I betänkandet behandlar utskottet dels regeringens förslag
till anslag för marknadsdomstolen, konsumentverket, allmänna
reklamationsnämnden, stöd till konsumentorganisationer,
konsumentforskning samt för bidrag till miljömärkning av
produkter (proposition 1990/91:100 bilaga 15), dels -- helt
eller delvis -- 25 motioner som väckts under den allmänna
motionstiden och som tar upp olika konsumentpolitiska frågor.
Utskottet tillstyrker bifall till propositionen i förevarande
delar och avstyrker bifall till samtliga motionsyrkanden.
Till betänkandet har fogats 30 reservationer och 2 särskilda
yttranden.
TRETTONDE HUVUDTITELN
Propositionen
I proposition 1990/91:100 bilaga 15 (civildepartementet)
föreslår regeringen
dels under punkt F 1 (s. 82 och 83) att riksdagen till
Marknadsdomstolen för budgetåret 1991/92 anvisar ett
förslagsanslag på 4108000 kr.,
dels under punkt F 4 (s. 88 och 89) att riksdagen till
Konsumentverket för budgetåret 1991/92 anvisar ett
förslagsanslag på 75645000 kr.,
dels under punkt F 5 (s. 90 och 91) att riksdagen till
Allmänna reklamationsnämnden för budgetåret 1991/92 anvisar
ett förslagsanslag på 12808000 kr.,
dels under punkt F 6 (s. 91 och 92) att riksdagen till
Stöd till konsumentorganisationer för budgetåret 1991/92
anvisar ett reservationsanslag på 2000000 kr.,
dels under punkt F 7 (s. 92) att riksdagen till
Konsumentforskning för budgetåret 1991/92 anvisar ett
reservationsanslag på 2000000 kr.,
dels under punkt F 8 (s. 93) att riksdagen till Bidrag
till miljömärkning av produkter för budgetåret 1991/92 anvisar
ett reservationsanslag på 2700000 kr.
Motionerna
1990/91:L701 av Ingbritt Irhammar och Elving Andersson (båda
c) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om miljömärkning och
varudeklaration om miljöskadliga ämnen.
1990/91:L702 av Allan Ekström (m) vari hemställs att riksdagen
beslutar upphäva 41 § första meningen tredje stycket
konsumentköplagen (Säljaren har inte rätt till ersättning enligt
första eller andra stycket om köparen avbeställer en vara innan
säljaren har accepterat ett anbud som köparen har lämnat till
säljaren).
1990/91:L703 av Ove Karlsson m.fl. (s) vari hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för att sanera den allt mer
utbredda vålds- och krigsleksaksmarknaden och
videovåldsmarknaden.
1990/91:L704 av Carl Bildt m.fl. (m) vari -- med hänvisning
till vad som anförts i motion 1990/91:Jo722 -- hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om miljömärkning av konsumentprodukter.
1990/91:L705 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari -- med
hänvisning till vad som anförts i motion 1990/91:T207 --
hemställs att riksdagen beslutar att obligatorisk
avgasdeklaration för motorfordon i annonser och
försäljningsbroschyrer m.m. införs fr.o.m. den 1 januari 1992.
1990/91:L711 av Ragnhild Pohanka och Kaj Nilsson (båda mp)
vari hemställs
3. att riksdagen hos regeringen begär ett anslag på
10000000 kr. för utbildning av konsumentrådgivarna i
kommunerna.
1990/91:L715 av Lars Werner m.fl. (v) vari -- med hänvisning
till vad som anförts i motion 1990/91:Jo514 -- hemställs
1. att riksdagen till projekt i syfte att stärka
konsumentinflytandet i samband med omläggningen av
livsmedelspolitiken för budgetåret 1991/92 anvisar 3000000
kr. utöver vad regeringen har föreslagit eller således
5000000 kr.,
1990/91:L716 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari hemställs
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om renodling av konsumentverkets uppgifter,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att konsumentombudsmannen bör ha en
självständigare ställning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om konsumentverkets provningsverksamhet,
5. att riksdagen beslutar att upplösa den konsumenttekniska
nämnden,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en
sammanslagning av konsumentverket och SPK,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en förändring av miljömärkningsstyrelsens
sammansättning,
1990/91:L717 av Martin Olsson m.fl. (c) vari hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring av konsumentköplagen att huvudregeln blir att ingångna
avtal skall hållas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om säljarens ansvar enligt konsumentköplagen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om varudeklaration av miljöskadliga ämnen.
1990/91:L718 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s)
vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av en förstärkning av
den konsumentpolitiska verksamheten och konsumentforskningen.
1990/91:L719 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari hemställs att
riksdagen -- med avslag på förslaget i proposition 1990/91:100
bil. 15 i denna del -- beslutar att
humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet skall besluta
i frågor gällande stöd till forskning på konsumentområdet och
att det föreslagna anslaget för detta ändamål överförs till
forskningsrådet.
1990/91:L720 av Gösta Lyngå m.fl. (mp) vari hemställs att
riksdagen hos regeringen begär regler för tidningars disposition
enligt vad som anförts i motionen.
1990/91:L721 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari hemställs att
riksdagen hos regeringen begär förslag till lag mot exploatering
av barn i skönhetstävlingar eller andra liknande arrangemang,
som företas i marknadsföringssyfte.
1990/91:L722 av Torgny Larsson (s) vari hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av översyn av gällande bestämmelser
om kreditgivning.
1990/91:L724 av Ulla Orring m.fl. (fp) vari hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att forskarföreträdare bör ingå i
stiftelsen för miljömärkning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om konsumentverkets verksamhet för främjande
av miljövänlig konsumtion,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om konsumentverkets provningsverksamhet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om varudeklarationer,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om teledistribuerad varuinformation,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om budgetrådgivning.
1990/91:L727 av Carl Frick och Krister Skånberg (båda mp) vari
hemställs att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
marknadsföringslagen och anslutande lagar i syfte att stärka
konsumenternas intresse i en ny mediasituation med kommersiell
reklam och annan marknadsföring i TV, radio och andra
elektroniska media.
1990/91:L728 av Margareta Persson m.fl. (s) vari hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att ge barn och ungdom bättre
kunskap om kommersiella budskap.
1990/91:L729 av Margareta Persson m.fl. (s) vari hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vålds- och krigsleksaker i förhandlingarna
med EG.
1990/91:L730 av Jan Sandberg (m) vari hemställs att riksdagen
begär att regeringen utreder ett nytt system för att ersätta det
nuvarande systemet med resegarantier.
1990/91:L734 av Kaj Nilsson och Carl Frick (båda mp) vari
hemställs att riksdagen hos regeringen begär att konsumentverket
eller annat lämpligt organ får i uppdrag att utreda
konsumentfrågor rörande kabel-TV och att föreslå åtgärder i
syfte att stärka konsumenternas ställning.
1990/91:L735 av Elisabet Franzén m.fl. (mp) vari hemställs
1. att riksdagen för budetåret 1991/92 till konsumentverket
för forskning anvisar reservationsanslag på 520000 kr. mer än
regeringen föreslagit eller således 2520000 kr.
2. att riksdagen för budgetåret 1991/92 till konsumentverket
anvisar ett reservationsanslag på 1000000 kr. för
information till kommunerna enligt vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att relevant information måste finnas på
försäljningsstället i samband med köpet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en utredning med uppgift att lägga fram
förslag till hur reklamens störande uttrycksformer skall kunna
begränsas,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att det är angeläget att reklam inte
främjar resursslöseri,
7. att riksdagen för budgetåret 1991/92 till konsumentverket
anslår 2000000 kr. mer än regeringen föreslagit eller
således 4000000 kr. till stöd till ideella
konsumentorganisationer,
8. att riksdagen för budgetåret 1991/92 anslår 500000 kr.
till konsumentverket till särskild handräckning till ideella
konsumentorganisationer i enlighet med vad i motionen anförts.
1990/91:L736 av Carl Frick och Inger Schörling (båda mp) vari
hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om köpfrid och att det skall tillsättas en
utredning för att stärka konsumentens ställning gentemot
marknadskrafterna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att tillsätta en utredning med syfte att
starkt begränsa kommersiell reklam på offentliga platser,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att posten eller annan distributör har
rätt att leverera reklam--produktinformation bara till dem som
uttryckligen har beställt den eller på sin brevlåda tydligt har
markerat att man vill ta emot reklam--produktinformation,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att det skall finnas en "ansvarig
utgivare" för all reklam--produktinformation, som tar det
juridiska ansvaret om produktinformationen sprids på ett
felaktigt sätt,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att kunderna på köpplatsen skall ha
tillgång till all relevant varuinformation,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av att öka konsumentverkets
möjligheter att sprida sina kunskaper inom konsumentområdet,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att stärka konsumenternas ställning inför
EG-anpassningen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att EG-anpassningen inte får innebära att
de svenska konsumenternas ställning försvagas, att produkter
blir sämre och att i Sverige förbjudna tillverkningsmetoder har
använts i produkter som importeras till Sverige från EG.
1990/91:L906 av Rune Backlund m.fl. (c, m, fp) vari hemställs
att riksdagen beslutar att hos regeringen begära förslag om
inskränkning av den generella avbeställningsrätten i
konsumentköplagen vad avser specialbeställda varor och
beställningsvaror av större värde i enlighet med vad som anförs
i motionen.
1990/91:L907 av Rolf Dahlberg och Allan Ekström (båda m) vari
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bruket av garantier enligt
konsumentköplagen.
1990/91:L908 av Magnus Persson (s) vari hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ändrad preskriptionsregel för
banktillgodohavande.
Utskottet
1 Inledning
Utskottet behandlar i betänkandet regeringens förslag till
anslag för budgetåret 1991/92 till marknadsdomstolen och
allmänna reklamationsnämnden (avsnitt 2).
Vidare behandlas regeringens förslag till anslag för
budgetåret 1991/92 till konsumentverket samt fem motionsyrkanden
med anknytning till konsumentverkets anslag (L735 yrkande 2 och
8, L711 yrkande 3, L736 yrkande 10 och L718) och 17
motionsyrkanden som gäller verkets verksamhetsområde (avsnitt
3). Av de sistnämnda yrkandena avser tio inriktningen av
konsumentverkets arbete m.m. (L716 yrkandena 2, 3 och 6, L724
yrkandena 2 och 8, L705, L728, L734 samt L736 yrkandena 11 och
12), två konsumentverkets provningsverksamhet (L716 yrkande 4
och L724 yrkande 3), fyra produktinformation (L724 yrkandena 4
och 5, L736 yrkande 9 och L735 yrkande 3) och ett den
konsumenttekniska nämnden inom verket (L716 yrkande 5).
I betänkandet behandlas också två motionsyrkanden som gäller
våldsleksaker m.m. (L703 och L729) (avsnitt 4) och nio vari
begärs olika former av reklambegränsningar m.m. (L736 yrkandena
1, 2, 5 och 6, L735 yrkandena 5 och 6, L720, L727 och L 721)
(avsnitt 5).
Utskottet behandlar också i betänkandet regeringens förslag
till stöd för konsumentorganisationer jämte två motionsyrkanden
som gäller detta anslag (L715 yrkande 1 och L735 yrkande 7)
(avsnitt 6). Vidare behandlas regeringens förslag till bidrag
till konsumentforskning jämte två motionsyrkanden som gäller
detta anslag (L735 yrkande 1 och L719) (avsnitt 7) samt
regeringens förslag till bidrag till miljömärkning av produkter
jämte två motionsyrkanden om miljömärkningsstyrelsens
sammansättning (L716 yrkande 9 och L724 yrkande 1) och tre
motionsyrkanden som gäller miljömärkning m.m. (L704, L701 och
L717 yrkande 4) (avsnitt 8).
Avslutningsvis behandlas fem motionsyrkanden som gäller
konsumentköplagen (1990:932) (L717 yrkande 2, L907, L906, L717
yrkande 1 och L702) (avsnitt 9) samt under rubriken Övriga
frågor ett motionsyrkande som gäller preskription av bankmedel
(L908), ett som gäller konsumentkreditlagen (1977:981) (L722)
och ett som gäller resegarantilagen (1972:204) (L730) (avsnitt
10).
Som en allmän bakgrund kan nämnas att riksdagen våren 1986
godkände mål och riktlinjer för konsumentpolitiken (prop.
1985/86:121, LU34, rskr. 292). Riksdagsbeslutet innebär att
målet för konsumentpolitiken skall vara att stödja hushållen i
deras strävan att effektivt utnyttja sina resurser samt att
stärka konsumenternas ställning på marknaden. Konsumentpolitiken
skall sålunda bli tydligare inriktad på hushållsekonomiska
frågor och då särskilt hushållens baskonsumtion. Tre särskilt
viktiga utvecklingslinjer utpekas i riksdagsbeslutet. För det
första skall den lokala verksamheten ges hög prioritet.
Utbyggnaden, som skall ske genom kommunernas frivilliga
åtaganden, bör ha som mål att konsumentpolitisk verksamhet
inrättas i alla kommuner. Vidare bör de lokala
konsumentmyndigheternas arbetsuppgifter och myndigheternas
samarbete med andra intressenter ges större omfattning. För det
andra skall särskilt utsatta grupper stödjas. För det tredje
förordas att fler grupper i samhället engageras i
konsumentpolitiken. Konsumenternas möjligheter att påverka
produktion och distribution av varor och tjänster kan på det
sättet förstärkas. Ett ökat engagemang från organisationer
eftersträvas. Vidare skall företagen ha ett större ansvar för
att förbättra konsumenternas förhållanden. För att uppnå målet
med konsumentpolitiken skall särskilda insatser göras när det
gäller att utveckla konsumenternas kunskaper genom utbildning,
konsumentinformation och information från företagen m.m.
Forskning och andra undersökningar om konsumenternas
förhållanden skall få hög prioritet.
Inom statsförvaltningen sker för närvarande en övergång till
en ny form av budgetstyrning. Den nya budgetprocessen
introduceras successivt med verkan från budgetåret 1991/92. En
tredjedel av statens samtliga myndigheter kommer då att styras
genom inriktningsbeslut och medelsramar som normalt skall avse
den kommande treårsperioden. Övriga myndigheter slussas in i
systemet från och med budgetåret 1992/93 resp. 1993/94. Ett
syfte med den beslutade nyordningen är att riksdagen och
regeringen i mindre utsträckning än tidigare skall detaljreglera
utan i stället styra genom mål, ekonomiska ramar och villkor
samt krav på resultat. För marknadsdomstolen, konsumentverket
och allmänna reklamationsnämnden gäller att det nya
budgetsystemet skall tillämpas på dem från och med budgetåret
1992/93.
2 Anslagen till marknadsdomstolen och allmänna
reklamationsnämnden
Marknadsdomstolen handlägger ärenden enligt
konkurrenslagen (1982:729), marknadsföringslagen (1975:1418),
konsumentkreditlagen (1977:981), lagen (1978:763) med vissa
bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker, lagen
(1978:764) med vissa bestämmelser om marknadsföring av
tobaksvaror, konsumentförsäkringslagen (1980:38), lagen
(1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, lagen
(1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare samt
produktsäkerhetslagen (1988:1604).
I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till
marknadsdomstolen för budgetåret 1991/92 anvisar ett
förslagsanslag på 4108000 kr.
Förslaget till medelsberäkning för marknadsdomstolen
föranleder inga erinringar från utskottets sida, och utskottet
tillstyrker därför bifall till regeringens förslag i denna del.
Allmänna reklamationsnämnden har till uppgift att pröva
tvister mellan konsumenter och näringsidkare rörande varor,
tjänster och andra nyttigheter som tillhandahållits
huvudsakligen för enskilt bruk (konsumenttvister) samt att ge
rekommendationer om hur tvisterna skall lösas. Nämnden skall
dessutom på begäran av domstol yttra sig i konsumenttvister.
Vidare skall nämnden stödja kommunernas medling i sådana tvister
genom bl.a. utbildning och rådgivning till konsumentvägledare på
lokal nivå. Allmänna reklamationsnämnden skall också informera
konsumenter och näringsidkare om nämndens praxis.
Beträffande allmänna reklamationsnämnden föreslås i
budgetpropositionen att riksdagen för budgetåret 1991/92 anvisar
ett förslagsanslag på 12808000 kr.
Inte heller förslaget till medelsberäkning för allmänna
reklamationsnämnden föranleder några erinringar från utskottets
sida. Regeringens förslag tillstyrks således också i denna del.
3 Anslaget till konsumentverket och inriktningen av verkets
arbete m.m.
Konsumentverket är den centrala förvaltningsmyndigheten för
konsumentfrågor med uppgift att stödja hushållen i deras strävan
att effektivt utnyttja sina resurser samt att stärka
konsumenternas ställning på marknaden. I anslutning till detta
fullgörs de uppgifter som ankommer på konsumentombudsmannen (KO)
enligt marknadsföringslagen, produktsäkerhetslagen och lagen om
avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Verket fullgör vidare
uppgifter enligt konsumentkreditlagen (1977:981),
konsumentförsäkringslagen (1980:38), lagen (1971:1081) om
bestämning av volym och vikt samt förordningen (1990:643) om
glesbygdsstöd.
Den 14 juni 1990 beslutade regeringen inom ramen för den
pågående omläggningen av budgetprocessen särskilda direktiv till
konsumentverket för en fördjupad anslagsframställning för
budgetåren 1992/93 -- 1994/95 (civildepartementet, dnr. MA
1309/90). En särskild rapport med bl.a. framtids- och
resursanalyser skall lämnas till regeringen senast den 1 maj
1991.
I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till
konsumentverket för budgetåret 1991/92 anvisar ett
förslagsanslag på 75645000 kr.
I motion L735 av Elisabet Franzén m.fl. (mp) begärs att
riksdagen skall anslå 1000000 kr. i form av ett
reservationsanslag till konsumentverkets disposition (yrkande
2). Medlen skall användas av verket för information till
kommunerna om betydelsen av deras konsumentverksamhet. Vidare
yrkas att medel anvisas till konsumentverket med 500000 kr.
för inrättandet av en särskild informations- och utredartjänst
(yrkande 8). Enligt motionärerna är det sannolikt så att de
kommuner som för närvarande minskar sin konsumentverksamhet inte
är helt medvetna om de vinster som en väl fungerande
konsumentrådgivning innebär såsom minskade kostnader för
socialhjälp och avfallshantering. Det är därför angeläget att
konsumentverket får resurser att aktivt ta kontakt med landets
kommuner och informera dem om detta. I motionen konstateras
vidare att regeringen i budgetpropositionen föreslår ett
särskilt stöd till frivilliga konsumentorganisationer (anslag F
6). För att hjälpa nya konsumentorganisationer att komma i
gång med sin verksamhet bör enligt motionärerna konsumentverket
få medel till en informations- och utredartjänst.
Också i motion L711 av Ragnhild Pohanka och Kaj Nilsson (båda
mp) yrkas ytterligare anslag i konsumentstödjande syfte (yrkande
3). Motionärerna menar att det krävs en väl fungerande och aktiv
konsumentvägledning samt begär ett reservationsanslag på
10000000 kr. för utbildning av konsumentrådgivare i
kommunerna.
I motion L736 av Carl Frick och Inger Schörling (båda mp)
framhåller motionärerna att konsumentverket måste ges helt andra
resurser än verket har i dag för att kunna marknadsföra sina
kunskaper och därmed hjälpa konsumenterna att bli aktiva och ge
dem styrande makt. Motionärerna yrkar tillkännagivande härom
(yrkande 10).
Som påpekas av både föredragande statsrådet och motionärerna i
motion L735 har många kommuner aviserat att man avser att göra
inskränkningar i den kommunala konsumentverksamheten. Med hänsyn
till riksdagens tidigare uttalanden om den centrala roll som den
lokala konsumentverksamheten skall spela (se bet. LU 1985/86:34,
1988/89:LU17 och 1989/90:LU21) finner utskottet en sådan
utveckling oroande. Det är därför enligt utskottets mening
tillfredsställande att -- såsom upplyses i budgetpropositionen
(bil. 15 s. 81 och 89) -- regeringen förbereder åtgärder för att
stödja den kommunala konsumentverksamheten.
I avvaktan på de åtgärder som sålunda skall komma till stånd
och med beaktande av rådande statsfinansiella läge finner
utskottet det inte motiverat att medel skall anslås särskilt för
den kommunala konsumentverksamheten i enlighet med önskemålen i
motionerna L711 yrkande 3 och L735 yrkande 2. Behovet av ökade
insatser i det läge som den kommunala konsumentverksamheten nu
befinner sig i har för övrigt redan beaktats av regeringen genom
att delar av rationaliseringskravet föreslås bli återförda till
konsumentverket för ytterligare stöd till kommunal
konsumentverksamhet. Utskottet avstyrker därför bifall till
motionerna L711 yrkande 3 och L735 yrkande 2.
Av statsfinansiella skäl anser sig utskottet inte heller kunna
tillmötesgå önskemålet i motion L735 (yrkande 8) om medel för en
ny tjänst vid konsumentverket. Enligt utskottets mening bör
konsumentverket inom ramen för de resurser som i propositionen
föreslås anvisade till verket kunna ge den hjälp till
konsumentorganisationerna som kan bli erforderlig.
Med anledning av vad som anförs i motion L736 yrkande 10
noterar utskottet att konsumentverket i sin anslagsframställning
ansett att den övergripande inriktningen av verkets verksamhet
bör vara oförändrad under budgetåret 1991/92. Utskottet vill
vidare peka på att enligt de tidigare redovisade direktiven
verket i sin fördjupade anslagsframställning för budgetåren
1992/93--1994/95 skall -- med utgångspunkt i förändringarna i
omvärlden -- analysera vilka nya och förändrade krav som kommer
att ställas på verket i framtiden. Vid behandlingen av nästa års
budgetproposition blir det således tillfälle för riksdagen att
göra en närmare prövning av konsumentverkets verksamhet och det
framtida medelsbehovet.
Med hänvisning till vad som sålunda anförts avstyrker
utskottet också bifall till motion L735 yrkande 8 och till
motion L736 yrkande 10 samt förordar att riksdagen bifaller
propositionen i vad avser anslaget till konsumentverket.
I motion L718 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (båda
s) förordas förstärkningar av den konsumentpolitiska
verksamheten och konsumentforskningen. Motionärerna redovisar
näringslivets kostnader för reklam och reklamens utbredning i
bl.a. TV samt anser att behovet av konsumentupplysning och
konsumentforskning är stort och växande. Enligt motionärerna ter
det sig utmanande att multinationella företag kan satsa
miljarder för att övertala konsumenterna att köpa deras
produkter samtidigt som en seriös och opartisk
konsumentupplysning sätts på undantag. Det är därför menar
motionärerna sakligt riktigt och rimligt att reklamen till någon
del får bidra till kostnaderna för konsumentupplysning och
konsumentforskning. Frågan om hur en ökning av reklamskatten
kunde utformas och hur medlen lämpligen kan användas för
konsumentupplysning bör, enligt motionärernas uppfattning,
övervägas i lämpliga former.
Reklamskatt utgår enligt lagen (1972:266) om skatt på annonser
och reklam. Reklamskatten omfattar i huvudsak tre skattepliktiga
områden, nämligen annonser, visst annat offentliggörande av
reklam samt reklamtrycksaker. Skatten utgår med 4 % av
annonspriset för annonser i dagspress och i övrigt med 11 % av
vederlaget för offentliggörandet.
Utskottet delar motionärernas uppfattning i fråga om behovet
av en förstärkt konsumentupplysning och konsumentforskning. När
det gäller den av motionärerna förordade finansieringen vill
utskottet emellertid erinra om att spörsmålet om ianspråktagande
av medel för utbyggnad av såväl den kommunala
konsumentvägledningen som allmänna reklamationsnämndens
verksamhet från intäkterna av reklamskatten behandlades av
utskottet i samband med det konsumentpolitiska beslutet år 1986.
I sitt av riksdagen godkända betänkande (bet. LU 1985/86:34)
hänvisade utskottet till ett i ärendet inhämtat yttrande från
skatteutskottet, vari anfördes att skatteutskottet i
återkommande sammanhang tagit avstånd från den typ av
specialdestinerade skatter som föreslogs i den då aktuella
motionen. Lagutskottet hade ingen annan mening än den
skatteutskottet gett utryck för och avstyrkte det då aktuella
motionsyrkandet.
Enligt utskottets mening saknas anledning för riksdagen att
frångå ställningstagandet från år 1986. Utskottet vill också
påminna om att statsrådet Margot Wallström i ett
interpellationssvar i slutet av år 1990 ställt sig avvisande
till en höjning av reklamskatten för finansiering av
konsumentforskningen och konsumentrådgivningen (prot. 1990/91:41
s.9). Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion
L718.
Inriktningen av konsumentverkets arbete m.m. tas upp i sex
motioner med sammanlagt tio yrkanden.
Konsumentverket omorganiserades år 1986 som en följd av
riksdagens beslut om mål och riktlinjer för konsumentpolitiken.
Av förordningen (1988:61) med instruktion för konsumentverket
framgår att verket särskilt skall
-- undersöka och följa hushållens förhållanden samt
konsumenternas situation på marknaden,
-- stödja hushållen i deras strävan att utnyttja sina resurser
effektivt,
-- uppmärksamma konsumentgrupper som ekonomiskt, socialt eller
utbildningsmässigt är svaga,
-- övervaka marknadens utbud samt näringsidkarnas
marknadsföring och säljvillkor,
-- utarbeta riktlinjer för näringsidkarnas marknadsföring och
utformning av varor, tjänster och andra nyttigheter samt för
näringsidkarnas tillämpning av konsumentkreditlagen (1977:981),
-- söka påverka näringsidkare att anpassa sin verksamhet efter
konsumenternas behov och stimulera näringsidkarna att vidta egna
åtgärder i detta syfte,
-- utföra eller låta utföra undersökningar av varor, tjänster
och andra nyttigheter,
-- informera andra organ om sådana konsumentproblem som verket
inte kan åtgärda,
-- främja information till konsumenterna om förhållanden som
är väsentliga för dem,
-- främja utbildning i konsumentfrågor,
-- stödja organisationer som arbetar med konsumentfrågor,
-- stödja forskning inom verkets område,
-- följa reklamens utveckling,
-- följa utvecklingen och beakta konsumenternas intressen
beträffande distibution och varuförsörjning,
-- svara för centrala uppgifter i anslutning till
konsumentverksamheten på lokal nivå.
Verket utför också mot ersättning undersökningar inom sitt
verksamhetsområde på uppdrag av myndigheter och enskilda. Verket
skall samråda med andra myndigheter som handlägger
konsumentfrågor. Vidare skall verket samarbeta med kommunerna
och med enskilda organisationer, vilkas verksamhet omfattar
konsumentfrågor. Konsumentverkets generaldirektör är chef för
verket. Denne är även konsumentombudsman.
I motion L716 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) tas upp frågor som
gäller bl.a. konsumentverkets framtida verksamhet. Motionärerna
menar att verkets uppgifter för närvarande är alltför omfattande
och leder till en splittring av verksamheten.
Konsumentombudsmannen bör vidare enligt motionärerna ha en
självständigare ställning gentemot verket och verkets
myndighetsuppgifter skiljas från verkets andra uppgifter. En
översyn av verkets instruktion är därför påkallad. I den mån så
erfordras anser motionärerna att den begärda översynen också bör
omfatta 1986 års konsumentpolitiska beslut liksom
frågeställningen hur konsumentverkets verksamhet eljest kan
effektiviseras. I motionen yrkas att riksdagen skall ge
regeringen till känna vad som sålunda anförts om en renodling av
konsumentverkets uppgifter (yrkande 2) och om att
konsumentombudsmannen bör ha en självständigare ställning
(yrkande 3).
I motion 716 begärs också förslag från regeringen om en
sammanslagning av konsumentverket med statens pris- och
konkurrensverk (yrkande 6). Som skäl för yrkandet anför
motionärerna bl.a. att den verksamhet som konsumentverket och
statens pris- och konkurrensverk bedriver har ett så nära
samband att det framstår som naturligt att slå samman de båda
myndigheterna, vilket skulle leda till kostnadsbesparingar genom
samordningsvinster. En sammanslagning skulle sannolikt också
enligt motionärerna resultera i en bättre verksamhet.
Beträffande motionärernas önskemål om en renodling av
konsumentverkets uppgifter och en ändrad ställning för
konsumentombudsmannen påminner utskottet om att liknande
motionsyrkanden prövades av riksdagen våren 1990. I sitt av
riksdagen godkända betänkande (bet. 1989/90:LU21) konstaterade
utskottet att konsumentverkets uppgifter måste återspegla de mål
och riktlinjer för konsumentpolitiken som lades fast av
riksdagen år 1986, vilket bl.a. innebär att konsumentverket
spelar en viktig roll när det gäller att omsätta
konsumentpolitikens inriktning i praktiskt handlande. Mot denna
bakgrund kunde utskottet inte finna annat än att ett
tillmötesgående av de då aktuella önskemålen om ändrade
arbetsuppgifter för konsumentverket och en ändrad ställning
mellan konsumentombudsmannen och verket skulle innebära att
riksdagen tog avstånd från de fastlagda målen och riktlinjerna
för konsumentpolitiken. Ett sådant steg var utskottet inte
berett att förorda, och utskottet avstyrkte därför bifall till
den då aktuella motionen.
Utskottet vill vidare hänvisa till att konsumentverket enligt
de av regeringen beslutade direktiven för en fördjupad
anslagsframställning för budgetåren 1992/93 -- 1994/95 har till
uppgift att senast den 1 maj 1991 lämna en rapport med särskilda
analyser såvitt avser resultat, framtid och resurser. Som ett
första steg i resultatanalysen skall verket göra en indelning i
verksamhetsområden som ansluter till målen för verkets arbete.
Verket skall därefter beskriva hur resurserna har fördelats på
dessa verksamhetsområden samt vilka prestationer som har
åstadkommits. Analysen skall enligt direktiven omfatta en
femårsperiod. För att belysa måluppfyllelsen skall resultatet av
gjorda insatser följas upp. Vidare skall konsumentverket enligt
direktiven med utgångspunkt i förändringar i omvärlden som
väsentligen påverkar hushållens och konsumenternas situation
analysera vilka nya och förändrade krav som ställs på verket
under den aktuella budgetperioden. Verket skall redovisa hur
verksamheten bör förändras i olika avseenden för att kraven
skall kunna mötas. I direktiven sägs vidare att
konsumentpolitiken bör ligga fast. Utvecklingen gör dock att
vissa preciseringar är påkallade när det gäller den närmare
inriktningen av konsumentverksamheten. Planeringen skall utgå
från ett pris- och löneomräknat anslag för budgetåret 1990/91
minskat med 5 % över tre år. Med utgångspunkt i bedömningen av
den framtida verksamhetsinriktningen skall verket redovisa
förslag till prioriteringar mellan olika verksamhetsområden samt
resursernas fördelning på olika verksamhetsområden och
kostnadsslag. Konsumentverket skall också ange vilka
restriktioner och krav på omprövning av befintlig verksamhet som
den föreskrivna resursramen ger.
Utskottet är lika lite nu som för ett år sedan berett att
förorda ändrade uppgifter för konsumentverket och
konsumentombudsmannen som kan anses innebära avsteg från de år
1986 fastlagda målen och riktlinjerna för konsumentpolitiken.
Enligt utskottets mening kan dock utvecklingen på
konsumentområdet göra att vissa preciseringar är påkallade när
det gäller den närmare inriktningen av konsumentverksamheten och
därmed konsumentverkets arbete. Utskottet finner emellertid att
dessa frågor lämpligen bör tas upp till närmare överväganden i
samband med behandlingen av nästa års budgetproposition då de
analyser som förutsätts i konsumentverkets direktiv för den
fördjupade anslagsframställning föreligger.
Vad därefter gäller frågan om en sammanslagning av
konsumentverket och statens pris- och konkurrensverk erinrar
utskottet om att liknande motionsförslag tidigare flera gånger
avslagits av riksdagen på hemställan av utskottet (se senast
bet. LU 1985/86:34 och LU 1986/87:22). Näringsutskottet som på
begäran av lagutskottet yttrade sig i saken våren 1986 fann
tanken på en sammanslagning orealistisk med hänsyn till att
myndigheternas aktiviteter är av mycket olika karaktär och
riktar sig till skilda målgrupper.
Någon anledning för riksdagen att nu frångå sitt tidigare
ställningstagande i saken kan utskottet inte finna. I
sammanhanget vill utskottet även hänvisa till att
konkurrenskommittén (C 1989:03) för närvarande överväger en
lämplig myndighetsstruktur på konkurrensområdet (dir. 1989:12).
Kommittén beräknas avge sitt slutbetänkande under år 1991. När
det gäller konkurrensfrågorna aviseras i årets budgetproposition
(bil. 15, s. 80) också en översyn av vissa berörda myndigheters
verksamhetsområden för att precisera ansvarsgränser. Översynen
skall enligt föredragande statsrådet även ses som ett led i
regeringens program för en omställning och minskning av den
statliga administrationen. Det kan i sammanhanget tilläggas att
näringsutskottet nyligen (bet. 1990/91:NU22) med hänvisning till
konkurrenskommittén avstyrkt en motion med begäran om någon form
av samordning mellan näringsfrihetsombudsmannen (NO), statens
pris- och konkurrensverk och konsumentverket.
På grund av det anförda avstyrker utskottet bifall till motion
L716 yrkandena 2, 3 och 6.
Konsumentverkets engagemang i miljöfrågor tas upp i motion
L724 av Ulla Orring m.fl. (fp). I motionen framhålls att
konsumenterna ofta vill bidra till en bättre miljö genom bl.a.
pappers- och glasåtervinning. Motionärerna menar att det är
viktigt att konsumenternas ökade medvetenhet om behovet av
minskat resursslöseri uppmuntras. Konsumenterna måste också vara
beredda att lägga om sina inköps- och förbrukningsvanor till en
mer miljövänlig konsumtion, att välja bort varor med onödiga
förpackningar och att köpa varor som går att återvinna.
Motionärerna begär med hänvisning till det anförda ett
tillkännagivande att konsumentverket skall verka för främjande
av miljövänlig konsumtion (yrkande 2).
Utskottet behandlade våren 1990 ett liknande motionsyrkande. I
sitt av riksdagen godkända betänkande (bet. 1989/90:LU 21)
underströk utskottet att den ökade miljömedvetenheten hos
allmänheten ställer krav på insatser från konsumentverkets sida.
Enligt vad utskottet då hade inhämtat hade konsumentverket också
inom ramen för sin instruktion och tillgängliga resurser redan
engagerat sig i olika miljöfrågor, och i betänkandet redovisades
ett flertal åtgärder som konsumentverket vidtagit eller ämnade
vidta. Den lämnade redogörelsen visade enligt utskottets mening
att konsumentverket var aktivt när det gäller miljöfrågor på
områden där verket har speciell kompetens och där miljöhänsynen
har klara konsumentpolitiska konsekvenser. Utskottet, som
förutsatte att konsumentverket även i fortsättningen ägnade
uppmärksamhet åt miljöfrågor, ansåg därför att något
tillkännagivande från riksdagens sida i enlighet med
motionärernas önskemål inte var erforderligt. Motionen
avstyrktes därför.
Då spörsmålet nu åter aktualiserats kan utskottet konstatera
att konsumentverket enligt inhämtade uppgifter har fortsatt sitt
arbete med miljöfrågorna. I regeringens särskilda direktiv för
konsumentverkets anslagsframställning för budgetåren 1992/93 --
1994/95 framhålls också att miljöhänsynen i samband med
konsumtion inkl. energihushållning blir en alltmer central fråga
för konsumentverket. I sin framtidsanalys skall verket därför
visa hur miljöaspekterna på ett bredare sätt skall kunna beaktas
i konsumentpolitiken samt belysa förhållandet till andra
myndigheter. Som en särskilt intressant fråga nämns i direktiven
möjligheterna till samordnade insatser för kunskapsspridning
till hushållen om miljöfrågor.
Det anförda ger vid handen att något tillkännagivande från
riksdagens sida om konsumentverkets verksamhet för att främja
miljövänlig konsumtion inte heller i år är påkallat. Motion L724
yrkande 2 avstyrks således.
Obligatoriska avgasdeklarationer vid marknadsföring av
motorfordon begärs i motion L705 av Inger Schörling m.fl.
(mp). Motiveringen till yrkandet återfinns i motion
1990/91:T207, vari motionärerna anför att det är viktigt för
enskilda bilköpare att få reda på olika bilars miljöegenskaper.
Obligatoriska avgasdeklarationer avseende utsläppen av kväveoxid
och kolväte skulle, enligt motionärerna, innebära ett bra
komplement till de redan obligatoriska uppgifterna om
bränsleförbrukningen. Motionärerna yrkar att riksdagen beslutar
att obligatorisk avgasdeklaration för motorfordon skall införas
i annonser och försäljningsbroschyrer m.m. fr.o.m. den 1
januari 1992.
Enligt 3 § bilavgaslagen (1986:1386) får regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer meddela föreskrifter om bl.a.
begränsningar av utsläpp i luften av avgaser från motordrivna
fordon samt om fordonens beskaffenhet, utrustning, hållbarhet
och funktion för att uppfylla uppställda krav på begränsning av
utsläpp. Med stöd av detta bemyndigande har regeringen i
bilavgasförordningen (1987:586) beslutat om bl.a.
emissionsgränsvärden samt om provmetoder, hållbarhetskrav,
tillsyn och kontroll av avgasrenande utrustningar på bilar.
Ytterligare föreskrifter har meddelats av statens
naturvårdsverk. Enligt fordonskungörelsen (1972:595) får en bil
inte godkännas vid registrerings- eller typbesiktning om den
inte uppfyller kraven i bilavgasförordningen.
Avgasgodkännanden och avgasprovningar handhas av AB Svensk
Bilprovning, som anger provningsresultaten i s.k.
avgascertifikat. Certifikaten tillställs biltillverkaren eller,
om bilmodellen har tillverkats utomlands, tillverkarens
ställföreträdare i Sverige.
Hösten 1990 behandlade trafikutskottet en motion med samma
syfte som motion L705. I sitt av riksdagen godkända betänkande
(bet. 1990/91:TU5) konstaterade trafikutskottet att
avgascertifikaten ger sådan information som motionärerna önskar
och att dessa kan efterfrågas hos AB Svensk Bilprovning och hos
biltillverkaren eller hos dennes ställföreträdare.
Trafikutskottet ansåg emellertid att det skulle vara lämpligt om
bilköparna kunde få information om nya personbilars
miljöegenskaper också, t.ex. i form av avgasdeklarationer på
samma sätt som bilköparna får information om nya personbilars
bränsleförbrukning. Trafikutskottet var dock inte berett att
föreslå föreskrifter om avgasdeklarationer utan ansåg att
eventuella initiativ från bilbranschen borde avvaktas.
Utskottet erinrade också om konsumentverkets möjligheter att
utfärda riktlinjer för näringsidkares marknadsföring.
Motionsyrkandet borde därför enligt trafikutskottets mening inte
föranleda något initiativ från riksdagen varför det avstyrktes.
Lagutskottet har för sin del ingen annan uppfattning än
trafikutskottet. I sammanhanget vill utskottet även påpeka att
spörsmålet tagits upp av regeringen i proposition 1990/91:90 En
god livsmiljö. I propositionen redovisar regeringen sina
ställningstaganden i olika frågor rörande miljöpolitiken. Enligt
regeringen bör bl.a. ett miljöklassningssystem för nya bilar
införas. Indelningen i miljöklasser skall ske i samband med
avgasgodkännandet. Miljöklassningen skall kombineras med
ekonomiska styrmedel i syfte att stödja introduktionen på
marknaden av bilar med goda miljöegenskaper. Systemet avses bli
infört fr.o.m. 1993 års modeller för personbilar, lastbilar och
bussar. Vidare anförs i propositionen att regeringen har för
avsikt att till lagrådet remittera ett förslag till de
lagändringar som behövs för införandet av ett
miljöklassningssystem. Förslaget kommer tillsammans med en mera
utförlig redovisning i fråga om indelningen av fordonen m.m. att
föreläggas riksdagen så att det kan behandlas under innevarande
riksmöte (prop. 1990/91:90 s. 359).
Enligt utskottets mening torde behovet av en sådan information
som motionärerna efterlyser minska avsevärt om systemet med
miljöklassning införs. Utskottet avstyrker med det anförda
bifall till motion L705.
I motion L724 av Ulla Orring m.fl. (fp) tas upp frågor som
gäller konsumentverkets arbete med budgetrådgivning vilket
bedrivs i samarbete med de kommunala konsumentvägledarna.
Motionärerna menar att behovet av sådan rådgivning framträder
alltmer mot bakgrund av att hushållens skuldsättning ökat under
1980-talet. Konsumentverket bör därför, enligt motionärerna, i
samarbete med konsumentvägledarna även fortsättningsvis
prioritera sådant arbete, vari även ingår skuldsanering. I
motionen begärs tillkännagivande om vad som sålunda anförts
(yrkande 8).
Med anledning av motionen vill utskottet hänvisa till vad som
anförs i årets budgetproposition (bil. 15 s. 80 och 89). Enligt
föredragande statsrådet har verksamheten på konsumentområdet i
hög grad inriktats på de hushållsekonomiska frågorna.
Konsumentverket prioriterar dem och gör insatser när det gäller
budgetrådgivning, skuldsanering, pris- och kreditfrågor samt
energifrågor. Liksom konsumentverket anser statsrådet att
verksamheten på konsumentområdet också fortsättningsvis bör
inriktas på de hushållsekonomiska frågorna.
Budgetrådgivningens betydelse har också understrukits av
regeringen i de tidigare nämnda direktiven för konsumentverkets
anslagsframställning för budgetåren 1992/93 -- 1994/95. I
direktiven har regeringen ålagt verket att i framtidsanalysen
särskilt beakta sambandet mellan den ekonomiska utvecklingen i
samhället och konsumenternas situation. I direktiven framhålls
att bl.a. hushållens skuldsättning är ett fortsatt
samhällsekonomiskt och privatekonomiskt problem. Konsumentverket
skall därför beskriva hur de hushållsekonomiska frågorna skall
kunna lyftas fram ytterligare. Skuldsättningen i unga hushåll,
frågornas utrymme i ungdoms- och vuxenutbildningen och den
kommunala konsumentverksamhetens och folkrörelsernas möjligheter
att driva dem skall därvid uppmärksammas.
Med hänsyn till det anförda anser utskottet att något särskilt
tillkännagivande i enlighet med motionärernas önskemål inte är
erforderligt. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L724
yrkande 8.
Konsumentverkets informations- och utbildningsuppgifter
gentemot barn och ungdom tas upp i motion L728 av Margareta
Persson m.fl. (s). I motionen framhålls att kommersialiseringen
av barnens miljö genom våra medier medför att utbildning och
opinionsbildning blir ett allt viktigare konsumentpolitiskt
medel för att stärka konsumenternas ställning och undanröja
problem på marknaden. Konsumentverket bör därför lägga mycket
stor vikt vid att förse skolor och organisationer med
studiematerial och annat stöd som bidrar till att barn och
ungdomar får bättre kunskaper att hantera de kommersiella
budskapen. Motionärerna yrkar ett tillkännagivande av riksdagen
om vad som sålunda anförts.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att behovet av
konsumentkunskaper hos barn och ungdom ökat i takt med att
marknadsföringen alltmer riktats mot dessa grupper.
Förhållandena har också uppmärksammats av konsumentverket. Inom
ramen för sin instruktion och tillgängliga resurser har verket
sedan många år arbetat med att utveckla metoder för att följa
och bygga upp kunskaper om reklamens utveckling. Verket har
därvid följt och dokumenterat utvecklingen, föreslagit åtgärder
av olika slag samt tagit fram studie- och debattmaterial. Sedan
år 1988 har arbetet med avseende på barn och ungdomar
prioriterats, varvid verket bl.a. deltagit vid fortbildning av
lärare, initierat och stimulerat debatt och diskussion om
reklamens utveckling i skolor samt stärkt och utvecklat
samarbetet med olika myndigheter såsom barnmiljörådet,
socialstyrelsen, statens ungdomsråd samt centrala och lokala
skolmyndigheter.
De av motionärerna aktualiserade frågorna tas också upp i
regeringens direktiv för konsumentverkets anslagsframställning
för budgetåren 1992/93 -- 1994/95. I direktiven anges sålunda
att utvecklingen av nya medier, internationaliseringen av
marknadsföringen och förändringar av innehåll och inriktning av
marknadsföringen ställer nya krav på konsumentpolitiken. I sin
framtidsanalys skall verket bl.a. mot denna bakgrund visa hur
barn, unga och andra utsatta grupper kan stärkas som
konsumenter.
Vad som anförs i anslagsdirektiven visar enligt utskottets
mening att behovet av stöd till och utbildning av barn och
ungdom i konsumentfrågor också i fortsättningen kommer att
utgöra en viktig uppgift för konsumentverket. Med hänsyn härtill
anser utskottet att något särskilt tillkännagivande i enlighet
med motionärernas önskemål inte är erforderligt. Utskottet
avstyrker därför bifall till motion L728.
I motion L734 av Kaj Nilsson och Carl Frick (båda mp) yrkas
att konsumentverket eller annat lämpligt organ får i uppdrag att
utreda konsumentfrågor rörande kabel-TV och föreslå åtgärder
i syfte att stärka konsumenternas ställning. Motionärerna
kritiserar bl.a. de avtalsvillkor som tillämpas för kabel-TV och
anser att det finns många olika frågor som närmare bör utredas
när det gäller konsumentskyddet på detta område.
Enligt vad utskottet erfarit har kommunala konsumentvägledare,
konsumentverket och konsumentombudsmannen under senare tid fått
ta emot en ökande mängd klagomål av olika slag riktade mot
kabel-TV-bolag. De möjligheter till ingripanden som
konsumentombudsmannen har enligt bl.a. marknadsföringslagen
(1975:1418) och lagen (1971:112) om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden torde emellertid vara fullt tillräckliga
för att konsumenternas intressen skall kunna tillgodoses.
Utskottet kan därför inte finna att någon särskild utredning av
konsumentskyddsfrågorna på kabel-TV-området är motiverad. Några
initiativ i saken från riksdagens sida är således inte
påkallade, och utskottet avstyrker bifall till motion L734.
Frågor som berör inriktningen av konsumentverkets arbete och
konsumenternas ställning med anledning av den västeuropeiska
integrationen tas upp i motion L736 av Carl Frick och
Inger Schörling (båda mp). Motionärerna uttrycker farhågor för
att den förestående EG-anpassningen innebär att det mångåriga
arbete som bedrivits i Sverige för att skydda konsumenterna
kommer att slås sönder. I motionen begärs tillkännagivande om
stärkande av konsumenternas ställning inför EG-anpassningen
(yrkande 11). I motionen begärs också tillkännagivande om att
EG-anpassningen inte får innebära att de svenska konsumenternas
ställning försvagas, att produkterna blir sämre och att i
Sverige förbjudna tillverkningsmetoder kommer till användning i
produkter som importeras till Sverige från EG (yrkande 12).
Utskottet behandlade våren 1990 liknande motionsyrkanden. I
sitt av riksdagen godkända betänkande (bet. 1989/90:LU21)
hänvisade utskottet till en redovisning i den då aktuella
budgetpropositionen av gjorda och planerade insatser i syfte att
värna svenska konsumentintressen i det västeuropeiska
integrationsarbetet, och utskottet avslog med hänvisning därtill
de då aktuella motionsyrkandena.
Också i årets budgetproposition (bilaga 15 s. 81 och 89)
berörs de spörsmål motionärerna aktualiserar. Föredragande
statsrådet framhåller därvid bl.a. att det västeuropeiska
integrationsarbetet kräver fortsatt stora insatser för att de
svenska konsumenternas intressen skall kunna värnas. Den höga
svenska ambitionsnivån för att skydda konsumenterna skall
upprätthållas, och väsentliga säkerhetskrav får inte sänkas.
Vidare anförs att svenska insatser inom ramen för det europeiska
standardiseringsarbetet är viktiga. EGs nya harmoniseringsmetod
ger Sverige och övriga EFTA-länder möjligheter att direkt
påverka säkerhetsreglerna i Europa. Konsumentverket har, enligt
föredragande statsrådet, redan kunnat visa att kraftfulla och
professionella insatser ger goda resultat. Barnsäkerhet och
personlig skyddsutrustning anges vara aktuella arbetsområden.
Under budgetåret 1991/92 kommer utredningsarbete att bedrivas
för att förbereda omställningen till de regler som skall gälla
på konsumentområdet inom ramen för avtalet om ett europeiskt
ekonomiskt samarbetsområde.
Utskottet vill vidare påminna om att utrikesutskottet hösten
1990 behandlat konsumentfrågor med anledning av den
västeuropeiska integrationen. I sitt av riksdagen godkända
betänkande (bet. 1990/91:UU8) ansåg utrikesutskottet
sammanfattningsvis att Sveriges ambitioner på konsumentområdet i
stor utsträckning sammanfaller med EGs. Samsynen gäller bl.a.
konsumentinflytande, produktsäkerhet, ekonomiskt och rättsligt
skydd, utbildning och information, och enligt utrikesutskottet
utgör detta en god grund i det forsatta arbetet på
förbättringar. Något generellt hinder för Sverige att behålla
sitt starka konsumentskydd vid ett närmare samarbete med EG
föreligger inte enligt utrikesutskottets mening.
Lagutskottet gör samma bedömning som utrikesutskottet och
finner mot bakgrund av uttalandena i budgetpropositionen att
några åtgärder från riksdagens sida inte är påkallade med
anledning av motionärernas önskemål. Utskottet avstyrker därför
bifall till motion L736 yrkande 11 och 12.
Konsumentverkets provningsverksamhet tas upp i två
motioner. I motion L716 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) anförs att
det finns ett starkt önskemål från konsumenternas sida att kunna
jämföra olika varors egenskaper och kvalitet. På grund härav och
med hänsyn till att en väl fungerande provningsverksamhet ofta
leder till bättre produkter på marknaden bör både
konsumentverkets på eget initiativ utförda jämförande
varuprovningar och verkets uppdragsfinansierade
provningsverksamhet utvidgas. Motionärerna begär ett
tillkännagivande om vad som sålunda anförts (yrkande 4).
Liknande synpunkter framförs i motion L724 av Ulla Orring
m.fl. (fp). Motionärerna anser att det är viktigt att
provningsverksamheten ges ökat utrymme inom konsumentverkets ram
både när det gäller de på eget initiativ framtagna testerna och
de som utförs som uppdragsprovningar. I motionen begärs
tillkännagivande härom (yrkande 3).
Motioner med yrkanden om utvidgning av konsumentverkets
provningsverksamhet har ingående behandlats av riksdagen vid
flera tillfällen under senare år och därvid avslagits på
hemställan av utskottet (se bet. LU 1986/87:22, 1988/89:LU17 och
1989/90:LU21). Utskottet har därvid -- med hänvisning till den
provningsverksamhet som konsumentverket bedriver -- inte funnit
att någon riksdagens åtgärd varit påkallad.
Sedan frågan senast behandlades våren 1990 har enligt vad
utskottet erfarit någon förändring av konsumentverkets
provningsverksamhet inte skett. Verksamheten bedrivs således i
huvudsak i samma omfattning och på samma sätt som tidigare.
Provningsverksamheten som utförs i konsumentverkets egen regi
finansieras fortfarande till största delen av betalda uppdrag
från tillverkare samt svenska och utländska konsumenttidskrifter
medan konsumentverkets anslagsmedel främst används till
utveckling av nya provningsmetoder. Metodarbetet bedrivs till
viss del i internationellt samarbete. Ett huvudsyfte med denna
verksamhet är att få fram metoder som, oberoende av
laboratorium, ger jämförbara och reproducerbara resultat.
Konsumentverket deltar också i internationella provningar genom
European Testing Group (ETG). För att uppnå större effektivitet
i provningsverksamheten har ett ökat nordiskt samarbete utretts
under senare år i syfte att varje land skall kunna specialicera
sig på särskilda områden.
Med hänsyn till det anförda kan utskottet lika litet nu som då
frågan tidigare behandlats finna någon anledning för riksdagen
att uttala sig i frågan. Utskottet avstyrker därför bifall till
motionerna L716 yrkande 4 och L724 yrkande 3.
Önskemål om konsumentverkets agerande när det gäller
produktinformation tas upp i motion L724 av Ulla Orring
m.fl. (fp). I motionen erinras om den verksamhet som
varudeklarationsnämnden (VDN) bedrev fram till 1970-talet med
från tillverkarna frivilliga varudeklarationer för olika varor.
Inom möbelbranschen finns i dag ett liknande system med vissa
minimikrav för t.ex. hållbarhet, välgjordhet och användbarhet.
Enligt motionärerna bör konsumentverket få i uppdrag att inleda
förhandlingar med företrädare för näringslivet i syfte att få
till stånd liknande varudeklarationssystem också inom andra
branscher. -- I motionen tas också upp en fråga som gäller
teledistribuerad varuinformation. Motionärerna framhåller att
många traditionsbundna köpmönster kan förändras med hjälp av
moderna telekommunikationer. Med hjälp av videotex och text-TV
kan betydande information ges som underlättar för konsumenten.
Varu- och tjänsteförteckningar samt produktinformation kan
sammanställas i branschvisa databaser som ställs till
konsumenternas förfogande. Motionärerna pekar också på att viss
försöksverksamhet bedrivits på området och anför att
konsumentverket borde få i uppdrag att genomföra utvidgade prov
med videotexdistribuerad varuinformation direkt till
konsumenterna. -- I motionen begärs tillkännagivanden om vad som
sålunda anförts (yrkande 4 och 5).
Yrkanden om förbättrad produktinformation genom
varudeklarationssystem har tidigare flera gånger prövats och
avslagits av riksdagen på utskottets hemställan (bet. LU
1987/88:31, 1988/89:LU17 och 1989/90:LU21). Utskottet har därvid
delat motionärernas uppfattning om önskvärdheten av att
produktinformationen förbättras men ansett att det inte är
meningsfullt att söka få fram omfattande varudeklarationssystem
av VDN-karaktär. Enligt vad utskottet uttalat bör man i stället
ta fram standardiserad varuinformation för vissa varugrupper,
liknande den som finns inom möbelbranschen. Utskottet har också
förutsatt att produktinformation i ökad utsträckning skulle tas
fram genom näringslivets försorg och ansett att framtagande av
standardiserad varuinformation var ett område väl lämpat för
näringslivets egenåtgärder. Arbetet med framtagande av varufakta
borde enligt utskottet ske i frivillig samverkan med
konsumentverket. Utskottet har vidare utgått från att verket
skulle ta erforderliga initiativ för att få till stånd
branschöverenskommelser på sådana områden där det bedömdes
nödvändigt och ansett att något särskilt tillkännagivande därför
inte varit påkallat.
Vad utskottet sålunda uttalat äger fortfarande giltighet, och
utskottet konstaterar att konsumentverket i slutet av år 1989
efter förhandlingar med Motorbranschens Riksförbund (MRF)
träffat en överenskommelse om varudeklaration av begagnade
bilar. Enligt utskottets mening saknas anledning för riksdagen
att ompröva sina tidigare ställningstaganden i fråga om
varudeklarationssystem. Utskottet avstyrker därför bifall till
motion L724 yrkande 4.
Även spörsmålet konsumentinformation med hjälp av
datakommunikation har tidigare prövats av riksdagen, varvid
motioner med samma inriktning som motion L724 har avslagits på
hemställan av utskottet. Då frågan senast behandlades (bet.
1989/90:LU21) ansåg utskottet i likhet med motionärerna att
utnyttjande av datateknik för konsumentinformation kan medföra
stora fördelar, och utskottet utgick från att konsumentverket
följer teknikens utveckling och tar till vara de möjligheter som
finns på området. Mot bakgrund av viss försöksverksamhet med ett
projekt benämnt Varubörsen ansåg utskottet emellertid att det
inte kunde anses meningsfullt med en fortsatt och utökad
försöksverksamhet på området.
Enligt utskottets mening har det inte framkommit något som ger
anledning för riksdagen att ompröva tidigare ställningstaganden,
och utskottet avstyrker därför bifall till motion L724 yrkande
5.
Önskemål om produktinformation på köpplatsen förs fram i
två motioner. I motion L736 av Carl Frick och Inger Schörling
(båda mp) yrkas tillkännagivande om att kunderna på köpplatsen
skall ha tillgång till all relevant varuinformation (yrkande 9).
Med relevant varuinformation avser motionärerna bl.a. en
redovisning av de miljöstörningar och hälsoverkningar som varan
ger upphov till under tillverkning, transport, användning och
som avfall. Informationen skall syfta till att hjälpa
konsumenten att göra så miljövänliga val som möjligt.
Liknade synpunkter förs fram i motion L735 av Elisabet Franzén
m.fl. (mp). Motionärerna menar att kunderna skall ha tillgång
till all relevant information i samband med köpet. Med sådan
information avser motionärerna, förutom priset, också innehåll,
tillverkare, ursprungsland, tillverkningsmetod,
livscykelspecifikationer och annat som är viktigt för att kunna
väga in ekologiska ställningstaganden inför ett köp.
Informationen skall enligt motionärerna finnas tillgänglig
någonstans i butiken. I motionen yrkas tillkännagivande om vad
som sålunda anförts (yrkande 3).
Motionsyrkanden med samma syfte behandlades av utskottet våren
1990. I sitt av riksdagen godkända betänkande (bet.
1989/90:LU21) framhöll utskottet att det är angeläget att
produktinformationen förbättras i olika avseenden. En ordning
med obligatorisk produktinformation av den art och omfattning
som förespråkades i de då aktuella motionerna kunde emellertid,
fortsatte utskottet, realistiskt sett knappast genomföras. Krav
på underlag för informationen i form av forskning och andra
insatser torde nämligen inte kunna tillgodoses inom överskådlig
tid. I vart fall skulle en sådan informationsskyldighet
föranleda stora praktiska svårigheter och betydande kostnader,
vilka i form av ökade varupriser skulle få bäras av
konsumenterna. Vidare skulle myndigheterna behöva tillföras
väsentliga resursförstärkningar för att de skulle kunna övervaka
efterlevnaden av informationsplikten. Sammantaget ansåg
utskottet att ett tillmötesgående av motionärernas önskemål
skulle innebära nackdelar som inte står i rimlig proportion till
den nytta som skulle uppkomma för konsumenterna. De resurser som
står till buds för en förbättrad produktinformation måste därför
enligt utskottets mening koncentreras till de områden där
behovet är störst, och insatserna bör ske inom ramen för
näringslivets egenåtgärder och i frivillig samverkan med
konsumentverket. Med det anförda avstyrkte utskottet bifall till
de då aktuella motionsyrkandena.
Vad utskottet sålunda uttalade våren 1990 äger fortfarande
giltighet. Vissa detaljstudier av olika slag som gjorts under
senare tid beträffande enstaka varors miljöpåverkan (se t.ex.
departementspromemorian Ds 1991:9, Från vaggan till graven --
Sex studier av varors miljöpåverkan) illustrerar väl de
svårigheter som är förknippade med den typ av detaljerad och
omfångsrik produktinformation motionärerna vill ha till stånd.
Sådana studier utgör visserligen ett värdefullt underlag i det
allmänna miljöarbetet och kan i vissa fall innehålla värdefulla
upplysningar för den miljömedvetna och sakkunniga konsumenten.
Upplysningarna torde emellertid med hänsyn till omfång och
vetenskaplig detaljeringsgrad knappast på ett meningsfullt sätt
kunna tjäna som produktinformation för den enskilde konsumenten
vid ett köpval i en butik. Enligt utskottets mening saknas
således anledning för riksdagen att ompröva sina tidigare
ställningstaganden i fråga om produktinformation av det slag
motionärerna förordar. Utskottet avstyrker därmed bifall till
motionerna L735 yrkande 3 och L736 yrkande 9.
Till konsumentverket är knuten en särskild nämnd,
konsumenttekniska nämnden, som har till uppgift att verka
för att brukarkrav beaktas vid utveckling och upphandling av
produkter. De frågor som kan behandlas i nämnden gäller bl.a.
konsumentteknisk utbildning, forskning och utveckling inom
området, användningen av forskningsresultaten, konkreta
projekt rörande industriell produktutveckling och s.k.
centrumbildning för konsumentteknisk forskning. Enligt nämndens
arbetsordning skall den sammanträda normalt fyra gånger varje
år. Utöver ordinarie sammanträden kan studiebesök och seminarier
anordnas. Inom nämnden finns ett arbetsutskott som förbereder
nämndens sammanträden m.m. I nämnden ingår företrädare för de
myndigheter, forskningsinstitutioner och andra organ som
regeringen bestämmer. Ordföranden utses av regeringen. Övriga
ledamöter utses av konsumentverket. Enligt ett regeringsbeslut
år 1987 ingår ledamöter från 19 olika organ i nämnden.
I motion L716 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) ifrågasätts om
nämnden har fått en lämplig sammansättning. Det stora antalet
ledamöter i kombination med att de företräder vitt skilda
intressen medför att nämnden knappast i praktiken kan fullgöra
sina uppgifter. Motionärerna yrkar därför att riksdagen beslutar
att upplösa den konsumenttekniska nämnden (yrkande 5).
Frågor om avskaffande av den konsumenttekniska nämnden har
aktualiserats i riksdagen de senaste två åren (bet. 1988/89:LU17
och 1989/90:LU21). När frågan prövades våren 1990 framhöll
utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande att nämnden
syntes ha kommit i gång med sin verksamhet och att dess arbete
torde bli alltmer betydelsefullt i framtiden. Några skäl att
avskaffa nämnden förelåg således inte enligt utskottets mening.
Utskottet förutsatte emellertid att regeringen också i
fortsättningen skulle följa nämndens arbete och vidta de
åtgärder som kunde visa sig erforderliga. Med det anförda
avstyrkte utskottet bifall till de då aktuella motionerna.
Sedan spörsmålet om den konsumenttekniska nämnden senast
prövades har enligt utskottets mening inte framkommit några nya
omständigheter. Utskottet vidhåller därför sin tidigare
uppfattning och avstyrker alltså bifall till motion L716 yrkande
5.
4 Våldsleksaker
Frågor som gäller försäljning och marknadsföring av leksaker
tas upp i två motioner.
Som en bakgrund till motionsyrkandena kan nämnas att en
överenskommelse träffades år 1979 mellan konsumentverket och
dåvarande lekmiljörådet å ena sidan och vissa företrädare för
leksaksbranschen å andra sidan beträffande försäljning och
marknadsföring av leksaker. Överenskommelsen omfattar leksaker,
spel och vissa modellbyggsatser med militär anknytning, vilka
hänför sig till krig fr.o.m. år 1914, och innebär att sådana
produkter inte får saluföras. Överenskommelsen är fortfarande
gällande och har under senare år antagits av ytterligare
branschorganisationer.
År 1989 träffade konsumentverket och barnmiljörådet samt
Sveriges leksakshandlares riksförbund och Leverantörsföreningen
för lek- och hobbyartiklar ytterligare en överenskommelse om
marknadsföring till barn och ungdom av leksaker, spel och
liknande. Överenskommelsen utgår från Internationella
handelskammarens grundregler för reklam till barn och ungdom.
Parterna har i överenskommelsen enats om att dessa grundregler
skall anses innebära att bl.a. leksaker, spel och liknande inte
på ett verklighetstroget sätt får efterlikna, exemplifiera eller
uppmuntra till brott mot liv eller hälsa och inte får
efterlikna, vara ägnade att uppmuntra till eller förhärliga
våldsamma eller brutala handlingar. Produkterna får inte heller
vara ägnade att skapa uppfattningen att våld är den enda
lösningen på ett problem och skapa förakt för andra individer.
Överenskommelsen innehåller också särskilda villkor för vissa
marknadsföringsåtgärder. Dessa regler går bl.a. ut på att tryckt
reklam inte får innehålla skildringar i ord eller bild av
realistiska eller påträngande våldsinslag i form av t.ex.
stridsscener, att exponering i exempelvis skyltfönster inte får
innehålla stridsscener eller andra våldsinslag samt att film-,
video- och stillbildsreklam inte får innehålla närgångna,
utdragna eller förråande inslag av våld.
I överenskommelsen har branschorganisationerna också åtagit
sig att genom utbildning och information verka för att deras
medlemmar följer överenskommelsen och inte ger finansiellt stöd
till reklam i TV där inslaget strider mot överenskommelsen, samt
att i samarbete med konsumentverket, barnmiljörådet och
konsumentvägledare och på egen hand fortlöpande undersöka
effekten av överenskommelsen och komma med de förslag till
förbättringar och ändringar som utvecklingen på området kan
komma att medföra.
Parterna har vidare kommit överens om att nya överläggningar
bör tas upp före år 1992. Överenskommelsen gäller fr.o.m. den 1
januari 1990. Marknadsföringsmaterial som producerats före
nämnda dag får dock användas till utgången av år 1990, varför
överenskommelsen således fått full verkan först fr.o.m.
innevarande år.
Överenskommelsen har numera undertecknats också av
näringsidkare som står utanför de berörda
branschorganisationerna, bl.a. några varuhuskedjor och Svenska
postorderföreningen.
Förutom överenskommelsen har Sveriges leksakshandlares
riksförbund och Leverantörsföreningen för lek- och hobbyartiklar
efter samråd med barnmiljörådet och konsumentverket år 1989
antagit en rekommendation för inköp och försäljning av vissa
leksaker, spel och liknande. Branschorganisationerna
rekommenderar därvid sina medlemsföretag att bl.a. avstå från
att i sina sortiment ta in leksaker och spel, som på ett
verklighetstroget sätt efterliknar vapen samt data- och
videospel, rollspel och liknande spel som innehåller våldsamma
eller brutala handlingar som strider mot vedertagna regler för
biograffilm eller videofilm eller där spelets förpackning på ett
framträdande sätt illustreras med våldsamma, brutala eller
förråande handlingar.
I motion L703 av Ove Karlsson m.fl. (s) kritiseras utbudet av
vålds- och krigsleksaker. Motionärerna menar att en sanering av
marknaden är nödvändig, vilken helst bör ske på frivillig väg
genom leksaksbranschens egna åtgärder. Om inte utbudet minskar
anser motionärerna att förbudstanken måste aktualiseras. I
motionen yrkas tillkännagivande om vad som anförts om åtgärder
för att sanera den alltmer utbredda vålds-, krigsleksaks- och
videovåldsmarknaden.
Som utskottet framhöll våren 1990 (bet. 1989/90:LU21) vid
behandlingen av motioner rörande utbudet av våldsbetonade
leksaker och dataspel är det tillfredsställande att en
överenskommelse nåtts i fråga om marknadsföringen av leksaker
och spel med våldsinslag och att leksaksbranschen även utfärdat
en rekommendation om inköp och försäljning av sådana varor.
Enligt utskottets mening ligger överenskommelsen och
rekommendationen väl i linje med de uttalanden utskottet gjorde
i frågan år 1989 (se bet. 1988/89:LU 17). Erfarenheterna från
tillämpningen av de nya reglerna bör nu avvaktas, och utskottet
har erfarit att barnmiljörådet och konsumentverket inom kort
kommer att närmare överväga åtgärder som bör vidtas i syfte att
undersöka marknaden.
I sammanhanget vill utskottet också peka på det åtgärdsprogram
mot skadliga våldsskildringar som riksdagen antog år 1990 (prop.
1989/90:70, bet. KrU30, rskr. 309). I programmet ingår bl.a.
inrättande av ett särskilt råd mot våldsskildringar med uppgift
att i nära samarbete med folkrörelser och skilda lokala grupper
i landet verka för att utbudet av våldsskildringar i rörliga
bilder påverkas och förändras. Rådet har numera inrättats, och
bland ledamöterna finns representanter för bl.a. statens
ungdomsråd, barnmiljörådet, skolöverstyrelsen och
socialstyrelsen.
Med hänsyn till de åtgärder som sålunda redan vidtagits i
syfte att saluförandet och marknadsföringen av produkter med
våldsanknytning skall begränsas anser utskottet att några
initiativ i saken från riksdagens sida inte är påkallade.
Utskottet avstyrker därför bifall till motion L703.
I motion L729 av Margareta Persson m.fl. (s) anförs att det är
viktigt att det mödosamma arbete som skett i Sverige för att få
bort rena krigs- och våldsinriktade leksaker inte spolieras vid
en EG-anpassning. Enligt motionärerna finns det all anledning
att driva denna fråga vid de fortsatta förhandlingarna med EG.
För de svenska konsumenterna är det av ett mycket vitalt
intresse att krigs- och våldsleksaker inte heller i framtiden
säljs i Sverige. Motionärerna yrkar tillkännagivande om vad som
sålunda anförts.
Som motionärerna framhåller har det bedrivits ett mödosamt
arbete i syfte att förhindra marknadsföring av vålds- och
krigsleksaker i Sverige, och utskottet har ingen annan
uppfattning än motionären i fråga om önskvärdheten av att
resultatet av arbetet inte spolieras i samband med ett närmande
till EG. Några generella hinder för Sverige att upprätthålla ett
starkt konsumentskydd vid ett ekonomiskt samarbete mellan EG och
EFTA-länderna föreligger inte heller som tidigare berörts. Innan
effekterna på den svenska leksaksmarknaden av ett blivande
samarbete med EG kan överblickas har utskottet för sin del dock
inte underlag för en bedömning av frågan huruvida några
särskilda åtgärder är påkallade från svensk sida. Liksom när det
gäller andra frågor som rör ett EES-avtal med EG får det därför
ankomma på regeringen att vid förhandlingarna hävda svenska
intressen och därvid göra de prioriteringar som kan bli
nödvändiga. Enligt vad utskottet inhämtat har barnmiljörådet i
en skrivelse i oktober 1990 till statsrådet Margot Wallström
tagit upp den nu aktuella frågan om följderna av ett samarbete
med EG. Utskottet utgår därför från att regeringen noga
överväger spörsmålet, och något tillkännagivande i saken från
riksdagens sida kan inte anses erforderligt.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L729.
5 Reklambegränsningar
I motion L736 av Carl Frick och Inger Schörling (båda mp) tas
upp frågor som gäller direktreklam. I motionen begärs
tillkännagivanden om dels att posten eller annan distributör
skall ha rätt att leverera reklam endast till den som
uttryckligen har beställt den eller på sin brevlåda tydligt
markerat att han vill ta emot reklam (yrkande 5) och dels att
det skall finnas en ansvarig utgivare, som tar det juridiska
ansvaret om reklam sprids på ett felaktigt sätt (yrkande 6).
Önskemål om åtgärder av annat slag i syfte att mer allmänt
begränsa reklam förs också fram i motion L736. I motionen
förordas införande av köpfrid som innebär bl.a. åtgärder för att
minska den materiella förbrukningen i vårt samhälle, respekt för
människors behov av att slippa köpbudskap och erbjudanden av
olika slag samt laglig rätt att få begärd produktinformation när
så önskas. Motionärerna begär tillkännagivande av vad som
anförts om köpfrid och att det skall tillsättas en utredning för
att stärka konsumenternas ställning gentemot marknadskrafterna
(yrkande 1). Vidare begärs att en utredning tillkallas med syfte
att starkt begränsa kommersiell reklam på offentliga platser
(yrkande 2).
I motion L735 av Elisabet Franzén m.fl. (mp) tas också upp
frågor som syftar till en mer allmän reklambegränsning.
Motionärerna menar att reklam i form av ständiga köpbudskap
t.ex. i broschyrer, tidningar och kabel-TV, i form av blinkande
ljus och i kollektivtrafiken utgör en kulturell nedsmutsning och
innebär ett intrång i medborgarnas sinnen. I motionen begärs
tillkännagivande om en utredning med uppgift att lägga fram
förslag till hur reklamens störande uttrycksformer skall kunna
begränsas (yrkande 5). Motionärerna anser vidare att det är
angeläget att reklamen inte främjar resursslöseri och yrkar ett
tillkännagivande därom (yrkande 6).
Placeringen av reklam i tidningar kritiseras i motion L720
av Gösta Lyngå m.fl. (mp). Motionärerna menar att annonser som
blandas med övrig tidningstext inte fyller ens elementära krav
på konsumentinformation. Motionärerna föreslår att tidningarna
skall ha särskilda sidor för reklam som kan samlas i särskilda
bilagor och yrkar att riksdagen hos regeringen begär regler
därom.
Motionsyrkanden liknande dem i motionerna L735 och L736
prövades av riksdagen våren 1990 och avslogs på hemställan av
utskottet i betänkande 1989/90:LU21. Som skäl för
ställningstagandet åberopade utskottet bl.a. att det inte torde
vara förenligt med tryckfrihetsförordningen att genom lag eller
andra föreskrifter genomföra några mer vittomfattande
begränsningar i reklamdistributionen. Utskottet hänvisade vidare
till en överenskommelse om distribution av direktreklam som
träffats i april samma år mellan konsumentverket, postverket och
branschorganisationen för direktmarknadsföretagen, Swedish
Direct Marketing Association (SWEDEMA). SWEDEMA hade också
inrättat en etisk nämnd för direktmarknadsföring. Utskottet fann
att önskemålen i de då aktuella motionerna fick anses
tillgodosedda genom de åtgärder som hade vidtagits.
I 1990 års ärende behandlade utskottet också en motion med
samma syfte som motion L720. Utskottet avstyrkte bifall också
till den motionen under åberopande av att den ordning som
förespråkades av motionärerna skulle innebära en inskränkning i
den grundlagsskyddade yttrande- och informationsfriheten som
råder för pressen här i landet.
Utskottet finner inte skäl att nu frångå sin tidigare
inställning till frågorna om reklambegränsningar. I sammanhanget
vill utskottet erinra om att regeringen i en till riksdagen i
slutet av år 1990 avlämnad proposition (prop. 1990/91:64)
föreslagit en ny särskild grundlag till skydd för
yttrandefriheten i radio, television, filmer, videogram och
ljudupptagningar m.m. Förslaget till ny grundlag bygger på samma
grundsatser som tryckfrihetsförordningen. Det innebär bl.a. att
principerna om censurförbud och etableringsfrihet blir gällande
för hela det moderna massmedieområdet. Utskottet vill också
påpeka att regeringen i proposition 1990/91:60 om offentlighet,
integritet och ADB har föreslagit att myndigheternas försäljning
av personuppgifter ur dataregister skall stramas upp. Enligt
förslaget skall bl.a. datalagen (1973:289) förtydligas så att
det krävs särskilt stöd för sådan försäljning. Om en person inte
önskar direktadresserad reklam skall han kunna förhindra att den
egna adressen lämnas ut för sådant ändamål. Genom förslaget
skapas en motsvarighet till den ordning som för närvarande
gäller enligt 27 § datalagen och som innebär att den som inte
önskar reklamförsändelser kan vända sig till det statliga
person- och adressregistret (SPAR) eller till länsstyrelsen.
På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motionerna
L720, L735 yrkande 5 och 6 samt L736 yrkandena 1, 2, 5 och 6.
I motion L727 av Carl Frick och Krister Skånberg (båda mp)
begärs en översyn av marknadsföringslagen och anslutande
lagar i syfte att stärka konsumenternas intressen i en ny
mediasituation med kommersiell reklam i TV, radio och andra
elektroniska media.
Beträffande den reklam som når oss via satellitsända
TV-program vill utskottet för sin del framhålla att ett enskilt
land har begränsade möjligheter att påverka vad som tas emot.
Insikten om detta har efter hand blivit alltmer utbredd i
Europa. Den nya situationen har resulterat i att staterna gått
samman om vissa gemensamma regler om TV-sändningar till
allmänheten. Två olika instrument har arbetats fram. Europarådet
öppnade våren 1989 för undertecknande en europeisk konvention om
gränsöverskridande television (European Convention on
Transfrontier Television). I oktober samma år beslutade EG ett
direktiv till medlemsstaterna med vissa föreskrifter om
TV-sändningar. De båda instrumenten har stora likheter. Det
ansvariga landet blir skyldigt att se till att sändningarna
uppfyller vissa minimikrav. I gengäld skall de länder där
sändningarna tas emot inte hindra vidaresändning av program som
uppfyller kraven. Minimireglerna gäller bl.a. förekomst av
våldsinslag, pornografi och rashets, skydd för barn och ungdom,
rätt till beriktiganden av uppgifter, andel europeiska program
samt reklam och s.k. sponsring. Europarådets konvention träder i
kraft när minst sju stater har uttryckt sitt samtycke till att
vara bundna av den. En ständig kommitté skall hjälpa till vid
tolkningen av bestämmelserna och med att lösa tvister. EGs
direktiv skall vara genomfört i medlemsländerna senast i oktober
1991.
Såvitt utskottet har sig bekant ingår det nämnda EG-direktivet
bland de rättsakter som kommer att omfattas av ett blivande
avtal om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde. Vad gäller
Europarådskonventionen har radiolagsutredningen (U 1985:05) i
uppdrag att belysa konsekvenserna av ett svenskt tillträde till
konventionen och lägga fram förslag till den lagstiftning som
behövs för att detta skall kunna ske (dir. 1989:21). Enligt vad
utskottet erfarit kommer utredningen att avlämna ett betänkande
under år 1991.
Utskottet vill också peka på att spörsmål om TV-reklam
uppmärksammats inom Nordiska ministerrådet, och arbete pågår
inom nordiska utskottet för konsumenträtt beträffande gemensamma
nordiska regler för TV-reklam.
Också i andra sammanhang pågår arbete med anknytning till det
av motionärerna aktualiserade spörsmålet. Av budgetpropositionen
(bilaga 15 s. 81) framgår sålunda att en översyn av
marknadsföringslagen för närvarande förbereds inom
civildepartementet. Arbetet utgör ett led i förberedelserna
inför omställningen till de regler som skall gälla på
konsumentområdet inom ramen för ett EES-avtal. Vidare har
regeringen i en nyligen beslutad lagrådsremiss föreslagit bl.a.
en särskild lag om annonser i marksänd television. Förslaget
innehåller regler bl.a. om högsta tillåtna annonsvolym och om
hur annonser skall få sättas in i sändningar. Enligt förslaget
får en annons inte syfta till att bl.a. fånga uppmärksamheten
hos yngre barn. Den i propositionen föreslagna lagstiftningen
innebär vidare att marknadsdomstolen med stöd av
marknadsföringslagen skall kunna förbjuda sådan reklam i TV som
bedöms vara otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare.
Med hänsyn till det anförda anser utskottet att några åtgärder
från riksdagens sida med anledning av motion L727 inte är
erforderliga, och utskottet avstyrker därför bifall till
motionen.
I motion L721 av Anita Stenberg m.fl. (mp) kritiseras
skönhetstävlingar för barn som anordnas i
marknadsföringssyfte. Förhållandena i USA tas upp som varnande
exempel. Motionärerna menar att denna form av reklam bör
förbjudas i Sverige och begär förslag till lag mot exploatering
av barn i skönhetstävlingar eller andra liknande arrangemang som
görs i marknadsföringssyfte.
Som motionärerna själva påpekar förekommer den berörda typen
av marknadsföring inte i Sverige. Utskottet finner därför inte
skäl till några åtgärder från riksdagens sida och avstyrker
bifall till motion L721.
6 Stöd till konsumentorganisationer
Genom riksdagens beslut om livsmedelspolitiken våren 1990
(prop. 1989/90:146, bet. JoU25, rskr. 327) infördes ett särskilt
stöd till ideella konsumentorganisationer. För innevarande
budgetår har 2000000 kr. anvisats för ändamålet. Syftet med
stödet är att stimulera och stärka konsumenternas inflytande på
livsmedelskedjans olika led i frågor som rör
livsmedelspolitiken. Medlen är avsedda att användas bl.a. som
stöd till ideella organisationer som bedriver projekt med
anknytning till livsmedels- och konsumentpolitiska frågor.
Regeringen beslutade hösten 1990 att medlen skall disponeras av
konsumentverket enligt de grunder som riksdagen angett.
I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till stöd till
konsumentorganisationer för budgetåret 1991/92 anvisar ett
reservationsanslag på 2000000 kr.
I motion L715 av Lars Werner m.fl. (v) yrkas att riksdagen
anvisar 3000000 kr. mer än vad regeringen föreslagit
(yrkande 1). I motionen anförs att intresset har varit stort för
projekt i syfte att stärka konsumentintresset i samband med
omläggningen av livsmedelspolitiken, varför anslaget bör höjas.
Motionärerna anser också mot bakgrund bl.a. av den ökade
internationella handeln att det finns behov av ett ökat stöd
till ideella konsumentorganisationer.
Också i motion L735 av Elisabet Franzén föreslås ett högre
anslag till stöd till konsumentorganisationerna. Motionärerna
vill skynda på uppkomsten av frivilliga konsumentorganisationer
och föreslår att det av regeringen föreslagna anslaget
fördubblas till 4000000 kr. (yrkande 7).
Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna i fråga
om betydelsen av ett statligt stöd till ideella
konsumentorganisationer för olika projekt på livsmedelsområdet.
Som ovan nämnts har emellertid stödet nyligen inrättats och i
likhet med föredragande statsrådet finner utskottet det rimligt
med oförändrade resurser under budgetåret 1991/92. Med hänsyn
härtill och med beaktande av det statsfinansiella läget har
utskottet inte någon erinran mot medelsberäkningen. Utskottet
tillstyrker alltså regeringens förslag och avstyrker bifall till
motionerna L715 yrkande 1 och L735 yrkande 7.
7 Konsumentforskning
Genom riksdagens forskningspolitiska beslut våren 1990 (prop.
1989/90:90, bet. LU22, rskr. 331) inrättades ett särskilt anslag
för konsumentforskning. För innevarande budgetår bestämdes
anslaget till 2000000 kr. Regeringen har sedermera beslutat
att medlen skall disponeras av konsumentverket.
I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till
konsumentforskning för budgetåret 1991/92 anvisar ett oförändrat
anslag.
I motion L735 av Elisabet Franzén m.fl. (mp) yrkas att
riksdagen anvisar 520000 kr. mer än vad regeringen föreslagit
(yrkande 1). Motionärerna anser det angeläget att kompetensen
inom området för konsumentforskning byggs upp och att
kontinuiteten säkras i den forskning som bedrivs. Enligt
motionärerna bör därför anslagen till konsumentforskningen
successivt öka med fem procent räknat i fast penningvärde under
ett antal budgetår. För budgetåret 1991/92 bör i enlighet härmed
anslaget uppgå till totalt 2520000 kr.
I motion L719 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) yrkas att regeringens
förslag avslås och att medlen i stället skall tillföras
humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet, vilket enligt
motionärerna torde ha bätttre förutsättningar än konsumentverket
att pröva frågor om forskning på konsumentområdet.
Utskottet konstaterar att ett tillmötesgående av önskemålet i
motion L735 skulle innebära ett principbeslut om årliga
anslagshöjningar för konsumentforskningen. Utskottet är för sin
del inte berett till ett sådant steg. Liksom i andra fall bör
därför medel för forskningen på konsumentområdet beräknas med
utgångspunkt i resursbehovet för det kommande budgetåret och det
statsfinansiella läget. I likhet med föredragande statsrådet
anser utskottet att konsumentforskningen bör tilldelas
oförändrade resurser för budgetåret 1991/92. Utskottet avstyrker
således bifall till motion L735 yrkande 1.
Spörsmålet om vilken myndighet som skall disponera anslaget
för konsumentforskning aktualiserades i samband med anslagets
inrättande våren 1990. I sitt av riksdagen godkända betänkande
1989/90:LU22 avstyrkte utskottet bifall till en motion med samma
syfte som motion L719. Utskottet hänvisade därvid till att det
sedan länge ingått i konsumentverkets uppgifter att stödja
forskningen på konsumentområdet. Fram t.o.m. början av
1980-talet hade verket också ett särskilt anslag för detta
ändamål. Vidare framhöll utskottet att erfarenheterna av
konsumentverkets stöd till sektorsforskningen på
konsumentområdet är goda. I linje härmed hade utskottet också i
samband med 1986 års beslut om inriktningen av
konsumentpolitiken (prop. 1985/86:121, bet. LU 34) ställt sig
positiv till regeringens förslag att konsumentverket då skulle
tilldelas ytterligare medel för forskningsstimulerande arbete
och avstyrkt en motion, vari yrkades avslag på förslaget med
motiveringen att verket inte borde ha uppgifter som ankom på
forskningsråden och de enskilda högskolorna. Utskottet hade
därvid instämt i vad utbildningsutskottet i ett inhämtat
yttrande hade anfört om att den kompetens verket hade borde
kunna utnyttjas vid prioriteringsbedömningar inom just
konsumentforskningen med dess tvärvetenskapliga karaktär. Enligt
utskottets mening saknades det anledning att bedöma saken
annorlunda år 1990, och utskottet ansåg att konsumentforskningen
främjades bäst om de föreslagna forskningsresurserna ställdes
till konsumentverkets förfogande. Utskottet avstyrkte därmed den
då aktuella motionen.
Enligt utskottets mening har några nya omständigheter inte
framkommit som bör föranleda riksdagen att ompröva
ställningstagandet i frågan om vilken myndighet som skall
disponera över anslaget till konsumentforskning. Utskottet vill
också erinra om att de medel som föreslås till
konsumentforskningen inte skall ses som grundforskningsmedel
utan som sektorsmedel, som fördelas utifrån sektoriella behov
och överväganden. Utskottet avstyrker därför bifall till motion
L719.
Utskottets ställningstaganden innebär att utskottet
tillstyrker bifall till propositionen i nu aktuell del.
8 Miljömärkning av produkter
På förslag av regeringen anvisade riksdagen år 1989 under ett
nytt anslag särskilda medel för miljömärkning av produkter
(prop. 1989/90:25, bet. LU13, rskr. 81). Med anslaget
finansieras ett system för frivillig och enhetlig positiv
miljömärkning. Systemet har tillkommit i nordisk samverkan och
bygger på enhetliga nordiska kriterier, vilka fastställs av ett
särskilt samordningsorgan under Nordiska ministerrådet.
Miljömärkningen i Sverige organiseras inom ramen för
standardiseringskommissionens i Sverige (SIS)
certifieringssystem samt handhas av en särskild
miljömärkningsstyrelse och en referensgrupp. Mellan staten och
SIS finns ett särskilt avtal om miljömärkningen. Avsikten är att
verksamheten med miljömärkningen i huvudsak skall finansieras
genom avgifter och ersättningar från de företag som vill
miljömärka sina produkter. Under uppbyggnadsskedet har
emellertid förutsatts att medel tillhandahålls över
statsbudgeten. Medlen skall återbetalas när systemet ekonomiskt
kan bära detta. Vid anslagets inrättande beräknades det totala
behovet av medelstillskott under de fem första åren till ca 6
milj. kr.
I budgetpropositionen föreslås att riksdagen för budgetåret
1991/92 till bidrag till miljömärkning av produkter anvisar ett
reservationsanslag på 2700000 kr.
Utskottet noterar att anslaget för budgetåret 1991/92 föreslås
utgå med ett högre belopp än vad som ursprungligen planerats.
Det begärda bidraget ligger dock inom ramen för det totala
bidrag som varit utgångspunkten i avtalet mellan staten och SIS.
I likhet med föredragande statsrådet anser utskottet att det är
angeläget att man snabbare får fram kriterier för miljömärkning
och därmed får fler miljömärkta produkter i handeln. Förslaget
föranleder därför inga erinringar från utskottets sida, och
utskottet tillstyrker bifall till propositionens förslag i denna
del.
Som redovisats ovan handhas miljömärkningen av en särskild
styrelse och en referensgrupp organiserade inom SIS. Enligt
avtalet mellan staten och SIS består styrelsen av ordföranden
och tio andra ledamöter. Andra styrelseledamöter än ordföranden
utses av SIS styrelse efter förslag av konsumentverket,
naturvårdsverket, kemikalieinspektionen, Landsorganisationen i
Sverige (LO), Kooperativa förbundet, Svenska
naturskyddsföreningen, Miljöförbundet, Sveriges industriförbund,
Grossistförbundet Svensk handel och Sveriges köpmannaförbund. I
fråga om referensgruppen gäller att den skall bestå av lägst 20
och högst 30 ledamöter, som utses av SIS styrelse efter förslag
av miljömärkningsstyrelsen. Ledamöterna skall representera dels
myndigheter och organisationer inom konsument- och
miljövårdsområdena, dels industri och handel samt dels allmänna
samhällsintressen och forskning.
I motion L716 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) och motion L724 av
Ulla Orring m.fl. (fp) framförs kritik mot
miljömärkningsstyrelsens sammansättning. I den förstnämnda
motionen anförs att det är en allvarlig brist att
forskningsintressena inte är representerade i styrelsen där de
slutliga bedömningarna görs och besluten fattas. Det kan således
inte anses tillfyllest att forskare finns företrädda i
referensgruppen. Motionärerna erinrar också om att i den
utredning som ligger till grund för systemet förutsattes att
forskningsintressena skulle finnas i styrelsen och yrkar ett
tillkännagivande om vad som sålunda anförts (yrkande 9).
I motion L724 anförs att forskarkunskap bör vara företrädd i
miljömärkningsstyrelsen för att en sammanvägning av alla
faktorer i produktcyklar skall kunna göras. Motionärerna yrkar
därför tillkännagivande om att forskarföreträdare bör ingå i
miljömärkningsstyrelsen (yrkande 1).
Motioner med samma syfte som de nu aktuella prövades av
riksdagen hösten 1989 i samband med miljömärkningssystemets
tillkomst. I sitt av riksdagen godkända betänkande (bet.
1989/90:LU13) konstaterade utskottet att forskningsintressena
enligt det i oktober 1989 ingångna avtalet mellan staten och SIS
skall tillgodoses genom att de blir representerade i
referensgruppen. Med hänsyn till att referensgruppen enligt
avtalet skall vara ett rådgivande organ till
miljömärkningsstyrelsen och skall behandla frågor om bl.a.
principer och huvudsaklig inriktning för miljömärkningen ansåg
utskottet att denna lösning fick anses till fyllest. Enligt
utskottets mening fick den framtida utvecklingen av
miljöstyrelsens verksamhet utvisa om det finns behov av att
förändra eller utöka dess sammansättning. På anförda skäl
avstyrkte utskottet bifall till motionerna.
Spörsmålet aktualiserades åter motionsvägen år 1990. På
hemställan av utskottet i betänkande 1989/90:LU21 avslog
riksdagen motionerna. Vid sitt ställningstagande påpekade
utskottet att det då endast hade förflutit några månader sedan
systemet med miljömärkning av produkter infördes varför det inte
kunde göras någon närmare utvärdering av verksamheten. Utskottet
fann därför inte anledning för riksdagen att frångå sitt
tidigare ställningstagande när det gäller styrelsens
sammansättning.
I anslutning till det anförda vill utskottet påminna om att
statsrådet Margot Wallström i riksdagsdebatten med anledning av
utskottets ovan nämnda betänkande 1989/90:21 inte ställt sig
avvisande till förslaget om en forskningsföreträdare i
miljömärkningsstyrelsen i det fall det skulle visa sig att
arbetet därigenom skulle effektiviseras (prot. 1989/90:97).
Utskottet finner inte anledning att frångå sina tidigare
ställningstaganden beträffande miljömärkningsstyrelsens
sammansättning. Om det skulle visa sig att det uppkommer behov
av forskarföreträdare i styrelsen anser sig utskottet, med
hänsyn till statsrådets ovan angivna uttalande, kunna utgå från
att regeringen tar de initiativ som är påkallade. Utskottet
avstyrker därför bifall till motionerna L716 yrkande 9 och L724
yrkande 1.
I motion L704 av Carl Bildt m.fl. tas upp en fråga som gäller
kriterierna för miljömärkningen. Motiveringen till yrkandet
återfinns i motion 1990/91:Jo722 vari motionärerna anför att det
är viktigt att hushållssektorn effektiviserar sin
energianvändning, vilket bl.a. kan ske genom upplysningar om
energiförbrukningen. Miljömärkningen bör därför innefatta även
sådana uppgifter, vilket enligt motionärerna bör ges regeringen
till känna.
Som redovisats ovan fastställs kriterierna för miljömärkningen
av produkter av ett särskilt samordningsorgan som har inrättats
under Nordiska ministerrådet. I samband med
miljömärkningssystemets tillkomst uttalade utskottet med
anledning av ett motionsyrkande i sitt av riksdagen godkända
betänkande (bet. 1989/90:LU13) att man utgick från att
kriterierna skulle komma att utformas utifrån ett
helhetsperspektiv så att hänsyn tas till alla faktorer i en
produktcykel, dvs. framställningen, användningen och det
slutliga omhändertagandet av produkten. Något särskilt
tillkännagivande i frågan ansåg utskottet därför inte
erforderligt, och utskottet avstyrkte bifall till den då
aktuella motionen.
Det av motionärerna aktualiserade spörsmålet om
energideklarationer har tagits upp i proposition 1990/91:88 om
energipolitiken, vilken nyligen avlämnats till riksdagen. I
propositionen föreslås att arbetet med energideklarationer av
bl.a. hushållsapparater intensifieras och utvidgas (s. 47).
Föredragande statsrådet anför att det är angeläget att arbetet
med energideklarationer och produktmärkning fortsätter och
utvidgas, och han föreslår att 5000000 kr. anvisas till
konsumentverket för ökade insatser inom områdena
produkttestning, energideklarationer och märkning av
hushållsapparater och vissa andra energiförbrukande produkter.
Medlen föreslås bli anvisade inom ramen för ett nytt anslag H 13
Vissa åtgärder för effektivare användning av energi (s. 74).
Konsumentverkets arbete förutsätts ske i samverkan med
näringspolitiska myndigheter. I propositionen aviseras också ett
uppdrag åt statens energiverk och konsumentverket att utreda
förutsättningarna för normer för maximal elförbrukning i
hushållsapparater m.m. Uppdraget har numera beslutats och skall
redovisas till regeringen senast den 1 april 1992.
Enligt utskottets mening får syftet med motionärernas önskemål
anses helt tillgodosett genom de av regeringen föreslagna
åtgärderna. Något initiativ i saken från riksdagens sida med
anledning av motion L704 är således inte påkallat, och utskottet
avstyrker därför bifall till motionen.
Frågor som gäller märkning och deklaration av miljöfarliga
ämnen m.m. tas upp i två motioner. I motion L701 av Ingbritt
Irhammar och Elving Andersson (båda c) anförs att det är
angeläget att allmänheten får tillgång till information om
miljöskadliga ämnen i hushålls- och rengöringsartiklar samt
kosmetika och andra liknande produkter. Enligt motionärerna bör
på sikt utarbetas ett kompletterande system för
miljövarudeklarationer. I motionen begärs tillkännagivande om
vad som anförts om miljömärkning och varudeklaration av
miljöskadliga ämnen.
Liknande synpunkter framförs i motion L717 av Martin Olsson
m.fl. (c). Motionärerna pekar på att det på marknaden finns en
stor mängd varor som, trots att de kan misstänkas innehålla
miljöskadliga och allergiframkallande ämnen, inte är försedda
med någon varudeklaration. Särskilt viktigt anser motionärerna
att det är att allmänheten snarast får tillgång till
varudeklarationer om miljöskadliga ämnen i hushålls- och
rengöringsartiklar och om allergiframkallande ämnen i
hygienartiklar och kosmetika. I motionen yrkas att riksdagen i
ett tillkännagivande uttalar vikten av att regeringen arbetar
för införande av det förordade varudeklarationssystemet (yrkande
4).
Kontrollen över kemiska produkter i allmänhet från hälso- och
miljöskyddssynpunkter utövas av kemikalieinspektionen. När det
gäller kosmetiska och hygieniska produkter är läkemedelsverket
sedan den 1 juli 1990 tillsynsmyndighet. I 5 § lagen (1985:426)
om kemiska produkter föreskrivs att den som hanterar eller
importerar en kemisk produkt skall vidta de åtgärder och iaktta
de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att hindra eller
motverka skada på människor eller i miljön. Därvid skall sådana
kemiska produkter undvikas som kan ersättas med mindre farliga
produkter (substitutionsprincipen). Enligt 8 § skall den som
tillverkar, importerar eller överlåter en kemisk produkt genom
märkning eller på annat sätt lämna uppgifter av betydelse från
hälso- och miljöskyddssynpunkt (produktinformation). Enligt 11 §
förordningen (1985:835) om kemiska produkter skall
kemikalieinspektionen meddela de föreskrifter om
produktinformation som behövs för bestämmelsens tillämpning. I
fråga om kosmetika och hygieniska produkter skall sådana
föreskrifter meddelas av läkemedelsverket.
Utskottet erinrar om att motionsyrkanden med liknande syften
som de nu aktuella tidigare har behandlats av utskottet. I sitt
av riksdagen godkända betänkande våren 1990 (bet. 1989/90:LU21)
förklarade sig utskottet dela motionärernas uppfattningar om
önskvärdheten av att informationen till konsumenterna rörande
miljöfarliga och allergiframkallande produkter förbättrades. När
det gäller produkter med negativ inverkan på miljön fann
utskottet att den införda ordningen för miljömärkning utgjorde
ett betydelsefullt steg på vägen mot en förbättrad
konsumentinformation, och att erfarenheterna av denna borde
avvaktas innan man övervägde ett mera omfattande
varudeklarationssystem. I betänkandet redovisades också det
arbete som utförts av kemikalieinspektionen i syfte att få till
stånd en övergång till från miljösynpunkt lämpligare produkter
samt en förbättrad information bl.a. till konsumenterna. När det
gäller allergiframkallande produkter underströks vad utskottet
uttalat år 1988 (se bet. 1987/88:31) vid en behandling av en
motion rörande märkning av hygienartiklar och kosmetika,
nämligen att det var angeläget att allmänheten snarast fick
tillgång till information om kosmetika och hygienvaror i
allergihänseende. Utskottet utgick emellertid från att frågan
skulle få sin lösning och ansåg att några åtgärder från
riksdagens sida med anledning av de då aktuella motionerna inte
var erforderliga. Utskottet avstyrkte således bifall till
motionerna.
Enligt vad utskottet nu har erfarit har kemikalieinspektionens
arbete i syfte att få till stånd en övergång till från miljö-
och hälsosynpunkt lämpligare produkter samt en förbättrad
information fortskridit. Inspektionen har bl.a. påbörjat arbetet
med föreskrifter om klassificering och märkning av miljöfarliga
ämnen och produkter samt i början av år 1991 gett ut allmänna
råd (1990:2) om produktinformation om ämnen med miljöfarliga
egenskaper. Några generella föreskrifter för när ett ämne bör
bedömas som miljöfarligt har emellertid inte beslutats. Ett
förslag till vetenskapliga kriterier för en sådan bedömning har
emellertid utarbetats i ett projekt under Nordiska
ämbetsmannakommittén (Kemikalieinspektionens rapport nr 9/89),
och i ett annat nordiskt projekt har förslag till system för
klassificering, märkning och varuinformationsblad för
miljöfarliga ämnen och produkter tagits fram (Miljörapport nr
1990:10 i Nordiska ministerrådets rapportserie).
Utskottet vill även hänvisa till proposition 1990/91:90 En god
livsmiljö vari föreslås ett system med förhandsanmälan av nya
kemiska ämnen i syfte att förbättra informationen om kemiska
ämnen och produkter. Vidare föreslår regeringen att
kemikalieinspektionens produktregister skall byggas ut. Systemet
med förhandsanmälan innebär att tillverkare och importörer blir
skyldiga att förhandsanmäla helt nya kemiska ämnen innan de
börjar saluföras i Sverige. Anmälan skall åtföljas av en
dokumentation om ämnets hälso- och miljöeffekter. Systemet är i
princip detsamma som det system för förhandsanmälan som redan
finns inom EG. Vidare föreslås en utvidgning av den nuvarande
anmälningsplikten till kemikalieinspektionens
produktregister till att omfatta bl.a. cancer- och
allergiframkallande ämnen. I propositionen behandlas också
regeringens förslag till verksamhetsinriktning för
kemikalieinspektionen under perioden 1991/92--1993/94,
varvid uttalas att inspektionens utredningsverksamhet avseende
kemikaliers hälso- och miljöfarlighet under de närmaste åren bör
inriktas mot de prioriterade effektområdena miljöfarlighet,
allergi och cancer. Enligt regeringens bedömning är det särskilt
angeläget att man under treårsperioden får till stånd en
praktisk tillämpning av nya bedömningsgrunder för
miljöfarlighet. Kemikalieinspektionen bör vidare under
treårsperioden genomföra ytterligare insatser för att företagen
bättre skall uppfylla sitt ansvar enligt lagen om kemiska
produkter. Det är också angeläget, fortsätter regeringen, med
åtgärder för att få företagen att bättre uppfylla sin
utrednings- och informationsskyldighet samt för att i ökad
utsträckning få dem att tillämpa substitutionsprincipen, dvs.
att företagen byter ut farliga ämnen och produkter mot mindre
farliga alternativ. I propositionen uttalas vidare att arbetet
med att föreslå och driva på att användningen av särskilt hälso-
och miljöfarliga kemikalier avvecklas eller begränsas skall
fortsätta med hög intensitet och i internationell samverkan,
särskilt inom ramen för samarbetet inom OECD och inom
EFTA-EG-områdena (prop. 1990/91:90 s. 235).
Utskottet konstaterar mot bakgrund av den lämnade
redovisningen att det pågår ett intensivt arbete med att få till
stånd förbättrade kunskaper och informationsåtgärder om
miljöfarliga och allergiframkallande ämnen. Med hänsyn härtill
kan några åtgärder från riksdagens sida med anledning av
motionerna inte anses erforderliga. Utskottet avstyrker därför
bifall till motion L701 och L717 yrkande 4.
9 Konsumentköplagen
Konsumentköplagen (1990:932) trädde i kraft den 1 januari 1991
och ersatte då 1973 års lag i samma ämne. Den nya
konsumentköplagen ingår som ett led i det köprättsliga
reformarbete som också resulterat i bl.a. lagen (1987:822) om
internationella köp och den nya köplagen (1990:931).
Konsumentköplagen innebär att alla lagregler om konsumentköp
av lösa saker samlats i en särskild lag. Den allmänna köplagen
skall alltså inte i något avseende gälla för sådana köp.
På samma sätt som i allmänna köplagen finns i den nya
konsumentköplagen vägledande bestämmelser för bedömningen av om
en vara skall anses felaktig. Bestämmelserna bygger på att
parterna har full avtalsfrihet om en varas beskaffenhet. Varan
skall i fråga om art, mängd, kvalitet, andra egenskaper och
förpackning stämma överens med vad som följer av avtalet.
Därutöver finns också indispositiva bestämmelser om när en vara
skall anses felaktig (16 -- 19 §§).
Konsumentköplagens regler om tidsbestämda garantier avseende
varan eller en egenskap hos varan liknar dem som fanns i den
gamla konsumentköplagen. Paragrafen i den nya lagen (21 §) är
utformad så att en tidsbestämd garanti eller liknande utfästelse
får verkan av en garanti för varans funktion under hela
garantitiden, förutsatt att varan inte drabbas av
olyckshändelser eller utsätts för vanvård eller dylikt från
köparens sida. Har säljaren åtagit sig att under viss tid svara
för varan i dess helhet eller i fråga om viss eller vissa
egenskaper hos varan skall varan i princip anses vara felaktig,
om det under garantitiden uppkommer en försämring i något
avseende som garantin omfattar. Enligt 21 § första stycket är
det tillräckligt att varan eller en del av den som omfattas av
utfästelsen försämras någon gång under garantitiden. Det saknas
då i princip betydelse om varan var helt avtalsenlig när den
avlämnades. För att säljaren skall undgå ansvar måste det göras
sannolikt att försämringen beror på en olyckshändelse eller
därmed jämförlig händelse eller på vanvård, onormalt brukande
eller något liknande förhållande på köparens sida (21 § andra
stycket). Säljaren har alltså bevisbördan rörande orsaken till
försämringen, och han måste visa antingen att försämringen beror
på en olyckshändelse som har inträffat efter den tidpunkt då
risken för varan gick över på köparen (8 §) eller att
försämringen beror på något förhållande på köparens sida. Det är
dock inte nödvändigt att säljaren förebringar full bevisning om
att orsaken till försämringen är av det slag som nyss berörts.
Det räcker med att detta görs sannolikt. -- Bestämmelsen torde
enligt vad som framhållits i lagens förarbeten (prop. 1989/90:89
s. 110) ligga i linje med hur en konsument vanligen uppfattar en
tidsbestämd garanti.
Om en vara är felaktig har konsumenten i regel rätt att kräva
att säljaren utan kostnad för konsumenten avhjälper felet eller,
i vissa fall, företar omleverans. Säljaren skall å sin sida i
regel ha rätt att på egen bekostnad avhjälpa ett fel eller
företa omleverans för att därigenom undgå de mera ingripande
påföljderna prisavdrag och hävning (22 §).
Konsumentköplagens regler om skadestånd vid fel i varan och
vid dröjsmål är helt nya och anknyter till motsvarande regler i
den allmänna köplagen. Säljaren svarar för det som ligger inom
hans kontrollsfär (kontrollansvar). Enligt köplagen omfattar
ersättningsskyldigheten till följd av kontrollansvaret endast
näraliggande och typiska förluster på grund av avtalsbrott, s.k.
direkta skador, och andra förluster ersätts blott om säljaren
varit vållande. I konsumentköplagen görs däremot inte någon
differentiering mellan direkta och indirekta skador, utan
säljaren skall på grund av kontrollansvaret ersätta köparen alla
de förluster som hans avtalsbrott förorsakar. Enligt
bestämmelserna om omfattningen av säljarens
skadeståndsskyldighet skall säljaren sålunda utge ersättning för
köparens utgifter och inkomstförlust, för den särskilda
kostnaden som kan uppkomma när köparen efter hävning måste köpa
motsvarande vara på annat håll till ett högre pris -- s.k.
täckningsköp -- samt för annan förlust på grund av fel i varan
(32 och 33 §§).
En annan nyhet i konsumentköplagen gäller konsumentens
möjlighet att avbeställa en vara innan leverans har skett. Om
köparen avbeställer varan innan den har avlämnats har säljaren
inte längre rätt att hålla fast vid köpet och kräva full
betalning. Säljaren har dock i sådant fall rätt till ersättning
(41 § första stycket) för särskilda kostnader som han haft för
att ingå och fullfölja avtalet till den del han inte kan
tillgodogöra dessa på annat sätt. Han får också ersättning för
särskilda kostnader till följd av avbeställningen samt för
förlust i övrigt med skäligt belopp. Sistnämnda regel innebär
att ersättningen skall bestämmas så att den ger viss
kompensation för utebliven vinst, dock inte i allmänhet hela det
överskott som skulle ha uppstått för säljaren om köpet
fullföljts (det s.k. positiva kontraktsintresset). Enligt 41 §
andra stycket har säljaren möjlighet att förbehålla sig en på
förhand bestämd ersättning vid bl.a. avbeställning om den är
skälig med hänsyn till vad som normalt kan anses tillkomma en
säljare enligt 41 § första stycket. När köparen avbeställer en
vara innan säljaren har accepterat ett anbud från köparen
föreligger däremot inte någon rätt för säljaren att få
ersättning av köparen (41 § tredje stycket). Detsamma gäller om
köparen visar att avbeställningen beror på hinder som köparen
skäligen inte kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars
följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller
övervunnit.
I motion L717 av Martin Olsson m.fl. (c) anförs att den nya
konsumentköplagen synes ha fått oönskade konsekvenser genom att
säljare av kapitalvaror som en följd av förpliktelserna enligt
den nya lagen upphört med att lämna sedvanlig garanti. I
stället får enligt motionärerna köparen av kapitalvaror nu i
regel teckna en försäkring, som innebär att säljaren ersätter
eller byter ut varan om den har ett fabrikationsfel. Köparen är
dock skyldig att bevisa att varan var felaktig redan vid
inköpet. Mot bakgrund av det anförda anser motionärerna att det
är väsentligt att riksdagen uttalar vikten av att regeringen
noga följer utvecklingen (yrkande 2).
I motion L907 av Rolf Dahlberg och Allan Ekström (båda m)
redovisas innebörden av de sedvanliga garantier som brukar
lämnas av handeln och som innebär bl.a. att köparen inte behöver
bevisa att den sålda varan var behäftad med fel när den
avlämnades. Som ett uttryck för att konsumentköplagen på ett
ensidigt sätt missgynnar säljaren har enligt motionärerna några
branschorganisationer uppmanat sina medlemmar att avstå från
bruket av garantier till följd varav köparen går miste om den
bevislättnad dessa inneburit. Motionärerna menar att det bör
ligga i både köparens och säljarens intresse att säljaren i
första hand åtar sig den bevisbörda för honom som en garanti
innefattar. Detta förutsätter i gengäld att fördelningen av det
ekonomiska ansvaret mellan säljaren och köparen för olika slags
händelser görs till föremål för ny prövning. I motionen yrkas
tillkännagivande av riksdagen om vad som sålunda anförts om
bruket av garantier enligt konsumentköplagen.
Utskottet vill för sin del stryka under att reglerna i den nya
konsumentköplagen ger konsumenten en betydligt starkare
ställning än han haft tidigare. Det sagda gäller inte minst i
fråga om konsumentens rätt till ersättning för ekonomiska skador
när en vara inte står i överensstämmelse med ett garantiåtagande
av säljaren eller eljest är felaktig. Ett uttalat syfte med
lagstiftningen var också att de ekonomiska riskerna vid
konsumentköp skulle flyttas över från konsumenterna till
säljarna (se prop. 1989/90:89 s. 58).
Som motionärerna framhåller har man efter konsumentköplagens
ikraftträdande den 1 januari 1991 inom vissa branscher upphört
med sedvanan att lämna garantier och erbjuder i stället
konsumenterna olika former av andra åtaganden som benämns
försäkring eller liknande. För åtagandena får konsumenterna i en
del fall utge särskild ersättning medan i andra fall åtagandet
ingår i det begärda priset för varan. För konsumenterna har
garantierna inneburit bl.a. den fördelen att -- om varan visat
sig felaktig under garantitiden -- de inte behövt bevisa att
felet funnits när varan avlämnades. När garantier inte lämnas
blir följden att köparen får bära bevisbördan för att varan
varit felaktig vid avlämnandet. Enligt utskottets mening är det
givetvis beklagligt ur konsumentskyddssynpunkt att bruket av
garantier minskat inom vissa branscher. Betydelsen av det
inträffade bör emellertid inte överdrivas. Enligt utskottets
mening kan det nämligen med fog antas att kraven på bevisning
från konsumentens sida i praktiken inte kommer att ställas
alltför högt, i vart fall inte när det är fråga om fel som yppat
sig inom viss, inte orimligt lång tid efter köpet. Utvecklingen
av rättspraxis på området vid de allmänna domstolarna och
allmänna reklamationsnämnden måste emellertid avvaktas innan
några säkra slutsatser kan dras om några särskilda åtgärder är
befogade för att stärka konsumentens ställning i förevarande
hänseende. Utskottet vill vidare peka på att de olika åtaganden
som numera lämnas vid konsumentköp i stället för uttryckliga
garantier i rättstillämpningen kan komma att bedömas innefatta
en sådan utfästelse som enligt 21 § konsumentköplagen skall
jämställas med en garanti. Till saken hör vidare att de
erbjudanden i form av s.k. försäkringar m.m. som lämnas inom
vissa branscher uppmärksammats av konsumentverket och
konsumentombudsmannen (KO). KO har också i två fall fört saken
vidare till marknadsdomstolen för prövning enligt lagen
(1971:112) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och
marknadsföringslagen (1975:1418). Enligt vad utskottet inhämtat
har försäkringserbjudandena även uppmärksammats inom
försäkringsinspektionen. Utskottet vill vidare framhålla att
bruket av garantier är ett konkurrensmedel inom handeln. I den
mån garantier efterfrågas av konsumenterna finns det därför
all anledning att anta att garantier kommer att lämnas också i
framtiden. Det kan i sammanhanget påpekas att det inom handeln
synes råda delade meningar om det lämpliga i att garantierna
slopats (se t.ex. tidningen Köpmannen nr 7 år 1991).
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att
underlåtenheten att lämna garantier med all sannolikhet kommer
att visa sig vara ett övergående fenomen. Några särskilda
åtgärder från statsmakternas sida med anledning av den
hittillsvarande utvecklingen inom vissa branscher torde därför
inte nu vara påkallade. Utskottet utgår dock från att regeringen
följer tillämpningen av konsumentköplagen och tar de initiativ
som kan anses erforderliga. I enlighet med det sagda bör
motionerna L717 yrkande 2 och L907 inte föranleda någon
riksdagens vidare åtgärd, och utskottet avstyrker därför bifall
till motionsyrkandena.
De ovan redovisade reglerna i konsumentköplagen om
konsumentens rätt till avbeställning kritiseras i två
motioner. I motion L717 av Martin Olsson m.fl. (c) ifrågasätts
om konsumentköplagens bestämmelse om en generell möjlighet för
köparen att avbeställa en vara innan den har avlämnats kan anses
vara ett konsumentintresse. Den oinskränkta avbeställningsrätten
kan leda till att konsumenterna inte gör tillräckligt noga
överväganden och att respekten för ingångna avtal starkt
begränsas. Vidare måste enligt motionärerna de praktiska
svårigheter som kan uppstå för mindre näringsidkare beaktas.
Motionärerna föreslår mot denna bakgrund att avbeställning
endast får godtas om särskilda skäl föreligger såsom dödsfall
inom familjen, skilsmässa, arbetslöshet, sjukdom eller andra
förhållanden som avsevärt ändrat förutsättningarna för
konsumenten. I motionen yrkas att riksdagen begär förslag till
sådana ändringar i konsumentköplagen att huvudregeln blir att
ingångna avtal skall hållas (yrkande 1).
I motion L906 av Rune Backlund m.fl. (c, m, fp) begärs förslag
från regeringen om inskränkningar av den generella
avbeställningsrätten när det gäller specialbeställda varor och
beställningsvaror av större värde. Reglerna riskerar annars,
menar motionärerna, att slå tillbaka på konsumentkollektivet med
ökade priser och på så sätt att frivilliga försäljningsåtgärder
såsom garantier i många fall försvinner. Motionärerna anför att
många företagare känner oro inför avsteget om att avtal skall
hållas och sannolikt kommer att ta ut handpenning eller
beställningsavgifter vid beställningsköp. Företagens oro dämpas
inte av möjligheten att få ersättning av köparen vid
avbeställning. Enligt motionärerna blir problemen särskilt stora
när det gäller specialbeställda varor, t.ex. en soffa med visst
tyg eller material, specialdesignade möbler eller inredningar
med särskilda mått.
I motion L702 av Allan Ekström (m) kritiseras bestämmelsen i
41 § konsumentköplagen som innebär att säljaren inte har rätt
till ersättning om köparen avbeställer en vara innan säljaren
har accepterat ett anbud som köparen har lämnat till säljaren.
Enligt motionären innebär stadgandet ett främmande inslag i vår
rättsordning och ett brott mot den inom avtalsrätten erkända
löftesprincipen. Bestämmelsen kan vara till nackdel för
köparen genom att den fråntar honom möjligheten att avge ett
oåterkalleligt anbud, vilket i sin tur kan tvinga säljaren att
begära betalning för olika förberedande åtgärder som han under
acceptfristen avser att vidta i syfte att överväga anbudet.
Motionären yrkar att riksdagen beslutar att upphäva stadgandet i
41 § tredje stycket första meningen.
Utskottet erinrar om att motionsyrkanden liknande dem i motion
L717 och L906 prövades av riksdagen våren 1990 i samband med
konsumentköplagens tillkomst (prop. 1989/90:89, bet.
1989/90:LU35). I sitt av riksdagen godkända betänkande framhöll
utskottet att konsumenterna kan ha flera olika bevekelsegrunder
för att vilja dra sig tillbaka från ett köp och att en rätt till
avbeställning borde införas i konsumentköplagen. Utskottet
pekade även på att steg i riktning mot en rätt till
avbeställning också hade tagits genom regeringens förslag till
ny köplag (prop. 1988/89:76), vilket utskottet då nyligen hade
tillstyrkt (bet. 1989/90:LU34). Köplagsförslaget innebar att
köparen under vissa förutsättningar får avbeställa en vara som
skall tillverkas eller anskaffas särskilt för honom. Utskottet
fann det emellertid inte tillfyllest med en sådan begränsad
avbeställningsrätt på konsumentområdet utan framhöll att andra
lösningar måste hittas. En möjlighet kunde därvid vara att
konsumenten i enlighet med tankegångarna i en av motionerna fick
avbeställningsrätt då förutsättningarna för köpet ändrats.
Enligt utskottet var det emellertid knappast möjligt att hitta
kriterier som på ett lämpligt och entydigt sätt fångade in just
sådana fall men utestängde andra. En begränsning i
avbeställningsrätten på det i motionen förordade sättet var
således enligt utskottet inte någon framkomlig väg. Någon annan
metod för att åstadkomma en meningsfull begränsning i
avbeställningsrätten kunde utskottet inte finna. Enligt
utskottet var då den enda tänkbara lösningen att konsumenten
fick avbeställa en vara oavsett anledningen därtill. Det blev då
nödvändigt att på konsumentköpsområdet göra ett avsteg från
principen att avtal skall hållas. För den av utskottet förordade
generella avbeställningsrätten talade också att konsumenterna
genom bestämmelserna i konsumenttjänstlagen redan tillerkänts en
ovillkorlig avbeställningsrätt när det gäller tjänster. I och
för sig kunde det enligt utskottets mening hävdas att
skillnaderna mellan konsumentköp och konsumenttjänster är
betydande. Vid tillverkningsavtal är dock, uttalade utskottet,
likheterna stora mellan å ena sidan köp och å andra sidan sådana
avtal som innefattar tjänster, och gränsdragningen mellan de
avtal som faller under konsumenttjänstlagen och de som skall
bedömas enligt konsumentköplagen är beroende av vem som
tillhandahåller material för tillverkningen av varan. Vidare
framhöll utskottet att särskilda problem skulle kunna uppkomma
vid s.k. blandade avtal, då näringsidkaren dels säljer en vara
till konsumenten och dels åtar sig att utföra ett visst arbete
på den. Att rätten till avbeställning i sådana fall skall bero
på hur avtalet rättsligen etiketterats kunde enligt utskottet te
sig svårförståeligt för den enskilde konsumenten.
Av de angivna skälen ställde sig utskottet bakom förslaget i
propositionen att konsumenten bör ha en i princip ovillkorlig
rätt att avbeställa ett köp. Utskottet erinrade emellertid
samtidigt om att det självfallet är angeläget att regelsystemet
utformas så att näringsidkaren inte drabbas av några förluster
på grund av avbeställningen. Det var också viktigt, framhöll
utskottet, att reglerna inte uppmuntrar konsumenterna till
oöverlagda köp. Näringsidkaren borde därför ha rätt till
ersättning när avbeställning sker. Enligt utskottets mening fick
förslaget i propositionen såvitt gällde ersättningsrättens
generella omfattning anses innebära en fullt godtagbar avvägning
mellan de olika intressen som gjorde sig gällande i frågan. --
Utskottets nu redovisade ställningstagande innebar att de då
aktuella motionerna avstyrktes.
Enligt utskottets mening har några nya omständigheter inte
tillkommit som bör föranleda att riksdagen nu frångår sina
ställningstaganden från våren 1990 beträffande
avbeställningsrätten enligt konsumentköplagen. Utskottet
avstyrker alltså bifall till motionerna L717 yrkande 1 och L906.
Också de i motion L702 framförda invändningarna mot 41 §
konsumentköplagen framfördes våren 1990 motionsledes i samband
med konsumentköplagens behandling i riksdagen. Utskottet
avstyrkte därvid på närmare anförda skäl bifall till den då
aktuella motionen och tillstyrkte propositionens förslag också i
denna del (se bet. 1989/90:LU35 s. 36).
När nu kritiken åter aktualiseras kan utskottet i och för sig
instämma i motionärens påstående att bestämmelsen i 41 § tredje
stycket konsumentköplagen inte är förenlig med den s.k.
löftesprincipen inom avtalsrätten. Principen innebär
sammanfattningsvis att anbud, som inte återkallats innan
mottagaren tagit del av det, är bindande under en viss tid
(acceptfrist). Utskottet vill emellertid peka på att det inom
konsumentskyddslagstiftningen tidigare gjorts avsteg från
grundläggande avtalsrättsliga principer i syfte att stärka
konsumentens ställning. Enligt hemförsäljningslagen (1981:1361)
har konsumenten rätt att frånträda bindande avtal (ångerrätt)
genom att lämna eller sända ett skriftligt meddelande om detta
till näringsidkaren inom den s.k. ångerveckan. Om konsumenten
utövar sin ångerrätt har säljaren inte rätt till någon särskild
ersättning. Vidare har konsumenten enligt konsumenttjänstlagen
(1985:716) rätt att avbeställa en tjänst innan den har
slutförts, varvid särskilda regler gäller som begränsar
näringsidkarens rätt till ersättning i syfte att skydda
konsumenten. Också de ovan redovisade reglerna om
avbeställningsrätt vid konsumentköp innebär ett avsteg från
grundsatsen att avtal är bindande. Att allmänna avtalsrättsliga
principer får vika för konsumentskyddsintressen är således inte
någon nyhet.
Härutöver vill utskottet framhålla att löftesprincipen i
huvudsak endast förekommer i nordisk och tysk rätt. Enligt
angloamerikansk rätt däremot kan ett anbud återkallas innan det
accepteras. Det angloamerikanska regelsystemet har satt sin
prägel på de bestämmelser i 1980 års FN-konvention om
internationella köp som avser ingående av köpeavtal. Sverige har
tillträtt konventionen och den har införlivats med svensk rätt
genom lagen om internationella köp. Vid tillträdet har Sverige
dock inte ansett sig kunna bli bundet av konventionens avtalsdel
på grund av att den inte är förenlig med vår avtalsrätt och har
avgivit en reservation i detta avseende. Avtalsdelen har inte
heller införlivats med svensk rätt. Enligt utskottets mening
kan det emellertid ifrågasättas om vi i längden kan upprätthålla
alla de principer som vår nuvarande avtalslag bygger på.
Tillkomsten av ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde liksom
internationaliseringen av handeln i övrigt kan komma att ställa
krav på att vi anpassar våra avtalsrättsliga regler till vad som
gäller mera allmänt i andra länder. Enligt vad utskottet
inhämtat övervägs för närvarande inom justitiedepartementet
behovet av en översyn av avtalslagen mot bakgrund bl.a. av vad
som förekom vid det 32:a nordiska juristmötet sommaren 1990. En
fråga som därvid diskuterades gällde just löftesprincipens
fortsatta bestånd i de nordiska avtalslagarna (se T. Håstad,
Reform av de nordiska avtalslagarna?, Det 32. nordiske
juristmøde, Del 1, s. 247). I Finland och Norge har
utredningsarbete rörande den finska resp. norska avtalslagen
redan inletts.
Mot bakgrund av det anförda kan utskottet inte finna att det
nu finns anledning att tillstyrka bifall till motion L702.
Motionen avstyrks därför.
10 Övriga frågor
I motion L908 av Magnus Persson (s) tas upp en fråga om
preskription av banktillgodohavanden. För fordringar som
avser innestående bankmedel gäller allmän preskription enligt
huvudregeln i preskriptionslagen (1981:130). Regeln innebär att
en fordran preskriberas tio år efter tillkomsten om inte
preskriptionsavbrott sker dessförinnan.
Motionärerna begär ett tillkännagivande om ändrad
preskriptionstid för banktillgodohavanden. I motionen beskrivs
ett fall där en person vägrats utbetalning av innestående
bankmedel under åberopande av tioårig preskription. Motionären
anser att den gällande ordningen bör ändras till en form av
"livstidsregel" för kontoinnehavare.
Utskottet behandlade hösten 1990 ett liknande motionsyrkande
från samme motionär. Motionen remissbehandlades och yttranden
inkom från konsumentverket, Svenska bankföreningen, Svenska
sparbanksföreningen och Sveriges föreningsbankers förbund. I
sitt av riksdagen godkända betänkande i ärendet (bet.
1990/91:LU1) framhöll utskottet -- i likhet med motionären --
att det var otillfredsställande om bankmedel kunde bli föremål
för preskription. Enligt utskottet syntes dock problemet i allt
väsentligt ha fått en lösning. Konsumentverket och Svenska
sparbanksföreningen hade sålunda i sina remissvar påpekat att
den införda skyldigheten för bankerna att lämna
kontrolluppgifter om banktillgodohavanden och ränteinkomster
till skattemyndigheterna torde medföra att preskriptionsavbrott
sker. Sparbanksföreningen hade härutöver framhållit att
preskriptionsavbrott likaledes uppkommer då bankerna enligt ett
allmänt förekommande förfarande årligen automatiskt påför ett
bankkonto ränta. Såväl konsumentverket som övriga
remissinstanser avstyrkte motionen. Utskottet delade
remissinstansernas uppfattning och fann inte skäl till några
initiativ från riksdagens sida. Utskottet avstyrkte därför
bifall till den då aktuella motionen.
Några nya omständigheter som bör föranleda ett ändrat
ställningstagande från riksdagens sida har inte framkommit under
det halvår som gått sedan samma fråga prövades, och utskottet
avstyrker därför bifall till motion L908.
I motion L722 av Torgny Larsson (s) kritiseras de nuvarande
reglerna om konsumentkrediter. Motionären menar, mot
bakgrund av i motionen närmare redovisade missförhållanden, att
det finns behov av en översyn av gällande bestämmelser om
kreditgivning och yrkar tillkännagivande därom.
Som utskottet närmare redovisat hösten 1990 i samband med
behandlingen av motioner som gällt konsumentkreditfrågor (bet.
1990/91:LU1) har statsmakterna under senare år tagit åtskilliga
initiativ i syfte att lösa de problem på konsumentkreditområdet
som motionären tar upp. Initiativen har resulterat bl.a. i
departementspromemorian (Ds 1990:84) Ny konsumentkreditlag, som
upprättats inom justitiedepartementet. Promemorian är för
närvarande föremål för remissbehandling, och enligt vad
utskottet erfarit avser regeringen att senare i år besluta om en
lagrådsremiss med förslag till ny konsumentkreditlag. Utskottet
kan alltså konstatera att motionärens önskemål om en översyn av
bestämmelserna om konsumentkrediter är tillgodosett. Med
hänvisning härtill avstyrker utskottet bifall till motion L722.
Resegarantilagen (1972:204) innebär bl.a. att den som
yrkesmässigt anordnar sällskapsresor till något annat land än
ett nordiskt skall, innan han marknadsför resan, ställa
säkerhet, resegaranti, hos kommerskollegium. Också den som
yrkesmässigt tillhandahåller eller på annat sätt förmedlar av
annan anordnad resa av sådant slag skall ställa säkerhet hos
kollegiet. Om kommerskollegium inte medger annat skall
säkerheten bestå av en av bank eller försäkringsbolag utfärdad
betalningsutfästelse, som fullgörs vid anfordran. Om en
sällskapsresa blir inställd eller eljest inte kommer till stånd
får säkerheten tas i anspråk för återbetalning av medel, vilka
erlagts för resan. Har en sällskapsresa påbörjats men inte
slutförts får säkerheten tas i anspråk för resenärernas
uppehälle i utlandet, deras återresa och skälig ersättning till
dem för värdet av de förmåner som de gått miste om genom att
resan avkortats. Frågor om ianspråktagande av säkerhet prövas av
en särskild nämnd, resegarantinämnden.
I motion L730 av Jan Sandberg (m) anförs att de belopp som
måste garanteras enligt resegarantilagen sannolikt uppgår till
miljarder medan endast omkring 25 milj. kr. faktiskt har behövts
tas i anspråk sedan systemet infördes år 1967. De bankgarantier
som för närvarande ställs påverkar företagens möjligheter att få
lån och bankgarantier för andra ändamål. Motionären menar att
det nuvarande systemet är onödigt dyrt och besvärligt, vilket
i slutändan får betalas av konsumenten. I motionen föreslås att
det nuvarande systemet ersätts med en försäkringslösning.
Enligt vad utskottet inhämtat pågår för närvarande en översyn
av regelsystemet för sällskapsresor inom justitiedepartementet
med sikte på att en departementspromemoria i ämnet skall
framläggas under år 1991. Översynen är föranledd av ett inom EG
nyligen antaget direktiv om sällskapsresor, vari bl.a. behandlas
frågor om arrangörens ekonomiska ansvar i förhållande till
resenärerna samt deras rätt till återbetalning. Enligt
direktivet skall medlemsstaterna bl.a. införa en garantifond,
som får tas i anspråk om resenärernas ersättningskrav inte kan
betalas på annat sätt.
Utskottet utgår från att de frågor som motionären tar upp
kommer att belysas under det pågående översynsarbetet. Utskottet
avstyrker därför bifall till motion L730.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande anslag till marknadsdomstolen
att riksdagen med bifall till regeringens förslag till
Marknadsdomstolen för budgetåret 1991/92 anvisar ett
förslagsanslag på 4108000 kr.,
2. beträffande anslag till allmänna reklamationsnämnden
att riksdagen med bifall till regeringens förslag till
Allmänna reklamationsnämnden för budgetåret 1991/92 anvisar
ett förslagsanslag på 12808000 kr.,
3. beträffande nya anslag på konsumentområdet
att riksdagen avslår motion 1990/91:L711 yrkande 3 och motion
1990/91:L735 yrkande 2,
res. 1 (mp)
4. beträffande anslag till konsumentverket
att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med
avslag på motion 1990/91:L735 yrkande 8 och motion 1990/91:L736
yrkande 10 till Konsumentverket för budgetåret 1991/92
anvisar ett förslagsanslag på 75645000 kr.,
res. 2 (mp)
res. 3 (v)
5. beträffande finansieringen av konsumentverksamhet m.m.
att riksdagen avslår motion 1990/91:L718,
res. 4 (v, mp)
res. 5 (m)
6. beträffande konsumentverket i framtiden
att riksdagen avslår motion 1990/91:L716 yrkandena 2, 3 och 6,
22. beträffande skönhetstävlingar för barn
att riksdagen avslår motion 1990/91:L721,
23. beträffande stöd till konsumentorganisationer
att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med
avslag på motion 1990/91:L715 yrkande 1 och motion 1990/91:L735
yrkande 7 till Stöd till konsumentorganisationer för
budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 2000000
kr.,
res. 22 (v)
res. 23 (mp)
24. beträffande konsumentforskning
att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med
avslag på motion 1990/91:L719 och motion 1990/91:L735 yrkande 1
till Konsumentforskningen för budgetåret 1991/92 anvisar ett
reservationsanslag på 2000000 kr.,
res. 24 (mp)
res. 25 (m, fp, c)
25. beträffande bidrag till miljömärkning av produkter
att riksdagen med bifall till regeringens förslag till
Bidrag till miljömärkning av produkter för budgetåret
1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 2700000 kr.,
27. beträffande kriterierna för miljömärkning
att riksdagen avslår motion 1990/91:L704,
res. 27 (m)
28. beträffande varudeklarationer om miljöskadliga ämnen
att riksdagen avslår motion 1990/91:L701 och motion
1990/91:L717 yrkande 4,
res. 28 (c, v, mp)
29. beträffande garantier
att riksdagen avslår motion 1990/91:L717 yrkande 2 och motion
1990/91:L907,
res. 29 (m, fp, c, mp)
30. beträffande avbeställning vid konsumentköp
att riksdagen avslår motion 1990/91:L702, motion 1990/91:L717
yrkande 1 och motion 1990/91:L906,
res. 30 (m, fp, c, mp)
31. beträffande preskription av bankmedel
att riksdagen avslår motion 1990/91:L908,
32. beträffande konsumentkrediter
att riksdagen avslår motion 1990/91:L722,
33. beträffande resegarantier
att riksdagen avslår motion 1990/91:L730.
Stockholm den 21 mars 1991
På lagutskottets vägnar
Rolf Dahlberg
Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Lennart Andersson (s), Owe
Andréasson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inger
Hestvik (s), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Gunnar
Thollander (s), Lena Boström (s), Bengt Harding Olson (fp),
Elisabeth Persson (v), Anita Jönsson (s), Gunilla Andersson (s),
Charlotte Cederschiöld (m), Karin Starrin (c) och Gösta Lyngå
(mp).
Reservationer
1. Nya anslag på konsumentområdet (mom. 3)
Gösta Lyngå (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar
med "Som påpekas" och slutar med "yrkande 2" bort ha följande
lydelse:
Som påpekas av både föredragande statsrådet och motionärerna i
motion L735 har många kommuner aviserat att man avser att göra
inskränkningar i den kommunala konsumentverksamheten. Med hänsyn
till riksdagens tidigare uttalanden om den centrala roll som den
lokala konsumentverksamheten skall spela (se bet. LU 1985/86:43,
1988/89:LU17 och 1989/90:LU21) finner utskottet utvecklingen
synnerligen oroande. Enligt utskottets mening är nyttan av en
väl fungerande kommunal konsumentvägledning så betydelsefull att
det behövs ett ordentligt resurstillskott från statens sida.
Utskottet ansluter sig till det förslag som har lagts fram i
motion L735 om ett särskilt reservationsanslag till
konsumentverket på 1000000 kr. för information till
kommunerna om betydelsen av och uppläggningen av deras
konsumentrådgivning. En sådan satsning måste anses som en lönsam
samhällsekonomisk investering på sikt. Utskottet tillstyrker
alltså bifall till motion L735 yrkande 2.
Utskottet anser vidare att utbildning av kommunernas
konsumentrådgivare såsom föreslås i motion L711 är ett utmärkt
förslag vars uppföljning dock bör ligga inom kommunernas
beslutsområde.
dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha
följande lydelse:
3. beträffande nya anslag på konsumentområdet
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L735 yrkande 2
och med anledning av motion 1990/91:L711 yrkande 3 som ett nytt
anslag under trettonde huvudtiteln till Information om
kommunal konsumentrådgivning för budgetåret 1991/92 anvisar
ett reservationsanslag på 1000000 kr.
2. Anslag till konsumentverket (mom. 4)
Gösta Lyngå (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar
med "Av statsfinansiella" och på s. 10 slutar med "till
konsumentverket" bort ha följande lydelse:
Som påpekas i motion L735 föreslår regeringen i årets
budgetproposition ett särskilt stöd till frivilliga
konsumentorganisationer (anslag F 6). Anslaget skall handhas av
konsumentverket och uppgår till 2000000 kr. För att det
anslagna stödet till konsumentorganisationerna skall kunna
användas effektivt och för avsedda ändamål hos de organisationer
som får del av det finns behov av hjälp och stöd i olika former.
Behovet av stöd framstår som särskilt angeläget mot bakgrund av
att bidraget till frivilliga konsumentorganisationer är nytt och
de organisationer som kan tänkas komma i fråga för bidrag saknar
erfarenhet av sådan verksamhet. Enligt utskottets mening kan ett
lämpligt sätt att tillgodose detta stödbehov vara, såsom
föreslås i motion L735, att konsumentverket får ekonomiska
möjligheter att inrätta en särskild informations- och
utredartjänst för ändamålet.
I likhet med motionärerna i motion L735 anser utskottet mot
bakgrund av det anförda att riksdagen utöver vad regeringen
föreslagit skall anslå ytterligare 500000 kr. till
konsumentverket att användas för inrättande av en tjänst med
ovan angivna uppgifter.
När det gäller motion L736 yrkande 10 delar utskottet
motionärernas uppfattning att konsumentverket måste ges helt
andra resurser än verket har i dag för att kunna marknadsföra
sina kunskaper och därmed hjälpa konsumenterna att bli aktiva på
olika sätt. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med
bifall till motion L736 yrkande 10 som sin mening ge regeringen
till känna. Utskottet utgår från att tillkännagivandet
resulterar i ändrade direktiv från regeringen till
konsumentverket för den fördjupade anslagsframställning för
budgetåren 1992/93--1994/95.
dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha
följande lydelse:
4. beträffande anslag till konsumentverket
att riksdagen dels med bifall till motion 1990/91:L735 yrkande
8 och med anledning av regeringens förslag till
Konsumentverket för budgetåret 1991/92 anvisar ett
förslagsanslag på 76145000 kr., dels med bifall till motion
1990/91:L736 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.
3. Anslag till konsumentverket (mom. 4, motiveringen)
Elisabeth Persson (v) anser
att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med "Av
statsfinansiella" och slutar med "bli erforderlig" bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser sig inte heller kunna tillmötesgå önskemålet i
motion L735 (yrkande 8) om medel till en ny tjänst vid
konsumentverket. Det får ankomma på konsumentverket att bedöma i
den mån verket behöver få den föreslagna tjänsten för att stödja
ideella konsumentorganisationer.
4. Finansieringen av konsumentverksamhet m.m. (mom. 5)
Elisabeth Persson (v) och Gösta Lyngå (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som
börjar med "Utskottet delar" och slutar med "motion L718" bort
ha följande lydelse:
Utskottet delar helt motionärernas uppfattning i fråga om
behovet av en förstärkt konsumentupplysning och
konsumentforskning. När det gäller den av motionärerna
föreslagna finansieringen har visserligen sådana förslag
tidigare tillbakavisats av olika skäl. Enligt utskottets mening
har emellertid situationen numera kommit i ett så allvarligt
läge att skäl föreligger för riksdagen att ompröva beslutet. Som
motionärerna framhåller har nämligen resurserna till
konsumentverksamhet av olika slag kontinuerligt försämrats sedan
mitten av 1970-talet. Den kommunala konsumentverksamheten, som
utgör ett påtagligt stöd och hjälporgan vid inköp och
reklamationer m.m., hotas nu genom kommunernas trängda
ekonomiska läge att reduceras, uppgå i annan verksamhet eller
helt försvinna. Samtidigt som det görs helt otillräckliga
satsningar på konsumentfrågor och konsumentforskning, använder
näringslivet belopp som har uppskattats till 25 miljarder kronor
per år till marknadsföringsåtgärder av olika slag. Därtill
kommer att TV-reklamen numera når en betydande andel av de
svenska hushållen.
Enligt utskottets mening kan det mot denna bakgrund inte
framstå som annat än rimligt att reklamen skall bidra till
kostnaderna för konsumentupplysning och konsumentforskning.
Utskottet anser i likhet med motionärerna att frågan om hur en
ökning av reklamskatten kan utformas och hur medlen lämpligen
kan användas för konsumentupplysning centralt och lokalt bör bli
föremål för överväganden i lämpligt sammanhang.
Vad utskottet sålunda har anfört bör riksdagen med anledning
av motion L718 ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha
följande lydelse:
5. beträffande finansieringen av konsumentverksamhet m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:L718 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Finansieringen av konsumentverksamhet m.m. (mom 5,
motiveringen)
Rolf Dahlberg, Allan Ekström och Charlotte Cederschiöld (alla
m) anser
att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med
"Utskottet delar" och slutar med "aktuella motionsyrkandet" bort
ha följande lydelse:
Med anledning av den av motionärerna förordade finansieringen
vill utskottet erinra om att spörsmålet om ianspråktagande av
medel för utbyggnad av såväl den kommunala konsumentvägledningen
som allmänna reklamationsnämndens verksamhet från intäkterna av
reklamskatten behandlades av utskottet i samband med det
konsumentpolitiska beslutet år 1986. I sitt av riksdagen
godkända betänkande (bet. LU 1985/86:34) hänvisade utskottet
till ett i ärendet inhämtat yttrande från skatteutskottet, vari
anfördes att skatteutskottet i återkommande sammanhang tagit
avstånd från den typ av specialdestinerade skatter som föreslogs
i den då aktuella motionen. Lagutskottet hade ingen annan mening
än den skatteutskottet gett uttryck för och avstyrkte det då
aktuella motionsyrkandet.
6. Konsumentverket i framtiden (mom. 6)
Rolf Dahlberg, Allan Ekström och Charlotte Cederschiöld (alla
m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som
börjar med "Beträffande motionärernas" och på s. 14 slutar med
"och 6" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den uppfattning som förs fram i motion L716
att konsumentverkets uppgifter för närvarande är alltför
omfattande och dessutom leder till en splittring av
verksamheten. Verkets uppgifter bör därför renodlas i syfte att
effektivisera verksamheten inom de områden där verkets arbete
har visat sig ha en särskild betydelse för konsumenterna. Vidare
bör konsumentombudsmannen ha en självständigare ställning
gentemot verket och myndighetsuppgifterna särskiljas från
verkets andra uppgifter. Utskottet anser därför i likhet med
motionärerna att en översyn av verkets instruktion är påkallad.
I den mån så erfordas bör en översyn också omfatta 1986 års
konsumentpolitiska beslut liksom frågeställningen hur
konsumentverkets verksamhet eljest kan effektiviseras.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att de direktiv
som regeringen beslutat för en fördjupad anslagsframställning
för budgetåren 1992/93--1994/95 har fått en olämplig utformning.
Regeringen bör därför omgående besluta om tilläggsdirektiv i
enlighet med vad utskottet ovan uttalat.
När det sedan gäller yrkandet om en sammanslagning av
konsumentverket och statens pris- och konkurrensverk anser
utskottet att denna fråga bör ses utifrån behovet av en
konsumentpolitik som är inriktad på att fungera som ett medel
att stärka marknadsekonomin och stimulera en fri konkurrens. Med
detta synsätt framstår motionärernas förslag som välgrundat. För
närvarande pågår utredningsarbete i syfte att få fram en lämplig
myndighetsstruktur på konkurrensområdet. Regeringen bör enligt
utskottets mening ge tilläggsdirektiv till konkurrenskommittén
att överväga om konsumentverket bör samordnas med myndigheterna
på konkurrensområdet. Riksdagen bör anmoda regeringen härtill
och sålunda bifalla motionen i aktuell del.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande
lydelse:
6. beträffande konsumentverket i framtiden
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L716 yrkandena 2,
3 och 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.
dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som
börjar med "Utskottet behandlade" och slutar med "avstyrks
således" bort ha följande lydelse:
Som motionärerna framhåller ökar miljömedvetenheten hos
konsumenterna alltmer och de flesta vill på olika sätt bidra
till en bättre miljö genom att välja en så miljövänlig
konsumtion som möjligt. Enligt utskottets mening bör denna vilja
att på olika sätt förbättra miljön fångas upp av
konsumentverket. Utskottet är medvetet om att konsumentverket
för närvarande gör betydelsefulla insatser på området, men med
hänsyn till det uttalade informationsbehov som föreligger och
frågornas betydelse inte minst för kommande generationer anser
utskottet att ett tillkännagivande från riksdagens sida i
enlighet med motionärernas önskemål är påkallat. Utskottet
tillstyrker på anförda skäl bifall till motion L724 yrkande 2.
dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha
följande lydelse:
7. beträffande miljövänlig konsumtion
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L724 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
8. Avgasdeklarationer (mom. 8)
Gösta Lyngå (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som
börjar med "Hösten 1990" och på s. 16 slutar med "motion L705"
bort ha följande lydelse:
Konsumentverket utfärdar riktlinjer för information om nya
personbilars bränsleförbrukning. För närvarande gällande
riktlinjer har intagits i verkets författningssamling med
beteckningen KOVFS 1988:1. Enligt dessa riktlinjer skall lämnas
information om bränsleförbrukning på säljstället och genom
broschyrer, instruktionsböcker, film och andra medier.
Enligt utskottets mening är information när det gäller bilars
avgasutsläpp minst lika viktig som bränsleförbrukningen från
konsumentsynpunkt. Utskottet ställer sig sålunda bakom
motionsförslaget och anser att eventuella framtida åtgärder som
gäller miljöklassning av bilar inte bör avvaktas. Systemet är
för övrigt, såvitt framgår av regeringens proposition 1990/91:90
En god livsmiljö, endast avsett för nya bilar.
dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha
följande lydelse:
8. beträffande avgasdeklarationer
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L705 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
9. Budgetrådgivning (mom. 9)
Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som
börjar med "Med anledning" och slutar med "yrkande 8" bort ha
följande lydelse:
I likhet med motionärerna anser utskottet att behovet av
budgetrådgivning under senare år blivit alltmer angeläget.
Hushållens skuldsättning har ökat lavinartat under hela senare
delen av 1980-talet, och vittnesmålen om de ekonomiska problemen
hos enskilda hushåll -- särskilt unga -- är otaliga. Utskottet
ser därför med tillfredsställelse att konsumentverket
prioriterar de hushållekonomiska frågorna och gör insatser när
det gäller budgetrådgivning, skuldsanering samt pris- och
kreditfrågor. Med hänsyn till betydelsen av att dessa frågor
uppmärksammas ytterligare och även i framtiden anser utskottet
att ett tillkännagivande i enlighet med motionärernas önskemål
är påkallat. Ett tillkännagivande från riksdagens sida är också
motiverat i syfte att få frågorna särskilt uppmärksammade i
samband med konsumentverkets fördjupade anslagsframställning för
budgetåren 1992/93--1994/95. Utskottet tillstyrker därför bifall
till motion L724 yrkande 8.
dels att utskottets hemställan under moment 9 bort ha
följande lydelse:
9. beträffande budgetrådgivning att riksdagen med bifall
till motion 1990/91:L724 yrkande 8 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.
10. Barn och ungdom (mom. 10)
Elisabeth Persson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som
börjar med "Utskottet delar" och slutar med "motion L728" bort
ha följande lydelse:
I likhet med motionärerna anser utskottet att reklamen under
senare tid, inte minst genom TV, fått en sådan intensitet och
omfattning att människor har svårt att värja sig. Nutidens
reklam påverkar inte bara våra inköpsvanor; den påverkar också
våra attityder, värderingar i fråga om kulturmönster,
konsumtionsvanor i allmänhet och inte minst könsroller. Bland
reklamens målgrupper finns nu inte bara vuxna utan också ungdom
och t.o.m. barn. Marknadsföringen är inte sällan utformad så att
den spelar på ungdomars osäkerhet, sökandet efter en egen
identitet och längtan efter gemenskap. Enligt utskottets mening
behövs mot denna bakgrund motåtgärder från samhällets sida i
syfte att ge barn och ungdomar kunskaper och möjligheter att stå
emot de kommersiella budskapen och därigenom öka deras
möjligheter att själva, utan kommersiell påverkan, välja vad de
utifrån egna behov och önskningar vill köpa och konsumera.
Utskottet känner väl till de betydelsefulla insatser som
konsumentverket gjort i syfte att stärka barn och ungdom som
konsumenter. Enligt utskottets mening bör emellertid detta
arbete ytterligare utvecklas och intensifieras, och utskottet
anser att regeringen i sina direktiv till konsumentverket för
den fördjupade anslagsframställningen för budgetåren
1992/93--1994/95 bort ha gett dessa frågor betydligt större
uppmärksamhet.
Vad utskottet sålunda anfört bör med bifall till motion L728
ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha
följande lydelse:
10. beträffande barn och ungdom
att riksdagen med bifall till motion L728 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
11. Kabel-TV (mom. 11)
Gösta Lyngå (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som
börjar med "Enligt vad" och på s. 18 slutar med "motion L734"
bort ha följande lydelse:
Enligt vad utskottet erfarit har kommunala konsumentvägledare,
konsumentverket och konsumentombudsmannen under senare tid fått
ta emot en ökande mängd klagomål av olika slag riktade mot
kabel-TV-bolag. I likhet med motionärerna finner utskottet
utvecklingen på området sett utifrån konsumentsynpunkt
oroväckande. Branschen har kommit att utvecklas utan beaktande
av rimliga konsumentintressen och utan erforderliga ingripanden
från vare sig konsumentverket eller konsumentombudmannen.
Utskottet anser, i likhet med motionärerna, att förhållandena är
av sådan art och omfattning att särskilda åtgärder är påkallade.
Utskottet ansluter sig till det förslag som förs fram i motionen
om en särskild utredning rörande kabel-TV angående åtgärder för
att stärka konsumentintresset. Utredningsuppdraget bör i första
hand anförtros konsumentverket med biträde av teknisk expertis
eftersom många av klagomålen gällt den tekniska kvaliteten i
kabel-TV-näten.
Vad utskottet sålunda anfört med bifall till motion L734 bör
ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 11 bort ha
följande lydelse:
11. beträffande kabel-TV
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L734 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
12. Anpassningen till EG (mom. 12)
Gösta Lyngå (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som
börjar med "Utskottet behandlade" och på s. 19 slutar med "och
12" bort ha följande lydelse:
Med anledning av motionen vill utskottet peka på att det också
i årets budgetproposition under avsnittet Konsumentfrågor tas
upp spörsmål som gäller det västeuropeiska integrationsarbetet
(bilaga 15, s. 81). Enligt föredragande statsrådet kräver detta
arbete fortsatt stora insatser för att de svenska konsumenternas
intressen skall kunna värnas. Enligt utskottets mening bör
uttalandet stämma till eftertanke om vad ett EG-närmande i
själva verket kan innebära. Utskottet anser att det finns fog
för de farhågor som uttalas i motionen.
Den förestående EG-anpassningen ställer de svenska
konsumenterna i en helt ny oönskad situation. I
anpassningsarbetet ingår att Sverige tillsammans med
EFTA-länderna skall acceptera de regler som EG har beslutat om.
Många av dessa bestämmelser kommer att bli svensk lag. Därigenom
kommer all väsentlig makt över samhällsutvecklingen att lyftas
bort från de folkvalda, nationella parlamenten och placeras i
icke folkvalda, överstatliga organ som fungerar i intim
samverkan med marknadens ledande företag. Den enskilde erbjuds i
detta samhälle stora valmöjligheter bland ett brett utbud av
varor och tjänster på marknaden, men samtidigt minskar värdet av
hans röst i parlamentariska val och hans möjligheter att påverka
de övergripande samhällsbesluten.
Utskottet anser att det ovan anförda är skäl nog att föra
Sverige bort från EGs direkta inflytande. Om harmoniseringen
ändå kommer att fortsätta måste man radikalt öka de
samhällsinsatser som är ägnade att stärka medborgarnas makt i
egenskap av konsumenter.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till
motion L736 yrkandena 11 och 12 ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 12 bort ha
följande lydelse:
12. beträffande anpassningen till EG
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L736 yrkandena 11
och 12 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.
13. Anpassningen till EG (mom. 12, motiveringen)
Elisabeth Persson (v) anser
att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med
"Utskottet vill" och på s. 19 slutar med "och 12" bort ha
följande lydelse:
Utskottet finner statsrådets ställningstagande positivt men
anser för sin del att det är angeläget att man i framtiden
ytterligare uppmärksammar de konsekvenser för konsumenterna som
en fortsatt harmonisering till EG innebär. För att
konsumentskyddet inte skall försämras krävs ökade
samhällsinsatser. Om sådana insatser inte kommer till stånd
finns risk för att en EG-anpassning kan få till följd att de
svenska konsumenternas ställning försvagas i en rad avseenden,
att många produkter blir sämre och att i Sverige förbjudna
tillverkningsmetoder kommer till användning i produkter som
importeras till Sverige från EG.
Utskottet finner emellertid mot bakgrund av uttalandena i
budgetpropositionen att några åtgärder från riksdagens sida för
närvarande inte är påkallade med anledning av motionärernas
önskemål. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L736
yrkandena 11 och 12.
14. Provningsverksamhet (mom. 13)
Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan
Ekström (m), Bengt Harding Olson (fp), Charlotte Cederschiöld
(m) och Karin Starrin (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som
börjar med "Motioner med" och slutar med "yrkande 3" bort ha
följande lydelse:
Som framhålls i motionerna är det ett allt starkare önskemål
från konsumenternas sida att före inköp kunna jämföra olika
varors egenskaper och kvaliteter. Detta önskemål bör enligt
utskottets mening i möjligaste mån tillgodoses. Till saken hör
också att en väl fungerande provningsverksamhet ofta leder till
bättre produkter på marknaden, vilket också är ett starkt
konsumentintresse.
Utskottet anser därför i likhet med motionärerna i motion L716
och L724 att både konsumentverkets på eget initiativ utförda
jämförande varuprovningar och särskilt verkets
uppdragsfinansierade provningsverksamhet bör utvidgas. Det
ekonomiska överskott som den sistnämnda provningsverksamheten
skulle generera vid en utvidgning kan lämpligen användas i
arbetet med jämförande varuprovningar.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till
motion L716 yrkande 4 och L724 yrkande 3 som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 13 bort ha
följande lydelse:
13. beträffande provningsverksamhet
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L716 yrkande 4
och motion 1990/91:L724 yrkande 3 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.
15. Varudeklarationer (mom. 14)
Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan
Ekström (m), Bengt Harding Olson (fp), Charlotte Cederschiöld
(m), Karin Starrin (c) och Gösta Lyngå (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som
börjar med "Yrkanden om" och slutar med "yrkande 4" bort ha
följande lydelse:
Utskottet delar den uppfattning som förs fram i motionen
beträffande varudeklarationssystem. När utskottet tidigare
behandlat liknande motionsyrkanden har utskottet också uttalat
att man bör ta fram standardiserad varuinformation för vissa
varugrupper, liknande den som finns inom möbelbranschen (se
bl.a. bet. 1989/90:LU21). Utskottet har därvid förutsatt att
produktinformation i ökad utsträckning skulle tas fram genom
näringslivets försorg i frivillig samverkan med konsumentverket.
Någon nämnvärd aktivitet på området har emellertid inte kommit
till stånd.
Mot denna bakgrund anser utskottet att konsumentverket bör ta
erforderliga initiativ till ett samarbete med olika
branschorganisationer. De bästa kunskaperna om de enskilda
produkterna finns hos tillverkarna, och ansvaret för att lämna
erforderlig information måste därför falla på företagen.
Konsumentverkets uppgift bör vara att överlägga med
branschorganisationer för att utveckla varudeklarationssystemen
enligt de tankegångar som förs fram i motionen.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till
motion L724 yrkande 4 ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 14 bort ha
följande lydelse:
14. beträffande varudeklarationer
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L724 yrkande 4
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
16. Produktinformation med datateknik (mom. 15)
Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan
Ekström (m), Bengt Harding Olson (fp), Charlotte Cederschiöld
(m) och Karin Starrin (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som
börjar med "Även spörsmålet" och på s. 21 slutar med "yrkande 5"
bort ha följande lydelse:
I likhet med motionärerna anser utskottet att den moderna
datatekniken också bör tas till vara i konsumentverksamhet. Med
hjälp av sålunda videotex och text-TV kan betydande information
ges konsumenten. Varu- och tjänsteförteckningar och annan
information kan sålunda ställas samman i branschvisa databaser
som ställs till konsumenternas förfogande. Sådana
sammanställningar skulle enligt utskottets mening underlätta för
konsumenten att göra prisjämförelser och medverka till
välavvägda köp. Det kan inte uteslutas att mycket av den
information som i dag ges i broschyrer och liknande handlingar i
stället skulle kunna ges via data som ständigt kan hållas
aktuell. Utskottet anser -- i likhet med motionärerna -- att
tiden nu är mogen att ge konsumentverket i uppdrag att genomföra
prov med videotexdistribuerad varuinformation direkt till
konsumenterna. Tekniken på området förbättras nu snabbt och allt
fler konsumenter har numera möjlighet att tillgodogöra sig och
ta emot sådan information.
Vad utskottet med bifall till motion L724 yrkande 5 således
anfört bör riksdagen ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 15 bort ha
följande lydelse:
15. beträffande produktinformation med datateknik
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L724 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
17. Produktinformation på köpplatsen (mom. 16)
Gösta Lyngå (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som
börjar med "Motionsyrkanden med" och på s. 22 slutar med
"yrkande 9" bort ha följande lydelse:
I likhet med motionärerna anser utskottet att
produktinformationen i ett flertal avseenden måste förbättras,
inte minst när det gäller den information som tillhandahålls i
butiker och på andra försäljningsställen. Miljömedvetenheten hos
konsumenterna ökar ständigt, och enligt utskottets uppfattning
är en allt utförligare information om olika varors
miljöegenskaper både efterfrågad och önskvärd. Utskottet
konstaterar att det under senare tid gjorts studier på vissa
varors miljöpåverkan (se t.ex. departementspromemorian Ds
1991:9, Från vaggan till graven -- Sex studier av varors
miljöpåverkan). Enligt utskottets mening torde sådana studier
med en viss bearbetning kunna tjäna som produktinformation på
köpplatsen i syfte att underlätta för konsumenten att göra så
miljövänliga köpval som möjligt. Utskottet ansluter sig således
helt till de tankegångar som förts fram i motionerna.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till
motionerna L736 yrkande 9 och L735 yrkande 3 ge regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under moment 16 bort ha
följande lydelse:
16. beträffande produktinformation på köpplatsen
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L735 yrkande 3
och motion 1990/91:L736 yrkande 9 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.
18. Konsumenttekniska nämnden (mom. 17)
Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan
Ekström (m), Bengt Harding Olson (fp), Charlotte Cederschiöld
(m) och Karin Starrin (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som
börjar med "Frågor om" och på s. 23 slutar med "yrkande 5" bort
ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det betydelsefullt att
brukarintressena beaktas vid utveckling och upphandling av
produkter. Det kan därför finnas behov av ett särskilt
rådgivande organ på området. I likhet med motionärerna vill
utskottet emellertid starkt ifrågasätta huruvida den
konsumenttekniska nämnden har fått en lämplig sammansättning.
Som redovisats ovan ingår i nämnden ett stort antal företrädare
för olika myndigheter och organisationer, nämligen från
styrelsen för teknisk utveckling (STU), statens industriverk
(SIND), arbetsmiljöfonden, handikappinstitutet, försvarets
forskningsanstalt (FOA), standardiseringskommissionen i Sverige
(SIS), socialstyrelsen, konsumentverket, Landstingsförbundet,
Svenska kommunförbundet, Tekniska högskolan i Stockholm,
Chalmers tekniska högskola, högskolan i Luleå, universitetet i
Lund, universitetet i Linköping, Svenska
textilforskningsinstitutet (TEFO), Möbelinstitutet (MI), Svenska
livsmedelsinstitutet och institutet för förpackning och
distribution (PACKFORS). Det stora antalet ledamöter i
kombination med att de företräder så vitt skilda intressen
medför att nämnden i praktiken knappast kan antas kunna fullgöra
sina uppgifter. Utskottet anser därför att den konsumenttekniska
nämnden bör upplösas.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till
motion L716 yrkande 5 ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 17 bort ha
följande lydelse:
17. beträffande konsumenttekniska nämnden
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L716 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
19. Internationella åtgärder mot våldsleksaker (mom.19)
Gösta Lyngå (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 25 som
börjar med "Som motionärerna" och slutar med "motion L729" bort
ha följande lydelse:
Som motionärerna framhåller har det bedrivits ett mödosamt
arbete i syfte att förhindra marknadsföring av vålds- och
krigsleksaker i Sverige, och utskottet delar motionärernas
uppfattning i fråga om önskvärdheten av att arbetet inte
spolieras i samband med ett svenskt närmande till EG. Enligt
utskottets uppfattning måste det bedömas som högst sannolikt att
många av de vålds- och krigsleksaker som nu inte finns i
Sverige, men däremot på den europeiska marknaden, kommer att bli
godkända ur säkerhetssynpunkt (CE-märkta) och därmed kan säljas
fritt inom EG och genom det blivande EES-avtalet också i
Sverige. Utskottet anser därför att i de aktuella
förhandlingarna med EG rörande leksaker -- förutom
säkerhetsaspekterna -- också vissa etiska regler rörande vålds-
och krigsleksaker bör föras upp på dagordningen. Det vore vidare
önskvärt, enligt utskottets mening, om Sverige vid samtal med EG
kunde få fastslaget att resp. land har möjlighet att
självständigt ställa upp etiska krav på leksaker och spel för
barn och ungdom utan att detta betraktas som s.k. handelshinder.
När det gäller säkerhetsreglerna har konsumentverket m.fl. redan
visat att kraftfulla och professionella insatser ger goda
resultat. Förhållandena torde vara desamma när det gäller vålds-
och krigsleksaker.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till
motion L729 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 19 bort ha
följande lydelse:
19. beträffande internationella åtgärder mot våldsleksaker
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L729 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
20. Reklambegränsningar (mom. 20)
Gösta Lyngå (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 26 som
börjar med "Motionsyrkanden liknande" och på s. 27 slutar med
"och 6" bort ha följande lydelse:
Utskottet ansluter sig till den principiella uppfattning som
förs fram i motion L736 och L735 att reklamen numera nått en
sådan omfattning och intensitet att åtgärder är påkallade i
syfte att åstadkomma en begränsning. De ständiga uppmaningarna
till köp och konsumtion som i dag finns på offentliga platser, i
tidningar och andra massmedia och i form av direktreklam är
svåra att freda sig för och kan karaktäriseras som ett slags
informationstvång. Mycket av reklamen avser att uppmana till en
ökad konsumtion i en tid när resursförbrukningen redan drivits
upp till alldeles för hög nivå i Sverige liksom i andra
industriländer.
Produktinformation har givetvis en viktig plats för den
konsument som i en marknadsekonomi skall välja mellan olika
varor. Den ensidiga konsumentpåverkan som dagens reklam
utvecklats till kan dock inte längre tillåtas att breda ut sig
okontrollerat. Förutom att den utgör en etisk nedskräpning har
den fått en sådan omfattning att samhällets motvikt i form av
konsumentstödjande åtgärder inte hinner med. Samhället måste
helt enkelt ta nya grepp för att skydda medborgarna.
Enligt utskottets mening finns det mot denna bakgrund starka
skäl för åtgärder av olika slag i syfte att begränsa reklamen,
och utskottet ser positivt på de förslag som förs fram i motion
L736, L735 och L720. Vad först gäller förslaget om att reklam
endast skall få delas ut till den som uttryckligen har beställt
den eller på sin brevlåda markerat att han vill ta emot reklam
anser utskottet en sådan ordning närmast självklar. Ingen skall
behöva ta emot något som man inte vill ha och inte har beställt.
Likaså finner utskottet förslaget om en juridiskt ansvarig
utgivare för reklam angeläget. En sådan ordning skulle innebära
att det lätt gick att beivra överträdelser av olika slag när det
gäller otillåten reklamspridning. Som framförs i motion L720 bör
också en skärpning komma till stånd när det gäller reklam i
tidningar. Det sätt på vilket annonser behandlas i dagens
tidningar uppfyller inte ens elementära krav på
konsumentinformation. Enligt utskottets mening är också åtgärder
påkallade som på ett mer allmänt sätt begränsar reklam och
bidrar till införandet av köpfrid. De utredningsinsatser som
motionärerna begär är enligt utskottets mening synnerligen
angelägna med hänsyn till rådande situation på reklam- och
massmediaområdet.
Vad utskottet sålunda anfört med bifall till motion L720 och
L736 yrkandena 1, 2, 5 och 6 samt med anledning av motion 735
yrkandena 5 och 6 bör riksdagen ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande
lydelse:
20. beträffande reklambegränsningar
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L720 och motion
1990/91:L736 yrkandena 1, 2, 5 och 6 samt med anledning av
motion 1990/91:L735 yrkandena 5 och 6 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
21. TV-reklam (mom. 21)
Gösta Lyngå (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 28 som
börjar med "Med hänsyn" och slutar med "till motionen" bort ha
följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det sålunda redovisade arbetet
helt otillräckligt sett utifrån konsumentskyddssynpunkt. Det
internationella arbetet torde inte komma att påverka
TV-reklamens innehåll i någon nämnvärd utsträckning. Den
påtvingande och uppsökande TV-reklamen, utan varje inslag av
måttfullhet, kommer med all sannolikhet att kvarstå även i
framtiden. I likhet med motionärerna anser utskottet därför att
det behövs ytterligare en utredning med uppdrag att på ett mer
påtalat sätt beakta konsumentintressena i den nya
mediasituationen med kommersiell reklam inte bara i TV utan
också i radio och elektroniska media över huvud taget.
Vad utskottet sålunda anfört bör med bifall till motion L727
ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 21 bort ha
följande lydelse:
21. beträffande TV-reklam
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L727 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
22. Stöd till konsumentorganisationer (mom. 23)
Elisabeth Persson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 29 som
börjar med "Utskottet har" och slutar med "yrkande 7" bort ha
följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det föreslagna
anslaget till de frivilliga konsumentorganisationerna är
otillräckligt -- inte minst mot bakgrund av det uttalade
intresse som finns för ett sådant stöd bland olika grupper i
samhället. Ett ökat stöd skulle möjliggöra att intresset för
frågorna om matpriser, matkvaliteten och andra väsentliga
konsumentspörsmål kunde fångas upp på ett mer påtagligt sätt än
för närvarande direkt ute hos konsumenterna. Som motionärerna är
inne på finns det en mängd mindre konsumentorganisationer, som
med ett ökat ekonomiskt utrymme kunde realisera ett väsentligt
konsumentinflytande genom åtgärder av olika slag riktade såväl
mot handeln som mot myndigheter. Därtill kommer att den ökande
internationella handeln med livsmedel och andra nödvändiga varor
också kräver ett ökande internationellt konsumentarbete.
Samarbetet med frivilliga konsumentorganisationer i andra länder
blir således allt viktigare. Integrationsarbetet medför också
behov av att skapa regler för t.ex. olika gränsvärden, tillåtna
tillsatser, miljöfrågor och etiska frågor i konsumentpolitiken.
De ideella frivilliga organisationerna får inte utestängas från
detta internationella arbete, och frågorna får inte bara bli en
angelägenhet för konsumentverket och livsmedelsverket.
Mot bakgrund av det anförda finner utskottet att det
föreslagna anslaget bör höjas betydligt och att det av
motionärerna i motion L715 föreslagna beloppet 5000000 kr.
är rimligt för budgetåret 1991/92. På sikt torde det enligt
utskottets uppfattning bli nödvändigt med ytterligare höjningar
i den takt det ideella konsumentarbetet utvecklas och
fortskrider.
dels att utskottets hemställan under moment 23 bort ha
följande lydelse:
23. beträffande stöd till konsumentorganisationer
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L715 yrkande 1
och med anledning av regeringens förslag samt motion
1990/91:L735 yrkande 7 till Stöd till
konsumentorganisationer för budgetåret 1991/92 anvisar ett
reservationsanslag på 5000000 kr.
23. Stöd till konsumentorganisationer (mom. 23)
Gösta Lyngå (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 29 som
börjar med "Utskottet har" och slutar med "yrkande 7" bort ha
följande lydelse:
Utskottet delar till fullo motionärernas uppfattning i fråga
om betydelsen av ett statligt stöd till ideella
konsumentorganisationer för olika projekt på livsmedelsområdet.
Enligt utskottets mening är det av regeringen föreslagna
anslaget alltför blygsamt med hänsyn till verksamhetens
betydelse. De frivilliga organisationerna behöver ett betydligt
större ekonomiskt stöd för att nu komma i gång och utveckla sin
verksamhet. Det i motion L735 föreslagna beloppet kan anses
tillräckligt för budgetåret 1991/92.
dels att utskottets hemställan under moment 23 bort ha
följande lydelse:
23. beträffande stöd till konsumentorganisationer
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L735 yrkande 7
samt med anledning av regeringens förslag och motion
1990/91:L715 yrkande 1 till Stöd till
konsumentorganisationer för budgetåret 1991/92 anvisar ett
reservationsanslag på 4000000 kr.
24. Konsumentforskning (mom. 24)
Gösta Lyngå (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 29 som
börjar med "Utskottet konstaterar" och på s. 30 slutar med
"aktuell del" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det anmärkningsvärt att
regeringens förslag till anslag för konsumentforskning är
oförändrat i förhållande till innevarande budgetår, trots att
det i budgetpropositionen upplyses att forskningen är under
uppbyggnad. Enligt utskottets mening är situationen för
konsumentforskningen i dag så allvarlig att den riskerar att
försvinna om den inte får ett betydligt större ekonomiskt stöd
än vad som för närvarande utgår. Med hänsyn till den rådande
situationen och behovet av en säkrad kontinuitet i verksamheten
ansluter sig utskottet till de tankegångar som förs fram i
motion L735, och för budgetåret 1991/92 bör anslaget enligt
utskottets mening uppgå till 2520000 kr.
Utskottet anser att konsumentverket i vart fall tills vidare
bör fortsätta med att administrera anslaget. På sikt måste dock
målet vara att låta konsumentforskningen få en egen organisation
inom högskolor och universitet, som får fördela anslagen. På
anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motion L719.
dels att utskottets hemställan under moment 24 bort ha
följande lydelse:
24. beträffande konsumentforskning
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L735 yrkande 1
och med anledning av regeringens förslag samt med avslag på
motion 1990/91:L719 till Konsumentforskning för budgetåret
1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 2520000 kr.
25. Konsumentforskning (mom. 24)
Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan
Ekström (m), Bengt Harding Olson (fp), Charlotte Cederschiöld
(m) och Karin Starrin (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 30 som
börjar med "Spörsmålet om" och slutar med "aktuell del" bort ha
följande lydelse:
Den i propositionen föreslagna medelsberäkningen för
konsumentforskningen föranleder inga erinringar från utskottets
sida.
När det gäller frågan som tas upp i motion L719 anser
utskottet att utgångspunkten självfallet måste vara att den
myndighet som bäst kan verka för en relevant konsumentforskning
också skall få disponera medlen. Konsumentforskningen är till
sin natur tvärvetenskaplig och bedrivs inom olika ämnen vid
universitet och högskolor. Konsumentforskningen har ännu inte
lyckats etablera sig vid dess institutioner. Med hänsyn härtill
bör forskningsmedlen disponeras av en myndighet med närmare
anknytning till forskningsvärlden än konsumentverket. Bland
tänkbara myndigheter finner utskottet i likhet med motionärerna
att humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet är
lämpligast. Rådet har till uppgift att främja och stödja
vetenskapligt betydelsefull forskning inom sitt område och skall
enligt sin instruktion (SFS 1988:1198) särskilt fördela medel
till forskning och därmed sammanhängande verksamhet. Genom sin
verksamhet har rådet stor erfarenhet av hur forskningsmedel
hanteras och fördelas i syfte att på bästa sätt främja
forskning. Vidare torde rådet ha den erforderliga överblicken
över forskningen inom angränsande områden som fordras för ett
rationellt utnyttjande av de begränsade resurserna för
konsumentforskningen. Rådet torde dessutom ha goda möjligheter
att få konsumentforskningen etablerad vid universitet och
högskolor med ett sammanhållet forskningsprogram. Utskottet
anser således i likhet med motionärerna i motion L719 att de
aktuella medlen bäst skulle främja konsumentforskningen om de
fick disponeras av humanistisk-samhällsvetenskapliga
forskningsrådet inom ramen för de övriga medel som rådet
disponerar.
Utskottets ställningstagande innebär att utskottet tillstyrker
bifall till motion L719.
dels att utskottets hemställan under moment 24 bort ha
följande lydelse:
24. beträffande konsumentforskning
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L719 samt med
avslag på regeringens förslag och motion 1990/91:L735 yrkande 1
till Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet under
åttonde huvudtiteln för budgetåret 1991/92 anvisar 2000000
kr. utöver vad som följer av riksdagens beslut med anledning av
utbildningsutskottets betänkande 1990/91:UbU13.
Rolf Dahberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan
Ekström (m), Bengt Harding Olson (fp), Charlotte Cederschiöld
(m), Karin Starrin (c) och Gösta Lyngå (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 31 som
börjar med "Motioner med" och på s. 32 slutar med "yrkande 1"
bort ha följande lydelse:
I likhet med motionärerna är utskottet kritiskt mot
sammansättningen av miljömärkningsstyrelsen och anser att det är
en allvarlig brist att forskningsintressena är helt
orepresenterade. Visserligen skall dessa intressen tillgodoses
genom att de är representerade i referensgruppen, men detta kan
enligt utskottets mening inte anses till fyllest. Det är
synnerligen viktigt att forskningen finns representerad i
styrelsen, där de slutliga bedömningarna görs och besluten
fattas. Detta är enligt utskottets mening av mycket stor
betydelse för att nå framgångar inom arbetet med
miljömärkningen. Utskottet vill också erinra om att i den
utredning som låg till grund för införandet av miljömärkningen i
Sverige föreslogs en modell där styrelsen skall bestå av tolv
ledamöter, representerande de olika intressenterna med en
fjärdedel för envar av de allmänna samhällsintressena inkl.
forskningen, konsumenterna, miljörörelsen och näringslivet.
Utskottet kan för sin del inte se något skäl till varför
regeringen i avtalet med SIS frångått utredningen i den delen.
Enligt utskottets mening bör regeringen snarast ta initiativ
till en förändring eller eventuell utökning av
miljömärkningsstyrelsen så att även forskningsintressena blir
representerade.
Vad utskottet sålunda anfört med bifall till motionerna L716
yrkande 9 och L724 yrkande 1 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 26 bort ha
följande lydelse:
26. beträffande miljömärkningsstyrelsens sammansättning
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L716 yrkande 9
och motion 1990/91:L724 yrkande 1 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.
27. Kriterierna för miljömärkning (mom. 27)
Rolf Dahlberg, Allan Ekström och Charlotte Cederschiöld (alla
m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 32 som
börjar med "Som redovisats" och på s. 33 slutar med "till
motionen" bort ha följande lydelse:
I likhet med motionärerna anser utskottet att det är angeläget
att hushållssektorn effektiviserar sin elanvändning. En sådan
effektivisering sker också i hemmen kontinuerligt genom att
nyinköpta kylskåp, tvättmaskiner, belysningsarmaturer m.m. är
mer energisnåla än äldre utrustning. För att ge konsumenterna
möjligheter att i samband med köp av nya hushållsmaskiner m.m.
välja den mest energieffektiva utrustningen är det viktigt att
miljömärkningen även innefattar uppgifter om
energiförbrukningen. Sådana uppgifter torde vara förhållandevis
lätta att tillhandahålla från tillverkare och leverantörer.
Trots att det för närvarande pågår visst arbete som syftar till
sådana åtgärder som motionärerna efterlyser anser utskottet med
hänsyn till frågans vikt att ett särskilt tillkännagivande från
riksdagens sida i enlighet med önskemålen i motion L704 är
påkallat.
Vad utskottet sålunda anfört med bifall till motion L704 bör
ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 27 bort ha
följande lydelse:
27. beträffande kriterierna för miljömärkning
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L704 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
28. Varudeklarationer om miljöskadliga ämnen (mom. 28)
Martin Olsson (c), Elisabeth Persson (v), Karin Starrin (c)
och Gösta Lyngå (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som
börjar med "Utskottet erinrar" och på s. 35 slutar med "yrkande
4" bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att det på marknaden för närvarande
finns en stor mängd varor som, trots att de kan misstänkas
innehålla miljöskadliga ämnen, inte är försedda med någon
varudeklaration. Det intensiva arbete som bedrivits i många år
av bl.a. kemikalieinspektionen i syfte att få till stånd en
förbättrad information om miljö- och hälsofarliga varor har inte
fått någon nämnvärd effekt i konsumentledet. I likhet med
motionärerna anser utskottet att det är angeläget att
allmänheten snarast möjligt får tillgång till information i form
av varudeklarationer om miljöskadliga ämnen i åtminstone så
vardagliga varor som hushålls- och rengöringsartiklar och om
allergiframkallande ämnen i hygienartiklar och kosmetika. Det
bör ankomma på regeringen att närmare överväga hur ett sådant
system för varudeklarationer lämpligen bör åstadkommas.
Vad utskottet sålunda har anfört bör riksdagen med bifall till
motionerna L701 och L717 yrkande 4 som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 28 bort ha
följande lydelse:
28. beträffande varudeklarationer om miljöskadliga ämnen
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L701 och motion
1990/91:L717 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.
29. Garantier (mom. 29)
Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan
Ekström (m), Bengt Harding Olson (fp), Charlotte Cederschiöld
(m), Karin Starrin (c) och Gösta Lyngå (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 38 som
börjar med "Utskottet vill" och på s. 39 slutar med "till
motionsyrkandena" bort ha följande lydelse:
Efter konsumentköplagens ikraftträdande den 1 januari 1991 har
man inom flera branscher upphört med sedvanan att lämna
garantier och erbjuder i stället konsumenterna olika former av
andra åtaganden som benämns försäkring eller liknande. För
åtagandena får konsumenterna i en del fall utge särskild
ersättning medan i andra fall åtagandet ingår i det begärda
priset för varan. För konsumenternas del har garantierna
inneburit bl.a. den betydande fördelen att -- om varan visat sig
felaktig under garantitiden -- de inte behövt bevisa att felet
funnits när varan avlämnades. När garantier inte längre lämnas
blir följden att köparen får bära bevisbördan för att varan
varit felaktig vid avlämnandet. Åtgärderna att slopa garantierna
har från näringslivets sida motiverats med att bruket av
garantier av ekonomiska och praktiska skäl inte går att förena
med de nya reglerna om konsumenternas omfattande möjligheter att
få ersättning av olika slag i samband med ett fel i en vara; en
invändning som näringslivet också framförde åtskilliga gånger i
samband med lagens tillkomst utan att bli hörsammat.
Enligt utskottets mening är det synnerligen beklagligt ur
konsumentskyddssynpunkt att bruket av garantier nu minskar inom
flera branscher. Även om det för närvarande, knappt tre månader
efter konsumentköplagens ikraftträdande, inte går att bedöma
vilka konsekvenser de slopade garantierna kan medföra för
konsumenterna inger emellertid förhållandena farhågor för en
oönskad -- dock ingalunda oväntad -- utveckling på
konsumentskyddsområdet till följd av konsumentköplagens alltför
stränga bestämmelser om säljarens skadeståndsansvar. I den
uppkomna situationen anser utskottet att det är viktigt att
regeringen följer utvecklingen och, om så befinns erforderligt,
återkommer till riksdagen med förslag till erforderliga
ändringar i konsumentköplagen varvid det ekonomiska ansvaret
mellan säljaren och köparen vid olika slags händelser bör bli
föremål för nya överväganden.
Vad utskottet sålunda anfört bör med bifall till motionerna
L717 yrkande 2 och L907 ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 29 bort ha
följande lydelse:
29. beträffande garantier
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L717 yrkande 2
och motion 1990/91:L907 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.
30. Avbeställning vid konsumentköp (mom. 30)
Rolf Dahlberg (m), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan
Ekström (m), Bengt Harding Olson (fp), Charlotte Cederschiöld
(m), Karin Starrin (c) och Gösta Lyngå (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 40 börjar
med "Utskottet erinrar" och på s. 42 slutar med "avstyrks
därför" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening kan konsumentköplagens bestämmelser
om konsumentens generella rätt att oavsett anledning alltid få
avbeställa en vara innan den har levererats kritiseras utifrån
flera utgångspunkter. För det första kan det, såsom görs i
motion L717, ifrågasättas om bestämmelsen kan anses ha något
konsumentintresse över huvud taget. Genom den oinskränkta
avbeställningsrätten kan konsumenten ledas till att inte göra
tillräckligt noggranna överväganden innan han ingår ett
köpeavtal. Med vetskap om att han alltid kan frångå avtalet kan
konsumenten mer eller mindre som en följd av stadgandet lockas
till att avtala om köp som han eljest inte skulle ha gjort. För
det andra kan bestämmelsen också ha som effekt att respekten för
ingångna avtal luckras upp rent allmänt och får spridning till
andra områden, t.ex. när det gäller konsumentkrediter. För det
tredje kan det, såsom görs i motion L906, sättas i fråga om inte
bestämmelsen kommer att få oönskade effekter genom att säljare
av beställningsvaror i allt större utsträckning än tidigare
kommer att ta ut handpenning eller beställningsavgifter i en
utsträckning som knappast gynnar konsumenterna. De kostnader som
är förenade med själva förfarandet kommer givetvis också att slå
tillbaka på konsumentkollektivet i form av främst ökade priser.
Den ovan behandlade frågan om slopade garantier är en redan
inträffad oönskad effekt av näringsidkarnas naturliga strävan
att kompensera sig för alla de olika förpliktelser som
konsumentköplagen fört med sig.
Mot bakgrund av det sålunda anförda finns det enligt
utskottets mening anledning att överväga ändringar i
konsumentköplagens bestämmelser om den ovillkorliga
avbeställningsrätten för konsumenterna i den riktning som
motionärerna förespråkar och som innebär en återgång mot
huvudregeln att ingångna avtal skall hållas. En begränsning i
avbeställningsrätten på det i motionerna förordade sättet kan
därvid vara en framkomlig väg. De skäl som anfördes mot en sådan
ordning i samband med konsumentköplagens tillkomst (se bet.
1989/90:LU35) är enligt utskottets mening inte bärkraftiga.
Några lagtekniska eller andra skäl att som villkor för
avbeställning kräva att konsumenten kan visa t.ex. dödsfall inom
familjen, skilsmässa, arbetslöshet eller sjukdom torde inte
finnas. Inte heller finns det något hinder att föreskriva att
avbeställningsrätten inte gäller specialbeställda varor eller
beställningsvaror av större värde, t.ex. ett halvt basbelopp.
Enligt utskottets mening bör regeringen återkomma till
riksdagen med förslag till ändringar av konsumentköplagens
bestämmelser om rätt till avbeställning i enlighet med det nu
anförda.
De i motion L702 framförda invändningarna mot 41 §
konsumentköplagen framfördes våren 1990 motionsledes i samband
med konsumentköplagens behandling i riksdagen (se bet.
1989/90:LU35 s. 36). När nu kritiken åter aktualiseras kan
utskottet instämma i motionärens påstående att bestämmelsen i
41 § tredje stycket konsumentköplagen inte är förenlig med den
s.k. löftesprincipen inom avtalsrätten, en rättsgrundsats som
innebär att anbud, som inte återkallats innan mottagaren tagit
del av det, är bindande under en viss tid (acceptfrist). Enligt
utskottets mening måste det nu också konstateras att
bestämmelsen från fler utgångspunkter är mindre lyckad. Förutom
den kritik som motionären i motion L702 för fram och som
utskottet ansluter sig till, innebär bestämmelsen att
konsumenterna lätt kan komma att dra felaktiga slutsatser om
bundenheten av anbud i andra sammanhang. Bestämmelsen har också
kommit att kritiseras från bl.a. dessa utgångspunkter i
rättsvenskapliga sammanhang (se -- förutom den i motionen
angivna litteraturen -- t.ex. T. Håstad, Reform av de nordiska
avtalslagarna?, Det 32. nordiske juristmøde, Del 1, s. 247 och
Jan Hellner, Juridisk tidskrift vid Stockholms universitet, nr
3, 1990--91, s. 545). Enligt utskottets mening bör därför
löftesprincipen återföras i konsumentköplagen, vilket enkelt kan
ske på det sätt motionären föreslagit.
dels att utskottets hemställan under moment 30 bort ha
följande lydelse:
30. beträffande avbeställning vid konsumentköp att
riksdagen dels med bifall till motion 1990/91:L717 yrkande 1 och
med anledning av motion 1990/91:L906 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört, dels med bifall till
motion 1990/91:L702 antar följande förslag till lag om ändring i
konsumentköplagen (1990:932).
Förslag till
Lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932)
Härigenom föreskrivs att 41 § konsumentköplagen (1990:932)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
41 §
41 § Häver säljaren köpet eller avbeställer köparen varan
enligt 37 § har säljaren rätt till ersättning för
1. särskilda kostnader som han har haft för att ingå och
fullgöra avtalet till den del han inte kan tillgodogöra sig
dessa på annat sätt,
2. särskilda kostnader till följd av hävningen eller
avbeställningen, samt
3. förlust i övrigt med ett belopp som är skäligt med hänsyn
till priset för varan, tidpunkten för hävningen eller
avbeställningen, omfattningen av nedlagt arbete och
omständigheterna i övrigt.
Säljaren får förbehålla sig en på förhand bestämd ersättning
vid hävning eller avbeställning, om den är skälig med hänsyn
till vad som normalt kan antas tillkomma en säljare som
ersättning enligt första stycket.
Säljaren har inte rätt Säljaren har inte rätt
till ersättning enligt till ersättning om
första eller andra stycket köparen visar att
om köparen avbeställer dröjsmålet eller
en vara innan säljaren har avbeställningen beror på
accepterat ett anbud som lag, avbrott i den allmänna
köparen har lämnat till samfärdseln eller
säljaren. Säljaren har betalningsförmedlingen
inte heller rätt till eller annat liknande hinder
ersättning om köparen som köparen inte
visar att dröjsmålet skäligen kunde
eller avbeställningen beror förväntas ha räknat
på lag, avbrott i den med vid köpet och vars
allmänna samfärdseln följder han inte heller
eller skäligen kunde ha undvikit
betalningsförmedlingen eller övervunnit.
eller annat liknande hinder
som köparen inte
skäligen kunde
förväntas ha räknat
med vid köpet och vars
följder han inte heller
skäligen kunde ha undvikit
eller övervunnit.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991. I fråga om avtal som
har ingåtts före ikraftträdandet gäller dock 41 § i sin äldre
lydelse.
Särskilda yttranden
1. Konsumentverket i framtiden (mom. 6)
Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anför:
Vi anser att det är synnerligen angeläget med en förbättrad
myndighetsstruktur på konkurrensområdet, som omfattar såväl
konsument- som företagsfrågor.
Konkurrenskommittén överväger för närvarande denna fråga och
regeringen har nu aviserat en översyn av berörda myndigheters
verksamhet. Vi förutsätter att bl.a. konsumentverket,
näringsfrihetsombudsmannen och statens pris- och konkurrensverk
ingår i detta översynsarbete.
2. Konsumentforskning (mom. 24)
Elisabeth Persson (v) anför:
Vänsterpartiet har i annat sammanhang påpekat vikten av
förbättrad konsumentforskning. Vi anser inte att den
sektorsforskning som i dag bedrivs fyller behovet av forskning
på området. Dessutom gör konsumentämnets utpräglade
tvärvetenskapliga karaktär det lämpligt att inordna det i
temaforskningen.
Ett nytt tema, Konsument, kan samla alla de olika
vetenskapliga aspekter som bör läggas på konsumentforskning.
Forskningsfältet är brett och omfattar ämnen som ekonomi,
beteendevetenskap, teknik och samhällsvetenskap.
Av den anledningen menar vi att konsumentforskningen inte
heller hör hemma under humanistisk-samhällsvetenskapliga
forskningsrådet.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Propositionen 1
Motionerna 2
Utskottet 6
1. Inledning 6
2. Anslagen till marknadsdomstolen och allmänna
reklamationsnämnden 7
3. Anslaget till konsumentverket och inriktningen av verkets
arbete m.m. 8
4. Våldsleksaker 23
5. Reklambegränsningar 25
6. Stöd till konsumentorganisationer 28
7. Konsumentforskning 29
8. Miljömärkning av produkter 30
9. Konsumentköplagen 35
10. Övriga frågor 42
Hemställan 44
Reservationer 47
1. Nya anslag på konsumentområdet (mp) 47
2. Anslag till konsumentverket (mp) 47
3. Anslag till konsumentverket (v) 48
4. Finansieringen av konsumentverksamhet m.m. (v, mp) 48
5. Finansieringen av konsumentverksamhet m.m. (m) 49
6. Konsumentverket i framtiden (m) 50
7. Miljövänlig konsumtion (fp, mp) 51
8. Avgasdeklarationer (mp) 51
9. Budgetrådgivning (fp) 52
10. Barn och ungdom (v) 52
11. Kabel-TV (mp) 53
12. Anpassningen till EG (mp) 53
13. Anpassningen till EG (v) 54
14. Provningsverksamhet (m, fp, c) 55
15. Varudeklarationer (m, fp, c, mp) 55
16. Produktinformation med datateknik (m, fp, c) 56
17. Produktinformation på köpplatsen (mp) 57
18. Konsumenttekniska nämnden (m, fp, c) 57
19. Internationella åtgärder mot våldsleksaker (mp) 58
20. Reklambegränsningar (mp) 59
21. TV-reklam (mp) 60
22. Stöd till konsumentorganisationer (v) 60
23. Stöd till konsumentorganisationer (mp) 61
24. Konsumentforskning (mp) 61
25. Konsumentforskning (m, fp, c) 62
26. Miljömärkningsstyrelsens sammansättning (m, fp, c, mp)
63
27. Kriterierna för miljömärkning (m) 64
28. Varudeklarationer om miljöskadliga ämnen (c, v, mp) 64
29. Garantier (m, fp, c, mp) 65
30. Avbeställning vid konsumentköp 66
Särskilda yttranden 69