I betänkandet behandlas regeringens proposition 1990/91:64
Yttrandefrihetsgrundlag m.m. och med anledning av propositionen
väckta motioner. Även motioner som väckts under allmänna
motionstiden 1991 behandlas i betänkandet. I propositionen
föreslås en helt ny grundlag, yttrandefrihetsgrundlag, som
bygger på samma grundsatser som tryckfrihetsförordningen. Det
innebär att principerna om censurförbud och etableringsfrihet
blir gällande för hela massmedieområdet. Endast i fråga om
användningen av radiofrekvensspektrum kan en etableringsfrihet
inte gälla. Vidare skall förhandsgranskning av film som skall
visas offentligt få förekomma även i fortsättningen.
Med anledning av motionsyrkanden om en s.k.
parallellinstruktion föreslår utskottet ett tillkännagivande för
regeringen att det bör övervägas att införa bestämmelser i
brottsbalken till stöd för yttrandefrihetsintressena i vanliga
brottmål. I övrigt tillstyrker utskottet propositionen och
avstyrker motionerna.
Till betänkandet har fogats en reservation och fyra särskilda
yttranden.
Propositionen
I proposition 1990/91:64 yrkas att riksdagen antar de i
propositionen framlagda förslagen till
1. yttrandefrihetsgrundlag,
2. lag om ändring i tryckfrihetsförordningen,
3. lag om ändring i regeringsformen.
Lagförslagen, vilka lagts fram efter hörande av lagrådet, har
intagits i bilaga 1 till betänkandet.
Motionerna
1990/91:K22 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om yttrandefrihetsgrundlagens formulering
beträffande fortsatta möjligheter till allmän förhandsgranskning
av videogram.
1990/91:K23 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om meddelarfriheten i förhållandet mellan
enskilda,
2. att riksdagen beslutar att det i tryckfrihetsförordningen,
förslaget till yttrandefrihetsgrundlag och brottsbalken införs
bestämmelser av innebörd att den s.k. instruktionen i 1 kap.
4§ första stycket tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 5§
yttrandefrihetsgrundlagen skall iakttas i vanliga brottmål där
gärningsmannen har handlat i syfte att tillgodose intresset av
yttrande- och informationsfriheten.
1990/91:K24 av Martin Olsson m.fl. (c) vari yrkas att
riksdagen beslutar att komplettera förslaget om
yttrandefrihetsgrundlag med regler som medger förhandsgranskning
av videogram och filmer avsedda för privat bruk och som i
yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte sprids genom
försäljning eller uthyrning.
1990/91:K25 av Erling Bager och Ingela Mårtensson (fp) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag som begränsar
det förråande videoutbudet.
1990/91:K26 av Ingrid Ronne-Björkqvist m.fl. (fp) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förhandsgranskning av våldsvideogram.
1990/91:K27 av Isa Halvarsson och Elver Jonsson (fp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förhandsgranskning av våldsvideo.
1990/91:K28 av Jan-Erik Wikström (fp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att ge 3 kap. 3 § punkterna 4 och 5
tryckfrihetsförordningen följande innehåll: "4. i den mån
domstol, när det är fråga om brott enligt 7 kap. 2§ eller 3§
första stycket 2 och 3, finner det vara av synnerlig vikt att
vid förhandling uppgift lämnas, huruvida den som är tilltalad
eller skäligen misstänkt för den brottsliga gärningen har lämnat
meddelandet eller medverkat till framställningen, eller 5. i den
mån domstol i annat mål om brott, för vilket det stadgats
strängare straff än fängelse i två år, av hänsyn till ett
allmänt eller enskilt intresse finner det vara av synnerlig vikt
att uppgift om identiteten lämnas vid vittnesförhör",
2. att riksdagen beslutar att 2 kap. 3 § punkterna 4 och 5
yttrandefrihetsgrundlagen ges motsvarande innehåll.
1990/91:K29 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen inte antar 1 kap. 7 § andra stycket om
internationella konventioner i förslaget till
yttrandefrihetsgrundlag,
2. att riksdagen beslutar om ett tillägg till
yttrandefrihetsgrundlagen som innebär att utan hinder av denna
lag får i lag föreskrivas att den som via satellit sänder
radioprogram som är avsedda att helt eller delvis tas emot av
publik i Sverige är skyldig att ha en fysisk person eller att
registrera en person, programkanalansvarig, som kan svara inför
svensk domstol eller myndighet för innehållet i sändningarna
eller som kan åläggas att svara för skatter och andra allmänna
avgifter.
1990/91:K30 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att 1 kap. 5 §
yttrandefrihetsgrundlagen samt 1 kap. 4§
tryckfrihetsförordningen tillförs ett andra stycke med följande
lydelse: "Den som i övrigt i domstol eller annan myndighet skall
bedöma, om någon i sitt handlande har brutit mot lag, förordning
eller avtal, skall iaktta samma förhållningssätt, om det framgår
att den handlande har haft till syfte att främja meningsutbyte,
upplysning eller konstnärligt skapande."
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om rätten att förbjuda TV-reklam, som
inskränker denna rätt till att gälla företag av s.k. public
service-karaktär,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om grundlagsreglering av formerna för
koncessionsgivning på eterområdet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om fortsatt utredning av frågan om förstärkt
meddelarskydd på det privata området,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om filmcensur för vuxna,
6. att riksdagen beslutar att 2 kap. 3 § punkt 5
yttrandefrihetsgrundlagen samt 3 kap. 3§ punkt5
tryckfrihetsförordningen ges följande lydelse: "5. i den mån
domstol, i mål om annat brott, av hänsyn till ett allmänt eller
enskilt intresse finner det vara av synnerlig vikt att uppgift
om identiteten lämnas vid vittnesförhör.",
7. att riksdagen beslutar att begreppet "radio", på de platser
i lagtexten där det används i betydelsen "television och andra
radioutsändningar" byts ut mot "radio och television".
samt de under allmänna motionstiden väckta motionerna
1990/91:K406 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en utvärdering gällande lagen om
olaga våldsskildringar.
1990/91:K409 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
det skall finnas en ansvarig utgivare för alla videogram för att
man skall kunna stoppa videovåldet, som är särskilt skadligt för
barn.
1990/91:K413 av Johnny Ahlqvist och Rinaldo Karlsson (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om lagstiftning mot våldspornografi.
1990/91:K414 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att alla videogram skall vara
förhandsgranskade,
2. att riksdagen beslutar att det skall finnas ansvarig
utgivare för alla videogram.
1990/91:K421 av Britta Bjelle m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om avgränsningen av barnpornografi,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en utvärdering av barnpornografireglerna.
Motiveringarna återfinns i motion 1990/91:Ju832.
1990/91:K422 av Gunilla André och Ingbritt Irhammar (c) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om förbud mot
våldspornografi.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ju645.
1990/91:K424 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
lagstiftningen enligt vad i motionen anförts om pornografisk
förnedring av kvinnor,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
det bör undersökas om den lagstiftning som finns i USA efter
omarbetning kan överföras till svenska förhållanden.
1990/91:K428 av Karl-Göran Biörsmark (fp) vari yrkas att
riksdagen beslutar att 7 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen
skall ha den i motionen angivna lydelsen.
Utskottet
Bakgrund
Sedan gammalt har det tryckta ordet i vårt land haft ett i
detalj utformat grundlagsskydd. Med tiden har behovet av ett
liknande skydd för andra medier än det tryckta ordet blivit allt
större. Vid tillkomsten av radiolagen (1966:755) väcktes tanken
på att grundlagsfästa vissa inslag i den radiorättsliga
regleringen. I den proposition som låg till grund för radiolagen
uttalades att frågan lämpligen torde kunna övervägas i samband
med det fortsatta arbetet på en total grundlagsreform (prop.
1966:149). Därmed åsyftades det då pågående
författningspolitiska reformarbetet som resulterade i den nya
regeringsformen år 1974. Regeringsformen har därefter i två
omgångar, åren 1976 och 1979, fått viktiga tillägg som syftar
till att förstärka och bygga ut skyddet för medborgarnas
grundläggande fri- och rättigheter. Yttrandefriheten saknar dock
fortfarande ett skydd med den detaljerade utformning som
tryckfriheten har.
Möjligheterna att åstadkomma ett mer detaljerat skydd för
yttrandefriheten i andra medier än tryckta skrifter har utretts
av massmedieutredningen och yttrandefrihetsutredningen.
Massmedieutredningen tillkallades år 1970 och lade fram
förslag till nya grundlagsregler efter tryckfrihetsrättsligt
mönster i betänkandet (SOU 1975:49) Massmediegrundlagen. På
grundval av betänkandet lade regeringen fram förslag om vissa
grundlagsändringar angående tryckfriheten, som antogs av
riksdagen (prop. 1975/76:204, KU 54, rskr. 394, KU 1976/77:1,
rskr. 2). Kommitténs förslag till grundlagsregler för andra
medier ledde däremot inte till lagstiftning.
År 1984 avgav yttrandefrihetskommittén betänkandet (SOU
1983:70) Värna yttrandefriheten. Betänkandet innehöll förslag
till en ny grundlag, yttrandefrihetsgrundlagen, som skulle gälla
vid sidan av tryckfrihetsförordningen. Yttrandefrihetsgrundlagen
skulle innehålla regler till skydd för yttrandefriheten som
skulle omfatta eter- och trådsändningar, ljudupptagningar och
upptagningar av rörliga bilder. Under förutsättning att en
utgivare hade utsetts skulle grundlagen också omfatta sceniska
framställningar. Kommittén lade vidare fram vissa förslag till
ändringar i regeringsformen och tryckfrihetsförordningen i syfte
att stärka skyddet för yttrandefriheten. Kommittén föreslog
också att den s.k. meddelarfriheten i den tryckfrihetsrättsliga
regleringen skulle sträckas ut till att även gälla förhållanden
mellan enskilda.
Yttrandefrihetskommittén hade övervägt om det var möjligt att
få till stånd en ny grundlag som skulle omfatta även det tryckta
ordet och således erätta tryckfrihetsförordningen. Kommittén
redovisade också ett förslag till en sådan grundlag som ett
alternativ men förordade ändå den särskilda
yttrandefrihetsgrundlagen. Avgörande för detta ställningstagande
synes ha varit risken för att tryckfriheten skulle tunnas ut om
tryckfrihetsförordningen ersattes med en ny grundlag.
På grundval av yttrandefrihetskommitténs förslag utarbetades i
justitiedepartementet år 1986 en lagrådsremiss med förslag till
nya grundlagsregler till skydd för yttrandefriheten i eter- och
trådsändningar (dvs. radio och television), filmer, videogram
och andra upptagningar av rörliga bilder samt ljudupptagningar.
Enligt förslaget skulle de nya reglerna tas in i
tryckfrihetsförordningen och där bilda en andra avdelning.
Lagrådsremissen innehöll inte något förslag i frågan om
meddelarfriheten i förhållandet mellan enskilda.
I allt väsentligt anslöt sig lagrådet till de
ställningstaganden i sak som hade redovisats i remissen.
Lagrådet godtog också i princip den lagtekniska utformningen.
När departementschefen anmälde lagrådsyttrandet i april 1987 såg
han sig dock tvungen att avstå från att förorda att de
remitterade förslagen skulle genomföras i alla delar. Skälet
härtill var att det efter offentliggörandet av remissen hade
uppstått en osäkerhet om det var möjligt att uppnå en bred
enighet i riksdagen om den lagtekniska lösning som hade
förordats i remissen. Departementschefen ansåg därför att en
fortsatt beredning måste äga rum av frågan om en förstärkning av
grundlagsskyddet för radio, television, filmer, videogram och
ljudupptagningar.
I enlighet med detta ställningstagande överlämnades före
sommaren 1987 propositionen 1986/87:151 om ändringar i
tryckfrihetsförordningen m.m. till riksdagen. Propositionen
innehöll förslag som syftade till att förstärka det rättsliga
skyddet för tryckta skrifter. På hösten 1987 inleddes inom
justitiedepartementet en fortsatt beredning av frågan om ett
mera omfattande grundlagsskydd för yttrandefriheten under
medverkan av företrädarna för partierna i riksdagen. Beredningen
syftade till att förbereda ett förslag i grundlagsfrågan som
skulle kunna behandlas av riksdagen samtidigt med proposition
1986/78:151 och då samla en bred majoritet. Något förslag kom
dock inte till stånd.
När konstitutionsutskottet behandlade proposition 1986/87:151
uttalade sig utskottet även om den fortsatta handläggningen av
frågan om en grundlagsreglering beträffande andra medier än det
tryckta ordet (KU 1987/88:36). Utskottet fann det angeläget att
det utrednings- och beredningsarbete som under lång tid lagts
ned i syfte att åstadkomma grundlagsskydd för vissa andra
uttrycksformer än det tryckta ordet skulle leda till
grundlagsreglering. Enligt utskottet talade mycket för att en
sådan bred enighet i riksdagen som borde eftersträvas vid
grundlagsändringar av här aktuellt slag kunde uppnås. Det
fortsatta beredningsarbetet syntes enligt utskottet i huvudsak
kunna inriktas på att underkasta det omfattande sakliga material
som förelåg efter det tidigare utredningsarbetet en ny prövning.
Denna prövning syntes i stor utsträckning kunna utgå från de
bedömningar som gjorts av yttrandefrihetsutredningen. Med tanke
på frågans betydelse och det angelägna i att uppnå en bred
politisk enighet ansåg utskottet att beredningsarbetet skulle
ske under medverkan av representanter för de politiska partierna
i riksdagen.
Utskottet tog även upp den författningsmässiga frågan.
Utskottet konstaterade att den beredning som ägt rum efter
propositionens avlämnande visat att den teknik som valts i
lagrådsremissen inte ansetts utgöra någon framkomlig väg. Med
hänsyn till den kritik som framförts och som gick ut på att en
samlad grundlag skulle kunna leda till en uttunning av skyddet
för skrifter enligt den nuvarande tryckfrihetsförordningen,
borde beredningsarbetet enligt utskottets mening inriktas mot en
lösning i enlighet med principerna i yttrandefrihetsutredningens
förslag, dvs. en särskild grundlag för de nu aktuella medierna.
Utskottet berörde även det material som förelåg i ärendet och
som gällde grundlagsregler om meddelarskydd i förhållanden
mellan enskilda. Utskottet fann att det materialet inte var
tillräckligt som underlag för ett förslag. Utskottet ansåg att
det fanns skäl att utvidga meddelarskyddet till att i princip
gälla förhållandet även utanför den offentliga sektorn. Enligt
utskottets mening borde regeringen se till att frågan blev
föremål för en skyndsam utredning.
Vad utskottet anfört gav riksdagen som sin mening regeringen
till känna (rskr. 1987/88:290).
Beredningen av frågan om en ny grundlag har i överensstämmelse
med riksdagens mening fortsatt inom justitiedepartementet med
företrädare från riksdagspartierna.
I oktober 1988 tillkallades en kommitté med uppdrag att utreda
frågan om meddelarfriheten i förhållandet mellan enskilda.
Kommittén fick också i uppdrag att överväga de regler i
tryckfrihetsförordningen som gäller tystnadsplikten för dem som
är verksamma inom bl.a. tidningsföretag och nyhetsbyråer i fråga
om vem som har lämnat uppgifter för publicering. Vidare skulle
kommittén på vissa punkter se över de bestämmelser i
tryckfrihetsförordningen som gäller för skrifter som trycks
utomlands. Kommittén antog namnet meddelarskyddskommittén.
De förslag och ställningstaganden som den nu aktuella
propositionen innehåller grundar sig på beredningsarbetet och på
meddelarskyddskommitténs förslag.
I propositionen anförs att de politiska överläggningar som har
ägt rum under beredningsarbetet har varit inriktade på att
utröna hur ett förslag med utgångspunkt i
yttrandefrihetsutredningens betänkande bör vara utformat för att
kunna samla en bred anslutning i riksdagen. Det sägs vidare att
vad som förevarit under överläggningarna ger anledning att anta
att ett grundlagsförslag bör utformas på det sätt som redovisas
i propositionen. I anslutning härtill förklarar
departementschefen att hon inte räknar med att företrädare för
andra åsikter än hennes skall hålla inne med sin mening när
ärendet behandlas i riksdagen. I ett så betydelsefullt och
komplicerat lagstiftningsärende som detta är kan man enligt
hennes mening knappast vänta sig en fullständig samstämmighet i
varje fråga. Hon anser emellertid att det nu bör vara möjligt
att förverkliga riksdagens önskemål om en bred enighet kring en
ny grundlag till skydd för andra medier än tryckta skrifter, låt
vara att det kan finnas olika uppfattningar om i vad mån det
utrymme för vanlig lagstiftning som grundlagen ger bör utnyttjas
och om hur grundlagen kan behöva utvecklas.
Propositionens innehåll i huvudsak
En ny grundlag införs till skydd för yttrandefriheten i
ljudradio, television och vissa andra moderna elektroniska
medier, filmer och videogram samt ljudupptagningar. Skyddet
berör även upplänkning till satelliter och vidarespridning av
satellitprogram i trådnät. Den nya grundlagen benämns
yttrandefrihetsgrundlag.
Yttrandefrihetsgrundlagen bygger på de bärande principerna i
tryckfrihetsförordningen. Censurförbud skall gälla för de
skyddade medierna. Det skall dock finnas en möjlighet att
förhandsgranska offentligt visade filmer och videogram.
Etableringsfrihet skall gälla för de skyddade medierna. Kravet
på tillstånd för ljudradio- och TV-sändningar i etern skall dock
kunna upprätthållas. Ett målsättningsstadgande anger principerna
för fördelningen av radiofrekvenser. Den redaktionella
självständigheten skyddas hos dem som förmedlar program till
allmänheten i de medier som omfattas av
yttrandefrihetsgrundlagen. Tillgång till domstolsprövning skall
finnas i frågor om rätt att sända program i ljudradio, TV och
liknande medieformer. Jury skall i princip medverka i mål om
ingripanden på grund av missbruk av yttrandefriheten. Rätten att
inneha uppspelnings- och mottagarutrustning slås fast.
Bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen om tystnadsplikt för
journalister m.fl. förtydligas. Vidare införs en särskild
handlingsregel för domstolen som innebär att rätten vid vissa
förhör noga skall vaka över att frågor inte ställs som kan
inkräkta på tystnadsplikten utöver vad som i varje särskilt fall
är medgivet.
Källskyddet blir bättre för skrifter som trycks utomlands. I
den delen föreslås följande. Skyddet stärks för den som lämnar
eller anskaffar uppgifter för publicering i skrifter som trycks
utomlands och som huvudsakligen är avsedda för spridning inom
landet. Detsamma gäller för den som lämnar eller anskaffar
uppgifter till periodiska skrifter, som inte huvudsakligen är
avsedda för spridning i Sverige men som sprids här och för vilka
utgivningsbevis utfärdats och ansvarig utgivare anmälts. Enligt
ett tidigare motivuttalande finns ett skydd för författare till
artiklar i skrifter, som över huvud taget inte sprids i Sverige.
Det skyddet lagfästs nu genom en ny bestämmelse. Bestämmelsen
tar sikte på utländska journalister med anknytning till
utländska tidningar.
Som en följd av förslaget till yttrandefrihetsgrundlag
föreslås några ändringar i regeringsformen.
Användningen av begreppet radio i lagtexten
Enligt 1 kap. 1 § tredje stycket förslaget till
yttrandefrihetsgrundlag gäller vad som sägs i grundlagen om
radioprogram förutom program i ljudradio också program i
television och innehållet i vissa andra sändningar av ljud, bild
eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor. När
det i den följande lagtexten talas om radioprogram avses alltså
såväl ljudradio som television och innehållet i vissa andra
överföringar av information till allmänheten som exempelvis
telefax och videotex. Enligt propositionen används uttrycket av
redaktionella skäl i enlighet med den rekommendation lagrådet
gav vid granskningen av 1986 års lagrådsremiss.
I motion K30 yrkande 7 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) anför
motionärerna att begreppet radiosändningar i lagförslaget också
inkluderar television. Det språkbruket kommer enligt
motionärerna att skapa många missförstånd. De förklarar att de
inte har övertygats om att lagtekniska problem skulle
omöjliggöra ett ordval som i detta avseende stod mer i
överensstämmelse med gänge språkbruk. De yrkar därför att ordet
"radio" i lagtexten byts ut mot "radio och television" när det
används i betydelsen television och andra radioutsändningar.
Utskottets bedömning
Enligt utskottets mening bör lagrådets rekommendation följas
när det gäller den redaktionella utformningen av grundlagstexten
i detta hänseende. Utskottet avstyrker därför motion K30 yrkande
7.
Koncessionsgivningen
Radiosändning sker genom alstring och utsändning av
elektromagnetiska vågor i den del av det fria rummets
elektromagnetiska spektrum, där sådana vågor breder ut sig med
samma hastighet som ljuset. I propositionen beskrivs de
fysikaliska begränsningarna för användningen av
radiofrekvensspektrum och de internationella överenskommelser om
användningen av radiofrekvensspektrum för massmediala ändamål
som begränsningarna gett upphov till. I propositionen anförs att
det torde råda full enighet om att det är nödvändigt att någon
kontroll utövas över hur radiofrekvensspektrum tas i anspråk och
att redan yttrandefrihetsutredningen konstaterade att det
begränsade sändningsutrymmet utesluter en fullständig
etableringsfrihet när det gäller etersändningar av radio- och
TV-program. I propositionen konstateras att huvudregeln i vår
nuvarande radiorättsliga lagstiftning är att regeringen
bestämmer vem som har rätt att här i landet sända radioprogram
i rundradiosändning. I vissa fall kan tillstånd ges av
förvaltningsmyndighet (närradio och radiotidningar). Det
koncessionssystem som gäller har enligt propositionen alltså sin
grund i nödvändigheten att fördela radiofrekvenserna. Det sägs
vidare att det samtidigt har funnits en önskan att låta den
centrala radio- och TV-verksamheten handhas av ett enda företag
i allmänhetens tjänst och att denna önskan torde vara orsaken
till att reglerna i radiolagen också har gjorts tillämpliga även
på trådsändningar.
I propositionen uttalas att det givetvis är av stor vikt för
den fria opinionsbildningen att radiofrekvensspektrum tas i
anspråk för sändningar till allmänheten. Från konstitutionell
synpunkt finns det därför goda skäl att söka omgärda
frekvensfördelningen med vissa grundläggande regler. Dessa kan
inte i detalj ange hur fördelningen skall gå till. Att närmare
ange hur frekvenser skall fördelas kräver ett omfattande arbete
och komplicerade hänsynstaganden till olika faktorer. I
propositionen erinras om att en särkild utredare har tillkallats
för att bl.a. utarbeta förslag till föreskrifter i lag om
fördelningen av radiofrekvenser. Enligt propositionen kan en
reglering på konstitutionell nivå för närvarande inte gärna gå
längre än att uttryckligen framhäva den grundläggande betydelse
som måste tillmätas yttrandefrihetens intresse vid alla
överväganden om fördelningen av radiofrekvenser. I propositionen
föreslås därför att det i yttrandefrihetsgrundlagen tas in en
föreskrift av innebörd att det allmänna skall eftersträva att
radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till
vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet. Vidare
föreslås en särkild bestämmelse om närradion. Enligt den
bestämmelsen skall det finnas möjlighet för sammanslutningar att
få tillstånd att sända ljudradioprogram i lokala radiosändningar
i den utsträckning som tillgängliga radiofrekvenser medger.
Lagrådet har med hänvisning till att en särskild utredare har
i uppdrag att utarbeta förslag till lag om fördelningen av
radiofrekvenser konstaterat att det saknas material för att ta
ställning i frågan om och i så fall i vilken utsträckning
konkreta regler för frekvensfördelningen bör tas in i
grundlagen. Till följd härav får man enligt lagrådet nöja sig
med allmänna riktlinjer i ämnet. Lagrådet utgår från att man vid
den aviserade lagstiftningen om frekvensfördelningen tar upp
frågan vilka regler som skall vara ägnade att verksamt
tillvarata yttrandefrihetsintresset och därför förtjänar att
inflyta i yttrandefrihetsgrundlagen. Lagrådet finner emellertid
att yttrandefrihetsgrundlagen redan i nuvarande läge bör
tillföras en föreskrift om att grunderna för tillståndsgivningen
i fråga om användningen av radiofrekvenser skall anges i vanlig
lag. Lagrådet lägger fram förslag till en sådan bestämmelse.
I propositionen anförs att det även enligt lagrådets mening
finns anledning att avvakta resultatet av det nu pågående
utredningsarbetet innan frågan om att närmare precisera
yttrandefrihetsgrundlagens föreskrift om frekvensfördelningen
kan tas upp. Den bör enligt propositionen också ses i ett större
sammanhang. Slutsatsen i propositionen blir att vad lagrådet
anfört inte bör föranleda någon ändring i det förslag som
remitterats till lagrådet.
I motion K30 yrkande 3 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) anförs
att det råder en allmän uppslutning kring tanken att den
etableringsfrihet för tidningar som tryckfrihetsförordningen ger
inte går att överflytta till etermedieområdet. Utrymmet i etern
är begränsat och även om utrymmet av tekniska skäl har vidgats
och kan komma att vidgas ytterligare, föreligger under
överskådlig tid enligt motionärerna ett behov av att reglera
användningen av tillgängliga frekvenser. De juridiska frågorna
kring tillståndsgivningen var enligt motionärerna inte särskilt
svåra så länge utgångspunkten var ett statskontrollerat monopol.
Motionärerna menar att läget i dag är helt annorlunda och pekar
på närradionämndens handläggning av tillståndsfrågor och att
regeringen sannolikt under hösten 1991 kommer att få avgöra
vilket privat företag som skall få rätten att sända en tredje
markbunden TV-kanal. Det är enligt motionärerna lätt att
föreställa sig att det kommer att bli fler avgöranden av den
typen i framtiden. De konstaterar att principerna för
myndigheternas handläggning av dessa ärenden inte har
diskuterats särskilt mycket och att regeringen har tillkallat en
ensamutredare för att klarlägga de legala förutsättningarna för
koncessionsgivningen. Motionärerna finner att det är uppenbart
att de grundläggande principerna för koncessionsgivning på
etermedieområdet är så viktiga från yttrandefrihetssynpunkt att
de borde vara inskrivna i yttrandefrihetsgrundlagen. De pekar på
att denna uppfattning delas av lagrådet och att lagrådet har
visat på en möjlighet att lagtekniskt lösa problemet genom en
komplettering av förslaget till yttrandefrihetsgrundlag.
Motionärerna förklarar att de anser att det är angeläget att
principerna för koncessionsgivningen på etermedieområdet
grundlagsfästs. De yrkar att riksdagen ger regeringen till känna
att detta bör utredas.
Utskottets bedömning
Som framgår av det föregående har en särskild utredare i
uppdrag att utarbeta förslag till lag om fördelning av
radiofrekvenser. Enligt utskottet mening bör resultatet av
utredningsarbetet avvaktas innan ställning tas till frågan om
och i så fall i vilken utsträckning som regler för
frekvensfördelningen bör tas in i yttrandefrihetsgrundlagen.
Något tillkännagivande från riksdagens sida med anledning av
motion K30 yrkande 3 är därför inte erforderligt. Utskottet
avstyrker därför motionsyrkandet.
Yttrandefrihetsgrundlagen och avtalssystemet i radiolagen
En av utgångspunkterna för de grundlagsförslag som i olika
sammanhang har lagts fram är att det begränsade frekvensutrymmet
utesluter en fullständig etableringsfrihet när det gäller
etersändningar av radio- och TV-program.
Yttrandefrihetsutredningens förslag innebar att
radiosändningar till allmänheten skulle beredas skydd enligt den
nya yttrandefrihetsgrundlagen i alla avseenden utom såtillvida
att någon etableringsfrihet inte kunde gälla. I utredningens
förslag skulle detta undantag framgå av grundlagen endast
motsatsvis genom att etersändningar utelämnades vid uppräkningen
av de uttrycksformer som skulle omfattas av etableringsfriheten.
I 1986 års lagrådsremiss valdes en annan lagteknisk lösning.
Enligt remissen borde undantaget från etableringsfriheten framgå
av en uttrycklig bestämmelse i grundlagen. Därtill föreslogs att
grundlagen skulle slå fast vissa andra förutsättningar för
regleringen av radio- och TV-sändningsverksamheten i landet. Dit
hörde statens möjligheter att träffa avtal med tillståndshavare
om sändningsverksamheten.
Även i grundlagspropositionen diskuteras hur grundlagen bör
utformas för att tillåta ett system för fördelning av
frekvensutrymmet. Enligt propositionen skulle det i och för sig
vara möjligt att gå tillbaka till den av
yttrandefrihetsutredningen föreslagna grundlagsutformningen.
Kravet på tillstånd för radiosändningar har enligt propositionen
nämligen hittills inte ansetts stå i strid med regeringsformen.
Och en ny grundlag till skydd för yttrandefriheten kan inte
medföra någon ändring i det hänseendet. Om den nya grundlagen
inte heller föreskriver etableringsfrihet i fråga om
radiosändningar, skulle enligt propositionen motsättningsvis --
till skillnad från vad som uttryckligen anges gälla för andra
medier -- slutsatsen vara att något konstitutionellt hinder mot
att genom vanlig lag upprätthålla kravet på tillstånd för
radiosändningar inte finns.
I grundlagspropositionen väljs emellertid en annan lösning.
Med hänsyn till kravet att grundlagen skall kunna överblickas
kan det nämligen enligt propositionen inte anses särskilt
tillfredsställande att med tystnad förbigå ett så betydelsefullt
undantag från det tryckfrihetsrättsliga mönstret som avsaknaden
av etableringsfrihet för radiosändningar. Det föreslås därför
att grundlagen avfattas så att den klart anger att ett
tillståndssystem är tillåtet i fråga om radiosändningar. I sak
innebär detta inte någon skillnad mot
yttrandefrihetsutredningens förslag.
Enligt propositionen bör däremot den nya grundlagen inte lägga
fast någon viss ordning för hur ljudradio- och TV-verksamheten i
landet skall organiseras. Det innebär att grundlagen bör lämna
öppet för sådana särskilda regler som bör finnas när
verksamheten bedrivs av ett företag med den särställning som i
dag tillkommer Sveriges Radio. Grundlagen bör enligt enligt
propositionen följaktligen bl.a. ge utrymme för lagstiftning som
gäller avtal mellan staten och dem som får tillstånd till
radiosändningar och granskning i efterhand av program som har
sänts.
Propositionens förslag till reglering innebär att varje svensk
medborgare och varje svensk juridisk person har rätt att sända
radioprogram genom tråd. När det gäller radiosändningar som sker
på annat sätt än genom tråd, får sådana radiosändningar regleras
genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor
för att sända (3 kap. 2§). I specialmotiveringen till
paragrafen sägs att i ordet villkor inbegrips ett sådant system
med avtal mellan staten och tillståndshavarna som finns i dag.
För närvarande gäller att den som har tillstånd att här i
landet sända radio- och TV-program skall iaktta vissa i
radiolagen (1966:755) angivna grundläggande bestämmelser om
programverksamheten. Vidare sägs i lagen att för programföretag
skall i övrigt gälla vad som föreskrivs i avtal mellan
regeringen och företaget. I sådant avtal får som villkor för
rätt att sända program på grund av tillstånd tas in vissa
föreskrifter i ämnen som närmare anges i lagen.
I proposition 1990/91:149 om radio- och TV-frågor föreslås
omfattande ändringar i radiolagen, bl.a. såvitt gäller
bestämmelserna om avtalssystemet. Även i fortsättningen skall
det enligt förslaget alltså finnas ett avtal mellan staten och
varje programföretag, i vilket det materiella innehållet i
företagets sändningar regleras. Förslaget innebär att avtal
skall träffas med alla de programföretag -- såväl inom som utom
Sveriges Radio-koncernen -- som får tillstånd att sända.
Lagrådet har vid granskningen av de lagförslag som ligger till
grund för propositionen ifrågasatt om avtalsregleringen kan vara
förenlig med den nya yttrandefrihetsgrundlagen.
Utskottets bedömning
Vad frågan närmast gäller är om systemet med avtal får sitt
grundlagsstöd genom att yttrandefrihetsgrundlagen tillåter att
det i lag meddelas föreskrifter om tillstånd för sändningar av
eterburna radioprogram och om villkor för sådana sändningar
eller om det fordras att ordet "avtal" förs in i grundlagstexten
för att ett sådant stöd skall anses föreligga.
Utskottet vill först erinra om att dessa avtal inte är
överenskommelser i vanlig civilrättslig mening utan att de mera
kan betraktas som direktiv för verksamheten. Utskottet kan för
sin del inte finna något som talar mot att uttrycket villkor kan
avse de "avtalsvillkor" som det här är fråga om. I
specialmotiveringen till den aktuella paragrafen (3 kap. 2§)
sägs också att i ordet villkor inbegrips ett sådant system med
avtal mellan staten och tillståndshavarna som finns i dag.
Utskottet finner således att det nuvarande avtalssystemet ges
ett stöd i yttrandefrihetsgrundlagen.
Förbud mot reklam i radio och TV
Enligt förslaget till yttrandefrihetsgrundlag hindrar
bestämmelserna i grundlagen inte att det i lag meddelas
föreskrifter om förbud mot kommersiell reklam i radioprogram
eller om villkor för sådan reklam. Detsamma gäller föreskrifter
om förbud mot och villkor för annan annonsering och sändning av
program, som helt eller delvis bekostas av annan än den som
bedriver programverksamheten. I propositionen anförs att frågan
om reklamens förhållande till grundlagens skydd för
yttrandefriheten inte har tagits upp till närmare behandling
under de överläggningar med företrädare för de politiska
partierna i riksdagen som har ägt rum i lagstiftningsärendet.
Vad som har förekommit under överläggningarna har ändå gett vid
handen att det inte torde finnas någon enhetlig syn på frågan
hos de politiska partierna. Enligt propositionen synes
meningsskiljaktigheterna inte i första hand avse möjligheterna
att genom lagstiftning ställa vissa krav på den kommersiella
reklamens utformning och innehåll. I detta avseende torde
accepteras att i huvudsak likartade regler skall gälla oavsett i
vilket medium den sprids. Vad som orsakar oenigheten är enligt
propositionen i stället frågan huruvida och i vilken
utsträckning reklam skall få förekomma i svensk radio och TV.
Enligt propositionen kan det på goda grunder hävdas att
tillgången till de ekonomiska resurser som behövs för en
massmedieverksamhet är av väsentlig betydelse för möjligheterna
att göra ett effektivt bruk av yttrandefriheten. Det kan av det
skälet anses att en grundlag om yttrandefriheten som ett av sina
syften borde ha att säkerställa att sådan tillgång finns. I
fråga om radio och TV har tanken att grundlagen bör säkra
tillgången till resurserna tagit sig den formen att grundlagen
bör utesluta förbud mot reklam. Enligt propositionen ges denna
tanke emellertid inte fullt genomslag. Såvitt gäller de s.k.
public service-företagen, dvs. företagen inom Sveriges
Radio-koncernen, anses att ett förbud mot reklam även med en ny
grundlag bör förbli rättsenligt. En sådan ordning måste anses
kräva ett uttryckligt stöd i form av ett undantag i
grundlagstexten, som tillåter att förbudet upprätthålls genom
lag. Enligt propositionen är det nämligen inte godtagbart med
utgångspunkt i tryckfrihetsförordningens principer att staten i
här aktuella fall skulle träffa avtal med enskilda om generella
förbud mot yttranden av visst slag. Det skulle också i lika mån
strida mot regeringsformen. I propositionen anförs att detta
leder till slutsatsen att den nya grundlagen bör innehålla ett
uttryckligt medgivande till att regler ges i lag eller avtal om
förbud mot och villkor för reklam i svensk radio och TV. Vidare
anförs följande.
Samtidigt kan det inte förnekas att frågan om reklam i radio
och TV är av betydelse för möjligheterna att göra bruk av
yttrandefriheten i dessa medier. Som bekant har den tekniska
utvecklingen lett till en situation där hela frågan om sådan
reklam kan komma att omprövas. Enligt TV-utredningens betänkande
(SOU 1989:73) TV-politiken är det inte längre realistiskt att
räkna med ett fortsatt förbud mot reklam i svensk television.
Radiolagsutredningen har i betänkandet (SOU 1990:7) Lagstiftning
för reklam i svensk TV lag fram förslag om den lagstiftning som
skulle behövas om sådan reklam blir tillåten.
I motion K30 yrkande 2 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) förklarar
motionärerna att de inte har några invändningar mot den
föreslagna grundlagstexten men att de vänder sig mot den
citerade delen av motivtexten. De menar att den gör möjligheten
för reklambegränsande lagstiftning för vid. Vid sidan av sådan
reklamreglering som kan anses försvarlig oavsett medium och
sådan som kan följa av den europeiska konventionen om
gränsöverskridande television anser motionärerna att
reklamförbud endast skall kunna föreskrivas beträffande s.k.
public service-företag. De anser att detta bör komma till
uttryck genom att motivtexten i angiven del i stället ges
följande lydelse.
Den möjlighet att i vanlig lag förbjuda reklam som här öppnas
gäller alltså uteslutande s.k. public service-företag inom radio
och TV. Gentemot övriga radio/TV-företag skall möjlighet att
förbjuda reklam inte finnas. Reklam i radio och TV skall
emellertid kunna omfattas av de krav i fråga om reklamens
innehåll som kan gälla oavsett medium samt de regler som följer
av en svensk anslutning till internationella konventioner om
gränsöverskridande television.
I motion K29 yrkande 1 av Inger Schörling m.fl. (mp) tar
motionärerna upp bestämmelsen som gör det möjligt att i lag
förbjuda reklam i radio- och TV-program och ange villkor för
sådan reklam. Motionärerna vänder sig mot det undantag från
bestämmelsen som innebär att sådan lag inte får stiftas i strid
mot en internationell överenskommelse om radioprogram som
riksdagen har godkänt. En grundläggande princip för lagstiftning
i grundlagsform är enligt motionärerna att man redan av
grundlagen skall kunna utläsa vad som gäller. I vissa fall
öppnas möjligheten att i vanlig lag föreskriva undantag från
grundlagsregeln. Att i grundlag hänvisa till en internationell
konvention som riksdagen godkänt är enligt motionärerna en nyhet
som kan ifrågasättas ur konstitutionell synpunkt. De menar att
den yttersta konsekvensen av hänvisningen är att det faktiska
innehållet i grundlagen eller i undantaget från grundlagen i
berört avseende inte tillkommer genom stiftande av lag i form av
transformation eller inkorporering av en internationell
överenskommelse i svensk rätt, utan genom riksdagens godkännande
av överenskommelsen. Motionärerna yrkar därför att propositionen
avslås såvitt avser bestämmelsen om det nu nämnda undantaget.
Utskottets bedömning
Som framgår av propositionen är bakgrunden till bestämmelserna
om reklamförbud i grundlagen att ordningen med reklamfrihet i
Sveriges Radio-koncernens sändningar skall kunna bli rättsenlig
även med den nya grundlagen. Utskottet anser att det inte behövs
några ytterligare uttalanden i denna fråga och avstyrker därför
motion K30 yrkande 2.
Den normala ordningen är att överensstämmelse mellan svensk
lag och internationella regler som Sverige har åtagit sig brukar
åstadkommas genom att den svenska lagens bestämmelser anpassas
efter de internationella eller genom att dessa förklaras gälla
som svensk rätt. I propositionen anförs att det i ett fall som
det förevarande, som rör friheten att ta emot information från
andra länder, kan ligga ett värde i att förpliktelsen att
respektera informationsfriheten läggs fast även på nationell
nivå genom en föreskrift i grundlag. Utskottet delar denna
bedömning och tillstyrker därför propositionen i denna del.
Utskottet avstyrker således motion K29 yrkande 1.
Censurfrågan
I propositionen anförs att ett förbud mot censur är ett
grundläggande inslag i ett konstitutionellt skydd för
yttrandefriheten efter tryckfrihetsförordningens mönster. Att
ett sådant förbud införs och utan undantag gäller i fråga om
alla former av radio, TV och liknande överföringar samt
ljudupptagningar får anses givet. När det gäller filmer,
videogram och andra bildupptagningar gör sig emellertid vissa
särskilda hänsyn gällande. I propositionen föreslås att de
tryckfrihetsrättsliga grundprinciperna skall gälla för de medier
som omfattas av den nya grundlagen. Det skall dock finnas en
möjlighet att förhandsgranska offentligt visade filmer och
videogram.
När det gäller frågan om våldsskildringar i rörliga bilder
erinras om riksdagens beslut att anta lagen om granskning och
kontroll av filmer och videogram (prop. 1989/90:70, KrU30, rskr.
309). Lagen innebär att framställningar i filmer och videogram
som skall visas offentligt även i fortsättningen skall granskas
och godkännas i förväg av statens biografbyrå. Såvitt gäller
filmer och videogram som inte skall visas offentligt bygger
lagen på en starkt intensifierad tillsyn över marknaden i syfte
att komma till rätta med det problem som orsakas av spridningen
av våldsskildringar. Samtidigt som den nya lagen tillkom gjordes
en väsentlig skärpning av straffskalan för olaga våldsskildring
enligt brottsbalken.
I regeringens propositionen i det ärendet anfördes att det
behövdes andra insatser än censur av extrema våldsskildringar
för att komma till rätta med de problem som hela utbudet av
våldsskildringar på biograf, video och TV, däri inbegripet
satellit- och kabel-TV, leder till. Den begränsade verkan som
censur av videogram avsedda för den enskilde konsumenten skulle
ha medförde att en sådan åtgärd inte kunde anses motiverad mot
bakgrund av grundlagens bestämmelser om utrymmet för
begränsningar av yttrandefriheten (a. prop. s. 33 f.).
I ett yttrande till kulturutskottet över propositionen anförde
konstitutionsutskottet att det skulle innebära ett betydande
avsteg från de principer som gäller på det
yttrandefrihetsrättsliga området att införa obligatorisk
förhandsgranskning av filmer och videogram som är avsedda för
privat bruk. För en sådan censur skulle enligt utskottet således
krävas mycket starka skäl. Utskottet uttalade att det inte är
förenligt med regeringsformen att införa förhandsgranskning för
att komma till rätta med problemet med våldsskildringarna, om
det finns någon annan lika effektiv och mindre ingripande metod.
Utskottet ansåg att det åtgärdsprogram som lades fram i
propositionen hade goda förutsättningar att få större effekt än
obligatorisk förhandsgranskning. I likhet med regeringen fann
därför konstitutionsutskottet att det inte borde införas en
lagstiftning om obligatorisk förhandsgranskning av videogram som
sprids till den enskilde konsumenten. Utskottet förklarade att
det var viktigt att utvärdera de effekter som åtgärdsprogrammet
skulle få och utgick från att regeringen noga följde
utvecklingen och återkom till riksdagen med förslag, om de
åtgärder som föreslogs i propositionen skulle visa sig
otillräckliga (1989/90:KU7y).
I den nu aktuella propositionen uttalas att det självfallet
inte är möjligt att nu förutsäga hur snart verkningarna av
åtgärdsprogrammet mot skadliga våldsskildringar kommer att visa
sig. Sakligt sett finns det enligt propositionen goda skäl att
hoppas att det kommer att ske ganska snart. Det är å andra sidan
inte orealistiskt att vänta sig att den fulla effekten av de
olika åtgärderna kommer att visa sig först när verksamheten har
hunnit pågå en tid och utvecklat sina former. Det finns enligt
propositionen därför nu anledning att avvakta den något mera
långsiktiga utvecklingen på videogrammarknaden innan frågan om
eventuella ytterligare åtgärder mot våldsvideogrammen tas upp
till nya överväganden. I detta läge saknas det enligt
propositionen tillräckligt starka skäl för att en ny grundlag
skall medge censur i vidare omfattning än den som existerar i
dag.
I motion K30 yrkande 5 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) förklarar
motionärerna att de är motståndare till filmcensur för vuxna. De
finner därför att det är mycket tillfredsställande att den
näraliggande frågan om en eventuell förhandsgranskning av
videogram har förts till en lösning som innebär att videocensur
förbjuds i grundlag. De uttalar en förhoppning att den möjlighet
till efterhandsgranskning som nu finns i kombination med
aktivare åtgärder för att lagföra dem som säljer videogram med
olagligt innehåll skall visa sig tillräcklig i kampen mot
videovåldet. Motionärerna förklarar att de -- för att uppnå den
önskvärda enigheten kring den nya grundlagen -- är beredda att
övergångsvis acceptera en möjlighet i yttrandefrihetsgrundlagen
att ha kvar den filmcensur för vuxna som nu förekommer i
Sverige. Ändå måste det enligt motionärerna sägas att
filmcensuren ter sig alltmera svårmotiverad i en situation där
förhandsgranskning av video förbjudits. Motionärerna anför att
det är deras förhoppning att filmen snart skall föras in under
samma regelverk som gäller för videogram. När det sker kan
censurförbudet i yttrandefrihetsgrundlagen utsträckas till att
gälla också förevisning av film. I utvärderingen av den nya
ordningen på videoområdet bör enligt motionärerna möjligheten
att föra in den offentligt visade filmen under samma regelverk
övervägas. De yrkar att riksdagen skall ge regeringen detta till
känna.
I motion K24 av Martin Olsson m.fl. (c) konstaterar
motionärerna att regeringens förslag innebär att det för lång
tid framåt skulle vara omöjligt att införa förhandsgranskning av
videogram för privat bruk. Enligt motionärerna skall
yttrandefrihetsrättsliga principer inte få utgöra hinder mot
införande av förhandsgranskning av videogram och filmer som
yrkesmässigt försäljs eller hyrs ut för privat bruk.
Motionärerna förklarar att de inte kan acceptera att dessa för
demokrati och mångfald viktiga principer tas till intäkt för att
tillåta kommersiella vinstintressen att sprida för barn och
ungdom nedbrytande videogram och filmer. De anser därför att den
föreslagna yttrandefrihetsgrundlagen bör kompletteras med
föreskrifter som gör det möjligt att införa lagstiftning om
förhandsgranskning av videogram och filmer avsedda för
försäljning och uthyrning för privat bruk. I motion K414 yrkande
1 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) begär motionärerna att
riksdagen beslutar att alla videogram skall förhandsgranskas. En
sådan förhandsgranskning förespråkas även i motionerna K25 av
Erling Bager och Ingela Mårtensson (fp), K26 av Ingrid
Ronne-Björkqvist m.fl. (fp) samt K27 av Isa Halvarsson och Elver
Jonsson (fp). I förstnämnda motion begär motionärerna att
riksdagen hos regeringen begär förslag som begränsar det
förråande videoutbudet. I de två andra motionerna begär
motionärerna att riksdagen skall ge regeringen till känna vad
som anförts i motionerna om förhandsgranskning av
våldsvideogram.
Även motion K22 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) berör frågan
om förhandsgranskning av videogram. Motionärerna erinrar om det
åtgärdsprogram som beslutades våren 1990 och som syftar till att
man skall komma till rätta med problemet med våldsskildringar i
videogram. De menar att möjligheten att införa obligatorisk
förhandsgranskning måste finnas kvar, om det skulle visa sig att
beslutade åtgärder inte är tillräckliga. Enligt motionärernas
mening är förslaget till yttrandefrihetsgrundlag ett hinder mot
detta. De anser därför att lagförslaget bör formuleras så att
fortsatta möjligheter finns för allmän förhandsgranskning av
videogram. Motionärerna yrkar att riksdagen ger regeringen detta
till känna.
Utskottets bedömning
Som utskottet anförde vid behandlingen av ärendet om åtgärder
mot våldsskildringar i rörliga bilder vid föregående riksmöte
skulle det innebära ett betydande avsteg från de principer som
gäller på det yttrandefrihetsrättsliga området att införa
obligatorisk förhandsgranskning av filmer och videogram som är
avsedda för privat bruk. Ett förbud mot sådan censur är enligt
utskottets mening ett grundläggande inslag i ett
konstitutionellt skydd för yttrandefriheten efter
tryckfrihetsförordningens mönster. Utskottet tillstyrker
propositionen i denna del och avstyrker därför motionerna K22,
K24, K25, K26, K27 och K414 yrkande 1.
Utvärderingen av åtgärdsprogrammet mot våldsskildringar i
rörliga bilder bör enligt utskottets mening få ske utan några
direktiv från riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför motion
K30 yrkande 5.
Ansvarig utgivare
Det tryckfrihetsrättsliga ensamansvaret innebär att endast en
person är straffrättsligt ansvarig för innehållet i en tryckt
skrift. Vem som skall anses ansvarig är för olika fall angivet i
tryckfrihetsförordningen. I 1986 års lagrådsremiss föreslogs att
ensamansvaret skulle genomföras för alla de medier som skulle
omfattas av det nya grundlagsskyddet. Såvitt avsåg radio och TV
innebar detta att den ordning som redan gällde skulle
föreskrivas i grundlag. I övrigt innebar förslaget en nyordning
av ansvarighetsförhållandena. Ansvaret skulle i fråga om radio,
TV, filmer och videogram alltid bäras av en utgivare. I fråga om
ljudupptagningar föreslogs en ordning som innebar att de
medverkande själva skulle bära ansvaret.
I propositionen föreslås ansvarighetsregler med samma sakliga
innebörd som föreslogs i 1986 års lagrådsremiss. Den reglering
som föreslås i propositionen omfattar dock även
satellitsändningar som utgår från Sverige och videotex i
redaktionell användning. Enligt propositionen innebär detta
bl.a. att det i fråga om videogram kommer att vara klart på
förhand vem som skall anses ansvarig t.ex. för en framställning
som innefattar olaga våldsskildring och att ingripanden mot
sådana framställningar därigenom underlättas.
I motion K414 yrkande 2 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) och
motion K409 yrkande 2 av Inger Schörling m.fl. (mp) begär
motionärerna att ett system införs med ansvarig utgivare för
alla videogram.
I motion K29 yrkande 2 av Inger Schörling m.fl. (mp) anförs
att det bör vara möjligt att här i landet kunna beivra oönskat
innehåll i satellitsändningar eller vidta andra åtgärder som kan
finnas befogade. Ett sådant sätt kan enligt motionärerna vara
att ålägga den som sänder via satellit till Sverige att ha en
ansvarig utgivare, programkanalansvarig, här i landet som kan
ställas till svars för yttrandefrihetsbrott, förseelse mot
reklamregel eller förseelse mot annan programregel. En sådan
person skulle också enligt motionärerna kunna åläggas att svara
för skatter och andra avgifter. Motionärerna menar att det är
osäkert om den föreslagna yttrandefrihetsgrundlagen medger denna
typ av ansvarighet och i vilken omfattning den får göras
gällande i fråga om utländska satellitsändningar. Motionärerna
föreslår därför att yttrandefrihetsgrundlagen kompletteras med
en föreskrift av innebörd att det i lag får föreskrivas att den
som via satellit sänder radioprogram som är avsedda att helt
eller delvis tas emot av publik i Sverige är skyldig att ha en
fysisk person eller att registrera en person,
programkanalansvarig, som kan svara inför svensk domstol eller
myndighet för innehållet i sändningarna eller som kan åläggas
att svara för skatter och andra allmänna avgifter.
Utskottets bedömning
Propositionens förslag om ansvarighetsregler tillgodoser
motionerna K414 yrkande 2 och K409 yrkande 2. Utskottet
tillstyrker propositionen i denna del. Någon åtgärd från
riksdagens sida med anledning av motionerna är inte nödvändig.
Utskottet avstyrker därför motionerna.
Ansvarighetsreglerna är tillämpliga på radio- och TV-program
som förmedlas genom satellitsändningar som utgår från Sverige
men ej på program som förmedlas genom satellitsändningar som
inte utgår från Sverige. Det är enligt utskottets mening heller
inte möjligt att införa en ordning varigenom den som från
utlandet sänder via satellit till Sverige åläggs att ha en
ansvarig utgivare som här kan ställas till svars för innehållet
i sändningarna. Utskottet erinrar om att innehållet i
gränsöverskridande satellitsändningar som vänder sig till
allmänheten är föremål för regleringen i Europarådets konvention
om gränsöverskridande television. Med det anförda avstyrker
utskottet motion K29 yrkande 2.
Frågan om en parallellinstruktion
I 1 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen finns en bestämmelse om
det förhållningssätt som domstolen skall inta vid tillämpningen
av tryckfrihetsförordningen, den s.k. instruktionen. Enligt
bestämmelsens ordalydelse bör envar, vilken blivit förtrott att
döma över missbruk av tryckfriheten eller eljest vaka över
förordningens efterlevnad, därvid städse hava i åtanke att
tryckfriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick, alltid
fästa sin uppmärksamhet mera på ämnets och tankens än på
uttryckets lagstridighet, på syftet än på framställningssättet,
samt i tvivelsmål hellre fria än fälla.
Utanför tryckfrihetsförordningen finns ingen uttrycklig allmän
lagregel om rätt och skyldighet att beakta yttrandefrihets-
och informationsfrihetsintressena, om de kolliderar med
något annat intresse som skyddas av rättsordningen. Som exempel
på sådana situationer kan nämnas mål om intrång i upphovsrätt
och mål som rör anskaffandet av uppgifter för publicering.
Yttrandefrihetsutredningen ansåg att det var en brist att
lagstiftningen inte gav något formellt stöd för beaktande av
yttrande- och informationsfrihetsintressen som kan finnas också
i vanliga brottmål. Utredningen ansåg att bristen borde
avhjälpas genom en kompletterande bestämmelse i
tryckfrihetsförordningen och i den av utredningen föreslagna
yttrandefrihetsgrundlagen. Bestämmelsen skulle innebära att
samma förhållningssätt som den gällande instruktionen ger
anvisning om skall iakttas i vanliga brottmål där det framgår
att gärningsmannen har handlat i syfte att tillgodose dessa
grundlagars ändamål. Avsikten med en sådan bestämmelse var
enligt utredningen att ge ett utryckligt stöd för att i sådana
mål beakta yttrandefrihets- och informationsintressena. Detta
var enligt utredningen betydelsefullt inte minst när det gällde
demonstrationer och sammankomster, liksom i fråga om
teaterföreställningar och utställningar. Utredningen anförde
vidare att det borde övervägas om den utvidgade instruktionen,
för att få genomslagskraft, behövde förses med en motsvarighet i
brottsbalken (SOU 1983:70 s. 196).
Förslaget mottogs relativt positivt av remissinstanserna och
tillstyrktes av de flesta som tog upp frågan. Några var
negativa, däribland riksåklagaren. Han menade att det här rör
sig om ett relativt ingripande förslag vars konsekvenser är
svåra att överblicka.
Regeringen avstod från att förelägga riksdagen ett förslag
till yttrandefrihetsgrundlag men lade ändå fram förslag till
vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen (prop. 1986/87:151).
Med anledning av propositionen väcktes en motion (fp) i vilken
det begärdes att instruktionen i tryckfrihetsförordningen skulle
kompletteras med en parallell instruktion av samma innehåll som
den som föreslogs av yttrandefrihetsutredningen. Liksom
utredningen pekade motionärerna på de intressekonflikter som kan
uppstå i mål om intrång i upphovsrätt.
I ett yttrande till konstitutionsutskottet avstyrkte
lagutskottet motionsyrkandet. Enligt lagutskottets mening fick
upphovrättslagen anses innefatta en lämplig avvägning mellan
upphovsmännens intresse och intresset av en fri
opinionsbildning. Att införa en ordning enligt vilken i mål om
upphovsrättsintrång informationsfriheten skulle ges företräde
före upphovsmännens intressen skulle enligt lagutskottet
innebära en kraftig urholkning av det privaträttsliga skydd som
upphovsmännen åtnjuter.
I en avvikande mening ställde sig ledamöterna från folkpartiet
bakom motionsyrkandet.
I sin bedömning anförde konstitutionsutskottet att
förhållandet mellan yttrandefriheten och upphovsrätten övervägts
ingående vid flera tillfällen och att dessa överväganden visat
att upphovsmannens förfoganderätt till sina verk inte innefattar
någon begränsning av yttrandefriheten i grundlagens mening.
Konstitutionsutskottet anslöt sig i allt väsentligt till
lagutskottets bedömning och kunde inte tillstyrka motionärernas
förslag om en utvidgning av tillämpningsområdet för
instruktionen i tryckfrihetsförordningen såvitt gäller mål om
upphovsrättsintrång. Enligt konstitutionsutskottets mening borde
motionärernas förslag inte heller genomföras inom andra områden.
Konstitutionsutskottet avstyrkte således motionsyrkandet (KU
1987/88:36).
I en reservation erinrade ledamöterna från folkpartiet om att
enighet förelåg inom yttrandefrihetsutredningen om dess förslag
att utvidga tillämpningsområdet för instruktionen till vanliga
brottmål och att förslaget upptogs positivt av flera
remissinstanser. Dessa ledamöter ansåg att de skäl som
lagutskottet anfört mot att göra en sådan bestämmelse tillämplig
på mål om upphovsrättsintrång inte hade bärkraft. De ansåg
således att motionsyrkandet borde bifallas.
I överensstämmelse med 1986 års lagrådsremiss föreslås i den
nu aktuella propositionen att det i yttrandefrihetsgrundlagen
tas in en bestämmelse av samma innebörd som instruktionen i 1
kap. 4§ tryckfrihetsförordningen. Något förslag om att utvidga
tillämpningsområdet för instruktionen till att gälla utanför
grundlagarna läggs dock inte fram.
I motion K30 yrkande 1 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) pekar
motionärerna på att yttrandefrihetsutredningen har föreslagit
att samma förhållningssätt som instruktionen ger anvisning om
borde iakttas även i vanliga brottmål där gärningsmannen har
handlat i syfte att tillgodose tryckfrihetsförordningens eller
yttrandefrihetsgrundlagens ändamål. De konstaterar att
regeringen utan någon egentlig diskussion har avstått från att
föreslå en sådan parallell instruktion. Enligt motionärerna
skulle en parallellinstruktion ha sin betydelse även i andra
brottmål där ett yttrandefrihets- eller ett informationsintresse
är inbegripet. Det kan t.ex. gälla sättet för anskaffning av
uppgifter för publicering. Om den utvidgas till att gälla inte
bara vid brottmål kan den tjäna ett vidare syfte. Den kan då
enligt motionärerna ge ett uttalat stöd för rättstillämpningen
också vid en sådan arbetsrättslig prövning som avser ett påstått
åsidosättande av en avtalad tystnadsplikt.
Motionärerna föreslår att instruktionerna i
tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen
kompletteras med en föreskrift av följande lydelse: "Den som i
övrigt i domstol eller annan myndighet skall bedöma, om någon i
sitt handlande har brutit mot lag, förordning eller avtal, skall
iaktta samma förhållningssätt, om det framgår att den handlande
har haft till syfte att främja meningsutbyte, upplysning eller
konstnärligt skapande."
Även i motion K23 yrkande 2 av Lars Werner m.fl. (v)
förespråkas en parallellinstruktion. I den motionen anförs att
en parallellinstruktion skulle stärka det
yttrandefrihetsrättsliga skyddet för teaterföreställningar,
utställningar, demonstrationer m.m. För att få genomslagskraft
bör parallellinstruktionen enligt motionärerna inte bara föras
in i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen utan
också i brottsbalken.
Motionärerna yrkar att riksdagen beslutar att det i
tryckfrihetsförordningen, förslaget till yttrandefrihetsgrundlag
och brottsbalken införs bestämmelser av innebörd att den s.k.
instruktionen i 1 kap. 4 § första stycket
tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 5 §
yttrandefrihetsgrundlagen skall iakttas i vanliga brottmål där
gärningsmannen har handlat i syfte att tillgodose intresset av
yttrande- och informationsfriheten.
Utskottets bedömning
Instruktionen har sitt ursprung i brottskatalogen i 3§ i
1810 och 1812 års tryckfrihetsförordningar. Den paragrafen
upptog en rad brott och innebar långtgående begränsningar av
rätten att yttra sig i politiska och religiösa frågor. I våra
dagar har yttrandefriheten fått en helt annan ställning, men
instruktionen har kvar sitt värde som ett uttryck för
tryckfrihetens särskilda betydelse. Det är därför naturligt att
den efter varsamma språkliga ändringar också får en plats i
yttrandefrihetsgrundlagen.
Den fråga som har väckts genom motionerna är om instruktionen
skall göras tillämplig även utanför det område som regleras i
tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.
Det förslag om en sådan utvidgning av instruktionens
tillämpningsområde som lades fram av yttrandefrihetsutredningen
och som förs fram i motion K23 gäller bara brottmål. Förslaget i
motion K30 går längre eftersom det innebär att instruktionen
inte bara skall vara tillämplig i brottmål utan även i övrigt om
någon har brutit mot lag, förordning eler avtal. I motionen
anförs att instruktionen då kan ge ett uttalat stöd för
rättstillämpningen också vid en sådan arbetsrättslig prövning
som avser ett påstått åsidosättande av en avtalad tystnadsplikt.
Förslaget gäller emellertid inte bara arbetsrätten utan även
civilrätten i övrigt. Instruktionen skall enligt motionen vidare
tillämpas inte bara av domstolar utan också av
förvaltningsmyndigheter. Detta innebär att instruktionen också
kan bli tillämplig i förvaltningsärenden.
Utskottet finner att en sådan allmän tillämpning av
instruktionen på tvistemål och förvaltningsärenden kan få
konsekvenser som inte är möjliga att nu överblicka. Utskottet
anser därför att frågan om en utvidgning av instruktionens
tillämpningsområde i detta sammanhang bör begränsas till att
gälla brottmål.
Om instruktionen utvidgas till att avse brottmål i allmänhet,
kan den uppfattas både som en straffrihetsregel och som en
straffmätningsregel. När det gäller dess betydelse för
straffmätningen erinrar utskottet om den lagstiftning som
beslutats efter det att yttrandefrihetsutredningen lämnade sitt
förslag. År 1988 infördes i brottbalken en rad bestämmelser som
anvisar vilka förhållanden som skall beaktas vid straffmätning
och påföljdsval.
Av de nya bestämmelserna är 1 § andra stycket i 29 kap. av
intresse i detta sammanhang. Stycket innehåller en uppräkning av
omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen av
straffvärdet. Förutom den skada, kränkning eller fara som
gärningen inneburit och vad gärningsmannen insett eller borde ha
insett om detta, framhålls särskilt de avsikter eller motiv som
gärningsmannen haft. Denna bestämmelse ger således uttryck för
principen att domstolen vid straffmätningen skall beakta om
gärningsmannen i sitt handlande har styrts av angelägna
motstående intressen.
Vidare finns föreskrifter i 3 § i samma kapitel om vilka
förmildrande omständigheter som skall beaktas vid bedömningen av
straffvärdet vid sidan av vad som särskilt är föreskrivet. Där
nämns bl.a. de fallen att brottet har föranletts av någon annans
grovt kränkande beteende eller att det har föranletts av stark
mänsklig medkänsla. Vidare sägs att lindrigare straff än som är
föreskrivet för brottet får ådömas, om det är uppenbart påkallat
med hänsyn till brottets straffvärde.
När det gäller instruktionens betydelse som straffrihetsregel,
om dess tillämpningsområde utvidgas till att avse vanliga
brottmål, kan följande anföras.
Enligt instruktionen bör domstolen betänka att tryckfriheten
och yttrandefriheten är grundvalar för ett fritt samhällsskick.
Utskottet anser att man kan utgå från att domstolarna är
medvetna härom även när de dömer i mål som gäller andra brott än
tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott. Den i instruktionen
angivna grundsatsen att vid tveksamma fall hellre fria än fälla
gäller sedan gammalt all straffrättsskipning i vårt land.
Av större vikt i detta sammanhang är emellertid att domstolen
enligt instruktionen alltid bör uppmärksamma syftet mera än
framställningssättet. En utvidgning av tillämpningsområdet för
instruktionen får därför betydelse när det gäller brott som
innefattar någon form av framställning. Vad som främst kommer i
blickfånget är teaterföreställningar och andra
framställningsformer som faller utanför regleringen i
yttrandefrihetsgrundlagen.
Ett brott som här är av intresse är förtalsbrottet. I samband
med utställningar, teaterföreställningar och andra sammankomster
kan någon utpekas som klandervärd eller uppgifter lämnas som är
ägnade att utsätta denne för andras missaktning. I sådana fall
kan intresset av yttrandefriheten komma i konflikt med den
enskildes intresse av att värna sitt goda namn och rykte. Den
som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt
levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta
denne för andras missaktning, kan enligt 5 kap. 1§ första
stycket brottsbalken dömas till böter. Detta brottsområde
inskränks väsentligt genom en regel i andra stycket om
yttrandefrihet vid intressekollisioner och andra privilegierade
situationer. Den som har lämnat en kränkande uppgift är nämligen
fri från ansvar, om han var skyldig att uttala sig eller om det
eljest med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att
lämna uppgift i saken. I båda fallen gäller dock att han måste
visa att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för
den.
Vid bedömningen av om någon har gjort sig skyldig till förtal
framgår således direkt av straffbestämmelsen i vilken
utsträckning som domstolen skall uppmärksamma syftet mera än
framställningssättet.
I förarbetena till bestämmelsen om förtal anfördes (1958) att
kriminaliseringar i syfte att skydda den enskilde mot obehöriga
angrepp medför inskränkningar i yttrandefriheten. Det var därför
ofrånkomligt att åstadkomma en avvägning, som tillgodoser kravet
på yttrandefrihet inom olika samhällsområden. Det anfördes
vidare att en vidsträckt yttrandefrihet i den offentliga
diskussionen i vårt land upprätthålls såväl i tal som i skrift
och att denna yttrandefrihet är grundvalen för ett fritt
samhällsskick. Det måste enligt förarbetena finnas utrymme för
den politiska debatten. Där sägs också att det är nödvändigt att
andra samhälleliga, kulturella och vetenskapliga frågor
diskuteras, även om därigenom enskilda personer skulle i viss
mån angripas.
Även inom upphovsrätten har avvägningen mellan
yttrandefrihetsintresset och andra intressen kommit till uttryck
i lagstiftningen.
De nu berörda fallen är exempel där yttrandefrihetens
ställning i förhållande till motstående intressen blivit föremål
för reglering. I rättstillämpningen kan också förekomma fall där
sådana avvägningar görs utan stöd av särskilda bestämmelser.
Enligt utskottets mening finns det skäl som talar för att det
därutöver bör finnas ett allmänt formellt stöd för beaktande av
de yttrandefrihetsintressen som kan finnas i vanliga brottmål.
En bestämmelse om detta med samma innebörd som intruktionens
skulle emellertid komma att gälla utanför
tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens
tillämpningsområden. Det är därför mera förenligt med
principerna för lagstiftningen att en sådan reglering tas in i
den allmänna strafflagstiftningen. I betänkandet (SOU 1988:7)
Frihet från ansvar har fängelsestraffkommittén behandlat de
allmänna reglerna om ansvarsfrihet, däribland vad som skall
gälla vid intressekollisioner vid olika brott. Betänkandet har
remissbehandlats och bereds nu i regeringskansliet. Enligt
utskottets mening bör i det sammanhanget övervägas att införa
bestämmelser i brottsbalken som kan ge stöd åt
yttrandefrihetsintressena vid kollision med andra intressen.
På grund av det anförda tillstyrker utskottet propositionen i
denna del. Vad utskottet har anfört om bestämmelser i
brottsbalken till stöd för yttrandefrihetsintressena i vanliga
brottmål bör riksdagen med anledning av motionerna K23 yrkande 2
och K30 yrkande 1 som sin mening ge regeringen till känna.
Undantag från tystnadsplikt
Enligt 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen råder ett förbud
för vissa personer att röja vad de erfarit om vem som är
författare eller har lämnat meddelanden för publicering i en
tryckt skrift eller är utgivare till en skrift som inte är
periodisk. De personer som avses är sådana som har tagit
befattning med tillkomsten eller utgivningen av tryckta skrifter
eller med framställningar som varit avsedda att införas i tryckt
skrift och sådana som varit verksamma inom företag för utgivning
av tryckta skrifter eller för yrkesmässig förmedling av nyheter
eller andra meddelanden till periodiska skrifter.
Tystnadsplikten gäller inte i alla situationer, utan
paragrafen innehåller under fem olika punkter undantag från
tystnadsplikten. I detta sammanhang är främst punkterna 4 och 5
av intresse.
I punkt 4 regleras vissa fall då tystnadsplikten får vika vid
misstanke om brott av personer som lämnat uppgifter för
offentliggörande eller av andra som medverkat till en
framställning. Det rör sig i denna punkt om mål angående en del
brott som en sådan "meddelare" eller någon annan som medverkat
till framställningen kan fällas till ansvar för, nämligen
uppsåtligt utlämnande av hemlig handling eller uppsåtlig
överträdelse av kvalificerad tystnadsplikt. I dessa fall rör det
sig således inte om ansvar för tryckfrihetsbrott utan om
straffrättsligt ansvar för brott mot tystnadsplikt. Vidare
omfattar punkt 4 mål angående brott som avses i 7 kap. 2 §
tryckfrihetsförordningen, dvs. publicerat annonsmeddelande eller
liknande som är straffbart på grund av omständighet som inte
omedelbart framgår av dess innehåll, s.k. svårbegripliga
publiceringsmeddelanden.
Tystnadsplikten enligt tryckfrihetsförordningen får
åsidosättas med stöd av punkt 4 endast vid förhandling inför
domstol, efter det att rätten fattat beslut därom. Vidare gäller
att den som har tystnadsplikt bara får uttala sig om huruvida en
viss utpekad person är identisk med meddelaren eller inte. Han
får således inte upplysa om vem som i annat fall är meddelare.
Den som är utpekad skall vara antingen tilltalad eller skäligen
misstänkt under förundersökningen.
I punkt 5 finns en bestämmelse som reglerar vilka avvikelser
från tystnadsplikten som får göras i andra mål än sådana som
faller under tryckfrihetsförordningen. Det är således fråga om
sådana mål som som handläggs vid t.ex. allmän domstol eller
förvaltningsdomstol och i vilka det åberopas förhör med någon
person som har tystnadsplikt enligt tryckfrihetsförordningen.
Målen behöver inte ha någon annan tryckfrihetsrättslig aspekt än
just denna tystnadsplikt. Det kan röra sig om ett vanligt
tvistemål eller om ett brottmål.
Någon fast regel om när vittnesplikten får vika för
anonymitetsskyddet uppställs inte. För att anonymiteten skall få
brytas krävs att det är av verklig betydelse i målet att uppgift
om meddelaren eller författaren lämnas. Dessutom krävs att
bevisningen inte lämpligen kan föras på annat sätt. I lagtexten
uttrycks detta så att det av hänsyn till allmänt eller enskilt
intresse skall vara av synnerlig vikt att uppgift lämnas i
saken. Tystnadsplikten enligt 3 kap. 3 §
tryckfrihetsförordningen avser den skyddade personens identitet.
Att uppgift i saken skall lämnas innebär således även i detta
sammanhang att uppgift skall lämnas i fråga om identiteten.
I tvistemål skall domstolen vid sin prövning enligt punkt 5
beakta parternas intresse av målets utgång, såvitt denna kan
påverkas av den ifrågasatta bevisningen. I brottmål bör hänsyn
tas till hur allvarligt det brott är som åtalet avser. Under i
övrigt likartade förhållanden bör det enligt förarbetena vidare
ligga närmare till hands att medge bevisning som bryter
anonymiteten om bevisningen kan antas vara till en tilltalads
förmån än om motsatsen är fallet. Beslut om att hänsynen till
anonymiteten skall få vika får fattas endast om mycket starka
skäl kan åberopas.
I propositionen anförs att tolkningen av reglerna i 3 kap.
3§ tryckfrihetsförordningen om tystnadsplikt aktualiserades i
slutet av år 1988, då justitiekanslern begärde att under ed få
höra en journalist vid en dagstidning om vem som lämnat vissa
uppgifter som publicerats i tidningen. I den debatt som uppstod
efter detta gjordes gällande att de nuvarande föreskrifterna på
området inte är lämpligt utformade. Från flera håll uttalades
önskemål om en översyn av föreskrifterna. Mot denna bakgrund
fick meddelarskyddskommittén i uppdrag att undersöka i vad mån
det är oklart vilka frågor som får ställas vid förhör enligt 3
kap. 3§ 4 tryckfrihetsförordningen. Samtidigt skulle punkten 5
i paragrafen uppmärksammas. Någon ny avvägning mellan de två
samhällsintressena -- intresset av att kunna beivra allvarlig
brottslighet och intresset av att skydda massmediernas källor --
som här står mot varandra skulle kommittén inte göra utan endast
överväga om det i klarhetens intresse fanns ett behov av att
justera de aktuella bestämmelserna.
På grundval av förslag från meddelarskyddskommittén läggs i
propositionen fram vissa förslag till ändring i 3 kap. 3 §
tryckfrihetsförordningen som syftar till att göra regleringen
mer lättillgänglig. Några förändringar i sak är inte avsedda. I
propositionen föreslås vidare att bestämmelser av samma innehåll
tas in i yttrandefrihetsgrundlagen.
I motion K28 yrkandena 1 och 2 av Jan-Erik Wikström (fp)
föreslås vissa andra justeringar i de nu nämnda bestämmelserna i
tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. De
ändringar han föreslår innebär ett minskat utrymme för beslut om
undantag från tystnadsplikten. Beslut om undantag skall enligt
hans förslag endast kunna komma i fråga om domstolen finner det
vara av synnerlig vikt.
När det gäller tvistemål som inte faller under
tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen bör
enligt Jan-Erik Wikströms förslag vittnesplikten aldrig tillåtas
inkräkta på anonymitetsskyddet. Även i motion K30 yrkande 6 av
Birgit Friggebo m.fl. (fp) menar motionärerna att bestämmelsen
om undantag bör begränsas till att enbart avse brottmål.
Jan-Erik Wikström anser i sin motion dessutom att undantaget
endast bör gälla brottmål där åtalet gäller brott med ett
minimistraff om fängelse två år eller längre tid.
Utskottets bedömning
Bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen om undantag från
tystnadsplikt utgör resultatet av en avvägning mellan intresset
av att kunna beivra allvarlig brottslighet och intresset av att
skydda massmediernas källor. Bestämmelserna är invecklade och
svårtillgängliga, och de förslag som läggs fram i propositionen
avser endast att göra dem mer lättillgängliga. Enligt utskottets
mening tillgodoser förslagen detta syfte, varför utskottet
tillstyrker propositionen i denna del.
De förslag som förs fram i motionerna innebär däremot sakliga
ändringar, vars konsekvenser inte är utredda och därför nu inte
kan överblickas. Utskottet anser inte att de bör läggas till
grund för överväganden om grundlagsstiftning i detta sammanhang.
Utskottet avstyrker därför motion K28 yrkandena 1 och 2 samt K30
yrkande 6.
Meddelarfrihet i förhållandet mellan enskilda
En fråga som länge har varit föremål för diskussion är om det
är möjligt att avtalsvägen avstå från rättigheter som
tryckfrihetsförordningen ger och om skadeståndspåföljd kan
inträda vid kontraktsbrott genom uppgiftslämnande för
offentliggörande utan att detta kolliderar med reglerna i
tryckfrihetsförordningen.
Frågan om meddelarfriheten i förhållanden mellan enskilda
behandlades utförligt i 1986 års lagrådsremiss. Slutsatsen av
övervägandena blev att övertygande skäl i och för sig kunde
anföras för tanken att meddelarfriheten borde gälla också
utanför myndighetsområdet men att något förslag inte kunde
läggas fram i lagstiftningsärendet. I betänkandet KU 1987/88:36
ansåg konstitutionsutskottet att det fanns skäl att utvidga
meddelarskyddet till att i princip gälla förhållandet även
utanför den offentliga sektorn. Enligt utskottet var det
material som förelåg i ärendet inte tillräckligt för att utgöra
underlag för förslag i saken i det föreslagna beredningsarbetet
med en ny grundlag. Enligt utskottets mening borde regeringen i
stället se till att frågan blev föremål för skyndsam utredning.
Utskottets uttalande ledde till att meddelarskyddskommittén
tillkallades. Kommittén föreslog i betänkandet (SOU 1990:12)
Meddelarrätt en grundlagsreglering om rätt för enskilda inom
företag och organisationer att lämna uppgifter, som omfattas av
en avtalad tystnadsplikt, för publicering utan att drabbas av
straff eller andra rättsföljder.
I propositionen konstateras att förslaget har mött ett starkt
motstånd bland remissinstanserna. Med hänsyn härtill står det
enligt propositionen klart att det inte är möjligt att föra fram
frågan om en vidgad insyn inom den privata sektorn till
grundlagsstiftning i samband med 1991 års riksdagsval. Vidare
står det enligt propositionen klart att en lagstiftning av det
slag som finns redovisat i kommitténs betänkande -- med
grundlagsfäst meddelarfrihet inom privata företag och andra
privata organisationer -- inte kan förordas i nuläget. Frågan
bör dock ägnas fortsatt uppmärksamhet och göras till föremål för
vidare överväganden.
I motion K30 yrkande 4 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) och
motion K23 yrkande 1 av Lars Werner m.fl. (v) betonas vikten av
att arbetet med att finna ändamålsenliga lösningar inte stannar
av. I motion K30 yrkas ett tillkännagivande till regeringen om
fortsatt utredning av frågan om ett förstärkt meddelarskydd på
det privata området. I motion K23 anförs att det borde ha varit
möjligt för regeringen att förelägga riksdagen konkreta förslag
med utgångspunkt från meddelarskyddskommitténs betänkande. I den
motionen begärs att riksdagen än en gång slår fast att frågan om
utvidgad meddelarfrihet snarast måste få sin lösning.
Utskottets bedömning
Som anförs i propositionen är det angeläget att öka insynen i
det privata näringslivet och i de stora organisationerna. Vilken
väg man lagstiftningsmässigt skall gå är en komplicerad fråga.
Utskottet kan konstatera att det inte har varit möjligt att föra
fram frågan om ett förstärkt meddelarskydd på den privata
sektorn inför riksdagsvalet år 1991. Frågan bör emellertid ägnas
fortsatt uppmärksamhet. Propositionen ger också uttryck för den
uppfattningen. Något särskilt uttalande från riksdagens sida är
inte nödvändigt. Utskottet avstyrker motionerna K30 yrkande 4
och K23 yrkande 1.
Radionämndens rätt att vitesförelägga
Enligt förslaget till yttrandefrihetsgrundlag får det i lag
föreskrivas att en nämnd skall granska om radioprogram, som
någon sänt på annat sätt än genom tråd, står i överensstämmelse
med de föreskrifter eller andra villkor som gäller för
sändningarna. En sådan nämnd får endast uttala sin mening och
förelägga den sändande att följa föreskrifterna eller villkoren.
I lagen får föreskrivas att ett föreläggande av nämnden får
förenas med vite. Frågor om ansvar för yttrandefrihetsbrott och
om utdömande av vite prövas alltid av domstol.
Enligt propositionen ges härigenom en förankring i grundlagen
åt en sådan efterhandsgranskning som i dag utförs av
radionämnden. När det gäller sanktionsmöjligheterna lämnas ett
visst utrymme för förändring av nämndens uppgifter. Enligt
propositionen kan en sådan förändring komma att visa sig
behövlig i framtiden, om mångfalden av radio- och TV-kanaler
tilltar och Sverige samtidigt skall kunna upprätthålla sina
folkrättsliga åtaganden enligt den europeiska konventionen om
gränsöverskridande television utan att behöva tillgripa så
långtgående sanktioner som indragning av rätten till fortsatt
sändningsverksamhet.
I motion K428 av Karl-Göran Biörsmark (fp) anför motionären
att radionämndens befogenheter hittills har begränsats till att
granska och uttala sig om efterlevnaden av de föreskrifter som
gäller för sändningarna. Motionären vill för sin del inte
utesluta att det kan uppkomma ett behov av en nyansering av
sanktionsmöjligheterna. Han finner det dock besvärande att samma
instans som har eller får till uppgift att fortlöpande
efterhandsgranska sända program och avge utlåtanden om deras
förenlighet med föreskrifter och andra villkor också skulle
kunna utfärda vitesförelägganden. Om man vid en kommande
lagstiftning finner det nödvändigt att använda sig av vite vid
överträdelse av koncessionsregler, bör enligt motionärens mening
vitesförelägganden tillkomma i annan ordning vid påstådda
missbruk som inte gäller reklam eller sponsring efter prövning
av domstol med tillgång till jury. Nämndens roll bör enligt
motionären vara anmälarens. Han anser därför att den föreslagna
befogenheten för nämnden att vitesförelägga i stället skall
utövas av domstol.
Utskottets bedömning
Regeringsformen gör det möjligt att i lag ge radionämnden i
uppgift att granska om radioprogram står i överensstämmelse med
de föreskrifter och andra villkor som gäller för sändningarna.
Sådana bestämmelser finns i dag i 7 § radiolagen (1966:755).
Enligt regeringsformen är det vidare möjligt att i lag ge
nämnden befogenhet att förelägga den som har tillstånd att sända
radioprogram att följa föreskrifterna eller villkoren och att ge
nämnden befogenhet att förena föreläggandena med vite. Någon
sådan lagstiftning finns emellertid ännu inte.
I förslaget till yttrandefrihetsgrundlag bibehålls det nu
beskrivna konstitutionella rättsläget.
I den lagstiftning som blir följden av ett svenskt tillträde
till den europeiska konventionen om gränsöverskridande
television kan det bli aktuellt med föreskrifter om
vitesföreläggande -- särskilt när det gäller tillsynen över
efterlevnaden av de bestämmelser om reklam som konventionen
förutsätter. Utskottet delar regeringens bedömning att
grundlagen bör ge stöd för lagstiftning om sådana
vitesförelägganden. I sammanhanget bör det framhållas att en
sådan lagstiftning enligt förslaget kommer att vara underkastad
bestämmelserna i regeringsformen om lagstiftning som begränsar
yttrandefriheten (2 kap. 12§ andra--femte styckena och 13§).
Som anförs i propositionen innebär detta att vite bara kan
föreskrivas för fall som är så allvarliga att sanktionen kan
motiveras vid en prövning av de nämnda bestämmelserna i
regeringsformen.
När det gäller den närmare utformningen av lagstiftningen
vänder sig motionären i motion K428 mot att den skall få
innehålla bestämmelser av innebörd att radionämnden ges
befogenhet att meddela vitesföreläggande. Motionären anser att
såväl vitesföreläggande som utdömande av vite bör prövas av
domstol.
Enligt utskottets mening talar principiella skäl mot en
ordning enligt vilken utdömande av viten av detta slag prövas av
den myndighet som har förelagt vitet. Den som har meddelat
föreläggandet kan nämligen uppfattas stå i en motpartsställning
gentemot den mot vilken föreläggandet har riktats. Utskottet
anser att det i stället får betraktas som en fördel om
vitesärendet kommer under behandling av en domstol som inte
tidigare har varit inkopplad på ärendet och som kan tänkas
anlägga andra aspekter på det.
När det gäller att tillgodose de yttrandefrihetsrättsliga
aspekterna bör enligt utskottets mening den avgörande vikten
fästas vid den rättegångsordning som gäller då frågan om
vitets utdömande skall prövas. Av förslaget till
yttrandefrihetsgrundlag framgår att frågor om utdömande av vite,
som har förelagts på grund av påstått missbruk av
yttrandefrihet, alltid skall prövas i juryrättegång (3 kap.
5§). Utskottet utgår från att domstolen enligt den
lagstiftning som närmare skall reglera förfarandet får i uppgift
att pröva vitesföreläggandet i hela dess vidd. Prövningen kommer
därmed att omfatta frågan om föreläggandet var befogat från
yttrandefrihetssynpunkt. Enligt utskottets mening är en sådan
prövning med jurymedverkan väl ägnad att tillgodose de
yttrandefrihetsrättsliga aspekterna.
På grund av det anförda tillstyrker utskottet propositionen i
denna del. Utskottet avstyrker således motion K428.
Propositionen i övrigt
Utöver vad som ovan anförts föranleder inte förslagen i
propositionen några särskilda uttalanden från utskottets sida.
Uppräkningen av brott i 5 kap. 3§ första stycket 1 förslaget
till yttrandefrihetsgrundlag bör dock kompletteras med brottet
grovt spioneri för att paragrafen helt skall motsvara 7 kap.
3§ tryckfrihetsförordningen.
Olaga våldsskildring
Genom bestämmelserna om olaga våldsskildring i 16 kap. 10 b§
brottsbalken kriminaliseras spridning dels av alla slags bilder
som skildrar sexuellt våld eller tvång, dels rörliga bilder som
innehåller närgångna eller utdragna skildringar av grovt våld
mot människor eller djur. Även den som framställer bilder med
ett sådant innehåll kan straffas, om bilderna är avsedda att
spridas. Straffet är böter eller fängelse. Genom lagändringar,
som beslutades våren 1990 och som trädde i kraft den 1 januari
1991, höjdes straffmaximum från sex månaders fängelse till två
års fängelse. Från straffansvar är undantagna gärningar som är
försvarliga. Genom de nämnda lagändringarna utvidgades det
straffbara området till att även avse oaktsam spridning av
våldsskildringar, om spridningen sker i yrkesmässig verksamhet
eller eljest i förvärvssyfte.
Olaga våldsskildring, varigenom någon i bild skildrar sexuellt
våld eller tvång med uppsåt att bilden sprids, är enligt 7 kap.
4§ 13 tryckfrihetsförordningen tryckfrihetsbrott, om inte
gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig.
I den nu aktuella propositionen föreslås att sådana gärningar
på samma sätt skall anses som yttrandefrihetsbrott. Vidare
föreslås att som yttrandefrihetsbrott även skall räknas
uppsåtliga olaga våldsskildringar i rörliga bilder, dvs. extrema
våldsskildringar i de fall de förekommer i TV-program eller i
filmer, videogram e.d.
I motion K406 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) anför
motionärerna att lagstiftningen inte skyddar mot
våldsskildringarna, eftersom det förekommer att anmälningar mot
vissa sådan skildringar har avskrivits utan åtgärd. Motionärerna
anser därför att en utvärdering av tillämpningen av lagen
snarast bör komma till stånd.
I motion K424 av Berith Eriksson m.fl. (v) vänder sig
motionärerna särkilt mot kvinnoförnedrande utbud av
pornografiska bilder, tidningar och videogram. De förespråkar en
översyn av lagstiftningen (yrkande 1). De anför att man i flera
delstater i USA har lyckats med en lagstiftning som innebär att
vilken kvinna som helst kan få en civilrättslig prövning av hur
ett pornografiskt alster skadar kvinnor som grupp. Motionärerna
anser att det bör undersökas om en sådan lagstiftning kan
överföras till svenska förhållanden (yrkande2).
Enligt motion K413 av Johnny Ahlqvist och Rinaldo Karlsson (s)
har utvecklingen av pornografin i såväl tidningar som videogram
nu nått en sådan omfattning och råhetsgrad att våldspornografin
måste förbjudas i lag. Den lagstiftning som i dag finns är
enligt motionärerna inte tillräcklig. I motion K422 av Gunilla
André och Ingbritt Irhammar (c) förklarar motionärerna att de
inte längre vill tolerera den nedvärderande och snedvridna
kvinnosyn som våldspornografin leder till. De anser därför att
regeringen bör lägga fram ett förslag till förbud mot
våldspornografi.
Utskottets bedömning
De bestämmelser om olaga våldsskildring som berörs i
motionerna ändrades i skärpande riktning under föregående
riksmöte. Ändringarna trädde i kraft den 1 januari 1991. Det är
enligt utskottets mening därför inte motiverat med någon åtgärd
från riksdagens sida med anledning av motionerna. Utskottet
avstyrker därför motionerna K406, K413, K422 och K424.
Barnpornografibrott
Den som skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att
bilden sprids eller som sprider sådan bild av barn kan enligt 16
kap. 10 a § brottsbalken dömas för barnpornografibrott. I
bestämmelsen anges inte någon bestämd åldersgräns när det gäller
att avgöra vad som avses med barn. En åldersgräns skulle enligt
förarbetena göra det nödvändigt att fastställa barnets
identitet, och man ville undvika den ytterligare
integritetskränkning som en sådan identifiering skulle medföra.
Med barn avses därför person vars könsmognadsprocess inte är
avslutad (prop. 1978/79:179 s. 9).
Riksdagen har nyligen godkänt en av Förenta nationernas
generalförsamling den 20 november 1989 antagen konvention om
barnens rättigheter (prop. 1989/90:107, SoU28, rskr. 350).
Enligt artikel 1 i konventionen avses med barn varje människa
under 18 år, om inte barnet blir myndigt tidigare enligt lag som
gäller för barnet. Konventionsstaterna åtar sig i artikel 34 att
skydda barnet mot alla former av sexuellt utnyttjande och
sexuella övergrepp. För detta ändamål skall enligt artikeln
konventionsstaterna vidta alla lämpliga nationella, bilaterala
eller multilaterala åtgärder för att förhindra att barn
utnyttjas i pornografiska föreställningar och i pornografiskt
material.
Även barnpornografibrott är tryckfrihetsbrott
(7 kap. 4 § 12 tryckfrihetsförordningen). I den nu aktuella
propositionen föreslås att sådana gärningar på samma sätt skall
anses som yttrandefrihetsbrott.
Enligt motion K421 yrkande 1 av Britta Bjelle m.fl. bör det
övervägas ett införande av en åldersgräns vid sidan av den
nuvarande objektiva könsmognadsgränsen i bestämmelsen om
barnpornografibrott. Dessa gränser skulle kunna åberopas
alternativt av åklagaren. En åklagare som skall väcka åtal kan
då enligt motionärerna välja den lämpligaste bevisformen: att
fastställa åldern på de deltagande eller att använda bilden
själv som grund för en bedömning av könsmognadskriteriet.
Motionärerna anser att detta skulle innebära ett starkare skydd
för unga människor -- barn i FN-konventionens mening -- som är
fysiskt könsmogna men som ändå inte är vuxna nog att bedöma om
de vill medverka i pornografi eller inte. Motionärerna anför
vidare att tiden nu är mogen för en utvärdering av
barnpornografiförbudet (yrkande 2).
Utskottets bedömning
I den nämnda propositionen om godkännande av konventionen om
barnens rättigheter gjordes vissa uttalanden om behovet av en
översyn av de straffrättsliga reglernas utformning. Vid sin
behandling av propositionen förklarade socialutskottet -- i
överensstämmelse med yttranden från konstitutionsutskottet och
justitieutskottet -- att det straffrättsliga skyddet mot att
barn utnyttjas i barnpornografi kan behöva utvidgas.
Socialutskottet ansåg att övervägandena lämpligen kunde ske i
samband med den översyn av de straffrättsliga reglernas
utformning som aviserats i propositionen.
Med hänsyn till dessa uttalanden vid föregående riksmöte
finner utskottet att det inte är påkallat med någon åtgärd från
riksdagens sida med anledning av motion K421. Utskottet
avstyrker således motionen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande förhandsgranskning av filmer och videogram
att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:K22,
1990/91:K24, 1990/91:K25, 1990/91:K26, 1990/91:K27 och
1990/91:K414 yrkande 1 som vilande antar det i proposition
1990/91:64 framlagda förslaget till yttrandefrihetsgrundlag
såvitt avser 1 kap. 3§ andra stycket,
res. (mp)
2. beträffande ansvar för vissa meddelanden eller för
medverkan i vissa framställningar
att riksdagen som vilande antar regeringens förslag till
yttrandefrihetsgrundlag såvitt avser 5 kap. 3§ första stycket
med den ändringen att stycket erhåller den i bilaga 2 som
Utskottets förslag betecknade lydelsen,
3. beträffande övriga delar av förslaget till
yttrandefrihetsgrundlag
att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:K28 yrkande 2,
1990/91:K29, 1990/91:K30 yrkandena 2, 3, 5, yrkande 6 i
motsvarande del och yrkande 7, 1990/91:K409 yrkande 2,
1990/91:K414 yrkande 2 samt 1990/91:K428 som vilande antar
regeringens förslag till yttrandefrihetsgrundlag i den mån det
inte omfattas av vad utskottet hemställt under mom.1 och 2,
4. beträffande lag om ändring i tryckfrihetsförordningen
att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:K28 yrkande 1
och 1990/91:K30 yrkande 6 i motsvarande del som vilande antar
regeringens förslag till lag om ändring i
tryckfrihetsförordningen,
5. beträffande lag om ändring i regeringsformen
att riksdagen som vilande antar regeringens förslag till lag
om ändring i regeringsformen,
6. beträffande parallellinstruktion
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:K23 yrkande
2 och 1990/91:K30 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört om bestämmelser i brottsbalken till
stöd för yttrandefrihetsintressena i vanliga brottmål,
7. beträffande meddelarfrihet i förhållandet mellan
enskilda
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:K23 yrkande 1 och
1990/91:K30 yrkande 4,
8. beträffande olaga våldsskildring
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:K406, 1990/91:K413,
1990/91:K422 och 1990/91:K424,
9. beträffande barnpornografibrott
att riksdagen avslår motion 1990/91:K421.
Stockholm den 25 april 1991
På konstitutionsutskottets vägnar
Olle Svensson
Närvarande: Olle Svensson (s), Catarina Rönnung (s), Kurt
Ove Johansson (s), Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c),
Sture Thun (s), Hans Nyhage (m), Anita Modin (s), Torgny Larsson
(s), Elisabeth Fleetwood (m), Ylva Annerstedt (fp), Bo Hammar
(v), Hans Leghammar (mp), Ulla Pettersson (s), Rosa-Lill
Wåhlstedt (s), Göran Ericsson (m) och Hugo Andersson (c).
Reservation
Förhandsgranskning av filmer och videogram (mom.1)
Hans Leghammar (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som
börjar med "Som utskottet anförde" och slutar med "K414 yrkande
1" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening får yttrandefrihetsrättsliga
principer inte utgöra hinder mot införande av lagstiftning om
förhandsgranskning av videogram och filmer som yrkesmässigt
försäljs eller hyrs ut för privat bruk. Utskottet anser nämligen
att dessa för demokratin och mångfalden viktiga principer inte
får tas till intäkt för att kommersiella vinstintressen skall
tillåtas att sprida filmer och videogram som är skadliga för
barn och ungdom. Utskottet finner därför att 1 kap. 3§ andra
stycket andra meningen förslaget till yttrandefrihetsgrundlag
bör erhålla följande lydelse: "Genom lag får dock meddelas
föreskrifter om granskning och godkännande av filmer som skall
visas offentligt eller som i förvärvssyfte skall spridas genom
försäljning eller uthyrning." Härigenom tillgodoses syftet med
motionerna K22, K24, K25, K26, K27 och K414 yrkande 1.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:
1. beträffande förhandsgranskning av filmer och videogram
att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:64 och
motionerna 1990/91:K22, 1990/91:K24, 1990/91:K25, 1990/91:K26,
1990/91:27 samt 1990/91:K414 yrkande 1 som vilande antar det i
propositionen framlagda förslaget till yttrandefrihetsgrundlag
såvitt avser 1 kap. 3 § andra stycket med den ändringen att
stycket erhåller i bilaga3 som Reservantens förslag
betecknade lydelse.
Särskilda yttranden
1. Förbud mot reklam i radio och TV
Hans Leghammar (mp) anför:
Miljöpartiet de gröna har yrkat att 1 kap. 7 § andra stycket
om internationella konventioner i förslaget till
yttrandefrihetsgrundlag inte antas. Bakgrunden till yrkandet är
att miljöpartiet är mot reklam i radio och TV, även den
satellitsända som vidaresänds i kabelnät. Den föreslagna
grundlagen avses träda i kraft den 1 januari 1992.
Synen på yttrandefrihetsgrundlagen hänger samman med
reklam-TV-frågan. Sedan yttrandefrihetspropositionen
presenterades för riksdagen har läget klarnat i denna fråga. En
bred majoritet i riksdagen förutsätts nu ställa sig bakom
regeringens förslag om en ny tredje reklam-TV-kanal. Den lag som
reglerar dessa frågor avses träda i kraft den 1 juli i år och
sändningarna kan vara i gång redan före årsskiftet, alltså innan
yttrandefrihetsgrundlagen börjat verka.
Den principiella invändningen mot lagstiftningsmetoden som
miljöpartiet har fört fram äger alltjämt bärkraft.
Eftersom reklam nu kommer att tillåtas i ett marknät för TV
har motivet för att förbjuda reklamen i satellitsändningar
avtagit i styrka. Miljöpartiet avstår därför från att driva
saken vidare.
2. Ansvarig utgivare
Hans Leghammar (mp) anför:
Miljöpartiet de gröna har fört fram ett yrkande som går ut på
att klargöra om yttrandefrihetsgrundlagen medger att man här i
Sverige kan göra en person ansvarig för programinnehållet,
skatter eller andra avgifter i utländska satellitsändningar som
tas emot här i landet. Rättsläget kan förefalla oklart. Av
utskottets bedömning får emellertid anses framgå att något
rättsligt hinder av anfört slag inte föreligger. Det
principiella rättsläget är därmed klarlagt.
3. Bestämmelser i brottsbalken till stöd för
yttrandefrihetsintressena i vanliga brottmål
Hans Nyhage, Elisabeth Fleetwood och Göran Ericsson (m) anför:
Vi vill inte motsätta oss att frågan om att införa
bestämmelser i brottsbalken till stöd för
yttrandefrihetsintressena i vanliga brottmål övervägs i
enlighet med vad utskottet har anfört. Vi vill emellertid
understryka att detta blir en grannlaga och svår uppgift med
hänsyn till de andra intressen som också måste beaktas vid
utformningen av strafflagstiftningen.
4. Meddelarfrihet i förhållandet mellan enskilda
Hans Nyhage, Elisabeth Fleetwood och Göran Ericsson (m) anför:
Från moderata samlingspartiets sida har tidigare framförts
uppfattningen att en utvidgning av meddelarskyddet till att
gälla mellan enskilda innebar något principiellt nytt som skulle
få oöverskådliga konsekvenser. Det öde som
meddelarskyddskommitténs förslag har rönt visar enligt vår
mening att denna uppfattning var riktig.
Propositionens lagförslag
Bilaga 1
Av utskottet föreslagen ändring i regeringens förslag till
yttrandefrihetsgrundlag
Bilaga 2
Regeringens förslag
Utskottets förslag
5 kap. 3 § första stycket
Om någon lämnar ett meddelande, som avses i 1 kap. 2 §, eller,
utan att svara enligt 6 kap., medverkar till en framställning
som är avsedd att offentliggöras i ett radioprogram, en film
eller en ljudupptagning, som författare eller annan upphovsman
eller genom att framträda i radioprogrammet och därigenom gör
sig skyldig till
Om någon lämnar ett meddelande, som avses i 1 kap. 2 §, eller,
utan att svara enligt 6 kap., medverkar till en framställning
som är avsedd att offentliggöras i ett radioprogram, en film
eller en ljudupptagning, som författare eller annan upphovsman
eller genom att framträda i radioprogrammet och därigenom gör
sig skyldig till
1. högförräderi, spioneri, grov obehörig befattning med hemlig
uppgift, uppror, landsförräderi, landssvek eller försök,
förberedelse eller stämpling till sådant brott;
1. högförräderi, spioneri, grovt spioneri, grov obehörig
befattning med hemlig uppgift, uppror, landsförräderi, landssvek
eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott;
2. oriktigt utlämnande av allmän handling som ej är
tillgänglig för envar eller tillhandahållande av sådan handling
i strid med myndighets förbehåll vid dess utlämnande, när
gärningen är uppsåtlig; eller
2. oriktigt utlämnande av allmän handling som ej är
tillgänglig för envar eller tillhandahållande av sådan handling
i strid med myndighets förbehåll vid dess utlämnande, när
gärningen är uppsåtlig; eller
3. uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt i de fall som
anges i särskild lag,
3. uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt i de fall som
anges i särskild lag,
gäller vad som föreskrivs i lag om ansvar för sådant brott.
gäller vad som föreskrivs i lag om ansvar för sådant brott.
I reservationen föreslagen ändring i regeringens förslag
till yttrandefrihetsgrundlag
Bilaga 3
Regeringens förslag
Reservantens förslag
1 kap. 3 § andra stycket
Vad som sägs i första stycket gäller även filmer. Genom lag
får dock meddelas föreskrifter om granskning och godkännande av
filmer som skall visas offentligt.
Vad som sägs i första stycket gäller även filmer. Genom lag
får dock meddelas föreskrifter om granskning och godkännande av
filmer som skall visas offentligt eller som i förvärvssyfte
skall spridas genom försäljning eller uthyrning.