I detta betänkande behandlas yrkanden om att 6§ lagen
(1984:3) om kärnteknisk verksamhet (kärntekniklagen) skall
upphävas. Yrkandena har framställts i en motion under allmänna
motionstiden år 1990 och i en motion med anledning av
proposition 1989/90:90 om forskning.
Sammanfattning
I kärntekniklagen finns en bestämmelse (6§) om förbud mot
vissa förberedande åtgärder som någon skulle kunna vidta i syfte
att uppföra ytterligare en kärnkraftsreaktor inom landet.
Utskottet redogör för paragrafens innebörd och avstyrker
motionsyrkanden (m) om att den skall upphävas. Motionerna får
stöd i en reservation (m, fp).
Motionerna
Yrkanden
Den motion från allmänna motionstiden som behandlas här är
1989/90:N415 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen
1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts angående rätten att fritt redovisa konkreta alternativ i
den demokratiska debatten,
2. beslutar att upphäva 6§ i lagen om kärnteknisk
verksamhet.
Den motion med anledning av proposition 1989/90:90 som
behandlas här är
1989/90:N40 av Carl Bildt m.fl. (m) såvitt gäller yrkandet --
med motivering i motion 1989/90:Ub125 -- (4) att riksdagen
beslutar att upphäva 6§ i lagen om kärnteknisk verksamhet.
Motivering
I motion 1989/90:N415 (m) anförs att den ifrågavarande
lagbestämmelsen är en skam för ett land som vill hävda
yttrandefrihet och den demokratiska debattens ideal. Den
strider, hävdar motionärerna, mot varje medborgares rätt att
formulera och underbygga åsikter och är därigenom ett uttryck
för politisk maktfullkomlighet. Den är ett exempel på hur
symbolpolitik kan undergräva rättsstatens respekt för den
enskilde. Frågan huruvida Sverige skall avveckla kärnkraften
till år 2010, behålla den eller bygga nya reaktorer måste, sägs
det vidare, avgöras genom öppen debatt, inte genom att en
majoritet i riksdagen stryper utveckling och projektering som
skulle kunna vara inlägg i det öppna samhällets fria diskussion.
Förbudsbestämmelsen betecknas som ett intrång i de demokratiskt
valda organens integritet, eftersom dess syfte skulle vara att
föregripa en framtida prövning av svensk energipolitik genom att
förhindra att konkreta kostnadsberäknade alternativ presenteras.
Det berörda yrkandet i motion 1989/90:N40 (m) motiveras på
huvudsakligen följande sätt. Forskning måste präglas av realism
och inte av politiskt önsketänkande. Tidigare forskningsprojekt
bör utvärderas och resultaten ligga till grund för bedömning av
vilka insatser som bör ske i framtiden. Förbudsbestämmelsen i
6§ kärntekniklagen innebär en otillbörlig inskränkning i
forskningens frihet och bör "självfallet" upphävas.
Uppgifter i anslutning till motionerna
Gällande bestämmelse
6§ lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet har följande
lydelse:
Ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader,
beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande
åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor.
Bestämmelsens bakgrund och innebörd
Kärntekniklagen kompletterades genom riksdagsbeslut hösten
1987 (prop. 1986/87:24, NU 1986/87:13) med en bestämmelse (i
5§) om att tillstånd att uppföra en kärnkraftsreaktor inte får
meddelas. Moderata samlingspartiet och folkpartiet motsatte sig
detta beslut och hävdade att statsmakternas övergripande
reglering av energiproduktionen även fortsättningsvis borde ske
genom av riksdagen godkända riktlinjer.
I anslutning till ändringen i 5§ föreslogs en ny 6§ -- i
stället för en tidigare bestämmelse om krav för tillstånd att
sätta en kärnkraftsreaktor i funktion -- av ungefärligen den
lydelse som har angetts i föregående avsnitt. Liksom tidigare
skulle enligt 25§ gälla straffbestämmelsen att den som bryter
mot 6§ döms till böter eller fängelse i högst två år. Enligt
29§ får brott mot kärntekniklagen åtalas av allmän åklagare
endast om det anmäls till åtal av tillsynsmyndigheten, dvs.
statens kärnkraftinspektion.
I propositionen motiverades den nya 6§ sålunda:
För att ytterligare klargöra att de energipolitiska
riktlinjerna ligger fast bör det i kärntekniklagen införas ett
förbud mot att vidta sådana förberedelseåtgärder som direkt
syftar till att uppföra ytterligare reaktorer inom landet.
Därigenom betonas också att eventuella förberedelser för
ytterligare reaktorer utgör ett onödigt slöseri med resurser.
Ett sådant förbud får dock inte inkräkta på möjligheterna att
fortlöpande bedriva tekniskt utvecklingsarbete, som bl.a. kan
vara av betydelse för säkerheten vid de kärnkraftverk som nu är
i drift. Förbudet får inte heller inverka på svenskt deltagande
i internationellt samarbete på det kärntekniska området.
Förbudet bör vara straffsanktionerat och väl avgränsat. Detta
uppnås genom att endast sådana åtgärder omfattas som har en
direkt inriktning på att uppföra en ny reaktor inom landet. För
straffansvar bör det krävas att gärningsmannen har ett direkt
syfte att uppföra en viss kärnkraftsreaktor. För att ett sådant
syfte skall kunna anses vara för handen torde i allmänhet krävas
att konkreta åtgärder vidtas, t.ex. anställning av personal,
beställning av material e.d. Även åtgärder på
projekteringsstadiet, såsom att utarbeta konstruktionsritningar
och kostnadskalkyler, kan komma att omfattas av
straffbestämmelsen. Detta förutsätter dock att åtgärderna i sitt
sammanhang framstår som en förberedelseåtgärd inför uppförandet
av en viss reaktor. Generellt bör för straffansvar gälla att
åtgärder sker i syfte att uppföra en ny reaktor inom landet.
Med denna utformning kommer bestämmelsen inte att inkräkta på
vare sig det tekniska utvecklingsarbetet eller möjligheterna
till fri opinionsbildning.
Näringsutskottet anförde först enhälligt följande:
I propositionen sägs att det för straffansvar bör krävas "att
gärningsmannen har ett direkt syfte att uppföra en viss
kärnkraftsreaktor", något som i lagtexten klarare skulle framgå
enligt utskottets omformulering. Ett dylikt syfte synes
huvudsakligen kunna tillskrivas ett kraftföretag -- i vid mening
-- med sådan inriktning och sådana resurser att det är tänkbart
som reaktorinnehavare. Talan skulle i förekommande fall få föras
mot den som enligt sedvanliga principer bär ansvar för
företagets verksamhet. Personer som inom företaget sysselsätts
med projekteringsarbete etc. kan däremot inte ha syftet att
själva uppföra en kärnkraftsreaktor och skulle följaktligen inte
kunna ställas till svars på grundval av den avsedda
bestämmelsen. Detsamma gäller personer ansvariga för eller
verksamma vid företag -- ingenjörsfirmor, tillverkare av
reaktorer och reaktorkomponenter, byggnadsentreprenörer etc. --
som ett kraftföretag eller motsvarande kan anlita för
förberedande åtgärder av angivet slag. Än mer uppenbart är att
andra personer som icke är presumtiva reaktorinnehavare inte kan
tillskrivas det direkta syftet att uppföra en kärnkraftsreaktor.
Den tilltänkta bestämmelsen skulle således inte kunna direkt
åberopas mot exempelvis personer ansvariga för inlägg i
massmedia eller andra opinionsyttringar till förmån för byggande
av nya kärnkraftsreaktorer, och detta inte ens om
opinionsyttringen skulle avse en viss bestämd reaktor.
Ett ingående resonemang utmynnade i slutsatsen att den avsedda
bestämmelsen inte heller indirekt skulle kunna läggas till grund
för talan mot någon utanför den tidigare angivna kretsen av
potentiella gärningsmän. Därefter anfördes:
Sammanfattningsvis finner utskottet alltså att 6§
kärntekniklagen med den utformning som här är aktuell skulle
kunna åberopas endast mot medlemmar av den begränsade
personkrets som just har angivits. Och även personer inom denna
krets, t.ex. verkställande direktörer för kärnkraftsbolag,
skulle liksom hittills vara oförhindrade att muntligen och
skriftligen plädera för fortsatt och ökad kärnkraftsanvändning,
inkl. uppförande av ytterligare kärnkraftsreaktorer. Vad som är
avsett att förhindras och som skulle bli straffbart är endast
att en sådan person föranstaltar om något slags resurskrävande
förberedande åtgärder i syfte att uppföra en viss
kärnkraftsreaktor. På möjligheterna till forskning och
utvecklingsarbete på det kärntekniska området och till svenskt
deltagande i internationellt samarbete på detta område skulle,
såsom också sägs i propositionen, det tilltänkta förbudet inte
inkräkta.
Därefter kom utskottet fram till sin bedömning av om
lagförslaget i berörd del borde antas av riksdagen. Förslaget
tillstyrktes med hänvisning bl.a. till att det tilltänkta
stadgandet -- såsom både lagrådet och konstitutionsutskottet
hade uttalat -- inte skulle komma att inkräkta på vare sig det
tekniska utvecklingsarbetet eller på möjligheterna till en fri
opinionsbildning. Näringsutskottet betecknade den nya
förbudsbestämmelsen som ett naturligt och välmotiverat
komplement till stadgandet att det inte fick lämnas tillstånd
till uppförande av en kärnkraftsreaktor. Att
kärnkraftinspektionen skulle övervaka efterlevnaden av förbudet
-- inom ramen för sin allmänna uppgift som tillsynsorgan enligt
kärntekniklagen -- och att åtal för brott mot förbudet skulle få
ske endast efter anmälan av inspektionen kunde enligt utskottet
betraktas som en extra garanti mot att bestämmelsen skulle kunna
komma att åberopas i andra sammanhang än lagstiftaren hade
avsett.
Enligt reservationer (m, fp) borde utskottet ha avstyrkt
regeringens förslag såvitt gällde båda de aktuella paragraferna.
Det föreslagna förbudet mot vissa förberedande åtgärder innebar,
sade reservanterna, att ett artfrämmande element infördes i
kärntekniklagen. Åtgärder som på intet sätt medförde några
risker för säkerheten i kärnteknisk verksamhet blev
kriminaliserade. I strid mot de marknadsekonomiska principer som
vårt ekonomiska system bygger på präglas lagförslaget, fortsatte
reservanterna, av ett planekonomiskt tänkande, enligt vilket
normaltillståndet är att det råder förbud. Förslaget speglade
sålunda ett förmyndartänkande som inte hörde hemma i en
demokrati. Ytterst skulle medborgarnas rätt att med demokratiska
medel verka för sin åsikt komma att påverkas.
Pågående utredning
Utredningen (ME 1989:03) om översyn av
kärntekniklagstiftningen (särskild utredare: lagman Bengt
Eliasson) är sysselsatt med en översyn av i första hand lagen om
kärnteknisk verksamhet. En rad frågor om definitioner, villkor
och regler av annat slag anges i direktiven (dir. 1989:10).
Föreskriften i 6 § berörs emellertid inte, utom indirekt i så
måtto att utredaren skall överväga om det är lämpligt att
bestämmelsen i 29§ om åtalsanmälan bibehålls.
Enligt direktiven kan utredaren inom ramen för sin allmänna
översyn ta upp även andra frågor om kärntekniklagstiftningen än
de som anges i direktiven. Utredningsarbetet beräknas bli
avslutat i januari 1991.
Utskottet
Lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet (kärntekniklagen)
innehåller sedan år 1987 en bestämmelse (6§) enligt vilken
ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader,
beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande
åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor.
I två motioner, 1989/90:N40 (m) och 1989/90:N415 (m), riktas
kritik mot förbudet från principiell utgångspunkt. Det strider,
hävdar motionärerna sammanfattningsvis, mot kravet på
yttrandefrihet och mot den demokratiska debattens ideal. I den
förstnämnda motionen betecknas förbudet som en otillbörlig
inskränkning i forskningens frihet. Båda motionerna utmynnar i
krav på att 6§ kärntekniklagen skall upphävas. Enligt motion
1989/90:N415 (m) skulle riksdagen dessutom göra ett uttalande,
riktat till regeringen, till förmån för rätten att fritt
redovisa konkreta alternativ i den demokratiska debatten.
Det nämnda förbudets funktion är, såsom utskottet enhälligt
slog fast i samband med dess tillkomst, att motverka att
personer inom en begränsad krets -- ansvariga för kraftföretag
vilka är tänkbara som reaktorinnehavare -- föranstaltar om
resurskrävande förberedande åtgärder i syfte att uppföra en viss
kärnkraftsreaktor. Såväl dessa personer som andra är liksom
tidigare oförhindrade att muntligen och skriftligen plädera för
fortsatt och ökad kärnkraftsanvändning, inkl. uppförande av
ytterligare reaktorer. Inte heller inkräktar förbudet på
möjligheterna till forskning och utvecklingsarbete på
kärnkraftsområdet och till svenskt deltagande i internationellt
samarbete på detta område.
Av det sagda framgår, menar utskottet, att det saknas grund
för sådana invändningar mot 6§ kärntekniklagen som framförs i
de båda motionerna. Utskottet betraktar fortfarande denna
bestämmelse som ett naturligt komplement till det föregående
stadgandet i 5§ att det inte får meddelas tillstånd till att
uppföra en kärnkraftsreaktor. Motionsyrkandena avstyrks sålunda.
Hemställan
Utskottet hemställer
beträffande kärntekniklagens förbud mot vissa förberedande
åtgärder
att riksdagen avslår motion 1989/90:N40 yrkande 4 och motion
1989/90:N415.
res. (m, fp)
Stockholm den 25 oktober 1990
På näringsutskottets vägnar
Hadar Cars
Närvarande: Hadar Cars (fp), Rune Jonsson (s), Per
Westerberg (m), Nic Grönvall (m), Inga-Britt Johansson (s), Bo
Finnkvist (s), Reynoldh Furustrand (s), Gunnar Hökmark (m),
Gudrun Norberg (fp), Rolf L Nilson (v), Lars Norberg (mp), Leif
Marklund (s), Kjell Ericsson (c), Barbro Andersson (s), Leo
Persson (s), Björn Kaaling (s) och Sven-Olof Petersson (c).
Reservation
Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Nic Grönvall (m), Gunnar
Hökmark (m) och Gudrun Norberg (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s.5 som
börjar med "Av det" och slutar med "avstyrks sålunda" bort ha
följande lydelse:
Förbudsparagrafen tillåter emellertid inte att konkreta och
kostnadsberäknade projekt på kärnkraftsområdet blir föremål för
prövning i den allmänna debatten. De företag som skulle vilja
visa på hur en ny kraftproduktion, baserad på kärnteknik, skulle
kunna tillföras det svenska kraftsystemet får inte göra detta
utan att den ansvarige hotas med två års fängelse. Även
planering och projektering av nya forskningsreaktorer torde
omfattas av förbudet.
Även om förbudsbestämmelsen har begränsad räckvidd vad gäller
antalet personer som kan bli föremål för straffsanktion innebär
den i praktiken, genom att den innefattar de existerande
kraftföretagen, att ingen seriös aktör kan presentera ett
genomarbetat och kostnadsberäknat alternativ till prövning i den
energipolitiska debatten. Bestämmelsen -- som motverkar teknisk
utveckling och som infördes mot moderata samlingspartiets och
folkpartiets vilja -- innebär ett uppenbart ingrepp inte bara i
opinionsbildningen utan också i möjligheten att redovisa
alternativ. Detta gör att den framstår som oacceptabel från
principiell utgångspunkt. Rätten att formulera och sprida
åsikter är självklar i en demokrati, liksom också rätten att på
ett sakligt sätt kunna underbygga ett budskap. Det nu
diskuterade förbudet inskränker denna rätt för betydelsefulla
aktörer på energiområdet. Det drabbar sålunda både
samhällsdebatten och den tekniska utvecklingen.
Riksdagen bör, såsom begärs i motionerna 1989/90:N40 (m) och
1989/90:N415 (m), upphäva den angivna paragrafen. Ett sådant
beslut blir en viktig påminnelse till regeringen om, såsom det
uttrycks i ett särskilt yrkande i den sistnämnda motionen,
"rätten att fritt redovisa konkreta alternativ i den
demokratiska debatten".
dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
beträffande kärntekniklagens förbud mot vissa förberedande
åtgärder
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:N40 yrkande 4 och
motion 1989/90:N415 yrkande1 och med anledning av motion
1989/90:N415 yrkande2 antar följande
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1984:3) om
kärnteknisk verksamhet
dels att 6§ skall upphöra att gälla,
dels att 1 och 25§§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1§
Denna lag gäller Denna lag gäller
kärnteknisk verksamhet, kärnteknisk verksamhet.
m.m.
Med sådan -- -- -- -- -- -- -- regeringen föreskriver.
25§
Till böter eller Till böter eller
fängelse i högst två fängelse i högst två
år döms den som 1. år döms den som 1.
bedriver kärnteknisk bedriver kärnteknisk
verksamhet utan tillstånd verksamhet utan tillstånd
enligt 5§ eller bryter mot enligt 5§ eller 2.
6§, eller 2. åsidosätter villkor
åsidosätter villkor eller föreskrifter som
eller föreskrifter som meddelats med stöd av denna
meddelats med stöd av denna lag.
lag.
I fråga -- -- -- -- -- -- -- -- -- för varusmuggling.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
Särskilt yttrande
Lars Norberg (mp) anför:
Såsom utskottet anför torde personer som kan starta den typ av
projekteringsarbete som avses i 6§ lagen om kärnteknisk
verksamhet endast kunna återfinnas inom de företag som i dag
arbetar med kärnkraft. Dessa företag är alla samhällsägda och
skall så förbli enligt de partier som i folkomröstningen år
1980 stödde linje 2. Att inom dessa företag starta sådant
projekteringsarbete som avses i lagen måste därför vara att
förslösa allmänna medel.
Trots detta kan det inte uteslutas att någon företagsledning
i sin kärnkraftsfanatism skulle kunna komma att starta ett
projekteringsarbete. Detta utgör ett starkt motiv för att
motionsyrkandena om upphävande av 6§ bör avvisas.