Utskottet behandlar i detta betänkande motioner som har väckts
under den allmänna motionstiden 1990. Det gäller yrkanden om
grundlagsskydd för negativ föreningsrätt samt om förbud mot
kollektivanslutning resp. organisationsanslutning. Utskottet
avstyrker motionsyrkandena. Fyra reservationer -- två gemensamt
av moderata samlingspartiet, folkpartiet och centerpartiet samt
två av miljöpartiet de gröna -- föreligger, vidare har
vänsterpartiet avgett ett särskilt yttrande.
Motionsyrkanden
1989/90:K206 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i
regeringsformen för att säkerställa den negativa
föreningsrätten.
1989/90:K207 av Gullan Lindblad och Per Stenmarck (bådam)
vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att enskild person får antas som
medlem i en politisk sammanslutning endast genom egen ansökan,
2. att riksdagen beslutar att fristående organisation inte
får anslutas till politiskt parti.
1989/90:K212 av Martin Olsson m.fl. (c) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i
regeringsformen för att säkerställa den negativa
föreningsrätten.
1989/90:K215 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ändring i grundlagen innebärande en
garanti för enskild persons negativa föreningsrätt.
1989/90:K221 av Per Stenmarck och Gullan Lindblad (bådam)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till
ändring i regeringsformen för att säkerställa den negativa
föreningsrätten.
1989/90:K224 av Olof Johansson m.fl. (c, m och fp) vari yrkas
att riksdagen beslutar anta följande förslag till lag om
formerna för anslutning till politiskt parti:
Enskild person får antas som medlem i politisk sammanslutning
endast om han genom egen ansökan gett till känna att han önskar
inträda i sammanslutningen. Antas någon som medlem utan sådan
ansökan, saknar det rättsverkan.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.
1989/90:K241 av Ingvar Karlsson i Bengtsfors och Jan Hyttring
(bådac) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna att fristående organisation inte får anslutas till
politiskt parti.
1989/90:K253 av Hans Leghammar m.fl. (mp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till lag, så att
kollektivanslutning till politiska partier helt förbjuds.
1989/90:K256 av Sonja Rembo m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i
regeringsformen för att säkerställa den negativa
föreningsrätten.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:A760.
Utskottet
Negativ föreningsrätt
Bakgrund
Föreningsfriheten innebär enligt 2kap. 1§ regeringsformen
(RF) en frihet gentemot det allmänna att sammansluta sig med
andra för allmänna eller enskilda syften. Den s.k. negativa
föreningsrätten anges i 2kap. 2§RF som ett skydd mot att
tvingas tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller
annan sammanslutning för åskådning i politiskt, religiöst,
kulturellt eller annat sådant hänseende. I likhet med den
positiva föreningsfriheten och de andra i regeringsformen
angivna s.k. opinionsfriheterna samt vad som i övrigt i huvudsak
gäller beträffande rättighetsreglerna i regeringsformen är den
negativa föreningsrätten formulerad som en frihet som gäller
endast i förhållandet mellan den enskilde och det allmänna. Sin
nuvarande utformning har bestämmelsen om den negativa
föreningsrätten fått i samband med de ändringar i
regeringsformens rättighetskapitel som på grundval av 1973 års
fri- och rättighetsutredning genomfördes fr.o.m. den 1januari
1977.
I proposition 1975/76:209 om ändring i regeringsformen
(s.85f.) erinrades om att fri- och rättighetsutredningen i
sitt betänkande (SOU1975:75) Medborgerliga fri- och
rättigheter -- Regeringsformen hade åberopat åtskilliga
omständigheter som stöd för en begränsning av skyddet för fri-
och rättigheter till att i allmänhet gälla endast den enskildes
relation till den offentliga makten, inte förhållandet enskilda
emellan. Utredningen hade bl.a. påpekat att ett rättighetsskydd
som skall gälla gentemot lagstiftaren, riksdagen, måste ges en
form som binder denna, nämligen i grundlag, medan det däremot
för att skydda medborgarnas rättigheter mot angrepp från andra
enskilda i de flesta fall var tillräckligt med vanlig lag.
Utredningen hade inte ansett det som praktiskt möjligt att låta
rättighetsskyddet generellt avse också förhållandet mellan
enskilda inbördes. Man skulle i så fall ha varit nödgad att i
grundlagen detaljerat ange vilka rättighetskränkande beteenden
som är förbjudna för den enskilde och vilka rättsverkningar som
är knutna till överträdelser av förbuden. Utredningen hade också
pekat på de problem som en grundlagsreglering, som generellt
skyddar fri- och rättigheterna också gentemot enskilda, skulle
medföra för civilrättens del. I det sammanhanget nämndes de
konflikter som kunde uppkomma mellan grundlagens
rättighetsregler och de civilrättsliga reglerna på avtals- och
egendomsrättens område.
Departementschefen fann utredningens ställningstagande väl
underbyggt. Han framhöll att det uppenbarligen inte var
praktiskt möjligt att i grundlag ge rättigheterna ett omfattande
skydd gentemot angrepp från enskilda och att det enligt hans
mening i de allra flesta fall inte heller förelåg något behov av
ett sådant skydd. De möjligheter som erbjöds genom den vanliga
lagstiftningen fick anses vara helt tillräckliga.
Utskottet har tidigare, i samband med grundlagspropositionen
och i anledning av motioner från allmän motionstid, behandlat
frågan om negativ föreningsrätt.
Vid 1976 års reform med förstärkningar i regeringsformens fri-
och rättighetsregler tog utskottet (KU 1975/76:56 s. 20) avstånd
från tanken att i grundlag ge rättigheterna ett skydd gentemot
angrepp från enskilda. Enligt utskottets mening var det inte
vare sig praktiskt möjligt eller lämpligt att till utredning
uppta också den i sin helhet mycket omfattande frågan om
rättighetsskydd för enskild mot annan enskild. Frågor om sådant
skydd borde som dittills lösas inom den vanliga lagstiftningens
ram. De olika önskemål som därvid kunde vara aktuella fick
enligt utskottet övervägas allteftersom de framkom. Vid sin
behandling av olika sakfrågor i t.ex. motioner och propositioner
kunde riksdagen ta initiativ till erforderliga utredningar. Mot
utskottets uttalande avgavs en reservation (m). Riksdagen följde
utskottet (rskr.414).
Under en följd av år, senast hösten 1989 (1989/90:KU7), har
utskottsmajoriteten avstyrkt motioner om en grundlagsfäst rätt
enskilda emellan att t.ex. stå utanför en förening; för en
närmare redogörelse över frågans tidigare behandling hänvisas
till det angivna betänkandet. Det kan här också nämnas att
riksdagen vid samma tidpunkt avslog motionsyrkanden om en
lagstadgad negativ föreningsrätt, varvid m-, fp- och
c-ledamöterna reserverade sig (1989/90:AU6).
Utskottets bedömning
I motionerna K206 yrkande10 (m), K212 (c), K215 yrkande5
(fp), K221 (m) och K256 yrkande1 (m) har yrkats utvidgat
grundlagsskydd för den negativa föreningsrätten.
Som nämnts har konstitutionsutskottet tidigare avstyrkt
motsvarande motionsyrkanden. Därvid har hänvisats till
ställningstagandet i betänkandet KU 1975/76:56. Utskottet anser
inte heller nu att det finns anledning till något riksdagens
initiativ i fråga om ett utvidgat grundlagsskydd för den
negativa föreningsrätten. Motionerna K206 yrkande10, K212,
K215 yrkande5, K221 och K256 yrkande1 avstyrks.
Kollektivanslutning m.m.
Tidigare behandling
Åren 1973, 1974 och 1976 biföll riksdagen reservationer (c och
fp) till konstitutionsutskottets betänkanden, varigenom
riksdagen uttalade att kollektivanslutning inte borde förekomma
men att frågan inte i första hand borde lösas genom lagstiftning
utan genom åtgärder från partiernas sida.
Våren 1977 avstyrkte utskottet på nytt en motion(m) om
lagstiftningsåtgärder mot kollektivanslutning;
utskottsmajoriteten anslöt sig till ovannämnda
riksdagsuttalande. Samtidigt framhöll utskottet att den debatt
som förekommit, bl.a. inom det socialdemokratiska partiet och
den fackliga rörelsen, gjorde att utskottet hyste starka
förhoppningar att frågan kunde komma att lösas inom en nära
framtid. Utöver en reservation (s) förekom ett särskilt yttrande
(m). Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Även efter 1977 har konstitutionsutskottet behandlat motioner
i kollektivanslutningsfrågan. För en närmare redogörelse kan
hänvisas till betänkandena 1988/89:KU5 och 1989/90:KU7.
Sammanfattningsvis har utskottsmajoriteten avstyrkt motioner om
förbud mot kollektivanslutning, fram t.o.m. riksmötet 1984/85
med hänvisning till att det måste ankomma på de fackliga
organisationerna att fatta beslut i sina egna angelägenheter.
Åren 1978--1981 biföll emellertid riksdagen uttalanden av samma
innebörd som 1977, under det att riksdagen 1982--1983 och
1985--1989 ställde sig bakom utskottsmajoritetens yttrande. Här
skall också erinras om att lagrådet på utskottets begäran 1985
granskade och lämnade utan erinran ett förslag till lag om
formerna för anslutning till politiskt parti som överensstämmer
med vad som nu föreslås i motion K224 (c, m och fp). Motsvarande
gemensamma borgerliga motion och andra liknande yrkanden har
avslagits de senaste fyra åren, 1986 med hänvisning till ett
förslag om att avskaffa kollektivanslutningen till det
socialdemokratiska partiet samt 1987, 1988 och 1989 under
åberopande av ett partikongressbeslut om en stadgeändring så att
medlemskap i partiet senast vid ingången av 1991 endast kan
grundas på enskild anslutning; dessutom har anförts att ett
förbud mot kollektivanslutning skulle kunna få negativa följder
inom det föreningsrättsliga området. De borgerliga partierna
har, sedan 1988 tillsammans med miljöpartiet, reserverat sig
till förmån för en lag mot kollektivanslutning. Därvid har bl.a.
framhållits att kollektivanslutning kan fortgå till 1991 samt
att nya anslutningsformer som starkt påminner om
kollektivanslutningen gör att lagstiftning framstår som den enda
säkra framkomliga vägen.
En ny anslutningsform, organisationsanslutning, har tagits upp
i motioner vid de två senaste riksmötena. Den innebär att en
facklig organisation -- inte var och en av dess medlemmar --
ansluts till ett parti. Yrkanden om åtgärder mot sådan
organisationsanslutning har av utskottsmajoriteten
tillbakavisats av samma skäl som när det gäller förslag om
förbud mot kollektivanslutning; även i denna del har de
borgerliga partierna och miljöpartiet reserverat sig, men
riksdagen följde utskottsmajoriteten.
Utskottets bedömning
Utskottet behandlar i detta avsnitt fyra motioner vari yrkas
åtgärder mot kollektivanslutning resp. organisationsanslutning
till politiskt parti. Motion K224, som har väckts av Olof
Johansson (c), Carl Bildt (m) och Bengt Westerberg (fp),
innehåller ett förslag till lag om formerna för anslutning till
politiskt parti med innebörd att enskild person får antas som
medlem i politisk sammanslutning endast efter egen ansökan. I
motion K207 yrkande1 (m) yrkas också att riksdagen beslutar
att enskild person får antas som medlem i en politisk
sammanslutning endast genom egen ansökan. I motion K253 (mp)
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag, så
att kollektivanslutning till politiska partier helt förbjuds. I
motionerna K207 yrkande2 (m) och K241 (c) yrkas att riksdagen
beslutar resp. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna att fristående organisation inte får anslutas till
politiskt parti.
Utskottet får, liksom vid de tre senaste årens behandling av
frågan, erinra om att beslut har fattats av den
socialdemokratiska partikongressen om att avskaffa
kollektivanslutning till det socialdemokratiska partiet.
Utskottet vill med anledning av de nu aktuella motionerna uttala
att det mot bakgrund av detta kongressbeslut saknas anledning
att stifta lag i ämnet samt att lagstiftning mot
kollektivanslutning och organisationsanslutning skulle kunna få
negativa följder inom det föreningsrättsliga området. Motionerna
K207 yrkandena 1 och 2, K224, K241 samt K253 avstyrks således.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande negativ föreningsrätt
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K206 yrkande10,
1989/90:K212, 1989/90:K215 yrkande5, 1989/90:K221 och
1989/90:K256 yrkande1,
res. 1 (m, fp, c)
res. 2 (mp)
2. beträffande kollektivanslutning m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K207 yrkandena1 och
2, 1989/90:K224, 1989/90:K241 samt 1989/90:K253.
res. 3 (m, fp, c)
res. 4 (mp)
Stockholm den 9 oktober 1990
På konstitutionsutskottets vägnar
Olle Svensson
Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Catarina
Rönnung (s), Kurt Ove Johansson (s), Birgit Friggebo (fp),
Bertil Fiskesjö (c), Sture Thun (s), Sören Lekberg (s), Torgny
Larsson (s), Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c), Bo Hammar
(v), Rosa-Lill Wåhlstedt (s), Göran Ericsson (m), Helge Hagberg
(s), Göran Åstrand (m) och Claes Roxbergh (mp).
Reservationer
1. Negativ föreningsrätt (mom. 1)
Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c),
Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c), Göran Ericsson (m) och
Göran Åstrand (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s.4
börjar med "Som nämnts" och slutar med "yrkande 1 avstyrks" bort
ha följande lydelse:
Den positiva föreningsrätten, dvs. rätten att fritt ansluta
sig till och tillhöra en förening, finns inskriven i grundlagen
och i medbestämmandelagen. Det borde vara en självklarhet att
med rätten att tillhöra en förening också följer rätten att
slippa tillhöra en förening. Så har också föreningsrätten
tolkats i ett uttalande av Europakommissionen för mänskliga
rättigheter. I Sverige är dock rätten att stå utanför en
förening ingen självklarhet. Fackliga organisationer ser sig
oförhindrade att genom mycket långtgående åtgärder försöka
tvinga in arbetstagare som medlemmar. Åtgärder som kan betecknas
som svartlistning av icke medlemmar förekommer också. Mycket
tyder på att föreningsrätten kommit att tolkas som om den ger
föreningen obegränsad rätt att bestämma över sina medlemmar --
att skriva sina egna lagar. En sådan tolkning kan givetvis inte
accepteras i en demokrati.
Med rätten att ansluta sig till en förening borde rimligen
också följa rätten att utan sanktion utträda ur en förening.
Denna rätt är ingen självklarhet i Sverige. Arbetsdomstolen har
emellertid vid flera tillfällen fastställt att en medlem i en
facklig organisation äger rätt att lämna organisationen på egen
begäran. Det förekommer dock att att fackliga organisationer
nekar eller ställer upp svårigheter om en medlem önskar utträda.
Det förekommer också att fackliga organisationer uppställer
svårigheter för arbetsgivare som önskar anställa någon som ej är
fackligt ansluten. Enligt utskottets mening -- och som tidigare
framhållits i en rad reservationer till utskottets betänkanden i
denna fråga -- är den elementära mänskliga rättigheten att själv
besluta om utträde ur en organisation av så väsentlig karaktär
att den inte av lagstiftaren bör delegeras till enskilda
organisationers avgörande. För att garantera den enskildes
frihet att själv välja eller avstå från medlemskap i t.ex. en
facklig organisation bör därför denna negativa föreningsrätt
grundlagfästas.
dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
1. beträffande negativ föreningsrätt
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K206
yrkande10, 1989/90:K212, 1989/90:K215 yrkande5, 1989/90:K221
och 1989/90:K256 yrkande1 hos regeringen begär förslag till
ändring i regeringsformen för att säkerställa den negativa
föreningsrätten.
2. Negativ föreningsrätt (mom. 1)
Claes Roxbergh (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s.4
börjar med "Som nämnts" och slutar med "yrkande 1 avstyrks" bort
ha följande lydelse:
Den positiva föreningsrätten, dvs. rätten att fritt ansluta
sig till och tillhöra en förening, finns inskriven i grundlagen
och i medbestämmandelagen. Det borde vara en självklarhet att
med rätten att tillhöra en förening också följer rätten att
slippa tillhöra en förening. Så har också föreningsrätten
tolkats i ett uttalande av Europakommissionen för mänskliga
rättigheter. I Sverige är dock rätten att stå utanför en
förening ingen självklarhet. Bl. a. fackliga organisationer ser
sig oförhindrade att genom mycket långtgående åtgärder försöka
tvinga in arbetstagare som medlemmar.
Med rätten att ansluta sig till en förening borde rimligen
också följa rätten att utan sanktion utträda ur en förening.
Denna rätt är ingen självklarhet i Sverige. Arbetsdomstolen har
emellertid vid flera tillfällen fastställt att en medlem i en
facklig organisation äger rätt att lämna organisationen på egen
begäran. För att garantera den enskildes frihet att själv välja
eller avstå från medlemskap i t.ex. en facklig organisation bör
därför denna negativa föreningsrätt grundlagfästas.
dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
1. beträffande negativ föreningsrätt
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K206
yrkande10, 1989/90:K212, 1989/90:K215 yrkande5, 1989/90:K221
och 1989/90:K256 yrkande1 hos regeringen begär förslag till
ändring i regeringsformen för att säkerställa den negativa
föreningsrätten.
3. Kollektivanslutning m.m. (mom. 2)
Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c),
Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c), Göran Ericsson (m) och
Göran Åstrand (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s.5
börjar med "Utskottet får" och slutar med "avstyrks således"
bort ha följande lydelse:
Enligt 2 kap. 2 § RF är varje medborgare gentemot det allmänna
skyddad mot tvång att ge till känna sin åskådning i politiskt,
religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. I andra
bestämmelser i regeringsformen och i vallagen skyddas
valhemligheten både mot det allmänna och mot enskilda. Detta är
ett uttryck för grundläggande och självklara värderingar i en
politisk demokrati. Den enskilde skall själv och utan att behöva
uppge det för andra bestämma vilket politiskt parti vederbörande
vill stödja i de allmänna valen. Lika självklart borde det i en
demokrati vara att den enskilde själv genom en frivillig
handling skall avgöra om han eller hon vill ansluta sig till ett
politiskt parti samt avgöra vilket parti det skall gälla.
Grundsatsen om individens politiska integritet och suveränitet
bryts emellertid sedan länge av Sveriges socialdemokratiska
arbetareparti (SAP) genom tillämpning av kollektivanslutning.
Flertalet av partiets medlemmar har inte själva tagit ställning
till sitt medlemskap. I stället har de registrerats som
medlemmar genom majoritetsbeslut av fackliga organisationer. Ett
mycket stort antal av de anslutna medlemmarna vet inte ens om
att de blivit medlemmar. En orimlig effekt av detta
förfaringssätt är att hundratusentals personer tvångsansluts
till ett parti som de inte röstar på i de allmänna valen och
dessutom tvingas betala medlemsavgifter till detta parti. Den
som i efterhand reserverar sig, dvs. kräver utträde, tvingas
därmed deklarera att han eller hon inte vill vara med i det
socialdemokratiska partiet.
Den socialdemokratiska partikongressen 1987 beslutade om
försök med nya anslutningsformer till partiet.
Kollektivanslutning skall dock kunna tillämpas fram till den 1
januari 1991. Därtill kommer att det införs helt nya
anslutningsbegrepp som starkt påminner om gamla
anslutningsformer. En facklig organisation skall på två olika
sätt kunna vara medlem i SAP. Därmed tvingas de fackligt
anslutna att kollektivt vara med och betala till det
socialdemokratiska partiet. Mest uppseendeväckande är dock att
avgiften för individuellt ansluten medlem helt eller delvis
skall kunna betalas av den fackliga organisationen. Enligt
utskottets mening framstår lagstiftning som den enda säkra
framkomliga vägen för att förhindra kollektivanslutningen.
Utskottet anser således att motionerna K207 yrkande1, K224 och
K253 bör bifallas så till vida att riksdagen antar det i motion
K224 framlagda lagförslaget.
När det gäller frågan om organisationsanslutning vill
utskottet framhålla att det aldrig får förutsättas att någon
kategori människor enskilt eller i grupp tvingas ansluta sig
till ett visst parti. Det får inte vara så att ett enskilt
medlemskap i en fackförening innebär att denna fackförening på
grund av medlemskapet skickar pengar till det socialdemokratiska
partiet. Det skulle vara att betala medlemsavgift utan att få
några rättigheter och utan reservationsrätt. Alternativet för
den enskilde skulle vara att gå ur den fackliga organisationen
och därmed tvingas ställa sig vid sidan av det fackliga arbetet.
Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet att riksdagen, med
anledning av motion K207 yrkande 2 och med bifall till motion
K241, som sin mening ger regeringen till känna att fristående
organisation inte får anslutas till politiskt parti.
dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
2. beträffande kollektivanslutning m.m.
att riksdagen
a) med anledning av motion 1989/90:K253 samt med
bifall till motionerna 1989/90:K207 yrkande 1 och 1989/90:K224
antar det genom motion 1989/90:K224 framlagda lagförslaget, dock
med den ändringen att lagen skall träda i kraft den 1 januari
1991,
b) med anledning av motion 1989/90:K207 yrkande2 och med
bifall till motion 1989/90:K241 som sin mening ger regeringen
till känna att fristående organisation inte får anslutas till
politiskt parti.
4. Kollektivanslutning m.m. (mom. 2)
Claes Roxbergh (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s.5
börjar med "Utskottet får" och slutar med "avstyrks således"
bort ha följande lydelse:
Enligt 2 kap. 2 § RF är varje medborgare gentemot det allmänna
skyddad mot tvång att ge till känna sin åskådning i politiskt,
religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. I andra
bestämmelser i regeringsformen och i vallagen skyddas
valhemligheten både mot det allmänna och mot enskilda. Detta är
ett uttryck för grundläggande och självklara värderingar i en
politisk demokrati. Den enskilde skall själv och utan att behöva
uppge det för andra bestämma vilket politiskt parti vederbörande
vill stödja i de allmänna valen. Lika självklart borde det i en
demokrati vara att den enskilde själv genom en frivillig
handling skall avgöra om han eller hon vill ansluta sig till ett
politiskt parti samt avgöra vilket parti det skall gälla.
Grundsatsen om individens politiska integritet och suveränitet
bryts emellertid sedan länge av Sveriges socialdemokratiska
arbetareparti (SAP) genom tillämpning av kollektivanslutning.
Flertalet av partiets medlemmar har inte själva tagit ställning
till sitt medlemskap. I stället har de registrerats som
medlemmar genom majoritetsbeslut av fackliga organisationer. Ett
mycket stort antal av de anslutna medlemmarna vet inte ens om
att de blivit medlemmar. Den som i efterhand reserverar sig,
dvs. kräver utträde, tvingas därmed deklarera att han eller hon
inte vill vara med i det socialdemokratiska partiet. Att
kollektivansluta människor på detta sätt till ett politiskt
parti strider mot grunduppfattningen om den enskildes personliga
ansvar och rätt till självbestämmande. Egentligen är det ett
brott mot demokratins idéer.
Den socialdemokratiska partikongressen 1987 beslutade om
försök med nya anslutningsformer till partiet.
Kollektivanslutning skall dock kunna tillämpas fram till den 1
januari 1991. Därtill kommer att det införs helt nya
anslutningsbegrepp. En facklig organisation skall på två olika
sätt kunna vara medlem i SAP. Därmed tvingas de fackligt
anslutna att kollektivt vara med och betala till det
socialdemokratiska partiet. Uppseendeväckande är också att
avgiften för individuellt ansluten medlem helt eller delvis
skall kunna betalas av den fackliga organisationen. Enligt
utskottets mening framstår lagstiftning som den enda säkra
framkomliga vägen för att förhindra kollektivanslutningen.
Utskottet anser således att motionerna K207 yrkande1, K224 och
K253 bör bifallas så till vida att riksdagen antar det i motion
K224 framlagda lagförslaget.
När det gäller frågan om organisationsanslutning vill
utskottet framhålla att det aldrig får förutsättas att någon
kategori människor enskilt eller i grupp kan tvingas ansluta sig
till ett visst parti. Det får inte vara så att ett enskilt
medlemskap i en fackförening innebär att denna fackförening på
grund av medlemskapet skickar pengar till det socialdemokratiska
partiet. Det skulle vara att betala medlemsavgift utan att få
några rättigheter och utan reservationsrätt. Alternativet för
den enskilde skulle vara att gå ur den fackliga organisationen
och därmed tvingas ställa sig vid sidan av det fackliga arbetet.
Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet att riksdagen, med
anledning av motion K207 yrkande 2 och med bifall till motion
K241, som sin mening ger regeringen till känna att fristående
organisation inte får anslutas till politiskt parti.
dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
2. beträffande kollektivanslutning m.m.
att riksdagen
a) med anledning av motion 1989/90:K253 samt med
bifall till motionerna 1989/90:K207 yrkande 1 och 1989/90:K224
antar det genom motion 1989/90:K224 framlagda lagförslaget, dock
med den ändringen att lagen skall träda i kraft den 1 januari
1991,
b) med anledning av motion 1989/90:K207 yrkande2 och med
bifall till motion 1989/90:K241 som sin mening ger regeringen
till känna att fristående organisation inte får anslutas till
politiskt parti.
Särskilt yttrande
1. Kollektivanslutning m.m.
Bo Hammar (v) anför:
Inom arbetarrörelsen har det alltid funnits enighet om vikten
av samverkan mellan rörelsens fackliga och politiska grenar.
Kollektivanslutningen har dock ständigt stått under debatt inom
arbetarrörelsen. Det är tillfredsställande att en stark opinion
lett till beslut som innebär att kollektivanslutningen
avskaffas. Beslutet står också i överensstämmelse med riksdagens
upprepade uttalanden om att frågan inte i första hand bör lösas
genom lagstiftning utan genom åtgärder från partiernas egen
sida.
Däremot kan beslutet att facklig organisation skall kunna
anslutas till det socialdemokratiska partiet starkt
ifrågasättas. Organisationsanslutningen kan komma att skada
sammanhållningen inom fackföreningsrörelsen. Enligt
vänsterpartiets mening bör också denna fråga lösas genom
åtgärder inom arbetarrörelsen och inte genom lagstiftning. En
lagstiftning skulle kunna leda till ingrepp i det fria
föreningslivet.