I betänkandet behandlar utskottet en rad kommunala frågor.
Till grund för betänkandet ligger dels ett s.k.
informationsavsnitt i 1989/90 års budgetproposition, dels ett
antal motioner från den allmänna motionstiden 1989/90. Utskottet
har ansett flertalet motioner besvarade med vad utskottet
anfört. Inte i något fall föreslås bifall till motionsyrkande. I
ärendet föreligger 11 reservationer och 3 särskilda yttranden.
Propositionen
1989/90:100, bilaga 2, vari yrkas att riksdagen bereds
tillfälle att ta del av vad i propositionen i övrigt har anförts
om kommunerna och landstingen i förändring (avsnitt 3.3).
Motionerna
1989/90:K206 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om JO-kontroll av kommunerna,
1989/90:K213 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i
kommunallagstiftningen i syfte att förhindra kommunala
engagemang i normala affärsdrivande företag i enlighet med vad i
motionen anförts.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sk320.
1989/90:K215 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om utökade
möjligheter för JO till talerätt på det kommunala området,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kommunala förtroendemäns personliga ansvar
för olagliga beslut,
1989/90:K252 av Kjell Dahlström och Paul Ciszuk (båda mp) vari
yrkas att riksdagen beslutar tillsätta en parlamentarisk
folkkommitté med uppgift att föreslå ändringar av rikets
indelningar och styrelseskick.
1989/90:K256 av Sonja Rembo m.fl. (m) vari yrkas
2. att riksdagen beslutar att upphäva reglerna i 3:e kap. 4--7
§§ kommunallagen (1977:179) om personalföreträdares närvarorätt
vid sammanträden med kommunala nämnder och styrelser.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:A760.
1989/90:K602 av Hugo Andersson m.fl. (c) vari yrkas att
riksdagen beslutar att upphäva bestämmelserna i kommunallagen om
representation för fackliga organisationer i kommunala nämnder
och styrelser.
1989/90:K607 av Birger Andersson (c) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag till sådan ändring i kommunallagen
att en precisering sker av 3 kap. 15§ kommunallagen om
suppleanters närvarorätt.
1989/90:K608 av Rosa Östh m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag till utvidgning av den kommunala
kompetensen så att det klarläggs att kommuner har rätt att utge
vårdnadsersättning.
1989/90:K609 av Bo Finnkvist och Kjell Nordström (båda s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av lagstiftning om
ersättningsbestämmelser i samband med politiska uppdrag.
1989/90:K611 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att
frikommunförsöket utvidgas och permanentas enligt vad som
anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om direktvalda
kommundelsnämnder,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur
speciallagstiftningens omfattning skall minskas inom det
kommunala området,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur
offentlighetsprincipen skall kunna utvidgas enligt vad som
anförts i motionen,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om offentliga
nämndsammanträden, enligt vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om utvidgad
beskattningsrätt för kommunerna enligt vad som anförts i
motionen,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om möjligheter
för kommunerna att avvika från självkostnadsprincipen.
1989/90:K612 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas att
riksdagen begär att regeringen tillsätter en parlamentarisk
utredning med uppgift att utarbeta förslag om införande av
länsdemokrati.
1989/90:K614 av Sten Andersson i Malmö (m) vari yrkas att
riksdagen beslutar om en sådan ändring i kommunallagen att
nyvald kommunfullmäktigeförsamling äger rätt att vid sitt första
sammanträde under tjänstgöringsåret även välja kommunstyrelse.
1989/90:K615 av Birgitta Johansson och Anders Nilsson (båda s)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om att
kommunerna skall åläggas en skyldighet att utbetala ersättning
för förlorad arbetsersättning till de förtroendevalda.
1989/90:K616 av Bertil Persson och Inger Koch (båda m) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om
ändrade regler för utseende av styrelser och nämnder i kommunen,
innebärande att samma fördelaktiga system som gäller för
Stockholm kan tillämpas i landets övriga kommuner.
1989/90:K617 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär att "lag om rätt för kommuner och
landstingskommuner att vidta bojkottåtgärder mot Sydafrika"
utvidgas till att också gälla företag som investerat i
Sydafrika.
1989/90:K622 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om snabbare valgenomslag i kommunala styrelser.
1989/90:K624 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl. (c)
vari yrkas att riksdagen uttalar att det fortsatta reformarbetet
på det kommunala området skall ha den inriktning som anges i
denna motion.
1989/90:K625 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om delning av kommuner,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagändring
som ger kommunerna rätt till en fri nämndorganisation,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagändring
som möjliggör direktvalda kommundelsfullmäktige,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tidigare valgenomslag för kommunens
styrelser och nämnder,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förfarandelag
för kommunala folkomröstningar,
6. att riksdagen beslutar om en sådan ändring av kommunallagen
att en kommun vid lokala folkomröstningar skall informera
kommuninvånarna om de olika alternativ som är föremål för
omröstning,
7. att riksdagen beslutar att den fackliga närvarorätten vid
kommunala facknämndssammanträden skall avskaffas,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om offentliga nämndsammanträden,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om insyn i och kontroll av kommunala företag,
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrade
partistödsregler för kommunerna.
1989/90:K627 av Ragnhild Pohanka och Gösta Lyngå (båda mp)
vari yrkas att riksdagen beslutar att misstroendevotum skall
kunna ställas i kommunfullmäktige och landstingsförsamlingar och
att enkel majoritet skall vara avgörande för frågan om avgång av
politiskt vald person eller styrelse.
1989/90:K629 av Lars Leijonborg (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av en entydigare lagstiftning till stöd för offentlig
verksamhet på entreprenad.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Fi515.
1989/90:K630 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär sådan lagändring att kommunerna
ges rätt att ge ekonomisk hjälp i vänortssamarbetet.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:U637.
1989/90:K632 av Roy Ottosson m.fl. (mp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär lagförslag som ger kommuner och
landsting rätt att ta ut skatt på bensin.
1989/90:K633 av Göran Åstrand och Elisabeth Fleetwood (båda m)
vari yrkas att riksdagen beslutar godkänna benämningen
stadsfullmäktige på fullmäktige i kommun som valt benämningen
stad.
1989/90:K634 av Anders Björck m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om delning av kommuner,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om stad som benämning på vissa orter,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om stadsfullmäktige som benämning på
kommunfullmäktige,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om snabbare valgenomslag i kommunala
styrelser,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagändring
av innebörd att den fackliga representationen i kommunala
nämnder avskaffas,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om öppna nämnd- och utskottssammanträden,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kommunal vårdnadsersättning.
1989/90:K636 av Bertil Måbrink och Viola Claesson (båda vpk)
vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att den
kommunala kompetensen utvidgas till att omfatta rätten till att
genomföra solidaritetsaktioner och lämna u-landsbistånd också
när det inte gäller akut katastrofhjälp,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om åtgärder för
att uppmuntra kommunalt och landstingskommunalt vänortsutbyte, i
synnerhet med orter och regioner i södra Afrika och i Nicaragua.
1989/90:K637 av Kent Carlsson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i lagen om
rätt för kommuner och landstingskommuner att vidta
bojkottåtgärder mot Sydafrika så att dessa ges möjlighet att
inte sluta inköpsavtal med företag eller dess dotterbolag som
har investeringar eller verksamhet i Sydafrika.
1989/90:K639 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att kommuner
och landsting kan bojkotta produkter och tjänster från företag
som är verksamma i Sydafrika.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:U621.
I förevarande propositionsavsnitt -- Kommunerna och
landstingen i förändring -- redovisas några övergripande frågor
som är aktuella på det kommunala området. Redovisningen omfattar
bl.a följande frågor.
a) Översyn av statens bidrag till kommunerna.
b) Förnyelse av den kommunala självstyrelsen.
c) Nya vägar för den kommunala demokratin.
d) En förenklad kommunallagstiftning.
e) Ett bättre resursutnyttjande.
f) Forskning om kommunal verksamhet.
Utskottet, som utan ställningstagande i sak tagit del av vad
som anförts i detta avsnitt i budgetpropositionen, har härutöver
inte funnit anledning att göra något uttalande.
B. Motioner
1. Delning av kommuner
Motioner
I motion 1989/90:K624 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö
m.fl. (c), vari yrkas att riksdagen skall uttala sig om viss
inriktning av det fortsatta reformarbetet på det kommunala
området, anges såvitt nu är i fråga bl.a. följande.
Det är allmänt omvittnat att de schablonmässigt och tvångsvist
genomförda storkommunreformerna haft mycket negativ effekt på
den kommunala demokratin. Kommundelningar av stora kommuner är
ett bättre alternativ än att inrätta kommundelsorgan. Det är
därför viktigt att statsmakterna i stället för att motarbeta
kommundelningar uppmuntrar och befrämjar initiativ och aktivt
medverkar vid de utredningar som måste göras.
I motion 1989/90:K625 yrkande 1 av Birgit Friggebo m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförts om delning av kommuner.
I motionen anges att de omfattande kommunsammanslagningarna,
vilka genomfördes i syfte att skapa ekonomiskt bärkraftiga
kommuner, i några fall varit till gagn för utvecklingen men att
många exempel finns på motsatsen. Enligt motionen måste
kommundelningar tillkomma på lokalt initiativ. Motionärerna
anser det självklart att delning av kommun på önskemål av
kommuninvånarna inte skall möta några hinder från statsmakternas
sida.
I motion 1989/90:K634 yrkande 1 av Anders Björck m.fl. (m)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om delning av kommuner.
Enligt motionen finns det många exempel på att tidigare
genomförda omfattande kommunsammanslagningar inte gagnat
utvecklingen. Motionärerna, som anser att regeringen intagit en
alltför restriktiv hållning i fråga om kommundelningar, anser
att möjligheterna att dela kommuner bör vidgas. Enligt
motionärernas mening bör som princip gälla att regeringen
tillåter en kommundelning som begärts av kommuninvånarna själva.
I sammanhanget framhålls att en sådan åtgärd kan vara ett medel
att stärka den kommunala demokratin.
Utskottets bedömning
Utskottet har tidigare flera gånger avstyrkt motionsförslag
som överensstämmer med det nu föreliggande, senast under
föregående års riksmöte (1989/90:KU3). Utskottet har därvid
bl.a. framhållit att kommunala demokratiska skäl någon gång kan
motivera att en kommun delas men att utskottet förutsatte att de
kommunala demokratifrågorna i första hand löstes på annat sätt
än genom ytterligare kommundelningar. Det har inte nu framkommit
något som givit utskottet anledning att frångå denna ståndpunkt,
som godtagits av riksdagen. Utskottet avstyrker därför
motionerna 1989/90:K624 såvitt nu är i fråga, 1989/90:K625
yrkande 1 och 1989/90:K634 yrkande 1.
2. Stad som benämning på vissa orter
Motion
I motion 1989/90:K634 yrkande 2 av Anders Björck m.fl. (m)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om stad som benämning på vissa orter.
I motionen erinras om att införandet av det enhetliga
begreppet "kommun" inte innebar hinder för att bruka uttrycket
"stad" i andra sammanhang än när det utgör kommunalrättsligt och
administrativt begrepp. Enligt motionen har utvecklingen i
praxis inte heller gått mot en utmönstring av stadsbegreppet
utan detta används inofficiellt på många håll, bl.a. som
benämning på den centrala tätorten i en förutvarande
stadskommun. Motionärerna anser det motiverat att nu -- genom en
lagändring -- införa möjlighet för kommun som så önskar att
bruka uttrycket stad även som kommunalrättsligt och
administrativt begrepp.
Gällande ordning m.m.
1969 års riksdagsbeslut om införande av enhetlig
kommunbeteckning (prop. 1969:63, KU 44) innebar att de
dittillsvarande beteckningarna på de borgerliga primärkommunerna
-- "landskommun", "köping" och "stad" -- mönstrades ut ur
kommunallagarna och ersattes av den enhetliga beteckningen
"kommun". I utskottsbetänkandet underströks att ändringen inte
innebar att de tidigare begreppen skulle försvinna i den mån de
har betydelse utöver sin administrativa innebörd. Detta gällde
framför allt stadsbegreppet. Enligt utskottet var det sålunda
sannolikt att beteckningen "stad" även i fortsättningen skulle
komma att begagnas för de dåvarande stadskommunernas
"tätbebyggelsekärna" och troligen dessutom tillämpas även för
andra tätorter av större omfattning. Utskottet delade också
departementschefens uppfattning att några särskilda föreskrifter
om användandet av beteckningen "stad" inte behövdes, utan att en
fri språkutveckling borde få vara avgörande härvidlag.
Utskottets förslag var inte enhälligt. I en reservation framhöll
således ledamöter från flera partier att förslaget var alltför
långtgående och att de enskilda kommunerna -- med tillgodoseende
av det berättigade kravet på ett enhetligt kommunbegrepp --
borde lämnas "viss frihet att framträda under hävdvunna
beteckningar".
Demokratiberedningen redovisade i betänkandet (SOU1985:29)
Principer för ny kommunallag frågan om återinförande av stad som
benämning på vissa tätorter men framlade inte något förslag till
ändring av gällande ordning.
I kommunallagsgruppens (C1986:A) slutbetänkande
(Ds1988:52) Ny lag om kommuner och landsting angavs att
kommunallagsgruppen inte med tanke på riksdagens tidigare
ställningstaganden och sakens ringa vikt såg någon anledning att
föreslå att stadsbegreppet skulle lagfästas. Enligt
kommunallagsgruppen borde det liksom hittills stå öppet för
kommunerna att använda ordet stad i de fall där det saknar
kommunalrättslig betydelse. I kommunallagskommitténs betänkande
(SOU 1990:24) Ny kommunallag diskuteras inte frågan.
Utskottets bedömning
Utskottet har flera gånger efter 1969 års riksdagsbeslut om
införande av enhetlig kommunbeteckning behandlat motioner vari
frågan om begreppet stad som benämning på vissa tätorter tagits
upp. Vid samtliga tillfällen (KU1976/77:25, KU1982/83:21, KU
1985/86:15, 1988/89:KU3 och 1989/90:KU3) har utskottet, som
avstyrkt motionerna, framhållit att det inte finns något hinder
för kommun, som så önskar, att använda beteckningen "stad" i de
fall då detta inte har någon kommunalrättslig betydelse. Det har
inte nu framkommit något som givit utskottet anledning att
frångå denna ståndpunkt. Utskottet avstyrker därför motion
1989/90:K634 yrkande 2.
3. Stadsfullmäktige som benämning på kommunfullmäktige
Motioner
I motion 1989/90:K633 av Göran Åstrand och Elisabeth Fleetwood
(båda m) yrkas att riksdagen beslutar godkänna benämningen
stadsfullmäktige på fullmäktige i kommun som valt benämningen
stad.
I motionen erinras om att i kommun där benämningen stad
återinförts fullmäktige dock fortfarande benämns
kommunfullmäktige, även om många ledande företrädare föredrar
och använder benämningen stadsfullmäktige. Motionärerna anser
det närmast självklart att riksdagen bör ändra den formella
lagstiftningen så att stadsfullmäktige kan användas som
officiell benämning på fullmäktige i kommun som valt att kalla
sig stad. Enligt motionen bör det ankomma på
konstitutionsutskottet att utarbeta erforderliga
författningsändringar.
I motion 1989/90:K634 yrkande 3 av Anders Björck m.fl. (m)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om stadsfullmäktige som benämning på
kommunfullmäktige.
Enligt motionärerna kan det inte anses rimligt att en kommun,
som beslutat sig för att använda beteckningen stad som benämning
på kommunen, inte får använda beteckningen stadsfullmäktige som
benämning på kommunfullmäktige. Motionärerna anser att
kommunallagen bör ändras så att detta blir möjligt. I motionen
framhålls att intresset av ett enhetligt kommunbegrepp inte kan
anses vara så starkt att det utgör något hinder mot en sådan
reform.
Utskottets bedömning
Utskottet har vid tidigare tillfällen (KU 1985/86:15 och
1989/90:KU3) avstyrkt motionsyrkanden av samma innebörd som de
nu aktuella varefter riksdagen har följt utskottet. Utskottet
har därvid bl.a. åberopat intresset av ett enhetligt
kommunbegrepp i rättsligt hänseende. Det har inte nu framkommit
något som givit utskottet anledning att frångå denna ståndpunkt.
Utskottet avstyrker därför motionerna 1989/90:K633 och
1989/90:K634 yrkande 3.
I motion 1989/90:K611 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag om att frikommunförsöket
utvidgas och permanentas enligt vad som anförts i motionen
(yrkande1).
Enligt motionärerna måste den offentliga sektorn organiseras
så att den bl.a. ger den enskilde möjlighet att påverka
kommunala beslut och därmed ge denne ansvarsmedvetenhet. Som ett
led i denna utveckling anser motionärerna det nödvändigt att den
offentliga verksamheten decentraliseras, bl.a. genom att
kommunerna ges frihet att bestämma sin egen organisation. Enligt
motionärerna bör i samband härmed kravet på de specialreglerade
nämnderna avskaffas.
I motion 1989/90:K625 yrkande 2 av Birgit Friggebo m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagändring
som ger kommunerna rätt till en fri nämndorganisation.
I motionen erinras om att allt fler kommuner gör försök med en
decentraliserad nämndorganisation. Stora förvaltningar bryts ned
och kommundelsnämnder skapas vilka beslutar i de frågor som rör
kommundelen. Enligt motionärerna är erfarenheterna från
frikommunförsöken så många och positiva att rätten till en fri
nämndorganisation redan nu bör slås fast genom en ändring i
kommunallagen.
I ovannämnda motion 1989/90:K611 (mp) yrkas vidare att
riksdagen hos regeringen begär förslag om hur
speciallagstiftningens omfattning skall minskas inom det
kommunala området (yrkande 3).
Enligt motionen har det på senare tid funnits starka tendenser
att minska kommunernas självstyrelse med mer och mer
speciallagstiftning. Motionärerna anser att detta är en tendens
som måste brytas.
Allmänt
Kommuner och landsting delar ansvaret för den samhälleliga
servicen med staten på en mängd områden. Den fortlöpande
delegeringen av allt fler uppgifter från staten till kommunala
organ har medfört ett ömsesidigt beroendeförhållande mellan
staten å ena sidan och kommunerna och landstingen å den andra
sidan. Under civildepartementet har stat--kommunberedningen
(C1983:02) tillsatts som ett samverkansorgan i övergripande
frågor rörande förhållandet stat--kommun. Inom det s.k.
frikommunförsöket för vilket redogörs i det följande prövas
bl.a. frågor om ökat kommunalt ansvar inom olika områden.
Frikommunförsöket
Riksdagen beslöt i juni 1984 att en försöksverksamhet med ökad
kommunal självstyrelse -- det s.k. frikommunförsöket -- skall
bedrivas i högst nio kommuner och tre landstingskommuner till
utgången av år 1988 (prop. 1983/84:152, KU32, rskr. 368).
Avsikten med försöksverksamheten är att de deltagande kommunerna
och landstingen genom avsteg från föreskrifter i lagar och andra
författningar skall ges möjligheter att bättre anpassa den
kommunala organisationen till lokala förhållanden, bättre
utnyttja de samlade samhällsresurserna samt åstadkomma ökad
samordning och effektivitet i den kommunala verksamheten.
Försöksverksamheten kan också gälla att utveckla former för en
bättre samverkan mellan kommuner och landsting, liksom mellan
kommunala och statliga myndigheter. Riksdagens beslut innebar
att regeringen inom ramen för frikommunförsöket bemyndigades att
få göra avsteg från anslagsvillkor, riktlinjer o.d. som
riksdagen tidigare fastställt. Vidare antogs lagen (1984:382) om
försöksverksamhet med en friare kommunal nämndorganisation
(frikommunlagen). Genom denna lag öppnades möjlighet för i
försöket deltagande kommuner och landsting att tillämpa en
friare nämndorganisation både i fråga om de centrala nämnderna
och de lokala organen.
I proposition 1986/87:91 om aktivt folkstyre i kommuner och
landsting, som behandlades av utskottet (KU1987/88:23), fanns
förslag som syftade till att ge kommunerna i allmänhet större
frihet att organisera nämndarbetet. Utskottet godtog inte
förslagen i denna del utan förordade i stället att fler kommuner
skulle få tillfälle att pröva en friare nämndorganisation inom
ramen för frikommunförsöket, som samtidigt -- såvitt avsåg den
del som gäller friare kommunal nämndorganisation -- skulle
förlängas till utgången av år 1991. Riksdagen följde utskottet.
Riksdagen beslöt därefter om motsvarande förlängning och
utvidgning av frikommunförsöket i dess helhet (prop. 1988/89:1,
1988/89:KU6).
Frikommunförsöket omfattar för närvarande 25 kommuner och tre
landsting.
I stat--kommunberedningens uppdrag ingår att svara för att
frikommunförsöket genomförs och utvärderas. En viktig uppgift
för beredningen är därvid att sprida erfarenheterna av de olika
försöken vidare till alla landets kommuner och landsting.
Beredningen har i betänkandena (SOU 1988:26) Frikommunförsöket
och (Ds 1989:16) Frikommuner visar vägen lämnat en utförlig
redovisning för försöksverksamheten.
Enligt riksdagens önskemål har regeringen vid olika tillfällen
redovisat för riksdagen de åtgärder som vidtagits inom ramen för
frikommunförsöket. Senast lämnades en sådan redovisning i 1990
års budgetproposition (prop. 1989/90:100 bil.2 s.30 f.).
Stat--kommunberedningen beslöt i juni 1990 att göra en
kartläggning och uppföljning av försöket med en friare kommunal
nämndorganisation. Syftet med utredningsarbetet, som avses bli
slutfört under hösten 1990, är att förse regeringen med
beslutsunderlag inför nästa års överväganden om den fortsatta
frikommunverksamheten på nämndområdet.
Kommunallagskommitténs förslag
Kommunallagskommittén har i sitt betänkande (SOU 1990:24) Ny
kommunallag gjort bedömningen att det förslag till ny
kommunallag som läggs fram i betänkandet bör utgå från den
nuvarande regleringen av nämndorganisationen. Enligt kommittén
får det bli en senare uppgift att göra de justeringar som kan
behövas till följd av en generell organisationsfrihet för alla
kommuner. Kommittén framhåller att det i ett sådant läge är
förhållandevis enkla lagändringar som behöver göras. Kommitténs
bedömning görs mot bakgrund av vissa uttalanden av utskottet vid
dess behandling av den i det föregående omnämnda propositionen
om aktivt folkstyre. Utskottet anförde då beträffande frågan om
förhållandet mellan kommunallagsöversynen och försöket med en
friare nämndorganisation att det inte borde finnas hinder mot
att i avvaktan på utvärderingen av det utvidgade
frikommunförsöket lägga fram förslag till en ny kommunallag med
tills vidare oförändrade bestämmelser om nämndorganisationen
eller mot delreformer (KU 1987/88:23 s.13). -- Några av
kommitténs ledamöter ansåg att kommittén i sitt betänkande borde
ha behandlat frågan om fri kommunal nämndorganisation.
Kommunallagskommitténs betänkande är för närvarande föremål
för remissbehandling.
Utskottets bedömning
I motionerna 1989/90:K611 yrkande 1 och 1989/90:K625 yrkande 2
begärs att den nuvarande försökslagstiftningen med en friare
kommunal nämndorganisation ersätts med en permanent lagstiftning
som i princip ger kommunerna frihet att bestämma sin egen
nämndorganisation.
Kommunallagskommitténs i betänkandet (SOU 1990:24) Ny
kommunallag framlagda överväganden rörande frågan om fri
nämndorganisation har redovisats i det föregående. Betänkandet
bereds i civildepartementet. Arbetet bedrivs med sikte på att
regeringen under våren 1991 skall avlämna en proposition med
förslag till en ny kommunallag. Som tidigare framgått är
avsikten att regeringens beslutsunderlag på förevarande område
då skall ha blivit kompletterat genom en av
stat--kommunberedningen genomförd kartläggning och uppföljning
av försöket med en friare kommunal nämndorganisation. Riksdagen
bör enligt utskottets mening inte föregripa detta arbete genom
att nu ta ställning till den i motionerna upptagna frågan. Med
det anförda får motionerna 1989/90:K611 yrkande 1 och
1989/90:K625 yrkande 2 anses besvarade.
I motion 1989/90:K611 yrkande 3 begärs förslag om hur
speciallagstiftningens omfattning skall minskas inom det
kommunala området. Med anledning härav får utskottet erinra om
att det inom regeringskansliet -- och då särskilt i
civildepartementet -- pågår arbete med denna inriktning. Det
sker bl.a. via stat--kommunberedningen (C 1983:02). I dess
arbete ingår att svara för att frikommunförsöket, vari bl.a.
prövas frågor om ökat kommunalt ansvar inom olika områden,
genomförs och utvärderas. Utskottet finner inte att vad som
anförts i motionen ger anledning för riksdagen att för
närvarande ta något särskilt initiativ. Med det anförda
avstyrker utskottet motion 1989/90:K611 yrkande 3.
5. Direktvalda kommundelsorgan
Motioner
I motion 1989/90:K611 yrkande 2 av Claes Roxbergh m.fl. (mp)
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om direktvalda
kommundelsnämnder.
Enligt motionärerna måste den offentliga sektorn organiseras
så att den bl.a. ger den enskilde möjlighet att påverka
kommunala beslut och därmed öka kommunmedlemmarnas
ansvarsmedvetenhet. Som ett led i denna utveckling anser
motionärerna det nödvändigt att den offentliga verksamheten
decentraliseras, bl.a. genom att vissa verksamheter överförs
till politiskt direktvalda kommundelsnämnder, som förses med
egna ekonomiska resurser.
I motion 1989/90:K624 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö
m.fl. (c), vari yrkas att riksdagen skall uttala sig om viss
inriktning av det fortsatta reformarbetet på det kommunala
området, anges såvitt nu är i fråga bl.a. följande.
Kommuner som så önskar skall naturligtvis ha rätt att
tillskapa kommundelsorgan av olika slag med olika uppgifter.
Enligt gällande bestämmelser är det fullmäktige som utser
ledamöterna i kommundelsorganen. Fördelningen mellan partierna
sker i proportion till partiernas styrka i fullmäktige. Detta
anser motionärerna vara en felaktig ordning. Röstetalen för
partierna kan variera mycket mellan olika kommundelar.
Motionärerna anser därför att ledamöterna i kommundelsorganen
bör utses genom direktval. Därmed kommer sammansättningen att
avspegla partisympatierna i det område det gäller, vilket ur
demokratisk synpunkt är det enda acceptabla.
I motion 1989/90:K625 yrkande 3 av Birgit Friggebo m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagändring
som möjliggör direktvalda kommundelsfullmäktige.
Enligt motionen kan befolkningen i det berörda området genom
direktval verkligen känna att de representeras av den som fattar
besluten i kommundelsfullmäktige. De förtroendevaldas ansvar
inför sina väljare ökar om uppdragsgivarna är väljarna i stället
för partivännerna i kommunfullmäktige. Motionärerna underkänner
det i debatten framförda argumentet mot direktvalda
kommundelsfullmäktige enligt vilket den politiska majoriteten i
ett lokalt organ då kan komma att skilja sig från majoriteten i
hela kommunen. Motionärerna anser tvärtom detta vara ett
argument för direktval, eftersom det utvecklar demokratin och
den lokala opinionen får genomslag. Genom indirekta val blir det
samma partifördelning i alla kommundelar, oavsett valresultatet
i de enskilda valkretsarna. Man får inte samma goda spegling av
den aktuella väljaropinionen i olika kommundelar. Motionärerna
framhåller vidare att det inte är något främmande för svensk
politik att ha olika majoriteter på skilda nivåer utan att detta
tvärtom är det vanliga. Möjligheten att få olika majoriteter i
kommunfullmäktige och kommundelarna är enligt motionen alltså
inte något bärande argument emot direktvalda kommunfullmäktige.
Tidigare riksdagsbehandling
I samband med behandlingen av proposition 1986/87:91 om aktivt
folkstyre i kommuner och landsting tog utskottet upp motioner
vari yrkades att det borde införas en möjlighet att välja lokala
organ direkt. Utskottet anförde att hinder inte borde föreligga
att överväga direktvalsfrågan under beredningsarbetet med en ny
kommunallag (KU 1987/88:23 s.14). Vad utskottet sålunda
anförde gav riksdagen regeringen till känna.
Kommunallagskommittén
Kommunallagskommittén har i sitt betänkande (SOU 1990:24) Ny
kommunallag i ett särskilt avsnitt behandlat frågan om
direktvalda lokala organ. Kommitténs slutsats är att något
system med direktvalda lokala organ inte bör införas. Enligt
kommittén finns det däremot skäl som talar för att man i den
vidareutveckling av decentraliseringstankarna som nu pågår
ytterligare uppmärksammar frågan om hur man bäst kan uppnå en
lokal anpassning av verksamheten i lokala organ. I reservationer
av tre av kommitténs ledamöter (fp, c resp. mp) förordas
införande av direktvalda lokala organ.
Kommunallagskommitténs betänkande är för närvarande föremål
för remissbehandling.
Utskottets bedömning
Den i motionerna upptagna frågan har behandlats av
kommunallagskommittén vars betänkande (SOU 1990:24) Ny
kommunallag för närvarande bereds i civildepartementet. Arbetet
bedrivs med sikte på att regeringen under våren 1991 skall
avlämna en proposition med förslag till en ny kommunallag.
Riksdagen bör enligt utskottets mening inte föregripa detta
arbete genom att nu ta ställing till den i motionerna upptagna
frågan. Med det anförda får motionerna 1989/90:K611 yrkande 2,
1989/90:K624 såvitt nu är i fråga och 1989/90:K625 yrkande 3
anses besvarade.
6. Det kommunala partistödet
Motion
I motion 1989/90:K625 yrkande 10 av Birgit Friggebo m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrade
partistödsregler för kommunerna.
Motionärerna anser att reglerna för det kommunala partistödet
bör förändras med den statliga modellen som förebild, dvs. så
att både grundbidrag och mandatbidrag kan utgå och att
avtrappningsregler införs.
Gällande ordning
I lagen (1969:596) om kommunalt partistöd stadgas att kommun
får lämna ekonomiskt bidrag till politiskt parti som under den
tid beslutet om bidrag avser är representerat i kommunens
fullmäktige. Beslutet skall innehålla att bidrag utgår till
varje sådant parti med samma belopp för varje plats som partiet
under nämnda tid har i fullmäktige. Lagen skall ha motsvarande
tillämpning på landstingskommun och landsting.
Tidigare riksdagsbehandling m.m.
Utskottet har under senare år vid flera tillfällen behandlat
olika motionsförslag gällande det kommunala partistödets
konstruktion, bl.a. i samband med behandlingen av proposition
1986/87:91 om aktivt folkstyre i kommuner och landsting. I
propositionen behandlades i ett särskilt avsnitt frågan om
förändringar av det kommunala partistödet. Det erinrades i
propositionen om att demokratiberedningen i sitt betänkande (SOU
1985:28) Aktivt folkstyre i kommuner och landsting ansett att
och landstingen har ett tillfredsställande utrymme för att ge
ekonomiskt stöd till de politiska partierna. I propositionen
angav civilministern, som gjorde den bedömningen att frågan om
en översyn av det kommunala partistödet borde prövas
ytterligare, att han hade för avsikt att få belysta olika
alternativa modeller för detta stöd. I propositionen pekades
därefter på olika frågor som borde omfattas av
utredningsarbetet.
Utskottet ansåg -- mot bakgrund av att de frågor om det
kommunala partistödet som tagits upp i motionerna inom kort
skulle bli föremål för utredning -- att något initiativ från
riksdagens sida inte borde tas. Med det anförda fick motionerna
anses besvarade (KU1987/88:23).
Till särskild utredare för att utreda bl.a. frågan om
utformningen av det kommunala partistödet utsågs f.d.
kommunalrådet Carl-Gerhard Sjölander. Utredningen, som antog
namnet förtroendeuppdragsutredningen (C1988:01), har
beträffande denna fråga redovisat sina överväganden och förslag
i delbetänkandet (SOU1988:47) Kommunalt stöd till de politiska
partierna.
Utskottet behandlade senast under föregående riksmöte två
motioner (fp resp. mp) rörande det kommunala partistödets
konstruktion. Ett enigt utskott uttalade därvid följande
(1989/90:KU3 s.15):
De frågor som tas upp i motionerna har behandlats av
förtroendeuppdragsutredningen (C1988:01) i dess betänkande
(SOU1988:47) Kommunalt stöd till de politiska partierna. Från
civilministern har inhämtats att avsikten är att den fortsatta
beredningen av frågan om det kommunala partistödets utformning
skall ske i form av överläggningar mellan företrädare för de
politiska partierna i riksdagen. Utskottet anser det angeläget
att sådana överläggningar nu skyndsamt kommer till stånd och att
därvid en förutsättningslös prövning sker av de förslag till
lösningar som lagts fram i ovannämnda betänkande och motioner.
Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna bör ges
regeringen till känna.
Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
Utskottet har tidigare vid flera tillfällen behandlat
motionsförslag gällande det kommunala partistödets konstruktion,
senast under föregående riksmöte. Utskottet (1989/90:KU3)
föreslog då att riksdagen skulle ge regeringen till känna att
överläggningar rörande det kommunala partistödets konstruktion
mellan företrädare för de politiska partierna i riksdagen
skyndsamt skulle komma till stånd. Utskottet utgick från att
därvid en förutsättningslös prövning skulle ske av de förslag
till lösningar som lagts fram i förtroendeuppdragsutredningens
betänkande (SOU 1988:47) Kommunalt stöd till de politiska
partierna och i motioner med samma innebörd som den nu aktuella.
Riksdagen följde utskottet.
Enligt vad utskottet inhämtat har från civildepartementets
sida tagits initiativ till överläggningar i saken mellan
partierna. Utskottet utgår ifrån att dessa överläggningar kan
slutföras inom en snar framtid. Mot angiven bakgrund saknas
anledning för riksdagen att nu ta ställning till de i motionen
upptagna förslagen. Med det anförda avstyrker utskottet motion
1989/90:K625 yrkande 10.
7. Snabbare valgenomslag i kommunala styrelser och nämnder
Motioner
I motion 1989/90:K614 av Sten Andersson i Malmö (m) yrkas att
riksdagen beslutar om en sådan ändring i kommunallagen att
nyvald kommunfullmäktigeförsamling äger rätt att vid sitt första
sammanträde under tjänstgöringsåret även välja kommunstyrelse.
I motionen erinras om den i Stockholms kommun gällande
ordningen enligt vilken den nya kommunstyrelsen väljs redan vid
fullmäktiges första sammanträde efter ett val. Enligt motionären
underlättar detta självklart beslutsprocessen i så måtto att den
nya majoriteten i kommunstyrelsen lägger sina förslag till
den nya fullmäktigeförsamlingen. I motionen redovisas vissa
ytterligare fördelar med detta system.
I ytterligare fyra motioner -- 1989/90:K616 av Bertil Persson
och Inger Koch (båda m), 1989/90:K622 av Lars-Erik Lövdén m.fl.
(s), 1989/90:K625 yrkande 4 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) och
1989/90:K634 yrkande 4 av Anders Björck m.fl. (m) -- förordas
ändrad lagstiftning som gör det möjligt att efter ett val välja
styrelsen på kommunfullmäktiges första sammanträde och därefter
omedelbart börja arbete. I två av motionerna -- 1989/90:K616 (m)
och 1989/90:K625 (fp) -- begärs att den förordade ordningen även
skall omfatta kommuns övriga nämnder.
Tidigare riksdagsbehandling m.m.
Utskottet avstyrkte åren 1986--1988 vid tre tillfällen (KU
1985/86:15, KU 1986/87:21 och 1988/89:KU3) motioner med samma
innebörd som de nu aktuella. Under föregående riksmöte
behandlade utskottet fyra motioner (fp, m, m resp. s)
innehållande yrkanden av nu aktuellt slag. Utskottet uttalade
därvid följande (1989/90:KU3 s.17):
De frågor som tas upp i motionerna omfattas av
kommunallagskommitténs uppdrag. Kommittén bedriver sitt arbete
med sikte på att avge sina förslag i början av år 1990.
Riksdagen bör inte föregripa kommitténs överväganden i saken
genom att nu ta ställning till de i motionerna upptagna
frågorna. Med det anförda får motionerna anses besvarade.
Kommunallagskommittén
Kommunalagskommittén har i sitt betänkande (SOU 1990:24) Ny
kommunallag i ett särskilt avsnitt behandlat frågan om ett
snabbare valgenomslag för styrelsen. Kommittén anser att
huvudregeln även i fortsättningen skall vara att styrelsen väljs
för tre år och att den skall börja sin tjänstgöring den 1
januari året efter ett valår. Kommittén föreslår emellertid en
kompletterande regel som gör det möjligt för de kommuner och
landsting som så önskar att låta styrelsen tillträda tidigare.
Förslaget innebär alltså att fullmäktige får besluta att
styrelsen skall väljas på första sammanträdet med fullmäktige
valåret samt omedelbart därefter börja arbeta. Kommittén är
däremot inte beredd att tidigarelägga valgenomslaget för andra
nämnder.
Kommunallagskommitténs betänkande är för närvarande föremål
för remissbehandling.
Utskottets bedömning
De i motionerna upptagna frågorna har behandlats av
kommunallagskommittén vars betänkande (SOU 1990:24) Ny
kommunallag för närvarande är under beredning i
civildepartementet. Arbetet bedrivs med sikte på att regeringen
under våren 1991 skall avlämna en proposition med förslag till
en ny kommunallag. Riksdagen bör enligt utskottets mening inte
föregripa detta arbete genom att nu ta ställning till de i
motionerna upptagna frågorna. Med det anförda får motionerna
1989/90:K614, 1989/90:K616, 1989/90:K622, 1989/90:K625 yrkande 4
och 1989/90:K634 yrkande 4 anses besvarade.
8. Den fackliga representationen i kommunala nämnder
Motioner
I motion 1989/90:K256 yrkande 2 av Sonja Rembo m.fl. (m) yrkas
att riksdagen beslutar att upphäva reglerna i 3 kap. 4--7§§
kommunallagen (1977:179) om personalföreträdares närvarorätt vid
sammanträden med kommunala nämnder och styrelser.
Yrkanden med samma innebörd framläggs vidare i motionerna
1989/90:K602 av Hugo Andersson m.fl. (c), 1989/90:K625 yrkande 7
av Birgit Friggebo m.fl. (fp) och 1989/90:K634 yrkande 5 av
Anders Björck m.fl. (m).
I motionerna anförs bl.a. följande. Den fackliga
representationen i kommunala nämnder innebär tillgodoseende av
en grupps intressen helt vid sidan av de demokratiska valen.
Personalföreträdare har genom sin närvarorätt getts direkta
möjligheter att påverka besluten, som andra medborgare inte har.
Den särställning som de fackliga organisationerna getts är ur
principiell synpunkt oacceptabel. Det är omöjligt att finna
hållbara skäl för att just de fackliga organisationerna och
enbart dessa skall tillförsäkras särskild representation.
Lagstiftningen har medfört ökade ekonomiska bördor och en utökad
byråkrati för kommunerna.
Gällande bestämmelser m.m.
De i motionerna åsyftade bestämmelserna om närvarorätt för
personalföreträdare i kommunala nämnder är intagna i 3a kap.
kommunallagen. Enligt dessa bestämmelser ges kommunernas och
landstingskommunernas anställda en rätt att närvara vid
sammanträden med andra nämnder än styrelsen. Med närvarorätten
följer yttranderätt. Närvarorätten gäller vid en nämnds
behandling av ärenden som rör förhållandet mellan kommunen eller
landstingskommunen som arbetsgivare och dess anställda.
Myndighetsutövning mot enskild och frågor där ett utpräglat
partsförhållande råder omfattas inte av närvarorätten. Högst tre
personalföreträdare och ersättare för dem får finnas i varje
nämnd.
I det av riksdagen godkända utskottsbetänkandet där det
aktuella lagförslaget behandlas (KU1985/86:3) angav utskottet
bl.a. att det enligt utskottets mening varken från
konstitutionell synpunkt eller i övrigt kunde riktas några
erinringar mot förslaget. I en gemensam reservation (3 m, 2 fp,
2 c) hemställdes att propositionen skulle avslås.
Tidigare riksdagsbehandling
Utskottet avstyrkte under åren 1986--1988 vid tre tillfällen
(KU 1985/86:15, KU 1986/87:21 och 1988/89:KU3) motioner av samma
innebörd som de nu aktuella. Utskottet framhöll i betänkande
KU1985/86:15 bl.a. att det förutsatte att regeringen noggrant
följde utvecklingen på området och, om det visade sig påkallat,
tillsåg att en utvärdering kom till stånd. I betänkandena
KU1986/87:21 och 1988/89:KU3 hänvisade utskottet bl.a. till
ett av Arbetslivscentrum inlett forskningspojekt gällande den
nya lagstiftningen. Under föregående riksmöte behandlade
utskottet ytterligare tre motioner (m, fp resp. c) vari begärdes
att den aktuella lagstiftningen skulle upphävas. Vid det
tillfället förelåg kommunallagsgruppens (C 1986:A)
slutbetänkande Ny lag om kommuner och landsting (Ds 1988:52). I
betänkandet föreslogs en översyn av reglerna, vilken angavs
kunna ske om och när en övergång till en friare kommunal
nämndorganisation blir aktuell. Enligt kommunallagsgruppen borde
man också avvakta resultatet av Arbetslivscentrums i det
föregående omnämnda arbete innan några ändringar vidtogs.
Utskottet uttalade att det mot bakgrund av pågående och planerat
utredningsarbete rörande den påtalade lagstiftningen inte fanns
anledning för riksdagen att nu göra något särskilt uttalande
eller vidta någon åtgärd i saken. Med det anförda fick
motionerna anses besvarade (1989/90:KU3). Riksdagen följde
utskottet.
Kommunallagskommittén
Kommunallagskommittén har i sitt betänkande (SOU 1990:24) Ny
kommunallag tagit upp den i motionerna väckta frågan. Kommittén,
som inte anser att det nu finns anledning att upphäva
bestämmelserna om närvarorätt för de anställda, föreslår att de
nuvarande bestämmelserna i kommunallagen om närvarorätt för de
anställda tas in i den föreslagna nya kommunallagens 7:e kapitel
-- Medbestämmandeformer för de anställda.
Kommunallagskommittén föreslår vidare att i de nuvarande
bestämmelserna om närvarorätt för de anställda görs -- utöver
visssa språkliga och redaktionella ändringar -- två smärre
sakliga ändringar.
Den ena frågan gäller i vilka nämnder närvarorätten skall få
användas. Kommittén föreslår att närvarorättsbestämmelserna inte
i fortsättningen skall gälla bl.a. revisionsnämnder,
förtroendenämnder, överförmyndarnämnder och valnämnder. Den
andra frågan gäller vilka konsekvenser det bör få att en
personalföreträdare inte har kallats till ett sammanträde som
han varit behörig att närvara vid. I några kammarrättsavgöranden
har detta lett till att de beslut som fattats vid sammanträdet
upphävts. Kommittén föreslår att en utebliven kallelse av
personalföreträdare inte bör leda till beslutsupphävande.
Utskottets bedömning
Den i motionerna upptagna frågan har behandlats av
kommunallagskommittén vars betänkande (SOU 1990:24) Ny
kommunallag för närvarande är under beredning i
civildepartementet. Arbetet bedrivs med sikte på att regeringen
under våren 1991 skall avlämna en proposition med förslag till
en ny kommunallag. Riksdagen bör enligt utskottets mening inte
föregripa detta arbete genom att nu ta ställning till den i
motionerna upptagna frågan. Med det anförda får motionerna
1989/90:K256 yrkande 2, 1989/90:K602, 1989/90:K625 yrkande 7 och
1989/90:K634 yrkande 5 anses besvarade.
9. Närvarorätt i kommunala nämnder även för andra
förtroendevalda
Motion
I motion 1989/90:K607 av Birger Andersson (c) yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i
kommunallagen att en precisering sker av 3 kap. 15§
kommunallagen om suppleanters närvarorätt.
I motionen erinras om att bakgrunden till nyssnämnda
bestämmelse, som ger fullmäktige möjlighet att bestämma att
vissa förtroendevalda skall ha närvaro- och yttranderätt i en
nämnd, där den förtroendevalda varken är ledamot eller
suppleant, var att i första hand ge heltidsengagerade
förtroendevalda närvaro- och yttranderätt i nämnder där de inte
är ledamöter eller suppleanter. Motionären anser det nödvändigt
att lagtexten, som inte är preciserad till att endast avse
förtroendevalda av sistnämnt slag utan som formellt omfattar en
vidare krets, preciseras i angivet hänseende. Enligt motionären
ger bestämmelsens nuvarande utformning nämligen möjlighet för
mindre partier att erhålla överrepresentation i styrelser och
nämnder.
Kommunallagskommittén
Kommunallagskommittén föreslår i sitt betänkande (SOU 1990:24)
Ny kommunallag att en motsvarighet till bestämmelsen i 3 kap.
15§ nuvarande kommunallag tas in i den föreslagna nya
kommunallagens 4:e kapitel -- De förtroendevalda -- under 13§.
Enligt bestämmelsen har fullmäktige frihet att begränsa sitt
beslut så att den förtroendevalde får endast närvarorätt eller
närvaro- och yttranderätt. (Beträffande kommitténs överväganden
i saken, se angivna betänkande s.98f.)
Kommittén tar i förevarande sammanhang även upp frågan om de
mindre partiernas insyn. Kommitténs överväganden i denna del
utmynnar i ett förslag om att s.k. småpartier får rätt att ha en
observatörspost i styrelsen. Förslaget innebär att företrädare
för de mindre partierna genom stöd i kommunallagen skall ha
närvaro- och yttranderätt vid styrelsens sammanträden (4kap.
14§ i förslaget till ny kommunallag).
Kommunallagskommitténs betänkande är för närvarande föremål
för remissbehandling.
Utskottets bedömning
Den i motionen upptagna frågan har behandlats av
kommunallagskommittén vars betänkande (SOU 1990:24) Ny
kommunallag för närvarande är under beredning i
civildepartementet. Arbetet bedrivs med sikte på att regeringen
under våren 1991 skall avlämna en proposition med förslag till
en ny kommunallag. Riksdagen bör enligt utskottets mening inte
föregripa detta arbete genom att nu ta ställning till den i
motionen upptagna frågan. Med det anförda får motion
1989/90:K607 anses besvarad.
10. Ekonomisk ersättning till de förtroendevalda m.m.
Motioner
I motion 1989/90:K609 av Bo Finnkvist och Kjell Nordström
(båda s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad som i motionen anförts om behovet av lagstiftning om
ersättningsbestämmelser i samband med politiska uppdrag.
I motionen pekas på olika orättvisor och brister i fråga om
den ersättning som för närvarande utgår i samband med kommunala
uppdrag. Motionärerna hävdar att det fordras lagstiftning för
att komma till rätta med dessa orättvisor. Enligt motionen är
det ur demokratisk synpunkt viktigt att lagstiftningen utformas
så att alla kan vara delaktiga i det politiska arbetet utan
ekonomiska förluster som följd. I motionen anges följande
riktlinjer för lagstiftningen i fråga.
Lagreglerna bör utformas så att det klart och tydligt framgår
att förlorad arbetsförtjänst skall ersättas utöver eventuellt
arvode. De bör också få en utformning som innebär att
förtroendevalda har rimlig tid till att exempelvis byta kläder
och resa till sammanträdet. Detta kan ta lång tid ibland p.g.a.
smutsiga jobb, långa avstånd m.m. Reglerna bör också möjliggöra
för skiftarbetare att ta kompensationsledigt i vissa
situationer, exempelvis när en förtroendevald arbetar på natten
och skall sammanträda på dagtid. Tid till vila mellan arbetets
slut på morgonen och sammanträdets början skall finnas. I annat
fall skall man ha rätt att sluta arbetet tidigare i en del fall
för att få sova.
I motion 1989/90:K615 av Birgitta Johansson och Anders Nilsson
(båda s) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om att
kommunerna skall åläggas en skyldighet att utbetala ersättning
för förlorad arbetsersättning till de förtroendevalda.
I motionen erinras om att rekryteringen till politiska uppdrag
inte följer befolkningsstrukturen. Enligt motionen föreligger
bl.a. en betydande överrepresentation för offentligt anställda
gentemot privatanställda. Detta anges bl.a. bero på skillnader
mellan dessa grupper med avseende på rätten till ersättning för
förlorad arbetsförtjänst. Motionärerna konstaterar att många
kommuner inte utnyttjat den sedan år 1983 föreliggande
möjligheten att besluta om ersättning till förtroendevalda för
förlorad arbetsförtjänst vid utövande av politiskt uppdrag.
Motionärerna anser det mot angiven bakgrund nödvändigt att
riksdagen nu tar initiativ till lagstiftning av innebörd att
kommunerna skall åläggas skyldighet att utbetala ersättning för
förlorad arbetsinkomst.
I motion 1989/90:K624 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö
m.fl. (c), vari yrkas att riksdagen skall uttala sig om viss
inriktning av det fortsatta reformarbetet på det kommunala
området, anges såvitt nu är i fråga bl.a. följande.
Motionärerna anser det viktigt att frågor som rör de
förtroendevaldas villkor och rollfördelningen mellan olika
kategorier förtroendevalda undersöks utifrån
kommunaldemokratiska aspekter. I sammanhanget tas särskilt upp
frågan om den ekonomiska ersättningen till de förtroendevalda.
Motionärerna, som anser det angeläget att arvoderingen är sådan
att de som lägger tid på kommunalt arbete får en rimlig
ekonomisk kompensation för detta, föreslår att förrättnings- och
sammanträdesarvoden är så tilltagna att alla skall kunna åta sig
ett kommunalt uppdrag. Enligt motionärernas mening bör arvodena
vara lika för alla.
Gällande regler; utredningsförslag
I 2 kap. 29 § och 3 kap. 16§ kommunallagen föreskrivs att
fullmäktige får besluta att till ledamot och suppleant i
fullmäktige eller beredning och till ledamot och suppleant i
styrelsen eller annan nämnd skall i skälig omfattning utgå
ersättning för resekostnader och andra utgifter som föranleds av
uppdraget, förlorad arbetsförtjänst samt arvode, pension och
andra ekonomiska förmåner. Om fullmäktige beslutar att arvode
skall utgå skall arvodet bestämmas till lika belopp för lika
uppdrag.
I proposition 1986/87:91 om aktivt folkstyre i kommuner och
landsting behandlades frågan om det finns skäl att införa en
skyldighet för kommunerna och landstingen att ersätta
förtroendevalda för förlorad arbetsförtjänst när de fullgör
kommunala uppdrag. I propositionen angav civilministern att den
angivna möjligheten i och för sig inte utnyttjats i tillräcklig
mån men att han inte var beredd att i förevarande sammanhang
aktualisera särskilda åtgärder i frågan. I samband med
utskottets behandling av propositionen (KU1987/88:23) tog
utskottet upp flera motioner vari bl.a. begärts
lagstiftningsåtgärder syftande till ökad ersättning till de
förtroendevalda. Utskottet, som hade inhämtat att civilministern
avsåg att inom kort tillkalla en särskild utredning med uppdrag
bl.a. att överväga frågan om ersättning till de kommunalt
förtroendevalda, ansåg inte att något initiativ från riksdagens
sida i de i motionerna berörda frågorna borde tas. Med det
anförda fick motionerna enligt utskottet anses besvarade.
Riksdagen följde utskottet.
Den ovannämnda utredningen har därefter genomförts. I ett
delbetänkande av förtroendeuppdragsutredningen (Ds 1988:46)
Pengar är inte allt men ... föreslås sammanfattningsvis bl.a.
följande.
De nuvarande ersättningsreglerna i kommunallagen ändras så att
kommunerna blir obligatoriskt skyldiga att ersätta de
förtroendevalda för förlorad arbetsförtjänst som de går miste om
på grund av uppdraget. Däremot blir det även i fortsättningen
helt frivilligt för kommunerna om de vill ersätta de
förtroendevalda med t.ex. arvode för själva uppdraget.
Kommunerna ges genom förslaget stor frihet att själva utforma
sina ersättningssystem beroende på lokala förhållanden och
enskilda förtroendevaldas speciella situation. -- Utredningen
har avstått från att rekommendera något speciellt
ersättningssystem framför något annat men gett exempel på olika
tänkbara metoder. Reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari
1992 varigenom kommunerna får god tid på sig att planera för ett
godtagbart system för ersättning för förlorad arbetsförtjänst.
Den ersättningsberättigade inkomstförlusten får enligt förslaget
avse all tid som behövs för att ta sig mellan arbetsplatsen och
förrättningslokalen, ackordsersättning, skifttillägg och
liknande förmåner samt rimlig ledighet i anslutning till
sammanträden för bl.a. skiftarbetande, ombordanställda m.fl. som
har obekväma arbetstider eller säregna arbetsförhållanden i
övrigt.
Utskottets bedömning
De i motionerna upptagna frågorna har behandlats av
förtroendeuppdragsutredningen i delbetänkandet (Ds 1988:46)
Pengar är inte allt men ... Betänkandet bereds i
civildepartementet i anslutning till arbetet med en ny
kommunallag. Riksdagen bör enligt utskottets mening inte
föregripa regeringens ställningstagande i frågan genom att nu ta
ställning till i motionerna upptagna frågor. Med det anförda får
motionerna 1989/90:K609, 1989/90:K615 och 1989/90:K624 såvitt nu
är i fråga anses besvarade.
11. Öppna styrelse-, nämnd- och utskottssammanträden
Motioner
I motion 1989/90:K611 yrkande 5 av Claes Roxbergh m.fl. (mp)
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om offentliga
nämndsammanträden enligt vad som anförts i motionen.
I motionen framläggs en rad förslag syftande till ett utökat
kommunalt självstyre. Som ett led i denna utveckling föreslås
olika åtgärder syftande till att på olika sätt engagera den
enskilde i den kommunala verksamheten och att öka insynen i
denna verksamhet. I det sammanhanget föreslår motionärerna
införande av offentliga nämndsammanträden. Av sekretesshänsyn
bör enligt motionen dock undantas ärenden rörande vissa
personfrågor.
I motion 1989/90:K624 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö
m.fl. (c), vari yrkas att riksdagen skall uttala sig om viss
inriktning av det fortsatta reformarbetet på det kommunala
området, anges såvitt nu är i fråga bl.a. följande.
Motionärerna anser det viktigt att på olika sätt öka
kommuninvånarnas möjlighet till information och insyn. Ett sätt
att göra detta kan enligt motionen vara att kommunernas
styrelser och nämnder ges rätt att besluta om öppna sammanträden
i vissa fall. I sammanhanget erinras om att riksdagens utskott
sedan ett par år tillbaka kan besluta att vissa sammanträden
skall vara öppna för allmänheten och att erfarenheterna av denna
reform är positiva.
I motion 1989/90:K625 yrkande 8 av Birgit Friggebo m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om offentliga nämndsammanträden.
I motionen erinras om att nämndernas och kommunstyrelsens
sammanträden, i motsats till kommunfullmäktiges, inte är
offentliga. Enligt motionen är denna slutenhet inte alltid
motiverad. Motionärerna påpekar att en lagstiftning som tillåter
direkt valda kommundelsfullmäktige innebär att öppenheten
gentemot allmänheten ökar, eftersom kommundelsfullmäktiges
sammanträden kommer att vara offentliga. Enligt motionen bör de
kommuner som önskar bibehålla nuvarande nämndorganisation ges
möjlighet till större öppenhet genom helt eller delvis öppna
nämndsammanträden. I motionen pekas på att en möjlighet i
stället kan vara att ha offentliga informationssammanträden men
att beslutssammanträdena förblir slutna. De närmare formerna för
de olika slagen av sammanträden bör enligt motionärerna beslutas
lokalt.
I motion 1989/90:K634 yrkande 6 av Anders Björck m.fl. (m)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om öppna nämnd-och utskottssammanträden.
Motionärerna anser att det vore värdefullt om en
försöksverksamhet inleds som gör det möjligt för kommun eller
nämnd att besluta om helt eller delvis öppna nämndsammanträden i
ärenden som inte rör myndighetsutövning mot enskilda. Enligt
motionen skulle en sådan offentlighet öka medborgarnas insyn i
den kommunalpolitiska processen och öka intresset för de beslut
som fattas.
Tidigare riksdagsbehandling m.m.
Utskottet har tidigare vid flera tillfällen avstyrkt motioner
vari föreslagits att kommunerna ges möjlighet att besluta om
offentliga nämndsammanträden. Senaste gången var under
föregående riksmöte (1989/90:KU3). Utskottsföreträdare för fyra
av riksdagens partier (m, fp, c och mp) reserverade sig.
Riksdagen följde utskottsmajoriteten.
Kommunallagskommittén har inte i sitt betänkande (SOU 1990:24)
Ny kommunallag behandlat frågan om offentliga styrelse- och
nämndsammanträden, vilken inte omfattades av kommitténs uppdrag.
I ett gemensamt särskilt yttrande av tre av kommittéledamöterna
(fp, m resp. c) förordas att som ett led i att stärka den
kommunala demokratin försök prövas med helt eller delvis öppna
styrelse- och nämndsammanträden i ärenden som inte rör
myndighetsutövning mot enskild (angivna bet. s.240).
Utskottets bedömning
Utskottet har tidigare vid flera tillfällen avstyrkt motioner
vari föreslagits att kommunerna ges möjlighet att besluta om
offentliga nämndsammanträden (se KU 1983/84:32, KU 1985/86:15 KU
1986/87:21 och 1989/90:KU3). Vad som nu anförts i de
föreliggande motionerna och som i övrigt framkommit i ärendet
ger inte utskottet anledning att föreslå riksdagen att frångå
sina tidigare ställningstaganden. Med det anförda avstyrker
utskottet motionerna 1989/90:K611 yrkande 5, 1989/90:K624 såvitt
nu är i fråga, 1989/90:K625 yrkande 8 och 1989/90:K634 yrkande
6.
12. Insynen i kommunala bolag och stiftelser
Motioner
I motion 1989/90:K611 yrkande 4 av Claes Roxbergh m.fl. (mp)
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur
offentlighetsprincipen skall kunna utvidgas enligt vad som
anförts i motionen.
I motionen framläggs en rad förslag syftande till ett utökat
kommunalt självstyre. Som ett led i denna utveckling föreslås
olika åtgärder syftande till att på olika sätt engagera den
enskilde i den kommunala verksamheten och till att öka insynen i
denna verksamhet. I det sammanhanget föreslår motionärerna, som
vänder sig mot att en kommun kan undgå insyn genom att bilda
kommunala företag, att offentlighetsprincipen införs i bolag och
stiftelser som drivs av kommun och landsting.
I motion 1989/90:K625 yrkande 9 av Birgit Friggebo m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om insyn i och kontroll av kommunala företag.
I motionen framhålls det angelägna i att offentliga uppgifter
i så stor utsträckning som möjligt handhas i offentligrättsliga
och demokratiska former. Enligt motionen skall därför
huvudprincipen för landsting och kommuner vara att nämndformen
är den primära verksamhetsformen. Om emellertid en annan
verksamhetsform väljs skall det, framhåller motionärerna, vara
en självklarhet att medborgarnas insyn och kontroll skall vara
lika stor som i reguljära nämnder och styrelser. Mot bakgrund av
det anförda anser motionärerna det angeläget att regeringen
snarast presenterar förslag till lagreglering av insynen i
kommunala företag. Enligt motionen bör viktiga delar i ett
sådant förslag vara att kommunfullmäktige bestämmer det
kommunala ändamålet med verksamheten och utser
styrelseledamöter. Motionärerna anser vidare att vissa
styrelsefrågor i de kommunala bolagen bör kräva
kommunfullmäktiges godkännande och att fullmäktige bör ha insyn
via en i särskild ordning vald revisor. Enligt motionen skall
vad som sagts ovan också gälla företagsformer där kommuner och
landsting endast är delägare. Det framhålls vidare att den
företagare som samarbetar med en kommun från början skall veta
att full offentlighet råder i sådant samarbete.
Kommunallagskommittén
Kommunallagskommittén föreslår i betänkandet (SOU 1990:24) Ny
kommunallag två nya bestämmelser -- intagna i 3 kap. 13 och 14
§§ i det framlagda förslaget till ny kommunallag -- om kommunala
företag som syftar till att trygga kraven på insyn i, inflytande
i och kontroll över sådana företag.
Bestämmelserna har följande lydelse:
13 § Om en kommun eller ett landsting för sin verksamhet
använder aktiebolag, stiftelse, ekonomisk förening, ideell
förening eller handelsbolag skall fullmäktige vidta åtgärder för
att trygga inflytande och kontroll över verksamheten. Åtgärderna
skall vidtas med hänsyn till andelsförhållandena i företaget,
verksamhetens art och övriga omständigheter.
Om inte särskilda skäl finns emot det, skall fullmäktige
1. fastställa det kommunala ändamålet med verksamheten,
2. utse styrelseledamöter i företaget och en revisor samt
3. se till att sådana beslut i företaget som är av principiell
beskaffenhet godkänns av fullmäktige.
14 § I fråga om företag vari kommunen eller landstinget
bestämmer ensam skall fullmäktige besluta vad som skall gälla i
fråga om rätt för allmänheten att ta del av företagets
handlingar.
I motiveringen till den föreslagna 13§ anförs bl.a.
följande. (angivna bet. s.180).
Med hänsyn till hur skiftande förhållandena kan vara, sägs i
bestämmelsen att åtgärderna i fråga om inflytande och kontroll
skall vidtas med hänsyn till andelsförhållandena i företaget,
verksamhetens art och övriga omständigheter. Ytterst måste det
bero på en samlad bedömning av omständigheterna i det enskilda
fallet om lagens krav på inflytande och kontroll skall anses
uppfyllt.
Regleringen har sin största betydelse i fråga om sådana
juridiska personer i vilka det inte finns någon annan intressent
än en kommun eller ett landsting eller där kommunen eller
landstinget är den helt dominerande intressenten. Formellt
gäller emellertid regeln även andra kommunala andelsinnehav. Det
kan gälla samarbete mellan en kommun eller ett landsting å ena
sidan och en annan kommun eller ett landsting, staten eller en
enskild å den andra sidan.
I motiveringen till den föreslagna 14§ anförs bl.a.
följande. (angivna bet. s.89f.).
Enligt vår mening bör regleringen begränsas till sådana
företag vari en kommun eller ett landsting bestämmer ensam. I
fråga om sådana företag som även andra har del i skulle nämligen
fullmäktiges beslut om offentlighet lätt bli verkningslöst,
eftersom kommunen eller landstinget har begränsade
styrningsmöjligheter. I sådana företag är medbestämmanderätten
delad och kommunen eller landstinget saknar normalt full
kontroll. Det kan inte anses vara någon god ordning att ålägga
kommuner och landsting en skyldighet att fatta ett beslut som de
saknar praktisk möjlighet att verkställa.
De kommunala besluten om offentlighet kan behöva föregås av
ett utredningsarbete som ger fullmäktige en samlad överblick
över de kommunala företagsförhållandena i kommunen eller
landstinget. Vi föreslår därför en särskild övergångstid för de
redan befintliga kommunala företagen. En sådan tid kan enligt
vår mening inte bestämmas till kortare tid än två år.
Kommunallagskommitténs betänkande är för närvarande föremål
för remissbehandling.
Utskottets bedömning
De i motionerna upptagna frågorna har behandlats av
kommunallagskommittén vars betänkande (SOU 1990:24) Ny
kommunallag för närvarande bereds i civildepartementet. Arbetet
bedrivs med sikte på att regeringen under våren 1991 skall
avlämna en proposition med förslag till en ny kommunallag.
Riksdagen bör enligt utskottets mening inte föregripa detta
arbete genom att nu ta ställning till de i motionerna upptagna
frågorna. Med det anförda får motionerna 1989/90:K611 yrkande 4
och 1989/90:K625 yrkande 9 anses besvarade.
13. Rådgivande kommunala folkomröstningar
Motioner
I motion 1989/90:K624 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö
m.fl. (c), vari yrkas att riksdagen skall uttala sig om viss
inriktning av det fortsatta reformarbetet på det kommunala
området, anges såvitt nu är i fråga bl.a. följande.
I motionen erinras om att kommunfullmäktige har rätt att
genomföra folkomröstningar eller opinionsundersökningar som ett
led i den kommunala beredningsprocessen och att valnämnden får
anlitas för sådana omröstningar. Enligt motionärerna är det en
brist, som kan leda till osäkerhet vid användningen av
folkomröstningsinstitutet, att det i fråga om förfarandet i
övrigt inte finns några regler. Motionärerna anser därför att
förfaranderegler bör utarbetas, vari bl.a. anges beslutsgången
vid anordnande av omröstningar, rätten att formulera
omröstningsfrågor och tidpunkt för genomförandet av
omröstningar.
I motion 1989/90:K625 yrkande 5 av Birgit Friggebo m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om
förfarandelag för kommunala folkomröstningar.
Enligt motionen bör kommunala folkomröstningar kunna
genomföras i olika konkreta frågor, något som stärker
kommuninvånarnas möjligheter att påverka utvecklingen i sin
kommun. Motionärerna erinrar om att folkpartiet under lång tid
drivit kravet att särskilda förfaranderegler skall införas för
kommunala folkomröstningar i syfte att göra det enklare att
ordna sådana omröstningar. Genomförandet av kommunal
folkomröstning skall enligt motionärernas mening kunna ske efter
beslut av kvalificerad minoritet, t.ex. en tredjedel i
kommunfullmäktige. Även andra former för att utlösa en sådan
omröstning, t.ex. folkinitiativ, bör utredas i sammanhanget.
I motionen yrkas vidare att riksdagen beslutar om en sådan
ändring av kommunallagen att en kommun vid lokala
folkomröstningar skall informera kommuninvånarna om de olika
alternativ som är föremål för omröstning (yrkande 6).
Enligt motionen bör det genom lagstiftning utformad av
utskottet införas skyldighet för en kommun, som beslutat att
hålla en lokal folkomröstning, att informera kommuninvånarna om
de olika alternativ som är föremål för omröstning.
Nuvarande ordning
Enligt 2 kap. 18 § kommunallagen får kommunfullmäktige och
landsting besluta att som ett led i beredningen av ett ärende
som tillhör fullmäktiges eller landstingets handläggning skall
inhämtas synpunkter från medlemmar i kommunen eller i
landstingskommunen. Detta kan enligt bestämmelsen ske genom
omröstning, opinionsundersökning eller liknande förfarande. Ett
sådant förfarande kan även genomföras i del av en kommun.
Valnämnden i kommunen får anlitas, om inte nämndens verksamhet i
övrigt hindras därigenom. För att en landstingskommun skall få
anlita valnämnd krävs dessutom att kommunfullmäktige gett
tillstånd till detta.
Frågan om förfarandet vid omröstning m.m. som anordnas med
stöd av 2 kap. 18§ kommunallagen har inte närmare reglerats. I
proposition 1975/76:187 om kommunal demokrati, ny kommunallag
m.m. anförde föredragande departementschefen att det inte syntes
nödvändigt att närmare reglera förfarandet i samband med de
olika typer av opinionsundersökningar som kan komma i fråga och
att det ankommer på kommunfullmäktige och landsting att utfärda
de föreskrifter härom som behövs. Enligt departementschefen kan
det när opinionsundersökningen har karaktär av omröstning gälla
frågor av samma slag som de spörsmål som regleras i vallagen,
dvs. rätten att delta i omröstningen, förfarandet vid röstning,
räkning av röster etc. Av 1§ vallagen (1972:620, senast
omtryckt 1987:1334) framgår att lagen inte är tillämplig på
kommunala opinionsundersökningar av det slag som behandlas i 2
kap. 18§ kommunallagen. Inte heller folkomröstningslagen
(1979:369) är tillämplig på kommunala folkomröstningar.
Tidigare riksdagsbehandling
Frågan om kommunala folkomröstningar har behandlats i
riksdagen vid ett flertal tillfällen med anledning av motioner i
ämnet. Motionerna har bl.a. innehållit yrkanden om en särskild
förfarandelag för att göra det enklare att anordna
folkomröstningar. Utskottet har avstyrkt motionerna
(KU1980/81:2, KU1983/84:32, KU1985/86:15, KU1986/87:21
och 1989/90:KU3). Riksdagen har följt utskottet.
Kommunallagskommitténs betänkande
Kommunallagskommittén föreslår i sitt betänkande (SOU 1990:24)
Ny kommunallag att reglerna om kommunala folkomröstningar och
liknande förfaranden behålls utan någon utvidgning. Kommittén
redovisar i saken bl.a. följande överväganden (angivna bet.
s.108):
De nuvarande möjligheterna att ordna folkomröstningar m.m. är
avsedda att vara ett extra led i det sedvanliga
beredningsförfarandet. Syftet är att tillhandahålla fullmäktige
ett så brett beslutsunderlag som möjligt.
Genom att ordna en rådgivande folkomröstning kan fullmäktige
vid behov få information om kommunmedlemmarnas ståndpunkt i
viktiga saker. För kommunmedlemmarna kan möjligheten att på
detta sätt få uttrycka sin åsikt vara betydelsefull, eftersom de
i val närmast har möjlighet att påverka de allmänna riktlinjerna
för kommunalpolitiken. Ytterst måste det dock vara de
förtroendevalda ledamöterna i fullmäktige som har det fulla
ansvaret för beslutens innehåll. Detta är en självklar ordning
med utgångspunkt i den representativa demokratin. Om man skulle
gå längre och införa någon form av beslutande omröstningar eller
en möjlighet till folkinitiativ är däremot risken stor för en
urholkning av den representativa demokratin.
Kommittén tar i betänkandet vidare upp frågan om det behövs
särskilda regler om förfarandet. I den delen anför kommittén
bl.a. följande (angivna bet. s.109):
Vad som skulle kunna komma i fråga att reglera är sådana
spörsmål som rätten att delta i omröstningen, hur olika
alternativ skall bestämmas och anges, hur röstningen går till,
räkning av röster etc.
Vi menar att regler av denna art skulle innebära en onödig
formalisering som i vissa situationer rentav skulle kunna
motverka syftet med folkomröstningar, nämligen att på ett
relativt enkelt sätt få ett fördjupat beslutsunderlag i vissa
särskilt angelägna frågor. Med hänsyn till att riksdagen så sent
som i november 1989 avvisade kraven på förfaranderegler går vi
inte in på frågan närmare än så här.
Utskottets bedömning
De i motionerna upptagna frågorna har behandlats av
kommunallagskommittén vars betänkande (SOU 1990:24) Ny
kommunallag för närvarande bereds i civildepartementet. Arbetet
bedrivs med sikte på att regeringen under våren 1991 skall
avlämna en proposition med förslag till en ny kommunallag.
Riksdagen bör enligt utskottets mening inte föregripa detta
arbete genom att nu ta ställning till de i motionerna upptagna
frågorna. Med det anförda får motionerna 1989/90:K624 såvitt nu
är i fråga och 1989/90:K625 yrkandena 5 och 6 anses besvarade.
14. Statliga bidrag till kommunerna
Motion
I motion 1989/90:K624 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö
m.fl. (c), vari yrkas att riksdagen skall uttala sig om viss
inriktning av det fortsatta reformarbetet på det kommunala
området, anges såvitt nu är i fråga bl.a. följande.
Motionärerna är kritiska mot den direktstyrning som i dag i
mycket stor utsträckning sker genom de villkor och förbehåll som
är knutna till statliga bidrag till kommunerna, t.ex. på
barnomsorgens område. Motionärerna anser att de riktade bidragen
bör avskaffas och att kommunerna i stället bör ges ett enhetligt
bidrag, beräknat efter vissa bestämda kriterier såsom
invånarantal, skattekraft, barnantal och antalet pensionärer.
Enligt motionen skulle en sådan åtgärd innebära att kommunerna
skulle få betydligt friare händer vid användningen av
tillgängliga resurser. Kommunerna ges därigenom bättre
möjligheter att kunna anpassa verksamheten efter de särskilda
omständigheter som gäller i varje kommun. Innehållet i den
kommunala självstyrelsen skulle vidgas.
Gällande ordning m.m.
De statliga bidragen till kommunerna kan indelas i två
huvudgrupper, nämligen allmänna bidrag och specialdestinerade
bidrag. Det allmänna bidraget utgör ett tillskott till den
kommunala ekonomin utan särskilt förbehåll beträffande medlens
användning. Det specialdestinerade bidraget avser specifik
kommunal verksamhet.
I den senaste budgetpropositionen (prop. 1989/90:100, Bil. 2,
avsnitt 3.3.2) anger civilmistern att en parlamentarisk
utredning skall tillsättas med uppgift att göra en översyn av
statens bidrag till kommunerna. Översynen, som också avses
omfatta skatteutjämningssystemet, bör enligt civilministern
resultera i att en jämnare fördelning av kommunalskatterna kan
uppnås. Civilministern uttalar vidare bl.a. följande (s.29):
Från kommunernas och landstingens utgångspunkter kan en
alltför stor omfattning av specialdestinerade statsbidrag med
omfattande regleringar och bestämmelser begränsa möjligheterna
att välja de lämpligaste sätten för att uppnå önskade resultat.
Mot denna bakgrund bör, som uttalades i 1989 års
kompletteringsproposition, inriktningen vara att för kommuner
och landsting reducera inslaget av specialdestinerade
statsbidrag med omfattande regleringar och bestämmelser.
En kommitté har därefter tillsatts med uppdrag att utforma ett
nytt system för statens bidrag till kommuner och landsting och
att se över den kommunala sektorns övriga finansieringskällor.
Enligt utredningsdirektiven (Dir. 1990:20) bör utredningsarbetet
vara avslutat den 31 oktober 1991.
Utskottets bedömning
I motionen förordas att statens riktade bidrag till kommunerna
avskaffas och att kommunerna i stället bör ges ett enhetligt
bidrag. Utskottet vill erinra om att en utredning --
kommunalekonomiska kommittén -- nyligen tillsatts med uppgift
att bl.a. behandla dessa frågor. Utredningen syftar enligt
utredningsdirektiven bl.a. till att reducera inslaget av
specialdestinerade statsbidrag med omfattande regleringar och
bestämmelser. Mot angiven bakgrund finner utskottet inte
anledning att föreslå att riksdagen tar det i motionen begärda
initiativet. Med det anförda får motion 1989/90:K624 såvitt nu
är i fråga anses besvarad.
15. Utvidgad beskattningsrätt för kommunerna; kommunal
bensinskatt
Motioner
I motion 1989/90:K611 yrkande 6 av Claes Roxbergh m.fl (mp)
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om utvidgad
beskattningsrätt för kommunerna enligt vad som anförts i
motionen.
Enligt motionen är det nödvändigt att storstadskommunerna som
ett led i bekämpningen av sina miljöproblem ges möjligheter att
ta ut miljöavgifter. En utvidgad beskattningsrätt kan bl.a.
gälla
kollektivtrafikavgifter av arbetsgivare i kommunen för
uppbyggnad av en infrastruktur i form av ett förbättrat
kollektivtrafiksystem,
miljöavgifter på miljöfarlig verksamhet,
miljöavgifter för att påverka bilkörning eller konsumtion av
miljöfarliga produkter,
möjlighet till regional drivmedelsbeskattning,
kommunal fastighetsskatt, med lägesavgifter.
I motion 1989/90:K632 av Roy Ottosson m.fl (mp) yrkas att
riksdagen hos regeringen begär lagförslag som ger kommuner och
landsting rätt att ta ut skatt på bensin.
I motionen pekas på olika problem som biltrafiken orsakar. I
syfte att minska biltrafiken föreslår motionärerna att såväl
landsting som kommuner ges rätt att ta ut skatt på trafik och
drivmedel. Enligt motionen finns det skäl att ha olika
bensinskatt i olika delar av landet. Intäkterna från den
föreslagna extra skatten bör enligt motionärerna användas för
reparation av miljöskador och sjukvård. Motionärerna anger som
ytterligare ett användningsområde investeringar i
kollektivtrafik m.m.
Utredningsförslag
Storstadstrafikkommittén har i sitt slutbetänkande (SOU
1990:16) Storstadstrafik 5 -- Ett samlat underlag lagt fram
förslag om bl.a. en regional miljöavgift på drivmedel. Avsikten
med sådana avgifter anges vara att få till stånd ett särskilt
finansiellt stöd åt trafiksystemet i vissa regioner (Stockholm,
Göteborg och Malmö). Stödet skall åstadkommas genom att
drivmedel för motorfordon avgiftsbeläggs i dessa regioner. Ett
bakomliggande syfte anges vara att åstadkomma en dämpning av
biltrafiken i regionen. Enligt förslaget skall avgiftsnettot
användas för särskilda bidrag till kollektivtrafikanläggningar,
vägar och miljöskyddsanordningar.
Betänkandet, som remissbehandlats, bereds för närvarande i
kommunikationsdepartementet.
Utskottets bedömning
Frågor av det slag som tas upp i de båda motionerna har
behandlats av storstadstrafikkommittén i dess nyligen avgivna
betänkande (SOU 1990:16) Storstadstrafik 5 -- Ett samlat
underlag. Betänkandet har remissbehandlats och bereds för
närvarande i kommunikationsdepartementet. Mot angiven bakgrund
saknas det enligt utskottets mening anledning för riksdagen att
nu ta ställning till de i motionerna upptagna frågorna. Med det
anförda får motionerna 1989/90:K611 yrkande 6 och 1989/90:K632
anses besvarade.
16. Kommunal vårdnadsersättning
Motioner
I motion 1989/90:K608 av Rosa Östh m.fl. (c) yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till utvidgning av den
kommunala kompetensen så att det klarläggs att kommuner har rätt
att utge vårdnadsersättning.
I motionen förordas att kommunallagen ändras så att det
tydligt framgår att kommunerna äger rätt att besluta om
kommunala vårdnadsersättningar, dvs. ett generellt bidrag till
berörda föräldrar utan behovsprövning. Enligt motionen är
rättsläget i fråga om kommunernas kompetens på förevarande
område i viss mån oklart.
I motion 1989/90:K634 yrkande 7 av Anders Björck m.fl. (m)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kommunal vårdnadsersättning.
I motionen erinras om att det i ett flertal kommuner
föreligger ett starkt intresse för kommunal vårdnadsersättning
till föräldrar för vård av eget barn men att det i
förvaltningsdomstolspraxis emellertid ansetts att sådan
ersättning inte är förenlig med de kommunala
kompetensbestämmelserna. Enligt motionärerna är det angeläget
att de hinder som synes föreligga i fråga om kommuns rätt att
utge vårdnadsersättning blir undanröjda genom en ändring av
kommunallagen.
Gällande rätt
Den grundläggande bestämmelsen om kommunernas och landstingens
allmänna kompetens finns i 1 kap. 4§ första stycket
kommunallagen (KL), där det sägs att kommuner och landsting
själva får vårda sina angelägenheter. Vid sidan om den
grundläggande kompetensbestämmelsen i 1 kap. 4§ första stycket
KL har det i rättspraxis utbildats vissa grundprinciper som i de
flesta fall begränsar den kommunala kompetensen. Dessa är
lokaliseringsprincipen, förbudet mot att ge understöd åt
enskilda, förbudet mot att driva spekulativa företag,
likställighetsprincipen, förbudet mot beslut med retroaktiv
verkan och självkostnadsprincipen.
Frågan huruvida kommunal vårdnadsersättning är förenlig med de
kommunala kompetensbestämmelserna har vid olika tillfällen
prövats genom kommunalbesvär, varvid domstolarna hittills ansett
detta ej vara fallet.
Tidigare riksdagsbehandling
Motioner med samma innebörd som de här aktuella har behandlats
av utskottet vid flera tidigare tillfällen, bl.a. åren 1983,
1984, 1986 och 1989 (se KU 1982/83:21, KU 1984/85:6, KU
1985/86:15 och 1989/90:KU3). Utskottet har därvid avvisat
framförda förslag om ändringar i lagstiftningen som möjliggör
införandet av vårdnadsersättning. Riksdagen har följt utskottet.
Kommunallagskommittén
Kommunallagskommittén har i sitt i betänkandet (SOU 1990:24)
Ny kommunallag framlagda förslag till ny kommunallag intagit den
grundläggande bestämmelsen om kommunernas och landstingens
allmänna kompetens i 2 kap. 1§. Bestämmelsen är i och för sig
något mera omfattande och innehåller mera konkreta besked än den
nuvarande kompetensbestämmelsen i 1 kap. 4§ första stycket
kommunallagen men innebär inte någon egentlig saklig ändring.
Kommittén tar inte i betänkandet till särskild behandling upp
den i de nu aktuella motionerna upptagna frågan.
Utskottets bedömning
Den i motionerna upptagna frågan är kopplad till de
grundläggande bestämmelserna om kommunernas kompetens. Detta
ämne har behandlats av kommunallagskommittén vars betänkande
(SOU 1990:24) Ny kommunallag för närvarande bereds i
civildepartementet. Arbetet bedrivs med sikte på att regeringen
under våren 1991 skall avlämna en proposition med förslag till
en ny kommunallag. Riksdagen bör enligt utskottets mening inte
föregripa detta arbete genom att nu ta ställning till den i
motionerna upptagna frågan. Med det anförda får motionerna
1989/90:K608 och 1989/90:K634 yrkande 7 anses besvarade.
I motion 1989/90:K611 yrkande 7 av Claes Roxbergh m.fl. (mp)
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om möjligheter
för kommunerna att avvika från självkostnadsprincipen.
I motionen föreslås -- i samband med att förslag framläggs om
utökad beskattningsrätt som ett led i bekämpningen av
storstädernas miljöproblem -- att kommunerna ges rätt att avvika
från den s.k. självkostnadsprinicpen. Som exempel nämns därvid
prissättning på energi som avviker från självkostnadsprincipen
för att påverka konsumtionen och därmed kunna förverkliga
kommunernas energiplanering.
Kommunallagskommittén
Kommunallagskommittén föreslår i sitt betänkande (SOU 1990:24)
Ny kommunallag att den s.k. självkostnadsprincipen -- dvs. att
en kommun eller ett landsting inte får bestämma sina avgifter
till sådana belopp att de tillför kommunen eller landstinget en
ekonomisk vinst -- som för närvarande inte är reglerad men länge
har upprätthållits i rättspraxis skrivs in i den nya
kommunallagen. Samtidigt föreslår kommittén att det slås fast
att självkostnadsprincipen inte bara skall gälla gentemot
kommunens eller landstingets egna medlemmar utan även mot icke
kommunmedlemmar.
Kommittén, som inte går in på den närmare innebörden och
räckvidden av självkostnadsprincipen, utgår ifrån att dessa
frågor utreds och bestäms i annat sammanhang. Kommittén anser
vidare att det i annat sammanhang utreds om det bör införas en
möjlighet att tillämpa en enhetstaxa för olika energislag.
Stat--kommunberedningen (C 1983:02) har därefter getts i
uppdrag att utreda bl.a. de frågor som kommunallagskommittén
föreslagit skulle tas upp till särskild utredning. I
utredningsdirektiven (Dir. 1990:18) anges bl.a. att den del av
utredningsarbetet som avser självkostnadsprincipens gränser bör
bedrivas så att det kan samordnas med arbetet med en ny
kommunallag. Arbetet i den delen bör därför enligt direktiven
redovisas senast den 1 november 1990.
Utskottets bedömning
Den i motionen upptagna frågan är föremål för särskild
utredning av stat--kommunberedningen. Avsikten är att
utredningsarbetet skall samordnas med det inom
civildepartementet pågående arbetet med en ny kommunallag. Det
arbetet bedrivs med sikte på att regeringen under våren 1991
skall avlämna en proposition med förslag till en ny kommunallag.
Riksdagen bör enligt utskottets mening inte föregripa det
sålunda pågående beredningsarbetet genom att nu ta ställning
till den i motionen upptagna frågan. Med det anförda får motion
1989/90:K611 yrkande 7 anses besvarad.
18. Offentlig verksamhet på entreprenad
Motion
I motion 1989/90:K629 av Lars Leijonborg (fp) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en entydigare lagstiftning till
stöd för offentlig verksamhet på entreprenad.
I motionen tas -- mot bakgrund av stadgandet i 11 kap. 6§
regeringsformen (RF) om att förvaltningsuppgift i vissa fall kan
överlämnas till enskilda och att lagstöd krävs om överlämnandet
innefattar myndighetsutövning -- upp olika frågor gällande
kommuns överlämnande av förvaltningsuppgift till icke offentliga
rättssubjekt. Motionären hävdar under hänvisning till vissa
rättsfall att gränserna för vilka kommunala uppgifter som får
överlämnas till ett privaträttsligt subjekt är oklara och att
tveksamhet råder i fråga om vilka regler som gäller vid
överlämnande i fråga om t.ex. tystnadsplikt, kommunens
skadeståndsansvar, tjänstefel, försäkringsskydd osv. Enligt
motionären skulle det vara av stort värde för det pågående
arbetet med den offentliga sektorns förnyelse om de legala
förutsättningarna för offentlig verksamhet på entreprenad
klarlades.
Utredningsförslag
Under senare år har de i motionen upptagna frågorna berörts av
flera utredningar på det kommunala området, senast av 1986 års
folkrörelseutredning i dess betänkande (SOU 1987:35) Ju mer vi
är tillsammans, del 3 Underlag för reformer samt förslag.
Utredningen, som konstaterar att olika uppfattningar gäller i
frågan om kompetensregeln i 11 kap. 6§ RF över huvud taget är
tillämplig på kommunal verksamhet, föreslår att den allmänna
kompetensbestämmelsen i 1 kap. 4§ kommunallagen kompletteras
med ett nytt fjärde stycke av följande lydelse:
Kommun och landstingskommun får överlämna förvaltningsuppgift
till en annan kommun eller landstingskommun eller till enskild.
Om en sådan förvaltningsuppgift gäller en angelägenhet som det
finns särskilda bestämmelser om enligt tredje stycket, gäller
för överlämnandet vad som särskilt föreskrivs.
Syftet med förslaget är att undanröja den tveksamhet som
gäller i frågan om reglerna i 11 kap. 6§ RF är tillämpliga på
kommunal verksamhet. I den delen anför utredningen vidare
följande (angivna bet. s.76):
För att undanröja den osäkerhet som finns på detta område bör
i KL införas en bestämmelse, som klart fastställer kommuns
befogenhet att delegera förvaltningsuppgift. Bestämmelsen bör
lämpligen utformas som ett tillägg till KL 1 kap 4§ och
allmänt ange att kommun får överlämna förvaltningsuppgift till
annan. Bestämmelsen bör också innehålla ett förtydligande om
att, i det fall förvaltningsuppgiften omfattar sådan
angelägenhet för vilken finns bestämmelser i speciallag, så
gäller speciallagens bestämmelser.
Det bör poängteras, att den föreslagna bestämmelsen i KL skall
ses som en allmän kompetens för kommunen att överlåta
förvaltningsuppgift, en kompetens som när det rör sig om frågor
som behandlas i speciallag emellertid kan inskränkas genom
bestämmelser i speciallagen.
-- -- --
Med beteckningen "enskild" i det föreslagna tillägget avses
alla rättssubjekt som inte är offentliga, alltså bolag,
stiftelser, ideella och ekonomiska föreningar, samfälligheter
och enskilda fysiska personer.
Det angivna betänkandet, som har remissbehandlats, bereds i
civildepartementet.
Utskottets bedömning
Den i motionen upptagna frågan har behandlats av
folkrörelseutredningen i dess betänkande (SOU 1987:35) Ju mer vi
är tillsammans, del 3 Underlag för reformer samt förslag.
Betänkandet bereds i civildepartementet. Utskottet anser inte
att det finns anledning för riksdagen att ta det i motionen
förordade initiativet. Med det anförda avstyrker utskottet
motion 1989/90:K629.
19. Förbud mot kommunalt engagemang i normala affärsdrivande
företag
Motion
I motion 1989/90:K213 yrkande 2 av Carl Bildt m.fl. (m) yrkas
att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i
kommunallagstiftningen i syfte att förhindra kommunala
engagemang i normala affärsdrivande företag i enlighet med vad i
motionen anförts.
Enligt motionen bedrivs i många kommuner och landsting
kommunal verksamhet i bolagsform som i olika hänseenden är
olämplig och som bör förbjudas. Motionärerna pekar bl.a. på
vissa negativa effekter som uppkommer genom att offentliga
företag med stöd av subventioner direkt konkurrerar med privata
företag. I motionen hävdas vidare att det finns kommuner som,
trots att det inte är en kommunal uppgift, går in som ägare i
industri- och entreprenadföretag. Motionärerna framhåller att
kommuner inte långsiktigt kan förbättra en bygds
utvecklingsmöjligheter eller säkra sysselsättningen genom att
använda skattepengar för att subventionera företag.
Utredningsförslag m.m.
En utförlig beskrivning av gällande rätt i fråga om
kommunernas och landstingens förhållande till näringslivet finns
i betänkandet (SOU 1982:20) Kommunerna och näringslivet. En
sammanställning av rättsfall som tillkommit därefter finns i
betänkandet (Ds C 1986:16) Kommunal näringslivspolitik.
Kommunallagskommittén har i betänkandet (SOU 1990:24) Ny
kommunallag lämnat en översiktlig redovisning av rättsläget
(angivna bet. s.172).
Kommunallagskommittén diskuterar i betänkandet i ett särskilt
avsnitt frågan om gränserna för den kommunala kompetensen på
näringslivsområdet bör ändras. Kommitténs slutsats är att det
inte skall göras några ändringar i fråga om kommunernas och
landstingens befogenheter med avseende på näringslivet. I frågan
redovisas bl.a. följande överväganden (angivna bet. s.68):
I konsekvens med statens övergripande ansvar för
näringslivspolitiken bör man inte utvidga den kommunala
kompetensen på näringslivsområdet genom att frångå principen om
att direkt eller indirekt ekonomiskt stöd till enskilda företag
i syfte att påverka företagens lokalisering och utveckling inte
bör ingå i kommunernas och landstingens befogenheter. Det finns
flera skäl till detta. Samhälleligt stöd till företag brukar
mest bli aktuellt i regioner där man finner de ekonomiskt
svagare kommunerna, som är mindre attraktiva för näringslivet
och som kännetecknas av vikande befolkningsunderlag med ogynnsam
åldersfördelning. Det är inte rimligt att kommuner och landsting
i sådana regioner skall kunna ta på sig den tunga ekonomiska
börda som denna typ av stödåtgärder utgör. Kommunalt
företagsstöd kan inte förväntas bli effektivt när det gäller att
vända en ogynnsam utveckling i kommunen eller landstinget. Den
s.k. infrastrukturen, dvs. bostäder, barnomsorg, skolor,
sjukhus, vägar och andra kommunikationer samt annan offentlig
service, som det enligt speciallagstiftning och kommunallag
ankommer på kommuner och landsting att dra försorg om, är väl så
viktig för en gynnsam utveckling av näringslivet. Det skulle
inte vara någon framkomlig väg till en jämnare
välfärdsfördelning mellan olika delar av landet att låta
kommuner och landsting lämna ekonomiska bidrag till företagen,
vägledda av sina egna intressen.
Å andra sidan finns det inte heller någon anledning att minska
ner kommunernas och landstingens befogenheter med avseende på
näringslivet. Enligt vår uppfattning har kommunernas och
landstingens allmänt näringslivsfrämjande insatser stor
betydelse för företagens utveckling och som komplement till
statliga åtgärder.
När det gäller den lagtekniska regleringen föreslår kommittén
att de bestämmelser som reglerar kommunernas och landstingens
förhållande till näringslivet tas in i det kapitel i den
föreslagna nya kommunallagen vari kommunernas och landstingens
befogenheter anges. Kommittén föreslår två bestämmelser --
intagna i 2 kap. 6 och 7 §§ -- av följande lydelse:
6 § Kommuner och landsting får driva näringsverksamhet,
om den drivs utan vinstsyfte och går ut på att tillhandahålla
allmännyttiga anläggningar eller tjänster åt medlemmarna i
kommunen eller landstinget.
7§ Kommuner och landsting får vidta åtgärder för att
allmänt främja det enskilda näringslivet i kommunen eller
landstinget. Individuellt inriktat stöd till enskilda
näringsidkare får lämnas endast om det är nödvändigt för att
motverka större arbetslöshet i kommunen eller landstinget och
stödet kan antas ha avsevärd betydelse för att motverka
arbetslösheten eller om det finns andra skäl till det.
Utskottets bedömning
Den i motionen upptagna frågan har behandlats av
kommunallagskommittén vars betänkande (SOU 1990:24) Ny
kommunallag för närvarande bereds i civildepartementet. Arbetet
bedrivs med sikte på att regeringen under våren 1991 skall
avlämna en proposition med förslag till en ny kommunallag.
Riksdagen bör enligt utskottets mening inte föregripa detta
arbete genom att nu ta ställning till den i motionen upptagna
frågan. Med det anförda får motion 1989/90:K213 yrkande 2 anses
besvarad.
20. Vidgning av den kommunala kompetensen (u-landsbistånd)
Motion
I motion 1989/90:K636 yrkande 1 av Bertil Måbrink och Viola
Claesson (båda vpk) yrkas att riksdagen hos regeringen begär
förslag om att den kommunala kompetensen utvidgas till att
omfatta rätten att genomföra solidaritetsaktioner och lämna
u-landsbistånd också när det inte gäller akut katastrofhjälp.
Enligt motionen är det orimligt att en kommuns eller
landstingskommuns olika internationella solidaritetsyttringar
och u-landsbistånd -- med vissa speciella undantag -- anses
falla utanför den kommunala kompetensen. I motionen lämnas
exempel på stöd och hjälpinsatser av olika slag som motionärerna
anser bör tillåtas. I motionen erinras om den utvidgning av
kompetensen som skett i fråga om rätt att lämna s.k.
katastrofhjälp. I anslutning härtill anger motionärerna att det
enda rimliga är att kommuner och landsting får möjlighet att ge
hjälp på en mer långsiktig bas, just för att förhindra kommande
katastrofer.
Gällande ordning
Kommunala opinions- och solidaritetsyttringar med anknytning
till främmande länder anses i princip falla utanför den
kommunala kompetensen. Detta har sin grund i att utrikes-,
handels-och biståndspolitiken anses vara en angelägenhet för
riksdagen och regeringen. Sådana yttringar anses också sakna det
nödvändiga sambandet med den egna kommunen eller
landstingskommunen och därför strida mot den s.k.
lokaliseringsprincipen. Vid olika tillfällen har dock genom
lagstiftning gjorts undantag från grundsatsen att kommuner och
landstingskommuner inte har befogenhet att avge internationella
opinions-och solidaritetsyttringar. Sålunda har den kommunala
kompetensen inom detta område blivit utvidgat genom lagen
(1962:638) om rätt för kommun att bistå utländska studerande,
lagen (1975:494) om rätt för kommun och landstingskommun att
lämna internationell katastrofhjälp och lagen (1985:1052) om
rätt för kommuner och landstingskommuner att vidta
bojkottåtgärder mot Sydafrika.
Tidigare riksdagsbehandling
Utskottet har vid fyra tidigare tillfällen (KU 1985/86:15, KU
1986/87:21, 1988/89:KU3 och 1989/90:KU3) avstyrkt motioner med
samma innebörd som den nu aktuella. Senaste gången skedde detta
under hänvisning till att kommunallagskommittén skulle behandla
saken och att riksdagen inte borde föregripa kommitténs
ställningstagande. Riksdagen följde alla gångerna utskottet.
Kommunallagskommittén
Kommunallagskommittén (C1980:03) föreslår i sitt betänkande
(SOU 1990:24) Ny kommunallag att lagen (1975:494) om rätt för
kommun och landstingskommun att lämna internationell
katastrofhjälp utvidgas så att kommuner och landsting får rätt
att lämna humanitärt bistånd till andra länder även i fall då
det inte inträffat någon katastrof där. Det föreslås inte någon
ändring i frågan om i vilken form biståndet kan ges. Det måste
alltså även i fortsättningen röra sig om utrustning som
kommunerna och landstingen kan avvara. Enligt den föreslagna
lagtexten får kommuner och landsting lämna katastrofhjälp eller
annat humanitärt bistånd till annat land, om det inträffar en
katastrof eller på annat sätt uppstår en nödsituation där.
Kommittén anger att det inte torde föreligga något hinder från
utrikes- och biståndspolitisk synpunkt mot den föreslagna
utvidgningen. (Beträffande kommitténs överväganden i saken, se
angivna betänkande s.70f.)
I övrigt föreslår kommittén inga ändringar av kommunernas och
landstingens möjligheter att avge internationella opinions- och
solidaritetsyttringar. Kommittén anser att man bör vara mycket
återhållsam med att blanda in kommunerna och landstingen i
utrikespolitiken och framhåller att ansvaret för Sveriges
internationella relationer bör vila på statsmakterna. Kommittén
tillägger att om det i framtiden skulle uppstå ett behov av
kommunal medverkan i en avgränsad fråga och en sådan medverkan
inte står i strid med den svenska utrikespolitiken, får man då
ta ställning till om den kommunala kompetensen skall utvidgas
till att omfatta en sådan medverkan.
För fullständighetens skull skall här tilläggas att kommittén
föreslår att lagen (1962:638) om rätt för kommun att bistå
utländska studerande upphävs. Som skäl anges att det får ses som
en statlig uppgift att bistå utländska studerande och att det
inte längre tycks föreligga något behov av lagen.
Utskottets bedömning
Den i motionen upptagna frågan har behandlats av
kommunallagskommittén vars betänkande (SOU 1990:24) Ny
kommunallag för närvarande bereds i civildepartementet. Arbetet
bedrivs med sikte på att regeringen under våren 1991 skall
avlämna en proposition med förslag till en ny kommunallag.
Riksdagen bör enligt utskottets mening inte föregripa detta
arbete genom att nu ta ställning till den i motionen upptagna
frågan. Med det anförda får motion 1989/90:K636 yrkande 1 anses
besvarad.
21. Kommunalt vänortssamarbete m.m.
Motioner
I motion 1989/90:K630 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) yrkas att
riksdagen hos regeringen begär sådan lagändring att kommunerna
ges rätt att ge ekonomisk hjälp i vänortssamarbetet.
Enligt motionen måste den kommunala kompetensen utvidgas så
att det blir möjligt för kommunerna att ge ekonomisk hjälp inom
miljövänortssamarbetet.
I motion 1989/90:K636 yrkande 2 av Bertil Måbrink och Viola
Claesson (båda vpk) yrkas att riksdagen hos regeringen begär
förslag om åtgärder för att uppmuntra kommunalt och
landstingskommunalt vänortsutbyte, i synnerhet med orter och
regioner i södra Afrika och i Nicaragua.
Motionärerna anser att vänortssystemet bör stödjas och
uppmuntras till att omfatta också orter i den tredje världen,
exempelvis i frontstaterna runt Sydafrika och i Nicaragua.
Enligt motionen bör vänortssystemet kunna omfatta sådan praktisk
hjälp som att den svenska kommunen tar emot besökare från
vänorten för studier och utbildning. Motionärerna anser vidare
att den svenska kommunen bör få möjlighet att -- förutom att
skänka vänorten av sitt överskottsmateriel -- få skicka ut
tekniker för hjälp med installation, upplärning m.m.
Gällande ordning m.m.
Sedan länge förekommer det att svenska kommuner upprätthåller
vänortskontakter med kommuner i andra länder.
Stat--kommunberedningen har i delbetänkandet (DsC 1986:10)
Kommunal medverkan i internationella frågor lämnat bl.a.
följande redogörelse härför.
Det vanligaste är att kommunerna har vänortsförbindelser med
kommuner i de övriga nordiska länderna. Vänortskontakter finns
emellertid även med kommuner i andra länder. Sålunda har svenska
kommuner vänorter i bl.a. USA, Sovjetunionen, Jugoslavien,
Israel, Japan och Tjeckoslovakien. Nordiskt vänortsutbyte som
sker inom rimliga ekonomiska ramar har i rättspraxis
(RÅ19812:81) uttryckligen förklarats falla inom den
kommunala kompetensen. De svenska kommunernas deltagande i den
internationella vänortsrörelsen torde vara allmänt accepterat.
Kommunernas val av vänorter skulle visserligen kunna sägas ge
uttryck för ett utrikespolitiskt ställningstagande. Valet av
vänort överskuggas emellertid av det egentliga syftet med
vänortsverksamheten, nämligen att vänorterna skall kunna ge
varandra ett ömsesidigt utbyte på företrädesvis de kulturella
och idrottsliga områdena. Det utrikespolitiska inslaget kan inte
sägas vara särskilt stort, och någon avgörande vikt kan inte
läggas vid vänortsverksamheten när det gäller att ta ställning
till frågan om kommunerna och landstingskommunerna skall ges
ytterligare möjlighet att avge opinions-och
solidaritetsyttringar på det internationella området.
Beredningens redogörelse utmynnar inte i något förslag till
ändring av gällande ordning.
Kommunallagskommittén redovisar inte i sitt betänkande (SOU
1990:24) Ny kommunallag några särskilda överväganden rörande
vänortsfrågan. I sammanhanget bör dock erinras om kommitténs i
föregående avsnitt redovisade förslag om utvidgning av den s.k.
katastrofhjälpslagen.
Tidigare riksdagsbehandling
Utskottet har vid två tidigare tillfällen (1988/89:KU3 och
1989/90:KU3) avstyrkt motionsyrkanden av samma innebörd som de
nu aktuella. Riksdagen har följt utskottet.
Utskottets bedömning
I motionen berörd fråga har omfattats av
kommunallagskommitténs uppdrag. Kommitténs betänkande (SOU
1990:24) Ny kommunallag bereds för närvarande i
civildepartementet. Arbetet bedrivs med sikte på att regeringen
under våren 1991 skall avlämna en proposition med förslag till
en ny kommunallag. Riksdagen bör enligt utskottets mening inte
föregripa detta arbete genom att nu ta ställning till den i
motionen upptagna frågan. Med det anförda får motionerna
1989/90:K630 och 1989/90:K636 yrkande 2 anses besvarade.
22. Kommunala bojkottåtgärder mot Sydafrika
Motioner
I motion 1989/90:K617 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) yrkas
att riksdagen hos regeringen begär att "lag om rätt för kommuner
och landstingskommuner att vidta bojkottåtgärder mot Sydafrika"
utvidgas till att också gälla företag som investerat i
Sydafrika.
I motionen erinras om att det sedan år 1986 är möjligt för
kommuner och landsting att med stöd av 1985 års lag om rätt för
kommuner och landstingskommuner att vidta bojkottåtgärder mot
Sydafrika bojkotta varor och tjänster med sydafrikanskt ursprung
och att många kommuner också tagit sitt ansvar och utnyttjat
denna möjlighet. Enligt motionärerna bör lagen utvidgas så att
den ger möjlighet för kommuner och landsting att vidta
bojkottåtgärder mot företag som har investeringar i Sydafrika.
I motion 1989/90:K637 av Kent Carlsson m.fl. (s) yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i lagen om
rätt för kommuner och landstingskommuner att vidta
bojkottåtgärder mot Sydafrika så att dessa ges möjlighet att
inte sluta inköpsavtal med företag eller dess dotterbolag som
har investeringar eller verksamhet i Sydafrika.
I motionen erinras om vissa av de olika åtgärder som under
senare år vidtagits i kampen mot apartheidsystemet i Sydafrika.
Enligt motionärerna bör kommuner och landsting -- i syfte att
ytterligare öka trycket mot Sydafrika -- ges en möjlighet att
bojkotta företag som genom sin internationella verksamhet direkt
eller indirekt stödjer apartheidsystemet. Motionärerna anser att
kommunerna och landstingen genom en utvidgning av 1985 års lag
bör ges möjlighet att inte sluta inköpsavtal med företag eller
dess dotterbolag som har investeringar eller verksamhet i
Sydafrika. Vidare förordar motionärerna att statliga
myndigheter, institutioner och övriga statliga organ samt
statliga bolag också bör uppmanas att avstå från affärer med
företag eller dess dotterbolag som har investeringar eller
verksamhet i Sydafrika.
I motion 1989/90:K639 av Lars Werner m.fl. (vpk) yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att kommuner
och landsting kan bojkotta produkter och tjänster från företag
som är verksamma i Sydafrika.
Motionärerna anser det viktigt att apartheidregeringen i
Sydafrika utsätts för ett hårt tryck från omvärlden, bl.a.
bestående i en effektiv ekonomisk bojkott. En av de åtgärder som
i det sammanhanget föreslås i motionen är att kommuner och
landsting ges möjligheter att bojkotta produkter och tjänster
från företag med investeringar i Sydafrika.
Kommunallagskommittén
Kommunallagskommittén (C 1988:03) har i sitt betänkande
(SOU1990:24) Ny kommunallag -- mot bakgrund av bl.a. tidigare
riksdagsmotioner av samma innebörd som de nu aktuella --
övervägt frågan om kommuner och landsting skall ges möjlighet
att undvika affärsuppgörelser med företag som har ekonomiska
intressen i Sydafrika. Kommitténs slutsats är att någon sådan
utvidgning av den kommunala kompetensen inte bör komma till
stånd. (Beträffande kommitténs överväganden i saken, se angivna
bet. s.71f.)
Utskottets bedömning
Den i motionerna upptagna frågan har behandlats av
kommunallagskommittén vars betänkande (SOU 1990:24) Ny
kommunallag för närvarande bereds i civildepartementet. Arbetet
bedrivs med sikte på att regeringen under våren 1991 skall
avlämna en proposition med förslag till en ny kommunallag.
Riksdagen bör enligt utskottets mening inte föregripa detta
arbete genom att nu ta ställning till den i motionerna upptagna
frågan. Med det anförda får motionerna 1989/90:K617,
1989/90:K637 och 1989/90:K639 anses besvarade.
23. Misstroendevotum i kommunfullmäktige-och
landstingsförsamlingar
Motion
I motion 1989/90:K627 av Ragnhild Pohanka och Gösta Lyngå
(båda mp) yrkas att riksdagen beslutar att misstroendevotum
skall kunna ställas i kommunfullmäktige- och
landstingsförsamlingar och att enkel majoritet skall vara
avgörande för frågan om avgång av politiskt vald person eller
styrelse.
Enligt motionen förekommer det att politiker i bl.a. kommunala
styrelser bryter mot beslut fattade av kommuns högsta beslutande
församling. Motionärerna, som anser det nödvändigt att beivra
sådant åsidosättande av demokratin, föreslår att på det
kommunala området införs misstroendeförklaring av det slag som
finns på riksdagsområdet. Motionärerna framhåller att de anser
det viktigt ur demokratisk synpunkt att kunna ställa
misstroendevotum i landsting och kommuner för att därigenom
kunna byta ut ordförande i styrelser och nämnder eller att välja
helt nya styrelser eller nämnder.
Kommunallagskommittén
Sedan gammalt gäller att en förtroendevald inte kan avsättas
mot sin vilja under löpande mandatperiod. Kommunallagskommittén
föreslår emellertid i sitt betänkande (SOU1990:24) Ny
kommunallag att den föreslagna nya kommunallagen i kapitel 4 (De
förtroendevalda) skall innehålla en regel (7§) om att
fullmäktige skall kunna återkalla uppdragen för ledamöterna och
suppleanterna i styrelsen och övriga nämnder under löpande
mandatperiod. Att det finns ett system för ansvarsutkrävande är
enligt kommittén viktigt för allmänhetens förtroende för
kommunalförvaltningen, eftersom denna ytterst bedrivs för
kommunmedlemmarnas skull. Kommittén anser att en
avsättningsregel bör begränsas till vissa bestämda situationer
där det objektivt sett finns anledning att avsätta en politiker
och att avsättningsfrågan bör bedömas av fullmäktige. Enligt
kommittén bör entledigande kunna tillgripas dels vid olika
former av vårdslös ekonomisk förvaltning, dels vid brott av
allvarligare art.
Kommunallagskommitténs betänkande är för närvarande föremål
för remissbehandling.
Utskottets bedömning
Den i motionen upptagna frågan har nära samband med en av
kommunallagskommittén i dess betänkande (SOU 1990:24) Ny
kommunallag behandlad fråga, nämligen om en kommunalt
förtroendevald skall kunna avsättas mot sin vilja under löpande
mandatperiod. Betänkandet bereds för närvarande i
civildepartementet. Arbetet bedrivs med sikte på att regeringen
under våren 1991 skall avlämna en proposition med förslag till
en ny kommunallag. Riksdagen bör enligt utskottets mening inte
föregripa detta arbete genom att nu ta ställning till den i
motionen upptagna frågan. Med det anförda får motion
1989/90:K627 anses besvarad.
24. Kommunala förtroendemäns personliga ansvar för olagliga
beslut
Motioner
I motion 1989/90:K215 yrkande 10 av Bengt Westerberg m.fl.
(fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om kommunala förtroendemäns
personliga ansvar för olagliga beslut.
I motionen erinras om att under senare år förekommit ett antal
fall där kommunala församlingar vidhållit fattade beslut trots
att dessa vid prövning i domstol visat sig vara olagliga.
Motionärerna anser till skillnad från kommunalansvarsutredningen
att den effektivaste lösningen för att komma till rätta med
tredskande förtroendemän är att dessa åläggs ett personligt
ansvar. Motionärerna förutsätter att regeringen lägger fram
förslag avseende kommunala förtroendemäns ansvar i enlighet med
denna uppfattning.
Utredningsförslag
Kommunalansvarsutredningen (C1986:02) har i betänkandet (SOU
1989:64) Kommunalbot undersökt om det nuvarande regelsystemet
behöver kompletteras med bestämmelser som motverkar att
kommunerna och landstingskommunerna överträder gränserna för den
kommunala kompetensen eller sätter sig över domstolarnas
avgöranden i kommunalbesvärsmål. Utredningen, som inte anser det
vara en framkomlig väg att ytterligare kriminalisera
lagöverträdelser av kommunala förtroendevalda och
kommunalanställda, föreslår i stället ett ekonomiskt
sanktionssystem som direkt riktar sig mot kommunen eller
landstingskommunen som särskilt rättssubjekt. Enligt förslaget
skall således det befintliga sanktionssystemet kompletteras med
en mot själva kommunerna och landstingskommunerna riktad
generell ekonomisk påföljd för grova lagöverträdelser och för
överträdelser av domstolsbeslut om verkställighetsförbud.
Sanktionen kallas för kommunalbot. Beloppet för boten är lägst
100000kr. och högst 10 milj. kr. Frågor om kommunalbot
föreslås bli prövade av kammarrätt som första instans. JO
föreslås få exklusiv rätt att föra talan om kommunalbot. I
övrigt föreslås inte några ändringar i sanktionssystemet för den
kommunala verksamheten.
Betänkandet bereds i civildepartementet.
Tidigare riksdagsbehandling m.m.
Utskottet har vid flera tillfällen under senare år behandlat
och avstyrkt motioner av samma innebörd som den nu aktuella,
senaste gången under föregående riksmöte (1989/90:KU3).
Utskottet behandlade då två motioner (fp resp. vpk), vilka
avstyrktes under hänvisning till att det -- mot bakgrund av att
det pågående beredningsarbetet i civildepartementet med
kommunalansvarsutredningens betänkande -- inte fanns anledning
för riksdagen att ta ställning till i motionerna upptagna
frågor. Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
De frågor som tagits upp i motionen har behandlats av
kommunalansvarsutredningen i dess betänkande (SOU 1989:64)
Kommunalbot. Betänkandet, som har remissbehandlats, bereds i
civildepartementet. Utskottet anser inte att det mot bakgrund av
det pågående beredningsarbetet finns anledning för riksdagen att
nu ta ställning till de i motionen upptagna frågorna. Med det
anförda får motion 1989/90:K215 yrkande 10 anses besvarad.
25. JO:s talerätt på det oreglerade kommunala området
Motioner
I motion 1989/90:K206 yrkande 17 av Carl Bildt m.fl. (m) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om JO-kontroll av kommunerna.
I motionen erinras om att huvudparten av den offentliga
verksamhet som allmänheten kommer i kontakt med numera sker i
kommunal regi och att det för den enskilde är av stor betydelse
att det ställs lika höga krav på rättssäkerhet och
rättsövervakning på det kommunala området som på det statliga.
Motionärerna anser att regeringen snarast bör återkomma till
riksdagen med lagförslag, varigenom JO ges samma
fullföljdsmöjligheter över disciplinbeslut m.m. på det kommunala
området som på det statliga.
I motion 1989/90:K215 yrkande 9 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om utökade
möjligheter för JO till talerätt på det kommunala området.
Enligt motionen är det ologiskt och en klar brist att JO med
nuvarande lagstiftning kan fullfölja anmälningar om
disciplinansvar på det statliga men inte på det kommunala
området. I motionen, vari erinras om att huvudparten av den
offentliga verksamhet som allmänheten kommer i kontakt med
numera sker i kommunal regi, understryks att det för den
enskilde är av stor betydelse att det ställs lika höga krav på
rättssäkerhet och rättsövervakning på det kommunala som på det
statliga området. Motionärerna anser att regeringen bör
återkomma till riksdagen med lagförslag, varigenom JO ges samma
fullföljdsmöjligheter över disciplinbeslut m.m. på det kommunala
området som på det statliga.
Gällande ordning
Enligt gällande ordning kan JO till domstol överklaga
disciplinbeslut på det statliga området under förutsättning att
vederbörande befattningshavare står under JO:s tillsyn. Någon
motsvarande talerätt gäller inte på det oreglerade kommunala
området, där det disciplinära ansvaret regleras genom
kollektivavtal.
Utredningsförslag
Regeringen tillsatte 1986 en utredning --
kommunalansvarsutredningen (C1986:02) -- med uppdrag att
utreda frågan om behovet av åtgärder för att stärka respekten
för gränserna för den kommunala kompetensen. Enligt de utfärdade
direktiven ingick i uppdraget att analysera behovet av och
förutsättningarna för en eventuell talerätt för JO och JK
beträffande frågan om disciplinansvar, avskedande eller
avstängning såvitt gäller kommunernas och landstingskommunernas
tjänstemän.
Kommunalansvarsutredningen redovisade resultatet av sitt
uppdrag i betänkandet (SOU 1989:64) Kommunalbot. Utredningen
föreslår där att det befintliga sanktionssystemet mot kommunala
lagöverträdelser kompletteras med en mot själva kommunerna och
landstingskommunerna riktad generell ekonomisk påföljd för grova
lagöverträdelser och för överträdelser av domstolsbeslut om
verkställighetsförbud. Sanktionen kallas för kommunalbot. När
det gäller frågan om talerätt för JO och JK i fråga om kommunala
beslut om disciplinansvar föreslås ingen ändring i gällande
ordning. Enligt utredningen är det en för den kommunala
självstyrelsen ingripande sak att i någon form föra in ett
statligt inflytande över disciplinansvaret i de kommunala
förvaltningarna. Utredningen anser att behovet av en sådan
förändring bör bedömas mot bakgrund av verkningarna av det
förslag om införande av kommunalbot som utredningen lagt fram.
Betänkandet bereds i civildepartementet.
Tidigare riksdagsbehandling
Utskottet har vid flera tillfällen under senare år behandlat
och avstyrkt motioner av samma innebörd som de nu aktuella,
senaste gången under föregående riksmöte (1989/90:KU3).
Utskottet avstyrkte då en motion (fp) under hänvisning till att
det -- mot bakgrund av det pågående beredningsarbetet i
civildepartementet med kommunalansvarsutredningens betänkande --
inte fanns anledning för riksdagen att ta ställning till i
motionen upptagna frågor. Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
Den i motionerna upptagna frågan har behandlats av
kommunalansvarsutredningen i dess betänkande (SOU 1989:64)
Kommunalbot. Betänkandet, som har remissbehandlats, bereds i
civildepartementet. Utskottet anser inte att det mot bakgrund av
det pågående beredningsarbetet finns anledning för riksdagen att
nu ta ställning till den i motionerna upptagna frågan. Med det
anförda får motionerna 1989/90:K206 yrkande 17 och 1989/90:K215
yrkande 9 anses besvarade.
26. Ökad länsdemokrati
Motioner
I motion 1989/90:K612 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkas att
riksdagen begär att regeringen tillsätter en parlamentarisk
utredning med uppgift att utarbeta förslag om införande av
länsdemokrati.
I motionen lämnas inledningsvis en redogörelse för arbetet med
länsdemokratifrågor under 1970- och 1980-talen fram till
riksdagens beslut hösten 1989 om en ny regional statlig
förvaltning (prop. 1988/89:154, 1989/90:BoU4 och BoU9). Enligt
motionen har centerpartiet varit pådrivande för att få till
stånd en vidgad länsdemokrati i form av en decentraliserad
förvaltning och ett demokratiskt beslutsfattande i den regionala
förvaltningen, medan socialdemokraternas viljeinriktning varit
att stärka det statliga inflytandet på regional nivå.
Motionärerna konstaterar att det inte från socialdemokratisk
sida funnits något intresse att förstärka landstingens ställning
som länsparlament och samordnande organ. Regeringens
centraliseringssträvanden innebär enligt motionärerna en allt
större maktkoncentration och därmed en minskning av
länsinvånarnas självbestämmanderätt. Denna utveckling kan enligt
motionen inte fortgå.
Motionärerna förordar en genomgripande förändring av
länsförvaltningen syftande till ökad länsdemokrati. I motionen
redovisas följande åtgärdsprogram.
Länsstyrelserna avskaffas och därmed även det regionala
dubbelstyret. Samma styrelseformer som gäller på kommunal- och
riksplanet bör gälla även på länsplanet.
De folkvalda landstingen ges rollen som länsparlament och
övertar större delen av de nuvarande länsstyrelsernas och
länsnämndernas uppgifter.
Landstingen själva inom givna legala ramar får besluta om sin
egen organisation och sina egna arbetsformer liksom om hur
länsförvaltningen i övrigt skall skötas.
Arbetsuppgifterna för landstingen och kommunerna vidgas genom
att statliga uppgifter flyttas över från central nivå till dessa
organ.
En ny "landstingsstyrelse" bildas som länets styrelse.
Länsnämnderna inordnas under den nya landstingsorganisationen,
varigenom ett parlamentariskt ansvar kan utkrävas av de
beslutsfattande.
Ett samrådsförfarande införs mellan de statliga myndigheterna
och länsparlamentet i frågor som berör länet.
Motionärerna anser att en parlamentarisk utredning bör
tillsättas för att utarbeta förslag i enlighet med det anförda.
I motion 1989/90:K252 av Kjell Dahlström ochj Paul Ciszuk
(båda mp) yrkas att riksdagen beslutar tillsätta en
parlamentarisk folkkommitté med uppgift att föreslå ändringar av
rikets indelningar och styrelseskick vilka skall leda till ökad
demokrati på de regionala och lokala planen. Motionärerna
föreslår bl.a. att direktval införs till regionala och lokala
organ.
Bakgrund
I slutet av år 1976 tillsattes den s.k. länsdemokratikommittén
för att utreda frågan om vidgad länsdemokrati. Kommittén lämnade
år 1982 sitt slutbetänkande (SOU1982:24) Vidgad länsdemokrati.
I betänkandet behandlades bl.a. förslag till förstärkt
länsdemokrati genom landstingen, förstärkt samordning på
regional nivå, ändringar i administrativa förfaranden och
årsredogörelser för utvecklingen m.m. i länet.
I 1984 års budgetproposition (bil. 15, s.39 ff.)
konstaterade civilministern att politisk enighet nåtts i
huvudfrågan, nämligen att man skall undvika organisatoriska
förändringar mellan statlig förvaltning och kommunal
självstyrelse samt att man inom den statliga förvaltningen skall
öka samordningen och därvid stärka länsstyrelsernas roll.
Civilministern ställde sig inte bakom ett förslag av kommittén
om att vissa länsorgan skulle ställas under ett starkt
lekmannainflytande genom att organens styrelser utom ordföranden
skulle väljas av landstingen. Civilministern var inte heller
beredd att ställa sig bakom vissa framlagda förslag till
förstärkt samordning av statlig verksamhet på regional nivå.
Under 1983/84 års riksmöte behandlade utskottet bl.a. en
partimotion av centerpartiet vari föreslogs att nya
betydelsefulla uppgifter skulle överföras till landstingen. I
två andra c-motioner i samma ärende förordades ett fortsatt
arbete med länsdemokratifrågorna på grundval av länsdemokratins
slutbetänkande.
Utskottet, som inte fann anledning att frångå det i
budgetpropositionen anlagda synsättet, avstyrkte motionerna (KU
1983/84:24 s.40).
De i ovannämnda proposition 1988/89:154 framlagda förslagen om
en ny statlig regional förvaltning byggde på erfarenheter av den
försöksverksamhet med samordnad länsförvaltning som bedrivits i
Norrbottens län sedan den 1 juli 1986 och som föregåtts av
statskontorets rapport i början av år 1985 med förslag till
sådan försöksverksamhet, rapporten (Ds C 1987:10) Samordnad
länsförvaltning avgiven i oktober 1987 av en särskild
arbetsgrupp i civildepartementet, betänkandet (SOU1985:5--6)
Samordnad länsförvaltning avgivet i januari 1989 av utredningen
(C 1988:02) om samordnad länsförvaltning, betänkandet (Ds
1989:9) Länsstyrelsernas sociala funktioner avgivet i januari
1989 av utredaren, f.d. landshövdingen Osborne Bartley, samt
statskontorets rapport (1989:31) Samordnad länsförvaltning i
Stockholms län.
Den av riksdagen beslutade reformen (1989/90: BoU4 och 9),
innebär bl.a. följande. Länsstyrelserna omorganiseras. Den nya
länsstyrelsens ansvarsområde skall bl.a. omfatta de verksamheter
som i dag bedrivs av länsvägnämnden, länsskolnämnden,
lantbruksnämnden samt den nuvarande länsstyrelsen. Viss del av
länsbostadsnämndens verksamhet skall också ingå i den nya
länsstyrelsen, som i övrigt får vidgade befogenheter i vad avser
kommunikationsområdet, skogsvården och trafiksäkerheten. På
vissa andra områden införs ett vidgat samrådsförfarande.
Den nya länsstyrelsen skall få ett strikt
förtroendemannainflytande genom inrättande av nämnder vid sidan
av länsstyrelsens styrelse. I propositionen hade föreslagits
inrättande av fem obligatoriska nämnder. Riksdagen fann
emellertid att det borde överlåtas åt den enskilda
länsstyrelsens styrelse att besluta om vilken nämndorganisation
som skulle knytas till länsstyrelsen och hur den i så fall skall
utformas. Detta gav riksdagen regeringen till känna. Enligt ett
annat tillkännagivande skall nämnderna i förekommande fall
väljas av länsstyrelsens styrelse, nämnderna skall ha ett ojämnt
antal ledamöter -- lägst fem och högst elva inkl. ordföranden --
samt skall landshövdingen i normalfallet vara ordförande.
Reformen skall träda i kraft den 1 juli 1991. I en gemensam
reservation av centerpartiets och miljöpartiets ledamöter i
bostadsutskottet förordades avslag på propositionen. I
reservationen förordades att det fortsatta reformarbetet
skulle inriktas mot att begränsa den centraliserade
förvaltningen och att decentralisera uppgifterna inom detta
område så långt det är möjligt till regionala och lokala organ.
I den senaste budgetpropositionen (prop. 1989/90:100, Bil. 2,
Utveckling av offentlig sektor, Gemensamma frågor, avsnitt 2.2
anges om reformen bl.a. följande (s. 5 f.):
Reformen skall ses som en fortsättning av den partiella
omorganisation som genomfördes från år 1971. Reformen syftar
bl.a. till en bättre samordning av ytterligare ett antal
statliga sektorsmyndigheter på regional nivå samt ett utökat
förtroendemannainflytande. Det innebär att ytterligare ett steg
nu tas mot en bättre anpassad regional organisation med större
möjligheter att ta emot delegerade arbetsuppgifter från den
centrala nivån. En följd av detta är också större möjligheter
att gå vidare med att minska detaljstyrningen av
primärkommunerna i och med att det statliga ansvaret i
regionerna mer kommer att handla om övergripande statliga
nationella åtaganden i form av regional utveckling och
hushållning med naturresurser som tunga inslag.
Utskottets bedömning
Riksdagen avslog i slutet av år 1989 motioner av samma
innebörd som de nu aktuella i samband med behandlingen av
proposition 1988/89:154 om en ny regional förvaltning
(1989/90:BoU4 och 9, rskr. 89). Arbetet med genomförande av den
då beslutade reformen har därefter påbörjats och bl.a. har
inrättats en central organisationskommitté och regionala
organisationskommittéer i varje län. Riksdagen har därefter i
samband med behandlingen av vissa budgetfrågor avslagit motioner
av samma innebörd som utskottet nu har att pröva (1989/90:BoU16,
rskr. 210). Vad som nu anförts i de föreliggande motionerna och
som i övrigt framkommit i ärendet ger inte utskottet anledning
att föreslå riksdagen att frångå sina tidigare
ställningstaganden. Med det anförda avstyrker utskottet
motionerna 1989/90:K252 och 1989/90:K612.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande proposition 1989/90:100, bilaga 2, avsnitt
3.3 (Kommunerna och landstingen i förändring)
att riksdagen lägger propositionen i denna del till
handlingarna,
2. beträffande delning av kommuner
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K624 såvitt nu är i
fråga, 1989/90:K625 yrkande 1 och 1989/90:K634 yrkande 1,
res. 1 (m, fp, c, mp)
3. beträffande stad som benämning på vissa orter
att riksdagen avslår motion 1989/90:K634 yrkande 2,
res. 2 (m)
4. beträffande stadsfullmäktige som benämning på
kommunfullmäktige
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K633 och 1989/90:K634
yrkande 3,
res. 3 (m)
5. beträffande fri nämndorganisation
att riksdagen förklarar motionerna 1989/90:K611 yrkande 1 och
1989/90:K625 yrkande 2 besvarade med vad utskottet anfört,
res. 4 (fp, mp)
6. beträffande minskad statlig styrning
att riksdagen avslår motion 1989/90:K611 yrkande 3,
res. 5 (mp)
7. beträffande direktvalda kommundelsorgan
att riksdagen förklarar motionerna 1989/90:K611 yrkande 2,
1989/90:K624 såvitt nu är i fråga och 1989/90:K625 yrkande 3
besvarade med vad utskottet anfört,
res. 6 (fp, c, mp)
8. beträffande det kommunala partistödet
att riksdagen avslår motion 1989/90:K625 yrkande 10,
9. beträffande snabbare valgenomslag i kommunala styrelser
och nämnder
att riksdagen förklarar motionerna 1989/90:K614, 1989/90:K616,
1989/90:K622, 1989/90:K625 yrkande 4 och 1989/90:K634 yrkande 4
besvarade med vad utskottet anfört,
10. beträffande den fackliga representationen i kommunala
nämnder
att riksdagen förklarar motionerna 1989/90:K256 yrkande 2,
1989/90:K602, 1989/90:K625 yrkande 7 och 1989/90:K634 yrkande 5
besvarade med vad utskottet anfört,
11. beträffande närvarorätt i kommunala nämnder även för
andra förtroendevalda
att riksdagen förklarar motion 1989/90:K607 besvarad med vad
utskottet anfört,
12. beträffande ekonomisk ersättning till de förtroendevalda
m.m.
att riksdagen förklarar motionerna 1989/90:K609, 1989/90:K615
och 1989/90:K624 såvitt nu är i fråga besvarade med vad
utskottet anfört,
13. beträffande öppna styrelse-, nämnd- och
utskottssammanträden
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K611 yrkande 5,
1989/90:K624 såvitt nu är i fråga, 1989/90:K625 yrkande 8 och
1989/90:K634 yrkande 6,
res. 7 (m, fp, c, mp)
14. beträffande insynen i kommunala bolag och stiftelser
att riksdagen förklarar motionerna 1989/90:K611 yrkande 4 och
1989/90:K625 yrkande 9 besvarade med vad utskottet anfört,
att riksdagen förklarar motion 1989/90:K611 yrkande 7 besvarad
med vad utskottet anfört,
20. beträffande offentlig verksamhet på entreprenad
att riksdagen avslår motion 1989/90:K629,
res. 10 (m, fp)
21. beträffande förbud mot kommunalt engagemang i normala
affärsdrivande företag
att riksdagen förklarar motion 1989/90:K213 yrkande 2 besvarad
med vad utskottet anfört,
22. beträffande vidgning av den kommunala kompetensen
(u-landsbistånd)
att riksdagen förklarar motion 1989/90:K636 yrkande 1 besvarad
med vad utskottet anfört,
23. beträffande kommunalt vänortssamarbete m.m.
att riksdagen förklarar motionerna 1989/90:K630 och
1989/90:K636 yrkande 2 besvarade med vad utskottet anfört,
24. beträffande kommunala bojkottåtgärder mot Sydafrika
att riksdagen förklarar motionerna 1989/90:K617, 1989/90:K637
och 1989/90:K639 besvarade med vad utskottet anfört,
25. beträffande misstroendevotum i kommunfullmäktige- och
landstingsförsamlingar
att riksdagen förklarar motion 1989/90:K627 besvarad med vad
utskottet anfört,
26. beträffande kommunala förtroendemäns personliga ansvar
för olagliga beslut
att riksdagen förklarar motion 1989/90:K215 yrkande 10
besvarad med vad utskottet anfört,
27. beträffande JO:s talerätt på det oreglerade kommunala
området
att riksdagen förklarar motionerna 1989/90:K206 yrkande 17 och
1989/90:K215 yrkande 9 besvarade med vad utskottet anfört,
28. beträffande ökad länsdemokrati
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K252 och 1989/90:K612.
res. 11 (c, v, mp)
Stockholm den 9 oktober 1990
På konstitutionsutskottets vägnar
Olle Svensson
Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Catarina
Rönnung (s), Kurt Ove Johansson (s), Birgit Friggebo (fp),
Bertil Fiskesjö (c), Sture Thun (s), Sören Lekberg (s), Torgny
Larsson (s), Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c), Bo Hammar
(v), Rosa-Lill Wåhlstedt (s), Göran Ericsson (m), Helge Hagberg
(s), Göran Åstrand (m) och Claes Roxbergh (mp).
Reservationer
1. Delning av kommuner (mom.2)
Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c),
Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c), Göran Ericsson (m),
Göran Åstrand (m) och Claes Roxbergh (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar
med "Utskottet har" och slutar med "och 1989/90:K634 yrkande 1"
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att regeringen varit alltför restriktiv i sin
syn på kommundelningar. Enligt utskottets mening bör regeringen
inta en positiv hållning till en kommundelning som begärts av
kommuninvånarna själva, och som princip bör gälla att regeringen
tillåter en sådan delning. Utskottet vill framhålla att en sådan
åtgärd kan vara ett medel att stärka den kommunala demokratin. I
sammanhanget bör vidare erinras om att under innevarande år har
aktualiserats ett antal förslag till delningar av kommuner. I
några fall har detta skett efter folkomröstningar eller andra
opinionsyttringar vilka resulterat i ett mycket kraftigt
medborgerligt stöd för delningsförslagen. Vad utskottet här
anfört med anledning av motionerna 1989/90:K624 såvitt nu är i
fråga, 1989/90:K625 yrkande 1 och 1989/90:K634 yrkande 1 bör ges
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande
lydelse:
2. beträffande delning av kommuner
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K624 såvitt
nu är i fråga, 1989/90:K625 yrkande 1 och 1989/90:K634 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Stad som benämning på vissa orter (mom.3)
Anders Björck, Göran Ericsson och Göran Åstrand (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar
med "Utskottet har" och på s. 8 slutar med "motion 1989/90:K634
yrkande 2" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill erinra om att införandet av det enhetliga
begreppet "kommun" inte innebar hinder för att bruka uttrycket
"stad" i andra sammanhang än när det utgör ett kommunalrättsligt
och administrativt begrepp. I praxis har utvecklingen inte
heller gått mot en utmönstring av stadsbegreppet, utan detta
används inofficiellt på många håll, bl.a. som benämning på den
centrala tätorten i en förutvarande stadskommun. Utskottet anser
det motiverat att nu -- genom en lagändring -- införa möjlighet
för kommun som så önskar att bruka uttrycket stad även som
kommunalrättsligt och administrativt begrepp. Regeringen bör
snarast återkomma till riksdagen med ett sådant förslag. Vad
utskottet här anfört med anledning av motion 1989/90:K634
yrkande 2 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande
lydelse:
3. beträffande stad som benämning på vissa orter
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K634 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Stadsfullmäktige som benämning på kommunfullmäktige
(mom.4)
Anders Björck, Göran Ericsson och Göran Åstrand (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar
med "Utskottet har" och slutar med "1989/90:K634 yrkande 3" bort
ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening kan det inte anses rimligt att en
kommun, som beslutat sig för att använda beteckningen stad som
benämning på kommunen, inte får använda beteckningen
stadsfullmäktige som benämning på kommunfullmäktige. Utskottet
anser därför att kommunallagen bör ändras så att detta blir
möjligt. Intresset av ett enhetligt kommunbegrepp kan inte anses
vara så starkt att det utgör något hinder mot en sådan reform.
Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna
1989/90:K633 och 1989/90:K634 yrkande 3 bör ges regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande
lydelse:
4. beträffande stadsfullmäktige som benämning på
kommunfullmäktige
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K633 och
1989/90:K634 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som
börjar med "Kommunallagskommitténs i" och slutar med "anses
besvarade" bort ha följande lydelse:
Inom frikommunförsökets ram har numera genomförts tämligen
omfattande försök med en friare kommunal nämndorganisation.
Erfarenheterna av dessa är i allt väsentligt positiva, och
utskottet anser det inte påkallat med ytterligare utvärderingar
av den pågående försöksverksamheten. Utskottet delar således
motionärernas bedömning att det är motiverat att redan nu införa
en lagstiftning som i princip ger kommunerna rätt till en fri
nämndorganisation. Riksdagen bör hos regeringen begära förslag i
saken. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motionerna
1989/90:K611 yrkande 1 och 1989/90:K625 yrkande 2 bör ges
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande
lydelse:
5. beträffande fri nämndorganisation
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K611 yrkande
1 och 1989/90:K625 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
5. Minskad statlig styrning (mom.6)
Claes Roxbergh (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som
börjar med "I motion 1989/90:K611 yrkande 3" och slutar med
"1989/90:K611 yrkande 3" bort ha följande lydelse:
Som framhållits i motion 1989/90:K611 har under senare år den
statliga styrningen av kommunerna ökat. Utskottet delar
motionärernas uppfattning att det nu finns skäl att vidta
åtgärder för att minska speciallagstiftningen inom det kommunala
området. Det bör ankomma på regeringen att utreda frågan och
återkomma till riksdagen med förslag i saken. Vad utskottet
sålunda anfört med anledning av motion 1989/90:K611 yrkande 3
bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande
lydelse:
6. beträffande minskad statlig styrning
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K611 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som
börjar med "Den i" och slutar med "anses besvarade" bort ha
följande lydelse:
I motionerna har begärts en lagändring som möjliggör
direktvalda kommundelsorgan. Den frågan har nyligen behandlats
av kommunallagskommittén som i sitt slutbetänkande på anförda
skäl kommit till den slutsatsen att något system med direktvalda
lokala organ inte bör införas.
Utskottet delar inte kommitténs syn på den här behandlade
frågan och anser i likhet med med motionärerna att det är
angeläget att införa en lagstiftning som tillåter direktvalda
kommunala organ av i motionerna angivna slag. En sådan ordning
innebär bl.a. att ett ytterligare steg tas för att öka det
lokala ansvarstagandet och engagemanget. Det fortsatta arbetet
inom civildepartementet med en ny kommunallag bör därför på
förevarande område syfta till att i motionerna framförda förslag
genomförs. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av
motionerna 1989/90:K611 yrkande 2, 1989/90:K624 såvitt nu är i
fråga och 1989/90:K625 yrkande 3 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande
lydelse:
7. beträffande direktvalda kommundelsorgan
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:K611 yrkande
2, 1989/90:K624 såvitt nu är i fråga och 1989/90:K625 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Öppna styrelse-, nämnd- och utskottssammanträden (mom.13)
Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c),
Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c), Göran Ericsson (m),
Göran Åstrand (m) och Claes Roxbergh (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som
börjar med "Utskottet har" och slutar med "1989/90:K634 yrkande
6" bort ha följande lydelse:
I motionerna tas upp viktiga offentlighetsfrågor gällande
kommunala nämnds- och utskottssammanträden. Utskottet anser det
värdefullt att en försöksverksamhet inleds som gör det möjligt
för kommun eller nämnd att besluta om helt eller delvis öppna
sammanträden i ärenden som inte rör myndighetsutövning mot
enskilda. En sådan offentlighet skulle öka medborgarnas insyn i
den kommunalpolitiska processen och öka intresset för de beslut
som fattas. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av
motionerna 1989/90:K611 yrkande 5, 1989/90:K624 såvitt nu är i
fråga, 1989/90:K625 yrkande 8 och 1989/90:K634 yrkande 6 bör ges
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande
lydelse:
13. beträffande öppna styrelse-, nämnd- och
utskottssammanträden
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:K611 yrkande
5, 1989/90:K624 såvitt nu är i fråga, 1989/90:K625 yrkande 8 och
1989/90:K634 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
8. Utvidgad beskattningsrätt för kommunerna; kommunal
bensinskatt (mom. 17)
Bo Hammar (v) och Claes Roxbergh (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 30 som
börjar med "Frågor av" och slutar med "anses besvarade" bort ha
följande lydelse:
I de båda motionerna förs fram en rad förslag vilka bl.a.
syftar till att bekämpa olika miljöproblem i
storstadskommunerna. Ett av förslagen gäller möjligheterna till
regional drivmedelsbeskattning, en fråga som har behandlats av
storstadstrafikkommittén. I betänkandet (SOU 1990:16)
Storstadstrafik 5 -- Ett samlat underlag har kommittén bl.a.
föreslagit införande av en regional miljöavgift på drivmedel.
Betänkandet har remissbehandlats och bereds för närvarande i
kommunikationsdepartementet. Det är enligt utskottets mening av
vikt att beredningsarbetet snarast leder fram till en lösning av
förevarande fråga. Utskottet vill vidare framhålla det angelägna
i att regeringen tillser att de övriga förslag som förts fram i
de båda motionerna blir utredda och prövade. Vad utskottet här
anfört med anledning av motionerna 1989/90:K611 yrkande 6 och
1989/90:K632 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande
lydelse:
17. beträffande utvidgad beskattningsrätt för kommunerna;
kommunal bensinskatt
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K611 yrkande
6 och 1989/90:K632 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
9. Kommunal vårdnadsersättning (mom.18)
Anders Björck (m), Bertil Fiskesjö (c), Bengt Kindbom (c),
Göran Ericsson (m) och Göran Åstrand (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 31 som
börjar med "Den i" och slutar med "anses besvarade" bort ha
följande lydelse:
I ett flertal kommuner i landet föreligger ett starkt intresse
för kommunal vårdnadsersättning till föräldrar för vård av eget
barn. I förvaltningsdomstolspraxis anses emellertid sådan
ersättning inte vara förenlig med de kommunala
kompetensbestämmelserna. Utskottet delar motionärernas
uppfattning att det är angeläget att de hinder som synes
föreligga i fråga om kommuns rätt att utge vårdnadsersättning
blir undanröjda genom en ändring av kommunallagen. Det fortsatta
arbetet inom civildepartementet med en ny kommunallag bör därför
på denna punkt syfta till förslag i enlighet med vad
motionärerna förordat. Vad utskottet sålunda anfört med
anledning av motionerna 1989/90:K608 och 1989/90:K634 yrkande 7
bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande
lydelse:
18. beträffande kommunal vårdnadsersättning
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:K608 och
1989/90:K634 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
10. Offentlig verksamhet på entreprenad (mom. 20)
Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Ylva Annerstedt (fp),
Göran Ericsson (m) och Göran Åstrand (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som
börjar med "Den i" och slutar med "motion 1989/90:K629" bort ha
följande lydelse:
Utskottet delar motionärens uppfattning att det är angeläget
att de legala förutsättningarna i fråga om kommuns överlämnande
av förvaltningsuppgift till icke offentliga rättssubjekt
preciseras och klarläggs. Folkrörelseutredningen har i ett i
september 1987 till civilministern avlämnat betänkande -- (SOU
1987:35) Ju mer vi är tillsammans, del 3 Underlag för reformer
samt förslag -- utrett vissa aspekter av frågan och bl.a. lagt
fram lagförslag syftande till visst klarläggande av rättsläget
på förevarande område. Den fortsatta beredningen av betänkandet,
som har remissbehandlats, sker inom civildepartementet. Enligt
vad utskottet inhämtat har, trots den tid som gått sedan
betänkandet avgavs, ställning ännu inte tagits till frågan om
något förslag i saken skall föreläggas riksdagen eller inte. Mot
angiven bakgrund vill utskottet framhålla vikten av att
regeringen nu skyndsamt tillser att de i motionen upptagna
frågorna löses. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av
motion 1989/90:K629 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande
lydelse:
20. beträffande offentlig verksamhet på entreprenad
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:K629 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
11. Ökad länsdemokrati (mom.28)
Bertil Fiskesjö (c), Bengt Kindbom (c), Bo Hammar (v) och
Claes Roxbergh (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 47 som
börjar med "Riksdagen avslog" och på s. 48 slutar med "och
1989/90:K612" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det av i första
hand länsdemokratiska skäl är angeläget att få till stånd en
decentraliserad förvaltning och ett ökat demokratiskt
beslutsfattande i den regionala förvaltningen. I motion
1989/90:K612 har lämnats en utförlig motivering till de olika
frågor som därvid bör utredas och som bl.a. skall syfta till att
förstärka landstingens ställning som länsparlament och
samordnande organ. Utskottet anser i likhet med motionärerna att
regeringen snarast bör tillsätta en parlamentarisk utredning som
utarbetar förslag i hithörande frågor. Vad utskottet sålunda
anfört med anledning av motionerna 1989/90:K252 och 1989/90:K612
bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 28 bort ha följande
lydelse:
28. beträffande ökad länsdemokrati
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:K252 och
1989/90:K612 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
Särskilda yttranden
1. Öppna styrelse-, nämnd- och utskottssammanträden (mom.13)
Bo Hammar (v) anför:
Frågan om öppna kommunala nämnd- och utskottssammanträden har
inte behandlats av kommunallagskommittén. Enligt min mening bör
frågan emellertid kunna aktualiseras i samband med den kommande
propositionen om en ny kommunallag. En större öppenhet i den
kommunala verksamheten bör eftersträvas.
2. Insynen i kommunala bolag och stiftelser (mom.14)
Claes Roxbergh (mp) anför:
Som framhållits i motion 1989/90:K611 är det angeläget att
kommunal verksamhet bedriven genom aktiebolag, stiftelser etc.
inte undgår medborgarnas insyn, inflytande och kontroll. En
åtgärd för att uppnå dessa mål är att offentlighetsprinicpen
införs i kommunala företag av aktuellt slag.
Som framhållits i motion 1989/90:K611 finns behov för
kommunerna att på vissa områden kunna avvika från den s.k.
självkostnadsprincipen. Ett exempel härpå gäller införande av en
ordning som gör det möjligt för kommun att besluta om
prissättning på energi, som avviker från självkostnadsprincipen,
i syfte att påverka energikonsumtionen och därmed kunna
förverkliga energiplaneringen för kommunen.