I detta betänkande behandlas -- helt eller delvis -- tolv
motioner med yrkanden om
minskad resp. ökad etableringskontroll,
statlig kontroll av låssmeders vandel,
översyn av lagen (1974:191) om bevakningsföretag,
väktarutbildning i Sollefteå,
ändrade bestämmelser om tillfällig försäljning,
bibehållande av fria affärstider,
ändrade bestämmelser om ersättning för inkassokostnader,
upphävande av lagen (1982:636) om anordnande av visst
automatspel,
upphävande av den bestämmelse i lagen (1984:3) om kärnteknisk
verksamhet som förbjuder vissa förberedande åtgärder.
Sammanfattning
Utskottet avstyrker motionsyrkandena, vilka nästan alla gäller
frågor som riksdagen har tagit ställning till under de
senaste åren.
Reservationer har avgivits i fem av de nio ämnen som anges
ovan. I den övergripande frågan om vandelsprövning,
tillståndskrav och andra former för etableringskontroll föreslås
dels en översyn med sikte på att onödiga inskränkningar i
etableringsfriheten skall slopas (m, fp, c), dels överväganden
om ett utvidgat auktorisationssystem (mp). Den nya lag om
tillfällig försäljning som träder i kraft den 1april 1991
skulle enligt en linje (m, fp) ersättas med enbart bestämmelser
om viss information till konsumenterna, enligt en annan (c)
omfatta fler varuslag, bl.a. möbler. Riksdagen skulle slå fast
att fria affärstider skall bibehållas (m, fp, c).
Automatspelslagen, som ger socialnämnderna möjlighet att
kontrollera flipperspel och liknande, skulle upphävas (m) resp.
göras mindre ingripande (fp). Kärntekniklagens förbud mot vissa
åtgärder som innebär förberedelse till uppförande av en
kärnkraftsreaktor skulle upphävas (m, fp).
Motionerna
De motioner som behandlas här är följande:
1990/91:N203 av Jerry Martinger (m) vari yrkas att riksdagen
begär förslag om vandelskontroll beträffande låssmeder på sätt
som anges i motionen.
1990/91:N220 av Gullan Lindblad (m) vari yrkas att riksdagen
upphäver lagen om anordnande av visst automatspel.
1990/91:N224 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motion
1990/91:L302 anförts om moderniserade regler för
indrivningskostnader.
1990/91:N249 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av kompetensbevis för företagare och
utvidgat auktorisationsförfarande.
1990/91:N250 av Rune Backlund (c) vari yrkas att riksdagen
1. beslutar att 3 § lagen om tillfällig försäljning får
följande lydelse:
Om det behövs med hänsyn till varuförsörjningen i ett område,
får regeringen i en förordning föreskriva att försäljning i
området av kläder, skor, möbler, mattor, husgeråd eller sådana
livsmedel som inte är avsedda för förtäring på stället får ske
bara efter särskilt tillstånd av den kommun där området ligger.
Sådana föreskrifter skall begränsas på sätt som framgår av 5 §.
Regeringen får överlåta åt kommunerna att meddela föreskrifter
som avses i första stycket.
2. beslutar att 2 § lagen om tillfällig försäljning får
följande lydelse:
Vid försäljning som omfattas av denna lag skall genom en väl
synlig skylt eller på annat verksamt sätt lämnas upplysning om
näringsidkarens namn, postadress och telefonnummer samt det
nummer som näringsidkaren är registrerad under enligt lagen
(1986:430) om mervärdeskatt.
Om det pris som konsumenten sammanlagt skall betala överstiger
300 kronor, skall informationen dessutom lämnas skriftligen till
konsumenten.
1990/91:N264 av Per Olof Håkansson (s) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär en översyn och samordning av
lagen om bevakningsföretag och lagen om larminstallationer i
enlighet med vad som anförts i motionen.
1990/91:N265 av Sven Lundberg m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om etablering av utbildning av väktare till
Sollefteå kommun.
1990/91:N266 av Rune Backlund (c) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
regler mot olovlig handel på allmän plats i ny ordningslag.
1990/91:N291 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) såvitt gäller
yrkandena att riksdagen
2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vandelsprövning och tillståndskrav,
6. med uttalande om stöd för de fria affärstiderna som sin
mening ger regeringen till känna att affärstidsutredningen bör
läggas ned,
7. hos regeringen begär förslag om ändring i lagen om
tillfällig försäljning i enlighet med vad i motionen anförts.
1990/91:N357 av Per Westerberg m.fl. (m) såvitt gäller
yrkandena att riksdagen
5. hos regeringen begär en översyn av reglerna om
etableringskontroll i syfte att begränsa användningen av denna,
6. som sin mening ger regeringen till känna att utredningen om
affärstiderna bör läggas ned,
7. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om värdet av fria affärstider.
1990/91:N406 av Mona Saint Cyr (m) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag om en sådan ändring i
kärnkraftspolitiken att forskning fortsättningsvis tillåts på
kärnkraftsområdet också i vårt land.
1990/91:N454 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) vari hemställs att
riksdagen
1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts angående rätten att fritt redovisa konkreta alternativ i
den demokratiska debatten,
2. beslutar att upphäva 6 § lagen om kärnteknisk verksamhet.
Uppgifter i anslutning till vissa motioner
Etableringskontroll m.m.
Gällande regler om etablering m.m.
Näringsutskottet lämnade våren 1990 i ett betänkande
(1989/90:NU7) om etableringskontroll m.m. ganska utförliga
uppgifter om regelsystemet på detta område. Bortsett från de
särskilda bestämmelserna om utländska engagemang i näringslivet
gäller sammanfattningsvis följande.
Rätten att etablera sig som näringsidkare och att driva näring
är i princip fri i Sverige. Sedan år 1976, då 1864 års
näringsfrihetsförordning upphävdes, är denna rätt dock inte
längre lagfäst. Av olika skäl gäller vissa inskränkningar i
näringsfriheten.
För etablering inom vissa näringar krävs tillstånd av en
myndighet. Hänsyn till människors liv, hälsa, säkerhet eller
integritet eller till stora ekonomiska värden har ansetts utgöra
skäl för undantag från principen om näringsfrihet. Även risken
för brottslighet har i vissa fall bedömts motivera sådana
inskränkningar. Exempel på reglering till skydd för liv och
hälsa är legitimering av läkare. Säkerhetskravet ligger bakom
kravet på auktorisation av elinstallatörer. Intresset att skydda
stora ekonomiska värden har tagit sig uttryck i tillståndskrav
för t.ex. banker, försäkringsbolag, finansbolag och
fastighetsmäklare. Integriteten kan hotas genom t.ex.
inkassoverksamhet eller uppläggning av dataregister, vilket har
föranlett regler om tillståndsprövning. Vidare har risken för
brottslighet inom vissa näringar ansetts motivera reglering. Hit
hör i viss mån lagen (1974:191) om bevakningsföretag.
Konkurrenslagen (1982:729) har till ändamål att främja en från
allmän synpunkt önskvärd konkurrens inom näringslivet genom
åtgärder mot skadliga konkurrensbegränsningar.
Näringsfrihetsombudsmannen (NO) har enligt sin instruktion
(1988:1582) som en särskild uppgift att verka för att onödiga
etableringshinder undviks.
År 1986 infördes genom ändringar i lagen (1977:293) om handel
med drycker och i yrkestrafiklagen (numera 1988:263) en utökad
vandelsprövning av näringsidkare inom restaurang- och
transportbranscherna. Den innebär att benägenheten att fullgöra
skyldigheter mot det allmänna har getts ökad vikt vid
tillståndsprövningen beträffande verksamhet inom dessa
branscher. Den s.k. eko-kommissionen, vars betänkande (SOU
1984:8) låg till grund för denna ordning, hade föreslagit ett
kontrollsystem avseende även bygg-, bil- och städbranscherna.
I två skilda situationer kan en näringsidkare åläggas
näringsförbud. Konkurslagen (1987:672) föreskriver ett
automatiskt näringsförbud (6 kap. 1 §) för fysiska personer som
har försatts i konkurs. Lagen (1986:436) om näringsförbud medger
att allmän domstol efter särskild prövning kan besluta om
näringsförbud. Ett sådant förbud skall enligt lagen tillgripas
som sanktion först då samhället har uttömt andra möjligheter att
komma till rätta med en grovt oseriös näringsidkare. Grund för
näringsförbud kan vara att näringsidkaren på närmare angivet
sätt har grovt åsidosatt vad som ålegat honom i
näringsverksamhet.
Tidigare riksdagsbehandling
I det betänkande som har nämnts inledningsvis i föregående
avsnitt har utskottet senast behandlat frågor om
etableringskontroll m.m. Härvid lämnade utskottet en
sammanfattning av synpunkter som hade framförts av
näringsfrihetsombudsmannen och olika organisationer vid
utfrågningar i ämnet.
Beträffande yrkanden om ökad etableringskontroll m.m. anförde
utskottet bl.a. följande. Ökningen av antalet konkurser gav
anledning till farhågor. Därför borde regeringen föranstalta om
en utredning med ett övergripande uppdrag att föreslå samordnade
åtgärder ägnade att hejda utvecklingen i fråga om konkurser.
Utredningen borde överväga synpunkter som utskottet hade fört
fram rörande utbildningsinsatser, tidigare reaktion på uteblivna
skatteinbetalningar, analys av revisorernas roll m.m. Riksdagen
gjorde ett uttalande till regeringen i enlighet med vad
utskottet hade anfört. I en reservation (m, fp) yrkades avslag
på denna punkt.
Med anledning av yrkanden om minskad etableringskontroll
upprepade utskottet ett tidigare uttalande att frågan om behovet
och den närmare utformningen av olika system för
etableringskontroll borde kunna behandlas inom ramen för det
fortgående arbetet med avreglering och regelförenkling. Något
generellt uttalande mot etableringskontroll ville utskottet inte
förorda. En samlad översyn av gällande etableringsregler
begärdes i en reservation (m, fp).
Utredning av vissa frågor rörande konkurser
Med åberopande av den framställning från riksdagen som har
redovisats i föregående avsnitt har regeringen beslutat om
tillkallande av en kommitté (I 1990:02) med uppgift att utreda
vissa frågor rörande konkurser m.m. Kommittén består av f.d.
generaldirektör Eric Pettersson (ordförande) och fyra
riksdagsledamöter.
I utredningsuppdraget ingår följande:
1. Kommittén skall studera dels utvecklingen av antalet
konkurser och konkursfrekvensen totalt och inom olika
näringsgrenar, dels hur konkurserna samvarierar med företagets
storlek, ålder samt företagarens utbildning och erfarenhet och
dels vilka ekonomiska effekter konkurserna har för olika
intressentgrupper.
2. Med studien som grund skall orsakerna till konkurserna
analyseras närmare.
3. Kommittén skall vidare, med utgångspunkt i resultatet av
analyserna, bedöma behovet av insatser för att begränsa
konkursfrekvensen. Till detta hör att analysera behovet av
rekonstruktionsåtgärder innan företag blivit insolventa, dvs.
närmast sådana förebyggande åtgärder som syftar till förnyelse
av företag i kris.
4. Om det finns behov av åtgärder som kan begränsa
konkursfrekvensen, skall kommittén föreslå sådana. Härvid bör
kommittén pröva effektiviteten hos olika former av
kontrollinriktade åtgärder och åtgärder som syftar till att
förbättra förutsättningarna vid företagsetablering.
Bedömningen av behovet av insatser för att få till stånd en
lägre konkursfrekvens och utformningen av insatserna bör bl.a.
göras med beaktande av statsmakternas strävanden i fråga om
avreglering och regelförenkling liksom statsmakternas insatser
för att främja nyetablering av livskraftiga företag. Dessa
insatser motiveras av att nyetableringen tillmäts ha stor
betydelse för tillväxt, effektivitet och konkurrens i
näringslivet.
Bland förutsättningar för utredningsarbetet nämns bl.a. det
pågående arbetet med att förenkla de statliga reglerna för
näringslivet. Härom anförs:
Det är en grundläggande förutsättning för vårt ekonomiska
system att det i regel finns frihet att etablera
näringsverksamhet. Ett huvudskäl till detta är den vikt
statsmakterna velat fästa vid att konkurrensen hålls obunden,
bl.a. av hänsyn till konsumenterna. Legala hinder för tillträde
till en marknad ger de redan etablerade företagen en skyddad
position. Detta verkar konkurrensbegränsande och kan leda till
minskad priskonkurrens liksom minskad press till
rationalisering. Ett annat viktigt skäl att vara återhållsam med
etableringsinskränkningar är de begränsningar i medborgarnas
fria val av yrke och näring som dessa medför. Frågan om
etableringsinskränkningar får dock vägas mot önskemålen, utifrån
allmänna samhällsintressen och konsumentintressen, om att
påkalla skydd mot mindre nogräknade affärsmetoder och mot
näringsidkare som brister i kompetens eller ansvarstagande.
Detta gäller särskilt på områden där hälso- eller
säkerhetsrisker föreligger. Mot denna bakgrund är det väsentligt
att nyetableringar inte försvåras annat än i särskilt tvingande
fall.
Statlig kontroll av låssmeders vandel
En motion liknande motion 1990/91:N203 (m) och med samme
upphovsman avslogs av riksdagen hösten 1989 efter att -- i
samband med behandlingen av motioner om etableringskontroll m.m.
-- ha avstyrkts av näringsutskottet (1989/90:NU7). Utskottet
lämnade följande sakupplysningar:
Sveriges låssmedsmästares riksförbund [SLR], som organiserar
165 låssmedsföretag, kräver för medlemskap att sökanden har
visat yrkesskicklighet, har god vandel och åtar sig att följa
branschtekniska regler. God vandel anses normalt visad genom att
ett villkor om minst sex års branscherfarenhet är tillgodosett.
För auktorisation krävs härutöver att medlemmen uppfyller de
speciella krav som har ställts upp av Svenska
stöldskyddsföreningen, en ideell organisation med polisen,
försäkringsbolag, postverket samt affärs-, spar- och
föreningsbanker som medlemmar. Bland dessa krav kan nämnas att
verksamheten bedrivs med hederliga metoder, att lagar och
förordningar följs och att någon inom företaget innehar
mästarbrev i låssmedsyrket.
Utskottet hänvisade till sitt förslag tidigare i samma
betänkande om en utredning av frågor med anknytning till
konkursutvecklingen. Vad som anförts i detta sammanhang var,
sade utskottet, tillämpligt även på motionen rörande
låssmederna. I en reservation (m, fp, c) avstyrktes motionen
utan hänvisning till den tilltänkta utredningen. SLRs system för
medlemskap och auktorisation ansågs tillgodose de intressen som
motionärerna ville värna om.
Bevakningsföretag
Gällande bestämmelser
Enligt lagen (1974:191, omtryckt 1989:148) om
bevakningsföretag avses med sådant företag den som yrkesmässigt
åtar sig att för annans räkning bevaka fastighet, anläggning,
viss verksamhet, offentlig tillställning eller något annat
sådant eller också att bevaka enskild person för dennes skydd.
För att ett bevakningsföretag skall få bedriva verksamhet av den
art som nu nämnts krävs auktorisation. Lagen gäller dock inte
bevakning som utförs av statlig eller kommunal myndighet. Den
gäller inte heller när en enskild person utför bevakning på
uppdrag som en myndighet har meddelat honom med stöd av lag. Det
sistnämnda undantaget omfattar bl.a. ordningsvaktsverksamhet --
enligt lagen (1980:578) om ordningsvakter -- på frilansbasis.
Frågan om auktorisation prövas av länsstyrelsen i det län där
företagets ledning har sitt säte. Denna länsstyrelse är också
tillsynsmyndighet. Auktorisation får beviljas endast om det kan
antas att verksamheten dels blir bedriven på ett sakkunnigt och
omdömesgillt sätt och i övrigt i överensstämmelse med god sed
inom branschen, dels inte kommer att få en från allmän synpunkt
olämplig inriktning. All personal hos ett auktoriserat
bevakningsföretag skall vara godkänd vid prövning med avseende
på laglydnad, medborgerlig pålitlighet samt lämplighet i övrigt
för anställning i ett sådant företag. Detsamma gäller
föreståndaren för verksamheten och ledamöterna i företagets
styrelse.
I övrigt finns bestämmelser bl.a. om inspektionsrätt för
länsstyrelsen, om rätt för länsstyrelsen att förelägga ett
auktoriserat bevakningsföretag att vidta rättelser etc. och om
återkallelse av auktorisation.
Den som är godkänd för anställning i ett auktoriserat
bevakningsföretag och har till uppgift att utföra
bevakningstjänst kallas väktare.
Kompletterande bestämmelser finns i förordningen (1989:149) om
bevakningsföretag. Denna innehåller bl.a. följande.
Bevakningsföretag skall i sin årliga redogörelse till
länsstyrelsen meddela uppgift om den utbildning för personalen
som anordnas. Rikspolisstyrelsen skall efter samråd med berörda
arbetsmarknads- och branschorganisationer lämna närmare
föreskrifter om utbildningen av väktare.
Rikspolisstyrelsens kursplan för grundutbildning av väktare
omfattar en introduktionsdel, en fortsättningsdel och en
yrkesträningsdel, totalt 217 undervisningstimmar. Därutöver
finns ett antal specialkurser, oftast om 24 timmar.
I lagen (1983:1097) med vissa bestämmelser om larmanläggningar
m.m. föreskrivs bl.a. att installation av anläggningar som är
anslutna till särskilda larmmottagare får bedrivas endast efter
tillstånd av polismyndighet. Tillstånd kan under vissa
förutsättningar återkallas. Installationsföretagets ledning
skall kontrolleras med avseende på laglydnad m.m., och företaget
får rätt att inhämta polisregisterutdrag beträffande personer
som söker anställning i företaget.
Tidigare riksdagsbehandling
Motion 1990/91:N264 (s) har samma lydelse som en motion år
1989 med samme upphovsman; denne har också flera gånger tidigare
föreslagit en översyn av lagen om bevakningsföretag (se NU
1981/82:25, NU 1982/93:30, NU 1985/86:11, 1988/89:NU12).
År 1985 remitterade näringsutskottet en motion i ämnet till
ett antal myndigheter, organisationer och företag. Slutsatsen
blev att en sådan översyn som hade begärts inte var motiverad. I
huvudfrågan, om auktorisationskravets räckvidd, vidhöll
utskottet sin ett par gånger tidigare deklarerade uppfattning
att det inte var motiverat att staten skulle på föreslaget sätt
reglera den bevakningsverksamhet som företag bedriver för egen
räkning.
Motionen år 1989 behandlades i anslutning till en proposition
om ändring i lagen om bevakningsföretag. Utskottet anförde:
När en motion med motsvarande innehåll prövades år 1986 kom
utskottet efter en beredning som innefattade grundlig
remissbehandling fram till att motionen inte gav anledning till
någon åtgärd från riksdagens sida. Riksdagen godtog denna
bedömning. På flera punkter räknade utskottet med att initiativ
skulle tas av regeringen eller berörda myndigheter. Förslagen i
den nu behandlade propositionen 1988/89:63 är ett uttryck för
att så har skett. Ytterligare bör nämnas att länsstyrelsernas
organisationsnämnd (LON) förra året har genomfört en konferens
med bl.a. representanter för länsstyrelserna, varvid frågor om
auktorisation och tillsyn av bevakningsföretagen och om
godkännandeprövning beträffande bevakningspersonal behandlades.
Allmänna råd på detta område håller nu på att utarbetas. För
denna uppgift har bildats en arbetsgrupp med företrädare för
LON, rikspolisstyrelsen och länsstyrelserna.
Utskottet finner det inte heller nu motiverat med en sådan
allmän utredning rörande lagen om bevakningsföretag m.m. som har
föreslagits.
Tillfällig försäljning
Gällande bestämmelser
Riksdagen antog i december 1990 förslag till en ny lag
(1990:1183) om tillfällig försäljning. Denna lag, som träder i
kraft den 1april 1991, ersätter den hittills gällande lagen
(1975:985) om tillfällig handel och innebär att sådan handel
delvis avregleras. I princip skall tillfällig försäljning vara
fri. Om det behövs med hänsyn till varuförsörjningen i ett
område, skall emellertid kommunen efter regeringens bemyndigande
kunna införa krav på tillstånd i området. Tillståndskravet skall
kunna omfatta tillfällig försäljning av kläder, skor och sådana
livsmedel som inte är avsedda för förtäring på stället.
De näringsidkare som bedriver tillfällig försäljning skall
vara skyldiga att lämna konsumenten upplysning om sitt namn, sin
postadress och sitt telefonnummer.
Tidigare riksdagsbehandling
Vid behandlingen (1990/91:NU14) av förslaget till lag om
tillfällig försäljning förekom motionsyrkanden motsvarande dem
som nu föreligger. De avstyrktes alla av näringsutskottet och
avslogs av riksdagen.
I likhet med regeringen anser utskottet vidare att den
tillfälliga handeln bör avregleras i möjligaste mån. För att
konsumenterna skall kunna erbjudas ett stort utbud av varor och
tjänster till så låga priser som möjligt är det väsentligt med
en väl fungerande konkurrens inom handeln. Det är också viktigt
att det genom en sund konkurrens skapas förutsättningar för
förnyelse inom handeln. Det är samtidigt ett faktum att den
tillfälliga handeln i vissa fall kan utgöra ett hot mot
konsumenternas långsiktiga intresse av tillgång till en god
kommersiell service. Detta torde gälla främst på mindre orter.
Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet regeringens förslag att
kommunerna skall kunna införa krav på tillstånd för tillfällig
försäljning i områden där en sådan försäljning kan hota
varuförsörjningen.
Utskottet instämmer i regeringens bedömning att regleringen
bör begränsas til kläder, skor och livsmedel. Tillsammans med
boendekostnaderna utgör kostnaderna för inköp av dessa varor de
tyngsta posterna i budgeten hos ett normalhushåll. Som sägs i
propositionen skulle en mer omfattande reglering, i linje med
vad som föreslås i motion 1990/91:N1 (c), bli schablonartad och
snarare vara ägnad att bevaka strukturen inom vissa branscher.
I reservationer föreslogs dels att tillståndskravet skulle tas
bort (m, fp), dels att det skulle omfatta även försäljning av
möbler, mattor och husgeråd (c).
I frågan om vidgad informationsskyldighet var utskottets
ställningstagande enhälligt; det uttrycktes sålunda:
Konsumenternas behov av upplysningar om vem som svarar för en
viss försäljning torde vara särskilt framträdande när den sker
vid ett tillfälligt försäljningsställe. Utskottet finner däremot
inget bärande motiv för att den föreslagna
informationsskyldigheten skall kompletteras med en skyldighet
för näringsidkaren att redovisa sitt registreringsnummer i fråga
om mervärdeskatt. Givetvis bör olika handelsformer konkurrera på
likvärdiga villkor. Näringsidkare skall inte genom undanhållande
av skatter och avgifter kunna konkurrera ut seriöst verkande
handlare. Om det krävs ytterligare åtgärder från
kontrollsynpunkt beträffande t.ex. inbetalning av mervärdeskatt
bör emellertid, menar utskottet, i första hand de generella
föreskrifter som finns på området skärpas.
Om handel på allmän plats uttalade utskottet, likaledes
enhälligt:
Torghandel får bedrivas endast om den har sanktionerats av
kommunen. För försäljning i övrigt på allmän plats krävs för
närvarande tillstånd dels enligt lagen om tillfällig handel,
dels (av polismyndigheten) enligt allmänna ordningsstadgan
(1956:617). I fortsättningen skall endast det senare
tillståndskravet gälla. Sveriges köpmannaförbund har inför
utskottet tagit upp frågor kring denna typ av
tillfällighetsförsäljning, bl.a. med avseende på gatuförsäljning
i Stockholms innerstad. Som har redovisats i det föregående har
ordningsstadgeutredningen gjort en översyn av allmänna
ordningsstadgan och lämnat förslag till en ny ordningslag.
Utredningens betänkande bereds för närvarande inom
regeringskansliet. Enligt uppgift avses en proposition i ärendet
bli avlämnad till riksdagen under år 1991. De frågor som
Köpmannaförbundet har aktualiserat inför utskottet torde delvis
komma att beröras i denna proposition.
Affärstider
Bakgrund
Affärstiderna i detaljhandeln var reglerade under åren
1910--1971, senast enligt en lag (1966:668) som upphörde att
gälla vid utgången av år 1971. En tid dessförinnan meddelade
regeringen att den inte avsåg att föreslå att lagens giltighet
skulle förlängas. Motioner om sådan förlängning avslogs av
riksdagen. Frågan om en förnyad reglering utreddes i mitten av
1970-talet av affärstidskommittén; dess betänkande (SOU 1977:72)
ledde inte till någon lagstiftning. Våren 1979 upptogs
bibehållande av fria affärstider bland åtgärder mot krångel och
onödig byråkrati vilka regeringen (fp) presenterade för
riksdagen. År 1984 tillkännagav regeringen (s), i samband med
att den lade vissa skrivelser i ämnet till handlingarna, som sin
uppfattning att fria affärstider skulle bibehållas.
1989 års affärstidsutredning (särskild utredare: direktör Åke
Hallman) har haft till uppgift att kartlägga och analysera
effekterna av fria affärstider i detaljhandeln; något förslag
skulle utredningen inte framlägga. Utredningens resultat har
publicerats i betänkandet (SOU 1991:10, bilagedel SOU 1991:11)
Affärstiderna, vilket för närvarande remissbehandlas.
Våren 1989 och våren 1990 har riksdagen på näringsutskottets
förslag (1988/89:NU16, 1989/90:NU23) avslagit motionsyrkanden om
att riksdagen skulle dels anmoda regeringen att lägga ned 1989
års affärstidsutredning, dels göra ett uttalande om att fria
affärstider borde bibehållas. Motionsyrkandena har fått stöd i
reservationer (m, fp, c).
1989 års affärstidsutrednings resultat
Sammanfattningen i betänkandet (SOU 1991:10) Affärstiderna
innehåller följande redogörelse för faktiska förhållanden, m.m.
(s. 11 f.):
Öppethållande
Andelen butiker med öppethållande på söndagar har ökat markant
sedan affärstiderna släpptes fria i början av 1970-talet. Bland
varuhusen och stormarknaderna är nu ca 80 % söndagsöppna mot ca
22 % år 1974. För dagligvarubutikerna är motsvarande andelar 54
resp. 6 %. Förändringen för dagligvaruhandelns del förklaras
bl.a. av den snabba tillväxten av s.k. servicebutiker med ett
omfattande öppethållande som följde på affärsregleringens
upphävande. Bland undersökta fackhandelsbranscher varierar
andelen söndagsöppna butiker för närvarande mellan 4 och 48 %,
med möbelbranschen i topp.
Antalet öppethållandetimmar per vecka har för varuhusen och
stormarknaderna ökat med i genomsnitt 6 timmar sedan början av
1970-talet och för dagligvarubutikerna under samma tid med ca 10
timmar.
I söndagsöppna varuhus och stormarknader uppgår den
genomsnittliga öppethållandetiden per vecka till 64 timmar mot
55 timmar i varuhus och stormarknader som håller stängt på
söndagar. Motsvarande värden för dagligvarubutikerna är 74 resp.
51 timmar.
Öppethållandet är oberoende av blocktillhörighet.
Butiksstruktur
Antalet dagligvarubutiker, varuhus och stormarknader har sedan
mitten av 1970-talet minskat med ca 1 500 st -- från ca 10000
till ca 8500 -- dvs. med i genomsnitt ca 1 % per år. De
butikstyper som under den aktuella tiden stärkt sina
marknadspositioner är stormarknader, större dagligvarubutiker,
servicebutiker och trafikorienterade butiker medan varuhus och
mindre dagligvarubutiker förlorat marknadsandelar.
Inom dagligvaruhandeln har ICA-anknutna handlare ökat sina
marknadsandelar medan Konsumbutikerna minskat sina.
Sysselsättningsintensitet
Antalet sysselsatta i åldern 16--64 år har sedan början av
1970-talet ökat kraftigt. Den största delen av denna ökning
faller på kvinnorna. Den kraftiga sysselsättningsökningen bland
kvinnorna har också lett till att antalet hushåll med två
förvärvsarbetande ökat starkt. År 1989 var drygt 80 % av alla
kvinnor sysselsatta på arbetsmarknaden mot drygt 50 % i början
av 1960-talet. Bland männen var sysselsättningsandelen 86
resp. 89%.
Försäljningens fördelning
Inom dagligvaruhandeln och vid varuhus och stormarknader sker
-- genomsnittligt sett och oberoende av söndagsöppethållande
eller ej -- den största försäljningen på fredagar. I genomsnitt
faller ca 25 % av veckans försäljning på denna dag. För övriga
vardagar varierar den genomsnittliga försäljningsandelen mellan
12 och 16 % medan andelen på söndagar är 6 %. För
dagligvarubutiker, varuhus och stormarknader med öppehållande på
söndagar är försäljningsandelen denna dag ca 9 %, obetydligt
lägre än de genomsnittliga försäljningsandelarna för måndag och
tisdag i dessa butiker.
Inom de undersökta fackhandelsbranscherna varierar den
genomsnittliga försäljningsandelen på söndagar mellan 2 och
12 %, där möbelhandeln står för det högsta värdet. Inom främst
möbelhandeln är det påtagligt att många kunder gör sina val
under söndagar, men att de faktiska inköpen sker under någon av
veckans övriga dagar.
Lönekostnader
Den genomsnittliga lönekostnaden per timme skiljer sig i
genomsnitt endast marginellt mellan söndagsöppna resp.
söndagsstängda dagligvarubutiker, varuhus och stormarknader.
Detta sammanhänger bl.a. med att personalsammansättningen på
obekväm arbetstid skiljer sig från den som gäller under normal
arbetsitid.
Öppethållande och priser
I syfte att söka analysera eventuella samband mellan det ökade
öppethållandet och kostnads- och prisutvecklingen i
detaljhandeln, har utredningen formulerat en konkurrensmodell
för dagligvaruhandeln. Med ekonometrisk metod analyseras hur
öppethållandet och andra faktorer sammanhänger med försäljning,
kostnader och priser
Resultaten från analysen säger bl.a. att konsumenterna är
mycket priskänsliga och att öppethållandet inkl. andra faktorer
kan påverka försäljningen. Vidare framgår att ett ökat
öppethållande genomsnittligt sett leder till att
arbetsproduktiviteten ökar.
Det senare sambandet medverkar enligt analysen till att ett
förlängt öppethållande på vardagskvällar och öppethållande på
söndagar inte leder till högre priser. Snarare visar den
genomförda analysen att ett förlängt öppethållande leder till en
ökad prispress på marknaden.
Enkäter bland konsumenter, detaljhandelsanställda,
butikschefer och detaljhandelsföretag har givit bl.a. följande
resultat. En majoritet av konsumenterna, ca 63 %, anser att
butikerna bör kunna bestämma sitt öppethållande själva med
beaktande av rådande arbetsskyddslagstiftning. Även om många
detaljhandelsanställda för egen del inte är till freds med den
nuvarande ordningen med fria affärstider, så anser en
övervägande andel av samtliga detaljhandelsanställda, 54 %, att
butikerna själva bör kunna bestämma sitt öppethållande. Denna
uppfattning har också ca 70 % av samtliga butikschefer. Drygt 60
% av samtliga företag inom detaljhandeln anser att de själva
skall bestämma sina öppettider.
Utredaren anför i ett förord till betänkandet bl.a. följande:
Min bedömning är att alla relevanta frågeställningar kring
frågan om fria eller reglerade affärstider har besvarats genom
resultaten av de genomförda undersökningarna. De frågor som
eventuellt kvarstår och som inte belysts genom undersökningarna,
är enligt min mening inte av någon avgörande betydelse för ett
ställningstagande.
Frågan om fria eller reglerade affärstider är dock inte enbart
relaterad till objektiva eller logiska svar på olika
frågeställningar. Beroende på var man anser att det största
inflytandet bör ligga när det gäller exempelvis öppethållande i
detaljhandeln, kan man komma till olika slutsatser oavsett
resultaten av statistiskt riktigt genomförda undersökningar.
Anser man att öppettider och öppethållande bestäms i samspel
mellan konsumenter och producenter -- varvid öppethållandet både
är en fråga om service och ett konkurrensmedel för butiksägare
-- finns det inget stöd för att inte låta frågan om
öppethållandet bestämmas av marknaden. Inom ramen för ett sådant
synsätt är bl.a. konsumenternas efterfrågan styrande för
öppethållandet.
Med ett synsätt, som inte sätter konsumenterna i centrum utan
förespråkar ett regleringsinriktat synsätt, blir självfallet
andra värden viktigare än konsumenternas nytta.
Dessa olika synsätt har från tid till annan kommit i dagen då
vi inom utredningen diskuterat och tolkat olika resultat av
genomförda undersökningar.
För min personliga del är det självklart att konsumenternas
inflytande är det viktigaste. Företag i detaljhandeln måste ha
full frihet att med egna idéer och utifrån egna förutsättningar
tillgodose konsumenternas varierande önskemål. I ett sådant
samspel nås en positiv utveckling för både konsumenter och
handel.
Ersättning för inkassokostnader
Gällande bestämmelser
I lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m.m.
föreskrivs i huvudsak följande.
En gäldenär är skyldig att utge ersättning för skriftlig
betalningspåminnelse rörande skulden, om avtal därom har
träffats i samband med skuldens uppkomst.
Gäldenären är vidare skyldig att utge ersättning bl.a. för
krav rörande skulden, om han har fått ett på visst sätt utformat
kravbrev, och -- under vissa förutsättningar -- för upprättande
av fullständig plan för amortering av återstående del av
skulden. Ersättning utgår med skäligt belopp som regeringen
föreskriver.
Belopp anges i förordningen (1981:1057) om ersättning för
inkassokostnader m.m. De uppgår nu till 40 kr. för skriftlig
betalningspåminnelse, 130 kr. för krav ovh 120 kr. för
amorteringsplan (SFS 1990:1003).
Tidigare riksdagsbehandling
På förslag av näringsutskottet (1990/91:NU11) avslog riksdagen
i december 1990 en motion (fp, m) om att riksdagen hos
regeringen skulle begära förslag till ändring i lagen om
ersättning för inkassokostnader m.m. Den begärda ändringen
skulle innebära en differentiering av avgiftsbeloppen, så att
näringsidkarna skulle få en tydlig signal om att
betalningsdröjsmål skall undvikas. Utskottet anförde:
För en bedömning av om en ändring av avgiftssystemet är
motiverad erfordras i första hand tillförlitliga uppgifter om
hur de nuvarande avgifterna förhåller sig till de verkliga
kostnaderna. Regeringen har i dagarna avslagit en framställning
från Svenska inkassoföreningen om en utredning härvidlag genom
statens pris- och konkurrensverks försorg. Motiveringen för
detta beslut är att det nya system för den summariska processen,
dvs. mål om betalningsföreläggande m.m., som beräknas träda i
kraft om ungefär ett år [prop. 1989/90:85, 1989/90:JuU31],
kommer att förändra förutsättningarna för borgenärernas arbete i
målen inom denna process och troligen även för
inkassoverksamheten. En sådan översyn som framställningen avser
borde därför anstå tills det nya systemet har varit i bruk en
tid.
Utskottet finner detta ställningstagande av regeringen
rimligt. En konsekvens därav blir att det nu inte skulle finnas
underlag för sådana överväganden rörande ersättningen för
inkassokostnader som motionärerna efterlyser. Med hänvisning
härtill avstyrker utskottet motionen. Utskottet räknar med att
regeringen, när en omprövning av grunderna för
ersättningsbeloppen har genomförts, uppmärksammar de
förhållanden som berörs i motionen.
Automatspel
Gällande bestämmelser och deras bakgrund
Automatspel, dvs. spel på mekaniska eller elektroniska
spelapparater, regleras genom två lagar. Lotterilagen
(1982:1011) gäller i fråga om allt automatspel som ger vinst,
även när denna inte innebär annat än rätt till fortsatt spel.
Automatspel som ger vinst i form av pengar, värdebevis,
spelpoletter eller liknande får inte förekomma annat än -- efter
tillstånd -- på fartyg i internationell trafik. För automatspel
som ger vinst av annat slag, till ett värde av högst 20 kr., kan
nöjesparker och restauranger få tillstånd efter prövning av
länsstyrelsen. Lotterilagens bestämmelser kompletteras av lagen
(1982:636) om anordnande av visst automatspel
(automatspelslagen). Enligt denna krävs tillstånd av
socialnämnden i kommunen om någon vill anordna spel på mekaniska
eller elektroniska spelautomater som inte ger vinst eller som
ger vinst endast i form av frispel på automaten. I det senare
fallet blir sålunda båda lagarna tillämpliga. Tillstånd krävs
också för uppställning av spelautomater i lokaler dit
allmänheten har tillträde. Med sådana lokaler skall jämställas
lokaler dit tillträdet är begränsat genom olika villkor men där
dessa framstår som rent formella.
Syftet med automatspelslagen var att det skulle skapas en
möjlighet att komma till rätta med missförhållanden som kunde
uppstå i samband med flipperspel och liknande i spelhallar. Det
hade visat sig att sådana lätt blir tillhåll för personer med
sociala problem. Socialnämnden skall enligt lagen vid sin
tillståndsprövning bedöma om spelverksamheten kan antas
förorsaka bristande ordning eller komma att bedrivas i en miljö
som är olämplig för barn och ungdom. Nämnden skall uppmärksamma
risken för att en spelautomat kan användas för annat ändamål än
som avses i ansökan, en risk som ökar om apparaten är så
konstruerad att den lätt kan utnyttjas för hasardspel. Antalet
spelautomater för vilka tillstånd söks liksom spelens
beskaffenhet är ytterligare omständigheter som skall beaktas.
Socialnämnden får inte meddela tillstånd utan att
polismyndigheten har hörts i ärendet. Spelanordnaren får inte
otillbörligen locka barn eller ungdom att delta i spelet, och
han är skyldig att svara för att det råder god ordning inom
spellokalen.
Socialnämnden är tillsynsmyndighet och kan meddela ytterligare
föreskrifter utöver dem som anges i lagen. Om föreskrifterna
inte iakttas kan socialnämnden återkalla tillståndet, och
hindras den i sin tillsyn kan den förelägga vite. Den som
olovligen anordnar tillståndspliktigt spel kan dömas till böter
eller fängelse i högst sex månader.
Tidigare riksdagsbehandling
I sin ursprungliga lydelse tillkom lagen om visst automatspel
på förslag av regeringen Fälldin III (prop. 1981/82:203,
NU1981/82:54). Regeringspartierna -- dvs. folkpartiet och
centerpartiet -- liksom moderata samlingspartiet stödde
regeringens förslag; socialdemokraterna reserverade sig för en
mera omfattande tillståndsplikt. Genom beslut av riksdagen våren
1990 (prop. 1989/90:46, 1989/90:NU20) skärptes lagen i vissa
hänseenden. Lagändringen trädde i kraft den 1 maj 1990. Den
innebar bl.a. att giltigheten inte längre blev begränsad till
fall där förvärvssyfte förelåg, att kravet på tillstånd för
uppställning av spelautomater infördes och att socialnämnden
fick fler omständigheter än tidigare att beakta. I denna
behandlingsomgång förekom reservationer för avvisande av vidgad
tillståndsplikt (m), för en skärpning endast av
bedömningsgrunderna men icke av själva tillståndsplikten (fp)
och för en viss skärpning av den bestämmelse som skall motverka
åtgärder varigenom barn eller ungdom lockas att delta i spel
(mp).
Utskottet
Inledning
Gemensamt för flertalet av de motioner som behandlas här är
att de innebär upprepning i mer eller mindre oförändrad form av
synpunkter och yrkanden som riksdagen har tagit ställning till
under de senaste åren. Delvis har detta skett inom ramen för
lagstiftningsärenden, av vilka ett avgjordes så sent som hösten
1990. Motionerna syftar i vissa fall till att den
näringsrättsliga regleringen skall skärpas, i andra till att
befintliga bestämmelser inom detta område skall upphävas eller
liberaliseras. I två fall är syftet att det nuvarande rättsläget
-- med fria affärstider -- skall bestå. I fråga om
bevakningsrörelse behandlas också en motion som inte avser
regelsystemets innehåll utan anordnande av viss utbildning på
basis av de föreskrifter som gäller.
Etableringskontroll m.m.
I vilken mån är begränsningar i rätten till fri etablering
inom näringslivet godtagbara resp. önskvärda? I några motioner
tas detta ämne upp på ett mera övergripande sätt.
I två fall är ändamålet med motionerna att slå vakt om
etableringsrätten. Sålunda begärs i motion 1990/91:N357 (m) en
regelöversyn i syfte att användningen av etableringskontroll
skall begränsas. Motionärerna vänder sig särskilt mot tanken på
införande av s.k. företagarkörkort. Den utökade vandelsprövning
som tillämpas med avseende på restaurangbranschen och
yrkestrafiken skulle omfattas av översynen. I motion
1990/91:N291 (fp) föreslås att riksdagen skall göra ett
uttalande till regeringen om att vandelsprövning, tillståndskrav
och andra former av etableringskontroll som innebär generella
regleringar av hela branscher bör avskaffas. Fri etableringsrätt
är en nödvändig förutsättning för marknadsekonomin, säger
motionärerna. Det är, hävdar de, inte motiverat med
inskränkningar och restriktioner annat än om människors hälsa
och säkerhet står på spel.
I linje med tidigare ställningstaganden (se s.4f.)
avstyrker utskottet de motionsyrkanden som nu har berörts.
Frågan huruvida en kontroll som i någon mån inskränker rätten
till fri etablering skall förekomma bör, menar utskottet, prövas
utifrån förutsättningarna i de särskilda fall då ett sådant
system av någon anledning aktualiseras. Att endast omsorg om
människors hälsa och säkerhet skulle kunna motivera
restriktioner i fråga om etableringsrätten synes vara ett väl
doktrinärt uttryck för en allmän motvilja mot regleringar. En
närmare genomgång skulle antagligen ge vid handen att även
motionärerna accepterar vissa ingrepp som, utan att klart rymmas
inom den ram som sålunda angivits, syftar till att motverka en
näringsutövning som kan medföra integritetskränkningar och
ekonomiska skador. Liksom tidigare anser utskottet att
förekommande system för etableringskontroll bör uppmärksammas
vid det fortgående arbetet med avreglering och regelförenkling.
Motsatt innebörd har motion 1990/91:N249 (s). Riksdagen
föreslås där göra ett uttalande till regeringen om behovet av
kompetensbevis för företagare och av ett utvidgat
auktorisationsförfarande. Mot bakgrund av det stora antalet
konkurser hävdar motionärerna att behovet av kompetens för att
leda och utveckla ett serviceföretag underskattas grovt såväl av
företagen själva som av kreditgivarna. Personer som vill starta
en verksamhet vilken medför bokföringsskyldighet borde vara
skyldiga att kvalificera sig genom kurser i företagsekonomi.
Restaurang-, transport-, bygg- och städbranscherna nämns såsom
särskilt angelägna objekt för en skärpt uppmärksamhet från
myndigheternas sida.
Eftersom motionärerna grundar sitt resonemang på den höga
konkursfrekvensen inom näringslivet har utskottet särskilt
anledning att fästa uppmärksamheten på den utredning av vissa
frågor rörande konkurser som regeringen nyligen på riksdagens
begäran har föranstaltat om. Direktiven för utredningen finns
redovisade i det föregående (s.5f.). Riksdagens
framställning i saken nämns i motionen; det är emellertid, menar
motionärerna, oklart vilka frågor en sådan utredning kommer att
behandla.
Inom utredningen finns olika parlamentariska meningsriktningar
representerade. Direktiven ger utredningen möjlighet att pröva
skilda uppslag. Med detta konstaterande avstyrker utskottet
motionen.
Krav på att låssmedsbranschen skall omfattas av ett system med
statlig vandelsprövning framförs i motion 1990/91:N203 (m) för
andra gången av samme motionär. Motionären drar en parallell med
larm- och bevakningsföretagen, för vilka särskilda
auktorisationssystem gäller (se s.6f.). Om sådana företag i
allt större utsträckning börjar marknadsföra lås kan detta,
menar han, medföra konkurrenshämmande verkningar för
låssmedsföretagen.
Utskottet åberopar sin behandling av frågan förra året (se
s.6). Sveriges låssmedsmästares riksförbund har, som då
redovisades, ett eget auktorisationssystem. Det finns enligt
utskottets mening inte anledning att nu påkalla att detta system
skall ersättas med en statlig reglering. Motion 1990/91:N203 (m)
avstyrks sålunda.
Bevakningsföretag
Bevakningsföretagens verksamhet är, såsom närmare har
redovisats i det föregående (s.6f.), reglerad genom lagen
(1974:191) om bevakningsföretag. Lagen kräver att den som
yrkesmässigt åtar sig bevakningsuppgifter för annans räkning
har statlig auktorisation. Företag som tillhandahåller
larmanläggningar är underkastade en liknande reglering på
grundval av lagen (1983:1097) med vissa bestämmelser om
larmanläggningar m.m.
I motion 1990/91:N264 (s) upprepas ett av samme motionär
tidigare framfört yrkande om att riksdagen hos regeringen skall
begära en översyn av de båda nämnda lagarna. Motionären
rekommenderar en samordning av den tillsynsverksamhet som de
stadgar om. En huvudsynpunkt i motionen är att de krav som
ställs upp i lagen om bevakningsföretag borde gälla i fråga om
all bevakningsverksamhet som berör tredje man, sålunda även den
bevakning av egna anläggningar som industriföretag m.fl.
bedriver.
Den nu föreliggande motionen är till sitt innehåll identisk
med en motion som riksdagen avslog år 1989, sedan
näringsutskottet avstyrkt den med åberopande bl.a. av
remissyttranden år 1985 över en liknande motion. Motionären har
varken nu eller vid tidigare tillfällen berört de invändningar
som utskottet har framfört mot hans synsätt. Utskottet kan
lämna några kompletterande upplysningar. Länsstyrelsernas
organisationsnämnd har i år anordnat en ny sådan konferens
rörande länsstyrelsernas tillsyn över bevakningsföretagen som
utskottet nämnde år 1989. Den arbetsgrupp som då omtalades har
slutfört sitt arbete; dess förslag till allmänna råd beträffande
auktorisation och tillsyn av bevakningsföretag etc. granskas för
närvarande av rikspolisstyrelsen. Inom ramen för ett
internationellt projekt studeras i brottsförebyggande rådets
regi frågor om utnyttjande av väktare för uppgifter som
traditionellt har handhafts av polisen.
Med hänvisning till det nu anförda och till sin behandling av
1989 års motion i samma ämne avstyrker utskottet motion
1990/91:N264 (s).
Det finns, uppges det i motion 1990/91:N265 (s), förslag om
att en samlad utbildning av väktare skall förläggas till
Sollefteå i samband med att Norrlands trängregemente (T 3) läggs
ned. Verksamheten skulle bedrivas i bolagsform med de större
vaktbolagen som delägare. Statens stöd och medverkan skulle ge
ökad kraft åt projektets förverkligande, säger motionärerna och
påkallar ett uttalande av riksdagen till regeringen i enlighet
med vad de har anfört.
I det föregående (s.7) har upplysts om de föreskrifter som
nu gäller i fråga om väktarutbildning. Bakom det projekt som
berörs i motionen står, enligt vad utskottet har erfarit, ett
kommunalt bolag, Sollefteå Näringslivs AB. Bolaget åberopar
kontakter med de tre största bevakningsföretagen,
rikspolisstyrelsen och länsstyrelsen i Västernorrlands län.
Material rörande projektet -- men däremot ingen ansökan om stöd
-- har lämnats till industridepartementets enhet för
regionalpolitiska frågor.
Utskottet konstaterar att det ankommer på bevakningsföretagen
att sörja för utbildning av väktare i enlighet med statliga
bestämmelser och att det aktuella projektet i Sollefteå i första
hand är en sak för de lokala intressenterna. Motion 1990/91:N265
(s) bör således lämnas utan åtgärd av riksdagen.
Detaljhandel
Riksdagen antog för kort tid sedan, i december 1990, förslag
till en ny lag (1990:1183) om tillfällig försäljning. Denna
lag ersätter den 1 april i år den hittills gällande lagen
(1975:985) om tillfällig handel. Beträffande den nya lagen och
de kontroversiella frågor som förekom vid riksdagsbehandlingen
av lagförslaget hänvisas till utskottets betänkande
(1990/91:NU14) i lagstiftningsärendet och till referat i det
föregående (s.8f.).
De nya bestämmelserna innebär bl.a. en avreglering av den
tillfälliga handeln. Från moderata samlingspartiets och
folkpartiets sida betraktades emellertid denna avreglering som
otillräcklig; i en reservation föreslogs att lagen skulle
omfatta endast bestämmelser om skyldighet för ifrågavarande
näringsidkare att lämna uppgift om sitt namn m.m. till
konsumenterna. I motion 1990/91:N291 återkommer det sistnämnda
partiet nu med krav på att regeringen skall anmodas lägga fram
förslag om ändring i lagen om tillfällig försäljning i enlighet
med motsvarande motionsyrkande i höstas.
Utskottet står fast vid uppfattningen att lagen också, såsom
riksdagens beslut blev, bör innehålla bestämmelser som medger
att kommunerna i fråga om vissa varugrupper kan införa krav på
tillstånd för tillfällig försäljning i områden där en sådan
försäljning kan hota varuförsörjningen. Motion 1990/91:N291 (fp)
avstyrks i nu angiven del.
I annan riktning gick ett annat motionsyrkande (c) i
lagstiftningsärendet. Regleringen av den tillfälliga handeln
borde inte begränsas till försäljning av kläder, skor och
livsmedel, hävdades det, utan tillståndsplikt skulle kunna
införas också beträffande möbler, mattor och husgeråd. Detta
yrkande, som följdes upp i en reservation (c), framförs nu åter
i motion 1990/91:N250 (c).
Utskottet motsätter sig nu liksom i höstas en sådan utvidgning
av regleringen. Motionen avstyrks alltså i angiven del.
I samma motion återkommer ett yrkande enligt vilket
bestämmelsen om en näringsidkares informationsplikt i samband
med tillfällig försäljning skulle kompletteras med krav på att
han lämnar upplysning om det nummer under vilket han är
registrerad enligt lagen (1968:430) om mervärdeskatt. I höstas
avslog riksdagen enhälligt yrkandet härom. Givetvis bör,
underströk utskottet, olika handelsformer konkurrera på
likvärdiga villkor. Det skall inte vara möjligt för dem som
idkar tillfällig försäljning att genom undanhållande av skatter
och avgifter konkurrera ut seriöst verkande handlare. Om
ytterligare åtgärder skulle krävas från kontrollsynpunkt borde
emellertid, menade utskottet, i första hand de generella
föreskrifterna på området skärpas.
Motionären upprepar nu samma formuleringar som i höstas och
tycks sålunda anse att riksdagens beslut att inte tillgodose det
angivna önskemålet är uttryck för en felbedömning.
Utskottet står fast vid vad det i lagstiftningsärendet
uttalade i denna sak och avstyrker alltså det nu berörda
motionsyrkandet.
Regleringen enligt lagen om tillfällig försäljning omfattar
inte torghandel eller försäljning i övrigt på allmän plats.
Sveriges köpmannaförbund tog i höstas inför utskottet upp frågor
kring den typ av tillfällighetsförsäljning som bedrivs bl.a. på
gator i Stockholms innerstad. Såsom har angivits i det
föregående hänvisade utskottet härvidlag till det arbete på en
ny ordningslag som pågår inom regeringskansliet.
I anslutning till vad utskottet sålunda uttalade begärs i
motion 1990/91:N266 (c) att riksdagen skall göra ett uttalande
till regeringen om att det i en ny ordningslag skall ingå vissa
regler mot olovlig handel på allmän plats. All gatuhandel bör
omfattas av tillståndsprövning enligt bestämmelser i
ordningslagen, menar motionären. Den som bedriver gatuhandel
utan tillstånd bör kunna dömas till böter; dessutom bör material
och utrustning kunna förverkas.
Utskottet hänvisar till sina tidigare kommentarer i ämnet,
vilka motionären nu åberopar. Det är enligt utskottets mening
inte motiverat att riksdagen på detta stadium av
beredningsarbetet uttalar sig om den nya ordningslagen på det
sätt som motionären begär. Motion 1990/91:N266 (c) avstyrks
alltså.
I slutet av år 1988 tillkallade civilministern enligt
regeringens bemyndigande en utredare med uppdrag att kartlägga
och studera effekterna av fria affärstider i detaljhandeln
och att ta reda på olika intressenters inställning till
affärstiderna. I motionerna 1990/91:N357 (m) och 1990/91:N291
(fp) från allmänna motionstiden i år begärs, liksom i motioner
de båda föregående åren, att riksdagen skall ge regeringen till
känna som sin mening att utredningen bör läggas ned. Samtidigt
skulle riksdagen göra ett uttalande till stöd för att
affärstiderna även fortsättningsvis skall vara fria.
Kort efter det att motionerna väcktes framlade utredningen
sitt betänkande (SOU 1991:10, bilagedel 1991:11) Affärstiderna.
I det föregående (s.9f.) finns, förutom en kort historik
över affärstidsfrågans behandling i riksdagen, en sammanfattning
av utredningens slutsatser. Dessutom återges utredarens förord,
som ger uttryck för ett klart ställningstagande till förmån för
fria affärstider. På sedvanligt sätt har ett antal myndigheter
och organisationer nu möjlighet att yttra sig över utredningens
resultat.
Utredningen är sålunda nedlagd sedan den har avslutat sitt
arbete. Motionsyrkandena beträffande utredningen saknar
följaktligen numera aktualitet.
Såvitt utskottet kan bedöma föreligger inga sådana planer på
en förnyad reglering av affärstiderna, att -- från motionärernas
utgångspunkt -- riksdagen skulle ha anledning att nu göra ett
uttalande i saken.
Mot angiven bakgrund förordar utskottet att de här berörda
yrkandena i motionerna 1990/91:N357 (m) och 1990/91:N291 (fp)
lämnas utan åtgärd av riksdagen.
Inkassoverksamhet
En gäldenär som blir föremål för inkassoåtgärder är, som
framgår av det föregående (s.12), normalt skyldig att betala
viss ersättning för borgenärens kostnader för dessa åtgärder.
För kort tid sedan avslog riksdagen en motion som syftade till
en differentiering av ersättningsbeloppen, ägnad att ge
näringsidkarna en tydlig signal om att betalningsdröjsmål skall
undvikas. Motionärerna menade att de gällande
ersättningsbeloppen var för låga och att detta kunde leda till
att näringsidkare skaffade sig extra kredit genom att dröja med
betalningar. Näringsutskottet (1990/91:NU11) konstaterade att en
omprövning av avgiftssystemet måste baseras på tillförlitliga
uppgifter om hur de tillämpade avgifterna förhöll sig till de
verkliga kostnaderna. Regeringen hade på angivna grunder inte
velat föranstalta om en utredning härvidlag. Därför saknades
underlag för sådana överväganden som motionärerna önskade.
Utskottet sade sig emellertid räkna med att regeringen, när en
omprövning av grunderna för ersättningsbeloppen hade genomförts,
skulle uppmärksamma de förhållanden som berördes i motionen.
Huvudmotionären har nu, kort efter riksdagens nyssnämnda
beslut, i motion 1990/91:N224 (fp) återkommit med ett nytt
yrkande i ämnet. Han efterlyser en ny ersättningsmodell, enligt
vilken beloppen differentieras i förhållande till skuldbeloppets
storlek och till ärendets svårighetsgrad och med hänsyn till om
kredittagaren är privatperson eller näringsidkare. Behovet av en
europeisk harmonisering skulle också beaktas. Det nya
regelsystemet bör, heter det i motionen, helst tillämpas
samtidigt med införandet av nya taxor inom exekutionsväsendet
men senast vid ikraftträdandet av den summariska process som
skall förekomma vid kronofogdemyndigheterna.
Medan regeringen anser att den nya ordningen för den
summariska processen bör ha kommit i tillämpning innan
inkassoföretagens avgiftssystem ses över menar sålunda
motionären att översynen bör genomföras med sikte på att de båda
skall ändras samtidigt. Utskottet godtog i höstas regeringens
handlingslinje och finner sig inte nu ha grund för att ändra
ståndpunkt. I anslutning till sitt tidigare uttalande vill
utskottet emellertid ange som önskvärt att regeringen utan
dröjsmål överväger de alternativa handlingssättens konsekvenser.
Utskottet utgår från att så sker utan något särskilt påpekande
från riksdagens sida och föreslår således inte någon formell
framställning i ämnet. Det berörda motionsyrkandet avstyrks
alltså.
Automatspel
Lagen (1982:11) om anordnande av visst automatspel
(automatspelslagen) gäller, som framgår av den föregående
redogörelsen (s.13f.) inte spelautomater som ger egentlig
vinst utan flipperspel och liknande som inte ger vinst eller som
ger vinst endast i form av frispel på samma automat. Automatspel
av detta slag får anordnas endast efter tillstånd av
socialnämnden i kommunen. I motion 1990/91:N220 (m) yrkas på
upphävande av denna lag. Den betecknas som ett exempel på sådan
lagstiftning som bygger på uppfattningen att politiker vet vad
som är rätt för enskilda individer. Vad som uppnås med den
skulle emellertid på sin höjd vara att politikerna tror sig ha
löst ett problem. Inga problem löses emellertid, säger
motionären, genom förbud mot en verksamhet som inte i sig leder
till sociala problem. Automatspel är för många en avkoppling
och en "kul grej", heter det i motionen.
Automatspelslagen har införts av sociala skäl. Syftet var att
skapa en möjlighet att komma till rätta med missförhållanden i
samband med flipperspel och liknande i spelhallar, vilka ofta
hade visat sig vara en dålig miljö för barn och ungdom. Vid
bedömningen av det ursprungliga förslaget till lagstiftning var
alla remissinstanser utom moderata ungdomsförbundet ense om
behovet av åtgärder (se prop. 1981:82:203 s. 91 f.). En
reglering av den omfattning som år 1982 föreslogs av regeringen
(fp, c) godtogs av alla partier i riksdagen; från
socialdemokratiskt håll yrkades på en skärpning i förhållande
till det lagförslag som antogs (NU 1981/82:54). En sådan
genomfördes våren 1990 (prop. 1989/90:46, 1989/90:NU20). Då
förekom reservationer bl.a. till förmån för bibehållande av
lagens ursprungliga utformning (m) resp. en mera begränsad
ändring (fp).
Den nu föreliggande motionen går som nämnts väsentligt längre
än de motioner som förra året väcktes från moderata
samlingspartiets sida om att det då framlagda förslaget till
lagändring skulle avslås. I motionen redovisas inga faktiska
erfarenheter utan endast de principiella synpunkter som nyss har
refererats.
Motionen aktualiserar en avvägning mellan motsatta önskemål.
Det ena är att socialnämnderna på orter där ungdomsproblem i
samband med flipperspel och liknande har kunnat konstateras
skall förfoga över ett kontrollinstrument som de efter
vederbörlig prövning kan utnyttja. Någon ren förbudslagstiftning
är det som framgått inte fråga om. Det andra önskemålet är att
näringsfriheten i möjligaste mån skall förbli oinskränkt och att
personer som så vill utan hinder skall ha tillgång till ett
förströelsemedel som enligt motionären kan betraktas som en "kul
grej".
Utskottet finner valet mellan dessa alternativ givet. Den
frihetsinskränkning som kravet på tillstånd för automatspel av
det avsedda slaget medför framstår som helt rimlig med hänsyn
till det välbefogade sociala syftet med regleringen. Med
anledning av motionärens argumentation vill utskottet citera
ett uttalande i dess betänkande vid lagens tillkomst (NU
1981/82:54 s. 7): "Självfallet löser man inte några fundamentala
ungdomsproblem genom en förbudslagstiftning av den typ som
föreslås här. Sådana problem angrips bättre genom mera generellt
inriktade åtgärder. Detta bör dock enligt utskottets mening inte
hindra att man nu ingriper mot en företeelse som har visat sig
orsaka missförhållanden." Utskottet finner sammanfattningsvis
förslaget om upphävande av automatspelslagen svagt grundat och
avstyrker motionen.
Kärnteknisk verksamhet
Lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet (kärntekniklagen)
innehåller sedan år 1987 en bestämmelse (6 §) enligt vilken
ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader,
beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande
åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor.
Innebörden av denna bestämmelse har ingående kommenterats i
samband med paragrafens tillkomst (prop. 1986/87:24, NU
1986/87:13). Tidigare under detta riksmöte har utskottet i
betänkandet 1990/91:NU5, till vilket här hänvisas, återgivit
väsentliga delar av förarbetena. Därvid konstaterade utskottet
återigen följande. Det nämnda förbudets funktion är, såsom
utskottet enhälligt slog fast vid dess tillkomst, att motverka
att personer inom en begränsad krets -- ansvariga för
kraftföretag vilka är tänkbara som reaktorinnehavare --
föranstaltar om resurskrävande förberedande åtgärder i syfte att
uppföra en viss kärnkraftsreaktor. Såväl dessa personer som
andra är liksom tidigare oförhindrade att muntligen och
skriftligen plädera för fortsatt och ökad kärnkraftsanvändning
inkl. uppförande av ytterligare reaktorer. Inte heller inkräktar
förbudet på möjligheterna till forskning och utvecklingsarbete
på kärnkraftsområdet och till svenskt deltagande i
internationellt samarbete på detta område.
Med hänvisning till denna framställning av den berörda
bestämmelsens innehåll avstyrkte utskottet i det nyssnämnda
betänkandet två motionsyrkanden om att bestämmelsen skulle
upphävas. Två nya motioner med motsvarande krav föreligger nu.
I den ena av dessa motioner, 1990/91:N406 (m), uppmanas
riksdagen att hos regeringen begära förslag om "en sådan ändring
i kärnkraftspolitiken att forskning fortsättningsvis tillåts på
kärnkraftsområdet också i vårt land". Enligt motionären skulle i
Sverige också sådan forskning på kärnkraftsområdet som avser
hantering av det radioaktiva avfallet vara förbjuden. Av det
sagda framgår att det refererade förbudet icke alls har denna
innebörd. Det kan tilläggas att staten direkt uppmuntrar
forskning rörande hanteringen av kärnavfall.
I den andra motionen, 1990/91:N454 (m), anges innebörden av
6§ kärntekniklagen på ett mera korrekt sätt. Även om
förbudsbestämmelsen har begränsad räckvidd vad gäller antalet
personer som kan bli föremål för straffsanktion medför den i
praktiken, menar motionärerna, att ingen seriös aktör kan
presentera ett genomarbetat och kostnadsberäknat alternativ på
kärnkraftens område till prövning i den energipolitiska
debatten. Samma uppfattning hävdades i en reservation (m, fp)
till betänkandet i ämnet hösten 1990. Enligt ett mera allmänt
hållet yrkande i denna motion skulle riksdagen vidare göra ett
uttalande, riktat till regeringen, till förmån för rätten att
fritt redovisa konkreta alternativ i den demokratiska debatten.
Utskottet anser, trots vad som sägs i den sistnämnda motionen,
att det saknas grund för sådana invändningar mot 6§
kärntekniklagen som framförs i motionen. Fortfarande
betraktar utskottet denna bestämmelse som ett naturligt
komplement till det föregående stadgandet i 5§ att det inte
får meddelas tillstånd att uppföra en kärnkraftsreaktor.
Utskottet noterar att motionärerna inte har tagit upp det förbud
som anges i 5§ till diskussion.
Med det sagda avstyrker utskottet de båda motionerna rörande
kärntekniklagen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande minskad etableringskontroll
att riksdagen avslår motion 1990/91:N291 yrkande 2 och motion
1990/91:N357 yrkande 5,
res. 1 (m, fp, c)
2. beträffande ökad etableringskontroll
att riksdagen avslår motion 1990/91:N249,
res. 2 (mp)
3. beträffande statlig kontroll av låssmeders vandel
att riksdagen avslår motion 1990/91:N203,
4. beträffande översyn av lagen om bevakningsföretag, m.m.
att riksdagen avslår motion 1990/91:N264,
5. beträffande väktarutbildning i Sollefteå
att riksdagen avslår motion 1990/91:N265,
6. beträffande minskad reglering av tillfällig försäljning
att riksdagen avslår motion 1990/91:N291 yrkande 7,
res. 3 (m, fp)
7. beträffande ökad reglering av tillfällig försäljning
att riksdagen avslår motion 1990/91:N250 yrkande 1,
res. 4 (c)
8. beträffande vidgad informationsplikt vid tillfällig
försäljning
att riksdagen avslår motion 1990/91:N250 yrkande 2,
res. 5 (mp)
9. beträffande olovlig handel på allmän plats
att riksdagen avslår motion 1990/91:N266,
10. beträffande affärstidsreglering
att riksdagen avslår motion 1990/91:N291 yrkande 6 och motion
1990/91:N357 yrkandena 6 och 7,
res. 6 (m, fp, c)
11. beträffande ändrade bestämmelser om ersättning för
inkassokostnader
att riksdagen avslår motion 1990/91:N224,
12. beträffande upphävande av lagen om anordnande av visst
automatspel
att riksdagen avslår motion 1990/91:N220,
res. 7 (fp, c)
res. 8 (m)
13. beträffande kärntekniklagens förbud mot vissa
förberedande åtgärder
att riksdagen avslår motion 1990/91:N406 och motion
1990/91:N454.
res. 9 (m, fp)
res. 10 (mp)
Stockholm den 28 mars 1991
På näringsutskottets vägnar
Lennart Pettersson
Närvarande: Lennart Pettersson (s), Hadar Cars (fp), Per
Westerberg (m), Åke Wictorsson (s), Per-Ola Eriksson (c), Bo
Finnkvist (s), Gunnar Hökmark (m), Gudrun Norberg (fp), Roland
Larsson (c), Rolf L Nilson (v), Lars Norberg (mp), Leif Marklund
(s), Mats Lindberg (s) (mom. 2--13), Sven-Åke Nygårds (s), Karin
Falkmer (m), Barbro Andersson (s) och Björn Kaaling (s).
Reservationer
1. Minskad etableringskontroll (mom. 1)
Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Per-Ola Eriksson (c),
Gunnar Hökmark (m), Gudrun Norberg (fp), Roland Larsson (c) och
Karin Falkmer (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s.15 som
börjar med "I linje" och slutar med "och regelförenkling" bort
ha följande lydelse:
Att det råder frihet att etablera företag är en grundläggande
förutsättning för en livskraftig och sund näringsverksamhet till
gagn för konsumenterna. En sådan frihet medför att
effektiviteten stimuleras och priserna pressas.
Etableringskontroll i olika former har i regel en rakt motsatt
verkan. Den utökade vandelsprövning som presumtiva företagare i
restaurangbranschen och inom yrkestrafiken blir utsatta för är
typiska exempel på detta. Endast då människors hälsa eller
säkerhet står på spel kan det vara befogat att överväga en
etableringskontroll. De regler om sådan kontroll som nu finns
bör bli föremål för en samlad översyn med sikte på att onödiga
inskränkningar i etableringsfriheten skall slopas. Riksdagen bör
på grundval av motionerna 1990/91:N357 (m) och 1990/91:N291 (fp)
göra ett uttalande till regeringen av denna innebörd.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:
1. beträffande minskad etableringskontroll
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N291 yrkande2
och motion 1990/91:N357 yrkande5 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.
2. Ökad etableringskontroll (mom. 2)
Lars Norberg (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s.16 som
börjar med "Inom utredningen" och slutar med "utskottet
motionen" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill understryka vad som i motion 1990/91:N249 (s)
sägs om vikten av att personer som vill grunda och leda företag
kan styrka erforderlig kompetens att hantera de krävande
ekonomiska problem som företagande i det moderna samhället är
förknippade med. Det är angeläget att motionärernas uppslag i
detta avseende och deras önskemål om vidgad tillämpning av krav
på auktorisation blir noggrant prövade genom regeringens
försorg, lämpligen inom ramen för den pågående utredningen av
vissa frågor rörande konkurser m.m. Riksdagen bör göra ett
uttalande till regeringen av denna innebörd.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande
lydelse:
2. beträffande ökad etableringskontroll
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N249 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Minskad reglering av tillfällig försäljning (mom. 6)
Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Gunnar Hökmark (m),
Gudrun Norberg (fp) och Karin Falkmer (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s.17 som
börjar med "Utskottet står" och slutar med "angiven del" bort ha
följande lydelse:
En fri företagsetablering är ett centralt inslag i
marknadsekonomin. Ingrepp i näringsfriheten, t.ex. genom en
sådan reglering som den i höstas antagna lagen om tillfällig
försäljning innebär, motverkar konsumenternas intresse av att få
tillgång till ett rikt utbud av varor och tjänster till så låga
priser som möjligt. Utöver vad som krävs av hälso- och
ordningsskäl finns det därför, menar utskottet, inte något behov
av att tillfällig handel regleras. Den nya lagen om tillfällig
försäljning bör därför ersättas med en mera begränsad lag av den
innebörd som framgår av det alternativa lagförslag
som förelades riksdagen i höstas (1990/91:NU14 res. 1).
Regeringen bör, i enlighet med yrkandet härom i motion
1990/91:291 (fp), anmodas att med det snaraste lämna riksdagen
underlag för ett beslut därom.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande
lydelse:
6. beträffande minskad reglering av tillfällig försäljning
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:291 yrkande7
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Ökad reglering av tillfällig försäljning (mom. 7)
Per-Ola Eriksson (c) och Roland Larsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s.18 som
börjar med "Utskottet motsätter" och slutar med "angiven del"
bort ha följande lydelse:
Det är, såsom framhävs i motion 1990/91:N250 (c), inte
tillfredsställande att regleringen av den tillfälliga handeln
begränsas till försäljning av kläder, skor och livsmedel. I
enlighet med motionärens förslag bör tillståndsplikt kunna
införas även beträffande möbler, mattor och husgeråd. Det är
från konsumentsynpunkt angeläget att den fasta handelns utbud av
sådana varor, särskilt på mindre orter, inte äventyras.
Regeringen bör med det snaraste låta utarbeta en ändamålsenlig
avgränsning av de tre varugrupperna och därefter återkomma till
riksdagen med erforderligt förslag så att den nämnda
kompletteringen av lagen kan träda i kraft utan dröjsmål. Genom
en begäran av riksdagen i enlighet med vad nu sagts skulle det
angivna motionsyrkandet bli väsentligen tillgodosett.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande
lydelse:
7. beträffande ökad reglering av tillfällig försäljning
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:N250 yrkande1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Vidgad informationsplikt vid tillfällig försäljning
(mom.8)
Lars Norberg (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s.18 som
börjar med "Utskottet står" och slutar med "berörda
motionsyrkandet" bort ha följande lydelse:
Utskottet finner vid förnyad bedömning att motionärens
önskemål på denna punkt bör tillgodoses. Riksdagen bör besluta
om en komplettering av 2§ lagen om tillfällig försäljning i
enlighet med det berörda yrkandet i motion 1990/91 (c).
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande
lydelse:
8. beträffande vidgad informationsplikt vid tillfällig
försäljning
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N250 yrkande2
antar följande
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning
Härigenom föreskrivs att 2§ lagen (1990:1183) om
tillfällig försäljning skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §
Vid försäljning som Vid försäljning som
omfattas av denna lag skall omfattas av denna lag skall
genom en väl synlig skylt genom en väl synlig skylt
eller på något annat eller på något annat
verksamt sätt lämnas verksamt sätt lämnas
upplysning om upplysning om
näringsidkarens namn, näringsidkarens namn,
postadress och telefonnummer. postadress och telefonnummer
samt det nummer som
näringsidkaren är
registrerad under enligt lagen
(1968:430) om
mervärdeskatt.
Denna lag träder i kraft den 1juli 1991.
6. Affärstidsreglering (mom. 10)
Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Per-Ola Eriksson (c),
Gunnar Hökmark (m), Gudrun Norberg (fp), Roland Larsson (c) och
Karin Falkmer (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s.19 som
börjar med "Såvitt utskottet" och slutar med "av riksdagen" bort
ha följande lydelse:
Regeringens åtgärd att opåkallat låta genomföra en omfattande
utredning rörande effekterna av fria affärstider kan knappast
tolkas annat än som ett illavarslande tecken på en för
näringslivet och konsumenterna skadlig regleringsiver. Det måste
nu entydigt slås fast att fria affärstider skall bibehållas.
Riksdagen bör förebygga ett obefogat ingrepp i marknadsekonomin
genom att, såsom förordas i motionerna 1990/91:N357 (m) och
1990/91:N291 (fp), göra ett uttalande till regeringen av denna
innebörd.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande
lydelse:
10. beträffande affärstidsreglering
att riksdagen
a) med bifall till motion 1990/91:357 yrkande 7 och motion
1990/91:N291 yrkande 6 i ifrågavarande del som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om bibehållande av
fria affärstider,
b) avslår motion 1990/91:291 yrkande 6 i övrigt och motion
1990/91:N357 yrkande 6.
7. Upphävande av lagen om anordnande av visst automatspel
(mom.12)
Hadar Cars (fp), Per-Ola Eriksson (c), Gudrun Norberg (fp) och
Roland Larsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s.21 som
börjar med "Utskottet finner" och slutar med "avstyrker
motionen" bort ha följande lydelse:
Valet mellan dessa alternativ är inte givet. Principerna om
näringsfrihet och ett i möjligaste mån fritt konsumtionsval
väger tungt. Utskottets slutsats blir emellertid att
automatspelslagen bör godtas som ett -- visserligen sekundärt --
instrument för strävandena att motarbeta skadliga
ungdomsmiljöer. En förutsättning måste då vara att lagen är
lämpligt utformad, dvs. att regleringen inte är onödigt
ingripande och att hanteringen av den inte blir en omfattande
uppgift som tar i anspråk stora resurser hos polismyndigheterna
och de sociala instanserna. Det är också betydelsefullt att
lagen inte framtvingar en besvärande kontroll av ideella
organisationers verksamhet. Inom ramen för det mera vittgående
yrkandet i motion 1990/91:N220 (m) och i linje med en en motion
(fp) som lades fram förra året med anledning av regeringens
förslag om skärpta bestämmelser i automatspelslagen föreslår
utskottet att denna skall ändras så att fortsättningsvis varken
automatspel utan förvärvssyfte eller uppställning av automater
kommer att omfattas av tillståndsplikt. Regeringen bör -- i
anslutning till reservation2 i betänkandet 1989/90:NU20 -- med
det snaraste förelägga riksdagen förslag till en sådan ändring i
automatspelslagen.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande
lydelse:
12. beträffande upphävande av lagen om anordnande av visst
automatspel
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:N220 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
8. Upphävande av lagen om anordnande av visst automatspel
(mom. 12)
Per Westerberg, Gunnar Hökmark och Karin Falkmer (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s.21 som
börjar med "Utskottet finner" och slutar med "avstyrker
motionen" bort ha följande lydelse:
Utskottet finner valet mellan dessa alternativ givet.
Principerna om näringsfrihet och ett i möjligaste mån fritt
konsumtionsval väger tyngre än intresset av att socialnämnderna
har tillgång till ett kontrollinstrument, vars främsta
funktion i själva verket kan vara att dölja avsaknaden av
verkliga insatser i syfte att skapa bättre miljöer för barn och
ungdom. Automatspelslagen är ett uttryck för missriktad
regleringsiver och vittnar om bristande sinner för
proportioner i den problembild som möter inom ungdomsvården.
Automatspel får inte utdömas såsom en enbart negativ företeelse;
tvärtom finns, även i ett socialt perspektiv, gynnsamma effekter
att ta fasta på.
Utskottet tillstyrker sålunda motion 1990/91:N220 (m) och
framlägger förslag till lag om upphävande av automatspelslagen.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande
lydelse:
12. beträffande upphävande av lagen om anordnande av visst
automatspel
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N220 antar
följande
Förslag till
Lag om upphävande av lagen (1982:636) om anordnande av visst
automatspel
Härmed föreskrivs att lagen (1982:636) om anordnande av
visst automatspel skall upphöra att gälla vid utgången av maj
1991.
9. Kärntekniklagens förbud mot vissa förberedande åtgärder
(mom.13)
Hadar Cars (fp), Per Westerberg (m), Gunnar Hökmark (m),
Gudrun Norberg (fp) och Karin Falkmer (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s.22 som
börjar med "Utskottet anser" och slutar med "rörande
kärntekniklagen" bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer i den karakteristik av den berörda
förbudsparagrafens innehåll och verkningar som lämnas i motion
1990/91:N454 (m). Bestämmelsen motverkar teknisk utveckling, och
den innebär ett uppenbart ingrepp i opinionsbildningen liksom
också i möjligheten att redovisa alternativ. Detta gör att den
framstår som oacceptabel från principiell utgångspunkt.
Riksdagen bör, såsom begärs i motion 1990/91:N454 (m), upphäva
den angivna paragrafen. Ett sådant beslut blir en viktig
påminnelse till regeringen om, såsom det uttrycks i ett särskilt
yrkande i motionen, "rätten att fritt redovisa konkreta
alternativ i den demokratiska debatten". Det tillgodoser också
syftet med motion 1990/91:N406 (m).
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande
lydelse:
13. beträffande kärntekniklagens förbud mot vissa
förberedande åtgärder
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N454 yrkande 2
och med anledning av motion 1990/91:N406 och motion
1990/91:N454 yrkande 1 antar följande
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1984:3 om kärnteknisk
verksamhet
dels att 6 § skall upphöra att gälla,
dels att 1 och 25 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Denna lag gäller Denna lag gäller
kärnteknisk verksamhet, kärnteknisk verksamhet.
m.m.
Med sådan -- -- -- -- -- -- -- regeringen föreskriver.
25 §
Till böter eller Till böter eller
fängelse i högst två fängelse i högst två
år döms den som år döms den som
1. bedriver kärnteknisk 1. bedriver kärnteknisk
verksamhet utan tillstånd verksamhet utan tillstånd
enligt 5 § eller bryter mot enligt 5 § eller
6 §, eller
2. åsidosätter villkor 2. åsidosätter villkor
eller föreskrifter som eller föreskrifter som
meddelats med stöd av denna meddelats med stöd av denna
lag. lag.
I fråga -- -- -- -- -- -- -- -- -- för varusmuggling.
Denna lag träder i kraft den 1 juni 1991.
10. Kärntekniklagens förbud mot vissa förberedande åtgärder
(mom.13)
Lars Norberg (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s.22 som
börjar med "Med det" och slutar med "rörande kärntekniklagen"
bort ha följande lydelse:
Såsom nyss anförts torde personer som kan starta den typ av
projekteringsarbete som avses i 6§ endast kunna återfinnas
inom de företag som i dag arbetar med kärnkraft. Dessa företag
är alla samhällsägda och skall så förbli enligt de partier som i
folkomröstningen år 1980 stödde linje2. Att inom dessa företag
starta sådant projekteringsarbete som avses i
kärntekniklagen måste därför vara att förslösa allmänna medel.
Trots detta kan det inte uteslutas att någon företagsledning i
sin kärnkraftsfanatism skulle kunna komma att starta ett
projekteringsarbete. Detta utgör ett starkt motiv för att
motionsyrkandet om upphävande av 6§ bör avvisas.
Med det det sagda avstyrker utskottet de båda motionerna
rörande rörande kärntekniklagen.
Innehåll
Ärendet1
Sammanfattning1
Motionerna2
Uppgifter i anslutning till vissa motioner3
Etableringskontroll m.m.3
Gällande regler om etablering m.m.3
Tidigare riksdagsbehandling4
Utredning av vissa frågor rörande konkurser5
Statlig kontroll av låssmeders vandel6
Bevakningsföretag6
Gällande bestämmelser6
Tidigare riksdagsbehandling7
Tillfällig försäljning8
Gällande bestämmelser8
Tidigare riksdagsbehandling8
Affärstider9
Bakgrund9
1989 års affärstidsutrednings resultat10
Ersättning för inkassokostnader12
Gällande bestämmelser12
Tidigare riksdagsbehandling12
Automatspel13
Gällande bestämmelser och deras bakgrund13
Tidigare riksdagsbehandling14