dels proposition 1990/91:7 om ändring i
försäkringsrörelselagen (1982:713) (finansdepartementet),
dels -- helt eller delvis -- åtta motioner från allmänna
motionstiden med yrkanden om
konsekvenser av viss försäkringsverksamhet,
jämställdhet mellan kvinnor och män i fråga om
pensionsförsäkringspremier,
bonussystemet i trafikförsäkring,
kollektiv sakförsäkring,
val av försäkringstagarrepresentanter i försäkringsbolagens
styrelser.
Motionerna i de tre förstnämnda ämnena har remissbehandlats.
Ett motionsyrkande om verksamhetsreglerna för försäkringsbolag
behandlas i betänkandet 1989/90:NU2.
Sammanfattning
Utskottet tillstyrker propositionen, som gäller värderingen av
vissa tillgångar hos försäkringsbolagen. Motionerna avser
försäkringsrörelsefrågor av annat slag; en del av dem har
remissbehandlats. De avstyrks alla.
Utskottet finner inte skäl för någon översyn i statlig regi av
riskerna för att försäkringar inverkar negativt på företags och
privatpersoners benägenhet att skydda sig mot skador och på
tillverkares omsorg om produktsäkerheten. Differentieringen i
riskgrupper leder till att individuella pensionsförsäkringar och
vissa andra livförsäkringar kostar mer för kvinnor än för män.
Frågan om ändrade regler härvidlag bereds inom
regeringskansliet, noterar utskottet. Flera motioner innehåller
kritik mot fackliga organisationers kollektiva hemförsäkringar
för medlemmarna. Utskottet hänvisar till att
försäkringsinspektionen uppmärksammar dessa försäkringars
utformning och konsekvenser. I reservationer krävs bestämmelser
om att sådana försäkringar skall baseras på individuell
anslutning (m, fp, c, mp) och, om de omfattar stora grupper,
upphandlas på grundval av konkurrerande anbud (m, fp, c). En
ytterligare reservation (m, fp) riktar sig mot regeln att
försäkringstagarrepresentanter i försäkringsbolagens styrelser i
vissa fall kan utses av regeringen eller
försäkringsinspektionen.
Propositionen
Förslag
Regeringen föreslår -- efter föredragning av statsrådet Erik
Åsbrink -- att riksdagen antar ett inom finansdepartementet
upprättat förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen.
Lagförslaget finns på s.2f. i propositionen.
Huvudsakligt innehåll
Ett försäkringsbolag kan, efter en lagändring som trädde i
kraft den 1februari 1990, använda sina egna fastigheter och
tomträtter upp till en viss del av marknadsvärdet för att täcka
försäkringstekniska skulder för livförsäkringar. Den bestämmelse
i försäkringsrörelselagen (1982:713) som närmare reglerar till
vilken del dessa tillgångar får utnyttjas för detta ändamål
utformades emellertid på ett sådant sätt att vissa fastigheter
och tomträtter inte omfattas av regeln. Som exempel på sådana
fastigheter kan nämnas hotell och idrottsanläggningar. Enligt
det nu framlagda lagförslaget skall försäkringsinspektionen i
varje särskilt fall bedöma till vilket värde dessa tillgångar
får redovisas vid täckande av försäkringstekniska skulder.
Motionerna
Yrkanden
De motioner som behandlas här är:
1989/90:N220 av Hadar Cars m.fl. (fp) såvitt gäller yrkandet
(4delvis) att riksdagen avskaffar systemet med statliga
styrelserepresentanter i ------ försäkringsbolag.
1989/90:N232 av Charlotte Branting (fp) och Margitta Edgren
(fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om brist på jämställdhet i fråga om
försäkringspremier.
1989/90:N298 av Britta Bjelle (fp) och Birgit Friggebo (fp)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av
de konsekvenser som den kollektiva hemförsäkringen med
reservationsrätt har föranlett för konsumenterna samt de
konsekvenser som den får för en framtida sund utveckling av
försäkringsväsendet.
1989/90:N309 av Anita Johansson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen angetts om en översyn av icke önskvärda konsekvenser av
viss försäkringsverksamhet.
1989/90:N310 av Karin Falkmer (m) och Sonja Rembo (m) vari
yrkas att riksdagen
1. hos regeringen begär förslag till lagstiftning som innebär
att kollektiv sakförsäkring skall vara baserad på individuell
anslutning,
2. hos regeringen begär förslag till lagändring i syfte att
stärka berörda myndigheters möjligheter att bevaka
konkurrensförhållandena på försäkringsmarknaden.
1989/90:N321 av Karin Starrin (c) och Gunilla André (c) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär ett förslag på en
förändring av försäkringsrörelselagen i enlighet med vad som
anförts i motionen.
1989/90:N322 av Ivar Franzén (c) vari yrkas att riksdagen av
regeringen begär förslag som innebär att bonusreduktion i
trafikförsäkringen ej sker när oskyddad trafikant är vållande.
1989/90:N350 av Sonja Rembo m.fl. (m) vari -- med motivering i
motion 1989/90:A761 -- yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om kollektiva
försäkringsformer.
Motivering i vissa motioner
Konsekvenser av viss försäkringsverksamhet
Försäkringsverksamhet har, hävdas det i motion 1989/90:N309
(s), inte bara positiva utan också negativa konsekvenser.
Försäkring kan föranleda att rimliga skyddsåtgärder eftersätts,
t.ex. att man använder billås med låg standard.
Marknadskrafterna förstärker denna effekt, säger motionärerna, i
det att försäkringsbolagen konkurrerar med generösare regler och
lägre krav på skyddsåtgärder. Härigenom motverkar de
systematiskt ett ökat självskydd hos allmänheten och en
rimligare skyddsnivå från producenternas sida. Brandskador inom
industrin, oljeolyckor inom sjöfarten och vattenskador
förorsakade av diskmaskiner nämns som exempel på följder av
eftersatt skydd. Motionärerna kommenterar också den
produktansvarslagstiftning som förbereds inom regeringskansliet.
Den tillbakahållande effekten av ett skadeståndsansvar
försvagas, menar de, genom att producentgrupper upprättar egen
försäkringsverksamhet. Syftet med den utredning som begärs i
motionen skulle vara att skapa förutsättningar för olika
myndigheter att inom sina resp. områden verka för att det
uppställs normer som uppfyller inte bara försäkringsbolagens
krav på företagsekonomisk lönsamhet utan också allmänhetens och
samhällets krav på en allmänt sänkt risknivå inom olika områden.
Jämställdhet mellan kvinnor och män i fråga om
försäkringspremier
Vid försäkringsbolagens marknadsföring av pensioner, både
livsvariga och tidsbegränsade, anges ofta skilda premier för
kvinnor och män, framhålls det i motion 1989/90:N232 (fp). Om en
kvinna tecknar sig för en åldersförsäkring med utbetalning under
ett visst antal år får hon betala mer än en man som tar samma
försäkring. Betalar hon samma premie som mannen får hon senare
ut ett lägre belopp per månad. Skillnaden motiveras med att
kvinnornas medellivslängd är ca 80 år, männens ca 74 år. Det
kan, säger motionärerna, inte vara i enlighet med en
jämställdhetspolitik som borde genomsyra hela Sverige att
försäkringsbolagen på detta sätt missgynnar kvinnorna.
Regeringen borde ta initiativ till en översyn.
Att kvinnor, med tillämpning av försäkringsrörelselagens
skälighetsprincip, till följd av sin statistiskt sett längre
livslängd får betala högre pensionsförsäkringspremier än män
medför en uppenbar diskriminering, sägs det i motion
1989/90:N321 (c). Det kan, menar motionärerna, aldrig försvaras
att kvinnor skall missgynnas genom en sådan uppdelning. Om olika
grupper skall sättas mot varandra vore gruppindelningar som
rökare och icke-rökare eller alkoholister och icke-alkoholister
tänkbara. Sådana kategoriseringar hör dock inte hemma i ett
demokratiskt samhälle, hävdar motionärerna. En ändring måste
därför göras i försäkringsrörelselagen såvitt gäller
skälighetsbedömningen. Vidare måste det ställas krav på att
försäkringsbolagen lämnar tydligare information om sina villkor.
Kollektiv sakförsäkring
Kollektiv hemförsäkring medför, anförs det i motion
1989/90:N298 (fp), en rad negativa konsekvenser som
försäkringsverksamhetskommittén, regeringen och riksdagen inte
har tagit hänsyn till. Mot bakgrund av den stora
premieskillnaden mellan individuell och kollektiv försäkring,
avseende försäkringsskydd till samma maximibelopp, kan man
enligt motionärerna fråga sig vilka försäkringstagare som
betalar för mycket. Antingen subventioneras kollektiv
hemförsäkring av individuellt tecknad försäkring eller har
premienivån för kollektiv hemförsäkring satts lågt för att man
skall "köpa in sig" på marknaden. Kollektiv hemförsäkring
innebär vidare, anförs det, att kollektivt hemförsäkrade hushåll
i landsorten subventionerar kollektivt hemförsäkrade hushåll i
storstäderna. En konsekvens av systemet med negativ
avtalsbindning är att många hushåll blir dubbelförsäkrade.
Information löser inte detta problem. Negativ avtalsbindning på
området borde förbjudas.
I motion 1989/90:N310 (m) riktas kritik mot de kollektiva
sakförsäkringarna i flera olika hänseenden. När en facklig
organisation tecknar sakförsäkring för medlemmarna i grupp utan
inträdesanmälan beskärs konsumenternas valfrihet på
försäkringsmarknaden. Möjligheten att ställa sig utanför en
kollektiv försäkring utnyttjas i en del fall inte, eftersom
systemet upplevs som obehagligt och den som avsäger sig inte
alltid får någon ekonomisk kompensation. Kollektiv sakförsäkring
med reservationsrätt medför en uppenbar risk för
dubbelförsäkring. Upphandlingen av kollektiva sakförsäkringar
baseras ofta på intressegemenskap mellan den fackliga
organisationen och ett enskilt försäkringsbolag. Det är då stor
risk för att den fria konkurrensen sätts ur spel. Kollektiva
sakförsäkringar utan individuell anslutning och gynnande av
försäkringsbolag på andra grunder än affärsmässiga snedvrider
konkurrenssituationen på försäkringsområdet. Kollektivets
medlemmar mister sin valfrihet samtidigt som lösningar för dem
som inte tillhör kollektivet riskerar att bli dyrare. Berörda
myndigheter måste, säger motionärerna, även när det gäller
kollektiva sakförsäkringar tecknade av fackliga organisationer
ges möjlighet att värna om övergripande konsument- och
marknadsintressen.
Enligt motiveringen till motion 1989/90:N350 (m) är
obligatoriska hemförsäkringar liksom hemförsäkringar med enbart
reservationsrätt exempel på fackliga åtaganden som kränker den
enskilde medlemmens integritet. De fackliga organisationernas
agerande undergräver medlemmarnas och allmänhetens förtroende
för dem, hävdar motionärerna. Det skulle vara olyckligt,
fortsätter de, om utvecklingen gick därhän att riksdagen skulle
se sig tvungen att genom lagstiftning fastställa gränserna för
de fackliga organisationernas handlingsfrihet.
Uppgifter och synpunkter i anslutning till motionerna
Konsekvenser av viss försäkringsverksamhet
Bakgrund
I motion 1989/90:N309 (s) åberopas en uppsats av kriminologen
Leif Lenke, Stöldförsäkring -- mot brott -- eller för?,
publicerad i skriften Kriminalitet och frihet av Hans Göran
Franck m.fl. (Stockholm 1989). Författaren anser att
försäkringssystemet i vissa avseenden har negativa konsekvenser.
Det motverkar en av samhällets kanske starkaste brottshindrande
faktorer, nämligen självskyddet hos en försiktig allmänhet. Det
fungerar samtidigt som en buffert mot den kritik som allmänheten
ofta har anledning att rikta mot konsumtionsvaruproducenter till
följd av otillräckliga stöldskyddsanordningar. Särskild
uppmärksamhet ägnas i uppsatsen åt bil- och cykelstölder. I sin
sammanfattande slutkommentar anför författaren bl.a. följande.
Skadefrekvensen -- i form av stöldbrott eller annan sakskada som
omfattas av försäkring -- tenderar att hamna på en betydligt
högre nivå än som skulle vara nödvändigt om också andra
intressen än bolagens egna fick ligga till grund för
premiesättning och utformning av försäkringsvillkor.
Försäkringsbolagen fungerar i ett samspel med producenterna på
ett sätt som direkt motverkar produktutvecklingen när det gäller
skyddsanordningar. Detta samspel gynnar såväl försäkringsbolagen
som producenterna. Försäkringsbolagen gynnas genom att skadorna
ökar och gör det nödvändigt att försäkra sig, och producenterna
gynnas genom att marknaden blir större på grund av att skadat
gods måste ersättas eller repareras. Detta medför i första hand
för konsumentkollektivet men också för hela samhället
olägenheter som inte på ett rimligt sätt motverkas av de
kontrollfunktioner som man förlitar sig på. Författarens studie
utgör emellertid, betonar han, inte ett angrepp på
försäkringsväsendet som sådant. Den aktualiserar emellertid
frågan om olika försäkringars ändamålsenlighet.
Remissyttranden
Yttranden över motion 1989/90:N309 (s) har efter remiss
avgetts av försäkringsinspektionen, konsumentverket, Sveriges
industriförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund och
Folksam. Dessutom har Sjöassuradörernas förening yttrat sig.
Yttrandena återges i bilaga (s.23f.).
Konsumentverket uttalar att en översyn av
försäkringsverksamhetens ändamålsenlighet kan vara motiverad av
de skäl som redovisas i motionen. Försäkringsinspektionen
liksom övriga remissinstanser bemöter däremot motionärernas
synpunkter. Inspektionen pekar bl.a. på att motionärernas syn på
försäkringsverksamheten står i kontrast till en uppfattning som
lagstiftaren har låtit komma till uttryck i
konsumentförsäkringslagen (1980:38). Detta betonas också av
Folksam. Svenska försäkringsbolags riksförbund och
Sjöassuradörernas förening uppehåller sig särskilt vid
försäkringsbolagens skadeförebyggande verksamhet.
Jämställdhet mellan kvinnor och män i fråga om
pensionsförsäkringspremier
Gällande bestämmelser
I 2 kap. 6 § försäkringsrörelselagen (1982:713) föreskrivs att
för livförsäkringar skall -- utom i vissa undantagsfall --
upprättas grunder för bl.a. beräkning av försäkringspremier och
premiereserv. Dessa grunder skall, enligt 7 kap. 2 §, avse att
trygga bolagets förmåga att fullgöra sina förpliktelser enligt
ingångna försäkringsavtal och att meddela försäkringar till en
kostnad som är skälig med hänsyn till försäkringens art. I
7kap. 3 § sägs att grunderna för beräkning av
försäkringspremier och premiereserv skall innehålla antaganden
om bl.a. dödlighet och andra riskmått. Dessa antaganden skall
väljas så att de kan anses vart för sig betryggande för det slag
av försäkringsrörelse som det är fråga om.
Remissyttranden
Remissyttranden över motionerna 1989/90:N232 (fp) och
1989/90:N231 (c) har avgetts av försäkringsinspektionen, Svenska
försäkringsbolags riksförbund och Folksam. Yttrandena återges i
bilaga (s.32f.).
Försäkringsinspektionen anför, med hänvisning till
skälighetsprincipen, att en sådan premieutjämning som avses i
motionerna förutsätter ändrad lagstiftning och att en omläggning
av principerna för dödlighetsantagandena måste föregås av en
grundlig belysning av förutsättningar och konsekvenser.
Svenska försäkringsbolags riksförbund uttalar att den fråga
som tas upp i motionerna självklart kan bli föremål för
utredning och politisk bedömning; den föreslås komma in i den
förestående översynen av försäkringsrörelselagen. Folksam
rekommenderar en översyn av skälighetsprincipen.
Pågående utredning, m.m.
En kommitté (Fi 1990:11) för översyn av försäkringsbolagens
verksamhet har nyligen tillkallats av statsrådet Erik Åsbrink på
grundval av ett regeringsbeslut. I direktiven (dir. 1990:5)
anförs bl.a.:
Kommittén skall göra en bedömning av om principen om premie-
och kostnadsskälighet även i fortsättningen bör komma till
uttryck i försäkringsrörelselagen och
trafikförsäkringsförordningen. I ett internationellt perspektiv
är det möjligt att regler som med stöd av skälighetsprincipen
styr premiesättningen anses strida mot en fri prissättning och
fri konkurrens. -- -- --
Kommittén bör pröva om det är möjligt att skapa ett enklare
och flexiblare system för grunder inom livförsäkring utan att ge
avkall på de väsentliga syften som grunderna tillgodoser. I
vilken utsträckning grunder behövs och hur dessa närmare skall
utformas får kommittén bedöma bl.a. med hänsyn till övriga
soliditetsregler man finner nödvändiga. Detaljbeskrivningar av
den art som förekommer i de nuvarande grunderna skall i
möjligaste mån elimineras eller begränsas. ------
I en skrivelse till finansdepartementet den 25 april 1990 har
jämställdhetsombudsmannen (JÄMO) hemställt att det i samband med
översyn av regleringen på försäkringsområdet utreds om det även
i fortsättningen bör vara tillåtet låta skillnader i
medellivslängd mellan män och kvinnor påverka beräkningen av
livförsäkringspremier. Även Tjänstemännens Centralorganisation
(TCO) har i en skrivelse till finansdepartementet den 4 april
1990 hemställt att det utreds om det skall vara tillåtet att
göra åtskillnad mellan män och kvinnor i försäkringssammanhang.
Denna fråga bereds för närvarande inom regeringskansliet.
Kommittén är emellertid oförhindrad att allmänt behandla
frågor rörande differentiering av riskgrupper inom ett
försäkringskollektiv vid beräkning av premier och
försäkringstekniska skulder samt fördelning av återbäring.
ITPK-försäkringen och jämställdhetslagen
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) och
Privattjänstemannakartellen (PTK) träffade i december 1989 ett
nytt kollektivavtal med vissa ändringar i ITP-planen, vilken
avser individuell tjänstepension. En av de väsentligaste
ändringarna innebär att fr.o.m. den 1 juli 1990 den del av
pensionspremiebeloppet som avser kompletterande ålderspension
(ITPK) kan disponeras av den anställde tjänstemannen själv
enligt vissa alternativ. Försäkringen kan tecknas i olika,
valfria försäkringsbolag.
Försäkringsinspektionen anför i ett cirkulär med ovan angiven
rubrik i juni 1990 till vissa försäkringsbolag bl.a. följande:
Premien som den enskilde tjänstemannen kan disponera utgör en
procentsats av lönen. Då skilda dödlighetsantaganden för män
resp. kvinnor regelmässigt användes av försäkringsbolagen medför
detta olika förmåner beroende på om tjänstemannen är man eller
kvinna.
Jämställdhetsombudsmannen (JämO) har i ärendet hävdat att av
5§ lagen (1979:1118) om jämställdhet mellan kvinnor och män i
arbetslivet följer att de pensionsförmåner som utges med
anledning av det träffade kollektivavtalet skall vara oberoende
av om det är fråga om en man eller kvinna.
Försäkringsinspektionen anser att JämO har grund för sin
tolkning. Detta innebär att försäkringsbolagens grunder för ITPK
måste vara så utformade att antagandena leder till lika förmåner
för man och kvinna.
Med hänsyn till försäkringsbolagens behov av tid för
omläggning av försäkringarna har inspektionen beslutat tillåta
att försäkringsbolagen, oavsett bristande överensstämmelse med
jämställdhetslagen, tills vidare fram till utgången av år 1991
använder sig av antaganden som medför olika förmåner för man och
kvinna.
Bonussystemet i trafikförsäkring
Remissyttranden över motion 1989/90:N322 (c) har avgetts av
dels försäkringsinspektionen, dels Svenska försäkringsbolags
riksförbund och Folksam (gemensamt). De återges i bilaga
(s.35f.).
Kollektiv sakförsäkring
Bakgrund
Näringsutskottet har hösten 1987 i betänkandet NU 1987/88:1
(s.4--29) lämnat utförliga uppgifter till underlag för
riksdagens beslut med anledning av motioner rörande kollektiv
sakförsäkring som då förelåg. I ett inledande avsnitt redogörs
bl.a. för två av fackförbund ingångna avtal om kollektiva
hemförsäkringar och för åtgärder som föranletts därav. Ett
avsnitt ägnas åt aktuella författningsbestämmelser.
Försäkringsverksamhetskommitténs överväganden och förslag i
delbetänkandet (SOU 1985:34) Gruppförsäkring redovisas tämligen
ingående. Efter en sammanfattning av remissutfallet belyses
argumentationen i ämnet ytterligare med referat av vad ett antal
remissinstanser har uttalat i vissa särskilda frågor. Ett beslut
av regeringen med anledning av betänkandet återges i väsentliga
delar. Vidare refereras högsta domstolens dom i ett mål som
gällde prövning av föreningsbeslut om kollektiv hemförsäkring
samt beslut och uttalanden av konsumentverket,
försäkringsinspektionen och näringsfrihetsombudsmannen.
Slutligen finns redogörelser för tidigare behandling av motioner
i ämnet och för ett antal interpellations- och frågedebatter.
I betänkandet 1989/90:NU1 finns en sammanfattande översikt
över det sålunda redovisade materialet. Vidare finns en utförlig
redovisning (s.6--12) av uppgifter och synpunkter från
försäkringsinspektionen, framförda i en promemoria som
överlämnats till finansdepartementet i januari 1989.
Försäkringsinspektionen belyste utvecklingen på
gruppförsäkringsområdet och diskuterade bl.a. förekomsten av
dubbelförsäkring, skälighetsprincipen, former för anslutning
till kollektiv försäkring och vissa frågor rörande
försäkringsbranschens struktur.
Tidigare behandling
Motioner om kollektiv sakförsäkring behandlades senaste gången
hösten 1989 (1989/90:NU1). Utskottet hänvisade därvid till en
tidigare redogörelse för behandlingen av liknande motioner och
refererade utförligt sina och riksdagens ställningstaganden i
ämnet hösten 1987 (NU 1987/88:1) och våren 1988 (NU 1987/88:14).
Utskottet avstyrkte de aktuella motionsyrkandena med följande
uttalande:
Försäkringsinspektionen säger sig inte ha funnit anledning att
frångå sin i princip positiva inställning till att
grupplösningar används på sakförsäkringsområdet liksom tidigare
på personförsäkringsområdet. Det noteras att en kollektiv
hemförsäkring regelmässigt är förmånligare än en vanlig
individuell försäkring -- den gäller samtliga personer som är
bosatta i samma bostad som gruppmedlemmen, och allt lösöre är
försäkrat till sitt fulla värde. Inspektionen anser liksom
tidigare att förbudet mot gruppsakförsäkringar med obligatorisk
anslutning bör upprätthållas men menar att det för närvarande
inte behövs någon lagstiftning för att så skall ske. Den godtar
reservationsrättsmetoden som anslutningsform i fall då en
gruppföreträdare är avtalspart och svarar för försäkringpremien;
härvid förutsätts att gruppmedlemmarna får fullödig information
om reservationsmöjligheten. I fråga om skälighetsprincipens
tillämpning på de kollektiva sakförsäkringarnas område hänvisar
inspektionen i huvudsak till den generella prövning av
principens innebörd som statsmakterna kan väntas göra på
grundval av försäkringsverksamhetskommitténs förslag. Eventuella
negativa konsekvenser av utvecklingen på
gruppförsäkringsmarknaden skall uppmärksammas av inspektionen
och av näringsfrihetsombudsmannen. Inspektionen förklarar att
den avser att fortlöpande följa utvecklingen och vid behov
påtala förhållanden som kan stå i strid med grundprinciperna i
försäkringsrörelselagen (1982:713).
Försäkringsinspektionens skrivelse har blivit tillgänglig
efter det att motionerna väcktes. Den innehåller, som har
framgått, väsentliga sakupplysningar samt nyanserade
ställningstaganden -- i flera hänseenden preliminära -- i de
bedömningsfrågor som utvecklingen på den kollektiva
sakförsäkringens område aktualiserar. Utskottet, som ser
positivt på att möjligheterna till sakförsäkring i kollektiv
form utnyttjas, tar fasta på inspektionens nyss återgivna
uttalande om sina fortsatta aktiviteter. Liksom inspektionen
vill utskottet vidare hänvisa till den kommande vidare
prövningen av försäkringsverksamhetskommitténs förslag.
Utskottet vill särskilt understryka att ett förbud mot
gruppsakförsäkring med obligatorisk anslutning redan tillämpas
utan att vara lagstadgat. Någon framställning till regeringen om
lagstiftningsåtgärder eller om särskild översyn av kollektiva
hemförsäkringars konsekvenser finner utskottet inte skäl för.
Alla fem motionerna i ämnet avstyrks sålunda.
I en reservation (m, fp, c, mp) påkallades en lagstiftning som
skulle innebära att kollektiv sakförsäkring, om inte särskilda
skäl talar för undantag, skall vara baserad på individuell
anslutning.
Riksdagen följde utskottet.
Interpellationsdebatt
Statsrådet Erik Åsbrink besvarade den 26 oktober 1990 en
interpellation (1990/91:1) av Sten Andersson i Malmö. I
interpellationen frågades om statsrådet var beredd att medverka
till förändringar i lagstiftningen så att den som erbjuds en
kollektiv försäkring skall ingå i en sådan endast efter det att
ett aktivt godkännande har givits.
Försäkringsinspektionen hade, framhölls det i svaret, i
januari 1989 förklarat att försäkringsbolagen inte borde
förbjudas att medverka vid försäkringslösningar på
konsumentförsäkringsområdet där en gruppföreträdare, t.ex. ett
fackförbund, är avtalspart och svarar för försäkringspremien och
använder sig av den s.k. reservationsrättsmetoden som
anslutningsform. Inspektionen hade emellertid ställt krav på att
gruppmedlemmarna skulle få fullödig information om
reservationsmöjligheten och att den som reserverade sig inte på
annat sätt skulle behöva vara med och betala premien.
Det finns, sade statsrådet, flera skäl för att
reservationsrättsmetoden bör godtas. För det första rör det sig
om att en organisation fattar beslut om att teckna ett avtal med
en utomstående part. Det måste, menade statsrådet, finnas mycket
starka skäl för att staten skulle ingripa i den rätt en
organisation har att sköta sina angelägenheter. För det andra
får merparten av organisationens medlemmar fördelar genom den
kollektiva försäkringen; viktigast är att försäkringskostnaderna
i nästan samtliga fall blir lägre. På grund av risken för att en
del medlemmar skulle bli dubbelförsäkrade ställer
försäkringsinspektionen höga krav på information.
Sammanfattningsvis anförde statsrådet att han, med tanke på
att försäkringsinspektionen fortlöpande prövar de kollektiva
hemförsäkringarna mot bakgrund av sundhetsprincipen, inte ansåg
att det för närvarande fanns anledning att vidta några
lagstiftningsåtgärder.
Interpellanten hade som ett villkor för att kollektiva
hemförsäkringar skulle vara acceptabla angett att
försäkringsavtalet skulle baseras på ett anbudsförfarande där
alla intresserade försäkringsbolag får vara med och konkurrera.
Statsrådet välkomnade ett sådant förfarande men avvisade tanken
på en lagstiftning därom. Han sade sig utgå från att
försäkringsbolag som kan erbjuda förmånliga villkor på området
gör sig hörda.
De människor som omfattas av kollektiv hemförsäkring gör
årliga besparingar i storleksordningen 200 milj.kr., uppgav
statsrådet under debatten. Systemet medför, tillade han, att
många som annars skulle ha saknat försäkringsskydd eller varit
underförsäkrade nu får ett fullgott skydd. Till sist deklarerade
statsrådet sin tilltro till människors förmåga att fatta kloka
beslut, inte minst av omsorg om den egna ekonomin och det egna
försäkringsskyddet.
Utskottet
Inledning
Proposition 1990/91:7 om ändring i försäkringsrörelselagen
(1982:713) avser den bokföringsmässiga värderingen av vissa
tillgångar hos livförsäkringsbolag. Utskottet behandlar här
också ett antal motioner från allmänna motionstiden. Av dessa
syftar en till en utredning av försäkringsväsendets
ändamålsenlighet i vissa hänseenden och de övriga antingen
direkt eller indirekt till ändring i den nämnda lagen eller i
andra bestämmelser om försäkringsrörelse. I tre fall är det nya
frågor som har tagits upp. Detta gäller det just nämnda
önskemålet om utredning samt dels jämställdhetsaspekter på
premiesättningen i pensionsförsäkring, dels tillämpningen av
bonussystemet i trafikförsäkring. I övrigt har liknande
motionsyrkanden prövats av riksdagen under de senaste åren. De
ämnen som sålunda har aktualiserats på nytt är kollektiv
sakförsäkring och bestämmelserna om
försäkringstagarrepresentanter i försäkringsbolags styrelser.
Ändring i försäkringsrörelselagen
Försäkringsbolag skall enligt 7kap. 1§
försäkringsrörelselagen i sin balansräkning som skulder redovisa
värdet av bolagets åtaganden enligt ingångna försäkringsavtal,
s.k. försäkringstekniska skulder. I 7 kap. 9§ föreskrivs att
ett belopp motsvarande försäkringstekniska skulder för
livförsäkring skall redovisas i vissa angivna slag av
tillgångar. Tidigare i år har införts en bestämmelse om att en
viss del av marknadsvärdet av försäkringsbolagens egna
fastigheter och tomträtter, under förutsättning att dessa finns
registrerade på visst sätt, får utnyttjas för det ändamålet.
Denna möjlighet gäller dock inte andra fastigheter än
jordbruks-, bostads-, kontors- och affärsfastigheter. I
proposition 1990/91:7 föreslås en lagändring som medför att även
exempelvis hotell och idrottsanläggningar kommer att omfattas av
bestämmelsen. Försäkringsinspektionen skall då i varje särskilt
fall fastställa det värde som får redovisas.
Utskottet tillstyrker att försäkringsrörelselagen ändras på
angivet sätt. Härvid vill utskottet understryka vad som i
propositionen sägs om att det högsta redovisningsbara värdet av
fastigheter tillhörande den nu aktuella kategorin i tveksamma
fall skall fastställas med stor försiktighet.
Konsekvenser av viss försäkringsverksamhet
Med utgångspunkt i en nyligen redovisad kriminologisk studie
diskuteras i motion 1989/90:N309 (s) i vad mån
försäkringsverksamhet kan inverka negativt på företags och
privatpersoners benägenhet att skydda sig mot brott och olika
typer av egendomsskador och på tillverkares omsorg om
produktsäkerheten. I den nämnda studien riktas uppmärksamheten
framför allt på låsstandardens betydelse för frekvensen av bil-
och cykeltillgrepp. Motionärerna nämner också brandskador och
vattenskador samt oljeolyckor inom sjöfarten som exempel på
följder av eftersatt skydd. Att försäkringsbolag konkurrerar med
generösa regler och att producentgrupper försvagar
skadeståndsanvarets effekt genom egen försäkringsverksamhet är
enligt motionärerna tendenser som motverkar ett
tillfredsställande självskydd hos allmänheten och insatser från
producenterna för att åstadkomma en rimlig skyddsnivå.
Motionärerna vill att riksdagen skall anmoda regeringen att på
grundval av deras synpunkter föranstalta om en översyn av icke
önskvärda konsekvenser av viss försäkringsverksamhet.
Yttranden över motionen har avgetts till utskottet av
försäkringsinspektionen och från försäkringsbranschens sida samt
av konsumentverket och Sveriges industriförbund som talesmän för
försäkringstagarintressen. Utskottet hänvisar till de utförliga
resonemang som finns i flertalet av dessa yttranden, vilka
utskottet återger i bilaga (s.23f.). Endast
konsumentverkets yttrande, som är kortfattat, utmynnar i en
tillstyrkan av motionärernas förslag om utredning. I övriga fall
bemöts motionen med kritisk argumentation och kompletterande
uppgifter.
Såsom inte minst försäkringsinspektionens yttrande visar tycks
motionärernas värderingar inte stå i god överensstämmelse med
grunderna för konsumentförsäkringslagen (1980:380).
Statsmakterna har ansett det angeläget att försäkringsvillkor
utformas och tillämpas på sådant sätt att det inte ställs
omåttliga krav på skyddsåtgärder och aktsamhet från
försäkringstagarnas sida. En viss generositet gentemot dessa
förutsätts alltså, vilken kan inverka höjande på kostnadsnivån
för olika slags konsumentförsäkringar. Att producenter kan
skaffa sig ett försäkringsskydd som täcker avnämares
skadeståndskrav är till fördel för konsumenterna, som därigenom
får viss garanti för att ett befogat skadestånd kommer att
utbetalas även om den ansvarige producenten råkar i obestånd.
Motionärerna berör inte närmare den skadeförebyggande
verksamhet som bedrivs av försäkringsbolagen. I remissyttrandena
ges en rad exempel på åtgärder inom detta område. Andra
förhållanden som också torde bidra till att motverka
försäkringsfall är den självrisk som brukar vara förknippad med
en sakförsäkring, den olägenhet som den skadelidande drabbas av
alldeles oavsett om skadan ekonomiskt sett blir till fullo
ersatt och den förlust av goodwill som ett företag måste räkna
med om dess produkter ger upphov till skadeståndskrav.
Vad utskottet nu har anfört innebär inte att tankegångarna i
motionen och den studie som har inspirerat denna skulle sakna
intresse. Samhällsekonomiska, företagsekonomiska och
konsumentekonomiska skäl talar enligt utskottets mening för att,
såsom försäkringsinspektionen formulerar det, "en fördjupad
forskning kommer till stånd som kan klargöra i vad mån olika
försäkringslösningar har fått eller kan tänkas få negativa
konsekvenser på företagens och allmänhetens benägenhet att vidta
åtgärder som kan nedbringa antalet försäkringsfall". Ekonomisk
liksom kriminologisk och annan rättsvetenskaplig forskning bör
kunna lämna bidrag på detta område. De nämnda tankegångarna
torde också böra uppmärksammas av försäkringsinspektionen i dess
tillsynsverksamhet. Någon särskild översyn av den art som
motionärerna tycks syfta till finner utskottet emellertid inte
skäl att förorda. Utskottet avstyrker följaktligen motion
1989/90:N309 (s).
Jämställdhet mellan kvinnor och män i fråga om
pensionsförsäkringspremier
Det har bl.a. i massmedierna väckt uppmärksamhet att
försäkringsbolagen i fråga om individuella pensionsförsäkringar
och vissa andra livförsäkringar tillämpar högre premier för
kvinnor än för män när en viss förmånsnivå är fastställd resp.
vid given premienivå sätter förmånsbeloppet lägre för en kvinna
än för en man. Detta har sin bakgrund i den skälighetsprincip
som anges i försäkringsrörelselagen; de ifrågavarande reglerna
har redovisats i det föregående (s.6).
Motsvarande differens får endast övergångsvis förekomma i
fråga om kompletterande ålderspensionsförsäkring som grundas på
kollektivavtal rörande den s.k. ITP-planen. Såsom också har
redovisats har nämligen försäkringsinspektionen accepterat
jämställdhetsombudsmannens tolkning att denna försäkring -- i
fråga om vilken den anställde tjänstemannen själv får besluta om
vissa dispositioner -- skall innebära samma förmånsbelopp
oavsett om den försäkrade är kvinna eller man.
Den nämnda skillnaden mellan kvinnors och mäns villkor när det
gäller individuell försäkring kritiseras i motionerna
1989/90:N232 (fp) och 1989/90:N321 (c). Denna skillnad kan, sägs
det i den förstnämnda motionen, inte vara i enlighet med den
jämställdhetspolitik som borde genomsyra hela Sverige. Riksdagen
borde därför göra ett uttalande till regeringen om att bristen
på jämställdhet i fråga om försäkringspremier bör ge anledning
till en översyn av gällande regler. I den senare motionen
betecknas samma förhållande såsom uppenbart könsdiskriminerande.
Motionärerna vill att riksdagen hos regeringen skall begära
förslag till ändring av försäkringsrörelselagens bestämmelser
beträffande skälighetsprincipen.
De bakomliggande förhållandena får ytterligare belysning i de
remissyttranden över motionerna som försäkringsinspektionen,
Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam har avgett
till utskottet. De båda sistnämnda rekommenderar uttryckligen en
utredning rörande skälighetsprincipens tillämpning i
sammanhanget.
Jämställdhetsombudsmannen (JämO) har i en skrivelse till
finansdepartementet i april i år hemställt att det i samband med
översyn av regleringen på försäkringsområdet skall utredas om
det även i fortsättningen bör vara tillåtet att låta skillnader
i medellivslängd mellan män och kvinnor påverka beräkningen av
livförsäkringspremier. Tjänstemännens centralorganisation (TCO)
har gjort en liknande framställning. I september har regeringen
beslutat att en kommitté skall göra en översyn av
försäkringsbolagens verksamhet m.m. I direktiven (dir. 1990:56)
för denna utredning anges att den av JämO och TCO väckta frågan
för närvarande bereds inom regeringskansliet. Kommittén skall
emellertid enligt direktiven vara oförhindrad att allmänt
behandla frågor rörande differentiering av riskgrupper inom ett
försäkringskollektiv vid beräkning av premier och
försäkringstekniska skulder samt fördelning av återbäring.
Mot bakgrund av vad här sagts finner utskottet att det inte
finns anledning för riksdagen att ta något initiativ på grundval
av motionerna 1989/90:N232 (fp) och 1989/90:N321 (c). Dessa
avstyrks alltså. Utskottet förutsätter emellertid att resultatet
av det nyssnämnda beredningsarbetet inom regeringskansliet
kommer att redovisas för riksdagen.
Bonussystemet i trafikförsäkring
Från trafikförsäkringen, som är obligatorisk för motordrivna
fordon, betalas bl.a. -- enligt 11§ trafikskadelagen
(1975:1410) -- trafikskadeersättning när det till följd av
trafik med motorfordon uppkommer annan person- eller sakskada än
sådan som drabbar förare eller passagerare i motorfordon resp.
ett sådant fordon eller egendom som transporteras med detta.
Bestämmelsen är sålunda tillämplig exempelvis när en fotgängare
eller en cyklist skadas. Trafikskadeersättningen kan jämkas om
den skadade har varit medvållande.
Med stöd av trafikförsäkringsförordningen (1976:359)
föreskriver försäkringsinspektionen indelning i riskklasser för
trafikförsäkring. I riskklassindelningen ingår bl.a.
föreskrifter om bonus och om förutsättningar för intjänande
resp. förlust av bonus.
I motion 1989/90:N322 (c) hävdas att en fordonsförare kan gå
förlustig bonus till följd av en olycka som han inte själv har
varit vållande till men som har medfört trafikskadeersättning
från hans försäkring. Enligt de nyssnämnda föreskrifterna skall
emellertid, såsom framgår av försäkringsinspektionens yttrande i
ämnet (se s.35), rätten till bonus inte påverkas i ett sådant
fall som motionären avser.
Utskottet finner således att motionen inte ger anledning till
någon åtgärd.
Kollektiv sakförsäkring
Kollektiv hemförsäkring i olika fackförbunds regi började
införas år 1982 och har fått betydande utbredning under
1980-talets senare del. De båda första försäkringarna av denna
typ var obligatoriska för medlemmarna i resp. fackförbund. Sedan
regeringen år 1986 uttalat att den förväntar att
försäkringsinspektionen skall ingripa mot obligatoriska
kollektiva sakförsäkringar har inga nya avtal om sådana
träffats. De kollektiva hemförsäkringar som har kommit till
stånd därefter har visserligen gällt alla medlemmar i den
avtalsslutande organisationen men har varit förenade med
reservationsrätt för dessa.
Det nämnda regeringsbeslutet är ett resultat av
försäkringsverksamhetskommitténs förslag i betänkandet (SOU
1985:34) Gruppförsäkring. I övrigt har betänkandet ännu inte
slutbehandlats av regeringen. En rad aktioner och uttalanden
rörande kollektiv sakförsäkring har emellertid förekommit från
olika myndigheters sida, såsom den föregående redogörelsen
(s.8f.) visar. Vidare har åtskilliga interpellationer och
frågor i ämnet framställts i riksdagen. Ett antal medlemmars
klandertalan mot ett fackförbunds beslut om obligatorisk
grupphemförsäkring har år 1987 lämnats utan bifall av högsta
domstolen.
Försäkringsinspektionen överlämnade i januari 1989 till
finansdepartementet en promemoria, vari inspektionen redovisade
en särskild undersökning av de olika försäkringsbolagens
gruppförsäkringslösningar. Härvid framförde inspektionen
synpunkter på några av de frågor som kunde väntas bli föremål
för särskild uppmärksamhet när regeringen skulle ta slutlig
ställning i gruppförsäkringsfrågan. Inspektionen, som
konstaterade att gruppförsäkringsmarknaden var stadd i snabb
utveckling, anmälde sin avsikt att fortlöpande följa
utvecklingen och vid behov påtala förhållanden som kunde stå i
strid med grundprinciperna i försäkringsrörelselagen. I år har
inspektionen på nytt inhämtat uppgifter från försäkringsbolagen
rörande kollektiva sakförsäkringar. Någon sammanställning av
dessa uppgifter föreligger ännu inte.
Utskottet har vid fem tidigare tillfällen behandlat motioner
rörande systemet med kollektiv hemförsäkring. Dessa har oftast
gått ut på att det skulle föreskrivas i lag att kollektiv
sakförsäkring skall vara baserad på individuell anslutning.
Systemet med reservationsrätt har alltså inte godtagits av
motionärerna. Flera andra frågor har också diskuterats i
sammanhanget. Risken för att en del hushåll blir
dubbelförsäkrade har påtalats. Det har ifrågasatts om inte
försäkringsrörelselagens skälighetsprincip kräver en längre
gående premiedifferentiering än som förekommer vid kollektiv
hemförsäkring. En utbredd användning av kollektiva anordningar
på konsumentförsäkringsområdet har befarats kunna försvåra
möjligheterna till försäkring på rimliga villkor för personer
som inte kan omfattas av en gruppförsäkring. En fråga som
likaledes gäller försäkringsmarknadens struktur är huruvida ett
av försäkringsbolagen, Folksam, genom sitt samband med
fackföreningsrörelsen kan skaffa sig en dominerande ställning på
hemförsäkringsmarknaden.
Förespråkarna för kollektiva sakförsäkringar har pekat på en
rad olika fördelar med dessa. Administrationen blir enklare och
ackvisitionen av nya försäkringstagare kan inskränkas; därigenom
sjunker försäkringskostnaderna. Försäkringsskyddet blir mera
utbrett, eftersom många gruppmedlemmar tidigare har varit
oförsäkrade. Genom att stora organisationer uppträder på
försäkringstagarsidan uppnås bättre balans mellan parterna på
försäkringsmarknaden. Organisationerna kan främja
skadeförebyggande åtgärder. Införandet av kollektiva
sakförsäkringar kan stimulera produktutvecklingen även på de
individuella försäkringarnas område.
Riksdagen har på näringsutskottets hemställan avslagit alla
hittillsvarande motionsyrkanden som har baserats på kritik mot
systemet med kollektiv sakförsäkring. Åtgärder i motionärernas
anda har begärts i reservationer av moderata samlingspartiets,
folkpartiets, centerpartiets och under denna valperiod också
miljöpartiet de grönas företrädare i utskottet.
I år föreligger tre motioner rörande kollektiv sakförsäkring.
Yrkandena har något olika innebörd.
I motion 1989/90:N298 (fp) föreslås att riksdagen hos
regeringen skall begära en utvärdering av de konsekvenser som
den kollektiva hemförsäkringen med reservationsrätt har
föranlett för konsumenterna och kan komma att få för en framtida
sund utveckling av försäkringsväsendet.
Ett uttalande i ämnet av riksdagen till regeringen begärs i
motion 1989/90:N350 (m). Det skulle gå ut på att det vore
olyckligt om utvecklingen skulle gå därhän att riksdagen skulle
se sig tvungen att genom lagstiftning fastställa gränserna för
de fackliga organisationernas handlingsfrihet. Till grund för
yrkandet ligger en negativ uppfattning om kollektiva
hemförsäkringar som blir giltiga för den som inte reserverar
sig. Sådana utgör, säger motionärerna, exempel på fackliga
åtaganden som kränker de enskilda medlemmarnas integritet och
som undergräver dessas och allmänhetens förtroende för de
fackliga organisationerna.
Lagstiftning i två olika hänseenden efterlyses i motion
1989/90:N310 (m). För det första skulle föreskrivas att
kollektiv sakförsäkring skall vara baserad på individuell
anslutning. För det andra skulle berörda myndigheter få
förstärkta möjligheter att bevaka konkurrensförhållandena på
försäkringsmarknaden. Frågan om lagbestämmelser av det
sistnämnda slaget behandlar utskottet efter att först ha tagit
ställning till de övriga frågor som har nämnts.
Motionärerna har, finner utskottet, inte åberopat några nya
förhållanden eller argument som föranleder en ändrad bedömning
av dessa frågor. Som tidigare ser utskottet positivt på att
möjligheterna till sakförsäkring i kollektiv form utnyttjas.
Härigenom kan, såsom nyligen underströks i ett
interpellationssvar i riksdagen (se s.10), stora
kostnadsfördelar uppnås, samtidigt som antalet oförsäkrade eller
underförsäkrade hushåll reduceras. På nytt hänvisar utskottet
till att försäkringsinspektionen fortlöpande ägnar uppmärksamhet
åt de kollektiva sakförsäkringarnas utformning och konsekvenser
och till att regeringens slutliga prövning av
försäkringsverksamhetskommitténs förslag i ämnet återstår. Ett
faktiskt förbud mot gruppsakförsäkring med obligatorisk
anslutning råder redan. Motionärernas förslag om en utvärdering
av den kollektiva hemförsäkringens konsekvenser, om lagstiftning
rörande formerna för anslutning till sådan försäkring resp. om
ett varnande uttalande till de fackliga organisationerna från
regeringens sida avstyrks sålunda av utskottet.
Ett andra yrkande i motion 1989/90:N310 (m) går som nämnts ut
på att en lagändring skall genomföras som stärker berörda
myndigheters möjligheter att bevaka konkurrensförhållandena på
försäkringsmarknaden. Motionärernas syfte är uppenbarligen att
en organisation som avser att upphandla en kollektiv
sakförsäkring skulle vara ålagd att inhämta anbud från olika
försäkringsbolag. Konkurrenslagen (1982:729) ger inte grund för
ålägganden av detta slag. Den riktar sig mot
konkurrensbegränsande åtgärder från näringsidkares sida. Snarare
skulle det bli fråga om en särskild föreskrift om hur
organisationernas upphandling av de ifrågavarande
försäkringstjänsterna skall gå till.
Det kan erinras om att upphandlingsregler för den statliga
sektorn finns i upphandlingsförordningen (1986:366) och att
statsmakterna har avstått från att reglera den kommunala
upphandlingen (se 1989/90:FiU1 s. 5). En lagreglering av den
kommunala upphandlingen har emellertid begärts från moderata
samlingspartiets och folkpartiets sida. De flesta kommuner och
landsting har anslutit sig till upphandlingsregler som
Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet har
rekommenderat.
Liksom motionärerna anser utskottet att det är önskvärt att en
organisation som önskar träffa avtal om en kollektiv
sakförsäkring skaffar in anbud från olika försäkringsbolag för
att i medlemmarnas intresse få ett så bra beslutsunderlag som
möjligt. Man bör dock, anser utskottet, kunna räkna med att en
sådan ordning iakttas på grundval av demokratiska beslut inom
organisationerna utan att staten inskrider med lagstiftning av
en typ som inte har ansetts nödvändig för den kommunala sektorns
del, trots att denna finansierar sin verksamhet huvudsakligen
med skattemedel. Införande av lagregler på detta område för de
fackliga organisationerna skulle enligt utskottets mening vara
ett från principiell utgångspunkt allvarligt steg, eftersom det
skulle stå i strid med hittills vedertagna grundsatser för i
vilken mån staten skall begränsa fackliga och andra ideella
organisationers självbestämmanderätt.
Utskottet avstyrker sålunda motion 1989/90:N310 (m) i nu
aktuell del.
Försäkringstagarrepresentanter i försäkringsbolagens
styrelser
Det föreskrivs i 8kap. 1§ försäkringsrörelselagen att i
försäkringsaktiebolag som inte uteslutande driver återförsäkring
minst en av styrelseledamöterna skall utses med uppgift att
särskilt vaka över att försäkringstagarnas intresse beaktas. En
sådan ledamot skall enligt bestämmelse, som skall vara intagen i
bolagsordningen, utses av försäkringstagarna eller av någon
intressegrupp som har anknytning till dem eller förordnas av
regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer (dvs.
försäkringsinspektionen). Alla de angivna metoderna utnyttjas. I
flera fall utses vissa ledamöter av någon organisation. I ett
fåtal fall förrättas val genom särskilda elektorer. I de allra
flesta försäkringsaktiebolagen finns en eller flera
styrelseledamöter som har utsetts av regeringen eller
försäkringsinspektionen. Bland dessa är ett antal
riksdagsledamöter från olika partier (s, m, fp, c).
Bestämmelsen om försäkringstagarrepresentation i
försäkringsaktiebolagens styrelser tillkom år 1950 och har gällt
sedan år 1952. Om dess införande rådde politisk enighet. År 1952
togs ämnet upp i konstitutionsutskottets granskningsverksamhet
och i en interpellationsdebatt, såsom näringsutskottet
redovisade förra året (1988/89:NU24 s.8). Därefter har det
inte varit aktuellt i riksdagen förrän år 1989, då riksdagen
avslog en motion om att "systemet med statliga
styrelserepresentanter i ------
försäkringsbolag" skulle avskaffas. En lagändring i motionens
anda påyrkades i en reservation (m, fp).
Samma yrkande som det just citerade framställs nu i motion
1989/90:N220 (fp). Det allmännas kontroll bör, uttalar
motionärerna, utövas av tillsynsmyndigheten, inte genom att
statens representanter är med då affärsutveckling, strategier
och interna affärsangelägenheter diskuteras och beslutas.
Utskottet vill i anslutning till vad som här har sagts
framhålla att de styrelseledamöter som nu avses har en annan
position än de offentliga ledamöterna i affärsbankernas
styrelser, vilkas roll behandlas i samma motion (se
1990/91:NU2). Dessutom gäller, såsom har framgått, att
möjligheten för regeringen eller försäkringsinspektionen att
utse försäkringstagarrepresentant i ett försäkringsaktiebolags
styrelse är subsidiär. Ett bolag som vill undgå att få en på
detta sätt förordnad styrelseledamot torde i regel kunna
åstadkomma att representation för försäkringstagarna utses
enligt någon av de övriga metoder som försäkringsrörelselagen
anvisar. Motionärerna har inte riktat någon invändning mot
försäkringstagarrepresentationen som sådan.
Mot den bakgrund som nu har angetts synes motionärernas kritik
mot förekomsten av "statliga styrelserepresentanter" ogrundad.
Motion 1989/90:N220 (fp) avstyrks i berörd del.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ändring i försäkringsrörelselagen
att riksdagen antar det i proposition 1990/91:7 framlagda
förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen,
2. beträffande konsekvenser av viss försäkringsverksamhet
att utskottet avslår motion 1989/90:N309,
3. beträffande jämställdhet mellan kvinnor och män i fråga
om pensionsförsäkringspremier
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:N232 och 1989/90:N321,
4. beträffande bonussystemet i trafikförsäkring
att riksdagen avslår motion 1989/90:N322,
5. beträffande viss lagstiftning om kollektiv
sakförsäkring
att riksdagen avslår motion 1989/90:N298, motion 1989/90:N310
yrkande 1 och motion 1989/90:N350,
res. 1 (m, fp, c, mp)
6. beträffande upphandling av kollektiv sakförsäkring
att riksdagen avslår motion 1989/90:N310 yrkande 2,
res. 2 (m, fp, c)
7. beträffande försäkringstagarrepresentanter i
försäkringsbolagens styrelser
att riksdagen avslår motion 1989/90:N220 yrkande 4 i
ifrågavarande del.
res. 3 (m, fp)
Stockholm den 15 november 1990
På näringsutskottets vägnar
Hadar Cars
Närvarande: Hadar Cars (fp), Rune Jonsson (s), Per
Westerberg (m), Åke Wictorsson (s), Per-Ola Eriksson (c), Nic
Grönvall (m), Inga-Britt Johansson (s), Reynoldh Furustrand (s),
Gudrun Norberg (fp), Rolf L Nilson (v), Lars Norberg (mp), Leif
Marklund (s), Mats Lindberg (s), Sven-Åke Nygårds (s), Karin
Falkmer (m), Kjell Ericsson (c) och Björn Kaaling (s).
Reservationer
1. Viss lagstiftning om kollektiv sakförsäkring (mom.5)
Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Per-Ola Eriksson (c), Nic
Grönvall (m), Gudrun Norberg (fp), Lars Norberg (mp), Karin
Falkmer (m) och Kjell Ericsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s.16 som
börjar med "Motionärerna har" och slutar med "av utskottet" bort
ha följande lydelse:
Invändningarna mot den form av grupphemförsäkring som
diskussionen om kollektiv sakförsäkring i huvudsak handlar om
kvarstår med oförändrad styrka. De fackliga organisationerna
kränker sina medlemmars integritet genom att upphandla
försäkringar som medlemmarna blir bundna av därest de inte
särskilt reserverar sig häremot. Ett utbrett bruk av detta slags
kollektiva sakförsäkringar kan komma att leda till vittgående
strukturförändringar inom försäkringsbranschen. För personer som
inte ingår i de kollektiv som kan avtala om gruppförsäkringar
kan det i framtiden blir svårt att få erforderligt
försäkringsskydd till rimlig kostnad. Den solidaritetstanke som
hittills har präglat försäkringsväsendet blir sålunda åsidosatt.
En utveckling är nu i gång som det kan visa sig omöjligt att
vända.
Från bl.a. de fackliga organisationernas sida har det hävdats
att en lagstiftning som slår vakt om kravet på att
gruppförsäkringar skall grundas på individuell anslutning skulle
innebära intrång i föreningsrätten. Utskottet står främmande för
detta synsätt. Staten måste ha möjlighet att skydda individerna
mot kollektiva beslut som i onödan begränsar deras valfrihet.
Vad det gäller är endast att förhindra att vissa organisationer
medverkar till skadliga förändringar inom försäkringsväsendet.
Frågan om en allmän föreningsrättslig lagstiftning får prövas i
annat sammanhang.
Av det sagda följer att utskottet anser det angeläget att
regeringen med det snaraste tar slutlig ställning till
försäkringsverksamhetskommitténs betänkande om gruppförsäkring
och därvid låter de synpunkter som har framförts av
reservanterna i kommittén bli vägledande. Riksdagen bör sålunda
få förslag till en lagstiftning som innebär att kollektiv
sakförsäkring, om inte särskilda skäl talar för undantag, skall
vara baserad på individuell anslutning.
Utskottet tillstyrker sålunda motion 1989/90:N310 (m) i nu
aktuell del. Genom den begäran om förslag till lagstiftning som
utskottet förordar blir motion 1989/90:N350 (m) i sak
tillgodosedd. Försäkringsinspektionen har som nämnts förklarat
att den fortsätter att bevaka utvecklingen på
gruppförsäkringsmarknaden. Utskottet förutsätter att detta
arbete fullföljs. Någon begäran till regeringen om en särskild
ytterligare översyn av vissa kollektiva hemförsäkringars
konsekvenser, såsom föreslås i motion 1989/90:N298 (fp), finner
utskottet därför inte erforderlig. Det egentliga syftet med
denna motion tillgodoses om riksdagen uttalar sig för en sådan
lagstiftning som utskottet har angett som önskvärd.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande
lydelse:
5. beträffande viss lagstiftning om kollektiv
sakförsäkring
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:N310 och med
anledning av motion 1989/90:N298 och motion 1989/90:N350
yrkande1 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
2. Upphandling av kollektiv sakförsäkring (mom.6)
Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Per-Ola Eriksson (c), Nic
Grönvall (m), Gudrun Norberg (fp), Karin Falkmer (m) och Kjell
Ericsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s.17 som
börjar med "Liksom motionärerna" och slutar med "aktuell del"
bort ha följande lydelse:
För att kollektiva sakförsäkringar som tecknas av fackliga
eller andra stora organisationer i en omfattning som ansenligt
kan påverka försäkringsbranschens sunda utveckling över huvud
taget skall kunna godtas är det enligt utskottets mening ett
oavvisligt krav att den avtalsslutande organisationen har
inhämtat anbud från flera konkurrerande försäkringsbolag. För
närvarande torde i stor utsträckning gälla att endast Folksam,
som står den fackliga rörelsen nära, får tillfälle att lämna
offert. Detta är till nackdel för de organisationsmedlemmar som
försäkringen är avsedd för och kan också komma att snedvrida
strukturen på försäkringsmarknaden. En lagstiftning som på
angivet sätt reglerar tillkomsten av avtal rörande kollektiv
sakförsäkring skulle passa väl in i det system för tillsyn över
försäkringsväsendet som redan tillämpas. Den borde inte rimligen
kunna betraktas som ett förebud om statliga ingripanden på
områden som tillhör de fackliga organisationernas egentliga
verksamhetssfär.
Utskottet ställer sig alltså bakom det nu aktuella yrkandet i
motion 1989/90:N310 (m).
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande
lydelse:
6. beträffande upphandling av kollektiv sakförsäkring
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:N310 yrkande2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Försäkringstagarrepresentanter i försäkringsaktiebolagens
styrelser (mom.7)
Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Nic Grönvall (m), Gudrun
Norberg (fp) och Karin Falkmer (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s.18 som
börjar med "Mot bakgrund" och slutar med "berörd del" bort ha
följande lydelse:
Den redovisade ordningen, enligt vilken staten i många fall
utser styrelseledamöter i försäkringsaktiebolag under
föregivande av att de skall representera försäkringstagarna, ger
anledning till vägande principiella invändningar. Personer som
har fått sitt mandat på detta sätt kan svårligen uppfattas
annat än såsom av staten tillsatta kontrollanter. Tillsynen över
försäkringsväsendet bör emellertid, såsom betonas i motion
1989/90:N220 (fp), på reguljärt sätt bedrivas av
försäkringsinspektionen. Det nuvarande systemet bör således
ändras, så att samtliga försäkringstagarrepresentanter i
styrelserna utses av försäkringstagarna själva. Riksdagen bör
uppmana regeringen att framlägga förslag till ny utformning av
den berörda bestämmelsen i försäkringsrörelselagen i enlighet
med vad nu sagts.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande
lydelse:
7. beträffande försäkringstagarrepresentanter i
försäkringsaktiebolagens styrelser
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:N220 yrkande4 i
ifrågavarande del som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
Särskilt yttrande
Jämställdhet mellan kvinnor och män i fråga om
pensionsförsäkringspremier (mom.3)
Per Westerberg, Nic Grönvall och Karin Falkmer (alla m) anför:
Den skillnad mellan premier för kvinnliga och premier för
manliga försäkringstagare som påtalas i motionerna 1989/90:N232
(fp) och 1989/90:N321 (c) är, som betonas i de sakkunniga
instansernas remissyttranden, betingad av den skälighetsprincip
som anges i försäkringsrörelselagen. Grunderna för beräkning av
livförsäkringspremier skall innehålla antaganden om dödlighet
och andra riskmått. Vi anser det inte rimligt att åberopa
jämlikhetssynpunkter gentemot det beräkningssätt som är
föreskrivet. Om den sakligt motiverade premiedifferentieringen
upphör kan en konsekvens bli att de kategorier som får relativt
sett höjda premier i stor utsträckning flyttar sina försäkringar
utomlands.
Remissyttranden
Bilaga
Konsekvenser av viss försäkringsverksamhet
Försäkringsinspektionen
Sammanfattning
Försäkringsinspektionen ställer sig avvisande till förslaget
om en översyn av vissa försäkringars ändamålsenlighet.
Inspektionen delar motionärernas principiella uppfattning att
försäkringsvillkoren inte bör få utformas så och
försäkringsverksamheten i övrigt bedrivas på ett sådant sätt att
det motverkar utvecklingen mot "en allmänt sänkt risknivå på
olika områden". Inspektionen ansluter sig vidare till tanken att
en fördjupad forskning kommer till stånd som kan klargöra i vad
mån olika försäkringslösningar har fått eller kan tänkas få
negativa konsekvenser på företagens och allmänhetens benägenhet
att vidta åtgärder som kan nedbringa antalet försäkringsfall.
-- -- --
Försäkring och sänkt risknivå
Motionärerna synes göra gällande att utvecklingen mot "en
allmänt sänkt risknivå" hämmas av försäkringsbolagens krav på
lönsamhet. I motionen utvecklas dock denna teori inte närmare.
Inspektionen kan för sin del inte se att den är hållbar.
Den motsättning som motionärerna ser emellan försäkring och
sänkt risknivå har enligt inspektionen sin grund i ett annat
förhållande, som ter sig mera problematiskt. Som exempel på
omständigheter som motverkar en sänkning av "den allmänna
risknivån" nämns att försäkringsersättning utgår även för
inbrott i bilar som bara uppfyller lågt ställda låskrav, liksom
för vattenskador från diskmaskiner utan skyddsanordningar. Ett
annat exempel från konsumentförsäkringsområdet gäller den
kommande produktansvarslagstiftningen. Kritik riktas således mot
det förhållandet att, som motionen får förstås, den
näringsidkare som kan komma att drabbas av anspråk p g a
produktansvar genom försäkring i praktiken skall kunna flytta
det ekonomiska ansvaret från sig själv till ett
försäkringsbolag.
För att komma till rätta med problemet anser motionärerna att
den av dem berörda försäkringsverksamhetens ändamålsenlighet bör
överses. Det är emellertid oklart vad översynen skall leda till.
Inspektionen tolkar dock syftet så att olika myndigheter skall
kunna uppställa normer som måste vara uppfyllda för att ett
föremål skall vara försäkringsbart eller för att
försäkringsersättning skall kunna utgå om föremålet skadas eller
förstörs.
Inspektionen kan konstatera att den syn på
försäkringsverksamheten som kommer till uttryck i motionen står
i klar kontrast till den uppfattning som lagstiftare och
tillämpande organ, särskilt under senare år, har anlagt,
nämligen hänsyn till konsument- eller försäkringstagarintresset.
Detta ha således påverkat utformningen av
konsumentförsäkringslagen (1980:38, KFL) och kommer där bl.a.
till uttryck i de begränsningar som görs i ett försäkringsbolags
möjligheter att i olika fall av vårdslöshet m.m. från en
försäkringstagares sida sätta ned försäkringsersättningen (se
30--34§§). Omsorgen om försäkringstagarna har också varit
vägledande när försäkringsinspektionen haft anledning att ta
ställning i frågor bl.a. om nedsättningsreglernas tillämpning
och om utformningen av avtalsvillkor (det bör således påpekas
att det ankommer på försäkringsinspektionen -- och inte, som
sägs i motionen, konsumentverket -- att granska
försäkringsbolagens villkor, se 2§ lagen (1971:112) om
avtalsvillkor i konsumentförhållanden och 19 kap 6§
försäkringsrörelselagen (1982:713, FRL). Hänsyn till
konsumentintresset spelade också en betydelsefull roll för
försäkringsrättskommittén vid dess utformning av det förslag
till ny lagstiftning på skadeförsäkringsområdet (betänkande SOU
1989:88 Skadeförsäkringslag) som nu övervägs inom
regeringskansliet. Med anledning av vad som i motionen uttalas
om försäkring och produktansvar vill inspektionen vidare betona
att det också här är konsumentskyddsintresset -- nämligen
omsorgen om den person som blir skadad av en farlig produkt --
som gör att inspektionen för sin del anser att det är värdefullt
om produktansvarets reella infriande säkerställs genom en
försäkringslösning. Inspektionen har närmare utvecklat sin
uppfattning i remissyttrande över departementspromemorian (Ds
1989:79) Produktskadelag ------.
I motionen görs vidare gällande att
försäkringsverksamhetskommittén (FVK), som behandlade frågan om
"försäkringsverksamhetens ändamålsenlighet", ansåg att denna
fråga "kunde överlämnas till marknaden". Inspektionen finner i
denna del anledning att göra följande kommentar.
Försäkringsrättskommitténs (FRK) majoritet föreslog i
betänkandet (SOU 1977:84) Konsumentförsäkringslag att det i FRL
skulle införas en bestämmelse som uttalade att
försäkringsvillkoren inte bara skulle var skäliga utan även "i
övrigt motsvara försäkringstagares och försäkringshavares
intresse av en ändamålsenlig försäkring". Redan av den
föreslagna lagtexten framgår att villkorens ändamålsenlighet
skulle bedömas med utgångspunkt inte i något mer eller mindre
tydligt definierat allmänintresse utan i försäkringstagarnas
intresse (se även a. bet. s 31, 168 ff och 260 ff).
Förslaget fördes inte vidare av departementschefen i den
proposition vari ett förslag lades fram till en
konsumentförsäkringslag. Departementschefen förklarade sig
tveksam till en myndighetskontroll av försäkringars
ändamålsenlighet bl a därför att en sådan kunde hämma
konkurrensen och produktutvecklingen. Han ansåg dock att frågan
borde övervägas vidare av FVK (prop. 1979/80:9 s 25 och 90 ff).
Samtidigt uttalade han att inspektionens granskning av
försäkringsvillkor inte behövde begränsa sig till att avse
villkorens skälighet. Granskningen borde kunna sträcka sig något
längre och rikta sig mot villkor som, fastän de inte kan
betraktas som direkt oskäliga, likväl i sitt sammanhang framstår
som mindre lämpliga. Han tillade att det sagda inte hindrade att
olika försäkringars ändamålsenlighet diskuterades i
överläggningar mellan försäkringsbranschen och de myndigheter
som har att tillvarata konsumenternas intressen (a. prop. s 92).
FVK, som behandlade frågan i betänkandet (SOU 1968:8) Soliditet
och skälighet i försäkringsverksamheten, uttalade sig i linje
med vad departementschefen anfört och avvisade alltså tanken på
en längre gående "ändamålsenlighetsgranskning" än som redan
delvis är möjlig inom ramen för den på försäkringsområdet
gällande principen om villkorsskälighet. Kommittén uttalade
således att "det har för övrigt inte heller framkommit något som
tyder på att den påverkan från samhällets sida som är önskvärd
inte kan ske redan idag med tillämpning av skälighetsprincipen i
dess nuvarande form" (s. 226).
Av det anförda torde framgå att FVK inte ansåg att "frågan om
försäkringsverksamhetens ändamålsenlighet kunde överlämnas till
marknaden". Det skall samtidigt tilläggas att inte heller FVK
gjorde sina uttalanden utifrån en bedömning som inrymde
hänsynstaganden av det slag som anförs i motionen (se senast a.
bet. s. 225 ff).
Försäkringsinspektionen anslöt sig i sitt remissyttrande över
betänkandet till FVK:s bedömning. Inspektionen anser inte att
det idag finns skäl till en ändrad syn.
Emellertid synes motionärerna -- trots hänvisningen till KFL
-- syfta på ett ändamålsenlighetsbegrepp av delvis annat slag än
som diskuterades i samband med tillkomsten av KFL och av FVK.
För FRK och FVK, liksom för departementschefen i 1979/80 års
lagstiftningsärende, stod därvid hänsynen till de enskilda
försäkringstagarna i förgrunden. I motionen aktualiseras däremot
en annan aspekt, nämligen den motsättning som kan finnas mellan
försäkringstagarnas intresse av försäkringstäckning, å ena
sidan, och risken för att en långtgående, generös sådan täckning
kan leda till att företag och konsumenter underlåter att vidta
skadeförebyggande åtgärder som minskar "den allmänna risknivån".
Den tanke som genomsyrar motionen synes vara att olika
försäkringslösningar, liksom enskilda försäkringsvillkor, har en
styrande effekt på producenternas och försäkringstagarnas
handlande. Tillspetsat skulle denna kunna uttryckas så att ju
större krav på aktsamhet (inbegripet att försäkrad egendom
uppfyller högt ställda säkerhetskrav) som ställs på
försäkringstagaren i olika hänseenden för att han skall kunna få
ersättning ur försäkring, desto mera aktsamt handlar han.
Inspektionen håller också för sannolikt att det finns ett
samband mellan handlande och aktsamhetskrav.
Inspektionen anser även att rimliga aktsamhetskrav -- i vid
mening -- bör ställas på försäkringstagarna.
Försäkringsvillkoren bör inte få utformas så och
försäkringsverksamheten i övrigt bedrivas på ett sådant sätt att
det motverkar utvecklingen mot "en allmänt sänkt risknivå på
olika områden". I detta ligger att det även många gånger kan
vara befogat att försäkringsbolagen uppställer krav på att
försäkringstagarna vidtar skadeförebyggande åtgärder för att få
ersättning ur försäkringen. Det ligger ju nämligen i
försäkringstagarkollektivets intresse att antalet
försäkringsfall hålls på en låg nivå så att försäkringspremierna
blir rimliga. Krav på förebyggande åtgärder uppställs också i
stor utsträckning i praktiken. Och det kan tilläggas att
försäkringsinspektionen inom ramen för sin tillsynsverksamhet
redan i dag har möjlighet att påverka utformningen av sådana
krav. Inspektionen vill betona att det från sociala och
ekonomiska ingångspunkter samtidigt är viktigt att sådana krav
inte ställs alltför högt och att ersättning inom i varje fall
konsumentförsäkringen (ibland dock endast begränsad) bör kunna
utgå även i vissa fall då kraven i fråga inte har efterlevts.
Mot bakgrund av vad som har sagts nu anser inspektionen inte
att det för närvarande finns anledning att göra en översyn av
det slag som motionärerna efterlyser. Inspektionen avvisar
vidare förslaget (om inspektionens tolkning av motionen är
riktig) att innehållet i försäkringsavtalet i viss mån skulle
fastställas tvingande genom normgivande myndigheters beslut.
Fördjupad forskning m.m.
Däremot ansluter sig inspektionen till tanken att en fördjupad
forskning kommer till stånd som kan klargöra i vad mån olika
försäkringslösningar har fått eller kan tänkas få negativa
konsekvenser på företagarnas och allmänhetens benägenhet att
vidta åtgärder som kan nedbringa antalet försäkringsfall.
------
En forskning av angivet slag skulle ge visst underlag för det
arbete som pågår på olika håll i syfte att fastlägga normer för
utformningen av olika produkter i säkerhetshänseende.
Inspektionen delar uppfattningen att det är viktigt att det
vidtas åtgärder som ökar tillverkarnas benägenhet att skapa
säkrare produkter. En bättre väg att åstadkomma detta än genom
att öka risktagandet för de enskilda försäkringstagarna är att
myndigheter och olika organisationer tillsammans med
tillverkarna fastlägger normer för produkters utformning i
säkerhetshänseende. Inspektionen vill också peka på det stöd för
utvecklingen mot säkrare produkter som den nyligen införda
produktsäkerhetslagen (1988:1604) utgör. Även en produktskadelag
torde -- alldeles oavsett om den i praktiken kombineras med
olika försäkringslösningar -- bidra till en sådan utveckling.
Konsumentverket
Konsumentverket har inom försäkringsområdet, utöver tillsyn
med stöd av marknadsföringslagen, även tillsyn över att
försäkringsbolagen ger konsumenter den information som är
föreskriven i konsumentförsäkringslagen (1980:38).
Informationskraven i den senare lagen har preciserats närmare i
verkets riktlinjer KOVFS 1981:3. Konsumentverket har däremot
inte någon tillsyn över de villkor försäkringsbolagen tillämpar
gentemot konsumenter eftersom lagen (1971:112) om avtalsvillkor
i konsumentförhållanden inte gäller verksamhet som står under
tillsyn av försäkringsinspektionen. Verket har dock vissa
möjligheter att påverka bolagens villkor och produktutformning
genom det informella samrådsorgan som Konsumentverket bildat på
försäkringsområdet, Försäkringsforum. I samrådsorganet är
förutom verket och Försäkringsinspektionen de större
försäkringsbolagen representerade.
I motionen anförs bl.a. att en översyn bör göras av
försäkringsverksamhetens ändamålsenlighet. Konsumentverket anser
att en sådan översyn kan vara motiverad av de skäl som redovisas
i motionen, t.ex. i syfte att undersöka om
försäkringsverksamheten leder till sämre eller farliga
konsumentprodukter. Verket vill dock framhålla att de åtgärder
försäkringsbolagen vidtagit i många fall lett till
produktförbättringar för konsumenterna. Ett exempel på detta är
den höjning av den särskilda självrisken vid läckage genom
diskmaskin som bolagen genomfört. Den gällande lagstiftningen
ger också försäkringsbolagen vissa möjligheter att sätta ned
skadeersättningen om försäkringstagaren varit oaktsam, t.ex.
genom att inte vidta rimliga skadeförebyggande åtgärder. I
allvarligare fall av oaktsamhet kan det också bli fråga om
villkorsändring eller uppsägning av försäkringen.
Konsumentverket anser att det vore av värde att få de sociala
och ekonomiska konsekvenserna för konsumenterna av
försäkringsverksamheten ytterligare belysta ------.
Sveriges industriförbund
Allmänna synpunkter
Förbundet, som behandlar de avsnitt i motionen som rör
industrin, vill inledningsvis påpeka att motionsförfattarna
synes ha grovt missuppfattat försäkringars roll och betydelse i
företagens riskhantering.
I svenska företag drivs sedan lång tid ett intensivt arbete
för att analysera, eliminera, reducera samt i sista hand
finansiera de risker som är förenade med verksamheten, s.k. risk
management (RM).
I detta arbete kommer de skadeförebyggande åtgärderna i första
rummet. Detta av den enkla anledningen att det nästan
undantagslöst är mer lönsamt att förebygga en skada än att i
efterhand försöka reparera den. Även när det finns ett i princip
heltäckande försäkringsskydd kommer en skadehändelse att få
effekter som negativt påverkar företagets verksamhet. Det är
fråga om försämring av marknadsposition, försämrat
leveransförtroende, administrativt merarbete och liknande
faktorer som inte ersätts av försäkring. Försäkringar kan
således fungera endast som ett komplement till skadeförebyggande
åtgärder och aldrig som ett alternativ till sådana.
Även vid skador som drabbar utomstående (bl.a. produktskador)
inträder effekter som, oberoende av försäkringsskydd, drabbar
företaget negativt. En aldrig så omfattande ansvarsförsäkring
kan t.ex. inte ersätta företaget för den förlust av goodwill som
oundvikligen följer på förekomsten av produktskador. Vidare
måste man på detta område beakta att premierna ofta påverkas av
skadeutfallet för det enskilda företaget (s k experience rating)
och att många skador faller inom företagens självrisker. Det
finns således mycket starka incitament för företagen att
oberoende av ansvarsförsäkring arbeta med skadeförebyggande
åtgärder.
När det gäller risker förenade med produktanvändning synes
motionsförfattarna helt ha förbigått det mycket omfattande
regelverk som vid sidan av skadeståndsreglerna syftar till att
förebygga skador. Bland annat finns det sedan den 1 juli 1989 en
allmän produktsäkerhetslag som har till syfte att "motverka att
varor och tjänster orsakar skada på person eller egendom" och
som innehåller långtgående regler för att höja
produktsäkerheten. För särskilt farliga produkter finns vidare
olika regleringar om förhandsprövning, certifiering,
registrering m.m. Som exempel på sistnämnda typ av regler kan
nämnas bestämmelserna om förhandsprövning och/eller registrering
av elektrisk materiel. Den lagen har också sin betoning på
skadeförebyggande åtgärder.
De alternativa regleringar som motionsförfattarna synes åsyfta
i avsnittet om produktansvar och produktsäkerhet är således
redan verklighet.
Svenska försäkringsbolags riksförbund
Motionärerna har som ett slags rubrik för motionen citerat
forskaren Leif Lenke som skall ha angivit att ett budskap från
försäkringsbolagen skulle vara: "i stället för att vidta
ytterligare skyddsåtgärder mot exempelvis brott kan du försäkra
dig hos oss". Med denna bakgrund har motionärerna som sin
uppfattning uttalat bl.a. att "försäkringsbolagen tenderar
------ att konkurrera med generösare regler och lägre krav
på skyddsåtgärder, vilket systematiskt motverkar ett ökat
självskydd hos allmänheten och en rimligare skyddsnivå från
producenternas sida". Vidare påstås det att den enda
vetenskapliga verksamhet som berör försäkringsverksamheten är
institutionen för försäkringsrätt vid den juridiska fakulteten.
För att beröra det sistnämnda påståendet först kan nämnas
några få exempel på forskning som berör försäkringsverksamheten
inom bl a det skadeförebyggande området. Styrelsen för Svensk
brandforskning initierar forskning på brandskyddsområdet, inte
minst för industribrandskydd, i en verksamhet som drivs med
försäkringsbranschen som en av de större bidragsgivarna. Ett
projekt pågår i samarbete mellan Trafiksäkerhetsverket och
försäkringsbranschen i syfte att ta fram bättre billås. I
samarbete med Golvbranschen har sedan flera år bedrivits
forskning/utbildning för att komma fram till bättre
våtrumsinstallationer för motverkande av vattenskador. Utöver
professuren i försäkringsrätt finns även en professur vid
Stockholms universitet i försäkringsmatematik och matematisk
statistik.
Ett annat område som förtjänar nämnas i detta sammanhang är
ett omfattande arbete som bedrivs av försäkringsbolagen genom
Försäkringsbranschens Serviceaktiebolag. Härmed åsyftas i detta
sammanhang den verksamhet som bedrivs med att utarbeta normer,
vilkas uppfyllande är krav för att över huvud taget få teckna
försäkring. Normerna avser larm, lås, sprinkler och andra
släckmedel. Dessa normer åberopas även i statliga författningar.
Vidare förekommer besiktning av köpcentra, där försäkring ej
meddelas om vissa larminstallationer och andra säkerhetsåtgärder
inte vidtagits. Normerna gäller också privatpersoner som vill
försäkra höga lösörevärden. Besiktning förekommer också inom
villaområdet.
Det finns ingen konflikt mellan åtgärder för att uppnå "sänkt
risknivå" och "försäkringsbolagens krav på företagsekonomisk
lönsamhet". Motionärerna anser att försäkringsbolagen tenderar
att "konkurrera med generösare regler och lägre krav på
skyddsåtgärder". De förbiser då att generösare skadeersättningar
ger en press uppåt på premienivån och att premierna är det
kanske främsta konkurrensmedlet i skadeförsäkring.
Det är fel att, som motionärerna, säga att försäkringsbolagen
"systematiskt motverkar ett ökat självskydd hos allmänheten och
en rimligare skyddsnivå från producenternas sida". Det är
visserligen riktigt att konsumenten idag i vissa situationer har
lättare att få försäkringsersättning än tidigare var fallet. Det
är emellertid en följd av konsumentförsäkringslagen, vilken just
var avsedd att ge ett större hänsynstagande till konsumenter i
ersättningsfrågor. Det finns med andra ord begränsningar i
möjligheten att lägga ansvaret på försäkringstagarna och
därigenom påverka skadefrekvensen. Lika fullt kommer
naturligtvis sådana aktiviteter som inledningsvis exemplifierats
att fortsätta. Det måste dock framhållas att försäkringsbolagen
för att hålla premierna för skadeförsäkring på en rimlig nivå
tvingats höja självriskerna. Detta har naturligtvis också en
avsevärd betydelse för försäkringstagarnas strävan att begränsa
skadefrekvensen.
Riksförbundet kan heller inte underlåta att påpeka att det, i
motsats till den kritik som riktas mot branschen från
motionärerna, ofta påstås att försäkringsbolagen lämnar
försäkringstagaren "i sticket", när en skadehändelse -- helt i
enlighet med lag och villkor -- inte omfattas av en försäkring.
Motionärerna tar också upp det pågående arbetet med
produktansvarslagstiftningen och synes göra gällande att
företagens möjligheter att försäkra sitt produktansvar gör att
de inte skulle ha tillräckliga incitament att vidta
skadeförebyggande åtgärder. Inte heller detta är riktigt. Redan
enligt gällande rätt har företagen ett mycket strängt ansvar för
produktskador, vilket gör att de har all anledning att
uppmärksamma säkerhetsfrågorna. Det nya i det aktuella
lagförslaget är att det införs ett ansvar för utvecklingsskador,
dvs skador som över huvud taget inte kan förutses och vars
uppkomst och frekvens man därför inte har någon som helst
möjlighet att påverka. Beträffande ansvaret för andra skador
måste det framhållas dels att premierna ofta påverkas av
skadeutvecklingen för det enskilda företagets produkter (sk
experience rating), dels att självriskerna ofta är mycket höga.
Härtill kommer att företagen redan av omtanke om sin goodwill
har en mycket stark strävan att hålla skadefrekvensen nere.
Alltmera tillkommer ytterligare en faktor som inverkar på
försäkringsskyddets utformning. Det är den allt intensivare
internationella konkurrensen som redan spelar och kommer att än
mer spela en roll också för svensk försäkring. Denna konkurrens
påverkar såväl försäkringsskyddets omfattning som premierna.
Inte minst dessa förhållanden ger en mycket svåröverskådlig bild
av den framtida utvecklingen och torde komma att kräva snabba
och flexibla lösningar av ständigt uppkommande nya problem. Det
är knappast troligt att en utredning skulle kunna fånga in dessa
problem annat än möjligen som en ögonblicksbild. Riksförbundet
är därför benäget att instämma i
försäkringsverksamhetskommitténs uppfattning att denna typ av
frågor bäst finner sin lösning på marknaden.
Sjöassuradörernas förening
Sjöassuradörernas Förening, som är en branschorganisation för
svenska försäkringsbolag som bedriver sjö- och
transportförsäkringsverksamhet, har sedan många år tillbaka
bedrivit en aktiv skadeförebyggande verksamhet. Detta sker genom
förebyggande åtgärder i bl.a. Göteborgs Hamn men även i andra
hamnar på väst- och sydkusten samt genom en aktiv rådgivning och
utbildningsverksamhet.
För föreningens medlemsbolag är den skadeförebyggande
verksamheten av utomordentligt stor betydelse. Genom i stort
sett dagliga besök av föreningens besiktningsorganisation i
Göteborg i olika hamnar skapas ett kontaktnät mellan
försäkringsbolag och hamnens olika yrkeskategorier som är unikt.
Samverkan sker även genom speciellt inrättade grupper med
företrädare för bl.a. speditionsföretag, hamn, polis, tull m.fl.
yrkeskategorier. Syftet med dessa grupper är bl.a. att söka
nedbringa stölder och svinn inom terminal- och hamnområden.
Dessa grupper, som både verkar i Göteborg och Stockholm, har vid
flertalet tillfällen aktivt deltagit i avslöjanden av bl.a.
stöldligor. Dessa grupper är förebild för motsvarande
sammanslutningar i våra nordiska grannländer.
Sjöassuradörernas Förening deltar vidare aktivt i anordnandet
av och deltagandet i kurser, seminarier och andra
utbildningsaktiviteter för olika yrkeskategorier som kommer i
kontakt med all form av godshantering. Ett mycket nära samarbete
äger vidare rum med medlemsföretagens skadereglerare i dessa
frågor och även här föreligger ett mycket väl fungerande
kontaktnät. Den skadeförebyggande verksamheten samt godsvård och
arbetet i övrigt för att förhindra svinn och stölder är en
självklarhet för de till Sjöassuradörernas Förening anslutna
medlemsbolagen. Ett ytterligare exempel på den vikt som
föreningens medlemsbolag fäster vid skadeförebyggande verksamhet
är det aktiva deltagandet i olika forskningsprojekt på detta
område.
Det i det andra stycket i motionen återgivna citatet "i
stället för att vidta ytterligare skyddsåtgärder mot exempelvis
brott kan du försäkra dig hos oss" är ett påstående som inom
sjöförsäkringens område och enligt föreningens uppfattning är
helt ogrundat. Det är således helt felaktigt att påstå att
"Denna aspekt på försäkringsverksamheten har hittills
förbisetts." Det är en självklarhet att det ligger i den
enskilde försäkringsgivarens intresse att inte gå in i risker
som kan anses som dåliga. Det är näst intill omöjligt att
bedriva försäkringsrörelse om innehållet i påståendet vore sant.
Många exempel finns på vad försäkringsbolag i Sverige gjort och
fortfarande aktivt gör för att förhindra brott. Som ett exempel
kan anföras det aktiva arbetet att framta effektiva lås och
sigill för containrar.
Motionärerna tar vidare upp problematiken inom den
internationella sjöfarten. På detta område har säkerhetsfrågorna
både avseende de ombordanställda och passagerarnas situation
starkt fokuserats i massmedia under den senaste tiden. Det är
ett faktum att många olyckor av olika slag där både personal,
passagerare och materiell egendom blivit utsatt har existerat så
länge sjöfart funnits. Riskkoncentrationen har dock under senare
år ökat i takt med tonnagets tillväxt och den allt[mer] ökande
internationella handeln.
Sverige ligger internationellt sett långt framme vad gäller
säkerhetsmedvetande ombord. Både internationella konventioner
och svensk lagstiftning ställer stora krav på redaren och
fartygsoperatören. Kontrollerna från det svenska sjöfartsverket
och fartygsinspektionen är långtgående och omfattande.
Av påstående i motionen kan man lätt få den uppfattningen att
svenska försäkringsbolag försäkrar fartyg som av
klassifikationssällskapen förklaras undermåliga. Denna
uppfattning är helt felaktig och saknar all grund. Tvärtom är
det på det viset att svenska sjöförsäkringsbolag inte alltid
nöjer sig med klassifikationssällskapens besiktningar utan man
vill med egna resurser förvissa sig om ett fartygs kvalitet
innan man tar en risk. De farhågor som framkommer i motionen är
enligt föreningens uppfattning helt ogrundade. Det är ur
försäkringssynpunkt en självklarhet att svenska
sjöförsäkringsbolag kan neka försäkra fartyg som enligt bolagens
uppfattning inte uppfyller de höga kvalifikationskrav som
bolagen ställer för svenska fartyg.
Sjöassuradörernas Förening har nyligen inlett ett samarbete
med klassifikationssällskap i Sverige för att ytterligare
förbättra säkerhetsfrågorna. Detta är ytterligare ett exempel på
den vikt som de svenska försäkringsbolagen fäster på
sjösäkerheten.
Avslutningsvis vill föreningen erinra om det nyligen
presenterade betänkandet (SOU 1990:15) angående beredskap mot
oljeutsläpp till sjöss som föreslår vittgående förbättringar på
sjösäkerhetens område. Detta är ytterligare ett exempel på
medvetenheten av dessa för svensk sjöförsäkringsverksamhet
utomordentligt viktiga frågor.
Folksam
Allmänt
Det är lätt att sympatisera med många av de synpunkter som
förs fram. Det är onekligen så att olika försäkringsarrangemang
bidrar till att för konsumenterna mildra de ekonomiska följderna
av t.ex. viss brottslighet. Dessutom bidrar t.ex. vanliga hem-,
villa- och bilförsäkringar till att minska kundernas motivation
till att av tillverkare kräva t.ex. mera hållbara
hushållsapparater och varmvattencisterner, effektivare
låsanordningar etc.
Men försäkringsbolagen gör ändå åtskilligt för att angripa
problemen vid källan: man försöker sätta press på tillverkare
och myndigheter och man försöker påverka utformningen av
byggnorm och lagstiftning. Att vi ofta misslyckas i dessa
strävanden beror huvudsakligen på att marknadens olika aktörer
följer olika ekonomiska spelregler.
Beträffande de frågeställningar som motionärerna tar upp vill
Folksam anföra följande.
Ändamålsenligheten
Rättslig bakgrund
Den svenska privata försäkringen är underkastad statlig
kontroll. Premiesättningen kontrolleras av
Försäkringsinspektionen med sikte på att bolagen skall kunna
fullgöra sina förpliktelser mot de försäkrade. Vidare ser
inspektionen till att premier och villkor är skäligt avvägda.
Det gäller också en sundhetsprincip som bl.a. innebär att
försäkringsbolagen inte får lägga upp sin verksamhet så att den
befrämjar brott eller får andra samhällsskadliga effekter.
Det har diskuterats att införa en statlig tillsyn också över
ändamålsenligheten när det gäller konsumenters försäkringar.
(Förslaget till konsumentförsäkringslag, SOU 1977:84 s. 103 ff.)
Det har då inte gällt sådant förebyggande av risker som avses i
motionen utan i stället intresset att det skall finnas lämpliga
försäkringar som till en överkomlig kostnad skyddar
konsumenterna mot svåra ekonomiska förluster.
Folksams grundsyn
Den hittillsvarande diskussionen har alltså rört försäkring
som socialt och ekonomiskt skyddsnät vid konsumenters skador.
Motionärerna koncentrerar sig på en helt annan aspekt,
försäkringar som utformas för att förebygga skador.
Enligt Folksams mening är försäkringar i första hand till för
att ge ersättning vid skador. Med motionärernas synsätt skulle
det vara en fördel att försäkringarna utformades så att
ersättning inte utgick om säkerhetsföreskrifter och
aktsamhetskrav blev åsidosatta. Detta strider mot vad
konsumentförsäkringslagen (1980:38) innehåller. Lagen innebär
större ersättning än enligt äldre rätt om aktsamhetskrav
åsidosätts. Den som glömde låsa ytterdörren till bostaden och
blev bestulen fick förr ingen försäkringsersättning. Nu utgår i
stället 75 % av full ersättning.
Folksam hävdar alltså att försäkring i första hand är till för
att ersätta skador och att detta också är lagstiftarens
inställning. När motionärerna menar att de preventiva
funktionerna bör prioriteras framför de ersättande har de delvis
missförstått försäkringsidén. Motionen bör därför i denna del
inte läggas till grund för någon riksdagens åtgärd.
Det kan tilläggas att motionärernas målsättning "allmänt sänkt
risknivå" i sig är högst diskutabel. Det är sällan lämpligt
eller möjligt att utforma en verksamhet så att alla skaderisker
elimineras. Ur samhällets synpunkt torde i varje fall vissa
risker för sakskador och förmögenhetsskador alltid få
accepteras. Den senaste tidens utveckling mot s.k.
allriskförsäkringar får ses i denna belysning.
Dåliga billås
Försäkringsbolagen tillhandahåller kunderna stöldförsäkring
för att täcka deras ekonomiska skador om stöld inträffar. Om
bolagen skulle vägra ersättning vid stöld av bilar med dåliga
lås skulle bilägarna själva tvingas att stå för sina förluster.
Av sociala skäl kan försäkringsbolagen inte ta detta steg förrän
producenterna förmåtts att ändra billåsen. Försäkringsbolagen
samverkar med myndigheterna och producenterna för att få en
bättre låsstandard när det gäller bilar, eftersom bolagen har
ett -- bl.a. företagsekonomiskt -- intresse av att få ned
antalet bilstölder. Folksam förmedlar vidare effektiva billarm
och liknande stöldskydd till sina kunder.
Brand- och vattenskador
Skadeutvecklingen på dessa områden oroar försäkringsbolagen.
Olika typer av skadeförebyggande åtgärder har därför redan
vidtagits, andra är under förberedelse. Som exempel kan nämnas
att Folksams vanliga villaförsäkring har förhöjda självrisker
vid vattenskada. Folksam har vidare ett s.k. husesynsprogram.
Programmet, som innebär besiktning och rådgivning, har visat sig
effektivt för att bringa ned antalet vattenskador.
Oljeolycka i Marocko
Oseriösa försäkringsbolag i andra länder kan inte nås genom
svensk lag och svenska myndighetsingripanden. Oljeskador ersätts
enligt den internationella oljeskadekonventionen.
Produktskador
Motionärerna ondgör sig över att producentgrupper slår sig
tillhopa för att sprida ut ansvaret på flera och på så vis
minska sitt skadeståndsansvar. Försäkring för
skadeståndsskyldighet, ansvarsförsäkring, är en vanlig
företeelse på de flesta områden. Att risken pulvriseras på flera
följer av försäkringens idé -- att solidariskt dela på
förluster. I produktansvarsförsäkringen ingår undantag för fall
där företagen inte har kontrollerat produkterna eller avviker
från statliga produktsäkerhetsnormer. Kritiken mot
produktansvarsförsäkringen saknar varje grund, särskilt som
försäkringen väsentligt underlättar för den skadade att få ut
ersättning.
Jämställdhet mellan kvinnor och män i fråga om
pensionsförsäkringspremier
Försäkringsinspektionen
Vad gäller privat individuellt tecknad försäkring är det inte
så som hävdas i motionen N232 att försäkringsbolagen utgår från
den "rena" medellivslängden. Dödlighetsantagandena är betydligt
mer sofistikerade. Man använder sig av en åldersberoende
matematisk dödlighetsfunktion som mycket nära ansluter sig till
den faktiskt observerade dödligheten. Det kan här tilläggas att
ända sedan dödlighetsundersökningar gjorts i Sverige, dvs. sedan
mitten av 1700-talet, så har kvinnornas medellivslängd varit
3--4 år längre än männens. Senare års dödlighetsundersökningar
visar att denna skillnad tenderar att öka; kvinnor lever således
allt längre än män.
Med premier och förmåner anpassade till de olika
förutsättningar som sålunda rent faktiskt gäller för kvinnor och
män går det inte att från försäkringsteknisk synpunkt säga att
kvinnorna är missgynnade. Följande extremt förenklade exempel
belyser detta.
Antag att man vet att en 65-årig man har exakt 10 år kvar att
leva medan en kvinna har 15 år. (Detta är ett realistiskt
antagande.) Båda har till sin 65-årsdag med egna medel -- med
lika premier under lika lång tid -- sparat ihop ett
försäkringskapital på 150000 kr till sitt förfogande. Om man
för tydlighetens skull antar att räntan är noll skall rimligtvis
mannen ha 15000 kr per år i pension medan kvinnan skall ha
10000 kr per år. Vid sitt dödsfall har bägge då fått ut exakt
sitt kapital.
Enligt motionärerna bör trots skillnaden i livslängd mellan
män och kvinnor någon skillnad inte återspeglas i vare sig
förmåner eller premier. En utjämning skulle alltså ske av
villkoren mellan män och kvinnor såsom sker mellan olika
personer eller grupper av personer inom det kvinnliga resp det
manliga försäkringstagarkollektivet. Detta förutsätter
emellertid en ändrad lagstiftning. Av den gällande
lagstiftningen följer nämligen att premierna skall vara såväl
skäliga som betryggande. Skäligheten kräver att så tydligt
klarlagda skillnader som finns mellan mäns och kvinnors
dödlighet skall beaktas i försäkringsvillkoren. Ett gemensamt
genomsnittligt dödlighetsantagande för män och kvinnor kan i
frivilligt tecknad försäkring, om ett gemensamt antagande inte
tillämpas av alla försäkringsbolag, medföra ett selektivt urval
av nytecknade försäkringar på så sätt att kvinnorna tecknar sina
försäkringar i ett bolag och männen i ett annat. Detta kan då i
sin tur medföra att premierna inte längre blir betryggande. Av
det sagda framgår att en omläggning av principerna för
dödlighetsantagandena måste föregås av en grundlig belysning av
förutsättningar och konsekvenser.
När det gäller tjänstepension är förhållandet annorlunda. I
samband med ikraftträdandet av det nya ITP-avtal som träffades
1989-12-22 mellan SAF och PTK uppstod fråga om inte detta avtal
stred mot jämställdhetslagen. Avtalet innebar nämligen bl a att
de anställda fick möjlighet att teckna viss del av sina
tjänstepensionsförmåner i valfritt försäkringsbolag. Då dessa
försäkringsbolag tillämpade olika dödlighetsantagande för män
och kvinnor uppstod en konflikt mellan jämställdhetslagen och
skälighetsprincipens tillämpning enligt försäkringsrörelselagen.
Detta medförde ingående förhandlingar mellan inspektionen, JämO,
SAF och PTK. Dessa förhandlingar resulterade i en skrivelse från
inspektionen till berörda försäkringsbolag. Kopia av denna
skrivelse bifogas.
Med anledning av vad som sägs i motion N321 om brister i
försäkringsbolagens information vill inspektionen avslutningsvis
upplysa om att inspektionen senare i höst kommer att utfärda s k
allmänna råd angående den information som skall lämnas vid
försäljning av bl a pensionsförsäkringar.
Svenska försäkringsbolags riksförbund
I motionen N232 grundar sig hemställan till riksdagen på en
misstolkning av den i motionen åberopade statistiken. I
verkligheten genomförs premiekalkylen på ett synnerligen
sofistikerat sätt men det skulle vara för långt att redogöra för
detta här. Ett uppenbart fel som begås i motionens resonemang är
att man inte betraktar antalet kvarlevande. Enkelt uttryckt:
Betrakta ett stort antal äktenskap där man och hustru är lika
gamla och båda lever på pensioneringsdagen. Redan nästa år finns
det fler änkor än änklingar i gruppen och trots att skillnaden i
återstående medellivslängd ständigt sjunker så överlever varje
år betydligt fler kvinnor än män sina äkta hälfter. Alltså
utbetalas betydligt mer till kvinnorna än till männen.
Det är alltså klart matematiskt-statistiskt belagt att det med
dagens lagstiftning och den däri ingående skälighetsprincipen
finns underlag för premieskillnader mellan män och kvinnor.
Samma underlag ger vid dödsfallsförsäkringar det omvända
förhållandet med högre premier för män än för kvinnor eftersom
flera tidiga dödsfall bland männen föranleder flera
utbetalningar av dödsfallsbelopp. Vi utgår från att det är ett
rent förbiseende att detta fenomen inte noterats i någon av
motionerna.
I motionen N321 pekas på det grundläggande skälet för att
premieskillnader mellan män och kvinnor tillämpas, nämligen som
sagts försäkringsrörelselagen. Det är självklart en fråga som
kan bli föremål för utredning och politisk bedömning. Den torde
lämpligen komma in i den översyn av försäkringsrörelselagen som
aviserats.
Folksam
Motionerna uttrycker -- från jämställdhetssynpunkt -- missnöje
med den princip om skilda dödlighetsantaganden för män
respektive kvinnor som tillämpas inom
pensionsförsäkringsområdet. Folksam delar motionärernas
uppfattning att regelsystemet bör ses över.
Frågan om skilda premier (alternativt skillnader i utfallande
förmåner) för kvinnor och män har sin grund i den i
försäkringsrörelselagen uttryckta principen om skälighet i
premiesättningen. Skälighetsprincipen, som i lagen är mycket
allmänt hållen, har till väsentlig del fått sin konkreta
utformning och tillämpning genom tillsynsmyndighetens --
försäkringsinspektionens -- praxis. Principens tillämpning
återspeglas framför allt i försäkringsbolagens grunder för
livförsäkringsverksamheten.
Skälighetsprincipen anses innebära att försäkringsbolagen i
premiesättningen ska beakta sådana objektivt konstaterbara
skillnader som kan finnas mellan individer eller kategorier av
individer i kollektivet. De främsta exemplen på sådana faktorer
är ålder och kön. När det gäller kön är det i första hand den
tydliga skillnaden i medellivslängd mellan könen -- f n drygt
sex år -- som får betydelse vid personförsäkring. Härav följer
att försäkringsbolagens premiegrunder innehåller bestämmelser
för premiesättningen som innebär att försäkringar för livsfall
(pensionsförsäkringar) blir något dyrare för kvinnor än för män,
medan det omvända förhållandet gäller för dödsfallsförsäkringar
-- det senare ett faktum som inte framkommit särskilt tydligt i
den hittillsvarande debatten om kvinnors försäkringspremier.
Frågan om "kvinnopremier" på pensionsförsäkringsområdet har
senast uppmärksammats av jämställdhetsombudsmannen, JämO. De nya
reglerna för ITP-planen innebär att tjänsteman som omfattas av
planen själv kan disponera över en viss del av de medel som
arbetsgivaren erlägger för ITP-pensionen. Tjänstemannen kan
använda dessa medel för att teckna pensionsförsäkring i ett av
flera försäkringsbolag. Eftersom försäkringsbolagen tillämpar
skilda dödlighetsantaganden för män och kvinnor, blir
pensionsförmånerna olika beroende på om tjänstemannen är man
eller kvinna.
Enligt JämO strider detta förhållande mot lagen om
jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet (JämstL).
Försäkringsinspektionen har i skrivelse den 27 juni 1990 till
försäkringsbolagen förklarat att inspektionen delar JämO:s
uppfattning och att försäkringsbolagens grunder för den
kompletterande ålderspensionen inom ITP "måste vara så utformade
att antagandena leder till lika förmåner för man och kvinna".
Mot bakgrund av JämstL:s tillämpningsområde torde denna
inställning från de båda myndigheternas sida betyda att all
tjänstepensionsförsäkring -- sålunda även individuell sådan --
fortsättningsvis måste ha en sådan "könsneutral" utformning.
Med hänvisning till att en omläggning till lika förmåner bör
ske vid ett årsskifte samt till att inte alla försäkringsbolag
klarar en omläggning till det nu kommande årsskiftet, har
försäkringsinspektionen -- efter samråd med JämO -- beslutat
tillåta att försäkringsbolagen fram till den 1 januari 1992
använder sig av antaganden som medför olika förmåner för man och
kvinna.
Frågan om jämlikhet mellan könen inom försäkringsområdet är
emellertid knappast löst med detta. För personförsäkring som
inte har samband med tjänst gäller skälighetsprincipen
fortfarande med hittillsvarande uttolkning och tillämpning.
Bortsett från att det svårligen låter sig förklaras varför det
är rimligt att t ex en tjänstepensionsförsäkring är könsneutral
till sin utformning, medan en privat -- men i övrigt kanske helt
identisk -- pensionsförsäkring inte är det, kan det lätt inses
att den situation som nu inträtt kommer att leda till problem,
om inte skälighetsprincipens innehåll förändras.
Försäkringsbolagen kan i många fall komma att tvingas inrätta
och arbeta med dubbla grunder och administrativa system för
försäkringar som tecknas dels av arbetsgivare för anställdas
räkning, dels av privatpersoner. Kostnaderna för detta kommer
slutligen att belasta försäkringskollektiven. Flera märkliga och
svårlösta problem kommer också att uppkomma. Ett exempel är att
en arbetsgivare överlåter en tjänstepensionsförsäkring till den
anställde -- en vanligt förekommande åtgärd. När försäkringen
genom överlåtelsen ändrar karaktär till privat
pensionsförsäkring, måste nya grunder börja gälla för den,
eftersom skälighetsprincipen gäller "fullt ut" (med skilda
dödlighetsantaganden) när och så länge försäkringen är privat.
En sådan situation kommer att ställa försäkringsgivaren inför
mycket svårlösta problem när det gäller att beräkna premieuttag
och utfallande förmåner. Samma problem uppkommer givetvis också
när en privat pensionsförsäkring genom överlåtelse till
arbetsgivaren övergår till att bli tjänstepensionsförsäkring.
Mot bakgrund av det anförda anser Folksam att frågan om lika
premier och förmåner för kvinnor och män i personförsäkring
endast kan lösas genom att skälighetsprincipens tolkning och
tillämpning förändras i så måtto att skilda dödlighetsantaganden
för kvinnor och män inte accepteras. Det är angeläget att en
översyn av skälighetsprincipen med detta syfte initieras nu och
att en förändring kan genomföras i så god tid före den 1 januari
1992 att försäkringsbolagen hinner ansöka om nödvändiga
grundändringar och få dessa godkända senast till detta datum.
Bonussystemet i trafikförsäkring
Försäkringsinspektionen
Försäkringsinspektionen föreskriver med stöd av
trafikförsäkringsförordningen (1976:359) indelning i riskklasser
för trafikförsäkring. Föreskrifterna är intagna i
bankinspektionens och försäkringsinspektionens
författningssamling (BFFS 1988:6). I riskklassindelningen ingår
bland annat föreskrifter om bonus och förutsättningar för
intjänande respektive förlust av bonusrätt. Av föreskrifterna
framgår att bonusrätten inte påverkas "om försäkringstagaren kan
bevisa att varken han eller föraren på något sätt vållat skadan
och han kan bevisa att annan vållat skadan". Försäkringsbolagens
försäkringsvillkor överensstämmer i sak med nyssnämnda
föreskrift men har sedan ett par år tillbaka fått en utformning
som bedöms som mera lättförståelig för försäkringstagarna.
I den situation som motionären beskrivit skall, med en korrekt
tillämpning av bonusreglerna, försäkringstagaren inte behöva
drabbas av bonusförlust. Enligt inspektionens bedömning
föreligger därför inget behov av någon åtgärd av generell natur.
Om det däremot skulle vara så att ett försäkringsbolag inte
följer föreskrifterna i ett enskilt skadeärende så faller det
inom ramen för inspektionens tillsynsverksamhet att, under
förutsättning att inspektionen får kännedom om ärendet, vidta
åtgärder för att föreskrifterna efterlevs.
Svenska försäkringsbolags riksförbund
Motionsställaren har inte en helt riktig beskrivning av nu
rådande förhållanden.
Det är riktigt att vid kollision mellan motordrivet fordon och
"oskyddad trafikant" är ersättningsreglerna sådana att
trafikförsäkringen i huvudsak lämnar ersättning till "den
oskyddade trafikanten", i vart fall såvitt gäller personskador.
Det har ansetts ändamålsenligt att trafikförsäkringskollektivet
svarar för de skador som uppkommer i följd av trafik med
motordrivna fordon.
Det är också riktigt att det till trafikförsäkringen är knutet
ett bonussystem som ger bonus -- och därmed lägre premie -- till
försäkringstagare som inte förorsakar skador. När han å andra
sidan förorsakar en skada som leder till utbetalning från
trafikförsäkringen förlorar han bonus.
Från regeln att en försäkringstagare förlorar bonus när hans
trafikförsäkring tas i anspråk för skadeutbetalning finns några
undantag. Ett av dessa undantag innebär att när det är någon
annan än försäkringstagaren (eller hans förare) som orsakat
skadan och han själv är oskyldig skall hans bonus inte påverkas.
En regel med den innebörd som motionsställaren förordar finns
och tillämpas således redan i dag.
Innehåll
Ärendet1
Sammanfattning1
Propositionen2
Förslag2
Huvudsakligt innehåll2
Motionerna2
Yrkanden2
Motivering i vissa motioner3
Konsekvenser av viss försäkringsverksamhet3
Jämställdhet mellan kvinnor och män i fråga om
försäkringspremier4
Kollektiv sakförsäkring4
Uppgifter och synpunkter i anslutning till motionerna5
Konsekvenser av viss försäkringsverksamhet5
Bakgrund5
Remissyttranden6
Jämställdhet mellan kvinnor och män i fråga om
penisonsförsäkringspremier6
Gällande bestämmelser6
Remissyttranden7
Pågående utredning, m.m.7
ITPK-försäkringen och jämställdhetslagen8
Bonussystemet i trafikförsäkring8
Kollektiv sakförsäkring8
Bakgrund8
Tidigare behandling9
Interpellationsdebatt10
Utskottet11
Inledning11
Ändring i försäkringsrörelselagen11
Konsekvenser av viss försäkringsverksamhet12
Jämställdhet mellan kvinnor och män i fråga om
pensionsförsäkringspremier13
Bonussystemet i trafikförsäkring14
Kollektiv sakförsäkring14
Försäkringstagarrepresentanter i försäkringsbolagens
styrelser17
Hemställan18
Reservationer
1. Viss lagstiftning om kollektiv sakförsäkring (m, fp, c,
mp)19
2. Upphandling av kollektiv sakförsäkring (m, fp, c)20
3. Försäkringstagarrepresentanter i försäkringsaktiebolagens
styrelser (m, fp)21
Särskilt yttrande
Jämställdhet mellan kvinnor och män i fråga om
pensionsförsäkringspremier (m)22
Bilaga
Remissyttranden23
Konsekvenser av viss försäkringsverksamhet23
Jämställdhet mellan kvinnor och män i fråga om
pensionsförsäkringspremier32
Bonussystemet i trafikförsäkring35