I betänkandet behandlas en motion som gäller reglerna om
mellannamn och rätten att som en särskild namnenhet få bära namn
bildat på genitiven av faderns resp. moderns förnamn med tillägg
av -son eller -dotter.
Utskottet avstyrker bifall till motionen.
Motionen
1989/90:L418 av Birger Hagård (m), vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag till sådana ändringar i namnlagen
att namnenheten mellannamn placeras sist, att rätten att bära
mellannamn utvidgas samt att patronymikon/metronymikon blir en
särskild namnenhet.
Gällande ordning
Bestämmelser om personnamn, varmed avses efternamn, mellannamn
och förnamn, finns i namnlagen (1982:670). Lagen trädde i kraft
den 1 januari 1983 och ersatte då 1963 års lag i ämnet. Till
grund för den nu gällande lagen ligger en strävan till
jämställdhet i namnrättsligt hänseende mellan kvinnor och män
och till lika behandling av barn till föräldrar som är gifta med
varandra och barn till ogifta föräldrar. Den nya namnlagen
kännetecknas av att den ger betydligt större utrymme än äldre
bestämmelser åt den enskilde att själv bestämma vilket namn hon
eller han vill bära.
Med mellannamn avses enligt 1982 års namnlag vad som i
1963 års lag kallades tilläggsnamn. Mellannamnet skall alltid
bäras mellan förnamn och efternamn (29 §). Samma regel gällde
enligt 1963 års lag beträffande tilläggsnamn.
Genom ordningen med mellannamn ges make möjlighet att visa
både sin nuvarande och sin tidigare familjeanknytning. Maken kan
också genom mellannamn upprätthålla namnsamhörighet med barn i
tidigare äktenskap. För barn finns möjlighet att genom
mellannamn visa samhörighet med båda sina föräldrar när dessa
har olika efternamn. Detsamma gäller adoptivbarn och fosterbarn
i förhållande till resp. adoptivföräldrar och fosterföräldrar.
Namnlagens bestämmelser om rätten att bära mellannamn (24--29
§§) innebär i huvudsak följande. En make som har förvärvat den
andre makens efternamn får bära ett tidigare efternamn som
mellannamn. Har båda makarna under äktenskapet behållit sina
tidigare efternamn, får en av dem med den andre makens samtycke
bära den andres efternamn som mellannamn, under förutsättning
att namnet inte har förvärvats på grund av ett tidigare
äktenskap. En make kan även sedan äktenskapet har upplösts börja
bära den andre makens efternamn som mellannamn. En förutsättning
är dock att denne samtycker till det.
Även barn får bära mellannamn. Denna möjlighet tillkommer barn
till föräldrar med skilda efternamn. När barnet förvärvat
efternamn, som bärs av enbart den ena av föräldrarna, får barnet
bära den andres namn som mellannamn. Om den ena av föräldrarna
gifter sig med någon annan än den andre föräldern och förvärvar
den nya makens efternamn krävs den nya makens samtycke till att
barnet bär det namnet som mellannamn.
Adoptivbarn, som förvärvat adoptivföräldrarnas gemensamma
efternamn eller ensam adoptants efternamn, får som mellannamn
bära sitt namn från tiden före adoptionen. Har
adoptivföräldrarna skilda efternamn och adoptivbarnet förvärvat
det ena namnet, får adoptivbarnet bära antingen det andra namnet
eller sitt efternamn från tiden före adoptionen som mellannamn.
Har adoptivbarnet behållit sitt efternamn från tiden före
adoptionen, får barnet som mellannamn bära efternamn som bärs av
adoptivföräldrarna eller en av dem. Om en av adoptivföräldrarna
gifter om sig och förvärvar den nya makens efternamn, krävs den
nya makens samtycke till att barnet bär det namnet som
mellannamn.
Även fosterbarn, dvs. barn under 18 år som för stadigvarande
vård och fostran i ett enskilt hem tagits emot av några andra än
barnets föräldrar, har möjlighet att bära mellannamn. Det gäller
det fallet att fosterföräldrarna har skilda efternamn och
fosterbarnet förvärvat det ena. Barnet får då bära det andra
namnet som mellannamn, om namnhavaren samtycker till det.
Bestämmelserna i namnlagen om mellannamn medför inte rätt att
samtidigt bära mer än ett mellannamn. Den som vill bära ett
mellannamn skall anmäla detta till pastorsämbetet. Vill han
eller hon inte längre bära mellannamnet skall också anmälan
härom göras till pastorsämbetet (29 §). Till skillnad från
efternamnet är mellannamnet personligt och kan inte föras vidare
till make eller barn.
Från mellannamn är att skilja dubbelnamn, som är ett efternamn
bestående av två namn vilka vart för sig kan utgöra efternamn.
Namnen är i regel förenade med varandra genom ett bindestreck.
Fr.o.m. 1963 års lag är det inte möjligt att förvärva
dubbelnamn, och 1982 års namnlag innehåller en uttrycklig
bestämmelse om att dubbelnamn inte får godkännas som nybildat
efternamn (12 §). Det intresse som skulle kunna tillgodoses
genom dubbelnamn har ansetts i stället få tillgodoses genom
mellannamn.
Namnlagens bestämmelser om efternamn innebär bl.a. att
barn vid födseln förvärvar föräldrarnas efternamn, när dessa har
samma namn. Om föräldrarna har olika efternamn, får de välja
vilketdera namnet barnet skall ha, såvida de inte redan har
annat barn under sin gemensamma vårdnad. I ett sådant fall
förvärvar barnet vid födseln det efternamn som det senast födda
syskonet bär. Får föräldrarna välja namn, kan de också välja ett
namn som endera av dem burit som ogift. Görs inte någon anmälan,
anses barnet vid födseln ha förvärvat moderns efternamn (1 §).
Den som vill byta ett efternamn som har förvärvats vid födseln
till ett annat efternamn som bärs av någon av föräldrarna kan
göra detta genom anmälan till pastorsämbetet. Om byte skall ske
till ett efternamn, som någon av föräldrarna förvärvat genom
äktenskap med annan än den andra av föräldrarna, krävs samtycke
av maken i det äktenskapet. Genom anmälan till pastorsämbetet
kan byte ske även till ett efternamn som någon av föräldrarna
senast har burit som ogift. För att ett barn skall kunna följa
sina föräldrars eller endera av dem vid alla slag av namnbyten
-- genom ansökningar eller genom nya familjebildningar -- och
sålunda kunna behålla namngemenskap finns inget hinder mot att
barnet byter namn flera gånger, så länge det inte fyllt 18 år.
Sedan barnet fyllt 18 år får byte till annat namn med anknytning
till föräldrarna däremot ske endast en gång (5 §). Den som vill
byta sitt efternamn till ett nybildat efternamn eller till ett
efternamn utan anknytning till föräldrarna får göra ansökan
därom hos patent- och registreringsverket, varvid vissa
begränsningar gäller i fråga om namnvalet (11 §). Namnet skall
vara lämpligt som efternamn här i landet och får t.ex. inte
väcka anstöt, befaras leda till obehag för bäraren eller vara
förväxlingsbart med annat efternamn eller annans firma eller
varumärke (12 och 13 §§). Namnlagen medger också med vissa
begränsningar byte till makes efternamn. En make som under
äktenskapet har bytt efternamn kan inte därefter byta till den
andre makens efternamn (9 och 10 §§).
Med patronymikon och metronymikon avses namn som är
bildade på genitiven av faderns resp. moderns förnamn med
tillägg av -son eller -dotter. Sådana namnbildningar kan
godkännas som förnamn och således ges ett barn vid födseln (34
§). Patronymikon och metronymikon som förnamn kan också
förvärvas senare i livet genom anmälan till pastorsämbetet eller
ansökan hos patent- och registreringsverket (31 och 33 §§). Det
är också möjligt att genom byte få rätt att bära ett
patronymikon eller metronymikon som efternamn, dock endast om
det föreligger särskilda skäl (14 §). Enligt namnlagens
förarbeten bör som särskilda skäl för namnbytet kunna åberopas
t.ex. att det önskade namnet tidigare funnits som efternamn
eller använts som förnamn i sökandens släkt. En annan
omständighet som bör kunna särskilt beaktas är att sökanden har
ett vanligt eller mindre tjänligt efternamn och därför önskar
byta till ett patronymikon eller metronymikon (bet. LU
1981/82:41, s. 28).
Motionsmotivering
I motion L418 av Birger Hagård (m) föreslås ändringar i
namnlagen som gäller dels placeringen av mellannamnet, dels en
utvidgning av rätten att bära mellannamn och dels införandet av
patronymikon/metronymikon som en särskild namnenhet.
Vad först gäller placeringen av mellannamn yrkar motionären
att riksdagen begär förslag till sådana ändringar i namnlagen
att mellannamnet skall placeras sist, dvs. efter efternamnet.
Enligt motionären har stor förvirring uppkommit genom den
placering den sekundära namnenheten mellannamn fått i
förvandlingen från tilläggsnamn till mellannamn. För en person
som bär både mellannamn och efternamn, t.ex. Karin Lindberg
Nilsson, betraktas i vardagligt bruk det första namnet som
huvudsakligt tillnamn, dvs. Lindberg. Därmed inordnas personen
också felaktigt i alfabetiska uppställningar under detta namn:
"Lindberg Nilsson, Karin" i stället för det korrekta "Nilsson,
Karin Lindberg". I sådana situationer där både mellannamn och
efternamn i en viss situation befinns onödigt långt förekommer
det enligt motionären regelmässigt att sista tillnamnet
utesluts. Personen i exemplet skrivs då Karin Lindberg, vilket
enligt lagens tanke är felaktigt. Detta innebär ovisshet om
vilket namn som är det huvudsakliga och som bl.a. skall vara
utgångspunkt för alfabetisk inordning. Motionären menar att
namnenheten mellannamn är konstruerad och inte finns naturligt i
medvetandet hos medborgarna. Dessa kan omöjligen vara så
initierade på namnrättens område att de känner till
lagstiftarens vilja att placera det underordnade tillnamnet
först och därmed samtidigt i alfabetiska uppställningar sist.
Särskilt problematiskt är det när som dessa regler strider mot
vad som uppenbarligen redan har uppfattats som naturligt och
blivit sedvänja. I motionen förordas en ordning med
tilläggsnamnet efter efternamnet, vilket enligt motionären
uppfattas som det naturliga för ett andrahandsnamn.
När det gäller mellannamn anser motionären vidare att denna
rätt bör utvidgas så att man som sådant namn får bära den ene
förälderns födelseefternamn, även om föräldrarna bär gemensamt
namn. Ur jämlikhetssynpunkt borde det vara en självklarhet att
varje svensk på detta sätt ges rätt till lika anknytning till
både sin fars och sin mors släkt, dvs. rätt att bära båda sina
föräldrars släktnamn, det ena som efternamn och det andra som
tilläggsnamn. En av de främsta målsättningarna med den nya
namnlagen är att främja jämställdheten, både mellan makar och
mellan ett barns föräldrar när det gäller vilket av föräldrarnas
namn barnet skall få. De nu gällande reglerna missgynnar klart
kvinnosidan. Att bära båda föräldrarnas släktnamn framstår som
det enklaste och mest naturliga sättet att uppfylla namnlagens
jämställdhetssträvan, menar motionären. Vidare påpekar han att
det genom manipulation med lagreglerna nu är möjligt för dem som
befinner sig i en gynnsam situation att uppnå den åsyftade
anknytningen till båda föräldrarna. Det kan ske genom att den
förälder vars födelseefternamn på direkt väg är oåtkomligt
tillfälligt genom en enkel anmälan byter till detta sitt
ursprungliga efternamn. Därigenom kommer föräldrarna att bära
olika efternamn, och barnet blir då berättigat att som
mellannamn anlägga det namn som han eller hon inte bär som
efternamn. Härefter byter föräldern lika enkelt tillbaka till
sitt nyss övergivna efternamn. Enligt motionären vore det mera
tillfredsställande att legalisera denna möjlighet.
I motionen begärs också införande av patronymikon och
metronymikon som en ny särskild namnenhet. Motionären anför att
namnlagens möjligheter att få ett sådant namn som efternamn
visat sig högst olämpliga och gett upphov till mycket märkliga
situationer. Om ett barn förvärvar sin mors efternamn och det är
ett patronymikon kan enligt en huvudregel i namnlagen en pojke
komma att heta t.ex. Johan Bengtsdotter trots att han inte är
någons dotter och än mindre Bengts dotter. Bengt är ju hans
morfar. Det hela tyder enligt motionären på en fundamental
lagteknisk brist. Missförhållanden av detta slag kommer att bli
alltmera tydliga och talrika när de som nu antagit patronymikon
som efternamn får barn. Detta kan enligt motionären endast
förhindras genom att patronymikon görs till en egen namnenhet så
att dess icke direkt ärftliga utan generationsvis växlande
särart kommer till sin rätt. Erik Svenssons barn blir Eva
Eriksdotter och Nils Eriksson etc. Eftersom patronymikon har en
så framträdande plats i den svenska namnseden anser motionären
att det borde vara självklart att ge det rättsligt skydd som en
särskild namnenhet. Nästan alla infödda svenskars förfäder har
under många århundraden och in i vår egen tid brukat
patronymikon. Med stärkt ställning för patronymikon som egen
namnenhet skulle man enligt motionären också undvika de
oklarheter som den nuvarande situationen innebär med
patronymikon.
Vissa uttalanden under förarbetena till namnlagen
I proposition 1981/82:156 framlade regeringen förslag till en
ny namnlag som skulle ersätta 1963 års lag i ämnet. Vid
riksdagsbehandlingen av förslaget konstaterade lagutskottet
(bet. 1981/82:41) att det kännetecknades av att ett betydande
utrymme gavs åt den enskilde att själv bestämma vilket namn han
eller hon önskade bära. Sålunda fick bl.a. makar rätt att när
som helst under äktenskapet genom en enkel anmälan till
pastorsämbetet byta från ett gemensamt efternamn till de
ursprungliga namnen och därefter åter till ett gemensamt namn,
varvid såväl mannens som hustruns namn kunde användas. Även barn
gavs vidsträckta möjligheter att på ett enkelt sätt upprepade
gånger byta efternamn. I kombination med förenklade regler om
tillägg och strykning av förnamn öppnade regeringens lagförslag
enligt utskottet möjligheter för den som så önskade att genom en
enkel anmälan till pastorsämbetet helt byta namnidentitet. I
lagstiftningsärendet framhöll utskottet att namnet är det
naturliga medlet att ange en persons identitet i det dagliga
umgänget människor emellan. Det sagda gällde i praktiken även
för sådana myndigheter som har en nära kontakt med allmänheten.
Alltför täta namnbyten kunde därför leda till betydande
olägenheter, och utskottet ansåg att namnstabilitet således hade
ett särskilt värde. Mot bl.a. den bakgrunden delade utskottet
den uppfattning som framförts i flera motioner att vissa spärrar
borde införas i lagen såvitt gällde dels byte av makars och
barns efternamn, dels förändringar av förnamn. Också vissa andra
ändringar i lagförslaget borde göras. En sådan ändring avsåg de
föreslagna reglerna om mellannamn.
I propositionen föreslogs att de möjligheter som fanns enligt
1963 års namnlag att bära s.k. tilläggsnamn skulle utvidgas. Det
skulle således inte längre vara förbehållet gifta kvinnor att
bära tilläggsnamn utan sådana namn skulle även få användas av
gifta män. Med hänsyn till att namnen i likhet med vad som redan
gällde skulle bäras närmast före efternamnet och således mellan
förnamn och efternamn föreslogs att tilläggsnamnen skulle
betecknas mellannamn. Förslagen rörande makes mellannamn
tillstyrktes av utskottet, som därvid framhöll att det rent
allmänt sett kan vara viktigt för en make som av olika skäl valt
att behålla sitt tidigare efternamn att kunna markera sin
familjetillhörighet med den andra maken genom att ta dennes namn
som mellannamn. Även för make som bytt till den andra makens
efternamn ansåg utskottet att det kan vara värdefullt att visa
sin tidigare familjeanknytning genom att använda mellannamn.
Utskottet konstaterade att en ordning med mellannamn gav
möjlighet att visa både sin nuvarande och tidigare
familjeanknytning och tillstyrkte att ordningen med mellannamn
för makar behölls och att den utsträcktes till att även gälla
gifta män. Vidare anslöt sig utskottet till ståndpunkten att
makar inte bör få använda mellannamn korsvis.
När det gäller rätten till mellannamn för barn föreslogs i
1982 års proposition att en sådan rätt liksom i 1963 års lag
endast skulle tillkomma adoptivbarn. Efter förslag av utskottet
infördes emellertid den ovan redovisade bestämmelsen om att barn
som har förvärvat ett efternamn, som endast den ena av
föräldrarna bär, som mellannamn får bära den andra förälderns
efternamn (25 §). Utskottet konstaterade därvid att det
visserligen förelåg vissa praktiska skäl mot en ordning med
mellannamn för barn. För en sådan ordning talade emellertid
enligt utskottets mening andra skäl, framför allt att
familjesamhörigheten kunde stärkas om barnet hade namngemenskap
med båda föräldrarna. Enligt utskottets mening hade dessa skäl
en sådan tyngd att bestämmelsen om rätt för barn att bära
mellannamn borde införas. Vid utformandet av sådana bestämmelser
borde enligt utskottet beaktas att ändamålet med mellannamn för
barn är att visa samhörighet mellan barnet och den av
föräldrarna vars efternamn barnet inte förvärvat. För detta
ändamål var det enligt utskottets mening tillräckligt att barnet
som mellannamn fick bära det efternamn som den föräldern bär.
Utskottet ansåg däremot att anledning saknades att ge barnet
rätt att som mellannamn ta t.ex. förälderns namn som ogift. Inte
heller borde komma i fråga att barn som mellannamn får välja
moderns eller faders mellannamn.
Också frågan om patronymikon och metronymikon behandlades
under förarbetena till 1982 års namnlag. Enligt 1963 års namnlag
fick patronymikon användas som förnamn. Patronymikon som
efternamn fick förvärvas endast under förutsättning att det inte
kunde förväxlas med ett efternamn som någon annan hade eller
hade rätt att bära enligt lag. I propositionen till nuvarande
namnlag föreslogs ingen ändring i förhållande till 1963 års lag
i fråga om patronymikon. Under riksdagsbehandlingen väcktes
motioner med yrkanden om ändringar som i större utsträckning
möjliggjorde användandet av patronymikon men också metronymikon
som efternamn.
Utskottet konstaterade att det fanns ett visst allmänt
intresse av att använda det gamla namnskicket med patronymikon
och att det i olika sammanhang framförts önskemål om att använda
sådan namnbildning även som efternamn. Enligt utskottets mening
borde man vidga möjligheterna att som efternamn ta ett
patronymikon eller ett metronymikon. Ett alltför vanligt bruk av
sådana namnbildningar kunde dock enligt utskottet medföra
olägenheter för folkbokföringen. Vidare ansåg utskottet att
vissa namnkombinationer kan vara mindre väl lämpade att använda
som efternamn. Med hänsyn härtill fann utskottet att det inte
var lämpligt att göra något generellt undantag från kravet på
att som efternamn inte får godkännas ett patronymikon som någon
annan redan enligt lag bär. Ett undantag från kravet borde få
ske endast efter prövning i det enskilda fallet. Den möjlighet
till undantag som fanns i propositionens lagförslag ansåg
utskottet alltför snäv. Efter förslag av utskottet infördes i 14
§ möjlighet att om det finns särskilda skäl byta till efternamn
som är bildat av faderns eller moderns förnamn med tillägg av
ändelsen -son eller -dotter. Vad som i sammanhanget enligt
utskottet kan utgöra särskilda skäl har redovisats ovan under
avsnittet om Gällande ordning.
Utskottet
I betänkandet behandlas en motion som gäller reglerna om
mellannamn och om s.k. patronymikon och metronymikon.
Bestämmelser om personnamn -- efternamn, mellannamn och förnamn
-- finns i namnlagen (1982:670), som den 1 januari 1983 ersatte
1963 års lag i ämnet. Den nya namnlagen kännetecknas av att den
ger betydligt större utrymme än äldre bestämmelser åt den
enskilde att själv bestämma vilket namn han eller hon vill bära.
Med mellannamn avses enligt 1982 års namnlag vad som i 1963
års lag kallades tilläggsnamn. Mellannamnet skall, liksom vad
som gällde beträffande tilläggsnamn, alltid bäras mellan
förnamnet och efternamnet.
En make som har förvärvat den andre makens efternamn får bära
ett tidigare efternamn som mellannamn. Har båda makarna under
äktenskapet behållit sina tidigare efternamn, får en av dem med
den andres samtycke bära den andres efternamn som mellannamn,
under förutsättning att namnet inte har förvärvats på grund av
ett tidigare äktenskap. Ett barn som har förvärvat ett efternamn
som bärs enbart av den ene av föräldrarna får bära den andre
förälderns namn som mellannamn. Om den ena av föräldrarna gifter
sig med någon annan än den andre föräldern och förvärvar den nya
makens efternamn får barnet bära det namnet som mellannamn om
den nya maken samtycker till det. För adoptivbarn finns enligt
namnlagen härutöver möjlighet att som mellannamn bära sitt namn
från tiden före adoptionen. Har adoptivbarnet behållit sitt
efternamn från tiden före adoptionen, får barnet som mellannamn
bära efternamn som bärs av adoptivföräldrarna eller en av dem.
Även barn under 18 år som för stadigvarande vård och fostran i
enskilt hem har tagits emot av andra än barnets föräldrar
(fosterbarn) får bära mellannamn om fosterföräldrarna har skilda
efternamn och fosterbarnet förvärvat det ena. Barnet får då bära
det andra namnet som mellannamn, om namnhavaren samtycker till
det.
Den som vill bära ett mellannamn skall anmäla detta till
pastorsämbetet. Vill han eller hon inte längre bära mellannamnet
skall också anmälan göras till pastorsämbetet. Mellannamnet är
personligt och kan inte föras vidare till make eller barn.
Namnlagen tillåter inte att fler än ett namn bärs som
mellannamn.
Namnlagens bestämmelser om efternamn innebär bl.a. rätt att
byta namn som har förvärvats vid födseln till ett annat namn som
bärs av någon av föräldrarna. Om byte skall ske till ett
efternamn, som någon av föräldrarna förvärvat genom äktenskap
med annan än den andre av föräldrarna, krävs samtycke av maken i
det äktenskapet. Genom anmälan till pastorsämbetet kan byte även
ske till ett efternamn som någon av föräldrarna senast har burit
som ogift. Barn som inte fyllt 18 år kan byta efternamn flera
gånger. Byte till namn med anknytning till föräldrarna får efter
fyllda 18 år endast ske en gång. Den som vill byta sitt
efternamn till ett nybildat efternamn eller till ett efternamn
utan anknytning till föräldrarnas får göra ansökan därom hos
patent- och registreringsverket, varvid särskilda regler gäller
i fråga om namnvalet. Namnlagen medger också med vissa
begränsningar byte till makes efternamn. En make som under
äktenskapet har bytt efternamn kan inte därefter byta till den
andre makens efternamn.
Enligt namnlagen kan namn som bildats på genitiven av faderns
resp. moderns förnamn med tillägg av ändelsen -son eller -dotter
(patronymikon resp. metronymikon) godkännas som förnamn och ges
ett barn vid födseln eller förvärvas senare i livet genom
anmälan till pastorsämbetet eller ansökan till patent- och
registreringsverket. Om det föreligger särskilda skäl är det
också möjligt att genom byte få rätt att bära ett patronymikon
eller metronymikon som efternamn. Enligt namnlagens förarbeten
bör som särskilda skäl för ett sådant namnbyte kunna åberopas
t.ex. att det önskade namnet tidigare funnits som efternamn
eller använts som förnamn i sökandens släkt. En annan
omständighet som bör kunna särskilt beaktas är att sökanden har
ett vanligt eller mindre tjänligt efternamn och därför önskar
byta till ett patronymikon eller metronymikon (bet. LU
1981/82:41, s. 28).
I motion L418 av Birger Hagård (m) föreslås ändringar i
namnlagen som gäller dels placeringen av mellannamnet, dels en
utvidgning av rätten att bära mellannamn och dels införandet av
patronymikon/metronymikon som en särskild namnenhet. Vad först
gäller placeringen av mellannamn yrkas att riksdagen begär
förslag till sådana ändringar i namnlagen att mellannamnet skall
placeras sist. I motionen pekas på vissa olägenheter med den
nuvarande placeringen, och enligt motionären är det naturligt
att det underordnade mellannamnet placeras efter efternamnet.
Motionären vill också att rätten att bära mellannamn utvidgas så
att man som sådant namn också får bära den ene förälderns
födelseefternamn, även om föräldrarna bär gemensamt efternamn.
En sådan rätt skulle enligt motionären bl.a. främja
jämställdheten mellan kvinnor och män. En möjlighet att bära
båda föräldrarnas släktnamn framstår, menar motionären, som det
enklaste och naturligaste sättet att uppfylla namnlagens
jämlikhetssträvanden. Enligt motionären missgynnar de nu
gällande reglerna kvinnosidan. I motionen anförs att det genom
manipulation med gällande regler är möjligt att få bära den ena
förälderns födelseefternamn som mellannamn, även om föräldrarna
bär gemensamt namn. Om den ene föräldern byter till sitt
ursprungliga efternamn kan barnet ta det namnet som efternamn
varefter föräldern byter tillbaka till sitt tidigare namn som
gift. I motionen begärs också införande av patronymikon och
metronymikon som en ny särskild namnenhet. Motionären anför att
namnlagens möjligheter att få ett sådant namn som efternamn
visats sig olämpliga och tyder på en fundamental lagteknisk
brist. Som exempel nämner motionären att en pojke kan komma att
heta Johan Bengtsdotter trots att han inte är någons dotter och
än mindre Bengts dotter. Sådana missförhållanden kan enligt
motionären endast förhindras genom att patronymikon resp.
metronymikon görs till en egen särskild namnenhet så att dess
icke direkt ärftliga utan generationsvis växlande särart kommer
till sin rätt.
Utskottet vill erinra om att reglerna i 1982 års namnlag
bygger på en omsorgsfull avvägning mellan å ena sidan intresset
av namnstabilitet och å andra sidan den enskildes önskemål att
själv bestämma vilket namn han eller hon vill bära. Enligt
utskottets mening bör det därför krävas starka skäl för att man
i något mer väsentligt avseende skall frångå den nuvarande
ordningen.
Som framgår av redovisningen ovan har rätten att bära
mellannamn tillkommit främst i syfte att bereda möjlighet för
make att visa både nuvarande och tidigare familjeanknytning.
Härutöver har det öppnats en möjlighet för barn att bära
mellannamn eftersom familjesamhörigheten ansetts kunna stärkas
om barnet har namngemenskap med båda föräldrarna i de fall dessa
bär skilda efternamn. För detta ändamål är det tillräckligt att
barnet får som mellannamn bära den förälderns efternamn som
barnet inte förvärvat. Som utskottet framhöll vid
riksdagsbehandlingen av förslaget till namnlag (se bet. LU
1981/82:41) saknas däremot anledning att ge barnet rätt att som
mellannamn ta en förälders efternamn som ogift. Utskottet kan
således inte ställa sig bakom motionärens önskemål i denna del.
I sammanhanget vill utskottet understryka att motionärens
påstående att föräldrarna med utnyttjande av reglerna om byte av
efternamn kan åstadkomma att barnet som mellannamn får bära den
ene förälderns efternamn som ogift synes bygga på en
missuppfattning. Har den ene föräldern under äktenskapet tagit
tillbaka sitt namn som ogift kan nämligen den föräldern inte
senare åter byta till den andre förälderns efternamn.
Vad härefter angår frågan om patronymikon och metronymikon får
enligt utskottets mening gällande ordning anses till fyllest.
Såvitt utskottet har sig bekant har de möjligheter som namnlagen
ger den enskilde att förvärva ett sådant namn som förnamn eller
efternamn inte inneburit några komplikationer eller eljest
medfört problem. När det särskilt gäller det av motionären
anförda exemplet vill utskottet påpeka att namnlagen ger barnet
möjlighet att byta efternamnet till ett patronymikon eller
metronymikon, dvs. ett namn som bildats på faderns eller moderns
förnamn med tillägg av ändelsen -son resp. -dotter. Barnet har
också möjlighet att byta till ett efternamn som den ene
föräldern bär eller som någon av föräldrarna burit som ogift.
Utskottet kan således inte dela motionärens uppfattning om att
det finns behov av regler som innebär att patronymikon och
metronymikon görs till en särskild namnenhet. Införandet av
sådana regler skulle för övrigt ytterligare komplicera
regelsystemet.
Inte heller kan utskottet ställa sig bakom tanken på en ändrad
placering av namnenheten mellannamn. Utskottet vill visserligen
inte ifrågasätta motionärens påstående att mellannamnet ibland
uppfattas som efternamnet. Ordningen för placeringen av
mellannamnet och dess motsvarighet enligt 1963 års namnlag har
emellertid funnits i snart 30 år, och förväxlingsrisker skulle
säkerligen uppkomma också med den av motionären förordade
placeringen.
På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motionen.
Hemställan
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motion 1989/90:L418.
Stockholm den 4 september 1990
På lagutskottets vägnar
Rolf Dahlberg
Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Owe Andréasson (s), Martin
Olsson (c), Inger Hestvik (s), Bengt Kronblad (s), Gunnar
Thollander (s), Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c),
Elisabet Franzén (mp), Gunilla Andersson (s), Charlotte
Cederschiöld (m), Lola Björkquist (fp), Sven-Åke Nygårds (s),
Ulla-Britt Åbark (s) och Viola Claesson (v).