I detta betänkande behandlas dels ett s.k. informationsavsnitt
-- regelförenkling och delegering -- i 1990 års
budgetproposition, bil. 2, dels 24 motionsyrkanden som rör
principerna för lagstiftningen, beredningen av
lagstiftningsärenden, Europakonventionen och rätten till
domstolsprövning i Sverige, införlivandet i svensk rätt av
internationella konventioner, särskild ersättningsfond,
medmänsklighetsombud och den offentliga sektorns
informationsverksamhet. Beträffande propositionen har utskottet
utan ställningstagande i sak tagit del av regeringens
redovisningar. Utskottet har avstyrkt samtliga motioner. När det
gäller principerna för lagstiftningen föreligger två
reservationer (m). Fyra reservationer (m resp. c) föreligger
beträffande beredningen av lagstiftningsärenden och tre (m, fp
resp. c) beträffande Europakonventionen och rätten till
domstolsprövning i Sverige. Dessutom har en reservation (mp)
avgetts beträffande införlivandet av internationella
konventioner i svensk rätt och en (v) i fråga om den offentliga
sektorns informationsverksamhet. Två särskilda yttranden
föreligger.
Propositionen
I proposition 1989/90:100 bilaga 2 yrkande 2 bereds riksdagen
tillfälle att ta del av vad som anförs om regelförenkling och
delegering i avsnitt 3.5.
Motionerna
1989/90:K206 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om principer för lagstiftningen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tolkningsföreträde för enskild vid
tillämpning av ramlag eller generalklausul i enlighet med vad i
motionen anförts,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en genomgång av svensk lagstiftning i
avsikt att bringa den i överensstämmelse med de krav som
Sveriges anslutning till Europarådets konvention om de mänskliga
rättigheterna medför,
16. att riksdagen hos regeringen begär skyndsam utredning om
vilka ärenden som skall överflyttas från regeringen till
förvaltningsdomstolarna.
1989/90:K211 av tredje vice talmannen Bertil Fiskesjö m.fl.
(c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om fortsatt utredningsarbete för
ett ökat rättsskydd genom domstolsprövning av
förvaltningsbeslut.
1989/90:K213 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts angående utvärdering av konsekvenserna av
lagförslag.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sk320.
1989/90:K214 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om lagrådets ställning och betydelse.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju803.
1989/90:K215 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att förstärka den enskildes möjligheter
att få beslut av regeringen och administrativa myndigheter
prövade av domstol genom rättsbesvär,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan lag
att det klarläggs att Europadomstolens domar skall gälla och
utgöra rättskälla för svenska myndigheter.
1989/90:K227 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rättsekonomisk kostnads-/intäktsanalys vid
lagstiftning.
1989/90:K228 av Oskar Lindkvist och Stig Gustafsson (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ramlagstiftning.
1989/90:K230 av tredje vice talmannen Bertil Fiskesjö m.fl.
(c) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om regeringens beredning av
lagstiftningsärenden.
1989/90:K231 av Carl Frick m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen
beslutar att Sverige inte skall bryta mot folkrättsliga
principer och att därför samtliga internationella konventioner
som har ingåtts av Sverige skall få sin motsvarighet i den
nationella svenska rätten.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Jo769.
1989/90:K232 av Carl Frick m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen
beslutar att Sverige inte skall bryta mot folkrättsliga
principer och att därför samtliga internationella konventioner
som har ingåtts av Sverige skall få sin motsvarighet i den
nationella svenska rätten.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:N263.
1989/90:K235 av Hugo Andersson (c) vari yrkas
2. att riksdagen beslutar att ärenden skall kompletteras med
en konsekvensanalys enligt vad som anförts i motionen.
1989/90:K246 av Carl Frick (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
en svensk originaltext alltid skall förekomma i de
överenskommelser med annan stat eller med mellanfolklig
organisation som regeringen ingår,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
transformationsmetoden bör användas om inte särskilda skäl talar
däremot.
1989/90:K249 av Kent Lundgren (mp) vari yrkas att riksdagen
begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att ta
fram förslag till medmänsklighetsombud i enlighet med motionens
anda.
1989/90:K250 av Kent Lundgren och Hans Nyhage (mp, m) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om inrättande av en lagrättningsfond.
1989/90:K417 av Lars Sundin (fp) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tillhandahållande för allmänheten av lagar
och andra författningar med hjälp av SFS-basen.
1989/90:K805 av Helge Hagberg och Lars Svensson (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att utreda frågor om en allmän
medborgerlig information.
1989/90:K810 av Lola Björkquist och Ingrid Ronne-Björkqvist
(fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av en brett upplagd
informationssatsning om våra grundlagar för att stärka
demokratin.
1989/90:K814 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag som reglerar
beslutsfattandet i statliga, landstingskommunala och kommunala
organ vad gäller brister i tillgänglighet till lokaler och
information, som gör att medborgare utestängs från inflytande,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om funktionshindrades möjlighet till
demokrati och inflytande.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:So315.
Utskottet
Principer för lagstiftningen
Motionerna
I motion K206 av Carl Bildt m.fl. (m) framhålls beträffande
principerna för lagstiftningen (yrkande 7 delvis) att den
enskildes villkor i så liten utsträckning som möjligt bör
regleras av det allmänna. När behov av reglering finns skall
medborgarnas krav på rättssäkerhet och integritet tillmätas
största betydelse. Det allmänna får inte ensidigt gynnas på
medborgarnas bekostnad. Lagar skall stiftas i överensstämmelse
med grundlagar och Europakonventionen. Användningen av
ramlagstiftning och generalklausuler måste begränsas. Uppstår
tvekan om hur lagen skall tillämpas skall den tolkas till den
enskildes förmån (yrkande 8).
Också motion K228 av Oskar Lindkvist och Stig Gustafsson (s)
vänder sig mot användningen av ramlagstiftning. Motionärerna
framhåller att ramlagstiftningens effekter borde ses över som
ett led i strävan att rensa bland myndighetsföreskrifterna. I
stället för ramlagstiftning som bygger på utfyllande normgivning
på lägre nivå borde en lagstiftningsteknik användas som inte
kräver ytterligare normgivning men som ändå ger utrymme för den
som skall tillämpa lagen att i det enskilda fallet göra
bedömningar som är rimliga och står i överensstämmelse med sunt
förnuft.
Bakgrund
Målsättningsstadgandet i 1 kap. 2 § regeringsformen anger att
den offentliga makten skall utövas med respekt för alla
människors lika värde och för den enskilda människans frihet och
värdighet. Den enskildes personliga ekonomiska och kulturella
välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga
verksamheten. Vidare stadgas att det allmänna skall tillförsäkra
män och kvinnor lika rättigheter samt värna den enskildes
privatliv och familjeliv.
Beträffade omfattningen av samhällets regler kan nämnas att
det av budgetpropositionen 1989/90:100 bil. 2 framgår att
arbetet med avreglering och regelförenkling fortgår inom
regeringskansliet och att antalet grundförfattningar är det
lägsta på 20 år. Dessutom har myndighetsreglerna minskat med ca
4000 sedan 1986.
När det sedan gäller frågan om ramlagstiftning skall nämnas
att med ramlagar vanligtvis avses lagar varigenom det överlåts
åt regeringen och myndigheter att bestämma det sakliga
innehållet i en lag genom utfyllande föreskrifter eller åt
rättstillämpande organ att ge lagen innehåll genom praxis.
Tolkning av ramlagar -- liksom andra författningsbestämmelser --
görs med hänsynstagande till en mängd olika faktorer.
Förarbetena spelar i detta sammanhang en mycket stor roll, men
också analogvisa tolkningar och principen om att regler som
ålägger bördor eller pålagor skall tolkas snävt är exempel på
tolkningsvägar.
Tidigare behandling
Utskottet har vid flera tidigare tillfällen behandlat
motionsyrkanden rörande principer för lagstiftningen motsvarande
dem som tas upp i motion K206 yrkande 7 (m). Senast behandlades
frågan i betänkandet 1989/90:KU9. Utskottet vidhöll då sitt
tidigare ställningstagande att det inte fanns skäl att vidta
någon särskild åtgärd med anledning av motionsyrkandet. I
betänkandet hänvisades också till att arbetet med att begränsa
och förenkla reglerna i samhället ges hög prioritet inom
regeringskansliet. När det gällde frågan om ramlagstiftning
hänvisade utskottet till ett tidigare uttalande (KU 1983/84:24)
om att en minskad användning av ramlagstiftning bör vara ett led
i strävandena att förenkla och rationalisera regelsystemet.
Utskottet avstyrkte också ett motionsyrkande rörande tolkning av
ramlag och generalklausul till förmån för den enskilde
motsvarande motion K206 yrkande 8.
Utskottets överväganden
Utskottet delar den i motion K228 framförda uppfattningen att
ramlagstiftning i vissa fall kan leda till en
svåröverskådlig mängd myndighetsföreskrifter. Som utskottet
tidigare uttalat bör en minskad användning av ramlagstiftning
utgöra ett led i strävandena att förenkla och rationalisera
regelsystemet.
I regelförenklingsarbetet inom regeringskansliet pågår också
en utrensning av onödiga regler. Ett genomgående drag i
innebörden av de föreskrifter om myndigheternas regelgivning som
riksdagen och regeringen beslutat är att myndigheterna är
skyldiga att iaktta sträng restriktivitet när det gäller att
besluta föreskrifter. I sammanhanget kan vidare nämnas att
statsrådsberedningen i en promemoria kallad Att styra genom
regler -- Checklista för regelgivare (PM 1990:2) betonat att det
alltid bör prövas om regelstyrning över huvud taget behövs och
vilka alternativa styrmedel som kan användas. Sammantaget gör
utskottet den bedömningen att risken för normutfyllnad i form av
onödig detaljreglering bevakas inom regeringskansliet och att
motion K228 därför inte behöver föranleda någon särskild åtgärd
från riksdagens sida. Utskottet har inte funnit anledning att
ändra sitt tidigare ställningstagande när det gäller det yrkande
rörande ramlagstiftning som nu framställs i motion K206 yrkande
7 i denna del. Motionsyrkandet avstyrks. Också yrkande 8 i
motionen avstyrks. Utskottet vill peka på att en av de principer
som redan används i lagtolkningssammanhang är att regler som
ålägger bördor eller pålagor skall tolkas snävt.
När det härefter gäller de övriga principer för
lagstiftningen som tas upp i motion K206 yrkande 7 gör
utskottet samma bedömning som vid de tidigare tillfällen
motsvarande motionsyrkanden behandlats och avstyrker bifall till
yrkandet i denna del.
Beredningen av lagstiftningsärenden
Motionerna
I motion K206 av Carl Bildt m.fl. (m) tas upp vikten av att
tillkomsten av en ny lag eller ändring i en bestående bör vara
väl förberedd för att garantera att lagarna är av sådan kvalitet
att snara ändringar inte blir nödvändiga, men också för att
medborgarna och rättstillämpande organ skall kunna sätta sig in
i innebörden av den nya regleringen. Under alla förhållanden får
lagändringar till de enskildas nackdel aldrig genomföras så
hastigt att enskilda drabbas av rättsförluster (yrkande 7
delvis).
Motion K214 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) betonar lagrådets
roll i lagstiftningsarbetet. Enligt motionärerna har från bl.a.
regeringens sida visats bristande intresse för lagrådets
synpunkter. Många kontroversiella lagförslag har aldrig
underställts lagrådets granskning trots oppositionens önskemål.
I de fall lagrådet riktat skarp kritik eller t.o.m. avstyrkt
från att införa ny lagstiftning har socialdemokraterna viftat
bort lagrådets kritik. I motionen hänvisas exempelvis till
engångsskatten på pensionssparande och förslaget om
tvångssparande, arbetsmiljöavgift, investeringsskatt och extra
fastighetsskatt. Motionärerna framhåller det angelägna i att
regeringen, oavsett vem som utgör denna, i avsaknad av annan
opartisk prövning av förestående riksdagsbeslut, visar stor
respekt för lagrådets synpunkter (yrkande 1).
Frågan om lagrådsgranskning av lagförslag tas också upp i
motion K230 av Bertil Fiskesjö m.fl. (c). I motionen framhålls
att det inte är godtagbart att försumma att höra lagrådet med
hänvisning till ärendets brådskande natur. Motionärerna vänder
sig vidare mot att ett omsorgsfullt utrednings- och
remissförfarande i många fall har ersatts av
departementspromemorior som tagits fram utan medverkan av
parlamentariker eller utomstående experter. Det viktiga måste
vara att relevant material sammanställs och att detta utsätts
för sakkunnig och kritisk granskning innan riksdagen går till
beslut. Parlamentariskt sammansatta utredningar bör enligt
motionen användas i större frågor i stället för interna
departementsutredningar. Vidare betonas vikten av att
konsekvenserna av ett lagförslag med betydande räckvidd är väl
övertänkta (yrkande 2).
I motion K213 yrkande 1 av Carl Bildt m.fl. (m) framhålls att
varje förslag till ny lag bör åtföljas av en ordentlig
utvärdering av konsekvenser och kostnader för enskilda
individer, företag och statsmakterna samt att förekomsten och
konsekvenserna av regler inom olika områden systematiskt utreds.
Rättsekonomisk kostnads-/intäktsanalys bör enligt motion K227
av Bengt Harding Olson (fp) ingå i lagstiftningsarbetet.
Rättsekonomins och den samhällsekonomiska kostnadsanalysens
utveckling är enligt motionären en anledning till att det
internationellt blivit allt vanligare med krav på ekonomiska
analyser som grund för lagstiftning. Det finns all anledning för
statsmakterna att observera och ta till vara den resurs inom
landet som byggts under ett par decennier.
Också motion K235 av Hugo Andersson (c) tar upp behovet av
konsekvensanalyser. Ärenden i riksdagen bör vara kompletterade
med en konsekvensanalys som ett komplement till den granskning
som uförs av lagrådet. Konsekvensanalyser bör enligt motionären
redovisas utifrån beslutets eventuella påverkan på miljön,
regionalpolitiken, fördelningspolitiken, säkerhetspolitiken, den
enskildes integritet, samhällsekonomin och inom eventuellt flera
områden av övergripande karaktär (yrkande 2).
Bakgrund
Beredningen av lagstiftningsärenden såvitt avser lagrådets
verksamhet regleras i 8 kap. 18 § regeringsformen. Vissa
uppräknade typer av lagar, däribland grundlag om tryckfriheten,
civillag, lag som begränsar någon av de grundläggande fri- och
rättigheterna samt offentligrättslig lag, som gäller åligganden
för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga
eller ekonomiska förhållanden, bör remitteras till lagrådet om
lagen är viktig för enskilda eller från allmän synpunkt. Vissa
undantag föreskrivs och därtill en regel att regeringen skall
redovisa skälen när förslag till lag som tillhör någon av de
uppräknade kategorierna läggs fram för riksdagen utan föregående
remiss till lagrådet. De undantag som medges gäller, förutom de
fall lagen inte är viktig för enskilda eller från allmän
synpunkt, de fall lagrådets hörande skulle sakna betydelse på
grund av frågans beskaffenhet eller skulle fördröja
lagstiftningsfrågans behandling så avsevärt att men skulle
uppkomma. Lagrådets uppgifter består i att undersöka hur ett
lagförslag förhåller sig till grundlagarna och till
rättsordningen i övrigt samt hur förslagets föreskrifter
förhåller sig till varandra och till rättssäkerhetens krav.
Lagrådet skall vidare överväga om förslaget är så utformat att
det kan antas tillgodose angivna syften och vilka problem som
kan uppstå vid tillämpningen.
Beträffande formerna för utredningsverksamheten skall nämnas
att statsrådsberedningen i kommittéhandboken (Ds SB 1987:1)
angett att en ny kommitté skall tillsättas endast om det
föreligger ett verkligt utredningsbehov. Nya kommittéer skall
inte tillsättas för rutinbetonade utredningar av tekniska eller
organisatoriska frågor, vilka kan utföras av berörda departement
och myndigheter, i vissa fall med biträde av statskontoret och
riksrevisionsverket. Utredningsväsendet skall i princip inte
utnyttjas för uppgifter av permanent karaktär. Sådana uppgifter
infogas i stället i ansvariga myndigheters och departements
arbete. Kommittéformerna skall renodlas. För delegationer,
beredningar, rådgivande grupper och liknande organ vars uppdrag
inte innefattar någon utredning i egentlig mening skall den
formella kommittéformen inte användas. Slutligen anges att nya
former av utredningsorgan skall prövas.
Regeringen har utfärdat särskilda kommittédirektiv (dir.
1984:5) till statliga kommittéer och särskilda utredare angående
utredningsförslagens inriktning. I dessa direktiv betonas kraven
på redovisningen av kostnader och andra effekter av
kommittéförslag. Kostnadsberäkningarna skall vara väl
genomarbetade och ta hänsyn till alla kostnader för olika
intressenter (staten, kommunerna, socialförsäkringssektorn,
företagen och enskilda), såväl direkta som indirekta. Även andra
viktigare konsekvenser skall belysas. I kommittéhandboken
framhålls att en allt viktigare och tyngre del i arbetet inom
offentliga utredningar blivit att utröna och redovisa
konsekvenserna av utredningsförslag. En viktig uppgift i allt
utredningsarbete är att göra ordentliga konsekvensanalyser av de
förslag som läggs fram. Bl.a. sägs att det är nödvändigt att
beakta inte bara konsekvenserna för statsbudgeten utan också
konsekvenserna för kommunerna, näringslivet och de enskilda
människorna. Om ett utredningsförslag kan leda till att
kostnader som staten har i utgångsläget vältras över på andra
samhällssektorer måste detta klart redovisas.
I budgetpropositionen 1989/90 bil. 2 anges att
regelförenklingssträvandena i ökad utsträckning riktas mot
sådana regler som behöver ses över och förnyas samtidigt som nya
metoder utvecklas för att bättre kunna hålla reda på och följa
upp effekterna av regleringarna. Strävandena har inneburit att
kostnadsaspekterna tillmäts större vikt. Sålunda har ett
regelekonomiprojekt inletts av riksrevisionsverket, som tidigare
fått regeringens uppdrag att utveckla metoder för
konsekvensutredningar. Utbildning genomförs hos statliga
myndigheter, hos kommittéer och i regeringskansliet. Enligt
propositionen är det självfallet inte mindre viktigt att man
konsekvensbedömer och följer upp de regler som riksdagen eller
regeringen beslutar.
Rationell resursanvändning mot bakgrund av rättsordningens
effektivitet är föremål för en under senare decennier uppkommen
forskningsgren -- rättsekonomin. Den rättsekonomiska forskningen
som verkar i gränslandet mellan nationalekonomi och juridik
studerar de faktiska kostnader som den ena eller andra rättsliga
regleringen innebär. Ett hjälpmedel som särskilt används är
avtalet som samhällelig organisation. Tankemodeller som
samhällsfördraget har också utnyttjats som ett hjälpmedel att
analysera sociala kostnader förknippade med olika former av
system för offentlig verksamhet.
Tidigare riksdagsbehandling
De frågor om beredningen av lagstiftningsärenden som tas upp i
motion K230 (c) behandlades av utskottet hösten 1985 (KU
1985/86:5). Utskottet framhöll att det är av stor vikt att
riksdagsbeslut i lagstiftningsärenden är omsorgsfullt
förberedda. Betydelsen av arbetet i offentliga utredningar,
remissbehandling och lagrådsgranskning betonades. Utskottet
hänvisade till att lagstiftningsärenden hör till de frågor som
utskottet fortlöpande ägnar särskilt intresse, bl.a. i den
årliga granskningen av regeringen. I fråga om utredningsväsendet
hänvisade utskottet till att det vid flera tillfällen hade
understrukit det angelägna i att slå vakt om det värdefulla
inslag i beslutsprocessen som den offentliga
utredningsverksamheten utgör. Vidare erinrades om utskottets
tidigare uttalanden (KU 1983/84:1 och 1984/85:35) att
effektivitetskravet och vikten av en allsidig belysning i de
flesta fall bäst tillgodoses om -- såsom sker i parlamentariskt
sammansatta utredningar -- skilda politiska meningsinriktningar
får påverka utredningsarbetet.
Beträffande lagrådsgranskningen framhöll utskottet att det
sedan lång tid årligen granskar regeringens remittering av
lagförslag till lagrådet. En ingående undersökning av
omfattningen av lagrådsremitteringen redovisades i
granskningsbetänkandet KU 1985/86:25, och frågan behandlades
också i granskningsarbetet 1987--1989 samt i betänkandena KU
1986/87:17 och 1987/88:3. Frågan om remittering av lagförslag
togs senast upp hösten 1988 (1988/89:KU7), då utskottet åter
betonade vikten av att lagstiftningsärenden är omsorgsfullt
beredda och även hänvisade till att de kritiska påpekanden och
önskemål som framförts i granskningen hade tagits upp i de
riktlinjer för propositionsskrivning m.m. som utformats inom
regeringskansliet. I 1990 års granskningsbetänkande
(1989/90:KU30) redovisades, förutom den sedvanliga granskningen
av regeringens remittering av lagförslag till lagrådet,
kommittéväsendets omfattning och förekomsten av olika
departementala utredningsorgan.
Utskottet har tidigare vid flera tillfällen också tagit upp
frågan om konsekvensanalyser av lagförslag. I betänkandet
1988/89:KU7 hänvisades till ett tidigare uttalande om att det är
en viktig uppgift i det utredningsarbete som ligger till grund
för ny lagstiftning att det görs ordentliga konsekvensanalyser
av framlagda lagförslag. Vidare framhölls att det inom
regeringskansliet pågick ett aktivt arbete när det gäller
konsekvensanalyser både i fråga om lagförslag och
myndighetsföreskrifter. För kommittéerna hade framhållits vikten
av ordentliga konsekvensanalyser, och begränsningsförordningen
hade skärpt kraven på myndigheterna i detta hänseende. Vidare
hänvisades till att riksrevisionsverkets roll i detta sammanhang
stärkts. Mot den bakgrunden fann utskottet inte anledning att
vidta någon åtgärd med anledning av motionsyrkanden i fråga om
konsekvensanalyser. Ett motionsyrkande från allmänna
motionstiden påföljande år avstyrktes i betänkandet 1989/90:KU9
med hänvisning till detta ställningstagande.
Utskottets bedömning
Utskottet vill framhålla vikten av att lagförslag är väl
övervägda och att konsekvenserna är överblickbara. Vikten av
ordentliga konsekvensanalyser i lagstiftningsarbetet har
också betonats inom regeringskansliet. Statsrådsberedningens
checklista för regelgivare (PM 1990:2) syftar till att påminna
om att kostsamma, onödiga och ineffektiva åtgärder måste
undvikas, att lämpligt styrmedel väljs och att rättsreglerna
görs ändamålsenliga, enkla och klara. I promemorian hänvisas
till de krav i fråga om konsekvensutredningar som ställs i
verksförordningen, begränsningsförordningen med
riksrevisionsverkets verkställighetsföreskrifter,
budgetförordningen, de generella kommittédirektiven (Dir.
1984:4) och civildepartementets cirkulär (1989:7)
Konsekvensutredningar i författningsarbetet. Att arbetet med
bättre konsekvensanalyser fortgår framgår också av den ovan
återgivna redovisningen i budgetpropositionen, bilaga 2.
Enligt utskottets mening saknas mot denna bakgrund anledning
att frångå det ställningstagande utskottet tidigare gjort när
motioner om bättre konsekvensanalyser i lagstiftningsarbetet
avstyrkts med hänvisning till det arbete som bedrivs inom
regeringskansliet. Motion K230 yrkande 2 i denna del, K213
yrkande 1, K227 och K235 yrkande 2 avstyrks följaktligen, liksom
motion K206 yrkande 7 såvitt gäller beredningsarbetet. Utskottet
vill emellertid framhålla att det kan finnas anledning att i
utskottets granskningsarbete följa upp resultatet av detta
arbete genom en undersökning av konsekvensanalyser i framlagda
propositioner.
När det gäller utredningsväsendet har utskottet vid flera
tillfällen understrukit det angelägna i att slå vakt om det
värdefulla inslag i beslutsprocessen som den offentliga
utredningsverksamheten utgör. Utskottet har också vid flera
tillfällen framhållit att effektivitetskravet och vikten av en
allsidig belysning i de flesta fall bäst tillgodoses om skilda
politiska meningsriktningar -- såsom sker i parlamentariska
utredningar -- får påverka utredningsarbetet.
Det ankommer på regeringen att från fall till fall avgöra
vilken utredningsform som bör användas. Utskottet utgår ifrån
att regeringen inte har någon annan uppfattning än utskottet om
värdet av parlamentariska uredningar. Någon särskild åtgärd med
anledning av motion K230 yrkande 2 i denna del är därför enligt
utskottets mening inte erforderlig. Motionsyrkandet, såvitt nu
är i fråga, avstyrks följaktligen.
När det sedan gäller lagrådsgranskningen vill utskottet
framhålla att lagrådet som ett rådgivande organ fyller en mycket
viktig funktion i lagstiftningsarbetet. Brister i den beredning
som föregått en lagrådsremiss har ibland påpekats av lagrådet
och i vissa fall lett till att regeringen avstått från att lägga
fram en proposition. I andra fall har kritik eller avstyrkanden
lett till nödvändiga klarlägganden i proposition eller
riksdagsbetänkande. Som framhållits i motion K214 är det
sjävfallet angeläget att stor respekt visas för lagrådets
synpunkter. Någon särskild åtgärd från riksdagens sida är dock
inte behövlig med anledning av vad som framförts i motion K214
yrkande 1 i denna del.
Beträffande den i motionerna K214 yrkande 1 och K230 yrkande 2
upptagna frågan om underlåtelse när det gäller regeringens
skyldighet att höra lagrådet skall erinras om att utskottet
sedan lång tid årligen granskar regeringens remittering av
lagförslag till lagrådet. Denna granskning har vid ett flertal
tillfällen lett till kritiska påpekanden av olika slag.
Utskottet har för avsikt att fortsätta detta granskningsarbete.
Enligt utskottets mening är något tillkännagivande till
regeringen i frågan inte erforderligt. Motion K214 yrkande 1,
såvitt nu är i fråga, och K230 yrkande 2, såvitt nu är i fråga,
avstyrks således.
Europakonventionen och rätten till domstolsprövning i Sverige
I motion K206 (yrkande 15) (m) begärs en genomgång av svensk
lagstiftning i syfte att bringa den i överensstämmelse med
Europakonventionen och Europadomstolens avgöranden eftersom det,
enligt motionärerna, är tydligt att den svenska rättsordningen
inte uppfyller de krav Europakonventionen ställer. Vidare
framhålls att genomgången bör kompletteras med en utredning om
möjligheterna att införliva Europakonventionen i svensk rätt
genom inkorporering. I motionens yrkande 16 begärs en skyndsam
utredning om vilka ärenden som skall överflyttas från regeringen
till förvaltningsdomstolarna.
Också motion K211 (c) tar upp Europakonventionen och rätten
till domstolsprövning av förvaltningsbeslut i Sverige. Motionen
utgår från den lag om rättsprövning som riksdagen antog 1988.
Reformen är enligt motionärerna starkt begränsad till sina
verkningar och har betydande brister också vad gäller att
tillgodose kraven på domstolsprövning enligt Europakonventionen.
Med hänsyn till behovet att helt allmänt stärka den enskildes
rättstrygghet och med hänsyn till den stora tveksamhet som råder
om konventionskraven verkligen tillgodoses genom den ordning som
infördes 1988 bör reformarbetet föras vidare utan onödiga
fördröjningar. Detta bör enligt motionen ske genom att
regeringen initierar ett fortsatt och grundligt utredningsarbete
så att ett mera fullödigt beslutsunderlag föreligger vid den
omprövning som måste göras senast 1991. Detta utredningsarbete
bör förutom en ingående analys av Europadomstolens domar också
innefatta en komparativ genomgång av de regler som gäller för
domstolsprövning av förvaltningsbeslut i andra länder, inkl.
våra nordiska grannländer, där förvaltningsbeslut kan prövas
inom ramen för det ordinära domstolsförfarandet.
Lagen om rättsprövning tas också upp i motion K215
(yrkande7) (fp). Enligt motionärerna kan lagen endast ses som
ett steg på vägen där målet måste vara ett generellt system för
att öppna möjligheterna till rättslig prövning av flertalet
förvaltningsbeslut som på något sätt ingriper i den enskildes
rätt. Det fortsatta arbetet bör läggas upp efter tre
huvudlinjer: möjligheterna till rättsprövning skall utvidgas
genom möjligheten att föra vad motionärerna kallar rättsbesvär,
avregleringen skall fortsätta och vissa avgöranden skall
överföras från myndigheterna till domstolarna. Med rättsbesvär
avser motionärerna ett rättsmedel som på det statliga planet
skulle kunna vara en parallell till kommunalbesvärsinstitutet.
De statliga beslutens rättsenlighet skulle kunna prövas av
domstol, företrädesvis kammarrätterna.
I motionen begärs också lagstiftning för att klarlägga att
Europadomstolens utslag skall gälla och utgöra rättskälla för
svenska myndigheter (yrkande 8).
Bakgrund
Enligt lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa
förvaltningsbeslut, som är tidsbegränsad till utgången av år
1991, skall regeringsrätten på ansökan av enskild part i ett
sådant förvaltningsärende som rör något förhållande som avses i
8 kap. 2 eller 3 § regeringsformen pröva om avgörandet i ärendet
strider mot någon rättsregel. Rättsprövning kan gälla endast
sådana beslut som innebär myndighetsutövning mot den enskilde.
Dessutom krävs att beslutet annars kan prövas av domstol endast
efter ansökan om resning och inte skulle ha kunnat överprövas i
annan ordning. Beslut av vissa nämnder är dock undantagna från
rättsprövning, liksom beslut i vissa typer av ärenden.
Av förarbetena till lagen (prop. 1987/88:69) framgår att
regeringsrättens prövning skall omfatta inte bara lagtolkning
utan också faktabedömning och bevisvärdering. Även kraven i
1kap. 9 § regeringsformen om allas likhet inför lagen samt om
saklighet och opartiskhet bör kunna prövas. Det är däremot inte
avsett att rättsprövning skall kunna ske av politiska
lämplighetsfrågor i egentlig mening.
Sedan lagens ikraftträdande den 1 juni 1988 hade i september
1990 135 ansökningar om rättsprövning inkommit till
regeringsrätten och 57 avgjorts. Tre ansökningar har bifallits
varav två på formella grunder. I det tredje fallet gjorde
regeringsrätten en annan bedömning än regeringen av
förutsättningarna i det enskilda fallet för tillämpning av en
viss bestämmelse i jordförvärvslagen.
Av 1990 års budgetproposition, bil. 2, avsnittet
Regelförenkling och delegering framgår att en uppföljning av
lagen pågår inom regeringskansliet. Bl.a. görs en översyn av
instansordningarna i de ärendegrupper lagen omfattar. På varje
område där Europakonventionens krav om tillgång till
domstolsprövning gör sig gällande undersöks om det är
ändamålsenligt att låta domstolsprövning ersätta överklagande i
administrativ ordning. Översynen är samordnad med den
systematiska översyn av reglerna om rätt att överklaga till
regeringen, vars riktlinjer fastställdes av riksdagen 1984
(prop. 1983/84:120). Varje departement måste kunna överblicka
vilka olika ärendegrupper och författningar som översynerna
gäller och vilka områden som de främst skall inriktas på.
Översynerna behöver därför föregås av en inledande kartläggning
och planering. Översynerna bör, i varje fall till väsentlig del,
vara slutförda vid årsskiftet 1990-1991.
Under 1989 har flera grupper av överklaganden förts över från
regeringen till förvaltningsdomstolar. Det gäller ärenden om
förordnande av ordningsvakter, auktorisation av
bevakningsföretag, godkännande för anställning i sådana företag
samt undantag från kravet på viss tids tjänstgöring för att en
sjukgymnast skall få föras upp på försäkringskassans förteckning
över försäkringsanslutna vårdgivare. Vidare har under 1990 vissa
ärendegrupper inom jordbruksdepartementets område med hänsyn
till Europakonventionens krav på tillgång till domstolsprövning
flyttats över till kammarrätterna.
När det gäller frågan om Europadomstolens domars
prejudicerande betydelse i Sverige kan nämnas att högsta
domstolen i flera fall hämtat ledning från Europadomstolens
praxis, bl.a. gäller detta vid tolkning av regeringsformens
rättighetsregler (se NJA 1989:134). Den prejudicerande betydelse
som högsta domstolens och regeringsrättens egna avgöranden har
finns inte lagreglerad annat än att rättegångsbalken och
förvaltningsprocesslagen anger att en förutsättning för
prövningstillstånd kan vara att det är av vikt för ledning av
rättstillämpningen att talan prövas av högsta domstolen resp.
regeringsrätten. Det finns i svensk lagstiftning således inte
någon regel som anger att högsta domstolens eller
regeringsrättens avgörande skall vara bindande för svenska
domstolar och myndigheter.
Tidigare riksdagsbehandling
Frågan om inkorporering av Europakonventionen i svensk rätt
har tidigare vid ett flertal tillfällen behandlats av utskottet.
Vid det senaste tillfället (1989/90:KU12) hänvisade utskottet
till tidigare uttalanden om att svensk lagstiftnings förenlighet
med ingågna konventioner fortlöpande borde bevakas inom
regeringskansliet och att det inte fanns anledning att frångå
den bedömning riksdagen gjort i samband med behandlingen av de
förslag till grundlagsändringar som byggde på 1973 års fri- och
rättighetsutrednings arbete. Riksdagen hade ställt sig bakom
utredningens åsikt att en inkorporering inte borde ske.
Utskottet har tidigare vid flera tillfällen också behandlat
motionsyrkanden rörande förhållandet mellan Europakonventionen
och rätten till domstolsprövning i Sverige. Senast behandlades
dessa frågor under förra riksmötet i betänkandet 1989/90:KU9.
Utskottet hänvisade till den pågående uppföljningen och
översynen inom regeringskansliet och avstyrkte yrkandena.
Utskottet fann inte heller anledning att vidta någon åtgärd med
anledning av ett motionsyrkande om att Europadomstolens domar
skall gälla och utgöra rättskälla i Sverige. Tre reservationer
(m, fp resp. c) förekom rörande rätten till domstolsprövning och
två reservationer i fråga om Europadomstolens utslag (m resp.
fp).
Utskottets bedömning
Motioner rörande Europakonventionen och rätten till
domstolsprövning i Sverige med samma inriktning som de nu
aktuella avstyrktes av utskottet under förra riksmötet.
Utskottet anser inte att det nu finns anledning till annat
ställningstagande. De översyner som pågår inom regeringskansliet
har lett till att en rad ärendegrupper överflyttats till
domstolarna. De pågående översynerna ligger i linje med
utskottets tidigare uttalanden om att svensk lagstiftnings
förenlighet med ingångna konventioner fortlöpande bör bevakas
inom regeringskansliet. Mot denna bakgrund och med hänsyn till
att resultatet av det översynsarbete som pågår beträffande lagen
om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut bör avvaktas anser
utskottet att det inte nu bör vidtas någon särskild åtgärd med
anledning av motionerna K206 yrkandena 15 och 16, K211 och K215
yrkande 7.
Utskottet finner inte heller anledning att ändra sitt tidigare
ställningstagande i fråga om lagstiftning om verkningarna av
Europadomstolens domar. Motion K215 yrkande 8 avstyrks
således.
Införlivandet i svensk rätt av internationella
överenskommelser
Motionerna
I två likalydande motionsyrkanden -- K231 (mp) och K232 (mp)
-- begärs att samtliga internationella konventioner som har
ingåtts av Sverige skall få sin motsvarighet i den nationella
svenska rätten. Motionärerna hänvisar till att
Östersjökonventionen kräver att fördragsslutande part skall
vidta alla lämpliga åtgärder för att förhindra förorening av
Östersjöområdets marina miljö som har orsakats av utforskning
eller utvinning. Samtidigt har staten enligt
kontinentalsockellagen rätt att meddela tillstånd för
provborrning eller utvinning utan att den behöver ta hänsyn till
miljöaspekter.
I motion K246 (mp) behandlas bl.a. formen för införlivandet i
svensk rätt. Motionären begär att svensk originaltext alltid
skall förekomma i de överenskommelser med främmande stat eller
med mellanfolklig organisation som regeringen ingår (yrkande 1).
Vidare begärs att transformationsmetoden alltid bör användas om
inte särskilda skäl talar däremot (yrkande 2).
Bakgrund
Internationella konventioner binder folkrättsligt de
avtalsslutande staterna som sådana. Ett stort antal
internationella överenskommelser berör bara de avtalsslutande
staternas inbördes rättigheter och skyldigheter och har alltså
inte någon direkt rättsverkan för enskilda medborgares
förhållanden. Som exempel kan nämnas överenskommelser om
internationellt sammarbete, om utbyte av upplysningar inom ett
visst område, om deltagande i internationellt samarbete eller om
hänskjutande till skiljedom av tvist om innehållet i en
folkrättslig regel. Det internationella samarbetet resulterar
dock också ofta i att de avtalsslutande parterna i en
överenskommelse åtar sig förpliktelser, vilkas fullgörande berör
myndigheter och enskilda. Sverige tillämpar ett system som utgår
från att det fordras särskilda internrättsliga föreskrifter för
att bestämmelserna i en internationell överenskommelse skall
kunna tillämpas internt. Det innebär att i den mån åtagandena i
en överenskommelse i dessa fall inte överensstämmer med den
interna rättsordningen måste denna ändras eller kompletteras.
I propositionen 1971:125 om godkännande av bl.a. konventionen
om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och
konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter fördes
resonemang kring vilka utgångspunkter som skall gälla vid en
jämförelse mellan konventionernas bestämmelser och svenska
förhållanden. Föredragande statsrådet framhöll (s.26) att
eftersom konventionerna skulle tillämpas på en mängd rättssystem
av skiftande art måste de tolkas så att de erhåller en förnuftig
mening inom ramen för varje särskilt nationellt rättssystem.
Konventionsstaterna får sålunda anses ha en viss rörelsefrihet
vid tolkningen och tillämpningen av konventionsbestämmelserna.
Det avgörande var enligt statsrådet i många fall att inhemsk
rätt till sin allmänna syftning överensstämmer med
konventionsbestämmelserna. I det av riksdagen godkända
betänkandet 1989/90:SoU28 har också socialutskottet beträffande
FN-konventionen om barnets rättigheter framhållit att
konventionen måste tolkas så att den får en rimlig mening inom
ramen för varje nationellt system.
Införlivandet i svensk rättsordning kan enligt praxis ske
genom transformering eller inkorporering. Vid transformering
omarbetas den internationella överenskommelsen eller de delar av
den som saknar motsvarighet i svensk rätt till svensk
författningstext. Inkorporering innebär att det i lag eller
annan författning föreskrivs att konventionens bestämmelser
direkt gäller i Sverige.
Tidigare riksdagsbehandling
Frågan om införlivande i svensk rätt genom inkorporering eller
transformering har under förra riksmötet tagits upp av utskottet
i samband med behandlingen av proposition 1989/90:12 om ändring
i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra
författningar. I propositionen föreslogs, mot bakgrund av att
det i framtiden kan bli aktuellt att i större utsträckning än
hittills inkorporera i stället för att transformera, att om det
föreligger särskilda skäl skulle inkorporering kunna ske utan
översättning. Utskottet hänvisade (1989/90:KU18) till ett
tidigare uttalande (KU 1984/85:4y) om att både transformations-
och inkorporationsmetoden får anses godtagbara från
konstitutionell synpunkt. Det fick från fall till fall avgöras
vilken metod som skall användas. När Sverige ingår en
internationell överenskommelse som helt eller delvis berör
svensk rätt borde eftersträvas att överenskommelsen om möjligt
också har svensk autentisk text. Om konventionen saknar svensk
autentisk text borde huvudregeln vara att transformationsmetoden
användes. När särskilda skäl talar för det såsom exempelvis att
reglerna huvudsakligen riktar sig till myndigheter eller
särskilda grupper av enskilda för vilka det inte kan antas
innebära några svårigheter att ta del av konventionstexten kunde
emellertid även inkorporationsmetoden godtas. I regel borde då
krävas en omsorgsfullt utarbetad officiell översättning. Detta
borde ovillkorligen ske om författningen riktar sig till bredare
allmänhet.
Utskottet framhöll i betänkandet 1989/90:KU18 vikten av att en
översättning utelämnas endast i undantagsfall såsom när
konventionen riktar sig till personer med speciella
fackkunskaper för vilka det inte kan antas innebära några
svårigheter att ta del av konventionstexten och denna saknar
vidare allmänt intresse. En reservation (mp) förekom.
Utskottets bedömning
Utskottet vill framhålla att det självfallet är angeläget att
åtaganden i internationella konventioner uppfylls. Detta innebär
dock inte att åtagandena alltid måste ha en motsvarighet i
svensk rätt. I sammanhanget bör också framhållas att det inte
alltid är sjävklart vad som i svensk rätt skall anses vara en
motsvarighet till ett konventionsåtagande. En annan sak är att
det är grundläggande princip att regeringen och myndigheterna
skall känna till konventioner och andra internationella
åtaganden som har betydelse i handläggningen av ärenden (jfr
1989/90:KU30 s. 88).
Mot bakgrund av det ovan anförda anser utskottet inte att
riksdagen bör besluta att samtliga internationella konventioner
som ingåtts av Sverige skall ha motsvarighet i den nationella
svenska rätten. Motionerna K231 och K232 avstyrks således.
När det gäller frågorna om svensk originaltext i
konventioner och om sättet för införlivande av internationella
konventioner i svensk rätt vill utskottet erinra om att frågan
under förra riksmötet blev föremål för en ingående behandling.
Utskottet har inte funnit anledning att ändra sitt
ställningstagande. Något tillkännagivande till regeringen är
enligt utskottets mening inte påkallat. Motion K246 yrkandena 1
och 2 avstyrks följaktligen.
Särskild ersättningsfond
Motionen
I motion K250 av Kent Lundgren (mp) och Hans Nyhage (m) anförs
att även i en lagstiftningsprocess som ställer högt ställda krav
på rättssäkerhet är det oundvikligt att oförutsedda effekter då
och då kan uppstå och inte kan rättas till annat än genom
åtgärder i det enskilda fallet. För att regeringen inte skall
tvingas lägga fram en proposition som rör det enskilda fallet
bör enligt motionärerna en lagrättningsfond inrättas för
moraliskt betingad ersättning.
Bakgrund
Frågan om ersättning i visst enskilt fall togs upp i
granskningsbetänkandet KU 1976/77:44 (s. 38 f.). I en
proposition till riksdagen hade föreslagits att särskild
ersättning skulle utbetalas till en person med hänsyn till de
speciella omständigheter som förelåg. Utskottet framhöll att
regeringsformen lämnar utrymme för riksdagen att med utnyttjande
av sin rätt att besluta över statens medel tillerkänna enskilda
personer ekonomiska förmåner. Utskottet hänvisade till att denna
möjlighet utnyttjas endast i rena undantagsfall och framhöll att
den praxis som utbildats därför inte föranledde något uttalande
från utskottet.
I detta sammanhang kan nämnas att frågan om det allmännas
skadeståndsansvar är föremål för utredning (Ju 1989:3) under
parlamentarisk medverkan. Utredningen skall enligt sina direktiv
(dir. 1989:52) ha avslutat sitt arbete före utgången av 1992. I
direktiven hänvisas till att lagutskottet ansett att det borde
göras en mera genomgripande översyn av bestämmelserna om det
allmännas skadeståndsansvar i samband med myndighetsutövning.
Enligt lagutskottet (1988/89:LU31) torde en sådan översyn kräva
en förutsättningslös och allsidig analys av i vilken
utsträckning det allmänna bör svara för skador som uppkommer för
enskilda i samband med myndighetsutövning. Ett generellt ansvar
för det allmänna oberoende av vållande borde dock knappast komma
i fråga. I kommittédirektiven anges att kommittén bör undersöka
bl.a. om det på vissa särskilda rättsområden bör införas ett
strikt skadeståndsansvar för det allmänna i samband med
myndighetsutövning.
Lagutskottet har därefter behandlat frågor om det allmännas
skadeståndsansvar (se 1989/90:LU10 och 1989/90:LU14). Med
hänvisning till det pågående utredningsarbetet avstyrktes bl.a.
ett motionsyrkande om ett skyndsamt införande av en
säkerhetsventil i lagstiftningen som kunde utformas som en
allmän regel om strikt skadeståndsansvar vid allvarliga
myndighetsåtgärder eller ingå i en generell billighetsregel om
skadestånd vid myndighetsutövning. En reservation (m, fp, c och
mp) förekom.
Utskottets bedömning
Som nyss framgått är frågan om det allmännas skadeståndsansvar
är föremål för en utredning i parlamentariska former. Frågan om
införande av en generell billighetsregel kan därvid komma att
behandlas. Enligt konstitutionsutskottets mening bör
utredningens resultat avvaktas. Motion K250 avstyrks
följaktligen.
Medmänsklighetsombud
Motionen
I motion K249 (mp) sägs att det behövs ett
medmänsklighetsombud för att ta myndigheter och företag i örat
när de inte sköter sig. Denne allmänhetens tjänare skall enligt
motionären ha till uppgift att se till att lagens intentioner
följs, att medmänsklig rätt återfinns i lagarna, att ingen
slussas omkring i samhället utan att någon tar ansvar och att
alla får sin medmänskliga rätt och rättvisa.
Bakgrund
I 1 kap. 2 § regeringsformen anges att den offentliga makten
skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för
den enskilda människans frihet och värdighet. I 7 kap. 2 § anges
att vid beredningen av regeringsärenden skall behövliga
upplysningar och yttranden inhämtas från berörda myndigheter,
och i den omfattning som behövs skall tillfälle lämnas
sammanslutningar och enskilda att yttra sig.
Förvaltningslagen (1986:223) stadgar att varje myndighet skall
lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till
enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde. Frågor
från enskilda skall besvaras så snart som möjligt. Om någon
enskild av misstag vänder sig till fel myndighet bör myndigheten
hjälpa honom till rätta.
Riksdagens ombudsmän skall utöva tillsyn över tillämpningen i
offentlig verksamhet av lagar och förordningar. Också
justitiekanslern har tillsyn över att de som utövar offentlig
verksamhet efterlever lagar och förordningar samt i övrigt
fullgör sina åligganden. Diskrimineringsombudsmannen och
jämställdhetsombudsmannen skall verka för att lagarna inom deras
respektive områden efterlevs och allmänt genom t.ex.
opinionsbildning och vägledning verka mot diskriminering.
Utskottets bedömning
Som framgått finns i det svenska samhället kontrollorgan som
har till uppgift att komma till rätta med sådana
missförhållanden som motionären påtalar. Utskottet är inte
berett att förorda en utredning av det slag som förordas i
motion K249. Motionen avstyrks.
Den offentliga sektorns informationsverksamhet
Datamediets användning för tillhandahållande av lagar och
andra författningar tas upp i motion K417 (fp). Motionären
hänvisar till att Svensk författningssamling i sin aktuella
lydelse förutom i tryckt form finns på elektroniskt medium i
form av en databas administrerad av DAFA AB. Den som har
tillgång till databasen kan ta fram en författning i den
aktuella lydelsen i stället för de tryckta författningarna med
ändringsförfattningar. Det är enligt motionären angeläget att en
vidare krets av allmänheten får tillgång till de fördelar
SFS-basen innebär. Det bör vara möjligt för regeringskansliet
att relativt omgående se till att SFS tillhandahålls på detta
sätt på SFSs försäljningsställe i Stockholm för att om försöket
utfaller väl undersöka om motsvarande system kan ordnas även på
andra orter.
I motion K805 (s) påtalas brister i samhällsinformationen. Om
t.ex. tidskriften Från Riksdag & Departement skulle sändas till
alla hushåll skulle detta vara ägnat att ge medborgarna större
möjlighet att delta i den offentliga debatten och i möten och
sammankomster ge värdefulla bidrag till det slutliga
ställningstagandet. Det borde utredas om inte utsändandet av
denna tidskrift eller liknande skulle bidra till att ett
närmande mellan beslutsfattare och allmänhet också kunde
åstadkommas.
Även motion K810 (fp) tar upp frågan om medborgarnas
delaktighet i den demokratiska processen. Respekten för andras
lika rätt till fri- och rättigheter måste ständigt
upprätthållas. Det allmänna måste se till att kunskapen om vår
demokrati och våra grundlagar kan hållas på en hög nivå. För att
intensifiera ansträngningarna att förmedla denna kunskap bör
enligt motionärerna en populärversion av grundlagarna utarbetas
och få en omfattande spridning i landet.
Också motion K814 (vpk) tar upp frågor som berör möjligheten
till delaktighet i den demokratiska processen bl.a. genom att ta
del av olika beslut som fattas av myndigheter. En översyn av den
lagstiftning som reglerar beslutsfattandet i statliga,
landstingskommunala och kommunala organ bör göras i syfte att
undersöka om brister i tillgänglighet till lokaler eller
information skulle kunna utgöra skäl för att ogiltigförklara
beslut (yrkande 1). Motionärerna pekar också på de tio senaste
årens decentraliseringsåtgärder i samhället. I samband med olika
förslag om decentralisering som förelagts riksdagen borde också
ha funnits förslag om hur medborgarinflytandet skulle säkras.
Detta har enligt motionen inte varit fallet vilket fått till
följd att decentraliseringen hittills för de handikappade
inneburit minskat inflytande (yrkande 2).
Bakgrund
Enligt lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra
författningar skall författningar som utfärdas av regeringen
kungöras i Svensk författningssamling. Enligt
författningssamlingsförordningen (1976:725) är rättschefen i
statsrådsberedningen ansvarig utgivare för Svensk
författningssamling (SFS). För information till myndigheter och
enskilda om innehållet i lagar och andra författningar,
förarbeten till lagstiftning, rättsfallsreferat m.m. skall
enligt förordningen om rättsdatasystemet (1980:628) finnas ett
informationssystem grundat på ADB (Rättsdatasystem). I
rättsdatasystemet finns bl.a. register över författningar i SFS
samt författningarna i löpande text. Registeransvarig myndighet
är enligt förordningen i båda dessa fall justitiedepartementet.
Rättsdatasystemets författningsregister i löpande text
överensstämmer av olika skäl inte alltid helt med innehållet i
den tryckta författningssamlingen. Avtal kan slutas med DAFA
Data AB om tillgång till rättsdatasystemet genom DAFAs
rättsbank. I avtalen med kunderna har DAFA lämnat förbehåll för
eventuella felaktigheter i rättsdatasystemet. En av kunderna är
Allmänna förlaget som genom informationsbokhandeln i Stockholm
har försäljningsställe i Stockholm. Informationsbokhandeln har i
och för sig möjligheter att via skrivare få författningstext ur
rättsdatasystemet och sälja den till allmänheten.
Problemet med att textregistret i justitiedepartementets
databas i Rättsdata inte överensstämmer med den tryckta
författningssamlingen har sin grund i att framställningen av
den tryckta utgåvan inte är helt integrerad med det databaserade
textregistret. Ett annat problem är det skilda huvudmannaskapet
för det tryckta och det datoriserade materialet. Enligt uppgift
från regeringskansliet pågår ett arbete för att åstadkomma en
integration och överensstämmelse mellan den tryckta
författningssamlingen och det databaserade
författningstextregistret. Dessutom övervägs frågan om ett
gemensamt huvudmannaskap.
Inom civildepartementet utreds frågan om en samhällsdatabas i
videotex, en "receptionsdisk" för allmänheten för all offentlig
information. Databasen skulle också kunna hänvisa till andra
databaser eller enkelt koppla vidare. Diskussioner förs med
bl.a. riksdagen om en samhällsdatabas som skulle kunna kopplas
till det s.k. Teleguideprojektet; ett gemensamt projekt för
Esselte, IBM och televerket. Enligt planerna skall 50000
videotexterminaler delas ut till intresserade hushåll våren
1991. År 1995 beräknar man att det skall finnas 500000
terminaler i landet. I samhällsdatabasen skulle bl.a.
Samhällsguiden ingå men även annan information från departement
och myndigheter. -- I detta sammanhang kan också nämnas att
civildepartementet gjort en beställning på samhällsinformation i
punktskrift för en kostnad av 1 milj.kr., bl.a. för
Samhällsguiden och Från Riksdag & Departement.
Riksdagens förvaltningskontor har nyligen startat ett projekt
för en publik databas som redan i januari 1991 avses ge tillgång
till allmänna handlingar i riksdagens andra databaser, bl.a.
propositioner, motioner och betänkanden. Den publika databasen
riktar sig inledningsvis i första hand till journalister,
myndighetsföreträdare och forskare.
Tidningen Från Riksdag & Departement ersatte den 1 januari
1976 den tidigare av finansdepartementet utgivna tidningen
Departementsnytt. Under 1980/81 års riksmöte beslöts att
tidningen i administrativt hänseende skulle knytas till
riksdagens förvaltningskontor. Konstitutionsutskottet (KU
1980/81:KU20) uttalade att tidningen även i fortsättningen
skulle ha en oberoende ställning. Tidningen har ökat sin upplaga
till ca 25 000 ex. från ca 10 500 år 1975 och utkommer 40 ggr om
året. Prenumerationskostnaden har sedan 1975 ökat från 70 kr/år
till 175 kr. Antalet friexemplar är ca 2 200. Upplageökningen
hänför sig i stor utsträckning till ett ökat antal
prenumererande företag medan antalet prenumeranter från skolor
och kommunala organ är tämligen oförändrat. För närvarande
subventioneras tidningens kostnader med närmare 20%.
Frågan om utgivande av en populärversion av grundlagarna
behandlades av utskottet under förra riksmötet (1989/90:KU9).
Utskottet avstyrkte ett yrkande motsvarande det i motion K810.
Utskottet betonade det angelägna i att medborgarna får kunskap
om grundläggande lagstiftning men hänvisade till att omfattande
information sker både genom riksdagens och regeringens försorg,
bl.a. genom Samhällsguiden som innehåller viss information om
grundlagarna och annan lagstiftning. En reservation (fp) avgavs.
Vissa frågor om kommunernas och landstingens insatser för
människor med omfattande funktionshinder utreds av 1989 års
handikapputredning (S 1988:3). Utredningen har i en lägesrapport
Handikapp och välfärd? (SOU 1990:19) angett att den i det
fortsatta arbetet kommer att överväga i vad mån ändringar kan
vara motiverade i plan- och bygglagen m.fl. lagar som har
betydelse för samhällsutvecklingen och för handikappades
möjligheter till fullt deltagande i samhällslivet. Utredningen
avser också att analysera konsekvenserna för funktionshindrade
av en fortsatt målstyrning och decentralisering i samhället.
Utredningens arbete beräknas enligt uppgift vara avslutat under
våren 1991.
Utskottets bedömning
Frågan om tillhandahållande av utdrag ur textregistret i
justitiedepartementets databas i Rättsdata har enligt uppgift
visst samband med det förhållandet att innehållets
överensstämmelse med den tryckta författningssamlingen i dag
inte kan garanteras fullt ut. Inom regeringskansliet är man
uppmärksam på problemet och räknar med att på sikt kunna lämna
en sådan garanti. Samtidigt vidtas åtgärder i syfte att
åstadkomma omtryck av författningarna oftare för att komma till
rätta med bristande överskådlighet i den tryckta
författningssamlingen. Enligt uppgift från Allmänna Förlaget
skall utdrag ur det datoriserade textregistret kunna
tillhandahållas under förbehåll för att texten inte är helt
tillförlitlig. Utskottet, som förutsätter att ett sådant
tillhandahållande kommer till stånd, vill understryka vikten av
att arbetet med att åstadkomma fullständig överensstämmelse
mellan det datoriserade författningstextregistret och den
tryckta författningssamlingen påskyndas. Någon särskild åtgärd
från riksdagens sida med anledning av motion K417 är enligt
utskottets mening dock inte erforderlig.
När det gäller tidningen Från Riksdag & Departement vill
utskottet framhålla att strävan alltid varit att tidningen skall
nå ut till så stora delar av samhället som möjligt. Ett fritt
utsändande av denna tidning eller liknande publikation till alla
hushåll skulle dock innebära stora kostnader. Utskottet är inte
berett att förorda en sådan ordning framför andra former för
offentlig samhällsinformation. Motion K805 avstyrks således.
Utskottet är inte heller berett att ändra sitt tidigare
ställningstagande i fråga om en brett upplagd
informationssatsning om grundlagarna på det sätt som nu föreslås
i motion K810. Motionen avstyrks följaktligen.
När det slutligen gäller frågorna om funktionshindrades
möjligheter att delta i den demokratiska processen och
möligheter till inflytande i egna ärenden hos olika myndigheter
får utskottet hänvisa till att handikapputredningen behandlar
frågor med sådana samband. Enligt utskottets mening bör
utredningens arbete avvaktas. Motion K814 yrkandena 1 och 2
avstyrks således.
Propositionen i övrigt
I propositionen 1989/90:100, bilaga 2, Utveckling av
offentlig sektor, Gemensamma frågor, avsnitt 3.5 lämnas en
redogörelse för arbetet med regelförenkling och delegering.
Utskottet har utan ställningstagande i sak utöver vad som
framgår ovan tagit del av regeringens redovisning.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ramlagstiftning
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K206 yrkande 7, såvitt
nu är i fråga, och 1989/90:K228,
res. 1 (m)
2. beträffande principer för lagstiftningen i övrigt, m.m.
att riksdagen avslår motion 1989/90:K206 yrkande 7, såvitt nu
är i fråga, och yrkande 8,
res. 2 (m)
3. beträffande konsekvensanalyser
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K206 yrkande 7, såvitt
nu är i fråga, K213 yrkande 1, K227, K230 yrkande 2, såvitt nu
är i fråga, och K235 yrkande 2,
res. 3 (m)
res. 4 (c, mp)
4. beträffande utredningsväsendet
att riksdagen avslår motion 1989/90:K230 yrkande 2, såvitt nu
är i fråga,
res. 5 (c)
5. beträffande lagrådets yttranden
att riksdagen avslår motion 1989/90:K214 yrkande 1, såvitt nu
är i fråga,
6. beträffande remitteringen till lagrådet
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K214 yrkande 1, såvitt
nu är i fråga, och 1989/90:K230 yrkande 2, såvitt nu är i fråga,
res. 6 (c)
7. beträffande Europakonventionen och rätten till
domstolsprövning
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K206 yrkandena 15 och
16, 1989/90:K211 och 1989/90:K215 yrkande 7,
res. 7 (m)
res. 8 (fp)
res. 9 (c)
8. beträffande Europadomstolens domar
att riksdagen avslår motion 1989/90:K215 yrkande 8,
9. beträffande konventioners motsvarighet i svensk rätt
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K231 och 1989/90:K232,
10. beträffande svensk originaltext i konventioner, m.m.
att riksdagen avslår motion 1989/90:K246 yrkandena 1 och 2,
res. 10 (mp)
11. beträffande särskild ersättningsfond
att riksdagen avslår motion 1989/90:K250,
12. beträffande medmänsklighetsombud
att riksdagen avslår motion 1989/90:K249,
13. beträffande Svensk författningssamling
att att riksdagen avslår motion 1989/90:K417,
14. beträffande tidningen Från Riksdag & Departement m.m.
att riksdagen avslår motion 1989/90:K805,
15. beträffande informationssatsning om grundlagarna
att riksdagen avslår motion 1989/90:K810,
16. beträffande funktionshindrades möjligheter till
demokrati och inflytande
att riksdagen avslår motion 1989/90:K814 yrkandena 1 och 2,
res 11. (v)
17. beträffande proposition 1989/90:100, bil. 2, avsnitt 3.5
(regelförenkling och delegering)
att riksdagen lägger propositionen i denna del till
handlingarna.
Stockholm den 25 oktober 1990
På konstitutionsutskottets vägnar
Olle Svensson
Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m) ,
Catarina Rönnung (s), Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c),
Sture Thun (s), Hans Nyhage (m), Sören Lekberg (s), Torgny
Larsson (s), Bengt Kindbom (c), Bo Hammar (v), Hans Leghammar
(mp), Ulla Pettersson (s), Rosa-Lill Wåhlstedt (s), Kaj Larsson
(s), Göran Ericsson (m) och Lars Sundin (fp).
Reservationer
1. Ramlagstiftning (mom. 1)
Anders Björck, Hans Nyhage och Göran Ericsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar
med "Utskottet delar" och slutar med "tolkas snävt" bort ha
följande lydelse:
Utskottet delar den i motion K206 yrkande 7 framförda
uppfattningen att behovet av förutsebarhet medför att
användningen av ramlagstiftning och generalklausuler måste
begränsas. I ett modernt, snabbt föränderligt samhälle är det
dock inte möjligt för en lagstiftare att helt undvara
ramlagstiftning. I framtiden bör dock det allmänna ta på sig ett
särskilt ansvar för hur sådan lagstiftning tillämpas i mål eller
ärenden mellan enskilda och det allmänna. Uppstår tvekan om hur
lagen skall tillämpas skall den tolkas till den enskildes
förmån. Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna.
Motion K206 yrkandena 7, såvitt nu är i fråga, och 8 tillstyrks.
dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
1. beträffande ramlagstiftning
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K206 yrkande 7,
såvitt nu är i fråga, och yrkande 8 samt med anledning av motion
1989/90:K228 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
2. Principer för lagstiftningen i övrigt, m.m. (mom. 2)
Anders Björck, Hans Nyhage och Göran Ericsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar
med "När det härefter gäller" och slutar med "i denna del" bort
ha följande lydelse:
Utskottet delar den i motion K206 framförda uppfattningen att
enskildas villkor i så liten utsträckning som möjligt bör
regleras av det allmänna. När behov av reglering finns måste
kravet på rättssäkerhet och integritet tillmätas största
betydelse. Det allmänna får inte ensidigt gynnas på medborgarnas
bekostnad. Det får inte heller finnas någon tveksamhet om att
lagarna stiftas i överensstämmelse med grundlagar och
Europakonventionen. Motion K206 yrkande 7 i denna del tillstyrks
således.
dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
2. beträffande principer för lagstiftningen i övrigt, m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K206 yrkande 7,
såvitt nu är i fråga, som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.
3. Konsekvensanalyser (mom. 3)
Anders Björck, Hans Nyhage och Göran Ericsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10
börjar med "Enligt utskottets mening" och slutar med "gäller
beredningsarbetet" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill emellertid framhålla att det pågående
utvecklingsarbetet när det gäller konsekvensanalyser måste ges
ett mer påtagligt resultat än vad som i dag är fallet. Det är
nödvändigt att varje förslag till ny lag åtföljs av en ordentlig
utvärdering av konsekvenser och kostnader för enskilda
individer, företag och statsmakterna. Tillkomsten av en ny lag
eller ändring i en bestående måste således vara väl förberedd
bl.a. för att garantera att lagarna har sådan kvalitet att snara
ändringar inte blir nödvändiga. Men också för att ge medborgarna
och rättstillämpande organ möjlighet att sätta sig in i
innebörden av den nya regleringen. Illa förberedda lagar
fungerar dåligt och skapar stora problem i samhället. Framför
allt gäller att också respekten för lagar, myndigheter och
ytterst lagstiftningen skadas. Lagändringar får inte under några
förhållanden genomföras så hastigt och oförberett att enskilda
drabbas av rättsförluster. Vad utskottet anfört bör ges
regeringen till känna. Utskottet tillstyrker således motionerna
K206 yrkande 7 i denna del och K213 yrkande 1.
dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
3. beträffande konsekvensanalyser
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K206, yrkande
7, såvitt nu är i fråga, och 1989/90:K213 yrkande 1 samt med
anledning av motionerna 1989/90:K230 yrkande 2, såvitt nu är i
fråga, 1989/90:K227 och 1989/90:K235 yrkande 2 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Konsekvensanalyser (mom. 3)
Bertil Fiskesjö (c), Bengt Kindbom (c) och Hans Leghammar (mp)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10
börjar med "Enligt utskottets mening" och slutar med "såvitt
gäller beredningsarbetet" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill emellertid framhålla att det pågående
utvecklingsarbetet när det gäller konsekvensanalyser måste få
ett mer påtagligt resultat än vad som i dag är fallet. Det finns
gott om exempel på att beslutade regler visat sig vara svåra att
tillämpa och och inte alls fått de konsekvenser som avsetts. Ett
aktuellt exempel är den nyligen beslutade skattereformen. Det är
uppenbart att det förelåg brister vad gäller analysen av
effekterna för enskilda människor och grupper i samhället.
Underlaget för riksdagsbeslut med omfattande och långtgående
konsekvenser är således inte alltid sådant att det är möjligt
att läsa ut vad beslutet kommer att innebära i detalj i alla
led. Propositionerna bör innehålla konsekvensanalyser utifrån
beslutets eventuella påverkan på miljön, regionalpolitiken,
fördelningspolitiken, säkerhetspolitiken, den enskildes
integritet, samhällsekonomin och inom eventuellt flera områden
av övergripande karaktär. Vad utskottet anfört bör ges
regeringen till känna. Motionerna K230 yrkande 2, såvitt nu är i
fråga, och K235 yrkande 2 tillstyrks således.
dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
3. beträffande konsekvensanalyser
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K230 yrkande
2, såvitt nu är i fråga, och 1989/90:K235 yrkande 2 samt med
anledning av motionerna 1989/90:K206 yrkande 7, såvitt nu är i
fråga, 1989/90:K213 yrkande 1 och 1989/90:K227 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Utredningsväsendet (mom. 4)
Bertil Fiskesjö och Bengt Kindbom (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10
börjar med "Utskottet utgår" och slutar med "avstyrks
följaktligen" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill dock framhålla att ett omsorgsfullt utrednings-
och remissförfarande i många fall har ersatts med s.k.
departementspromemorior som tagits fram internt i kanslihuset
utan medverkan av parlamentariker eller utomstående experter,
vilket lett till lagförslag som med stor skyndsamhet drivits
genom riksdagen. Det kan naturligtvis finnas situationer då
såväl regering som riksdag måste handla skyndsamt, men detta är
vanligtvis inte fallet. Det viktiga måste i stället vara att
relevant material sammanställs och utsätts för sakkunnig och
kritisk granskning innan riksdagen går till beslut. Utskottet
vill framhålla att riksdagsledamöter som medverkar i
beredningsprocessen redan på det primära utredningsstadiet
tillför utredningarna värdefull kunskap. En sådan ordning
medverkar också till att förslagen kan komma att granskas i en
vidare krets på ett tidigt stadium. I stället för interna
departementsutredningar bör således i större frågor
parlamentariskt sammansatta utredningar användas. Vad utskottet
anfört bör ges regeringen till känna. Motion K230 yrkande 2 i
denna del tillstyrks.
dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
4. beträffande utredningsväsendet
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K230 yrkande 2,
såvitt nu är i fråga, som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.
6. Remitteringen till lagrådet (mom. 6)
Bertil Fiskesjö och Bengt Kindbom (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10
börjar med "Beträffande den" och slutar med "avstyrks således"
bort ha följande lydelse:
Lagrådets yttranden har stor betydelse för beredningen i
riksdagen och för den kommande rättstillämpningen. Det är enligt
utskottets mening inte godtagbart att underlåta att höra
lagrådet med hänvisning till att detta skulle försena beslutet.
Eftersom regeringen i vissa fall åberopat just detta anser
utskottet att ett tillkännagivande till regeringen är påkallat.
Motion K230 yrkande 2 såvitt nu är i fråga tillstyrks således.
dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
6. beträffande remitteringen till lagrådet
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K230 yrkande 2,
såvitt nu är i fråga, och med anledning av motion 1989/90:K214
yrkande 1, såvitt nu är i fråga, som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.
7. Europakonventionen och rätten till domstolsprövning
(mom.7)
Anders Björck, Hans Nyhage och Göran Ericsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13
börjar med "Motioner rörande" och slutar med "yrkande 7" bort ha
följande lydelse:
Enligt utskottets mening är en genomgång av svensk
lagstiftning i syfte att bringa den i överensstämmelse med
Europakonventionen en angelägen uppgift. Trots att det i olika
sammanhang har hävdats att konventionsbestämmelserna beaktats i
den svenska lagstiftningen, bl.a. i samband med utarbetandet av
regeringsformens fri- och rättigheter, har Sverige under senare
tid vid flera tillfällen fällts av Europadomstolen. Eftersom det
är tydligt att den svenska rättsordningen inte uppfyller de krav
Europakonventionen ställer bör enligt utskottets mening en
genomgång av svensk lagstiftning komma till stånd. En sådan
genomgång bör kompletteras med en utredning om möjligheterna att
införliva Europakonventionen i svensk rätt genom inkorporering.
Ett grundproblem i förhållandet till Europakonventionen är att
svensk rättsordning i många fall anvisar regeringen eller
förvaltningsmyndighet i stället för domstol som slutinstans. En
överflyttning av ärenden till förvaltningsdomstol bör därför
ske. Enligt utskottets mening bör en utredning tillsättas för
att skyndsamt göra en grundlig genomgång av de lagar som kan
vara berörda. Vad utskottet anfört bör ges regeringen till
känna. Motion K206 yrkandena 15 och 16 tillstyrks således.
dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
7. beträffande Europakonventionen och rätten till
domstolsprövning
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K206 yrkandena 15
och 16 samt med anledning av motionerna 1989/90:K211 och
1989/90:K215 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört om en genomgång av svensk lagstiftning och
en skyndsam utredning rörande överflyttning av ärenden till
förvaltningsdomstol.
8. Europakonventionen och rätten till domstolsprövning
(mom.7)
Birgit Friggebo och Lars Sundin (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13
börjar med "Motioner rörande" och slutar med "yrkande 7" bort ha
följande lydelse:
Syftet med lagen om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut
var uppenbarligen begränsad till hänsynstaganden till
Europarådsorganen. Enligt utskottets mening bör utökade
möjligheter till domstolsprövning -- alldeles oberoende av
Europakonventionen -- införas för att det är angeläget att
ständigt utveckla och förbättra rättssäkerheten för människor
som lever i Sverige.
Lagen om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut kan därför
enligt utskottets mening endast ses som ett steg på vägen mot
ett generellt system för rättslig prövning av flertalet
förvaltningsbeslut som på något sätt ingriper i enskilds rätt.
Ett sådant generellt rättsmedel -- rättsbesvär -- bör ge
möjlighet för den enskilde att få ett besluts laglighet prövad
av domstol. De statliga beslutens rättsenlighet bör kunna prövas
av domstol som en parallell till kommunalbesvärsinstitutet. I
likhet med kommunalbesvären bör rättsbesvären prövas av
kammarrätterna. Vad utskottet anfört bör ges regeringen till
känna. Motion K215 yrkande 7 tillstyrks således.
dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
7. beträffande Europakonventionen och rätten till
domstolsprövning
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K215 yrkande 7
samt med anledning av motionerna 1989/90:K206 yrkandena 15 och
16 och 1989/90:K211 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.
9. Europakonventionen och rätten till domstolsprövning
(mom.7)
Bertil Fiskesjö och Bengt Kindbom (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13
börjar med "Motioner rörande" och slutar med "yrkande 7" bort ha
följande lydelse:
Utskottet vill framhålla att lagen om rättsprövning av vissa
förvaltningsbeslut tillkommit utan någon mer ingående analys av
Europadomstolens domar. Någon närmare utredning om den ordning
som gäller i andra länder gjordes inte heller. Reformen är
starkt begränsad till sina verkningar och har stora brister även
vad gäller att tillgodose kraven på domstolsprövning enligt
Europakonventionen.
Med hänsyn till behovet att helt allmänt stärka den enskildes
rättstrygghet och med hänsyn till den stora tveksamhet som råder
om konventionskraven verkligen tillgodoses genom lagen om
rättsprövning anser utskottet att det är mycket angeläget att
reformarbetet förs vidare utan onödiga fördröjningar. Detta bör
enligt utskottets mening ske genom att regeringen initierar ett
grundligt utredningsarbete så att ett mera fullödigt
beslutsunderlag föreligger vid den omprövning som förestår.
Detta utredningsarbete bör enligt utskottets mening innefatta en
komparativ genomgång av de regler som gäller för
domstolsprövning av förvaltningsbeslut i andra länder, inkl.
våra nordiska grannländer, där förvaltningsbeslut kan prövas
inom ramen för det ordinära domstolsförfarandet. Vidare bör
självfallet en ingående analys av Europadomstolens domar
företas. Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna.
Motion K211 tillstyrks således.
dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
7. beträffande Europakonventionen och rätten till
domstolsprövning
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K211 samt med
anledning av motionerna 1989/90:K206 yrkandena 15 och 16 och
1989/90:K215 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.
10. Svensk originaltext i konventioner, m.m. (mom.10)
Hans Leghammar (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16
börjar med "När det gäller" och slutar med "avstyrks
följaktligen" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den i motion K246 framförda farhågan att det
för närvarande i tider av anpassning till EG finns en uppenbar
risk för att inkorporationsregeln skall bli huvudregel i stället
för den tidigare transformationsregeln. I det pågående
harmoniseringsarbetet finns önskemål om att avtal som träffas
med EG på ett snabbt och enkelt sätt skall kunna bli gällande
rätt i Sverige. Utskottet vill framhålla att ett accepterande av
svensk lagstiftning på främmande språk medför att många
människor i Sverige kommer att stängas ute från möjligheten att
få reda på vilka regler som gäller här i landet. Utskottet anser
inte att en sådan ordning längre är försvarbar. Begripligheten i
det svenska rättssystemet måste värnas utan att man därigenom
kan anses avskärma sig från internationellt samarbete. Utskottet
vill understryka att svenska lagar på svenska bör vara regel och
inte får bli undantag. En svensk originaltext bör mot denna
bakgrund alltid förekomma i de internationella överenskommelser
regeringen ingår. Om inte särskilda skäl talar mot det bör
transformationsmetoden användas för införlivandet i svensk rätt.
Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna. Motion K246
yrkandena 1 och 2 tillstyrks följaktligen.
dels att moment 10 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
8. beträffande svensk originaltext i konventioner, m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K246 yrkandena
1--2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.
11. Funktionshindrades möjligheter till demokrati och
inflytande (mom. 16)
Bo Hammar (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21
börjar med "När det slutligen" och slutar med "avstyrks således"
bort ha följande lydelse:
Utskottet vill framhålla att grunden för människors deltagande
i samhällslivet är att kunna påverka sin verklighet. Det måste
finnas reella möjligheter att kunna ta del i och påverka både
demokratiska beslutsprocesser och beslut i egna ärenden hos
förvaltningsmyndigheter. Många människor som lever med
funktionshinder har av olika skäl inte möjligheter att påverka
dessa processer. Det kan bero på att den verksamhet det gäller
inte bedrivs i tillgängliga lokaler, att informationen inte är
tillgänglig på exempelvis punktskrift, ljudband eller lättläst
språk, att det saknas hörselslingor eller tolk. Enligt
utskottets mening bör utredas möjligheten att låta brister i
tillgänglighet till lokaler eller information vilket utestängt
medborgare från inflytande utgöra skäl för att ogiltigförklara
ett beslut. En sådan utredning bör innefatta en översyn av den
lagstiftning som reglerar beslutsfattandet i statliga,
landstingskommunala och kommunala organ.
Utskottet vill vidare framhålla att den decentralisering som
under det senaste decenniet ägt rum i samhället medför en risk
för att handikappfrågorna skall komma på mellanhand bl.a. genom
att dessa frågor tillmäts olika betydelse i olika kommuner.
Vidare gäller att handikapporganisationernas arbete försvåras. I
samband med de olika förslag om decentralisering av verksamheter
som förelagts riksdagen borde också ha funnits förslag om hur
medborgarinflytandet skulle säkras. Eftersom detta inte skett
har decentraliseringen inneburit att handikappgruppernas
inflytande minskat. Enligt utskottets mening måste
handikappgruppernas möjligheter till inflytande åter ökas. Vad
utskottet anfört bör ges regeringen till känna. Motion K814
yrkandena 1 och 2 tillstyrks följaktligen.
dels att moment 16 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
16. beträffande funktionshindrades möjligheter till
demokrati och inflytande
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K814 yrkandena
1--2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.
Särskilda yttranden
1. Europadomstolens domar (mom. 8)
Birgit Friggebo och Lars Sundin (båda fp) anför:
Det har vid några tillfällen uppkommit osäkerhet om verkan av
Europadomstolens domar. Hittills har domarna inte tillmätts
prejudicerande betydelse för svenska förvaltningsmyndigheter.
Utgångspunkten bör sjävfallet alltid vara att ett utslag i
Europadomstolen i mål som rör enskilda klagande skall vara
vägledande för förvaltningsmyndigheters och regeringens
bedömning då dessa har att ta ställning till motsvarande ärenden
i Sverige. Ett klarläggande av regeringen i lämpligt sammanhang
om att den delar denna inställning är enligt vår mening
nödvändigt.
2. Konventioners motsvarighet i svensk rätt (mom. 9)
Hans Leghammar (mp) anför:
Som utskottet framhållit är det självfallet angeläget att
åtaganden i internationella konventioner uppfylls. Det finns
dock flera exempel på att detta inte är fallet i Sverige. Ett
exempel är våtmarkskonventionen (SÖ 1975:76) varigenom Sverige
förbundit sig att skydda vissa våtmarksområden. Ett område som
skyddas på detta sätt är Falsterbo-Fotviken i Vellinge kommun.
Trots det skydd som våtmarkskonventionen ger har tillstånd getts
till sådan omläggning av väg 100 att den kommer att gå igenom
det skyddade våtmarksområdet. Konstitutionsutskottet fann i
förra årets granskningsarbete (1989/90:KU30) anledning att i den
frågan erinra om att regeringen och myndigheterna måste ha
kännedom om innehållet i ingångna konventioner. Också i fråga om
Östersjökonventionen (SÖ 1984:38) finns påtagliga brister när
det gäller att uppfylla de åtaganden som gjorts. Det är
angeläget att ingångna konventioner fortlöpande gås igenom för
att tillgodose behovet av att ändra de svenska regler som fått
en konventionsstridig tillämpning.