I betänkandet behandlar utskottet sju motioner som tar upp
frågor om konsumentskydd vid krediter och kreditköp,
betalningsvillkor och ränta samt preskription av bankmedel.
Den av motionerna som gäller ändrad preskriptionstid för
bankmedel har remissbehandlats. En sammanställning av
remissvaren har intagits som bilaga till betänkandet.
Utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden. Utskottets
ställningstaganden har föranlett två reservationer (mp).
Motionerna
1988/89:L901 av Kjell Ericsson m.fl. (c) vari -- med
hänvisning till vad som anförts i motion 1988/89:N214 -- yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om enhetliga regler för dröjsmålsränta resp.
regler för betalning av fakturerade varor.
1989/90:L704 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (båda
s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om otillbörlig marknadsföring av
vissa konsumenttjänster.
1989/90:L707 av Martin Olsson m.fl. (c) vari -- såvitt nu är i
fråga -- yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om konsumentskyddet och konto- och
kreditkortsmarknaden.
1989/90:L709 av Kent Lundgren och Gösta Lyngå (båda mp) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till
kreditbegränsningar för fysiska personer enligt vad som anförts
i motionen.
1989/90:L710 av Kent Lundgren m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen begär att regeringen låter utreda lämplig
övre gräns för effektiv totalränta i kreditaffärer gentemot
enskild person och återkommer med lagförslag till riksdagen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att postens och bankens datumstämpel skall
gälla som effektiv betalningsdag,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att utsändande av faktura vid reglering av
periodisk avgift, eller vid skuldreglering, skall ske i så god
tid att ett månadsskifte alltid finns mellan mottagandet och
förfallodagen och att minst 15 kalenderdagar finns tillgängliga
för betalning till post eller bank,
4. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att faktura, vars förfallodag inträffar på bankfri
dag, får betalas nästföljande bankdag.
1989/90:L908 av Magnus Persson (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om ändrad preskriptionstid för banktillgodohavanden.
1989/90:L910 av Kjell Ericsson m.fl. (c) vari -- med
hänvisning till vad som anförts i motion 1989/90:N348 -- yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om enhetliga regler för dröjsmålsränta resp.
regler för betalning av fakturerade varor.
Konsumentskydd vid krediter och kreditköp
Gällande ordning
Regler om konsumentkrediter finns i konsumentkreditlagen
(1977:981), som trädde i kraft den 1 juli 1979. Syftet med
lagen, vars regler är tvingande till konsumentens förmån, är att
stärka konsumenternas ställning i kreditsammanhang. Lagen gäller
kredit (betalningsanstånd eller lån) som är avsedd huvudsakligen
för enskilt bruk och som lämnas eller erbjuds konsument av
näringsidkare i dennes yrkesmässiga näringsverksamhet. Lagen är
också tillämplig på kredit som lämnas av någon annan än en
näringsidkare om krediten förmedlas av näringsidkaren som ombud
för kreditgivaren.
Bestämmelserna i konsumentkreditlagen är av både
näringsrättslig och civilrättslig natur. Lagen omfattar såväl
krediter som lämnas utan direkt samband med köp av varor, dvs.
fristående krediter, som kreditköp. Merparten av bestämmelserna
är dock inriktade på kreditköp enbart.
Med kreditköp förstås enligt lagen köp av vara då säljaren
lämnar köparen anstånd med någon del av betalningen. Kreditköp
föreligger också då betalningen helt eller delvis erläggs med
belopp som köparen får låna av säljaren eller av annan
kreditgivare på grund av en överenskommelse mellan kreditgivaren
och säljaren. Har avtalet betecknats som uthyrning eller
betalningen som vederlag för varans nyttjande föreligger ändå
kreditköp, om det är avsett att den till vilken varan utlämnas
skall bli ägare av denna (3 §).
Vid kreditköp gäller som huvudregel enligt 8 §
konsumentkreditlagen att minst 20 % av varans kontantpris skall
betalas kontant (kontantinsats). Av 9 § följer att en
näringsidkare som underlåter att ta ut kontantinsats kan
meddelas ett vitesförbud av marknadsdomstolen att fortsätta
härmed. Enligt 30 § gäller dock reglerna om kontantinsats och
ingripande av marknadsdomstolen inte sådana kreditköp för vilka
regeringen meddelat föreskrifter med stöd av lagen (1986:1202)
med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor
vid kreditköp. Våren 1988 utnyttjade regeringen bemyndigandet
som finns i den lagen och föreskrev genom förordningen
(1988:160) om betalningsvillkor vid kreditköp krav på viss
minsta kontantinsats eller motsvarande vid kreditköp samt en
viss längsta kredittid. Kravet på kontantinsats sattes till 50 %
för bilar och 40 % för övriga varor. Även våren 1989 utnyttjade
regeringen nämnda bemyndigande och föreskrev genom förordningen
(1989:217) om ändring i förordningen (1988:160) om
betalningsvillkor vid kreditköp att kontantinsatsen skulle vara
minst 60 % för kreditköp.
Konsumentkreditlagen innehåller vidare (5 §) bestämmelser om
att en näringsidkare vid annonsering, skyltning och liknande
marknadsföring beträffande kredit skall lämna information om den
effektiva räntan för krediten. Är det fråga om kredit för
förvärv av särskild vara, tjänst eller annan nyttighet måste på
samma sätt information lämnas angående den totala
kreditkostnaden samt kontantpriset. Innan kreditavtal ingås
skall den näringsidkare som lämnar eller förmedlar krediten
lämna konsumenten skriftlig information i de hänseenden som nyss
sagts (6 §). Konsumentkreditlagens bestämmelser om
marknadsföring av kredit anknyter till marknadsföringslagens
(1975:1418) regelsystem. Underlåtelse att vid marknadsföring av
kredit lämna erforderlig information kan sålunda föranleda
åläggande från marknadsdomstolen enligt 3 §
marknadsföringslagen.
I 24 § konsumentkreditlagen regleras kontoinnehavarens
betalningsansvar för belopp som påförts kontot genom att
kontokort har använts av obehörig. Sådant ansvar kan utkrävas
endast om kontohavaren eller annan som enligt kontoavtalet är
behörig att använda kontokortet antingen lämnat ifrån sig kortet
till annan, eller genom grov oaktsamhet förlorat kortet eller på
annat sätt förlorat besittningen av kortet och inte snarast
efter upptäckten anmält förlusten hos kreditgivaren. För belopp
som har påförts kontot, sedan kreditgivaren mottagit anmälan att
kontohavaren eller annan som enligt kontoavtalet är behörig att
använda kontokortet ej längre har detta i sin besittning, är
kontohavaren betalningsskyldig endast om han förfarit svikligt.
Konsumentverket utövar enligt 25 § tillsyn över efterlevnaden
av konsumentkreditlagen. Tillsynen omfattar dock inte Sveriges
riksbanks, Sveriges Investeringsbank AB, verksamhet som står
under tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen
eller verksamhet hos exekutiv myndighet. I tillsynsuppgiften
ligger bl.a. att meddela de råd och anvisningar som i samband
med tillsynen finnes påkallade. I förarbetena till
konsumentkreditlagen (prop. 1976/77:123 och LU 1977/78:5) har
slagits fast att bl.a. bestämmelserna om marknadsföring av
kredit och kontantinsats skall närmare preciseras genom att
konsumentverket utfärdar riktlinjer. Sådana riktlinjer har också
utfärdats. De senaste (KOVFS 1985:7), som gäller från den 1
april 1986, innebär utökade krav på information från företagen
om effektiv ränta, kreditkostnad och kredittid. Det föreskrivs
bl.a. en utformning av informationen om den effektiva räntan som
gör det lättare för konsumenterna att jämföra kreditformerna och
välja den mest fördelaktiga krediten. Vidare gäller att
kreditkostnaden skall anges i kronor för det fall reklam görs
för kredit som gäller viss vara eller tjänst eller annan
nyttighet.
Vid sidan av riktlinjerna finns sedan våren 1986 särskilda
överenskommelser mellan konsumentverket samt
kontokreditföretagens och handelns branschorganisationer om
förbättrad budget- och kreditrådgivning gentemot konsumenterna.
Dessa innebär bl.a. att konsumentverket på grundval av uppgifter
från kreditföretagen skall ge ut marknadsöversikter över
förekommande krediter. Branschen har även åtagit sig att iaktta
vissa etiska regler vid marknadsföring av krediter och
kreditgivning.
När det gäller kreditgivning från företag som står under
bankinspektionens tillsyn har konsumentverket i samråd med
bankinspektionen kommit överens med bankerna och vissa andra
kreditinstitut om att dessa vid kreditgivning till
privatpersoner skall tillämpa samma beräkningsgrund för effektiv
ränta som angivits i riktlinjerna. Bestämmelserna, som gäller
från den 1 april 1988, finns intagna i bankinspektionens
allmänna råd (BFFS 1987:15). Bankerna har också åtagit sig att
tillämpa vissa etiska regler vid marknadsföring av krediter.
Förhandlingarna har också resulterat i en modell för
marknadsöversikter för konsumentkrediter på bankområdet, vilka
skall ges ut av konsumentverket.
Sedan den 1 juli 1988 gäller att viss finansieringsverksamhet
inte får bedrivas utan särskilt tillstånd. Bestämmelserna härom
finns i lagen (1988:606) om finansbolag. Lagen är tillämplig på
bl.a. alla företag som bedriver sådan verksamhet riktad mot
konsumenter eller som ägs av bank. Med finansieringsverksamhet
riktad mot konsument avses inte bara kreditgivning som omfattas
av konsumentkreditlagen utan också ställande av garanti för
kredit och förmedling av kredit. Rena handelskrediter undantas
dock. För auktorisation krävs att vissa formella och kvalitativa
krav uppfylls. Företagen skall vidare stå under
bankinspektionens tillsyn och kontroll, och inspektionen har
rätt att återkalla en auktorisation (prop. 1987/88:149, NU 37).
Underlåter näringsidkare vid marknadsföring av vara, tjänst
eller annan nyttighet att lämna information som har särskild
betydelse från konsumentsynpunkt kan marknadsdomstolen med stöd
av 3 § marknadsföringslagen (1975:1418) ålägga honom att lämna
sådan information. Åläggandet får innehålla att informationen
skall lämnas bl.a. i annonser eller andra framställningar som
näringsidkaren använder vid marknadsföringen eller i viss form
lämnas till konsument som begär det. Marknadsdomstolen har i ett
beslut (1986:22), vilket rörde marknadsföring av
hemelektronikprodukter, funnit att information om årskostnaden
bör krävas då erbjudandet avser hyresavtal som gäller minst ett
år. Sådan information som belyser kostnaden totalt eller på
längre sikt ansåg domstolen ofta vara nödvändig för att
konsumenterna skall kunna klart bedöma innebörden av ett
hyreserbjudande och jämföra det med andra utbud. När det gäller
hyreserbjudanden för kortare tidsperioder på upp till sex
månader har domstolen däremot funnit att en rättvisande uppgift
om månadskostnaden framstår som tillräcklig för att
konsumenterna skall kunna bedöma innebörden av erbjudandet.
Domstolen har därför lämnat konsumentombudsmannens yrkande om
åläggande att ange totalkostnaden i ett sådant fall utan bifall
(1990:17).
Motionsmotiveringar
I motion L709 av Kent Lundgren och Gösta Lyngå (båda mp)
föreslås regler för att motverka ett alltför högt låntagande.
Enligt motionärerna har det blivit alltför lätt att få
okontrollerade lån dels genom att bankerna och kreditinstituten
inte längre känner ansvar för låntagarens kreditsäkerhet, dels
därför att kontokort kan användas utan täckning för sammanlagt
mycket stora lån. Långivaren bör därför enligt motionärerna ta
del av ansvaret för lånet. Om en låntagare inte kan återbetala
sin skuld och den därför överlämnas till kronofogden skall
långivaren, enligt motionärernas förslag, betala hälften av
skulden. Enligt motionärerna bör kreditprövningen innefatta
information om låntagarens årsinkomst och tidigare
skuldsättning. Motionärerna föreslår en regel som i huvudsak
innebär att kredit utan säkerhet, inkl. checkräkningskrediter,
inte får beviljas någon med mer än 50 % av den taxerade
inkomsten. Motionärerna yrkar att riksdagen hos regeringen begär
förslag till kreditbegränsningar för fysiska personer enligt vad
som sålunda anförts.
I motion L707 av Martin Olsson m.fl. (c) framhålls, såvitt nu
är i fråga, att många viktiga frågor återstår att lösa när det
gäller kreditkort och konsumentskydd. Från konsumentsynpunkt är
det väsentligt att kunderna även i framtiden har rätt att betala
kontant och att dessa kunder inte missgynnas genom att bli
hänvisade till endast en kassa eller att speciella erbjudanden
inte endast gäller kontokortskunderna. För vissa grupper --
åldringar, handikappade och de som måste låta andra handla åt
sig -- är det av betydelse att kontanthandeln finns kvar. Bland
de största nackdelarna för konsumenter som innehar kontokort är
avsaknaden av skydd när kortet utnyttjas av en obehörig och när
elektroniken inte fungerar. Bankernas och kreditkortsföretagens
regler i dessa fall är alltför stränga mot konsumenterna. En
annan viktig fråga vid utvecklingen av nya betalningssystem är
skyddet för den enskildes integritet. Enligt motionärernas
mening är det av stor betydelse att utvecklingen mot en ökad
kreditmarknad och övergången till elektroniska betalningssystem
noga följs av samhällets organ och att erforderliga
lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder vidtas för att
konsumentskyddet skall vara tillfredsställande. Vikten av att
regeringen följer dessa frågor och tar erforderliga initiativ
bör enligt motionärerna ges regeringen till känna.
I motion L704 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand
(båda s) framhålls att olika alternativ till kreditköp numera
har tillskapats i syfte att kringgå kreditrestriktioner och
konsumentkreditlagen. De s.k. hyrköpen, som innebär att
konsumenten har rätt att köpa varan efter hyrestidens utgång,
kan i många fall vara förtäckta kreditköp med sådana syften.
Marknadsföringen av hyrköpen antar också tvivelaktiga former.
Företag erbjuder uthyrning utan krav på hyra förrän kommande år
och utan information om årskostnad eller andra upplysningar som
möjliggör att erbjudandet klart kan bedömas och jämföras med
andra alternativ. Inte heller vid leasing finns krav på att
säljaren är skyldig att meddela köparen den totala kostnaden.
Sådana avtal för ofta med sig höga kostnader, och det är nästan
omöjligt för konsumenten att i förtid komma ifrån ett kontrakt
med mindre än att nästan hela kontraktsbeloppet betalas in.
Enligt motionärerna måste konsumenterna få information om de
verkliga kostnaderna för att kunna ta ställning till ett
eventuellt leasingavtal. Bankerna berörs inte av den
informationsplikt som konsumentkreditlagen föreskriver om
krediter som anknyter till inköp av en viss vara. Enligt
motionärerna har det dokumenterats att handlare som är granne
med en bank hjälpt konsumenten till bankkredit utan att
konsumenten ens varit inne på banken. Visst samarbete förekommer
också enligt motionärerna mellan banker och
kontofinansieringsbolag om att tillåta uttag via bankomaterna
och om återbetalning som en "vanlig" kontokortskredit varigenom
man kringgår regeln om kontantinsats. Kontokortsföretagen medger
numera också att kontantuttag påförs kontot, vilket leder till
impulsuttag. De olika erbjudandena som sålunda redovisas i
motionen ger enligt motionärerna konsumenterna inte möjlighet
att ta ställning till de verkliga kostnaderna för en kredit och
föranleder dessa att försätta sig i ekonomiska situationer som
de inte klarar av. Motionärerna pekar också på vikten av att
marknadsföringen av krediter sker på ett för konsumenten
begripligt sätt. Köp som sker till följd av otillbörlig
marknadsföring borde gå tillbaka. I motionen begärs ett
tillkännagivande om vad som anförts om otillbörlig
marknadsföring av konsumentkrediter.
Pågående arbete
Konsumentverket fick år 1985 i uppdrag av regeringen att i
samråd med bankinspektionen och berörda kreditkortsföretag
åstadkomma åtgärder som skulle förbättra budget- och
kreditrådgivningen. I uppdraget ingick bl.a. att söka åstadkomma
ett samordnat och aktivt bistånd till konsumenter som fått
betalningsproblem. Förhandlingar i frågan ledde till att
Finansbolagens förening tog initiativ till bildandet av en
kontonämnd. Kontonämnden, som inledde sin verksamhet den 1
februari 1987, är en organisation som har tillskapats i syfte
att hjälpa betalningssvaga konsumenter att nedbringa sina
låneskulder -- i första hand krediter på kontokort -- genom av-
eller nedskrivning av skulderna. Uppgörelserna tar sig främst
formen av underhandsackord. Kontonämndens inledande verksamhet,
som tills vidare bedrivs på försök, kopplades till ett samtidigt
pågående projekt med skuldsanering av ett stort antal hushåll i
fem socialdistrikt, varav fyra i Stockholm och ett i
Trollhättan. Kontonämndens verksamhet startade den 1 februari
1987. Därefter har beslut fattats om en fortsatt verksamhet
t.o.m. år 1990. Försöket har också utvidgats till att omfatta
ytterligare två socialdistrikt utanför Stockholmsområdet.
Med anledning av riksdagens begäran tillkallade regeringen
hösten 1988 en utredning om vissa konkursrättsliga frågor,
numera kallad insolvensutredningen (Ju 1988:02), för att utreda
bl.a. frågan om skuldsanering. Enligt direktiven (dir. 1988:52)
skall ett sådan institut, som redan finns i många länder, göra
det möjligt för fysiska personer att under vissa bestämda
förutsättningar bli av med sina skulder eller del av dem. I
direktiven framhålls att skuldsaneringen tillgodoser det från
social synpunkt välmotiverade intresset av att en person som
vill men inte till fullo förmår göra rätt för sig i ömmande fall
skall kunna befrias från sina skulder helt eller delvis. Enligt
direktiven bör utredningen lägga fram förslag till en
ändamålsenlig reglering av ett sådant institut.
Insolvensutredningen beräknas avlämna ett delbetänkande angående
skuldsanering under hösten 1990.
År 1988 tillsatte regeringen en kommitté, som tog namnet
skuldkommittén (Fi 1988:07), med uppgift att kartlägga
omfattningen och utbredningen av hushållens skuldsättning samt
föreslå åtgärder i syfte att begränsa denna skuldsättning och så
långt möjligt undanröja de sociala skadeverkningar som
skuldsättningen i vissa fall medför. Skuldkommittén avgav i
december 1988 sitt betänkande (SOU 1988:55) Hushållens
skuldsättning. I betänkandet läggs fram flera förslag som syftar
till att bl.a. förebygga skuldproblem. Sålunda föreslås att
särskilda medel avsätts för en brett upplagd informationskampanj
om skuldsättningens hushållsekonomiska konsekvenser som skall
genomföras under ledning av spardelegationen i samverkan med
konsumentverket och kronofogdemyndigheterna. Enligt kommittén är
det vidare angeläget att den ekonomiska rådgivning som lämnas av
socialtjänsten och den kommunala konsumentvägledningen byggs ut.
Det föreslås att socialstyrelsen får i uppdrag att genomföra ett
projekt som skall påskynda en sådan utveckling. Kommittén anser
också att konsumentverket årligen bör tillföras extra resurser
för att bl.a. kunna bättre övervaka efterlevnaden av
konsumentkreditlagen. I betänkandet framhålls att den mest
angelägna åtgärden av alla dock är en förbättring av
kreditinstitutens kreditprövning, och kommittén lägger fram
flera förslag med detta syfte. Man föreslår bl.a. förbud mot att
ansökningshandlingar bifogas direktreklam för kredit. Vidare
föreslår man att hushållen ges rätt att inom en månad utan
särskild kostnad få ångra ett lån samt att blancokrediter till
nya låntagare skall föregås av ett regelbundet
kvalifikationssparande. För att risken för missbruk av
kontokortskrediter skall minskas föreslår kommittén att ett
särskilt register inrättas hos statistiska centralbyrån eller
bankinspektionen med information om det antal kreditkort som en
person innehar. Upplysningen om antalet kort kan enligt
kommittén också vara en indikator på att en utvidgad
kreditprövning behövs. En ytterligare åtgärd som kommittén
föreslår är en begränsning av kreditinstitutens möjligheter att
erhålla samhällets eller inkassoföretagens hjälp att driva in
fordringar på privatpersoner i de fall då antingen
kreditprövningen varit ofullständig eller pris och övriga
villkor är oskäliga. Enligt kommittén bör frågorna om ett
förbättrat lagskydd för hushållen överföras till
justitiedepartementet för skyndsam vidare beredning i samband
med en pågående översyn av konsumentkreditlagen.
I betänkandet tas också upp frågan om behovet av åtgärder vid
konstaterade betalningssvårigheter. Skuldkommittén anser att de
erfarenheter som hittills vunnits av gäldsanering genom
kontonämndens verksamhet har varit goda och därför bör utvidgas.
Samtidigt bör hanteringen enligt kommitténs mening bli mer
effektiv, vilket förutsätter ett bättre författningsmässigt stöd
att genomdriva ackord. Kommittén föreslår därför att regeringen
prövar möjligheten att institutionalisera ackordsförfarandet för
enskilda antingen i ett centraliserat system som bygger vidare
på nuvarande kontonämnds arbete eller i ett decentraliserat
system kopplat till kronofogdemyndigheternas verksamhet. För att
kunna genomföra ackord även när parterna inte frivilligt vill
bidra till en lösning krävs författningsmässigt stöd. För att
gäldsanering skall få en bestående effekt förutsätts i båda
fallen, menar kommittén, att kommunala konsumentvägledare och
socialtjänsten deltar i arbetet genom att göra utredningar och
förmedla kontakter. Kommittén anser att utredningen för vissa
konkursrättsliga frågor av regeringen bör få i uppdrag att med
förtur bereda spörsmålet vidare. Skuldkommitténs betänkande har
varit föremål för remissbehandling.
Mot bakgrund av den under senare år kraftigt ökade
skuldsättningen hos svenska hushåll offentliggjorde regeringen i
maj 1989 vilka åtgärder man anser bör vidtas i syfte att skärpa
kraven på banker och finansinstitut vid kreditgivning till
hushåll och därmed begränsa hushållens konsumtionskrediter.
Regeringen uttalade därvid att kreditinstituten bör påta sig ett
ökat ansvar för den "överskuldsättning" som för närvarande
förekommer genom att banker och andra kreditinstitut själva helt
eller delvis får stå för kostnaden vid skuldsanering av särskilt
drabbade hushåll. Ett särskilt skuldsaneringsinstitut borde
därför införas och insolvensutredningen behandla spörsmålet med
förtur.
I regeringsuttalandet berördes också frågor om kreditprövning.
För att säkerställa att en korrekt och effektiv kreditprövning
verkligen görs borde det enligt regeringen finnas möjligheter
att jämka ett fordringsbelopp om kreditgivaren har gjort en
otillräcklig kontroll av kredittagarens betalningsförmåga.
Förslag till bestämmelser om detta avsågs bli behandlade i
samband med en översyn av konsumentkreditlagen inom
justitiedepartementet. Vidare ansåg regeringen att det i
konsumentkreditlagen bör införas regler om rätt för kredittagare
att lösa in lån i förtid. En sådan rätt skulle innebära
harmonisering till EGs direktiv för konsumentkrediter. I fråga
om marknadsföring av krediter förordade regeringen att
skuldkommitténs förslag om förbud mot att ansökningshandlingar
bifogas vid direktreklam för kredit blir genomfört. -- En
departementspromemoria om översyn av konsumentkreditlagen
beräknas vara färdig hösten 1990.
För att kraven på kreditprövning skall få genomslagskraft var
det enligt regeringen nödvändigt att kreditinstituten har
tillgång till ett engagemangsregister med uppgifter om
exempelvis en persons totala beviljade resp. utnyttjade
krediter. Regeringen hänvisade i sitt uttalande till att
Upplysningscentralen i december 1988 fått ett utvidgat tillstånd
att bedriva kreditupplysningsverksamhet innebärande att
uppgifter om beviljade krediter och kontokort får lämnas inom
s.k. slutna användargrupper. -- Upplysningscentralen har
därefter byggt upp ett s.k. kreditengagemangsregister och
erbjuder nu banker och finansbolag att ta del av uppgifter ur
registret.
Av konsumentverkets anslagsframställning för budgetåret
1990/91 framgår att insatser görs på det hushållsekonomiska
området och att verket kommer att avsätta ytterligare resurser
under den kommande planeringsperioden för att förstärka dessa
insatser. Den nära samverkan som har utvecklats med andra
intressenter, främst kommunernas konsumentverksamhet,
Kommunförbundet och socialstyrelsen, utgör enligt verket en bra
plattform att bygga vidare på. Verket håller också beredskap för
insatser med stöd av den marknadsrättsliga lagstiftningen när
det gäller utbud och marknadsföring på kreditmarknaden i syfte
att få till stånd saklighet och måttfullhet.
I april 1988 tillkallade regeringen en särskild utredare med
uppgift att utreda frågor om leasing av fast och lös egendom.
Enligt direktiven (dir. 1988:15) skall utredaren bl.a. analysera
de rättsliga förutsättningarna för leasing samt belysa de
samhällsekonomiska, statsfinansiella, företagsekonomiska och
privatekonomiska fördelar och nackdelar som leasing för med sig
samt ta ställning till om och i vilken utsträckning
lagstiftningsåtgärder behövs och lämna förslag till sådan
lagstiftning. När det gäller leasing av lös egendom framhålls i
direktiven att en viktig uppgift för utredaren är att undersöka
hur kundernas skydd skall kunna ökas. Det bör därvid övervägas i
vilken utsträckning det behövs tvingande regler för att uppnå
ett tillräckligt skydd för kunden när denne intar en underlägsen
ställning i förhållande till sin motpart. I direktiven uttalas
vidare att behovet av skyddsregler framstår som påtagligt
särskilt i konsumentförhållanden. I det sammanhanget bör
utredaren överväga bl.a. vad som bör gälla om kundens
betalningsskyldighet när han av olika orsaker inte kan använda
objektet och om det finns behov av bestämmelser som hindrar att
kunden drabbas av alltför stränga påföljder vid försummelse att
fullgöra de skyldigheter som avtalet ålägger honom. Utredningen
beräknar avge ett delbetänkande angående fastighetsleasing under
år 1990 och ett slutbetänkande år 1992.
Konsumentskyddet vid elektroniska betalningssystem är -- sedan
konsumentverket gjort en framställning härom -- föremål för en
kartläggning inom justitiedepartementet utifrån de juridiska och
tekniska spörsmål som kan väntas uppkomma från
konsumentsynpunkt. En grundläggande promemoria beräknas vara
färdig innevarande år.
Frågor rörande elektronisk betalningsöverföring har också
tagits upp av en arbetsgrupp inom civildepartementet,
samrådsgruppen för samhällets säkerhet inom dataområdet (SAMS).
Arbetsgruppen har i maj 1990 avlämnat en rapport, (Ds 1990:44)
ADB och samhällets säkerhet på 90-talet -- Samhällsaspekter på
säkerheten inom betalningsväsendet. I rapporten understryks
bl.a. behovet av att man fäster särskilt avseende vid
säkerhetskraven så att den enskilde kontohavaren inte skall
behöva stå risken för eventuella hanteringsfel i
betalningssystemen. SAMS förordar också att etiska regler införs
till skydd för den personliga integriteten och framhåller att
medborgarna även i framtiden måste erbjudas alternativ till
kontokort som betalsystem.
Frågan om behovet av förstärkt konsumentskydd i samband med
elektronisk betalningsförmedling har även behandlats av Nordiska
ämbetsmannakommittén för konsumentfrågor, bl.a. i rapporten (NÄK
1986:1) "Forbrukningsrettslige aspekter på datateknologi og
betalingskort i varuhandeln" och vid ett nordiskt seminarium i
Köpenhamn i maj 1988. Seminariet har redovisats i en rapport
(NÄK 1989:44). Vidare är både personskydd och kontraktsvillkor i
samband med elektronisk betalningsförmedling teman som tagits
upp inom Nordiska ministerrådets verksamhet under år 1988, ett
arbete som fortsatt år 1989 och även fortsätter under år 1990
och då särskilt med hänsyn till utvecklingen inom EG. Under
Nordiska ämbetsmannakommittén har under senare år funnits en
särskild arbetsgrupp Hushållen och datorerna. Gruppens arbete
har år 1989 redovisats i rapporten Datorn för konsumenten.
Arbetet har resulterat bl.a. i flera projekt som bedrivs inom
olika organ i syfte att förbättra konsumenternas ställning i
fråga om integritet och säkerhet.
EG-kommissionen har under åren 1987 och 1988 utfärdat två
rekommendationer rörande elektronisk betalningsförmedling. 1987
års rekommendation är en s.k. uppförandekod som anger villkor
som skall uppfyllas för att de nya elektroniska betalningmedlen
skall utvecklas gynnsamt för alla parter och kunna erbjuda bl.a.
konsumenten säkerhet och bekvämlighet. Rekommendationen
innehåller också integritetsskyddsregler. I den andra
rekommendationen specificeras vilka huvudsakliga egenskaper som
är nödvändiga för att ett betalningssystem skall anses
tillgodose konsumentintressen.
Inom Europarådet finns sedan början av 1980-talet en
expertkommitté som bl.a. arbetar med en rekommendation
beträffande skyddet för den personliga integriteten för den som
registreras inom betalningsväsendet.
Konsumentskyddsfrågor vid elektronisk betalningsöverföring har
vidare aktualiserats inom OECD, och en rapport i ämnet
(Electronic Funds Transfer. Plastic Cards and the Consumer)
godkändes i maj 1988 av OECDs konsumentpolitiska kommitté. I
rapporten analyseras de olika konsumentskyddsfrågor som kan
uppkomma vid elektroniska betalningssystem och läggs fram
förslag till åtgärder i syfte att åstadkomma balans mellan
finansinstitutens och konsumenternas rättigheter och
skyldigheter.
Av konsumentverkets anslagsframställning för budgetåret
1990/91 framgår att verket är uppmärksamt på de problem som den
snabba utvecklingen av elektroniska betalningssystem
aktualiserar och att marknadsbevakningen på området kommer att
tillmätas stor vikt även i fortsättningen.
Tidigare riksdagsbehandling
Frågor om konsumentskydd vid krediter och kreditköp har
behandlats av riksdagen vid flera tillfällen under senare år med
anledning av motioner med önskemål om åtgärder av olika slag för
att förebygga skuldproblem hos enskilda. Senast behandlades
motioner med detta syfte -- bl.a. en motion med samma inriktning
som den nu aktuella motion L707 -- hösten 1989, varvid utskottet
konstaterade i sitt av riksdagen godkända betänkande (bet.
1989/90:LU4) att den ökade skuldsättningen bland många enskilda
visat sig medföra inte bara svåra ekonomiska problem utan även
sociala. Utskottet ansåg det därför nödvändigt med snara
ändamålsenliga åtgärder för att komma till rätta med
förhållandena på kreditmarknaden. Utskottet fann dock att det
under den senaste tiden vidtagits åtskilliga åtgärder i syfte
att lösa problemen. Utskottet pekade bl.a. på det i föregående
avsnitt redovisade utrednings- och översynsarbetet och ansåg att
syftet med önskemålen i de då aktuella motionerna fick anses
tillgodosedda genom dessa åtgärder. Några initiativ från
riksdagens sida kunde därför inte anses erforderliga, och
utskottet avstyrkte motionerna.
Även spörsmål rörande konsument- och integritetsskydd vid
elektroniska betalningssystem behandlades i det ovan nämnda
betänkandet 1989/90:LU4 varvid utskottet hänvisade till den inom
regeringskansliet pågående kartläggningen av de juridiska och
tekniska spörsmål som kan tänkas uppkomma från
konsumentskyddssynpunkt i samband med användandet av olika
elektroniska former för betalning. Också inom det nordiska
samarbetet samt inom EG och OECD pågick arbete, påpekade
utskottet, med olika frågor rörande elektronisk
betalningsförmedling. När det gällde integritetsskydd vid
kontroller i samband med kontokortsköp som den ökade
användningen av kontokort fört med sig utgick utskottet från att
spörsmålet uppmärksammades i samband med den pågående översynen
av konsumentkreditlagen. Några särskilda uttalanden från
riksdagens sida ansågs på anförda skäl inte erforderligt, och
utskottet avstyrkte bifall till de då aktuella motionsyrkandena.
Betalningsvillkor och ränta
Gällande ordning
Enligt allmänna civilrättsliga regler gäller att fordringar
skall betalas vid anfordran såvida inte en bestämd förfallodag
har avtalats. Sålunda framgår av 5 § lagen (1936:81) om
skuldebrev att gäldenären är skyldig att infria skuldebrevet
"när borgenären det fordrar", om förfallotid inte har avtalats.
Vidare framgår av den av riksdagen nyligen beslutade köplagen
(prop. 1988/89:76, bet. LU34) att köparen skall betala när
säljaren kräver det i de fall betalningstidpunkten inte följer
av avtalet och inte heller av handelsbruk eller annan sedvänja
som måste anses bindande för parterna. Köparen är dock i ett
sådant fall inte skyldig att betala förrän varan hålls honom
till handa eller ställs till hans förfogande i enlighet med
avtalet (49 §). För konsumentköp finns i den av riksdagen också
nyligen beslutade konsumentköplagen (prop. 1989/90:89, bet.
LU35) en bestämmelse om att då betalningstidpunkten inte är
bestämd köparen skall betala när säljaren kräver det, dock inte
förrän varan hålls köparen till handa (36 §). En liknande regel
finns även i 41 § konsumenttjänstlagen (1985:716).
Om en fordran förfaller på en söndag, annan allmän helgdag,
lördag, midsommarafton eller julafton förskjuts betalningstiden
till påföljande vardag. En uttrycklig bestämmelse om detta
såvitt angår skuldebrev finns i 5 § skuldebrevslagen. Regeln
tillämpas analogt också när det gäller andra slags fordringar.
Dröjsmål föreligger om gäldenären inte betalar i rätt tid
enligt det ovan redovisade och dröjsmålet inte beror på
borgenären eller något annat förhållande på dennes sida. Exempel
på det förra är att en köpare underlåter att betala därför att
säljaren inte har avsänt varan i tid där detta åligger honom
eller har levererat en felaktig vara. Förhållandena på
borgenärens sida kan avse situationer där förseningen har sin
grund i en omständighet som visserligen inte direkt beror på
säljarens förfarande men som ändå bör hänföras till hans
risksfär. Detta kan vara fallet exempelvis om varan förstörs
medan säljaren bär risken för den. Som ytterligare exempel kan
nämnas vissa förseningar vid betalningstransaktioner. Om
betalning t.ex. skall ske genom bankgiro från köparens bank,
torde av allmänna regler följa att betalning har skett i rätt
tid om beloppet kommer in på säljarens konto senast på
förfallodagen. Det är således utan betydelse att säljaren kanske
först flera dagar senare nås av ett meddelande om att
betalningen har skett (jfr rättsfallet NJA 1988 s. 312). Om
beloppet kommer in på säljarens konto först efter förfallodagen
och orsaken till detta ligger hos säljarens bank, är det fråga
om ett förhållande på säljarens sida. Köparen är då inte i
dröjsmål. Är det i stället så att förseningen beror på den bank
som köparen har anlitat eller på att köparen har angett fel
kontonummer, är det inte fråga om ett förhållande på säljarens
sida utan på köparens. Denne kan då drabbas av
dröjsmålspåföljder.
I fråga om betalning av hyra och skatt gäller särskilda
regler. Av 12 kap. 20 § jordabalken framgår att om hyresgästen
betalar hyran på post- eller bankkontor, anses beloppet ha
kommit hyresvärden till handa omedelbart vid betalningen. Lämnar
hyresgästen ett betalningsuppdrag på hyran till bank-, post-
eller girokontor anses beloppet ha kommit hyresvärden till handa
när betalningsuppdraget togs emot av det förmedlande kontoret.
Betalas skatt genom girering från postgirokonto, skall skatten
enligt 52 § uppbördslagen (1953:272) anses vara inbetald den dag
gireringshandlingarna kom in till postanstalt. Statlig
myndighet, som använder det centrala redovisningssystemet
(system S) för inbetalning av skatt, skall enligt samma lagrum
anses ha betalt den dag då uppdrag att betala skatten sändes
till en redovisningscentral i systemet.
Av avtalsrättsliga bestämmelser följer att en gäldenär inte är
skyldig att betala ränta i vidare mån än vad som följer av ett
träffat avtal eller i vissa fall av handelsbruk eller sedvänja
eller som kan utgå enligt särskilda lagregler. Någon tvingande
reglering av den löpande räntan finns inte vare sig i
konsumentförhållanden eller i förhållanden mellan näringsidkare.
Borgenärens rätt till ränta regleras i räntelagen (1975:635),
som är generellt tillämplig på penningfordringar inom
förmögenhetsrättens område. Lagens bestämmelser är med ett
undantag dispositiva och gäller således endast i den mån inte
annat har avtalats eller särskilt föreskrivits. Lagen innehåller
i första hand bestämmelser om dröjsmålsränta, vilka för olika
fall preciserar den tidpunkt från vilken sådan ränta skall utgå.
Ränta utgår inte för tid innan fordringen är förfallen till
betalning. Om förfallotid inte är bestämd skall dröjsmålsränta
börja utgå en månad efter det att borgenären har avsänt räkning
eller på annat sätt framställt krav på betalning av bestämt
belopp med angivande av att underlåtenhet att betala medför
skyldighet att utge ränta. Beträffande ränta för tid före
förfallodagen -- s.k. avkastningsränta -- innebär räntelagen att
skyldighet att utge sådan ränta förutsätter att det finns avtal
eller utfästelse eller särskild lagbestämmelse därom. En
bestämmelse om avkastningsränta finns dock, och den avser det
fallet att betalning går åter då avtal hävs till följd av
betalningsmottagarens kontraktsbrott eller av liknande
anledning. Är det fråga om en fordran, som avser skadestånd med
anledning av ett uppsåtligt brott och som inte skall utges som
livränta, utgår alltid ränta från den dag då skadan uppkom.
Räntefoten i räntelagen är knuten till det av riksbanken
fastställda, vid varje tidpunkt gällande diskontot på så sätt
att dröjsmålsränta skall utgå enligt diskontot med tillägg av 8
procentenheter och avkastningsränta -- i det fall som regleras i
lagen -- enligt diskontot med tillägg av 2 procentenheter. Med
det diskonto som gäller för närvarande, 11 %, blir således
dröjsmålsräntan 19 % och avkastningsräntan 13 %.
Räntelagen innehåller sedan den 1 juli 1987 en bestämmelse som
möjliggör jämkning av lagstadgad dröjsmålsränta. En
förutsättning för att en sådan ränta skall kunna jämkas är att
gäldenären på grund av sjukdom, arbetslöshet eller någon annan
liknande omständighet som han inte kunnat råda över har varit
förhindrad att betala sin skuld i rätt tid. Härutöver krävs att
skyldighet att betala full ränta skulle vara oskälig med hänsyn
till vad som föranlett dröjsmålet. Jämkningsregeln är tvingande
till gäldenärens förmån.
När det gäller obilliga betalnings- och räntevillkor kan
marknadsdomstolen på talan i första hand av
konsumentombudsmannen med stöd av lagen (1971:112) om
avtalsvillkor i konsumentförhållanden meddela förbud för
näringsidkare att framdeles använda avtalsvillkor som är att
anse som oskäliga mot konsument. Ett motsvarande skydd kan också
åstadkommas för näringsidkare enligt lagen (1984:292) om
avtalsvillkor mellan näringsidkare. Vidare finns möjlighet för
allmän domstol att med stöd av 36 § avtalslagen jämka oskäliga
avtalsvillkor t.ex. om en alltför hög ränta. Ytterligare skydd
utgör 31 § avtalslagen som bl.a. innebär att allmän domstol kan
förklara en rättshandling ogiltig om den innefattar ocker.
Motionsmotiveringar
I de likalydande motionerna 1988/89:L901 och 1989/90:L910,
båda av Kjell Ericsson m.fl. (c), anförs (motiveringarna finns i
motionerna 1988/89:N214 resp. 1989/90:N348) att mindre
företagare måste få rimliga betalningsvillkor när det gäller
fakturors förfallodag. Enligt motionärerna bör en generell
30-dagarsregel gälla för betalning av fakturor. En betalningstid
på tio dagar är alltför kort. Enhetliga regler bör också införas
när det gäller dröjsmålsränta. För närvarande upplever ofta den
enskilde företagaren med små administrativa resurser sig vara i
underläge mot leverantörer och utsatt för hot om repressalier
som inte står i rimlig proportion till någon eller några dagars
försenad inbetalning med en mycket kort kredittid. Enligt
motionärernas mening skulle 30-dagarsregeln och enhetliga regler
för dröjsmålsränta medverka till förbättrade villkor och därmed
öka möjligheterna för småföretagare inom detaljhandeln att
bedriva sin rörelse.
I motion L710 av Kent Lundgren m.fl. (mp) kritiseras de höga
räntor som tas ut vid krediter till enskilda personer. Enligt
motionärerna uppgår räntorna till mer än 40 % i vissa fall.
Motionärerna anser att ingen bör få debitera en effektiv ränta
som är högre än gällande diskonto med tillägg av 15 % och yrkar
att riksdagen begär att regeringen låter utreda lämplig övre
gräns för effektiv totalränta i kreditaffärer gentemot enskild
person och återkommer med lagförslag till riksdagen (yrkande 1).
I motionen anförs vidare att många företag tagit sig för att
inte längre godkänna post- och bankinbetalningsdagarna som
mottagardagar, utan hänvisar till den dag de tagit emot
pengarna, dvs. när de fått pengarna registrerade i sin dator. En
del företag tar enligt motionärerna inte heller hänsyn till om
förfallodagen infaller på s.k. bankfri dag -- lördag, söndag
eller annan helgdag -- och att äldre praxis i regel tillät folk
att betala nästföljande bankdag. Sammantaget har alla dessa
metoder, menar motionärerna, åstadkommit en successiv
nedbrytning av etik och moral totalt sett och en hel del av
dessa avarter används numera även av myndigheter, elverk och
andra avgiftsdebiterare. I motionen redovisas vidare
undersökningar som konsumentverket gjort och som visar en
betydande skuldsättning hos många hushåll. Motionärerna begär
med hänvisning till det anförda tillkännagivanden om att postens
och bankens datumstämpel skall gälla som effektiv betalningsdag
(yrkande 2), att utsändande av faktura vid reglering av
periodisk avgift, eller vid skuldreglering, skall ske i så god
tid att ett månadsskifte alltid skall finnas mellan mottagandet
och förfallodagen och att minst 15 kalenderdagar finns
tillgängliga för betalning till post eller bank (yrkande 3) samt
att faktura vars förfallodag inträffar på bankfri dag får
betalas nästföljande bankdag (yrkande 4).
Tidigare riksdagsbehandling
Tidpunkten för betalning av fakturor behandlades av riksdagen
hösten 1983 med anledning av en motion vari bl.a. förordades en
generell bestämmelse som skulle medge 30 dagars respittid för
betalning av fakturor. Utskottet fann därvid i sitt av riksdagen
godkända betänkande (bet. LU 1983/84:6) att frågan om ändrade
regler när det gäller betalning av skuld och debitering av
dröjsmålsränta borde bli föremål för en närmare utredning.
Frågan togs därefter upp av räntelagsutredningen som sommaren
1985 överlämnade betänkandet (SOU 1985:11) Ny räntelag.
Utredningen föreslog bl.a. att dröjsmålsränta skulle utgå med 2
i stället för 8 procentenheter över diskontot i
fordringsförhållanden där en privatperson är gäldenär eller
borgenär och att denna regel liksom räntelagen i sin helhet
skulle vara tvingande till konsumentens förmån när denne har en
näringsidkare som motpart. Utredningens förslag behandlades
sedan i proposition 1986/87:72 om ändring i räntelagen
(1975:635). Föredragande statsrådet framhöll därvid att
räntelagen alltjämt i princip borde vara dispositiv och inte
göras tvingande i konsumentförhållanden. Det fanns inte heller
skäl enligt hans bedömning att införa en lägre dröjsmålsränta
för privatpersoner än för andra. Vidare ansåg han att ogrundade
krav på dröjsmålsränta, faktureringsavgifter och liknande även i
fortsättningen borde bedömas efter allmänna avtalsrättsliga
principer. Någon särskild bestämmelse om sådana krav borde
således inte införas. Enligt departementschefens mening var det
i första hand fråga om ett informationsproblem, som man borde
kunna komma till rätta med genom konsumentpolitiska åtgärder av
annat slag än lagstiftning. Vad som anfördes i propositionen
föranledde inga uttalanden från riksdagens sida (bet. LU
1986/87:23).
Frågan om ränteberäkning vid konsumentköp behandlades av
riksdagen ånyo våren 1988 med anledning av en motion vari
yrkades tillkännagivande om en lagstadgad rätt för konsumenter
att alltid få betala fakturor inom 30 dagar. I sitt av riksdagen
godkända betänkande (LU 1987/88:31) konstaterade utskottet att
motionen syntes bygga på en missuppfattning om innebörden i
gällande rätt. Utskottet framhöll därvid att om parterna inte
avtalat något om förfallodag och om ränteberäkning gäldenären
alltid har en frist på en månad innan dröjsmålsränta börjar
utgå. Att det ändå förekommer att konsumenter utsätts för
rättsligt ogrundade krav på dröjsmålsränta och också betalar
räntan fick enligt utskottets mening i första hand ses som ett
informationsproblem. Vidare framhölls att konsumentverket och
andra organ på konsumentskyddsområdet har ett ansvar för att den
enskilde konsumenten blir medveten om vad som gäller i fråga om
betalningsskyldigheten. På anförda skäl avstyrkte utskottet
bifall till motionen.
Preskription
Gällande ordning
Enligt preskriptionslagen (1981:130) är huvudregeln att en
fordran preskriberas tio år efter tillkomsten, om inte
preskriptionen avbryts dessförinnan. I preskriptionslagen finns
en särskild regel för konsumentfordringar, dvs. fordran mot en
konsument om fordringen avser en vara, tjänst eller annan
nyttighet som en näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet har
tillhandahållit konsumenten för huvudsakligen enskilt bruk. För
en sådan fordran är preskriptionstiden tre år. Den treåriga
preskriptionen gäller dock inte fordringar som grundar sig på
löpande skuldebrev. Reglerna om tioårspreskription är
dispositiva. Parterna kan således genom avtal bestämma att
preskriptionstiden skall vara längre än tio år eller kortare. I
båda fallen kan emellertid 36 § avtalslagen åberopas för en
jämkning av avtalet. Beträffande konsumentfordringar gäller att
avtal om längre preskriptionstid än tre år är ogiltigt.
För preskription av medel innestående i bank gäller allmän
preskription enligt huvudregeln.
Vid sidan av preskriptionslagen finns ett stort antal
speciella preskriptionsregler, t.ex. för arrende och hyra.
Preskription avbryts genom att gäldenären utfäster betalning,
erlägger ränta eller amortering eller erkänner fordringen på
annat sätt gentemot borgenären. Vidare avbryts preskription
genom att gäldenären får ett skriftligt krav eller en skriftlig
erinran om fordringen från borgenären. Denne kan också
åstadkomma preskriptionsavbrott genom att väcka talan mot
gäldenären eller annars åberopa fordringen gentemot gäldenären
t.ex. vid domstol. Innebörden av att preskriptionen avbrutits är
att ny preskriptionstid -- tioårig eller treårig beroende på
fordringens beskaffenhet -- börjar löpa från den tidpunkten då
avbrottet skedde.
Verkan av preskription är i princip att gäldenärens
förpliktelse upphör. Borgenären förlorar rätten att kräva ut sin
fordran och kan inte längre vid domstol göra gällande påföljder
av underlåten uppfyllelse. Vissa rättsverkningar kvarstår dock.
En preskriberad fordran kan alltjämt användas för kvittning
under förutsättning att fordringarna stått emot varandra innan
preskription inträtt. Det anses vidare att en preskriberad
förpliktelse alltjämt har den verkan att en eventuell
fullgörelse inte kan återkrävas.
Motionsmotivering
I motion L908 av Magnus Persson (s) begärs tillkännagivande om
ändrad preskriptionstid för banktillgodohavanden. I motionen
beskrivs ett fall där en man som år 1972 satte in 17 000 kr. på
en bankbok i början av innevarande år vägrades att ta ut
beloppet -- numera omkring 40 000 kr. -- med motiveringen att
han inte längre ägde pengarna eftersom kontot inte hade rörts på
över tio år. Motionären anser att den av banken åberopade
preskriptionsregeln inte är rimlig och att den bör ändras till
en
form av "livstidsregel" för kontoinnehavaren.
Vissa uttalanden under förarbetena
I samband med preskriptionslagens tillkomst diskuterades en
utsträckning av preskriptionstiden för banktillgodohavanden.
Några särskilda preskriptionsbestämmelser infördes emellertid
inte. I propositionen (prop. 1979/80:119) konstaterade
departementschefen att den gällande ordningen med en tioårig
preskriptionstid inte syntes ha medfört några egentliga
olägenheter, eftersom bankerna regelmässigt betalade ut insatta
medel, även om preskription skulle ha inträffat. Vidare framhöll
han att preskriptionsbestämmelserna fyllde en inte oviktig
funktion även i fråga om bankmedel genom att utgöra ett skydd
mot ogrundade påståenden om gamla fordringar. Om fordringar på
insatta medel undantogs från preskription, skulle bankerna av
allt att döma åsamkas betydande olägenheter framhölls det
vidare.
Vad som anfördes i propositionen föranledde inte några
särskilda uttalanden från riksdagens sida (bet. LU 1980/81:1).
Sammanfattning av remissyttranden
Remissyttranden över motion L908 har inkommit från
konsumentverket, Svenska bankföreningen, Svenska
sparbanksföreningen och Sveriges föreningsbankers förbund.
Konsumentverket ställer sig i princip positivt till tanken
på en förlängd preskriptionstid för banktillgodohavanden. Verket
ifrågasätter dock om en sådan reform skulle få någon praktisk
betydelse. Den sedan några år tillbaka införda skyldigheten för
banker att lämna kontrolluppgift till taxeringsmyndigheterna
beträffande ränta och kapital på bankkonton innebär att
preskriptionsavbrott sker i fråga om dessa bankkonton. Endast i
mycket begränsade undantagsfall är bankerna befriade från
skyldigheten att lämna kontrolluppgift. Mot denna bakgrund anser
konsumentverket att det inte är motiverat med en utsträckt
preskriptionstid speciellt för banktillgodohavanden.
Svenska bankföreningen framhåller att samtliga banker
enligt vedertagen praxis betalar ut innestående kapitalmedel
till den som visar sig ha rätt till dem oavsett om preskription
har inträtt eller ej. Vissa banker betalar t.o.m. ut ränta för
tid efter det att fordringen har preskriberats. De skäl som
redovisats i samband med tidigare riksdagsbehandling mot ett
avskaffande av tioårsregeln har enligt föreningen fortfarande
bärkraft. Det skulle vara förenat med betydande olägenheter för
bankerna om preskriptionsregeln togs bort i fråga om bankmedel.
Föreningen avstyrker mot nu nämnda bakgrund motionsyrkandet.
Svenska sparbanksföreningen framhåller att bankkonton
numera påförs ränta automatiskt utan att kunden behöver uppmana
banken därtill. Härigenom bör banken såsom gäldenär anses ha
erkänt sin skuld till kontohavaren. Bankens förfarande avbryter
således preskriptionstiden. Det kan dessutom ifrågasättas om
inte bankernas uppgiftslämnande till skattemyndigheterna i fråga
om ränta och kapital innebär preskriptionsavbrott. Det resultat
som motionären åsyftat uppnås följaktligen utan att
lagstiftningsåtgärder behöver vidtas.
Också Sveriges föreningsbankers förbund avstyrker att
preskriptionstiden för banktillgodohavanden ändras och
ifrågasätter om den i motionen refererade händelsen inte är ett
missförstånd. Då fråga är om en så stor ursprunglig summa som
17000kr. borde kunden enligt förbundet ha fått årliga
kontobesked. Om preskription inträtt -- t.ex på grund av att
kontobesked kommit oöppnade i retur till banken -- hade kunden i
vart fall enligt bankpraxis rätt att få tillbaka sina
ursprungligt insatta medel jämte ränta härpå till dess att
preskription inträtt.
Utskottet
I betänkandet behandlar utskottet sju motioner som tar upp
frågor om konsumentskydd vid krediter och kreditköp,
betalningsvillkor och ränta samt preskription av bankmedel.
Konsumentskydd vid krediter och kreditköp
Regler om kontokort och andra former av konsumentkrediter
finns i konsumentkreditlagen (1977:981), som tillkom i syfte att
stärka konsumenternas ställning i kreditsammanhang. Lagen gäller
kredit (betalningsanstånd eller lån) som är avsedd huvudsakligen
för enskilt bruk och som lämnas eller erbjuds konsument av
näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. Lagen är också
tillämplig på kredit som lämnas av någon annan än näringsidkare
om krediten förmedlas av näringsidkaren som ombud för
kreditgivaren.
Bestämmelserna i konsumentkreditlagen är av både
näringsrättslig och civilrättslig natur. Lagen omfattar såväl
krediter som lämnas utan direkt samband med köp av varor, dvs.
fristående krediter, som kreditköp. Med kreditköp förstås enligt
lagen köp av vara då säljaren lämnar köparen anstånd med någon
del av betalningen. Kreditköp föreligger också då betalningen
helt eller delvis erläggs med belopp som köparen får låna av
säljaren eller annan kreditgivare på grund av överenskommelse
mellan kreditgivaren och säljaren. Om ett avtal betecknats som
uthyrning eller betalningen som vederlag för varans nyttjande
föreligger ändå kreditköp, om det är avsett att den till vilken
varan utlämnas skall bli ägare av denna. Vid kreditköp gäller
som huvudregel enligt 8 § konsumentkreditlagen att minst 20 % av
varans kontantpris skall betalas kontant (kontantinsats). Av 9 §
följer att en näringsidkare som underlåter att ta ut
kontantinsats kan meddelas ett vitesförbud av marknadsdomstolen
att fortsätta härmed. Enligt 30 § gäller dock reglerna för
kontantinsats och ingripanden av marknadsdomstolen inte sådana
kreditköp för vilka regeringen meddelat föreskrifter med stöd av
av lagen (1986:1202) med bemyndigande att meddela föreskrifter
om betalningsvillkor och kreditköp.
Konsumentkreditlagen innehåller vidare (5 §) bestämmelser om
att en näringsidkare vid annonsering, skyltning och liknande
marknadsföring beträffande kredit i princip skall lämna
information om den effektiva räntan för krediten samt om
kreditkostnaden och kontantpriset. Innan kreditavtal ingås skall
den näringsidkare som lämnar eller förmedlar krediten lämna
konsumenten skriftlig information i de hänseenden som nyss sagts
(6 §). Informationsskyldigheten sanktioneras genom regler i
marknadsföringslagen (1975:1418).
Är det fråga om sådana avtal för uthyrning för vilka
konsumentkreditlagen inte är tillämplig kan
marknadsföringslagens bestämmelse om information komma att
aktualiseras. Underlåter näringsidkare vid marknadsföring av
vara, tjänst eller annan nyttighet att lämna information som har
särskild betydelse från konsumentsynpunkt kan marknadsdomstolen
med stöd av 3 § marknadsföringslagen ålägga honom att lämna
sådan information.
I motion L704 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand
(båda s) framhålls att olika alternativ till kreditköp -- s.k.
hyrköp och leasingavtal -- numera har tillskapats i syfte att
kringgå kreditrestriktioner och konsumentkreditlagen. Enligt
motionärerna marknadsförs dessa alternativ utan krav på
information om de verkliga kostnaderna, vilket medför att
erbjudandena inte kan klart bedömas och jämföras med andra
alternativ. Enligt motionärerna har det vidare dokumenterats att
handlare som är granne med en bank hjälpt konsumenten till
bankkredit utan att denne ens varit inne på banken. Visst
samarbete förekommer också enligt motionärerna mellan banker och
kontofinansieringsbolag om att tillåta uttag via bankomaterna
och om återbetalning som en "vanlig" kontokortskredit varigenom
regeln om kontantinsats kringgås. Kontokortsföretagens
medgivanden till kontantuttag som påförs kontot leder till
impulsuttag. De olika erbjudandena som sålunda redovisats i
motionen ger enligt motionärerna konsumenterna inte möjlighet
att ta ställning till de verkliga kostnaderna för en kredit och
föranleder konsumenterna att försätta sig i ekonomiska
situationer som de inte klarar av. Motionärerna pekar också på
vikten av att marknadsföring av krediter sker på ett för
konsumenten begripligt sätt. Köp som sker till följd av
otillbörlig marknadsföring borde enligt motionärerna gå
tillbaka. I motionen begärs ett tillkännagivande om vad som
anförts om otillbörlig marknadsföring av konsumentkrediter.
I motion L707 av Martin Olsson m.fl. (c) framhålls att det är
av stor betydelse att utvecklingen mot en ökad kreditmarknad och
övergången till elektroniska betalningssystem noga följs av
samhällets organ och att erforderliga lagstiftningsåtgärder och
andra åtgärder vidtas för att konsumentskyddet skall vara
tillfredsställande. Motionärerna pekar bl.a. på att det från
konsumentsynpunkt är väsentligt att sådana kunder som måste låta
andra handla åt sig, t.ex. åldringar och handikappade, också i
framtiden har rätt att betala kontant och att dessa kunder inte
missgynnas. I motionen framhålls vidare att konsumenterna saknar
skydd när kortet utnyttjas av obehöriga och när elektroniken
inte fungerar. Motionärerna menar att bankernas och
kreditkortsföretagens regler i dessa fall är alltför stränga mot
konsumenterna. En annan viktig fråga är enligt motionärerna
skyddet för den enskildes integritet vid utvecklingen av nya
betalningssystem. Vikten av att regeringen följer dessa frågor
och tar erforderliga initiativ bör enligt motionärerna ges
regeringen till känna.
I motion L709 av Kent Lundgren och Gösta Lyngå (båda mp)
framhålls att det blivit alltför lätt att få okontrollerade lån,
och motionärerna föreslår därför regler för att motverka ett
alltför högt låntagande. Om en låntagare inte kan återbetala sin
skuld skall långivaren enligt motionärernas förslag betala
hälften av skulden. Motionärerna föreslår vidare en regel som i
huvudsak innebär att kredit utan säkerhet inte får beviljas
någon med mer än 50 % av den taxerade inkomsten. Motionärerna
yrkar att riksdagen begär förslag till regler enligt vad sålunda
anförts.
I motion L710 av Kent Lundgren m.fl. (mp) kritiseras de höga
räntor som tas ut vid krediter till enskilda personer.
Motionärerna anser att ingen bör få debitera en effektiv ränta
som är högre än gällande diskonto med tillägg av 15 % samt yrkar
att riksdagen begär att regeringen låter utreda lämplig övre
gräns för effektiv totalränta i kreditaffärer gentemot enskild
person och återkommer med lagförslag till riksdagen (yrkande 1).
Utskottet erinrar om att riksdagen under de senaste två åren
(se bet. LU 1987/88:31 och 1989/90:LU4) behandlat flera motioner
med önskemål om olika åtgärder för att förebygga skuldproblem
för konsumenter och om förbättringar av konsumentskyddet på
kreditmarknaden. Utskottet har därvid framhållit att
utvecklingen på konsumentkreditområdet har ingivit oro bl.a. på
grund av att den ökande skuldsättningen har medfört såväl
ekonomiska som sociala problem för många hushåll. Utskottet har
därför ansett det nödvändigt att det snarast vidtas
ändamålsenliga åtgärder för att man skall kunna komma till rätta
med förhållandena på kreditmarknaden. Utskottet är alltjämt av
samma uppfattning. Enligt utskottets mening är det också
angeläget att man försöker motverka att de skyddsregler som
ställts upp i konsumentkreditlagen kringgås genom nya former av
affärstransaktioner mellan näringsidkare och konsumenter. Som
påpekas i motion L707 är det vidare viktigt att utvecklingen när
det gäller kontokort och andra betalningssystem inte leder till
att konsumenterna i framtiden berövas möjligheten till kontant
betalning.
Från statsmakternas sida har åtskilliga initiativ tagits i
syfte att problemen med konsumentkrediterna skall kunna lösas.
Utskottet vill härvidlag peka på att regeringen efter en
begäran av riksdagen tillkallat insolvensutredningen (Ju
1988:02) med uppgift att lägga fram förslag till bl.a. ett
skuldsaneringsinstitut, som skall göra det möjligt för fysiska
personer att under vissa bestämda förutsättningar bli av med
sina skulder eller del av dem. Utredningen förväntas avlämna ett
betänkande i denna fråga under hösten 1990. Vidare har med
verkan fr.o.m. den 1 juli 1988 genom lagen (1988:606) om
finansbolag införts krav på att finansieringsverksamhet riktad
mot konsumenter eller som ägs av bank får bedrivas endast efter
särskilt tillstånd. Den 1 juli 1988 tillkallade regeringen även
skuldkommittén med uppgift att bl.a. föreslå åtgärder i syfte
att begränsa hushållens skuldsättning och så långt som möjligt
undanröja de sociala skadeverkningarna som skuldsättningen i
vissa fall medför. Kommittén avlämnade i december 1988
betänkandet (SOU 1988:55) Hushållens skuldsättning, vari
framlades flera förslag i syfte att bl.a. förebygga skuldproblem
för hushållen. Enligt skuldkommittén var en förbättring av
kreditinstitutens kreditprövning gentemot konsumenterna den
mest angelägna åtgärden, och kommittén föreslog flera åtgärder
med detta syfte. I betänkandet förordades också att hushållen
skall ges rätt att inom en månad utan särskild kostnad få ångra
ett lån. Vidare föreslogs förbud mot att ansökningshandlingar
bifogas direktreklam för kredit. För att säkerställa en noggrann
kreditprövning föreslog kommittén att kreditinstitutens
möjligheter att erhålla samhällets eller inkassoföretagens hjälp
att driva in fordringar på privatpersoner skall begränsas. Inom
justitiedepartementet har också sedan år 1987 pågått en översyn
av konsumentkreditlagen. Resultatet av översynen kommer enligt
vad utskottet inhämtat att redovisas i en departementspromemoria
under hösten 1990.
Våren 1989 offentliggjorde regeringen vilka åtgärder som bör
vidtas i syfte att skärpa kraven på kreditinstituten vid
kreditgivning till hushåll och därmed begränsa hushållens
konsumtionskrediter. Av regeringsuttalandet framgick att
regeringen ansåg att kreditinstituten borde påta sig ett ökat
ansvar för den "överskuldsättning" som förekommer genom att
kreditinstituten själva helt eller delvis får stå för kostnaden
vid skuldsanering av särskilt drabbade hushåll. Ett särskilt
skuldsaneringsinstitut borde införas, och insolvensutredningen
borde enligt regeringen behandla denna fråga med förtur. Ett
viktigt led i arbetet med att förebygga skuldsvårigheter för
hushållen ansåg regeringen vara att kreditprövningen förbättras.
För att säkerställa att en korrekt kreditprövning verkligen görs
ansåg regeringen att det bör finnas en möjlighet att jämka
fordringsbelopp i de fall kreditgivaren har gjort en
otillräcklig kontroll av kredittagarens betalningsförmåga.
Förslag till sådana bestämmelser skulle enligt regeringen komma
att behandlas i samband med en översyn av konsumentkreditlagen
som då pågick inom justitiedepartementet. Vidare ansåg
regeringen att det i konsumentkreditlagen borde införas regler
om rätt för kredittagare att lösa lån i förtid. I fråga om
marknadsföring av krediter förordade regeringen i likhet med
skuldkommittén ett förbud mot att ansökningshandlingar bifogas
vid direktreklam för kredit.
Regeringsuttalandet innebar vidare att det var angeläget att
ett system med kreditengagemangsregister omedelbart startades.
Ett sådant register har numera också kommit till stånd inom
Upplysningscentralen, vilket medger att upplysningar om
beviljade krediter och kontokort kan ges till s.k. slutna
användargrupper.
Med anledning av vad som anförs i motion L704 vill utskottet
även framhålla att frågor rörande konsumentskyddet vid
leasingavtal övervägs inom ramen för en utredning (Ju 1988:01)
om leasing av fast och lös egendom. Enligt direktiven (dir.
1988:15) ingår det i den tillkallade utredningsmannens uppgifter
att överväga tvingande regler för att uppnå ett tillräckligt
skydd för kunden när denne intar en underlägsen ställning i
förhållande till sin motpart. I direktiven uttalas vidare att
behovet av skyddsregler framstår som påtagligt särskilt i
konsumentförhållanden. Ett betänkande om dessa frågor kan
förväntas under år 1992.
Enligt utskottets mening får syftet med motionärernas önskemål
anses tillgodosett genom de olika initiativ som tagits på
konsumentkreditområdet, och resultatet av det utredningsarbete
som pågår bör avvaktas innan ytterligare åtgärder övervägs.
Några uttalanden från riksdagens sida med anledning av
motionerna L704, L709 och L710 yrkande 1 samt L707 i denna del
är därför inte påkallade.
Vad härefter gäller spörsmålet om konsumentskyddet vid
elektroniska betalningsöverföringar som tas upp i motion L707
har utskottet ingen annan uppfattning än motionärerna om behovet
av att samhällets olika organ följer utvecklingen av den ökande
kreditmarknaden och övergången till elektroniska
betalningssystem. Utskottet vill emellertid, i likhet med vad
utskottet gjorde då en liknande motion avstyrktes förra året
(bet. 1989/90:LU4), hänvisa till att det -- sedan
konsumentverket gjort en framställning därom -- inom
regeringskansliet för närvarande pågår en kartläggning av de
juridiska och tekniska spörsmål som kan tänkas uppkomma från
konsumentskyddssynpunkt i samband med användandet av olika
elektroniska former för betalning. Kartläggningen beräknas
enligt vad utskottet inhämtat pågå i vart fall året ut. Frågor
rörande elektronisk betalningsöverföring har också tagits upp av
en arbetsgrupp inom civildepartementet, samrådsgruppen för
samhällets säkerhet inom dataområdet (SAMS). Arbetsgruppen har i
maj 1990 avlämnat en rapport, (Ds 1990:44) ADB och samhällets
säkerhet på 90-talet -- Samhällsapekter på säkerheten inom
betalningsväsendet. I rapporten understryks bl.a. behovet av att
man fäster särskilt avseende vid säkerhetskraven så att den
enskilde kontohavaren inte skall behöva stå risken för
eventuella hanteringsfel i betalningssystemen. SAMS förordar
också att etiska regler till skydd för den personliga
integriteten införs. Även inom det nordiska samarbetet samt inom
Europarådet, EG och OECD har olika frågor rörande elektronisk
betalningsförmedling aktualiserats. Inom EG har sålunda år 1987
tillkommit en uppförandekod för elektroniska betalningar och som
bl.a. innehåller integritetsskyddsregler. Skyddet för den
personliga integriteten vid registreringar inom
betalningsväsendet övervägs också av en expertkommitté inom
Europarådet.
Som framgår av det anförda är de av motionärerna aktualiserade
frågorna föremål för bevakning och uppmärksamhet på både
nationell och internationell nivå. Med hänsyn härtill anser
utskottet att motionärernas önskemål är tillgodosett och att
något initiativ från riksdagens sida inte är påkallat. Utskottet
avstyrker därför bifall till motion L707 också i denna del.
Betalningsvillkor och ränta
I de likalydande motionerna 1988/89:L901 och L910, båda av
Kjell Ericsson m.fl. (c), anförs (motiveringarna finns i
motionerna 1988/89:N214 resp. 1989/90:N348) att mindre
företagare måste få rimliga betalningsvillkor när det gäller
fakturors förfallodag. Enligt motionärerna bör en generell
30-dagarsregel gälla för betalning av fakturor och enhetliga
regler införas när det gäller dröjsmålsränta. Den enskilde
företagaren med små administrativa resurser upplever ofta,
enligt motionärerna, att han är i underläge mot leverantörer och
utsatt för hot om repressalier som inte står i rimlig proportion
till några dagars försenad inbetalning efter en mycket kort
kredittid.
I motion L710 av Kent Lundgren m.fl. (mp) anförs att många
företag tagit sig för att inte längre godkänna post- och
bankinbetalningsdagarna som mottagardagar, utan hänvisar till
den dag de tagit emot pengarna, dvs. när de fått pengarna
registrerade i sin dator. En del företag tar enligt motionärerna
inte heller hänsyn till om förfallodagen infaller på s.k.
bankfri dag (lördag, söndag eller annan helgdag). Sammantaget
har alla dessa metoder, menar motionärerna, åstadkommit en
successiv nedbrytning av etik och moral totalt sett.
Motionärerna begär med hänvisning till det anförda
tillkännagivanden om att postens och bankens datumstämpel skall
gälla som effektiv betalningsdag (yrkande 2), att utsändande av
faktura vid reglering av periodisk avgift, eller vid
skuldreglering, skall ske i så god tid att ett månadsskifte
alltid skall finnas mellan mottagandet och förfallodagen och att
minst 15 kalenderdagar finns tillgängliga för betalning till
post eller bank (yrkande 3) samt att faktura vars förfallodag
inträffar på bankfri dag får betalas nästföljande bankdag
(yrkande 4).
Vad först gäller frågorna om tidpunkten för betalning av
fakturor, som tas upp i motionerna 1988/89:L901, L910 och L710
(yrkande 3), vill utskottet understryka att enligt allmänna
civilrättsliga regler fordringar skall betalas vid anfordran
såvida inte en bestämd förfallodag avtalats. Av avtalsrättsliga
bestämmelser följer vidare att en gäldenär inte är skyldig att
betala ränta i vidare mån än vad som följer av ett träffat avtal
eller i vissa fall av handelsbruk eller sedvänja eller som
annars kan utgå enligt lag. I räntelagen (1975:635) regleras
borgenärens rätt till dröjsmålsränta. I fråga om fordringar som
skall betalas på en i förväg bestämd förfallodag gäller att
dröjsmålsränta utgår från förfallodagen. Är förfallodagen inte
bestämd börjar dröjsmålsränta inte att utgå förrän 30 dagar gått
från det borgenären sänt räkning till gäldenären eller på annat
sätt framställt krav på betalning.
Som framgår av det anförda synes motionerna 1988/89:L901, L910
och L710 yrkande 3 bygga på missuppfattningar om gällande rätt.
Om parterna inte har avtalat om förfallodag har gäldenären
alltid en frist på en månad att betala innan gäldenären kan göra
gällande rätt till dröjsmålsränta. Som utskottet uttalat
tidigare när liknande motioner behandlats (bet. LU 1987/88:31)
får det i första hand ses som informationsproblem att det
förekommer att gäldenärer utsätts för rättsligt ogrundade krav
på betalning i "förtid" förenade med hot om dröjsmålsränta.
Konsumentverket och andra organ på konsumentskyddsområdet
liksom näringslivet genom sina branschorganisationer har ett
ansvar för att den enskilde konsumenten och näringsidkaren blir
medveten om vad som gäller i fråga om tidpunkten för betalning
av fordringar.
När det gäller enhetliga regler för dröjsmålsränta, som också
tas upp i motionerna 1988/89:L901 och L910, vill utskottet
erinra om att denna fråga övervägdes våren 1987 i samband med
ändringar i räntelagen (prop. 1986/87:72, bet. LU 1986/87:23).
Föredragande statsrådet framhöll därvid att räntelagen alltjämt
i princip borde vara dispositiv. Vad som sålunda anfördes i
propositionen föranledde inga uttalanden från riksdagens sida.
Utskottet finner inte anledning att nu bedöma frågan annorlunda.
På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motionerna
1988/89:L901, L910 och L710 yrkande 3.
Vad därefter gäller frågan om betalningsdag, som tas upp i
motion L710 (yrkande 2), innebär nuvarande praxis att den dag
inbetalningen bokförts på borgenärens konto är utslagsgivande
för om betalning har skett i rätt tid. Den som betalar en
räkning via bank eller post eller genom girering torde ha att
räkna med att någon eller några dagar ibland kan förflyta innan
inbetalningen eller gireringen blir bokförd på mottagarens
konto. Denna ordning, som således innebär att den som vill vara
helt säker på att undvika dröjsmålsränta måste betala sina
räkningar några dagar före förfallodagen, torde inte kunna undgå
kritik från konsumentskyddssynpunkt. I sammanhanget måste
emellertid beaktas att det av praktiska skäl knappast låter sig
göras att ha andra regler om när betalning rätteligen fullgjorts
i konsumentförhållanden än vad som gäller i förhållanden
näringsidkare emellan eller mellan privatpersoner.
Bestämmelserna på området måste alltså vara enhetliga och vid en
generell avvägning mellan gäldenärens och borgenärens intressen
måste borgenärens önskemål av att kunna disponera över
fordringsbeloppen omedelbart efter förfallodagen väga tyngre än
gäldenärens intresse av att inte behöva betala en skuld några
dagar i förväg. Till saken hör också att en eller några dagars
enstaka överskridanden av senaste betalningsdag inte annat än i
rena undantagsfall leder till att borgenären gör gällande sin
rätt till dröjsmålsränta, i vart fall inte om gäldenären är
konsument. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motion
L710 yrkande 2.
Vad slutligen angår yrkandet i motion L710 om att räkningar
som förfaller på bankfri dag skall få betalas nästföljande
bankdag (yrkande 4) vill utskottet framhålla att det torde bygga
på en missuppfattning om innebörden i gällande rätt. I de fall
ett skuldebrev skall betalas en dag när bankerna är stängda
gäller enligt 5 § skuldebrevslagen att betalningstiden förskjuts
till påföljande vardag. Bestämmelsen tillämpas analogt också när
det gäller andra fordringar. Gällande ordning innebär således
att gäldenären utan risk för dröjsmålsränta kan vänta med att
fullgöra betalningen till första vardagen efter den bankfria
dagen. En annan sak är emellertid om borgenären och gäldenären
genom avtal kommit överens om att en fordran som skulle förfalla
på en bankfri dag i stället skall betalas en eller flera dagar i
förväg. På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motion
L710 yrkande 4.
Preskription av bankmedel
För preskription av banktillgodohavanden gäller allmän
preskription enligt huvudregeln i preskriptionslagen (1981:130).
Regeln innebär att en fordran preskriberas tio år efter
tillkomsten om inte preskriptionsavbrott sker dessförinnan.
I motion L908 av Magnus Persson (s) begärs tillkännagivande om
ändrad preskriptionstid för banktillgodohavanden. I motionen
beskrivs ett fall där en person vägrats utbetalning av
innestående bankmedel under åberopande av tioårig preskription.
Motionären anser att den gällande ordningen bör ändras till en
form av "livstidsregel" för kontoinnehavare.
Utskottet delar i princip den uppfattning som motionären
framfört att det är otillfredsställande att bankmedel kan bli
föremål för preskription. Problemet synes emellertid numera i
allt väsentligt ha fått sin lösning. Konsumentverket och Svenska
sparbanksföreningen har sålunda påpekat att skyldigheten för
bankerna att lämna kontrolluppgift om banktillgodohavanden och
ränteinkomster till skattemyndigheterna torde medföra att
preskriptionsavbrott sker. Sparbanksföreningen har även påpekat
att preskriptionsavbrott likaledes uppkommer då ränta
automatiskt påförs ett bankkonto, ett förfarande som är allmänt
förekommande. Såväl konsumentverket som övriga remissinstanser
har avstyrkt motionen. Utskottet delar remissinstansernas
uppfattning och finner inte skäl till några initiativ från
riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför bifall till
motionen.
2. beträffande betalningsvillkor m.m.
att riksdagen avslår motion 1988/89:L901, motion 1989/90:L710
yrkandena 2, 3 och 4 samt motion 1989/90:L910,
res. 2 (mp)
3. beträffande preskription av bankmedel
att riksdagen avslår motion 1989/90:L908.
Stockholm den 4 september 1990
På lagutskottets vägnar
Rolf Dahlberg
Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Owe Andréasson (s), Martin
Olsson (c), Inger Hestvik (s), Bengt Kronblad (s), Gunnar
Thollander (s), Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c),
Elisabet Franzén (mp), Gunilla Andersson (s), Charlotte
Cederschiöld (m), Lola Björkquist (fp), Sven-Åke Nygårds (s),
Ulla-Britt Åbark (s) och Viola Claesson (v).
Reservationer
1. Konsumentkrediter (mom. 1)
Elisabet Franzén (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22
börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "inte påkallade"
bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening får syftet med önskemålen i
motionerna L704 och L709 anses tillgodosett genom de olika
initiativ som tagits på konsumentkreditområdet, och resultatet
av det utredningsarbete som pågår bör avvaktas innan ytterligare
åtgärder övervägs. Några uttalanden från riksdagens sida med
anledning av dessa motioner är därför för närvarande inte
påkallade.
När det gäller rättigheten att också i framtiden få använda
kontanter vid betalning, som tas upp i motion L707, anser
utskottet att det är anmärkningsvärt att denna från
konsumentskyddssynpunkt viktiga och självklara fråga inte ens
berörts i samband med det pågående utrednings- och
översynsarbetet på konsumentkreditområdet eller i annat
sammanhang. Enligt utskottets mening måste möjligheten att få
betala kontant finnas kvar, och den pågående utvecklingen av
olika elektroniska system för betalning med kort får inte
innebära att konsumenter som betalar kontant missgynnas. Som
motionärerna är inne på får det sålunda inte förekomma att
extraerbjudanden och rabatter av olika slag endast gäller för
dem som betalar med kredit- eller betalkort eller att kunder som
betalar kontant får sämre service i butikerna än
kontokortskunder. I likhet med motionärerna vill utskottet
särskilt framhålla att det för vissa grupper, t.ex. åldringar
och handikappade som måste låta andra handla åt sig, är särskilt
angeläget att kontanthandeln finns kvar. Mot bakgrund av den
pågående utvecklingen när det gäller olika betalsystem anser
utskottet att det är angeläget att värna om rätten att få betala
kontant.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av
motion L707 yrkande 4 delvis som sin mening ge regeringen till
känna.
Den oroande utvecklingen på konsumentkreditområdet med
ekonomiska och sociala problem för många hushåll är enligt
utskottets mening till övervägande del att tillskriva de höga
räntor och avgifter som tas ut av finansbolagen. I likhet med
motionärerna i motion L710 anser utskottet att det beträffande
konsumentkrediter finns skäl att närmare utreda en övre tillåten
gräns för effektiv ränta kopplad till gällande diskonto. Ett
sådant "tak" för den effektiva räntan skulle bl.a. kunna leda
till en effektivare konkurrens på lånemarknaden och innebära att
de finansbolag som inte klarar sin verksamhet inom en lagstadgad
ekonomisk ram helt enkelt slås ut. Var räntetaket skall sättas
kräver självfallet noggranna överväganden. Som motionärerna
framhåller bör emellertid utgångspunkten vara att ett
kreditföretag som inte kan finansiera sin utlåning med en
effektiv ränta som är 15 % högre än diskontot inte har något
berättigande på lånemarknaden.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av
motion L710 yrkande 1 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:
1. beträffande konsumentkrediter
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:L707 yrkande 4
och motion 1989/90:L710 yrkande 1 samt med avslag på motion
1989/90:L704 och motion 1989/90:L709 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Betalningsvillkor m.m. (mom. 2)
Elisabet Franzén (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24
börjar med "Vad därefter" och på s. 25 slutar med "yrkande 4"
bort ha följande lydelse:
Vad därefter gäller frågan om betalningsdag, som tas upp i
motion L710 (yrkande 2), innebär nuvarande praxis att den dag
inbetalningen bokförts på borgenärens konto är utslagsgivande
för om betalningen har skett i rätt tid. Den som betalar en
räkning via bank eller post eller genom girering måste alltid
räkna med att någon eller några dagar ibland kan förflyta innan
inbetalningen eller gireringen blir bokförd på mottagarens
konto. Gällande ordning innebär således i praktiken att
räkningar måste betalas en eller flera dagar före förfallodagen
om man vill vara säker på att undgå krav på dröjsmålsränta. Från
konsumentskyddssynpunkt anser utskottet att det finns skäl att
kritisera dessa förhållanden särskilt i de fall då gäldenären
använder sig av det betalningssätt borgenären anvisat. Enligt
utskottets mening är det angeläget att närmare överväga den
ordning som motionärerna förespråkar och som innebär att om en
konsument betalar en räkning på post- eller bankkontor beloppet
skall anses ha kommit borgenären, om denne är näringsidkare,
till handa omedelbart vid betalningen eller, i fråga om
betalning via giro, när betalningsuppdraget togs emot av det
förmedlande kontoret. Den ordning som utskottet sålunda
förespråkar gäller för övrigt redan i fråga om betalning av
bl.a. hyra enligt 12 kap. 20 § jordabalken. De praktiska
svårigheterna med en sådan ordning också när det gäller andra
typer av fordringar på konsumenter torde inte vara
oövervinnerliga. Författningstekniskt synes frågan kunna lösas
genom en ny bestämmelse i räntelagen med det ovan angivna
lagrummet i jordabalken som förebild. Det får emellertid ankomma
på regeringen att i lämpligt sammanhang närmare utreda denna
fråga och återkomma till riksdagen med förslag till erforderliga
lagändringar.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av
motion L710 yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna.
Vad slutligen angår yrkandet i motion L710 om att räkningar
som förfaller på en bankfri dag skall få betalas nästföljande
bankdag (yrkande 4) vill utskottet först erinra om innehållet i
5 § skuldebrevslagen. Stadgandet innebär att en gäldenär, såvida
inte annat avtalats, kan vänta med att betala en fordran som
förfaller till betalning på bankfri dag till första vardagen
därefter utan att behöva riskera krav på dröjsmålsränta.
Bestämmelsen är således dispositiv, vilket innebär att
borgenären, t.ex. ett kontokortsföretag eller ett finansbolag, i
sina avtalsvillkor kan föreskriva att gäldenären skall betala en
fordran en eller flera dagar i förväg i fall fordringen
förfaller en dag när bankerna är stängda. Utskottet anser i
likhet med motionärerna att denna ordning inte kan accepteras
från konsumentskyddssynpunkt. Enligt utskottets mening bör det
sålunda inte vara möjligt för en näringsidkare att gentemot en
enskild konsument "avtala bort" 5 § skuldebrevslagen särskilt
mot bakgrund av att konsumenten i praktiken inte har någon som
helst möjlighet att få avtalsvillkoren ändrade. Också i denna
fråga får det ankomma på regeringen att i lämpligt sammanhang
återkomma till riksdagen med förslag till erforderliga
lagändringar.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av
motion L710 yrkande 4 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande
lydelse:
2. beträffande betalningsvillkor m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:L710 yrkandena 2
och 4 samt med avslag på motion 1988/89:L901, motion
1989/90:L710 yrkande 3 och motion 1989/90:L910 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Remissyttranden över motion 1989/90:L908
Bilaga
På begäran av lagutskottet har konsumentverket (KOV), Svenska
bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen och Sveriges
föreningsbankers förbund yttrat sig över motion 1989/90:L908.
Konsumentverket/KO
Frågan om utsträckning av preskriptionstiden för
banktillgodohavanden har behandlats vid den nya
preskriptionslagens tillkomst. Några särskilda
preskriptionsbestämmelser för sådana fordringar infördes inte. I
propositionen (prop. 1979/80:119) konstaterades att den gällande
ordningen inte syntes ha medfört några egentliga olägenheter,
eftersom bankerna regelmässigt betalade ut insatta medel, även
om preskription skulle ha inträffat. Vidare framhölls att
preskriptionsbestämmelserna fyllde en inte oviktig funktion även
i fråga om bankfordringar genom att utgöra ett skydd mot
ogrundade påståenden om gamla fordringar. Om fordringar på
insatta medel undantogs från preskription, skulle bankerna av
allt att döma åsamkas betydande olägenheter, heter det i
propositionen.
Konsumentverket känner inte till fall där regeln om
tioårspreskription har lett till rättsförlust för enskilda,
bortsett från det fall motionären beskriver. Det kan givetvis
därmed inte uteslutas att andra likartade fall har inträffat.
Risken för en rättsförlust i enskilda fall måste i och för sig
vägas mot de svårigheter, i form av bl.a. omfattande
utredningar, som en utsträckt preskriptionstid skulle medföra
för bankerna. Om det är riktigt som sägs i propositionen att
bankerna regelmässigt betalar ut insatta medel även efter
preskription, är det dock svårt att se att en förlängd
preskriptionstid skulle innebära några svårigheter för bankerna.
Konsumentverket ställer sig därför i princip positivt till
tanken att förlänga tiden.
Samtidigt kan det dock ifrågasättas om en sådan reform skulle
få någon praktisk betydelse. Risken för att banktillgodohavanden
kommer att preskriberas kan numera antas praktiskt taget ha
eliminerats. Den sedan några år tillbaka införda skyldigheten
för banker att lämna kontrolluppgift till taxeringsmyndigheterna
beträffande ränta och kapital på bankkonton innebär att
preskriptionsavbrott sker i fråga om dessa bankkonton. Endast i
mycket begränsade undantagsfall är bankerna befriade från
skyldigheten att lämna kontrolluppgift. Räntan är i dessa fall
mindre än 100 kr.
Mot denna bakgrund anser Konsumentverket att det inte är
motiverat med en utsträckt preskriptionstid speciellt för
banktillgodohavanden.
Svenska bankföreningen
Motionären anser att den nuvarande tioåriga
preskriptionsregeln bör ändras till en form av livstidsregel för
bankinnehavaren. Innebörden av förslaget är att anspråk på
bankmedel aldrig ska preskriberas.
Enligt vad som upplysts föreningen betalar samtliga banker
enligt vedertagen praxis ut innestående kapitalmedel till den
som visar sig ha rätt till dem oavsett om preskription har
inträtt eller ej. Vissa banker betalar t.o.m. ut ränta för tid
efter det att fordringen har preskriberats.
Det bör anmärkas att frågan om preskription av bankmedel
behandlats tidigare av riksdagen, se prop. 1976/77:5 samt prop.
1979/80:119. De skäl som redovisas i sistnämnda proposition (s.
51 ff) mot ett avskaffande av tioårsregeln har enligt föreningen
fortfarande bärkraft. Preskriptionsbestämmelserna fyller ju
bl.a. den funktionen att de utgör ett skydd mot ogrundade
påståenden om gamla fordringar. Dessutom kan det vara förenat
med såväl tekniska som administrativa problem att hålla konton,
som inte rörts under avsevärd tid, vid liv för evigt. Därtill
kommer att de konton som kan komma att preskriberas ofta
innehåller obetydliga tillgodohavanden. Det skulle därför vara
förenat med betydande olägenheter för bankerna om
preskriptionsregeln togs bort i fråga om bankmedel. Nuvarande
ordning bör dessutom, som nyss konstaterats, inte medföra några
egentliga olägenheter för kunderna eftersom bankerna
regelmässigt betalar ut insatta medel även om preskription
skulle ha inträtt. Föreningen avstyrker mot nu nämnda bakgrund
motionsyrkandet.
Svenska sparbanksföreningen
I propostionen till nuvarande preskriptionslag sägs att
preskriptionstiden för bankmedel börjar löpa vid senaste
insättning/uttag på kontot. Denna preskriptionstid anses vara
avbruten genom att banken i sin roll som gäldenär exempelvis
betalar ränta eller lämnar saldobesked till kunden.
De senare årens utveckling av bankernas datasystem och därav
följande rutiner får, enligt Sparbanksföreningens mening, vissa
konsekvenser vid tillämpningen av preskriptionslagstiftningen.
Numera påförs bankkonton ränta automatiskt utan att kunden
behöver uppmana banken därtill. Härigenom bör banken såsom
gäldenär anses ha erkänt sin skuld till kontohavaren. Bankens
förfarande avbryter således preskriptionstiden. Det kan dessutom
ifrågasättas om inte bankernas uppgiftslämnande till
skattemyndigheterna i fråga om ränta och kapital innebär
preskriptionsavbrott. Detta innebär i så fall ett hinder för
bankerna att preskribera bankmedel.
Enligt Sparbanksföreningens uppfattning innebär således en
tillämpning av gällande preskriptionslagstiftning att de i
motionen påtalade effekterna inte uppkommer. Det resultat som
motionären åsyftat uppnås följaktligen utan att
lagstiftningsåtgärder behöver vidtas.
En annan sak är att det från bankernas utgångspunkt uppkommer
praktiska problem till följd av inaktiva bankkonton som under
lång tid inte är föremål för intresse från kontohavarens sida. I
synnerhet om kontobehållningen är liten kunde det ifrågasättas
om inte bankerna bör ha möjlighet att, utan initiativ från
kontohavarens sida, avsluta sådana inaktiva konton.
Sveriges föreningsbankers förbund
1976 föreslogs i en proposition med förslag till ny
preskriptionslagstiftning att fordringar på medel insatta på
bank skulle undantas från de allmänna
preskriptionsbestämmelserna. Förslaget kritiserades från
bankerna som påtalade de olägenheter förslagets genomförande
skulle komma att medföra för dessa. Då propositionen behandlades
i lagutskottet berördes frågan inte särskilt av
utskottsmajoriteten som avstyrkte propositionen i dess helhet.
Minoriteten tog däremot upp frågan och ansåg att invändningarna
från bankerna vägde tungt varför förslaget om att undanta
bankfordringar från preskription avstyrktes.
I 1980 års proposition med förslag till ny preskriptionslag
föreslogs ånyo inte något undantag från preskriptionsreglerna
för banktillgodohavanden. Tvärtom konstaterades att gällande
ordning inte syntes ha medfört några egentliga olägenheter och
att preskriptionsbestämmelserna fyller en inte oviktig funktion
också vad avser bankfordringar genom att utgöra ett skydd mot
ogrundade påståenden om gamla fordringar.
Preskription av bankfordringar inträder om några insättningar
eller uttag inte gjorts på ett konto under 10 år och kunden
under dessa år inte heller mottagit någon uppgift om kontot
eller haft annan kontakt med banken ang. kontot. Oftast rör det
sig om orörda medel av så små belopp att kontobesked ej
tillställs kunden och sådana konton där banken t.ex. på grund av
att kontohavaren är avliden får ränte- och saldobesked i retur.
Inom föreningsbankerna finns f.n. inte någon central rutin för
avförande av preskriberade medel, dock överväger man att införa
en sådan. I avvaktan härpå kommer små orörda preskriberade
konton att ligga kvar i systemet år efter år. Som en
engångsåtgärd gjordes i samband med införandet av ett nytt
inlåningssystem vid årsskiftet 1986/87 en sanering av
preskriberade konton för att få bort en stor mängd orörda
småkonton ur reskontrorna. I enlighet med rådande bankpraxis har
föreningsbankerna dels fullständiga uppgifter över de avställda
kontona och dels betalas medlen ut till den kund som kan visa
att han har rätt till dessa. Trots att medlen är preskriberade
och kontona avställda utbetalas medlen således vid anfordran
enligt praxis inom bankerna. Ränta behöver dock inte utbetalas
för tid efter det att preskription har inträtt. Så kan dock ske
ändå.
SFF avstyrker med hänvisning till vad ovan anförts att
preskriptionstiden för banktillgodohavanden ändras.
Som grund för hemställan om ändrad preskriptionstid refereras
i motionen till en händelse där vederbörande fått besked om "att
han ej längre ägde pengarna". SFF ifrågasätter om denna händelse
inte är ett missförstånd. Då fråga är om en så stor ursprunglig
summa som 17000kr. bör kunden ha fått årliga kontobesked. Om
preskription inträtt -- t.ex. på grund av att kontobesked kommit
oöppnade i retur till banken -- har kunden i vart fall enligt
bankpraxis rätt att få tillbaka sina ursprungligt insatta medel
jämte ränta härpå fram till dess att preskription inträtt.