Lagutskottets betänkande

1990/91:LU09

Kronofogdemyndigheternas arbetsvillkor

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionen
• Utskottet
• Hemställan

1990/91

LU9

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet en motion vari framställs
önskemål om lagstiftning och andra åtgärder i syfte att
förbättra kronofogdemyndigheternas arbetsvillkor.

Remissyttranden över motionen har inhämtats från
riksskatteverket, kronofogdemyndigheterna i Stockholms,
Kronobergs, Kalmar, Malmöhus och Gävleborgs län samt Sveriges
advokatsamfund, Svenska inkassoföreningen och Föreningen
Sveriges kronofogdar. En sammanställning av remissvaren har
intagits som bilaga till betänkandet.

I samband med studiebesök, ett i Sundsvall våren 1990 och ett
i Göteborg hösten 1990, har utskottet inhämtat ytterligare
information om de i motionen aktualiserade frågorna från
företrädare för kronofogdemyndigheterna i Västernorrlands samt
Göteborgs och Bohus län.

Utskottet avstyrker bifall till motionen.

Motionen

1989/90:L304 av Anita Johansson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av ny lagstiftning och
ADB-utveckling inom kronofogdemyndigheternas verksamhetsområde.

Allmän bakgrund

Kronofogdemyndigheternas organisation och arbetsuppgifter

Kronofogdemyndigheterna utgör tillsammans med riksskatteverket
landets exekutionsväsende. Riksskatteverket har den övergripande
ledningen och ansvaret för verksamheten.

Kronofogdemyndigheterna är regionala myndigheter för frågor om
verkställighet enligt utsökningsbalken (UB) och andra
författningar. Som verkställande myndighet skall
kronofogdemyndigheten enligt förordningen (1988:784) med
instruktion för exekutionsväsendet verka för att
betalningförpliktelser och andra förpliktelser, som kan bli
föremål för verkställighet, fullgörs i rätt tid.

Riksskatteverkets övergripande ledning gäller både
kronofogdemyndigheternas fullgörande av exekutiva uppgifter och
administrativa frågor. Verket har härvid bl.a. att genom
allmänna råd och uttalanden verka för lagenlighet,
följdriktighet och enhetlighet vid rättstillämpningen samt att
lämna direktiv om organisationen och arbetsformerna.
Riksskatteverket har också på grund av ett särskilt bemyndigande
en generell befogenhet att meddela tillämpningsföreskrifter till
UB angående förfarandet hos kronofogdemyndigheterna utöver dem
som regeringen meddelar. Sådana föreskrifter är bindande för
kronofogdemyndigheterna på samma sätt som bestämmelserna i UB.

Det finns en kronofogdemyndighet i varje län med säte i den
ort som anges i förordningen (1987:1314) om lokaliseringen av
kronofogdemyndigheterna. Kronofogdemyndigheterna bedriver också
i betydande utsträckning sin verksamhet vid s.k. kronokontor på
olika orter inom resp. län. Till varje kronofogdemyndighet är
knuten en styrelse med lekmän.

Till frågor om verkställighet enligt UB hör i första hand
verkställighet av domar och andra exekutionstitlar, t.ex. en
skiljedom, en förbindelse angående underhållsbidrag eller en
handling som enligt särskild föreskrift får läggas till grund
för verkställighet. Om exekutionstiteln avser
betalningsskyldighet verkställs den genom utmätning och i fråga
om vissa fordringar genom införsel. Kronofogdemyndigheten
verkställer också beslut om avhysning och annan handräckning.
Till kronofogdemyndighetens uppgifter hör också att svara för
exekutiv försäljning av fast egendom och tomträtt, registrerat
skepp eller skeppsbygge eller registrerat luftfartyg och
intecknade reservdelar till luftfartyg.

Utöver de exekutiva uppgifterna enligt UB har
kronofogdemyndigheterna att handlägga verkställighetsärenden
enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar
och avgifter samt mål om återtagande av gods som köpts på kredit
enligt konsumentkreditlagen (1977:981) och lagen (1978:599) om
avbetalningsköp mellan näringsidkare. Kronofogdemyndigheterna är
också med undantag för kronofogdemyndigheterna i Gotlands och
Blekinge län tillsynsmyndigheter enligt 7 kap. 25 § konkurslagen
(1987:672) och har i denna egenskap att utöva tillsyn över
förvaltningen i de konkurser som handläggs vid tingsrätterna i
länet. Vidare har kronofogdemyndigheterna enligt lagen
(1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs att pröva bl.a.
frågor om statens ansvar för betalning av arbetstagares fordran
hos arbetsgivare som försatts i konkurs. Enligt lagen (1986:436)
om näringsförbud utövas tillsynen över att näringsförbud och
tillfälliga näringsförbud efterlevs av de kronofogdemyndigheter
som är tillsynsmyndigheter i konkurs. Tillsynen ankommer på den
kronofogdemyndighet som är tillsynsmyndighet för konkurser som
handläggs vid tingsrätten i den ort där den som är underkastad
förbudet är bosatt. Denna kronofogdemyndighet skall även svara
för att misstänkta fall av överträdelse av näringsförbud anmäls
till åklagare. Lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och
handräckning innebär att den summariska processen, dvs.
nuvarande mål om lagsökning och betalningsföreläggande enligt
lagsökningslagen (1946:808) samt handräckning enligt
handräckningslagen (1981:847), kommer att flyttas från
tingsrätterna till kronofogdemyndigheterna. Det ankommer på
regeringen att besluta när lagen skall träda i kraft. Siktet är
inställt på ett genomförande den 1 januari 1992 (se prop.
1989/90:746 och bet. 1989/90:JuU 31).

Överinstans i utsökningsmål i förhållande till
kronofogdemyndigheten är hovrätten och högsta domstolen. I
överklagade utsökningsmål och tvister som har hänskjutits till
domstol företräds staten av riksskatteverket.

Allmänna och enskilda mål

Enligt 1 kap. 6 § UB skall utsökningsmål handläggas som
enskilt mål eller allmänt mål. Allmänt mål är mål om uttagande
av böter, vite, skatt, tull, avgift och liknande medel som
tillkommer staten och som får utsökas utan föregående dom samt,
enligt vad regeringen föreskriver, annan liknande fordran som
tillkommer staten eller en kommun. I lag kan föreskrivas att
även mål om uttagande av annan fordran är allmänt mål.
Utsökningsmål som inte är allmänna är enskilda. I allmänna mål
har kronofogdemyndigheten två funktioner, dels att i egenskap av
företrädare för den borgenär för vars fordran verkställighet
skall ske tillvarata borgenärens rätt, dels att som exekutiv
myndighet handlägga målet. Riksskatteverket svarar också för
ledningen av kronofogdemyndigheternas verksamhet såsom
företrädare för staten som borgenär vid indrivning av skatter
och allmänna avgifter.

Till följd av kronofogdemyndighetens ställning i allmänna mål
har vissa bestämmelser i UB undantagits från tillämpning i
sådana mål. Detta gäller i första hand bestämmelser om målens
anhängiggörande och om redovisning (2 kap. 30 § och 13 kap. 3 §
UB). Föreskrifter i dessa ämnen finns beträffande skatter i
bl.a. förordningen (1983:167) om användning av automatisk
databehandling inom exekutionsväsendet, uppbördsförordningen
(1967:626), kungörelsen (1964:886) om medelsförvaltning i
länen och bötesverkställighetsförordningen (1979:197). I övrigt
avser undantagen ränta på medel som skall återbetalas,
exekutionstitlarna, tidsfrister för utmätning och för exekutiv
försäljning samt kostnader.

En praktiskt sett viktig konsekvens av att
kronofogdemyndigheten företräder staten som borgenär i allmänna
mål är att kronofogdemyndigheten som regel behåller målet även
efter ett misslyckat försök till utmätning eller införsel, medan
enskilda mål i sådana fall redovisas till sökanden. Ett allmänt
mål är alltså anhängigt hos kronofogdemyndigheten till dess
fordringen blivit betald eller preskriberad.

Kronofogdemyndighetens borgenärsfunktioner i allmänna mål

Vid indrivning av skatter och avgifter -- i praktiken de mest
betydelsefulla fordringarna i allmänna mål -- är det allmännas
borgenärsfunktion delad mellan kronofogdemyndigheten,
länsskattemyndigheten och riksskatteverket. Föreskrifter om
kronofogdemyndighetens borgenärsuppgifter finns i ett flertal
olika författningar.

I ett allmänt mål avgör kronofogdemyndigheten självständigt
vilka åtgärder som skall vidtas under verkställigheten, och
myndigheten har också behörighet att medge uppskov med
betalningen (4 kap. 36 § UB). Uppskov kan innebära att
gäldenären får betala sin skuld genom avbetalningar. I fråga om
böter kan kronofogdemyndigheten också medge avbetalning enligt
7 § bötesverkställighetslagen (1979:189). Enligt 1 § lagen
(1978:882) om säkerhet för skattefordringar får
kronofogdemyndigheten i samband med uppskov ta emot säkerhet som
gäldenären eller annan erbjuder sig att ställa.

Kronofogdemyndigheterna har också borgenärsfunktioner när det
gäller konkurser. För skatteindrivning förordnar
länsskattemyndigheten enligt 62 § uppbördslagen (1953:272)
kronofogdemyndigheten att göra konkursansökan.
Länsskattemyndigheten kan också uppdra åt kronofogdemyndigheten
att själv avgöra om konkursansökan skall göras. Sådana generella
bemyndiganden har lämnats till i stort sett alla
kronofogdemyndigheter. Uppbördslagen är också tillämplig när det
gäller vissa avgifter som tillkommer staten (64 §), och genom
hänvisningar i andra skatte- och avgiftsförfattningar är
uppbördslagens bestämmelser om konkursansökningar tillämpliga i
fråga om ett stort antal fordringar som hos
kronofogdemyndigheterna handläggs som allmänna mål. När det
gäller böter beslutar kronofogdemyndighet själv enligt 10 §
bötesverkställighetslagen om ansökan om konkurs för indrivning
av sådana fordringar. I fråga om indrivning av tullar,
införselavgifter och stämpelskatt, dvs. medel som återredovisas
till den uppdragsgivande myndigheten, har kronofogdemyndigheten
inga borgenärsfunktioner i fråga om konkursansökningar.

I konkurs bevakar kronofogdemyndigheten i det län där
konkursgäldenären har sitt hemvist fordran på obetald skatt
enligt 36 § uppbördsförordningen (1967:626). Också statens
fordran på studiemedelsavgift i konkurs bevakas enligt 8 kap.
7 § studiestödsförordningen (1973:418) av kronofogdemyndigheten
om avgiftsbeloppet är föremål för indrivning.

I egenskap av tillsynsmyndighet i konkurs är
kronofogdemyndigheten enligt 16 kap. 8 § konkurslagen (1987:672)
behörig att överklaga beslut om konkursförvaltare, arvode m.m.
till förvaltare och vissa andra beslut rörande konkursens
handläggning.

I kronofogdemyndigheternas borgenärsfunktioner ingår också att
i vissa fall besluta om att indrivningsarbetet skall avbrytas
(avskrivning). Detta gäller beträffande punktskatter enligt 5
kap. 16 § lagen (1984:151) om punktskatter och
prisregleringsavgifter samt felparkeringsavgifter enligt 7 §
förordningen (1976:1128) om felparkeringsavgift.

Enligt 12 § bötesverkställighetslagen (1977:189) får
kronofogdemyndigheten i vissa fall besluta om eftergift av böter
och andra därmed jämställda fordringar. Förutsättningen härför
är att indrivningen skulle vara till synnerligt men för den
bötfällde eller någon som är beroende av honom för sin
försörjning. Eftergift får dock inte meddelas om det är påkallat
från allmän synpunkt att indrivningen fortgår.

Till borgenärsuppgifterna under indrivning hos
kronofogdemyndighet hör också åtgärder i syfte att förhindra
preskription. Enligt 7 § lagen (1982:188) om preskription av
skattefordringar m.m. görs ansökan om förlängning av
preskriptionstiden för bl.a. skattefordringar till länsrätten av
den kronofogdemyndighet hos vilken målet är anhängiggjort.

Kronofogdemyndigheterna har också att ta ställning till frågor
som gäller förvandling av böter. Av 17 §
bötesverkställighetsförordningen (1979:197) följer att
kronofogdemyndigheten, när indrivning av böter har slutförts
utan att full betalning har erlagts, skall bedöma om det finns
anledning att anta att böterna skall förvandlas och i sådant
fall sända en redogörelse för förhållandena till åklagaren.

Till de ytterligare borgenärsfunktioner som tillkommer
kronofogdemyndigheten i allmänna mål hör frågor om avräkning
enligt 3 § lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av
skatter och avgifter.

Eftergift av skatter och avgifter

Skatter och avgifter kan i allmänhet inte efterges i annan
form än genom ackord. Enligt 62 § uppbördslagen kan
länsskattemyndighet anta ackordsförslag som rör skatt,
arbetsgivaravgifter och vissa andra fordringar om det kan anses
vara till fördel för det allmänna.

Länsskattemyndigheterna medger endast i undantagsfall ackord
för fysiska personer. Obeståndet måste då ha orsakats av
omständigheter som personen inte kunnat påverka själv,
exempelvis om skuldbördan uppkommit till följd av oförutsedd
allvarlig sjukdom eller genom annan persons vållande. Enligt en
av riksskatteverket gjord enkät för budgetåret 1987/88 framgår
att av 115 antagna skatteackord avsåg 75 fysiska personer.

I vissa fall förekommer det att kronofogdemyndigheterna
träffar särskilda överenskommelser med gäldenären som innebär
att en del av skatteskulden skall betalas medan resten föreslås
till avskrivning (s.k. bonnackord). Avsikten är därvid att det
avskrivna beloppet inte skall bli föremål för ytterligare
indrivningsåtgärder. Överenskommelsen är på det sättet
eftergiftsliknande. Några särskilda bestämmelser om denna typ av
uppgörelser finns inte.

Kronofogdemyndigheternas användning av automatisk
databehandling

Ett viktigt hjälpmedel i kronofogdemyndigheternas verksamhet
är automatisk databehandling (ADB). Bestämmelser om detta finns
i utsökningsregisterlagen (1986:617),
utsökningsregisterförordningen (1986:678) och förordningen
(1983:167) om användning av automatisk databehandling inom
exekutionsväsendet. Utsökningsregisterlagen innebär att det
skall föras ett utsökningsregister centralt för hela riket.
Registret skall föras för kronofogdemyndigheternas exekutiva
verksamhet enligt UB och för planering och tillsyn av den
verksamheten. Härutöver skall registret användas bl.a. vid
tillämpning av lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning
av skatter och avgifter samt för kontrollverksamhet och
utredningar vid bestämmande och uppbörd av skatter, tullar och
avgifter. Förfoganderätten till utsökningsregistret, dvs. rätten
att påverka registrets innehåll, tillkommer riksskatteverket,
såvitt avser hela registret, och varje kronofogdemyndighet
beträffande uppgifter i mål och ärende som handläggs hos
myndigheten. Registrets innehåll består av uppgifter för
identifiering och uppgifter om verkställighetsåtgärder i
allmänna och enskilda mål. Dessutom får registret innehålla
vissa andra uppgifter som behövs för att en kronofogdemyndighet
skall kunna fullgöra sina åligganden. Riksskatteverket har
terminalåtkomst för hela utsökningsregistret. För
kronofogdemyndigheten är terminalåtkomsten i princip begränsad
till det egna länet.

Förordningen om användning av automatisk databehandling inom
exekutionsväsendet avser i princip endast allmänna mål.
Förordningen innebär i huvudsak att begäran om indrivning av
skatter och allmänna avgifter görs centralt hos riksskatteverket
med användande av ADB. Indrivningshandlingarna framställs i
databehandlingssystemet och lämnas därefter till olika
kronofogdemyndigheter, i allmänhet med hänsyn till gäldenärens
hemvist. Kronofogdemyndigheterna registrerar sedan i
databehandlingssystemet uppgifter om vidtagna
indrivningsåtgärder och andra omständigheter av betydelse liksom
uppgifter om influtna medel. Med utnyttjande av
databehandlingssystemet skall riksskatteverket vid utgången av
varje kalendermånad framställa en redovisningsrapport för varje
kronofogdemyndighet samt ett sammandrag för samtliga
kronofogdemyndigheter.

Datateknik används också av kronofogdemyndigheterna i samband
med utredningar om utmätningsbara tillgångar. Myndigheterna
inhämtar därvid uppgifter från olika register som är
tillgängliga för myndigheten, t.ex. bilregistret,
fritidsbåtsregistret och delar ur centrala skatteregistret.

När det gäller mål enligt lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning har möjlighet öppnats
att göra ansökan genom överlämnande av ett magnetband med
ADB-lagrade uppgifter (9 §).

Motionsmotivering

I motion L304 av Anita Johansson m.fl. (s) framhålls att
kronofogdemyndigheternas arbetsbörda blivit allt större. Enligt
motionärerna fick kronofogdemyndigheten i Göteborgs och Bohus
län 90000 nya allmänna mål till ett sammanlagt värde av 760
milj. kr. och omkring 53000 nya enskilda mål under
verksamhetsåret 1988/89. Vidare är vid myndigheten omkring
1000 konkurser under utredning. För hela riket torde
motsvarande siffror vara tio gånger så stora. Verksamheter av
denna storleksordning kräver enligt motionärerna modern
lagstiftning, genomarbetade rutiner och ett väl utvecklat
ADB-stöd.

I motionen anförs att kronofogdemyndigheterna efterlyser
reformer för en bättre uppdelning och klarare gränser när det
gäller kronofogdemyndigheternas och skattemyndigheternas
borgenärsuppgifter samt förändringar i syfte att klara behovet
av ekonomisk rehabilitering av gäldenärer. Ett annat önskemål
hos kronofogdemyndigheterna är att kunna få efterge skatt av
sociala skäl. Vidare efterlyses i motionen en modern och
ändamålsenlig författningsreglering av borgenärsfrågorna.
Motionärerna anser att borgenärsfunktionen för närvarande är
ofullständigt reglerad och att bestämmelserna är alltför spridda
i olika författningar samt påpekar att ett så viktigt inslag i
verksamheten som uppskov och avbetalningsplaner i princip är
helt oreglerat. Motionärerna framhåller att det krävs en
särskild indrivningslag och pekar på att förslag till lösningar
finns i skatteindrivningsutredningens betänkanden (Ds Fi 1984:4)
Indrivning av skatt m.m. och (SOU 1987:10) Indrivningslag.

Motionärerna tar också upp frågor som gäller ADB inom
kronofogdemyndigheterna. En programutveckling så att man kan
lägga över bevakningen av mindre ärenden på data skulle enligt
motionärerna ge mer utrymme för behandling av de större målen.
En sådan utveckling anses också vara självfinansierande eftersom
man i dag måste prioritera bort en mängd allmänna mål som gäller
mindre belopp. Det är dessutom demoraliserande om allmänheten
uppfattar bristande tid hos kronofogdemyndigheten som bristande
intresse menar motionärerna.

Avslutningsvis framhålls i motionen att
kronofogdemyndigheterna vill minska antalet gäldenärer och
förebygga att det tillkommer nya och att regeringen och
riksdagen därför bör se till att ge dem de medel som behövs för
att uppfylla dessa mål.

Vissa tidigare riksdagsuttalanden

Kronofogdemyndigheternas uppgifter och ledning m.m.

Efter förslag av regeringen i proposition 1986/87:52 om
exekutionsväsendets organisation godkände riksdagen (bet. LU
1986/87:12, rskr. 103) hösten 1986 principiella riktlinjer för
en omorganisation av kronofogdemyndigheterna. I samband därmed
underströk utskottet med anledning av motioner om ledningen av
exekutionsväsendet att kronofogdemyndigheterna fyller en viktig
funktion i vårt samhälle med främsta uppgift att i allmänna och
enskilda mål förverkliga rättsanspråk i enlighet med UB och
andra författningar. Utskottet framhöll vidare, i likhet med
föredragande statsrådet i propositionen, att ett effektivt
fungerande exekutionsväsende i ett vidare perspektiv skall
upprätthålla en betalningsmoral i samhället som gör att
kreditmarknaden och skattesystemet fungerar. Enligt utskottet
måste därför ställas krav på att verkställigheten av
betalningsanspråk är snabb, säker och effektiv samt syftar till
att ge borgenären den betalning som gäldenärens
betalningsförmåga och tillgångar ger möjlighet till. Vidare
ansåg utskottet att kronofogdemyndigheternas verksamhet måste
präglas av objektivitet, enhetlighet och konsekvens om inte
allmänhetens förtroende för rättssäkerheten och effektiviteten i
den exekutiva verksamheten skall rubbas.

Enligt utskottet var det också med hänsyn till allmänhetens
förtroende för skattesystemet angeläget att den del av
kronofogdemyndigheternas verksamhet som avser indrivning av
skatter och avgifter bedrivs på ett förutsebart, enhetligt och
konskvent sätt. Ett av problemen med den dåvarande
kronofogdeorganisationen var enligt utskottet att det saknades
möjligheter att från central nivå styra verksamheten på skatte-
och indrivningsområdet. Mot denna bakgrund delade utskottet
departementschefens uppfattning att det för en effektivisering
av den exekutiva verksamheten krävdes ledning från centralt håll
och att riksskatteverket var den enda tänkbara myndighet för
detta. När det gällde att ta ställning till frågan vilka
ledningsfunktioner som verket borde ha mot
kronofogdemyndigheterna fanns det enligt utskottets mening
anledning att skilja mellan dessa myndigheters uppgifter att
företräda statens borgenärsintressen och de övriga uppgifter som
myndigheterna fullgör enligt UB och andra lagar. Utskottet ansåg
att behovet av ledningsmöjligheterna var störst beträffande
borgenärsfunktionen. När det gäller den rent exekutiva
verksamheten enligt UB m.m. liksom kronofogdemyndigheternas
uppgifter att exempelvis vara tillsynsmyndighet i konkurs och
pröva ärenden enligt lönegarantilagen ansåg utskottet däremot
att saken ställde sig annorlunda. Även om det också i dessa
avseenden fanns behov av mera effektiva styrningsmöjligheter var
enligt utskottet utrymmet för riksskatteverkets
ledningsfunktioner mera begränsade än när det gällde
borgenärsfunktionen.

I samband med behandlingen av förslag till lagändringar m.m.
med anledning av exekutionsväsendets nya organisation i
proposition 1987/88:152 återkom utskottet våren 1988 till frågor
om riksskatteverkets ledningsfunktion. I sitt av riksdagen
godkända betänkande (bet. LU 1987/88:34) framhöll utskottet -- i
likhet med vad man gjort år 1986 -- att det med hänsyn till
kronofogdemyndigheternas dubbla roll är viktigt att
riksskatteverkets ledningsfunktioner inte utövas så att
kronofogdemyndigheternas opartiskhet i den rättstillämpande
verksamheten kan ifrågasättas. Vidare borde enligt utskottet
beaktas att den rent exekutiva verksamheten liksom
handläggningen av vissa andra ärenden exempelvis inom
lönegarantisystemet är uppgifter av närmast judiciell karaktär
som myndigheterna har att självständigt svara för i enlighet med
gällande lagstiftning. Mot denna bakgrund ansåg utskottet i
likhet med departementschefen att riksskatteverkets
ledningsuppdrag när det gäller kronofogdemyndigheternas
rättstillämpande verksamhet borde begränsas till att genom
allmänna råd och uttalanden verka för lagenlighet,
följdriktighet och enhetlighet. Härutöver borde riksskatteverket
inom ramen för sin normgivningskompetens kunna meddela bl.a.
verkställighetsföreskrifter. När det gäller frågor som inte har
någon direkt anknytning till den rättstillämpande verksamheten
fanns det enligt utskottet större utrymme för att ge
riksskatteverket en ledande roll. Verket borde således kunna
meddela föreskrifter av administrativ karaktär i fråga om
exempelvis organisation och arbetsformer för att åstadkomma
samordning, rationalisering och enhetlighet inom
exekutionsväsendet och effektivitet inom verksamheten. Också på
det administrativa området medförde emellertid kraven på
opartiskhet och självständighet i den rättstillämpande
verksamheten, framhöll utskottet, att riksskatteverkets
möjligheter att leda verksamheten var något mer begränsade än
när det gäller kronofogdemyndigheternas borgenärsfunktion. Stora
krav måste därför enligt utskottet ställas på att
riksskatteverket i sin ledningsfunktion inte gav föreskrifter
eller eljest fattade beslut av administrativ karaktär som kunde
få sådana effekter att kronofogdemyndigheternas självständighet
att besluta i enskilda fall i praktiken beskars. Enligt
utskottet var det också angeläget att riksskatteverket så långt
som möjligt undvek att meddela föreskrifter som kunde ge upphov
till att allmänheten ifrågasatte de handläggande myndigheternas
saklighet och opartiskhet.

I samband med riksdagsbehandlingen våren 1990 av regeringens
förslag om en ny summarisk process (prop. 1989/90:85) underströk
lagutskottet i sitt yttrande till justitieutskottet
(1989/90:LU3y) beträffande frågan om erforderliga
resurstillskott till kronofogdemyndigheterna med anledning av
förslagen att det var angeläget att regeringen följde
utvecklingen och tog erforderliga initiativ om det skulle visa
sig att ytterligare resurser måste tillföras
kronofogdemyndigheterna.

Prioritering av allmänna och enskilda mål

Frågor om prioriteringar av allmänna och enskilda mål inom
exekutionsväsendet behandlades ingående av riksdagen våren 1981
i samband med tillkomsten av UB (se bet. LU 1980/81:23). I
samband därmed uttalades att någon prioritering av den ena
måltypen på bekostnad av den andra inte får ske och att det
ankommer på varje kronofogdemyndighet att självständigt pröva i
vilken ordning inkomna mål skall handläggas och vilka
indrivningsåtgärder som bör vidtas.

I samband med behandling av propositionen om lagändringar m.m.
med anledning av exekutionsväsendets nya organisation våren 1988
(prop. 1987/88:152) uttalade utskottet i sitt av riksdagen
godkända betänkande (bet. LU 1987/88:34) att den av regeringen
förordade organisationsordningen innebar att
kronofogdemyndigheterna även fortsättningsvis -- i enlighet med
de uttalanden som gjordes i samband med införandet av UB --
självständigt skall pröva i vilken ordning enskilda mål skall
handläggas och vilka indrivningsåtgärder som bör vidtas.

Ekonomisk rehabilitering av gäldenärer

Frågor om ekonomisk rehabilitering av gäldenärer behandlades
av riksdagen vid riksmötet 1986/87 med anledning av riksdagens
revisorers förslag (förs. 1986/87:7) om kronofogdemyndigheternas
utnyttjande av personalresurserna m.m. Förslaget var föranlett
av en av revisorerna avgiven granskningsrapport (1985/86:7),
vilken varit föremål för remissbehandling. Revisorerna hänvisade
i förslaget till att flera remissinstanser i sina yttranden
redovisat hur kronofogdemyndigheten arbetar för att
effektivisera sin verksamhet genom att med förebyggande åtgärder
minska eller förhindra ett ökat tillflöde av mål. Revisorerna
fann det mycket väsentligt att kronofogdemyndigheternas arbete
också inriktades mot förbättrad information och aktiva insatser
för ekonomisk rehabilitering av gäldenärerna. Revisorerna menade
vidare att antalet mål hos kronofogdemyndigheterna därmed torde
på ett verksamt sätt komma att minskas och antalet fall med
långvariga gäldenärsförhållanden kunna begränsas.

I sitt av riksdagen godkända betänkande i ärendet (bet. LU
1986/87:21, rskr. 231) anförde utskottet att det är angeläget
att de möjligheter som finns att förebygga en ökad
måltillströmning till kronofogdemyndigheterna och att eljest
effektivisera den exekutiva verksamheten tas till vara.
Lagutskottet delade därför den uppfattning som hade framförts av
revisorerna att det är viktigt att informationen till
allmänheten om kronofogdemyndigheternas arbete förbättras och
att myndigheterna kan verka för en ekonomisk rehabilitering
avgäldenären.

Kronofogdemyndigheternas användning av ADB

I sitt av riksdagen godkända betänkande över förslaget till UB
(bet. LU 1980/81:23) ansåg utskottet att
kronofogdemyndigheternas möjlighet att använda ADB i sin
exekutiva verksamhet borde utvidgas. Utskottet konstaterade
också att ett ökat utnyttjande av ADB skulle medföra en
förenkling av handläggningsrutinerna, något som i sin tur skulle
frigöra resurser att kunna användas i mer komplicerade
utsökningsmål.

Vid behandlingen av proposition 1985/86:155 med förslag till
utsökningsregisterlag våren 1986 uttalade riksdagen ånyo (bet.
LU1985/86:36) att ett utnyttjande av ADB inom exekutionsväsendet
har fördelar, som kommer såväl de allmänna som de enskilda målen
till godo. Samtidigt förhöll det sig enligt utskottet
otvivelaktigt så att användningen av ett ADB-system kan medföra
risker för intrång i den enskildes personliga integritet varför
det var nödvändigt att registrets innehåll samt rätten att
förfoga över registret och rätten till åtkomst till registret
lagreglerades. Beträffande frågan om ett centralt datasystem
eller ett system med regionala anläggningar konstaterade
utskottet med anledning av en motion att principen om ett
centralt ADB-system slagits fast av statsmakterna såsom det
effektivaste och att det därför inte fanns skäl att överväga ett
decentraliserat system. Utvecklingen kunde emellertid enligt
utskottet i framtiden leda till andra bedömningar.

I samband med riksdagsbehandlingen våren 1990 av regeringens
förslag om en ny summarisk process (prop. 1989/90:85) betonade
lagutskottet i sitt yttrande till justitieutskottet
(1989/90:LU3y) vikten av att kronofogdemyndigheterna erhåller
det ADB-stöd som erfordras med anledning av de nya
arbetsuppgifterna.

Utredningsarbete

Skatteindrivningsutredningen

Skatteindrivningsutredningen (SIU) tillsattes i slutet av år
1980 (dir. 1980:89) med uppgift att se över bestämmelserna om
indrivning av skatter m.m. Bakgrunden till översynen var främst
den stora balansen av oredovisade skattefordringar.

Utredningens arbete har redovisats i flera delbetänkanden,
bl.a. (Ds Fi 1983:4) Utsökningsregisterlag och (Ds Fi 1984:4)
Indrivning av skatt m.m., samt i huvudbetänkandet (SOU 1987:10)
Indrivningslag m.m. Delbetänkandet om en utsökningsregisterlag
lades efter sedvanlig remissbehandling till grund för förslaget
till utsökningsregisterlag (prop. 1985/86:155) som antogs av
riksdagen våren 1986 (bet. LU 1985/86:36).

SIUs delbetänkande om indrivning av skatt innehåller förslag
som syftar till att indrivningen skall knytas ihop bättre än för
närvarande med taxering, debitering och uppbörd hos de
myndigheter som beslutar om skatt och avgifter. I
huvudbetänkandet har SIU behandlat det allmännas ställning som
borgenär vid indrivning av skatter. I betänkandet föreslår
utredningen bl.a. åtgärder för en förbättrad samverkan mellan
skatteförvaltningen och exekutionsväsendet. Författningstekniskt
har huvudparten av utredningens bedömningar fått komma till
uttryck i ett förslag till en särskild indrivningslag med
bestämmelser om de borgenärsuppgifter som utöver dem som är
reglerade i UB aktualiseras vid indrivning i allmänna mål.

SIUs överväganden inbegriper bl.a. den under senare år väckta
tanken på åtgärder för ekonomisk rehabilitering samt frågan om
överenskommelser mellan kronofogdemyndigheten och gäldenären om
att en viss del av skulden skall betalas medan resterande belopp
skall skrivas av (s.k. bonnackord). Mot bakgrund av de
överväganden som görs föreslår SIU att det införs en möjlighet
att efterge skatte- och avgiftsfordringar vid sidan av
ackordsinstitutet. Eftergift skall enligt utredningen kunna
medges, helt eller delvis, när det på grund av gäldenärens
sjukdom och därmed jämförlig orsak eller av annan anledning är
uppenbart obilligt att kräva betalning. Det förutsätts härvid
att eftergiftsinstitutet kommer att tillämpas återhållsamt av
myndigheterna.

Skatteindrivningsutredningens huvudbetänkande
remissbehandlades år 1987 varvid bl.a. riksskatteverket
avstyrkte det av utredningen framlaga lagförslaget. Betänkandet
övervägs inom finansdepartementet.

Utvärdering av UB

Hösten 1986 gav regeringen riksskatteverket i uppdrag att
inleda arbete med en utvärdering av UB. Utvärderingen skulle i
första hand inriktas på de sakliga nyheterna som följde med UB,
bl.a. registerforskning. Den första delen av uppdraget, som
avsåg en kartläggning av de praktiska erfarenheterna av balkens
tillämpning, redovisades till regeringen sommaren 1987 i RSV
Rapport 1987:9, Utvärdering av utsökningsbalken.

Enligt rapporten anser verket att vissa enskilda frågor bör
bli föremål för fortsatta överväganden, och i beslut den 14
april 1988 har regeringen uppdragit åt riksskatteverket att göra
en översyn av UB i enlighet härmed. De frågor som sålunda skall
övervägas gäller bl.a. huruvida ansökan i enskilda mål, som i
likhet med vad som gäller i allmänna mål, bör kunna göras med
magnetband. Vidare bör kronofogdemyndigheternas
undersökningsrätt utredas och lagregleras. Strävan bör enligt
regeringsbeslutet vara att skapa bättre möjligheter för
myndigheterna att utnyttja ADB-tekniken vid registerforskning
samt att pröva lämpligheten med nya undersökningsmetoder (s.k.
fishing expeditions) och närståendeutredningar, dvs. utredningar
som rör förekomsten av tillgångar hos personer som är närstående
till gäldenären.

Riksskatteverket har redovisat en del av uppdraget i rapporten
RSV Rapport 1990:5 vari bl.a. föreslås att ansökningar om
utmätning i enskilda mål skall kunna göras med hjälp av
ADB-teknik i likhet med vad som gäller för allmänna mål.
Ansökningsförfarandet skall enligt förslaget vara beroende av
tillståndsgivning och innebära att exekutionstiteln inte
behöver inges till kronofogdemyndigheten om det inte särskilt
begärs. Däremot skall skuldebrev och liknande handlingar alltid
överlämnas i samband med verkställighetsansökan. Rapporten har
nyligen remissbehandlats och är för närvarande föremål för
överväganden inom justitiedepartementet. -- Riksskatteverkets
översynsarbete beräknas vara helt slutfört före 1990 års utgång.

Skuldsanering

Med anledning av riksdagens begäran (se bet. LU 1987/88:12,
rskr. 57) tillkallade regeringen hösten 1988
insolvensutredningen för att utreda bl.a. frågan om
skuldsanering. Enligt direktiven (dir. 1988:52) skulle ett
sådant institut, som redan finns i många länder, göra det
möjligt för fysiska personer att under vissa förutsättningar bli
av med sina skulder eller en del av dem.

Insolvensutredningen har i början av oktober 1990 överlämnat
delbetänkandet (SOU 1990:74) Skuldsaneringslag. I betänkandet
föreslås en särskild lag om skuldsanering som innebär att en
gäldenär helt eller delvis under vissa närmare angivna
förutsättningar kan befrias från ansvaret för betalningen av
sina skulder. Gäldenären föreslås samtidigt kunna åläggas att
betala eventuellt återstående del av skulderna enligt en
avbetalningsplan som vanligen löper under fem år under vilken
tid gäldenären tvingas att i stort sett leva på existensminimum.
Lagförslaget bygger på att alla borgenärer behandlas lika.
Undantag görs endast för fordringar med pantsäkerhet, varemot
förmånsberättigade fordringar i övrigt, t.ex. skatter, omfattas
av skuldsaneringen. Tingsrätten skall från fall till fall pröva
ansökningar om skuldsanering, varvid yttrande alltid skall
inhämtas från kronofogdemyndigheten.

Enligt utredningen finns skäl att anta att kostnaderna för ett
skuldsaneringsinstitut inte kommer att utgöra en
samhällsekonomisk debetpost. Utredningen pekar därvid bl.a. på
att nuvarande ordning för indrivning av fordringar hos
överskuldsatta gäldenärer innefattar en inte obetydlig rundgång
i den mening att kostnader läggs ner för såväl borgenärer som
samhälleliga organ utan motsvarande nytta för borgenärerna och
snarast till skada för gäldenären och samhället. Utredningen
håller det för sannolikt, att ett skuldsaneringsinstitut kan
verksamt minska denna rundgång och därmed inte minst samhällets
utgifter för indrivning av såväl enskilda som offentliga
fordringar. Med de uppgifter som enligt utredningens förslag
kommer att åvila kronofogdemyndigheten som bl.a. består i
avgivande av yttrande till tingsrätten bör man räkna med att det
uppkommer behov av att förstärka personalen. Den årliga
merkostnaden uppskattar utredningen till totalt 5,5 milj.kr. per
år.

Sammanfattning av remissyttrandena

Remissyttranden över motionen har inkommit från
riksskatteverket, kronofogdemyndigheterna i Stockholms,
Kronobergs, Kalmar, Malmöhus och Gävleborgs län samt Sveriges
advokatsamfund, Svenska inkassoföreningen och Föreningen
Sveriges kronofogdar.

Riksskatteverket ställer sig bakom motionärernas
uppfattning om utvecklingen av kronofogdemyndigheternas
arbetsbörda och att det krävs modern lagstiftning, genomarbetade
rutiner och ett väl utvecklat ADB-stöd för att verksamheten
skall kunna genomföras effektivt. När det gäller en bättre
uppdelning och klarare gränser mellan kronofogdemyndigheternas
och skattemyndigheternas borgenärsuppgifter hänvisar verket till
sitt yttrande över SIUs slutbetänkande med förslag till
indrivningslag, vari verket bl.a. uttalat att det allmännas
borgenärsuppgifter i princip inte bör läggas fast i lag utan i
stället anförtros riksskatteverket med befogenhet att fördela
uppgifterna mellan berörda myndigheter. -- Riksskatteverket
anser det positivt om verket ges möjlighet att förbättra
ADB-utvecklingen och att effektivisera arbetet inom
exekutionsväsendet. Detta kan ske genom resurstilldelning för
att möjliggöra terminalförtätning och genom lagstiftning, bl.a.
författningsstöd för att underlätta ansökningsförfarandet,
löneexekution och registerforskning med hjälp av ADB. Bristen
på tekniker och terminaler utgör enligt verket de främsta
hindren mot ADB-utvecklingen inom exekutionsväsendet. -- När det
gäller kronofogdemyndigheternas förebyggande verksamhet för att
minska antalet gäldenärer pekar verket på att man under senare
år bedrivit informationsprojektet "Ta inte på dig mer än du
orkar". Kostaderna för kronofogdemyndigheternas förebyggande
verksamhet har beräknats till 334 600 kr. för budgetåret
1990/91.

Kronofogdemyndigheten i Stockholms län anför att
arbetssituationen under en lång följd av år tvingat myndigheten
till åtgärdsprioriteringar som inneburit att endast gäldenärer
med stora skulder har blivit föremål för myndighetens hela
åtgärdsurval. Ett stort antal allmänna mål på mindre summor har
sålunda blivit föremål endast för begränsade
verkställighetsåtgärder. Först när beloppet varit tillräckligt
stort och en skuldavveckling inte varit möjlig har ingripande
skett. Detta prioriteringssystem har ifrågasatts hos vissa
chefstjänstemän som menat att myndighetens resurser skall
koncentreras till de exekutiva uppgifterna enligt UB och att
borgenärsuppgifterna i de allmänna målen -- processföring för
statens räkning, utrednings- och rehabiliteringsinsatser
beträffande gravt skuldsatta, gäldenärsutredningar för
betalningsuppskov i olika former -- skall stå tillbaka när
resurserna tryter. Enligt kronofogdemyndigheten framstår det som
synnerligen angeläget att borgenärsfunktionerna blir
författningsreglerade på ett modernt och ändamålenligt sätt så
att rådande tveksamheter om gränserna för skattemyndigheternas
och kronofogdemyndigheternas kompetensområden blir lösta. Vidare
borde det i dag oreglerade avbetalningssystemet bli enhetligt
för hela landet och inte vara beroende av hur
myndighetsledningarna väljer att använda myndigheternas
resurser. -- Resurssituationen kan dock förväntas bli bättre
inom den närmaste tiden. Därtill kommer effekterna av den
omorganisation av exekutionsväsendet som skedde den 1 juli 1988
i syfte att omfördela landets exekutiva resurser så att de
bättre stämmer överens med arbetsbelastningen inom de olika
kronofogdemyndigheterna. En förbättrad resurssituation förtar
dock inte behovet av en snar lagreglering av
borgenärsuppgifterna. -- Beträffande ADB-utvecklingen inom
exekutionsväsendet känner inte kronofogdemyndigheten igen den av
motionärerna beskrivna situationen. Exekutionsväsendets
ADB-stödda redovisningssystem medger att mindre ärenden bevakas
för att ge utrymme för behandling av större mål. Ett
prioriteringssystem i kombination med ett planeringssystem ger
handläggarna stora friheter vid urval av arbetsmaterial. Det som
hitintills har styrt detta urval mot beloppsstora gäldenärer är
inte begränsningar i redovisningssystemet utan snarare rådande
resursbrist. -- Sammanfattningsvis framhåller
kronofogdemyndigheten i Stockholms län att behovet av ny
lagstiftning i form av ny indrivningslag är stort och
myndigheten stöder motionärernas hemställan i den delen.

Kronofogdemyndigheten i Kronobergs län anför att det
övergripande målet för exekutionsväsendet är att verka för att
alla skall göra rätt för sig i rätt tid och ordning. För
kronofogdemyndigheterna gäller det att nedbringa antalet
gäldenärer. Detta kan ske dels genom en effektiv indrivning,
dels genom mer allmänt förebyggande åtgärder, som syftar till
att människor och företag inte skall låta restföra sig. --
Gränserna mellan exekutionsväsendet och skatteförvaltningen är
enligt myndigheten diffusa och uppgifterna otydliga. För
allmänheten är behörighetsproblematiken stundom förvirrande. I
yttrandet redovisas flera exempel för att belysa behovet av ett
nytt och tydligare regelverk. Skatteindrivningsutredningen har
enligt myndigheten lämnat goda förslag till
författningslösningar. -- Kronofogdemyndigheterna saknar i stort
sett möjligheter att styra måltillflödet. Programmen för
ADB-stöd byggs visserligen ut successivt, men eftersom de
personella resurserna samtidigt krympts tvingas myndigheten till
prioriteringar. Ett betydande antal gäldenärer med små mål
bearbetas inte aktivt inom rimlig tid. För att motverka att
systemet skapar fall som kräver ännu mer resurser menar
kronofogdemyndigheten att det krävs särskilda och omedelbara
insatser, bl.a. ADB-tekniska lösningar för att klara bevakningen
i små mål. -- Kronofogdemyndigheten efterlyser också regler,
riktlinjer och resurser för det betydelsefulla arbetet med
förebyggande verksamhet och rehabiliterande insatser. När det
gäller rehabilitering menar kronofogdemyndigheten att insatserna
också måste samordnas mellan de ansvariga för olika
förvaltningsområden, närmast konsumentverket, socialstyrelsen
och exekutionsväsendet. I detta sammanhang är det också enligt
myndigheten nödvändigt att skapa klara och entydiga regler för
hanteringen av det allmännas fordringar, såväl de som berörs av
särskild skuldsanering som de som rör ackord och
myndighetsinterna uppgörelser. -- Sammanfattningsvis anser
kronofogdemyndigheten i Kronobergs län att motionärerna berör
betydelsefulla problem. Myndigheten ställer sig bakom motionens
krav på ytterligare lagstiftning och utbyggt ADB-stöd. En
indrivningslag och ett lagreglerat skuldsaneringsinstitut bör
enligt myndigheten införas. Vidare måste större resurser till
utveckling av ADB-program och inköp av datautrustningar
tillföras exekutionsväsendet. Enligt myndigheten bör riksdagen
utfärda riktlinjer för hur den förebyggande verksamheten skall
bedrivas, vem som skall ha det övergripande ansvaret och vilka
resurser som skall utnyttjas.

Kronofogdemyndigheten i Kalmar län anser att både
kronofogdemyndigheternas och skatteförvaltningarnas verksamheter
skulle bli bättre om det gjordes en ordentlig uppdelning av
deras borgenärsuppgifter. Enligt myndighetens mening gäller
detta främst frågor som avser betalningsskyldighet för tredje
man, konkursansökan samt ackord och eftergift. Vidare
anser myndigheten att skatteförvaltningen och exekutionsväsendet
bör ha en annan gränsdragning mellan sig. Skattemyndigheterna är
specialiserade på allt som har med skatt att göra fram till
uppbörden. Den som inte betalar i rätt tid skall kunna vända sig
till en enda myndighet för att diskutera hur den försummade
betalningen skall kunna ske. Sådan förhandling hör hemma i
indrivningsverksamheten. Det bör vara ett allmänt intresse att
den uppgiften inte är delad. Kronofogdemyndigheten anser att
dubbleringen av borgenärskapet dessutom medför vissa
tillämpningssvårigheter i skatteindrivningen och att fråga om
borgenärsfunktionen behöver regleras. Riksskatteverkets nya roll
som chefsmyndighet för kronofogdemyndigheterna har emellertid
enligt myndigheten bidragit till att förbättra arbetsmetoder och
effektiviteten. Kronofogdemyndigheterna har under kort tid
utvecklats mycket positivt under riksskatteverkets ledning.
Enligt kronofogdemyndigheten i Kalmar skulle verksamheten
underlättas om statsmakterna såg över lagstiftningen på de
områden som motionärerna pekar ut. Skatteindrivningsutredningens
förslag är emellertid fyra--sju år gamla och de flesta områdena
i utredningens betänkanden behöver granskas ur dagens synvinkel.
Myndigheten föreslår därför en förnyad och gärna parlamentarisk
genomgång av de frågor som skatteindrivningsutredningen tog upp.

Kronofogdemyndigheten i Malmöhus län anser att
motionärerna pekat på några intressanta och väsentliga
förhållanden som bör tas upp till behandling och det är positivt
att kronofogdemyndigheterna och deras verksamhet uppmärksammas
på detta sätt i riksdagen. En bättre uppdelning och klarare
gränser, när det gäller exekutionsväsendets och
skatteförvaltningens verksamheter, är av största betydelse.
Denna problemställning har ett mycket nära samband med frågan om
en modern och ändamålsenlig författningsreglering av
borgenärsrollerna, och enligt myndigheten vore det i högsta grad
tacknämligt att få till stånd en särskild indrivningslag. Vidare
är ABD-utvecklingen i stort behov av en tempoökning, och det är
av vikt att utsökningsregistret anpassas till den verklighet
inom exekutionsväsendet som råder sedan omorganisationen den 1
juli 1988. Ansvarsfördelningen mellan riksskatteverket och
kronofogdemyndigheterna bör klargöras ordentligt i samband
därmed. Anpassning, utveckling och omstrukturering samt
förberedelse för ett nytt datasystem för exekutionsväsendet står
mycket högt på kronofogdemyndigheternas önskelista och är av
behovet påkallat, om ett rationellt och människovänligt
arbetssätt skall kunna bibehållas och utvecklas vid
myndigheterna. Skatteindrivningsutredningens förslag till
lagstiftning bör upphöjas till lag och en ADB-mässig
modernisering måste komma till stånd med det snaraste. Trots att
kronofogdemyndigheterna i praktiken har ålagts ett stort
borgenärsansvar i arbetet med de allmänna målen saknas klara
bestämmelser om borgenärsrollen. En strikt reglering beträffande
borgenärsrollen måste eftersträvas och kommer att förhindra att
onödigt dubbelarbete utförs, vilket för närvarande sker i
alltför stor omfattning. Man måste komma ifrån att olika
myndigheter "slåss" om arbetsuppgifterna. Den myndighet som är
bäst lämpad för uppgiften skall utföra den. Kostnaderna i
sammanhanget kan då hållas på en rimlig nivå. En renodling av
ansvar m.m. i enlighet med vad som sagts ovan skulle med största
sannolikhet medföra en positiv utveckling, när det gäller att
rekrytera kompetent personal till kronofogdemyndigheterna,
vilket skulle främja rättssäkerheten och höja status på
myndigheternas och deras personals verksamhet. --
Sammanfattningsvis vill kronofogdemyndigheten i Malmöhus län
tillstyrka förslagen i motionen med ett -- i väntan på
insolvensutredningens förslag beträffande skuldsanering --
temporärt undantag för vad som föreslås angående sakliga
ändringar för att klara behovet av ekonomisk rehabilitering samt
önskemålet att kunna efterge skatt av sociala skäl.

Kronofogdemyndigheten i Gävleborgs län biträder vad som
anförts i motionen. Myndigheten menar att statens borgenärsroll
i indrivningsarbetet under många år har varit ett
diskussionsämne mellan skatteförvaltningen och
exekutionsväsendet. Diskussionerna har ibland varit ägnade att
skapa motsättningar, vilket inte främjat samarbetet
myndigheterna emellan. Ett betraktelsesätt, som strävar efter
att inte lägga borgenärsrollen hos kronofogdemyndigheterna,
måste anses förlegat. Kronofogdemyndigheterna har i dag hög
kompetens på de områden som krävs för ett effektivt uppträdande
och dessutom den ojämförligt bästa kännedomen om gäldenären och
dennes förhållanden. Om en gäldenär har såväl restförda skatter
hos kronofogdemyndigheten som obetalda men ännu ej restförda
skatter hos skatteförvaltningen, bör det vara
kronofogdemyndigheten som avgör hur indrivningen skall gå till
och därvid uppträder i samtliga förekommande
borgenärsfunktioner. I de fall gäldenären inte är restförd, bör
borgenärsrollen utövas av skatteförvaltningen. --
Kronofogdemyndigheten understryker också vikten av att
exekutionsväsendet får ett mot verksamheten väl anpassat
ADB-stöd. I dag är terminaltätheten otillräcklig, vilket skapar
stress och irritation. Myndigheten framhåller vidare att det är
ett villkor inför kommande nya arbetsuppgifter -- t.ex. den
summariska betalningsprocessen - att exekutionsväsendet får
uppgifterna tillsammans med ett i förväg väl testat ADB-stöd. --
Kronofogdemyndigheten i Gävleborgs län anser också att
myndigheterna skulle kunna tillskjutas ytterligare medel genom
att låta de avgifter som genereras av verksamheten stanna i
densamma. Kronofogdemyndigheterna skulle därigenom till viss del
bli avgiftsfinansierade.

Sveriges advokatsamfund anser att motionen är så allmänt
hållen att samfundet varken kan tillstyrka eller avstyrka
motionärens förslag. Samfundet är tveksamt till behovet av en
särskild indrivningslag. Eventuellt erforderliga kompletteringar
av nuvarande regelsystem borde kunna göras inom ramen för
utsökningsbalken. Advokatsamfundet har inget att erinra mot
förslaget om en översyn av dataanvändningen inom
kronofogdemyndigheterna.

Svenska inkassoföreningen delar motionärernas
uppfattningar och finner det särskilt intessant att få fastlagt
vilka borgenärsuppgifter kronofogdemyndigheterna skall svara
för. Enligt föreningens mening tar de uppgifter som
kronofogdemyndigheterna för närvarande utför utan lagstöd
alltför stora resurser i anspråk till nackdel för
exekutionsväsendets huvuduppgifter. Föreningen anser att
resurstilldelningen skall vara sådan vid kronofogdemyndigheterna
att anhängiggjorda mål kan behandlas lika, oavsett om de är
allmänna eller enskilda. Med nuvarande oreglerade
borgenärsverksamhet i allmänna mål avsätts enligt föreningen en
oproportionerligt stor del av kronofogdemyndigheternas resurser
på borgenärsuppgifter i allmänna mål till men för de enskilda
målen. Föreningen delar motionärernas uppfattning att
lagstiftning behövs. Däremot är föreningen inte beredd att
reservationslöst tillstyrka att skatteindrivningsutredningens
förslag läggs till grund för lagstiftning. Föreningen föreslår
att skiljelinjen mellan skatteförvaltning och exekutionsväsende
placeras så att borgenärsuppgifterna i de allmänna målen fullt
ut tillkommer skatteförvaltningen och att exekutionsväsendet
inriktar sig på att utveckla exekutionsrollen. -- Enligt
föreningen är det betänkligt att kronofogdemyndigheterna
alltmer kommit att bli ett slags "diversebutik" med
arbetsuppgifter som ligger utanför det egentliga
exekutionsområdet, t.ex. tillsyn i konkurs, lönegaranti,
borgenärsfunktioner. Med hänsyn till alla arbetsuppgifter vill
föreningen ifrågasätta det lämpliga i att tillföra
kronofogdemyndigheterna nya arbetsuppgifter i form av skyldighet
att företräda staten som borgenär i allmänna mål samt att svara
för ett eftergiftsinstitut. -- Utöver vad som har anförts i
motionen vill föreningen framhålla att det är viktigt att
resurser tillskapas så att kronofogdemyndigheterna snabbt,
effektivt och rättsäkert kan klara att verkställa den ökade
mängden enskilda mål. Föreningen instämmer i motionärernas
uppfattning att det är angeläget att tillskapa resurser för att
utveckla ADB-stöd.

Föreningen Sveriges kronofogdar tillstyrker motionen och
anser att åtgärder måste vidtas för att förbättra
kronofogdemyndigheternas alltmer pressade arbetssituation.
Enligt föreningen har på senare år en markant ökning ägt rum av
de enskilda utsökningsmålens antal, vilket hänger samman med
kreditmarknadens avreglering. Utöver vad som anförts i motionen
vill föreningen framhålla att det är viktigt att resurser
tillskapas så att kronofogdemyndigheterna snabbt, effektivt och
rättssäkert kan klara att verkställa denna ökande mängd av
enskilda mål.

Utskottet

I motion L304 av Anita Johansson m.fl. (s) framhålls att
kronofogdemyndigheternas arbetsbörda blivit allt större under
senare år och att verksamheten med hänsyn till den nuvarande
måltillströmningen kräver modern lagstiftning, genomarbetade
rutiner och ett väl utvecklat ADB-stöd. I motionen anförs vidare
att kronofogdemyndigheterna efterlyser reformer för en bättre
uppdelning och klarare gränser när det gäller
kronofogdemyndigheternas och skattemyndigheternas
borgenärsuppgifter samt förändringar i syfte att klara behovet
av ekonomisk rehabilitering av gäldenärer. Ett annat önskemål
hos kronofogdemyndigheterna är att kunna få efterge skatt av
sociala skäl. Motionärerna anser att borgenärsfunktionen för
närvarande är ofullständigt reglerad och att bestämmelserna är
alltför spridda i olika författningar samt påpekar att så
viktiga inslag i verksamheten som uppskov och avbetalningsplaner
i princip är helt oreglerade. Enligt motionärerna krävs det en
särskild indrivningslag. I motionen tas också upp frågor som
gäller ADB inom kronofogdemyndigheterna. Motionärerna menar
därvid att bevakningen av mindre ärenden med hjälp av datateknik
skulle ge mer utrymme för behandlingen av de större målen.
Avslutningsvis framhålls i motionen att kronofogdemyndigheterna
vill minska antalet gäldenärer och förebygga att det tillkommer
nya och att regeringen och riksdagen därför bör se till att ge
dem de medel som behövs för att uppfylla dessa mål.

Som utskottet tidigare framhållit (se bet. LU 1986/87:12)
fyller kronofogdemyndigheterna en viktig funktion i vårt
samhälle. Deras främsta uppgift är att i allmänna och enskilda
mål förverkliga rättsanspråk i enlighet med UB och andra
författningar. Sett i ett vidare perspektiv skall
exekutionsväsendet upprätthålla en betalningsmoral i samhället
som gör att kreditmarknaden och skattesystemet fungerar. Enligt
utskottets mening måste därför ställas krav på att
verkställigheten av betalningsanspråk är snabb, säker och
effektiv samt syftar till att ge borgenären den betalning som
gäldenärens betalningsförmåga och tillgångar ger möjlighet till.
Kronofogdemyndigheternas verksamhet måste också präglas av
objektivitet, enhetlighet och konsekvens om inte allmänhetens
förtroende för rättssäkerheten och effektiviteten i den
exekutiva verksamheten skall rubbas.

Förändringarna inom kronofogdemyndigheternas verksamhetsområde
har varit många sedan exekutionsväsendet förstatligades år 1965.
Ett flertal reformer har ställt nya krav på myndigheterna såväl
kompetensmässigt som resursmässigt. På det exekutionsrättsliga
området genomfördes under 1960- och 1970-talen partiella
förändringar i 1877 års utsökningslag. Kronofogdemyndigheterna
fick också till uppgift att handlägga vissa ärenden enligt lagen
(1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs, en uppgift som
sedermera utökats till att avse bl.a. prövning av frågor om
statens ansvar för betalning av arbetstagares lönefordringar i
alla konkurser. Genom lagstiftning år 1978 fick
kronofogdemyndigheterna ansvaret för verkställighetsärenden
enligt lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar
och avgifter. Med verkan fr.o.m. den 1 januari 1980 flyttades
vidare tillsynen över förvaltningen i konkurser över till
kronofogdemyndigheterna. Införandet av utsökningsbalken (UB),
som trädde i kraft den 1 januari 1982, medförde en rad
förändringar i kronofogdemyndigheternas verksamhet och
arbetsrutiner. Genom UB övertog kronofogdemyndigheterna
uppgiften att exekutivt försälja fast egendom, luftfartyg, skepp
m.m. från överexekutor vid länsstyrelserna. Arbetsuppgifterna
ställde stora krav på juridiskt kunnande även utanför det
exekutionsrättsliga området. Möjligheterna för
kronofogdemyndigheterna att i självklara fall själva ändra
fattade beslut utvidgades samtidigt som antalet besvärsinstanser
minskade genom att överexekutor avskaffades. UB innebar även att
kronofogdemyndigheterna fick en förhållandevis stor frihet att
själva bedöma hur handläggningen skall kunna ge bästa resultat.
En fråga som tilldrog sig särskild uppmärksamhet i
lagstiftningsärendet var spörsmålet om prioritering vid
hanteringen av allmänna och enskilda mål. Utskottet underströk
därvid (se bet. LU 1980/81:23) bl.a. att varje
kronofogdemyndighet bör ha frihet att inom ramen för UB själv
bedöma i vilken ordning inkomna mål lämpligen bör handläggas.
Likaså borde det stå myndigheterna fritt att själva bestämma
från fall till fall vilka åtgärder som bör vidtas i varje mål.

Också andra arbetsuppgifter har under åren lagts på
kronofogdemyndigheterna. Enligt lagen (1986:436) om
näringsförbud skall kronofogdemyndigheterna anmäla till åklagare
fall då näringsförbud kan bli aktuellt och övervaka
efterlevnaden av sådana förbud. År 1992 kommer
kronofogdemyndigheterna genom lagen (1990:746) att också få ha
hand om den summariska processen, dvs. nuvarande mål om
lagsökning och betalningsföreläggande enligt lagsökningslagen
(1946:808) samt handräckning enligt handräckningslagen
(1981:847).

Annan lagstiftning införd efter kronofogdemyndigheternas
förstatligande har emellertid inneburit en minskad
måltillströmning. Genom konsumentkreditlagen (1977:981) och
lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl.
undantogs en stor del av det avbetalningsgods som tidigare hade
kunnat tas tillbaka med hjälp av kronofogdemyndighet vid
bristande betalning. Lagarna, som trädde i kraft den 1 juli
1979, medförde att antalet återtagningsmål minskade avsevärt. En
ytterligare reform som fått stor positiv betydelse för
kronofogdemyndigheternas arbetsförhållanden var införandet av
datorstöd för exekutionsväsendet. Försöksverksamhet hade pågått
med ett sådant stöd ända sedan slutet av 1960-talet. Genom ett
riksdagsbeslut år 1982 (prop. 1981/82:100, bil. 18, CU 40, rskr.
406) infördes datorstöd till hela exekutionsväsendet, och våren
1984 hade redovisningssystemet för exekutionsväsendet (REX)
införts vid samtliga kronofogdemyndigheter. Systemet ändrade
arbetsrutinerna både för den exekutiva personalen och för
kontorspersonalen. Många manuella rutiner i handläggningen av de
allmänna målen ändrades eller föll bort. Information om
gäldenärerna blev mer lättillgänglig och bättre förutsättningar
skapades för samordning av enskilda och allmänna mål vid
verkställighet.

Mot bakgrund av bl.a. de betydelsefulla förändringar som skett
i fråga om kronofogdemyndigheternas verksamhet beslöts år 1986
om en omorganisation av exekutionsväsendet (prop. 1986/87:52,
bet. LU 12, rskr. 103). En anledning till
organisationsförändringen var också att beröringspunkterna
mellan kronofogdemyndigheterna och skattemyndigheternas
arbetsuppgifter ökat betydligt och att allt större krav på
samordning av insatserna och samarbete mellan myndigheterna
måste ställas. Reformen innebar i huvudsak att den dåvarande
indelningen av landet i 81 kronofogdedistrikt ändrades och att
det den 1 juli 1988 bildades en kronofogdemyndighet i varje län.
Vidare fick riksskatteverket i uppgift att leda verksamheten
inom exekutionsväsendet.

Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna när det
gäller behovet av ett väl fungerande exekutionsväsende. Motionen
har också bemötts positivt av de instanser som på utskottets
begäran yttrat sig i ärendet. Vid en bedömning av motionärernas
önskemål framstår det för utskottet som betydelsefullt att den
genomförda omorganisationen av exekutionsväsendet skapat
grundläggande förutsättningar för att verksamheten vid
kronofogdemyndigheterna skall kunna bedrivas på ett effektivt
och rättssäkert sätt. Inom ramen för det nuvarande systemet
torde det vara möjligt att vidta de ytterligare
organisationsförändringar, omfördelningar av resurser och andra
åtgärder som kan krävas för att arbetet inom exekutionsväsendet
skall vara än mer effektivt och anpassat till rådande
arbetssituationer. Utskottet vill understryka betydelsen av att
sådana möjligheter tas till vara. Inte minst angeläget härvidlag
är att man genom förebyggande insatser försöker förhindra att
enskilda personer på grund av skuldsättning hamnar i en ohållbar
ekonomisk situation och därmed också förebygger en ökad
måltillströmning till kronofogdemyndigheterna. Som utskottet
framhöll år 1987 (se bet. LU 1986/87:21) är det sålunda viktigt
att allmänheten ges information om kronofogdemyndigheternas
arbete och att myndigheterna verkar för ekonomisk rehabilitering
av gäldenärer. Initiativ till förebyggande insatser har också
tagits inom exekutionsväsendet och utskottet förutsätter att
denna verksamhet byggs ut och intensifieras. I sammanhanget vill
utskottet erinra om att insolvensutredningen i ett nyligen
avlämnat delbetänkande (SOU 1990:74) Skuldsaneringslag framlagt
förslag till lagstiftning som skall göra det möjligt för
skuldsatta fysiska personer att under vissa förutsättningar få
en lättnad i sin skuldbörda.

Enligt utskottets mening bör ytterligare erfarenheter av den
år 1988 genomförda omorganisationen avvaktas, och utskottet kan
därför inte finna någon anledning för riksdagen att nu ta
initiativ till några förändringar i fråga om exekutionsväsendets
verksamhet. Utskottet vill emellertid inte utesluta att i den
mån nya arbetsuppgifter tillförs myndigheterna det kan uppkomma
behov av en ändrad organisation. Det bör vidare beaktas att
reformarbetet med anknytning till kronofogdemyndigheternas
arbete inte avstannat i och med omorganisationen. Som påpekas av
motionärerna har sålunda spörsmålet om kronofogdemyndigheternas
borgenärsfunktion behandlats av skatteindrivningsutredningen i
betänkandet (SOU 1987:10) Indrivningslag m.m. Betänkandet, som
innehåller förslag till en indrivningslag med en samlad
reglering av bl.a. borgenärsfunktionerna, övervägs för
närvarande inom finansdepartementet. På uppdrag av regeringen
genomför vidare riksskatteverket för närvarande en översyn av
UB. Riksskatteverket skall slutredovisa sitt uppdrag under
innevarande år. Av betydelse för kronofogdemyndigheternas
verksamhet är vidare det ovan nämnda förslaget från
insolvensutredningen.

Vad särskilt gäller spörsmålet om ADB-stöd inom
exekutionsväsendet delar utskottet motionärernas uppfattning i
fråga om behovet av programutveckling m.m. En ökad användning av
ADB-tekniken i samband med kronofogdemyndigheternas
undersökningsverksamhet samt vid löneexekutiva utredningar och
beslut torde otvivelaktigt vara önskvärd från
effektivitetssynpunkt. I linje härmed har utskottet också
tidigare (se bet. LU 1985/86:36) framhållit att ett utnyttjande
av ADB inom exekutionsväsendet har betydande fördelar som bör
komma såväl de allmänna som enskilda målen till godo. I samband
med riksdagsbehandlingen av förslaget om en ny summarisk process
(se 1989/90:LU3y) har utskottet vidare betonat vikten av att
myndigheterna erhåller det ADB-stöd som erfordras med anledning
av de nya arbetsuppgifterna. I anslutning till det sagda vill
utskottet även hänvisa till att riksskatteverket som ett led i
översynen av UB under innevarande år till justitiedepartementet
avgett en delrapport (RSV 1990:5) med förslag om bl.a. att
ansökan i enskilda mål skall få göras med hjälp av ADB.

Även om utskottet således ställer sig positivt till
kronofogdemyndigheternas utnyttjande av ADB-teknik vill
utskottet samtidigt påpeka att en utbyggnad av ADB-stödet och
särskilt då bättre tillgång till olika register kan föra med sig
risker för intrång i den enskildes integritet. Eventuella
författningsändringar på området måste därför föregås av
noggranna överväganden utifrån bl.a. integritetssynpunkt. En
fortsatt utbyggnad av ADB-stödet för kronofogdemyndigheterna är
också en resursfråga där exekutionsväsendets behov måste vägas
mot andra angelägna önskemål. Utskottet är därför inte nu berett
att göra något uttalande om ökade resurser till ADB-utveckling
utan den frågan får övervägas i samband med beredningen av
anslagsfrågorna på exekutionsväsendets område.

Mot bakgrund av vad utskottet sålunda anfört kan utskottet
inte finna att motionen bör föranleda någon riksdagens vidare
åtgärd. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1989/90:L304.

Stockholm den 6 november 1990

På lagutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Lennart Andersson (s), Owe
Andréasson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inger
Hestvik (s), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Gunnar
Thollander (s), Lena Boström (s), Bengt Harding Olson (fp),
Stina Eliasson (c), Elisabeth Persson (v), Elisabet Franzén
(mp), Anita Jönsson (s), Gunilla Andersson (s) och Charlotte
Cederschiöld (m).

Remissyttranden över motion 1989/90:L304

Bilaga

Remissyttranden över motion 1989/90:L304 har avgivits av
riksskatteverket, kronofogdemyndigheterna i Stockholms,
Kronobergs, Kalmar, Malmöhus och Gävleborgs län samt Sveriges
advokatsamfund, Svenska inkassoföreningen och Föreningen
Sveriges kronofogdar.

Riksskatteverket

Riksskatteverket (RSV) ställer sig bakom motionärernas
uppfattning om utvecklingen av kronofogdemyndigheternas (KFM)
arbetsbörda. Detta gäller också deras synpunkter att om
verksamheten skall kunna genomföras effektivt krävs modern
lagstiftning, genomarbetade rutiner och ett väl utvecklat
ADB-stöd.

När det gäller de reformer som myndigheterna själva uppges
efterlysa,

en bättre uppdelning och klarare gränser när det gäller KFMs
och skattesidans borgenärsuppgifter

sakliga ändringar för att klara behovet av ekonomisk
rehabilitering

en modern och ändamålsenligt författningsreglering av
borgenärsfrågorna,

har RSV i sitt yttrande över skatteindrivningens (SIU)
betänkande (SOU 1987:10) Indrivningslag, den 30/9 1987, dnr
447/87-15, redovisat sina synpunkter på dessa frågor. RSV har
genom delegering fördelat borgenärsuppgifterna beträffande mål
avseende betalningsskyldighet mot tredje man mellan KFM och
länsskattemyndigheter (LSKM). Denna möjlighet tillfördes RSV
genom förordning (1988:832) med instruktion för
skatteförvaltningen och förordning (1988:784) med instruktion
för exekutionsväsendet. När det gäller övriga
borgenärsuppgifter hänvisas till vad RSV anfört i sitt
yttrande över SIUs betänkande. Yttrandet bifogas.

Verket har ingen avvikande uppfattning beträffande synpunkten
att ADB-utvecklingen inom exekutionsväsendet måste snabbas upp.
Ett hinder mot detta är bristen på ADB-tekniker i
Stockholmsområdet i kombination med konkurrensen om resurerna på
grund av lagstiftningsåtgärder.

Ett annat hinder mot ett effektivt utnyttjande av KFMs
ADB-system är den terminalbrist som föreligger inom hela
exekutionsväsendet. En särskild utredning om vinsterna av en
utökad terminaltäthet har visat en stor effektivitetsökning
genom bl a att personalen slipper att stå i kö för att kunna
utnyttja terminalerna i sitt arbete.

Andra effektivitetsökande förändringar, som har aktualiserats,
är

1. ADB-ansökan i enskilda mål

RSV har i skrivelse till justitiedepartementet 1986-02-05
hemställt om ändring i utsökningsbalken för att kunna registrera
enskilda mål direkt från sökanden via automatisk databehandling.
Hemställan gick ut på att exekutionstitel inte erfordras för
verkställighet om tid och grund för fordrans uppkomst framgår av
KFMs utsökningsregister. Däremot förutsattes att löpande
fordringsbevis även fortsättningsvis skulle inges till KFM vid
vid ansökan om utmätning.

Denna fråga har ånyo aktualiserats av RSV i samband med
översynsarbetet av utsökningsbalken.

Ett enskilt mål tas upp av KFM efter ansökan. Av 2.1 UB
framgår att ansökan kan vara muntlig eller skriftlig och att
ansökningshandling skall vara egenhändigt undertecknad av
sökanden eller hans ombud. Totalt för riket har de enskilda
målen ökat de senaste åren. Antalet enskilda mål var 1987 --
465 213 st, 1988 -- 483 421 st och 1989 -- 513 002 st. Med
hänsyn till ökningen av enskilda mål anser RSV det angeläget att
fler sökande kan beredas tillfälle att ansöka via automatisk
databehandling samtidigt som vissa borgenärer inte skall behöva
förete exekutionstitlar.

RSV har som målsättning att 80--90% av enskilda ansökningar i
framtiden skall kunna ske genom band- eller filöverföring direkt
från sökanden. Registrering av de enskilda målen kan då ske hos
respektive sökande med angivande av erforderliga uppgifter så
att indrivningen kan ske. Målen kommer att överföras till
utsökningsregistret en gång per vecka varefter underrättelse om
målen skickas till gäldenären grundad på uppgifter som finns
tillgängliga i KFMs utsökningsregister.

Det är av vikt att nya handläggningsrutiner för enskilda mål
genomförs varvid ett ökat ADB-stöd kan medföra en avlastning av
arbetsmomenten hos landets KFM. De nya reglerna bör träda i
kraft den 1 januari 1991.

2. Bättre utnyttjande av ADB-tekniken i samband med KFMs
undersökningsverksamhet

KFM har att i princip efterforska all slags utmätningsbar
egendom. I samband med införandet av UB var tanken att KFM genom
förenklade handläggningsrutiner i större utsträckning än som
varit fallet tidigare skulle kunna ägna tid åt komplicerade
utsökningsmål. Nya arbetsuppgifter har tillförts KFM som ärenden
om konkurstillsyn och exekutiv försäljning av fastigheter. Detta
får antas ha påverkat resurstillgången då det gäller det rena
indrivningsarbetet. För att uppnå en effektivisering av
indrivningsverksamheten är det av betydelse att KFM ges
terminalåtkomst till en rad ADB-register och även ges tillfälle
till att genom samkörning inhämta uppgifter ur ADB-register.

För närvarande sju år efter UBs införande har KFM endast
tillgång till ett fåtal ADB-register som t ex bilregistret och
vissa delar ur centrala skatteregistret. KFM har erhållit
terminalåtkomst till det nyinrättade fritidsbåtsregistret genom
en bestämmelse i 3 § lag (1987:773) om fritidsbåtsregister.RSV
utreder för närvarande tillgången till uppgifter ur olika
ADB-register via terminal.

Fastighetsdatasystemet består av fastighetsregistret,
inskrivningsregistret och taxeringsuppgifter. Fastigheter utgör
viktiga objekt för utmätning. Det finns behov av att snabbt och
enkelt inhämta uppgifter om taxeringsvärde, lagfart,
inteckningar, areal m m direkt ur fastighetsregistret. De flesta
av landets KFM har i dag ingen terminalåtkomst till
fastighetsdatasystemet utan uppgifter hämtas per telefon eller
via skriftliga förfrågningar.

Aktiebolagsregistret förs numera med hjälp av ADB. I
registret finns uppgifter om styrelseledamöter, suppleanter,
firmatecknare m m. Hos KFM hänför sig drygt hälften av alla
restförda skatter och avgifter till företagarskatter. Antalet
restförda aktiebolag, främst fåmansbolag, har ökat kraftigt
under hela 1980-talet. KFM är ofta i behov av
företrädareuppgifter för aktiebolag i form av
registreringsbevis. Terminalåtkomst till aktiebolagsregistret
skulle innebära ökad effektivitet och minskade kostnader för
KFM. För närvarande inhämtas uppgiften per telefon och via
skriftliga förfrågningar.

Företagsinteckningsregistret är en förteckning över
näringsidkare (fysiska och juridiska personer) vars
näringsverksamhet belastas av företagshypotek. Vid indrivning
mot näringsidkare ställs KFM alltid inför frågan om
företagsinteckning är beviljad i näringsidkarens lösa egendom.
Om så är fallet kan detta utgöra hinder för utmätning för annan
fordran än inteckningshavarens. För närvarande inhämtas
uppgifter ur företagsinteckningsregistret per telefon och via
skriftliga förfrågningar.

Ytterligare register som kan vara av intresse i dessa
sammanhang är äktenskapsregistret, allmänna företagsregistret,
luftfartsregistret, sjöfartsregistret, vapenregistret, centrala
skatteregistret (utökning av möjligheterna för frågeverksamhet
från KFM via terminal), sparobligationsregistret,
värdepappercentralen, allmänna försäkringskassornas register,
handels- och föreningsregistret, tulldatasystemet, gemensamma
belastningsregister för banker m fl.

RSV vill även nämna ett önskemål om nytt ADB-register
(konkursregister) alternativt utökning av utsökningsregistret
med ytterligare uppgifter om konkurser. Problemet med nuvarande
system är att uppgiften om avslutad konkurs enligt bestämmelser
i utsökningsregisterförordningen skall tas bort efter fem år.
Vidare saknas författningsstöd för att registrera uppgifter om
vem som står bakom ett konkursdrabbat företag.

3. ADB-stöd för löneexekutiva utredningar och beslut

De exekutiva verkställighetsformer som ger störst utdelning är
löneexekution (införsel och utmätning i lön) samt utmätning och
avräkning rörande överskjutande skatt och andra
restitutionsmedel från staten. Vid löneexekution arbetar KFM med
ungefär samma kontorsmässiga rutiner vid utskrift och
expediering av beslut som på 1970-talet. Såväl arbetsrutiner som
kontakten med utbetalare såsom försäkringskassor och
arbetsgivare bör enligt RSV ha ADB-stöd.

Utredning om ADB-stöd pågår f n inom RSV. Detta kommer att
medföra krav på författningsstöd.

4. KFMs förebyggande verksamhet för att minska antalet
gäldenärer

RSV har under 1989 och 1990 bedrivit ett projekt rörande
information till skolungdom, värnpliktiga och allmänheten.
Projektet har haft som syfte att KFM skall genomföra en kampanj
med mottot "Ta inte på dig mer än du orkar bära". Kostnaderna
för KFMs förebyggande verksamhet budgetåret 1990/91 har
beräknats till 334 600 kronor.

RSV anser det positivt om verket ges möjlighet att förbättra
ADB-utvecklingen och att effektivisera arbetet inom
exekutionsväsendet. Detta kan ske genom lagstiftning och
resurstilldelning, bl a författningsstöd för att underlätta
ansökningsförfarandet, löneexekution och registerforskning med
hjälp av ADB och genom tilldelning av ekonomiska resurser för
att genomföra terminalförtätning.

Kronofogdemyndigheten i Stockholms län

KFM-S har under lång följd av år haft en arbetssituation som
inte medgett verkställighet i full utsträckning mot samtliga
gäldenärer. Myndigheten har tvingats att tillgripa
åtgärdsprioriteringar innebärande att endast gäldenärer med
tillräckligt stor skuld har blivit föremål för myndighetens hela
åtgärdsurval medan det har fått accepteras att gäldenärer med
liten skuld har behandlats med lägre resursinsats.
Prioriteringsgränsen har växlat från 1.000 -- 25.000 kronor
allteftersom resursläget varit gott eller dåligt vid
myndighetens olika fältenheter.

En följd av det besvärliga resursläget har varit att ett stort
antal allmänna mål på mindre summor ej blivit föremål för annat
än begränsade verkställighetsåtgärder. Gäldenärerna har blivit
föremål för mera ingripande åtgärder först när beloppet har
varit tillräckligt stort, vilket i många fall inneburit att en
skuldavveckling inte har varit möjlig på grund av att beloppet
växt gäldenären över huvudet.

Sedan något år har diskussioner förts inom myndigheten om
detta prioriteringssystem är riktigt. Det finns uppfattningar
bland vissa chefstjänstemän vid myndigheten att resurserna i
stället skall koncentreras till de arbetsuppgifter som
lagstiftaren har ålagt oss att utföra, d v s i huvudsak
exekutiva uppgifter enligt utsökningsbalken. De s k
borgenärsuppgifterna, som för närvarande inte är lagreglerade,
skall stå tillbaka när resurserna tryter. Borgenärsuppgifterna i
de allmänna målen, som det i dessa fall är fråga om, rör i
första hand processföring för statens räkning i de allmänna
domstolarna samt utrednings- och rehabiliteringsinsatser
beträffande gravt skuldsatta skattegäldenärer. Det har även
ifrågasatts om resurser skall läggas ner på gäldenärsutredningar
för betalningsuppskov i olika former i avsaknad av lagstöd för
sådana åtgärder.

Mot bakgrund av dessa diskussioner framstår det som
synnerligen angeläget att borgenärsfunktionerna blir
författningsreglerade på ett modernt och ändamålsenligt sätt.
Förslag till lösningar finns, som motionärerna påpekar, i
skatteindrivningsutredningens betänkanden. Genom en lagstiftning
skulle dels rådande tveksamheter om gränserna för
skattemyndigheternas och kronofogdemyndigheternas
kompetensområden lösas, dels skulle det i dag oreglerade
avbetalningssystemet få en enhetlig lösning för hela landet och
inte vara beroende av hur myndighetsledningarna väljer att
använda myndigheternas resurser. Dessutom innebär nuvarande
system att länsskattemyndigheten äger delegera processuppgifter
på kronofogdemyndigheten, d v s en myndighet inom samma koncern
äger föra över arbetsuppgifter på en annan sidoordnad myndighet
vilket i själva verket innebär att kronofogdemyndigheten skall
utföra annan myndighets arbete för egna pengar. Vid
resursknapphet är ett sådant system ägnat att leda till
samarbetssvårigheter.

Resurssituationen kan dock förväntas bli bättre inom den
närmaste tiden. KFM-S har i årets lönerörelse blivit särskilt
tillgodosedd för att kunna möta den konkurrens om arbetskraften
som råder i Storstockholmsområdet. Därtill skall läggas
effekterna av den omorganisation av exekutionsväsendet som
skedde den 1 juli 1988 i syfte att omfördela landets exekutiva
resurser så att de bättre stämmer överens med arbetsbelastningen
inom de olika kronofogdemyndigheterna. För KFM-S vidkommande
innebär omfördelningen att myndigheten skall tillföras ett
belopp av ca tre miljoner kronor under vart och ett av de tre
kommande budgetåren enligt en av riksskatteverket utarbetad
utvecklingsplan för exekutionsväsendet som har avlämnats till
regeringen. Enligt besked erhåller KFM-S 2,9 miljoner kronor som
tillskott för nästa budgetår. En förbättrad resurssituation
förtar dock inte behovet av en snar lagreglering av
borgenärsuppgifterna.

Beträffande ADB-utvecklingen inom exekutionsväsendet känner
inte KFM-S igen den av motionärerna beskrivna situationen.
Exekutionsväsendets ADB-stödda redovisningssystem (REX) medger
att mindre ärenden bevakas för att ge utrymme för behandling av
större mål. Ett prioriteringssystem i kombination med ett
planeringssystem i REX ger handläggarna stora friheter vid urval
av arbetsmaterial. Det som hitintills har styrt detta urval mot
beloppsstora gäldenärer är inte begränsningar i REX utan snarare
rådande resursbrist.

Sammanfattningsvis vill KFM-S framhålla att behovet av ny
lagstiftning i form av ny indrivningslag är stort och
myndigheten stöder motionärernas hemställan i den delen.

Kronofogdemyndigheten i Kronobergs län

Inledning

Kronofogdemyndigheternas verksamhet har sedan starten 1965
förändrats i betydande grad. Huvuduppgiften är alltjämt
indrivning av allmänna mål (skatter och avgifter m m) samt
verkställighet av enskilda mål, men arbetet har blivit mer
omfattande och svårare. De problem motionen tar upp rör i
huvudsak hanteringen av allmänna mål.

Måtten för indrivningsverksamheten var länge antalet inkomna
mål och utfallet i kronor och ören. De senaste åren har
emellertid antalet gäldenärer kommit i fokus. Det övergripande
målet för exekutionsväsendet är att verka för att alla skall
göra rätt för sig i rätt tid och ordning. För
kronofogdemyndigheterna (KFM) gäller det att nedbringa antalet
gäldenärer. Det kan ske dels genom en effektiv indrivning,
dels genom mer allmänt förebyggande åtgärder, som syftar
till att människor och företag inte skall låta restföra sig.

Motionärerna pekar på väsentliga problem, som rör de
författningsmässiga och tekniska förutsättningarna för en god
indrivning. Vidare berörs behovet av rehabiliterande åtgärder.
KFM-G, som till fullo delar motionärernas uppfattning, lämnar
nedan några synpunkter i berörda frågor. Därutöver tar KFM-G upp
behovet av riktlinjer för den förebyggande verksamheten.

Effektiv indrivning

Regelverket

Indrivningsarbetet har i huvudsak sin ram i uppbördslagen.
Däri behandlas såväl skatteförvaltningens som
exekutionsväsendets roller. Delvis är gränserna diffusa och
uppgifterna otydliga. KFM och skatteförvaltningen uppträder båda
som företrädare för staten. För allmänheten är
behörighetsproblematiken stundom förvirrande. Vissa moment som
har anknytning till KFM:s indrivningsarbete så som t ex
ackordsuppgörelse ligger ej i KFM:s hand utan måste hänskjutas
till länsskattemyndigheten (LSKM).

I lagen har beslutsansvar och kriterier för t ex instituten
anstånd och avkortning reglerats utförligt medan andra viktiga
inslag sådana som gäldenärens möjligheter till betalningsuppskov
eller avbetalning i princip är oreglerade. Skillnaderna i
begreppen anstånd -- uppskov, avkortning -- avskrivning är för
den enskilde gäldenären svårbegripliga och lätta att
missuppfatta. Anstånd lämnas av skatteförvaltningen enligt
bestämda regler. Uppskov lämnas av KFM utan närmare
författningsstöd. För allmänheten är anstånd och uppskov
synonymer. Termen avskrivning av skuld är i folkmun liktydigt
med ett definitivt avförande av fordran ur bokföringen. Inga nya
krav behöver emotses. Staten däremot tillåter sig att ta upp en
avskriven fordran till förnyad behandling med stöd av
uppbördslagen.

Det anförda är exempel på oklarheter som belyser behovet av
ett nytt och tydligare regelverk; ett som underlättar
myndigheternas arbete och som är mer begripligt för medborgarna.
Skatteindrivningsutredningen (SIU) har i de två betänkanden, som
omnämns i motionen, lämnat goda förslag till lösningar.

Tekniskt stöd

KFM saknar i stort sett möjligheter att styra måltillflödet.
De senaste åren har visserligen antalet gäldenärer med allmänna
mål minskat något, men samtidigt har flödet av enskilda mål ökat
kraftigt. Ökningen vid KFM-G var för åren 1988--1989 sammanlagt
25 %. Även om antalet gäldenärer inte har ökat i samma
utsträckning medför själva målströmmen svåra hanteringsproblem.
Programmen för ADB-stöd byggs ut successivt, men eftersom de
personella resurserna samtidigt krymps tvingas KFM till
prioriteringar på sätt som nämns i motionen. Ett betydande antal
gäldenärer med små mål bearbetas inte aktivt inom rimlig tid.

Prioriteringen är ur arbetssynpunkt nödvändig och rimlig på
kort sikt. På lång sikt däremot kan den få förödande
konsekvenser. Om gäldenärerna inte utsätts för något tryck
undergrävs betalningsmoralen. Gäldenärerna och människor i deras
närhet med likvida svårigheter kan frestas att släppa fler mål
till restföring, eftersom inget tycks hända. Så småningom når de
en skuldnivå, där KFM:s kraftigare artilleri sätts in. Då blir
det sannolikt svårare att föra vederbörande åter på rätt
betalstig. Systemet tenderar med andra ord att skapa fall, som
kräver ännu mer resurser.

För att motverka detta krävs särskilda insatser. Självfallet
vore en personell förstärkning ett bra sätt. Som framgår av
motionen finns det emellertid ADB-tekniska lösningar, som kan
hjälpa KFM att klara bevakningen av småmålen. Det är viktigt att
KFM, som motionärerna framhåller, snarast tillförs ytterligare
ADB-stöd. Detta stöd får dock inte begränsas till resurser för
ny programutveckling. Datoriseringen i sig gör att allt större
del av personalen blir beroende av kontinuerlig tillgång till
terminal. Medel måste därför avsättas så att terminaltillskott
kan ske i snabbare takt än den som nu planerats.

Förebyggande verksamhet

Den förbyggande arbetsuppgiften syftar till att förhindra
restföring. Exempel på detta arbete är information till
skolungdom och till nystartade företag. Den förebyggande
uppgiften är omnämnd i den instruktion för KFM, som gäller sedan
1988-07-01. Någon lagreglering av hur det förebyggande arbetet
skall bedrivas finns överhuvudtaget inte. KFM har inte fått
några särskilda resurser för ändamålet.

Det är betydelsefullt med förebyggande åtgärder. Sådant arbete
utförs också av andra samhällsorgan och myndigheter. Hit hör
t ex spardelegationen, konsumentverket och försvaret. Den
väsentligaste målgruppen är skoleleverna. Arbetet mot skolorna
försvåras p g a konkurrens om tid för olika slag av
informationsinsatser. För ett effektivt utnyttjande av
samhällets resurser är det viktigt, att riksdagen ger riktlinjer
för hur arbetet skall bedrivas, vem som skall ha ansvaret och
vilka resurser som skall nyttjas.

Rehabilitering

Till det förebyggande arbetet i vidare mening hör
rehabilitering av företag och enskilda. Rehabiliteringen kan ske
i form av offentligt ackord, skatteackord eller
underhandsuppgörelse, s k bonnackord. De två första formerna är
visserligen lagreglerade, men de kriterier som skall gälla för
tillvaratagande av statens borgenärsintressen är över lag
synnerligen ofullständiga.

I praktiken används ackord huvudsakligen för
företagsrekonstruktioner. Utanför hamnar oftast fysiska personer
med stora skatteskulder. Många gånger kan restföringen vara
ofrivillig och bero på t ex arbetslöshet, sjukdom eller
misslyckat företagande. Till denna skara av restförda kommer en
ännu större, som har stora enskilda mål -- offren för kredit-
och kontokortsföretagens oblyga utlåningsverksamhet de senaste
åren.

De människor det här gäller ser ingen väg ur skuldträsket. För
många återstår ständiga krav och återkommande kontakter med KFM,
familjebekymmer, misär, social nesa och kanske psykisk ohälsa.

Problematiken har uppmärksammats och påtalats av
socialförvaltningar, konsumentrådgivare m fl. KFM sitter mitt i
smeten, men saknar regler och former för rehabiliterande
insatser. Det har lett till att 24 KFM var för sig och beroende
på resurser och intresse håller på att utveckla olika modeller
för skuldsanering. KFM-G är inget undantag.

Myndigheten har inlett en aktivitet för att i samarbete med
banker, konsumentrådgivare och socialförvaltningar försöka få
fram kriterier och former för skuldsanerande åtgärder.
Skuldsaneringen är tekniskt sett en form av underhandsackord.
Stötestenen är finansieringen av ackordslikviden. Intresset från
flertalet banker är ljumt. Till undantagen i G-län hör
Sparbanken Kronan och PK-banken. KFM-G anser att alla banker,
övriga kreditinstitut och kontokortsföretag måste ta sitt ansvar
i rehabiliteringsarbetet. Förmodligen kommer de inte att göra
det utan ingripande från riksdagen.

Trots svårigheterna känner sig myndigheten i avvaktan på
centrala åtgärder tvingad att göra något. Behovet bedöms som
stort och kan väntas öka. Höjs t ex räntan kommer sannolikt de
exekutiva fastighetsförsäljningarna att öka i antal. I
åtskilliga fall kommer fastighetsägarna att ha kvar betydande
skulder under en lång följd av år. En annan låntagargrupp, som
nu ökar, är den som för att klara sitt akuta lånebehov, tar
utlandslån. Fördyras lånevalutan kommer många av lånen att bli
verkställighetsfall för KFM. En liknande situation förekom åren
runt förra decennieskiftet.

KFM-G anser att någon form av skuldsaneringsinstitut måste
införas snarast. Klara och för hela riket enhetliga regler vad
gäller kriterierna för när rehabilitering får ske,
handläggningsformerna, ansvarsfördelningen och finansiering av
ackordslikvider m m. Insatserna måste samordnas mellan de
ansvariga för olika förvaltningsområden, närmast
konsumentverket, socialstyrelsen och exekutionsväsendet. I detta
sammanhang är det också nödvändigt att skapa klara och entydiga
regler för hantering av det allmännas fordringar --såväl de som
berörs av särskild skuldsanering som de som rör ackord och
myndighetsinterna uppgörelser.

Gränserna mellan LSKM:s och KFM:s ansvarsområden måste röjas
och göras siktbara såväl för tjänstemännen som för allmänheten.
SIU har i sitt förslag till indrivningslag behandlat
problematiken på ett förtjänstfullt sätt. KFM-G är emellertid
oense med utredningen vad gäller ansvarsfördelningen mellan LSKM
och KFM i ackordsfrågor. KFM-G anser att dessa frågor precis som
eftergift och annan skuldsanering liksom därmed förknippade
frågor om uppskov och avbetalning bör handläggas av KFM.
Tillräcklig kompetens finns.

Genom en sådan förändring av ansvarsfördelningen skulle tid
och resurser sparas. KFM har den bästa överblicken över
gäldenärens situation och kartlägger regelmässigt denna. KFM har
vidare i själva indrivningsarbetet förhandlingar med gäldenären
eller dennes företrädare om möjligheterna till uppgörelse med
staten. Det är KFM-G:s erfarenhet att de flesta ackordsfallen
börjar med förhandlingar hos KFM. Förhandlingsturerna upprepas
därefter i långa stycken hos LSKM. Detta är föga rationellt.
KFM-G anser att ansvaret för ackordsbeslut bör överföras till
KFM.

Med nämnda ändring tillstyrker KFM-G att SIU:s förslag till
indrivningslag genomförs snarast. Det skulle främja såväl
enhetligheten som kvalitén i myndigheternas arbete och göra det
lättare för allmänhet, gäldenärer och dessas företrädare att
överblicka rättsläget, möjligheterna och skyldigheterna.

Sammanfattning

Motionärerna berör betydelsefulla problem för KFM. KFM-G
ställer sig bakom motionens krav på ytterligare lagstiftning och
utbyggt ADB-stöd. Sålunda bör en indrivningslag och ett
lagreglerat skuldsaneringsinstitut införas. Större resurser
till utveckling av ADB-program och inköp av dataterminaler
måste tillföras exekutionsväsendet. Riksdagen bör utfärda
riktlinjer för hur den förebyggande verksamheten skall
bedrivas, vem som skall ha det övergripande ansvaret och vilka
resurser som skall nyttjas.

Kronofogdemyndigheten i Kalmar län

INLEDNING

Före 1988-07-01 fanns det tre kronofogdemyndigheter (KFM) i
Kalmar län; en i Kalmar, en i Oskarshamn och en i Västervik. Nu
finns det en KFM i länet. KFM bedriver i sin nya organisation
verksamhet från samma verksamhetsorter som före
omorganisationen. KFM har därutöver verksamhet från tre
stationeringsorter, Borgholm, Mönsterås och Vimmerby. KFMs
organisation framgår av bilaga 1. Inom verksamhetsområdet
för kontoret i Kalmar bor 119.000 personer, för kontoret i
Oskarshamn 47.000 personer och för kontoret i Västervik 72.000
personer.

NÅGRA UPPGIFTER OM MÅLMÄNGDER M M

Under en treårsperiod (1987 -- 1989) har A-målen till beloppen
ökat med omkring 25 procent. E-målen har under samma tidsperiod
ökat i antal med samma procentsats. Under denna tidsperiod har
antalet anställda minskat med 6. KFM står inför att genomföra
ytterligare personalminskningar genom att 1,5 milj kr kommer att
dragas bort från KFMs anslag under åren 1990 -- 93. Detta
motsvarar minst 7 anställda. I dag arbetar 70 personer hos KFM
eller uttryckt i årsarbetskrafter 65,5.

KFM går nu över till att yttra sig över de tre strecksatser
som tagits upp i motionen.

BÄTTRE UPPDELNING OCH KLARARE GRÄNSER NÄR DET GÄLLER KFMs OCH
SKATTEFÖRVALTNINGENS BORGENÄRSUPPGIFTER

KFM anser, att bägge verksamheterna skulle må bättre av att
det gjordes en ordentlig uppdelning av borgenärsuppgifterna dem
emellan. Om en sådan uppdelning kommer till stånd, blir det
också lättare att dra klara gränser mellan de bägge
förvaltningarna. För att belysa hur kontroversiell frågan är om
borgenärsuppgifternas fördelning mellan de bägge förvaltningarna
vill KFM återge delar av JUSEKs remissvar på Förslaget till en
indrivningslag (SOU 1987:10). "De förslag utredningen framför är
ytterst kontroversiella bland SACO/SRs medlemmar inom
exekutionsväsendet och skatteförvaltningen. Frågeställningarna
omfattar främst vilka borgenärsfunktioner som skall utövas av
kronofogdemyndighet respektive av skattemyndighet. De
ställningstaganden som därvid kan komma att göras påverkar
drastiskt det framtida behovet av kvalificerad, högskoleutbildad
personal inom de två områdena. Detta medför att medlemmarna inom
exekutionsväsendet respektive skatteförvaltningen har helt
oförenliga uppfattningar om utredningens förslag. JUSEK har inte
funnit det meningsfullt eller möjligt att söka sammanjämka
de två medlemsuppfattningarna". Riksskatteverket avstyrkte i
sitt yttrande över förslaget till indrivningslag att
borgenärsuppgifterna skulle omregleras enligt förslaget och fann
att det fanns risk för att onödigtvis "låsa fast"
borgenärsfunktionen.

Saken rör sig -- enligt KFMs uppfattning -- främst om tre
borgenärsfunktioners hemvist;
betalningsskyldighet för tredje man
konkursansökan
ackord eller eftergift.

Betalningsskyldighet för tredje man

En effektiv indrivning av skatt och avgifter mot företag
kräver att man kan använda och spela med alla kort. Det måste
vara en strävan hos staten att minska byråkratin genom att samma
fråga inte handläggs på fler ställen än nödvändigt.

Dagens situation försvårar för kronofogdemyndigheterna under
företagsindrivningen genom att KFM inte formellt kan använda
alla påtryckningsmedel och därmed inte överblicka uppgörelserna.
Detta läge ger utrymme för en gäldenär att spela ut statens
företrädare mot varandra men framförallt förlorar handläggningen
och indrivningen tempo.

Ett utnyttjande av reglerna om tredje mans
betalningsskyldighet måste ses som en fortsättning och till och
med en del av indrivningsarbetet. De företag som indrivningen
mest frekvent riktar sig mot är av den storleken att företaget
och dess ägare/företrädare är så intimt förbundna med varandra
att det är svårt att se skillnaderna mellan dem.

KFM anser, att skatteförvaltningen och exekutionsväsendet bör
ha en annan gränsdragning mellan sig. Skattemyndigheterna är
specialiserade på allt som har med skatt att göra fram till
uppbörden. Den som inte betalar i rätt tid skall kunna vända sig
till en enda myndighet för att diskutera hur den försummade
betalningen skall kunna ske. Sådan förhandling hör hemma i
indrivningsverksamheten. Det bör vara ett allmänt intresse att
den uppgiften inte är delad. Detta bör givetvis inte hindra att
skatteförvaltningen -- likt andra borgenärer -- också i
fortsättningen påminner om betalning innan överlämnande sker
till kronofogdemyndigheterna.

Konkurs

I dag råder den ordningen att samtliga kronofogdemyndigheter
har behörighet att besluta om konkursansökan genom fullmakt från
skatteförvaltningen. Behovet av kodifiering av gällande ordning
är inte speciellt stor. Rågångarna mellan de bägge
förvaltningarna blir dock tydligare om lagbestämmelse införs i
ämnet.

Ackord och annan eftergift

Annan eftergift

Ett av syftena med indrivning hos en skuldsatt person är att
försöka få denna på sådan bog att han börjar betala sina skatter
i rätt tid och i rätt ordning samt att deklarera och lämna de
uppgifter som är nödvändiga för en rätt taxering. Många av dessa
gäldenärer måste handläggas i särskild ordning, i ett
rehabiliteringsarbete. Arbetet är långsiktigt, tidsödande och
kräver god kontakt med gäldenären och förhandlings- och
övertalningsförmåga av handläggaren.

Nuvarande lagstiftning ger inga formella möjligheter att ge
eftergifter i indrivningsarbetet. Det är naturligtvis svårt att
föra en förhandling med gäldenären utan att kunna erbjuda något.
En sådan förhandling ter sig inte särskilt lockande för
gäldenären. Det skall inte stickas under stol med att det finns
en form av eftergift, "bonnackord", som innebär att uppgörelse
träffas med en gäldenär om betalning av vissa poster mot att
andra avskrives. Denna ordning är självklart inte
tillfredsställande men har drivits fram av skälet att
regelsystemet saknar ventil.

KFM anser att det verkligen behövs en ventil, framförallt av
sociala skäl. Tillämpningen av denna eftergiftsmöjlighet bör
vara restriktiv och läggas på hög nivå inom KFM. På andra
områden som exempelvis bötesindrivning, återvinning i konkurs
och betalningsskyldighet för tredje man finns ju möjlighet till
jämkning och eftergift. Här har också utbildats en praxis som
konkretiserar de situationer i vilka eftergift kan komma i
fråga. Den utvecklingen kan givetvis förutses i
skatteindrivningen.

Ackord

Inför ett ackord krävs många bedömningar; en viktig
bedömningsgrund är den företagsekonomiska. Vilken framtid har
företaget? Hur ser det ut i branschen? Är problemen som ledde
fram till obeståndet undanröjda inför ackordsbeslutet? Den som
skall göra sådana bedömningar måste också ha goda kunskaper i
företagsekonomi och obeståndsrätt. På KFM finns idag både
företagsekonomisk kompetens och kunskaper om obestånd och
rättsfrågor som hör samman därmed. KFM har således
kronofogdeekonomer som är mycket vana vid att bedöma livskraft
hos företag och att hantera obeståndsfrågor genom sina
utredningsinsatser för konkursförvaltare och tillsynsmyndigheter
i konkurser. Kronofogdepersonalen är rent av
specialister/experter på företag i kris.

Vinklingen av ett ackordsärende mot sysselsättningen och andra
med sysselsättningen sammanhängande faktorer motiverade att
uppgiften en gång fanns på länsstyrelsen, som har att ta
regionalekonomiska hänsyn. Dessa skäl väger uppenbarligen inte
lika tungt numera eftersom man flyttat över ackordsbesluten från
länsstyrelsen till skatteförvaltningen. Det är andra
bedömningsgrunder som skall väga tyngre, exempelvis rent
företagsekonomiska och sådana som beror på att konkurrensen inte
får snedvridas genom ackordet, men framförallt att ackordet
skall vara till fördel för det allmänna.

KFM känner till en del exempel på hur indrivning mot företag
med en total genomgång av företaget tillsammans med övriga
borgenärer utmynnat i en ståndpunkt att ackord kan vara en
lämplig lösning. I detta skede har KFM nödgats skicka iväg
företagaren till skatteförvaltningen för att där köra en repris
på turerna hos KFM.-- Att antaga eller förkasta ackord kan inte
ses som en isolerad företeelse skild från
indrivningsverksamheten. I praktiken är frågor om ackord,
indrivning, konkurs och betalningsansvar för tredje man
samtidigt eller i vart fall inom en ganska begränsad tidrymd
aktuella för samma gäldenär.

KFM anser att dubbleringen av borgenärsskapet medför vissa
tillämpningssvårigheter i skatteindrivningen.

SAKLIGA ÄNDRINGAR FÖR ATT KLARA AV EKONOMISK REHABILITERING
KFM vill minska antalet gäldenärer och förebygga att det
kommer nya, vilket motionärerna helt rätt understryker. KFM
arbetar intensivt med frågor som hör samman med bl a ekonomisk
rehabilitering av gäldenärer, såväl genom riktade åtgärder som
genom mer generella insatser. Följande provkarta lämnas här på
olika åtgärder och insatser KFM gjort

rehabiliteringsprogram har satts igång. Riktlinjerna för denna
verksamhet bifogas, bilaga 2
en temadag i ämnet har hållits med inbjudna från banker,
socialförvaltningar, kriminalvårdstjänstemän,
konsumentrådgivare, m fl. Inbjudan till temadagen jämte
dokumentation från temadagen bifogas, bilaga 3 och 4
KFM har initierat samarbete med banker i länet för att sondera
möjligheterna att få fram utlåning till ackordslikvider för
privatpersoner som vill komma ur skuldfällan. Detta samarbete
har kommit så långt att konturerna av ett samrådsorgan kan
skönjas. I detta samrådsorgan kommer också chefen för allmänna
advokatbyrån att deltaga
KFM har tagit initiativ för att tillsammans med
kommunförbundets länsavdelning i Kalmar län få fram en
utbildning i ämnet "Skuldsaneringsrätt". Rehabilitering av
gäldenärer leder fram till en mängd olika rättsliga frågor som
kan vara svåra att hantera, både från metodologiska och
rättsliga utgångspunkter. Utbildningen kommer att rikta sig till
socialsekreterare, banktjänstemän, kriminalvårdstjänstemän m fl.

KFM saknar ett skuldsaneringsinstitut. Visserligen kan man
idag komma långt med en serie av olika åtgärder. Men det är
frustrerande för KFM att efter det ena försöket efter det andra
söka få borgenärerna med på en rehabilitering och behöva ge
tappt när en enstaka borgenär sätter sig på tvären. Än mer
bekymmersamt är att ackordsuppgörelser med inslag av skatt
knappast går att genomföra för fysiker.

KFM har varit i kontakt med initierade bedömare av
kreditmarknaden för privatpersoner. Dessa hävdar, att läget
inger oro när mängden av LO- och TCO-lånen skall betalas. Redan
nu har fackförbunden utverkat att lånetiderna förlängts och att
förfallna räntor lagts in i utökade lån.

KFM tror, att den form som nu skall prövas i Kalmar län med
samrådsorgan mellan banker kan vara en bra modell för att
åstadkomma skuldsanering. Vad som saknas är självfallet
möjligheten att i uppgörelsen med borgenärerna också taga med
den borgenär som motsätter sig uppgörelsen.

Den verksamhet som bedrivs hos KFM med skuldsanering
innehåller självklart svagheter. En svaghet är att den
uteslutande bygger på borgenärernas välvilja. En annan är att
det är mycket bekymmersamt för en gäldenär att få fram pengar
till att finansiera en uppgörelse med borgenärerna. En tredje är
att det finns en risk för att borgenärerna uppfattar KFM som en
talesman för gäldenären och dennes intressen. Detta är i och för
sig ganska naturligt eftersom bägge är intresserade av att driva
igenom en uppgörelse med borgenärer. KFM söker mycket
omsorgsfullt markera för borgenärerna att det är gäldenären som
är den som har initiativet under rehabiliteringen. Dessa
gäldenärers ansträngningar kan vara av stort pedagogiskt värde
för en gäldenär, eftersom han får insyn i de ekonomiska och
rättsliga konsekvenserna inför och efter en ekonomisk
rehabilitering.

KFMs erfarenhet hittills av den skuldsanering som bedrivs hos
KFM är ganska goda.

EN MODERN OCH ÄNDAMÅLSENLIG FÖRFATTNINGSREGLERING AV
BORGENÄRSFRÅGORNA

Schematiskt är bilden idag för KFM
E-mål
KFM utövar inga borgenärsfunktioner utan är blott ett
verkställande organ.
A-mål
KFM är både ett verkställande organ och utövare av
borgenärsfunktioner.
Konkursmål
KFM har borgenärsuppgifter på uppdrag av skattemyndigheten,
alltifrån konkursansökan till klander av
slutredovisning/utdelningsförslag. I de senare skedena av
konkursen är uppgifterna inte lika självklara som inför och i
början av konkursen.

Doktrinen i fråga om KFMs dubbla funktioner av att vara både
borgenär och verkställande myndighet är riklig. Debatten i
frågan har alltid varit intensiv. Se exempelvis artikel i Svensk
Juristtidning 1986 sid 52. Saken har också övervägts flera
gånger av statsmakterna, senast av kommittén för omorganisation
av exekutionsväsendet (Fi 1987:02 PM nr 7). Under senare år har
KFM fått nya arbetsuppgifter såsom exekutiv försäljning av fast
egendom, konkurstillsyn. På väg till KFM är också den summariska
processen. Dessa arbetsuppgifter har tvingat fram en serie
lagtekniska markeringar för att klara av jävsfrågorna inom
KFM. Se till exempel 7 kap 26 § konkurslagen.

KFM anser, att fråga om borgenärsfunktionen behöver regleras.
Särskilt mot bakrund av att KFM fått sådana arbetsuppgifter som
kräver specialreglering av KFMs borgenärsfunktion i A-mål.

AVSLUTANDE SYNPUNKTER

KFM är alltjämt inne i en omorganisation. Det är för tidigt
att draga alla slutsatser av denna. KFM anser att
omorganisationen skapat bättre förutsättningar för att
effektivisera verksamheten.

KFM anser vidare att RSVs nya roll som chefsmyndighet för KFM
starkt har bidragit till att förbättra arbetsmetoder och
effektiviteten hos KFM. KFM har under kort tid utvecklats mycket
positivt under RSVs ledning.

Just nu händer det mycket inom det hushållsekonomiska området.
KFM kommer genom sitt ansvarsområde inom exekutionsrätt och
obeståndsrätt i kontakt med de osunda inslagen i ekonomien.

KFM har trubbiga instrument när det gäller att hjälpa. KFM
har flera roller att spela som borgenär och verkställande
myndighet, vilket kan vara förvirrande för dem som kommer i
kontakt med KFM. KFM får mindre och mindre resurser till sitt
förfogande att möta alla de nya arbetsuppgifterna och de ökande
arbetsuppgifterna och inte minst för att möta alla förväntningar
som följer med att KFM arbetar förebyggande och rehabiliterande.

KFMs verksamhet skulle underlättas om statsmakterna såg över
lagstiftningen på de områden som motionärerna pekat ut.
Skatteindrivningsutredningens (SIU) förslag är dock mellan fyra
och sju år gamla. De flesta områdena i SIUs betänkande behöver
granskas ur dagens synvinkel. KFM dristar sig därför att föreslå
en förnyad -- gärna parlamentarisk -- genomgång av frågorna som
SIU tog upp.

Kronofogdemyndigheten i Malmöhus län

Riksdagens lagutskott har i remiss den 7 mars 1990 anhållit om
bl a kronofogdemyndighetens i Malmöhus län (KFM) yttrande över
rubricerade motion. KFM meddelar därför följande.

Det är positivt att kronofogdemyndigheterna och deras
verksamhet uppmärksammas på detta sätt i riksdagen. Motionärerna
pekar onekligen på några intressanta och väsentliga
förhållanden, som bör tas upp till behandling.

Klart är att en bättre uppdelning och klarare gränser, när det
gäller exekutionsväsendets och skatteförvaltningens
verksamheter, är av största betydelse. Denna problemställning
har ett mycket nära samband med frågan om en modern och
ändamålsenlig författningsreglering av borgenärsrollerna. När
det gäller sakliga ändringar för att klara behovet av ekonomisk
rehabilitering och eftergift av skatt av sociala skäl, råder ju
det förhållandet att den s k Insolvensutredningen håller på med
utarbetandet av ett förslag, som går ut på införandet av ett
skuldsaneringsinstitut i stil med vad som redan finns i Danmark.
Förslaget är relativt nära förestående och bör avvaktas, innan
andra författningsåtgärder börjar övervägas.

Naturligtvis vore det i högsta grad tacknämligt att få till
stånd en särskild indrivningslag!

ADB-utvecklingen är i stort behov av tempoökning. Det är av
synnerlig vikt att utsökningsregistret anpassas till den
verklighet inom exekutionsväsendet som råder sedan
omorganisationen den 1 juli 1988. Ansvarsfördelningen mellan
Riksskatteverket (RSV) och kronofogdemyndigheterna bör klargöras
ordentligt i samband därmed. Registrets organisation härrör
fortfarande från 1979! Förhållandet innebär att organisatoriska
beståndsdelar av myndigheterna som finns i verkligheten, inte
kan återfinnas i registret och vice versa. Onödiga
statistikmässiga svårigheter uppstår också härigenom m m.

Anpassning, utveckling och omstrukturering samt förberedelse
för ett nytt datasystem för exekutionsväsendet står mycket högt
på kronofogdemyndigheternas önskelista och är av behovet
påkallat, om ett rationellt och människovänligt arbetssätt skall
kunna bibehållas och utvecklas vid myndigheterna. Bl a gäller
det ju för dem att kunna bearbeta människor och deras
individuella förhållanden på ett sådant sätt att antalet
gäldenärer minskar samtidigt som man förebygger att nya
tillkommer. Det är alltså viktigt att så mycket maskinkraft som
möjligt kan ställas till kronofogdemyndigheternas förfogande för
rutinarbete och pappershantering. I detta sammanhang vill dock
KFM understryka att några mål inte bortprioriteras! Det må
röra sig om hur små belopp som helst, men alla mål blir
föremål för handläggning. Det som händer är att myndigheterna
prioriterar resursanvändningen. Alla mål kan alltså inte få
kosta samma resursinsatser. Denna princip skall naturligtvis
råda i all rationell verksamhet.

Slutsats av det sagda blir att Skatteindrivningsutredningens
(SIU) förslag till lagstiftning bör upphöjas till lag och att en
ADB-mässig modernisering måste komma till stånd med det
snaraste.

KFM vill gärna i detta sammanhang uppehålla sig vid de
förhållanden som gäller respektive som önskas gälla beträffande
borgenärsrollen.

Det ankommer ovedersägligen på kronofogdemyndighet att
verkställa och indriva fordringar i allmänna mål. I 1 kap 6 §
utsökningsbalken (UB) anges, vad som menas med allmänt mål.
Bland dessa mål utgör statens fordringar på obetalda skatter den
största posten. Bestämmelserna om indrivningar av restförd skatt
finns i 58 -- 64 §§ uppbördslagen (UBL) och andra lagar hänvisar
i stor utsträckning till dessa bestämmelser beträffande andra
typer av allmänna mål. Emellertid finns vare sig i UBL eller i
andra lagar och författningar bestämmelser om att
kronofogdemyndighet har borgenärsansvar vid handläggningen av de
allmänna målen. I 2 kap 30 § UBL sägs visserligen att sökanden i
allmänt mål företräds av kronofogdemyndighet. Denna bestämmelse
anses dock inte omfatta borgenärsansvar. Trots detta förhållande
har kronofogdemyndigheterna i praktiken ändå ålagts ett visst
borgenärsansvar! Sålunda beviljas av dem uppskov och
avbetalningsuppgörelser samt fullgörs sådana
gäldenärsbedömningar som det normalt ankommer på en borgenär att
göra. Vidare utfärdar kronofogdemyndighet betalningsanmaningar
enligt 2 kap 9 § konkurslagen (KL). Myndigheten ansöker också om
att gäldenärsbolag skall försättas i likvidation under vissa
förutsättningar. Till detta kommer att länsskattemyndigheterna
(LSKM) med stöd av 62 § UBL nästan undantagslöst uppdrar åt
kronofogdemyndighet att själv avgöra, om konkursansökan mot
gäldenär skall inges. Efter konkurs ankommer det på
kronofogdemyndighet jämlikt 36 § uppbördsförordningen (UBF) att
bevaka statens fordringar.

Trots att kronofogdemyndighet alltså i praktiken har ålagts
ett stort borgenärsansvar i arbetet med de allmänna målen,
saknas klara bestämmelser om borgenärsrollen. SIU:s ovan nämnda
förslag innehåller emellertid reglering på området. Proposition
har tyvärr ännu inte framlagts.

SIU anser att kronofogdemyndighet, som bäst känner till
gäldenären och hans förhållanden besitter störst kompetens och
erfarenhet för att bäst ta till vara det allmännas
borgenärsintressen. Förslaget innebär alltså att
kronofogdemyndighet skall ha det fulla borgenärsansvaret för de
restförda allmänna mål som är föremål för indrivning. Detta
innebär bl a att kronofogdemyndighet skall väcka talan vid
tingsrätt beträffande betalningsskyldighet för tredje man enligt
olika lagar och bestämmelser (13--15 §§ i förslaget). Att föra
sådan talan är ett led i själva indrivningsarbetet vid
kronofogdemyndighet. Det är myndigheten, som efter att ha
handlagt målet och verkställt erforderlig utredning känner till
alla de omständigheter som kan grunda en talan. Handläggande
kronofogdemyndighet känner också ett naturligt ansvar för att
indrivningen skall ge bästa möjliga resultat och detta ansvar
för målet finns ända till dess skulden är betald eller målet är
preskriberat. Man kan ställa sig frågande till, om en annan
myndighet, som skall ta över handläggningen har respektive får
tillräckliga kunskaper om sakförhållandena i målet och om talan
förs på rätt och effektivt sätt av denna myndighet. Likaså kan
det vara mycket svårt för en annan myndighet, som sålunda saknar
kunskaper och erfarenheter i målet att avgöra, huruvida det är
klokt att väcka talan eller att avstå härifrån. Man skall alltså
kunna undvika att processa endast för processens egen skull.
Därav uppstår ju enbart onödiga kostnader. Kort sagt är det
exklusivt kronofogdemyndighet som rätt kan avgöra, om talan
skall väckas eller inte i mål som överlämnats till myndigheten.

En strikt reglering beträffande borgenärsrollen måste alltså
eftersträvas och kommer att förhindra att onödigt dubbelarbete
utförs, vilket fn sker i alltför stor omfattning. Man måste
komma ifrån att olika myndigheter"slåss" om arbetsuppgifterna.
Den myndighet som är bäst lämpad för uppgiften skall utföra den.
Kostnaderna i sammanhanget kan då hållas på en rimlig nivå.
Slutligen skall tilläggas att en renodling av ansvar m m i
enlighet med vad som sagts ovan med största sannolikhet skulle
medföra en positiv utveckling, när det gäller att rekrytera
kompetent personal till kronofogdemyndigheterna, vilket skulle
främja rättssäkerheten och höja status på mynndigheternas och
deras personals verksamhet.

Sammanfattningsvis vill alltså KFM tillstyrka förslagen i
motionen med ett -- i väntan på Insolvensutredningens förslag
beträffande skuldsanering -- temporärt undantag för vad som
föreslås angående sakliga ändringar för att klara behovet av
ekonomisk rehabilitering samt önskemålet att kunna efterge skatt
av sociala skäl.

Kronofogdemyndigheten i Gävleborgs län

Sammanfattning

KFM samtycker till vad som anförts i motionen. Förslagen betr.
borgenärsrollen finns redogjorda för i
skatteindrivningsutredningens betänkande från 1984 och 1987.

KFM anser dock av skäl som närmare redogörs för nedan, att
fråga om ackord med fördel kan prövas av KFM.

Allmänt

Utövandet av statens borgenärsroll i indrivningsarbetet har
under många år varit ett diskussionsämne mellan
skatteförvaltningen och exekutionsväsendet. Diskussionerna har
ibland varit ägnade att skapa motsättningar, vilket inte främjat
samarbetet myndigheterna emellan. Eftersom frågan är av vital
betydelse för exekutionsväsendets effektivitet, uppehåller jag
mig i yttrandet huvudsakligen i frågor runt borgenärsrollen.

Ett betraktelsesätt, som strävar efter att inte lägga
borgenärsrollen hos KFM, måste anses förlegat. KFM har idag hög
kompetens på de områden som krävs för ett effektivt uppträdande
i rollen. KFM har dessutom den ojämförligt bästa kännedomen om
gäldenären och dennes förhållanden.

Vidare bedrivs KFMs verksamhet idag efter ett kundorienterat
synsätt. Allmänheten i vid mening är kunden. Det är kundens
behov och förväntningar, som är vägledande för hur KFM lägger
upp handlingslinjerna.

Tillsammans med det kundorienterade synsättet drivs
verksamheten gäldenärsrelaterad -- dvs det är gäldenären som
person, som är huvudmålet i verksamheten. KFM skall genom sin
verksamhet åstadkomma att antalet gäldenärer minskar. Genom
förebyggande åtgärder -- t ex informationsinsatser i skolor --
skall åstadkommas att det inte tillskapas nya gäldenärer. De som
redan finns hos KFM skall avvecklas genom aktiva åtgärder, så
att de inte återkommer hos KFM.

Det är alltså inte skuldposterna/ärendena som sådana, som i
första hand är intressanta utan personerna bakom skulderna
istället. Detta är viktigt att hålla i åtanke, när
borgenärsrollen diskuteras, och gränsdragningar skall göras
mellan KFM och skatteförvaltningen.

Gäldenären måste mot bakgrund av ovanstående behandlas i ett
helhetsperspektiv. För att låna ett begrepp från näringslivet,
kan vi betrakta gäldenären som "helkund".

En slutsats av det sagda blir att om gäldenären har såväl
restförda skatter hos KFM som obetalda men ännu ej restförda
skatter hos skatteförvaltningen, bör det vara KFM som avgör hur
indrivningen skall gå till och därvid uppträder i samtliga
förekommande borgenärsfunktioner.

I de fall gäldenären inte är restförd, bör borgenärsrollen
utövas av skatteförvaltningen.

Det är främst på följande områden, som KFM bör ha
beslutsbehörighet, där idag länsskattemyndigheten (LSKM)
beslutar:

Avskrivning

Avskrivning beslutas idag av LSKM efter anmälan av KFM.
Gäldenären skall sakna utmätningsbara tillgångar, och skatten
ifråga skall vara av viss ålder. Efter avskrivning omföres
beloppet hos KFM till passiv indrivning och bevakas mot
förekommande restitutioner. Gäldenären är fortfarande
betalningsskyldig för beloppet till dess preskription inträtt.
Om man hittar tillgångar kan utmätning äga rum utan omsvep även
för avskrivna skatter.

Men -- hela avskrivningsinstitutet är onödigt och kan utan
vidare utgå ur indrivningsarbetet. LSKMs nuvarande prövning
tillför nämligen inte KFM något som gagnar verksamheten. För att
åstadkomma en avskrivning idag skall KFM fylla i en särskild
blankett, bifoga en redovisningsrapport, upprätta en lista på de
skatter som skall avskrivas och därefter sända iväg det hela
till LSKM, som därefter beslutar om det som KFM kunnat göra
själv. När sedan beslutet återkommer till KFM, avskrives skatten
genom en bokföringstransaktion vid några ögonblicks arbete vid
en REX-terminal.

Om den nuvarande formella prövningen slopas hos LSKM, slipper
KFM en helt onödig process. Skatten bör istället vid uppfyllande
av vissa formella förutsättningar, direkt kunna omföras till
passiv indrivning. I begreppet avskrivning ligger något av att
man slipper betala. Eftersom detta inte är förhållandet, så är
begreppet passiv indrivning bättre i det kundorienterade
synsättet.

Det skall tilläggas att KFM idag har ett effektivt fungerande
system för intern kontroll och tillsyn, vilket gör LSKMs
kontroll av avskrivningar onödig. Samma kontroll betr
fatalietider m m bör med enkla systemändringar kunna övertas av
REX-systemet för att förhindra för tidiga transaktioner för att
åstadkomma passiv indrivning.

Ackord enligt 62 § uppbördslagen

Beslutas idag av LSKM, men bör för restförda gäldenärer
beslutas av KFM efter de intentioner som
skatteindrivningsutredningen angivit -- dvs ackordsförslag får
antas om det anses fördelaktigt i jämförelse med vad det
allmänna kan få genom ett exekutivt förfarande. Idag avgör LSKM
om ackordserbjudandet"är till fördel för det allmänna". Ett
uttryck utan precision, som ger utrymme för svävande
tolkningar.

Skatteindrivningsutredningen har i 1987 års betänkande valt
att lägga ackordsbesluten hos LSKM, trots att prövningen skall
göras huvudsakligen utifrån exekutiva överväganden. Utredningen
föreslår visserligen att KFM skall få tillfälle att yttra sig,
men utredningens ställningstagande är svårt att förstå i denna
del.

Det naturliga hade varit att lägga beslutsbehörigheten hos KFM
med skyldighet för denne att höra LSKM för att utreda eventuellt
förekommande latenta skatteskulder. Såvitt jag kan förstå,
saknar en LSKM generellt egentliga förutsättningar att
självständigt dra några säkra slutsatser om en gäldenärs
ekonomiska status. I en sådan situation kommer KFM att styra
LSKM i dess beslutsfattande.

KFM föreslår därför en ordning, där KFM beslutar i
ackordsfrågor efter hörande av LSKM.

Under denna rubrik är det lämpligt att beröra en fråga som tas
upp av utredningen, och som även omnämnes av motionären --
nämligen eftergift av skatte- och avgiftsfordringar.
Utredningen föreslår med tillstyrkan av motionären, att skatte-
och avgiftsfordringar skall kunna efterges av sociala skäl.
Institutet, som skall gälla fysiska personer och då
huvudsakligen de som ej driver rörelse, är avsett ersätta de
oreglerade men mer eller mindre allmänt förekommande
"bondackorden".

KFM bedömer förslaget som en smidig metod att använda främst i
den gäldenärsavvecklande verksamheten. Om KFM skall kunna vara
effektiva i en dylik situation måste vi kunna agera med
beslutsbehörighet. KFM tappar både tempo och trovärdighet, om
den blir beroende av att konstruera fram en ackordssituation --
som för övrigt är avsett för andra situationer -- för att i
slutändan komma fram till en "eftergift". Att kunna efterge en
skatte- eller avgiftsskuld av sociala skäl vore därför
välkommet.

Ställföreträdarmålen

Med detta avses att företrädare för juridisk person görs
solidariskt betalningsansvarig med huvudgäldenären för dennes
obetalda skatter och avgifter.

Den typen av överväganden kommer upp i ett tidigt skede av
indrivningsarbetet och ingår som ett naturligt led i detsamma.

Idag är det LSKM som beslutar i vilka mål KFM skall föra
företrädartalan. Det bör ankomma på KFM att där KFM har
borgenärsrollen själv avgöra när sådan talan skall föras resp
underlåtas.

En slutsats av vad som hittills anförts måste bli att
borgenärsrollen överförs till KFM.

Motionären berör i övrigt frågor rörande krav på dels
författningsreglering av hur betalningsuppskov och
avbetalningsplaner skall hanteras, dels krav på att ADB-stödet
inom exekutionsväsendet måste snabbas upp.

I dessa frågor gör KFM följande bedömningar:

Uppskov och avbetalningsplaner

Riksskatteverket har föreskriftsrätt för exekutionsväsendet. I
diverse dokument i form av anvisningar, föreskrifter och
policyuttalanden har riksskatteverket gett uttryck för hur
handläggningen skall tillgå på ifrågavarande områden.

Det finns därför enligt min mening inget lagstiftningsbehov på
området.

ADB-stödet

Jag har kännedom om att riksskatteverket inom kort antager
riktlinjer för ADB-utvecklingen inom exekutionsväsendet för den
närmaste femårsperioden, räknat fr o m 90-07-01. Riktlinjerna
innehåller bl a att alla som behöver en REX-terminal skall ha en
sådan inom tre år.

KFM vill ändå understryka vikten av att exekutionsväsendet får
ett mot verksamheten väl anpassat ADB-stöd. Det är ett villkor
för att vi skall ha en möjlighet att någorlunda klara våra
arbetsuppgifter.

Idag är terminaltätheten otillräcklig, vilket skapar stress
och irritation.

Det är också angeläget att framhålla att ett villkor inför
kommande nya arbetsuppgifter -- t ex den summariska
betalningsprocessen -- är att exekutionsväsendet får uppgifterna
tillsammans med ett i förväg väl testat ADB-stöd.

Slutligen berör motionären något om att
kronofogdemyndigheterna bör få de medel som behövs för att
nå verksamhetsmålen.

Idag är KFMs verksamhet helt anslagsberoende. På grund av
krympande anslag blir det allt svårare att planera verksamheten.

Utan att behöva höja anslagen skulle väsendet kunna
tillskjutas ytterligare medel genom att låta de avgifter som
genereras av verksamheten stanna i densamma. KFM skulle
därigenom till viss del bli avgiftsfinansierade.

Myndighetens styrelse och ledningsgrupp har beretts möjlighet
att avge synpunkter inför yttrandet.

Tre styrelseledamöter har lämnat synpunkter:

Ledamöterna är: Bankjurist Carl-Göran Wallman, Direktören Lars
Björklund, Länsskattechefen Sten Fannberg.

Wallman har avgett muntliga synpunkter, där han i allt
väsentligt instämmer i vad KFM anfört.

Björklund stöder motionen och uppfattningen att KFMs och
LSKMs roller måste tydliggöras. Björklund är tveksam till en
konstruktion där KFM har en dubbelroll, dvs är samtidigt
borgenär och exekutivt organ. Björklund ger vidare uttryck för
den risk, som ligger däri att eftersom exekutionsväsendet har
för knappa resurser, saknas det kraft att driva verksamheten
fullt ut. Verksamheten blir ryckig, och insatserna bestäms av
för tillfället rådande trender.

Fannberg har avgivit skriftliga synpunkter och önskat att
få dessa fogade till KFMs yttrande såsom särskilt ingivna.
Fannbergs synpunkter bifogas härjämte.

Ledningsgruppen instämmer i vad KFM anfört i yttrandet.

Sten Fannberg anför

Vad motionären anför beträffande effektivisering av
verksamheten, såsom t ex modern lagstiftning och genomarbetade
rutiner, stöds tillfullo.

Vad däremot gäller motionärens detaljerade förslag till
lösningar finns enligt min mening skäl för vissa invändningar.
Således har jag i mina kontakter med KFM inte upplevt, att nu
rådande fördelning av borgenärsrollen mellan
länsskattemyndigheten (LSKM) och KFM skulle verka
effektivitetshämmande för KFMs indrivningsverksamhet. Inte
heller är det bekant för mig att KFM tidigare skulle ha varit av
den uppfattningen.

Oavsett hur det förhåller sig därmed torde en annan
gränsdragning mellan de båda myndigheternas borgenärsroller
näppeligen kunna påtagligt påverka KFMs effektivitet. Vad som
däremot skulle kunna påverka denna är motionärens förslag om en
snabbare ADB-utveckling, vilket jag tillfullo tillstyrker.

Vad gäller SIUs betänkande har LSKM i yttrande till RSV
1987-08-26 lämnat vissa kritiska synpunkter. I yttrandet uttalar
myndigheten tvivel över att SIUs förslag i praktiken nämnvärt
skulle bidra till att öka indrivningsverksamhetens effektivitet.
Denna ståndpunkt har inte förändrats, lika litet som övriga
synpunkter i myndighetens yttrande.

I den borgenärsroll som statsmakterna valt att lägga hos LSKM
ingår bl a att

svara för avskrivning av skatter och avgifter

meddela ackord

ansvara för företrädaransvarstalan

Vad först gäller avskrivningsförfarandet kan jag dessvärre
inte instämma i att det skulle vara ett onödigt institut. Det är
i dagens läge ett av de få instrument enligt vilket LSKM bl a
kan följa indrivningsverksamheten och dess resultat. Man får
således inte glömma att skatteförvaltningen (LSKM) representerar
den största borgenären såvitt avser skatter och avgifter. I
själva förfarandet torde dock viss tidsanpassning och
förenklingar kunna göras.

När det sedan gäller ackord kan först noteras, att LSKM är
restriktiv vid prövningen av lämnade ackordsförslag, ett
förhållande som delas av flertalet LSKM i landet. I sammanhanget
kan nämnas, att skatter och avgifter före 1966 kunde efterges
endast genom beslut av riksdagen. Myndighetens restriktiva
inställning till ackordsförfarandet är ett sätt att upprätthålla
betalningsmoralen. Institutet bör därför enligt min bestämda
uppfattning vara fristående i förhållande till
skatteindrivningen. Jag anser att institutet är nödvändigt och
att det väl fyller sin funktion.

Beträffande så kallade bondackord delar jag uppfattningen att
förfarandet är olagligt. Bondackord bör därför heller inte
förekomma inom indrivningsväsendet. Om orsaken till förekomsten
av bondackord är avsaknaden av möjligheten att efterge skatt pga
sociala skäl kan erinras om att det lagliga ackordsförfarandet
inrymmer just denna möjlighet.

LSKM har i sitt ovannämnda yttrande över SIUs betänkande, dels
haft synpunkter på bl a bondackordsförfarandet, dels på
förslaget att KFM skulle kunna efterge skatt. Vad angår
eftergift av skatt anförde LSKM följande.

Eftergift förutsätter -- liksom sysselsättnings- och andra
samhällspolitiska intressen -- andra hänsynstaganden än de som
normalt ingår i verkställighetsarbetet. Ur effektivitetssynpunkt
borde hänsynstaganden av angiven karaktär handhas av
uppdragsgivande myndighet i samarbete med de myndigheter där
normalt ifrågavarande hänsynstaganden ingår i verksamheten.
Genom att uppdragsgivande myndighet i möjligaste mån själv
beaktar ifrågavarande intressen innan restföring skulle även den
fördelen kunna vinnas att antalet allmänna mål minskade hos KFM.

Vad slutligen angår företrädaransvar vill jag framföra
följande. Såsom situationen varit har KFM genom åren med egen
personal inte utnyttjat institutet i nämnvärd omfattning, trots
att möjlighet härtill förelegat. Under 1989 t ex väcktes inte
talan i ett enda fall. I ärlighetens namn skall betonas att inte
heller LSKM med tillgängliga resurser kunnat agera aktivt på
området.

Emellertid har riksskatteverket numera i olika dokument angett
en satsning på området inom LSKM.

Dels har RSV i sina riktlinjer för verksamheten inom LSKM
angivit att området skall ges en hög prioritet. Dels har RSV i
sin rapport till finansdepartementet rörande
skatteförvaltningens nya organisation klart uttalat att
företrädaransvarstalan skall planeras in som en väsentlig
uppgift. I den nya så kallade rättsenhet som då bildas skall
resurser avsättas för ifrågavarande uppgift och den satsning som
tidigare inte varit möjlig skall nu förverkligas. De resurser
som tidigare saknats för uppgiften kommer med den nya
decentraliserade organisationen att kunna lösgöras och finns
således redan inom väggarna.

Då det sålunda redan finns en uttalad central viljeinriktning
i frågan, då den redan planerats in i den nya organisationen för
LSKM och då inom ramen för befintliga resurser sådana kommer att
lösgöras för arbetet vid ombildandet ser jag ingen anledning att
ändra på nuvarande beslutsbehörighet.

Sveriges Advokatsamfund

Sveriges Advokatsamfund anser att motionen är så allmänt
hållen att samfundet varken kan tillstyrka eller avstyrka
motionärens förslag. Samfundet är tveksamt till behovet av en
särskild indrivningslag. Eventuellt erforderliga kompletteringar
av nuvarande regelsystem borde kunna göras inom ramen för
utsökningsbalken.

Advokatsamfundet har inget att erinra mot förslaget om en
översyn av dataanvändningen inom kronofogdemyndigheterna.

Svenska Inkassoföreningen

Allmänt

Motionärerna anför att kronofogdemyndigheterna blir alltmer
arbetstyngda och att en effektiv verksamhet kräver modern
lagstiftning, genomarbetade rutiner och ett väl utvecklat
ADB-stöd. I motionen hemställs att riksdagen skall ge regeringen
till känna att behov av ny lagstiftning och ADB-utveckling inom
kronofogdemyndigheternas verksamhetsområde finns. Föreningen
delar dessa uppfattningar med motionärerna.

I detalj efterlyser motionärerna lagstiftning på följande
områden.

*Gränsdragning mellan kronofogdemyndigheternas och
skattemyndigheternas arbetsuppgifter som borgenärer i allmänna
mål.

*Ekonomisk rehabilitering.

Föreningen delar emellertid inte inriktningen på de
lagstiftningsåtgärder som efterlyses.

Kronofogdemyndigheternas verksamhet

Vilken verksamhet kronofogdemyndigheterna skall bedriva finns
fastslaget i Förordningen (1988:784) med instruktion för
exekutionsväsendet. I 3 kap 1 § första stycket sägs att
kronofogdemyndighet skall ägna sig åt

1) verkställighet enligt utsökningsbalken (och andra
författningar),

2) tillsyn i konkurs,

3) lönegaranti vid konkurs.

Därutöver framgår av andra stycket i samma paragraf att
kronofogdemyndighet "som verkställande myndighet skall verka
för att betalningsförpliktelser och andra förpliktelser som kan
bli föremål för verkställighet, fullgörs i rätt tid".

Av utsökningsbalken 2 kap 30 § framgår att kronofogdemyndighet
i allmänt mål, d v s i mål där staten är sökande, skall
företräda staten såsom borgenär. Detta gäller emellertid inte
när tvist uppstår, då staten i stället företräds av
riksskatteverket. Vissa preciserade borgenärsuppgifter finns
dessutom ålagda kronofogdemyndighet direkt i viss lagstiftning
såsom exempelvis 62 § uppbördslagen.

Förutom den roll kronofogdemyndighet tilldelats i andra
stycket i exekutionsväsendets instruktion, framgår av
instruktionen för skatteförvaltningen (1988:832) att
kronofogdemyndighet, om riksskatteverket så bestämmer, skall
företräda staten även i process, 2 kap 3 §, andra stycket.

Vidare bedriver kronofogdemyndigheterna i landet helt
oreglerad verksamhet i huvudsak enligt följande.

*Spaningsverksamhet, informationsinsamling, uppgifts- och
erfarenhetsutbyte med polis- och åklagarmyndigheter.

*Förhandlingsverksamhet vid utmätningssituationer. Typfallet
kan vara att företrädare för juridisk person med avgifts- och/
eller skatteskuld vill "förhandla" om hur stor del av skulden
"som är korrekt åsatt" och hur stor bärkraft företaget har när
det gäller fullföljande av avbetalningsuppgörelser.

*Sanering/Rehabilitering

Sammanfattningsvis bedrivs alltså verksamhet som

* styrs av lag

verkställighet

tillsyn i konkurs

lönegaranti vid konkurs

viss borgenärsfunktion i allmänna mål enligt 2 kap 30 §
utsökningsbalken
62 § uppbördslagen
skattepreskriptionslagen
lag om säkerhet för skattefordringar

*styrs av instruktioner ( förordningar utfärdade av
regeringen)

instruktion för exekutionsväsendet 3 kap 1 §, andra stycket

instruktion för skatteförvaltningen 2 kap 3 §, andra stycket

*helt oreglerad verksamhet

spaning, förhandling, rehabilitering m m vilket sannolikt får
ses som ett "utflöde" av en utan reglering utvecklad
borgenärsfunktion.

Observeras bör att för kronofogdemyndighets stora och
alltigenom dominerande arbetsuppgift, verkställighet, gäller
inte förvaltningslagen. Här är kronofogdemyndighet
underinstans i den exekutiva processen och beslut m m kan endast
prövas av hovrätt och högsta domstolen. Kronofogdemyndighetens
viktigaste och största roll är alltså att oväldigt utöva
rättsvårdande verksamhet jämförbar med allmän domstols och ej
att jämställa med vanlig förvaltningsverksamhet. Såvitt avser
samtliga andra "verksamhetsgrenar" gäller förvaltningslagen och
kronofogdemyndigheten är således i dessa avseenden att anse som
en förvaltningsmyndighet.

Borgenärsfunktionerna

I motionen efterlyses lagstiftning såvitt gäller området som
för närvarande i stort sett är oreglerat. Underlag för
lagstiftning finns enligt motionärerna i
skatteindrivningsutredningens betänkanden och då främst i
betänkandet Indrivningslag m m, SOU 1987:10.

I förslaget till indrivningslag framlägges förslag till
lagstiftning som skulle skapa klarhet om var gränsen går mellan
skatteförvaltning och exekutionsväsende. Föreningen tycker att
förslaget så långt är mycket bra. Endast genom lagstiftning i
frågan kan klarhet skapas om vad respektive myndighet skall
bedriva för verksamhet och först därefter blir det fullt möjligt
att planera för respektive verksamhet och ta fullt ansvar för
densamma.

Föreningen saknar i stort sett anledning att närmare gå in på
skatteförvaltningens arbetsuppgifter, men finner särskilt
intressant att få fastlagt vilka borgenärsuppgifter
kronofogdemyndigheterna skall ansvara för. Detta givetvis för
att vinna klarhet i hur resurserna inom exekutionsväsendet på
bästa sätt skall kunna användas för att såväl allmänna som
enskilda mål skall kunna handläggas på bästa sätt. Det är
nämligen föreningens uppfattning att de borgenärsuppgifter som
för närvarande utförs vid kronofogdemyndigheterna utan
lagstöd ianspråktar alltför stora resurser till nackdel för
exekutionsväsendets huvuduppgift, nämligen att verkställa
fastställda rättsanspråk, vare sig dessa fastställts av allmän
domstol eller av förvaltningsmyndighet. Denna huvuduppgift --
att vara underinstans i den exekutiva processen -- är mycket
viktig och mycket krävande. Därför bör enligt föreningen
huvuddelen av exekutionsväsendets resurser (således de som ej
skall styras till tillsynsfunktionen och lönegarantifunktionen)
användas härtill.

Föreningen hävdar att det finns mycket goda skäl för detta.
Enkelt uttryckt kan det sägas att det existerar två parallella
system för civilrättsliga fordringars och offentligrättsliga
fordringars uppkomst och fastställelse. Om fordringarna ej
infrias träder tvångsmässiga åtgärder in enligt i stort sett
liknande regler. Systemet kan åskådliggöras i följande bild,
över ett tänkt "kretslopp".

33>

Följande kommentar kan avgivas. Det är vid pilen, punkt 1,
"fritt" tillträde för alla medborgare. Detta är ett politiskt
ställningstagande i ett demokratiskt land. (Här finns givetvis
möjligheter att påverka det senare skeendet, om man väljer att
begränsa möjligheterna att driva verksamhet etc. Detta är
emellertid inte aktuellt i Sverige.) Vid punkt 2 får
kronofogdemyndigheterna uppdraget att tvångsmässigt hos gäldenär
uttaga vad som ej rätteligen erlagts.

Med ett teoretiskt -- men även realistiskt -- synsätt saknas
anledning att tillämpa några särskilda regler för den ena eller
andra fordringstypen. Det gäller att enligt tillämpliga
exekutionsrättsliga regler avgöra om gäldenären kan betala eller
har egendom som kan tagas i anspråk till täckande av den gäld
som fastställts enligt rättsordningen. Föreningen vill här göra
gällande att resurstilldelningen skall vara sådan vid
kronofogdemyndigheterna att anhängiggjorda mål skall behandlas
lika, oavsett om de är allmänna eller enskilda. Med nuvarande
oreglerade borgenärsverksamhet i allmänna mål avsättes enligt
föreningen en oproportionerligt stor del av
kronofogdemyndigheternas resurser på borgenärsuppgifter i
allmänna mål till men för de enskilda målen. Och detta dessutom
till stor del utan lagstiftning.

Föreningen delar således motionärernas uppfattning att
lagstiftning i frågan behövs. Däremot är föreningen inte beredd
att reservationslöst tillstyrka att
skatteindrivningsutredningens förslag lägges till grund för
denna lagstiftning.

Skatteindrivningsutredningens förslag lägger enligt föreningen
skiljelinjen mellan skatteförvaltning och exekutionsväsende på
"fel ställe". Exekutionsväsendet skulle om förslaget gick igenom
få fastlagt i lag att sköta alla de borgenärsuppgifter de i dag
fullgör och kanske mer därtill. Följden härav skulle enligt
föreningen bli att kronofogdemyndigheternas exekutiva
huvuduppgift skulle komma än mer i skymundan. Föreningen
föreslår därför att skiljelinjen mellan skatteförvaltning och
exekutionsväsende placeras så att borgenärsuppgifterna i de
allmänna målen fullt ut (således även i indrivningsskedet)
tillkommer skatteförvaltningen och att exekutionsväsendet finge
inrikta sig på att utveckla exekutionsrollen.

Föreningen är givetvis medveten om att detta från fiskal
effektivitetssynpunkt kan innebära ett försämrat utfall för
staten som skatteborgenär. Detta är dock enligt föreningen det
pris som får betalas för en rättvis och rättssäker handläggning
av den exekutiva processen. Sverige torde för övrigt vara ett
av de få -- om inte det enda -- länderna i världen som har ett
system där den oväldiga exekutiva myndigheten har att
tillvarataga statens rätt som borgenär ksamtidigt som absolut
oväldighet kräves av myndigheten såsom underinstans i den
exekutiva processen.

Om inte det ovan tecknade alternativet förordas av utskottet
så anser föreningen att skatteindrivningsutredningens förslag
trots allt är bättre än nuvarande ordning. Ett genomförande av
den föreslagna lagstiftningen skulle nämligen enligt föreningen
ovillkorligen belysa vilka resurser som faktiskt åtgår för att
fullgöra borgenärsuppgifterna och resurstillskott skulle bli
ofrånkomliga för att klara den exekutiva verksamheten.

Föreningen vill avslutningsvis under rubriken
borgenärsuppgifter något beröra frågan om
betalningspåminnelseinstitutets funktion såvitt avser allmänna
mål. Skatteförvaltningens uppbördsenheter avsänder påminnelser
om fastställd skatt till skattskyldig innan skatten restföres
och överlämnas till indrivning hos kronofogdemyndighet.
Kronofogdemyndighet har därefter, innan indrivningsåtgärd
företages, att anmana den restförde att inbetala beloppet
vid äventyr av indrivning. Även om anmaningsförfarandet sköts
maskinellt via datamedia, genererar anmaningsförfarandet stora
mängder arbete för kronofogdemyndigheterna. Följdriktigt
inflyter stora delar av restförda belopp i allmänna mål efter
anmaning. Föreningen vill här förorda att skatteförvaltningen,
såsom borgenärsföreträdare för staten, rätteligen själva borde
svara för anmaning till gäldenären och ej låta
kronofogdemyndigheterna agera "inkassoombud" åt staten, då
resurserna egentligen skall användas till exekution. De enskilda
borgenärerna i samhället måste ju själva ombesörja allt arbete
före indrivningsskedet och ett rättvisekrav vore att staten som
borgenär påtog sig samma ansvar. Som framgår av det ovan sagda
borde uppbördsenheternas påminnelseförfarande kunna integreras
med ett anmaningsförfarande och kronofogdemyndigheterna kunde då
avlastas. Det är dessutom så att påminnelseförfarandet kan
utvecklas och förbättras för att en högre del av frivilliga
inbetalningar skall kunna uppnås. Skatteförvaltningen borde ju
dessutom såsom "rätt" borgenärsföreträdare ha ett direkt
intresse av att utveckla sina rutiner så att skatteskyldiga i
allt högre utsträckning kommer att betala "på uppbörd" i stället
för genom indrivning.

Rehabilitering m.m.

I motionen uppges att sakliga ändringar behövs i
lagstiftningen för att klara behovet av ekonomisk
rehabilitering.

Föreningen delar uppfattningen att kronofogdemyndigheterna
inom ramen för nuvarande lagstiftning saknar stöd för denna typ
av verksamhet. Trots allt bedrivs denna verksamhet utan lagstöd.
Stora resurser åtgår härtill vid landets kronofogdemyndigheter
och föreningen gör gällande att detta är till men för den
exekutiva huvuduppgiften. Således eftersättes de enskilda målen
då resurser åtgår till handläggning av de allmänna målen och då
till uppgifter som ej ens är ålagda kronofogdemyndigheterna.
Förhållandet är enligt föreningen synnerligen
otillfredsställande.

Även i detta fall finns det till synes två vägar att välja
mellan. Antingen fastslås att kronofogdemyndigheterna ej skall
ägna sig åt dessa uppgifter -- vilken väg föreningen förespråkar
-- eller fastslås i lag, t ex på sätt som
skatteindrivningsutredningen föreslagit, att rehabilitering av
gäldenärer skall få förekomma i viss utsträckning och då genom
eftergift av skatte- och avgiftskrav genom kronofogdemyndighets
försorg. Om så skulle beslutas måste givetvis erforderliga
resurser tillställas kronofogdemyndigheterna för fullgörande av
dessa uppgifter, allt för att den exekutiva uppgiften ej skall
bli eftersatt.

Föreningen vill dock hävda att det inte är lika lätt (från
principiella utgångspunkter) att tänka sig en ny arbetsuppgift
för kronofogdemyndigheterna i detta fall som i fallet med
borgenärsuppgifterna ovan. Om ett eftergiftsinstitut skulle
införas skulle nämligen detta innebära ett betydande avsteg från
rådande rättsordning.

Sett i ett större perspektiv har alla av rättsordningen
sanktionerade fordringar samma rätt och samma möjlighet att bli
föremål för exekution (jfr bilden ovan). Det finns lagregler som
noggrant klargör hur fordringar i vissa fall kan bortfalla
(ackord och konkurs för juridiska personer). Vidare har
regeringen tillsatt en utredning (insolvensutredningen), som
bl.a. har till uppgift att framlägga förslag till skuldsanering
för fysiska personer i vissa fall. Mycket talar för att någon
form av skuldsaneringsinstitut kommer att föreslås och att detta
kommer att bli noggrant reglerat. Föreningen vill göra gällande
att det är av utomordentlig vikt att denna typ av institut är
noggrant reglerad och att "spelreglerna" är väl kända från
början.

Det får enligt föreningen anses fullkomligt uteslutet att en
kronofogdemyndighet i efterhand skulle ha befogenhet att efter
skönsmässig bedömning i det enskilda fallet efterge lagskyddade
krav. Detta uteslutande av rättssäkerhets- och rättviseskäl.
Tanken är ju svindlande att tänka om den ene medborgaren får
sina skatte- eller avgiftskrav eftergivna av sociala eller
sjukdomsskäl, medan den andre -- med kanske väl så goda skäl --
plikttroget försöker göra rätt för sig trots små omständigheter.

Föreningen har emellertid stor förståelse för att det i
indrivningsarbetet vid kronofogdemyndighet mycket väl kan finnas
mål där all framtida indrivning synes utsiktslös och "eftergift"
av kravet förefaller som den enda rimliga åtgärden. Mot bakgrund
av vad föreningen anfört ovan är det emellertid inte tänkbart
med en sådan ordning. "Spelreglerna" är fastlagda enligt lag i
demokratisk ordning och gäller lika för alla. Om de skall kunna
ändras måste förutsättningarna härför vara kända från början och
möjligheten att komma i åtnjutande av de ändrade reglerna måste
tillkomma alla.

Kronofogdemyndigheternas arbete behöver ej bli lidande av att
möjligheter till eftergift saknas. Det får ju anses helt rimligt
att vidare åtgärder inte behöver vidtagas i ett "hopplöst"
indrivningsfall om ej ändrade förhållanden inträder i
gäldenärens ekonomi. Några större resurser för att utröna om
sådana förändringar inträtt behöver strängt taget inte nedläggas
av kronofogdemyndigheten. Den resursåtgång som kommer ifråga,
nämligen att i dataregister överflytta den aktuella gäldenären
till "passiv indrivning", eller med nuvarande terminologi vid
kronofogdemyndigheterna, avskrivning, torde vara mycker måttlig.

Övriga synpunkter på kronofogdemyndigheternas arbetssituation

Föreningen är av den uppfattningen att
kronofogdemyndigheternas egentliga och huvudsakliga
arbetsuppgift exekution, är av största vikt i ett rättssamhälle.
Ett aldrig så väl fungerande domstolsväsende skulle vara till
ingen nytta om ej medborgarna visste att den som fått t.ex. en
fordran fastställd i laga ordning, kunde påräkna fullgörelse av
domen, ytterst med lagstadgat tvång. Det är därför enligt
föreningen betänkligt att kronofogdemyndigheterna allt mer
kommit att bli ett slags "diversebutik" med arbetsuppgifter som
ligger utanför det egentliga exekutionsområdet, exempelvis kan
nämnas tillsyn i konkurs, lönegaranti, borgenärsfunktioner.
Vidare kan inte helt uteslutas att kronofogdemyndigheterna
erhåller en roll att spela i ett framtida
skuldavvecklingsinstitut, och därtill kommer att förslaget om ny
summarisk process, där kronofogdemyndigheterna föreslås att bli
handläggande myndighet är långt framskridet. När det gäller
summarisk process synes statsmakterna inte villiga att ställa
erforderliga resurser till exekutionsväsendets förfogande vid
övertagandet. Föreningen har uttryckt stor oro häröver och
bifogar till detta remissvar skrivelse ställd till
justitieutskottet i ärendet.

Med hänsyn till alla arbetsuppgifter vill föreningen således
avslutningsvis ifrågasätta det lämpliga i att tillföra
kronofogdemyndigheterna nya arbetsuppgifter i form av skyldighet
att företräda staten som borgenär i allmänna mål, samt att svara
för ett eftergiftsinstitut. I motionen görs gällande att
kronofogdemyndigheterna vill minska antalet gäldenärer och
förebygga att det kommer nya. Föreningen vill med stöd av vad
som anförts ifrågasätta om detta över huvud taget är
arbetsuppgifter som tillkommer en kronofogdemyndighet. Tvärtom
är det föreningens uppfattning att kronofogdemyndigheterna skall
svara för god exekution i de mål som anhängiggöres vid
myndigheten. Sammanfattningsvis förordar föreningen således
lagstiftning i frågan men förespråkar att skatteförvaltningen
såsom rätt borgenärsföreträdare skall åläggas de ifrågavarande
borgenärsuppgifterna. Eftergiftsinstitutet bör ej genomföras.

Föreningen Sveriges kronofogdar

Föreningen tillstyrker motionen och anser att åtgärder måste
vidtas för att förbättra kronofogdemyndigheternas (KFM) alltmer
pressade arbetssituation. På senare år har en markant ökning ägt
rum av de enskilda utsökningsmålens antal. Denna ökning hänger
samman med att kreditmarknaden sedan några år är avreglerad.
Härigenom har det blivit lättare att låna pengar utan säkerhet,
vilket fått till följd ökade kreditförluster för banker och
finansbolag. Utöver vad som har anförts i motionen vill
föreningen framhålla att det är viktigt att resurser tillskapas
så att KFM snabbt, effektivt och rättsäkert kan klara att
verkställa denna ökade mängd av enskilda mål.

I motionen efterlyses en bättre uppdelning och klarare gränser
vad avser skatteförvaltningens respektive KFM:s
borgenärsuppgifter i allmänna mål och att borgenärsfrågorna
författningsregleras. Liksom motionärerna konstaterar föreningen
att utredningsförslag på hur detta kan lösas finns i
skatteindrivningsutredningens (SIU) betänkande Ds Fi 1984:4 och
SOU 1987:10. Föreningen anser att dessa betänkanden kan ligga
till grund för lagstiftning. En viktig borgenärsuppgift utgörs
därvid av förhandlings- och processverksamhet för att få till
stånd betalningsskyldighet avseende skatter och avgifter för
annan än den primärt skatte- och avgiftsskyldige. Sådant
tredjemansansvar kan göras gällande genom s k
ställföreträdaransvar för juridisk persons skulder avseende
källskatt, arbetsgivaravgift, mervärdeskatt och punktskatter.
Vidare kan ansvar utkrävas av bolagsmännen för handelsbolags
skulder. Aktiebolagslagen stipulerar vidare ansvar för styrelse,
aktieägare m fl i vissa fall. KFM, som i indrivningsarbetet ofta
besitter stora kunskaper om bolagsföreträdares
betalningsförmåga, kan dessutom genom förhandlingar om borgen
eller annan säkerhet enligt lagen (1978:882) om säkerhet för
skattefordringar m m få till stånd ett betalningsansvar. Det är
då naturligt att KFM också har behörighet att föra talan vid
domstol i dessa avseenden.

I motionen anförs vidare att det behövs sakliga ändringar för
ekonomisk rehabilitering av svårt skuldsatta personer. Härigenom
föreslås skatt kunna efterges av sociala skäl. Förslag i den
riktningen finns i SIU:s förslag till indrivningslag, 19--20 §§
(SOU 1987:10). Motionärerna anför vidare att det behövs sakliga
ändringar för ekonomisk rehabilitering av svårt skuldsatta
personer. Härigenom föreslås skatt kunna efterges av sociala
skäl. Förslag i den riktningen finns i SIU:s förslag till
indrivningslag, 19--20 §§ (SOU 1987:10). Motionärerna anför
vidare att de aviserade förslagen om skuldsanering endast täcker
en del av dessa behov. Föreningen anser dock att eftersom ett
förslag till skuldsanering är att vänta från
insolvensutredningen (Dir 1988:52) under hösten 1990, så bör
frågan övervägas så att SIU:s förslag samordnas med
insolvensutredningens.

Ett skuldsaneringsförfarande kan tänkas äga rum i två steg.
Först skall den skuldtyngdes skulder och ekonomi i övrigt
utredas, varefter genom ett myndighetsbeslut skulderna nedsätts.
KFM är den myndighet som har bäst kunskap om gäldenärens skulder
såsom bank-, konto-, leverantörs-, skatte- och
underhållsskulder. KFM har också tillgång till tidigare
ekonomiska utredningar om gäldenären, eftersom de som kan bli
aktuella för skuldsanering i allmänhet förekommer som gäldenärer
hos KFM. Det förefaller då vara naturligt att KFM är det
statliga organ som är bäst lämpat att utöva statens
borgenärsfunktion i ett skuldsaneringsförfarande.

I motionen anförs att det är angeläget att tillskapa resurser
för att utveckla KFM:s ADB-stöd. Föreningen instämmer i detta
krav. Handläggningen av de enskilda målen har på senare år
datoriserats, och detta utvecklingsarbete är långt ifrån
avslutat, Tyvärr har denna datorisering ofta medfört problem med
långa svarstider från det centrala ADB-systemets (REX)
databaser. På grund av otillräckligt antal terminaler uppstår
vidare ofta köbildning ute på kontoren. Föreningen anser därför
att resurser tillskapas för att lösa dessa problem och för att
vidare utveckla datarutinerna. Målet är att varje
befattningshavare inom exekutionsväsendet skall ha tillgång till
egen terminal. Dessa terminaler bör, utöver anslutning till
REX, vara försedda med persondator- och ordbehandlingsfunktion.