I detta betänkande behandlas
dels proposition 1990/91:87 om näringspolitik för tillväxt, såvitt gäller
avsnitten 7.1 och 7.2 (vissa riktlinjer för konkurrenspolitiken),
dels -- helt eller delvis -- sex motioner som har väckts med anledning av
denna proposition,
dels proposition 1990/91:147 om förstärkt konkurrens på
livsmedelsområdet,
dels sex motioner som har väckts med anledning av denna proposition,
dels -- helt eller delvis -- 17 motioner om konkurrenspolitiken från
allmänna motionstiden.
Jordbruksutskottet har avgivit yttrande (1990/91:JoU8y) över proposition
1990/91:147 jämte motioner (bilaga)
Lantbrukarnas riksförbund (LRF) har ingivit en skrivelse samt inför utskottet
lämnat synpunkter och besvarat frågor rörande regeringens förslag till lag om
förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om jordbruksprodukter.
Sammanfattning
Utskottet tillstyrker regeringens förslag om förstärkt konkurrens på
livsmedelsområdet. Förslaget innebär att en lag införs med förbud mot viss
samverkan mellan näringsidkare. Lagen skall träda i kraft i anslutning till att
avregleringen på jordbruksområdet inleds den 1 juli 1991. Den samverkan som
förbjuds är dels gemensam finansiering av export, dels marknadsdelning och
andra produktions- och utbudsbegränsningar. En undantagsbestämmelse för
förfaranden som bara i begränsad utsträckning kan påverka konkurrensen gäller
bägge de förbjudna formerna av samverkan. I fråga om gemensam
exportfinansiering skall emellertid tillämpningen kunna vara mera flexibel.
Utskottet betonar att den nu föreslagna lagen bör upphävas när riksdagen senare
beslutar om en ny generell konkurrenslag. I anslutning till lagstiftningsfrågan
uttalar sig utskottet i vissa frågor rörande det statliga stöd till köttexport
som lämnas under en övergångsperiod.
Lagförslaget avstyrks i sin helhet av företrädarna för centerpartiet och
vänsterpartiet. Från moderata samlingspartiets sida accepteras
marknadsdelningsförbudet. Däremot ger bestämmelsen om gemensam
exportfinansiering upphov till sådana tolkningsproblem att den bör omarbetas,
anser man och avstyrker lagförslaget i den delen. Miljöpartiets företrädare
ställer sig bakom lagförslaget men föreslår att ikraftträdandet skjuts upp i
två år i avvaktan på dels en konsekvensanalys, dels den nya generella
konkurrenslagen.
Med hänvisning i första hand till konkurrenskommitténs snart förestående
redovisning av sina slutliga förslag avstyrker utskottet en rad motioner
rörande mera allmänna frågor på konkurrenslagstiftningens område. Det gäller
t.ex. förvärvskontroll och möjlighet att bryta upp existerande företag.
Prisutvecklingen inom bygg- och bosektorerna samt livsmedelssektorn har
föranlett flera motioner i vilka krävs åtgärder av konkurrensrättslig natur
eller ytterligare utredning om orsakerna. Utskottet avstyrker dem med
hänvisning till genomfört eller pågående utredningsarbete.
En rad reservationer har avgetts till förmån för krav på ytterligare
konkurrensfrämjande åtgärder, partivis eller av olika partikonstellationer.
Alla reservationer -- med partibeteckningar -- anges i innehållsförteckningen.
Proposition 1990/91:87
I proposition 1990/91:87 föreslår regeringen, såvitt här är i fråga, (50) att
riksdagen godkänner de i avsnitt 7 (s. 184--211) angivna "riktlinjerna i övrigt
för konkurrenspolitiken" [dvs. de delar av ifrågavarande riktlinjer som inte
avser inrikes flygtrafik eller stöd till sockerbruken på Öland och Gotland].
I fråga om innebörden härav hänvisas till s. 8 f. i detta betänkande.
Proposition 1990/91:147
Förslag
I proposition 1990/91:147 (civildepartementet) föreslår regeringen -- efter
föredragning av civilminister Bengt K Å Johansson -- att riksdagen antar ett av
lagrådet granskat förslag till lag om förbud mot konkurrensbegränsning i fråga
om jordbruksprodukter.
Huvudsaklig innebörd
Åtgärder för förstärkt konkurrens på livsmedelsområdet föreslås bli
genomförda i samband med att riksdagens beslut om avveckling av de interna
marknadsregleringarna på livsmedelsområdet träder i tillämpning den 1 juli
1991.
Förslaget innebär att det införs ett straffsanktionerat förbud mot vissa
former av samverkan mellan näringsidkare som från jordbrukare eller andra
primärproducenter köper jordbruksprodukter som omfattas av lagen (1990:615) om
avgifter på vissa jordbruksprodukter m.m. Förbudet skall också gälla
näringsidkare som i efterföljande produktionsled bearbetar eller förädlar
sådana produkter.
De samarbetsformer som förbjuds är dels marknadsdelning och andra
produktions- eller utbudsbegränsningar inom landet, dels gemensam finansiering
av underskott vid försäljning av jordbruksprodukter på export.
Förbudet gäller enligt förslaget inte förfaranden som endast i begränsad
utsträckning kan påverka konkurrensen på den marknad som det är fråga om i
varje särskilt fall.
Marknadsdomstolen kan enligt förslaget meddela en näringsidkare tillstånd
till ett förfarande som omfattas av förbud enligt lagen.
Reglerna tas in i en särskild lag om förbud mot konkurrensbegränsning i fråga
om jordbruksprodukter.
Propositionen
I proposition 1990/91:147 föreslår regeringen att riksdagen antar det i
propositionen framlagda förslaget till lag om förbud mot konkurrensbegränsning
i fråga om jordbruksprodukter.
Motioner
I yttrandet behandlar jordbruksutskottet följande motioner:
1990/91:N100 av Stina Gustavsson och Kersti Johansson (c) vari yrkas att
riksdagen avslår proposition 1990/91:147.
1990/91:N101 av Roland Sundgren m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att lagstiftningen
om konkurrens på livsmedelsområdet systematiskt utformas så att man ej
diskriminerar en företagsform framför en annan.
1990/91:N102 av Sven Eric Lorentzon m.fl. (m) vari yrkas
2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i denna del hos regeringen
begär nytt förslag till förbud mot exportsamverkan mellan näringsidkare.
1990/91:N103 av Lars Norberg m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en
konkurrenslag beträffande förädling och försäljning av jordbruksprodukter skall
samordnas med övrig konkurrenslagstiftning, särskilt när det gäller
livsmedelshandeln innan föreliggande lagstiftning träder i kraft,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna de principer som
enligt motionen bör vara vägledande vid utformning av konkurrensregler på
jordbruksområdet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en
konsekvensanalys av lagens verkningar skall föreligga innan den träder i kraft.
1990/91:N104 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen avslår proposition 1990/91:147,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stimulansåtgärder i syfte att öka marknadstillträdet för inhemska
aktörer,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en samlad
konkurrenslagstiftning enligt vad som sägs i motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om exportvolymer och säljbolag.
1990/91:N105 av Per-Ola Eriksson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1990/91:147,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en samlad lagstiftning för
ökad konkurrens.
Utskottet
Allmän bakgrund
Enligt nu gällande bestämmelser kännetecknas marknaden på livsmedelsområdet
av omfattande regleringar och stöd. Regleringen omfattar alla viktiga
jordbruksprodukter och avser förutom primärledet även viss insamling och
förädling. Genom regleringen upprätthålls de på administrativ väg fastställda
priserna på jordbruksprodukter. Detta förutsätter att pristryckande import
förhindras och att pristryckande överskott på den svenska marknaden avlägsnas.
Regleringen består därför av två delar, nämligen ett gränsskydd och en intern
marknadsreglering. Gränsskyddet upprätthålls i form av rörliga
införselavgifter som syftar till att ge en stabil prisnivå inom landet
oberoende av svängningar i världsmarknadspriser. Den interna
marknadsregleringen, som är något olika utformad för skilda produkter, innebär
i huvudsak att lantbrukarna -- genom avgifter på all produktion -- deltar i
finansieringen av kostnaderna för export av de jordbruksprodukter som inte
efterfrågas inom landet.
Riksdagen beslutade under våren 1990 om en ny livsmedelspolitik, som innebär
en successiv avreglering av jordbruket och en övergång till ett mer
marknadsinriktat system (prop. 1989/90:146, bet. JoU25, rskr. 327). Enligt
riksdagsbeslutet skall -- i avvaktan på resultatet av pågående
GATT-förhandlingar -- ett gränsskydd i form av rörliga införselavgifter
behållas tills vidare. Den interna marknadsregleringen inkl. den kollektiva
exportfinansieringen skall successivt avvecklas fr.o.m. den 1 juli 1991. För
att underlätta omställningen av jordbruket till en mer marknadsanpassad
situation beslutade riksdagen om vissa övergångsåtgärder. Dessa åtgärder
innebär bl.a. ett förenklat system för lönsamhetsutjämning utan
exportfinansiering inom mjölkprisregleringen t.o.m. den 1 juli 1995 och en
tillfällig budgetfinansiering av en begränsad köttexport t.o.m. budgetåret
1993/94. Vidare behålls ett förenklat system för inlösen av överskott av
spannmål t.o.m. budgetåret 1993/94.
Lagstiftning om konkurrens inom livsmedelsområdet
I propositionen föreslås att en ny lag införs som innehåller ett
straffsanktionerat förbud mot vissa former av samverkan mellan näringsidkare
inom livsmedelsområdet. Syftet med förslaget är att motverka vissa skadliga
konkurrensbegränsningar som kan uppstå efter avvecklingen av de interna
marknadsregleringarna på livsmedelsområdet och därigenom främja att vinsterna
av avregleringen kommer konsumenterna till godo.
Den föreslagna lagstiftningen skall enligt propositionen gälla för
näringsidkare vars verksamhet avser köp av jordbruksprodukter från jordbrukare
eller andra råvaruproducenter. Den skall också omfatta näringsidkare som i
något efterföljande produktionsled bearbetar eller förädlar sådana produkter.
Den nya lagen skall däremot inte gälla verksamheten inom en koncern eller inom
en ekonomisk förening som bara har jordbrukare eller andra råvaruproducenter
som medlemmar (primärförening).
I tre motioner yrkas avslag på den föreslagna lagstiftningen. Enligt
motionärerna i motion N105 (c) saknas det behov av en särskild
konkurrenslagstiftning på livsmedelsområdet eftersom nuvarande konkurrenslag
blir tillämplig även på detta område i och med att prisregleringarna upphör den
1 juli 1991. De eventuella skadliga konkurrensbegränsningar ur
konsumentsynpunkt som därvid kan uppstå kan således beivras med redan gällande
lagstiftning. Motionärerna kritiserar också förslaget såsom stridande mot
riksdagens livsmedelspolitiska beslut våren 1990 i fråga om såväl hantering av
exportvolymer som lantbrukskooperationens möjligheter att på olika sätt agera.
Vidare framhåller motionärerna att konkurrenskommitténs slutbetänkande borde
avvaktas för att i stället söka få till stånd en generellt verkande
konkurrenslagstiftning oberoende av företagsform. Mot bakgrund av det anförda
begärs i motionen att propositionen avslås (yrkande 1) samt förslag till en
samlad lagstiftning för ökad konkurrens (yrkande 2). Även i motion N100 (c)
yrkas att propositionen avslås. Som motivering härför framhåller motionärerna
liknande synpunkter som i motion N105.
Vänsterpartiet yrkar i motion N104 också att propositionen avslås (yrkande
1). Motionärerna är kritiska mot att regeringen i stället för ett generellt
förslag till skärpt konkurrenslagstiftning föreslår särskild lagstiftning för
livsmedelsproduktionen och dessutom endast för en begränsad del därav, nämligen
primärproduktionen. Enligt motionärerna bör olika former av marknadsdelning
förbjudas, men man bör därvid se till marknaden som helhet. I yrkande 3 begärs
därför förslag till en samlad konkurrenslagstiftning.
Jordbruksutskottet kan för sin del konstatera att avskaffandet av den interna
regleringen får till följd att den konkurrensbegränsning som
jordbruksprisregleringen inneburit upphör. Som utskottet framhöll i samband med
det livsmedelspolitiska beslutet våren 1990 (se 1989/90:JoU25 s. 96 f.) är en
väl fungerande konkurrens en förutsättning för att reformens positiva effekter
skall komma konsumenterna och samhället i övrigt till del. I sammanhanget
framhöll utskottet vidare att det -- i perspektivet av en på längre sikt ökande
internationell konkurrens -- är av värde att kooperationen även i framtiden kan
samverka när det gäller forskning och utveckling, viss marknadsföring och andra
aktiviteter som anses förenliga med konkurrenslagstiftning och internationella
handelsavtal. Å andra sidan, framhöll utskottet, måste ett riksdagsbeslut om
avskaffande av de interna regleringarna innebära att företag inte kan få ta
över vissa delar av denna reglering och administrera den i egen regi. Detta
borde dock enligt utskottet inte hindra att lantbrukskooperationen och andra
enskilda aktörer får en mycket viktig roll i framtiden när det gäller att
stabilisera marknaden, upprätthålla olika former av kontraktsproduktion och
motverka att årsmånsvariationer slår igenom i alltför kraftiga interna
prisvariationer. Men också de mindre företagen måste enligt utskottet ges viss
möjlighet att samverka. Det måste också, som utskottet tidigare understrukit,
finnas möjlighet att hantera försäljning av tillfälliga överskottskvantiteter,
och det borde vara möjligt att finna former för detta som förenar behovet av
samordning och utnyttjande av skalfördelar med de krav som samhället måste
ställa på väl fungerande marknader. Säljbolag, också branschvisa, kan utgöra en
lämplig form för att hantera säsongvariationer och tillfälliga mindre
exportkvantiteter.
Utskottet vidhåller en positiv grundsyn när det gäller kooperativ samverkan.
Utskottet anser dock att i fråga om förhållandena inom jordbrukssektorn efter
en avreglering måste hänsyn tas till att dominerande aktörer -- av vilket slag
det vara må -- inte ges möjligheter att i privat regi överta den offentliga
regleringen. Den avgörande frågan blir då att bedöma om den befintliga
konkurrenslagstiftningen kan anses tillräckligt effektiv för att motverka
oönskade förfaranden eller om lagstiftningen behöver kompletteras i samband med
avregleringen. Som framhålls i propositionen kan ingripanden mot
konkurrensbegränsningar på livsmedelsområdet ske med stöd av generalklausulen i
2 § konkurrenslagen efter den 1 juli 1991. Ingripande enligt nämnda bestämmelse
bygger på den s.k. missbruksprincipen och förutsätter att det i varje enskilt
fall kan konstateras att konkurrensbegränsningen har skadlig verkan. Syftet med
ett sådant ingripande, som riktas enbart mot det berörda företaget, är att för
framtiden undanröja denna typ av skadlig verkan. De former av
konkurrensbegränsningar som kan komma att uppstå på livsmedelsområdet efter
avregleringen torde vara av den karaktären att de generellt får anses ha
skadlig verkan. Med hänsyn härtill och till vikten av att oönskade förfaranden
motverkas snabbt och effektivt delar utskottet regeringens bedömning att starka
skäl talar för att ifrågavarande konkurrensbegränsningar uttryckligen bör
förbjudas i lag.
Enligt utskottets mening hade det i och för sig varit av värde om
konkurrensen inom livsmedelssektorn som helhet nu hade kunnat bedömas. Som
framhålls i propositionen har emellertid frågor om konkurrensen i
distributions- och handelsled inte något direkt samband med den nu förestående
avvecklingen av den interna marknadsregleringen. Att livsmedelskedjan nu inte
kan bedömas i sin helhet bör därför enligt utskottets mening inte hindra ett
genomförande av den nu föreslagna lagstiftningen. Utskottet vill erinra om att
konkurrenskommittén i sitt fortsatta arbete skall överväga såväl frågor om
konkurrensen inom livsmedelssektorn i övrigt som en generellt verkande
konkurrenslagstiftning.
Med det sagda förordar utskottet att en särskild lagstiftning införs för att
förstärka konkurrensen på livsmedelsområdet i samband med att riksdagens beslut
om avveckling av de interna marknadsregleringarna träder i kraft den 1 juli
1991.
Syftet med en sådan lagstiftning är -- som utskottet ovan framhållit --
främst att förhindra sådana skadliga konkurrensbegränsningar som kan uppstå
genom att aktörer på marknaden i privat regi tar över den interna
marknadsregleringen. Den bör därför, såsom föreslagits i propositionen, omfatta
sådana jordbruksvaror som enligt lagen (1990:615) om avgifter på vissa
jordbruksprodukter m.m. kommer att omfattas av gränsskydd. Genom anknytningen
till nämnda lag framgår det också att den nya lagstiftningen inte riktas
enbart mot kooperativa företag. Genom den föreslagna utformningen av lagen har
även riksdagens uttalanden i fråga om samverkan i säljbolag för hantering av
säsongvariationer och tillfälliga mindre exportkvantiteter beaktats.
Mot bakgrund av det anförda föreslår utskottet att riksdagen antar
regeringens lagförslag i nu behandlad del samt avslår motion N100, motion N104
yrkandena 1 och 3 samt motion N105.
I motion N101 (s) begärs ett tillkännagivande om att lagstiftningen om
konkurrens på livsmedelsområdet systematiskt bör utformas så att inte en
företagsform diskrimineras i jämförelse med andra företagsformer. Motionen tar
särskilt sikte på att den federativa organisationsformen inte bör ställas i ett
sämre läge än koncerndriven verksamhet.
Utskottet vill med anledning av motionen erinra om att
konkurrenskommittén framhållit att kommittén har för avsikt att göra
ytterligare analyser av hur konkurrenslagstiftningen bör utformas och tillämpas
för att vederbörlig hänsyn skall kunna tas till kooperationens särart och olika
behov av federativ samverkan. Med hänsyn härtill anser utskottet att motionen
inte påkallar någon riksdagens åtgärd.
Utskottet tar i detta sammanhang också upp motion N103 (mp), vari begärs ett
flertal tillkännagivanden om konkurrenspolitiken på jordbruksområdet. Sålunda
begärs i yrkande 1 att en konkurrenslag beträffande förädling och försäljning
av jordbruksprodukter måste samordnas med övrig konkurrenslagstiftning --
särskilt när det gäller livsmedelshandeln -- innan den föreslagna lagen träder
i kraft. Vidare begärs (yrkande 3) att en konsekvensanalys av lagen skall
föreligga innan den träder i kraft. Motionärerna begär också (yrkande 2) att
vissa angivna mål skall beaktas vid utformningen av konkurrenslagstiftningen på
jordbruksområdet.
Målsättningen bör enligt motionärerna vara att statliga ingrepp måste ha
sin utgångspunkt i den globala odlings- och livsmedelssituationen, att
jordbruks- och betesmark måste bevaras med utnyttjande av mer extensiv
jordbruksteknik, att djurhållning skall ske i sådan skala att djurens
normala biologiska behov kan tillmötesgås, att jordbruk i skogs- och
mellanbygder samt i Norrland ej får hotas av nedläggning, att storskaligt
jordbruk med oekologiska metoder i bolagsform ej får förekomma samt att
inriktningen bör vara familjejordbruk baserat på bo- och brukarplikt.
Utskottet har ovan gjort den bedömningen att en särskild lagstiftning som
förbjuder vissa för konkurrensen skadliga förfaranden skall införas när de
interna marknadsregleringarna på livsmedelsområdet avvecklas. För att den nya
lagen skall få åsyftad verkan är det givet att den måste träda i kraft
samtidigt som de statliga regleringarna upphör att gälla, dvs. den 1 juli 1991.
Mot denna bakgrund är det enligt utskottets mening orealistiskt att göra
tillkännagivanden om att såväl en samordnad konkurrenslagstiftning som en
konsekvensanalys av lagen skall föreligga innan den träder i kraft. Utskottet
föreslår därför att yrkandena 1 och 3 i motion N103 avslås.
Vad särskilt gäller yrkandet om målsättningen för konkurrenspolitiken på
jordbruksområdet kan utskottet konstatera att yrkandet snarare tar sikte på
utformningen av jordbrukspolitiken än på konkurrenspolitiken. Riksdagens
inställning i fråga om målen för jordbrukspolitiken framgår av betänkandet
1989/90:JoU25. Utskottet finner inte skäl att i detta sammanhang ånyo
sakbehandla denna omfattande fråga utan föreslår att yrkande 2 i motion N103
lämnas utan någon vidare åtgärd från riksdagens sida.
Förbud mot samverkan m.m.
Den i propositionen föreslagna lagstiftningen innebär som ovan nämnts att
förbud införs mot vissa former av samverkan mellan näringsidkare inom
livsmedelsområdet. Förbuden skall enligt förslaget avse sådan samverkan mellan
näringsidkare i samma led som innebär att inköp av varor inom landet eller
efterföljande produktion eller försäljning delas upp i kvoter, i geografiska
områden eller i kundkretsar (marknadsdelning), eller att produktionen eller
utbudet av varor inom landet begränsas på annat sätt, eller att underskott vid
försäljning av jordbruksprodukter på export finansieras gemensamt.
I propositionen föreslås vidare att förbudet inte skall gälla undantagslöst.
Förbudet skall således inte tillämpas på förfaranden som bara i begränsad
utsträckning kan påverka konkurrensen på den marknad som det är fråga om i
varje särskilt fall. Därutöver föreslås ett dispensförfarande, som innebär att
marknadsdomstolen -- för en viss tid eller tills vidare -- skall kunna meddela
en näringsidkare tillstånd till ett förfarande som är förbjudet enligt lagen.
I motion N102 (m) yrkas avslag på regeringens förslag såvitt avser förbud mot
exportsamverkan mellan näringsidkare samt nytt förslag i denna del (yrkande 2).
Enligt motionärerna är förslaget när det gäller förbud mot gemensam
exportfinansiering otydligt formulerat och kan förväntas leda till betydande
tolkningssvårigheter.
Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att avvecklingen av den
kollektiva exportfinansieringen är en central del av livsmedelsreformen. Om
syftet med avvecklingen av de interna marknadsregleringarna skall uppnås är det
enligt utskottets uppfattning av grundläggande betydelse att den kollektiva
exportfinansiering som förekommit inom regleringens ram inte övertas eller på
annat sätt drivs vidare i privat regi. Det är därför enligt utskottets mening
angeläget att ett förbud mot gemensam finansiering av underskott vid export av
jordbruksprodukter införs samtidigt som marknadsregleringen upphör att gälla.
Utskottet kan för sin del inte finna att förslaget i denna del är oklart
formulerat och skulle kunna medföra några betydande tolkningsproblem. Utskottet
har inte heller i övrigt något att erinra mot vare sig de föreslagna förbuden
mot samverkan eller de förslagna möjligheterna till undantag och dispens.
Utskottet förordar sålunda att propositionen bifalls även i nu behandlad del.
Motion N102 yrkande 2 bör följaktligen avslås.
I motion N104 (v) begärs -- med hänvisning till 1990 års riksdagsbeslut om
livsmedelspolitiken -- ett tillkännagivande om hantering av exportvolymer
medelst säljbolag (yrkande 4). Vidare begärs i motionen (yrkande 2) ett
tillkännagivande om att stimulansåtgärder bör vidtas i syfte att öka
marknadstillträdet för inhemska aktörer. Enligt motionärerna bör stor
uppmärksamhet ägnas åt uppföljningen av riksdagens livsmedelspolitiska beslut
vad gäller stimulans till småskalig livsmedelsproduktion och förädling.
Utskottets uttalanden i samband med det livsmedelspolitiska beslutet våren
1990 i fråga om hantering av exportvolymer har redovisats ovan. I beslutet
anslöt sig utskottet också till jordbruksministerns uttalande om att stöd till
den småskaliga livsmedelsindustrin är en viktig del inom ramen för ett utökat
glesbygdsstöd. Utskottet vidhåller dessa uttalanden. Utskottet vill i
sammanhanget också erinra om att en uppföljning av det livsmedelspolitiska
beslutets effekter skall göras och redovisas för riksdagen vid årsskiftet
1994-1995. Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att motion N104
yrkandena 2 och 4 inte bör påkalla någon riksdagens åtgärd.
Mot de delar av propositionen som inte berörts särskilt har
jordbruksutskottet ingen erinran.
Stockholm den 2 maj 1991
På jordbruksutskottets vägnar
Karl Erik Olsson
Närvarande: Karl Erik Olsson (c), Jan Fransson (s), Håkan Strömberg (s),
Grethe Lundblad (s), Sven Eric Lorentzon (m), Martin Segerstedt (s), Bengt
Rosén (fp), Jens Eriksson (m), Åke Selberg (s), Inge Carlsson (s), Ingvar
Eriksson (m), Sören Norrby (fp), Lennart Brunander (c), Annika Åhnberg (v), Kaj
Larsson (s), Ove Karlsson (s) och Hans Lindforss (mp).
Avvikande meningar
1. Lagstiftning om konkurrens inom livsmedelsområdet
Karl Erik Olsson och Lennart Brunander (båda c) anser
att den del av utskottets yttrande som under avsnittet Lagstiftning om
konkurrens på livsmedelsområdet börjar med "Utskottet vidhåller" och under
avsnittet Förbud mot samverkan m.m. slutar med "ingen erinran." bort ha
följande lydelse:
Enligt jordbruksutskottets mening strider förslagen i propositionen mot
riksdagens livsmedelspolitiska beslut våren 1990. Regeringen har sålunda inte
beaktat riksdagens uttalande angående möjligheter till export av tillfälliga
överskottskvantiteter och hur dessa skall finansieras.
Utskottet anser att exportverksamhet måste få bedrivas inom branschvisa
säljbolag utan hinder av konkurrenslagstiftningen. Den föreslagna lagen hindrar
effektivt en sådan verksamhet. Avvecklingen av exportstödet bör ske i samma
takt i Sverige som i omvärlden. Detta innebär att frågan är knuten till
utgången av GATT-förhandlingarna.
Propositionen tillgodoser inte heller riksdagens uttalande i fråga om
lantbrukskooperationens möjligheter att agera för att stabilisera marknaden,
utnyttja kontraktsformer och motverka att årsmånsvariationer slår igenom i
alltför kraftiga interna prisvariationer. Utskottet kan vidare konstatera att
den föreslagna lagstiftningen gäller företag som köper jordbruksprodukter som
omfattas av gränsskyddet. Enligt utskottets mening innebär förslagen en klar
diskriminering av kooperationen som företagsform, eftersom lagstiftningen inte
skall gälla för vare sig koncerndriven verksamhet eller verksamhet inom enskild
förening. Utskottet anser att kooperationen är ett mycket bra och effektivt
komplement till såväl privata företag som offentlig verksamhet. Speciellt
gäller detta i sammanhang där enskilda människor som företagare och/eller
konsumenter har svårt att hävda sig på marknaden, såsom exempelvis
livsmedelsmarknaden.
I sammanhanget vill utskottet också peka på konkurrenssituationen inom
livsmedelssektorn i senare led. Handeln med livsmedel domineras av tre block.
Detta ger en mindre konkurrens. Samtidigt finns misstankar om samarbete mellan
blocken vad gäller prissättning och försök att utestänga nya etableringar. Mot
detta lägger dock regeringen inga förslag till åtgärder i propositionen.
Såsom marknadsdomstolen anfört i sitt remissyttrande över
konkurrenskommitténs betänkande behövs ingen provisorisk konkurrenslagstiftning
för livsmedelsområdet då konkurrenslagen efter den 1 juli 1991 gäller även för
de områden som tidigare omfattades av prisregleringslagen. Alla ur
konsumentsynpunkt eventuella skadliga konkurrensbegränsningar kan då beivras.
Riksdagen har också i det livsmedelspolitiska beslutet uppdragit åt SPK och
jordbruksnämnden att redovisa och rapportera utvecklingen efter avregleringen.
Enligt utskottets mening är det bättre att avvakta konkurrenskommitténs
slutbetänkande och försöka få till stånd en generellt verkande lagstiftning
oberoende av företagsform.
Med det anförda föreslår jordbruksutskottet att riksdagen med bifall till
motionerna N105 och N100 avslår propositionen och begär förslag till samlad
lagstiftning för ökad konkurrens. Genom ställningstagandet blir motionerna
N101--N104 i vissa delar tillgodosedda och bör i övrigt inte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
2. Lagstiftning om konkurrens inom livsmedelsområdet
Annika Åhnberg (v) anser att den del av utskottets yttrande som under
avsnittet Lagstiftning om konkurrens på livsmedelsområdet börjar med "Utskottet
vidhåller" och under avsnittet Förbud mot samverkan m.m. slutar med "ingen
erinran." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är bristen på konkurrens ett stort problem inom
svenskt näringsliv. Bl.a. kan konstateras att den svaga
konkurrenslagstiftningen leder till att näringsfrihetsombudsmannen (NO)
förlorar mål efter mål i marknadsdomstolen när försök görs att stoppa
marknadsdominans av ett företag.
Mot denna bakgrund är utskottet starkt kritiskt till att regeringen i stället
för en skärpt konkurrenslagstiftning generellt väljer att nu ta upp endast en
bransch -- livsmedelsproduktionen -- och bara en mycket begränsad del därav,
nämligen primärproduktionen. Av det totala konsumentpriset på livsmedel utgör
producentpriserna en sjunkande andel. De mellanliggande ledens betydelse ökar.
I såväl konkurrenskommitténs betänkande som regeringens proposition finns
skrivningar om grossist- och detaljhandelsleden, men inga åtgärder föreslås. De
skjuts ständigt på framtiden. För att få en fungerande konkurrens och prispress
måste alla led inom livsmedelssektorn åtgärdas. Utskottet delar uppfattningen
att olika former av marknadsdelning bör förbjudas, men avvisar förslaget
eftersom det utpekar en grupp i stället för att se till helheten.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen med bifall till motion N104
yrkandena 1 och 3 avslår propositionen och begär att regeringen snarast
återkommer med ett generellt förslag till skärpt konkurrenslagstiftning. Genom
ställningstagandet blir motionerna N100--N103 och N105 i vissa delar
tillgodosedda och bör i övrigt inte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Enligt utskottets mening är emellertid inte skärpt konkurrens tillräckligt
för att tillgodose konsumentintresset i hela dess omfattning.
Konsumentintresset kan inte begränsas till att handla enbart om priset. Det
gäller också i hög grad frågor om kvalitet både i objektiv och subjektiv
mening. Ju längre bort från konsumenten varan produceras, desto mindre kontroll
över tillverkning och innehåll. Detta kan sägas gälla generellt, men i särskilt
hög grad för livsmedel. Livsmedel är ju färskvaror, som bör produceras nära
konsumenten. I riksdagens livsmedelspolitiska beslut framhålls också vikten av
att stimulera till en ökad omfattning av småskalig livsmedelsförädling. I den
period av omställning som det svenska jordbruket nu befinner sig i är det
därför angeläget att stor uppmärksamhet ägnas åt uppföljningen av
riksdagsbeslutet vad gäller stimulans till småskalig livsmedelsproduktion och
förädling.
Med det sagda föreslår utskottet att riksdagen med bifall till motion N104
yrkande 4 ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Vad slutligen gäller möjligheten att hantera vissa exportvolymer vill
utskottet hänvisa till 1990 års riksdagsbeslut: "Det måste också finnas
möjligheter att hantera årsmånsvariationer, säsongsvariationer och tillfälliga
exportkvantiteter i övrigt och genom t.ex. branschvisa säljbolag avsätta sådana
tillfälliga exportkvantiteter på världsmarknaden." Utskottet kan konstatera att
många andra länders överskott exporteras med stöd av budgetmedel och
överstatliga medel, och utskottet anser att förändringar bör ske inom ramen för
de internationella förhandlingarna. I riksdagsbeslutet 1990 sades: "-- -- --
bör den grundläggande principen om ömsesidighet -- -- -- gälla även i denna
fråga."
Enligt utskottets mening bör riksdagen med bifall till motion N104 yrkande 2
ge regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Lagstiftning om konkurrens inom livsmedelsområdet
Hans Lindforss (mp) anser att den del av utskottets yttrande som under
avsnittet Lagstiftning om konkurrens på livsmedelsområdet börjar med "Utskottet
tar" och slutar med "riksdagens sida." bort ha följande lydelse:
Enligt jordbruksutskottets mening finns det flera skäl att kritisera den
föreliggande propositionen. Det första skälet är att propositionen saknar varje
spår av konsekvensanalys. Man söker inte ens uppskatta vinsten i form av lägre
matpriser som kan förmodas vara propositionens huvudsyfte.
Redan den genomförda avregleringen kommer med all sannolikhet att leda till
en kraftig nedläggning av de miljövänligare jordbruken och djurhållningen i
skogs- och mellanbygderna. Det finns anledning att befara att den föreslagna
förbudslagstiftningen ytterligare påskyndar denna utveckling. Från
jordbrukarhåll talas om tusentals förlorade arbetstillfällen. -- Utskottet kan
inte acceptera ett förslag av denna art utan konsekvensanalys.
Ett annat skäl är att en konkurrenslagstiftning enligt utskottets mening i
första hand bör vara generell. Utskottet anser att det är önskvärt med en
mångfald mindre företag inom livsmedelsindustrin, gärna i form av
producentkooperativ. Genom avregleringen uppmuntrar staten till detta.
Ytterligare stöd kan vara motiverat för att starta mindre kooperativ med olika
specialiteter.
Enligt utskottets mening bör en annan målsättning för konkurrenspolitiken på
jordbruksområdet gälla än den som har kommit till uttryck i propositionen.
Strävan måste i första hand vara att lagstiftningen, när det gäller förädling
av jordbruksprodukter, bringas i samklang med övrig konkurrenslagstiftning.
Samtidigt måste dock de speciella omständigheterna på jordbruksområdet beaktas.
Jordbruket får ej betraktas som en industriell verksamhet. Vidare bör
konkurrenslagstiftningen på livsmedelsområdet inte bara gälla
producentkooperationen utan även grossistledet och detaljhandeln måste
omfattas.
I likhet med motionärerna i motion N103 anser utskottet att målsättningen bör
vara att statliga ingrepp måste ha sin utgångspunkt i den globala odlings-
och livsmedelssituationen, att jordbruks- och betesmark måste bevaras med
utnyttjande av mer extensiv jordbruksteknik, att djurhållning skall ske i
sådan skala att djurens normala biologiska behov kan tillmötesgås, att
jordbruk i skogs- och mellanbygder samt i Norrland ej får hotas av nedläggning,
att storskaligt jordbruk med oekologiska metoder i bolagsform ej får
förekomma samt att inriktningen bör vara familjejordbruk baserat på bo- och
brukarplikt.
Vad utskottet med bifall till motion N103 sålunda anfört bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
4. Förbud mot samverkan m.m.
Sven Eric Lorentzon, Jens Eriksson och Ingvar Eriksson (alla m) anser att den
del av utskottets yttrande som under avsnittet Förbud mot samverkan m.m. börjar
med "Utskottet vill" och slutar med "följaktligen avslås." bort ha följande
lydelse:
Enligt utskottet finns det mycket som tyder på att konkurrensförhållandena
har försämrats genom marknadsdelningar på produktionssidan. Utskottet är därför
positivt till att den föreslagna lagstiftningen förbjuder ett sådant
förfarande. Ett sådant förbud främjar ökad konkurrens, vilket är till gagn för
konsumenterna.
Utskottet är däremot tveksamt till det föreslagna förbudet mot kollektiv
exportfinansiering. Enligt utskottets mening är lagförslaget i denna del oklart
och kan därför förväntas leda till betydande tolkningssvårigheter. Vissa
uttalanden i propositionen ger enligt utskottets mening vid handen att visst
utrymme kan skapas för gemensam exportfinansiering mellan de samverkande
företagen. Ett system med gemensamma säljbolag innebär i realiteten att
säljbolaget kan komma att behöva avyttra produkter till priser som kan
understiga den svenska prisnivån. Eftersom inte alla utbjudna volymer av en
produkt kan förväntas avyttras till samma pris uppstår en form av gemensam
täckning av säljbolagets förluster. Genom andra uttalanden i propositionen
förefaller det dock som om ovannämnda förfarande omöjliggörs. Regeringen
skriver nämligen:
Om verksamheten exempelvis innebär att producenterna på nationell nivå
kollektivt bär förluster vid export strider förfarandet i princip mot de här
föreslagna förbuden. Varje förening måste själv bära sina förluster vid
produktion av överskott.
Enligt utskottets mening förefaller det -- vid exempelvis spannmålsexport --
svårt att kunna tillfredsställa detta krav med mindre än att varje företag
(eller förening) själv svarar för exporten. Utskottet kan inte acceptera ett
lagförslag som sannolikt kommer att ge upphov till avsevärda tolkningsproblem,
utan anser att förslaget i denna del behöver omarbetas.
Utskottet anser också att det finns skäl att rikta kritik mot förslaget om
undantag från förbuden. Förslaget är alltför oprecist och kan därför medföra
betydande gränsdragningsproblem. Även den föreslagna möjligheten till dispens
inger enligt utskottets mening betänkligheter. Utskottet anser nämligen att
bestämmelsens utformning möjliggör ett stort mått av godtycke. Ett sådant
förhållande är utskottet inte utan vidare berett att godta.
Sammanfattningsvis anser utskottet att lagförslaget, som syftar till att öka
konkurrensen, med föreslagen konstruktion får motsatt effekt. De små företagen
hotas att slås ut, och en oönskad koncentration uppstår då på marknaden. Denna
och andra oönskade sidoeffekter av lagreglering av samverkan mellan
näringsidkare måste enligt utskottets mening noggrant analyseras innan
riksdagen kan fatta beslut i frågan.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen med bifall till motion N102
yrkande 2 avslår propositionen såvitt gäller förbud mot exportsamverkan mellan
näringsidkare, undantag från förbuden och dipensförfarandet samt begär nytt
förslag i dessa delar.
De motioner som har väckts med anledning av proposition 1990/91:87 och
behandlas här är följande:
1990/91:N18 av Annika Åhnberg m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av
helhetssyn på konkurrensen inom livsmedelssektorn.
1990/91:N19 av Barbro Evermo Palmerlund m.fl. (s) vari yrkas
att riksdagen
1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sund
konkurrens,
2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
kvalitetsanspråk på byggprodukter vid en harmonisering och förenkling av
systemet med provning och godkännande.
1990/91:N24 av Ingvar Eriksson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konkurrenslagstiftningen.
1990/91:N32 av Olof Johansson m.fl. (c) såvitt gäller yrkandena att riksdagen
14. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
utformningen av myndighetsstrukturen på konkurrensområdet,
15. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
insatser för att skapa fungerande marknader.
1990/91:N34 av Carl Bildt m.fl. (m) såvitt gäller yrkandet (12) att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående vikten
av en effektiv konkurrenslagstiftning.
1990/91:N42 av Inger Schörling m.fl. (mp) såvitt gäller yrkandena att
riksdagen
8. som sin mening ger regeringen till känna vad i avsnitt 4.1 [i motionen]
anförts om monopolproblematiken,
9. som sin mening ger regeringen till känna att en parlamentarisk utredning
bör tillsättas för att utreda monopolproblematiken och föreslå principer för
kontroll av monopol,
14. som sin mening ger regeringen till känna vad i avsnitt 5.1 anförts om
konkurrens och samarbete,
15. som sin mening ger regeringen till känna vad i avsnitt 5.2 anförts om
konkurrens på livsmedelsområdet,
30. avslår regeringens förslag under kapitel 10 punkt 50.
De motioner som har väckts med anledning av proposition 1990/91:147 och
behandlas här är följande:
1990/91:N100 av Stina Gustavsson och Kersti Johansson (c) vari yrkas att
riksdagen avslår proposition 1990/91:147.
1990/91:N101 av Roland Sundgren m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att lagstiftningen
om konkurrens på livsmedelsområdet systematiskt utformas så att man ej
diskriminerar en företagsform framför en annan.
1990/91:N102 av Sven Eric Lorentzon m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen
1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående
ett sänkt skattetrycks betydelse för sänkta matpriser,
2. med avslag på regeringens förslag i denna del hos regeringen begär nytt
förslag till förbud mot exportsamverkan mellan näringsidkare.
1990/91:N103 av Lars Norberg m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen
1. som sin mening ger regeringen till känna att en konkurrenslag beträffande
förädling och försäljning av jordbruksprodukter skall samordnas med övrig
konkurrenslagstiftning, särskilt när det gäller livsmedelshandeln innan
föreliggande lagstiftning träder i kraft,
2. som sin mening ger regeringen till känna de principer som enligt motionen
bör vara vägledande vid utformning av konkurrensregler på jordbruksområdet,
3. som sin mening ger regeringen till känna att en konsekvensanalys av lagens
verkningar skall föreligga innan den träder i kraft.
1990/91:N104 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen
1. avslår proposition 1990/91:147,
2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
stimulansåtgärder i syfte att öka marknadstillträdet för inhemska aktörer,
3. hos regeringen begär förslag om en samlad konkurrenslagstiftning enligt
vad som sägs i motionen,
4. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
exportvolymer och säljbolag.
1990/91:N105 av Per-Ola Eriksson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen
1. avslår proposition 1990/91:147,
2. hos regeringen begär förslag till en samlad lagstiftning för ökad
konkurrens.
De motioner från allmänna motionstiden som behandlas här är följande:
1990/91:N206 av Mona Saint Cyr (m) vari -- med motivering i motion
1990/91:Bo503 -- yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den fullständiga bilden av och orsakssammanhangen
kring de höga matpriserna i Sverige.
1990/91:N225 av Olof Johansson m.fl. (c) vari -- med motivering i motion
1990/91:A208 -- såvitt gäller yrkandet (9) att riksdagen hos regeringen begär
förslag om regler för kontroll av fusioner mellan stora företag så att fusioner
inte leder till monopol och stark ägarkoncentration.
1990/91:N251 av Ulla-Britt Åbark m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
1. hos regeringen begär förslag till sådan ändring i konkurrenslagen att
förbudet mot anbudskarteller skärps,
2. hos regeringen begär förslag till sådan ändring i konkurrenslagen att
horisontellt prissamarbete och gemensamma prislistor inom en bransch
förhindras.
1990/91:N267 av Arne Andersson i Gamleby m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av
kostnadsutvecklingen inom förädling, distribution och handel.
1990/91:N268 av Marianne Jönsson och Agne Hansson (c) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär att näringsfrihetsombudsmannen och statens pris-
och konkurrensverk får i uppdrag att granska effekterna av det monopol som
råder på sockernäringens område.
1990/91:N288 av Lars Werner m.fl. (v) såvitt gäller yrkandena -- med
motivering i motion 1990/91:Jo514 -- att riksdagen
1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet
av skärpt konkurrenslagstiftning med skärpta sanktionsmöjligheter.
2. hos regeringen begär en utredning som klarlägger konsumenternas kostnader
för reklam, extrapriser, rabattkupongsystem m.fl. marknadsföringsåtgärder inom
livsmedelssektorn.
1990/91:N289 av Lars Werner m.fl. (v) vari -- med motivering i motion
1990/91:Bo224 -- yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till åtgärder
mot monopol och karteller inom bygg- och byggmaterialbranschen.
1990/91:N292 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) såvitt gäller yrkandena att
riksdagen
2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den
europeiska gemenskapens betydelse för ökad konkurrens,
3. hos regeringen begär förslag till skärpt konkurrenslagstiftning i enlighet
med vad i motionen anförts,
5. hos regeringen begär förslag till lag mot marknadsdelning och visst annat
samarbete på jordbruksområdet i enlighet med vad i motionen anförts,
6. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fri
prissättning.
1990/91:N294 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari -- med motivering i motion
1990/91:L716 -- yrkas att riksdagen begär att regeringen utfärdar
tilläggsdirektiv till utredningen om förstärkt konkurrenspolitik i enlighet med
vad som anförts i motionen.
1990/91:N295 av Olof Johansson m.fl. (c) vari -- med motivering i motion
1990/91:Bo225 -- yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ökad konkurrens och mångfald inom bygg-
och byggmaterialbranschen.
1990/91:N309 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om gränsskyddets
avveckling samt information om de svenska livsmedelsprisernas grundorsaker.
1990/91:N321 av Karl Erik Olsson m.fl. (c) vari -- med motivering i motion
1990/91:Jo253 -- yrkas att riksdagen
1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
konkurrenslagstiftningen.
2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en
utredning om konkurrensen inom förädlings- och grossistleden och dess inverkan
på livsmedelspriset.
1990/91:N345 av Anita Jönsson och Ingegerd Wärnersson (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av ändring i konkurrrenslagstiftningen i syfte att begränsa
kostnadsökningarna inom boendet.
1990/91:N346 av Rolf L Nilson m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen
1. hos regeringen begär förslag om skärpt konkurrenslagstiftning enligt vad
som anförts i motionen,
2. hos regeringen begär förslag om hur man kan dela upp existerande företag
med monopolställning.
1990/91:N349 av Anita Johansson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av nya
normer och etiska regler samt informationsinsatser för livsmedelsbranschen.
1990/91:N357 av Per Westerberg m.fl. (m) såvitt gäller yrkandena att
riksdagen
4. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fri
konkurrens,
8. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
konkurrensmyndigheternas bevakningsuppgifter,
9. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående
konkurrenslagstiftningen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att öppna servicesektorn för konkurrens.
1990/91:N375 av Agne Hansson m.fl. (c) vari -- med motivering i motion
1990/91:Bo253 -- yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av stabilare spelregler och ökad konkurrens.
Utskottet
Allmänt om en stärkt konkurrenspolitik
Gällande lagstiftning
Den nuvarande konkurrenslagen (1982:729) trädde i kraft år 1983 och innebar i
förhållande till tidigare lagstiftning skärpningar på flera punkter. Lagen
syftar till att främja en från allmän synpunkt önskvärd konkurrens inom
näringslivet. Marknadsdomstolen skall kunna vidta åtgärder mot en näringsidkare
som genom en konkurrensbegränsning föranleder s.k. skadlig verkan, dvs. en
verkan som är negativ från samhällssynpunkt. Lagen bygger på grundtanken att en
fungerande konkurrens bidrar till effektiviteten i näringslivet och samtidigt
verkar prispressande. Ytterst är det konsumentkollektivets, dvs.
samhällsmedborgarnas, intresse som lagen skall skydda.
Med näringsidkare menas var och en som yrkesmässigt bedriver verksamhet av
ekonomisk art. Begreppet omfattar såväl fysiska som juridiska personer liksom
statliga och kommunala organ som driver näring.
Samhällsingripanden mot konkurrensbegränsningar sker enligt endera av två
principer, förbudsprincipen och missbruksprincipen. Förbudsprincipen gäller
förfaranden som anses generellt ha skadlig verkan. I konkurrenslagen finns två
straffsanktionerade förbud, nämligen mot bruttopriser och mot anbudskarteller.
Missbruksprincipen innebär att lagstiftaren ger konkurrensmyndigheterna
befogenhet att ingripa när det i ett enskilt fall kan visas att en
näringsidkare framkallar skadlig verkan genom en konkurrensbegränsning. Denna
princip kommer till uttryck i 2 § konkurrenslagen (generalklausulen). Lagens
regler om förvärvskontroll, som var en nyhet i 1983 års lagstiftning, är
kopplade till denna bestämmelse. Konkurrenslagens räckvidd begränsas på olika
sätt. Lagen kan exempelvis inte åberopas mot offentliga regleringar med
konkurrensbegränsande verkningar.
Marknadsdomstolens handläggning sker efter ansökan. En sådan kan göras
antingen av näringsfrihetsombudsmannen (NO) eller av bl.a. en näringsidkare som
är berörd av konkurrensbegränsningen. Åtal för brott mot förbuden väcks vid
allmän domstol efter medgivande av NO.
Konkurrenslagen kompletteras bl.a. genom instruktionerna för
konkurrensmyndigheterna. Såväl NO som statens pris- och konkurrensverk (SPK)
har t.ex. vissa bevakningsuppgifter när det gäller verkningarna från
konkurrenssynpunkt av offentliga regleringar.
Konkurrenskommittén
Enligt regeringens bemyndigande tillkallade chefen för civildepartementet år
1989 en kommitté med uppgift att utreda hur konkurrenspolitiken ytterligare kan
förstärkas. En utförlig redovisning av kommitténs uppdrag (dir. 1989:12) har
lämnats i utskottets betänkande 1988/89:NU32 (s. 7--9). Kommitténs uppgift är
sammanfattningsvis att kartlägga och analysera olika delar i ekonomin, främst
de reglerade sektorerna såsom livsmedels-, transport- samt bygg- och
bosektorerna. Vidare skall kommittén överväga behovet av skärpningar i
konkurrenslagen i fråga om vissa slag av konkurrensbegränsningar. Bl.a skall en
översyn av nu gällande förbud mot bruttopriser och anbudssamverkan göras;
kommittén skall också överväga behovet av nya förbud. I direktiven erinras om
vissa förslag som lades fram i betänkandet (SOU 1978:9) Ny
konkurrensbegränsningslag, nämligen om förbud mot priskarteller och mot
marknadsdelningskarteller, men som sedermera inte kom att läggas till grund för
lagstiftning. Reglerna om företagsförvärv skall utvärderas. Också
handläggningsordningen och sanktionssystemen hör till de frågor som kommittén
skall se över. Utvecklingen inom EG anges vara en central fråga för kommittén,
som härvidlag skall överväga om särskilda krav på den svenska lagstiftningen
kan vara påkallade.
En annan fråga för kommittén gäller prisinformation till konsumenter. Vidare
har kommittén sedermera getts i uppdrag att särskilt beakta kooperationens
särart i samband med konkurrenslagstiftningen. Kommittén har också ålagts att
göra en översyn av den offentliga verksamheten, särskilt vad gäller den
kommunala delen.
Konkurrenskommittén har hittills lagt fram följande delbetänkanden och
rapporter, nämligen Konkurrensen inom livsmedelssektorn (SOU 1990:25),
Konkurrens i inrikesflyget (SOU 1990:58), Konkurrensen inom bygg-/bosektorn
(SOU 1990:62), Prisinformation till konsumenter (SOU 1990:106), Kommunala
entreprenader (SOU 1991:26) och Konkurrensen i Sverige (SOU 1991:28; 2 delar).
Kommittén väntas avlämna sitt slutbetänkande under sommaren 1991.
Riktlinjer för konkurrenslagstiftning m.m.
Behovet av en ökad konkurrens -- såväl generellt som på särskilda områden --
liksom riktlinjer för en skärpt konkurrenspolitik har nyligen berörts i flera
propositioner.
I proposition 1990/91:87 om näringspolitik för tillväxt sägs inledningsvis
(s. 184--186) att konkurrensförhållandena spelar en avgörande roll för
möjligheterna att öka tillväxten i svensk ekonomi och att varaktigt få till
stånd en långsammare prisökningstakt.
Det effektivaste medlet att nå en ökad konkurrens är en fri utrikeshandel.
Regeringen betonar vikten av att den internationella handeln ytterligare
främjas; den gemensamma grundsynen bör vara att konkurrensen skall vara fri
länderna emellan. När det gäller relationerna till vår omvärld hänvisar
regeringen till de överläggningar som förs mellan EG och EFTA-länderna om ett
EES-avtal och som bl.a. går ut på gemensamma konkurrensregler. Vidare erinrar
regeringen om det erbjudande om minskat jordbruksstöd som Sverige har lämnat i
GATT.
Åtgärder som avser inhemska förhållanden går ut på en fortsatt avveckling av
olika slags regleringar, anför regeringen vidare. Det hänvisas också till
förslaget om ökade resurser om 5 milj.kr. för budgetåret 1991/92 till NO och
SPK (prop. 1990/91:100 bil. 13, 1990/91:NU22). Regeringen erinrar också om att
den nu verksamma konkurrenskommittén inom kort förväntas lägga fram sitt
slutbetänkande.
I det allmänna avsnittet tar regeringen också upp frågan om en särskild
konkurrenslagstiftning på jordbruksområdet. Detta ämne behandlar utskottet i
det följande (s. 23). I propositionen läggs konkurrensaspekter också på en rad
andra områden. Dessa rör bl.a. lagstiftningsfrågor som behandlas i andra
sammanhang. Regeringen föreslår att riksdagen godkänner de angivna riktlinjerna
för konkurrenspolitiken.
Regeringen har vidare i kompletteringspropositionen för budgetåret 1991/92
(prop. 1990/91:150 s. 23--25) presenterat initiativ som syftar till en stärkt
inhemsk konkurrens. Sålunda aviseras förslag till riksdagen om ny konkurrenslag
under budetgetåret 1991/92. Härvid kan förutses skärpta regler beträffande
prissamverkan och marknadsdelning liksom en stärkt ställning för
konkurrensmyndigheterna, anför regeringen. Vidare anmäler regeringen sin avsikt
att lägga fram förslag om avreglering av inrikesflyget. Ökad tillgänglighet för
producenter i fråga om infrastrukturen -- såsom järnvägar och elförsörjning --
är angelägen, betonar regeringen som även i detta hänseende aviserar åtgärder.
Vidare erinrar regeringen om den skärpta konkurrens inom bygg- och bosektorerna
som blir följden av en EG-harmonisering m.m.
Också i detta sammanhang understryker regeringen att det effektivaste sättet
att öka konkurrensen och förhindra inhemska monopol att upprätthålla är en fri
utrikeshandel. Den svenska anknytningen till den europeiska inre marknaden har
sin största betydelse genom att den skapar förutsättningar för ökad konkurrens.
Harmonisering av konkurrensregler och konkurrenslagar är en central del av
EES-avtalet, framhålls det.
I en nyligen framlagd proposition (1990/91:146) om ändring i plan- och
bygglagen (1987:10, PBL), m.m. anförs (s. 22--24) att en tillämpning av PBL i
enlighet med de i förarbetena uttalade intentionerna ger goda förutsättningar
för en prövning av lämpligheten av markens användning för olika ändamål --
t.ex. för butiksetableringar -- utan att konkurrensen i något väsentligt
avseende sätts ur spel. Kommunerna bör, heter det vidare, vid sin prövning av
olika etableringar noga beakta behovet av att konkurrensen förstärks inom
handeln och då särskilt inom livsmedelsområdet. Regeringen anser därmed inte
att det är behövligt att konkurrens anges som ett s.k. allmänt intresse i 2
kap. PBL.
Motioner om riktlinjer för konkurrenspolitiken har väckts från samtliga
partier.
Fri konkurrens har blivit ett honnörsord, heter det i motion 1990/91:N34 (m);
de flesta säger sig vara för fri konkurrens. Socialdemokraterna är emellertid i
verkligheten beredda att inskränka konkurrensen, hävdar motionärerna. De pekar
på en rad konkreta förslag som har förts fram av moderata samlingspartiet,
syftande till en skärpt konkurrens. Särskilt berör de den nationella
konkurrenslagstiftningen, som de anser vara för svår att tillämpa. Den framtida
lagstiftningen borde utformas utifrån samma principer som styr EGs regelverk.
Riksdagen borde därför göra ett uttalande till regeringen om vikten av en
effektiv konkurrenslagstiftning. Också i motion 1990/91:N357 (m) tas
principiella frågor om den fria konkurrensens betydelse upp. En stark
marknadsekonomi är ett viktigt inslag i en politik som går ut på att förbättra
de allmänna villkoren för näringslivet, anför motionärerna. Endast sådana
företag som har fått växa och bli stabila utan skyddd av protektionism eller
andra konkurrenssnedvridande förutsättningar kan med framgång konkurrera på de
utländska marknaderna, hävdar de. Den svenska konkurrenslagstiftningen framstår
emellertid som svag i jämförelse med lagstiftningen i vår omvärld. Skärpta
regler bör därför övervägas, uttalar motionärerna. Också servicesektorn bör
öppnas för fri konkurrens. Motionärerna menar härvidlag att kommunpolitikernas
tillämpning av PBL inskränker den fria etableringsrätten på ett sätt som skadar
konsumentintresset. Även frågan om myndigheternas, främst NOs och
marknadsdomstolens, bevakningsuppgifter tas upp. Förhållandena inom
detaljhandeln föranleder ett krav i motionen på att myndigheterna skall få ökad
möjlighet att ingripa mot leveransvägran och andra leveranssvårigheter. Även
prissamverkan mellan näringsidkare bör i högre grad uppmärksammas, anser
motionärerna.
Motsvarande synpunkter om konkurrensens betydelse för konsumenternas bästa
förs fram i motion 1990/91:N292 (fp). Närmandet till den europeiska gemenskapen
förutsätts få stor betydelse för en ökad konkurrens men också en effektivare
inhemsk konkurrenslagstiftning. Motionärerna finner ett behov av ett skärpt
konkurrenstryck både när det gäller den offentliga sektorn och det privata
näringslivet. En stark ställning för konsumenterna förutsätter att den
offentliga sektorn i större utsträckning präglas av marknadstänkande.
Offentligt finansierade tjänster behöver inte vara offentligt producerade, sägs
det. Verksamhet som måste ombesörjas inom den offentliga sektorn bör bedrivas
inom ett regelsystem som har tillkommit för denna sektor, anför motionärerna.
De riktar samtidigt kritik mot den ökade bolagiseringen av kommunal verksamhet.
Kommunerna bör styras av regler som medger effektivitet även utan att
aktiebolagsformen utnyttjas. Inte heller i näringslivet är konkurrensen
tillräckligt effektiv, menar motionärerna och hänvisar bl.a. till den mängd
konkurrensbegränsande avtal som finns införda i SPKs kartellregister. Den fria
prissättningens betydelse berörs också; en reglering av marknadens
prissättningsmetoder skulle innebära ett avsteg från principen om den fria
konkurrensen, heter det.
Insatser för fungerande marknader efterlyses i motion 1990/91:N32 (c). Ett av
de mest fundamentala strukturfelen i den svenska ekonomin sägs vara att miljö
och knappa resurser i stort sett betraktas som fria nyttigheter. Detta leder
till resursslöseri och miljöförstöring. Motionärerna finner det anmärkningsvärt
att regeringens förslag till avreglering främst avser näringar som arbetar med
förnybara resurser -- såsom jordbruk och skogsbruk. Det finns enligt deras
uppfattning en rad andra områden som skulle vara betjänta av åtgärder för
fungerande marknader. Bl.a. borde miljöavgifter införas liksom fusionskontroll.
Vidare borde monopolen i fråga om börsverksamhet och arbetsförmedling upphävas.
En ökad konkurrens inom särskilt bygg- och bostadssektorn och inrikesflyget
betecknas som nödvändig. I en aktiv konkurrenspolitik ingår vidare att -- genom
stimulanser till ökat sparande -- underlätta nyföretagandet i landet, anser
motionärerna. Också de riktar kritik mot PBL. Denna lag borde ändras så att
etablering av små livsmedelsbutiker i bostadsområdena gynnas.
Sett i ett internationellt pespektiv är den svenska konkurrenslagstiftningen
svag, hävdas i motion 1990/91:N288 (v). Det förefaller t.o.m. som om
monopolisering och storskalighet gynnas, anförs det. Kritik riktas mot att
konkurrenskommittén ännu inte har presenterat förslag som rör viktiga
konsumentintressen, t.ex. bestämmelser som innebär att horisontellt
prissamarbete kan förhindras. Samma tankegångar rörande "tandlösheten" hos den
svenska konkurrenslagstiftningen återkommer i motion 1990/91:N346 (v).
En delvis annorlunda infallsvinkel på konkurrensfrågorna präglar motion
1990/91:N42 (mp). I denna varnas för en övertro på marknadsmekanismen och
konkurrens som enda medel att styra samhällsutvecklingen. Först efter det att
staten har fyllt sin viktiga uppgift att modifiera marknadens funktionssätt bör
tillgång och efterfrågan få styras av marknaden, anförs det. Miljöpartiet anser
att samarbete är en minst lika viktig metod att åstadkomma kreativitet och
utveckling som konkurrens. Riksdagen borde i ett uttalande ge regeringen till
känna vad som anförts i motionen. Samtidigt borde riksdagen avvisa de
riktlinjer för konkurrenspolitiken som regeringen har förordat i propositionen
om tillväxt.
Upphovsmännen till motion 1990/91:N19 (s) ansluter sig till vad som i den
näringspolitiska propositionen sägs om åtgärder för ökad konkurrens. De vill
emellertid understryka att konkurrensen måste vara sund. Strävandena bör, anför
de, inriktas på att förhindra att företag -- genom att åsidosätta sina
skyldigheter mot samhället -- otillbörligt skaffar sig konkurrensfördelar och
därigenom slår ut seriösa företag. Med utgångspunkt i förhållandena inom
byggsektorn argumenteras i motion 1990/91:N251 (s) för en skärpning av
konkurrenslagens bestämmelser när det gäller samverkan mellan konkurrenter i
samma led. Sålunda begärs ändringar av bestämmelserna om anbudskarteller och om
övrigt prissamarbete, t.ex. i form av gemensamma prislistor.
I de nu behandlade motionerna förs fram en rad förslag till åtgärder för
förstärkning av konkurrensen i Sverige. Utskottet finner att uppslagen och
synpunkterna i stor utsträckning gäller åtgärder som redan har förverkligats
eller avses bli genomförda eller som är föremål för konkurrenskommitténs
överväganden. Något initiativ av riksdagen i dessa frågor ter sig därför inte
meningsfullt. Med det sagda godtar utskottet de i proposition 1990/91:87
angivna riktlinjerna för konkurrenspolitiken. Motionerna 1990/91:N34 (m),
1990/91:N357 (m), 1990/91:N292 (fp), 1990/91:N32 (c), 1990/91:N288 (v),
1990/91:N346 (v), 1990/91:N42 (mp), 1990/91:N19 (s) samt 1990/91:N251 (s)
avstyrks därmed i berörda delar.
Särskilda frågor med anknytning till lagstiftningen
Dominerande ställning
Företagsförvärv m.m.
Riksdagen bör hos regeringen begära förslag om regler för kontroll av
fusioner mellan stora företag, så att fusioner inte leder till monopol och
stark ägarkoncentration, heter det i motion 1990/91:N225 (c). EGs hösten 1990
införda förordning om fusionskontroll åberopas. Som exempel på vad motionärerna
betecknar som den svenska fusionsgaloppen anges SCAs köp av delar av MoDo.
Regeringen har intagit en ljum inställning till centerpartiets upprepade krav
på att fusionskontroll vid företagsförvärv skall införas också i Sverige, är
innebörden i motionen.
Regler om fusionskontroll infördes som en nyhet i 1982 års konkurrenslag
(prop. 1981/82:165, NU 1981/82:55). Uppgiften härom har redovisats i tidigare
betänkanden -- senast förra våren (1989/90:NU30 s. 82 f.) -- när
motionsyrkanden (c) av samma innebörd har behandlats. Härvid lämnades en
utförlig beskrivning av både det svenska systemet och EGs system för
fusionskontroll. Såväl före som efter lagändringen har NO prövat ett stort
antal förvärv. Under år 1989 granskade NO ett åttiotal och under år 1990 ett
sjuttiotal förvärv. I flertalet fall har NO lämnat förvärvet utan åtgärd,
ibland efter det att företagen har gjort åtaganden som undanröjer befarade
skadeverkningar. Fyra förvärv har efter den nya lagens införande avgjorts av
marknadsdomstolen. Dessa har avsett branscherna för färg, kontorsvaror,
blekkemikalier till pappersindustrin och slakteriprodukter. I samtliga fall har
NOs talan avvisats med hänvisning till att förvärven inte medförde skadlig
verkan i konkurrenslagens mening. Ytterligare ett fall -- som gäller en fusion
i mejeribranschen -- har nyligen förts till marknadsdomstolen av NO.
En väl fungerande konkurrens i näringslivet är, enligt utskottets mening, en
förutsättning för att en dämpning av inflationen och en ökad tillväxt i
ekonomin skall kunna åstadkommas.
Utskottet instämmer i de farhågor för effekterna av den allt starkare
koncentrationen inom näringslivet som framkommer i motionen. På vissa marknader
kan befaras att dominansen från ett eller ett fåtal företag innebär att
konkurrensen i inte oväsentlig utsträckning påverkas negativt. Enligt
utskottets mening är det angeläget att frågan om konkurrenslagens effektivitet
beträffande förvärvsreglerna prövas. Detta framstår som särskilt angeläget mot
bakgrund av EGs nyligen införda system för fusionskontroll.
Såsom utskottet har beskrivit i det föregående (s. 8) har konkurrenskommittén
i uppdrag att utvärdera hur konkurrenslagens regler om förvärvsprövning har
fungerat i praktisk tillämpning och om lagens syfte -- nämligen att främja en
från allmän synpunkt önskvärd konkurrens i näringslivet -- har uppnåtts i detta
avseende. Det är, anser utskottet, motiverat att konkurrenkommitténs
ställningstaganden i denna fråga avvaktas. Dess slutbetänkande väntas föreligga
inom kort. Mot denna bakgrund avstyrker utskottet motion 1990/91:N225 (c) i nu
aktuell del.
Ett steg längre vill man gå i motion 1990/91:N346 (v). Däri anförs att
riksdagen hos regeringen bör begära förslag om hur möjligheten till
uppbrytande av existerande företag med monopolställning skulle kunna
lagfästas. NO drar fall efter fall av monopolisering till marknadsdomstolen och
förlorar varje gång, anförs det. Eka Nobels förvärv av Stora Kemi, vilket
innebar att Eka Nobel fick 92 % av marknaden för blekkemikalier till
pappersindustrin, är det senaste exemplet.
I det föregående har refererats de direktiv som gäller konkurrenskommitténs
arbete. De nu gällande reglerna för företagsförvärv skall utvärderas. Detta
gäller bl.a. det s.k. dominansbegreppet, dvs. att ett förvärv leder till eller
förstärker en redan dominerande ställning. En annan fråga rör möjligheten att
påverka företagsstrukturen genom att bryta upp existerande
företagskonstruktioner. Härvid skall uppmärksamheten ägnas främst åt områden
med monopol och stark koncentration. Ett förslag av motsvarande slag hade lagts
fram av den förra konkurrensutredningen (SOU 1978:9), men fördes inte vidare i
lagstiftningen. Även frågan om gällande tidsfrister för handläggningen hos NO
och marknadsdomstolen skall ses över.
Utskottet konstaterar att i konkurrenskommitténs uppgifter ingår att ta
ställning till frågan om möjligheten för ett statligt organ att -- genom
uppbrytande av existerande företag -- påverka företagsstrukturen på områden med
bristande konkurrens som har uppkommit till följd av exempelvis monopol
'
eller stark koncentration i övrigt. Mot denna bakgrund finner utskottet inte
skäl för riksdagen att nu ta initiativ i frågan. Utskottet avstyrker därmed
motion 1990/91:N346 (v).
Monopolverksamhet
De problem av olika slag som är förknippade med monopol -- i huvudsak
offentliga och ofta s.k. naturliga eller tekniska -- har uppmärksammats i
motion 1990/91:N42 (mp). Ett tillkännagivande till regeringen om vad som anges
vara monopolproblematiken begärs. Även en parlamentarisk utredning med uppgift
att bl.a. lägga fram förslag om kontroll av sådana monopol är angelägen, anförs
det. Den maktkoncentration som uppstår när de statliga verken utökar sitt
arbetsområde -- exempelvis genom utvidgning av sortimentet -- i konkurrens med
andra företag bör nu bromsas, anser motionärerna. Demokratiaspekter bör
särskilt beaktas i samband med utredningen.
I budgetpropositionen år 1991 (prop. 1990/91:100 bil. 2) har regeringen
behandlat härmed sammanhängande frågor. Under rubriken Viss statlig
affärsverksamhet sägs (s. 30 f.) bl.a. att riktlinjer för val av
verksamhetsform för konkurrensutsatt affärsverksamhet hos
förvaltningsmyndigheterna skall utredas. Riksrevisionsverket anges som lämpligt
utredningsorgan. Under rubriken Utnyttjande av konkurrens och marknadskrafter i
offentlig sektor anförs (s. 32 f.) bl.a. att ett alternativ till privatisering
är att skapa marknadsliknande lösningar inom den offentliga sektorn genom att
skilja på rollerna som beställare och producent.
En uppgift i konkurrenskommitténs fortsatta arbete är att uppmärksamma även
sektorer på det offentliga området där ökad konkurrens och mekanismer som
stimulerar effektiv resurshushållning kan förenas med och ofta främja de
samhälleliga målen på området. Enligt vad utskottet har erfarit kan ett
särskilt betänkande rörande kommunala frågor emotses.
Med hänvisning till vad som anförts och till pågående och aviserad
utredningsverksamhet avstyrker utskottet motion 1990/91:N42 (mp) i berörd del.
Arbetsrättslig anknytning
Fackliga förbud mot företag att ta vissa arbeten kan inte accepteras, heter
det i motion 1990/91:N294 (m). Det begärs därför att konkurrenskommittén får
tilläggsdirektiv att föreslå åtgärder för att konkurrenshinder genom
arbetsmarknadslagstiftning inte skall uppkomma.
Av motionen framgår inte klart om, enligt motionärernas uppfattning,
ingripande från konkurrenssynpunkt bör kunna göras mot ett förfarande med stöd
av bestämmelser i kollektivavtal eller i den arbetsrättsliga lagstiftningen
eller om ingripandet bör avse fackliga åtgärder utan stöd av avtal eller lag.
Enligt konkurrenslagen kan ingripande inte ske mot villkor i avtal som gäller
lön och andra arbetsvillkor (41 §). Stadgandet innebär emellertid inte något
hinder mot att det görs ingripanden mot andra villkor i kollektivavtal som kan
ha konkurrensbegränsande effekter, exempelvis bestämmelser om prissättning
gentemot kunder. År 1989 avgjorde marknadsdomstolen ett ärende med
arbetsrättslig anknytning. Det rörde vissa bestämmelser i ett kollektivavtal
för måleriyrket. När dessa bestämmelser tillämpades på näringsidkare utan
anställda kom det att få vissa konkurrenshämmande effekter. Inledningsvis
prövade domstolen frågan om ärendet rörde "arbetsvillkor" enligt den nyss
nämnda bestämmelsen i konkurrenslagen. Den fann att så inte var fallet och
kunde därför i sak bedöma effekterna från konkurrenssynpunkt. Därvid kom
domstolen till slutsatsen att själva tillämpningen av kollektivavtalet medförde
sådan skadlig verkan som avses i lagen, genom att den försvårade för
näringsidkare utan anställda att åta sig arbetsobjekt över en viss storlek.
Domstolen meddelade förbud mot visst angivet beteende på marknaden.
En reglering som statsmakterna har ställt sig bakom är av naturliga skäl inte
av den art att den därav föranledda konkurrensbegränsningen är otillbörlig från
allmän synpunkt, vilket är ett kriterium som ställs upp för att ingripande
skall kunna ske enligt konkurrenslagen. Uttalanden härom finns i förarbetena
till konkurrenslagen (prop. 1981/82:165 s. 177--187). Där sägs också att ett
viktigt led i den konkurrensfrämjande politiken måste vara en ständig prövning
och omprövning i dessa avseenden. NO har enligt sin instruktion (1988:1582) i
uppdrag att bevaka att offentliga regleringar inte i onödan hindrar eller
försvårar konkurrens. I vissa fall har NO också påkallat statsmakternas
uppmärksamhet i enlighet härmed, bl.a. när det gäller oönskade effekter av
reglering på arbetsmarknaden.
Av konkurrenskommitténs direktiv (se s. 8) framgår att det står kommittén
fritt att ta upp också andra närliggande frågor på konkurrens- och
marknadsföringsområdena om omständigheterna skulle motivera detta. Med hänsyn
härtill och till vad som nyss har anförts om möjligheter till ingripande enligt
gällande bestämmelser finner utskottet inte skäl för riksdagen att vidta någon
åtgärd med anledning av vad som begärs i motion 1990/91:N294 (m). Denna
avstyrks därför.
Myndighetsstrukturen på konkurrensområdet
En effektivare myndighetsutövning när det gäller konkurrensfrågor kan uppnås
om NO och SPK slås samman, sägs det i motion 1990/91:N32 (c). Uppgifterna för
dessa båda myndigheter tangerar varandra. Motionärerna anser att också
kommerskollegiets funktioner borde övervägas i detta sammanhang och begär ett
tillkännagivande av nu angiven innebörd.
Frågan om myndighetsstrukturen på konkurrensområdet berördes senast vid
utskottets behandling av 1991 års budgetproposition i fråga om anslag till NO
och SPK. Utskottet avstyrkte (1990/91:NU22 s. 3 f.) en motion (fp) med i
huvudsak samma inriktning som den nyssnämnda. Utskottet hänvisade i sin
motivering till att konkurrenskommitténs arbete inbegriper även en översyn av
behovet av organisationsförändringar hos de konkurrensvårdande myndigheterna.
Riksdagen godtog vad utskottet hade anfört. Motionen fick stöd i en reservation
(m, fp, c, mp). Även frågan om kommerskollegiets placering i en framtida
organisationsstruktur på de handels-, närings- och konkurrenspolitiska områdena
har nyligen studerats, nämligen av riksrevisionverket. Vidare sägs i
budgetpropositionen (prop. 1990/91:100 bil. 2 s. 14) att initiativ kommer att
tas till en översyn av vissa berörda myndigheters verksamhetsområden för att
ansvarsgränser skall kunna preciseras. Enligt vad utskottet har erfarit har en
interdepartemental översyn av det avsedda slaget nu påbörjats. Frågan har
vidare berörts i kompletteringsproposition (prop. 1990/91:150 del II s. 23) och
näringsutskottets yttrande (1990/91:NU14y s. 00) över denna.
Utskottet intar samma ståndpunkt nu som vid förra tillfället då en motion av
denna innebörd behandlades. Resultatet av kommitténs arbete, som väntas vara
slutfört sommaren 1991, bör sålunda avvaktas. Med det sagda avtyrks motion
1990/91:N32 (c).
Bygg- och bosektorerna
I motioner från tre partier uttrycks farhågor över bristande konkurrens inom
bygg- och bosektorerna. Situationen är där så alarmerande, menar man, att
åtgärder -- företrädesvis i form av skärpningar i konkurrenslagstiftningen --
riktade särskilt mot denna sektor är nödvändiga.
I motion 1990/91:N345 (s) begärs ett uttalande av riksdagen om behovet av
sådana regler i konkurrenslagen som möjliggör att kostnadsökningar i boendet
begränsas.
Inom byggentreprenad- och byggmaterialbranscherna krävs skärpt konkurrens
genom ökad mångfald av företag, är innebörden i motion 1990/91:N295 (c). Också
här begärs att riksdagen skall göra ett uttalande med angiven inriktning. Samma
syfte har motion 1990/91:N375 (c). Kravet i motionen tar sikte på förhållandena
inom bygg- och bostadsmarknaderna. Strukturen -- i form av stark koncentration
-- liksom prissamarbete, genom exempelvis centrala prislistor, ifrågasätts.
Huvudregeln bör vara att alla byggprojekt skall upphandlas i konkurrens, sägs
det; såväl formella som informella hinder för utländska byggföretag att bygga i
Sverige bör avskaffas.
Också i motion 1990/91:N289 (v) är det i byggbranschen förekommande monopol
och karteller som motiverar synpunkten att regeringen bör lägga fram förslag
till åtgärder speciellt avseende denna bransch.
Konkurrenskommittén har i enlighet med sitt uppdrag att göra en översyn av
vissa marknadsregleringar presenterat rapporter om livsmedels-, bygg- och
bostads- samt transportsektorerna (se s. 8). I delbetänkandet (SOU 1990:62)
Konkurrensen inom bygg-/bosektorn har kommittén redovisat sina överväganden och
förslag rörande samarbete mellan företag, finansieringssystemet och
bruksvärdessystemet. I ett senare delbetänkande (SOU 1991:28; 2 delar)
Konkurrensen i Sverige presenteras en kartläggning och analys av bl.a. bygg-
och bostadssektorn. Sammanfattningsvis anförs att de i kartläggningen ingående
marknaderna för vissa byggtjänster och byggmaterial utgör endast några av de
delar som tillsammans bildar det system som bygg- och bosektorn utgör. Samtliga
led -- t.ex. planering av bebyggelse, finansiering, projektering, förvaltning
av bostäder -- påverkar bygg- och boendekostnaderna. Det betonas sålunda att
detta helhetsperspektiv inte kommer bort vid överväganden om åtgärder.
Enligt vad utskottet har erfarit innefattar konkurrenskommitténs arbete en
fortsatt utvärdering av konkurrensbegränsande inslag som rör bygg- och
bosektorn.
Utskottet konstaterar alltså att konkurrenskommittén i enlighet med sina
direktiv har särskilt granskat konkurrensförhållandena i bygg- och bosektorn
och att fortsatta överväganden görs beträffande denna samhällssektor. Vidare
erinras om att regeringen har aviserat förslag om en skärpt
konkurrenslagstiftning. De förslag som därvid kan bli aktuella kommer att vara
av generellt slag och således kunna omfatta konkurrensbegränsningar även inom
bygg- och bostadssektorn. Också en harmonisering med EG på detta område kan
enligt utskottets mening komma att spela en viktig roll när det gäller att
åstadkomma ökad konkurrens.
Det finns, anser utskottet, mot den nu angivna bakgrunden inget skäl för
riksdagen att göra uttalanden eller begära förslag i enlighet med
motionsyrkandena. Konkurrenskommitténs överväganden i dessa avseenden bör
således avvaktas. Med det sagda avstyrker utskottet motionerna 1990/91:N345
(s), 1990/91:N295 (c), 1990/91:N375 (c) och 1990/91:N289 (v).
Med hänvisning till problemen med "sjuka hus" men också problem från
underhållssynpunkt som har förorsakats av byggprodukter understryks i motion
1990/91:N19 (s) att det är viktigt att harmoniseringen och standardiseringen
för byggprodukter inte går ut över rimliga kvalitetsanspråk. Ett
tillkännagivande till regeringen av nu angiven innebörd begärs. Yrkandet är
föranlett av vad som sägs i proposition 1990/91:87 om näringspolitik för
tillväxt i fråga om den svenska beredskapen inför en kommande harmonisering
mellan EG och EFTA-länderna när det gäller provning och godkännande.
I arbetet på ett EES-avtal är frågor som rör produkters påverkan på hälsa,
miljö och säkerhet en viktig del på alla förhandlingsnivåer. Särskilt vad
gäller s.k. sjuka hus driver Sverige, enligt vad utskottet har erfarit, sedan
länge denna fråga i internationella sammanhang. I Sverige förbereds ett
initiativ när det gäller att ta fram mätmetoder för emissioner från
byggnadsmaterial.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att en harmonisering och förenkling
av systemet med provning och godkännande av byggprodukter inte får innebära att
rimliga kvalitetsanspråk eftersätts. Utskottet utgår emellertid från att
hithörande frågor bevakas av regeringen i berörda sammanhang. Med hänvisning
till det anförda avstyrker utskottet motion 1990/91:N19 (s) i nu behandlad del
Livsmedelsområdet
I detta avsnitt tar utskottet inledningsvis upp frågor som gäller krav på
utredningar som berör livsmedelssektorn, främst i fråga om prisutvecklingen.
Därefter behandlar utskottet det förslag till lag om en stärkt konkurrens på
livsmedelsområdet som regeringen har lagt fram och de motioner som har beröring
med förslaget.
Utredningar om livsmedelskostnaderna, m.m.
I fyra motioner efterlyses en genomgripande utredning som ger det
fullständiga svaret på hur livsmedelskostnaderna fördelar sig över hela eller
delar av livsmedelskedjan. Denna kedja består av i huvudsak av följande led,
nämligen produktion av jordbrukets insatsvaror, primärproduktion, råvaruhandel,
livsmedelsindustri samt grossisthandel och detaljhandel. Även frågan om hur
politiska beslut påverkar konsumentpriset på mat tas upp. I samtliga fall
redovisar motionärerna egna förklaringar till prisutvecklingen för livsmedel.
En motion behandlar skattetryckets effekter på matpriserna. I två andra
motioner begärs en översyn där siktet i första hand är inställt på
marknadsföringsaspekter när det gäller försäljningen av livsmedel.
Avregleringens effekter på sockernäringen bör följas upp, är innebörden i
ytterligare en motion.
I den infekterade debatten om matpriserna berör fler aktörer och
beslutsfattare än producenterna och köpmännen, sägs i motion 1990/91:N206 (m).
Kommunerna har fått förstärkt makt över detaljhandelsetableringen genom plan-
och bygglagen (PBL). Detta har inneburit att ytterligare en aktör bör granskas,
anser motionären som nu begär att den fullständiga bilden av orsakerna till de
höga matpriserna skall bli klarlagd.
Handelns påslag på vissa jordbruksprodukter är orimliga i förhållande till
vad producenterna kan få ut, hävdas i motion 1990/91:N267 (s). Utvecklingen av
kostnader och vinstmarginaler inom förädlingsledet liksom inom handeln och
övrig distribution borde allmänt ses över. Motionärerna, som utgår från att en
sådan utredning skulle påvisa att dessa led kan tillgodoräkna sig ett
överskott, tillfogar att detta bör delas ut till producenter och konsumenter.
Kostnaderna för den svenska jordbruksregleringen har efter hand blivit
ofantliga för det svenska folkhushållet, anförs det i motion 1990/91:N309 (s).
Som grund för denna synpunkt har motionärerna en jämförelse av prisnivån för
mat i länder där jordbrukssektorn utsätts för internationell konkurrens. Som
ett av flera exempel på att mervärdeskatten inte är orsak till de höga svenska
matpriserna åberopar motionärerna att priset på bröd i Danmark är cirka hälften
mot i Sverige trots att mervärdeskatten är obetydligt lägre.
I motion 1990/91:N321 (c) riktas kritik mot att skulden för utvecklingen av
livmedelspriserna läggs på primärledet inom livsmedelsproduktionen. I stället
borde intresset koncentreras till de starkt koncentrerade förädlings- och
grossistleden, menar motionärerna som begär att riksdagen skall uttala sig till
förmån för en utredning om konkurrensen inom dessa led.
Konkurrenskommittén har vid två tillfällen publicerat kartläggningar och
analyser av livsmedelsbranschen. Våren 1990 avgav kommittén betänkandet (SOU
1990:25) Konkurrens och priser inom livsmedelssektorn. I detta görs en
genomgång av bl.a. livsmedelskedjans olika led och delmarknader,
livsmedelskonsumtionen och regleringen på området. Kommitténs förslag har i
huvudsak lagts till grund för lagförslaget i proposition 1990/91:147. Nyligen
har konkurrenskommittén publicerat rapporten (SOU 1991:28) Konkurrensen i
Sverige, en kartläggning av konkurrensförhållandena i 61 branscher.
Kartläggningen som har genomförts av SPK. I denna ingår också en redovisning
och analys av livsmedelssektorn som en av de åtta studerade sektorerna. SPKs
genomgång när det gäller livsmedelsproduktionen omfattar delbranscherna
mejeriprodukter, matfett, köttvaror, bröd och spannmålsprodukter, bryggerivaror
samt konserver och djupfrysta produkter. Vidare har dagligvaruhandeln granskats
liksom marknaden för två produktionsfaktorer i jordbruket, nämligen
handelsgödsel och jordbruksmaskiner.
I rapporten hänvisas till den bedömning som 1986 års livsmedelsutredning
(LMU) redovisade i sitt betänkande (SOU 1987:44) Livsmedelspriser och
livsmedelskvalitet. LMU studerade orsakerna till den snabba
prisutvecklingstakten för livsmedel under 1980-talet. Utredningen fann inget
som tydde på att någon anmärkningsvärd lönsamhetsförbättring hade ägt rum inom
jordbruk, livsmedelsindustri eller parti- och detaljhandel med livsmedel under
den aktuella perioden. Inget enskilt led kunde lastas för prisutvecklingen.
Denna förklarades i stället av ett antal samverkande faktorer. Ett genomgående
fel som LMU pekade på var en låg kostnadskänslighet, som i sin tur förklarades
med att konkurrensen på livsmedelsområdet var ofullständig. De viktigaste
konkurrensbegränsande företeelser som LMU pekade på var dels
jordbruksprisregleringens inverkan på importkonkurrensen och andra
marknadsmekanismer, dels koncentrationen inom industri- och handelsleden.
Nyligen har också utredningar från företrädare för producentledet och de båda
handelsleden publicerats.
Lantbrukarnas riksförbund (LRF) har låtit Lantbrukets utredningsinstitut
(LUI) genomföra en utredning om matpriserna. LUI kommer inledningsvis fram till
att de svenska matpriserna jämfört med priserna i andra studerade länder inte
är så höga som det har påståtts i debatten. Som exempel nämns att Danmarks
prisnivå -- med en mervärdeskattesats på 22 % -- ligger på 96 % av den svenska
prisnivån. Med utgångspunkt i den s.k. matkronan som visar hur stor andel av
butikspriset som går till olika led i livsmedelskedjan och hur stor andel som
går till skatt har LUI funnit att omkring 50 % av priset till konsument består
av skatter och offentliga avgifter. Denna slutsats har man kommit fram till
genom att i varje led undersöka kostnaderna för importråvaror, maskiner eller
annan utrustning. På samma sätt har den andel som har betalats till skatter,
nettolöner och driftsöverskott beräknats för varje led. Genom summering av
skatterna i varje led har LUI fått fram hur stor del av det slutliga
butikspriset som avser skatt. Som ett exempel kan nämnas att av konsumentpriset
på 13:90 kr. för skivat formfranska enligt LUIs beräkningar drygt 53 % går till
skatter, 19 % till import, 20 % till löner och ca 7 % till driftsöverskott.
Grossistförbundet Svensk handel har givit Handelns utredningsinstitut (HUI) i
uppdrag att ta fram ett underlag som belyser effektiviteten av att
distributionen i samhället får passera genom ett grossistled. HUI slår för sin
del fast att de höga matpriserna inte beror på att handeln skulle utgöra ett
fördyrande mellanled. Bl.a. sägs att parti- resp. detaljhandeln tillsammans
svarar för mindre del av den s.k. matkassens kostnader (4 % resp. 16 %) än vad
staten får genom mervärdeskatten. Vidare hävdas att gränsskyddet för
jordbruksprodukter är en kostnadshöjande faktor; såsom exempel nämns att mer än
en tredjedel av priset för en fläskkotlett består av införselavgifter.
Även Sveriges livsmedelshandlareförbund, som representerar
detaljhandelsledet, har uppdragit åt HUI att utföra studier på området.
Uppdraget har gått ut på en jämförelse av matpriserna i fem europeiska städer,
nämligen Köpenhamn, Hamburg, Amsterdam, Basel och Stockholm. Resultatet visar
att priserna är lägst i Amsterdam; de utgör mellan 30 och 40 % av Stockholms --
beroende på om mervärdeskatten inkluderas eller exkluderas. Analysen har inte
gett annat än delförklaringar till de olika prisnivåerna, påpekas det. Den har
ändå kunnat påvisa att mervärdeskatten, importavgifterna och
arbetskraftskostnaderna är väsentliga faktorer bakom de iakttagna skillnaderna.
I det föregående (s. 9) har en redovisning lämnats av regeringens bedömning
när det gäller kommunernas tillämpning av PBL. Regeringen slår fast att
kommunerna vid sin prövning av olika etableringar noga bör beakta behovet av
att konkurrensen förstärks inom handeln och då särskilt inom livsmedelsområdet.
Något tillägg i lagen av den innebörden att konkurrens skulle införas såsom ett
-- enligt lagens beteckning -- allmänt intresse behövs enligt regeringens
mening inte.
Utskottet konstaterar att frågan om utvecklingen och fördelningen av
livsmedelspriserna har varit föremål för ett brett utredningsarbete. Särskilt
erinrar utskottet om de studier som vid olika tillfällen har genomförts av SPK.
Någon anledning för riksdagen att uttala sig eller i övrigt vidta någon åtgärd
med anledning av de här behandlade yrkandena synes inte föreligga. Utskottet
avstyrker således motionerna 1990/91:N206 (m), 1990/91:N267 (s), 1990/91:N309
(s) och 1990/91:N321 (c).
Världens högsta skatter ger världens högsta priser, sägs det -- med en viss
förenkling -- i motion 1990/91:N102 (m). Enligt motionärernas uppfattning
kommer livsmedelspriserna inte att kunna sänkas mer än marginellt utan
skattesänkningar. De anser att riksdagen bör göra ett uttalande om
skattetryckets betydelse för livsmedelspriserna.
I det föregående har en redovisning lämnats av nyligen publicerade
utredningar rörande orsakerna till livsmedelsprisernas utveckling. Det kan
konstateras att frågan -- utifrån de skilda utgångspunkter som har gällt i de
olika fallen -- har fått en bred belysning. Utskottet noterar för sin del vad
som i konkurrensutredningens rapport (SOU 1991:28 del 1) Konkurrensen i Sverige
sägs (s. 162) som en sammanfattande bedömning av orsakerna till den höga
prisutvecklingstakten i Sverige för livsmedel. Med hänvisning till
livsmedelsutredningens betänkande (SOU 1987:44) Livsmedelspriser och
livsmedelskvalitet förklaras utvecklingen med ett antal samverkande faktorer.
Ett genomgående problem, anförs det, är det låga motståndet mot bakifrån i
livmedelskedjan kommande prishöjningar. Den ringa kostnadskänsligheten anges i
sin tur vara en följd av ofullständig konkurrens på livsmedelsområdet.
Utskottet erinrar i detta sammanhang om regeringens åtgärder av olika slag
för att sänka livsmedelspriserna. I samband med förhandlingarna om
stabiliseringsavtal har överenskommelse träffats med handeln om insatser för
att pressa priserna hos leverantörerna. Särskilda informationsinsatser görs av
SPK, konsumentverket och länsstyrelserna för att öka konsumenternas möjligheter
att följa prisutvecklingen i detaljhandeln. Vidare påminner utskottet om
regeringens förslag om en sänkning av gränsskyddet för jordbruksprodukter
(prop. 1990/91:191, 1990/91:JoU31). Förnyelsen av livsmedelspolitiken innebär
att Sverige närmar sig EG när det gäller livsmedelspriserna. För att
ytterligare befästa denna utveckling avser regeringen att i en proposition
hösten 1991 föreslå en sänkning av mervärdeskattesatsen på livsmedel om
sju procentenheter.
Ett kategoriskt uttalande av riksdagen med det innehåll som begärs i motion
1990/91:102 (m) synes inte vara i linje med de resultat som har framkommit
genom den offentliga utredningsverksamheten. Yrkandet bör därför inte föranleda
någon åtgärd från riksdagens sida. Motion 1990/91:N102 (m) avstyrks i berörd
del.
Bristen på konkurrens och samhällelig kontroll har möjliggjort för grossister
och detaljister inom dagligvarubranschen att lägga ner stora summor på reklam
och därefter vältra över kostnaderna på konsumenterna, sägs det. En utredning
som klarlägger konsumenternas kostnader för livsmedelshandelns
marknadsföringsåtgärder begärs därför i motion 1990/91:N288 (v).
Ett rationellt konsumentbeteende förutsätter en fullständig och korrekt
information om priser, kvalitet och andra förhållanden som rör köp, påpekas det
i motion 1990/91:N349 (s). Avarterna hos det s.k. extraprissystemet har dock
numera blivit så omfattande att konsumenterna många gånger blir vilseledda,
menar man och hänvisar till studier av SPK och konsumentverket. Nya normer och
etiska regler behövs därför för hela branschen, anser motionärerna och finner
ett uttalande från riksdagen med denna innebörd motiverat.
Motionärerna påpekar att SPK har svarat för en kartläggning av bl.a.
extraprissystemet. Studien genomfördes inom ramen för LMU (se s. 19) och
behandlade bl.a. de marknadsföringsmetoder och former för priskonkurrens som
tillämpades inom livsmedelshandeln. Tyngdpunkten i utredningen lades på en
belysning av konsekvenserna ur konsumentsynpunkt.
Såsom framgår av det följande har SPK fått olika uppdrag som går ut på att
följa effekterna från konkurrenssynpunkt av avreglering och justering av
gränsskyddet. Regeringen har vidare tillsatt en särskild konsumentberedning med
uppgift att kontinuerligt följa och utvärdera den livsmedelspolitiska reformen
ur ett brett konsumentperspektiv.
Konkurrenskommittén har i uppdrag att bl.a. överväga om skärpt lagstiftning
mot horisontell prissamverkan kan vara befogad. Exempel på sådant prissamarbete
är cirkaprislistor. Sådana förekommer på regional nivå inom de s.k. blocken i
dagligvaruhandeln. Skulle prissamverkan av bl.a. detta slag inte tillåtas i
fortsättningen torde därmed grunden för de ifrågasatta
marknadsföringsåtgärderna undanröjas.
Med hänsyn till de vidtagna åtgärder samt genomförda och förestående
utredningar som här har redovisats finner utskottet inte skäl för riksdagen att
vidta någon åtgärd med anledning av motionerna 1990/91:N288 (v) och
1990/91:N349 (s). Dessa avstyrks alltså, den förra i berörd del.
Oro för avregleringens effekter på sockernäringen präglar motion
1990/91:N268 (c). Motionärerna tar fasta på vad som har framkommit i en
utredning från statens industriverk om stödet till sockernäringen på Öland och
Gotland. NO och SPK borde ges i uppdrag att närmare granska hur effekterna
påverkar det monopol som Sockerbolaget AB har, menar de.
I anslutning till beslutade och planerade åtgärder på jordbruksområdet har
regeringen lämnat uppdrag till vissa myndigheter att följa effekterna av
avregleringen m.m.
Regeringen gav i december 1990 uppdrag av olika slag i anslutning till
omställningsprocessen på jordbruksområdet. Sålunda skall SPK från
konkurrenssynpunkt följa effekterna av avregleringen inom jordbruket. Vidare
skall lantbruksstyrelsen och statens jordbruksnämnd -- vilka inom kort
sammanförs till en myndighet, statens jordbruksverk -- följa och analysera
utvecklingen i jordbrukssektorn och på marknaderna för jordbrukets produkter.
Uppgiften att under omställningsperioden följa och analysera effekterna av
reformen har lagts på livsmedelsekonomiska samarbetsnämnden, medan en särskild
konsumentberedning kontinuerligt skall följa och utvärdera den
livsmedelspolitiska reformen ur ett brett konsumentpolitiskt perspektiv.
Med anledning av proposition 1990/91:191 om vissa livsmedelspolitiska frågor
har SPK fått ett kompletterande uppdrag från regeringen, nämligen att följa
genomslaget av avregleringen och gränsskyddsanpassningen i senare led.
Avrapportering avses ske varje månad. Även konsumentberedningen har fått en
utvidgad roll genom uppgiften att bevaka prisutvecklingen på livsmedel och --
med utgångspunkt i SPKs utredningsmaterial -- agera och informera om effekterna
av avregleringen och ändringarna av gränsskyddet och följa upp att effekterna
verkligen kommer konsumenterna till del.
Utskottet kan sålunda konstatera att regeringen har tagit en rad initiativ
för att bl.a. konkurrenseffekterna vid avvecklingen av den interna
marknadsregleringen och av gränsskyddsjusteringen skall bli analyserade på ett
ändamålsenligt sätt. SPK har därvid getts en central roll. Utskottet utgår
från att SPKs granskningsverksamhet även kommer att innefatta effekterna såvitt
gäller sockernäringen. Mot den nu angivna bakgrunden framstår inte ett
initiativ från riksdagen i motsvarande syfte som motiverat. Motion 1990/91:N268
(c) avstyrks med det nu anförda.
Lagstiftningsfrågor
Inledning
För att de livsmedelspolitiska målen, bl.a. försörjningstrygghet, skall
uppnås har statsmakterna infört ett omfattande regleringssystem, som i sin
nuvarande utformning härrör från 1930-talet. Våren 1990 fattade riksdagen
beslut om en ny livsmedelspolitik. En utgångspunkt för denna är att
jordbruksproduktion i princip skall vara underkastad samma villkor som andra
näringar.
Det hittillsvarande regleringssystemet har medfört att produktionen av
jordbruksprodukter blivit mer eller mindre oberoende av konsumenternas
efterfrågan på produkterna. Konsumenterna har därmed fått betala ett högre pris
än de annars skulle ha gjort. För att söka upprätthålla ett fastställt pris har
statsmakterna vidtagit två åtgärder, nämligen dels att avskärma den svenska
jordbruksmarknaden från konkurrens från andra länder, dels att begränsa
priskonkurrensen inom landet. Den förstnämnda åtgärden åstadkoms genom ett
gränsskydd i form av rörliga införselavgifter. Den senare möjliggörs genom en
pris- eller marknadsreglering som innebär bl.a. att avgifter tas ut på all
produktion i syfte att finansiera export av överskottsproduktionen. Avgifterna
används av de s.k. regleringsföreningarna -- var och en ansvarig för
marknadsregleringen för en viss produkt såsom spannmål, kött etc. -- för att
betala de förluster som regelmässigt uppstår när svenska jordbruksprodukter
exporteras. I regleringsföreningarna ingår -- direkt eller via organisationer
-- företrädare för bl.a. producentkooperativa, konsumentkooperativa,
statliga och privata företag inom primärproduktion, industri och handel. Sedan
1960-talet är regleringsföreningarna inte längre privat organiserade; staten
fick då inflytande i föreningarna, bl.a. genom att besätta ordförandeposten.
Vid sidan av den mer myndighetsinriktade funktionen i fråga om export av
överskottsproduktionen har föreningarna påtagit sig sådana uppgifter som utförs
inom en branschorganisation, t.ex. av informations- och försäljningskaraktär.
Som nyss har nämnts beslutade riksdagen våren 1990 om en ny livsmedelspolitik
som i huvudsak innebär att den interna marknadsregleringen skall avvecklas --
med början den 1 juli 1991 -- och ersättas med en produktion, styrd av
konsumenternas efterfrågan. Därmed avvecklas även regleringsföreningarnas
myndighetsfunktion. Gränsskyddet behålls tills vidare. Nyligen har regeringen
lagt fram förslag (prop. 1990/91:191) om sådana tekniska och nivåmässiga
anpassningar av gränsskyddet som behövs för att avvecklingen av den interna
marknadsregleringen skall få avsedd effekt. Jordbruksutskottet har tillstyrkt
regeringens förslag om anpassning av dessa slag. Med anledning av en motion (v)
har jordbruksutskottet föreslagit ett uttalande av riksdagen när det gäller
utgångspunkterna för den föreslagna anpassningen (1990/91:JoU31).
För att omställningen av jordbruket till ett mer marknadsinriktat system
skall underlättas har riksdagen beslutat om vissa övergångsåtgärder. Som
exempel kan nämnas att staten som bidrag till kostnaderna för köttexporten --
totalt under en treårsperiod -- anslår 450 milj.kr. För spannmål kommer staten
att ansvara för de successivt sänkta inlösenpriserna t.o.m. 1993 års skörd.
Sammantaget tillskjuter staten under en femårsperiod uppemot 14 miljarder
kronor för marknadsanpassningen.
Förbud mot konkurrensbegränsning på jordbruksområdet -- allmänt
I proposition 1990/91:141 om förstärkt konkurrens på livsmedelsområdet lägger
regeringen fram förslag till en lag som innehåller straffsanktionerade förbud
mot vissa former av samverkan mellan näringsidkare på livsmedelsområdet. Syftet
är att motverka vissa skadliga konkurrensbegränsningar som kan uppstå efter den
av riksdagen beslutade (prop. 1989/90:146, 1989/90:JoU25) avvecklingen av de
interna marknadsregleringarna på livsmedelsområdet. För att man skall kunna
säkerställa att de positiva effekterna av avregleringen kommer konsumenterna
till godo behövs, enligt regeringens bedömning, en särskild lag med
straffsanktionerade förbud samtidigt med att avregleringen inleds.
Lagen skall gälla för näringsidkare vars verksamhet avser köp av
jordbruksprodukter från jordbrukare eller andra råvaruproducenter. Även
näringsidkare som i något efterföljande led bearbetar eller förädlar sådana
produkter omfattas av lagen. Undantag från lagens tillämpningsområde gäller
verksamheter inom en koncern men också inom en ekonomisk förening som bara har
jordbrukare eller andra råvaruproducenter som medlemmar (primärförening).
De samarbetsformer som blir förbjudna är dels marknadsdelning och andra
produktions- eller utbudsbegränsningar, dels kollektiv finansiering av
förluster vid försäljning av jordbruksprodukter på export. Lagförslaget
innehåller också en bestämmelse om ett generellt undantag för s.k.
bagatellkarteller. Också bestämmelser om möjlighet till individuellt undantag,
dvs. dispens, föreslås.
Förslaget har föranlett eller berörts i motioner från samtliga
riksdagspartier. I en partimotion från allmänna motionstiden har folkpartiet
begärt ett lagförslag med den inriktning som regeringen nu har lagt fram. Denna
behandlar utskottet först. Därefter lämnas en redovisning av innebörden i de
motioner som går ut på att förslaget bör avslås, helt eller delvis, eller som i
övrigt innehåller kritiska synpunkter. I anslutning härtill återges i
jordbruksutskottets yttrande till näringsutskottet med anledning av
propositionen och berörda motioner. Näringsutskottet tar härvid upp de skilda
argument mot propositionen som har förts fram i motionerna. Slutligen behandlar
näringsutskottet särskilt de två samarbetsformer som föreslås bli förbjudna,
nämligen dels gemensam finansiering av export, dels marknadsdelning och andra
produktions- eller utbudsbegränsningar.
Förslag till lagstiftning med förbud mot marknadsdelning och visst annat
samarbete på jordbruksområdet har, som nyss antytts, efterlysts i motion
1990/91:N292 (fp) från allmänna motionstiden. Regeringen har nu lagt fram ett
lagförslag av denna innebörd. Motion 1990/91:N292 (fp) får därmed anses
tillgodosedd i berörd del.
En rad skilda argument för avslag på propositionen förs fram i motion
1990/91:N105 (c). En provisorisk konkurrenslagstiftning behövs inte, hävdar
motionärerna, eftersom konkurrenslagen fr.o.m. den 1 juli 1991 är tillämplig
även på de områden som hittills har omfattats av prisregleringslagen. Vidare
sägs att lagförslaget strider mot det jordbrukspolitiska beslutet våren 1990.
Regeringen har inte beaktat vad riksdagen då uttalade om möjligheterna för
branschen att dels exportera tillfälliga exportkvantiteter, dels agera för att
stabilisera marknaden, utnyttja kontraktsformer och motverka att
årsmånsvariationer slår igenom i alltför kraftiga prisvariationer. Ett tredje
argument går ut på att lagen inte är förenlig med EGs regler om kooperation och
jordbruk. Motionärerna finner härutöver att förslaget diskriminerar en enda
företagsform, nämligen den kooperativa. Ytterligare ett argument med nära
anknytning till det nyssnämnda är att samarbete inom koncerner gynnas genom att
undantas från denna lag. Däremot finns inget sådant koncernundantag i
konkurrenslagen, anför motionärerna. De begär samtidigt förslag till en samlad
konkurrenslagstiftning. Liknande skäl för att propositionen bör avslås åberopar
man i motion 1990/91:N100 (c). Även strukturskäl tas upp i denna. Å ena sidan,
hävdas det, tvingas de lantbrukskooperativa föreningarna att bilda en enda
riksomfattande organisation för att samverkan skall kunna ske även i
fortsättningen. Å andra sidan innebär lagen ett betydande ingrepp i möjligheten
att utveckla en rationell struktur inom livsmedelsbranschen. En lagstiftning
vars enda syfte är att omöjliggöra en företagsform -- den kooperativa -- måste
avvisas, anförs det i motion 1990/91:N321 (c).
Behovet av avreglering inom livsmedelssektorn berörs i motion 1990/91:N104
(v). Nackdelarna med regleringarna och strukturrationaliseringen har blivit
tydliga, anför motionärerna. En skärpt konkurrenslagstiftning är ett viktigt
inslag i kampen mot monopol och oligopol, heter det vidare. Motionärerna
invänder emellertid mot att i det nu aktuella lagförslaget en viss grupp av
företagare pekas ut. Detta kan inte accepteras, anför de och föreslår att
riksdagen skall avslå propositionen och i stället begära en samlad
konkurrenslagstiftning. I motion 1990/91:N18 (v) beklagas att regeringen inte
har förmått att lägga fram ett förslag präglat av en helhetssyn. En sådan borde
inriktas inte bara på konkurrensen inom hela livsmedelssektorn utan även på
andra för konsumenterna betydelsefulla frågor, såsom omsorg om kvalitet hos
produkterna och rådgivning, menar man.
Varje form av lagstiftning måste -- i enlighet med svensk rättstradition --
ges en generell tillämpning, heter det i motion 1990/91:N24 (m). Motionärerna
tar därför starkt avstånd från sådan lagstiftning som avser endast en bransch
eller företagsform. Denna princip, menar de, bör gälla även
konkurrenslagstiftningen. I motion 1990/91:N102 (m) riktas kritik mot
utformningen av förslaget till förbud mot gemensam exportfinansiering.
Lagstiftningen borde systematiskt utformas så att intresset av
konkurrensneutralitet mellan olika företagsformer tillgodoses, menar man i
motion 1990/91:N101 (s).
I detta hafsverk till förslag saknas varje spår av konsekvensanalys, heter
det i motion 1990/91:N103 (mp). Regeringen har inte ens försökt att uppskatta
vinsten i form av lägre matpriser, som kan förmodas vara propositionens
huvudsyfte. Regeringen kritiseras för att inte heller ha analyserat förslagets
effekter på nedläggningstakten för miljövänliga jordbruk. Kritiken riktas också
mot att endast en bransch resp. en företagsform träffas av förbuden. I denna
motion liksom i motion 1990/91:N42 (mp) motsätter man sig en
speciallagstiftning riktad mot jordbrukskooperationen.
Jordbruksutskottet har inte funnit anledning att invända mot någon del av
lagförslaget. Propositionen tillstyrks således av jordbruksutskottet och
motionerna avstyrks. Till yttrandet har fogats fyra avvikande meningar (m; c;
v; mp) (se bilaga).
Inledningsvis erinrar jordbruksutskottet om sina uttalanden i samband med det
livsmedelspolitiska beslutet våren 1990 (1989/90:JoU25 s. 96). Utskottet
återger sin inställning enligt följande:
En väl fungerande konkurrens är en förutsättning för att reformens positiva
effekter skall komma konsumenterna och samhället i övrigt till del. I
sammanhanget framhöll utskottet vidare att det -- i perspektivet av en på
längre sikt ökande internationell konkurrens -- är av värde att kooperationen
även i framtiden kan samverka när det gäller forskning och utveckling, viss
marknadsföring och andra aktiviteter som anses förenliga med
konkurrenslagstiftning och internationella handelsavtal. Å andra sidan,
framhöll utskottet, måste ett riksdagsbeslut om avskaffande av de interna
regleringarna innebära att företag inte kan få ta över vissa delar av denna
reglering och administrera den i egen regi. Detta borde dock enligt utskottet
inte hindra att lantbrukskooperationen och andra enskilda aktörer får en
mycket viktig roll i framtiden när det gäller att stabilisera marknaden,
upprätthålla olika former av kontraktsproduktion och motverka att
årsmånsvariationer slår igenom i alltför kraftiga interna prisvariationer. Men
också de mindre företagen måste enligt utskottet ges viss möjlighet att
samverka. Det måste också, som utskottet tidigare understrukit, finnas
möjlighet att hantera försäljning av tillfälliga överskottskvantiteter, och det
borde vara möjligt att finna former för detta som förenar behovet av samordning
och utnyttjande av skalfördelar med de krav som samhället måste ställa på väl
fungerande marknader. Säljbolag, också branschvisa, kan utgöra en lämplig form
för att hantera säsongvariationer och tillfälliga mindre exportkvaniteter.
Härefter ger jordbruksutskottet uttryck för sitt grundläggande
ställningstagande till den nu framlagda propositionen. Utskottet anför:
Utskottet vidhåller en positiv grundsyn när det gäller kooperativ samverkan.
Utskottet anser dock att i fråga om förhållandena inom jordbrukssektorn efter
en avreglering måste hänsyn tas till att dominerande aktörer -- av vilket slag
det vara må -- inte ges möjligheter att i privat regi överta den offentliga
regleringen.
Näringsutskottet behandlar nu de olika skäl för avslag -- helt eller delvis
-- på propositionen som har förts fram i de här aktuella motionerna.
Grundläggande för den fortsatta diskussionen är härvid frågan om behovet av
en särskild lag. I en motion har hävdats att den gällande konkurrenslagen är
tillräckligt effektiv för att motverka skadliga konkurrensbegränsningar. Från
den 1 juli 1991 -- i anslutning till att beslutet om avreglering träder i kraft
-- är nämligen konkurrenslagstiftningen tillämplig även på det tidigare
reglerade området. Ingripande kan således ske med stöd av generalklausulen i 2
§ konkurrenslagen. Bestämmelsen är grundad på den s.k. missbruksprincipen. En
konkurrensbegränsning måste då i varje enskilt fall påvisas medföra skadlig
verkan. Jordbruksutskottet -- som i sitt yttrande har framfört synpunkter i
denna del -- finner emellertid att de former av konkurrensbegränsningar som kan
komma att uppstå på livsmedelsområdet efter avregleringen torde vara av den
karaktären att de generellt får anses ha skadlig verkan. Med hänsyn härtill och
till vikten av att oönskade förfaranden motverkas snabbt och effektivt ansluter
sig jordbruksutskottet till regeringens bedömning att starka skäl talar för att
ifrågavarande konkurrensbegränsningar bör förbjudas i lag.
Frågan om den föreslagna lagens förenlighet med det jordbrukspolitiska
beslutet, särskilt vad gäller möjligheten till export av tillfälliga
överskott genom säljbolag, har tagits upp i flera av motionerna. Till detta
återkommer näringsutskottet i det följande. Näringsutskottet konstaterar
emellertid redan nu att jordbruksutskottet i detta avseende inte har haft något
att erinra mot det nu framlagda lagförslaget.
Som ett tredje skäl mot den föreslagna lagen har anförts att det strider
mot EGs regelsystem för kooperation och jordbrukspolitik och att ett
antagande av lagförslaget skulle innebära att det svenska regelsystemet skulle
behöva omarbetas vid en EG-anslutning.
Näringsutskottet erinrar härvidlag om vad som sägs i proposition 1990/91:147
(s. 7 f.) om att en särskild lagstiftning behöver finnas när de interna
marknadsregleringarna på livsmedelsområdet avvecklas.
Vidare påminner utskottet om vad som i propositionen anförs (s. 19) om
förslagets förhållande till EGs regler. Grundläggande konkurrensregler är
artiklarna 85 och 86 i Romfördraget. Systemet är uppbyggt enligt
förbudsprincipen med vissa bestämmelser om undantag. Enligt artikel 85 är
samverkan av vissa angivna slag mellan företag förbjuden. Likaså är enligt
artikel 86 missbruk av dominerande ställning förbjudet under de villkor som
anges i bestämmelsen. Konkurrensreglernas tillämplighet på jordbruksområdet
anges i artikel 42 i Romfördraget; reglerna skall i detta avseende gälla bara i
den utsträckning som Rådet bestämmer. I propositionen lämnas härvidlag en
redovisning av rättsreglernas inbördes förhållande. Vidare refereras rättsfall
i EG-domstolen år 1985 där frågan om tyska bönders bidrag genom avgift till
exportfinansiering av mjölkprodukter behandlades. I fråga om gemensam
finansiering av exporten uttalade domstolen att även ett privat utvecklat
stödsystem för detta ändamål var oförenligt med bestämmelserna i artikel 85 om
viss samverkan mellan företag, och därmed förbjudet. Däremot fann domstolen att
gemensam finansiering av s.k. generisk marknadsföring under vissa angivna
förutsättningar inte stred mot artikel 85. Regeringen anför sammanfattningsvis
att de föreslagna förbuden mot förfaranden inom landet ligger i linje med de
regler som gäller inom EG för handeln mellan medlemsstaterna.
I proposition (1990/91:191) om vissa livsmedelspolitiska frågor sägs i fråga
om EGs jordbrukspolitik dels att stödnivån inom EG är lägre än i Sverige, dels
att nyligen inledda diskussioner i EG om en reform som sannolikt kommer att
innebära en fortsatt minskning av prisstöd och intervention.
I några av motionerna är man särskilt kritisk mot att lagen, såsom man
uppfattar den, syftar till att enbart träffa den kooperativa
företagsformen.
Näringsutskottet erinrar -- i likhet med jordbruksutskottet -- om att den
särskilda konkurrenslagen på jordbruksområdet avser sådana jordbruksvaror som
anges i bilaga till lagen (1990:615) om avgifter på vissa jordbruksprodukter
m.m. I bilagan förtecknas sålunda jordbruksvaror som skall avgiftsbeläggas för
bl.a. gränsskydd och industrins råvarukostnadsutjämning. Jordbruksvarorna
representerar olika förädlingsgrad såsom -- i fråga om animaliska produkter --
levande djur, kött och korv. I fråga om spannmål omfattar förteckningen
produkter såsom obearbetad spannmål, mjöl och pastaprodukter. Likaså ingår
exempelvis potatis, mjölk, ägg och socker.
Av konkurrenskommitténs rapport (SOU 1991:28 del 1) Konkurrensen i Sverige
framgår beträffande t.ex. (s. 44) animalieproduktionen att slaktledet år 1988
till 75 % representerades av lantbrukskooperativa och till 24 % av privata
företag. Vidare framgår (s. 68) i fråga om exempelvis bagerimjöl att
kvarnföretag tillhörande lantbrukskooperationen år 1989 hade en marknadsandel
av 47 %. Motsvarande andel för konsumentkooperationen uppgick till 20 %, medan
sex privata kvarnföretag representerade resten, dvs. 33 %. Enligt i övrigt
inhämtade uppgifter har lantbrukskooperationen i fråga om den del av
äggmarknaden som avser den reguljära handeln en andel av omkring 60%, medan
resterande del av marknaden består av ett antal äggpackerier av varierande
storlek. Sammanfattningsvis kan konstateras att privata företag finns på i
stort sett alla delmarknader.
Av vad som nu har sagts framgår att den föreslagna lagen inte enbart omfattar
företag med lantbrukskooperativ ägandeform. När marknaderna domineras av
lantbrukskooperativa företag -- såsom fallet är beträffande mjölkinvägningen
där lantbrukskooperationen har nära 100 % -- blir effekten naturligen att lagen
blir tillämplig enbart eller i huvudsak på lantbrukskooperativa företag. I
branscher, där lantbrukskooperationen har en mindre marknadsdominans --
exempelvis när det gäller spannmål och ägg -- kommer lagen att träffa även
företag med annan ägarform. Utskottet konstaterar också att i
regleringsföreningarna -- som har haft en myndighetsfunktion i fråga om den
kollektiva exportfinansieringen -- har ingått företrädare för olika ägarformer.
Jordbruksutskottet har i sitt yttrande berört frågan om diskriminering av
olika företagsformer. Härvidlag har jordbruksutskottet erinrat om att
konkurrenskommittén (SOU 1990:25 s.263) har meddelat sin avsikt att göra
ytterligare analyser av hur konkurrenslagstiftningen bör utformas och tillämpas
för att vederbörlig hänsyn skall kunna tas till kooperationens särart och olika
behov av federativ samverkan.
En fråga som är närbesläktad med den nyss behandlade gäller det förhållandet
att lagen gör undantag för det samarbete som sker inom koncerner. Denna
undantagsregel synes ha bidragit till uppfattningen att den kooperativa
företagsformen -- där samverkan i huvudsak sker federativt -- skulle vara
diskriminerad genom lagens utformning.
Näringsutskottet vill framhålla att enligt konkurrenslagen (15 §) gäller
koncernundantag också för de två nu befintliga förbuden, dvs. mot
anbudskarteller och bruttoprissättning (prop. 1981/82:165 s. 128--131). Även
inom EG förekommer motsvarande undantag; vid en konkurrensrättslig bedömning
enligt EGs konkurrensregler betraktas en koncern som en enhet (se
konkurrensutredningens betänkande SOU 1990:25, s. 198). Förbudet i artikel 85 i
Romfördraget träffar alltså inte avtal eller förfaranden mellan moderbolag och
dotterbolag. Koncernundantag, som är ett uttryck för den ekonomiska enhetens
princip, är för övrigt inte någonting unikt för konkurrenslagstiftningen.
Kooperativ verksamhet är ofta organiserad i decentraliserad form med
självständiga föreningar i olika geografiska områden. Därmed uppkommer i
praktiken en skillnad mellan verksamheten inom ett aktiebolag och verksamheten
inom en kooperativ organisation.
I en motion har särskilt hävdats dels att lagen kan tvinga fram fusioner
mellan föreningar så att endast en förening skulle återstå, dels att lagen
hindrar en strukturomvandling inom den svenska livsmedelssektorn som är
nödvändig för att branschen skall kunna möta ett skärpt internationellt
konkurrenstryck och som också riksdagen i sitt livsmedelspolitiska beslut våren
1990 angav vara önskvärt.
Lagen riktas mot samarbete mellan företag. I fråga om hinder för det slags
påverkan på marknadens struktur som följer av en sådan samerkan påminner
utskottet om de föreslagna bestämmelserna om dispens (8 och 9 §§). Det är här
fråga om möjlighet till individuellt undantag. Marknadsdomstolen kan meddela en
näringsidkare tillstånd till ett förfarande som annars är förbjudet om
förfarandet kan antas främja kostnadsbesparingar, som till väsentlig del kommer
konsumenterna till godo, eller i övrigt bidra till en från allmän synpunkt
ändamålsenlig ordning eller om det annars finns särskilda skäl. Reglerna har
sin motsvarighet i konkurrenslagen. Gränsen för det förbudsområdet anges i 7 §.
Enligt denna bestämmelse medges ett generellt undantag för sådan samverkan som
endast i begränsad utsträckning kan påverka konkurrensen. Till dessa frågor
återkommer utskottet i det följande.
Beträffande vad som vanligen avses med strukturomvandling, nämligen sådan som
åstadkoms genom fusioner, erinrar näringsutskottet om att företagsförvärv
prövas enligt konkurrenslagens särskilda regler. För ekonomisk förening gäller
enligt lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar att en fusion inte kan
registreras om den har förbjudits enligt konkurrenslagen eller om NO inte har
beslutat att lämna fusionen utan åtgärd enligt konkurrenslagen. Detta innebär
att varje fusion av ekonomiska föreningar kommer under NOs prövning.
Frågan om vikten av en samlad lagstiftning har kommenterats av
jordbruksutskottet, som anför följande:
Enligt utskottets mening hade det i och för sig varit av värde om
konkurrensen inom livsmedelssektorn som helhet nu hade kunnat bedömas. Som
framhålls i propositionen har emellertid frågor om konkurrensen i
distributions- och handelsled inte något direkt samband med den nu förestående
avvecklingen av den interna marknadsregleringen. Att livsmedelskedjan nu inte
kan bedömas i sin helhet bör därför enligt utskottets mening inte hindra ett
genomförande av den nu föreslagna lagstiftningen. Utskottet vill erinra om att
konkurrenskommittén i sitt fortsatta arbete skall överväga såväl frågor om
konkurrens inom livsmedelssektorn i övrigt som en generellt verkande
konkurrenslagstiftning.
Näringsutskottet vill i detta sammanhang påminna om att konkurrenskommitténs
slutbetänkande avses föreligga sommaren 1991.
En fråga som är besläktad med den nyss behandlade frågan gäller den
konsekvensanalys av propositionen som direkt eller indirekt har efterlysts
i några motioner. Avregleringen inom jordbruket innebär inledningen till en mer
konsumentorienterad livsmedelspolitik. Det livsmedelspolitiska beslutet har
föregåtts av ett omfattande utredningsarbete. Under 1980-talet har tre
offentliga utredningar behandlat livsmedelpolitiken, nämligen 1983 års
livsmedelspolitiska kommitté, 1986 års livsmedelspolitiska utredning och den
livsmedelspolitiska arbetsgruppen, vars betänkande (Ds Jo 1990:63) har legat
till grund för konkurrenskommitténs arbete i hithörande frågor.
Den nu föreslagna regleringen -- lag om förbud mot konkurrensbegränsningar i
fråga om jordbruksprodukter -- har enligt vad som sägs i propositionen till
syfte att säkerställa att de positiva effekter som avses komma ut av reformen
också kommer konsumenterna till del. Näringsutskottet påminner om att i
lagförslaget -- såsom har nämnts i det föregående -- också har införts
bestämmelser om möjlighet till dispens; avvägningar med avseende på förbudens
konsekvenser görs härvid i ett enskilt fall.
Lantbruket kommer att tillföras drygt 14 miljarder kronor (prop. 1990/91:191)
under den närmaste femårsperioden för att marknadsanpassningen skall
underlättas. En del av stödet avser exempelvis landskapsvårdande insatser.
Annat stöd tar särskilt sikte på Norrland. Besluten i dessa avseenden har i
likhet med andra överväganden och beslut föregåtts av analyser av behovet av
stöd och andra insatser.
Enligt regeringens uppfattning kommer den avreglering som riksdagen har
beslutat om att innebära sänkta priser på flertalet jordbruksprodukter. Genom
att vissa produktionskostnader sänks bör -- även vid en balans på marknaden
mellan tillgång och efterfrågan inom landet -- prisnivån sänkas med drygt 7%.
Genom ökad konkurrens och den slopade kollektiva exportfinansieringen kommer
priserna förmodligen att pressas ytterligare.
Näringsutskottet vill i anslutning härtill påminna om de uppföljningsuppdrag
som regeringen med anledning av såväl det livsmedelspolitiska beslutet våren
1990 som den nu framlagda propositionen (1990/91:191) om vissa
livsmedelspolitiska frågor har lagt på olika myndigheter och övriga instanser.
Jordbruksutskottet har i sin kommentar till invändningen i fråga om bristen
på konsekvensanalys erinrat om sin inställning att den föreslagna
lagstiftningen skall införas och att det därvid -- för att den skall få åsyftad
verkan -- är givet att den måste träda i kraft samtidigt som de statliga
regleringarna upphör att gälla. Mot denna bakgrund är det, anför
jordbruksutskottet, orealistiskt att begära att en konsekvensanalys av lagen
skall föreligga innan den träder i kraft.
Finansiering av export
Såsom har nämnts i det föregående föreslås ett förbud mot sådan samverkan
mellan näringsidkare i samma led som innebär att underskott vid försäljning av
jordbruksprodukter på export finansieras gemensamt. I detta avsnitt behandlar
näringsutskottet två motionsyrkanden som särskilt berör detta slag av
samverkan.
I motion 1990/91:N102 (m) kritiseras förslaget för att vara motsägelsefullt.
En formulering i propositionen måste nämligen, enligt motionärernas
uppfattning, tolkas på sådant sätt att det skulle finnas en öppning för
kollektiv exportfinansiering. Senare i propositionen görs emellertid ett
uttalande som står i direkt strid med det första, heter det. Denna oklarhet
motiverar, anser motionärerna, att regeringen bör återkomma med ett nytt
förslag i denna del. Riktningsgivande i detta arbete bör vara att sådan
samverkan mellan företag som tillgodoser intresset av en sund
strukturrationalisering skall vara tillåten.
Även i motion 1990/91:N104 (v) berörs frågan om hantering av exportvolymer
medelst säljbolag. Riksdagens uttalande våren 1990 om den grundläggande
principen om ömsesidighet mellan olika länder i fråga om åtgärder för att
minska stödet till jordbruksproduktionen har inte respekterats i det nu
framlagda förslaget, är innebörden. Motionärerna påminner om att
produktionsöverskotten i många andra länder exporteras med hjälp av statliga
subventioner. Vidare sägs att jordbruksnämnden har möjlighet att i efterhand
korrigera en oacceptabel inhemsk prisutveckling till följd av kollektiv
exportfinansiering genom att sänka gränsskyddet.
Jordbruksutskottet berörde våren 1990 dessa frågor under rubriken
Konkurrensaspekter i sitt betänkande (1989/90:JoU25 s. 95--97). I relevanta
delar har dessa åberopats av jordbruksutskottet i yttrandet till näringskottet.
I det nu aktuella yttrandet har jordbruksutskottet särskilt berört frågan om
samverkan i säljbolag. Genom den föreslagna utformningen av lagen har, anför
jordbruksutskottet, riksdagens uttalanden i fråga om samverkan i säljbolag för
hantering av säsongvariationer och tillfälliga mindre exportkvantiteter
beaktats.
Jordbruksutskottet uttalar vidare:
Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att avvecklingen av den
kollektiva exportfinansieringen är en central del av livsmedelsreformen. Om
syftet med avvecklingen av de interna marknadsregleringarna skall uppnås är det
enligt utskottets uppfattning av grundläggande betydelse att den kollektiva
exportfinansiering som förekommit inom regleringens ram inte övertas eller på
annat sätt drivs vidare i privat regi. Det är därför enligt utskottets mening
angeläget att ett förbud mot gemensam finansiering av underskott vid export av
jordbruksprodukter införs samtidigt som marknadsregleringen upphör att gälla.
Utskottet kan för sin del inte finna att förslaget i denna del är oklart
formulerat och skulle kunna medföra några betydande tolkningsproblem.
Näringsutskottet vill i anslutning härtill påpeka att finansiering av
förlustbringande export på gemensam basis förutsätter vinst- och
förlustöverföringar mellan de medverkande företagen. Ett samarbete av detta
slag medför samtidigt att de berörda företagens individuella prissättning av
produkterna för den svenska marknaden påverkas. En gemensam finansiering kan
därmed innebära en -- låt vara indirekt -- prissamverkan. Den kan sålunda
jämföras med en priskartell, tillkommen för ett bestämt syfte.
Regeringen har nyligen i proposition 1990/91:191 om vissa livsmedelspolitiska
frågor återkommit till frågan om avvecklingen av den interna
marknadsregleringen. Denna reglering har, heter det, haft negativa effekter för
såväl konsumenterna som lantbrukarna. Prisstödet har lett till produktion av
stora överskott, vilka har fått placeras på den internationella marknaden till
priser som kraftigt understigit de svenska produktionskostnaderna. Kostnaderna
för detta har burits av såväl producenterna som konsumenterna gemensamt.
Regeringen påminner om att exporten för överskottsproduktionen av enbart
spannmål i år kostar ca 2,8 miljarder kronor. Det är väsentligt att reformen
fullföljs på ett sådant sätt att denna åderlåtning av samhällsekonomin upphör
och resurserna återförs till konsumenter och producenter, anförs det.
I samma proposition har regeringen särskilt tagit upp frågan om s.k.
säljbolag. Regeringen hänvisar till vad jordbruksutskottet har uttalat i detta
ämne, nämligen att ett riksdagsbeslut om avskaffande av de interna
regleringarna måste innebära att företag inte kan få ta över vissa delar av
denna reglering och administrera den i egen regi. Detta var, säger regeringen
vidare, en markering av att samhället inte kan godta att monopol eller
samverkande företag genomför åtgärder som innebär att underskott vid export
finansieras gemensamt, samtidigt som den svenska prisnivån kan upprätthållas på
en hög nivå. Om ett säljbolag används för att mellan förädlingsföretag utjämna
kostnader för export, har den statliga prisregleringen ersatts med en privat
reglering som ligger utanför regeringens och riksdagens kontroll. Ett
grundläggande villkor för s.k. säljbolag är alltså att de uppträder inom ramen
för vad som är tillåtet enligt konkurrenslagstiftningens ramar samt tillåter
att överskott -- utöver vad som kan säljas inom landet -- direkt påverkar
lönsamhet och priser inom det företag som producerar överskottet. I övrigt
hänvisas till de krav som bör ställas på ett säljbolag i enlighet med
konkurrenskommitténs betänkande (SOU 1990:25). I det åberopade betänkandet
(s. 236--239) ställs följande krav på ett säljbolag för det angivna syftet.
Det skall vara en självständig juridisk person; flera skäl talar för
aktiebolagsformen, anförs det. Vidare får företaget inte verka för att utjämna
pris eller lönsamhet i underliggande led och varje form av kvotering är
utesluten. Ett tredje krav är att försäljningsaktiviteterna endast skall vara
inriktade på export. Vidare skall det stå varje näringsidkare fritt att bilda
konkurrerande bolag med samma inriktning och verksamhetsområde. Som ett sista
krav gäller att företaget inte får ingå exklusivavtal med föreningarna.
Näringsutskottet erinrar om att grunden i den avreglering av jordbruket som
riksdagen har beslutat om är ett avskaffande av den kollektiva
exportfinansieringen. Näringsutskottet delar därför jordbruksutskottets
uppfattning att det av regeringen föreslagna förbudet mot kollektiv
exportfinansiering i privat regi är befogat för att avregleringen skall få
avsedd effekt och tillstyrker regeringens förslag.
I samband med det livsmedelspolitiska beslutet våren 1990 uttalade riksdagen
att lantbrukskooperationen och andra aktörer får en mycket viktig roll när det
gäller att stabilisera marknaden, upprätthålla olika former av
kontraktsproduktion och motverka att årsmånsvariationer slår igenom i alltför
kraftiga interna prisvariationer. Men också de mindre företagen måste ges
möjlighet att samverka. Riksdagen uttalade också att det måste finnas möjlighet
att hantera försäljning av tillfälliga överskott. Säljbolag, också branschvisa,
framhölls som en lämplig form för att hantera säsongvariationer och tillfälliga
mindre exportkvantiteter. Det av regeringen presenterade förslaget till
konkurrenslagstiftning ligger alltså i linje med riksdagens uttalanden.
Samtidigt beslutade riksdagen att staten, för att övergången till en
avreglerad inhemsk marknad skall underlättas, övergångsvis skall avsätta
budgetmedel för viss exportfinansiering av kött. Dessa medel, resp. 200
milj.kr., 150 milj.kr. och 100 milj.kr. under budgetåren 1991/92--1993/94, kan
bl.a. komma att användas för export av vissa säsongmässiga överskott. Enligt
utskottets mening är det viktigt att utvecklingen och hanteringen av de
säsongmässiga överskotten av kött följs noga under övergångsperioden. Det torde
i första hand vara en uppgift för jordbruksverket att göra en sådan
utvärdering.
Det finns också anledning att följa i vilken utsträckning avsatta medel
används för att jämna ut säsongvariationer. Om det vid utvärderingen skulle
framkomma att förekomsten av tillfälliga överskott av kött på den svenska
marknaden innebär allvarliga problem för prisbildningen bör regeringen
återkomma till riksdagen med förslag till åtgärder. Enligt utskottets mening
finns emellertid i dag inget skäl som talar för att ytterligare medel, utöver
de som riksdagen redan har beslutat om, är befogade för att hantera denna typ
av säsongmässiga överskott.
Med det sagda avstyrker näringsutskottet motionerna 1990/91:N102 (m) och
1990/91:N104 (v), båda i berörda delar.
Marknadsdelning m.m.; undantagsbestämmelse
Utöver förbudet mot den nyss behandlade formen för samverkan föreslås ett
förbud mot samverkan mellan näringsidkare i samma led som innebär att inköp av
varor inom landet eller efterföljande produktion eller försäljning delas upp i
kvoter i geografiska områden eller i kundkretsar. Förbudet gäller även sådan
samverkan som går ut på att produktionen eller utbudet av varor inom landet
begränsas på annat sätt.
Förslaget om marknadsdelning och andra begränsningar av produktion eller
utbud har inte föranlett något motionsyrkande. Näringsutskottet vill emellertid
närmare kommentera denna form av samverkan såvitt gäller avgränsningen av det
förbudsbelagda området.
I förslagets 7 § finns en för de båda förbuden gemensam bestämmelse om
generellt undantag. Om samarbetet innebär att den totala konkurrensen på vad
som betecknas som den relevanta marknaden begränsas endast i mindre
utsträckning blir undantaget tillämpligt. Som tumregel, sägs det i
motiveringen, bör gälla att konkurrensen begränsas endast i mindre utsträckning
om den samverkan som avses når en omfattning som påverkar mindre än 25 % av den
relevanta marknaden. En möjlighet till individuellt undantag, dispens, regleras
i 8 och 9 §§.
I motion 1990/91:N102 (m) har aktualiserats frågan om förslagets utformning
när det gäller reglerna om undantag och dispens -- dock utan att något formellt
yrkande framställts. Motionärerna hävdar att lagförslaget i dessa delar är så
otydligt formulerat att svårbemästrade tolkningsproblem kan uppkomma.
I sitt yttrande har jordbruksutskottet i denna del anfört att man inte ha
något att erinra mot de förslagna möjligheterna till undantag och dispens.
Genom generella förbud mot vissa former av konkurrensbegränsande samverkan
mellan företag markeras att förfarandena normalt har övervägande negativa
effekter från konkurrenssynpunkt. Det måste dock betonas att inte alla fall av
samverkan som träffas av generella förbudsformuleringar är negativa för
konkurrensen. Sådan samverkan som syftar till att åstadkomma en motvikt mot
andra marknadsaktörer kan t.ex. ibland stärka konkurrensen och därmed vara
önskvärd. Intresset av att det råder konkurrensneutralitet mellan olika
verksamhetsformer kan likaså i det enskilda fallet motivera att en samverkan
bör vara tillåten. Samarbete mellan företag även för andra syften kan i ett
enskilt fall -- trots att det normalt skulle strida mot något av förbuden --
medföra sådana övervägande positiva effekter att den bör godtas.
Mot denna bakgrund finner näringsutskottet det angeläget att generellt
verkande förbud förses med generella undantag. Näringsutskottet delar alltså
regeringens uppfattning att det behövs en regel enligt vilken samarbete med en
begränsad räckvidd bör undantas.
I fråga om de båda huvudtyper av förbud som nu föreslås kan det emellertid
finnas anledning att vid prövningen av förbudens omfattning beakta deras
inbördes delvis olika karaktär och -- inte minst -- de skilda bevekelsegrunder
som motiverar att de nu bör införas. Näringsutskottet erinrar härvid om att det
är intresset av att livsmedelsreformens positiva effekter kommer konsumenterna
till del som har föranlett lagförslaget. Syftet med den föreslagna bestämmelsen
om förbud är att -- i enlighet med riksdagens beslut -- förhindra att den
reglering som nu skall avvecklas i stället övertas i privat regi. Av den
livsmedelspolitiska propositionen (1989/90:146) framgår (s. 51 f.) att de
negativa konsekvenser som den interna marknadsregleringen har medfört till stor
del beror på den kollektiva exportfinansieringen. Genom att denna lyfter bort
allt som inte efterfrågas på den svenska marknaden minskar drivkraften för
företagen att förändra sin produktion så att den bättre överensstämmer med vad
som efterfrågas av konsumenterna. Svårigheten för marknadens signaler att nå
fram förstärks genom att exporten finansieras med hjälp av en avgift som tas ut
på all produktion -- oavsett om varan är av en sådan sort eller kvalitet att
avsättningen redan är säkrad inom landet. Med kollektiv exportfinansiering
tillgodoser man inte det krav på anpassning till efterfrågan som är nödvändigt.
Jordbruksutskottet har i sitt yttrande över det nu framlagda förslaget rörande
stärkt konkurrens också understrukit att avvecklingen av den kollektiva
exportfinansieringen är en central del av livsmedelsreformen.
Mot bakgrund av vad som nu har sagts anser näringsutskottet att kollektiv
finansiering av exportförluster på livsmedelsområdet generellt måste betraktas
som särskilt skadlig från konkurrenssynpunkt. Detta bör också beaktas vid
bedömningar som rör avgränsningen av det förbudsbelagda området såsom det
kommer till uttryck i den föreslagna lagens bestämmelser i 7 § om undantag.
I fråga om förbudet mot gemensam finansiering av exportförluster finner
utskottet den s.k. tumregeln om 25 % väl avpassad. Förbudet mot marknadsdelning
bör emellertid kunna tillämpas med ett större mått av flexibilitet. Detta kan
sålunda vara motiverat då mindre företag samverkar för att på ett effektivt
sätt kunna konkurrera med en större näringsidkare. Detta synsätt är också
befogat när det gäller kooperativa företag där en regional struktur ofta är
förhärskande. Aktiebolag, däremot, är oftast organiserade i landsomfattande
koncerner och träffas därmed inte av den föreslagna lagstiftningen. I de fall
då de samverkande företagen skulle nå upp till en ensamställning eller en klart
dominerande ställning på den marknad som det är fråga om i varje särskilt fall
bör dock förfarandet under alla förhållanden vara förbjudet.
Näringsutskottet erinrar i detta sammanhang om vad som sägs i propositionen
(1990/91:147 s. 17) om möjligheterna till ingripande enligt
missbruksbestämmelsen i 2 § konkurrenslagen. Ett förfarande som har undantagits
från det straffbara området torde i ett enskilt fall ändå kunna vara att
betrakta som en konkurrensbegränsning med skadlig verkan. Vidare anges att
näringsfrihetsombudsmannen får avgöra om ett ingripande mot det ifrågasatta
förfarandet bör ske med stöd av den nu föreslagna lagens förbudsbetämmelser
eller med stöd av konkurrenslagens missbruksbestämmelse.
Sammanfattande ställningstagande
I det föregående har näringsutskottet behandlat de olika former av samverkan
som nu föreslås bli förbjudna.
Avslag på propositionen i dess helhet har -- som nämnts i det föregående --
yrkats av centerpartiet i motionerna 1990/91:N105 och 1990/91:N100; samma
innebörd har ett yrkande i motion 1990/91:N321. Även i vänsterpartiets motion
1990/91:N104 yrkas avslag. Kritiska synpunkter framförs också i motion
1990/91:N18 från detta parti. Miljöpartiet har för sin del i motion
1990/91:N103 hävdat att lagens ikraftträdande bör uppskjutas i avvaktan på en
konsekvensanalys. Motion 1990/91:N42 (mp) ger uttryck för en liknande syn.
Invändningar mot att en viss företagsform träffas av förslaget kommer till
uttryck i motion 1990/91:N101 (s). Moderata samlingspartiet framför kritik av
principiell natur i motion 1990/91:N24; en särreglering riktad mot en enda
bransch borde inte komma i fråga, menar man.
Näringsutskottet vill sammanfattningvis slå fast att regeringens nu framlagda
förslag till åtgärder för förstärkt konkurrenspolitik på jordbrukets område
utgör ett av flera viktiga steg i den livsmedelspolitiska reform som nu inleds.
Denna innebär att konsumentens intressen beaktas i högre grad än hittills genom
den direktkontakt på marknaden mellan konsumenterna och producenterna som
uppkommer som en avsedd effekt av avregleringen. Jordbruksutskottet har betonat
vikten av en väl fungerande konkurrens för att reformens positiva effekter
skall komma konsumenterna och samhället i övrigt till del. Den nu föreslagna
lagen förutses bidra till att de positiva effekterna fördelas på sådant sätt
som riksdagen har avsett. Övergången till väl fungerande marknader på
jordbruksområdet underlättas genom att statsmakterna anger spelreglerna.
Den kritik som har riktats mot att den nu föreslagna lagen enbart avser en
del av näringslivet, nämligen jordbruksområdet, finner näringsutskottet inte
helt obefogad. Liksom jordbruksutskottet gör näringsutskottet dock den
bedömningen att en särreglering av detta slag behövs i anslutning till att
riksdagens beslut om avreglering inom jordbruket träder i kraft.
Näringsutskottet vill emellertid betona vikten av att den nu föreslagna lagen
upphävs i anslutning till att riksdagen beslutar om en ny generell
konkurrenslag.
Näringsutskottet har i de föregående avsnitten behandlat de frågor rörande
lagförslagets innehåll som är aktuella. Utöver vad som har sagts ger
regeringens lagförslag ingen anledning till kommentarer. Näringsutskottet
föreslår att riksdagen ansluter sig till det nu anförda om förstärkt konkurrens
på livsmedelsområdet. Därmed tillstyrker utskottet proposition 1990/91:147 och
avstyrker motionerna 1990/91:N105 (c), 1990/91:N100 (c), 1990/91:N321 (c),
1990/91:N104 (v), 1990/91:N18 (v), 1990/91:N24 (m), 1990/91:N101 (s),
1990/91:N103 (mp) och 1990/91:N42 (mp) såvitt gäller här behandlade frågor.
Övrigt
Åtgärder för stimulans av ett ökat marknadstillträde i livsmedelssektorn
är angelägna, anförs i motion 1990/91:N104 (v). Konsumenternas svagare
ställning åberopas som grund för yrkandet. Särskilt viktigt är, enligt
motionärernas mening, att etableringshinder undanröjs för nya aktörer. Den
enklaste vägen att öka konkurrensen är att öka importen av livsmedelsprodukter,
menar de. I motionen betonas också vikten av en uppföljning av riksdagens
beslut när det gäller stimulans till småskalig produktion och förädling av
livsmedel.
Jordbruksutskottet har beträffande denna del av motion 1990/91:N104 (v) bl.a.
erinrat om att det i samband med det livsmedelspolitiska beslutet våren 1990
anslöt sig till jordbruksministerns uttalande om att stöd till den småskaliga
livsmedelsindustrin är en viktig del inom ramen för ett utökat glesbygdsstöd.
Denna uppfattning vidhåller jordbruksutskottet.
Såsom framgår av det föregående innebär riksdagens beslut om en ny
livsmedelspolitik att konsumenternas intressen kommer mer i förgrunden.
Internationellt pågår arbete i GATT om ökat marknadstillträde, vilket har
till syfte att liberalisera handeln med jordbruksprodukter. I sin nyligen
framlagda proposition (1990/91:191) om vissa livsmedelspolitiska frågor har
regeringen föreslagit sådana tekniska och nivåmässiga anpassningar som behövs
för att avvecklingen av den interna marknadsregleringen skall få avsedd effekt.
I anslutning härtill föreslås att prisövervakningen intensifieras för att man
skall kunna konstatera om effekterna når fram till konsumenterna. Vidare
föreslår regeringen att tillfälliga och riktade justeringar av gränsskyddet
skall användas i syfte att en import skall kunna bibehållas. Jordbruksutskottet
har tillstyrkt regeringens förslag (1990/91:JoU31) på samtliga punkter.
Mot bakgrund av vad här har sagts finner utskottet att riksdagen inte har
anledning att ta något initiativ på grundval av den aktuella delen av motion
1990/91:N104 (v).
I motion 1990/91:N103 (mp) framförs vissa synpunkter på jordbrukspolitikens
förhållande till konkurrenslagstiftningen. Motionärerna förespråkar dessutom
en samlad konkurrenslagstiftning utan inriktning på en speciell bransch. De
menar emellertid att det finns anledning att lägga jordbrukspolitiska aspekter
på konkurrensregler för jordbruksområdet. Särskild hänsyn måste vid
utformningen av reglerna tas till intresset av att skog-, jordbruks- och
betesmarknaderna skall bevaras och djurs biologiska behov respekteras, hävdar
motionärerna.
Jordbruksutskottet har yttrat sig i denna del och därvid konstaterat att
yrkandet tar sikte på utformningen av jordbrukspolitiken snarare än av
konkurrenspolitiken. Riksdagens inställning i fråga om målen för
jordbrukspolitiken framgår av betänkandet 1989/90:JoU25, fortsätter
jordbruksutskottet som inte finner skäl att i detta sammanhang ånyo sakbehandla
denna omfattande fråga.
Näringsutskottet godtar den bedömning som jordbruksutskottet gör beträffande
skiljelinjen mellan jordbrukspolitik och konkurrenspolitik och saknar därmed
anledning att ytterligare kommentera motion 1990/91:N103 (mp) i nu berörd del.
Denna avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande riktlinjer för konkurrenspolitiken
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:87 moment 50 och med
avslag på motion 1990/91:N19 yrkande 1, motion 1990/91:N32 yrkande 15, motion
1990/91:N34 yrkande 12, motion 1990/91:N42 yrkandena 14 och 30, motion
1990/91:N251, motion 1990/91:N288 yrkande 1, motion 1990/91:N292 yrkandena 2, 3
och 6, motion 1990/91:N346 yrkande 1 och motion 1990/91:N357 yrkandena 4 och
8--10 godkänner i propositionen angivna riktlinjer,
res. 1 (m, fp, c)
res. 2 (v)
res. 3 (mp)
2. beträffande kontroll av fusioner
att riksdagen avslår motion 1990/91:N225 yrkande 9,
res. 4 (c, mp)
3. beträffande uppbrytande av existerande företag
att riksdagen avslår motion 1990/91:N346 yrkande 2,
res. 5 (m, fp, c) - motiv.
res. 6 (v, mp)
4. beträffande monopolverksamhet
att riksdagen avslår motion 1990/91:N42 yrkandena 8 och 9,
res. 7 (mp)
5. beträffande arbetsrättslig anknytning
att riksdagen avslår motion 1990/91:N294,
res. 8 (m, fp, c)
6. beträffande myndighetsstrukturen på konkurrensområdet
att riksdagen avslår motion 1990/91:N32 yrkande 14,
res. 9 (m, fp, c, mp)
7. beträffande bygg- och bosektorerna
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:N289, 1990/91:N295, 1990/91:N345 och
1990/91:N375,
res. 10 (c, v, mp)
8. beträffande kvalitetskrav på byggprodukter
att riksdagen avslår motion 1990/91:N19 yrkande 2,
res. 11 (v)
9. beträffande utredningar om livsmedelspriserna
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:N206, 1990/91:N267, 1990/91:N309 och
motion 1990/91:N321 yrkande 2,
res. 12 (c, v, mp)
10. beträffande skattetryckets betydelse för livsmedelspriserna
att riksdagen avslår motion 1990/91:N102 yrkande 1,
res. 13 (m, fp)
res. 14 (c, v, mp) - motiv.
11. beträffande konsumenternas kostnader för livsmedelshandelns
marknadsföringsåtgärder
att riksdagen avslår motion 1990/91:N288 yrkande 2 och motion 1990/91:N349,
res. 15 (v, mp)
12. beträffande avregleringens effekter på sockernäringen
att riksdagen avslår motion 1990/91:N268,
res. 16 (c)
13. beträffande begäran hos regeringen om förslag till viss lagstiftning
att riksdagen avslår motion 1990/91:292 yrkande 5,
14. beträffande förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om
jordbruksprodukter
att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:N18 och 1990/91:N24, motion
1990/91:N42 yrkande 15, motionerna 1990/91:N100 och 1990/91:N101, motion
1990/91:N102 yrkande 2, motion 1990/91:N103 yrkandena 1 och 3, motion
1990/91:N104 yrkandena 1 och 3 och 4, motion 1990/91:N105 och motion
1990/91:N321 yrkande 1 antar det i proposition 1990/91:147 framlagda förslaget
till lag om förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om jordbruksprodukter,
res. 17 (m)
res. 18 (c, v)
res. 19 (mp)
16. beträffande jordbrukspolitikens förhållande till
konkurrenslagstiftningen
att riksdagen avslår motion 1990/91:N103 yrkande 2.
res. 22 (mp)
Stockholm den 31 maj 1991
På näringsutskottets vägnar
Lennart Pettersson
Närvarande: Lennart Pettersson (s), Rune Jonsson (s), Per Westerberg (m),
Åke Wictorsson (s), Per-Ola Eriksson (c), Nic Grönvall (m), Inga-Britt
Johansson (s), Bo Finnkvist (s), Reynoldh Furustrand (s), Gunnar Hökmark (m),
Gudrun Norberg (fp), Rolf L Nilson (v), Lars Norberg (mp), Leif Marklund (s),
Mats Lindberg (s), Isa Halvarsson (fp) och Håkan Hansson (c).
Reservationer
1. Riktlinjer för konkurrenspolitiken (mom. 1)
Per Westerberg (m), Per-Ola Eriksson (c), Nic Grönvall (m), Gunnar Hökmark
(m), Gudrun Norberg (fp), Isa Halvarsson (fp) och Håkan Hansson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med "I de"
och slutar med "berörda delar" bort ha följande lydelse:
Ett viktigt inslag i en generell politik för förbättrade allmänna villkor för
näringslivet består i åtgärder för en stärkt marknadsekonomi. Endast om
marknadsekonomin fungerar väl, dvs. utan att företagen skyddas genom t.ex.
protektionism, regleringar och kartellsamarbete, kan företagen bli verkligt
stabila och starka och därmed konkurrenskraftiga på den internationella
marknaden. Utskottet anser det angeläget att denna principiella uppfattning
läggs till grund för överväganden om de konkurrenspolitiska insatserna.
En viktig utgångspunkt måste, enligt utskottets mening, vara att man slår
vakt om de strategiska fördelar som finns i vårt land. Vidare är det angeläget
att alla företag -- såväl små som stora -- ges likartade förutsättningar att
verka på marknaden. Lämpligen bör detta ske genom en strängare lagstiftning på
denna punkt. Slopande av monopol på viktiga områden, såsom arbetsförmedling, är
exempel på andra effektiva åtgärder för fungerande marknader. Även utan
monopolföretag kan det på vissa marknader genom t.ex. karteller och vertikala
bindningar råda en försvagad konkurrens. Särskilt inom bygg- och bosektorerna
skulle en mer differentierad företagsstruktur kunna bidra till en dämpad
kostnadsutveckling.
Friheten att etablera och driva företag är grundpelaren i ett
marknadsekonomiskt system och har därmed en avgörande betydelse för den svenska
ekonomin. Varje omständighet som hämmar eller hindrar nyföretagandet måste
därför, menar utskottet, motverkas. En samlad översyn bör därför göras av
etableringsregler av olika slag. För konkurrensen skadliga regler bör mönstras
ut. Ett exempel är kommunernas tillämpning av PBL. Hittillsvarande erfarenhet
visar att lagen har tillämpats på ett sätt som försvårar etableringen av
detaljhandelsföretag. Därmed utgör den ett hot mot den fria marknaden.
En effektiv konkurrenslagstiftning är nödvändig för att marknadsekonomin
skall kunna ges goda förutsättningar. I jämförelse med motsvarande regler i vår
omvärld, inte minst inom EG, framstår emellertid den svenska
konkurrenslagstiftningen som svag och därtill svår att tillämpa. Det är
nödvändigt att fri konkurrens inte bara stannar vid att vara ett honnörsord.
Utskottet utgår från att konkurrenskommittén kommer att lägga fram ett samlat
förslag till konkurrenslagstiftning som svarar mot de ändrade förutsättningar
som har vuxit fram inte minst genom de senaste årens ökade
internationalisering. Detta gäller exempelvis olika slag av horisontell
samverkan mellan företag som borde vara konkurrenter, men också vertikala
konkurrensbegränsningar såsom leveransvägran och andra åtgärder som en
leverantör kan vidta gentemot efterföljande led i syfte bl.a. att upprätthålla
en viss prisnivå. Möjligheterna till en fri prissättning måste garanteras.
Vidare är en översyn av förvärvsreglerna angelägen. Utskottet menar att
möjligheten att bryta upp marknadsdominerande företag bör övervägas. Även
frågan om övervakningen bör få en ändamålsenlig lösning; snabba och kraftfulla
insatser från de konkurrensvårdande myndigheternas sida är nödvändiga för att
lagstiftningens trovärdighet inte skall kunna ifrågasättas. Sammanfattningsvis
vill utskottet framhålla att den framtida nationella lagstiftningen bör
utformas utifrån de principer som styr EGs regelverk.
Utskottet vill starkt betona angelägenheten av att den offentliga
servicesektorn öppnas för konkurrens, bl.a. när det gäller vård och omsorg.
Enskilda initiativ måste uppmuntras. Det måste vidare vara möjligt för kommuner
att bedriva den verksamhet som bör ankomma på dem på ett effektivt sätt utan
att behöva tillgripa aktiebolagsformen. Utskottet vill framhålla vikten av att
vad som nu har anförts kommer att beaktas av konkurrenskommittén.
Riksdagen bör i ett uttalande till regeringen ansluta sig till vad utskottet
nu har anfört. Motionerna 1990/91:N34 (m), 1990/91:N357 (m) och 1990/91:N292
(fp) och 1990/91:N32 (c) tillstyrks med de nu sagda i berörda delar. Utskottet
avstyrker däremot övriga här behandlade motioner i berörda delar.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande riktlinjer för konkurrenspolitiken
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N32 yrkande 15, 1990/91:N34
yrkande 12, motion 1990/91:N292 yrkandena 2, 3 och 6 och motion 1990/91:N357
yrkandena 4 och 8--10 och med avslag på proposition 1990/91:87 moment 50,
motion 1990/91:N19 yrkande 1, motion 1990/91:N42 yrkandena 14 och 30, motion
1990/91:N251 yrkandena 1 och 2, motion 1990/91:N288 yrkande 1 och motion
1990/91:N346 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.
2. Riktlinjer för konkurrenspolitiken (mom. 1)
Rolf L Nilson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med "I de"
och slutar med "berörda delar" bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer i den kritik mot nuvarande system för bekämpande av
skadliga konkurrensbegränsningar som kommer till uttryck i motionerna från
vänsterpartiet. Det är angeläget att en skärpt uppmärksamhet nu riktas mot den
starka koncentration inom näringslivet som har tillåtits komma till stånd och
som innebär avsevärda nackdelar för konsumenterna. Särskilt de från
konsumentsynpunkt viktiga marknaderna för livsmedel och boende präglas av ett
fåtal mycket dominerande företag. Konsumenternas valmöjligheter begränsas och
prisökningarna på dessa marknader är snabbare än på marknader med ökat inslag
av konkurrens.
Det är beklagligt, menar utskottet, att den av regeringen tillsatta
konkurrenskommittén ännu inte har förmått lägga fram förslag om viktiga
lagstiftningsfrågor, såsom förbud mot horisontellt samarbete i olika former.
Det kommande förslaget från kommittén bör innefatta regler som gäller detta
slags konkurrensbegränsning. Vidare bör skärpta sanktionsregler vara en viktig
del av en ny konkurrenslagstiftning.
I detta sammanhang vill utskottet också ta upp frågan om tillämpningen av
PBL. Syftet med denna lag är att kommunerna skall kunna göra bedömningar när
det gäller karaktären på verksamheten i ett visst område inom kommunen.
Utskottet finner det emellertid inte rimligt att kommuner -- vilket synes
förekomma -- lägger sådana aspekter på planeringen som snarare rör olika
butikers lämplighet. Genom ett sådant förfaringssätt försvåras etableringen av
lågprisbutiker, vilket är till men för konkurrensen och därmed för
konsumenterna.
Med ett uttalande av riksdagen av här angiven innebörd blir motionerna
1990/91:N288 (v) och 1990/91:N346 tillgodosedda i aktuella delar.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande riktlinjer för konkurrenspolitiken
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N288 yrkande 1 och motion
1990/91:N346 yrkande 1 och med avslag på proposition 1990/91:87 moment 50,
motion 1990/91:N19 yrkande 1, motion 1990/91:N32 yrkande 15, motion 1990/91:N34
yrkande 12, motion 1990/91:N42 yrkandena 14 och 30, motion 1990/91:N251 yrkande
1 och 2, motion 1990/91:N292 yrkandena 2, 3 och 6 och motion 1990/91:N357
yrkandena 4 och 8--10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.
3. Riktlinjer för konkurrenspolitiken (mom. 1)
Lars Norberg (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med "I de"
och slutar med "berörda delar" bort ha följande lydelse:
Även om utskottet ansluter sig till marknadshushållningens principer vill
utskottet varna för inställningen att marknaden och konkurrensen utgör de enda
medlet att styra samhällsutvecklingen. Det finns för närvarande en utbredd
övertro på att frihet från regler skulle automatiskt skapa effektivitet och
framåtskridande. Avregleringen på finansmarknaden motsäger denna tro; de
kreditförluster på ca 15 miljarder kronor (ca 1 % av bruttonationalprodukten)
som nu har noterats i finansväsendet kan delvis skyllas på avregleringen.
Staten har som en av sina viktigaste uppgifter att på olika sätt modifiera
marknadens styrning, t.ex. genom avgifter på miljöfarliga utsläpp eller regler
som anger etiska grunder för näringslivet. Först efter sådana modifieringar bör
marknadsmekanismen kunna tillåtas att verka fullt ut. Konkurrensen är härvid
det effektivaste medlet för att det skall uppstå balans mellan tillgång och
efterfrågan och därmed en ökad effektivitet i samhällsekonomin.
Konkurrens sägs ofta vara det enda verksamma medlet för att man skall kunna
uppnå effektivitet. Att konkurrens i många fall kan få helt motsatt verkan än
den avsedda -- ineffektivitet genom t.ex. monopol -- är ett faktum som alltför
litet kommer fram i den allmänna debatten. Det är en egendomlig
människouppfattning att konkurrens skulle vara den enda inspirationen till
effektivitet och kreativitet. Utskottet anser att man bör erkänna att samarbete
i många fall -- exempelvis i kooperativ utan vinstintresse -- kan vara en minst
lika verkningsfull metod att åstadkomma effektivitet och kreativitet som
konkurrens.
Regleringar inom den offentliga sektorn bör kunna utsättas för ett rimligt
mått av konkurrens, anser utskottet. En angelägen uppmjukning av
hittillsvarande monopol inom skola och omsorg vore att införa särskild
"skolpeng" resp. "omsorgspeng", som innebär valfrihet för medborgarna.
Härigenom skulle alternativ inom dessa sektorer kunna göra sig gällande.
Livsmedelssektorn är ett annat viktigt område där det är angeläget med en
sund konkurrens. Inga stora företag -- oavsett om de är svenska eller
multinationella och om de drivs i aktiebolagsform eller kooperativt -- bör få
tillfälle att genom konkurrensbegränsande åtgärder hindra små företag att växa
upp. En effektivare konkurrenslagstiftning och övervakning från myndigheternas
sida skulle kunna förhindra exempelvis prisdumpning och köp av marknadsandelar
genom företagsförvärv.
Utskottet finner vidare att kommunernas tolkning av PBL, innebärande att
butikslägen har fördelats endast bland stora företag, har varit olycklig. Även
dagligvarubutiker med en utpräglad lågprispolitik bör få chans att etablera
sig.
Riksdagen bör göra ett uttalande till regeringen i linje med vad utskottet nu
har förordat. Genom en sådan åtgärd blir motion 1990/91:N42 (mp) tillgodosedd i
här behandlade delar. Övriga här behandlade motioner avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande riktlinjer för konkurrenspolitiken
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N42 yrkande 14 och med avslag på
proposition 1990/91:87 moment 50, motion 1990/91:N19 yrkande 1, motion
1990/91:N32 yrkande 15, motion 1990/91:N34 yrkande 12, motion 1990/91:N251
yrkandena 1 och 2, motion 1990/91:288 yrkande 1, motion 1990/91:N292 yrkandena
2, 3 och 6, motion 1990/91:N346 yrkande 1 och motion 1990/91:N357 yrkandena 4
och 8--10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Kontroll av fusioner (mom. 2)
Per-Ola Eriksson (c), Lars Norberg (mp) och Håkan Hansson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med "En väl"
och slutar med "aktuell del" bort ha följande lydelse:
Under senare år har strukturen i det svenska näringslivet kommit att alltmer
präglas av mycket stora företag med i många fall dominerande ställning på sina
resp. marknader. Företagen har ofta inte vuxit av egen kraft utan snarare genom
köp av konkurrentföretag.
Den fusionsgalopp som har drabbat Sverige måste hejdas, anser utskottet. Det
är angeläget att slå fast att förekomsten av en mångfald mindre företag, som
därtill är väl fungerande och livskraftiga, är en grundläggande förutsättning
för en positiv ekonomisk utveckling i hela landet. Den nyss berörda
förvärvsintensiteten i svenskt näringsliv försvårar emellertid en positiv
utveckling genom att antalet företag minskar starkt och återstående företag
centraliseras till ett fåtal orter. Såväl produktionsstrukturen som den
ekonomiska makten koncentreras, och känsligheten för marknadens svängningar
ökar. Samhället blir härigenom mer sårbart, vilket kan hota sysselsättning och
välfärd i Sverige. Mot den nu angivna bakgrunden är det enligt utskottets
uppfattning angeläget att en fortsatt koncentration i det svenska näringslivet
bromsas samtidigt som de små och medelstora företagens villkor stärks.
De inom EG nyligen antagna reglerna om fusionskontroll har tillkommit för att
skapa förutsättningar för att de förvärv och sammanslagningar av företag som
utgör ett led i den omfattande europeiska omstruktureringsprocessen inte
samtidigt förorsakar skada på konkurrensen. Reglerna är tillämpliga på företag
som, tillsammans eller vart för sig, uppfyller vissa krav på omsättning på
världsmarknaden och inom EG. En sådan bedömningsgrund anses avspegla företagens
ekonomiska styrka.
Enligt utskottets mening är det av vikt att Sverige på motsvarande sätt
vidtar åtgärder för att vidmakthålla en sund konkurrens inom näringslivet.
Ingripande bör kunna göras mot företag som redan har en så avgörande dominans
på en viss marknad att det finns risk för monopolliknande ställning.
Riksdagen bör i ett uttalande till regeringen ansluta sig till vad utskottet
nu har anfört. Motion 1990/91:N225 (c) tillstyrks alltså.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande kontroll av fusioner
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N225 yrkande 9 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Uppbrytande av existerande företag (mom. 3, motiveringen)
Per Westerberg (m), Per-Ola Eriksson (c), Nic Grönvall (m), Gunnar Hökmark
(m), Gudrun Norberg (fp), Isa Halvarsson (fp) och Håkan Hansson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med
"Utskottet konstaterar" och slutar med "1990/91:N346 (v)" bort ha följande
lydelse:
Utskottet anser -- i likhet med motionärerna -- att de konkurrensvårdande
myndigheterna behöver få väsentligt ökade möjligheter att förhindra och
korrigera en för konkurrensen skadlig utveckling av företagsstrukturen i
näringslivet. Detta är angeläget, inte minst för att svenska företag skall
kunna möta de nya krav som ett deltagande i EGs inre marknad kommer att
innebära. Frågan om åtgärder med detta syfte behandlar näringsutskottet i
betänkandet 1990/91:NU41 i anslutning till frågan om branschglidning inom den
finansiella sektorn. Den nu föreliggande motionen utgör enligt utskottets
uppfattning inte en lämplig grund för initiativ av riksdagen i detta avseende.
Motion 1990/91:N346 (v) avstyrks därför i aktuell del.
6. Uppbrytande av existerande företag (mom. 3)
Rolf L Nilson (v) och Lars Norberg (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med
"Utskottet konstaterar" och slutar med "1990/91:N346 (v)" bort ha följande
lydelse:
Utskottet delar den uppfattning som kommer till uttryck i motion 1990/91:N346
(v). Den allt starkare koncentrationen av ägar- och marknadsmakt har lett till
avsevärda nackdelar från konkurrenssynpunkt. Enligt utskottets mening är det
angeläget att staten har möjlighet inte bara att stoppa konkurrensbegränsande
företagssammanslagningar utan också att ingripa mot företag som har vuxit sig
så starka på den inhemska marknaden att konkurrensen allvarligt skadas till men
för konsumentintresset.
Mot denna bakgrund är det, anser utskottet, angeläget att den verksamma
konkurrenskommitténs arbete resulterar i konkreta förslag till lagregler som
medger möjlighet att bryta upp företag som dominerar en marknad i alltför hög
grad. Riksdagen bör göra ett uttalande av denna innebörd till regeringen.
Härigenom blir motion 1990/91:N346 (v) tillgodosedd.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande uppbrytande av existerande företag
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N346 yrkande 2 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
7. Monopolverksamhet (mom. 4)
Lars Norberg (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som börjar med "Med
hänvisning" och slutar med "berörd del" bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer i vad som anförs i motion 1990/91:N42 (mp) om att det i
propositionen saknas en djupgående analys av de problem som är förenade med
statlig monopolverksamhet. Det är, menar utskottet, viktigt att komma ihåg att
ett starkt motiv för att inrätta viss statlig verksamhet, t.ex.
telekommunikationer, var att de berörda verksamhetsområdena utgjorde "naturliga
monopol". En monopolverksamhet får inte bedrivas okontrollerat, eftersom risken
är stor att den i så fall skulle kunna göra oskäliga vinster, till skada för
medborgarna. Ytterligare ett skäl till att affärsverksformen valdes var att man
ville tillförsäkra alla medborgare en likformig service. De positiva effekterna
av en rikstäckande infrastruktur kommer alla medborgare till godo. Det är
därför helt rimligt att en viss del av verksamheten tillåts täcka underskott
inom andra delar. Därigenom kan t.ex. post- och telefonservice upprätthållas
även i landets glesbebyggda delar.
En orientering mot en mer lönsamhetsinriktad målsättning är påtaglig inom
affärsverk med monopol. En naturlig följd av den ökade självständighet som
skall gälla för de statliga affärsverken blir att den demokratiska kontrollen
över statens egendom försvagas. I linje härmed söker man tona ned den reella
monopolsituation som råder inom resp. verks eller bolags verksamhetsområde.
Utskottet menar att den maktkoncentration som uppstår när de statliga verken
utvidgar sitt arbetsområde -- genom att etablera sig på nya produkt- eller
tjänstemarknader -- och därmed konkurrerar med andra företag bör bromsas.
Utvecklingen av de statliga verken till stora koncerner med en blandning av
monopolverksamhet och sådan verksamhet som tävlar med andra företag är
oförenlig med kravet på en sund konkurrens. Därför bör sådana verksamheter helt
avskiljas från varandra och den konkurrensutsatta delen säljas i första hand
till de anställda eller lokalbefolkningen.
Det är, menar utskottet, hög tid att regeringen tillsätter en parlamentarisk
utredning med uppgift att klarlägga samtliga de problem som är förknippade med
monopolverksamhet inom de privata, kommunala och statliga områdena. Genom ett
uttalande av av riksdagen med nu angiven innebörd blir motion 1990/91:N42 (mp)
tillgodosedd i berörd del.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande monopolverksamhet
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N42 yrkandena 8 och 9 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
8. Arbetsrättslig anknytning (mom. 5)
Per Westerberg (m), Per-Ola Eriksson (c), Nic Grönvall (m), Gunnar Hökmark
(m), Gudrun Norberg (fp), Isa Halvarsson (fp) och Håkan Hansson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med "Av
konkurrenskommitténs" och slutar med "avstyrks därför" bort ha följande
lydelse:
För att konkurrensen på en marknad skall kunna vidmakthållas och utvecklas är
det av vikt att nya företag lätt kan etableras. Därför är det ett väsentligt
inslag i konkurrenspolitiken att alla slags regler eller beteenden som
försvårar etableringar undanröjs. Utskottet ansluter sig sålunda till den
uppfattning som förs fram i motion 1990/91:N294 (m), nämligen att åtgärder av
arbetsrättslig art inte bör få innebära att den fria konkurrensen i
näringslivet hämmas. Regeringen bör därför förelägga riksdagen förslag i linje
med det nyss refererade avgörandet i marknadsdomstolen (beslut 1989:13) så att
negativa effekter för konkurrensen till följd av åtgärder eller regler med
arbetsrättslig anknytning inte skall bli möjliga. Utskottet tillstyrker härmed
motion 1990/91:N294 (m).
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande arbetsrättslig anknytning
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N294 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
9. Myndighetsstrukturen på konkurrensområdet (mom. 6)
Per Westerberg (m), Per-Ola Eriksson (c), Nic Grönvall (m), Gunnar Hökmark
(m), Gudrun Norberg (fp), Lars Norberg (mp), Isa Halvarsson (fp) och Håkan
Hansson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som börjar med
"Utskottet intar" och slutar med "1990/91:N32 (c)" bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer i vad som anförs i motionen om behovet av en samordning
mellan myndigheterna på konkurrensområdet. I första hand bör frågan om en
samordning mellan NO och SPK övervägas. Härigenom skulle en effektivisering av
handläggningen kunna åstadkommas till gagn för de företag som är berörda --
t.ex. förslag som är utsatta för leveransvägran eller andra leveranssvårigheter
-- och därmed ytterst sett för konsumenterna. Även frågan om kommerskollegiets
framtida roll och delaktighet i dessa sammanhang bör kunna ingå i de
överväganden som görs. Riksdagen bör till regeringen göra ett uttalande av nu
angiven innebörd. Motion 1990/91:N32 tillstyrks alltså i nu aktuell del.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande myndighetsstrukturen på konkurrensområdet
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N32 yrkande 14 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
10. Bygg- och bosektorerna (mom. 7)
Per-Ola Eriksson (c), Rolf L Nilson (v), Lars Norberg (mp) och Håkan Hansson
(c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som börjar med
"Utskottet konstaterar" och slutar med "1990/91:N289 (v)" bort ha följande
lydelse:
En betydelsefull orsak till att kostnaderna för boendet har skjutit i höjden
alltför mycket är att såväl byggmaterialbranschen som byggnadsindustriell
verksamhet präglas av konkurrensbegränsande inslag. Detta framgår bl.a. av den
nyligen presenterade rapporten från konkurrenskommittén. Koncentrationen är
påtaglig framför allt när det gäller byggnadsbranschen, där endast ett mycket
begränsat antal aktörer är verksamma. Det finns också en rad former för
samarbete mellan företagen av sådant slag att de knappast kan anses vara
förenliga med intresset av att byggnads- och därmed boendekostnaderna skall
hållas nere.
Enligt utskottets mening måste konkurrenskommittén vara särskilt uppmärksam
på hithörande frågor, som i hög grad rör breda konsumentintressen och som
representerar en stor post i hushållsbudgeten. Utskottet räknar sålunda med att
kommittén kommer att lägga fram ett lagförslag som ger uttryck för en skärpt
inställning i fråga om olika former av samarbete mellan intressenterna särskilt
i de nu aktuella branscherna. Förslagen bör ta sikte på att karteller -- t.ex.
i fråga om priser och uppdelning av marknader -- inom särskilt byggnads- och
byggmaterialbranscherna effektivt kan motverkas. Även åtgärder som innebär att
skadliga effekter av dominerande företag kan undanröjas i de berörda
branscherna bör ingå i kommitténs förslag.
Utskottet anser det också vara en uppgift för kommittén att överväga andra
åtgärder för att kostnaderna i dessa branscher skall kunna hållas på en rimlig
nivå. Det kan exempelvis vara motiverat att se över formerna för upphandling av
entreprenader, särskilt i de fall då kommuner står som beställare och därvid
har möjlighet att lämna "monopol" på stora projekt. Också en översyn av de
regleringar som under lång tid har funnits inom bygg- och boendesektorn är
motiverad. Många av dem har införts i syfte att alla skall tillförsäkras en god
bostad. I många fall kan de visa sig vara överspelade eller t.o.m. ha fått en
ogynnsam effekt, inte minst när det gäller kostnadsutvecklingen. Kommittén bör
lägga fram de förslag som är motiverade även i detta avseende. Utskottet
tillstyrker med det nu sagda motionerna 1990/91:N295 (c) och 1990/91:N375 (c).
Genom ett uttalande av riksdagen till regeringen av nu angiven innebörd blir
också motionerna 1990/91:N289 (v) och 1990/91:N345 (s) tillgodosedda.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande bygg- och bosektorerna
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:N289, 1990/91:N295,
1990/91:N345 och 1990/91:N375 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
11. Kvalitetskrav på byggprodukter (mom. 8)
Rolf L Nilson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med
"Utskottet delar" och slutar med "behandlad del" bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer i de farhågor när det gäller harmoniserings- och
förenklingsarbetet i fråga om byggprodukter som kommer till uttryck i motion
1990/91:N19 (s). Riksdagen bör göra en tydlig markering av att Sverige i det
internationella arbetet inte skall göra några eftergifter i fråga om rimliga
kvalitetskrav för byggprodukter -- t.ex. när det gäller avgivande av skadliga
ämnen.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande harmonisering och förenklingsarbete rörande byggprodukter
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N19 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
12. Utredningar om livsmedelspriserna (mom. 9)
Per-Ola Eriksson (c), Rolf L Nilson (v), Lars Norberg (mp) och Håkan Hansson
(c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med
"Utskottet konstaterar" och slutar med "1990/91:N321 (c)" bort ha följande
lydelse:
Enligt utskottets uppfattning har de nu refererade utredningarna knappast
bidragit till den klarhet som är önskvärd när det gäller att utröna de
grundläggande orsakerna till prisutvecklingen på livsmedel. Det är angeläget
att en sådan uppgift ombesörjs av en opartisk utredning med parlamentarisk
förankring. Den föreslagna översynen bör enbart avse de senare leden i
livmedelskedjan -- dvs. efter primärproduktionen -- och följaktligen omfatta
förädling, partihandel och detaljhandel. Särskilt bör en sådan utredning
studera konkurrensförhållanden i de nu nämnda leden.
Riksdagen bör uttala sig till förmån för en utredning med den inriktning som
nu begärs. Utskottet tillstyrker motionerna 1990/91:N321 (c) och 1990/91:N267
(s) med vad nu har sagts. Genom ett uttalande av riksdagen med här angiven
innebörd blir i någon mån även motion 1990/91:N309 (s) tillgodosedd. Däremot
avstyrker utskottet 1990/91:N206 (m).
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande utredningar om livmedelspriserna
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:N267, 1990/91:N321 yrkande
2, med anledning av motion 1990/91:N309 och med avslag på motion 1990/91:N206
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
13. Skattetryckets betydelse för livsmedelspriserna (mom. 10)
Per Westerberg (m), Nic Grönvall (m), Gunnar Hökmark (m), Gudrun Norberg
(fp) och Isa Halvarsson (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med "I det"
och slutar med "berörd del" bort ha följande lydelse:
Den senaste tidens matprisdebatt har varit välbehövlig, anser utskottet. På
ett tydligt sätt har den visat effekterna av Sveriges höga skattetryck och
brist på konkurrens inom livsmedelssektorn. Utskottet vill dock framhålla att
en nivåsänkning på det sätt som nu diskuteras utgör en åtgärd av endast
skatteteknisk natur. Först när en generell sänkning av mervärdeskatten kommer
till stånd kan detta på ett varaktigt sätt få genomslag också i form av sänkta
livsmedelspriser. Det bör även framhållas att en sänkt mervärdeskatt på enbart
livsmedel visserligen kan påverka den absoluta nivån på dessa priser men
utvecklingen av livsmedelspriserna kommer man däremot inte åt med en sådan
åtgärd.
Det finns dock, menar utskottet, anledning att i detta sammanhang också
erinra om övriga faktorer som har betydelse för livsmedelsprisernas nivå och
utveckling. Sveriges närmande till EG kommer uppenbarligen att medföra från
konsumentsynpunkt positiva effekter i detta avseende. Även en gynnsam utgång av
de nu återupptagna förhandlingarna i GATT när det gäller jordbruksområdet
kommer att innebära sänkta livsmedelspriser för de svenska konsumenterna.
Generellt anser utskottet att ökad konkurrens på livsmedelsområdet -- såväl
sådan som kommer från andra länder som sådan som gäller interna förhållanden i
Sverige -- är det effektivaste medlet för att en betydande och varaktig
dämpning av prisutvecklingen på livsmedel skall komma till stånd. När det
gäller inhemska hinder för en fungerande konkurrens vill utskottet särskilt
påminna om kommunernas tillämpning av plan- och bygglagen som försvårar
priskonkurrens i dagligvaruhandeln och om den marknadsdelning som i praktiken
upprätthålls på livsmedelsområdet mellan de producentkooperativa föreningarna.
Genom ett uttalande av riksdagen av nu angiven innebörd blir motion
1990/91:N102 (m) i aktuellt avseende huvudsakligen tillgodosedd.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande skattetryckets betydelse för livsmedelspriserna
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:N102 yrkande 1 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
14. Skattetryckets betydelse för livsmedelspriserna (mom. 10 motiveringen)
Per-Ola Eriksson (c), Rolf L Nilson (v), Lars Norberg (mp) och Håkan Hansson
(c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med "I det"
och slutar med "berörd del" bort ha följande lydelse:
Inget land har en så hög skatt på nödvändig konsumtion som Sverige. En
sänkning av det totala skattetrycket måste i första hand innebära sänkt skatt
på mat och boende. Utskottet anser att en sänkning av mervärdeskattesatsen på
livsmedel tillgodoser ett krav som har drivits sedan lång tid och som har en
bred förankring. En sådan åtgärd skulle gynna främst de grupper som har höga
matkostnader i förhållande till tillgängliga resurser, bl.a. barnfamiljer och
pensionärer. För att sänkningen verkligen skall nå ut till konsumenterna -- och
inte stanna kvar i tidigare led i livsmedelskedjan -- krävs att den är av den
större omfattning.
En minskning av mervärdeskattesatsen på livsmedel skulle vidare, menar
utskottet, utgöra en konkret utgångspunkt för en sådan skärpt priskonkurrens i
handelsleden som också den är ett nödvändigt inslag i kampen mot prisökningarna
på livsmedel. De synpunkter -- utan preciseringar -- på det totala
skattetryckets betydelse för livsmedelspriserna som förs fram i motion
1990/91:N102 (m) kan utskottet emellertid inte instämma i. Motionen avstyrks
därför i nu behandlad del.
15. Konsumenternas kostnader för livsmedelssektorns marknadsföringsåtgärder
(mom. 11)
Rolf L Nilson (v) och Lars Norberg (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med "Med
hänsyn" och slutar med "berörd del" bort ha följande lydelse:
De frågor som tas upp i de nu behandlade motionerna representerar en viktig
del av en aktiv konkurrenspolitik. Marknadsföringen i livsmedelshandeln har nu
nått en sådan omfattning och inriktning att den i många fall innebär att
konsumenterna ges information som försämrar möjligheten till rationellt
underbyggda köpbeslut. Konkurrensen sägs vara knivskarp. Enligt utskottets
mening är den emellertid alltför ofta skenbar. De stora livsmedelskedjorna
jämför i sin marknadsföring och prismärkning med priser som många gånger är
fiktiva, dvs. som aldrig har tillämpats. De stora livsmedelskedjornas
cirkaprislistor innebär också att kunkurrensen begränsas. Förekomsten av de
slags förfaranden som nu har nämnts tyder på att konkurrensen inte fungerar på
ett godtagbart sätt. Detta drabbar ytterst konsumenterna. Enligt utskottets
mening är det angeläget att nu angivna förhållanden blir genomlysta. Regeringen
bör därför ombesörja att en utredning tillsätts med uppgift att klarlägga
konsumenternas kostnader för livsmedelssektorns marknadsföringsåtgärder.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande konsumenternas kostnader för livsmedelssektorns
marknadsföringsåtgärder
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N288 yrkande 2 och motion
1990/91:N349 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
16. Avregleringens effekter på sockernäringen (mom. 12)
Per-Ola Eriksson (c) och Håkan Hansson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med
"Utskottet kan" och slutar med "nu anförda" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att regeringen har föranstaltat om ett omfattande
uppföljningsarbete när det gäller effekterna av olika beslut på det
livsmedelspolitiska området. Det är emellertid angeläget att vissa branscher
bevakas särskilt. Detta gäller inte minst dem som präglas av stark
koncentration och där staten har ägarintresse. Sockernäringen har hittills
varit mycket reglerad och uppburit omfattande statligt stöd. Samtidigt råder en
monopolsituation genom att Sockerbolaget AB är det enda företag i landet som
tillverkar socker. Företaget har i Procordia AB -- i vilket senare bolag
staten har 34 % och AB Volvo 39 % av aktiekapitalet -- en kapitalstark ägare.
Det är därtill lönsamt.
Som har antytts i det föregående är det särskilt motiverat att utvärderingen
av avregleringen inriktas på effekterna på sockernäringens område. Enligt
utskottets uppfattning bör SPK ges ett särskilt uppdrag i fråga om
Sockerbolagets verksamhet. Regeringen bör anmodas att ombesörja att så sker.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:
12. beträffande avregleringens effekter på sockernäringen
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N268 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
17. Förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om jordbruksprodukter (mom. 14)
Per Westerberg (m), Nic Grönvall (m) och Gunnar Hökmark (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 33 med
"Näringsutskottet erinrar" och slutar på s. 37 med "behandlade frågor" bort ha
följande lydelse:
I fråga om det föreslagna förbudet mot kollektiv exportfinansiering anser
utskottet att det kan finnas en betydande risk för tolkningssvårigheter
beträffande vad som skall vara tillåtet resp. förbjudet inom ramen för de s.k.
säljbolagen. Vissa uttalanden i propositionen antyder nämligen att ett visst
utrymme kan skapas för gemensam exportfinansiering mellan de samverkande
företagen. Andra åter tyder på den raka motsatsen. Ett system med gemensamma
säljbolag innebär i realiteten att säljbolaget kan komma att behöva avyttra
produkter till priser som kan understiga den svenska prisnivån. Eftersom inte
alla utbjudna volymer av en produkt kan förväntas avyttras till samma pris
uppstår en form av gemensam täckning av säljbolagets förluster. Utskottet anser
att det -- exempelvis vid spannmålsexport -- är svårt att kunna
tillfredsställa detta krav med mindre än att varje företag själv svarar för
exporten. Regeringen bör återkomma med ett nytt förslag i denna del. Utskottet
tillstyrker motion 1990/91:N102 (m) i nu berört avseende.
I likhet med vad som sägs i motion 1990/91:N24 (m) anser utskottet att varje
form av lagstiftning -- således även konkurrenslagstiftningen -- måste ges en
generell tillämpning och inte avse endast en bransch eller företagsform.
Utskottet finner att det nu framlagda förslaget har betydande brister. Vid en
sammanvägning av de olika aspekterna i fråga om propositionen kommer utskottet
emellertid fram till att lagförslaget till en del medger att angelägna
intressen kan tillgodoses. Detta gäller förbudet mot marknadsdelning och andra
utbuds- och produktionsbegränsningar. På livsmedelsområdet upprätthålls i
praktiken en marknadsuppdelning mellan de producentkooperativa föreningarna.
Ett förbud mot samarbete av detta slag kan medverka till att konkurrensen
skärps och att konsumenterna därigenom kan dra fördelar av en dämpad
prisutveckling, högre kvalitet och mer varierat utbud i fråga om livsmedel. Med
det sagda tillstyrker utskottet motionerna 1990/91:N24 (m) och 1990/91:102 (m),
den senare i berörd del. Propositionens förslag tillstyrks alltså, utom såvitt
gäller bestämmelserna rörande kollektiv exportfinansiering. Övriga här
behandlade motioner avstyrks helt eller i här aktuell del.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om
jordbruksprodukter
att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:147 och med bifall till
motion 1990/91:N24 och motion 1990/91:N102 yrkande 2 och med avslag på motion
1990/91:N18, motion 1990/91:N42 yrkande 15, motionerna 1990/91:N100 och
1990/91:N101, motion 1990/91:N103 yrkandena 1 och 3, motion 1990/91:N104
yrkandena 1, 3 och 4, motion 1990/91:N105 och motion 1990/91:N321 yrkande 1
antar i propositionen framlagt förslag till lag om förbud mot
konkurrensbegränsning i fråga om jordbruksprodukter, dock med ändrad lydelse av
5 § enligt alternativt förslag i det följande:
Regeringens förslag Alternativt förslag
5 §
Förbudet i 4 § Förbudet i 4 §
gäller, så snart gäller, så snart
överenskommelsen eller det överenskommelsen eller det
gemensamma förfararande gemensamma förfararande
innebär 1. att inköp av innebär 1. att inköp av
varor inom landet eller varor inom landet eller
efterföljande produktion efterföljande produktion
eller försäljning delas eller försäljning delas
upp --i kvoter, --i upp --i kvoter, --i
geografiska områden, eller geografiska områden, eller
--i kundkretsar, 2. att --i kundkretsar, eller 2. att
produktionen eller utbudet av produktionen eller utbudet av
varor inom landet begränsas varor inom landet begränsas
på något annat sätt, på något annat sätt.
eller 3. att underskott vid
försäljning av
jordbruksprodukter på
export finansieras gemensamt.
18. Förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om jordbruksprodukter (mom. 14)
Per-Ola Eriksson (c), Rolf L Nilson (v) och Håkan Hansson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 33 med
"Näringsutskottet erinrar" och slutar på s. 37 med "behandlade frågor" bort ha
följande lydelse:
Enligt utskottets mening är bristen på konkurrens ett stort problem inom
svenskt näringsliv. Den nu föreslagna lagstiftningen är emellertid inte ägnad
att undanröja denna ofullkomlighet i marknadens funktionssätt.
Utskottet anser -- i likhet med vad marknadsdomstolen anfört i sitt
remissyttrande över konkurrenskommitténs betänkande -- att en provisorisk
konkurrenslagstiftning för livsmedelsområdet inte behövs, eftersom
konkurrenslagen fr.o.m. 1 juli 1991 kommer att gälla även för de områden som nu
omfattas av prisregleringslagen. Ingripande kan då ske mot alla från
konsumentsynpunkt skadliga konkurrensbegränsningar inom jordbrukssektorn.
Det är, anser utskottet, angeläget att slå fast att förslagen i propositionen
på avgörande punkter strider mot riksdagens livsmedelspolitiska beslut våren
1990. Regeringen har sålunda inte beaktat riksdagens uttalande angående
möjligheterna till export av tillfälliga överskottskvantiteter. Inte heller
tillgodoser propositionen vad riksdagen har uttalat i fråga om
lantbrukskooperationens möjligheter att agera för att stabilisera marknaden,
utnyttja kontraktsformer och motverka att årsmånsvariationer slår igenom i
alltför kraftiga interna prisvariationer. Utskottet vill understryka att det är
ett grundläggande villkor att exportverksamhet få bedrivas branschvis inom
säljbolag utan hinder av konkurrenslagstiftningen. Häri ligger också
möjligheten till en kollektiv finansiering av sådan export. Den föreslagna
lagen hindrar emellertid effektivt en sådan verksamhet. Utskottet anser att
avvecklingen av exportstödet bör ske i samma takt i Sverige som i vår omvärld.
Hithörande frågor behandlas i förhandlingsrundan i GATT.
Utskottet noterar också att den föreslagna lagstiftningen är avsedd att
träffa sådana företag som köper jordbruksprodukter vilka omfattas av
gränsskyddet. Enligt utskottets mening innebär en sådan utformning av förslagen
en klar diskriminering av kooperationen som företagsform, eftersom det i lagen
görs undantag för såväl koncerndriven verksamhet som verksamhet inom enskild
förening (primärförening). Kooperationen är ett effektivt komplement till
privata företag och offentlig verksamhet och bidrar därmed till den mångfald i
fråga om ägandeformer som i andra sammanhang anses värdefull. Särskilt vill
utskottet erinra om kooperationens uppgift att ta till vara intresset av att
enskilda människor -- antingen som företagare eller som konsumenter -- kan
hävda sig på marknaden. Detta gäller inte minst på livsmedelsmarknaden.
I detta sammanhang vill utskottet betona att en kooperativ verksamhet aldrig
kan innebära en monopolställning. Samtidigt erinrar utskottet om att
statsmakterna i andra länder -- utöver att göra allmänna uttalanden om en
positiv inställning till kooperation i andra länder -- också ger uttryck för
detta i konkreta åtgärder. Ett exempel härpå är den uppmaning till samarbete
som den danske jordbrukministern nyligen har riktat till jordbrukskooperationen
i Danmark.
Det är vidare viktigt att ha i åtanke de negativa effekter som den starka
koncentrationen i livsmedelshandeln innebär för konkurrensen. Inte bara
strukturen i sig kan verka konkurrenshämmande. Även olika slags bindningar
mellan företag -- såväl horisontellt som vertikalt -- medför att konkurrensen i
handelsleden försvagas. Regeringen har emellertid avstått från att föreslå
förbudslagstiftning mot konkurrensbegränsningar i denna del av
livsmedelssektorn.
Från rättssäkerhetssynpunkt är det betydelsefullt att all lagstiftning är
generell, oavsett företagsform eller bransch. Regeringen har visserligen med
anledning av det livsmedelspolitiska beslutet lämnat en rad uppföljningsuppdrag
till olika myndigheter och organisationer. Enligt utskottets mening är det dock
bättre att avvakta konkurrenskommitténs slutbetänkande och försöka få till
stånd en generellt verkande lagstiftning, oberoende av företagsform.
Enligt utskottets uppfattning bör den nu föreslagna lagen inte införas. Skäl
härför har utförligt redovisats i det föregående. Särskilt har kritik riktats
mot förslaget om ett förbud mot gemensam finansiering av export. Detta ligger
inte i linje med det livsmedelspolitiska beslut som riksdagen våren 1990
fattade beslut om.
Utskottet avstyrker alltså propositionen. Det sagda innebär att utskottet
tillstyrker motionerna 1990/91:N105 (c) och 1990/91:N100 (c), 1990/91:N321 (c),
1990/91:N104 (v) och 1990/91:N18 (v). Regeringen bör beakta den kritik som
framförs där. De synpunkter som tas upp i övriga här behandlade motioner ligger
delvis i linje med de nyss nämnda.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om
jordbruksprodukter
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:N18, 1990/91:100 och
1990/91:N104 yrkandena 1, 3 och 4, motion 1990/91:N105 och motion 1990/91:N321
yrkande 1, med anledning av motion 1990/91:N24, motion 1990/91:N42 yrkande 15,
motion 1990/91:N101, 1990/91:N102 yrkande 2 och motion 1990/91:N103 yrkandena 1
och 3 avslår proposition 1990/91:147 och därvid som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.
19. Förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om jordbruksprodukter (mom. 14)
Lars Norberg (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 33 med
"Näringsutskottet erinrar" och slutar på s. 37 med "behandlade frågor" bort ha
följande lydelse:
Det nu framlagda lagförslaget bär enligt utskottets mening vittnesbörd om att
det har pressats fram under alltför begränsad tid. Ett tecken på detta är att
propositionen saknar varje spår av konsekvensanalys.
Redan den genomförda avregleringen på jordbruksområdet kommer med all
sannolikhet att leda till en kraftig nedläggning av de miljövänligare
jordbruken och djurhållningen i skogs- och mellanbygderna. Det finns anledning
att befara att den föreslagna förbudslagstiftningen ytterligare påskyndar denna
utveckling. Från jordbrukarhåll talas om tusentals förlorade arbetstillfällen.
Effekter på sysselsättningen väntas uppkomma även inom livsmedelsindustrin.
Utskottet anser att det är av intresse att det finns en mångfald mindre
företag inom livsmedelsindustrin, gärna i form av producentkooperativ. Genom
avregleringen uppmuntrar staten till detta. Ytterligare stöd kan vara motiverat
för att mindre kooperativ med olika specialiteter skall komma till stånd.
Det är anmärkningsvärt, finner utskottet, att den nu behandlade propositionen
saknar en konsekvensanalys av det slag som måste anses nödvändig inför beslut
med omfattande verkningar på olika håll i samhället. Man söker inte ens
uppskatta den vinst för konsumenterna i form av lägre matpriser som
propositionens förslag anges syfta till.
Den beslutade avregleringen kan befaras leda till att de mer miljövänliga
jordbruken liksom djurhållningen i skogs- och mellanbygderna blir de som i
första hand kommer att drabbas av nedläggningar. Förbud för de berörda
företagen att i fortsättningen samverka om finansieringen av tillfälliga
överskott och att dela upp marknaden mellan sig kommer sannolikt att innebära
att normalproduktionen kommer att uppvisa underskott och att därmed än fler
jordbruk slås ut. Omfattningen härav borde ha fått sin belysning i
propositionen. I denna del instämmer utskottet i vad som i motion 1990/91:N103
(mp) anförs om att ikraftträdandet av lagen bör uppskjutas i avvaktan på att en
sådan konsekvensanalys föreligger, exempelvis till den 1 juli 1993. Det är
vidare rimligt att den här aktuella delen av konkurrenslagstiftningen samordnas
med den generella konkurrenslag som nu förbereds.
Ett beslut av riksdagen av den innebörd utskottet här har förordat skulle
ligga i linje med vad som begärs i motionerna 1990/91:N103 (mp) och 1990/91:N42
(mp). Näringsutskottet tillstyrker med det nu sagda dessa motioner i berörd
del. Motionerna 1990/91:N105 (c) och 1990/91:N100 (c), 1990/91:N104 (v),
1990/91:N18 (v), 1990/91:N101 (s), 1990/91:N102 (m) och 1990/91:N24 (m)
avstyrks däremot, helt resp. i motsvarande del.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om
jordbruksprodukter
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N42 yrkande 15 och motion
1990/91:N103 yrkandena 1 och 3 och med avslag på motionerna 1990/91:N18,
1990/91:N24, 1990/91:100, 1990/91:N101, motion 1990/91:N102 yrkande 2, motion
1990/91:N104 yrkandena 1, 3, och 4, motion 1990/91:N105 och motion 1990/91:N321
yrkande 1 antar det i proposition 1990/91:147 framlagda förslaget till lag om
förbud mot konkurrensbegränsning i fråga om jordbruksprodukter, dock med
ändring av tidpunkten för ikraftträdandet till den 1 juli 1993,
Per Westerberg (m), Per-Ola Eriksson (c), Nic Grönvall (m), Gunnar Hökmark
(m), Lars Norberg (mp) och Håkan Hansson (c) anser
att den del av utskottets yttrande på s. 0 som börjar med "Mot bakgrund" och
slutar med "1990/91:N104 (v)" bort ha följande lydelse:
Utskottet erinrar om det jordbrukspolitiska beslutet som riksdagen tog våren
1990. Detta beslut öppnar möjligheterna för ett ökat marknadstillträde inom
livsmedelssektorn. Vidare påminner utskottet om förhandlingarna i GATT när det
gäller jordbruksområdet. En ensidig sänkning av gränsskyddet är ett avsteg från
1990 års beslut om jordbrukspolitiken. Motion 1990/91:N104 (v) avstyrks i
berörd del.
21. Ökat marknadstillträde (mom. 15)
Rolf L Nilson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 38 som börjar med "Mot
bakgrund" och slutar med "1990/91:N104 (v)" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är bristen på konkurrens ett stort problem inom
svenskt näringsliv. Därför behövs stimulansåtgärder för ett ökad
marknadstillträde, inte minst inom livsmedelssektorn. Utskottet vill betona det
angelägna i att etableringshinder för nya aktörer undanröjs. Enklast torde
detta kunna åstadkommas genom att importen av livsmedelsprodukter ökas. En
sådan åtgärd skulle emellertid kunna leda till en marknad där konsumenterna
fortfarande har en svag ställning genom att leverantörssidan enbart består av
ett begränsat antal stora och starka aktörer. En ökad konkurrens inom
livsmedelshandeln skulle också stärka konsumenternas ställning. Det är viktigt,
menar utskottet, att inte monopol- eller oligopolföretag tillåts träda
konsumentintresset för när.
Enligt utskottets uppfattning är emellertid inte skärpt konkurrens
tillräcklig för att konsumentintresset skall bli helt tillgodosett.
Konsumentintresset är inte begränsat till att gälla enbart priser. Det gäller
också i hög grad frågor om kvalitet både i objektiv och subjektiv mening. Ju
längre bort från konsumenterna varan produceras, desto mindre kontroll får
dessa över tillverkning och innehåll. Detta kan sägas gälla generellt, och det
gäller i särskilt hög grad för livsmedel. Livsmedel är ju färskvaror, som bör
produceras nära konsumenten. I riksdagens livsmedelspolitiska beslut framhålls
också vikten av att småskalig livsmedelsförädling stimuleras. I den period av
omställning som det svenska jordbruket nu befinner sig i är det därför
angeläget att stor uppmärksamhet ägnas åt uppföljningen av riksdagsbeslutet vad
gäller stimulans till småskalig livsmedelsproduktion och förädling.
Utskottet ansluter sig med vad här har sagts till den uppfattning som förs
fram i motion 1990/91:N104 (v). Denna tillstyrks i berörd del.
dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:
15. beträffande ökat marknadstillträde
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N104 yrkande 2 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
22. Jordbrukspolitikens förhållande till konkurrenslagstiftningen (mom. 16)
Lars Norberg (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 38 som börjar med
"Näringsutskottet godtar" och slutar med "Denna avstyrks" bort ha följande
lydelse:
Det är enligt utskottets uppfattningen viktigt att frågan om hur den
nödvändiga hänsynen till jordbruksproduktionen skall beaktas i
konkurrenslagstiftningen får sin belysning. Några sådana överväganden tycks
regeringen inte ha gjort.
Det är angeläget att konstatera att speciella omständigheter som präglar
primärproduktionen måste beaktas i lagstiftningssammanhang; jordbruket är inte
och kan aldrig bli en industriell verksamhet. För den fortsatta lagstiftningen
på konkurrensområdet i dess helhet eller för jordbruksområdet bör målet
sålunda vara att statliga ingrepp måste ha sin utgångspunkt i den globala
odlings- och livsmedelssituationen. Jordbruks- och betesmark måste bevaras med
utnyttjande av mer extensiv jordbruksteknik. Vidare skall djurhållning ske i
sådan skala att djurens normala biologiska behov kan tillmötesgås. Jordbruk i
skogs- och mellanbygder samt i Norrland får inte hotas av nedläggning. Inte
heller får storskaligt jordbruk med oekologiska metoder i bolagsform förekomma.
Produktionen bör ske på grundval av familjejordbruk och med tillämpning av
regler om bo- och brukarplikt. Samtidigt bör konkurrenslagstiftningen på detta
område harmoniseras med den generella konkurrenslagstiftning som är under
beredning. Den föreslagna lagen bör inte träda i kraft förrän man har haft
möjlighet att granska dess sannolika effekter i relation till denna tilltänkta
lagstiftning. Ett lämpligt datum för ikraftträdande är den 1 juli 1993.
Vad nu har sagts bör vara riktningsgivande för det fortsatta
lagstiftningsarbetet. Näringsutskottet föreslår att riksdagen ansluter sig till
vad här har förordats. Motion 1990/91:N103 (mp) tillstyrks i nu berört
avseende.
dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande lydelse:
16. beträffande jordbrukspolitikens förhållande till
konkurrenslagstiftningen
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N103 yrkande 2 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Jordbruksutskottets yttrande
1990/91:JoU8y
Bilaga Förstärkt konkurrens på
livsmedelsområdet
Till näringsutskottet
Näringsutskottet har den 9 april 1991 berett jordbruksutskottet tillfälle att
senast den 2 maj 1991 avge yttrande över proposition 1990/91:147 om förstärkt
konkurrens på livsmedelsområdet jämte motioner.