I motion 1989/90:N203 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp, m)
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader
m.m. att ersättningsskyldigheten differentieras enligt vad som
anförs i motionen.
Sammanfattning
Inkassoåtgärder skall normalt delvis betalas av gäldenären med
belopp som -- enligt bemyndigande av riksdagen -- bestäms av
regeringen. Utskottet avstyrker en motion om att
ersättningsbeloppen skall differentieras, så att det tydligt
markeras för näringsidkare att skulder skall betalas.
Motionen
Årligen inges, sägs det i motionen, till tingsrätterna ca
600000 ansökningar om betalningsföreläggande och lagsökning.
Detta motsvaras, beräknar motionärerna, av ungefär tre gånger så
många inkassokrav, vilka står för lika många betalningsdröjsmål.
I ungefär hälften av fallen är gäldenären en juridisk person
eller i varje fall en näringsidkare. Den ersättning för
inkassokostnader som enligt gällande bestämmelser får tas ut
från gäldenären motsvarar, uppges det, endast cirka en tredjedel
av fordringsägarens kostnader. Därför är det, menar
motionärerna, billigt att dröja med betalningar till
leverantörer m.fl. Detta kan i sin tur medverka till
överbelastning på domstolarna och troligen även till ett ökat
antal konkurser. Vid årsskiftet 1990-1991 kommer
inkassoverksamhet att bli en mervärdeskattepliktig tjänst,
framhålls det. En gäldenär som är näringsidkare kommer då i
realiteten att slippa undan billigare än en gäldenär som är
privatperson. Den nuvarande regleringen ger, säger motionärerna
avslutningsvis, helt fel signaler till den näringsidkare som
överväger att dröja med sina betalningar. Principen att lämnade
krediter skall betalas på överenskommet sätt måste
upprätthållas.
Uppgifter i anslutning till motionen
I lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m.m.
föreskrivs i huvudsak följande.
En gäldenär är skyldig att utge ersättning för skriftlig
betalningspåminnelse rörande skulden, om avtal därom har
träffats senast i samband med skuldens uppkomst.
Gäldenären är vidare skyldig att utge ersättning bl.a. för
krav rörande skulden, om han har fått ett på visst sätt utformat
kravbrev, och -- under vissa förutsättningar -- för upprättande
av fullständig plan för amortering av återstående del av
skulden. Ersättning utgår med skäligt belopp som regeringen
föreskriver.
Belopp anges i förordningen (1981:1057) om ersättning för
inkassokostnader m.m. De uppgår nu till 35 kr. för skriftlig
betalningspåminnelse, 120 kr. för krav och 110 kr. för
amorteringsplan (SFS 1990:177).
Svenska inkassoföreningen har i september 1990 gjort
framställning till regeringen (justitiedepartementet) om en
översyn av principerna för fördelning mellan borgenär, gäldenär
och staten av de merkostnader som uppstår vid indrivning av
fordringar som ej betalas i rätt ordning. I framställningen
hänvisas till en tidigare utredning av nuvarande statens pris-
och konkurrensverk, vilken enligt föreningens mening borde
upprepas.
Regeringen har den 15 november 1990 avslagit
Inkassoföreningens framställning. Regeringsbeslutet innehåller
följande motivering:
Riksdagen har nyligen beslutat om ett nytt system för
hantering av den summariska processen (prop. 1989/90:85). Denna
nyordning träder i kraft den dag regeringen bestämmer, troligen
i anslutning till årsskiftet 1991/92. Ansökan skall i den nya
ordningen göras direkt hos kronofogdemyndigheten -- inte som nu
hos tingsrätten -- och kronofogdemyndigheten skall i allmänhet
självmant verkställa avgörandet i målet. Ansökan skall i vissa
fall få göras med hjälp av ADB-medium. Detta nya system kommer
att förändra förutsättningarna för borgenärernas arbete i målen
inom den summariska processen och troligen i viss mån även för
inkassoverksamheten. En sådan översyn som framställningen avser
bör därför anstå tills det nya systemet varit i bruk en tid.
Utskottet
En gäldenär som blir föremål för inkassoåtgärder är, som
framgår av det föregående, normalt skyldig att betala viss
ersättning för borgenärens kostnader för dessa åtgärder. I
motion 1989/90:N203 (fp, m) hävdas att de nu gällande
ersättningsbeloppen är för låga, med påföljd att bl.a.
näringsidkare skaffar sig extra kredit genom att dröja med
betalningar. Detta leder, menar motionärerna, till att
tingsrätterna så småningom får ökad belastning genom ansökningar
om lagsökning och om betalningsföreläggande. I motionen
förespråkas att ersättningsbeloppen skall differentieras så att
näringsidkarna får en tydlig signal om att betalningsdröjsmål
skall undvikas.
För en bedömning av om en ändring av avgiftssystemet är
motiverad erfordras i första hand tillförlitliga uppgifter om
hur de nuvarande avgifterna förhåller sig till de verkliga
kostnaderna. Regeringen har i dagarna avslagit en framställning
från Svenska inkassoföreningen om en utredning härvidlag genom
statens pris- och konkurrensverks försorg. Motiveringen för
detta beslut är att det nya system för den summariska processen,
dvs. mål om betalningsföreläggande m.m., som beräknas träda i
kraft om ungefär ett år, kommer att förändra förutsättningarna
för borgenärernas arbete i målen inom denna process och troligen
i viss mån även för inkassoverksamheten. En sådan översyn som
framställningen avser borde därför anstå tills det nya systemet
har varit i bruk en tid.
Utskottet finner detta ställningstagande av regeringen
rimligt. En konsekvens därav blir att det nu inte skulle finnas
underlag för sådana överväganden rörande ersättningen för
inkassokostnader som motionärerna efterlyser. Med hänvisning
härtill avstyrker utskottet motionen. Utskottet räknar med att
regeringen, när en omprövning av grunderna för
ersättningsbeloppen har genomförts, uppmärksammar de
förhållanden som berörs i motionen.
Hemställan
Utskottet hemställer
beträffande ersättning för inkassokostnader
att riksdagen avslår motion 1989/90:N203.
Stockholm den 22 november 1990
På näringsutskottets vägnar
Lennart Pettersson
Närvarande: Lennart Pettersson (s), Hadar Cars (fp), Rune
Jonsson (s), Per Westerberg (m), Åke Wictorsson (s), Per-Ola
Eriksson (c), Nic Grönvall (m), Inga-Britt Johansson (s), Bo
Finnkvist (s), Reynoldh Furustrand (s), Gunnar Hökmark (m),
Gudrun Norberg (fp), Rolf L Nilson (v), Lars Norberg (mp), Leif
Marklund (s), Mats Lindberg (s) och Sven-Olof Petersson (c).