Utskottet behandlade i betänkandet 1990/91:KU1 ett antal
motioner i skilda författningsfrågor. Riksdagen beslöt den 7
november 1990 jämlikt 4 kap. 9 § riksdagsordningen om
återförvisning till utskottet för ytterligare beredning. I
förevarande betänkande tas dels dessa motioner åter upp, dels
behandlas ett antal motioner som väckts under allmänna
motionstiden i år.
Därutöver behandlas i betänkandet regeringens skrivelse
1990/91:148 om pensionärernas medinflytande och en motion som
väckts med anledning av denna.
Till betänkandet har fogats 22 reservationer och 1 särskilt
yttrande. Framställningen har delats upp i följande avsnitt:
1. Övergång till republik
2. Förstärkt lagprövningsrätt, författningsdomstol m.m.
3. Folkomröstningsinstitutet
4. Rösträttsregler m.m.
5. Mandatperiodens längd och den gemensamma valdagen
6. Personval
7. Fyraprocentsspärren m.m.
8. Antalet ledamöter i riksdagen m.m.
9. Mångsyssleriet i politiken
10. Val av statsminister m.m.
11. Behörighetskrav för statsråd m.m.
12. Åtal mot domare m.m.
13. Etikregler för politiker m.m.
14. Regler för opinionsundersökningar
15. Ny grundlagsutredning
16. Pensionärernas medinflytande m.m.
Motioner
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1989/90
1989/90:K203 av Martin Olsson (c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag innebärande att efter ett riksdagsval
den nya riksdagen alltid får pröva frågan om statsminister.
1989/90:K204 av Allan Ekström (m) vari yrkas att riksdagen
beslutar att slopa begreppet "uppenbart" i 11 kap. 14§
regeringsformen.
1989/90:K206 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär utredning om ökade
möjligheter till personval i enlighet med vad i motionen
anförts,
2. att riksdagen hos regeringen begär utredning om minskat
antal riksdagsmän i enlighet med vad i motionen anförts,
3. att riksdagen hos regeringen begär utredning om vidgade
möjligheter till rådgivande folkomröstningar i enlighet med vad
i motionen anförts,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i
regeringsformen för att skydda utlandssvenskarnas rösträtt,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
fyraåriga mandatperioder och skilda valdagar för riksdags- och
kommunalval bör införas,
13. att riksdagen, för att vidga lagprövningsrätten, beslutar
att ändra 11 kap. 14§ regeringsformen i enlighet med vad i
motionen anförts,
14. att riksdagen hos regeringen begär utredning om införandet
av en författningsdomstol i enlighet med vad i motionen anförts.
1989/90:K210 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl. (c)
vari yrkas att riksdagen beslutar att 3 kap. 2§
regeringsformen skall ha följande lydelse: Rösträtt vid val till
riksdagen tillkommer svensk medborgare som är eller någon gång
varit bosatt i riket. Den som icke har uppnått aderton
års ålder har ej rösträtt.
1989/90:K215 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förbättrade möjligheter till personval,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om införandet av fyraåriga mandatperioder och
skilda valdagar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ökade möjligheter till folkomröstningar,
4. att riksdagen beslutar att som vilande anta följande
lydelse av 3 kap. 2§ regeringsformen: Rösträtt vid val till
riksdagen tillkommer svensk medborgare som är eller någon gång
har varit bosatt i riket. Den som icke har uppnått aderton års
ålder senast på valdagen har ej rösträtt. Fråga huruvida
rösträtt enligt första stycket föreligger avgöres på grund av en
före valet upprättad röstlängd.,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om lagprövningsrätt,
12. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en ny
grundlagsutredning.
1989/90:K216 av Bo Hammar och Rolf L Nilson (vpk) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av
regeringsformen att riksdagens ombudsman ensam får rätt att
väcka åtal eller talan mot ledamot av högsta domstolen eller
regeringsrätten.
1989/90:K217 av Bo Hammar m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen
beslutar att såsom vilande anta följande förslag till lag om
ändring i regeringsformen: Endast den får vara statsråd som är
svensk medborgare. Statsråd får icke utöva allmän eller enskild
tjänst. Han får ej heller inneha uppdrag eller utöva verksamhet
som kan rubba förtroendet för honom.
1989/90:K219 av Ragnhild Pohanka (mp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att mandatperioden för riksdagen,
landstingsfullmäktige och kommunfullmäktige skall vara fyra år,
2. att riksdagen beslutar att val till riksdagen sker vid ett
tillfälle och att val till landsting och kommun sker två år
därefter.
1989/90:K223 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
invandrare/flyktingar skall få rösträtt även i riksdagsval utan
att vara svenska medborgare, enligt vad som anförts i motionen.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sf615.
1989/90:K226 av Hugo Hegeland (m) vari yrkas att riksdagen
begär att regeringen låter utarbeta förslag till handbok i etik
för politiker.
1989/90:K230 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl. (c)
vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär tillsättandet av en
parlamentarisk grundlagsutredning med de uppgifter som angetts i
motionen.
1989/90:K233 av Åsa Domeij m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna att rösträttsåldern bör
sänkas till 16 år.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:L412.
1989/90:K240 av Erkki Tammenoksa m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en övergång från ärftlig monarki i Sverige
till ett republikanskt styrelseskick.
1989/90:K242 av Elver Jonsson m.fl. (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om folkrörelsernas roll för demokratins
utveckling och för ett vitalt samhällsklimat.
1989/90:K245 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om mandatperiodens längd samt om skilda val
till riksdag resp. landsting och kommuner.
1989/90:K247 av Hans Leghammar och Kent Lundgren (mp) vari
yrkas
1. att riksdagen beslutar sådan ändring av regeringsformen och
övriga berörda författningar att ordinarie domare skall kunna
skiljas från sin tjänst endast genom dom i brottmål samt att
påföljd för åsidosättande av tjänsteåliggande skall kunna ådömas
domare endast genom dom i brottmål,
2. att, om hemställan under 1 ej bifalls, riksdagen hos
regeringen begär utredning och förslag om sådana
författningsändringar.
1989/90:K248 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ekonomiska hinder för nya partier,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att spärrarna till riksdagen skall sänkas.
1989/90:K251 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en svensk författningsdomstol.
1989/90:K254 av Gunnar Hökmark (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna att frågan om ökade
möjligheter till direkt medborgerligt inflytande, utökat skydd
för individuella rättigheter och en förbättrad kontroll av den
politiska makten bör utredas mot bakgrund av vad som ovan
anförts.
1989/90:K257 av Karl Erik Olsson och Pär Granstedt (c) vari
yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär åtgärder för att hos
offentliga institutioner, myndigheter etc. stimulera till
åtgärder för att ge etiska värderingar utrymme i
myndighetsutövningen,
2. att riksdagen beslutar, på samma sätt som olika
yrkesgrupper, att utarbeta etiska normer för politiker på sätt
som föreslås i motionen.
1989/90:K304 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om talmannens befogenheter.
1989/90:K307 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utredning och lagförslag för att begränsa
mångsyssleriet i politiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utredning och lagförslag för att begränsa
antalet mandatperioder för politiska uppdrag.
1989/90:K323 av Paul Ciszuk (mp) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en utredning av det förslag till förändrad
riksdag som skisserats i motionen.
1989/90:K804 av Helge Hagberg och Lars Svensson (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stöd till vissa gruppers engagemang.
1989/90:K807 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vikten av att ta till vara den resurs som
inte minst folkrörelser, kyrkor och samfund utgör när det gäller
att slå vakt om och konkretisera de normer och värderingar
som är en förutsättning för en fungerande samhällsgemenskap.
1989/90:K813 av Per Gahrton (mp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar föranstalta om en kartläggning av
gällande praxis beträffande insyn, kontroll, granskning och
sanktioner i form av etiska kommittéer, etiska normer,
parlamentariska förhör etc. beträffande höga makthavare i
näringsliv, politik och offentlig tjänst i ett antal
demokratier i olika delar av världen, däribland USA,
Västtyskland och Japan,
2. att riksdagen beslutar föranstalta om en sammanställning av
inträffade fall av maktmissbruk för privatekonomisk vinning inom
privat och offentlig sektor i Sverige under 1980-talet (av typ
de aktuella fallen SE-Banken-Palmstierna och FFV-Nyman).
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1990/91
1990/91:K201 av Martin Olsson (c) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär att frågan om rätt för nyvald riksdag att
alltid få pröva frågan om statsminister utreds och förslag
framläggs.
1990/91:K202 av Allan Ekström (m) vari yrkas att riksdagen
beslutar att slopa begreppet "uppenbart" i 11 kap. 14 §
regeringsformen.
1990/91:K205 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förbättrade möjligheter till personval,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om införandet av fyraåriga mandatperioder,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om införande av skilda valdagar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ökade möjligheter till folkomröstningar,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om folkomröstningar om grundlagsförslag,
6. att riksdagen beslutar att som vilande anta följande
lydelse av 3kap. 2 § regeringsformen: Rösträtt vid val till
riksdagen tillkommer svensk medborgare som är eller någon gång
har varit bosatt i riket. Den som icke har uppnått aderton års
ålder senast på valdagen har ej rösträtt. Fråga huruvida
rösträtt enligt första stycket föreligger avgörs på grund av en
före valet upprättad röstlängd,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om lagprövningsrätt,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om översyn av JK-ämbetet.
14. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en ny
grundlagsutredning.
1990/91:K212 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om bl.a. talmannens befogenheter.
1990/91:K214 av Hugo Hegeland (m) vari yrkas att riksdagen
begär att regeringen tillsätter en parlamentarisk kommitté med
uppgift att utarbeta ett förslag till handbok i etik för
politiker.
1990/91:K216 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär utredning om ökade
möjligheter till personval i enlighet med vad som i motionen
anförts,
2. att rikdagen hos regeringen begär utredning om minskat
antal riksdagsmän i enlighet med vad som i motionen anförts,
4. att riksdagen hos regeringen begär utredning om vidgade
möjligheter till rådgivande folkomröstningar i enlighet med vad
som i motionen anförts,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i
regeringsformen för att skydda utlandssvenskarnas rösträtt,
6. att riksdagen uttalar att fyraåriga mandatperioder och
skilda valdagar för riksdags- och kommunalval bör införas,
11. att riksdagen, för att vidga lagprövningsrätten, beslutar
att ändra 11 kap. 14 § regeringsformen i enlighet med vad som i
motionen anförts,
12. att riksdagen hos regeringen begär utredning om införandet
av en författningsdomstol i enlighet med vad som i motionen
anförts,
1990/91:K217 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl. (c)
vari yrkas att riksdagen beslutar att 3 kap. 2 § skall ha
följande lydelse: Rösträtt vid val till riksdagen tillkommer
svensk medborgare som är eller någon gång varit bosatt i riket.
Den som icke har uppnått aderton års ålder har ej rösträtt.
1990/91:K222 av Per Gahrton m.fl. (mp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär en utredning om hur rösträttslösa
barns och ungdomars politiska inflytande över framtiden skall
kunna organiseras på ett demokratiskt rimligt sätt, mot bakgrund
av vad i motionen anförts.
1990/91:K223 av Per Gahrton (mp) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär kartläggning av existerande regler eller praxis
beträffande politisk etik i ett antal olika demokratier.
1990/91:K229 av Hans Leghammar m.fl. (mp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om mandatperiodens längd samt om skilda val
till riksdag resp. landsting och kommuner.
1990/91:K243 av Elver Jonsson m.fl. (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om folkrörelsernas roll för demokratins
utveckling och för ett samhällsklimat med mångfald och
vitalitet.
1990/91:K245 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär ett förslag om rösträtt i riksdagsval för
invandrare oberoende av medborgarskap.
1990/91:K248 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl. (c)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om fördjupning av demokratin,
3. att riksdagen hos regeringen begär tillsättandet av en
parlamentarisk författningsutredning i enlighet med vad som
anförs i motionen.
1990/91:K249 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att
riksdagen hos talmanskonferensen begär en utredning i enlighet
med vad som anförts i motionen i syfte att åstadkomma en
överenskommelse mellan de politiska partierna om etiska regler
för politiker.
1990/91:K251 av Karl Erik Olsson m.fl. (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en debatt
om etik och etiska regler i samhällsarbetet bör initieras och
konkretiseras i enlighet med vad i motionen anförts.
1990/91:K255 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om de äldres möjligheter att delta i det
politiska livet (avsnitt 2.2).
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf357.
1990/91:K256 av Åsa Domeij m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen
ger regeringen till känna att rösträttsåldern bör sänkas till 16
år.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:L427.
1990/91:K426 av Hans Leghammar och Gösta Lyngå (mp) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär en utredning angående
opinionsbildningens villkor, speciellt i förhållande till
opinionsinstitutens verksamhet.
1990/91:K709 av Hans Leghammar m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att de ekonomiska förutsättningarna bör
förbättras för nya partier,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att spärrarna till riksdagen bör sänkas.
1990/91:K710 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
invandrare/flyktingar skall få rösträtt även i riksdagsval utan
att vara svenska medborgare, enligt vad som anförts i motionen.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf627.
Motion med anledning av regeringens skrivelse 1990/91:148
1990/91:K94 av Margit Gennser (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna att de tankegångar som
presenteras i skrivelsen inte bör föranleda några åtgärder.
Regeringens skrivelse
1990/91:148 varigenom riksdagen bereds tillfälle att ta del av
vad i skrivelsen anförts om formerna för pensionärernas
medinflytande.
Utskottet
1. Övergång till republik
Motionen
I motion 1989/90:K240 av Erkki Tammenoksa m.fl. (s) hävdas att
monarkin för länge sedan har spelat ut sin roll i Sverige och
snarast bör ersättas med ett demokratiskt statsskick, där
statsöverhuvudet väljs av folket. Formerna för detta bör enligt
motionärerna utredas.
Utskottets bedömning
Utskottet har tidigare vid ett stort antal tillfällen
behandlat frågan om övergång till republik. Senast skedde det
hösten 1989 (1989/90:KU12) då ett motionsyrkande från Lars
Werner m.fl. (v) liksom tidigare avstyrktes under erinran om
den ståndpunkt angående statsformen som intogs vid 1974 års
författningsreform. Utskottet gör samma bedömning nu och
avstyrker motion 1989/90:K240.
Enligt 11 kap. 14 § regeringsformen gäller att om domstol
eller annat offentligt organ finner att en föreskrift står i
strid med bestämmelse i grundlag eller annan överordnad
författning, eller att stadgad ordning i något väsentligt
hänseende har åsidosatts vid dess tillkomst, får föreskriften
inte tillämpas. I flera motioner påpekas att det finns en
begränsning i denna lagprövningsrätt. Om riksdagen eller
regeringen beslutat om föreskriften skall tillämpningen nämligen
underlåtas endast om felet är uppenbart.
Den nuvarande regleringen har enligt motionerna 1989/90:K206
yrkande 13 och 1990/91:K216 yrkande 11 båda av Carl Bildt m.fl.
(m) skapat utrymme för lagstiftning som stämmer mindre väl
överens med regeringsformens krav. En utvidgad lagprövningsrätt
bör därför införas. Motionärerna menar att lagprövning bör kunna
ske även om avvikelsen inte är uppenbar. I motionerna hemställs
att detta ges regeringen till känna.
Lagprövningsrätten berörs också i motion 1989/90:K230 yrkande
1 av Bertil Fiskesjö m.fl. (c). Enligt motionärerna bör man på
grund av den kritik som framförts mot den gällande restriktionen
överväga att ta bort den. Ingen kan vara betjänt av att det kan
hävdas att riksdag och regering har ett visst utrymme för
olagliga beslut, som inte kan påtalas i efterhand. Motionärerna
vill dock samtidigt betona att ett tillstånd, där
lagprövningsrätten kommer till vidsträckt användning, inte är
önskvärt. Prövningen kommer i efterhand, ibland långt efter det
att en omstridd bestämmelse antagits. Ett underkännande kan
således få omfattande konsekvenser. Lagprövningsrättens
utformning tillhör de frågor som enligt motionen bör behandlas
av en ny grundlagsutredning. Yrkandet om en sådan behandlas
under punkt 14 i detta betänkande.
Ett slopande av begreppet "uppenbart" i 11 kap. 14§ begärs i
motionerna 1989/90:K204 och 1990/91:K202 båda av Allan Ekström
(m).
Även i motionerna 1989/90:K215 yrkande 6 samt 1990/91:K205
yrkande 8 båda av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hävdas att en
förstärkning av lagprövningsrätten är nödvändig. Hur
lagprövningsrätten skall konstrueras bör dock bli föremål för
ytterligare utredning. En tänkbar lösning är enligt motionärerna
att införa en författningsdomstol, en annan är att
lagprövningsrätten för de allmänna domstolarna blir mer generell
genom att uppenbarhetsrekvisitet avskaffas i 11 kap. 14§
regeringsformen.
I motion 1989/90:K251 av Bengt Harding Olson (fp) framhålls
att behovet av inrättandet av en svensk författningsdomstol noga
bör övervägas. Författningsdomstolens maktbefogenhet skall vara
att domstolen har rätt att upphäva ett beslut som den finner
grundlagsstridigt. Antalet domare i domstolen skulle kunna
bestämmas till nio, varav fem skall utses gemensamt av högsta
domstolen och regeringsrätten. De återstående fyra bör enligt
motionen utses av riksdagen.
Enligt motionerna 1989/90:K206 yrkande 14 samt 1990/91:K216
yrkande 12 båda av Carl Bildt m.fl. (m) kan det tänkas att en
utvidgad lagprövningsrätt inte skulle vara tillräcklig för att
garantera en grundlagsenlig lagstiftning och tillämpning. Frågan
om lämpligheten av att inrätta en författningsdomstol, dess
kompetens, sammansättning och verksamhet bör göras till föremål
för en allsidig och inträngande utredning.
I motion 1989/90:K230 yrkande 1 av Bertil Fiskesjö m.fl. (c)
ges däremot en rad argument mot införande av en
författningsdomstol. Enligt motionärerna skulle man med en
särskild författningsdomstol knappast kunna ha kvar
lagprövningsrätten i sin nuvarande form. Författningsdomstolen
skulle i så fall bli ett med högsta domstolen och
regeringsrätten konkurrerande organ. Även lagrådets position
skulle förändras med en särskild författningsdomstol.
Till detta kommer enligt motionen att en författningsdomstol
till sin funktion vanligen blir en extra och ibland
betydelsefull politisk instans. De känsligaste frågorna en
författningsdomstol får ta ställning till är sådana som det
råder politisk strid kring. En politisering av tillsättningen av
domare är därför svår att undvika. Motionärerna hävdar att det i
princip alltid måste anses diskutabelt att lägga politisk makt
på instanser av vilka det inte kan utkrävas politiskt ansvar.
Även frågan om inrättande av författningsdomstol bör enligt
motionen behandlas av en ny grundlagsutredning (jfr punkt 15).
Utskottets bedömning
Utskottet avstyrkte hösten 1989 liksom tidigare motioner om
såväl förstärkt lagprövningsrätt som införande av
författningsdomstol. Beträffande motiveringarna hänvisas till
utskottets betänkande 1989/90:KU12.
Utskottet gör samma bedömning nu. Motionerna 1989/90:K206
yrkandena 13 och 14, 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i
fråga, 1989/90:K204, 1989/90:K215 yrkande 6, 1989/90:K251,
1990/91:K202, 1990/91:K205 yrkande 8 samt 1990/91:K216 yrkandena
11 och 12 avstyrks.
3. Folkomröstningsinstitutet
Motionerna
Enligt motion 1989/90:K206 yrkande 3 av Carl Bildt m.fl. (m)
talar starka skäl för att låta en del av riksdagens ledamöter,
exempelvis en tredjedel, kunna kräva att rådgivande
folkomröstning anordnas. Det är dock, enligt motionärerna,
självfallet att sådan omröstning inte skall kunna ske i alla
frågor. Exempelvis bör renodlade budgetfrågor vara undantagna. I
motionen sägs också att det finns anledning öppna möjligheter
till folkomröstning på initiativ av medborgarna. En tänkbar
lösning är att om etthundratusen väljare kräver folkomröstning
skall rådgivande sådan anordnas. Frågan om ett ökat användande
av folkomröstningsinstitutet bör enligt motionärerna utredas
snarast. Yrkandet får stöd i motion 1990/91:K216 yrkande 4 av
samma motionärer.
Ett motsvarande krav framförs i motionerna 1989/90:K215
yrkande 3 och 1990/91:K205 yrkande 4 båda av Bengt Westerberg
m.fl. (fp). Enligt motionärerna är skälen för att utöka
möjligheterna till folkomröstning flera. Nya frågor kan bli
aktuella där de politiska organisationerna inte kan göra
anspråk på att tala för en samlad folkopinion. Vissa frågor skär
genom partilinjerna eller följer inte traditionella skiljelinjer
i politiken. Inriktning för en beredning av frågan bör enligt
motionärerna vara att låta en minoritet på förslagsvis en
tredjedel av riksdagens ledamöter få till stånd folkomröstning.
Även andra former för att utlösa en sådan omröstning, t.ex.
folkinitiativ, bör utredas.
Vilande grundlagsförslag bör enligt motion 1990/91:K205
yrkande 5 som huvudregel "brytas ut" ur valrörelserna och bli
föremål för särskild folkomröstning i samband med det ordinarie
valet. Endast okontroversiella förändringsförslag, t.ex. förslag
som vid första omröstningen vunnit mer än fem sjättedels
majoritet skulle enligt motionen kunna genomföras som i dag --
utan folkomröstning -- via ett andra beslut i riksdagen efter
mellanliggande val.
Även i motion 1989/90:K230 yrkande 1 av Bertil Fiskesjö m.fl.
(c) berörs frågan om ett utökat folkomröstningsinstitut. I
motionen erinras om att riksdagsupplösning och extra val ibland
brukar förordas som en bättre metod än folkomröstning för att
lösa tvister i påträngande viktiga politiska sakfrågor.
Motionärerna är av annan mening. Enligt dem är det bästa sättet
för att låta medborgarna direkt ta ställning i viktiga
tvistefrågor att anordna folkomröstning. Utöver att ge
medborgarna direkt beslutanderätt kan folkomröstningsinstitutet
enligt motionen fungera som ett skydd för minoriteters åsikter
och rättigheter. Av betydelse härvidlag är hur institutet
utformas.
Motionärerna vidhåller sina tidigare framförda krav att de
erfarenheter som vunnits i vårt land och i andra länder under
efterkrigstiden skall sammanställas, utvärderas och utgöra grund
för nya regler för folkomröstningar. Även denna uppgift bör ingå
i uppdraget för den parlamentariska utredning som förordas i
motionen (jfr punkt 15). Utredningen bör i denna del bl.a.
överväga att göra de nu rådgivande folkomröstningarna
beslutande, att ge en riksdagsminoritet rätt att få en
omröstning till stånd samt att tillskapa en ordning som gör att
flera olika alternativ inte kan förekomma i samma omröstning.
Även möjligheten till s.k. folkinitiativ, dvs. rätt för ett i
författningen angivet antal medborgare att få till stånd
folkomröstning, bör enligt motionen prövas i utredningen.
Utskottets bedömning
Motionsyrkanden om en utvidgning av folkomröstningsinstitutet
avstyrktes av utskottet hösten 1989 (1989/90:KU12). Utskottet
konstaterade då som tidigare att frågan tagits upp av
folkstyrelsekommittén, men att dess majoritet motsatt sig någon
utvidgning med motiveringen att ett ökat inslag av
folkomröstningar skulle försvaga det parlamentariska
styrelseskicket och motverka strävandena att stärka riksdagens
ställning.
Utskottet gör samma bedömning nu och avstyrker motionerna
1989/90:K206 yrkande 3, 1989/90:K215 yrkande 3, 1989/90:K230
yrkande 1 såvitt nu är i fråga, 1990/91:K205 yrkande 4 och
1990/91:K216 yrkande 4.
Utskottet vill med anledning av motion 1990/91:K205 yrkande 5
om beslutande folkomröstning rörande grundlagsförslag erinra om
att sådan enligt bestämmelserna i 8 kap. 15 § regeringsformen
skall anordnas om det begärs av minst en tiondel av riksdagens
ledamöter och minst en tredjedel av ledamöterna röstar för
bifall till yrkandet.
Rättighetsskyddsutredningen på vars förslag detta institut
inrättades diskuterade (SOU 1978:34 s.152) huruvida det borde
utgöra ett obligatoriskt inslag i grundlagsstiftningsproceduren
eller om man skulle ge en riksdagsminoritet av viss storlek rätt
att få till stånd en folkomröstning.
Beträffande valet mellan dessa båda alternativ anförde
utredningen följande:
Av dessa alternativ kan det första från rent principiella
utgångspunkter te sig mest tilltalande. Man måste emellertid
beakta att många grundlagsändringar är av ganska detaljbetonad,
teknisk karaktär och utan större betydelse för folkstyrelsen som
sådan. De betydelsefulla grundlagsändringar som har gjorts under
de senaste åren är undantagsföreteelser snarare än normalfall.
Grundsatsen att folket bör ha möjlighet att delta i beslut som
är av grundläggande betydelse för det demokratiska
styrelseskicket eller för medborgarnas fri- och rättigheter
kräver således inte att folkomröstningar äger rum i samband med
varje grundlagsändring. Man kan tvärtom befara att institutet
skulle forlora i värde om det kom till användning alltför ofta.
Utredningens slutsats blev att folkomröstningar av detta slag
borde komma till stånd först efter särskilt beslut men att ett
sådant beslut skulle kunna fattas redan av en minoritet av
riksdagens ledamöter. Det antal som genomgående föreslagits --
en tredjedel av riksdagens ledamöter -- utgjorde enligt
utredningen en lämplig avvägning i frågan.
Enligt utskottets mening innehåller den nuvarande ordningen
ett tillfredsställande minoritetsskydd. Utskottet finner därför
inte anledning att i enlighet med vad som förordas i motion
1990/91:K205 yrkande 5 föreslå en förändring av möjligheterna
att få till stånd beslutande folkomröstning i grundlagsfråga.
Yrkandet avstyrks.
4. Rösträttsregler m.m.
Motionerna
Grundlagsreglering av svenska medborgares rösträtt föreslås i
motionerna 1989/90:K206 yrkande 4 och 1990/91:K216 yrkande 5 av
Carl Bildt m.fl. (m), 1989/90:K210 och 1990/91:K217 av Bertil
Fiskesjö m.fl. (c) samt 1989/90:K215 yrkande 4 och 1990/91:K205
yrkande 6 av Bengt Westerberg m.fl. (fp). Förslaget innebär att
den särbestämmelse som nu finns i 3 kap. 2§ regeringsformen
och som möjliggör förändring av utlandssvenskarnas rösträtt
genom vallagen utgår.
I motionerna 1989/90:K223 och 1990/91:K710 av Inger Schörling
m.fl. (mp) yrkas att riksdagen beslutar att utlänningar skall
ges rösträtt till riksdagsval efter fem års vistelse i Sverige
oavsett svenskt medborgarskap. Förslag om rösträtt för
invandrare, oavsett medborgarskap, begärs också i motion
1990/91:K245 av Lars Werner m.fl. (v). I motionen påpekas att
invandringen för Sveriges del inneburit att befolkningen inte
längre är lika enhetlig som tidigare. Det finns flera hundra
tusen invandrare och invandrarättlingar som saknar rösträtt i
riksdagsval. En sådan rätt bör införas och i princip utformas
efter samma regler som gäller för rösträtt vid kommunalval.
En sänkning av rösträttsåldern från 18 till 16 år förordas i
motionerna 1989/90:K233 och 1990/91:K256 av Åsa Domeij m.fl.
(mp). I motionerna erinras om att skolplikten upphör vid 16 års
ålder och att den obligatoriska skolan bl.a. har till uppgift
att informera om hur samhället, inkl. det politiska systemet,
fungerar. En 16-åring skall alltså ha fått den information som
staten anser behövs för att kunna aktivt delta i samhällslivet.
Enligt motionärerna finns det därför ingen anledning att behöva
vänta med att få rösträtt ända till 18 års ålder.
I motion 1990/91:K222 av Per Gahrton (mp) föreslås en
utredning om ökat politiskt inflytande för barn och ungdom under
18 år. En möjlighet som nämns är sänkt rösträttsålder. En annan
är en politisk "barnkammare", dvs. en beslutsförsamling som
utses i allmänna val samtidigt med riksdagsvalen av alla
ungdomar och barn över en viss minimiålder. Vilken den åldern
skall vara anges inte i motionen. Enligt motionären skall
"barnkammaren" antingen kunna vara remissinstans för olika
sorters frågor eller fungera som ett sorts "överhus" med rätt
att behandla alla frågor som behandlas i riksdagen, men med
begränsad rätt att påverka riksdagens beslut.
Utskottets bedömning
Utskottet behandlade hösten 1989 yrkanden om
grundlagsreglering av utlandssvenskarnas rösträtt. Utskottet
erinrade om att sambandet mellan rösträtt och medborgarskap
behandlats i medborgarskapskommittén. Enligt utskottet borde den
fortsatta beredningen av kommitténs förslag avvaktas innan
ställning togs till frågan om grundlagsreglering av
utlandssvenskarnas rösträtt. Motionsyrkandena avstyrktes därför.
Utskottet gör samma bedömning nu. Motionerna 1989/90:K206
yrkande 4, 1989/90:K210, 1989/90:K215 yrkande 4, 1990/91:K205
yrkande 6 och 1990/91:K216 yrkande 5 avstyrks.
Utskottet avstyrkte hösten 1989 även motioner om rösträtt i
riksdagsvalen för invandrare. Även i det fallet skedde det med
hänvisning till den fortsatta beredningen av
medborgarskapskommitténs förslag.
Inte heller på denna punkt finner utskottet anledning frångå
sitt tidigare ställningstagande. Motionerna 1989/90:K223,
1990/91:K245 och 1990/91:K710 avstyrks.
Utskottet fann det 1989 heller inte befogat med något
riksdagsinitiativ i fråga om rösträttsåldern. Utskottet erinrade
om att grundlagberedningen när den föreslog den nuvarande
rösträttsåldern hänvisade bl.a. till den omfattande
civilrättsliga handlingsförmåga som var knuten till 18-årsåldern
samt att värnpliktsåldern och rätt att ingå äktenskap inträdde
vid samma ålder.
Utskottet gör samma bedömning nu. Utskottet finner det heller
inte befogat med en utredning om inrättande av en
beslutsförsamling för barn och med begränsad rätt att påverka
riksdagens beslut av det slag som föreslås i motion
1990/91:K222. Det är i första hand en fråga för de politiska
organisationerna att finna former för att de ungdomar som inte
uppnått rösträttsåldern ändå skall kunna delta i politisk
verksamhet. Motionerna 1989/90:K233, 1990/91:K222 och
1990/91:K256 avstyrks.
5. Mandatperiodens längd och den gemensamma valdagen
Motionerna
En förlängning av mandatperioden vid de allmänna valen i
förening med en övergång till skilda valdagar för riksdags-
resp. kommunal- och landstingsvalen förordas i motionerna
1989/90:K206 yrkande 5 samt 1990/91:K216 yrkande 6 båda av Carl
Bildt m.fl. (m), 1989/90:K215 yrkande 2 samt 1990/91:K205
yrkandena 2 och 3 båda av Bengt Westerberg m.fl. (fp),
1989/90:K219 av Ragnhild Pohanka (mp), 1989/90:K230 yrkande 1 av
Bertil Fiskesjö m.fl. (c), 1989/90:K245 av Claes Roxbergh m.fl.
(mp) samt 1990/91:K229 av Hans Leghammar m.fl. (mp). Frågan
berörs också i motion 1989/90:K624 av Bertil Fiskesjö m.fl. (c).
Den senare motionen behandlas i betänkande 1990/91:KU3.
Motiveringarna i motionerna för en förlängning av
mandatperioden är att med en sådan skulle förutsättningar skapas
för en längre planeringsperiod. Med skilda valdagar skulle,
enligt motionärerna, risken för att kommunalvalen kommer i
skymundan för riksdagsvalen försvinna.
Bakgrund
Ordningen med treåriga mandatperioder och gemensam valdag för
riksdags-, landstings- och kommunalvalen infördes genom den
partiella grundlagsreformen som beslöts av riksdagen 1968--1969.
Den nya regeringsformen som antogs av riksdagen 1973--1974
medförde inga förändringar av valsystemet i denna del. Efter
antagandet av den nya regeringsformen kom dock utredningsarbetet
på författningsområdet att fortsätta. Utredningsarbetet avsåg
såväl frågorna om förstärkning av grundlagsskyddet för de
medborgerliga fri- och rättigheterna som de grundläggande
frågorna kring valsystemet, mandatperiodens längd, den
gemensamma valdagen m.m.
1980 tillsatte regeringen en kommitté som antog namnet
grundlagskommittén. De frågor som kommittén skulle behandla var
främst den gemensamma valdagen, mandatperiodens längd,
nyvalsinstitutet, regeringsbildningsproceduren och regeringens
beslutsformer. I det betänkande som kommittén lade fram 1981
föreslog den borgerliga majoriteten att skilda valdagar för
riksdagsval och kommunala val skulle införas och att
mandatperioderna skulle förlängas till fyra år. Någon ändring i
möjligheterna att anordna nyval föreslogs inte av majoriteten.
De socialdemokratiska ledamöterna reserverade sig. De ansåg
att kritiken mot den gemensamma valdagen var överdriven. Enligt
deras mening krävdes ytterligare utredning innan tiden var
mogen för ett definitivt ställningstagande. I avvaktan härpå var
de socialdemokratiska ledamöterna dock beredda medverka till en
effektivisering av nyvalsinstitutet. Även vpk-ledamoten
reserverade sig. Han förordade att ordningen med gemensam valdag
och treåriga mandatperioder skulle behållas.
Sedan grundlagskommitténs betänkande remissbehandlats hölls
hösten 1981 överläggningar mellan riksdagspartierna för att
diskutera den fortsatta behandlingen av frågorna. Vid
överläggningarna enades man om att det arbete som
grundlagskommittén hade inlett skulle fortsätta med sikte på en
reform som riksdagen kunde ta ställning till i samband med 1985
års val. Beredningen skulle ske i justitiedepartementet under
ledning av justitieministern och tillsammans med företrädare för
de fem riksdagspartierna. De frågor som i första hand skulle tas
upp var desamma som grundlagskommittén hade behandlat.
Den arbetsgrupp som tillsattes kom under sitt arbete in på en
rad andra författningsfrågor som hade samband med huvudfrågorna.
Bland dessa kan nämnas ökade möjligheter att anordna
folkomröstningar, förstärkt skydd för en riksdagsminoritet,
vitalisering av riksdagens arbetsformer och avskaffande eller
uppmjukning av fyraprocentsspärren vid riksdagsval.
I början av 1984 stod det klart att det inte fanns
förutsättningar för att uppnå enighet i huvudfrågorna i tid för
att ett förslag till grundlagsändringar skulle kunna läggas fram
för riksdagsbehandling i samband med 1985 års val. Arbetsgruppen
var emellertid enig om att de frågor som hade behandlats av
gruppen borde utredas ytterligare med sikte på att en
författningsreform skulle kunna beslutas i parlamentarisk
enighet. Det fortsatta arbetet borde enligt arbetsgruppen
bedrivas i en parlamentarisk kommitté.
Även konstitutionsutskottet framhöll i ett betänkande våren
1984 att det var angeläget att utredningsarbetet på
författningsområdet fortsatte på det sätt som arbetsgruppen
föreslagit. Konstitutionsutskottet uttalade vissa önskemål om
vilka frågor som skulle tas upp i det kommande
utredningsarbetet. Riksdagen ställde sig bakom utskottet.
I juni 1984 beslöt regeringen tillkalla den kommitté som
arbetsgruppen och riksdagen hade förordat. Kommittén skulle ha
till huvuduppgift att överväga förutsättningarna för en
författningsreform med syfte att förbättra folkstyrelsens
villkor. Bland kommitténs uppgifter ingick att utreda
förutsättningarna för en förlängning av mandatperioden för
riksdagen, landstingen och kommunfullmäktige från tre till fyra
år liksom frågan om gemensamma eller skilda valdagar för
riksdagsval, landstingsval och kommunalval. Kommittén antog
namnet folkstyrelsekommittén. Dess slutbetänkande (SOU 1987:6)
avgavs i januari 1987.
I folkstyrelsekommittén enade sig de fyra största partierna om
att föreslå en förlängning av mandatperioden till fyra år.
Däremot rådde det delade meningar i kommittén om huruvida
riksdagsvalen och de kommunala valen skulle äga rum samtidigt
eller ej. Kommitténs majoritet bestående av de
socialdemokratiska ledamöterna förordade att den gemensamma
valdagen bevarades. Företrädarna för de borgerliga partierna
föreslog däremot att valen till riksdagen och till de kommunala
församlingarna skulle hållas åtskilda med två års mellanrum.
Vpk-ledamoten förespråkade ett bibehållande av det
dittillsvarande systemet. Mot denna bakgrund avstod regeringen
från att lägga fram förslag i denna fråga.
Utskottet har därefter vid två tillfällen, senast hösten 1989
(1989/90:KU12), behandlat motioner med förslag om en övergång
till fyraåriga mandatperioder och skilda valdagar. Utskottet
beklagade vid båda tillfällena att folkstyrelsekommittén inte
kunde enas om en lösning i denna fråga. Någon förnyad
sakbehandling av frågan i utskottet eller i en ny kommitté fann
utskottet inte vid någondera tidpunkten meningsfull.
Utskottets bedömning
Enligt utskottet är det viktigt att debatten fortsätter i
denna liksom i en rad andra författningsfrågor. Syftet bör vara
att nå lösningar vilka har stöd av en bred riksdagsmajoritet.
Utskottet gör dock, liksom när frågan senast behandlades,
bedömningen att förutsättningarna för en sådan lösning ännu inte
föreligger och avvisar därför utredningskravet. Motionerna
1989/90:K206 yrkande 5, 1989/90:K215 yrkande 2, 1989/90:K219,
1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i fråga, 1989/90:K245,
1990/91:K205 yrkandena 2 och 3, 1990/91:K216 yrkande 6 samt
1990/91:K229 avstyrks.
6. Personval
Motionerna
En utredning om förbättrade möjligheter till personval begärs
i fyra motioner. I motion 1989/90:K206 yrkande 1 av Carl Bildt
m.fl. (m) ges exempel från valsystemen i några västeuropeiska
länder som enligt motionärerna visar att det går att åstadkomma
valsystem som bygger på proportionalitet och personval. Ett sätt
att i Sverige åstadkomma ett påtagligt inslag av personval med
bevarande av riksproportionaliteten är enligt motionen att ge
varje väljare två röster. Den ena rösten skulle i ett sådant
system användas vid majoritetsval i enmansvalkretsar och den
andra vid proportionella val i regioner. Ett liknande yrkande
finns i motion 1990/91:K216 yrkande 1 av samma motionärer.
Enligt den senare motionen bör frågan om ökade möjligheter till
personval utredas snarast. Mot bakgrund av dess betydelse bör
denna fråga utredas separat och inte tillsammans med övriga
grundlagsfrågor.
Enligt motion 1989/90:K215 yrkande 1 av Bengt Westerberg m.fl.
(fp) var folkstyrelsekommitténs förslag för att åstadkomma ett
ökat personval ett steg framåt. Det innebar dock inte i något
väsentligt avseende någon förändring. Enligt motionärerna är det
därför angeläget att riksdagen så fort som möjligt bereds
tillfälle att ta ställning till ett nytt förslag som innebär att
den enskilde väljaren inom ramen för partivalet får ökade
möjligheter till personval. Frågan behandlas också i motion
1990/91:K205 yrkande 1 av samma motionärer. Enligt den senare
motionen behövs ett nytänkande på detta område. En
grundlagsutredning bör ges i uppdrag att utreda valsystem med
kraftiga inslag av personval. I motionen hävdas att det
valsystem som tillämpas i Finland är ett exempel på att högt
ställda krav på personval kan kombineras med hög
proportionalitet och traditionellt åsiktsval. Det finska
valsystemet bör enligt motionen ligga till grund för den
fortsatta diskussionen i personvalsfrågan. Den föreslagna
utredningen bör dock ta ställning till om det för svensk del bör
kompletteras med en möjlighet att rösta enbart på parti, utan
angivande av personnamn.
I motion 1989/90:K230 yrkande 1 av Bertil Fiskesjö m.fl. (c)
framhålls i denna del att det är viktigt att det proportionella
valsystemet, med en rättvis fördelning av mandaten mellan de
partier som passerat fyraprocentsspärren, behålls. Motionärerna
avvisar därför de olika förslag som förts fram i den allmänna
debatten om en övergång till majoritetsvalsystem.
Motionärerna anser dock att det samtidigt bör införas ett ökat
inslag av personval inom det proportionella valsystemets ram. I
motionen förordas ett fakultativt personvalssystem, dvs. ett
system där väljaren antingen kan rösta på person eller på
kandidaterna i den ordning som partiet nominerat dem.
Personrösterna skall sedan vid sammanräkningen vägas mot
partirösterna. Motionärerna påpekar att olika varianter av detta
system används i flera med vårt land jämförbara länder, t.ex. i
Danmark och Belgien.
Utskottets bedömning
Utskottet har tidigare behandlat yrkanden om utredning av
ökade möjligheter till personval inom ramen för det svenska
valsystemet. Senast skedde det hösten 1989 (1989/90:KU12).
Utskottet konstaterade då som tidigare att två kommittéer, först
personvals- och valkretsutredningen (SOU 1977:94) och senare
folkstyrelsekommittén, hade lämnat förslag till förstärkning av
personvalsinslaget. Båda förslagen hade fått ett svalt
mottagande och kritiserats från både principiella och tekniska
utgångspunkter. Detta uppfattade utskottet som ett uttryck för
att tillräckligt intresse för personvalsfrågan inte förelåg.
Utskottet fann det därför vid den tidpunkten inte meningsfullt
med ytterligare utredning av frågan.
Utskottet gör samma bedömning nu. Motionerna 1989/90:K206
yrkande 1, 1989/90:K215 yrkande 1 samt 1989/90:K230 yrkande 1
såvitt nu är i fråga, 1990/91:K205 yrkande 1 samt 1990/91:K216
yrkande 1 avstyrks.
7. Fyraprocentsspärren m.m.
Motionen
I motionerna 1989/90:K248 av Inger Schörling m.fl. (mp) och
1990/91:K709 av Hans Leghammar m.fl. (mp) påpekas att det i dag
inte ges något partistöd till de partier som inte har nått över
4% i riksdagsvalen. Enligt motionärernas mening måste det
finnas ett grundstöd för alla partier, om de har registrerat ett
visst antal namnunderskrifter. Vidare bör de partier som uppnått
1% av rösterna i föregående val också garanteras ett visst
grundstöd.
I motionerna föreslås också att den nuvarande
fyraprocentsspärren sänks till 2% i riksdagsvalet. En sådan
spärr skulle underlätta för nya opinioner att få sin stämma hörd
i riksdagen. Samtidigt skulle den vara en rimlig spärr för
dagsländebetonade rörelser. I konsekvens med förslaget till
sänkning av fyraprocentsspärren föreslår motionärerna att den
nuvarande spärren på 12% av rösterna i en enskild valkrets
sänks till 6%.
Utskottets bedömning
Utskottet har vid ett stort antal tillfällen avstyrkt yrkanden
om slopande eller sänkning av fyraprocentsspärren. Senast skedde
det hösten 1989. Beträffande motiveringen hänvisas till
utskottets betänkande 1989/90:KU12. Utskottet gör samma
bedömning nu. Motionerna 1989/90:K248 yrkande 2 och 1990/91:K709
yrkande 2 avstyrks.
Vid beredningen av förslaget till statligt partistöd i 1988/89
års budgetproposition behandlade utskottet också ett
motionsyrkande från Inger Schörling m.fl. (mp) om översyn av
reglerna för partistödet. Utskottet fann inte att en sådan
översyn var påkallad. Yrkandet avstyrktes. Utskottet gör samma
bedömning nu. Motionerna 1989/90:K248 yrkande 1 och 1990/91:K709
yrkande 1 avstyrks.
8. Antalet ledamöter i riksdagen m.m.
Motionerna
En utredning om minskat antal riksdagsledamöter föreslås i
motionerna 1989/90:K206 yrkande 2 samt 1990/91:K216 yrkande 2
båda av Carl Bildt m.fl. (m). Om antalet riksdagsledamöter
minskade skulle det enligt motionärerna inte endast medverka
till att riksdagsmännen blev bättre kända av medborgarna. Det
skulle också leda till en "arbetsdugligare" riksdag. 249
ledamöter vore ur dessa aspekter ett lämpligt antal, dock kan
enligt motionerna intresset för att alla delar av landet får en
god representation tala för fler ledamöter.
En halvering av antalet ledamöter i förening med att varje
mandat besätts av två ledamöter föreslås i motion 1989/90:K323
av Paul Ciszuk. Den ene ledamoten skulle enligt förslaget
tjänstgöra under höstarna, den andre under vårarna.
Utskottets bedömning
Vilket antal ledamöter i riksdagen som ur olika aspekter är
lämpligt har behandlats av såväl författningsutredningen som
grundlagberedningen och folkstyrelsekommittén. För en
redogörelse för frågans bakgrund hänvisas till utskottets
betänkande 1989/90:KU12.
Folkstyrelsekommittén ansåg (SOU 1987:6 s. 89) bl.a. att
antalet ledamöter i riksdagen inte gärna kunde minskas om man
ville behålla en rimlig representation för de rena
glesbygdsområdena. Utskottet instämde hösten 1989 i detta
uttalande. Motioner från allmänna motionstiden 1989 om minskat
antal ledamöter i riksdagen avstyrktes därför.
Utskottet gör samma bedömning nu. Motionerna 1989/90:K206
yrkande 2, 1989/90:K323 samt 1990/91:K216 yrkande 2 avstyrks.
9. Mångsyssleriet i politiken
Motionen
Mångsyssleriet i politiken behandlas i motion 1989/90:K307 av
Inger Schörling m.fl. (mp). Bl.a. påpekas i motionen att
mångsyssleriet minskar möjligheterna för många att aktivt delta
i politiskt arbete och försvårar särskilt för kvinnor att få
uppdrag. Vidare hävdas att det är påfrestande för mångsysslarens
hälsa, familj och fritid och ofta innebär att ärendena inte
hinner att bli ordentligt förberedda. Motionärerna föreslår
därför att en utredning tillsätts för att arbeta fram ett
lagförslag mot mångsyssleriet.
I motionen sägs också att möjligheten att göra sitt
förtroendeuppdrag till "yrke" måste begränsas. Främst män håller
sig länge kvar på politiska uppdrag; också detta gör det svårt
för kvinnor att göra sig gällande. Motionärerna föreslår en
begränsning så att det inte skall vara möjligt att sitta mer än
tre mandatperioder i sträck i samma beslutande församling.
Utskottets bedömning
Utskottet avstyrkte hösten 1989 (1989/90:KU12) motionsyrkanden
om förbud mot omval efter tre mandatperioder till riksdag,
landsting eller kommunfullmäktige. Enligt utskottet stred de
föreslagna begränsningarna i valbarheten mot den grundläggande
principen om den fria nomineringsrätten.
Utskottet gör samma bedömning nu. Motion 1989/90:K307
avstyrks.
10. Val av statsminister m.m.
Motionerna
I motionerna 1989/90:K203 och 1990/91:K201 båda av Martin
Olsson (c) påpekas att någon skyldighet inte föreligger för
statsministern och regeringen att ställa sina platser till
förfogande efter ett riksdagsval, så att den nyvalda riksdagen
får pröva regeringsfrågan. Detta utgör ett undantag från vad som
gäller praktiskt taget alla andra uppdrag som erhållits genom
beslut av riksdagen, landstingen eller kommunfullmäktige.
Enligt motionärens mening talar starka skäl för att
regeringsformen kompletteras med en regel innebärande att nyvald
riksdag alltid ges tillfälle att pröva statsministerns
ställning. Det viktigaste av dessa är att den nuvarande
ordningen strider mot parlamentarismens princip.
Den förtroendeomröstning som enligt nuvarande författning
skall äga rum efter talmannens nominering av regeringschef kan
enligt motionerna 1989/90:K304 och 1990/91:K212 båda av Bengt
Silfverstrand och Birthe Sörestedt (båda s) närmast betecknas
som kuriös. Därutöver belastas talmansfunktionen enligt
motionärernas mening av en krånglig spärregel, avsedd att
begränsa talmannens möjligheter att i vissa situationer
föranstalta om riksdagsupplösning och nyval. Även om en
parlamentarisk situation av så allvarlig art skulle uppstå att
alla sakskäl talar för extraval, kan ett sådant inte åstadkommas
med mindre än att talmannen fått fyra statsministerkandidater
förkastade av riksdagen.
I motionerna framhålls den ordning som tillämpas i
Västtyskland som ett alternativ värt att studera. Enligt den
västtyska författningen väljer förbundsdagen på förslag av
presidenten en förbundskansler som i sin tur utser regeringens
övriga ledamöter. Om förbundskanslern väljs med absolut
majoritet i första omgången måste presidenten utnämna den
sålunda valde. I den händelse valet sker med relativ majoritet,
är han inte bunden att bekräfta valet. Skulle presidenten anse
att den tilltänkte förbundskanslern har ett alltför bräckligt
parlamentariskt underlag kan han upplösa förbundsdagen och
utlysa nyval.
Misstroendevotum kan i den västtyska författningen endast
riktas mot regeringschefen, som sålunda bär hela
regeringsansvaret. Detta måste enligt motionärerna betecknas som
ett konstruktivt misstroendevotum som får effekt endast om
förbundsdagen väljer en ny förbundskansler.
I motionerna hävdas att de framtidsutmaningar som Sverige står
inför kräver både en stark parlamentarism och en stark och
beslutsför regering. Detta förutsätter enligt motionärerna i sin
tur att talmannen ges en starkare ställning än vad som medges
enligt nuvarande författning.
Rätten att utlysa extra val berörs också i motion 1989/90:K230
yrkande 1 av Bertil Fiskesjö m.fl. (c). I motionen erinras om
att talmannen, om han misslyckas fyra gånger med att få
majoritet i riksdagen för en statsministerkandidat, kan förordna
om nyval. Motionärerna anser inte att det därutöver över huvud
taget skall finnas någon rätt att anordna extra val. Om denna
möjlighet skall finnas kvar för mycket extraordinära
situationer, så skall beslutanderätten enligt motionärerna under
alla omständigheter ligga hos riksdagen. Motionärerna föreslår
att frågan om rätten att anordna extra val och upplösa riksdagen
skall ingå i det uppdrag som ges till den parlamentariska
grundlagsutredning som de påyrkar. Yrkandet om en sådan
utredning behandlas under punkt 14.
Bakgrund
Grundlagberedningen (SOU 1967:26) diskuterade inför den
partiella författningsreformen förfarandet vid
regeringsbildningen. Enligt beredningen låg det nära till hands
att förverkliga den parlamentariska grundsatsen om regeringens
förankring hos folkrepresentationen genom att tillägga riksdagen
ensam rätten att utse statsminister. Beredningen fann dock,
liksom tidigare författningsutredningen, att det inte var
möjligt att utforma ett i alla hänseenden tillfredsställande
system för att utse statsminister genom val i riksdagen.
Beredningen konstaterade att utmärkande för ett
parlamentariskt statsskick är att regeringen har riksdagens
förtroende eller åtminstone tolereras av riksdagen. Den fråga
beredningen hade att ta ställning till var om regeringen skulle
stödja sig på ett uttalat förtroende från riksdagens sida
(positivt parlamentariskt ansvar) eller förutsättas ha
riksdagens förtroende tills riksdagen uttalat sitt misstroende
(negativt parlamentariskt ansvar).
Grundlagberedningen fann problem med tillämpning av principen
om positivt parlamentariskt ansvar. Regeringen kunde enligt
beredningen visserligen åläggas författningsenlig skyldighet att
begära riksdagens förtroende i vissa situationer, t.ex. i
samband med att den tillträdde. Att närmare bestämma inte bara i
vilka fall regeringen skall begära riksdagens förtroende utan
också vad begäran skulle omfatta erbjöd emellertid stora
svårigheter.
Beredningen kom liksom tidigare författningsutredningen till
uppfattningen att en ordning med negativt parlamentariskt ansvar
var mest ändamålsenlig för att klarlägga förhållandet mellan
riksdag och regering. Initiativet till att kontrollera
förhållandet mellan regering och riksdag läggs med en sådan
ordning hos riksdagen, som praktiskt taget när som helst har
möjlighet att uttala sitt misstroende mot regeringen.
I sitt slutbetänkande (SOU 1972:15) konstaterade
grundlagberedningen att den inte fått anledning frångå sin
tidigare mening om svårigheten att utforma ett i alla hänseenden
tillfredsställande system för att utse statsminister genom val
inom riksdagen. Beredningen förordade därför att uppgiften att
utse statsminister skulle anförtros riksdagens talman. Den
synpunkten hade dock framförts att talmannen, särskilt i vissa
situationer, icke skulle kunna befria sig från politiska
bindningar. Som ett korrektiv mot ett från parlamentarisk
synpunkt oriktigt val av statsminister och för att ge riksdagen
sista ordet föreslog beredningen den ordning med utnyttjande av
misstroendeinstitutet som nu gäller.
I grundlagberedningens förslag till procedur ingick också en
skyldighet för talmannen att när ett förslag till statsminister
förkastats av riksdagen inleda nya förhandlingar och lägga fram
nytt förslag. Beredningen menade dock att om riksdagen ännu
efter fyra förslag inte hade gett sitt godkännande borde
försöken avbrytas och riksdagen automatiskt upplösas.
Regeringsbildningsproceduren och frågan om obligatorisk sådan
i anslutning till riksdagsval behandlades av utskottet 1979 (KU
1979/80:32) med anledning av ett flertal motioner. Utskottet
förklarade dessa och en rad andra motioner besvarade med
hänvisning till den då av regeringen aviserade översynen av
vissa grundlagsfrågor.
Den kommitté som utförde översynen, grundlagskommittén,
behandlade frågan om regeringsbildningen. I betänkandet SOU
1981:15 Grundlagsfrågor angavs att enligt vad kommittén inhämtat
systemet i stort sett fungerat bra och lett till snabba
lösningar t.o.m. vid regeringsbildningen 1978, då det
parlamentariska läget var oklart. Kommittén redogjorde för den
kritik som riktats mot omröstningsförfarandet med anledning av
talmannens förslag om ny statsminister. Den påpekade att denna
omröstning tvingar riksdagen att ta ställning för eller emot en
statsminister innan han trätt i funktion som regeringschef och
att ett sådant ställningstagande i vissa situationer kan
uppfattas som bindande inför framtida politiska
ställningstaganden. Enligt kommitténs uppfattning innefattade
dock inte ställningstagandet till ny statsminister något
ställningstagande till den nya regeringens program.
Enligt grundlagskommitténs uppfattning erfordrades ingen
ändring av de gällande grundlagsbestämmelserna.
Folkstyrelsekommittén (SOU 1987:6) konstaterade att talmännen
under den tid 1974 års regeringsform varit i kraft skött sina
uppgifter vid regeringsbildningen med den oväld som alltid
utmärkt deras agerande och som förutsattes vid utformningen av
regeringsformens regler om utseende av statsminister. Deras
förslag till statsminister hade i samtliga fall godkänts redan
vid första omröstningen. Talmannens överläggningar med
partiledarna hade lett till att han redan innan omröstningen ägt
rum kunnat försäkra sig om att hans förslag skulle komma att
godkännas.
Enligt kommittén kunde goda skäl åberopas för att slopa
omröstningarna om talmannens förslag till statsminister. Genom
att riksdagen alltid har möjlighet att rikta en
misstroendeförklaring mot regeringen, skulle riksdagen ändå
alltid kunna få sista ordet i frågan om regeringsbildare.
Även om ett slopande av de obligatoriska
statsministeromröstningarna således inte skulle leda till några
negativa konsekvenser, kunde det enligt kommittén samtidigt
konstateras att olägenheterna med den dittillsvarande ordningen
inte skulle överdrivas och att regeringsbildning efter ett val
inte skulle gå att genomföra på mycket kortare tid än med den
rådande ordningen även om rätten att utse statsminister lades
direkt på talmannen. Kommittén stannade därför för att inte
föreslå någon förändring av reglerna om
statsministeromröstningar, men förutsatte att
konstitutionsutskottet fortsatte att uppmärksamt följa hur
reglerna tillämpades.
Utskottets bedömning
I förra årets granskningsbetänkande (1989/90:KU30) ges en
redogörelse för regeringsskiftet i februari 1990. Av denna
framgår bl.a. att talmannens förslag till ny statsminister även
denna gång accepterades av riksdagen vid första omröstningen.
Redovisningen föranledde inget uttalande från utskottets sida.
Enligt utskottet finns heller inte anledning att nu föreslå
några förändringar i reglerna för utseende av statsminister.
Motionerna 1989/90:K203, 1989/90:K304, 1990/91:K201 samt
1990/91:K212 avstyrks.
Utskottet avstyrkte våren 1988 med hänvisning till
folkstyrelsekommitténs betänkande (SOU 1987:6) ett
motionsyrkande om att utredning skulle ske om att avskaffa
regeringens rätt att utlysa nyval. Beträffande motiveringen
hänvisas till utskottets betänkande KU 1987/88:32. Utskottet gör
samma bedömning nu. Motion 1989/90:K230 yrkande 1 avstyrks i
denna del.
11. Behörighetskrav för statsråd
Motionen
I 6 kap. 9 § regeringsformen föreskrivs att endast de som
varit svenska medborgare i minst 10 år kan komma i fråga som
ledamöter av regeringen. I motion 1989/90:K217 av Bo Hammar
m.fl. (v) påpekas att något liknande krav inte ställs på
riksdagens ledamöter. Enligt motionärerna är det svårbegripligt
varför speciella krav om medborgarskapets längd skall ställas
just i fråga om regeringens ledamöter.
Bakgrund
1809 års regeringsform uppställde behörighetskrav för
statsråd. Där stadgades (4§):
Konungen skall utnämna ett statsråd, vartill Han kallar
kunnige, erfarne, redlige och allmänt aktade, infödde svenske
medborgare. Ej må de som äro i rätt upp- och nedstigande
skyldskap, ej heller syskon eller äkta makar på en gång vara
ledamöter av statsrådet.
Grundlagberedningen (SOU 1972:15 s. 147) ansåg, främst med
tanke på faran för påtryckningar i ett spänt läge, det vara
betydelsefullt att grundlagen ställde upp krav på att den som
skulle vara minister skulle ha varit svensk medborgare under
avsevärd tid dessförinnan. Å andra sidan syntes det enligt
beredningen knappast nödvändigt att hålla fast vid den
dittillsvarande regeln om svenskt medborgarskap alltsedan
födseln.
Departementschefen (prop. 1973:90) förklarade sig biträda
beredningens uppfattning och påpekade att den föreslagna regeln
inte mött någon kritik under remissbehandlingen. I en motion av
Per Ahlmark (fp) kritiserades kravet på att statsråd skall ha
varit svensk medborgare i tio år. I motionen framhölls att
motsvarande krav inte ställdes på någon annan yrkesgrupp och att
det var en illusion att med en sådan regel söka skydd mot
påtryckningar utifrån. Konstitutionsutskottet (KU 1973:26), som
sade sig självfallet inte betrakta regeln som någon garanti mot
utländska påtryckningar, anslöt sig till grundlagberedningens
och departementschefens synsätt och fann det således motiverat
med ett krav på att statsråd skall ha en formellt starkare
anknytning till Sverige än som erfordras för andra i offentlig
verksamhet. Utskottet avstyrkte motionen. Riksdagen beslöt i
enlighet med utskottets förslag.
Utskottets bedömning
Utskottet finner det fortfarande motiverat att i detta
avseende uppställa ett mera långtgående formellt krav för
utnämning till statsråd än vad som gäller för annan offentlig
verksamhet. Motion 1989/90:K217 avstyrks.
12. Åtal mot domare m.m.
I motion 1989/90:K247 av Hans Leghammar och Kent Lundgren
(båda mp) påpekas att innan 1974 års regeringsform trädde i
kraft kunde en ordinarie domare skiljas från sin tjänst --
bortsett från pensionering -- endast genom dom i brottmål. Den
nya grundlagen (11 kap. 5§ regeringsformen) föreskriver i
stället att en ordinarie domare -- fortfarande bortsett från
pensionering -- kan skiljas från tjänsten om han genom brott
eller grovt eller upprepat åsidosättande av tjänsteåliggande har
visat sig uppenbarligen olämplig att inneha tjänsten. Beslut om
avsked kan meddelas av administrativ myndighet, men domaren
skall i så fall kunna påkalla domstols prövning av beslutet.
Enligt motionärerna har den nya grundlagsregleringen, såsom
den har omsatts i andra författningar, försvagat domarnas
ställning i flera avseenden. De yrkar på en återgång till en
ordning där domare endast kan skiljas från sin tjänst genom dom
i brottmål samt där påföljd för åsidosättande av
tjänsteåliggande skall kunna ådömas domare endast genom dom i
brottmål.
Enligt 12 kap. 8 § får riksdagens ombudsmän eller
justitiekanslern väcka åtal för brott i tjänsten resp. föra
talan vid prövning av skiljande från tjänsten m.m. mot ledamot
av högsta domstolen eller regeringsrätten.
I motion 1989/90:K216 av Bo Hammar och Rolf L Nilson (båda v)
yrkas att denna rätt endast skall tillkomma riksdagens
ombudsmän. Enligt motionärerna är det av principiella
maktdelningsskäl av största vikt att värna om domstolarnas
totala oberoende av regeringsmakten. Instruktionen för
justitiekanslern (3§) fastslår att denne under regeringen
bevakar statens rätt och även skall tillhandagå regeringen med
råd och utredningar i juridiska angelägenheter. Av detta skäl
bör enligt motionen justitiekanslern inte längre ha som uppgift
att väcka åtal eller talan mot ledamot av högsta domstolen eller
regeringsrätten.
I motion 1990/91:K205 yrkande 11 av Bengt Westerberg m.fl.
(fp) behandlas JK-ämbetets uppgifter. Motionärerna erinrar om
att den utredning som beställdes 1989 av riksdagen ännu inte
kommit till stånd. Enligt motionärerna bör regeringen snarast
återkomma till riksdagen med förslag.
Bakgrund
Ungefär samtidigt med grundlagsreformen 1973--1974 genomfördes
viktiga ändringar i fråga om statstjänstemännens rättsställning.
Ändringarna rörde även domare. Frågor om ansvar för brott i
tjänsten och om skiljande från tjänsten prövades tidigare i stor
utsträckning i brottmålsprocess.
Ett fel i tjänsten som inte innebär ett allmänt brott
betraktas numera som brott endast i grövre fall, nämligen om det
innebär ett uppsåtligt eller grovt oaktsamt åsidosättande av vad
som gäller för myndighetsutövning (20 kap. 1§ BrB).
Enligt grundlagberedningen borde grundlagen, i likhet med vad
som gällt enligt 1809 års regeringsform, ge garantier för att
beslut om avsked av innehavare av ordinarie domartjänst alltid
skall kunna underställas domstol. Också ett beslut om
avstängning av ordinarie domare eller om skyldighet för sådan
domare att undergå läkarundersökning fick enligt beredningen
anses som ett så betydande ingrepp i domarens ställning, att
grundlagen även för sådana fall borde stadga en rätt för denne
att få beslutet prövat av domstol.
Stadgandet i 11 kap. 5 § andra stycket är avsett att
tillvarata denna rätt. Den realiseras genom stämning i tvistemål
enligt bestämmelser i lagen (1976:600) om offentlig anställning
(LOA) och lagen (1974:371) om rättegång i arbetstvister.
Konstitutionsutskottet yttrade sig 1986 (KU 1986/87:2y) till
arbetsmarknadsutskottet över tre motioner som gällde frågorna om
domares rättsställning och instansordningen i disciplinmål m.m.
Utskottet anförde att frågorna om domares rättsställning och
därmed sammanhängande spörsmål är av central betydelse mot
bakgrund av den självständighet i rättstillämpningen som våra
domstolar har tillagts enligt regeringsformen. Utskottet fann
emellertid vid det tillfället inte anledning att överväga
ändring och komplettering av gällande regler i regeringsformen.
Arbetsmarknadsutskottet redovisade (AU 1986/87:17) uppgifter
om att ansvarsnämnden under den dittills gångna delen av
1980-talet fällt ett dussintal avgöranden rörande domare. I
regel hade nämnden inte vidtagit någon åtgärd. Endast i ett fall
hade en domare blivit avskedad (stöld, urkundsförfalskning
m.m.). Arbetsmarknadsutskottet fann det inte befogat att föreslå
nya forumregler för handläggning av disciplinmål m.m. rörande
domare.
Justitie- och regeringsråd är undantagna från bestämmelserna i
10 kap. LOA om disciplinansvar för tjänsteförseelse. De är
däremot liksom andra tjänstemän underkastade föreskrifterna i 7,
11 och 13 kap. LOA om tvångspensionering, avsked, avstängning
och läkarundersökning. Talan mot justitie- eller regeringsråd om
förtida tvångspensionering, avsked, avstängning eller skyldighet
att undergå läkarundersökning kan endast föras inför högsta
domstolen och väcks av justitiekanslern eller riksdagens
ombudsmän (JO). Även vid prövning av åtal för brott i utövningen
av tjänsten kan högsta domstolen gå in på frågan om avsked på
grund av brottet endast efter uttryckligt yrkande av JO eller
JK.
Utskottets bedömning
Utskottet vill på nytt betona att frågorna om domares
rättsställning är av central betydelse för upprätthållande av
principen om självständighet i rättstillämpningen. Stadgandet i
11 kap. 5§ regeringsformen ger garantier för att domare alltid
skall ha möjlighet att få såväl frågor om avsked som beslut om
avstängning eller skyldighet att genomgå läkarundersökning
prövade i domstol. Enligt utskottet finns för närvarande inte
anledning föreslå ändring i denna grundlagsreglering på sätt som
förordas i motion 1989/90:K247. Motionen avstyrks.
Utskottet uttalade hösten 1989 (1989/90:KU15) med anledning av
flera motionsyrkanden att det ansåg att tiden var inne för en
översyn av JK-ämbetet. En sådan översyn borde enligt utskottet
särskilt vara inriktad på de konflikter som kan uppkomma mellan
JKs olika arbetsuppgifter och skulle även kunna innefatta en
renodling av verksamheten. Centralt i detta sammanhang är
givetvis att pröva frågan om justitiekanslerns rätt att väcka
åtal på olika områden. Något särskilt uttalande av riksdagen av
det slag som förordas i motion K216 är därför enligt utskottet
inte befogat. Motionen avstyrks.
I årets budgetproposition anges att det nu inom
justitiedepartementet övervägs i vilken form den av riksdagen
begärda översynen av JK-ämbetet bör ske. Utskottet anser det
angeläget att den begärda utredningen kommer till stånd.
13. Etikregler för politiker m.m.
Motionerna
Behovet av etikregler för politik och samhällsliv behandlas i
flera motioner. I motion 1989/90:K257 av Karl Erik Olsson och
Pär Granstedt (båda c) ges en översikt över etikdebatten under
drygt två årtusenden. I motionen påpekas att några yrkesgrupper
sedan gammalt enats kring etiska regler. Det gäller t.ex.
läkare, advokater och journalister. I motionen erinras om att
under senare år har ledande företrädare för olika
samhällsintressen allt oftare kritiserats för oetiskt handlande.
Enligt motionärerna är det för att stärka förtroendet för det
politiska livet angeläget att politikerna driver en etisk
diskussion och enas om vissa grundläggande etiska
förhållningsregler. Sådana regler kan utformas i samverkan
mellan partierna, t.ex. i en arbetsgrupp under ledning av
riksdagens talman. Reglerna kan sedan antas av partiernas
styrelser, kongresser och stämmor och tjäna till ledning för det
dagliga arbetet.
Enligt motionärerna är sådana etiska regler inte avsedda att
ersätta väljarnas granskning av sina politiker genom den vanliga
politiska processen -- i partier och i val. De skall i stället
tjäna som ett instrument för självsanering och som en vägledning
och ett stöd i politikernas dagliga arbete.
Motionärerna föreslår att riksdagen dels beslutar utarbeta en
sådan regelsamling, dels hos regeringen begär en utredning för
att stimulera till åtgärder för att ge etiska värderingar
utrymme i myndighetsutövningen hos offentliga organ.
Även i motionerna 1989/90:K226 och 1990/91:K214 av Hugo
Hegeland (m) påpekas att man på område efter område inser
behovet av etiska grundregler för verksamheten. Enligt
motionären borde det även på det politiska området vara
angeläget med en handbok i etik. I motionerna yrkas att
riksdagen begär att regeringen låter utarbeta förslag till en
sådan handbok.
Olika yrkesgruppers etiska regler men också bibelordet "Allt
vad ni vill att människorna skall gör för er, det skall ni också
göra för dem" kan enligt motion 1990/91:K249 av Barbro
Westerholm (fp) vara en utgångspunkt för utarbetande av etiska
regler för politiker. I motionen föreslås att en parlamentariskt
sammansatt arbetsgrupp med både rikspolitiker och
kommunalpolitiker bör utreda frågan och komma med förslag till
etiska regler för politiker och hur man skall följa deras
tillämpning. Riksdagens talman bör enligt motionen få i uppdrag
att initiera en sådan utredning.
De etikregler som gäller för yrkesgrupper som läkare,
advokater och journalister berörs också i motion 1990/91:K251 av
Karl Erik Olsson m.fl. (c). Enligt motionärerna är dock den den
politiska rollen speciell. Politikernas mandat omprövas av
väljarna vart tredje år och det politiska uppdraget är inget
"yrke" i gängse mening. De allra flesta som innehar politiska
uppdrag är också "fritidspolitiker" med ett regelrätt yrke.
Gemensamt för alla som är förtroendevalda är att de utför sitt
uppdrag på mandat från väljarna. För att stärka förtroendet för
det politiska livet och demokratin är det angeläget att det i
den politiska debatten också förs en etisk diskussion kring den
politiska verksamheten. Det är ett ansvar för de politiska
partierna att initiera en sådan debatt.
I motion 1989/90:K813 av Per Gahrton (mp) erinras om att
motionären under ett drygt årtionde då och då återkommit med
förslag om en utredning om formerna för insyn i vissa
makthavares privatekonomi. Enligt motionären är en viktig
skillnad mellan Sverige och andra länder, inte minst USA, att
man på andra håll försöker göra något åt den bristande etiken. I
många länder är politiker och högre tjänstemän utsatta för
mycket hård granskning av etiska kommittéer och
parlamentsutskott. I motionen påpekas att den amerikanska
kongressen t.ex. beslutat att förbjuda sina medlemmar att ha
extrainkomster och att liknande regler finns på andra håll.
I motionen yrkas att riksdagen föranstaltar dels om en
utredning av gällande praxis för insyn och kontroll m.m.
beträffande höga makthavare i en rad länder, dels om en
sammanställning av inträffade fall av maktmissbruk för
privatekonomisk vinning i Sverige under 1980-talet. Ett liknande
yrkande finns i motion 1990/91:K223 av samme motionär. I
motionen sägs att ett första steg på väg mot en allmänt
accepterad etisk codex för politisk verksamhet kunde tas genom
en kartläggning av gällande praxis beträffande insyn, kontroll,
etiska normer, parlamentariska förhör etc. beträffande höga
politiska befattningshavare i ett antal demokratier i olika
delar av världen.
Behovet av etiska värderingar i samhällslivet behandlas också
i motion 1989/90:K807 av Ulla Tillander m.fl. (c). Enligt
motionen utgör folkrörelser, kyrkor och samfund på detta område
en resurs som det blir alltmer angeläget att man tar till vara.
Folkrörelsernas betydelse för demokratin diskuteras i motion
1989/90:K242 och 1990/91:K243 av Elver Jonsson m.fl. (fp).
Motionärerna hävdar att svensk demokrati är ett barn av
folkrörelserna och säger sig vara övertygade om att
folkrörelserna kommer att bli avgörande för om demokratin skall
förbli vital. Enligt motionärernas mening skall staten stödja
men inte söka styra folkrörelserna. De tvingas dock konstatera
att statens stöd till folkrörelserna minskat, t.ex. genom
indragning av stöd till organisationstidningar.
I motion 1989/90:K804 av Helge Hagberg och Lars Svensson (båda
s) påpekas att vissa grupper och bosatta i vissa områden kan ha
svårigheter att följa den offentliga politiska verksamheten och
att de har ett lågt valdeltagande. Motionärerna hävdar att
dessa grupper ofta också kännetecknas av att de saknar kontakt
med kulturupplevelser och att deras sociala relationer är dåligt
utvecklade. Åtgärder måste enligt motionärerna vidtas för att
komma till rätta med detta problem. Åtgärderna skall enligt
motionen vara informella och komma på kvartersnivå. I motionen
pekas bl.a. på den roll folkrörelser,
folkbildningsorganisationer och folkhögskolor skulle kunna
spela i detta sammanhang. Som lämplig huvudman för ett projekt
syftande till försöksverksamhet i kommunerna föreslås
regeringens storstadsutredning.
Utskottets bedömning
Utskottet avstyrkte hösten 1989 (1989/90:KU12) motioner om
insyn i politikers och andra makthavares privatekonomi samt om
införande av ett "politikeransvar". Utskottet erinrade liksom
tidigare om de möjligheter till insyn i en persons privata
ekonomiska förhållanden som svensk lagstiftning ger. Bl.a. är
inkomst- och förmögenhetsuppgifter offentliga. Några
särbestämmelser för politiska beslutsfattare i dessa hänseenden
var enligt utskottet inte motiverade.
Utskottet ville i sammanhanget särskilt peka på partiernas
centrala roll i det politiska systemet i Sverige. Det borde
enligt utskottet ankomma på partierna att försäkra sig om att de
kandidater de nominerar för olika politiska uppdrag -- till
följd av privata ekonomiska förhållanden eller av annan orsak --
inte är mindre väl skickade att på ett förtroendefullt sätt
sköta uppdragen.
Utskottet gör samma bedömning nu och avstyrker motionerna
1989/90:K813 och 1990/91:K223.
När det gäller frågan om utarbetande av etiska handböcker
eller regelsamlingar för politiker vill utskottet först betona
den viktiga roll etik spelar för all politisk verksamhet. De
ideologier på vilka de politiska partiernas program baseras
utgår alla från grundläggande etiska värderingar. Givetvis är
det viktigt att de som representerar partierna som ledamöter av
riksdagen, landstingen eller kommunernas
fullmäktigeförsamlingar, eller som innehar andra politiska
förtroendeuppdrag, låter sitt handlande styras av dessa
värderingar. Det är dock inte självklart att det som betraktas
som etiskt riktigt och högtstående utifrån ett partis
värderingar nödvändigtvis betraktas på samma sätt av dem som har
andra politska värderingar. Som framhålls i motion 1990/91:K251
blir jämförelser med yrkesgrupper som läkare, advokater och
journalister och de yrkesetiska regler som gäller för dessa
grupper lätt missvisande. De politiska förtroendeuppdragen utgör
för riksdagsledamöter och vissa ledande kommunpolitiker en
heltidssysselsättning. Det är dock inget yrke att vara
politiker. Som påpekas i motion 1990/91:K251 utövas uppdragen på
mandat av väljarna och inom ramen för ett partipolitiskt system.
Utskottet vill i sammanhanget framhålla att en grundläggande
strävan i det författningspolitiska arbetet har varit att i så
liten utsträckning som möjligt reglera partiernas verksamhet och
inre förhållanden. Vidare har det varit en bärande tanke att i
ett representativt demokratiskt system bör de valda politikerna
ges stor frihet att på det sätt de finner bäst representera sina
väljare och de partier de företräder. Med denna frihet följer
ett stort personligt ansvar för de enskilda politikerna att
uppträda på ett sådant sätt att de inte skadar tilltron till det
politiska systemet. Det ankommer på partierna och ytterst
väljarna att tillse att deras företrädare i olika valda
församlingar utövar sina uppdrag på ett moraliskt acceptabelt
sätt.
Av vad som anförts framgår att utskottet inte finner det
troligt att det skulle gå att uppnå enighet mellan alla
politiska partier om annat än mycket allmänt hållna etiska
regler för politisk verksamhet. Enligt utskottet skulle av
statsmakterna initierade eller utfärdade regelsamlingar av det
slag som föreslås i motionerna 1989/90:K257, 1989/90:K226,
1990/91:K214 och 1990/91:K249 kunna uppfattas som redskap för
att på ett otillbörligt sätt påverka såväl partiernas inre liv
som de förtroendevaldas möjligheter att driva sin politik och
tillvarata sina väljares intressen. En detaljerad reglering
skulle också kunna uppfattas som ett ingrepp i den grundlagfästa
yttrandefriheten. Motionerna avstyrks. Enligt utskottets mening
finns det heller inte anledning för riksdagen att göra något
tillkännagivande av det slag som föreslås i motion 1990/91:K251.
Utskottet har tidigare, senast 1979 (KU 1979/80:3), framhållit
vilken betydelsefull roll folkrörelserna spelar i
samhällsarbetet.
Kulturutskottet har vid ett stort antal tillfällen behandlat
motionsförslag om samhällets stöd till folkrörelserna. Vid
samtliga tillfällen har kulturutskottet framhållit den viktiga
roll som folkrörelserna har spelat och spelar för det svenska
samhällets utveckling. Senast skedde det hösten 1989
(1989/90:KrU3) då utskottet ånyo framhöll att ett aktivt
föreningsliv är av stor betydelse för att människor skall bli
delaktiga i det fortsatta samhällsbyggandet.
Kulturutskottet erinrade också om att folkrörelseutredningen i
sitt i september 1988 avlämnade slutbetänkande (SOU 1988:39) Mål
och medel -- nya principer för det statliga stödet till
föreningslivet föreslagit nya principer för den statliga
bidragsgivningen till föreningslivet. Kulturutskottet ansåg att
den fortsatta beredningen av utredningens förslag inte borde
föregripas och att de då aktuella motionsyrkandena därför inte
borde föranleda någon åtgärd.
Utskottet delar den i motionerna 1989/90:K807, 1989/90:K242,
1989/90:K804 och 1990/91:K243 framförda uppfattningen att
folkrörelserna fortsatt har en betydelsefull roll att spela för
att tillförsäkra en vital demokrati och medborgerligt deltagande
i samhällslivet. Som utskottet framfört i tidigare sammanhang
är det viktigt att samhällets stöd på detta område utformas på
ett sätt som stämmer överens med folkrörelsernas krav på en fri
och obunden ställning. Motionerna föranleder ingen annan åtgärd
från utskottets sida.
14. Regler för opinionsundersökningar
Motionen
Opinionsbildningens villkor och opinionsinstitutens verksamhet
behandlas i motion 1990/91:K426 av Hans Leghammar och Gösta
Lyngå (båda mp). Motionärerna ser ett värde i
opinionsundersökningar men pekar bl.a. på den risk som de menar
ligger i att kapitalstarka intressenter kan styra
opinionsundersökningar, dels genom frågor i undersökningarna,
dels genom en vinklad presentation av resultaten. En annan risk
är enligt motionärerna att opinionsundersökningar presenteras på
ett sätt och vid en tidpunkt som gör att de tar bort intresset
för sakfrågorna. I motionen erinras om att man i flera länder
begränsat möjligheten av undersökningar av väljarsympatier i
direkt anslutning till valen. De föreslår en utredning om
möjligheten att lagstifta om en sådan begränsning även i
Sverige. Därutöver bör utredningen behandla frågan om vilka krav
som skall ställas på opinionsundersökningar. Motionärerna tror
att en frivillig "hederskodex" ifrån instituten vore den bästa
lösningen ur yttrandefrihetssynpunkt, men även frågan om
eventuell lagstiftning bör enligt deras mening utredas.
Utskottets bedömning
Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkande om att
riksdagen skulle vädja till berörda parter att inte publicera
väljaropinionsundersökninger senare än en månad före valdagen.
Senast skedde det hösten 1983 (KU 1983/84:11). Utskottet anförde
att frågan bl.a. hade tryckfrihetsrättsliga aspekter. Riksdagen
kunde inte utan lagstiftning ge bindande direktiv i frågan. Det
var enligt utskottets mening olämpligt att med förbigående av
den beslutsform som anvisas i regeringsformen göra uttalanden
angående publicering av väljaropinionsundersökningar på sätt som
föreslogs i de då aktuella motionerna.
De företag som regelbundet utför väljaropinionsundersökningar
är medlemmar i organisationen Svenska
Marknadsinformationsföretag (SMIF). De SMIF-anslutna företagen
har enats om att lojalt följa vissa leveransvillkor. Bland dessa
villkor ingår bl.a. regler för publicering av
intervjuundersökningar innebärande att följande uppgifter skall
anges: företagets namn, målgrupp, bruttourval, antal genomförda
intervjuer, kontaktform (besök, telefon, postal), urvalstyp, när
fältarbetet genomfördes samt helst också frågornas exakta
formulering. För rapporter som är allmänt spridda och kända
bland användarna är det tillräckligt med en hänvisning till
källan.
De SMIF-anslutna företagen omfattas också av den
Internationella handelskammarens regler för
marknadsundersökningar, vilka innehåller såväl regler att
iakttas i syfte att bevara allmänhetens förtroende som
rapporteringsföreskrifter. Därutöver har europeiska regler för
opinionsundersökningar utarbetats av European Society for
Opinion Surveys and Market Research (ESOMAR). Medlemskapet i
ESOMAR är individuellt.
Europarådet tillsatte 1983 en utredningskommitté med syfte att
harmonisera lagstiftningen om opinionsundersökningar i Europa.
Kommittén avgav sin rapport 1985. Kommittén ansåg, efter att ha
tagit del av en omfattande bevisföring, att skärpta kontroller
varken var önskvärda eller nödvändiga och att det varken var
nödvändigt eller värdefullt att eftersträva internationellt
harmoniserad lagstiftning. En närmare redogörelse för kommitténs
rapport och en översikt över debatten om
opinionsundersökningarnas roll i opinionsbildningen ges i
Forskningsrådsnämndens skrift Källa/23 Makten över opinionen.
Utskottet avvisar med hänvisning till det anförda tanken på en
lagstiftning rörande opinionsundersökningar av det slag som
diskuteras i motion 1990/91:K426. Utskottet vidhåller samtidigt
sin tidigare intagna ståndpunkt att det från
tryckfrihetsrättslig synpunkt vore olämpligt för riksdagen att
utan lagstiftning ge bindande direktiv rörande exempelvis
publiceringen av resultaten från opinionsundersökningar.
Motionen avstyrks.
15. Ny grundlagsutredning
I motionerna 1989/90:K215 yrkande 12 och 1990/91:K205 yrkande
14 båda av Bengt Westerberg m.fl. (fp) erinras om det omfattande
behov av översyn av grundlagen som redovisats i motionerna i
övrigt. Det gäller valsystemet, de enskildas ställning i
förhållande till staten, fri- och rättigheterna, kontrollmakten
och tillsynen över myndigheterna. Därutöver finns enligt
motionen behov av precisering av skattebegreppet, förbudet mot
retroaktiv lagstiftning, myndighetsbegreppet samt
normgivningsmaktens fördelning. Motionärerna anser att det nu
behövs en ny grundlagsutredning. Enligt motionen borde den ökade
kunskap om maktens fördelning i Sverige som maktutredningen ger
kunna ge bidrag till en ny granskning av hur makten utövas i
Sverige.
I motion 1989/90:K230 yrkande 1 av Bertil Fiskesjö m.fl. (c)
redovisas förslag till grundlagsändringar som enligt
motionärerna syftar till reformer av det demokratiska systemet,
förbättrat rättsskydd och klarläggande av omtvistade
grundlagsbestämmelser. Utöver vad som redovisats under punkterna
2, 3, 5, 6 och 10 i detta betänkande innehåller motionen också
förslag om exempelvis reglering i grundlag av beslutsformerna
inom regeringen och om förstärkning av lagrådets ställning.
Utredningen bör enligt motionärerna också göra en genomgång av
de delar av grundlagen som gett upphov till tolkningstvister.
Det gäller t.ex. myndighetsbegreppet, avgränsningen mellan
skatter och avgifter, retroaktiv beskattning samt
normgivningsmaktens fördelning. Kravet på en
författningsutredning med denna inriktning upprepas i motion
1990/91:K248 yrkande 3 av samma motionärer. I motionens yrkande
1 diskuteras också en rad andra förändringar som enligt
motionärerna krävs för en fördjupning av demokratin. Där hävdas
bl.a. att genom beslut i bästa demokratiska ordning blir den
enskilde i vardagslivets och tillvarons alla skiftande
situationer helt beroende av lagar och förordningar,
tillståndsgivning och myndigheters beslut. Enligt motionärerna
är det av stor betydelse för demokratins vitalitet att den
enskilde har en vidsträckt egen beslutsräjong som ger goda
förutsättningar att ta ställning i samhället utan hänsyn till
ett snävt egenintresse eller myndighetsberoende. I motionen
hänvisas till en rad andra motioner som syftar till att ge den
enskilde en starkare ställning och till att öka valfriheten för
enskilda och familjer. Dessutom erinras om en motion rörande
decentralisering av beslutsfattandet och till förbättring av den
kommunala demokratin.
I motion 1989/90:K254 av Gunnar Hökmark (m) yrkas på en
utredning av frågan om ökade möjligheter till direkt politiskt
medborgerligt inflytande, utökat skydd för individuella
rättigheter och en förbättrad kontroll av den politiska makten.
Motionären hävdar att när man i 1974 års regeringsform till
nackdel för maktdelningen lade tyngdpunkten på riksdagen,
förbisågs behovet av kontroll av att de olika högsta
statsorganen håller sig inom de gränser grundlagen uppställer.
Den rättsliga tolkningen av grundlagen utövas enligt motionen i
praktiken genom politiska majoritetsbeslut, vilket inte är
förenligt med de principer som rättsstaten uppställer. I
motionen redovisas ett förslag till ny grundlag som utarbetats
av en sexmannagrupp i vilken motionären ingått.
Utskottets bedömning
Sedan grundlagsreformen genomfördes har utredningsarbetet som
tidigare redovisats fortsatt på två huvudområden, dels rörande
skyddet för de medborgerliga fri- och rättigheterna, dels de
grundläggande frågorna kring valsystemet, mandatperiodens längd,
den gemensamma valdagen m.m. På det förra området ledde
utredningsarbetet till att riksdagen i två omgångar, 1976 och
1979, beslöt om förstärkningar.
På det senare området har det trots utredningsarbetet hittills
visat sig omöjligt att finna lösningar, vilka har ett brett
politiskt stöd. Den senaste av grundlagsutredningarna,
folkstyrelsekommittén, presenterade sitt slutbetänkande 1987.
Dess förslag till förlängning av mandatperioderna för riksdagen,
landstingen och kommunfullmäktige kom som nämnts ovan (punkt5)
aldrig att föreläggas riksdagen. Anledningen var att
förutsättningarna saknades för att förslaget skulle få ett brett
stöd i riksdagen. Inte heller kommitténs förslag för att
åstadkomma en högre grad av personval (jfr punkt6) erhöll en
sådan uppslutning att regeringen fann det meningsfullt att
framlägga det för riksdagen.
Regeringen presenterade i oktober 1990 ett program på det
ekonomisk-politiska området. Samtidigt tillkännagavs att man
ämnade inbjuda till partiöverläggningar för att besluta om att
tillsätta en beredning av författningsfrågan. Enligt regeringen
visade erfarenheterna från de senaste två decennierna att det
svenska politiska systemets beslutsförmåga var otillräcklig.
Svåra och på kort sikt impopulära men nödvändiga beslut
försvårades av att möjligheterna att forma handlingskraftiga
majoriteter är små i ett parlament med starkt proportionell
representation. Enligt regeringen var detta ett allvarligt
problem för Sveriges långsiktiga ekonomiska utveckling.
Den tilltänkta beredningen skulle enligt vad som angavs vid
detta tillfälle bl.a. behandla följande frågor: mandatperiodens
längd, den gemensamma valdagen, valsystemet,
upplösningsinstitutet och formerna för regeringsbildningen.
Företrädare för regeringen har initierat sonderande samtal i
frågan med representanter för samtliga riksdagspartier. Nyligen
har dock statsministern meddelat att dessa samtal enligt hans
bedömning visat att det för närvarande inte är meningsfullt att
tillsätta den aviserade beredningen.
Enligt utskottet bekräftar det inträffade vad utskottet
tidigare framhållit, nämligen att förutsättningarna för att nå
fram till de önskade breda lösningarna inte ändrats sedan
folkstyrelsekommittén avslutade sitt arbete. Utskottet finner
därför inte anledning att nu föreslå tillsättandet av
ytterligare en grundlagsutredning. Motionerna 1989/90:K215
yrkande 12, 1989/90:K230 yrkande 1, 1989/90:K254, 1990/91:K205
yrkande 14 samt 1990/91:K248 yrkandena 1 och 3 avstyrks. Som
framhållits ovan i avsnittet om den gemensamma valdagen och
mandatperiodens längd (punkt 5) är det dock angeläget att den
författningspolitiska debatten fortsätter i syfte att nå de
eftersträvade breda politiska lösningarna.
16. Pensionärernas medinflytande m.m.
Skrivelsen
I regeringens skrivelse 1990/91:148 erinras om att en särskilt
utredare (f.d. förbundsordföranden Karl Erik Persson) haft i
uppdrag att analysera formerna för pensionärernas medinflytande
i vissa samhällsfrågor. Resultatet av utredningen redovisades i
betänkandet (SOU 1988:65) Pensionärerna -- inflytande och
medbestämmande. I detta förordades att en överläggningsrätt för
pensionärsorganisationerna införs genom avtal på central nivå, i
första hand på försöksvis fem år. Föredragande statsrådet säger
sig i skrivelsen för egen del vara tveksam till att regeringen
på det sätt utredaren föreslagit skulle binda sig för att
överlägga på visst sätt i alla principiella frågor inom
vidsträckta samhällsområden. Mot en sådan överläggningsrätt för
vissa organisationer talar bl.a. att den kan ses som en
inskränkning i den handlingsfrihet som regeringen har enligt 7
kap. 2§ regeringsformen när det gäller att lämna
organisationer och enskilda tillfälle att yttra sig vid
beredning av regeringsärenden.
I skrivelsen redovisas hur regeringen i stället avser att
stärka pensionärernas inflytande i samhällsfrågorna på central
nivå genom att en kommitté inrättas med representanter för
regeringen och pensionärsorganisationerna. Denna kommitté skall
utgöra ett forum för överläggningar mellan regeringen och
representanter för organisationer som företräder pensionärerna.
Skrivelsen redovisar också regeringens syn på hur
inflytandefrågor för pensionärerna på kommun- och landstingsnivå
bör kunna lösas. Föredragande statsrådet säger sig i denna del
inte vara beredd att föreslå någon reglering av hur samverkan
bör ske. Denna bör enligt skrivelsen lämpligen utformas med
utgångspunkt från lokala resp. regionala förutsättningar.
Motionerna
Tanken på en kommitté för överläggningar mellan regeringen och
pensionärsorganisationerna avvisas i motion 1990/91:K94 av
Margit Gennser (m). Konsekvensen av förslaget blir enligt
motionären att en rad andra grupper i framtiden bör få rätt att
träffa regeringen kontinuerligt för överläggningar i olika
spörsmål. I motionen påpekas också att pensionärerna inte utgör
någon enhetlig grupp. Att tro sig kunna genomföra överläggningar
med denna grupp på det sätt som förordas i skrivelsen har enligt
motionären bara ett syfte. Det är att centralisera och fördjupa
den politiska makten på de enskilda människornas bekostnad,
samtidigt som man tror sig kunna hävda att demokratin fördjupas.
De äldres möjlighet till ett aktivt engagemang inom de olika
politiska partierna behandlas i motion 1990/91:K255 av Bengt
Westerberg m.fl. (fp). I motionen som är från allmänna
motionstiden 1991 påpekas att de äldre många gånger har stor
erfarenhet och kunskap om samhället och att det är viktigt att
denna kompetens bättre tas till vara. De äldre måste enligt
motionen få delta i det politiska livet på samma villkor som de
yngre. Därför måste alla oavsett ålder kunna bli nominerade till
politiska förtroendeuppdrag.
Utskottets bedömning
Utskottet delar den tveksamhet på konstitutionella grunder som
redovisas i skrivelsen rörande införandet av en särskild
överläggningsrätt för vissa organisationer av det slag som
föreslagits av den särskilde utredningsmannen. Någon särskild
åtgärd till följd av skrivelsen eller den med anledning av denna
väckta motionen är enligt utskottet för närvarande inte
påkallad. Motion 1990/91:K94 avstyrks.
Utskottet behandlade hösten 1988 (1988/89:KU12) motionsyrkande
om avskaffande av övre åldersgränser för innehav av offentliga
uppdrag. Utskottet erinrade då om att riksdagen våren 1988
beslutat ur rättegångsbalken utmönstra den tidigare
70-årsgränsen för nämndemannauppdrag samt genom tidigare beslut
den dåvarande 67-årsgränsen för ledamotskap i domkapitel. Vidare
noterade utskottet att en 70-årsgräns existerade för
taxeringsnämnderna, men att ingen åldersgräns föreslagits för
valbarhet till de nya skattenämnderna som skulle komma att
ersätta dessa.
Utskottet konstaterar att inga valbarhetshinder längre
föreligger för pensionärer att inneha offentliga
förtroendeuppdrag. Någon särskild riksdagens åtgärd är därför
heller inte påkallad med anledning av motion 1990/91:K255.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande övergång till republik
att riksdagen avslår motion 1989/90:K240,
res. 1 (v)
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K204, 1989/90:K206
yrkandena 13 och 14, 1989/90:K215 yrkande 6, 1989/90:K230
yrkande 1 såvitt nu är i fråga, 1989/90:K251, 1990/91:K202,
1990/91:K205 yrkande 8 samt 1990/91:K216 yrkandena 11 och 12,
res. 2 (fp, c)
res. 3 (m)
3. beträffande folkomröstningsinstitutet
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K206 yrkande 3,
1989/90:K215 yrkande 3, 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i
fråga, 1990/91:K205 yrkande 4 och 1990/91:K216 yrkande 4,
res. 4 (m, fp, c, mp)
4. beträffande folkomröstning i grundlagsfråga
att riksdagen avslår motion 1990/91:K205 yrkande 5,
res. 5 (fp)
5. beträffande utlandssvenskarnas rösträtt
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K206 yrkande 4,
1989/90:K210, 1989/90:K215 yrkande 4, 1990/91:K205 yrkande 6,
1990/91:K216 yrkande 5 och 1990/91:K217,
res. 6 (m, fp, c)
6. beträffande invandrarnas rösträtt
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K223, 1990/91:K245 och
1990/91:K710,
res. 7 (v, mp)
7. beträffande rösträttsåldern m.m.
att riksdagen avslår motion 1989/90:K233, 1990/91:K222 och
1990/91:K256,
res. 8 (mp)
8. beträffande mandatperiodens längd och den gemensamma
valdagen
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K206 yrkande 5,
1989/90:K215 yrkande 2, 1989/90:K219, 1989/90:K230 yrkande 1
såvitt nu är i fråga, 1989/90:K245, 1990/91:K205 yrkandena 2 och
3, 1990/91:K216 yrkande 6 och 1990/91:K229,
res. 9 (m, fp, c, mp)
9. beträffande personval
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K206 yrkande 1,
1989/90:K215 yrkande 1, 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i
fråga, 1990/91:K205 yrkande 1 samt 1990/91:K216 yrkande 1,
res. 10 (m, fp, c, mp)
10. beträffande fyraprocentsspärren
att riksdagen avslår motion 1989/90:K248 yrkande 2 och
1990/91:K709 yrkande 2,
res. 11 (v, mp)
11. beträffande partistödet
att riksdagen avslår motion 1989/90:K248 yrkande 1 och
1990/91:K709 yrkande 1,
res. 12 (mp)
12. beträffande antalet ledamöter i riksdagen
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K206 yrkande 2,
1989/90:K323 och 1990/91:K216 yrkande 2,
res. 13 (m)
13. beträffande mångsyssleriet i politiken
att riksdagen avslår motion 1989/90:K307,
res. 14 (mp)
14. beträffande val av statsminister
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K203, 1989/90:K304,
1990/91:K201 och 1990/91:K212,
res. 15 (mp)
15. beträffande utlysande av extra val
att riksdagen avslår motion 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu
är i fråga,
res. 16 (c)
16. beträffande behörighetskrav för statsråd
att riksdagen avslår motion 1989/90:K217,
res. 17 (v, mp)
18. beträffande åtal mot justitieråd och regeringsråd
att riksdagen avslår motion 1989/90:K216,
res. 19 (v)
19. beträffande utredning av JK-ämbetet
att riksdagen avslår motion 1990/91:K205 yrkande 11,
20. beträffande etikregler för politiker m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K226, 1989/90:K257,
1989/90:K813, 1990/91:K214, 1990/91:K223, 1990/91:K249 och
1990/91:K251,
res. 20 (mp)
21. beträffande folkrörelsernas roll
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K242, 1989/90:K804,
1989/90:K807 och 1990/91:K243,
22. beträffande regler för opinionsundersökningar
att riksdagen avslår motion 1990/91:K426,
res. 21 (mp)
23. beträffande ny grundlagsutredning
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K215 yrkande 12,
1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i fråga, 1989/90:K254,
1990/91:K205 yrkande 14 och 1990/91:K248 yrkandena 1 och 3.
res. 22 (fp, c, mp),
24. beträffande pensionärernas medinflytande m.m.
att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:K94 och
1990/91:K255 lägger regeringens skrivelse 1990/91:148 till
handlingarna.
Stockholm den 2 maj 1991
På konstitutionsutskottets vägnar
Olle Svensson
Närvarande: Olle Svensson (s), Catarina Rönnung (s), Kurt
Ove Johansson (s)*, Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c),
Sture Thun (s), Hans Nyhage (m), Anita Modin (s), Torgny Larsson
(s), Ylva Annerstedt (fp), Bo Hammar (v), Hans Leghammar (mp),
Ulla Pettersson (s), Rosa-Lill Wåhlstedt (s), Stig Bertilsson
(m)*, Göran Ericsson (m)* och Hugo Andersson (c)*.
*Ej närvarande vid justeringen.
Reservationer
1. Övergång till republik (mom.1)
Bo Hammar (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar
med "Utskottet har" och slutar med "motion 1989/90:K240" bort ha
följande lydelse:
Monarkin är en rest från det feodala ståndssamhället och
strider mot principerna för ett demokratiskt statsskick och om
alla människors lika värde. Även om konungens makt formellt sett
är begränsad saknar monarkin inte maktpolitisk betydelse. Den är
en ideologisk maktfaktor som tjänar att bevara en borgerlig
livshållning och motverka strävandena mot jämlikhet och
solidaritet. Statschefen är en av landets främsta företrädare
och dennes uppgifter är således av stor betydelse. Det är därför
enligt utskottets mening viktigt att statschefen är väl
förankrad i landets politiska liv.
Monarkin har för länge sedan spelat ut sin roll i Sverige och
bör snarast ersättas med ett demokratiskt statsskick, där
statsöverhuvudet väljs av folket. Formerna för detta bör
utredas.
dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
1. beträffande övergång till republik
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K240 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
övergång från en ärftlig monarki i Sverige till ett
republikanskt styrelseskick.
Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Ylva Annerstedt
(fp) och Hugo Andersson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som
börjar med "Utskottet gör" och slutar med "12 avstyrks" bort ha
följande lydelse:
Enligt utskottet bör en översyn av reglerna för
lagprövningsrätten komma till stånd. Ett borttagande av det s.k.
uppenbarhetsrekvisitet bör i detta sammanhang övervägas. Ingen
kan vara betjänt av att det kan hävdas att riksdag och regering
har ett visst spelrum för olagliga beslut, som inte kan påtalas
i efterhand.
Utskottet vill dock betona att ett tillstånd där
lagprövningsrätten kommer till vidsträckt användning inte är
önskvärt. Prövningen kommer i efterhand, ibland långt efter det
att en omstridd bestämmelse antagits. Ett underkännande kan
således få omfattande konsekvenser.
Skulle lagprövningen i ett stort antal fall leda till
underkännande av utfärdade bestämmelser, måste det ses som ett
mycket allvarligt tecken på besvärande brister i
normgivningssystemet som helhet, inte minst vad gäller
grundlagarnas utformning. Dessa brister måste enligt utskottet
avhjälpas, i första hand genom förebyggande åtgärder.
Om en särskild författningsdomstol inrättades skulle man
enligt utskottets mening knappast kunna ha kvar
lagprövningsrätten i nuvarande form. Författningsdomstolen
skulle i så fall bli ett med högsta domstolen och
regeringsrätten konkurrerande organ.
Utländska erfarenheter visar att en författningsdomstol till
sin funktion vanligen blir en extra och ibland betydelsefull
politisk instans. De känsligaste frågorna en författningsdomstol
får att ta ställning till är sådana som det råder politisk strid
kring. En politisering av tillsättningen av domare är därför
svår att undvika. Enligt utskottet måste det i princip alltid
anses diskutabelt att lägga politisk makt på instanser av vilka
det inte kan utkrävas politiskt ansvar.
dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K215 yrkande
6, 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i fråga samt 1990/91:K205
yrkande 8 och med anledning av motionerna 1989/90:K204,
1989/90:K206 yrkandena 13 och 14, 1990/91:K202, 1990/91:K216
yrkande 11 samt med avslag på motionerna 1989/90:K206 yrkande
14, 1989/90:K251 och 1990/91:K216 yrkande 12 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
Hans Nyhage, Stig Bertilsson och Göran Ericsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som
börjar med "Utskottet gör" och slutar med "12 avstyrks" bort ha
följande lydelse:
Enligt utskottet finns det tydliga tecken på bristande respekt
hos regeringen för grundlagens krav vad gäller såväl innehåll
som beredning vid lagstiftning. Nuvarande reglering med krav på
uppenbar avvikelse som grund för lagprövning har skapat utrymme
för lagstiftning som stämmer mindre väl överens med
regeringsformens krav. En utvidgad lagprövningsrätt bör därför
införas. Lagprövning bör kunna ske även om avvikelsen inte är
uppenbar. En sådan ändring skulle göra att domstolar och
myndigheter fick större möjligheter att vägra tillämpa en
grundlagsstridig lag. Enligt utskottet finns det emellertid
anledning räkna med att en sådan lagprövning även i framtiden
kommer att äga rum endast vid sällsynta tillfällen.
Det kan tänkas att en utvidgad lagprövningsrätt inte skulle
vara tillräcklig för att garantera en grundlagsenlig
lagstiftning och tillämpning. Det kan därför finnas skäl att
utreda frågan om inrättande av en författningsdomstol.
En författningsdomstol i Sverige skulle enligt utskottets
mening ha till främsta uppgift att vaka över att de i grundlagen
förankrade fri- och rättigheterna inte kränks.
Behovet av att få vissa frågor med anknytning till grundlag
och t.ex. vallag prövade, utifrån strikt juridiska
utgångspunkter, framstår i dag som alltmer markerat.
dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K206
yrkandena 13 och 14 samt 1990/91:K216 yrkandena 11 och 12 och
med anledning av motionerna 1989/90:K204, 1989/90:K215 yrkande
6, 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i fråga, 1989/90:K251,
1990/91:K202 samt 1990/91:K205 yrkande 8 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Folkomröstningsinstitutet (mom. 3)
Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m),
Ylva Annerstedt (fp), Hans Leghammar (mp), Stig Bertilsson (m),
Göran Ericsson (m) och Hugo Andersson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som
börjar med "Utskottet gör" och slutar med "1990/91:K216 yrkande
4" bort ha följande lydelse:
Den svenska författningen har -- jämfört med många andra
länders -- ett begränsat minoritetsskydd. Det finns enligt vår
uppfattning anledning att i olika sammanhang stärka
minoriteternas rätt. Det ter sig naturligt att en minoritet i
riksdagen i vissa lägen skall ha rätt att föra en fråga direkt
till rådgivande folkomröstning.
Skälen för att utöka möjligheterna till folkomröstning är
flera. Nya frågor kan bli aktuella där de politiska partierna
inte kan göra anspråk på att tala för en samlad folkopinion.
Vissa frågor skär genom partilinjerna eller följer inte
traditionella skiljelinjer i politiken.
Mot denna bakgrund framstår det som viktigt att prova om t.ex.
en minoritet inom riksdagen skall ges möjlighet att få till
stånd folkomröstningar.
Enligt utskottets mening bör frågan snarast bli föremål för ny
behandling i lämpligt sammanhang i syfte att ge den en mer
inträngande och fullständig beredning.
dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
3. beträffande folkomröstningsinstitutet
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K206 yrkande
3, 1989/90:K215 yrkande 3, 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i
fråga, 1990/91:K205 yrkande 4 och 1990/91:K216 yrkande 4 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Folkomröstning i grundlagsfråga (mom. 4)
Birgit Friggebo och Ylva Annerstedt (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som
börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "Yrkandet
avstyrks" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottet bör huvudregeln vara att vilande
grundlagsförslag blir föremål för särskild folkomröstning i
samband med de ordinarie valen. Grundlagen -- spelreglerna för
den politiska makten -- bör vara en angelägenhet för och ha en
förankring i hela folket. Endast okontroversiella
förändringsförslag, t.ex. förslag som vid första omröstningen i
riksdagen vunnit mer än fem sjättedels majoritet skall kunna
genomföras som i dag -- utan folkomröstning -- via ett andra
beslut i riksdagen efter mellanliggande val.
dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
4. beträffande folkomröstning i grundlagsfråga
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:K205 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
6. Utlandssvenskarnas rösträtt (mom. 5)
Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m),
Ylva Annerstedt (fp), Stig Bertilsson (m), Göran Ericsson (m)
och Hugo Andersson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som
börjar med "Utskottet gör" och slutar med "yrkande 5 avstyrks"
bort ha följande lydelse:
Enligt gällande lag har så gott som alla utlandssvenskar
rösträtt, men den är inte grundlagsreglerad. De senaste årens
debatt och utveckling har enligt utskottet visat att detta är
otillfredsställande. Genom ett enda riksdagsbeslut med enkel
majoritet kan svenska medborgare som vistas utomlands berövas
möjligheten att utöva sin rösträtt. Det är därför av stor
betydelse att skyddet för rösträtten förstärks. Detta bör enligt
utskottets mening ske genom att nuvarande bestämmelser om
utlandssvenskarnas rösträtt skrivs in i 3 kap. 2§
regeringsformen. Utskottet tillstyrker således motionerna
1989/90:K206 yrkande 4, 1989/90:K210, 1989/90:K215 yrkande 4,
1990/91:K205 yrkande 6 och 1990/91:K216 yrkande 5.
dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
5. beträffande utlandssvenskarnas rösträtt
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K206 yrkande
4, 1989/90:K210, 1989/90:K215 yrkande 4, 1990/91:K205 yrkande 6,
1990/91:K216 yrkande 5 och 1990/91:K217 som vilande antar
följande
Förslag till
Lag om ändring i regeringsformen
Härigenom föreskrivs i fråga om regeringsformen att 3 kap.
2§ skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Rösträtt vid val till Rösträtt vid val till
riksdagen tillkommer svensk riksdagen tillkommer svensk
medborgare som är bosatt i medborgare som är eller
riket. Om rösträtt någon gång varit bosatt
för svensk medborgare som i riket. Den som icke har
ej är bosatt i riket finns uppnått aderton års
bestämmelser i lag. Den som ålder senast på valdagen
icke har uppnått aderton har ej rösträtt.
års ålder senast på
valdagen har ej
rösträtt.
Fråga om huruvida rösträtt enligt första stycket föreligger
avgöres på grundval av en före valet upprättad röstlängd.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
7. Invandrarnas rösträtt (mom.6)
Bo Hammar (v) och Hans Leghammar (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som
börjar med "Inte heller" och slutar med "1990/91:K710 avstyrks"
bort ha följande lydelse:
Det är i dag vanligt att den situationen uppstår att av de
människor som arbetar på samma arbetsplats och har gemensamma
sociala och ekonomiska intressen är en del utestängda från
möjligheten att politiskt påverka dessa intressen på grund av
att de är utländska medborgare. Från demokratisk utgångspunkt är
detta djupt otillfredsställande. Invandrarna bör därför ges
rösträtt också i riksdagsvalen.
dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
6. beträffande invandrarnas rösträtt
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K223,
1990/91:K245 och 1990/91:K710 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.
8. Rösträttsåldern m.m. (mom. 7)
Hans Leghammar (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som
börjar med "Utskottet gör" och slutar med "1990/91:K256
avstyrks" bort ha följande lydelse:
Om det politiska systemet skall fungera på sikt är det enligt
utskottet viktigt att människor intresserar sig för politik och
tycker att politik är viktigt. Om yngre människor ges rösträtt
kan det politiska intresset bland ungdomar stimuleras eftersom
det känns meningsfullt att engagera sig i politik om rätten att
rösta inte ligger alltför långt fram i tiden. Den nuvarande
rösträttsåldern måste betraktas som hög. Skolplikten upphör vid
16 års ålder, och den obligatoriska skolan har bl.a. till
uppgift att informera om hur samhället inkl. det politiska
systemet fungerar. En 16-åring skall alltså ha fått den
information som riksdagen har ansett behövas för att kunna delta
aktivt i samhällslivet. Enligt utskottets mening finns det
därför ingen anledning att behöva vänta med att få rösträtt ända
till 18 års ålder. Rösträttsåldern bör därför sänkas till 16 år.
Även om så sker finns dock enligt utskottet anledning att söka
öka barns och ungdomars delaktighet i den politiska
beslutsprocessen genom inrättande av en särskild politisk
församling av det slag som föreslås i motion 1990/91:K222.
Eftersom detta är ett helt nytt område för demokratin bör
experiment få göras. Förslag måste alltså kunna tidsbegränsas.
Motionerna 1989/90:K233, 1990/91:K222 och 1990/91:K256
tillstyrks.
dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
7. beträffande rösträttsåldern m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K233,
1990/91:K222 och 1990/91:K256 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.
9. Mandatperiodens längd och den gemensamma valdagen (mom.8)
Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m),
Ylva Annerstedt (fp), Hans Leghammar (mp), Stig Bertilsson (m),
Göran Ericsson (m) och Hugo Andersson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som
börjar med "Enligt utskottet" och slutar med "1990/91:K229
avstyrks" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottet skulle fyraåriga mandatperioder skapa
förutsättningar för en längre planeringsperiod och motverka den
ryckighet som nuvarande korta mandatperioder skapar.
Knuten till frågan om mandatperiodens längd är frågan om
valdagarna för riksdags- och kommunalval som i dag skall vara
desamma eller om de skall vara åtskilda. Enligt utskottet är
skilda valdagar en förutsättning för de fyraåriga
mandatperioderna. Härigenom får väljarna tillfälle att vartannat
år göra sin stämma hörd vad gäller politiska preferenser.
Därtill kommer att skilda valdagar skulle öka intresset för de
kommunala frågorna och medverka till att vitalisera den
kommunala debatten. I tidigare genomförda utredningar finns ett
omfattande underlag i denna fråga. Ett konkret beslutsunderlag
bör således kunna tas fram utan alltför lång tidsutdräkt.
dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
8. beträffande mandatperiodens längd och den gemensamma
valdagen
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K206 yrkande
5, 1989/90:K215 yrkande 2, 1989/90:K219, 1989/90:K230 yrkande 1
såvitt nu är i fråga, 1989/90:K245, 1990/91:K205 yrkandena 2 och
3, 1990/91:K216 yrkande 6 och 1990/91:K229 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
10. Personval (mom. 9)
Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m),
Ylva Annerstedt (fp), Hans Leghammar (mp), Stig Bertilsson (m),
Göran Ericsson (m) och Hugo Andersson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som
börjar med "Utskottet gör" och slutar med "yrkande 1 avstyrks"
bort ha följande lydelse:
Det svenska valsystemet ger väljarna små möjligheter att välja
kandidater inom partierna. Särskilt i stora valkretsar och inom
de stora partierna är detta påtagligt. Väljarna får lätt en
känsla av att valet av personer är avgjort på förhand. Avståndet
mellan väljare och valda ökar. Det är därför angeläget att denna
fråga får ingå i ett fortsatt reformarbete på
författningsområdet och att riksdagen så snart som möjligt får
anledning att ta ställning till ett system som innebär att den
enskilde väljaren får ökade möjligheter till personval.
Folkstyrelsekommitténs förslag bör ingå bland de alternativ som
övervägs i detta reformarbete.
dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
9. beträffande personval
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K206 yrkande
1, 1989/90:K215 yrkande 1, 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i
fråga, 1990/91:K205 yrkande 1 och 1990/91:K216 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
11. Fyraprocentsspärren (mom.10)
Bo Hammar (v) och Hans Leghammar (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som
börjar med "Utskottet har" och slutar med "yrkande 2 avstyrks"
bort ha följande lydelse:
Enligt utskottet bör den nuvarande fyraprocentsspärren vid
riksdagsval sänkas till 2%. En spärr på den nivån skulle
enligt utskottet underlätta för starka men mindre opinioner att
göra sina stämmor hörda i riksdagen. I konsekvens härmed bör
också den nuvarande spärren på 12% av rösterna i en enskild
riksdagsvalkrets sänkas.
dels att moment 10 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
10. beträffande fyraprocentsspärren
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K248 yrkande
2 och 1990/91:K709 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.
12. Partistödet (mom. 11)
Hans Leghammar (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som
börjar med "Vid beredningen" och slutar med "yrkande 1 avstyrks"
bort ha följande lydelse:
Nya partier har i dag stora ekonomiska hinder för att kunna
delta i den politiska debatten. Opinionsbildning och valrörelser
kostar i dag stora summor, och detta har de etablerade partierna
statligt partistöd för att kunna klara.
Enligt utskottets mening måste det finnas ett grundstöd för
alla rikstäckande partier, om de har registrerat ett visst antal
namnunderskrifter. Vidare bör de partier som uppnått 1% av
rösterna i föregående val också garanteras ett visst grundstöd.
dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
11. beträffande partistödet
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K248 yrkande
1 och 1990/91:K709 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.
13. Antalet ledamöter i riksdagen (mom.12)
Hans Nyhage, Stig Bertilsson och Göran Ericsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som
börjar med "Utskottet gör" och slutar med "yrkande 2 avstyrks"
bort ha följande lydelse:
Sveriges riksdag omfattar i dag 349 ledamöter. Mot bakgrund av
vårt lands folkmängd är detta i ett internationellt perspektiv
ett alltför stort antal. Om antalet riksdagsledamöter minskade
skulle detta inte endast medverka till att ledamöterna blev
bättre kända av medborgarna. Det skulle också leda till en
"arbetsdugligare" riksdag. Enligt utskottets mening vore 249
ledamöter ur denna synpunkt ett lämpligt antal.
Å andra sidan kan intresset för att alla delar av vårt land
får en god representation tala för ett större antal ledamöter.
Då en minskning av antalet riksdagsledamöter även medför andra
nödvändiga ändringar i valsystemet bör frågan bli föremål för
utredning.
dels att moment 12 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
12. beträffande antalet ledamöter i riksdagen
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K206 yrkande
2 och 1990/91:K216 yrkande 2 samt med avslag på motion
1989/90:K323 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
14. Mångsyssleriet i politiken (mom.13)
Hans Leghammar (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som
börjar med "Utskottet gör" och slutar med "1989/90:K307
avstyrks" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottet är det väsentligt att innehav av politiskt
förtroendeuppdrag inte blir att jämföra med att ha ett yrke
vilket som helst på vilket man försörjer sig. En förändring av
valbarhetsreglerna bör därför göras så att omval efter tre
valperioder till riksdag, landsting eller kommunfullmäktige
omöjliggörs. De politiska uppdragen måste enligt utskottet också
spridas. Ju fler människor som tar aktiv del av politiska
uppdrag, desto mer levande kan den parlamentariska demokratin
bli. Frågan om det politiska mångsyssleriet bör därför utredas.
dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
13. beträffande mångsyssleriet i politiken
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K307 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
15. Val av statsminister (mom.14)
Hans Leghammar (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som
börjar med "I förra årets" och slutar med "1990/91:K212
avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att i enlighet med parlamentarismens principer
bör en nyvald riksdag alltid ges tillfälle till att pröva frågan
om statsminister. Denne bör inte kunna sitta kvar automatiskt på
grundval endast av det förtroende en tidigare riksdag gett.
Motionerna 1989/90:K203 och 1990/91:K201 tillstyrks.
Några förändringar i reglerna i övrigt för utseende av
statsminister är enligt utskottet för närvarande inte påkallade.
Motionerna 1989/90:K304 och 1990/91:K212 avstyrks.
dels att moment 14 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
14. beträffande val av statsminister
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K203 och
1990/91:K201 samt med avslag på motionerna 1989/90:K304 och
1990/91:K212 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
16. Utlysande av extra val (mom.15)
Bertil Fiskesjö och Hugo Andersson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22
börjar med "Utskottet avstyrkte" och på s. 23 slutar med "i
denna del" bort ha följande lydelse:
Det finns enligt utskottet en rad skäl mot att regeringen
skall ha rätt att anordna extra val. Denna möjlighet är ett
obehörigt och principiellt felaktigt intrång i riksdagens
beslutanderätt, och den kan särskilt i känsliga och instabila
lägen vara till uppenbar skada.
Det är riksdagen som har ansvaret för vilken regering som
skall finnas. Riksdagen kan också avsätta en regering. Om
statsministern själv gör den bedömningen att han inte längre har
riksdagens förtroende är den naturliga lösningen att han och
därmed hela regeringen avgår. Det är därefter riksdagens uppgift
att i den ordning som är föreskriven välja ny statsminister.
Regeringens rätt att anordna nyval och upplösa riksdagen bör
således avskaffas.
dels att moment 15 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
15. beträffande utlysande av extra val
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K230 yrkande 1
såvitt nu är i fråga som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.
17. Behörighetskrav för statsråd (mom.16)
Bo Hammar (v) och Hans Leghammar (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som
börjar med "Utskottet finner" och slutar med "1989/90:K217
avstyrks" bort ha följande lydelse:
Det får enligt utskottets mening förutsättas att
statsministern noga prövar kompetens, integritet och nationell
pålitlighet hos dem som kan komma i fråga för medlemskap i
regeringen. Riksdagen har därutöver alltid möjlighet att uttala
sitt misstroende mot enskilt statsråd. Speciella kompetenskrav
av det slag som kommer till uttryck i 6 kap. 9§
regeringsformen kan därför inte anses behövliga. Motion K217
tillstyrks.
dels att moment 16 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
16. beträffande behörighetskrav för statsråd
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K217 som vilande
antar följande
Förslag till
Lag om ändring i regeringsformen
Härigenom föreskrivs i fråga om regeringsformen att 6 kap.
9§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Endast den får vara Endast den får vara
statsråd som är svensk statsråd som är svensk
medborgare sedan minst tio medborgare.
år.
Statsråd får icke utöva allmän eller enskild tjänst. Han får
ej heller inneha uppdrag eller utöva verksamhet som kan rubba
förtroendet för honom.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
18. Domarnas arbetsrättsliga ställning (mom.17)
Hans Leghammar (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 26 som
börjar med "Utskottet vill" och slutar med "Motionen avstyrks"
bort ha följande lydelse:
Enligt utskottet är det ostridigt att den nya
grundlagsregleringen av domarnas arbetsrättsliga ställning,
sådan den har omsatts i andra författningar, har försvagat
domarnas ställning i flera avseenden. Ändringar bör vidtas i
såväl regeringsformen som övriga berörda författningar så att
ordinarie domare i fortsättningen kan skiljas från sin tjänst
endast genom dom i brottmål samt att påföljd för åsidosättande
av tjänsteåliggande skall kunna ådömas domare endast genom dom i
brottmål. Detta bör ges regeringen till känna.
dels att moment 17 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:K247 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
19. Åtal mot justitieråd och regeringsråd (mom.18)
Bo Hammar (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 26 som
börjar med "Utskottet uttalade" och slutar med "Motionen
avstyrks" bort ha följande lydelse:
Av principiella maktdelningsskäl är det av största vikt att
värna om domstolarnas totala oberoende av regeringsmakten.
Justitiekanslern bevakar under regeringen statens rätt och skall
även tillhandagå regeringen med råd och utredningar i juridiska
angelägenheter. Av detta skäl bör justitiekanslern enligt
utskottets mening inte längre ha som uppgift att väcka åtal
eller talan mot ledamot av högsta domstolen eller
regeringsrätten. Riksdagens ombudsmän bör ensamma ha dessa
uppgifter.
dels att moment 18 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
18. beträffande åtal mot justitieråd och regeringsråd
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K216 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
20. Etikregler för politiker m.m. (mom.20)
Hans Leghammar (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 28 som
börjar med "Utskottet gör" och slutar med "och 1990/91:K223"
bort ha följande lydelse:
Enligt utskottet visar en rad händelser under senare år att
politikers och andra makthavares privatekonomi har betydelse för
förtroendet för dem och deras handlande och därför är en
offentlig angelägenhet. En utredning bör därför komma till stånd
med uppgift dels att sammanställa inträffade fall av
maktmissbruk för privatekonomisk vinning inom privat och
offentlig sektor i Sverige under 1980-talet, dels att kartlägga
gällande praxis vad gäller insyn, kontroll m.m. beträffande höga
makthavare i näringsliv, politik och offentlig tjänst i ett
antal demokratier i olika delar av världen.
dels att moment 20 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
20. beträffande etikregler för politiker m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K813 och
1990/91:K223 samt med anledning av motionerna 1989/90:K226,
1989/90:K257, 1990/91:K214, 1990/91:K249 och 1990/91:K251 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
21. Regler för opinionsundersökningar (mom.22)
Hans Leghammar (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 31 som
börjar med "Utskottet avvisar" och slutar med "Motionen
avstyrks" bort ha följande lydelse:
Formerna för opinionsbildningen har de senaste årtiondena
utvecklats enormt snabbt. Denna snabba utveckling har gett många
människor som tidigare inte kom till tals ny möjlighet genom
tekniska och praktiska landvinningar på mediaområdet. Enligt
utskottet finns det dock risker med denna utveckling. En sådan
risk är att det för den kapitalstarke intressenten ges möjlighet
att styra opinionsundersökningar på ett tvivelaktigt sätt. En
annan risk är att opinionsundersökningar presenteras på ett sätt
och på tidpunkter som gör att de tar bort intresset för
sakfrågorna. Ett exempel på det senare är opinionsundersökningar
nära ett val, varvid man faktiskt påverkar det man skall mäta,
en vetenskapligt ytterst tvivelaktig procedur.
Enligt utskottet bör en utredning tillsättas för att utreda
möjligheterna att genom lagstiftning begränsa rätten att
publicera opinionsundersökningar i direkt anslutning till valen.
Utredningen bör också överväga vilka krav som bör ställas på hur
opinionsundersökningar skall gå till.
dels att moment 22 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
22. beträffande regler för opinionsundersökningar
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:K426 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
22. Ny grundlagsutredning (mom.23)
Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Ylva Annerstedt
(fp), Hans Leghammar (mp) och Hugo Andersson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 33 som
börjar med "Enligt utskottet" och slutar med "politiska
lösningarna" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottet föreligger behov av en översyn av grundlagen
på en rad områden. Förändringar krävs i syfte såväl att stärka
demokratin genom förändringar i reglerna för det politiska livet
som att förstärka skyddet för de medborgerliga fri- och
rättigheterna. Därutöver bör de brister som visat sig vid
tillämpningen av grundlagen rättas till och oklarheter som
orsakat tolkningstvister undanröjas. Möjligheterna är också
långt större att inom ramen för en sådan utredning med bredare
mandat finna gemensamma lösningar på exempelvis frågorna om
mandatperiodens längd och den gemensamma valdagen,
personvalsinslaget samt valsystemets utformning i övrigt.
Översynen av grundlagen bör göras i en parlamentarisk utredning.
Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna.
dels att moment 23 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
23. beträffande ny grundlagsutredning
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K215 yrkande
12, 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i fråga, 1989/90:K254,
1990/91:K205 yrkande 14 samt 1990/91:K248 yrkandena 1 och 3 som
sin mening ger regeringen till känna att en ny
grundlagsutredning bör tillsättas.
Särskilt yttrande
Ny grundlagsutredning (mom. 23)
Hans Nyhage, Stig Bertilsson och Göran Ericsson (alla m)
anför:
Under det senaste decenniet har ett flertal utredningar
arbetat med frågan om författningsrevision.
I huvudfrågan, fyraåriga mandatperioder och skilda valdagar
för riksdags- och kommunalval, har det på grund av
socialdemokraternas motstånd inte varit möjligt att uppnå
förändringar.
En ny författningsutredning framstår därför som mindre
meningsfull så länge som socialdemokraternas motstånd mot skilda
valdagar kombinerat med fyraåriga mandatperioder kvarstår.
Skulle detta motstånd upphöra kommer frågan i ett annat läge.
På ett antal områden, t.ex. frågan om personval, finns det
anledning att omedelbart starta ett utredningsarbete, oavsett om
en ny författningsutredning kommer till stånd eller ej.