I betänkandet behandlas proposition 1990/91:8, vari framläggs
förslag till ändringar i föräldrabalken och vissa andra lagar.
Ändringarna rör framför allt reglerna om vårdnad och umgänge.
Förslagen i propositionen syftar särskilt till att underlätta
en utveckling mot att föräldrarna i än större utsträckning än i
dag tar ett gemensamt ansvar för barnet och själva kommer
överens om hur vårdnads- och umgängesfrågor skall lösas.
Lagförslagen innebär flera nyheter. Kommunerna åläggs en
skyldighet att erbjuda alla föräldrar s.k. samarbetssamtal.
Domstolen får också möjlighet att initiera samarbetssamtal i
pågående mål om vårdnad eller umgänge. Ogifta föräldrar skall
kunna få gemensam vårdnad på ett enklare sätt än i dag, nämligen
genom en anmälan till socialnämnden i samband med att
faderskapet fastställs. I anslutning därtill föreslås att termen
faderskapserkännande byts ut mot termen faderskapsbekräftelse.
Vidare skall gemensam vårdnad kunna komma i fråga inte bara om
föräldrarna är ense om det utan också om ingen av dem utesluter
denna vårdnadsform. I de fall då domstolen har att anförtro
vårdnaden åt endera föräldern skall domstolen fästa avseende
särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda
föräldrarna, detta för att motverka s.k. umgängessabotage.
Reglerna om umgänge kompletteras också med en skyldighet för
vårdnadshavaren att lämna sådana upplysningar om barnet som kan
främja umgänget. En särskild erinran tas också in i
socialtjänstlagen om att socialnämnden även efter det att en
tvist om vårdnad eller umgänge har avgjorts skall tillgodose det
behov av stöd och hjälp som kan föreligga. I fråga om
interimistiska beslut föreslås att dessa -- i stället för att
avse vårdnaden -- skall kunna ta sikte på vem barnet skall bo
tillsammans med. Slutligen skall vårdnadsutredningar i
fortsättningen utföras av en tjänsteman vid socialnämnden och
överlämnas till domstolen utan något ställningstagande från
nämndens sida.
I samband med förslagen i propositionen behandlar utskottet,
dels elva med anledning av propositionen väckta motioner, dels
tolv motioner som väckts under den allmänna motionstiden vid
riksmötet 1989/90.
Utskottet förordar en ändring i förslaget till ändring i FB.
Sålunda föreslår utskottet med anledning av fyra motionsyrkanden
(s, fp och v) att rätten åläggs en uttalad skyldighet att se
till att vårdnadsutredningar bedrivs skyndsamt (se bilaga 2). I
övrigt tillstyrker utskottet förslagen i propositionen.
Härigenom tillgodoses ett flertal av motionerna från den
allmänna motionstiden.
Utskottet förordar också tillkännagivanden i två avseenden.
Det ena avser frågan om kostnader vid utövande av umgänge som
utskottet med anledning av fem motionsyrkanden (s, m, fp, c och
v) anser måste få en lösning. Det andra gäller en översyn som
skall syfta till att barnets uppfattning och synpunkter i
vårdnads- och umgängesmål kan tas till vara på ett mer påtagligt
sätt än vad gällande rätt erbjuder och att barnens möjligheter
att få ett grundläggande inflytande i vårdnads- och
umgängesprocesser ökar. Utskottets sålunda gjorda
tillkännagivande sker med bifall till ett motionsyrkande (c) och
med anledning av fem andra (s, m, fp, v och mp).
Övriga motionsyrkanden avstyrks av utskottet.
Till betänkandet har fogats 28 reservationer och två särskilda
yttranden.
Propositionen
I proposition 1990/91:8 föreslår regeringen
(justitiedepartementet) -- efter hörande av lagrådet -- att
riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i föräldrabalken,
2. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),
3. lag om ändring i lagen (1985:367) om internationella
faderskapsfrågor,
4. lag om ändring i lagen (1979:1001) om erkännande av
nordiska faderskapsavgöranden,
5. lag om ändring i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m.
vid utredning av faderskap,
6. lag om ändring i lagen (1969:620) om ersättning i vissa
fall för utgivna underhållsbidrag.
I propositionen bereder regeringen riksdagen också tillfälle
att ta del av vad föredragande statsrådet anfört om rätten till
omprövning av vårdnadsavgöranden (avsnitt 2.6.3).
Motionerna
Motioner väckta med anledning av proposition 1990/91:8
1990/91:L3 av Allan Ekström (m) vari yrkas att riksdagen
avslår propositionen i vad den ersatt orden "erkänna" och
"erkännande" med "bekräfta" och "bekräftelse".
1990/91:L4 av Elisabeth Persson m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kommunernas ekonomiska möjligheter att
erbjuda samarbetssamtal,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en
utbyggnad av familjerådgivningsbyråverksamheten,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett barnperspektiv i lagstiftningen,
4. att riksdagen beslutar att de kommunala socialnämnderna
även fortsättningsvis skall vara förberedande instans vid
vårdnadstvister,
5. att riksdagen beslutar om införandet av en tidsgräns på tre
månader för vårdnadsutredningar, om inte det föreligger
synnerliga skäl för en längre utredningstid,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att överföra mål som rör frågor om
vårdnaden och umgänge till länsrätterna.
1990/91:L5 av Karl-Gösta Svenson och Wiggo Komstedt (båda m)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om
åtgärder för att säkra föräldrars och barns umgängesrätt enligt
i motionen anförda riktlinjer.
1990/91:L6 av Kaj Larsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
beträffande umgängesrätten och gemensam vårdnad.
1990/91:L7 av Eva Johansson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
beträffande allsidiga vårdnadsutredningar som lyfter fram
barnets situation.
1990/91:L8 av Ulla Pettersson (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om gemensam vårdnad för barn till ogifta
föräldrar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om obligatoriska samarbetssamtal vid
vårdnadstvister.
1990/91:L9 av Martin Olsson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om mål för och omfattning av verksamheten med
samarbetssamtal,
2. att riksdagen i anledning av det i propositionen framlagda
förslaget till utvidgad möjlighet att förordna om gemensam
vårdnad uttalar vikten av att barnets bästa blir avgörande vid
beslut om vårdnaden,
3. att riksdagen hos regeringen begär att en utredning
tillsätts med uppgift att föreslå förändringar syftande till
såväl stärkande av barnens ställning i vårdnads- och umgängesmål
som ökat hänsynstagande till barnens bästa vid beslut om
umgängesrätt.
1990/91:L10 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp) vari yrkas
1. att 6 kap. 18 § första stycket FB ges följande lydelse:
I mål om vårdnad eller umgänge får rätten uppdra åt
socialnämnden eller något annat organ att i barnets intresse
anordna samtal i syfte att nå enighet mellan föräldrarna
(samarbetssamtal). Sådant uppdrag bör ges så snart ett
samarbetssamtal kan antas tjäna något syfte.
2. att 6 kap. 15 § FB ges följande lydelse:
Barnets vårdnadshavare har ett ansvar för att barnet kan umgås
med en förälder som inte är vårdnadshavare eller med någon annan
som står barnet nära, i den utsträckning som är lämplig med
hänsyn till barnets bästa. Vad som är barnets bästa skall därvid
bestämmas med utgångspunkt från barnets ålder och mognadsgrad,
känslomässig anknytning mellan barnet och umgängesrättshavaren,
barnets egen inställning samt föräldrarnas inbördes
förhållanden.
Vårdnadshavaren skall, om inte särskilda skäl talar emot det,
lämna den som har umgängesrätt enligt första stycket sådana
upplysningar rörande barnet som kan främja umgänget eller som
berör barnets hälsa eller framtid.
Motsätter sig barnets -- -- -- bäst för barnet.
Motsätter sig barnets -- -- -- bäst för barnet.
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kostnaderna för umgängesrättens
genomförande,
4. att 6 kap. 19 § första stycket FB ges följande lydelse:
Rätten skall se till att frågor om vårdnad och umgänge
skyndsamt blir tillbörligt utredda.
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om lämpligheten i att vårdnadsutredningar
avslutas med ett förslag,
6. att 6 kap. 20 § andra stycket FB ges följande lydelse:
Beslut enligt första stycket får meddelas utan
huvudförhandling. Innan beslutet meddelas skall motparten få
tillfälle att yttra sig i frågan. Rätten skall ge socialnämnden
tillfälle att yttra sig i frågan. Har rätten meddelat ett
beslut, skall den ompröva det när målet eller ärendet avgörs.
7. att 6 kap. 7 a § FB ges följande lydelse:
Om barnets vårdnadshavare åsidosätter barnets behov av umgänge
med den förälder som inte är vårdnadshavare, skall rätten
besluta om ändring i vårdnaden, såvida inte hänsyn till barnets
bästa talar däremot.
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett åtgärdsprogram för stärkande av
barnkompetens inom socialtjänstens område,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om domarkompetens vid handläggning av
vårdnads- och umgängesmål,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om expertmedverkan i vårdnads- och
umgängesmål,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om beaktande av barnets bästa vid allmän
förvaltningsdomstols verkställighetsbeslut i umgängestvister,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om möjlighet att i verkställighetsmål inför
allmän förvaltningsdomstol föranstalta om omprövning av
vårdnadsfrågan i allmän domstol,
13. att 7 kap. 4 § brottsbalken tillförs ett nytt stycke som
ges följande lydelse:
För egenmäktighet med barn skall ock dömas barns
vårdnadshavare som utan beaktansvärt skäl i väsentlig mån
åsidosätter barnets behov av umgänge med den förälder som inte
är vårdnadshavare.
14. att riksdagen beslutar ersätta termen
"faderskapsbekräftelse" i lagtexten med termen
"faderskapsförklaring",
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om faderskapspresumtion vid
samboförhållanden,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om rättslig reglering av vårdnads- och
umgängesfrågor i sociala föräldraskap samt,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ensamstående fäders situation.
1990/91:L11 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Charlotte Branting
(båda fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts angående lagstiftning och dess tillämpning
såvitt gäller vårdnad och umgänge med anledning av artikel 12 i
FNs barnkonvention,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts angående barnets talerätt.
1990/91:L12 av Elisabet Franzén m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådant
tillägg i föräldrabalken, som innebär att tingsrätten skall utse
ett ombud åt barnet i mål om vårdnad och umgänge i enlighet med
vad som sägs i motionen,
2. att riksdagen beslutar om sådan ändring i föräldrabalken
att domstolarna åläggs att ange domslutsskäl i vårdnads- och
umgängestvister.
1990/91:L13 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utökade möjligheter till gemensam vårdnad,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om barns möjlighet att själva lämna
information,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om varsamhet vid bedömning av
umgängessabotage och lagfäst ansvar för den umgängesberättigade,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av inskränkning i rätten till
omprövning av beslut i vårdnadsfrågor.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1989/90
1989/90:L402 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari -- med
hänvisning till vad som anförts i motion 1989/90:A802 -- yrkas
att riksdagen hos regeringen begär förslag om att införa
faderskapspresumtion för man som är stadigvarande boende hos
barnets mor.
1989/90:L406 av Per Stenmarck och Ewy Möller (m) vari yrkas
att riksdagen beslutar om sådan ändring av 6 kap. 15 §
föräldrabalken att barnens rätt till umgänge med båda
föräldrarna tryggas.
1989/90:L409 av Stig Gustafsson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om samarbetssamtal.
1989/90:L410 av Kaj Larsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av lagstiftning som innebär att
förälder skall åläggas att hos socialförvaltningen diskutera
vårdnadsfrågan innan den prövas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av lagstiftning som innebär att
vårdnadsutredningar skall vara avslutade inom tre månader,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av skärpta regler för att
tillförsäkra en förälder med umgängesrätt möjligheten att
faktiskt utöva umgänget och att lagtexten förtydligas så att
rätten även under pågående process skall besluta om fortsatt
umgänge och att den som saboterar umgänget blir fråntagen
vårdnadsrätten om detta inte är i strid med barnets bästa,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om lagstiftning som innebär att barn i
vårdnadstvister får ett eget juridiskt ombud,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ekonomiskt stöd för resekostnader i vissa
umgängessituationer,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om lagstiftning som innebär att i tvistiga
fall skyldigheten att betala underhållsbidrag alltjämt skall
bestämmas av domstol men att fastställandet av bidragsbeloppets
storlek skall ankomma på försäkringskassan,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att den umgängesberättigade föräldern
jämställs med den vårdnadsberättigade gällande barnets
sekretess.
1989/90:L412 av Åsa Domeij m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna att myndighetsåldern
bör sänkas till 16 år.
1989/90:L414 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tillsättandet av en parlamentarisk utredning
om barnets rätt.
1989/90:L415 av Anita Stenberg (mp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring i
föräldrabalken att rätten åläggs en uttalad skyldighet att
utreda frågor om vårdnad och umgängen,
2. att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring i
föräldrabalken att rätten under förberedelsen av målet skall
anstränga sig att uppnå en förhandlingslösning för barnets
bästa,
3. att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring i
föräldrabalken att motiveringen i interimistiska beslut blir
utförligare och klarare för parterna.
1989/90:L416 av Ingrid Hemmingsson och Wiggo Komstedt (m) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om åtgärder för
att säkra föräldrars och barns umgängesrätt enligt de i motionen
anförda riktlinjerna.
1989/90:L422 av Karin Söder och Ylva Annerstedt (c, fp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ersättning för kostnader vid utövande av
umgänge med barn.
1989/90:L423 av Börje Hörnlund (c) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om rättsgenetisk undersökning i samband med faderskapsmål.
1989/90:L425 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari -- med
hänvisning till vad som anförs i motion 1989/90:So625 -- yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts angående expertledamot i domstol vid t.ex.
vårdnads- och omhändertagandemål,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ny lagstiftning om vårdnad och umgänge med
barn.
1989/90:L427 av Lars Werner m.fl. (v) vari -- med hänvisning
till vad som anförs i motion 1989/90:So324 -- yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag om fria resor för barn
och föräldrar, som inte är vårdnadshavare, för att underlätta
umgänget.
Utskottet
1. Inledning
Den svenska familjerätten har sedan början av 1970-talet varit
föremål för en fortlöpande reformering. Utvecklingen på området
har präglats av bl.a. strävanden att tillgodose barnets
intressen i relationen till föräldrarna. År 1973 ändrades
föräldrabalkens (FB) regler om vårdnad om barn (prop. 1973:32,
bet. LU 20). Reformen innebar bl.a. att frågan om vem av makarna
som bär skulden till söndringen inte får tillmätas betydelse vid
avgörandet av vem av dem som efter skilsmässan skall få
vårdnaden om barnen. Samtidigt med dessa ändringar infördes
bestämmelser som syftade till att stärka fäders möjligheter att
få vårdnaden om sina barn i de fall föräldrarna inte är gifta
med varandra. Bestämmelserna innebär att föräldrarna likställs
när det gäller rätten att efter särskild prövning få vårdnaden
om sina barn.
Ett annat viktigt steg i reformarbetet togs år 1976 då det
infördes en möjlighet för föräldrar, som inte är gifta med
varandra eller som har skilt sig, att efter prövning av domstol
få gemensam vårdnad om sina barn. Vidare utmönstrades termerna
barn i äktenskap och barn utom äktenskap ur lagstiftningen som
ett led i avvecklingen av den särreglering som gällt för barn
till föräldrar som inte varit gifta med varandra. I detta
lagstiftningsärende begärde riksdagen på hemställan av
lagutskottet att förslag till nya regler om underhållsbidrag
skulle läggas fram med förtur (prop. 1975/76:170, bet. LU 33).
Riksdagens begäran ledde till att det år 1978 företogs en
genomgripande reform av underhållsreglerna i FB som bl.a.
innebar att dessa -- liksom bestämmelserna om bidragsförskott --
anpassades till de nya vårdnadsreglerna (prop. 1978/79:12, bet.
LU 9).
I början av år 1983 fattade riksdagen beslut om ändringar i
bl.a. FBs bestämmelser om vårdnad och umgänge (prop.
1981/82:168, bet. LU 1982/83:17). Ett av syftena med
lagändringarna var att stärka barnens rättsliga ställning. Genom
lagändringarna blev det bl.a. möjligt för makar att utan
särskilt domstolsbeslut efter en skilsmässa gemensamt utöva
vårdnaden om sina barn. Vidare förenklades förfarandet i fall då
ogifta föräldrar som bor tillsammans med sina barn vill få
gemensam vårdnad om barnen. I de ändrade bestämmelserna slogs
också fast att barnets vårdnadshavare har ansvar för att barnets
behov av umgänge med den andre föräldern tillgodoses.
Under våren 1983 antog riksdagen också ändringar i FBs
bestämmelser om verkställighet av allmän domstols avgöranden om
vårdnad och umgänge (prop. 1982/83:165, bet. LU 41). Ändringarna
innebar bl.a. att möjligheterna att besluta om polishämtning av
barn begränsades och att länsrättens befogenhet att vägra
verkställighet i viss mån utökades. Vidare gavs allmän domstol
möjlighet att, i samband med avgörande om vårdnad eller umgänge,
i vissa fall förordna om verkställighet.
År 1977 tillsattes utredningen (Ju 1977:08) om barnens rätt
med uppdrag att överväga olika åtgärder för att stärka barns
rättsliga ställning. Utredningen skulle enligt direktiven själv
kartlägga problemområdet och ange i vilka ämnen lagändringar
borde komma i fråga. Utredningens första delbetänkande (SOU
1978:10) Om förbud mot aga resulterade i att det i FB infördes
förbud mot aga av barn. I sitt andra delbetänkande (SOU 1979:63)
Om föräldraansvar m.m. lade utredningen fram förslag till bl.a.
regler om vårdnad, umgänge och överlämnande av barn. Vissa av
förslagen kom att ligga till grund för de ändringar i FB som
genomfördes år 1983. Betänkandet innehöll också förslag om
talerätt och representation för barn i mål om vårdnad m.m. Åren
1982 och 1984 fick utredningen tilläggsdirektiv för sitt arbete.
Sålunda skulle utredningen bl.a. undersöka om -- och i så fall i
vilken utsträckning -- barn skall ha talerätt i mål om vårdnad
m.m. Utredningen skulle även utreda huruvida domstolarna vid
handläggningen av sådana mål bör tillföras barnpsykologisk
sakkunskap. Utredningen, vars återstående uppgifter överförts
till förmynderskapsutredningen (Ju 1984:07), avgav i början av
år 1987 sitt tredje och sista delbetänkande (SOU 1987:7) Barnets
rätt 3. Om barn i vårdnadstvister -- talerätt för barn m.m.,
vari bl.a. de nyss angivna frågorna behandlas. Betänkandet har
remissbehandlats och övervägs inom justitiedepartementet, såvitt
avser vissa frågor som inte tagits upp under arbetet med nu
förevarande lagstiftningsärende.
På begäran av riksdagen (bet. SoU 1985/86:29) tillkallade
regeringen under våren 1987 en kommitté (S 1986:05) med uppgift
att göra en översyn av reglerna för underhållsbidrag och
bidragsförskott. Kommittén, som under våren 1990 har avslutat
sitt arbete, har avgivit betänkandena (SOU 1990:8 och 1990:48)
Samhällsstöd till underhållsbidragsberättigade barn del I--III.
Vad gäller frågor om underhållsbidrag och de underhållsskyldigas
situation har kommittén inte ansett sig ha möjlighet att
behandla dessa frågor inom den givna tidsramen. Kommittén har
därför i skrivelse den 19 december 1989 överlämnat frågorna till
statsrådet Lindqvist för övervägande i annat sammanhang.
Strävandena mot ett större hänsynstagande till barnets
intresse, som präglat det svenska lagstiftningsarbetet, har
också kommit till uttryck på det internationella planet. Sålunda
antog Förenta nationernas generalförsamling den 20 november 1989
en konvention om barnets rättigheter. Konventionen godkändes av
riksdagen under våren 1990 (prop. 1989/90:107, bet. SoU28, rskr.
350). Konventionen innehåller bestämmelser avsedda att
tillförsäkra barn grundläggande rättigheter och att bereda barn
skydd mot övergrepp och utnyttjande och rör bl.a. frågor om
vårdnad och umgänge.
Den proposition som nu föreligger till behandling grundar sig
på en inom justitiedepartementet upprättad
departementspromemoria (Ds 1989:52) Vårdnad och umgänge.
Förslagen i promemorian bygger i sin tur på bl.a. de synpunkter
som kom fram vid överläggningar som justitiedepartementet höll
under hösten 1987 med ett stort antal myndigheter och
organisationer. Promemorian har remissbehandlats. I
lagstiftningsärendet har också överläggningar hållits med
företrädare för justitiedepartementen i Danmark, Finland och
Norge.
2. Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag till ändringar i framför
allt reglerna i föräldrabalken om vårdnad och umgänge. Förslagen
syftar särskilt till att bana väg för en utveckling mot att
föräldrarna själva i så stor utsträckning som möjligt skall
kunna komma överens i vårdnads- och umgängesfrågor.
Det föreslås att s.k. samarbetssamtal skall erbjudas föräldrar
i alla kommuner. Vidare föreslås det att domstolen i ett mål om
vårdnad eller umgänge skall ges möjlighet att ta initiativ till
att samarbetssamtal kommer till stånd.
Gemensam vårdnad föreslås kunna komma i fråga inte bara om
föräldrarna är ense om det utan också om ingen av dem utesluter
denna vårdnadsform.
Ogifta föräldrar föreslås kunna få gemensam vårdnad genom en
anmälan till socialnämnden i samband med att faderskapet
fastställs. I anslutning därtill föreslås att termen
faderskapserkännande byts ut mot termen faderskapsbekräftelse.
För sådana fall då gemensam vårdnad inte är aktuell utan
endera föräldern skall anförtros vårdnaden skall domstolen
liksom hittills avgöra frågan om vem som skall ha vårdnaden
efter vad som är bäst för barnet. Det föreslås en uttrycklig
bestämmelse om att domstolen vid bedömningen av vad som är bäst
för barnet skall fästa avseende särskilt vid barnets behov av en
nära och god kontakt med båda föräldrarna.
I anslutning till reglerna om umgänge föreslås att
vårdnadshavaren skall lämna sådana upplysningar om barnet som
kan främja umgänget. Vidare föreslås att en erinran tas in i
socialtjänstlagen om att socialnämnden också efter det att en
tvist om vårdnad eller umgänge har avgjorts skall tillgodose det
behov av stöd och hjälp som kan föreligga.
När det gäller förfarandet i vårdnadsmål föreslås att
interimistiska beslut i stället för att avse vårdnaden skall
kunna ta sikte på vem barnet skall bo tillsammans med. Det
föreslås vidare att domstolen skall uppdra åt socialnämnden att
föranstalta om utredning men att utredningen skall överlämnas
till domstolen utan något ställningstagande från nämndens sida.
De föreslagna lagändringarna avses träda i kraft den 1 mars
1991.
3. Allmänna överväganden
Ett barns möjligheter till en god utveckling och social
anpassning är i hög grad beroende av om barnet får växa upp
under trygga förhållanden. För att barnet skall få en trygg
uppväxt är det -- som utskottet vid åtskilliga tillfällen
understrukit då riksdagen tidigare behandlat vårdnads- och
umgängesfrågor -- av väsentlig betydelse att barnet har goda och
nära relationer till båda sina föräldrar. Av hänsyn till barnet
är det också angeläget att föräldrarna kan handla i en anda av
samförstånd och omtanke om barnet. Det sagda gäller inte minst i
de fall då föräldrarna inte längre lever tillsammans. Det ligger
i sakens natur att barnets intresse av goda relationer till båda
föräldrarna efter en separation bäst främjas om föräldrarna kan
komma överens om hur vårdnads- och umgängesfrågor skall lösas så
att dessa frågor inte behöver bli föremål för långdragna och
upprivande processer inför domstol. Samförståndslösningar utgör
även en viktig förutsättning för att barnet inte skall drabbas
negativt av föräldrarnas separation och för att föräldrarna
skall kunna fortsättningsvis samarbeta i frågor rörande barnet.
Många gånger är emellertid förhållandena sådana att en
separation inte kan genomföras i fullt samförstånd och utan
svårigheter för föräldrarna. Ibland är konflikterna djupa och
uppslitande, något som påverkar barnet negativt och gör det
svårt för föräldrarna att upprätthålla ett samarbete i
framtiden.
Barnets intresse har stått i förgrunden vid de inledningsvis
redovisade reformerna av FB, och syftet har varit att barnet
skall få en starkare rättslig ställning. Genom ändringarna i FB
har sålunda barnets behov och den hänsyn som bör tas till barnet
klarare markerats än tidigare. Enligt utskottets mening får de
nuvarande reglerna i FB anses ha en i väsentliga avseenden
lämplig utformning. Som framhålls i propositionen torde det
sålunda inte råda någon tvekan om att reformerna har verkat i
önskvärd riktning. Att båda föräldrarna skall vara delaktiga i
barnets fostran och utveckling framstår numera som en
självklarhet för de allra flesta oavsett hur föräldrarnas
relation kommit att utvecklas i övrigt. En annan omständighet
som talar för att reformerna har haft positiva effekter är att
vårdnadsmål numera allt oftare slutar i någon form av
överenskommelse mellan föräldrarna. De vårdnadsmål där domstol
tvingas slita tvisten mellan föräldrarna blir därför allt färre.
I propositionen påpekas emellertid att dessa, i egentlig mening
tvistiga vårdnadsmålen, tenderar att bli alltmer komplicerade.
Enligt utskottets mening är tiden nu mogen för att ta
ytterligare steg på den inslagna vägen och främja en utveckling
mot att föräldrarna i än större utsträckning tar ett gemensamt
ansvar för barnet och själva kommer överens om hur vårdnads- och
umgängesfrågor skall lösas. De motioner som väckts under
allmänna motionstiden år 1990 och med anledning av propositionen
ger belägg för att det finns en allmän enighet om behovet av en
reform med denna inriktning. I likhet med motionärerna anser
utskottet att en utgångspunkt bör vara att man
lagstiftningsvägen skall underlätta för föräldrar att nå
samförstånd i vårdnads- och umgängesfrågor. Viktigt är också
att regelsystemet i FB blir mer flexibelt och ger utrymme för
domstolarna att i det enskilda fallet finna den lösning som bäst
svarar mot barnets behov. Utskottet ser det vidare som angeläget
att förfarandereglerna vid vårdnads- och umgängestvister
utformas så att eventuella motsättningar mellan föräldrarna inte
ytterligare förstärks. Av särskild betydelse är även -- som
utskottet påpekade år 1988 -- att tidsåtgången för
vårdnadsutredningar kan nedbringas.
De förslag som framläggs i propositionen tillgodoser i
huvudsak det behov av ändringar i FBs regler som enligt det ovan
anförda föreligger. Utskottet kan därför i stort ansluta sig
till förslagen.
I två motioner tas upp frågor om ytterligare reformarbeten på
området. I motion 1989/90:L414 av Anita Stenberg m.fl. (mp)
begärs tillkännagivande om tillsättande av en parlamentarisk
utredning om barnets rätt. I motionen kritiseras det nuvarande
regelsystemet, och motionärerna menar att lagarna som rör barn
ger ett splittrat intryck. Reglerna är svåröverskådliga och risk
föreligger för att olika reglers syften kan strida mot varandra
och att tillämpningen i det enskilda fallet kan bli godtycklig.
Motionärerna anser att det finns anledning att utreda dessa
frågor, vilket bör göras i form av en bred parlamentarisk
utredning med inriktningen att barnet skall sättas i centrum. I
motionen anges ett stort antal områden som utredningen bör
behandla, bl.a. omsorg om barnet, barns personliga integritet,
barns talerätt i vid bemärkelse, barns skadeståndsskyldighet,
tillvaratagande av barns intressen i allmänhet samt barn och
miljö. En tanke som utredningen särskilt bör uppmärksamma är
enligt motionärerna om de grundläggande reglerna som värnar
barnens rätt kan samlas i en särskild barnbalk.
Vad gäller önskemålet i motion L414 vill utskottet erinra om
att -- som inledningsvis redovisats -- utredningen om barnens
rätt under åren 1977--1987 bedrivit ett utredningsarbete med i
huvudsak den inriktning som förespråkas av motionärerna. Enligt
utskottets mening kan det inte komma i fråga att ytterligare en
omfattande parlamentarisk utredning med liknande uppdrag nu
skall komma till stånd. Utskottet avstyrker därför bifall till
motion L414.
I motion 1990/91:L11 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Charlotte
Branting (båda fp) erinras om att Sverige har ratificerat
FN-konventionen om barnets rättigheter. Enligt artikel 12 åläggs
konventionsstaterna att tillförsäkra barn rätten att fritt ge
uttryck för sina åsikter, när barnet är i stånd att bilda sig
egna åsikter. I alla domstolsförfaranden och administrativa
förfaranden skall barnet ges möjlighet att bli hört, antingen
direkt eller genom företrädare eller genom något lämpligt organ.
I motionen begärs tillkännagivande om att regeringen snarast
skall göra en översyn av FB och dess tillämpning med anledning
av denna artikel (yrkande 1).
Som redovisats inledningsvis godkändes FN-konventionen om
barnets rättigheter av riksdagen våren 1990 (prop. 1989/90:107,
bet. SoU28). I propositionen framhöll föredragande statsrådet
att förekommande svenska regler är väl förenliga med de
principer som artikel 12 i konventionen ger uttryck åt.
Statsrådet hänvisade härvidlag bl.a. till bestämmelserna i 6
kap. 18 § FB enligt vilka barn får höras inför rätten om
särskilda skäl talar för det och barnet inte kan ta skada av att
höras. Vid riksdagsbehandlingen av frågan om godkännande av
konventionen uttalade lagutskottet i yttrande till
socialutskottet (1989/90:LU4y) att utskottet inte funnit några
hinder för ett svenskt tillträde föreligga med hänsyn till bl.a.
bestämmelserna i FB. I sitt av riksdagen godkända betänkande i
ärendet anslöt sig socialutskottet till lagutskottets
uppfattning.
Utskottet kan således konstatera att riksdagen funnit reglerna
i FB stå i överensstämmelse med artikel 12 i FN-konventionen.
Någon särskild översyn i enlighet med motionärernas önskemål är
alltså inte påkallad. Utskottet avstyrker därför bifall till
motion L11 yrkande 1.
4. Samarbetssamtal
Enligt 6 kap. 19 § FB kan allmän domstol förklara ett mål om
vårdnad eller umgänge vilande om samtal i syfte att nå enighet i
frågan har inletts mellan parterna genom socialnämndens eller
något annat organs försorg. Någon häremot svarande skyldighet
för socialnämnder eller andra kommunala organ att ställa
resurser till förfogande för samarbetssamtal finns inte för
närvarande.
På initiativ från riksdagen (se bet. LU 1986/87:25, rskr. 246)
uppdrog regeringen år 1987 åt socialstyrelsen att företa en
utvärdering av verksamheten med samarbetssamtal. Socialstyrelsen
har redovisat resultatet av sin undersökning i ett antal
rapporter, av vilka framgår att samarbetssamtal förekom våren
1987 i totalt 217 av landets 284 kommuner. Undersökningen visar
också bl.a. att i de fall då samarbetssamtal påbörjades innan
ett domstolsförfarande inletts kunde i närmare 80 % av ärendena
föräldrarna enas och en rättslig tvist undvikas. I de fall då
samarbetssamtalen genomfördes efter det att en vårdnads- eller
umgängesprocess initierats kunde närmare 56 % av föräldrarna
enas.
I den nu föreliggande propositionen framhålls att betydelsen
och värdet av samarbetssamtal i dag inte torde ifrågasättas av
någon. Samarbetssamtalen -- som en modell för lösande av
vårdnads- och umgängestvister -- bör därför lyftas fram
ytterligare. I propositionen framhålls vidare att
samarbetssamtalen är betydelsefulla också ur samhällsekonomisk
synvinkel. Slutsatsen blir att starka skäl talar för att alla
föräldrar nu bör ges möjlighet till samarbetssamtal. Detta
förutsätter att verksamheten finns i samtliga kommuner, och i
propositionen föreslås att det genom en bestämmelse (12a§) i
socialtjänstlagen införs en skyldighet för kommunerna att bereda
möjlighet till samarbetssamtal. Enligt propositionen bör det
dock överlämnas till varje kommun att -- inom ramen för
befintliga resurser -- avgöra hur denna skyldighet skall
fullgöras. I propositionen föreslås också att FB ändras så att
domstol i mål om vårdnad och umgänge får uppdra åt socialnämnden
eller något annat organ att anordna samarbetssamtal.
Departementschefen framhåller därvid att domstolens möjlighet
att initiera samarbetssamtal inte bör förutsätta samtycke från
föräldrarnas sida, utan att utgångspunkten i stället bör vara
att ett förordnande om samarbetssamtal bör meddelas så snart det
kan antas tjäna något syfte. De nya reglerna i FB om
samarbetssamtal föreslås bli införda i 6kap. 18§, dit också
bestämmelserna om vilandeförklaring föreslås bli överförda.
I ett flertal motioner från den allmänna motionstiden under
riksmötet 1989/90 tas upp olika frågor som rör samarbetssamtal.
I motion 1989/90:L409 av Stig Gustafsson m.fl. (s) begärs dels
att kommunerna åläggs skyldighet att erbjuda samarbetssamtal åt
alla par som efter en separation har svårt att samarbeta om sina
barn, dels att samarbetssamtal med familjerådgivningssekretess
måste kunna erbjudas de föräldrar som så önskar.
Kaj Larsson m.fl. (s) framhåller i motion 1989/90:L410 att
obligatoriska samarbetssamtal bör åläggas föräldrar som inte är
överens om barnens framtid och vidare bör samtalen föras innan
domstolen fattar ett interimistiskt beslut i ärendet.
Motionärerna begär i yrkande 1 ett tillkännagivande härom.
Anita Stenberg (mp) begär i motion 1989/90:L415 yrkande 2 att
det i FB införs en bestämmelse av innebörd att domstolen under
förberedelsen i ett vårdnads- och umgängesmål skall anstränga
sig för att uppnå en förhandlingslösning som är förenlig med
barnets bästa.
I motion 1989/90:L416 av Ingrid Hemmingsson och Wiggo Komstedt
(båda m) begärs -- såvitt nu är i fråga -- förslag som innebär
att domstolen skall kunna uppdra åt socialnämnden eller annat
organ att ordna samarbetssamtal mellan föräldrarna om de
samtycker till det.
I motion 1989/90:L425 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) begärs
(yrkande 2 delvis) ett tillkännagivande om att samarbetssamtal
normalt borde föregå domstolshandläggningen i vårdnads- och
umgängestvister.
Frågor om samarbetssamtal har också tagits upp i motioner som
väckts med anledning av propositionen. Sålunda yrkar Elisabeth
Persson m.fl. (v) i motion 1990/91:L4 att ekonomiskt stöd skall
utgå till kommunerna för att de skall ha möjlighet att erbjuda
samarbetssamtal (yrkande 1). I motionen begärs också förslag
till en utbyggnad av familjerådgivningsbyråverksamheten (yrkande
2).
Ulla Pettersson (s) begär i motion 1990/91:L8 yrkande 2 ett
tillkännagivande om att samarbetssamtalen görs till ett
obligatoriskt inslag i alla vårdnadstvister och att undantag
endast görs i de fall där det klart framgår att sådana samtal
skulle vara uppenbart onödiga.
I motion 1990/91:L9 av Martin Olsson m.fl. (c) framhålls att
huvudmålet för samarbetssamtal bör vara att ena föräldrarna
kring en lösning till förmån för barnet. Vidare framhålls att
föräldrarna bör få möjlighet att påverka valet av samtalsledare,
att samtalsledarna bör få adekvat utbildning samt att samtalen
bör ske under sekretess. Motionärerna begär i yrkande 1 ett
tillkännagivande om samarbetssamtalens mål och utformning i
enlighet med det anförda.
Slutligen begär Bengt Harding Olson m.fl. (fp) i motion L10
yrkande 1 en ändring av den ifrågavarande bestämmelsen i FB, så
att det av lagtexten uttryckligen framgår att domstolen får
uppdra åt socialnämnden eller annat organ att anordna
samarbetssamtal mellan föräldrarna så snart det kan antas tjäna
något syfte.
Utskottet har i avsnitt 3 understrukit betydelsen av att
föräldrar som har separerat kan lösa uppkommande frågor rörande
barnen i samförstånd. Utskottet har därvid också framhållit att
reformarbetet på FBs område nu bör fullföljas genom att man
främjar en utveckling mot att föräldrarna i större utsträckning
än för närvarande tar ett gemensamt ansvar för sina barn och
själva kommer överens om hur vårdnads- och umgängesfrågor skall
ordnas. Som framgår av socialstyrelsens ovan redovisade
undersökning är erfarenheterna från den hitintills bedrivna
verksamheten med samarbetssamtal mycket positiva. Samtalen har i
ett betydande antal fall lett till att konflikter lösts och
samförståndslösningar uppnåtts. Mot denna bakgrund är det enligt
utskottets mening angeläget att verksamheten nu byggs ut och
intensifieras så att alla föräldrar får möjlighet till
samarbetssamtal. Utskottet kan således helt ställa sig bakom
regeringens förslag om att kommunerna skall åläggas en
skyldighet att bereda föräldrar möjlighet till samarbetssamtal.
Ställningstagandet innebär att önskemålet i motion L409 i denna
del blir helt tillgodosett.
I likhet med departementschefen anser utskottet att det bör
ankomma på varje kommun att avgöra hur skyldigheten att erbjuda
samarbetssamtal skall fullgöras. Kommunen bör således ha full
frihet att bestämma huruvida samarbetssamtal skall anordnas inom
den egna verksamheten eller genom samarbete med annan kommun
eller om kontakt med samtalsledare skall förmedlas på något
annat sätt. Enligt utskottets mening bör givetvis också den
närmare utformningen av samarbetssamtalen vara en kommunal
angelägenhet. Som påpekas i propositionen får socialstyrelsen en
viktig uppgift när det gäller metodutveckling, utbildning av
personal m.m., och styrelsen torde kunna vara en bas för
spridning av nya idéer mellan kommunerna och även bistå kommuner
och grupper av kommuner. I anslutning till det sagda vill
utskottet dock framhålla att det är angeläget att de personer
som skall leda samarbetssamtalen ges erforderlig utbildning
härför. Utskottet vill vidare understryka vikten av att
kommunerna så långt möjligt erbjuder de föräldrar som så önskar
samarbetssamtal med familjerådgivningssekretess.
Utöver det anförda bör enligt utskottets mening motion L9
yrkande 1 om samarbetssamtalens mål och utformning och motion
L409 såvitt gäller samarbetssamtal under sekretess inte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Beträffande frågan om ekonomiskt stöd till kommunerna för
verksamheten med samarbetssamtal vill utskottet hänvisa till vad
som i propositionen (s. 56) anförs om att samarbetssamtal är
betydelsefulla också ur samhällsekonomisk synvinkel.
Kommunalekonomiskt och landstingsekonomiskt går verksamheten på
kort sikt ungefär jämnt ut, medan den långsiktigt troligen är
lönsam för både kommuner och landsting. Visserligen kan
skyldigheten att erbjuda samarbetssamtal initialt medföra ökade
kostnader för vissa kommuner, men i nuvarande statsfinansiella
läge är det enligt utskottets mening inte möjligt att utge
statsbidrag härför. Utskottet avstyrker följaktligen motion L4
yrkande 1.
Vad gäller den i motionen begärda utbyggnaden av
familjerådgivningsbyråverksamheten vill utskottet hänvisa till
att socialutskottet i sitt nyligen avlämnade betänkande
1990/91:SoU7 med anledning av två motioner har förordat ett
tillkännagivande om att regeringen skyndsamt bör trygga
verksamheten med familjerådgivning. Mot denna bakgrund anser
utskottet att motion L4 yrkande 2 inte påkallar någon riksdagens
åtgärd.
Som tidigare redovisats skall enligt förslaget i propositionen
domstol kunna ta initiativ till samarbetssamtal mellan
föräldrarna. Utskottet finner en sådan ordning lämplig, eftersom
det är angeläget att alla möjligheter att åstadkomma
samförståndslösningar tas till vara. Förutsättningarna för
frivilliga uppgörelser är också goda även sedan ett
domstolsförfarande har inletts. Som framgår av socialstyrelsens
ovannämnda undersökning blir nämligen föräldrarna ense i mer än
hälften av de fall där samarbetssamtal genomförs först efter det
att en vårdnads- eller umgängesprocess har påbörjats. När det
gäller de närmare villkoren för att domstol i det enskilda
fallet skall initiera samarbetssamtal måste det enligt
utskottets mening beaktas att något obligatorium för föräldrarna
att medverka i sådana samtal inte kan komma i fråga. Ett tvång
skulle behöva förenas med möjligheter till sanktioner i form av
exempelvis vitesföreläggande eller hämtning. Under sådana
förhållanden är det föga troligt att samarbetssamtal skulle vara
en meningsfull åtgärd. Det torde inte heller vara ändamålsenligt
att förordna om samarbetssamtal när det står mer eller mindre
klart att någon av föräldrarna, eller båda, inte kommer att
infinna sig till samtalen. Någon skyldighet för domstolen att
alltid besluta om samarbetssamtal bör därför inte införas. Å
andra sidan bör domstolens möjligheter att få till stånd
samarbetssamtal inte begränsas enbart till fall då föräldrarna
samtycker till åtgärden. En lämplig avvägning är enligt
utskottets mening den i propositionen angivna utgångspunkten,
nämligen att förordnande om samarbetssamtal bör meddelas så
snart det kan antas tjäna något syfte. Härigenom ges domstolen
möjlighet att ta erforderlig hänsyn till omständigheterna i det
enskilda fallet.
Med det anförda tillstyrker utskottet propositionens förslag
även i nu behandlad del och avstyrker bifall till motionerna
L410 yrkande 1 och L8 yrkande 2. Genom utskottets sålunda gjorda
ställningstagande tillgodoses motionerna L415 yrkande 2, L416 i
denna del och L425 yrkande 2 i denna del.
Vad slutligen gäller yrkande 1 i motion L10 om att det av
lagtexten bör framgå när domstolen bör förordna om
samarbetssamtal vill utskottet framhålla att de ovan gjorda
motivuttalandena i denna fråga är till fyllest och att någon
uttrycklig föreskrift i själva lagrummet inte är erforderlig.
Utskottet avstyrker följaktligen motionsyrkandet.
5. Gemensam vårdnad
5.1. Fortsatt gemensam vårdnad i vissa fall
I 6 kap. FB regleras vem som skall ha vårdnaden om ett barn
samt frågor om barnets umgänge med annan än vårdnadshavaren. Den
grundläggande regeln om vem som skall ha vårdnaden finns i 6
kap. 3 § FB. Där anges att barnet från födseln står under
vårdnad av båda föräldrarna, om dessa är gifta med varandra, och
i annat fall av modern ensam. Ingår föräldrarna senare äktenskap
med varandra står barnet från den tidpunkten under vårdnad av
båda föräldrarna. Den gemensamma vårdnaden fortsätter i princip
att gälla också efter en äktenskapsskillnad mellan föräldrarna.
För ogifta föräldrar gäller att de kan få gemensam vårdnad om
sina barn efter ansökan till domstol eller genom en anmälan till
pastorsämbetet (6 kap. 4 § FB). I sistnämnda fall är det dock en
förutsättning att domstol inte tidigare förordnat om vårdnaden.
Om föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet skall rätten på
begäran av någon av föräldrarna besluta att vårdnaden skall
anförtros endast en av dem efter vad som är bäst för barnet (6
kap. 5 § FB). Enligt sistnämnda stadgande kan rätten inom ramen
för ett äktenskapsskillnadsmål även utan yrkande från någon av
föräldrarna anförtro vårdnaden åt endera av föräldrarna om
gemensam vårdnad uppenbart är oförenlig med barnets bästa. Har
endast den ena föräldern vårdnaden om barnet kan vårdnaden
överflyttas till den andra om detta är bäst för barnet (6 kap. 6
§ FB).
I propositionen föreslås att domstolen skall kunna bestämma
att vårdnaden skall vara gemensam även i sådana fall då en
förälder eller båda har yrkat att den gemensamma vårdnaden skall
upplösas och vårdnaden anförtros en förälder. En förutsättning
är dock att den förälder som har yrkat att ensam få vårdnaden
inte motsätter sig fortsatt gemensam vårdnad, om hans eller
hennes yrkande om att ensam få vårdnaden inte bifalls av
domstolen. Domstolen skall vidare kunna bestämma att vårdnaden
skall vara gemensam i sådana fall då en förälder har yrkat det
och den andre föräldern inte motsätter sig gemensam vårdnad.
Martin Olsson m.fl. (c) framhåller i motion 1990/91:L9 att ett
beslut om gemensam vårdnad måste grundas på att en sådan ordning
kommer att gynna barnet. Enligt motionärerna ställer gemensam
vårdnad stora krav på att föräldrarna kan enas i viktiga frågor
om barnet, och i de fall där det klart framgår att någon enighet
inte kan förväntas från föräldrarna i dessa frågor är gemensam
vårdnad inte lämplig. Även i andra fall kan det enligt
motionärerna vara olämpligt med gemensam vårdnad trots att
föräldrarna kan tänkas acceptera ett sådant beslut. I yrkande 2
begär därför motionärerna att riksdagen uttalar vikten av att
barnets bästa blir avgörande vid beslut om gemensam vårdnad.
I motion 1990/91:L13 av Lena Öhrsvik (s) framhålls att barnets
åsikter måste få komma till uttryck i de fall där domstolen
förordnar om gemensam vårdnad trots att en förälder yrkat att
ensam få vårdnaden och i yrkande 1 begärs ett tillkännagivande
härom.
Utskottet vill för sin del framhålla att institutet gemensam
vårdnad utgör ett viktigt inslag i den utveckling som har skett
mot en starkare betoning av barnets intresse. Syftet med
reglerna om gemensam vårdnad är ju framför allt att främja goda
förhållanden mellan barnet och båda föräldrarna. Av
propositionen framgår också att erfarenheten visat att en klar
majoritet av särboende föräldrar som har gemensam vårdnad är
nöjda med denna vårdnadsform. Med nuvarande regler skall
emellertid gemensam vårdnad alltid upplösas när någon av
föräldrarna begär ensam vårdnad. Det är dock inte givet att en
upplösning av den gemensamma vårdnaden är bäst för barnet enbart
av den orsaken att en förälder begär att få ensam vårdnad.
Enligt utskottets mening bör det därför i sådana fall finnas
möjlighet till fortsatt gemensam vårdnad under förutsättning att
den förälder som yrkat att ensam få vårdnaden kan acceptera att
den gemensamma vårdnaden består. Som framgår av propositionen
bör däremot gemensam vårdnad inte komma i fråga om någon av
föräldrarna inte kan tänka sig detta. Det kan exempelvis finnas
fall där en förälders motstånd mot gemensam vårdnad beror på en
strävan att skydda barnet mot att fara illa.
Vad särskilt gäller frågan om hänsynen till barnets intressen
vid beslut om gemensam vårdnad vill utskottet understryka att
domstolen i såväl dessa mål som i alla andra vårdnadsmål skall
-- utifrån de förhållanden som föreligger i det enskilda fallet
-- besluta efter vad som är bäst för barnet. Den föreslagna
bestämmelsen om ökad möjlighet till gemensam vårdnad innebär
givetvis ingen ändring i detta avseende. Med hänsyn till att
barnets bästa sålunda skall vara avgörande vid beslut i
vårdnadsfrågor torde man enligt utskottets mening kunna
förutsätta att i vart fall något äldre barn får möjlighet att i
lämpligt sammanhang ge uttryck för sin åsikt.
Sammanfattningsvis tillstyrker utskottet propositionen i denna
del. Vidare finner utskottet att motionerna L9 yrkande 2 och L13
yrkande 1 i huvudsak får anses vara tillgodosedda genom vad
utskottet anfört.
5.2. Gemensam vårdnad för föräldrar som inte varit gifta med
varandra
Enligt 6 kap. 3 § FB står barnet från födseln under vårdnad av
båda föräldrarna, om dessa är gifta med varandra, och i annat
fall av modern ensam. Ogifta föräldrar kan -- om inte domstol
tidigare beslutat i vårdnadsfrågan -- genom en anmälan till
pastorsämbetet få gemensam vårdnad om sina barn (6 kap. 4 § FB).
I propositionen föreslås att ogifta föräldrar skall kunna få
gemensam vårdnad om sitt barn också genom en anmälan till
socialnämnden i samband med att faderskapet fastställs.
Ulla Pettersson (s) framhåller i motion 1990/91:L8 att det i
dag inte finns någon anledning att skilja på behandlingen av
gifta och ogifta föräldrar i vårdnadshänseende. Enligt
motionären bör därför gemensam vårdnad vara huvudregel även för
ogifta föräldrar, och i motionen begärs (yrkande 1) ett
tillkännagivande härom.
Enligt utskottets mening torde gemensam vårdnad vara en lika
naturlig lösning för ogifta samboende föräldrar som för gifta
föräldrar. Situationen är dock annorlunda när det gäller ogifta
föräldrar som inte bor tillsammans eftersom deras förhållanden
kan vara av mycket skiftande karaktär. Det kan exempelvis vara
fråga om föräldrar som inte har sådana relationer till varandra
som är en nödvändig förutsättning för att gemensam vårdnad skall
fungera. Med hänsyn härtill anser utskottet -- i likhet med
departementschefen -- att tiden ännu inte är mogen för att
överväga en generell huvudprincip om gemensam vårdnad för ogifta
föräldrar som inte sammanbor. Några liknande principiella
invändningar kan inte anföras när det gäller frågan om gemensam
vårdnad för ogifta samboende föräldrar. En huvudregel om
gemensam vårdnad i dessa fall skulle dock medföra praktiska
problem beroende på att det inte -- såsom vid äktenskap -- finns
någon helt entydig och för alla synlig markering av att ett
samboförhållande föreligger. I avsaknad av något sådant
kriterium som kan ange vem som är vårdnadshavare för barnet är
utskottet inte berett att förorda en huvudprincip om gemensam
vårdnad för ogifta samboende föräldrar. Ogifta föräldrars
intresse av att snabbt och enkelt kunna få gemensam vårdnad bör
därför lösas på annat sätt. Propositionens förslag innebär att
föräldrarna samtidigt som de lämnar socialnämnden de uppgifter
som behövs för faderskapets fastställande skall kunna anmäla om
de vill ha gemensam vårdnad. Enligt utskottets mening är detta
en lösning som i praktiken ger ogifta föräldrar, såväl samboende
som icke samboende, samma fördelar som en huvudregel om gemensam
vårdnad. Utskottet tillstyrker således propositionen i denna del
och avstyrker bifall till motion 1990/91:L8 yrkande 1.
Utskottet tar i detta sammanhang även upp det i motion
1990/91:L10 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp) framställda
yrkandet (yrkande 16) om förslag till rättslig reglering av
vårdnads- och umgängesfrågor i sociala föräldraskap. I motionen
framhålls att den rättsliga situationen är synnerligen oklar vid
renodlat socialt föräldraskap i form av styvföräldraskap och
familjehemsföräldraskap.
Enligt utskottets mening ger motionen inte underlag för något
ställningstagande till behovet av en lagreglering, och utskottet
anser därför inte att motionsyrkandet bör föranleda någon
riksdagens åtgärd.
6. Umgängesfrågor
6.1. Regler om umgängesrätt
Av 6 kap. 15 § FB framgår att barnets vårdnadshavare har
ansvar för att barnets behov av umgänge med en förälder som inte
är vårdnadshavare så långt möjligt tillgodoses. Barnet har
dessutom rätt till umgänge med annan som står barnet särskilt
nära. Om barnets vårdnadshavare motsätter sig det umgänge som
begärs av en förälder som inte är vårdnadshavare, skall rätten
på begäran av den föräldern besluta i umgängesfrågan efter vad
som är bäst för barnet.
I syfte att motverka s.k. umgängessabotage föreslås i
propositionen att det i FB införs en särskild regel som slår
fast att frågan om barnets behov av kontakt med båda föräldrarna
skall ges en särskilt framträdande plats vid valet av
vårdnadshavare.
I ett flertal motioner tas upp skilda spörsmål rörande
umgänge. Sålunda framhåller Kaj Larsson m.fl. (s) i motion
1989/90:L410 att det behövs skärpta regler för att tillförsäkra
en förälder med umgängesrätt möjlighet att faktiskt utöva
umgänget samt att den som saboterar umgängesrätten bör fråntas
vårdnadsrätten om detta inte är i strid med barnets bästa.
Motionärerna yrkar (yrkande 3 delvis) att det anförda ges
regeringen till känna.
I motion 1990/91:L10 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp)
(yrkande 2 delvis) begärs sådan ändring i 6 kap. 15 § första
stycket FB att det av lagtexten framgår dels att umgängesrätten
skall tillgodoses efter vad som är bäst för barnet, dels vilka
faktorer som därvid skall beaktas. Motionärerna menar att en
sådan lagändring är nödvändig för att få till stånd en större
flexibilitet och en bättre anpassning till förhållandena i det
enskilda fallet vid avgörande av umgängesfrågor. I motionen
begärs också (yrkande 7) att det i FB införs en ny bestämmelse
av innebörd att rätten -- vid vårdnadshavarens åsidosättande av
barnets behov av umgänge med den andre föräldern -- skall
besluta om ändring i vårdnaden, såvida inte hänsyn till barnets
bästa talar däremot. Liknande krav framställs i motion
1989/90:L425 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) (yrkande 2 delvis).
Martin Olsson m.fl. (c) yrkar i motion 1990/91:L9 (yrkande 3
delvis) att en utredning tillsätts med uppgift att föreslå
ändrade regler rörande umgänge som i större utsträckning än i
dag tar hänsyn till barnets behov. Motionärerna framhåller att
en större flexibilitet är nödvändig vid avgöranden i
umgängesfrågor. I motionen pekas vidare på behovet av en
restriktivare tillämpning av umgängesreglerna i vissa fall och
vikten av att stävja s.k. umgängessabotage i vid mening.
I motion 1990/91:L13 av Lena Öhrsvik (s) framhålls behovet av
större varsamhet vid bedömning av frågan om umgängessabotage
samt vikten av att även den umgängesberättigade föräldern bör ha
ett lagfäst ansvar för att umgänget fungerar. Motionären yrkar
(yrkande 3) att det anförda ges regeringen till känna.
Utskottet vill erinra om att de ändringar i FB som trädde i
kraft den 1 juli 1983 (prop. 1981/82:168, bet. LU 1982/83:17)
gav uttryck för en i väsentliga avseenden ny syn på frågan om
umgänge med barn. Umgänget mellan barnet och den förälder som
inte har vårdnaden om barnet hade dittills betraktats som en
rättighet för föräldern men blev genom lagändringen betecknat
såsom i första hand ett behov för barnet, som det ankommer på
vårdnadshavaren att tillgodose så långt det är möjligt.
Umgängesrätten skall således bestämmas med utgångspunkt i
barnets behov av nära och goda relationer med båda sina
föräldrar. I den nya lagstiftningen framhävs barnets intresse
också på det sättet, att vid tvist rörande umgänget rätten har
att besluta i frågan efter vad som är bäst för barnet.
Nuvarande umgängesregler får, som utskottet tidigare
framhållit (se bet. LU 1987/88:33), i sig anses ha en i
väsentliga avseenden lämplig utformning. Däremot kan viss kritik
riktas mot den praktiska tillämpningen av bestämmelserna.
Utskottet har sålunda förståelse för att schablonmässiga
umgängesbeslut -- såsom att barnet skall umgås med den inte
vårdnadshavande föräldern vartannat veckoslut, varannan
storhelg, vartannat sportlov och viss angiven period under
sommaren -- kan orsaka svårigheter i praktiken. Stereotypa
beslut av denna natur medger inte att umgänget anpassas till
parternas under åren växlande förhållanden. Det är inte heller
säkert att sådant umgänge alltid är det bästa för barnet. Det
finns också risk för att en schabloniserad bedömning av
umgängesfrågor leder till att ett barn någon gång tillerkänns
umgänge med en förälder trots att något umgänge över huvud taget
inte bör förekomma med hänsyn till barnets bästa. Så kan
exempelvis vara fallet då den ena föräldern gjort sig skyldig
till ett allvarligt brott mot barnet. Någon undantagslös regel
om att umgänge i sådana situationer inte bör komma till stånd
bör dock inte uppställas. Umgängesfrågan i dessa fall måste
liksom alltid annars bedömas med utgångspunkt i de särskilda
omständigheterna i varje enskilt fall.
I anslutning till det anförda vill utskottet påpeka att det
förekommer att ett fastställt umgänge inte kommer till stånd
därför att umgängesföräldern inte medverkar till umgänget.
Enligt utskottets mening är självfallet ett sådant beteende inte
godtagbart, och i den allmänna debatten under senare tid har
höjts röster för en strängare syn på förälderns vägran eller
underlåtenhet att efter bästa förmåga medverka till umgänget.
Utskottet är för sin del inte berett att förorda några
sanktionsregler för sådana fall men vill kraftigt understryka
betydelsen av att den föräldern som barnet skall umgås med också
verkligen bidrar till att umgänget kan genomföras. En konsekvent
underlåtenhet från umgängesförälderns sida kan med hänsyn till
barnets intressen vara en faktor som bör inverka på bedömningen
av frågan om antalet umgängestillfällen.
Utskottet anser således i likhet med flera av motionärerna att
en större flexibilitet och anpassning till förhållandena i det
enskilda fallet är önskvärd vid avgörande av umgängesfrågor. Det
finns därför starka skäl för att vikten av en individuell
prövning bör komma till klarare uttryck än för närvarande.
Utskottet vill dock erinra om att högsta domstolen i rättsfallet
NJA 1988 s. 559 tagit avstånd från schablonmässigt bestämda
umgängestider och framhållit betydelsen av att prövningen
företas under beaktande av omständigheterna i det särskilda
fallet. Den vidare utvecklingen av praxis på området bör därför
avvaktas innan spörsmålet om en mera allmän ändring av
umgängesreglerna tas upp till prövning. Med hänsyn till vad som
anförs i propositionen anser sig utskottet kunna utgå från att
en utvärdering av rättspraxis i umgängesfrågor kommer till stånd
i lämpligt sammanhang.
Det anförda innebär att utskottet inte kan ansluta sig till
förslagen i motion L10 yrkande 2 delvis och motion L425 yrkande
2 i motsvarande del. Motionsyrkandena avstyrks alltså i dessa
delar.
Vad härefter gäller frågan om s.k. umgängessabotage vill
utskottet erinra om att utskottet vid upprepade tillfällen har
givit uttryck åt uppfattningen att det ligger helt i barnets
intresse att dess behov av kontakt med båda föräldrarna
tillgodoses genom ett väl tilltaget umgänge med den förälder som
inte har vårdnaden. Umgängets betydelse har också kommit till
uttryck i FB genom bestämmelsen om att vårdnadshavaren har ett
ansvar för att barnets behov av umgänge med den andra föräldern
tillgodoses. Självfallet måste samhället därför se allvarligt på
åtgärder från vårdnadshavarens sida som syftar till att
omintetgöra eller försvåra för barnet att umgås med den andra
föräldern. Då den nämnda regeln infördes år 1983 uttalade
utskottet att den omständigheten att en vårdnadshavare
konsekvent försöker försvåra umgänget talar för att hans eller
hennes lämplighet som vårdnadshavare kan behöva omprövas. Enligt
vad utskottet vidare framhöll borde umgängesrättens betydelse
också uppmärksammas vid valet av vårdnadshavare, och domstolen
borde, om inte barnets bästa föranleder annat, till
vårdnadshavare förordna den av föräldrarna som kan antas bäst
främja ett nära och gott umgänge med den andra föräldern.
Trots att samhällets syn på umgängessabotage således klart
markerats förekommer det fortfarande inte så sällan att
vårdnadshavaren på olika sätt försöker hindra kontakter mellan
barnet och den andra föräldern. Att sådana fall förekommer torde
många gånger ha sin förklaring i konflikter mellan föräldrarna
som uppstått i samband med deras separation. Den ökade satsning
på samförståndslösningar som nu avses komma till stånd kan
därför leda till att umgängessabotage blir mindre vanliga i
framtiden. Det oaktat delar utskottet departementschefens
uppfattning att omedelbara åtgärder är påkallade i syfte att
vårdnadshavarens ansvar för ett fungerande umgänge med den andra
föräldern skall ytterligare betonas.
Det anförda leder utskottet till den uppfattningen att någon
sådan översyn som begärs i motion L9 (yrkande 3 delvis) för
närvarande inte är påkallad, och utskottet avstyrker därför
bifall till motionen i denna del.
I vissa motioner har framförts krav på att vårdnaden mer eller
mindre automatiskt överflyttas till den andra föräldern när
vårdnadshavaren motsätter sig att barnet får träffa den andra
föräldern. Utskottets anser dock inte att en sådan regel bör
komma i fråga och då främst av den anledningen att den inte ger
utrymme för erforderlig bedömning av omständigheterna i det
enskilda fallet. Enbart det förhållandet att en förälder är
ovillig att låta barnet träffa den andra föräldern behöver inte
innebära att det föreligger ett umgängessabotage. Förälderns
handlande kan, som påpekas i propositionen, ha sin grund i en
strävan att söka skydda barnet från att utsättas för övergrepp
eller annars råka illa ut. Olika skäl kan vidare tala för att en
förälder som gjort sig skyldig till umgängessabotage trots allt
framstår som den mest lämpliga vårdnadshavaren med hänsyn till
barnets bästa. En betydligt bättre lösning är enligt utskottets
mening den i propositionen föreslagna bestämmelsen att
domstolarna vid bedömande av vårdnadsfrågan skall fästa avseende
särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda
föräldrarna. Att barnets behov av kontakt med båda föräldrarna
på detta sätt ges än mer framträdande plats ligger helt i linje
med de av utskottet år 1983 gjorda uttalandena och ger möjlighet
till erforderlig flexibilitet vid bedömningen av vårdnadsfrågor.
En sådan regel får naturligtvis sin huvudsakliga betydelse då
fråga uppkommer om en överflyttning av vårdnaden till den andra
föräldern, eftersom det då kan konstateras hur umgänget mellan
barnet och föräldrarna i realiteten har fungerat. Är det
klarlagt att en förälder utan godtagbara skäl har försökt
försvåra eller omintetgöra ett umgänge mellan barnet och den
andra föräldern kan detta tala för att vårdnaden bör
överflyttas. En förutsättning är givetvis att den sistnämnda
föräldern då är beredd att medverka till att barnet får behålla
en god och nära kontakt med den förälder som eventuellt skall
fråntas vårdnaden. Av betydelse är också att domstolen vid
tillämpningen av den nya regeln försöker få en bild av orsakerna
till varför den ena föräldern försökt motarbeta ett umgänge.
Med det anförda tillstyrker utskottet förslaget i
propositionen och avstyrker bifall till motionerna L410 yrkande
3 i denna del, L10 yrkande 7 och L425 yrkande 2 i motsvarande
del, samt L13 yrkande 3 i den mån motionerna inte kan anses
tillgodosedda med vad utskottet anfört.
I motion 1990/91:L10 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp) tas upp
en fråga om straffrättsligt ansvar vid umgängessabotage. Någon
sådan bestämmelse finns för närvarande inte i brottsbalken.
Enligt 7 kap. 4 § brottsbalken kan däremot en umgängesberättigad
förälder som obehörigen skiljer barnet från vårdnadshavaren
dömas för egenmäktighet med barn.
Motionärerna begär (yrkande 13) att ett nytt stycke införs i
7kap. 4§ brottsbalken av innebörd att barnets vårdnadshavare
vid umgängessabotage kan dömas för egenmäktighet med barn.
Liknande krav framställs i motion 1989/90:L425 av Bengt
Westerberg m.fl. (fp) (yrkande 2 delvis).
Som redan nämnts har vårdnadshavaren enligt 6 kap. 15 § FB ett
ansvar för att barnets umgänge med bl.a. den andra föräldern så
långt möjligt tillgodoses. I syfte att motverka umgängessabotage
har utskottet nyss förordat att en bestämmelse tas in i FB om
att domstolarna vid bedömande av vårdnadsfrågan skall fästa
avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt
med båda föräldrarna. Att därutöver införa en straffrättslig
sanktion för en vårdnadshavare på sätt som begärts i motionerna
skulle enligt utskottets mening föra alltför långt. Utskottet
avstyrker följaktligen motionerna L425 yrkande 2 i denna del och
L10 yrkande 13.
Utskottet behandlar i detta sammanhang också motion 1990/91:L6
av Kaj Larsson m.fl. (s), vari begärs ett tillkännagivande om
att FB bör kompletteras med en bestämmelse som gör det möjligt
att förordna om umgängesrätt även i samband med beslut om
gemensam vårdnad.
Motionärens önskemål ger utskottet anledning att erinra om att
nuvarande regler i FB om gemensam vårdnad bygger på att
föräldrarna är överens om att dela det rättsliga ansvaret för
barnet. I praktiken är det också nödvändigt att föräldrarna i
vart fall huvudsakligen kan handla i samförstånd när det gäller
alla spörsmål som rör barnet och således också i fråga om
barnets umgänge med den förälder som det inte bor hos. En
lagreglering av umgängesrätt vid gemensam vårdnad som ger
domstol möjlighet att slita eventuella umgängestvister mellan
föräldrarna kan därför knappast anses förenlig med tankarna
bakom vårdnadsreglerna. Frågan om umgängesrätt kan dock komma i
ett något annorlunda läge genom det i propositionen framlagda
och av utskottet ovan tillstyrkta förslaget om att gemensam
vårdnad skall kunna komma i fråga även i de fall en förälder
önskar få ensam vårdnad men ändå ser gemensam vårdnad som ett
tänkbart alternativ. Man kan då inte längre bortse från risken
för att det i vissa fall kan bli svårt för föräldrar att komma
överens om umgänget. Utskottet har därför viss förståelse för
motionärernas önskemål, men konstaterar att det inte nu finns
underlag att bedöma om det föreligger ett reellt behov av en
reglering av umgängesrätten vid beslut om gemensam vårdnad.
Enligt utskottets mening finns det därför skäl att avvakta
erfarenheterna från tillämpningen av den nya bestämmelsen under
en tid. Motion L6 bör således inte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Som ovan berörts kan en förälder enligt 6 kap. 6 eller 7 § FB
begära omprövning av vårdnaden. Sådan begäran kan
framställas omedelbart efter att ett tidigare avgörande har
vunnit laga kraft.
I propositionen bereds riksdagen tillfälle att ta del av vad
som däri anförs om rätten till omprövning. Departementschefen
konstaterar att nuvarande regler om omprövning kan ge utrymme
för missbruk, eftersom en part genast efter det att ett mål om
vårdnad eller umgänge har vunnit laga kraft kan väcka ny talan i
samma sak. I propositionen diskuteras därför frågan huruvida en
bestämmelse bör införas i FB som tar sikte på nämnda situation
och som skulle ge domstol möjlighet att avvisa eller ogilla en
talan som väckts inom en viss tid, kanske två år, efter det att
en tidigare talan prövats. En sådan regel förutsätter dock,
framhålls det, såväl att domstolen har kännedom om det tidigare
avgörandet, som att domstolen på grundval av innehållet i
stämningsansökan kan avgöra om den nya talan är obefogad eller
inte. I de fall en ny talan är befogad bör enligt
departementschefen en ny prövning komma till stånd. I annat fall
skulle man få ge avkall på den grundläggande principen att
vårdnads- och ungängesfrågan vid varje tidpunkt skall lösas
efter vad som är bäst för barnet. De svårigheter som skulle
uppkomma för domstolen genom att redan vid stämningsansökans
ingivande tvingas avgöra om talan är obefogad eller inte ger
enligt departementschefen anledning till tvekan inför
möjligheten att begränsa rätten till omprövning. Vidare
framhålls att -- med hänsyn till domstolens utredningsansvar --
utrymmet för tillämpning av regler som går ut på att en talan
omedelbart kan avslås eller ogillas är begränsat i mål om
vårdnad och umgänge. Departementschefens slutliga bedömning är
därför att några ändringar av reglerna om omprövning av
vårdnadsavgöranden inte bör göras.
Frågor som gäller begränsningar i rätten att få
vårdnadsavgöranden omprövade behandlas i två motioner. I motion
1989/90:L416 av Ingrid Hemmingsson och Wiggo Komstedt (båda m)
begärs (delvis) förslag om åtgärder för att säkra föräldrars och
barns umgängesrätt. Motionärerna framhåller att det förhållandet
att en förälder som förlorat en vårdnads- och umgängesprocess
omedelbart sätter i gång en ny sådan process förvärrar
situationen ytterligare för såväl barnet som föräldrarna. Enligt
motionärerna bör denna situation motverkas genom att en viss tid
skall förflyta från det att domen i vårdnadsfrågan vinner laga
kraft till dess frågan kan prövas på nytt.
I motion 1990/91:L13 av Lena Öhrsvik (s) anförs att
möjligheten att omgående begära en ny prövning av en
vårdnadsfråga skapar osäkerhet och otrygghet för barnen. Som
skäl mot inskränkningar har enligt motionären anförts
domstolarnas svårigheter att ha kännedom om tidigare avgöranden
samt svårigheterna att ta ställning till om den nya talan är
befogad. Genom att fordra att tidigare avgöranden skall anges i
stämningsansökan och genom krav på nya grunder kan dessa risker
elimineras, menar motionären. I motionen yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som sålunda anförts om
behovet av inskränkning i rätten till omprövning av beslut i
vårdnadsfrågor (yrkande 4).
Enligt utskottets mening torde en allmän samstämmighet råda i
fråga om önskvärdheten av att reglerna om talerätten i mål om
vårdnad och umgänge inte missbrukas. Behovet av någon form av
begränsning av rätten till omprövning i vårdnadsmål måste dock
vägas mot såväl de principiella betänkligheter som med
utgångspunkt i barnets intresse gör sig gällande vid en
begränsning av omprövningsrätten som de svårigheter för
domstolen som en regel av angivet slag skulle medföra. Utskottet
vill också framhålla att effekterna av den nya regeln i FB som
syftar till att motverka umgängessabotage i väsentlig mån skulle
kunna gå förlorade om vårdnaden kunde omprövas först efter en
viss tidsperiod. Vid en samlad bedömning kommer utskottet för
sin del till samma slutsats som departementschefen, nämligen att
övervägande skäl talar för att några ändringar av reglerna om
omprövning inte bör göras. Utskottet avstyrker således bifall
till motion L416 i denna del och motion L13 yrkande 4.
6.2. Upplysningar om barnet
I propositionen föreslås att en särskild regel införs i
6kap. 15§FB av innebörd att vårdnadshavaren skall vara
skyldig att lämna bl.a. umgängesföräldern sådana upplysningar
rörande barnet som kan främja umgänget, såvida inte särskilda
skäl talar emot det.
I den under den allmänna motionstiden år 1990 väckta motionen
1989/90:L425 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) framförs krav
(yrkande 2 delvis) på att ändringar bör göras i FB för att
förstärka umgängesrättens innehåll genom att
umgängesrättsföräldern ges lagfäst rätt att få information i
viktigare angelägenheter som rör barnets hälsa och framtid.
Kraven följs upp i den med anledning av propositionen väckta
motionen 1990/91:L10 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp), vari
konstateras att yrkandet i motion L425 till viss del är
tillgodosett genom propositionens förslag. I motion L10 (yrkande
2 delvis) yrkas dock att den i propositionen föreslagna
bestämmelsen ändras så att det av lagtexten framgår att
upplysningsskyldigheten även avser upplysningar som berör
barnets hälsa eller framtid.
Karl-Gösta Svenson och Wiggo Komstedt (båda m) framhåller i
motion 1990/91:L5 (delvis) vikten av att den föreslagna
upplysningsskyldigheten för vårdnadshavaren inte får leda till
att kontakter med exempelvis skolan endast upprätthålls med
vårdnadshavaren. Enligt motionärerna är det mycket viktigt att
båda föräldrarna får möjlighet att erhålla direktinformation. I
motionen begärs ett tillkännagivande i enlighet med det anförda.
I motion 1990/91:L13 av Lena Öhrsvik (s) poängteras att barnet
kan lämna information om sig själv från ganska tidig ålder och
att sådan information är mer värdefull. Därigenom undviks den
situationen att sådan information om barnet lämnas ut som barnet
själv inte önskar. Motionären begär i yrkande 2 ett
tillkännagivande härom.
Utskottet har ovan understrukit vikten av att barnet har goda
kontakter med såväl den vårdnadshavande föräldern som
umgängesföräldern. Den i propositionen föreslagna regeln om
vårdnadshavarens upplysningsskyldighet skall enligt utskottets
mening ses som ytterligare ett led i strävandena att främja
sådana kontakter. Av propositionen framgår att föreskriften tar
sikte på upplysningar om förhållanden som på ett mera ingripande
eller betydelsefullt sätt påverkar barnets nuvarande eller
framtida situation. Det kan exempelvis vara fråga om barnets
hälsa, skolgång, uppehållsort, feriearbete eller särskilda
fritidsintressen. Utskottet konstaterar att
upplysningsskyldigheten således avser en mångfald situationer
där upplysningarna kan främja umgänget. Enligt utskottets mening
är det därför inte lämpligt att i lagtexten särskilt reglera
vissa förhållanden, såsom begärts i motion L10, utan regeln bör
ges den mer allmänna utformning som föreslagits i propositionen.
Därmed tillstyrker utskottet propositionens förslag i nu
behandlad del och avstyrker bifall till motionerna L425 yrkande
2 och L10 yrkande 2 i dessa delar.
Med anledning av de i motion L5 framförda farhågorna vill
utskottet understryka att regeln om vårdnadshavarens
upplysningsskyldighet givetvis inte är tänkt att leda till någon
inskränkning i fråga om de kontakter som för närvarande bör
finnas mellan exempelvis skolan och den inte vårdnadshavande
föräldern. Bestämmelsen skall i stället ses som en ökad
möjlighet för umgängesföräldern att få information om barnet.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att motion L5 i nu
behandlad del inte påkallar någon riksdagens åtgärd.
Vad härefter angår de synpunkter som förs fram i motion L13
kan utskottet helt ansluta sig till uppfattningen att det är
önskvärt att barnet självt lämnar information till
umgängesföräldern. Den i propositionen föreslagna
upplysningsplikten utesluter inte att barnet informerar
föräldern om vad som det tycker är betydelsefullt.
Upplysningsplikten är som nämnts inte heller undantagslös.
Skyldigheten för vårdnadshavaren att lämna upplysningar gäller
sålunda inte om särskilda skäl talar emot det. Sådana skäl kan
föreligga exempelvis när det är fråga om uppgifter som ett barn
har lämnat vårdnadshavaren i förtroende och uppgifterna i sig är
av betydelse för umgänget men som barnet inte vill att den andra
föräldern skall få kännedom om. Utöver det anförda bör enligt
utskottets mening motion L13 yrkande 2 inte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Utskottet behandlar i detta sammanhang även yrkande 7 i motion
1989/90:L410 av Kaj Larsson m.fl. (s), vari tas upp frågan om
sekretesskyddet i allmänhet för barn. Motionärerna framhåller
att gällande sekretesskydd genom anknytningen till vårdnaden
leder till att den från vårdnaden skilde föräldern drabbas på
ett orättfärdigt sätt. Även icke vårdnadshavande förälder måste
enligt motionärerna ha möjlighet att engagera sig i sina barns
liv. Vid barns sjukhusvistelse, skolgång och utbildning är
informationen till umgängesföräldern starkt begränsad eller
delvis omöjliggjord. De negativa effekterna som nuvarande
sekretesskydd medför innebär enligt motionärernas mening en
allvarlig försvagning av barnets sociala nätverk. Motionärerna
begär ett tillkännagivande om att båda föräldrarna bör vara
jämställda i sekretessammanhang.
Utskottet prövade ett likalydande motionsyrkande under våren
1989 i sitt av riksdagen godkända betänkande 1988/89:LU33.
Därvid erinrade utskottet om att konstitutionsutskottet hösten
1988 hade behandlat en motion vari begärdes en översyn av
sekretessreglerna för hälso- och sjukvården i syfte att
förbättra möjligheterna för en förälder som inte har vårdnaden
om sitt barn att få upplysningar om barnet när det är intaget
för vård. I sitt av riksdagen godkända betänkande (1988/89:KU14)
framhöll konstitutionsutskottet -- med hänvisning till ett av
socialstyrelsen i ärendet avgivet remissvar -- att det på
området fick anses föreligga ett visst utrymme för
uppgiftslämnande av aktuellt slag till den förälder som inte har
vårdnaden om sitt barn, även om vårdnadshavarens samtycke
saknas. Vidare framhöll konstitutionsutskottet att det
självfallet är angeläget att åtgärder vidtas om nuvarande
ordning medför olägenheter i praktiken för den förälder som
endast har umgängesrätt. Enligt konstitutionsutskottet hade det
dock inte framgått att situationen skulle vara sådan att det var
påkallat att ta det i motionen begärda initiativet.
Konstitutionsutskottet avstyrkte därför motionen. Lagutskottet
ansåg för sin del att riksdagen inte borde frångå sitt tidigare
ställningstagande i frågan och avstyrkte den då aktuella
motionen.
Inte heller nu anser utskottet att det finns skäl för
riksdagen att ändra ståndpunkt i denna fråga. Utskottet vill i
sammanhanget påpeka att den i propositionen föreslagna regeln om
vårdnadshavarens upplysningsskyldighet i viss mån tillgodoser
syftet i motionen. Med det anförda avstyrker utskottet bifall
till motion L410 yrkande 7.
6.3. Kostnader för umgänge med barn
Som ovan framgått har barnets vårdnadshavare enligt 6 kap.
15§ FB ett ansvar för att barnets behov av umgänge med en
förälder som inte är vårdnadshavare så långt möjligt
tillgodoses. Om den umgängesberättigade föräldern är bosatt på
annan ort än barnet kan ett utövande av umgängesrätten vara
förenat med särskilda kostnader. Någon generell möjlighet för
den umgängesberättigade föräldern att få ersättning för sådana
kostnader finns inte. Dock har en förälder som är skyldig att
betala underhållsbidrag rätt till avdrag på bidraget, om han
eller hon haft barnet hos sig under en sammanhängande tid av
minst fem hela dygn. Avdraget är en fyrtiondel av
underhållsbidraget för varje helt dygn som barnet vistas hos
föräldern. Om det finns särskilda skäl kan domstol bestämma
andra villkor för denna avdragsrätt. Föräldrarna kan också
själva avtala om andra villkor.
Frågan om kostnaderna för umgängesresor tas upp såväl i ett
flertal motioner från den allmänna motionstiden vid riksmötet
1989/90 som i motioner väckta med anledning av propositionen.
I motion 1989/90:L406 av Per Stenmarck och Ewy Möller (båda m)
framhålls att ett hinder för ett väl fungerande umgänge kan vara
att föräldrarna inte kommit överens om fördelningen av den
kostnad som umgänget medför. Om den förälder som har vårdnaden
om barnet flyttar långt från den andra föräldern kan denne få
vidkännas dryga kostnader för utövandet av umgänget. Med hänsyn
härtill och till att det är av största vikt för barnet att det
har fortlöpande kontakt med båda föräldrarna yrkas i motionen
att 6 kap. 15 § FB förses med ett tillägg av innebörd att
kostnaderna för umgänget skall delas lika mellan föräldrarna, om
ej annat avtalats.
Kaj Larsson m.fl. (s) framhåller i motion 1989/90:L410 att i
de fall föräldrarna bor på skilda orter har barnet ofta inte
något egentligt umgänge med den förälder som barnet inte bor hos
på grund av brist på ekonomiska resurser. Motionärerna anser att
staten genom försäkringskassan i dessa fall bör lämna bidrag
till ett visst antal resor och övernattningsmöjligheter på
barnets hemort per år. Härutöver bör de föräldrar som själva
står för resor ges rätt till avdrag därför i sin
självdeklaration. Motionärerna begär (yrkande 5) att det anförda
ges regeringen till känna.
I motion 1989/90:L422 av Karin Söder (c) och Ylva Annerstedt
(fp) hänvisas till att Nordiska rådet vid sin 37:e session år
1989 rekommenderat att ministerrådet vid det fortsatta arbetet
med reglerna om vårdnad m.m. skulle undersöka möjligheterna för
ekonomisk hjälp från samhällets sida till de föräldrar och barn
som efter en skilsmässa bor så långt från varandra att utövandet
av umgängesrätten blir en ekonomisk börda. Motionärerna begär
ett tillkännagivande om att den svenska regeringen bör medverka
till att Nordiska rådets hemställan förs upp till konstruktiv
och reell behandling i ministerrådet.
Lars Werner m.fl. (v) begär i motion 1989/90:L427 förslag om
fria resor för såväl barn som icke vårdnadshavande förälder i
syfte att underlätta utövandet av umgängesrätten.
Karl-Gösta Svenson och Wiggo Komstedt (båda m) begär i motion
1990/91:L5 (delvis) förslag som innebär att resekostnaderna vid
utövande av umgängesrätten delas lika mellan föräldrarna genom
en reducering av underhållet. Även Bengt Harding Olson m.fl.
(fp) anser i motion 1990/91:L10 att kostnaderna för
umgängesrättens genomförande bör regleras med utgångspunkt i att
föräldrarna skall dela på kostnaderna. Motionärerna begär i
yrkande 3 ett skyndsamt förslag i enlighet härmed.
Utskottet vill erinra om att frågan om kostnaderna för
umgängesresor har behandlats av riksdagen flera gånger tidigare
med anledning av motioner med samma syften som de nu aktuella
motionerna. I sitt av riksdagen godkända betänkande LU
1987/88:33 underströk utskottet att det är olyckligt om
ekonomiska omständigheter lägger hinder i vägen för barnets
umgänge med den ene av föräldrarna. Mot bakgrund av vad
utskottet hade framhållit om barnets behov av goda och nära
relationer till båda sina föräldrar var det enligt utskottets
mening angeläget att problemet med resekostnaderna fick en
lösning. Vidare framhöll utskottet att det tidigare (se bl.a.
bet. LU 1986/87:25) ställt sig positivt till att spörsmålet i
hela sin vidd togs upp till överväganden i samband med den då
pågående översynen av reglerna för underhållsbidrag och
bidragsförskott. Utskottet förordade därför att de år 1988
väckta motionerna skulle överlämnas till kommittén för översyn
av reglerna för underhållsbidrag till barn och bidragsförskott
för att tas i beaktande vid utredningsarbetet.
Som framgår av inledningen till betänkandet har
underhållsbidragskommittén, som under våren 1990 avslutat sitt
arbete, inte ansett sig ha möjlighet att behandla frågor om
underhållsbidrag och underhållsskyldigas situation utan
överlämnat dessa frågor till socialdepartementet för övervägande
i annat sammanhang. Enligt vad utskottet inhämtat är avsikten
att frågorna skall tas upp till övervägande i en
interdepartemental arbetsgrupp med företrädare från social-,
justitie- och finansdepartementen.
Enligt utskottets mening är det mycket angeläget att problemet
med resekostnader vid utövande av umgängesrätten nu snarast får
en lösning. Lika litet som tidigare är utskottet emellertid
berett att i sak ta ställning till hur frågan skall lösas.
Regeringen bör därför skyndsamt ta upp frågan till närmare
överväganden och därefter återkomma med förslag till riksdagen.
Vad utskottet sålunda anfört bör med anledning av motionerna
L406, L410 yrkande 5, L422, L427, L5 i denna del och L10 yrkande
3 ges regeringen till känna.
7. Frågor om faderskap
De grundläggande reglerna om faderskap till barn finns i 1
kap. FB. Är vid barns födelse modern gift skall enligt 1kap.
1§ FB mannen i äktenskapet anses som barnets far (den s.k.
faderskapspresumtionen). Detsamma gäller om modern
är änka och barnet föds inom sådan tid efter mannens död att det
kan vara avlat dessförinnan. Faderskapspresumtionen kan brytas
av domstol, som i vissa i 1kap. 2§ FB angivna fall kan
förklara att mannen i äktenskapet inte skall anses vara far till
barnet. Ett sådant fall föreligger när det är utrett att modern
haft samlag med annan än maken under den tid då barnet kan vara
avlat och det med hänsyn till samtliga omständigheter är
sannolikt att barnet kan ha avlats av den andre. Presumtionen
kan brytas även genom att annan man erkänner faderskapet till
barnet. Är modern ogift vid barnets födelse eller har en
faderskapspresumtion brutits skall faderskapet fastställas genom
erkännande eller dom. Fastställs faderskapet genom dom,
skall rätten på talan av barnet enligt 1kap. 5§ FB förklara
en man vara far till barnet, om det är utrett att han har haft
samlag med barnets mor under tid då barnet kan vara avlat och
det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att
barnet avlats av honom. Erkännande av faderskap är en formbunden
rättshandling, som skall ske skriftligen och vara bevittnad av
två personer. Dessutom skall erkännandet godkännas av
socialnämnden och av modern. Enligt 1kap. 4§ FB kan ett
faderskapserkännande ske även före barnets födelse. Visar det
sig senare att den som lämnat erkännandet inte är far till
barnet skall rätten förklara att erkännandet saknar verkan mot
honom. Begreppet erkännande av faderskap används, förutom i FB,
i lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor, lagen
(1979:1001) om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden,
lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning av
faderskap och lagen (1969:620) om ersättning i vissa fall för
utgivna underhållsbidrag.
I propositionen föreslås att erkännande av faderskap skall
ersättas med ett nytt begrepp, faderskapsbekräftelse.
I motion 1990/91:L3 av Allan Ekström (m) anförs att den
föreslagna ändringen saknar fog. Motionären anser att begreppet
erkänna har hävd i lagspråket med innebörd att man bejakar eller
säger ja till en fråga om ett förhållandes riktighet. I motionen
påpekas vidare att lagrådet inte funnit den föreslagna ändringen
godtagbar. Enligt lagrådet innefattar erkännande av faderskap
ett slags förklaring att den som avger denna tar på sig
faderskapets konsekvenser, bl.a. i rättsligt hänseende, medan
termen bekräftelse inte kan anses innefatta någon sådan
förklaring och inte ens behöver avse den som avgivit
bekräftelsen. Enligt motionären krävs starka skäl för ändring av
hävdvunna och i medvetandet väl inarbetade begrepp och ord.
Hänsynen till och omsorgen om vår rättstradition talar också för
att faderskapserkännande bibehålls liksom önskemålet att
vidmakthålla formell nordisk rättslikhet.
I motion 1990/91:L10 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp) yrkas
att riksdagen beslutar ersätta termen faderskapserkännande med
termen faderskapsförklaring (yrkande 14).
Utskottet erinrar om att utskottet tidigare har ställt sig
positivt till en ändring av termen faderskapserkännande. Senast
behandlades frågan våren 1987 då utskottet i sitt av riksdagen
godkända betänkande LU 1986/87:25 framhöll att terminologin i
dag för många fäder kan upplevas som svårförståelig och ibland
t.o.m. som kränkande. Enligt utskottet borde regeringen i
lämpligt sammanhang överväga om inte någon annan benämning kunde
införas för faderns medverkan vid fastställande av faderskapet.
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att uttrycket
faderskapserkännande bör bytas ut mot en annan benämning.
Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motion L3.
En terminologisk ändring bör enligt utskottets mening ta sikte
på vad rättshandlingen i själva verket avser, nämligen ett
intygande om att mannen är far till barnet och tar på sig
faderskapets alla konsevenser, såväl rättsliga som andra.
Benämningen får inte heller upplevas som känslo- eller
värdeladdad av föräldrarna. Både den i propositionen föreslagna
termen faderskapsbekräftelse och den i motion L10 föreslagna
benämningen faderskapsförklaring kan enligt utskottets mening
väl anses uppfylla dessa krav. I 1kap. 2§ FB används
emellertid förklaring för de fall rätten skall besluta att
mannen i äktenskapet inte är far till barnet och i 1kap. 5§
FB används samma term i de fall ett faderskap skall fastställas
genom dom. Av denna orsak finner utskottet att
faderskapsförklaring är mindre lämpligt än faderskapsbekräftelse
som ersättning för det nuvarande faderskapserkännandet.
Utskottet anser därför att förslaget i propositionen bör godtas
och avstyrker bifall till motion L10 yrkande 14.
I motion 1989/90:L402 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag om att införa
faderskapspresumtion för en man som är stadigvarande boende hos
barnets mor. Motiveringen till yrkandet återfinns i motion
1989/90:A802 om jämställdhet. Systemet att en ogift pappa måste
anmäla sig som vårdnadshavare till sitt eget barn medan en gift
pappa automatiskt får vårdnaden upplevs enligt motionärerna som
både krångligt och förnedrande. Enligt motionärerna är det
viktigt att stärka den ogifte pappans ansvar, skyldigheter och
rättigheter gentemot barnen. Man bör därför pröva möjligheten
att far som är stadigvarande sammanboende med barnets mor inte
skall behöva erkänna faderskapet utan skall antas vara far och
därigenom behandlas på samma sätt som gifta fäder.
Liknande synpunkter framförs i motion 1990/91:L10 av Bengt
Harding Olson m.fl. (fp). Motionärerna menar att införandet av
någon form av faderskapspresumtion i samboförhållanden ligger i
linje med den nyligen införda sambolagstiftningen. Dessutom
skulle en sådan presumtion tillgodose behovet av ett särskilt
skydd för gemensamma barn i samboförhållanden. Ett sätt att
tillskapa den önskvärda faderskapspresumtionen är att inte bara
påbörja utan även avsluta nuvarande faderskapsutredningar före
barnets födelse. I dessa fall skulle, om parterna är överens,
fadern direkt vid barnets födelse anses vara rättslig fader till
barnet och föräldrarna i enlighet med propositionens förslag
kunna anmäla att de önskar gemensam vårdnad. I motionen yrkas
tillkännagivande om det anförda (yrkande 15).
Motioner om införande av faderskapspresumtion vid
samboförhållande har åtskilliga gånger tidigare behandlats av
riksdagen, senast våren 1989, och därvid avslagits på hemställan
av utskottet (se bet. 1988/89:LU33). Utskottet har som skäl för
ställningstagandena anfört att hänsynen till barnets bästa
kräver att i de aktuella fallen faderskapet fastställs under
medverkan av socialnämnden. I linje med tidigare uttalanden har
utskottet också pekat på vikten av att faderskapsärenden
handläggs på ett så enkelt sätt som möjligt med hänsyn till
barnets intressen och under former som inte behöver uppfattas
som integritetskränkande.
Några nya omständigheter som kan motivera att riksdagen
frångår sin tidigare inställning i frågan har enligt utskottets
mening inte framkommit. Utskottet har således fortfarande den
uppfattningen att utgångspunkten för reglerna om faställande av
faderskapet måste, liksom när det gäller reglerna om vårdnad och
umgänge, vara omtanken om barnets bästa. Bestämmelserna får
därför inte utformas på ett sådant sätt att risker kan uppkomma
för att barnets rättigheter på något sätt blir åsidosatta.
Den nuvarande ordningen för fastställande av faderskap erbjuder
betryggande garantier för att det verkligen är den biologiske
fadern och inte någon annan som fastställs som fader. Med den
ordning motionärerna förespråkar uppkommer dock praktiska
problem. Av vad utskottet anfört under avsnitt 5.2 framgår att
det vid samboförhållanden inte, såsom vid äktenskap, finns någon
helt entydig och för alla synlig markering att ett sådant
förhållande föreligger. Sålunda är kyrkobokföringsadressen inte
tillräcklig i detta avseende, och vid tillämpning av lagen
(1987:232) om sambos gemensamma hem (sambolagen) får frågan om
ett samboförhållande föreligger eller har förelegat ytterst i
varje särskilt fall prövas i efterhand av domstol. Enligt
utskottets mening kan det inte gärna komma i fråga med ett
regelsystem för faderskapspresumtion vid samboförhållanden som
innebär att det inte med säkerhet går att vid varje givet
tillfälle enkelt avgöra om någon verkligen är fader till barnet.
Sambolagen har dessutom en begränsad räckvidd och, som utskottet
uttalat tidigare (se bet. LU 1986/87:25), tillhandahåller den
juridiska lösningar endast på ekonomiska problem. I samband med
riksdagsbehandlingen av förslaget till sambolag underströk
utskottet (se bet. LU 1986/87:18) att man inte bör skapa så
utförliga regler för sambor att man därigenom åstadkommer vad
som skulle kunna betecknas som äktenskapsliknande system av en
lägre dignitet. De som vill att ett mer heltäckande juridiskt
system skall tillämpas på deras samlevnadsform får därför även i
fortsättningen ingå äktenskap. Påståendet i motion L10 att
sambolagen ligger i linje med en faderskapspresumtion i
samboförhållanden är därför inte riktigt. Sambolagen kan inte
anses ha bidragit till att förutsättningarna för reglerna om
fastställande av faderskap ändrats. Till detta kommer att det
genom de ovan behandlade förslagen till ändringar i FB blir
möjligt för ogifta föräldrar att få gemensam vårdad om sina barn
också genom en anmälan till socialnämnden i samband med att
faderskapet fastställs (se avsnitt 5.2.). Vad särskilt gäller
önskemålet i motion L10 att faderskapsfrågan skall vara löst
redan vid barnets födelse vill utskottet också erinra om att
1kap. 4§ andra stycket FB redan i sin nuvarande lydelse
medger att ett faderskap fastställs även före barnets födelse.
Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L402
och motion L10 yrkande 15.
I detta sammanhang behandlar utskottet också motion
1989/90:L423 av Börje Hörnlund (c) som gäller rättsgenetisk
undersökning i faderskapsmål. I motionen framhålls att det
enligt uppgift många gånger lär vara besvärligt att få berörda
parter i faderskapsmål att gå igenom utvidgade rättsgenetiska
undersökningar och att socialnämnder och rättsinstanser är
tveksamma till sådana undersökningar av integritetsskäl.
Motionären yrkar att regeringen ges till känna att det är
rimligt med rättsgenetisk undersökning när osäkerhet föreligger
vid bedömningen av faderskapsmål och när part så begär.
Vid blodundersökningar i faderskapsutredningar, s.k.
rättsgenetiska undersökningar, använder man sig av förhållandet
att vissa ärftliga egenskaper som kan påvisas i blodet hos ett
barn måste komma från någon av föräldrarna. Har ett barn en
egenskap som barnets moder saknar, måste anlaget för denna
egenskap komma från den biologiske fadern. Saknar en man denna
egenskap kan han därmed också uteslutas som far till barnet. Har
han å andra sidan egenskapen kan han inte uteslutas som far till
barnet, vilket dock inte behöver innebära att han är barnets far
eftersom samma egenskap kan finnas hos andra män.
Undersökningarna, vilka utförs på blodgruppsserologiska
avdelningen vid statens rättskemiska laboratorium, kan utföras
som en basundersökning eller som en utvidgad rättsgenetisk
undersökning. Rättsgenetiska undersökningar kommer ofta till
stånd i samband med den utredning som socialnämnden är skyldig
att göra enligt bestämmelserna i 2kap. FB. Socialnämnden kan
emellertid inte ålägga någon att lämna blodprov. Enligt 2kap.
6§ FB bör socialnämnden verka för att blodundersökning äger
rum beträffande modern, barnet och den som kan vara far till
barnet. Leder socialnämndens utredning inte till fastställande
av faderskapet får frågan lösas av domstol. Har blodundersökning
inte redan verkställts kan domstolen på yrkande av någon av
parterna eller när domstolen annars anser att det behövs
förordna om blodundersökning på modern, barnet och på den man
mot vilken talan förs. Finns det anledning anta att någon annan
man haft samlag med modern under den tid då barnet kan vara
avlat, kan även han åläggas att genomgå blodundersökning.
Domstolen kan med stöd av 2§ lagen (1958:642) om
blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap vid vite
förelägga den som skall lämna blodprov att med intyg av behörig
sakkunnig visa att sådant blodprov som behövs för
blodundersökning har tagits på honom eller henne. I fråga om
barn som inte har fyllt 18 år skall föreläggandet avse barnets
vårdnadshavare. Om ett sådant föreläggande inte iakttas kan
rätten antingen förelägga nytt vite eller med stöd av 2a§
samma lag förordna om biträde av polismyndighet för att
undersökningen skall komma till stånd. Vad som sålunda
redovisats gäller både basundersökningar och utvidgade
rättsgenetiska undersökningar.
Utskottet tolkar motionsyrkandet så att motionären önskar att
utvidgade rättsgenetiska undersökningar skall komma till stånd i
större utsträckning än vad som nu sker. Utskottet behandlade
våren 1986 ett liknande motionsyrkande från samme motionär. I
sitt av riksdagen godkända betänkande (bet. LU 1985/86:28)
framhöll utskottet bl.a. att gällande rätt i nödvändig
utsträckning ger möjlighet att föranstalta om utvidgad
rättsgenetisk undersökning och att undersökningsmetoden kommer
till användning såväl vid socialnämnders utredning som vid
tingsrätternas prövning av faderskapsfrågor.
Utskottet konstaterar att förhållandena nu är desamma som år
1986 och att utvidgade rättsgenetiska undersökningar, såvitt
utskottet kunnat finna, kommer till stånd i den utsträckning som
behövs. Motionärens önskemål är således redan tillgodosett och
någon åtgärd från riksdagens sida är följaktligen inte påkallad.
Utskottet avstyrker bifall till motion L423.
8. Vårdnadsutredningar
Enligt 6 kap. 18 § FB skall rätten se till att frågor om
vårdnad och umgänge blir tillbörligt utredda. Innan rätten avgör
ett mål eller ärende om vårdnad eller umgänge skall
socialnämnden höras eller, om det är tillräckligt, beredas
tillfälle att yttra sig. Socialnämndens yttrande föregås av en
vårdnadsutredning under vilken barnet och föräldrarna hörs och
referenser inhämtas. I vissa fall förekommer också utredning
från barn- och ungdomspsykiatrisk eller psykologisk expertis.
Vårdnadsutredningarna görs av socialförvaltningens tjänstemän.
När utredningen har slutförts överlämnas den till socialnämnden
tillsammans med utredarens förslag till yttrande. Parter och
ombud kan företräda inför nämnden och ange synpunkter på
utredningen. Sedan nämnden tagit ställning till
vårdnadsutredningen översänds den med nämndens yttrande till
domstolen.
I propositionen föreslås att de socialtjänstemän som av
socialnämnden utses att utföra vårdnadsutredningen själva skall
svara för utredningen och utan att gå vägen via socialnämnden
lämna sina utredningar till domstolen. Nämnden får enligt
förslaget ett huvudmannaskap för utredningens verkställande. Den
skall ansvara för att uppgiften tilldelas en tjänsteman och för
att utredningen kommer till stånd i enlighet med domstolens
begäran. Däremot skall nämnden inte pröva innehållet i
vårdnadsutredningen eller avge något eget yttrande till
domstolen. Utredaren får i varje särskilt fall avgöra om det
insamlade faktamaterialet skall kompletteras med en slutsats
från hans eller hennes sida.
Vidare föreslås i propositionen att domstolen skall kunna ge
vissa riktlinjer för utredningen. Avsikten är därvid inte att
formalisera förfarandet med vårdnadsutredningar på så sätt att
det läggs en plikt på domstolen att besluta om utredningens
omfattning och inriktning. Om det framstår som motiverat skall
domstolen emellertid kunna slå fast vissa ramar för utredningen.
Vidare föreslås att domstolen alltid skall kunna sätta ut en tid
inom vilken utredningen bör vara slutförd.
De redovisade förslagen läggs fram i syfte att effektivisera
och påskynda utredningsförfarandet i tvister om vårdnad och
umgänge och därigenom samtidigt förbättra skyddet för barnets
intressen. De nya reglerna föreslås bli införda i 6kap. 19§
FB till vilken paragraf också överförs de bestämmelser som nu
återfinns i 18§.
I motion 1990/91:L4 av Elisabeth Persson m.fl. (v) anförs att
det inom kommunernas socialnämnder finns allmän kompetens och
lokal kännedom som kan vara oumbärlig vid en vårdnadstvist.
Motionärerna yrkar därför att riksdagen beslutar att de
kommunala socialnämnderna även fortsättningsvis skall vara
förberedande instans vid vårdnadstvister (yrkande 4).
I motion 1989/90:L416 (delvis) av Ingrid Hemmingsson och Wiggo
Komstedt (båda m) begärs förslag till åtgärder för att säkra
föräldrars och barns umgängesrätt, bl.a. en förenklad
handläggning av vårdnadsprocessen i syfte att slippa det dubbla
processandet.
Som utskottet kunnat konstatera i samband tidigare behandling
av vårdnadsfrågor (se bl.a. bet. LU 1987/88:33) och som även
framhålls i propositionen kan handläggningen av
vårdnadsutredningar bli mycket tidskrävande, och för vissa
domstolar är det inte ovanligt med väntetider inemot eller
t.o.m. överstigande ett år innan en begärd utredning om
vårdnaden tillställs domstolen. Enligt utskottets mening kan
självfallet inte så långa handläggningstider accepteras, och
förhållandena har också uppmärksammats av justieombudmannen (se
bl.a. JOs ämbetsberättelse 1982-83 s. 189). Vid frågornas
tidigare behandling har utskottet därför understrukit att det är
av särskild betydelse att tidsåtgången för vårdnadsutredningarna
nedbringas. Utskottet har vidare uttalat att det förslag att
frikoppla socialnämnden från arbetet med vårdnads- och
umgängesutredningar, som lagts fram av utredningen om barnens
rätt i betänkandet (SOU 1987:7) Barnets rätt 3 i syfte att
effektivisera och påskynda utredningsförfarandet, kan utgöra en
tänkbar lösning av ifrågavarande problem.
De förslag som nu läggs fram i propositionen överensstämmer i
huvudsak med vad utredningen om barnens rätt förordat, och
utskottet anser att det finns starka skäl för att förslaget bör
genomföras. Den föreslagna ordningen medför inte bara att tid
kan sparas i en i många fall redan av andra orsaker utdragen och
för parterna plågsam process utan också att man slipper
processandet inför socialnämnden. Som redovisas i propositionen
är det nämligen inte ovanligt att parter och ombud företräder
inför nämnden och där framför synpunkter på utredningen.
Utskottet ifrågasätter inte att det i socialnämnderna finns
kompetens som kan vara värdefull i vårdnadstvister. Mot
socialnämndernas betydelse i vårdnadssammanhang står emellertid
det starka intresset av att utredningsförfarandet i tvister om
vårdnad och umgänge effektiviseras och påskyndas.
Med det anförda tillstyrker utskottet förslaget i
propositionen att vårdnadsutredningar skall genomföras utan
socialnämndernas medverkan och avstyrker följaktligen bifall
till motion L4 yrkande 4. Ställningstagandet innebär att
önskemålen i motion L416 i denna del är tillgodosedda.
Frågor om handläggningstider för vårdnadsutredningarna tas upp
i flera motioner. I motion 1989/90:L425 av Bengt Westerberg
m.fl. (fp) framhålls som särskilt önskvärt att
vårdnadsutredningar bedrivs skyndsamt, dock utan att ge avkall
på kvaliteten. Enligt motionärerna bör som ett riktmärke gälla
att utredningen bör vara klar inom tre--fyra månader. Målet
skulle kunna uppnås om domstolarna fick ökade möjligheter att
styra vårdnadsutredningarna och den tid inom vilken de skall
slutföras. Motionärerna begär att det anförda skall ges
regeringen till känna (yrkande 2 delvis).
Liknade synpunkter framförs i motion 1990/91:L10 av Bengt
Harding Olson m.fl. (fp). Motionärerna framhåller betydelsen av
att handläggningstiden för vårdnadsutredningar förkortas. Enligt
motionärerna bör kravet på skyndsamhet komma till uttryck direkt
i lagtexten. I motionen yrkas att 6 kap. 19 § första stycket FB
i förslaget skall ges följande lydelse: "Rätten skall se till
att frågor om vårdnad och umgänge skyndsamt blir tillbörligt
utredda" (yrkande 4).
I motion 1989/90:L410 av Kaj Larsson m.fl. (s) begärs
tillkännagivande om vad i motionen anförts om behovet av
lagstiftning som innebär att vårdnadsutredningar skall vara
avslutade inom tre månader (yrkande 2). I motionen framhålls att
det är av stor betydelse att tidsåtgången för
vårdnadsutredningar nedbringas.
Också i motion 1990/91:L4 av Elisabeth Persson m.fl. (v)
betonas behovet av att frågor som gäller vårdnad och umgänge
handläggs så fort som möjligt och att frågorna prioriteras.
Enligt motionärerna är det rimligt att rätten får en möjlighet
att sätta en tidsgräns när utredningen skall vara klar. I
motionen yrkas att riksdagen beslutar om införandet av en
tidsgräns på tre månader för vårdnadsutredningar, om det inte
föreligger synnerliga skäl för en längre utredningstid (yrkande
5).
Motionärernas önskemål om skyndsamhet vid vårdnadsutredningar
ligger helt i linje med utskottets ovan återgivna uttalanden.
Önskvärdheten av att vårdnadsutredningar bedrivs skyndsamt måste
dock vägas mot intresset av att utredningarna håller en
kvalitativt godtagbar nivå. Eftersom möjligheterna att
åstadkomma en tillfredsställande utredning kan variera från fall
till fall torde enligt utskottets mening någon strikt tidsgräns
för slutförandet av utredningen inte kunna ställas upp. Även i
framtiden måste det accepteras att vårdnadsutredningar tar olika
lång tid att slutföra. Det bör då också kunna överlåtas åt
domstolen att med beaktande av behovet av skyndsamhet fastställa
vilka tidsfrister som bör gälla från fall till fall. I likhet
med departementschefen vill utskottet dock påpeka att en
handläggningstid på tre till fyra månader ofta torde kunna vara
ett rimligt riktmärke. En sådan tid överenstämmer också med vad
JO uttalat.
Att utskottet således inte kan tillstyrka att det i lagtexten
ställs upp en fast tidsgräns för vårdnadsutredningar innebär
inte att utskottet ställer sig avvisande till motionärernas
tanke att behovet av skyndsamhet bör uttryckligen markeras.
Tvärtom anser utskottet det angeläget att det av FB klart
framgår vilken betydelse det har att vårdnadsutredningarna
bedrivs med största möjliga skyndsamhet. Det är också viktigt
med en markering av den roll som domstolen har att spela
härvidlag. Enligt utskottets mening är det nämligen
betydelsefullt att domstolen -- inte minst i de fall då någon
tidsfrist inte satts ut för utredningsarbetet -- vakar över att
ärendet inte fördröjs på ett onöjaktigt sätt. En bestämmelse med
nu angivet innehåll bör emellertid lagtekniskt ha en annan
utformning än den som förespråkas i motion L10.
På grund av det anförda förordar utskottet att de föreslagna
bestämmelserna i 6 kap. 19 § andra stycket FB kompletteras med
en föreskrift, varigenom rätten åläggs en uttalad skyldighet att
se till att skyndsamhetskravet när det gäller
vårdnadsutredningar tillgodoses. Utskottets sålunda gjorda
ställningstagande tillgodoser i allt väsentligt önskemålen i
motion L425 yrkande 2 delvis, motion L10 yrkande 4, L410 yrkande
2 och L4 yrkande 5.
I motion 1990/91:L10 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp) yrkas
tillkännagivande om vad som i motionen anförts om lämpligheten
av att vårdnadsutredningar avslutas med ett förslag (yrkande 5).
Motionärerna menar att det finns en risk med att utredaren inte
skall behöva avge någon egen slutsats. Om utredaren kallas till
huvudförhandlingen som vittne och därvid tvingas att framlägga
sin åsikt om vilken av föräldrarna som är mest lämpad som
vårdnadshavare kan detta helt förändra processens
förutsättningar. Motionärerna anser mot denna bakgrund att det
ofta torde vara lämpligt att vårdnadsutredningar utmynnar i ett
förslag.
I likhet med departementschefen ser utskottet att det finns
både för- och nackdelar med att den av socialnämnden utsedde
tjänstemannen inte skall behöva göra något ställningstagande i
samband med utredningen. Bland fördelarna vill utskottet
särskilt nämna att föräldrarna inte behöver uppfatta
utredningsreslutatet som helt avgörande för utgången i målet.
Detta kan i sin tur leda till att motsättningarna mellan
parterna åtminstone under utredningstiden kan dämpas. I stället
blir det domstolen som får dra slutsatserna av
utredningsmaterialet och parterna kan koncentrera sig på att
föra fram sin argumentation vid den egentliga processen i
domstolen. Detta leder till, såsom också framhålls i
propositionen, att funktionsuppdelningen mellan sociala
instanser och domstolar blir mer renodlad. I vissa fall kan det
också vara direkt olämpligt med ett ställningstagande från
utredarens sida. Detta gäller särskilt i de fall då föräldrarna
i första hand är inställda på att någon av dem ensam skall ha
vårdnaden men de i andra hand kan tänka sig gemensam vårdnad. I
ett sådant fall kan det vara olyckligt om vårdnadsutredaren
skall vara skyldig att uttala sig vem av föräldrarna som bör
anförtros vårdnaden. Självfallet finns det emellertid också fall
då det kan vara av stort värde om utredaren redovisar sina egna
ståndpunkter. I likhet med departementschefen anser utskottet
att frågan om utredaren skall lämna något förslag till lösning
av vårdnads- eller umgängestvisten måste bli beroende av
omständigheterna i det enskilda fallet. Utskottet kan mot
bakgrund av dessa överväganden inte finna skäl för något
uttalande beträffande lämpligheten i att en vårdnadsutredning
avslutas med ett förslag. De överväganden som gjorts i
propositionen i denna fråga synes enligt utskottets mening
ändamålsenliga. Motion L10 yrkande 5 avstyrks därför.
I motion 1989/90:L415 av Anita Stenberg (mp) kritiseras
uttrycket tillbörligt utredda i 6 kap. 18 § FB som enligt
propositionen föreslås bli överfört oförändrat till 6 kap. 19 §
första stycket. Motionären menar att uttrycket borgar för en
passiv domare. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen
begär en sådan ändring av bestämmelsen att rätten åläggs en
uttalad skyldighet att utreda frågor om vårdnad och umgänge
(yrkande 1).
Enligt utskottets mening måste motionärens kritik mot
bestämmelsen bygga på ett missförstånd. Syftet med regeln är --
tvärtemot vad motionären hävdar -- att klarlägga att domstolen
har ett eget ansvar för att vårdnads- och umgängesfrågor blir
tillfredsställande utredda. Denna rättens skyldighet kommer väl
till uttryck genom den nuvarande lydelsen av 6kap. 18§
första stycket FB (6kap. 19§ första stycket enligt
propositionens förslag). Utskottet avstyrker därför bifall till
motion L415 yrkande 1.
Vårdnadsutredningarnas innehåll tas upp i motion 1990/91:L7 av
Eva Johansson m.fl. (s). I motionen yrkas tillkännagivande om
att det faktamaterial som skall ligga till grund för domstolens
beslut måste ge en allsidig bild och lyfta fram barnets
situation.
Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna i fråga
om vikten av att utredningsmaterialet belyser barnets situation
och ger en allsidig bild av förhållandena i övrigt. En annan sak
är att domstolen med den i propositionen föreslagna ordningen
skall ha möjlighet att ge vissa ramar för utredningsarbetet,
exempelvis i sådana fall då det står klart för alla inblandade
att endast vissa frågor behöver belysas. Vårdnadsutredningarna
kommer även med de nya bestämmelserna att utföras av
socialtjänstemän inom ramen för socialnämndens verksamhet där
det finns rutiner och kunnande i dessa frågor. Enligt utskottets
mening torde något särskilt tillkännagivande om
vårdnadsutredningars innehåll inte vara erforderligt. Utskottet
avstyrker därför bifall till motion L7.
I motion 1990/91:L10 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp) anförs
att vårdnadsutredningar är avgörande för utgången i vårdnads-
och umgängesmålen. Enligt motionärerna bör de därför utföras av
särskilt kompetent personal och barnkompetensen inom
socialtjänstens område måste utvidgas. Ett förslag till
åtgärdsprogram med denna inriktning bör föreläggas riksdagen.
Motionärerna yrkar tillkännangivande härom (yrkande 8).
Utskottet erinrar om att det nya förfarandet vid
vårdnadsutredningar inte innebär några förändringar beträffande
vem som i praktiken skall utföra dem. De rutiner och det
kunnande i dessa frågor som i dag finns samlade hos de sociala
myndigheterna kommer givetvis att tas till vara även med den nya
ordningen. Uskottet förutsätter att socialnämnderna också i
fortsättningen ser till att tjänstemännen som utför
utredningarna har erforderlig kompetens. Det bör även
understrykas att socialstyrelsen har tillsyn över verksamheten
vid de sociala myndigheterna. Styrelsen skall också följa och
vidareutveckla verksamheten och får utfärda allmänna råd till
myndigheterna. Utskottet kan således inte vare sig mot bakgrund
av det nya förfarandet för vårdnadsutredningar eller eljest
finna skäl för det i motionen begärda åtgärdsprogrammet.
Utskottet avstyrker därför bifall till motion L10 yrkande 8.
9. Interimistiska beslut
I 6 kap. 20 § FB stadgas att rätten i mål eller ärenden om
vårdnad eller umgänge, för tiden till dess lagakraftvunnet
avgörande föreligger, får besluta om vårdnad eller umgänge efter
vad rätten finner skäligt. Innan ett sådant interimistiskt
beslut får meddelas skall motparten ha haft tillfälle att yttra
sig. Rätten kan ockå inhämta upplysningar från socialnämnden,
s.k. snabbyttrande. Ett interimistiskt beslut får verkställas på
samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft men kan när som
helst ändras av rätten.
I propositionen föreslås att ett interimistiskt beslut i
vårdnadsmål i stället för att gälla vårdnaden skall kunna avse
vem barnet skall bo tillsammans med. Det får enligt förslaget
ankomma på domstolen att efter vad som är bäst för barnet i
varje enskilt fall avgöra huruvida det interimistiska beslutet
skall ta sikte på vårdnaden eller endast avse vem barnet skall
bo tillsammans med till dess vårdnadsfrågan är slutligen löst.
Förslaget kommer till uttryck i lagtexten som ett tillägg till 6
kap. 20 § första stycket vari också föreslås en särskild erinran
om att rättens beslut skall ha sin utgångspunkt i vad som är
bäst för barnet.
I motion 1989/90:L410 av Kaj Larsson m.fl. (s) yrkas
tillkännagivande om förtydliganden av lagtexten så att rätten
även under pågående process skall besluta om forsatt umgänge
(yrkande 3 delvis). I motionen anförs att det interimistiska
beslutet skall avse barnets bostad och inte vårdnaden.
I motion 1989/90:L416 av Ingrid Hemmingsson och Wiggo Komstedt
(båda m) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om
åtgärder bl.a. så att domstolarna så långt som möjligt skall
undvika att fatta interimistiska beslut om vårdnad. Om det ändå
är nödvändigt med sådana avgöranden anser motionärerna att
domstolen endast skall besluta var barnet skall bo.
De interimistiska besluten tas också upp i motion 1989/90:L425
av Bengt Westerberg m.fl. (fp). I motionen anförs att många
problem är förknippade med sådana beslut. I lagen föreskrivs
endast att beslutet skall vara "skäligt", och någon koppling
till vad som är bäst för barnet finns inte. Enligt motionärerna
är det framför allt angeläget att det skapas möjlighet att i
vårdnadstvister interimistiskt förordna om vem av föräldrarna
som skall inneha den faktiska vårdnaden, utan att någon ändring
av det rättsliga ansvaret görs beträffande föräldrarnas
gemensamma vårdnad, om det är bäst för barnet. Genom ett beslut
som avser enbart barnets bostad skulle det gå att undvika ett
mer eller mindre prejudicerande beslut i vårdnadsfrågan på ett
stadium då utredningen ännu är ofullständig. Motionärerna menar
också att man inte heller bör bortse från att ett sådant
begränsat beslut också kunde öka möjligheten för parterna att
bli ense om hur vårdnaden om barnet skall ordnas. I motionen
begärs tillkännagivande om ny lagstiftning i enlighet med det
anförda (yrkande 2 delvis).
Utskottet konstaterar att det under många år, inte minst genom
motioner i riksdagen, har riktats kritik mot systemet med
interimistiska beslut som gäller vårdnaden (se bl.a. bet. LU
1987/88:33 och 1988/89:LU33). Kritiken har främst avsett det
förhållandet att de interimistiska besluten har en styrande
inverkan på de slutliga avgörandena i vårdnadsmålen trots att
besluten fattas på ett bristfälligt underlag. Utskottet ser med
tillfredsställelse på att det nu har lagts fram ett förslag till
lösning och konstaterar att detta står i överensstämmelse med
vad utskottet uttalade redan hösten 1982 i samband med då
aktuella ändringar i FBs bestämmelser om vårdnad och umgänge
(prop. 1981/82:168, bet. LU 1982/83:17). Utskottet anförde
därvid bl.a. att även med den i den då aktuella propositionen
föreslagna möjligheten för domstolen att infordra snabbyttrande
från socialnämnden inför ett interimistiskt beslut
beslutsunderlaget kan vara bristfälligt. En möjlighet för
domstolen att inskränka det interimistiska beslutet till att
avse enbart barnets bostad skulle vara av värde. Genom ett
sådant beslut skulle enligt utskottet undvikas ett mer eller
mindre prejudicerande beslut i vårdnadsfrågan i ett stadium då
utredningen ännu är ofullständig. Enligt utskottets mening borde
man inte heller bortse från att ett sådant begränsat beslut
kanske också kunde öka möjligheterna för parterna att bli ense
om hur vårdnaden om barnet skall ordnas. Utskottet ansåg därför
att frågan om att begränsa det interimistiska beslutet på
angivet eller motsvarande sätt förtjänade att övervägas
ytterligare, vilket sålunda nu har gjorts.
Enligt utskottets mening innebär det nu aktuella förslaget att
man åtminstone till viss del kan komma till rätta med de
olägenheter som de interimistiska besluten inneburit och som nu
åter påtalats i motionerna L410, L416 och L425. Till förmån för
förslaget talar, som departementschefen framhåller, inte minst
den psykologiska effekt för föräldrarna som kan bli följden av
att det interimistiska beslutet blir mindre ingripande.
Utskottet tillstyrker således förslaget i denna del. Utskottets
ställningstagande innebär att motion L410 yrkande 3 delvis,
motion L416 delvis och motion L425 yrkande 2 delvis är
tillgodosedda.
Spörsmål om s.k. snabbyttranden tas upp i två motioner. I
motion 1989/90:L425 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) anförs att de
interimistiska besluten i vårdnadsmålen ofta fattas utan att ens
något sådant yttrande har inhämtats från socialnämnden, och
motionärerna yrkar tillkännagivande om ny lagstiftning i syfte
att undanröja dessa brister (yrkande 2 delvis).
I motion 1990/91:L10 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp) anförs
att de interimistiska besluten kräver ett bättre beslutsunderlag
för domstolarna och att rätten alltid skall inhämta upplysningar
från socialnämnden inför sådana beslut. I motionen yrkas att
denna skyldighet skall komma till uttryck i 6 kap. 20 § andra
stycket FB (yrkande 6).
Utskottet vill erinra om att den genom motionerna väckta
frågan övervägdes i samband med att möjligheten till
snabbyttranden infördes år 1983 (prop. 1981/82:168, bet. LU
1982/83:17). Föredragande statsrådet framhöll därvid att
lagtexten borde utformas så att det läggs i domstolens hand att
i det enskilda fallet bestämma om upplysningar snabbt skall
inhämtas från socialnämnden och att det ligger i sakens natur
att denna möjlighet borde begagnas främst i de fall där parterna
inte är ense om vem som skall ha vårdnaden under tiden till dess
frågan blir slutligt avgjord. Vad som sålunda anfördes i
propositionen föranledde inga uttalanden från riksdagens sida.
Utskottet utgår från att motionärernas förslag endast tar
sikte på fall där vårdnadsfrågan är tvistig. Också för de
tvistiga målen vill utskottet ifrågasätta behovet av en sådan
bestämmelse. Enligt vad utskottet erfarit torde det endast i
uppenbara fall och undantagsvis förekomma att domstolen fattar
ett interimistiskt beslut utan tillgång till ett snabbyttrande
från socialnämnden. Någon anledning till antagande att
domstolarna underlåter att införskaffa snabbyttrande i de fall
då ett sådant kan vara meningsfullt finns därför inte. Utskottet
kan med hänsyn härtill inte finna att någon ändring i 6kap.
20§ FB är erforderlig. På anförda skäl avstyrker utskottet
bifall till motion L425 yrkande 2 i denna del och motion L10
yrkande 6.
Utskottet övergår härefter till att behandla frågor som gäller
motiveringen av interimistiska beslut och domar om vårdnad
och umgänge som tas upp i två motioner.
I motion 1989/90:L415 av Anita Stenberg (mp) begärs sådana
ändringar i FB att motiveringen av interimistiska beslut blir
utförligare och klarare för parterna (yrkande 3). Enligt
motionären händer det alltför ofta att interimistiska beslut om
vårdnad och umgänge är synnerligen knapphändiga.
I motion 1990/91:L12 av Elisabet Franzén m.fl. (mp) påstås att
i de allra flesta fall skäl saknas i domar som gäller vårdnad
och umgänge. Enligt motionärerna skulle det för parterna vara
lättare att acceptera utgången och avstå från att överklaga om
skälen angavs. Vid överklagande får parterna vägledning hur
beslutet skall angripas om skälen anges. I motionen yrkas sådana
ändringar i FB att domstolarna åläggs att ange domskäl i
vårdnads- och umgängestvister (yrkande 2).
Bestämmelser om motivering av domar och beslut finns i
rättegångsbalken (RB). Enligt 17kap. 7§ RB skall dom
avfattas skriftligen och i skilda avdelningar ange bl.a.
domslutet, parternas yrkanden och invändningar, de
omständigheter varå dessa grundas samt domskälen med uppgift om
vad i målet är bevisat. I fråga om beslut som inte är slutliga,
bl.a. interimistiska beslut, gäller att de skall tas upp i
domstols protokoll om de inte skall sättas upp särskilt, och
enligt 17kap. 13§ RB skall de i den mån det erfordras ange
de skäl varå de grundas. Utskottet utgår från att domstolarna
givetvis följer RBs regler och finner inte skäl till några
initiativ från riksdagens sida. Utskottet avstyrker följaktligen
bifall till motion L415 yrkande 3 och motion L12 yrkande 2.
10. Barns ställning i mål om vårdnad och umgänge
Ett flertal motionsyrkanden gäller barns talerätt samt rätt
till ombud och biträde i vårdnads- och umgängesmål. Förslag om
sådana rättigheter lades fram år 1987 av utredningen om barnets
rätt i betänkandet (SOU 1987:7) Barnets rätt 3. Utredningens
förslag innebar att barn fr.o.m. 12 års ålder skall få talerätt
i mål om vårdnad och umgänge, dvs. bli en med föräldrarna i
princip likvärdig part i sådana mål, och att barn även under 12
år skall kunna få ett offentligt biträde som i egenskap av dess
särskilda ställföreträdare får föra barnets talan inför
domstolar och andra myndigheter.
I den promemoria (Ds 1989:52) Vårdnad och umgänge som ligger
till grund för den nu aktuella propositionen konstaterades att
en hel del remissinstanser som yttrat sig över utredningens
betänkande ställt sig positiva till förslaget men att de flesta
ändock menat att det inte är lämpligt att barn under 15 år ges
talerätt. I promemorian framhölls mot denna bakgrund att
betydelsen av en talerätt med en sådan åldersgräns blir mycket
begränsad. Vårdnads- och umgängestvister beträffande barn som
har fyllt 15 år förekom nämligen, såsom Sveriges advokatsamfund
pekat på i sitt remissvar, inte annat än i sällsynta fall. Med
promemorians inriktning på samförståndslösningar framför
tvistelösningar ansågs att frågan om talerätt för barn över
huvud taget fått mindre aktualitet. Med hänsyn härtill lades
något förslag om en sådan rätt inte fram. Frågan berörs inte
uttryckligen i den nu aktuella propositionen.
I motion 1989/90:L410 av Kaj Larsson m.fl. (s) begärs
tillkännagivande om lagstiftning som innebär att barn i
vårdnadstvister skall få ett eget juridiskt ombud som
tillvaratar barnets intresse och framför allt ser till att
barnet inte utsätts för psykisk press i domstolen (yrkande 4).
Liknande synpunkter förs fram i motion 1990/91:L12 av Elisabet
Franzén m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär
förslag till sådant tillägg i FB som innebär att tingsrätten
skall utse ett ombud åt barnet i mål om vårdnad och umgänge
(yrkande 1). Motionärerna anser att det vore en fördel om inte
bara föräldrarna utan också barnet hade ett ombud i
vårdnadstvister som bara kunde se till barnets bästa och bemöta
vad föräldrarna framför. När föräldrarna är helt uppfyllda av
sin egen tvist kan de ha svårt att inse barnets bästa. I
motionen pekas på att offentligt biträde åt barn förekommer
enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. Enligt
motionärerna bör det åligga tingsrätten att utse ett ombud åt
barnet i tvisten sedan socialnämndens utredning har kommit in
till rätten.
I motion 1989/90:L416 av Ingrid Hemmingsson och Wiggo Komstedt
(båda m) och motion 1990/91:L5 av Karl-Gösta Svenson och Wiggo
Komstedt (båda m) yrkas att riksdagen hos regeringen begär
förslag om åtgärder som bl.a. går ut på att det skall finnas en
särskild ställföreträdare för barnet i fall där föräldrarna inte
kan enas och där man kan utgå från att barn och föräldrar kan ha
skilda intressen. Enligt motionärerna bör det ankomma på ett
offentligt biträde enligt rättshjälpslagen att till alla delar
biträda barnet i målet.
I motion 1990/91:L4 av Elisabeth Persson m.fl. (v) anförs att
propositionen är vällovlig och i sak positiv. Motionärerna menar
dock att föräldraperspektivet är för dominerande. När det gäller
dessa för barn så viktiga frågor borde i stället
barnperspektivet vara utgångspunkten exempelvis när det gäller
bedömningar av hur den gemensamma vårdnaden skall bestämmas.
Enligt motionärerna borde termer som barnbalk, barnens rätt till
sina föräldrar och barnens behov användas. I motionen yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett barnperspektiv i lagstiftningen (yrkande
3).
I motion 1990/91:L11 av Ingrid Ronne-Björkqvist och Charlotte
Branting (båda fp) erinras bl.a. om de förslag som har lagts
fram av utredningen om barnets rätt. Motionärerna yrkar
tillkännagivande om att ett lagförslag enligt utredningens
riktlinjer bör övervägas av regeringen och föreläggas riksdagen
(yrkande 2).
Barnens ställning och inflytande i vårdnadsprocessen tas också
upp i motion 1990/91:L9 av Martin Olssom m.fl. (c). Motionärerna
pekar på att barnens möjligheter att påverka val av
vårdnadsform, vårdnadshavare och umgänge över huvud taget inte
diskuteras i propositionen. Enligt motionärernas mening bör
barnens synpunkter på vårdnads- och umgängesfrågor tas till vara
och barnens uppfattningar och önskemål i framtiden tillmätas
större vikt än i dag. Motionärerna delar den uppfattning som
Föreningen Barnens rätt i samhället fört fram, nämligen att
barnens ställning i vårdnads- och umgängesmål kan stärkas genom
att barnen får partsställning och processbehörighet med
offentligt biträde i sådana mål. I motionen yrkas att riksdagen
hos regeringen begär att en utredning tillsätts med uppgift att
föreslå förändringar i syfte att stärka barnens ställning i
vårdnads- och umgängesmål (yrkande 3 delvis).
Enligt utskottets mening hade det varit önskvärt om i
propositionen hade redovisats vilken inställning som regeringen
har till de förslag om talerätt m.m. som lagts fram av
utredningen om barnets rätt. Även om förslagen i propositionen
är inriktade på samförståndslösningar anser utskottet att man
inte kan avskriva de synpunkter som utredningen om barnets rätt
framfört, i vart fall inte förrän man närmare kan överblicka
erfarenheterna av tillämpningen av de föreslagna nya reglerna i
FB. I linje med vad som framhålls i motion L9 anser därför
utskottet att det finns anledning att överväga en ordning som
medger att barnets uppfattning och synpunkter i vårdnads- och
umgängesmål kan tas till vara på ett mer påtagligt sätt än vad
gällande rätt erbjuder. Vidare bör barnens möjligheter att få
ett grundläggande inflytande i vårdnads- och umgängesprocesser
öka. Enligt utskottets mening är det emellertid inte givet att
en talerätt för barnet med formell partställning i processen och
tillgång till offentligt biträde och ombud är den enda tänkbara
lösningen. Det kan också finnas andra sätt att ge barnet en
starkare och mer framskjuten position i vårdnads- och
umgängestvister. Utskottet är emellertid inte berett att nu ta
ställning till hur frågan närmare skall lösas. Spörsmålet bör
därför övervägas ytterligare i lämpligt sammanhang. Det bör
ankomma på regeringen att bestämma formerna härför.
Vad utskottet sålunda anfört bör -- med bifall till motion L9
yrkande 3 delvis samt med anledning av motionerna L410 yrkande
4, L416 i denna del, L4 yrkande 3, L5 i denna del, L11 yrkande 2
och L12 yrkande 1 -- ges regeringen till känna.
11. Vissa processuella frågor
Mål om vårdnad och umgänge samt om överflyttning av vårdnaden
handläggs, såsom tidigare framgått, av de allmänna domstolarna,
dvs. i första hand av tingsrätt med möjlighet för den förlorande
parten att överklaga avgörandet till hovrätt och därefter, under
vissa förutsättningar, till högsta domstolen. Frågor om
verkställighet av allmän domstols avgörande i vårdnads- och
umgängesmål handläggs av förvaltningsdomstolarna, dvs. i första
instans av länsrätt vars avgörande kan överklagas till
kammarrätt och därefter, under vissa förutsättningar, till
regeringsrätten. När länsrätten förordnar om verkställighet kan
den förelägga vite, eller, under särskilda förutsättningar,
besluta om polishämtning. Är det fråga om dom eller beslut om
vårdnad eller överlämnande av barn, får länsrätten besluta om
hämtning av barnet, om verkställighet annars inte kan ske eller
om hämtning är nödvändig för att undvika att barnet lider
allvarlig skada. Är det fråga om dom eller beslut om umgänge
mellan barnet och en förälder som inte är vårdnadshavare, får
länsrätten besluta om hämtning av barnet, om verkställighet
annars inte kan ske och barnet har ett särskilt starkt behov av
umgänge med föräldern. Innan länsrätten förordnar om
verkställighet får rätten uppdra åt ledamot eller suppleant i
socialnämnden eller tjänsteman inom socialtjänsten eller annan
lämplig person att verka för att den som har hand om barnet
frivilligt skall fullgöra vad som åligger honom eller henne. Ett
sådant uppdrag skall vara slutfört inom viss tid. Har barnet
fyllt 12 år, får verkställighet inte ske mot dess vilja utom då
länsrätten finner det nödvändigt av hänsyn till barnets bästa.
Detsamma gäller, om barnet ännu inte fyllt 12 år men har nått en
sådan mognad att dess vilja bör beaktas på motsvarande sätt.
Länsrätten kan vägra verkställighet om det är uppenbart att
förhållandena ändrats sedan allmän domstol fattade sitt beslut
och det av hänsyn till barnets bästa är påkallat att frågan om
vårdnad eller umgänge tas upp på nytt. Om länsrätten på nu
angivna skäl vägrar verkställighet skall vårdnads- eller
umgängesfrågan tas upp av allmän domstol om den som har sökt om
verkställighet, dennes motpart eller socialnämnden gör ansökan
om detta. Däremot kan länsrätten inte själv påkalla att saken
prövas i allmän domstol. Länsrätten får även i annat fall vägra
verkställighet, om det finns risk som inte är ringa för att
barnets kroppsliga eller själsliga hälsa skadas.
I motion 1990/91:L4 av Elisabeth Persson m.fl. (v) yrkas
tillkännagivande om att vårdnads- och umgängestvister skall
avgöras av länsrätt i stället för av tingsrätt (yrkande 6).
Enligt motionärerna finns för närvarande större
socialpsykologisk kompetens vid länsrätterna, vilka dessutom har
samarbete med kommunernas socialtjänst.
I motion 1989/90:L425 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) och
motion 1990/91:L10 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp) anförs att
verkställighetsbeslut är mycket känsliga eftersom tvånget riktas
mot barnet. Verkställighetsprocesserna är mycket beklagliga och
utsätter barnen också för risker inte bara vid direkta
polishämtningar. Situationen blir dessutom enligt motionärerna
prekär genom att lagen faktiskt tillåter verkställighet även om
det föreligger risk för att barnets hälsa skadas. Motionärerna
anser därför att lagen bör ändras så att länsrätten skall kunna
vägra verkställighet i samtliga fall när detta inte är förenligt
med barnets bästa. I verkställighetsmålen måste man också söka
en metod för att om möjligt undvika fortsatta tvister. En
möjlighet skulle därvid enligt motionärerna vara att länsrätten
vid vägrad verkställighet med bindande verkan skulle kunna
återförvisa vårdnads- eller umgängesmålet till allmän domstol
för omprövning. Den föreslagna modellen borde enligt
motionärerna få positiva konsekvenser genom att den minimerar
ett destruktivt dubbelprocessande i läns- och tingsrätt och
dessutom kan förebygga s.k. umgängessabotage.
Motionärerna i motion L425 yrkar (yrkande 2 delvis) att vad de
anfört om ny lagstiftning skall ges regeringen till känna. I
motion L10 begärs tillkännagivanden om vad i motionen anförts om
beaktande av barnets bästa vid allmän förvaltningsdomstols
verkställighetsbeslut i umgängestvister (yrkande 11) och om
möjlighet att i verkställighetsmål inför allmän
förvaltningsdomstol föranstalta om omprövning av vårdnadsfrågan
i allmän domstol (yrkande 12).
Frågor rörande den framtida utformningen av domstolsväsendet
togs år 1989 upp i en inom justitiedepartementet upprättad
promemoria, (Ds Ju 1989:2) Domstolarna i framtiden -- en
idéskiss. I promemorian diskuterades om inte mål som gäller
verkställighet av allmänna domstolars umgänges- och
vårdnadsavgöranden kan föras över från länsrätterna till
tingsrätterna. Sedan promemorian remissbehandlats beslöt
regeringen samma år att tillkalla en parlamentariskt sammansatt
kommitté för att se över domstolarnas uppgifter, arbetssätt och
organisation. Kommittén, som antagit namnet domstolsutredningen,
skall enligt sina direktiv (dir. 1989:56) bl.a. undersöka om det
är möjligt och lämpligt att låta såväl prövningen av mål om
vårdnad och umgänge som frågor om verkställighet av vårdnads-
och umgängesavgöranden helt eller delvis koncentreras till i
första hand allmän domstol. Bakgrunden till denna del av
uppdraget är önskemålet om att vissa frågor, som har ett nära
samband och som i dag handläggs inom olika
domstolsorganisationer, skall kunna handläggas av samma slags
domstol.
I avvaktan på resultatet av domstolsutredningens arbete och
regeringens ställningstaganden till detta bör enligt utskottets
mening motion L4 yrkande 6 inte föranleda någon riksdagens
vidare åtgärd. Motionsyrkandet avstyrks alltså.
Av samma skäl bör inte heller motion L10 yrkande 12 samt
motion L425 yrkande 2 såvitt avser länsrätts möjligheter att
återförvisa mål till tingsrätt vid vägrad verkställighet
föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. Utskottet avstyrker
därför bifall också till dessa motionsyrkanden.
Enligt utskottets mening kan domstolsutredningens förslag
beträffande handläggningen av verkställighetsärenden få
betydelse också vid en bedömning av det i motionerna L425 och
L10 upptagna spörsmålet om förutsättningarna för att
verkställighet skall få ske. Med hänsyn härtill och då de
bestämmelser som gäller i dag är väl ägnade att tillgodose att
verkställighet inte sker i strid mot barnets bästa saknas enligt
utskottets uppfattning behov av något tillkännagivande i frågan
från riksdagens sida. Utskottet avstyrker alltså bifall till
motion L425 yrkande 2 i denna del och motion L10 yrkande 11.
Frågor om expertledamot i domstol, behörighetskrav för
domare och utbildning av domare tas upp i tre motioner. Den
gängse metoden för att tillföra en domstol särskild sakkunskap i
ett tvistemål är i dag att domstolen utser en sakkunnig enligt
40 kap. rättegångsbalken. Den sakkunnige fullgör sin uppgift
först och främst genom att avge ett yttrande till domstolen, men
han kan också delta i de muntliga förhandlingar som förekommer
och höras vid dessa. Den sakkunniges utlåtande och hans
eventuella muntliga uppgifter utgör bevisning i målet. Den
sakkunnige deltar således inte i målets avgörande.
Vid huvudförhandling i mål om vårdnad och umgänge skall
tingsrätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän.
Hovrätten är domför med tre lagfarna ledamöter och två
nämndemän. Några särskilda behörighetskrav för domarna i
vårdnads- och umgängesmål finns inte. Av förordningen (1979:572)
med tingsrättsinstruktion framgår emellertid att sådana
arbetsuppgifter som kräver särskild erfarenhet inte får
tilldelas en tingsfiskal, och en sådan domare får inte ingå i
rätten om det är fråga om handläggning av ett sådant mål.
I motion 1989/90:L425 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) anförs
att uppgiften att i tvistiga vårdnads- och umgängesmål utgå från
barnets bästa kan bli näst intill omöjlig utan barnpsykologiska
kunskaper. Enligt motionärerna kan man inte begära att en domare
utöver sina långvariga kvalificerade lagstudier också skall
hinna tillägna sig omfattande kunskaper om barns utveckling och
behov i olika åldrar. Vid behov bör rätten därför kunna utökas
med en ledamot med ingående kunskaper om barns utveckling och
behov. En sådan ledamot kan bli till stort gagn för barn i mål
där det fordras ingående kunskaper om barn. I motionen yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts angående expertledamot i domstol (yrkande 1).
Liknande synpunkter anförs i motion 1990/91:L10 av Bengt
Harding Olson m.fl. (fp). Enligt motionärerna är det synnerligen
viktigt att domare i s.k. barnmål besitter särskild kompetens.
Självklart bör inte relativt oerfarna domare handlägga frågor om
interimistiska förordnanden i sådana mål. De domare som enligt
motionärerna bör ges behörighet att fatta beslut i vårdnads- och
umgängesmål skall vara ordinarie eller vikariera på en sådan
tjänst. Dessutom anser motionärerna att en expert borde kunna
medverka som domstolsledamot utan rösträtt i mål där barns
villkor är föremål för bedömning eftersom det är särskilt
angeläget att expertkunskap garanteras i sådana mål.
Motionärerna anser att regeringen snarast bör lägga fram förslag
till en försöksverksamhet med den angivna inriktningen. I
motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger till känna vad i
motionen anförts om domarkompetens vid handläggning av vårdnads-
och umgängesmål (yrkande 9) och om expertmedverkan i sådana mål
(yrkande 10).
I motion 1990/91:L5 av Karl-Gösta Svenson och Wiggo Komstedt
(båda m) anförs att de förslag regeringen nu har lagt fram
innebär att domstolen får en mer framträdande roll än tidigare,
bl.a. ett större ansvar att leda arbetet för att i första hand
nå fram till en samförståndslösning utan dom eller till en dom
som båda föräldrarna kan vara ense om. Den nya ordningen ställer
stora krav på kunskaper om barn och erfarenhet av
vårdnadstvister. Därför bör enligt motionärerna de domare och
nämndemän som handhar vårdnadstvister erhålla speciell
utbildning. I fråga om mål avseende vårdnad och umgänge torde
det även vara en fördel att samma personer kontinuerligt handhar
dessa mål. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär
förslag i enlighet med det anförda.
Utskottet erinrar om att rättegångsutredningen i betänkandet
(SOU 1987:13) Översyn av rättegångsbalken 3 föreslog bl.a. att
det skulle bli möjligt för tingsrätterna och hovrätterna att
förstärka rätten med en eller två expertledamöter i alla slags
mål, dvs. att en generell möjlighet till expertmedverkan i
domstolarna skulle öppnas. Utredningens förslag fick ett blandat
mottagande hos remissinstanserna, och i proposition 1989/90:71
om några processrättsliga frågor tog regeringen avstånd från
förslaget. Föredragande statsrådet anförde därvid bl.a. att det
fanns risk för att parterna kan misstänka att en expertledamot
under överläggningen tillför rätten viktiga sakupplysningar som
parterna inte fått tillfälle att bemöta, och hon underströk att
det självklart inte var önskvärt att tilltron till
domstolsväsendet skulle rubbas av den anledningen. Försiktighet
borde därför iakttas med att utvidga användningen av
expertledamöter. Vidare ansåg hon att det kan hävdas att
handläggningen blir mer omsorgsfull, allsidig och begriplig om
de lagfarna domarna tvingas att sätta sig in i sakfrågorna från
grunden utan experthjälp.
Vid riksdagsbehandlingen av den nämnda propositionen våren
1990 förklarade sig justitieutskottet i sitt av riksdagen
godkända betänkande (bet. 1989/90:JuU32) dela justitieministerns
uppfattning. Utskottet uttalade vidare att man ville slå vakt om
principen om de allmänna domstolarnas breda sakliga kompetens
och den därmed sammanhängande tanken att en domare bör ha en så
djup kunskap och god överblick över det hela juridiska fältet
som möjligt. I ärendet behandlade justitieutskottet även ett
motionsyrkande med förslag till samma konstruktion för
expertmedverkan i mål rörande barn som det i motion L10 (yrkande
10). Enligt justitieutskottets uppfattning var den föreslagna
ordningen inte lämplig inom domstolsväsendet. Om experten skall
medverka även vid överläggningen och vid utformingen av domen
borde han också, uttalade utskottet, ha samma ansvar som en
ledamot av rätten. Härtill kom också de betänkligheter som
utskottet tidigare anfört mot en utvidgning av expertmedverkan i
domstol. På anförda skäl avstyrkte justitieutskottet det då
aktuella motionsyrkandet.
Enligt lagutskottets mening har några nya omständigheter inte
tillkommit som bör föranleda att riksdagen nu frångår sitt
ställningstagande från våren 1990 beträffande expertledamöter.
Utskottet avstyrker alltså bifall till motionerna L425 yrkande 1
och L10 yrkande 10.
När det gäller kraven på domare som handlägger mål om vårdnad
och umgänge är det självfallet viktigt att domarna har
erforderlig kompetens och erfarenhet men frågan om
kvalifikationskraven måste lösas inom ramen för vad som är
möjligt med utgångspunkt i varje domstols organisation.
Utskottet vill vidare peka på att domstolsverket kontinuerligt
anordnar kurser och seminarier som riktar sig till
domstolspersonal. Vid verket finns en särskild
utbildningssektion som fastställer ett utbildningsprogram för
varje budgetår. På programmet står bl.a. seminarier om
vårdnadsmål som vänder sig till domare vid allmän domstol och
vid förvaltningsdomstol och till advokater med erfarenhet av
vårdnadsmål. Syftet med ett sådant seminarium kan t.ex. vara att
ge deltagarna tillfälle att utifrån sina erfarenheter diskutera
handläggningen av vårdnadsmål samt ge en orientering om
forskning med anknytning till sådana mål.
På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motion L10
yrkande 9 och motion L5 i denna del.
12. Övriga frågor
Enligt 7 kap. 2 § FB skall förälder fullgöra sin
underhållsskyldighet genom att betala underhållsbidrag till
barnet, om föräldern inte har vårdnaden om barnet och inte
heller varaktigt bor tillsammans med barnet, eller har vårdnaden
om barnet gemensamt med den andra föräldern men barnet varaktigt
bor tillsammans med endast den andra föräldern. Underhållsbidrag
fastställs genom dom eller avtal. Talan om underhåll till barn
tas upp av tingsrätten i den ort där den underhållsskyldige har
sitt hemvist. Finns inte någon behörig domstol tas målet upp vid
Stockholms tingsrätt. Fråga om underhållsbidrag kan väckas även
i samband med mål om fastställande av faderskapet till barn,
äktenskapsmål eller mål om vårdnaden om barn. För
underhållsbidragsberättigade barn kan utgå bidragsförskott
enligt lagen (1964:143) om bidragsförskott. Bestämmelserna
innebär att staten förskotterar det underhållsbidrag som den
underhållsskyldige föräldern har att utge. Om detta bidrag
understiger en viss del av basbeloppet utgår ett särskilt
utfyllnadsbidrag. Ärenden om bidragsförskott handhas av
riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna.
I motion 1989/90:L410 av Kaj Larsson m.fl. (s) yrkas
tillkännagivande om lagstiftning som innebär att i tvistiga fall
skyldighet att betala underhållsbidrag alltjämt skall bestämmas
av domstol men att fastställande av bidragsbeloppets storlek
skall ankomma på försäkringskassan (yrkande 6).
Som inledningsvis redovisats tillkallades år 1986
underhållsbidragskommittén med uppgift att göra en översyn av
reglerna för underhållsbidrag till barn och bidragsförskott.
Kommittén avslutade sitt arbete våren 1990 efter att ha avlämnat
betänkandena (SOU 1990:8 och 1990:48) Samhällsstöd till
underhållsbidragsberättigade barn del I--III. I betänkandet SOU
1990:8 lade underhållsbidragskommittén fram förslag till tre
alternativa modeller för en förändring av
bidragsförskottssystemet. Frågor om underhållsbidrag och om de
underhållsskyldigas situation har kommittén ansett sig inte
kunna behandla utan har överlämnat dessa frågor till statsrådet
Lindqvist med hemställan att de övervägs i annat sammanhang.
Utredningens betänkande har remissbehandlats, och enligt vad
utskottet erfarit kommer man inom regeringskansliet att inom
kort tillsätta en arbetsgrupp med företrädare från
justitiedepartementet, finansdepartementet och
socialdepartementet med uppgift att närmare behandla
underhållsbidragskommitténs förslag. Det fortsatta
utredningsarbete på området som skall komma till stånd bör inte
föregripas genom några uttalanden från riksdagens sida, och
utskottet avstyrker följaktligen bifall till motion L410 yrkande
6.
I motion 1990/91:L10 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp) begärs
tillkännagivande om ensamstående fäders situation (yrkande
17). Motionärerna anför att många frånskilda män med barn ofta
berövas sin föräldraroll samtidigt som de förlorar anknytningen
till familj, släkt och vänner. Många män klarar detta dåligt,
vilket ofta leder till att de råkar in i missbruk med ohälsa och
kriminalitet som följd. Motionärerna menar att vår kunskap om de
ensamstående fädernas svåra och utsatta situation för närvarande
är helt otillräcklig. De frånskilda männens problem och
orsakerna härtill måste klarläggas liksom de samhällsekonomiska
konsekvenserna. Därefter bör enligt motionärerna lämpliga
åtgärder vidtas för att förbättra deras situation.
Utskottet påminner om att riksdagen våren 1988 behandlade en
motion vari yrkades tillkännagivande om behovet av att stärka de
ensamstående männens situation. På hemställan av utskottet
beslöt riksdagen att överlämna motionen till
underhållsbidragskommittén (se bet. LU 1987/88:33). Som ovan
nämnts har kommittén inte kunnat behandla bl.a. frågan om de
underhållsskyldigas situation utan överlämnat den till
statsrådet Lindqvist med begäran att den övervägs i annat
sammanhang. I betänkandet (SOU 1990:48) Samhällsstöd till
underhållsbidragsberättigade barn, del III, har emellertid
kommittén redogjort för situationen för särlevande föräldrar med
särskilt låga inkomster.
Mot den angivna bakgrunden utgår utskottet från att de problem
som tagits upp i motion L10 kommer att övervägas inom den
arbetsgrupp som nu tillsätts inom regeringskansliet för vidare
behandling av underhållsbidragskommitténs förslag. Någon åtgärd
från riksdagens sida i saken är följaktligen inte påkallad.
Utskottet avstyrker därför bifall till motion L10 yrkande 17.
Myndighetsåldern tas upp i motion 1989/90:L412 av Åsa
Domeij m.fl. (mp). I motionen yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna att myndighetsåldern bör sänkas till
16 år.
År 1969 sänktes myndighetsåldern från 21 till 20 år, och sedan
den 1 juli 1974 gäller att den som har fyllt 18 år är myndig (se
bet. LU 1974:12). Några omständigheter som kan motivera en
ytterligare sänkning av myndighetsåldern kan utskottet inte
finna. Utskottet avstyrker därmed bifall till motion L412.
Utöver vad utskottet anfört i det föregående föranleder
propositionen och motionerna inte några uttalanden från
utskottets sida.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ny utredning om barnets rätt
att riksdagen avslår motion 1989/90:L414,
res. 1 (mp)
3. beträffande skyldighet att erbjuda samarbetssamtal
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:L409 i denna del
antar regeringens förslag till lag om ändring i
socialtjänstlagen (1980:620),
4. beträffande utformningen av samarbetssamtal
att riksdagen avslår motion 1989/90:L409 i denna del och
motion 1990/91:L9 yrkande 1,
res. 2 (fp, c, mp)
5. beträffande ekonomiskt stöd till kommunerna
att riksdagen avslår motion 1990/91:L4 yrkande 1,
res. 3 (v)
6. beträffande utbyggnad av familjerådgivningen
att riksdagen avslår motion 1990/91:L4 yrkande 2,
7. beträffande domstols initiativ till samarbetssamtal
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:L415 yrkande
2, 1989/90:L416 i denna del och 1989/90:L425 yrkande 2 i denna
del samt med avslag på motionerna 1989/90:L410 yrkande 1,
1990/91:L8 yrkande 2 och 1990/91:L10 yrkande 1 antar regeringens
förslag till lag om ändring i föräldrabalken såvitt avser
6kap. 18§,
res. 4 (fp)
8. beträffande fortsatt gemensam vårdnad
att riksdagen
dels med anledning av motionerna 1990/91:L9 yrkande 2 och
1990/91:L13 yrkande 1 godkänner vad utskottet anfört,
dels antar 6kap. 5§ i regeringens förslag till lag om
ändring i föräldrabalken,
9. beträffande gemensam vårdnad för ogifta föräldrar
att riksdagen med bifall till propositionen i denna del och
med avslag på motion 1990/91:L8 yrkande 1 godkänner vad
utskottet anfört,
11. beträffande umgängesrättens utövande
att riksdagen med avslag på motionerna 1989/90:L425 yrkande 2
i denna del och 1990/91:L10 yrkande 2 i denna del godkänner vad
utskottet anfört,
res. 6 (fp)
12. beträffande översyn av umgängesreglerna
att riksdagen avslår motion 1990/91:L9 yrkande 3 i denna del,
res. 7 (c)
13. beträffande umgängessabotage
att riksdagen med avslag på motionerna 1989/90:L410 yrkande 3
i denna del, 1989/90:L425 yrkande 2 i denna del, 1990/91:L10
yrkande 7 och 1990/91:L13 yrkande 3 antar 6kap. 6a§ i
regeringens förslag till lag om ändring i föräldrabalken,
res. 8 (fp)
14. beträffande straffansvar för vårdnadshavaren
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:L425 yrkande 2 i denna
del och 1990/91:L10 yrkande 13,
res. 9 (fp)
15. beträffande umgängesrätt vid gemensam vårdnad
att riksdagen avslår motion 1990/91:L6,
16. beträffande rätten till omprövning
att riksdagen med avslag på motionerna 1989/90:L416 i denna
del och 1990/91:L13 yrkande 4 lämnar utan erinran vad som i
propositionen anförts om rätten till omprövning,
17. beträffande vårdnadshavarens upplysningsskyldighet
att riksdagen med bifall till propositionen i denna del och
med avslag på motionerna 1989/90:L425 yrkande 2 i denna del och
1990/91:L10 yrkande 2 i denna del godkänner vad utskottet
anfört,
res. 10 (fp, c)
18. beträffande lagbestämmelsen om ansvaret för
umgängesrätten
att riksdagen antar 6kap. 15§ i regeringens förslag till
lag om ändring i föräldrabalken,
res. 11 (fp) - villk. 6 och 10
res. 12 (fp) - villk. 6
res. 13 (fp, c) - villk. 10
19. beträffande direktinformation
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:L5 i denna del och
1990/91:L13 yrkande 2,
20. beträffande sekretesskyddet för barn
att riksdagen avslår motion 1989/90:L410 yrkande 7,
21. beträffande kostnader för umgänge med barn
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:L406,
1989/90:L410 yrkande 5, 1989/90:L422, 1989/90:L427,
1990/91:L5 i denna del och 1990/91:L10 yrkande 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
22. beträffande termen faderskapserkännande
att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:L3 och
1990/91:L10 yrkande 14 antar regeringens förslag till
dels lag om ändring i föräldrabalken, såvitt avser 1kap.
2--4§§, 2kap. 5§ och 3kap.1 och 3§§,
dels lag om ändring i lagen (1985:367) om internationella
faderskapsfrågor,
dels lag om ändring i lagen (1979:1001) om erkännande av
nordiska faderskapsavgöranden,
dels lag om ändring i lagen (1958:642) om blodundersökning
m.m. vid utredning av faderskap,
dels lag om ändring i lagen (1969:620) om ersättning i
vissa fall för utgivna underhållsbidrag,
res. 14 (m)
res. 15 (fp)
23. beträffande faderskapspresumtion vid samboförhållanden
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:L402 och 1990/91:L10
yrkande 15,
res. 16 (fp, mp)
24. beträffande rättsgenetisk undersökning
att riksdagen avslår motion 1989/90:L423,
25. beträffande socialnämndens medverkan i
vårdnadsutredning
att riksdagen med bifall till propositionen i denna del och
med anledning av motion 1989/90:L416 i denna del samt med avslag
på motion 1990/91:L4 yrkande 4 godkänner vad utskottet anfört,
res. 17 (v)
26. beträffande skyndsamhet vid vårdnadsutredningar
att riksdagen med anledning av propositionen i denna del samt
motionerna 1989/90:L410 yrkande 2, 1989/90:L425 yrkande 2 i
denna del, 1990/91:L4 yrkande 5 och 1990/91:L10 yrkande 4
godkänner vad utskottet anfört,
28. beträffande förslag i vårdnadsutredningar
att riksdagen med bifall till propositionen i denna del och
med avslag på motion 1990/91:L10 yrkande 5 godkänner vad
utskottet anfört,
res. 18 (fp)
29. beträffande vårdnadsutredningars innehåll
att riksdagen avslår motion 1990/91:L7,
30. beträffande lydelsen av 6 kap. 19 § föräldrabalken
att riksdagen antar 6 kap. 19 § i regeringens förslag till lag
om ändring i föräldrabalken, med den ändringen att paragrafen
erhåller i bilaga 2 som Utskottets förslag betecknade
lydelse,
res. 19 (v) - villk. 17
31. beträffande s.k. snabbyttranden
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:L425 yrkande 2 i denna
del och 1990/91:L10 yrkande 6,
res. 20 (fp)
32. beträffande barnkompetensen inom socialtjänsten
att riksdagen avslår motion 1990/91:L10 yrkande 8,
res. 21 (fp)
33. beträffande innehållet i interimistiska beslut
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:L410 yrkande
3 i denna del, 1989/90:L416 i denna del och 1989/90:L425 yrkande
2 i denna del antar 6kap. 20§ första stycket i regeringens
förslag till lag om ändring i föräldrabalken,
34. beträffande övriga ändringar i föräldrabalken
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i
föräldrabalken i den mån det inte omfattas av vad utskottet
hemställt under mom. 7, 8, 13, 18, 22, 30 och 33,
35. beträffande motivering av vårdnadsavgöranden
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:L415 yrkande 3 och
1990/91:L12 yrkande 2.
res. 22 (mp)
36. beträffande barns ställning i mål om vårdnad och
umgänge
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L9 yrkande 3 i
denna del och med anledning av motionerna 1989/90:L410 yrkande
4, 1989/90:L416 i denna del, 1990/91:L4 yrkande 3, 1990/91:L5 i
denna del, 1990/91:L11 yrkande 2 och 1990/91:L12 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
res. 23 (mp)
37. beträffande behörig domstol i vårdnadsmål
att riksdagen avslår motion 1990/91:L4 yrkande 6,
res. 24 (v)
38. beträffande verkställighet i mål om vårdnad och
umgänge
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:L425 yrkande 2 i denna
del och 1990/91:L10 yrkandena 11 och 12,
res. 25 (fp)
39. beträffande expertledamot i domstol
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:L425 yrkande 1 och
1990/91:L10 yrkande 10,
res. 26 (fp, v)
40. beträffande kompetenskrav m.m för domare
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:L5 i denna del och
1990/91:L10 yrkande 9,
res. 27 (fp)
41. beträffande underhållsbidrag
att riksdagen avslår motion 1989/90:L410 yrkande 6,
43. beträffande myndighetsåldern
att riksdagen avslår motion 1989/90:L412.
Stockholm den 22 november 1990
På lagutskottets vägnar
Rolf Dahlberg
Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Lennart Andersson (s), Stig
Gustafsson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Allan
Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Gunnar Thollander (s), Lena
Boström (s), Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c),
Elisabeth Persson (v), Elisabet Franzén (mp), Anita Jönsson (s),
Gunilla Andersson (s), Charlotte Cederschiöld (m) och Alf
Eriksson (s).
Reservationer
1. Ny utredning om barnets rätt (mom. 1)
Elisabet Franzén (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som
börjar med "Vad gäller" och slutar med "motion L414" bort ha
följande lydelse:
Utskottets ovan redovisade ställningstaganden innebär inte att
utskottet anser att reformarbetet när det gäller barnens
rättigheter skall avstanna. Som anförs i motion L414 finns det
fortfarande fundamentala brister i regelsystemet som kräver
ändringar. Sålunda ses barn i vissa hänseenden som passiva vård-
och omsorgsobjekt, vars egna särskilda intressen inte alltid
beaktas. Barn är i den meningen inte självständiga rättssubjekt.
Som framhålls i motionen saknas också bestämmelser som syftar
till att barnens intressen tas till vara i fråga om t.ex. miljön
eller som skyddar dem mot kommersiell reklam. Nuvarande regler
är därför otillräckliga. Utredningen om barnets rätt har
visserligen lagt fram en del förslag för att stärka barnens
ställning i olika hänseenden inom familjerätten. Enligt
utskottets mening pekar emellertid verkligheten mot behov av
åtgärder i syfte att stärka barnets ställning ur ett vidare
perspektiv. Dessa och andra frågor som motionen aktualiserar bör
därför bli föremål för ytterligare överväganden och förslag. Ett
lämpligt forum för ett sådant arbete är som motionärerna
framhåller en bred parlamentarisk utredning. En tanke som
utredningen bör uppmärksamma är om grundläggande regler som
värnar om barnens rätt kan samlas i en särskild lag, en
"barnbalk".
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till
motion L414 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande ny utredning om barnets rätt
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L414 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Utformningen av samarbetssamtal (mom. 4)
Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Bengt Harding Olson (fp),
Stina Eliasson (c) och Elisabet Franzén (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15
börjar med "I likhet" och slutar med "riksdagens åtgärd" bort ha
följande lydelse:
Som utskottet ovan understrukit är det positivt att alla
föräldrar nu kan erbjudas samarbetssamtal genom kommunens
försorg. För att öka möjligheten att uppnå goda resultat med
sådana samtal anser utskottet dock -- i likhet med motionärerna
i motion L9 -- att målet för och utformningen av samtalen
närmare bör anges. Det bör således uttryckas klart att
huvudsyftet med samarbetssamtalen är att ena föräldrarna kring
en lösning till förmån för barnet. I anslutning härtill vill
utskottet särskilt framhålla att hänsynstagandet till barnet i
vissa fall måste leda till att samtalen inriktas på att förmå en
av föräldrarna att avstå från gemensam vårdnad och ibland till
och med från umgänge med barnet. Detta bör gälla i de
situationer när barnet riskerar att komma till skada på grund av
övergrepp i någon form från en förälder.
Beträffande utformningen av samarbetssamtalen vill utskottet
till en början framhålla att det är angeläget att föräldrarna
ges möjlighet att påverka valet av samtalsledare. Samtalen skall
enligt utskottets mening kunna genomföras inom ramen för den
verksamhet som bedrivs såväl av familjerådgivningsbyråer som av
kyrkliga organisationer. I detta sammanhang bör också vikten av
en adekvat utbildning för samtalsledarna understrykas. En annan
betydelsefull fråga är enligt utskottet
spörsmålet om sekretess vid samarbetssamtalen. Det bör därvid
starkt understrykas att samtalen bör ske under
familjerådgivningssekretess, dvs. att det inte är samma person
som både genomför samtalen och i ett senare skede utför
vårdnadsutredningen. Undantag bör endast göras i de fall
föräldrarna önskar att samma person som haft samarbetssamtalen
också gör vårdnadsutredningen.
Vad utskottet med bifall till motionerna L9 yrkande 1 och L409
i denna del sålunda anfört bör riksdagen godkänna.
dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha
följande lydelse:
4. beträffande utformningen av samarbetssamtal
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L9 yrkande 1 och
med anledning av motion 1989/90:L409 i denna del godkänner vad
utskottet anfört.
3. Ekonomiskt stöd till kommunerna (mom. 5)
Elisabeth Persson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15
börjar med "Beträffande frågan" och slutar med "yrkande 1" bort
ha följande lydelse:
Utskottet har ovan uttryckt sin positiva syn på att alla
kommuner nu åläggs en skyldighet att erbjuda föräldrar
samarbetssamtal. För att kommunerna skall kunna tillgodose det
uppställda kravet måste ett flertal av dem bygga upp en helt ny
verksamhet. Många kommuner saknar i dag
familjerådgivningsverksamhet och har inte heller någon
erfarenhet av försöksverksamheten med samarbetssamtal. Det råder
vidare stor brist på utbildade psykologer, terapeuter och
kuratorer med sådan utbildning som krävs för att kunna verka som
samtalsledare vid samarbetssamtal. Utskottet menar att det krävs
extra insatser dels för att öka utbildningen för berörda
yrkesgrupper, dels för att kommunerna skall kunna fullfölja sitt
åläggande.
Utskottet anser därför att regeringen bör analysera de
ekonomiska konsekvenserna för kommunerna och behovet av ökad
utbildning och snarast återkomma till riksdagen med förslag om
åtgärder.
dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha
följande lydelse:
5. beträffande ekonomiskt stöd till kommunerna
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L4 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Domstols initiativ till samarbetssamtal (mom. 7)
Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16
börjar med "Vad slutligen" och slutar med "följaktligen
motionsyrkandet" bort ha följande lydelse:
Utskottet har ovan uttalat sig positivt för propositionens
förslag om att domstol ges möjlighet att initiera
samarbetssamtal. Denna möjlighet kommer också till uttryck i den
föreslagna lagtexten (6kap. 18§ FB).
Utskottet har vidare i fråga om de närmare villkoren för
domstolens initiativrätt ansett att propositionens förslag --
som innebär att förordnande om samarbetssamtal bör ske så snart
det kan antas tjäna något syfte -- är väl avvägt. Denna
inställning framgår av ett motivuttalande i propositionen.
Enligt utskottets mening är det dock fråga om en sådan
principiell inställning som uttryckligen bör framgå av
lagtexten. Utskottet förordar därför att den föreslagna
bestämmelsen i 6 kap. 18 § FB kompletteras i detta avseende.
Ställningstagandet innebär att utskottet tillstyrker bifall till
motion L10 yrkande 1.
dels att utskottets hemställan under moment 7 bort ha
följande lydelse:
7. beträffande domstols initiativ till samarbetssamtal
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L10 yrkande 1 och
med anledning av motionerna 1989/90:L415 yrkande 2, 1989/90:L416
i denna del och 1989/90:L425 yrkande 2 i denna del samt med
avslag på motionerna 1989/90:L410 yrkande 1 och 1990/91:L8
yrkande 2 antar regeringens förslag till lag om ändring i
föräldrabalken såvitt avser 6kap. 18§ med den ändringen att
paragrafen erhåller i bilaga 3 som Reservanternas förslag
betecknade lydelse.
5. Sociala föräldraskap (mom. 10)
Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19
börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "riksdagens
åtgärd" bort ha följande lydelse:
Sociala föräldraskap föreligger i flera olika former och
kännetecknas av att blodsbandet saknas mellan barn och
föräldrar. Den rättsliga regleringen av frågor om vårdnad och
umgänge i dessa föräldraskap är av varierande art. För
föräldraskap vid adoption och insemination är rättsverkningarna
i huvudsak desamma som vid biologiska föräldraskap. Vid renodlat
socialt föräldraskap, såsom styvföräldraskap och
familjehemsföräldraskap, är däremot den rättsliga situationen
synnerligen oklar. Detta förhållande är enligt utskottets mening
inte tillfredsställande. Regeringen bör därför överväga hur
vårdnads- och umgängesfrågor lämpligen bör regleras för dessa
föräldraskap och därefter återkomma med förslag till riksdagen.
Vad utskottet med bifall till motion L10 yrkande 16 sålunda
anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha
följande lydelse:
10. beträffande sociala föräldraskap
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L10 yrkande 16
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
6. Umgängesrättens utövande (mom. 11)
Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20
börjar med "Nuvarande umgängesregler" och på s. 21 slutar med
"dessa delar" bort ha följande lydelse:
Som utskottet ovan framhållit är utgångspunkten för
umgängesrättens bestämmande att barnet har behov av nära och
goda relationer med båda sina föräldrar även sedan dessa
separerat, och enligt 6 kap. 15 § FB ankommer det på
vårdnadshavaren att tillgodose detta behov så långt det är
möjligt.
Med nämnda utgångspunkt krävs ett stort mått av flexibilitet
och anpassning till förhållandena i det enskilda fallet vid
avgörande av umgängesfrågor. De umgängesbeslut som fattas är
dock vanligen stereotypa och medger inte att umgänget anpassas
till föräldrarnas och barnets under åren växlande förhållanden.
Inte heller tillgodoser sådana beslut barnets intresse av att
någorlunda regelbundet få tillfälle till en längre tids umgänge
med den förälder som barnet normalt inte bor hos. Det finns
också risk för att en schabloniserad bedömning av umgängesfrågor
leder till att ett för barnet skadligt umgänge trots allt kommer
till stånd.
Mot bakgrund av det anförda kan utskottet konstatera att det
är uppenbart att kritik kan riktas såväl mot umgängesreglernas
nuvarande utformning som mot bestämmelsernas praktiska
tillämpning. För att få till stånd en mindre kategorisk
rättstillämpning vid avgöranden om umgängesrätt är det enligt
utskottets mening nödvändigt att göra vissa ändringar i
lagtexten. Först och främst bör det av bestämmelsen i 6 kap.
15 § FB framgå att umgängesrätten skall tillgodoses efter vad
som är bäst för barnet. Vidare bör paragrafen innehålla en
precisering av vilka faktorer som skall beaktas vid bedömningen
av vad som är bäst för barnet. De faktorer som därvid bör anges
är enligt utskottets mening barnets ålder och mognadsgrad,
känslomässig anknytning mellan barnet och umgängesrättshavaren,
barnets egen inställning samt föräldrarnas inbördes
förhållanden. Utskottet förordar sålunda att 6 kap. 15 § första
stycket kompletteras på angivet sätt. Ställningstagandet innebär
att utskottet tillstyrker bifall till motion L10 yrkande 2 i
denna del samt att motion L425 yrkande 2 i denna del
tillgodoses.
dels att utskottets hemställan under moment 11 bort ha
följande lydelse:
11. beträffande umgängesrättens utövande
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L10 yrkande 2 i
denna del och med anledning av motion 1989/90:L425 yrkande 2 i
denna del godkänner vad utskottet anfört.
7. Översyn av umgängesreglerna (mom. 12)
Martin Olsson och Stina Eliasson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20
börjar med "Nuvarande umgängesregler" och på s. 22 slutar med
"denna del" bort ha följande lydelse:
Som utskottet ovan understrukit skall umgängesrätten bestämmas
med utgångspunkt i barnets behov av nära och goda relationer med
båda sina föräldrar. Med hänsyn till barns skilda förhållanden
och behov är det nödvändigt med en flexibel bedömning och
individuell anpassning vid bedömningen av umgängets omfattning
och formerna härför. Utskottet nödgas dock konstatera att
domstolsavgörandena i umgängesfrågor i regel är mycket
schablonmässiga. Redan detta förhållande talar enligt utskottets
mening för att umgängesreglerna kan behöva ändras.
En viktig fråga i detta sammanhang är också den om s.k.
umgängessabotage, dvs. när vårdnadshavaren systematiskt och
synbarligen utan grundad anledning förhindrar kontakt mellan
barn och umgängesförälder. Utskottet vill därvid understryka att
vårdnadshavarens handlande inte sällan beror på hänsyn till
barnets säkerhet. Det är således även mot denna bakgrund
erforderligt med en individuell bedömning och en lyhördhet för
orsakerna till varför vårdnadshavaren motarbetat ett umgänge.
En annan form av umgängessabotage är när umgängesföräldern
inte följer de överenskomna reglerna för samvaro. Sådant
sabotage förekommer alltmer. Enligt uttalanden i propositionen
kan en vägran från umgängesförälderns sida när det gäller att
medverka till umgänget tala för att antalet umgängestillfällen
bör bli färre. Utskottet anser för sin del att en sådan åtgärd
snarast drabbar barnet, eftersom barnets behov av en god kontakt
med båda föräldrarna därmed inte kan tillgodoses.
Enligt utskottets mening måste i stället andra åtgärder
övervägas för att komma till rätta med sabotage från
umgängesföräldern.
Sammanfattningsvis är det enligt utskottets mening motiverat
med en översyn av reglerna för umgänge. Översynen skall syfta
till ändrade regler som medger en mer flexibel bedömning och i
större utsträckning än i dag tar hänsyn till barnens behov. Vad
utskottet sålunda anfört bör med bifall till motion L9 yrkande 3
i denna del ges regeringen till känna. I avvaktan på det
utredningsarbete som sålunda skall komma till stånd bör
motionerna L425 yrkande 2 i denna del och L10 yrkande 2 i denna
del inte föranleda någon riksdagens vidare åtgärd.
dels att utskottets hemställan under moment 12 bort ha
följande lydelse:
12. beträffande översyn av umgängesreglerna
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L9 yrkande 3 i
denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
8. Umgängessabotage (mom. 13)
Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22
börjar med "I vissa" och på s. 23 slutar med "utskottet anfört"
bort ha följande lydelse:
Som utskottet ovan framhållit måste samhället se allvarligt på
åtgärder från vårdnadshavarens sida som syftar till att
omintetgöra eller försvåra för barnet att umgås med den andra
föräldern. I propositionen föreslås en åtgärd i syfte att stävja
sådant umgängessabotage av innebörd att domstolarna vid
bedömande av vårdnadsfrågan skall fästa avseende särskilt vid
barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna.
Utskottet har för sin del ingen erinran mot förslaget, men anser
att ytterligare åtgärder måste vidtas för att tillräckligt
effektivt motverka umgängessabotage. En lämplig åtgärd i detta
avseende är enligt utskottets mening att rätten till omprövning
av vårdnaden (6kap. 7§ FB) utvidgas och preciseras till att
avse även åsidosättande av umgängesrätten.
Härigenom skulle vårdnaden kunna övergå från den saboterande
föräldern till den andra föräldern, såvida inte hänsyn till
barnets bästa talar däremot. Enligt utskottets mening bör en
bestämmelse av denna innebörd införas i FB. Bestämmelsen bör med
hänsyn till sitt innehåll placeras i anslutning till nuvarande
regler om omprövning. Utskottet förordar därför att det i 6 kap.
FB införs en ny paragraf, 7a§ med angiven lydelse.
Utskottets sålunda gjorda ställningstagande innebär att motion
L10 yrkande 7 tillstyrks, att motionerna L410 yrkande 3 i denna
del och L425 yrkande 2 tillgodoses samt att motion L13 yrkande 3
avstyrks.
dels att utskottets hemställan under moment 13 bort ha
följande lydelse:
13. beträffande umgängessabotage
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L10 yrkande 7 och
med anledning av motionerna 1989/90:L410 yrkande 3 i denna del
och 1989/90:L425 yrkande 2 i denna del samt med avslag på motion
1990/91:L13 yrkande 3
dels antar 6kap. 6a§ i regeringens förslag till lag
om ändring i föräldrabalken,
dels beslutar att i 6kap. föräldrabalken skall införas
en ny paragraf, 7a§, med i bilaga 3 som Reservanternas
förslag betecknade lydelse samt beslutar om sådan ändring av
ingressen till regeringens förslag till lag om ändring i
föräldrabalken som föranleds härav.
9. Straffansvar för vårdnadshavaren (mom. 14)
Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23
börjar med "Som redan" och slutar med "yrkande 13" bort ha
följande lydelse:
Utskottet har ovan uttalat vikten av att åtgärder nu vidtas
för att effektivt motverka umgängessabotage. Det finns därför
skäl att -- förutom den förordade utvidgningen av rätten till
omprövning -- även på annat sätt stävja sådant sabotage. En
framkomlig väg är enligt utskottets mening den straffsanktion
som föreslås i motionerna L10 och L425. I motionerna konstateras
att en umgängesberättigad förälder som obehörigen skiljer barnet
från vårdnadshavaren kan dömas för egenmäktighet med barn enligt
7 kap. 4 § brottsbalken (BrB). Någon motsvarighet finns dock
inte för vårdnadshavaren ens vid uppenbart sabotage av
umgängesrätten. Utskottet delar motionärernas uppfattning att
klara fall av umgängessabotage utgör en form av egenmäktighet
med barn, som bör föranleda en straffrättslig sanktion.
Utskottet förordar sålunda att 7 kap. 4 § BrB kompletteras med
en föreskrift, varigenom vårdnadshavare som utan beaktansvärt
skäl i väsentlig mån åsidosätter barnets behov av umgänge med
den andra föräldern åläggs straffansvar för egenmäktighet med
barn.
dels att utskottets hemställan under moment 14 bort ha
följande lydelse:
14. beträffande straffansvar för vårdnadshavaren
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L10 yrkande 13
och med anledning av motion 1989/90:L425 yrkande 2 i denna del
antar det av reservanterna i bilaga 3 framlagda förslaget till
lag om ändring i brottsbalken.
Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Bengt Harding Olson (fp)
och Stina Eliasson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26
börjar med "Utskottet har" och slutar med "dessa delar" bort ha
följande lydelse:
Utskottet noterar med tillfredsställelse att umgängesrätten
med propositionens förslag nu förstärks till sitt innehåll.
Förslaget innebär att vårdnadshavaren i 6 kap. 15 § FB åläggs en
skyldighet att lämna sådana upplysningar rörande barnet som kan
främja umgänget. Formuleringen av bestämmelsen ger enligt
utskottets mening vid handen att informationsskyldigheten
inskränks till de upplysningar som enligt vårdnadshavaren kan
främja umgänget. Av uttalanden i propositionen framgår också att
föreskriften tar sikte på upplysningar om förhållanden som på
ett mera ingripande eller betydelsefullt sätt påverkar barnets
nuvarande eller framtida situation. Enligt utskottets mening bör
dock en upplysningsskyldighet omfatta även mera vardagliga
situationer. Det kan exempelvis vara fråga om barnets hälsa,
skolgång, uppehållsort, feriearbete eller särskilda
fritidsintressen. Utskottet förordar därför att bestämmelsen om
vårdnadshavarens upplysningsskyldighet ges en annan lydelse.
dels att utskottets hemställan under moment 17 bort ha
följande lydelse:
17. beträffande vårdnadshavarens upplysningsskyldighet
att riksdagen med anledning av propositionen i denna del och
motionerna 1989/90:L425 yrkande 2 i denna del och 1990/91:L10
yrkande 2 i denna del godkänner vad utskottet anfört,
11. Lagbestämmelsen om ansvaret för umgängesrätten (mom. 18)
Under förutsättning av bifall till reservationerna 6 och 10
Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser att
utskottets hemställan under moment 18 bort ha följande lydelse:
18. beträffande lagbestämmelsen om ansvaret för
umgängesrätten
att riksdagen antar 6 kap. 15 § i regeringens förslag till lag
om ändring i föräldrabalken med den ändringen att paragrafen
erhåller i bilaga 3 såsom Reservanternas förslag betecknade
lydelse.
12. Lagbestämmelsen om ansvaret för umgängesrätten (mom. 18)
Under förutsättning av bifall till reservation 6
Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser att
utskottets hemställan under moment 18 bort ha följande lydelse:
18. beträffande lagbestämmelsen om ansvaret för
umgängesrätten
att riksdagen antar 6 kap. 15 § i regeringens förslag till lag
om ändring i föräldrabalken med den ändringen att paragrafen
erhåller i bilaga 3 såsom Reservanternas förslag betecknade
lydelse.
13. Lagbestämmelsen om ansvaret för umgängesrätten (mom. 18)
Under förutsättning av bifall till reservation 10
Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Bengt Harding Olson (fp)
och Stina Eliasson (c) anser att utskottets hemställan under
moment 18 bort ha följande lydelse:
18. beträffande lagbestämmelsen om ansvaret för
umgängesrätten
att riksdagen antar 6 kap. 15 § i regeringens förslag till lag
om ändring i föräldrabalken med den ändringen att paragrafen
erhåller i bilaga 3 såsom Reservanternas förslag betecknade
lydelse.
14. Termen faderskapserkännande (mom. 22)
Rolf Dahlberg, Allan Ekström och Charlotte Cederschiöld (alla
m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30
börjar med "Utskottet erinrar" och på s. 31 slutar med "yrkande
14" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är propositionens förslag om en
terminologisk ändring av begreppet faderskapserkännande i och
för sig vällovligt. Som framhålls i motion L3 krävs emellertid
starka skäl för att ändra hävdvunna och i lagstiftningen väl
inarbetade begrepp och ord. Erfarenheten visar också att
terminologiska ändringar många gånger inte har någon effekt. När
begreppet omyndigförklaring för några år sedan ersattes med
förvaltarskap påpekade lagrådet att denna terminologiska fråga
inte kunde undanskymma det faktum att den enskilde även i
framtiden kommer att uppleva det som en integritetsstörning att
"bli satt under förvaltare" lika väl som han kan lida av att
"bli satt under förmyndare" (se prop. 1987/88:124). Lagrådets
konstaterande bör leda till eftertanke också beträffande det nu
aktuella förslaget.
Under alla förhållanden bör enligt utskottets mening ändring
av begreppet faderskapserkännande komma till stånd endast om det
kan ersättas med ett uttryck som bättre beskriver vad det är
fråga om. Det i propositionen föreslagna uttrycket
faderskapsbekräftelse är inte lyckat. Lagrådet har också som
motionären påpekat funnit att den föreslagna benämningen inte är
godtagbar som ersättning för termen erkännande av faderskap.
Erkännande av faderskap kan sägas innefatta ett slags förklaring
att den som avger denna tar på sig faderskapets konsekvenser,
bl.a. i rättsligt hänseende, medan termen bekräftelse inte kan
anses innefatta en sådan förklaring och inte ens behöver avse
den som avgivit bekräftelsen. Ordet bekräftelse för dessutom
lätt tanken till bestyrkande, kvitto eller till bevis, vilket
åskådliggörs av de gängse uttrycken orderbekräftelse eller
bokningsbekräftelse. Utskottet anser mot bakgrund av det anförda
att propositionens förslag i denna del inte kan godtas.
En betydligt bättre benämning än bekräftelse är enligt
utskottets mening det i motion L10 föreslagna ordet
faderskapsförklaring. I 1 kap. 2 § FB används emellertid
förklaring för de fall rätten skall besluta att mannen i
äktenskapet inte är far till barnet, och i 1 kap. 5§ FB
används samma term i de fall ett faderskap skall fastställas
genom dom. Inte heller faderskapsförklaring kan därför komma i
fråga som ett ersättningsord för faderskapserkännande.
Utskottets ställningstagande innebär att utskottet tillstyrker
bifall till motion L3 samt avstyrker dels propositionens förslag
såvitt det avser ändring av termen faderskapserkännande, dels
motion L10 yrkande 14.
dels att utskottets hemställan under moment 22 bort ha
följande lydelse:
22. beträffande termen faderskapserkännande
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L3 och med avslag
på motion 1990/91:L10 yrkande 14
dels avslår regeringens förslag till lag om ändring i
föräldrabalken såvitt avser 1kap. 2--4§§, 2kap. 5§ och
3kap. 1 och 3§§, lag om ändring i lagen (1985:367) om
internationella faderskapsfrågor, lag om ändring i lagen
(1979:1001) om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden,
lag om ändring i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid
utredning av faderskap samt lag om ändring i lagen (1969:620) om
ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag,
dels beslutar att i 6kap. 4§ i regeringens förslag
till lag om ändring i föräldrabalken orden "en
faderskapsbekräftelse" skall bytas ut mot orden "ett
faderskapserkännande".
15. Termen faderskapserkännande (mom. 22)
Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30
börjar med "En terminologisk" och på s. 31 slutar med "yrkande
14" bort ha följande lydelse:
En terminologisk ändring bör enligt utskottets mening ta sikte
på vad rättshandlingen i själva verket avser, nämligen ett
intygande om att mannen är far till barnet och tar på sig
faderskapets alla konsekvenser, såväl rättsliga som andra.
Benämningen får inte heller upplevas som känslo- eller
värdeladdad av föräldrarna. Den i motion L10 föreslagna
benämningen faderskapsförklaring uppfyller enligt utskottets
mening betydligt bättre dessa krav än den i propositionen
föreslagna termen faderskapsbekräftelse. Motion L10 yrkande 14
tillstyrks därför, och propositionens förslag i denna del
avstyrks.
dels att utskottets hemställan under moment 22 bort ha
följande lydelse:
22. beträffande termen faderskapserkännande
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L10 yrkande 14
och med avslag på motion 1990/91:L3
dels antar regeringens förslag till
lag om ändring i föräldrabalken, såvitt avser 1kap. 2--4§§,
2kap. 5§ och 3 kap. 1 och 3§§, lag om ändring i lagen
(1985:367) om internationella faderskapsfrågor,
lag om ändring i lagen (1979:1001) om erkännande av nordiska
faderskapsavgöranden, lag om ändring i lagen (1958:642) om
blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap samt lag om
ändring i lagen (1969:620) om ersättning i vissa fall för
utgivna underhållsbidrag med den ändringen att 1kap. 2--4§§,
2kap. 5§ och 3kap. 1 och 3§§ i förslaget till lag om
ändring i föräldrabalken erhåller i bilaga 3 såsom
Reservanternas förslag betecknade lydelse samt att i de
övriga lagförslagen ordet "bekräftelse" i olika böjningsformer
byts ut mot ordet "förklaring" i motsvarande form,
dels beslutar att i 6 kap. 4 § i regeringens förslag till
lag om ändring i föräldrabalken ordet "faderskapsbekräftelse"
skall bytas ut mot "faderskapsförklaring".
16. Faderskapspresumtion vid samboförhållanden (mom. 23)
Ulla Orring (fp), Bengt Harding Olson (fp) och Elisabet
Franzén (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31
börjar med "Motioner om" och på s. 32 slutar med "yrkande 15 "
bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det mycket angeläget att man på
olika sätt ytterligare söker stärka den ogifte faderns rätt. Det
kan nämligen inte uteslutas att det finns ett samband mellan det
alltför låga engagemang som en del av dessa fäder visar för sina
barn och den undanskymda roll som lagstiftningen ger den ogifte
fadern jämfört med den gifte fadern. Ett stärkande av den ogifte
faderns ansvar, rättigheter och skyldigheter borde därför vara
till gagn även för barnet.
Utskottet vill också erinra om att riksdagen våren 1987 infört
en rättslig reglering av samboförhållanden genom antagandet av
lagen om sambors gemensamma hem (prop. 1986/87:1, bet. LU18).
Någon form av faderskapspresumtion för fader som är sambo med
barnets moder ligger klart i linje med den genomförda
lagstiftningen. Dessutom skulle en sådan presumtion tillgodose
behovet av ett särskilt skydd för gemensamma barn i
samboförhållanden, något som kraftigt betonades i nämnda
utskottsbetänkande under reservation nr 8.
Utskottet anser att en faderskapspresumtion kan tillskapas på
olika sätt. En väg är att införa en lagregel om direkt
faderskapspresumtion som motsvarar regeln för gift fader. Ett
annat sätt är att inte bara påbörja utan även avsluta nuvarande
faderskapsutredning redan före barnets födelse. I dessa fall
skulle -- under förutsättning av att parterna är överens --
fadern direkt vid barnets födelse anses vara rättslig fader till
barnet. För att bryta en sådan faderskapspresumtion skulle samma
regler som gäller i fråga om barn som föds i äktenskap kunna
tillämpas.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna. Ställningstagandet innebär att utskottet
tillstyrker bifall till motionerna L402 och L10 yrkande 15.
dels att utskottets hemställan under moment 23 bort ha
följande lydelse:
23. beträffande faderskapspresumtion vid samboförhållanden
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:L402 och
1990/91:L10 yrkande 15 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.
17. Socialnämndens medverkan i vårdnadsutredning (mom. 25)
Elisabeth Persson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 35
börjar med "Som utskottet" och slutar med "är tillgodosedda"
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser visserligen att det är angeläget att
tidsåtgången för vårdnadsutredningar nedbringas och att
utredningsförfarandet effektiviseras och påskyndas. Förslaget i
propositionen att helt frikoppla socialnämnden från denna typ av
utredningar kan emellertid inte godtas. Inom socialnämnden finns
nämligen i de allra flesta fall en betydande och värdefull
kompetens som bör tas till vara.
Utskottet tillstyrker mot bakgrund av det anförda motion L4
yrkande 4 samt avstyrker propositionens förslag och motion L416
i denna del.
dels att utskottets hemställan under moment 25 bort ha
följande lydelse:
25. beträffande socialnämndens medverkan i
vårdnadsutredning
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L4 yrkande 4 samt
med avslag på propositionen i denna del och motion 1989/90:L416
i denna del godkänner vad utskottet anfört.
18. Förslag i vårdnadsutredningar (mom. 28)
Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37
börjar med "I likhet" och slutar med "avstyrks därför" bort ha
följande lydelse:
I likhet med departementschefen ser utskottet att det finns
både för- och nackdelar med att den av socialnämnden utsedde
tjänstemannen inte skall behöva göra något ställningstagande i
samband med utredningen. Bland fördelarna vill utskottet
särskilt nämna att föräldrarna inte behöver uppfatta
utredningsresultatet som helt avgörande för utgången i målet.
Detta kan i sin tur leda till att motsättningarna mellan
parterna åtminstone under utredningstiden kan dämpas. I stället
blir det domstolen som får dra slutsatserna av
utredningsmaterialet, och parterna kan koncentrera sig på att
föra fram sin argumentation vid den egentliga processen i
domstolen. Detta leder till, såsom det också framhålls i
propositionen, att funktionsuppdelningen mellan sociala
instanser och domstolar blir mer renodlad. I vissa fall kan det
också vara direkt olämpligt med ett ställningstagande från
utredarens sida. Detta gäller särskilt i de fall då föräldrarna
i första hand är inställda på att någon av dem ensam skall ha
vårdnaden men i andra hand kan tänka sig gemensam vårdnad. I ett
sådant fall kan det vara olyckligt om vårdnadsutredaren skall
vara skyldig att uttala sig vem av föräldrarna som bör anförtros
vårdnaden. Självfallet finns det emellertid situationer då det
kan vara av stort värde om utredaren redovisar sina egna
ståndpunkter. Ett sådant fall är det som tas upp i motion L10.
Som motionärerna är inne på kan ett uttalande från utredarens
sida om vem av föräldrarna som är lämpligast som vårdnadshavare
i ett slutskede av en vårdnadsprocess helt förändra dess
förutsättningar. Enligt utskottets mening är det därför viktigt
att alla vårdnadsutredare i varje särskild utredning noga
överväger och är observanta på frågan om de bör avge ett förslag
i syfte att undvika sådana situationer. Kommer en utredare fram
till att risk föreligger för att han kan hamna i den situation
som beskrivs i motionen bör han enligt utskottets mening också
avge ett förslag, vari han klart anger sin ståndpunkt. Ett
sådant förslag kan också få positiva effekter på så sätt att
parterna avbryter processen och i samförstånd följer utredarens
förslag.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till
motion L10 yrkande 5 ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 28 bort ha
följande lydelse:
28. beträffande förslag i vårdnadsutredningar
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L10 yrkande 5 med
anledning av propositionen i denna del godkänner vad utskottet
anfört.
19. Lydelsen av 6 kap. 19 § föräldrabalken (mom. 30)
Under förutsättning av bifall till reservation 17
Elisabeth Persson (v) anser att utskottets hemställan under
moment 30 bort ha följande lydelse:
30. beträffande lydelsen av 6 kap. 19 § föräldrabalken
att riksdagen antar 6 kap. 19 § i regeringens förslag till lag
om ändring i föräldrabalken med den ändringen att paragrafen
erhåller i bilaga 3 såsom Reservantens förslag betecknade
lydelse.
20. S.k. snabbyttranden (mom. 31)
Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40
börjar med "Utskottet vill" och på s. 41 slutar med "yrkande 6"
bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det viktigt att de interimistiska
besluten fattas med tillgång till ett så fullständigt
beslutsunderlag som möjligt. Det får inte ens förekomma risk för
att värdefulla upplysningar från t.ex. en socialnämnd inte
kommer till domstolens kännedom inför ett så betydelsefullt
beslut. Utskottet anser mot den bakgrunden att den gällande
bestämmelsen om s.k. snabbyttranden har en mindre lyckad
utformning genom att den innebär att det lagts i domstolens hand
att i det enskilda fallet bestämma om ett snabbyttrande skall
inhämtas. Från domstolens utgångspunkter måste också
bestämmelsen synas svårtillämpad, eftersom yttrandets innehåll
inte går att förutse. I likhet med motionärerna anser utskottet
att domstolen alltid skall vara skyldig att inhämta
snabbyttrande inför interimistiska beslut i vårdnads- och
umgängesmål.
På anförda skäl tillstyrker utskottet bifall till motion L425
yrkande 2 i denna del och motion L10 yrkande 6.
dels att utskottets hemställan under moment 31 bort ha
följande lydelse:
31. beträffande s.k. snabbyttranden
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:L425 yrkande
2 i denna del och 1990/91:L10 yrkande 6 beslutar att 6 kap. 20 §
andra stycket i regeringens förslag till lag om ändring i
föräldrabalken skall erhålla i bilaga 3 såsom Reservanternas
förslag betecknade lydelse.
21. Barnkompetensen inom socialtjänsten (mom. 32)
Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38
börjar med "Utskottet erinrar" och slutar med "yrkande 8" bort
ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening innebär det nya förfarandet vid
vårdnadsutredningar att det kommer att ställas betydligt större
krav på socialtjänstens personal än för närvarande. Att
socialnämnderna frikopplas från vårdnadsutredningarna innebär
nämligen att tjänstemännen i många fall tvingas till egna
ställningstaganden som tidigare gjorts av socialnämnden. Med
hänsyn till att betydelsen av sådana ställningstaganden också i
framtiden kommer att få en nära nog avgörande betydelse för
utgången i vårdnadsprocessen är det naturligt att tjänstemännens
kompetens utvecklas ytterligare. Som motionärerna är inne på
finns det med den nya ordningen all anledning att uppmärksamma
detta förhållande, och enligt utskottets mening är det
anmärkningsvärt att saken inte ens berörts i propositionen. Den
lösning som föreslås i motion L10 med ett särskilt
åtgärdsprogram med inriktning att stärka barnkompetensen inom
socialtjänsten synes enligt utskottets mening mot bakgrund av
det anförda i hög grad ändamålsenlig. Med hänsyn till frågans
vikt bör programmet föreläggas riksdagen senast under år 1991.
Utskottet tillstyrker med det anförda bifall till motion L10
yrkande 8.
dels att utskottets hemställan under moment 32 bort ha
följande lydelse:
32. beträffande barnkompetensen inom socialtjänsten
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L10 yrkande 8 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
22. Motivering av vårdnadsavgöranden (mom. 35)
Elisabet Franzén (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41
börjar med "Bestämmelser om" och slutar med "yrkande 2" bort ha
följande lydelse:
Bestämmelser om motivering av domar och beslut finns i
rättegångsbalken (RB). Enligt 17 kap. 7 § RB skall dom avfattas
skriftligen och i skilda avdelningar ange bl.a. domslutet,
parternas yrkanden och invändningar, de omständigheter varå
dessa grundas samt domskälen med uppgift om vad i målet är
bevisat. I fråga om beslut som inte är slutliga, bl.a.
interimistiska beslut, gäller att de skall tas upp i domstols
protokoll om de inte skall sättas upp särskilt, och enligt 17
kap. 13 § RB skall de i den mån det erfordras ange de skäl varå
de grundas. Dessa bestämmelser är tillämpliga i alla typer av
tvistemål. När det gäller mål om vårdnad och umgänge finns det
med hänsyn till målens karaktär enligt utskottet mening
anledning att bygga ut RBs regler i syfte att förmå domstolarna
att vara ännu mera omsorgsfulla i fråga om motiveringarna. En
sådan ordning skulle innebära flera fördelar. Parterna skulle
för det första få lättare att acceptera utgången och därmed
avstå från att överklaga. För det andra skulle parterna vid ett
överklagande få betydligt lättare att angripa underinstansens
avgörande. Till detta kommer att domstolarna också skulle
tvingas att i varje särskilt mål noga överväga beslutet.
Utskottet är inte berett att nu ta ställning till vilka
lagstiftningsåtgärder som bör vidtas i syfte att förbättra
motiveringen av beslut i vårdnads- och umgängesmål. En lämplig
ordning skulle dock kunna vara att införa särskilda regler i FB.
Enligt utskottets mening bör frågan övervägas av regeringen i
lämpligt sammanhang.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till
motion L415 yrkande 3 som sin mening ge regeringen till känna.
Någon riksdagens åtgärd med anledning av motion L12 yrkande 2 är
däremot inte påkallad, eftersom syftet med motionen redan är
tillgodosett i gällande regler.
dels att utskottets hemställan under moment 35 bort ha
följande lydelse:
35. beträffande motivering av vårdnadsavgöranden
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:L415 yrkande 3
och med avslag på motion 1990/91:L12 yrkande 2 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
23. Barns ställning i mål om vårdnad och umgänge (mom. 36)
Elisabet Franzén (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43
börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "till känna" bort
ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det anmärkningsvärt att
propositionen inte redovisar regeringens ståndpunkt till de
förslag som lagts fram av utredningen om barnens rätt och som
innebär att barn fr.o.m. 12 års ålder skall få talerätt och rätt
till ombud i mål om vårdnad och umgänge. Som framhålls i bl.a.
motion L12 borde det vara en fördel om inte bara föräldrarna
utan också barnet hade ett ombud i vårdnadstvister som
uteslutande skulle agera för en lösning som är till barnets
bästa. Förslaget med ett ombud för barn i vårdnads- och
umgängestvister har så uppenbara fördelar att regeringen
omgående bör förelägga riksdagen ett lagförslag härom.
Vad utskottet sålunda uttalat bör riksdagen med bifall till
motionerna L410 yrkande 4, L416 i denna del, L5 i denna del, L11
yrkande 2 och L12 yrkande 1 samt med anledning av motionerna L4
yrkande 3 och L9 yrkande 3 i denna del som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 36 bort ha
följande lydelse:
36. beträffande barns ställning i mål om vårdnad och
umgänge
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:L410 yrkande
4, 1989/90:L416 i denna del, 1990/91:L5 i denna del, 1990/91:L11
yrkande 2 och 1990/91:L12 yrkande 1 samt med anledning av
motionerna 1990/91:L4 yrkande 3 och 1990/91:L9 yrkande 3 i denna
del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.
24. Behörig domstol i vårdnadsmål (mom. 37)
Elisabeth Persson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45
börjar med "Frågor rörande" och slutar med "avstyrks alltså"
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det finns flera goda skäl för förslaget i
motion L4 att överflytta vårdnads- och umgängestvister från
allmän domstol till förvaltningsdomstol. Med en sådan ordning
skulle såväl själva sakprövningen som frågor om verkställighet
helt kunna koncentreras till den instans som för närvarande har
den största socialpsykologiska kompetensen och dessutom ofta har
ett gott samarbete med kommunernas socialtjänst. Det finns
således enligt utskottets mening anledning till antagande att
möjligheterna till samförståndslösningar skulle öka om vårdnads-
och umgängestvisterna fick handläggas i sin helhet i
förvaltningsdomstol. Därtill kommer att de så många gånger
kontroversiella verkställighetsfrågorna skulle bli föremål för
uppmärksamhet både från parternas och domstolens sida redan i
inledningen av en process. Vidare skulle riskerna för att behöva
besluta om tvångsåtgärder för att få verkställighet komma att
minimeras så långt det är möjligt. Mot denna bakgrund anser
utskottet att det är olyckligt att domstolsutredningen enligt
sina direktiv (Dir. 1989:56) endast har att överväga en ordning
som innebär att allmän domstol skall pröva såväl mål om vårdnad
och umgänge som frågor om verkställighet av sådana avgöranden.
Enligt utskottets mening borde utredningens uppgift ha varit den
omvända, ett förhållande som dock torde kunna rättas till genom
tilläggsdirektiv. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med
bifall till motion L4 yrkande 6 som sin mening ge regeringen
till känna.
I avvaktan på resultatet av domstolsutredningens arbete och
regeringens ställningstaganden bör enligt utskottets mening
motion L10 yrkande 12 samt motion L425 yrkande 2 såvitt avser
länsrätts möjligheter att återförvisa mål till tingsrätt vid
vägrad verkställighet inte föranleda någon riksdagens vidare
åtgärd. Utskottet avstyrker därför bifall till dessa
motionsyrkanden.
dels att utskottets hemställan under moment 37 bort ha
följande lydelse:
37. beträffande behörig domstol i vårdnadsmål
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L4 yrkande 6 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
25. Verkställighet i mål om vårdnad och umgänge (mom. 38)
Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45
börjar med "Av samma" och slutar med "yrkande 11" bort ha
följande lydelse:
När det gäller de frågor om verkställighet i mål om vårdnad
och umgänge, som tas upp i motionerna L425 och L10, anser
utskottet med hänsyn till frågornas vikt att
domstolsutredningens arbete inte får hindra omedelbara
ställningstaganden från riksdagens sida. Som framhålls i motion
L425 är verkställighetsprocesser när det gäller vårdnad och
umgänge -- inte minst sett utifrån barnets synvinkel --
synnerligen beklagansvärda, och de bestämmelser som reglerar
förfarandet måste vara utformade med barnets bästa som enda
utgångspunkt. Enligt utskottets mening framstår det som
anmärkningsvärt att det inte redan i dag i 21 kap. FB finns en
generell bestämmelse med ett klart och tydligt innehåll som går
ut på att länsrätten alltid får vägra verkställighet som inte är
förenlig med barnets bästa.
Som framhålls i motionerna L425 och L10 är det också angeläget
att försöka finna en metod som går ut på att så långt det är
möjligt undvika fortsatta tvister i vårdnads- och umgängesmål.
Enligt utskottets mening är den lösning som motionärerna anvisar
väl värd att närmare överväga. Om länsrätten vid vägrad
verkställighet är skyldig att återförvisa målet till tingsrätten
undviker man, som motionärerna också är inne på, ett destruktivt
dubbelprocessande i två instanser. Vidare torde allmän domstols
möjligheter att i ett återförvisat mål nå fram till ett
avgörande som också är verkställbart öka betydligt.
Sammanfattningsvis anser utskottet att det är angeläget med
ett system som dels i större utsträckning än det nuvarande ser
till barnets bästa vid verkställighet av vårdnads- och
umgängesavgöranden, dels gör det möjligt att ompröva
vårdnadsavgöranden, om det visar sig att de inte kan verkställas
utan tvångsåtgärder. Enligt utskottets mening torde dessa frågor
lämpligen kunna tas upp till behandling i samband med att
regeringen tar ställning till domstolsutredningens förslag.
Vad utskottet sålunda anfört bör med bifall till motionerna
L425 yrkande 2 i denna del och L10 yrkandena 11 och 12 ges
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 38 bort ha
följande lydelse:
38. beträffande verkställighet i mål om vårdnad och
umgänge
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:L425 yrkande
2 i denna del och 1990/91:L10 yrkandena 11 och 12 som sin
meningen ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
26. Expertledamot i domstol (mom. 39)
Ulla Orring (fp), Bengt Harding Olson (fp) och Elisabeth
Persson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47
börjar med "Utskottet erinrar" och slutar med "yrkande 10" bort
ha följande lydelse:
I likhet med motionärerna i motionerna L425 och L10 anser
utskottet att det i mål som rör barn ofta finns behov av
särskild sakkunskap i fråga om barns förhållanden. Detta behov
minskar inte med den nu föreslagna ordningen.
Utan barnpsykologiska kunskaper kan det många gånger vara i
det närmaste omöjligt att rätt bedöma vilken lösning som är bäst
för barnet i mål om vårdnad och umgänge. Det är inte realistiskt
att förutsätta att de domare och nämndemän som har att ta
befattning med mål av denna karaktär själva skall besitta sådan
kunskap. Inte heller är det alltid tillräckligt att domstolen
föranstaltar om utlåtanden av eller förhör med särskilt utsedda
sakkunniga. Enligt utskottets mening bör det därför finnas en
möjlighet att vid behov utöka rätten med en ledamot som har
ingående kunskaper om barns utveckling och behov. En lösning kan
härvid, som framhålls i motion L10, vara ett system med
expertledamot som deltar i rätten utan rösträtt. En sådan
ledamot skulle kunna fungera som en rådgivare åt domstolen i mål
där ledamöterna anser sig behöva tillgång till särskilda
kunskaper som de inte själva besitter och inte heller kan
tillgodogöra sig inom ramen för en pågående process.
Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna L425
yrkande 1 och L10 yrkande 10 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 39 bort ha
följande lydelse:
39. beträffande expertledamot i domstol
att riksdagen med bifall till motionerna 1988/89:L425 yrkande
1 och 1990/91:L10 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.
27. Kompetenskrav m.m. för domare (mom. 40)
Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47
börjar med "När det" och på s. 48 slutar med "denna del" bort ha
följande lydelse:
Betydelsen av en omsorgsfull handläggning av vårdnads- och
umgängesmål i våra domstolar kan inte nog understrykas. Som
framhålls i motion L5 kommer kraven på handläggaren att öka med
den nya ordningen genom att domstolen i många avseenden får en
mer framträdande roll än tidigare. Enligt utskottets mening är
det därför viktigt att vårdnadsmål inte handläggs av alltför
orutinerade domare. Som ett minimikrav bör gälla att domaren är
ordinarie, vikarierar för en ordinarie domare eller har varit
ordinarie.
Vad utskottet sålunda anfört bör, med bifall till motion L10
yrkande 9 samt med anledning av motion L5 i denna del, ges
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 40 bort ha
följande lydelse:
40. beträffande kompetenskrav m.m. för domare
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L10 yrkande 9 och
med anledning av motion 1990/91:L5 i denna del som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
28. Ensamstående fäders situation (mom. 42)
Ulla Orring och Bengt Harding Olson (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49
börjar med "Utskottet påminner" och slutar med "yrkande 17" bort
ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är de frågor som motionärerna
aktualiserar synnerligen angelägna. Ensamstående frånskilda män
drabbas ofta av två separationer. För det första förlorar de sin
föräldraroll och för det andra förlorar de många gånger sin
anknytning till familjen, släktingar och vänner. Det är allmänt
omvittnat att många män inte klarar av dessa separationer utan
hamnar i personliga kriser som ibland följs av missbruk av olika
slag, vilket i sin tur leder till ohälsa och kriminalitet och
därmed allt sämre förhållande till barnen. Utskottet anser i
likhet med motionärerna att dessa frågor alltför ofta kommit i
skymundan och att de ensamstående fädernas situation förtjänar
betydligt större uppmärksamhet från samhällets sida. Som
framhålls i motionen är kunskaperna om hur männen klarar att av
bli ensamstående för närvarande ytterst bristfälliga. Inte minst
mot bakgrund av de samhällsekonomiska konsekvenserna av att
många män efter en separation inte kan fungera socialt är det
angeläget att lämpliga åtgärder vidtas för att förbättra deras
situation.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till
motion L10 yrkande 17 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 42 bort ha
följande lydelse:
42. beträffande ensamstående fäders situation
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L10 yrkande 17
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilda yttranden
1. Fortsatt gemensam vårdnad (mom. 8)
Charlotte Cederschiöld (m) anför:
Jag stöder i huvudsak betänkandet Vårdnad och Umgänge, men
finner ändå skäl att framföra följande synpunkter.
Gemensam vårdnad blir huvudregel. Domstolens lyhördhet att
verkligen finna de fall då gemensam vårdnad inte är förenlig med
barnets bästa blir utslagsgivande för lagstiftningens
effektivitet och acceptans i det allmänna medvetandet.
Huvudregeln om gemensam vårdnad får inte vara normgivande på så
sätt att det i praktiken kommer att krävas särskilt civilkurage
att våga stå upp emot den. Den får heller aldrig fungera som ett
hot eller vara så stark att den hindrar synpunkter som skyddar
barnet från att komma i dagen. Barn som utsatts för övergrepp,
även av lindrig art, skall aldrig tvingas att umgås med
förövaren eller behöva riskera att bli ett verktyg i
behandlingen och rehabiliteringen av förövaren. Förälderns
umgängesrätt får inte vara en börda för barnet. Utskottets
ställningstagande för att ge barnet möjlighet till ett
grundläggande inflytande i vårdnads- och umgängesprocessen bör
regeringen snarast konkretisera.
Beslut i dessa frågor kan ha avgörande betydelse för en
människas hela liv. Det är av yttersta vikt att eventuella
brister i lagstiftning eller tillämpning inte tillåts bestå utan
skyndsamt rättas till. Barnens situation vid skilsmässa får inte
ytterligare försvåras av lagstiftningen. Mot bakgrund av frågans
komplexitet samt stora betydelse för den enskilde bör därför en
särskilt noggrann utvärdering och uppföljning göras, och jag
förutsätter att en sådan kommer till stånd samt delges utskottet
inom rimlig tid.
2. Barns ställning i mål om vårdnad och umgänge (mom. 36)
Elisabeth Persson (v) anför:
Föräldrabalken (FB) reglerar inte bara frågor om vårdnad och
umgänge utan innehåller också en mängd andra bestämmelser. Som
namnet anger är utgångspunkten föräldrarna dvs. de vuxna.
Generellt har FB alltså ett föräldraperspektiv. När balken
infördes år 1949 var samhällets syn på barns rätt och på
förhållandet mellan föräldrar och barn en annan än i dag. Barn
tillerkändes inte respekt och rätt till integritet i samma grad
som nu, 40 år senare. Föräldrar/förmyndare/de vuxna hade rätt
över barnen och barnens behov sattes inte i främsta rummet.
Detta synsätt är -- förhoppningsvis -- föråldrat. De flesta
bestämmelser är också ändrade i takt med vår förändrade
inställning till barns rätt. Men fortfarande är
föräldraperspektivet genomgående. De förändringar i positiv
riktning som nu görs förskjuter men ändrar inte detta
övergripande perspektiv.
Även om vår principiella mening fortfarande är att det vore
stor fördel att samla alla lagar om barn i en barnbalk, avstår
vi nu från att reservera oss till förmån för motion L4 yrkande
3. Vi anser att andemeningen i motionen bakom detta yrkande kan
tillgodoses i och med vad utskottet anfört om motionerna L9
yrkande 3 delvis, L410 yrkande 4, L12 yrkande 1, L416 i denna
del, L11 yrkande 2, L5 i denna del samt L4 yrkande 3, vilka alla
handlar om barns talerätt.
I propositionen framlagda lagförslag
Bilaga 1
Av utskottet föreslagen ändring i regeringens förslag till
lag om ändring i föräldrabalken
Rätten skall se till att frågor om vårdnad och umgänge blir
tillbörligt utredda.
Innan rätten avgör ett Innan rätten avgör ett
mål eller ärende om mål eller ärende om
vårdnad eller umgänge vårdnad eller umgänge
skall socialnämnden ges skall socialnämnden ges
tillfälle att lämna tillfälle att lämna
upplysningar. Har nämnden upplysningar. Har nämnden
tillgång till upplysningar tillgång till upplysningar
som kan vara av betydelse som kan vara av betydelse
för frågans bedömning för frågans bedömning
är nämnden skyldig att är nämnden skyldig att
lämna rätten sådana lämna rätten sådana
upplysningar. Om det behövs upplysningar. Om det behövs
ytterligare utredning, får ytterligare utredning, får
rätten uppdra åt rätten uppdra åt
socialnämnden eller socialnämnden eller
något annat organ att utse något annat organ att utse
någon att verkställa någon att verkställa
sådan. Rätten får sådan. Rätten får
fastställa riktlinjer fastställa riktlinjer
för utredningen och för utredningen och
bestämma en viss tid inom bestämma en viss tid inom
vilken utredningen skall vara vilken utredningen skall vara
slutförd. Om det behövs, slutförd. Om det behövs,
får rätten får rätten
förlänga denna tid. förlänga denna tid.
Rätten skall se till att
utredningen bedrivs skyndsamt.
Barnet får höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det
och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras.
Av reservanterna föreslagna lagändringar
Bilaga 3
Reservation 4 (mom. 7)
Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
Regeringens förslag Reservanternas förslag
6 kap.
18 §
I mål om vårdnad eller I mål om vårdnad eller
umgänge får rätten umgänge får rätten
uppdra åt socialnämnden uppdra åt socialnämnden
eller något annat organ att eller något annat organ att
i barnets intresse anordna i barnets intresse anordna
samtal i syfte att nå samtal i syfte att nå
enighet mellan enighet mellan
föräldrarna föräldrarna
(samarbetssamtal). (samarbetssamtal). Sådant
uppdrag bör ges så snart
ett samarbetssamtal kan antas
tjäna något syfte.
Om rätten lämnar uppdrag enligt första stycket, kan den
förklara att målet skall vila under en viss tid. Detsamma gäller
om samarbetssamtal redan har inletts och fortsatta samtal kan
antas vara till nytta. Om det finns särskilda skäl, kan rätten
förlänga den utsatta tiden.
Reservation 8 (mom. 13)
Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
Nuvarande lydelse Reservanternas förslag
6 kap.
7 a §
Om barnets vårdnadshavare
åsidosätter barnets
behov av umgänge med den
förälder som inte är
vårdnadshavare, skall
rätten besluta om
ändring i vårdnaden,
såvida inte hänsyn till
barnets bästa talar
däremot.
Reservation 9 (mom. 14)
Reservanternas förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 4 § brottsbalken skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap.
4 §
Den som obehörigen skiljer ett barn under femton år från någon
som har vårdnaden om barnet döms för egenmäktighet med barn
till böter eller fängelse i högst sex månader, om gärningen inte
utgör brott mot frihet. Detsamma gäller, om den som gemensamt
med någon annan har vårdnaden om ett barn under femton år utan
beaktansvärt skäl egenmäktigt bortför barnet eller om den som
skall ha vårdnaden obehörigen bemäktigar sig barnet och
därigenom själv tar sig rätt.
Till ansvar enligt första stycket döms också den som
obehörigen skiljer ett barn under femton år från någon som
vårdar barnet med stöd av lagen (1980:621) med särskilda
bestämmelser om vård av unga, om gärningen inte utgör brott mot
frihet eller främjande av flykt.
För egenmäktighet med
barn skall ock dömas barns
vårdnadshavare som utan
beaktansvärt skäl i
väsentlig mån
åsidosätter barnets
behov av umgänge med den
förälder som inte är
vårdnadshavare.
Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som
grovt skall gärningsmannen dömas till fängelse i högst två år.
Denna lag träder i kraft den 1 mars 1991.
Reservation 11 (mom. 18)
Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
Regeringens förslag Reservanternas förslag
6 kap.
15 §
Barnets vårdnadshavare har Barnets vårdnadshavare har
ett ansvar för att barnets ett ansvar för att barnet
behov av umgänge med en kan umgås med en
förälder som inte är förälder som inte är
vårdnadshavare eller med vårdnadshavare eller med
någon annan som står någon annan som står
barnet särskilt nära barnet nära i den
så långt som möjligt utsträckning som är
tillgodoses. lämplig med hänsyn till
Vårdnadshavaren skall, om barnets bästa. Vad som
inte särskilda skäl är barnets bästa skall
talar mot det, lämna därvid bestämmas med
sådana upplysningar utgångspunkt från
rörande barnet som kan barnets ålder och
främja umgänget. mognadsgrad,
känslomässig anknytning
mellan barnet och
umgängesrättshavaren,
barnets egen inställning
samt föräldrarnas
inbördes
förhållanden.
Vårdnadshavarens ansvar
omfattar även, om inte
särskilda skäl talar mot
det, en skyldighet att
lämna erforderliga
upplysningar om barnets
förhållanden och
utveckling.
Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av
en förälder som inte är vårdnadshavare, beslutar rätten på talan
av denna förälder i frågan om umgänge efter vad som är bäst för
barnet.
Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av
någon annan än en förälder, beslutar rätten på talan av
socialnämnden i frågan om umgänge efter vad som är bäst för
barnet.
Reservation 12 (mom. 18)
Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
Regeringens förslag Reservanternas förslag
6 kap.
15 §
Barnets vårdnadshavare har Barnets vårdnadshavare har
ett ansvar för att barnets ett ansvar för att barnet
behov av umgänge med en kan umgås med en
förälder som inte är förälder som inte är
vårdnadshavare eller med vårdnadshavare eller med
någon annan som står någon annan som står
barnet särskilt nära barnet nära i den
så långt som möjligt utsträckning som är
tillgodoses. lämplig med hänsyn till
Vårdnadshavaren skall, om barnets bästa. Vad som
inte särskilda skäl är barnets bästa skall
talar mot det, lämna därvid bestämmas med
sådana upplysningar utgångspunkt från
rörande barnet som kan barnets ålder och
främja umgänget. mognadsgrad,
känslomässig anknytning
mellan barnet och
umgängesrättshavaren,
barnets egen inställning
samt föräldrarnas
inbördes
förhållanden.
Vårdnadshavaren skall, om
inte särskilda skäl
talar mot det, lämna
sådana upplysningar
rörande barnet som kan
främja umgänget.
Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av
en förälder som inte är vårdnadshavare, beslutar rätten på talan
av denna förälder i frågan om umgänge efter vad som är bäst för
barnet.
Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av
någon annan än en förälder, beslutar rätten på talan av
socialnämnden i frågan om umgänge efter vad som är bäst för
barnet.
Reservation 13 (mom. 18)
Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
Regeringens förslag Reservanternas förslag
6 kap.
15 §
Barnets vårdnadshavare har Barnets vårdnadshavare har
ett ansvar för att barnets ett ansvar för att barnets
behov av umgänge med en behov av umgänge med en
förälder som inte är förälder som inte är
vårdnadshavare eller med vårdnadshavare eller med
någon annan som står någon annan som står
barnet särskilt nära barnet särskilt nära
så långt som möjligt så långt som möjligt
tillgodoses. tillgodoses.
Vårdnadshavaren skall, om Vårdnadshavaren skall
inte särskilda skäl därvid, om inte
talar mot det, lämna särskilda skäl talar mot
sådana upplysningar det, lämna erforderliga
rörande barnet som kan upplysningar om barnets
främja umgänget. förhållanden och
utveckling.
Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av
en förälder som inte är vårdnadshavare, beslutar rätten på talan
av denna förälder i frågan om umgänge efter vad som är bäst för
barnet.
Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av
någon annan än en förälder, beslutar rätten på talan av
socialnämnden i frågan om umgänge efter vad som är bäst för
barnet.
Reservation 15 (mom. 22)
Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
Regeringens förslag Reservanternas förslag
1 kap.
2 §
Rätten skall förklara att mannen i äktenskapet ej är fader
till barnet, om
1. det är utrett att modern har haft samlag med annan än
mannen under tid då barnet kan vara avlat och det med hänsyn
till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet har avlats
av den andre,
2. det på grund av barnets arvsanlag eller annan särskild
omständighet kan hållas för visst att mannen ej är barnets
fader, eller
3. barnet har avlats före äktenskapet eller under det att
makarna levde åtskilda och det ej är sannolikt att makarna har
haft samlag med varandra under tid då barnet kan vara avlat.
Godkänner mannen i Godkänner mannen i
äktenskapet skriftligen äktenskapet skriftligen
annan mans bekräftelse av annan mans förklaring av
faderskapet och har i fråga faderskapet och har i fråga
om bekräftelsen iakttagits om förklaringen iakttagits
bestämmelserna i 4§, bestämmelserna i 4§,
skall därigenom anses skall därigenom anses
fastställt att mannen i fastställt att mannen i
äktenskapet ej är äktenskapet ej är
barnets fader. Bekräftelsen barnets fader. Förklaringen
skall i dock i detta fall skall dock i detta fall alltid
alltid vara skriftligen vara skriftligen godkänd av
godkänd av modern. modern.
3 §
Föreligger ej fall som Föreligger ej fall som
avses i 1§ eller har avses i 1§ eller har
rätten meddelat rätten meddelat
förklaring enligt 2§ förklaring enligt 2§
första stycket, första stycket,
fastställs faderskapet fastställs faderskapet
genom bekräftelse eller genom förklaring enligt
dom. 4§ eller dom.
4 §
Bekräftelse av faderskap Förklaring av faderskap
sker skriftligen och skall sker skriftligen och skall
bevittnas av två personer. bevittnas av två personer.
Bekräftelsen skall Förklaringen skall
skriftligen godkännas av skriftligen godkännas av
socialnämnden och av modern socialnämnden och av modern
eller särskilt förordnad eller särskilt förordnad
förmyndare för barnet. förmyndare för barnet.
Har barnet uppnått myndig Har barnet uppnått myndig
ålder, skall ålder, skall
bekräftelsen i stället förklaringen i stället
godkännas av barnet godkännas av barnet
självt. Socialnämnden självt. Socialnämnden
får lämna sitt får lämna sitt
godkännande endast om det godkännande endast om det
kan antas att mannen är kan antas att mannen är
fader till barnet. fader till barnet.
Bekräftelse kan ske även Förklaring kan ske även
före barnets födelse. före barnets födelse.
Regeringens förslag Reservanternas förslag
Visas senare att den som har Visas senare att den som har
lämnat bekräftelse ej lämnat förklaring ej
är fader till barnet, skall är fader till barnet, skall
rätten förklara att rätten besluta att
bekräftelsen saknar verkan förklaringen saknar verkan
mot honom. mot honom.
2 kap.
5 §
Om faderskapsfrågan kan Om faderskapsfrågan kan
bedömas med tillräcklig bedömas med tillräcklig
säkerhet på grund av säkerhet på grund av
socialnämndens utredning, socialnämndens utredning,
bör nämnden bereda den bör nämnden bereda den
som antas vara fader till som antas vara fader till
barnet tillfälle att barnet tillfälle att att
bekräfta faderskapet. förklara sig som far till
barnet enligt 1kap. 4§.
3 kap.
1 §
Vill man som enligt 1kap. 1§ skall anses som barns fader
vinna förklaring enligt 1kap. 2§ första stycket att han icke
är fader till barnet, skall han väcka talan härom mot barnet
eller, om barnet har avlidit, dess arvingar.
Är mannen död och har Är mannen död och har
han inte varaktigt sammanbott han inte varaktigt sammanbott
med barnet och inte heller med barnet och inte heller
efter barnets födelse efter barnets födelse
bekräftat att barnet är förklarat att barnet är
hans, har den avlidnes maka hans, har den avlidnes maka
och var och en som jämte och var och en som jämte
eller näst efter barnet eller näst efter barnet
är berättigad till arv är berättigad till arv
efter mannen rätt att efter mannen rätt att
väcka talan om att mannnen väcka talan om att mannnen
ej är fader till barnet. ej är fader till barnet.
Efterlämnar den avlidne Efterlämnar den avlidne
förutom maka sådana förutom maka sådana
arvingar som avses i 3kap. arvingar som avses i 3kap.
2§ ärvdabalken, har var 2§ ärvdabalken, har var
och en av dem rätt att och en av dem rätt att
väcka talan under här väcka talan under här
angivna förutsättningar. angivna förutsättningar.
Rätt att väcka talan föreligger ej, om vid mannens död mer än
ett år har förflutit från det att talan, som grundats på att
mannen är fader till barnet, väckts mot honom och han fått del
därav eller om mer än ett år har förflutit sedan anspråk på
samma grund framställts mot mannens dödsbo.
3 §
Talan som avses i 1 eller 2§ får väckas vid rätten i den ort
där barnet har sitt hemvist eller, om det har avlidit, vid den
rätt som har att ta upp tvist om arv efter barnet. Finns det
inte någon annan behörig domstol, skall målet tas upp av
Stockholms tingsrätt.
Detsamma gäller talan Detsamma gäller talan
enligt 1kap. 4§ tredje enligt 1kap. 4§ tredje
stycket om att en stycket om att en
faderskapsbekräftelse faderskapsförklaring saknar
saknar verkan mot den som har verkan mot den som har
lämnat den. lämnat den.
Rätten skall se till att frågor om vårdnad och umgänge blir
tillbörligt utredda.
Innan rätten avgör ett Innan rätten avgör ett
mål eller ärende om mål eller ärende om
vårdnad eller umgänge vårdnad eller umgänge
skall socialnämnden ges skall socialnämnden ges
tillfälle att lämna tillfälle att lämna
upplysningar. Har nämnden upplysningar. Har nämnden
tillgång till upplysningar tillgång till upplysningar
som kan vara av betydelse som kan vara av betydelse
för frågans bedömning för frågans bedömning
är nämnden skyldig att är nämnden skyldig att
lämna rätten sådana lämna rätten sådana
upplysningar. Om det behövs upplysningar. Om det behövs
ytterligare utredning, får ytterligare utredning, får
rätten uppdra åt rätten uppdra åt
socialnämnden eller socialnämnden eller
något annat organ att utse något annat organ att
någon att verkställa verkställa sådan.
sådan. Rätten får Rätten får fastställa
fastställa riktlinjer riktlinjer för utredningen
för utredningen och och bestämma en viss tid
bestämma en viss tid inom inom vilken utredningen skall
vilken utredningen skall vara vara slutförd. Om det
slutförd. Om det behövs, behövs, får rätten
får rätten förlänga denna tid.
förlänga denna tid. Rätten skall se till att
utredningen bedrivs skyndsamt.
Barnet får höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det
och det är uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras.
Reservation 20 (mom. 31)
Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
Nuvarande lydelse Reservanternas förslag
6 kap.
20 § andra stycket
Beslut enligt första Beslut enligt första
stycket får meddelas utan stycket får meddelas utan
huvudförhandling. Innan huvudförhandling. Innan
beslutet meddelas skall beslutet meddelas skall
motparten få tillfälle motparten få tillfälle
att yttra sig i frågan. att yttra sig i frågan.
Rätten kan inhämta Rätten skall ge
upplysningar från socialnämnden tillfälle
socialnämnden i frågan. att yttra sig i frågan. Har
Har rätten meddelat ett rätten meddelat ett beslut,
beslut, skall den ompröva skall den ompröva det
det när målet eller när målet eller
ärendet avgörs. ärendet avgörs.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Propositionen 2
Motionerna 3
Motioner väckta med anledning av proposition 1990/91:8 3
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1989/90 6
Utskottet 8
1. Inledning 8
2. Propositionens huvudsakliga innehåll 10
3. Allmänna överväganden 10
4. Samarbetssamtal 13
5. Gemensam vårdnad 16
5.1. Fortsatt gemensam vårdnad i vissa fall 16
5.2. Gemensam vårdnad för föräldrar som inte varit gifta med
varandra 18
6. Umgängesfrågor 19
6.1. Regler om umgängesrätt 19
6.2. Upplysningar om barnet 25
6.3. Kostnader för umgänge med barn 27
7. Frågor om faderskap 29
8. Vårdnadsutredningar 34
9. Interimistiska beslut 38
10. Barns ställning i mål om vårdnad och umgänge 41
11. Vissa processuella frågor 43
12. Övriga frågor 48
Hemställan 49
Reservationer 54
1. Ny utredning om barnets rätt (mp) 54
2. Utformningen av samarbetssamtal (fp, c, mp) 54
3. Ekonomiskt stöd till kommunerna (v) 55
4. Domstols initiativ till samarbetssamtal (fp) 56
5. Sociala föräldraskap (fp) 56
6. Umgängesrättens utövande (fp) 57
7. Översyn av umgängesreglerna (c) 58
8. Umgängessabotage (fp) 59
9. Straffansvar för vårdnadshavaren (fp) 60
10. Vårdnadshavarens upplysningsskyldighet (fp, c) 60
11. Lagbestämmelsen om ansvaret för umgängesrätten
(fp--villk.) 61
12. Lagbestämmelsen om ansvaret för umgängesrätten
(fp--villk.) 61
13. Lagbestämmelsen om ansvaret för umgängesrätten (fp,
c--villk.) 61
14. Termen faderskapserkännande (m) 62
15. Termen faderskapserkännande (fp) 63
16. Faderskapspresumtion vid samboförhållanden (fp, mp) 64
17. Socialnämndens medverkan i vårdnadsutredning (v) 65
18. Förslag i vårdnadsutredningar (fp) 65
19. Lydelsen av 6 kap. 19 § föräldrabalken (v--villk.) 66
20. S.k. snabbyttranden (fp) 66
21. Barnkompetensen inom socialtjänsten (fp) 67
22. Motivering av vårdnadsavgöranden (mp) 68
23. Barns ställning i mål om vårdnad och umgänge (mp) 68
24. Behörig domstol i vårdnadsmål (v) 69
25. Verkställighet i mål om vårdnad och umgänge (fp) 70
26. Expertledamot i domstol (fp, v) 71
27. Kompetenskrav m.m. för domare (fp) 72
28. Ensamstående fäders situation (fp) 72
Särskilda yttranden 73
1. Fortsatt gemensam vårdnad (en m) 73
2. Barns ställning i mål om vårdnad och umgänge (v) 73
Bilaga 1 I propositionen framlagda lagförslag 75
Bilaga 2 Av utskottet föreslagen ändring i regeringens
förslag till lag om ändring i föräldrabalken 92
Bilaga 3 Av reservanterna föreslagna lagändringar 93