild Pohanka (mp), Maud Björnemalm
(s), Bertil Persson (m) och Marianne Jönsson (c).
Reservationer
1. Förändringar i ersättningssystemet (mom.1)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13
börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "och 4." bort ha
följande lydelse:
Utskottet måste nu konstatera att de förhoppningar som
utskottsmajoriteten knöt till det s.k. Dagmarsystemet i samband
med att det infördes knappast på någon punkt har infriats.
Fördelningen över landet av reella sjukvårdsresurser har inte
blivit jämnare, snarare tvärtom. Det fria läkarvalet är alltjämt
förbehållet patienter i storstadsområden och några få ekonomiskt
välbeställda som har möjlighet att söka vård och behandling helt
på egen bekostnad utanför den försäkrings- och
landstingsfinansierade vårdorganisationen. Det är enligt
utskottets mening nödvändigt att snarast möjligt övergå till ett
ersättningssystem som kan ge de av alla önskade positiva
effekter som det s.k. Dagmarsystemet visat sig snarare motverka
än främja.
En allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring bör utredas och
utformas enligt de riktlinjer som angivits i motionerna. En
sådan sjukvårdsförsäkring kan finansiera större delen av
sjukvården och därvid ersätta landstingsskatten. Avgiften till
försäkringen kan liksom landstingsskatten tas ut i förhållande
till den försäkrades inkomst. Försäkringspengarna skall följa
patienten och ge denne möjlighet att fritt välja sjukvård i
såväl offentlig som privat regi. Etableringshindren för privata
läkare och sjukgymnaster skall tas bort, och även andra
vårdgivare såsom sjuksköterskor, legitimerade psykologer och
psykoterapeuter skall kunna ersättas från försäkringen.
Patienterna skall också fritt kunna välja sjukhem eller
långvårdsklinik ävensom specialiserad sjukvård vid sjukhus och
kliniker.
dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
1. beträffande förändringar i ersättningssystemet
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf248,
1989/90:Sf249, 1989/90:Sf259 yrkandena 1 och 2, 1989/90:Sf276
yrkandena 1 och 2, 1989/90:Sf278 och 1990/91:Sf4 yrkandena 1 och
4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Höjning av den allmänna sjukvårdsersättningen m.m.
(mom.2)
Karin Israelsson och Marianne Jönsson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16
börjar med "Den allmänna" och slutar med "ovan anfört." bort ha
följande lydelse:
Utskottet befarar att den ekonomiska utvecklingen under
1990-talet kommer att innebära försämringar av landstingens
möjligheter att finansiera sin verksamhet. De medel regeringen
anser bör tillföras sjukvårdshuvudmännen för år 1991 täcker
enligt utskottets mening inte kostnadsökningarna och således
inte heller den volymökning som behövs inom vården. För att
sjukvårdshuvudmännen skall ges en reell möjlighet att satsa på
en god vård för alla anser utskottet att ytterligare resurser
bör tillskjutas för den egentliga vården. Utskottet anser att
riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf1 yrkande 4 bör ge
regeringen till känna att sjukvårdshuvudmännen för år 1991 bör
erhålla ytterligare en miljard kronor.
dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
2. beträffande höjning av den allmänna sjukvårdsersättningen
m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Sf1 yrkande
4, 1990/91:Sf2 yrkande 1 och 1990/91:Sf6 yrkande 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Höjning av den allmänna sjukvårdsersättningen m.m.
(mom.2)
Margó Ingvardsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16
börjar med "Den allmänna" och slutar med "ovan anfört." bort ha
följande lydelse:
För att sjukvårdshuvudmännen skall kunna erbjuda en god hälso-
och sjukvård måste de erhålla ytterligare medel från
sjukförsäkringen. Utskottet anser att den allmänna
sjukvårdsersättningen måste räknas upp ytterligare. I vart fall
måste ersättningen täcka den förväntade lönekostnadsökningen.
Det anförda bör riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf2
yrkande 1 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
2. beträffande höjning av den allmänna sjukvårdsersättningen
m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf2 yrkande 1 och
med anledning av motionerna 1990/91:Sf1 yrkande 4 och
1990/91:Sf6 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
4. Ersättning för förebyggande arbete (mom.3)
Margó Ingvardsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16
börjar med "Vad gäller" och på s. 17 slutar med "denna del."
bort ha följande lydelse:
Sjukvårdshuvudmännen har tidigare erhållit särskild ersättning
för förebyggande arbete. För år 1990 uppgick ersättningen till
408 milj.kr. Regeringen och sjukvårdshuvudmännen har nu kommit
överens om att denna ersättning fr.o.m. år 1991 skall ingå i den
allmänna sjukvårdsersättningen. Utskottet befarar att detta
kommer att leda till att det förebyggande arbetet blir
eftersatt. För att medlen verkligen skall användas för
förebyggande arbete anser utskottet att ersättningen även
fortsättningsvis bör utges som särskild ersättning. Detta bör
riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf2 yrkande 6 som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
3. beträffande ersättning för förebyggande arbete
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf2 yrkande 6 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Särskild hjälpmedelsersättning (mom.5)
Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16
börjar med "Vad gäller" och på s. 17
slutar med "denna del." bort ha följande lydelse:
För år 1990 har till sjukvårdshuvudmännen utgivits särskild
hjälpmedelsersättning med 722 milj.kr. Av ersättningen har viss
del tillförts Handikappinstitutet. Utskottet befarar att när
hjälpmedelsersättningen enligt vad som överenskommits mellan
regeringen och sjukvårdshuvudmännen nu skall ingå i den allmänna
sjukvårdsersättningen kan detta leda till att ett mindre belopp
än tidigare används för hjälpmedelsförsörjning. Utskottet anser
därför att hjälpmedelsersättningen även i framtiden skall utges
som särskild ersättning, och detta bör med bifall till motion
1990/91:Sf6 yrkande 4 ges regeringen till känna.
dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
5. beträffande särskild hjälpmedelsersättning
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf6 yrkande 4 i
denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
6. Avgift på alkohol och tobak (mom.6)
Karin Israelsson och Marianne Jönsson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16
börjar med "Utskottet anser" och slutar med "ovan anfört." bort
ha följande lydelse:
Konsumtion av alkohol och tobak förorsakar sjukvården stora
kostnader. Utskottet anser det därför rimligt att en särskild
avgift införs på dessa varor. Avgiften skall tillfalla
sjukvårdshuvudmännen och användas för att finansiera sjukvården.
Genom en sådan avgift torde förhoppningsvis även konsumtionen av
alkohol och tobak minska, vilket ytterligare skulle förbättra
sjukvårdens situation. Det anförda bör riksdagen med bifall till
motionerna 1990/91:Sf1 yrkande 5 och 1990/91:Sf8 som sin mening
ge regeringen till känna.
dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
6. beträffande avgift på alkohol och tobak
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Sf1 yrkande 5
och 1990/91:Sf8 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
7. Rehabiliteringsåtgärder (mom.7)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17
börjar med "Utskottet anser" och på s. 18 slutar med "inte
göras." bort ha följande lydelse:
Regeringen och sjukvårdshuvudmännen har kommit överens om att
avsätta 400 milj.kr. för rehabiliterings- och
behandlingsinsatser. Enligt utskottets mening är denna åtgärd
inte tillräcklig. De samhällsekonomiska vinsterna av snabba
rehabiliteringsinsatser är omfattande och fördelarna för de
berörda betydande. Därför måste samverkan mellan
försäkringskassan och sjukvården intensifieras när det gäller
rehabiliteringsinsatserna. Utskottet vill påpeka att om en
allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring införs kommer resurser
att frigöras som kan användas för rehabiliteringsinsatser. Det
anförda bör med bifall till motionerna 1989/90:Sf276 yrkande 9
och 1990/91:Sf358 ges regeringen till känna.
dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
7. beträffande rehabiliteringsåtgärder
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf276 yrkande
9 och 1990/91:Sf4 yrkande 2 samt med avslag på motion
1989/90:Sf358 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
8. Vårdgaranti (mom.9)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19
börjar med "Med hänvisning" och slutar med "är påkallat." bort
ha följande lydelse:
Utskottet har i reservation 1 förordat att en allmän
obligatorisk sjukvårdsförsäkring skall införas. I avvaktan härpå
bör i enlighet med vad som anförts i motion l990/91:Sf4 en
vårdgaranti införas. Innebörden av denna bör vara att svårt
sjuka patienter som inte kan få vård inom rimlig tid inom det
egna landstinget skall ha rätt att få vård på landstingets
bekostnad, privat, vid ett annat landsting eller, om så är
lämpligt eller nödvändigt, utomlands. Landstingsgränserna bör
avskaffas så att patienterna fritt kan välja läkare och sjukhus.
dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
9. beträffande vårdgaranti
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf4 yrkande 5 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Överföring av resurser från sjukförsäkringen till
sjukvården (mom.10)
Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Margit Gennser (m),
Barbro Sandberg (fp) och Bertil Persson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19
börjar med "Med hänvisning" och slutar med "är påkallat." bort
ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning är en effektivare
resursanvändning viktig inte bara inom sjukvården utan också i
avvägningen mellan olika sektorer. Det föreligger långa köer
till exempelvis operationer av hjärtan, höfter och gråstarr.
Mycket tyder på att en överföring av resurser från
sjukpenningförsäkringen till sjukvården skulle dels förkorta
köerna inom sjukvården, dels förkorta sjukskrivningstiderna. En
försöksverksamhet med en sådan överföring av resurser bör därför
omedelbart komma till stånd. Det anförda bör riksdagen med
bifall till motion 1989/90:Sf346 yrkande 8 som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att moment 10 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
10. beträffande överföring av resurser från sjukförsäkringen
till sjukvården
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf346 yrkande 8
och med anledning av motion 1989/90:Sf312 yrkande 5 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Överföring av resurser från sjukförsäkringen till
sjukvården (mom.10)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19
börjar med "Med hänvisning" och slutar med "är påkallat." bort
ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning är en effektivare
resursanvändning viktig inte bara inom sjukvården utan också i
avvägningen mellan olika sektorer. Mycket tyder på att en
överföring av resurser från sjukpenningförsäkringen till
sjukvården skulle dels förkorta köerna inom sjukvården, dels
förkorta sjukskrivningstiderna. Utskottet anser att regeringen
bör utreda vilka besparingar en sådan resursöverföring kan
medföra och även lämna förslag till lämpliga former för hur
överföringen skall kunna ske. Det anförda bör riksdagen med
bifall till motion 1989/90:Sf312 yrkande 5 som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att moment 10 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
10. beträffande överföring av resurser från sjukförsäkringen
till sjukvården
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf312 yrkande 5
och med anledning av motion 1989/90:Sf346 yrkande 8 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19
börjar med "Utskottet anser" och slutar med "yrkande 5." bort ha
följande lydelse:
Kostnaderna för den allmänna sjukförsäkringen har ökat
kraftigt såväl vad avser sjukpenningen som läkemedelsförmånerna.
För att öka kostnadsmedvetandet inom sjukvården anser utskottet
att information regelmässigt bör lämnas till läkarna om vilka
utgifter deras läkemedelsförskrivningar och sjukskrivningar
förorsakat. Det anförda bör med bifall till motion 1990/91:Sf6
yrkande 5 ges regeringen till känna.
dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
11. beträffande information till läkarna
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf6 yrkande 5 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. Läkarförsörjningen (mom.12)
Karin Israelsson och Marianne Jönsson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20
börjar med "I likhet" och slutar med "inte påkallat." bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att en jämn fördelning av sjukvårdspersonal är
en nödvändighet för att kunna garantera en bättre vård för alla.
Särskilt angeläget är det att få till stånd en jämnare
fördelning av läkare över hela landet. Riksdagen har under
hösten 1989 begärt att regeringen återkommer till riksdagen med
en redovisning och en analys beträffande den geografiska och
verksamhetsmässiga fördelningen av läkarna. Utskottet
konstaterar att regeringen ännu inte gjort någon analys av
situationen, och utskottet anser att riksdagen bör uppmana
regeringen att omgående återkomma till riksdagen med den begärda
utredningen och analysen.
dels att moment 12 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
12. beträffande läkarförsörjningen
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf1 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. Husläkarsystem m.m. (mom.13)
Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21
börjar med "Socialförsäkringsutskottet anser" och slutar med
"inte erfordras." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser det angeläget att alla människor skall kunna
välja den läkare med vilken de skall ha varaktiga kontakter, en
s.k. husläkare. Ett fritt läkarval förutsätter att det även
finns privatpraktiserande läkare, och fördelningen mellan
offentlig och privat vård skall helt styras av patienternas val.
Patienterna bör ges möjlighet att själva välja sina vårdgivare
genom att årligen registrera sig hos en läkare inom den öppna
vården. Vårdcentralerna, som borde få drivas i såväl privat som
offentlig regi, skulle kunna få en fast årlig ersättning för
varje patient som registrerats vid vårdcentralen. Ersättningen
kan även differentieras, t.ex. efter patientens ålder. Det
anförda bör med bifall till motion 1990/91:Sf6 yrkande 2 ges
regeringen till känna.
dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
13. beträffande husläkarsystem m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf6 yrkande 2 och
med avslag på motion 1990/91:Sf1 yrkande 3 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
14. Husläkarsystem m.m. (mom.13)
Karin Israelsson och Marianne Jönsson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21
börjar med "Socialförsäkringsutskottet anser" och slutar med
"inte erfordras." bort ha följande lydelse:
För att effektivisera sjukvården måste man enligt utskottets
mening även förändra den byråkratiska och hierarkiska
organisationen. Man bör sträva efter att ge patienterna ett
verkligt inflytande över vården. Vidare måste
sjukvårdspersonalens kunnande och engagemang bättre tas till
vara. Genom att delegera ansvar och befogenheter till personalen
kan man förbättra möjligheterna att finna nya former för vårdens
bedrivande, och utskottet vill som exempel på en positiv
vårdform nämna personalkooperativen. Vad sålunda anförts bör
riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf1 yrkande 3 som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
13. beträffande husläkarsystem m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf1 yrkande 3 och
med avslag på motion 1990/91:Sf6 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. Etableringsbegränsningar för läkare och sjukgymnaster
(mom.15)
Gullan Lindblad (m), Sigge Godin (fp), Margit Gennser (m),
Barbro Sandberg (fp) och Bertil Persson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22
börjar med "Utskottet anser" och slutar med "yrkande 1." bort ha
följande lydelse:
De med Dagmarsystemet sammanhängande
etableringsbegränsningarna för privata vårdgivare inom
sjukvården medför att valfriheten i sjukvården avsevärt
begränsas och att väntetiderna för att få sjukvård ökar.
Etableringsbegränsningarna medför också att sjukvårdens
utveckling och förnyelse hämmas och att valfriheten för
patienten minskar märkbart. Härigenom blir det svårare att uppnå
målsättningen i hälso- och sjukvårdslagen. Utskottet tillstyrker
därför bifall till de förevarande motionerna och anser att
riksdagen som sin mening bör ge regeringen till känna att
etableringsbegränsningarna för privata vårdgivare skall tas bort
snarast.
dels att moment 15 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
15. beträffande etableringsbegränsningar för läkare och
sjukgymnaster
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf259 yrkande
3, 1989/90:Sf302 yrkande 3, 1989/90:Sf364 yrkande 1, 1990/91:Sf4
yrkande 6 och 1990/91:Sf6 yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
16. Psykoterapeutisk behandling (mom.18)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27
börjar med "Utskottet kan" och slutar med "psykoterapeutisk
behandling." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att psykoterapeutisk behandling skall ersättas
via den allmänna försäkringen. Detta bör ske genom att
legitimerade psykologer och psykoterapeuter får anslutning till
försäkringen utan etableringsbegränsningar. Ersättning kan
därefter utgå för den behandling som ges efter läkardiagnos.
Härigenom skulle ett stort antal patienter som inte har råd att
med egna medel betala de höga kostnaderna för psykoterapeutisk
behandling kunna få hjälp för sina besvär. Utskottet anser att
regeringen bör lägga fram förslag om en anslutning till
försäkringen av legitimerade psykologer och psykoterapeuter.
dels att moment 18 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
18. beträffande psykoterapeutisk behandling
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf276 yrkande
8 och 1990/91:Sf4 yrkande 7 och med anledning av motionerna
1989/90:Sf213, 1989/90:Sf226, 1989/90:Sf330, 1989/90:Sf271 i
denna del, 1989/90:Sf315 i denna del och 1989/90:Sf375 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
17. Psykoterapeutisk behandling (mom.18)
Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27
börjar med "Utskottet kan" och slutar med "psykoterapeutisk
behandling." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening skall alla sjukdomar, såväl somatiska
som psykiska, av rättviseskäl behandlas lika beträffande
samhällets stöd till behandling. Det ekonomiska stödet till dem
som är i behov av psykoterapeutisk behandling är emellertid för
närvarande helt otillräckligt. De statsanställdas möjligheter
att få ersättning för sådan behandling har också försämrats. Det
förhållandet att behandlingen för närvarande mycket sällan
ersätts av försäkringskassan medför att endast de som
personligen har tillräckliga tillgångar kan söka psykoterapi.
Den träffade överenskommelsen innebär att 21 milj. kr.
tillförs sjukvårdshuvudmännen för att öka tillgången på
psykoterapeutisk behandling. Förutsättningen är att huvudmännen
knyter till sig vårdgivare via vårdavtal, vilket är en
ytterligare begränsning i etableringsmöjligheterna för
vårdgivarna. De medel som tillförs huvudmännen täcker dessutom
endast en bråkdel av behovet, och resurserna till den
psykoterapeutiska behandlingen måste öka. Det är därför enligt
utskottets uppfattning viktigt att psykoterapeutisk behandling
hos legitimerade psykoterapeuter ersätts via försäkringskassan
på samma sätt som gäller för behandling av kroppsliga handikapp
och sjukdomar, och riksdagen bör som sin mening ge regeringen
detta till känna.
dels att moment 18 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
18. beträffande psykoterapeutisk behandling
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf375 och med
anledning av motionerna 1989/90:Sf213, 1989/90:Sf226,
1989/90:Sf271 i denna del, 1989/90:Sf276 yrkande 8,
1989/90:Sf315 i denna del, 1989/90:Sf330 och 1990/91:Sf4 yrkande
7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
18. Psykoterapeutisk behandling (mom.18)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27
börjar med "Utskottet kan" och slutar med "psykoterapeutisk
behandling." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det nödvändigt att en reform
genomförs som gör det möjligt för människor med psykiska problem
och handikapp att få del av hälso- och sjukvårdslagens
målsättning om lättillgänglighet och vård på lika villkor.
Psykoterapi är en mycket viktig form av behandling för människor
med psykiska problem, men i praktiken saknar majoriteten av
patienterna möjlighet att få tillgång till psykoterapi. Denna
behandling bör därför liksom annan vård ersättas av den allmänna
sjukförsäkringen. Riksdagen bör på grund härav som sin mening ge
regeringen till känna att patienter som efter remiss av läkare
erhållit behandling hos legitimerad psykoterapeut skall vara
ersättningsberättigade via det allmänna försäkringssystemet.
dels att moment 18 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
18. beträffande psykoterapeutisk behandling
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf226 och
1989/90:Sf330 och med anledning av motionerna 1989/90:Sf213,
1989/90:Sf271 i denna del, 1989/90:Sf276 yrkande 8,
1989/90:Sf315 i denna del, 1989/90:Sf375 och 1990/91:Sf4 yrkande
7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
19. Annan psykologisk utredning (mom.19)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27
börjar med "Vad gäller" och på s. 28 slutar med "än
psykoterapibehandling." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att även annan psykologisk utredning och
behandling än psykoterapi bör ersättas via den allmänna
försäkringen. Detta bör ske genom att legitimerade psykologer
får ansluta sig till försäkringen utan etableringsbegränsningar,
och utskottet anser att regeringen bör lägga fram förslag om att
det allmänna försäkringssystemet byggs ut så att det även
omfattar psykologisk utredning och behandling som görs av
legitimerade psykologer.
dels att moment 19 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
19. beträffande annan psykologisk utredning
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf271 i denna del
och med anledning av motionerna och 1989/90:Sf315 i denna del
och 1989/90:Sf347 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
20. Annan psykologisk utredning (mom.19)
Margó Ingvardsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27
börjar med "Vad gäller" och på s. 28 slutar med "än
psykoterapibehandling." bort ha följande lydelse:
Den offentliga vårdens resurser för psykologisk utredning och
behandling är enligt utskottets uppfattning helt otillräckliga,
och de som inte där kan få sitt behandlingsbehov täckt är
hänvisade till att vända sig till det fåtal läkare som erbjuder
dessa behandlingar som fria yrkesutövare, eller
fritidspraktiker, inom ramen för det allmänna
försäkringssystemet och Dagmaröverenskommelsen. Alternativt kan
de vända sig till motsvarande grupper av legitimerade psykologer
men måste då själva betala vården till full kostnad. Detta är
för de flesta en alltför stor ekonomisk belastning. Enligt
uppgift har Sveriges psykologförbund försökt få lokala
"vårdavtal" till stånd med sjukvårdshuvudmännen, men då
konstaterat att huvudmännens vilja att ingå sådana avtal --
eller att avsätta ekonomiska medel i tillräcklig mängd -- är
liten. Utskottet anser det högst otillfredsställande att
människors behov av adekvat stöd och behandling på grund av
psykisk ohälsa, sjukdom och insufficiens ej tas på samma allvar
eller bemöts med samma respekt som när det gäller kroppslig
ohälsa. Utskottet anser därför i enlighet med vad som anförs i
motion 1989/90:Sf347 att regeringen bör lägga fram förslag om
att det allmänna försäkringssystemet skall ersätta annan
behandling än psykoterapi som lämnas av legitimerade psykologer.
dels att moment 19 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
19. beträffande annan psykologisk utredning
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf347 och med
anledning av motionerna 1989/90:Sf271 i denna del och
1989/90:Sf315 i denna del som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
21. Anslutning av nya vårdgivargrupper (mom.20)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28
börjar med "Som tidigare" och slutar med "och 1989/90:Sf247."
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att även andra vårdgivare än läkare och
sjukgymnaster bör få ansluta sig till den allmänna
försäkringen. Detta bör gälla bl.a. sjuksköterskor och
barnmorskor. Utskottet anser även att dietister, när de erhållit
legitimation, bör få rätt att utföra sitt arbete inom
försäkringens ram.
Vad sålunda anförts bör riksdagen med bifall till motionerna
1989/90:Sf247 och 1989/90:Sf323 som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att moment 20 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
20. beträffande anslutning av nya vårdgivargrupper
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf247 och
1989/90:Sf323 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
22. Indexreglering av patientavgifter (mom.21)
Margó Ingvardsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30
börjar med "Utskottet vill" och slutar med "yrkande 2." bort ha
följande lydelse:
Regeringen och sjukvårdshuvudmännen har kommit överens om att
systemet med patientavgifter skall avregleras och att
sjukvårdshuvudmännen själva skall få fastställa storleken på
patientavgifterna. Utskottet konstaterar att sedan den s.k.
sjukronan infördes l970 har patientavgifterna ökat betydligt
mer än den allmänna prisutvecklingen. Hade sjukronorsreformen
knutits till förändringar i konsumentpriser skulle
patientavgifterna nästa år endast ha höjts med tio kronor. De
flesta landsting kommer nästa år att ta ut 100 kr. för ett
läkarbesök och 60 kr. för en sjukvårdande behandling. Utskottet
finner det sannolikt att smärtgränsen för när människor avstår
från att söka vård redan nu är nådd för vissa grupper. För att
ingen av ekonomiska skäl skall avstå från att söka läkare anser
utskottet att patientavgifterna skall indexregleras.
dels att moment 21 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
21. beträffande indexreglering av patientavgifter
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf2 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
23. Högkostnadsskyddets kostnadsnivå (mom.22)
Karin Israelsson (c), Ragnhild Pohanka (mp) och Marianne
Jönsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30
börjar med "Som framgått" och på s. 31 slutar med "yrkande 1."
bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det orimligt att kostnadsfrihet
för läkemedel och patientavgifter skall inträda först när de
sammanlagda utgifterna uppgår till 1500 kr. Utskottet anser
att kostnaderna endast skall behöva uppgå till 1000 kr., och
utskottet föreslår därför att riksdagen antar det framlagda
lagförslaget med denna ändring.
dels att moment 22 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
22. beträffande högkostnadsskyddets kostnadsnivå
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf1 yrkande 6 och
med anledning av propositionen och motion 1990/91:Sf3 yrkande 1
samt med avslag på motion 1990/91:Sf2 yrkande 3 antar i
propositionen framlagt förslag till lag om ändring i lagen
(1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m.m. med den
ändringen att beloppet "1500 kronor" skall vara "1000
kronor".
24. Högkostnadsskyddets kostnadsnivå (mom.22)
Margó Ingvardsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30
börjar med "Som framgått" och på s. 31 slutar med "yrkande 1."
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att högkostnadsskyddet även fortsättningsvis
skall gälla vid samma nivå som för närvarande. Enligt utskottet
bör denna nivå anges till 900 kr., och utskottet föreslår att
riksdagen antar det framlagda lagförslaget med denna ändring.
dels att moment 22 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
22. beträffande högkostnadsskyddets kostnadsnivå
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Sf2 yrkande 3
och med avslag på motionerna 1990/91:Sf1 yrkande 6 och
1990/91:Sf3 yrkande 1 antar i propositionen framlagt förslag
till lag om ändring i lagen (1981:49) om begränsning av
läkemedelskostnader, m.m. med den ändringen att beloppet "1500
kronor" skall vara "900 kronor".
25. Taxenivån (mom. 25)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32
börjar med "Utskottet finner" och slutar med "yrkande 2." bort
ha följande lydelse:
Med hänsyn till de betydande kostnadsökningarna för material,
lokaler och personal har sjukförsäkringens ersättningstaxor till
anslutna läkare och sjukgymnaster höjts otillräckligt.
Taxesättningen har allvarligt släpat efter kostnadsutvecklingen
och taxorna bör därför enligt utskottets uppfattning generellt
höjas.
dels att moment 25 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
25. beträffande taxenivån
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf276 yrkande
3, 1989/90:Sf302 yrkande 1, 1989/90:Sf364 yrkande 2 och
1990/91:Sf4 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
26. Taxenivån (mom. 25)
Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32
börjar med "Utskottet finner" och slutar med "yrkande 2." bort
ha följande lydelse:
Många privatpraktiserande sjukgymnaster har i dag stora
ekonomiska problem. I många fall beror detta på att
behandlingstaxorna länge har varit för låga. Så är enligt
utskottets mening fallet även efter höjningen den 1 juli 1990.
Utskottet anser därför att regeringen åter bör se över
behandlingstaxorna för de privatpraktiserande sjukgymnasterna.
dels att moment 25 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
25. beträffande taxenivån
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf302 yrkande
1 och 1989/90:Sf364 yrkande 2 och med anledning av motionerna
1989/90:Sf276 yrkande 3 och 1990/91:Sf4 yrkande 3 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
27. Stimulanser för etablering i glesbygd (mom. 26)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32
börjar med "Förslaget att" och på s. 33 slutar med "yrkande 4."
bort ha följande lydelse:
Även om riksdagen hos regeringen har begärt en redovisning och
analys beträffande den geografiska och verksamhetsmässiga
fördelningen av läkarna, vill utskottet peka på vissa åtgärder
rörande taxesättningen som snarast bör vidtas för att förbättra
tillgången på läkare framför allt i glesbygd. Vid nyetablering
av privat läkarpraktik i glesbygd bör en högre taxa medges under
förslagsvis en tioårsperiod eftersom de fasta kostnaderna är
särskilt höga under den första tiden. Läkartaxan i glesbygd bör
även permanent ligga på en högre nivå än vad som gäller för
landet i övrigt, eftersom en sådan taxedifferentiering kommer
att stimulera till nyetablering i underförsörjda områden.
dels att moment 26 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
26. beträffande stimulanser för etablering i glesbygd
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf276 yrkande 4
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
28. Ortopedisk-medicinsk behandling (mom.27)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33
börjar med "I läkarvårdstaxan" och slutar med "och 2." bort ha
följande lydelse:
Såsom framhållits i motion 1989/90:Sf301 är det viktigt att
samhällets kostnader för rörelse- och stödjeorganens sjukdomar
nedbringas. Privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster som har
kunskaper i ortopedisk medicin har emellertid inte möjlighet att
tillämpa de högre taxorna för särskilt krävande behandlingar och
har därmed inte ekonomisk möjlighet att arbeta inom detta område
som skulle ge många ryggpatienter hjälp. Utskottet anser därför
att riksdagen bör ge regeringen till känna att
privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster som ger
ortopedisk-medicinsk behandling skall få ersättning enligt
specialistvårdstaxan resp. den högre behandlingstaxan.
dels att moment 27 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
27. beträffande ortopedisk-medicinsk behandling
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf301 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
29. Undersökning med magnetkamera (mom.28)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33
börjar med "I läkarvårdstaxan" och slutar med "och 2." bort ha
följande lydelse:
Enligt utskottets mening talar starka skäl för att
undersökning med magnetkamera som utförs av privatpraktiserande
läkare skall tas upp i läkarvårdstaxans förteckning över
särskilt krävande undersökningar eller behandlingar som ersätts
inom den allmänna försäkringen. Utskottet tillstyrker således
bifall till motion 1989/90:Sf205.
dels att moment 28 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
28. beträffande undersökning med magnetkamera
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf205 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
30. Remisstvång för sjukgymnastisk behandling (mom. 29)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33
börjar med "Riksdagen har" och slutar med "yrkande 2." bort ha
följande lydelse:
Såsom framhållits i motion 1989/90:Sf302 yrkande 2 utgör
remisstvånget för sjukgymnastisk behandling inom
sjukförsäkringens ram många gånger problem för bl.a.
handikappade människor, eftersom det innebär att de först måste
göra ett besök hos läkare för att få komma till sjukgymnast.
Enligt utskottets mening torde det inte innebära några större
risker att slopa detta remisstvång. Utskottet tillstyrker därför
motionsförslaget om att remisstvånget för sjukgymnnastisk
behandling bör slopas med generell verkan.
dels att moment 29 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
29. beträffande remisstvång för sjukgymnastisk behandling
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf302 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
31. Brister i hjälpmedelsförsörjningen (mom.31)
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36
börjar med "De problem" och slutar med "riksdagens åtgärd." bort
ha följande lydelse:
På senare år har det rått besvärliga kösituationer på
hjälpmedelsområdet. Enligt utskottets mening skulle köerna
radikalt minskas om en hjälpmedelsgaranti infördes. Den som har
rätt till hjälpmedel får då ett bidrag för att själv införskaffa
hjälpmedlet. Bidraget skulle motsvara en betydande del av
hjälpmedelskostnaden. På sikt bör emellertid handikapphjälpmedel
ingå i den allmänna sjukförsäkringen, och utskottet anser att
regeringen bör tillsätta en utredning som skall lägga fram
förslag till hur detta skulle kunna ske.
Vad sålunda anförts bör med bifall till motion 1989/90:Sf259
yrkandena 8 och 9 ges regeringen till känna.
dels att moment 31 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
31. beträffande brister i hjälpmedelsförsörjningen
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf259 yrkandena 8
och 9 och med avslag på motion 1989/90:Sf250 yrkande 9 i denna
del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
32. Brister i hjälpmedelsförsörjningen (mom.31)
Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36
börjar med "De problem" och slutar med "riksdagens åtgärd." bort
ha följande lydelse:
Såsom framhållits i motion 1989/90:Sf250 finns problem med
hjälpmedelsförsörjningen i flera landsting. Det har förekommit
att handikappade som blivit ordinerade hjälpmedel inte fått
sådana därför att hjälpmedelsanslaget redan varit slut. Enligt
utskottets mening är det orimligt med de långa väntetider som
ibland förekommer innan den behövande kan få sitt hjälpmedel.
Det anförda bör med bifall till motion 1989/90:Sf250 yrkande 9 i
denna del ges regeringen till känna.
dels att moment 31 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
31. beträffande brister i hjälpmedelsförsörjningen
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf250 yrkande 9 i
denna del och med avslag på motion 1989/90:Sf259 yrkandena 8 och
9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
33. Huvudansvaret för hjälpmedelsförsörjningen (mom.32)
Gullan Lindblad (m), Karin Israelsson (c), Margit Gennser (m),
Bertil Persson (m) och Marianne Jönsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36
börjar med "Vad gäller" och slutar med "riksdagens sida." bort
ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening kräver en god tillgång på
handikapphjälpmedel en klar och tydlig organisation där staten
har huvudansvaret för hjälpmedelsförsörjningen. Utskottet anser
att en utredning bör göras om hur ansvaret för
hjälpmedelsförsörjningen bör fördelas och hur huvudansvaret
skall utformas. Det anförda bör med bifall till motion
1990/91:Sf1 yrkande 7 ges regeringen till känna.
dels att moment 32 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
32. beträffande huvudansvaret för hjälpmedelsförsörjningen
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf1 yrkande 7 och
med anledning av motionerna 1989/90:Sf250 yrkande 9 i denna del,
och 1990/91:Sf6 yrkande 4 i denna del som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
34. Huvudansvaret för hjälpmedelsförsörjningen (mom.32)
Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 36
börjar med "Vad gäller" och slutar med "riksdagens sida." bort
ha följande lydelse:
Utskottet anser att det för närvarande finns en hel del
brister när det gäller hjälpmedelsförsörjningen. För att
förbättra hjälpmedelsverksamheten bör enligt utskottets mening
det övergripande ansvaret för verksamheten vara samlat.
Utskottet anser att staten skall ha detta ansvar, vari skall
ingå hela kostnadsansvaret. För verksamheten skall finnas klart
uttalade riktlinjer. Vad sålunda anförts bör med bifall till
motionerna 1989/90:Sf250 yrkande 9 i denna del och 1990/91:Sf6
yrkande 4 ges regeringen till känna.
dels att moment 32 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
32. beträffande huvudansvaret för hjälpmedelsförsörjningen
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf250 yrkande
9 i denna del och 1990/91:Sf6 yrkande 4 i denna del och med
anledning av motion 1990/91:Sf1 yrkande 7 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
35. Handikappinstitutet (mom.33)
Margó Ingvardsson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37
börjar med "Utskottet är" och slutar med "bör avslås." bort ha
följande lydelse:
Enligt utskottets mening skall Handikappinstitutet ha en
central och pådrivande roll i den framtida
hjälpmedelsverksamheten. Utskottet anser därför att
handikapporganisationerna bör få ett större inflytande genom en
ökad representation i styrelsen på bekostnad av landstingens
representation. Utskottet anser också att staten ensam skall
vara huvudman för institutet. Det anförda bör riksdagen med
bifall till motion 1990/91:Sf2 yrkandena 4 och 5 som sin mening
ge regeringen till känna.
dels att moment 33 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
33. beträffande Handikappinstitutet
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Sf2 yrkandena 4
och 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
36. Återinförande av pensionärernas avgiftsfria år (mom.35)
Karin Israelsson (c), Margó Ingvardsson (v) och Marianne
Jönsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40
börjar med "Utskottet anser" och slutar med "yrkande 2." bort ha
följande lydelse:
Det nuvarande systemet med sjukhusvårdsavgifter medför att
pensionärer med långa vårdtider får stora kostnader för sådana
avgifter. Ofta har de dessutom låg pension. Enligt utskottets
mening leder det till att deras rehabilitering försvåras.
Utskottet anser att regeringen snarast bör lägga fram förslag
som innebär att sjukhusvårdsavgift inte skall tas ut för de
första 365 dagarna en ålderspensionär erhåller sjukhusvård.
Därefter skall det nya avgiftssystemet tillämpas. Det anförda
bör med bifall till motionerna 1989/90:Sf291 yrkande 2 och
1989/90:Sf365 yrkande 2 ges regeringen till känna.
dels att moment 35 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
35. beträffande återinförande av pensionärernas avgiftsfria
år
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Sf291 yrkande
2 och 1989/90:Sf365 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
37. Avgift för in- och utskrivningsdag (mom.37)
Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41
börjar med "Vad gäller" och slutar med "motion 1989/90:Sf228."
bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att en pensionär som läggs in på sjukhus
över en natt och får gå hem nästa förmiddag får betala avgift
för två dagar. Vid införandet av bestämmelserna om
sjukhusvårdsavgift för pensionärer anfördes som skäl härför att
pensionärerna under sjukhusvistelsen inte har kostnader för mat
och vissa förbrukningsartiklar. I den beskrivna situationen
gäller inte det. Utskottet anser därför att
riksförsäkringsverket bör få i uppdrag att se över reglerna så
att avgiften blir mer rättvis. Det anförda bör med bifall till
motion 1989/90:Sf228 ges regeringen till känna.
dels att moment 37 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
37. beträffande avgift för in- och utskrivningsdag
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Sf228 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Särskilda yttranden
1. Höjning av den allmänna sjukvårdsersättningen m.m.
Gullan Lindblad, Margit Gennser och Bertil Persson (alla m)
anför:
Vi har i reservation 1 förordat införandet av en allmän
obligatorisk sjukvårdsförsäkring. Vi anser att en sådan
försäkring skulle medföra att resurser frigörs som kan användas
för den direkta sjukvården.
Vi vill vidare erinra om att de moderata ledamöterna har
reserverat sig mot vad socialutskottet anfört vid handläggningen
av proposition 1990/91:14, till den del den refereras i
socialförsäkringsutskottets betänkande. Enligt reservanterna
kommer socialutskottets förslag att medföra nya konflikter
mellan huvudmännen och förutsätta ansvars- och
kompetensdiskussioner. Vi anser att en allmän obligatorisk
sjukvårdsförsäkring skulle skapa såväl trygghet som valfrihet
för de berörda patienterna.
2. Höjning av den allmänna sjukvårdsersättningen m.m.
Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anför:
Vi har i vår motion 1990/91:Sf6 anfört att
sjukvårdshuvudmännen bör tillföras ytterligare 450 milj.kr.
under år 1991. Vi har även lämnat förslag till hur det kan ske.
Bl.a. bör medel (motsvarande 100 milj.kr. för första halvåret
1991) anvisas för att motverka köer inom sjukvården. Vidare bör
någon höjning av den allmänna löneskatten inte ske. För
landstingens del skulle en höjd löneskatt annars medföra ökade
utgifter på flera hundra miljoner kronor under år 1991.
Socialutskottet har nu i sitt betänkande 1990/91:SoU9 föreslagit
att landstingen under år 1992 skall erhålla ett särskilt
statsbidrag på 500 milj.kr. att användas för att minska kötiden
inom sjukvården. Med hänsyn härtill reserverar vi oss inte till
förmån för vår motion 1990/91:Sf6 yrkande 3.
3. Vidarkliniken
Karin Israelsson (c), Ragnhild Pohanka (mp) och Marianne
Jönsson (c) anför:
Vi vill understryka betydelsen av den behandling som utförs
vid Vidarkliniken, och vi anser att patienter med allvarliga
sjukdomar i ökad omfattning bör få del av denna vård. Det är
vidare viktigt att utvecklingen av alternativa vård- och
behandlingsformer underlättas.
4. Anslutning av nya vårdgivargrupper
Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anför:
Vi anser att även andra vårdgivare än läkare och sjukgymnaster
bör få ansluta sig till den allmänna försäkringen. Detta bör
gälla bl.a. sjuksköterskor, barnmorskor och arbetsterapeuter. Vi
avser att återkomma i denna fråga i annat sammanhang.
5. Stimulanser för etablering i glesbygd
Sigge Godin och Barbro Sandberg (båda fp) anför:
Vi vill erinra om att vi tidigare (se t.ex. 1989/90:SfU5) har
föreslagit åtgärder för att stimulera läkares etablering i
glesbygd. Vi har bl.a. föreslagit att läkare som tar anställning
eller öppnar egen praktik i områden som är underförsörjda med
läkare bör erbjudas ett särskilt investeringsstöd, en högre
ersättning från sjukförsäkringen samt en möjlighet till
nedskrivning av studieskulden. Vi avser att återkomma till denna
fråga i annat sammanhang.
I propositionen framlagda lagförslag
Bilaga
Innehållsförteckning
Sammanfattning1
Propositionen2
Motionerna2
Utskottet8
Inledning8
Propositionen10
Förändringar i ersättningssystemet12
Ersättningsbeloppen för år 199114
Rehabiliterings- och behandlingsarbete17
Privata yrkesutövares anslutning till sjukförsäkringen21
Etableringsbegränsningar för läkare och sjukgymnaster21
Ersättning från sjukförsäkringen för psykoterapeutisk
behandling m.m.25
Patientavgifter inom öppen vård och högkostnadsskydd28
Taxor för läkarvård och sjukvårdande behandling i privat
regi32
Kostnader för sjukresor34
Hjälpmedel till handikappade35
Avgifter för pensionärer vid sjukhusvård38
Hemställan41
Reservationer44
1. Förändringar i ersättningssystemet (m)44
2. Höjning av den allmänna sjukvårdsersättningen m.m. (c)45
3. Höjning av den allmänna sjukvårdsersättningen m.m. (v)46
4. Ersättning för förebyggande arbete (v)46
5. Särskild hjälpmedelsersättning (fp)46
6. Avgift på alkohol och tobak (c)47
7. Rehabiliteringsåtgärder (m)47
8. Vårdgaranti (m)48
9. Överföring av resurser från sjukförsäkringen (m, fp)48
10. Överföring av resurser från sjukförsäkringen (mp)49
11. Information till läkarna (fp, mp)49
12. Läkarförsörjningen (c)50
13. Husläkarsystem m.m. (fp)50
14. Husläkarsystem m.m. (c)51
15. Etableringsbegränsningar för läkare och sjukgymnaster (m,
fp)51
16. Psykoterapeutisk behandling m.m. (m)52
17. Psykoterapeutisk behandling m.m. (fp)52
18. Psykoterapeutisk behandling m.m. (mp)53
19. Annan psykologisk utredning (m)53
20. Annan psykologisk utredning (v)54
21. Anslutning av nya vårdgivargrupper (m)54
22. Indexreglering av patientavgifter (v)55
23. Högkostnadsskyddets kostnadsnivå (c, mp)55
24. Högkostnadsskyddets kostnadsnivå (v)56
25. Taxenivån (m)56
26. Taxenivån (fp)57
27. Stimulanser för etablering i glesbygd (m)57
28. Ortopedisk-medicinsk behandling (mp)57
29. Undersökning med magnetkamera (m)58
30. Remisstvång för sjukgymnastisk behandling (m)58
31. Brister i hjälpmedelsförsörjningen (m)59
32. Brister i hjälpmedelsförsörjningen (fp)59
33. Huvudansvaret för hjälpmedelsförsörjningen (m, c)59
34. Huvudansvaret för hjälpmedelsförsörjningen (fp)60
35. Handikappinstitutet (v)60
36. Återinförande av pensionärernas avgiftsfria år (c, v)61
37. Avgift för in- och utskrivningsdag (fp)61
Särskilda yttranden62
1. Höjning av den allmänna sjukvårdsersättningen m.m. (m)62
2. Höjning av den allmänna sjukvårdsersättningen m.m.
(fp)62
3. Vidarkliniken (c, mp)62
4. Anslutning av nya vårdgivargrupper (fp)63
5. Stimulanser för etablering i glesbygd (fp)63
Bilaga I proposition 1990/91:51 framlagda lagförslag64