I detta betänkande behandlas 15 motioner från den allmänna
motionstiden 1990 om tryckfrihet och sekretess. I en av
motionerna har begärts en ändring av sekretesslagen så att det
blir möjligt att bibehålla sekretess för uppgifter i en anmälan
till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Utskottet föreslår att
regeringen tar upp denna fråga till övervägande. Utskottet har
avstyrkt övriga motionsyrkanden. I ärendet föreligger sju
reservationer och tre särskilda yttranden.
Motionerna
1989/90:K205 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förstärkt
sekretess vid beslut om avvikelse från självdeklaration.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sk802.
1989/90:K244 av Per Gahrton m.fl. (mp) vari yrkas att
riksdagen beslutar att bestämmelser om registrering hos SÄPO
skall vara offentliga så att grunderna för sådan registrering
klart framgår.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju231.
1989/90:K402 av Ingbritt Irhammar och Kjell Ericsson (båda c)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring av 5
kap. 5 § sekretesslagen, som förordas i motionen.
1989/90:K404 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av tillägg till
offentlighetsprincipen.
1989/90:K405 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att
riksdagen beslutar att 7 kap. 14 § första stycket sekretesslagen
skall ha följande lydelse:
Sekretess gäller för uppgift som rör utlänning, om det inte
står klart att uppgiften kan röjas utan att det medför fara att
någon utsätts för övergrepp eller annat allvarligt men som
föranleds av förhållandet mellan utlänningen och utländsk stat
eller myndighet eller organisation av utlänningar.
1989/90:K406 av Torsten Karlsson (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av en ändring i sekretesslagstiftningen.
1989/90:K407 av Bo Hammar och Berith Eriksson (båda vpk) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
lagstiftning att brevhemligheten hos tidningsredaktioner och
andra massmedier får ett förstärkt skydd.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju710.
1989/90:K409 av Ingrid Hasselström Nyvall (fp) vari yrkas att
riksdagen beslutar om ändring av sekretessbestämmelserna
avseende anmälan till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd i
enlighet med intentionerna i denna motion.
1989/90:K410 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om besvärsmöjlighet i sekretesslagen.
1989/90:K418 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av åtgärder mot distribution av
barnpornografi,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förändring av tryckfrihetsförordningen i
frågor om bl.a. barnpornografibrott.
1989/90:K422 av Björn Samuelson (vpk) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna att sekretesslagens
bestämmelser skyndsamt bör ses över i enlighet med vad som
anförts i motionen.
1989/90:K426 av Ann-Cathrine Haglund och Birgitta Rydle (båda
m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om skyndsamma åtgärder för att ge
ett effektivt och säkert sekretesskydd för kvinnor som behöver
byta vistelseort, bostad, arbete och t.o.m. personnummer.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju819.
1989/90:K427 av Barbro Westerholm m.fl. (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sekretesslagen.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:So517.
1989/90:K431 av Elisabeth Fleetwood och Karin Falkmer (båda m)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om
förstärkt sekretess i vapenregisterfrågor.
1989/90:K434 av Anders Björck m.fl. (m) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts angående informationsrutiner mellan
socialstyrelsen och sjukvårdens olika enheter,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts angående översyn av myndigheters tillämpning
av sekretesslagstiftningen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts angående utgallring och sekretessbeläggning
av uppgifter i register som inte nyttjas för myndighetsutövning,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts angående besvärsrätt vid utlämnande av
uppgift.
Utskottet
1. Förstärkt skattesekretess
I motion 1989/90:K205 yrkande 1 av Bo Lundgren m.fl. (m)
påtalas att motiveringarna i beslut om avvikelse från
självdeklaration är offentliga. Enligt motionen kan sådana
motiveringar innehålla för den enskilde känsliga uppgifter om
vederbörandes ekonomi och personliga levnadsförhållanden.
Motionsyrkandet går ut på att 9 kap. 1 § sekretesslagen ändras
så att skattesekretessen görs absolut med undantag för den del
av besluten som är föremål för s.k. längdföring. Motionärerna
framhåller slutligen att rätt till meddelarfrihet i aktuellt
hänseende inte heller bör föreligga.
Gällande rätt m.m.
I skatteärenden gäller som allmän princip absolut sekretess.
Från sekretessen har som huvudregel undantagits beslut varigenom
skatt eller pensionsgrundande inkomst bestäms eller underlag för
bestämmande av skatt fastställs (9 kap. 1§ tredje stycket
sekretesslagen). Till beslut räknas inte bara själva beslutet
utan också de skäl som myndigheten anger i beslutet.
Enligt 1956 års taxeringslag (1956:623), som är tillämplig på
ärenden och mål avseende 1990 och tidigare års taxeringar,
gäller i fråga om motiveringar och beslut i taxeringsärenden
bl.a. följande. Beslut i taxeringsärenden redovisas i
skattelängd och i vissa fall även i den skattskyldiges
självdeklaration. Enligt 68 § skall av taxeringsnämnd beslutade
taxeringar för varje skattskyldig sålunda införas i skattelängd.
Längden skall skrivas under av den lokala skattemyndigheten. Den
skall därefter, såvitt avser den årliga taxeringen, anses
innefatta taxeringsnämndens beslut. Om taxeringsnämnden inte
följt självdeklarationen vid taxeringen skall enligt 69 §
deklarationen förses med uppgift om avvikelsen och skälen
därför. Sistnämnda föreskrift har i praktiken uppfyllts genom
att en kopia av den underrättelse om avvikelse som skall
tillställas den skattskyldige bilagts deklarationen. Enligt den
förut berörda bestämmelsen i sekretesslagen är uppgifterna om
avvikelsen och skälen för denna offentliga.
Riksdagen beslöt våren 1990 (prop. 1989/90:74, SkU32) om ny
taxeringslag. Den nya lagen (1990:324) är tillämplig på ärenden
och mål avseende 1991 och senare års taxeringar. Vad angår
frågan om motiveringar och beslut i taxeringsärenden innebär den
nya lagen inte någon saklig förändring i förhållande till
tidigare. I denna del gäller enligt den nya lagen bl.a.
följande.
Lagen innehåller inte någon motsvarighet till bestämmelserna i
69 § gamla taxeringslagen om beslutsmotivering m.m. Det har
nämligen inte ansetts behövligt att i taxeringslagen ha en
uttrycklig föreskrift om beslutsmotivering då 20 §
förvaltningslagen (1986:223) är tillämplig på
skattemyndigheternas verksamhet. Enligt sistnämnda bestämmelse
skall beslut varigenom en myndighet avgör ett ärende -- med
vissa speciella undantag som det inte är fråga om här --
innehålla de skäl som har bestämt utgången, om ärendet avser
myndighetsutövning mot någon enskild. Skattemyndighets beslut i
ett ärende skall framgå av deklarationen, beslut om avvikelse,
omprövning och taxeringsåtgärder samt övriga handlingar. Enligt
4 kap. 1§ nya taxeringslagen skall den skattskyldige utan
dröjsmål underrättas om innehållet i ett taxeringsbeslut, om det
inte är uppenbart obehövligt. -- Beträffande skattelängden
gäller följande. Skattelängden behålls med samma innehåll som
för närvarande. Konstruktionen att skattelängden sedan den
skrivits under av skattemyndigheten anses innefatta
taxeringsbesluten har dock slopats. Skattelängden kommer därför
i fortsättningen att enbart anses utgöra en förteckning över de
beloppsmässiga resultaten av taxeringsbesluten. I propositionen
framhålls (prop. 1989/90:74 s.299) att skattelängden fyller en
praktisk funktion genom att den -- då den är begränsad till
uppgifter som anses offentliga -- kan hållas allmänt
tillgänglig. När en enskild begär att få ta del av något eller
några taxeringsbeslut räcker det enligt propositionen i
allmänhet att myndigheten hänvisar till skattelängden.
Utskottets bedömning
Utskottet har vid flera tidigare tillfällen (KU 1983/84:29, KU
1985/86:13, KU 1987/88:22 och 1989/90:KU5) avstyrkt
motionsyrkanden av samma innebörd som det här aktuella.
Utskottet har därvid bl.a. uttalat att uppgifterna i
taxeringsnämnds beslut har ett offentlighetsintresse inte minst
med hänsyn till allmänhetens möjligheter att granska
beskattningsmyndigheternas verksamhet. Utskottet har vidare
utgått ifrån att taxeringsnämnderna vid utformningen av sina
beslut iakttar nödvändiga integritetshänsyn. Riksskatteverket
har i yttrande till utskottet (se KU 1987/88:22 s.7f.)
angående nu aktuella frågeställning ansett övervägande skäl tala
för att bibehålla gällande ordning.
Utskottet anser inte att det nu framkommit något som givit
utskottet anledning att frångå sin angivna ståndpunkt, som
godtagits av riksdagen. Med det anförda avstyrker utskottet
motion 1989/90:K205 yrkande 1.
2. Införande av offentliga föreskrifter för registrering i
SÄPOs register
I motion 1989/90:K244 yrkar Per Gahrton m.fl. (mp) att
riksdagen beslutar att bestämmelser om registrering hos SÄPO
skall vara offentliga så att grunderna för sådan registrering
klart framgår.
Motionärerna vänder sig mot att den förordning som reglerar
hur registrering i det s.k. SÄPO-registret skall gå till är
hemlig. I syfte att öka den demokratiska kontrollen av
säkerhetspolisens arbete föreslås därför i motionen att
bestämmelserna om i vilka fall registrering i SÄPO-registret får
ske görs offentliga.
Bakgrund
Vid personalkontroll inhämtas uppgifter om den som skall
kontrolleras från polisregister. Ett av de register som därvid
är aktuellt är det s.k. SÄPO-registret. Detta förs hos
rikspolisstyrelsen (RPS) -- med stöd av 2§
personalkontrollkungörelsen (PKK) och ett särskilt
regeringsbeslut den 26 juni 1980 -- och utgör ett register för
säkerhetspolisens särskilda polisverksamhet för hindrande och
uppdagande av brott mot rikets säkerhet (SÄPO-registret). I
registret får antecknas sådana uppgifter som behövs för den
särskilda polisverksamheten. Bland de uppgifter som antecknas
finns bl.a. spaningsuppgifter från SÄPOs verksamhet med
kontraspionage och terrorismbekämpning.
Enligt 2 § andra stycket PKK får anteckning i SÄPOs register
inte göras enbart av det skälet att någon genom tillhörighet
till organisation eller på annat sätt har givit uttryck för
politisk uppfattning. I lagen (1965:94) om polisregister m.m.
föreskrivs (2§) att innehållet i polisregister skall begränsas
till uppgifter som är nödvändiga för att polisen skall kunna
förebygga och uppdaga brott samt fullgöra sin verksamhet i
övrigt. I samband med att bestämmelsen fick denna lydelse år
1988 framhölls att en sådan återhållsamhet med registreringen av
uppgifter som bestämmelsen ger uttryck för är särskilt påkallad
när det gäller uppgifter som rör människors personliga
förhållanden och som därför är särskilt integritetskänsliga
(prop. 1987/88:122 s.25).
Närmare bestämmelser om tillämpningen av den ovan nämnda
föreskriften i PKK har meddelats av regeringen, dels genom
öppna föreskrifter den 22 september 1972, dels genom
kvalificerat hemliga föreskrifter den 3 december 1981.
I de öppna föreskrifterna anförs bl.a. följande.
Vissa organisationer har i antaget program angivit att
organisationen skall verka för att omvandla samhället med våld.
En stor del av sådana organisationers medlemmar kan emellertid
antas aldrig komma att medverka till att vad som sålunda uttalas
i programmet förverkligas. Enbart tillhörighet till sådan
organisation skall därför inte utgöra skäl att anteckna någon i
säkerhetsavdelningens polisregister. Anteckning får dock ske, om
någon medlem i eller sympatisör med sådan organisation genom
sina åtgärder har givit anledning till misstanke att han kan
vara beredd att delta i verksamhet som innebär fara för rikets
säkerhet eller som syftar till att med våld förändra det
demokratiska statsskicket eller påverka rikets ställning som
oberoende stat.
Vidare finns organisationer och grupper som kan befaras här i
riket eller i andra stater bedriva eller ha bedrivit politisk
omstörtningsverksamhet vari ingår utnyttjande av våld, hot eller
tvång som medel. Uppgift om medlem i eller sympatisör med sådan
organisation eller grupp skall antecknas i säkerhetsavdelningens
register.
I de hemliga föreskrifterna ges mer preciserade
anvisningar för i vilka fall registrering får ske av medlemmar
och sympatisörer i politiska extremistorganisationer.
Utredningsförslag
I det av särskild utredare (Carl Lidbom) avgivna betänkandet
(SOU 1989:18) SÄPO--Säkerhetspolisens arbetsmetoder föreslogs
att de hemliga föreskrifterna upphävs och att SÄPO själv från
fall till fall får pröva registreringsfrågan mot bakgrund av
offentliga författningsbestämmelser (angivna bet. s.105).
SÄPO-kommittén anslöt sig inte till detta förslag. I
kommitténs slutbetänkande (SOU 1990:51) Säkerhetspolisens
arbetsmetoder, personalkontroll och meddelarfrihet föreslås i
stället att de hemliga föreskrifter som i dag finns för
registrering i SÄPOs register ersätts av anvisningar som tas in
i de riktlinjer som regeringen enligt beslut av riksdagen år
1989 skall utfärda för SÄPO. Enligt riksdagsbeslutet (prop.
1988/89:108, JuU21, rskr. 287) skall sådana riktlinjer beslutas
av regeringen varje år efter samråd med ledarna för övriga
partier i utrikesnämnden. Angående sekretessen rörande sådana
riktlinjer anförs i angivna proposition bl.a. följande (s. 14):
Sekretessen torde i allmänhet hindra att närmare riktlinjer
för säkerhetspolisen redovisas offentligt. Att, såsom sker i
fråga om den öppna polisen, sådana frågor behandlas i samband
med riksdagens budgetbehandling är därför inte lämpligt. Det är
å andra sidan särskilt angeläget att beredningen av riktlinjer
på ett område som detta sker på ett sådant sätt att de kan få så
bred parlamentarisk bas som möjligt. Kommittén har föreslagit
att regeringen innan riktlinjer för säkerhetspolisen utfärdas
bör samråda i första hand med ledarna för de oppositionspartier
som är företrädda i utrikesnämnden. Jag delar kommitténs
uppfattning att detta är en lämplig ordning.
Kommittén anför i saken bl.a. följande (SOU 1990:51 s.258):
Som är nämnt har den särskilde utredaren föreslagit att de
hemliga föreskrifterna för registrering i SÄPOs register bör
upphävas. Detta är också kommitténs uppfattning, men som
kommittén ser det skulle det vara olämpligt att helt överlåta på
SÄPO att själv avgöra när registrering skall ske. Även om -- som
utredaren har påpekat -- SÄPO måste följa de offentliga
föreskrifter som finns, i t.ex. polisregisterlagen, så skapas
enligt kommitténs mening inte därmed tillräckliga garantier för
att omfattningen av SÄPOs registreringar kommer att hålla sig på
en acceptabel nivå. Frågan om efter vilka grunder denna
registrering skall ske är för övrigt -- som JK har uttalat -- av
en sådan natur att ansvaret härför ytterst bör vila på
regeringen.
Enligt kommitténs mening kan de hemliga föreskrifterna
ersättas med anvisningar som tas in i de riktlinjer för
säkerhetspolisen som regeringen numera årligen skall utfärda. En
sådan ordning ligger i linje med vad som uttalades i den
proposition som låg till grund för införandet av systemet med
riktlinjer, och som lämnades utan erinran av riksdagen (prop.
1988/89:108, JuU21, rskr. 287). I likhet med vad JK har anfört i
sitt yttrande till regeringen anser emellertid kommittén att det
nuvarande regelsystemet bör göras klarare och enklare. Kommittén
instämmer också i JKs uppfattning att det inte finns något
direkt hinder mot en större öppenhet i fråga om redovisningen av
de principer som skall tillämpas vid registreringen. Därigenom
skulle som justitiekanslern har framhållit oriktiga påståenden
och missförstånd verksamt kunna motverkas.
En fördel med att ta in registreringsanvisningarna i de årliga
riktlinjerna är vidare att anvisningarna därmed kommer att
utformas av regeringen efter samråd med företrädare för
partierna i utrikesnämnden (se prop. 1988/89:108 s. 14 och JuU21
s. 7). Den parlamentariska insynen i denna känsliga del av SÄPOs
verksamhet kommer därmed att bli betydligt större än för
närvarande, något som har förordats från flera håll.
Bland de övriga förslag som kommittén för fram kan i
sammanhanget nämnas följande. Den grundläggande regleringen av
ett system för personalkontroll bör enligt kommitténs mening ske
i lag (Lag om personalkontroll) och inte som för närvarande i en
författning av lägre valör. Därmed blir det, framhåller
kommittén, riksdagen som lägger fast ramarna för
personalkontrollen, vilket är rimligt med hänsyn till dess
betydelse från integritetssynpunkt. Också vissa bestämmelser om
SÄPOs register bör enligt kommittén tas in i en särskild lag
(Lag om säkerhetspolisens register).
Betänkandet bereds i civildepartementet. För närvarande pågår
där en sammanställning av avgivna remissvar över betänkandet.
Utskottets bedömning
Den i motionen upptagna frågan har behandlats av
SÄPO-kommittén vars betänkande (SOU 1990:51) Säkerhetspolisens
arbetsmetoder, personalkontroll och meddelarfrihet för
närvarande bereds i civildepartementet. Enligt utskottets mening
bör detta beredningsarbete inte föregripas genom någon åtgärd
från riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför motion
1989/90:K244.
3. Skärpt sekretess för uppgifter i vapenregistret
I motionerna 1989/90:K402 av Ingbritt Irhammar och Kjell
Ericsson (båda c) samt 1989/90:K431 av Elisabeth Fleetwood och
Karin Falkmer (båda m) begärs skärpning av sekretessen för
uppgifterna i polismyndigheternas vapenregister. I motionerna
hävdas att den gällande sekretessbestämmelsen på området (5 kap.
5§ sekretesslagen), vilken varit i kraft sedan den 1 januari
1987, visat sig otillräcklig. Enligt motionärerna innebär
sålunda den nuvarande lagstiftningen inte ett tillräckligt skydd
mot att uppgifter om vapeninnehav kommer i orätta händer med
åtföljande risk för vapenstölder. I motion 1989/90:K402 förordas
att den nyssnämnda sekretessbestämmelsen, som för närvarande
innehåller ett s.k. rakt skaderekvisit, i stället konstrueras
med ett s.k. omvänt skaderekvisit innebärande en presumtion för
sekretess.
I motion 1989/90:K406 delvis av Torsten Karlsson (s) erinras
om att även det hos lokal skattemyndighet förda
folkbokföringsregistret innehåller uppgifter som hänför sig till
vapenregistret. Enligt motionen är det oklart om skattemyndighet
med stöd av gällande sekretesslagstiftning kan vägra att bifalla
en begäran hos skatteförvaltningen om massuttag beträffande de
personer som förekommer eller förekommit i vapenregister.
Motionären anser att sekretesslagen bör ändras så att utlämnande
av uppgifter i ett sådant fall förhindras.
Gällande rätt m.m.
Enligt 5 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100) gäller sekretess
hos polismyndighet i verksamhet, som avser förande av eller
uttag ur vapenregister, för uppgift som har tillförts registret,
om det kan antas att röjande av uppgiften skulle medföra fara
för att vapen kommer till brottslig användning. Bestämmelsen
trädde i kraft den 1 januari 1987 (prop. 1986/87:3, KU9).
Dessförinnan gällde inte någon sekretess på förevarande område.
1987 års vapenutredning (Ju 1987:04) konstaterar i sitt
avgivna slutbetänkande (SOU 1989:44) Översyn av
vapenlagstiftningen att den så sent som den 1 januari 1987
ikraftträdda sekretessregeln för uppgifterna i vapenregistret
inte helt löst problemen kring frågan. För att minska risken för
att uppgifter om vapenregister används i brottsligt syfte
föreslår utredningen en skärpning av sekretessregeln.
Utredningen föreslår således att regeln ändras så att det s.k.
raka skaderekvisit, som gäller i dag och som innebär en
presumtion för offentlighet, ändras till ett omvänt
skaderekvisit, som innebär presumtion för sekretess. Denna
sekretess bör enligt utredningen i fortsättningen gälla om det
inte står klart att registeruppgiften kan röjas utan fara för
att vapen kommer till brottslig användning. Vidare föreslår
utredningen att detsamma bör gälla i verksamhet som avser
folkbokföring för uppgift som hänför sig till vapenregister. Här
avses i folkbokföringsregistret intagna uppgifter om personer
med s.k. vapenmarkering (V-markering). Vapenmarkeringen är till
för att vapenregistret skall få en underrättelse om någon
ändring förs in i folkbokföringsregistret beträffande den
markerade personens bostadsort, namn etc. V-markeringen i
folkbokföringsregistret får emellertid faktiskt den verkan att
den offentliggör vilka personer som förekommer i vapenregistret.
Gällande sekretesslagstiftning hindrar alltså inte utlämnande av
sådana uppgifter.
Vapenutredningens betänkande, som har remissbehandlats, bereds
i justitiedepartementet. Avsikten är att en lagrådsremiss skall
avges i slutet av året.
Tidigare riksdagsbehandling
Utskottet behandlade under föregående riksmöte (1989/90:KU5)
flera motioner av samma innebörd som de nu aktuella. Utskottet,
som erinrade om den då pågående remissbehandlingen av
vapenutredningens betänkande, utgick ifrån att förslag i saken
så snart som möjligt skulle komma att föreläggas riksdagen. Mot
bakgrund av det pågående beredningsarbetet ansåg utskottet inte
att det fanns anledning för riksdagen att ta ställning till de i
motionerna upptagna frågorna. Med det anförda avstyrkte
utskottet motionerna. Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
Den i motionerna upptagna frågan har behandlats av
vapenutredningen. I betänkandet (SOU 1989:44) Översyn av
vapenlagstiftningen har utredningen föreslagit en skärpning av
sekretessen på förevarande område. Den fortsatta beredningen av
frågan sker inom justitiedepartementet. Utskottet, som anser det
angeläget att förslag i saken så snart som möjligt föreläggs
riksdagen, finner inte att vad som anförts i motionerna ger
anledning för riksdagen att för närvarande ta något särskilt
initiativ. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna
1989/90:K402, 1989/90:K431 och 1989/90:K406 såvitt nu är i
fråga.
4. Anonymitet för sökande av offentlig anställning
I motion 1989/90:K404 av Charlotte Cederschiöld (m) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av tillägg till
offentlighetsprincipen.
Enligt motionären bör offentlighetsprincipen begränsas i fråga
om rekryteringsärenden inom den offentliga sektorn. I motionen
framhålls att risken för att en ansökan om ett nytt arbete får
offentlig spridning ibland har en hindrande effekt på viljan att
söka nytt arbete. Motionären föreslår att offentlighetsprincipen
inskränks så till vida att ett skydd av de sökandes identitet
vid ansökan om nytt arbete möjliggörs.
Gällande bestämmelser m.m.
Till myndighet inkomna ansökningshandlingar gällande en
utannonserad tjänst blir allmänna, så snart de har kommit in dit
(2 kap. 6 § tryckfrihetsförordningen /TF/). Eftersom de ytterst
sällan torde innehålla uppgifter för vilka sekretess gäller blir
de även offentliga vid samma tidpunkt. En förutsättning för
offentlighet är att handlingarna förvaras hos myndigheten
(förvaringskriteriet; 2 kap. 3 § TF), vilket självfallet är det
normala med ansökningshandlingar.
På senare tid har det förekommit att bl.a. kommuner och
landsting genom förändringar i ordningen för rekrytering till
chefstjänsterna sökt eliminera eller minska den på
offentlighetsprincipen grundade allmänna insynen i förfarandet,
framför allt under dess inledande skede. Den metod som använts
för att söka undgå offentlighetsprincipens tillämpning på
rekryteringsförfarandet eller delar därav har i vissa fall varit
att samarbeta med ett i förhållande till kommunen fristående
konsultföretag, som fått i uppgift att sondera marknaden och
svara för åtminstone den inledande fasen i rekryteringen. Tanken
har varit att så länge intresseanmälningar/ansökningar befunnit
sig hos konsultföretaget och inte kommunen skulle
offentlighetsprincipen inte gälla.
Regeringsrätten har emellertid i ett avgörande den 21 april
1989 (RÅ 1989 ref. 29) slagit fast att ansökningar till en
kommunal chefsbefattning var att anse som allmänna handlingar,
fastän de fanns hos ett enskilt företag som hade i uppdrag att
medverka i rekryteringen. Som skäl anfördes att företaget hade
mottagit ansökningarna i uppdragsgivarens ställe och att
uppdragsgivaren -- en styrelse i kommunen -- hade haft tillgång
till dem före dagen för beslutet om tillsättning. Därmed ansåg
regeringsrätten att såväl kravet att handlingarna inkommit till
myndighet som förvaringskriteriet var uppfyllda.
JO Ragnemalm har därefter avgjort klagomål gällande frågan om
till konsultföretag ingivna handlingar (intresseanmälningar)
bort anses som allmänna hos AMU-styrelsen med vilken
konsultförtaget enligt avtal samarbetat rörande chefsrekrytering
(JO:s ämbetsberättelse 1990/91 s.391). JO Ragnemalm, som i
sitt beslut angav att han i och för sig inte funnit
regeringsrättens ovannämnda avgörande övertygande, ansåg det
tveksamt om de aktulla intresseanmälningarna var att anse som
allmänna hos AMU-styrelsen. Ragnemalm framhöll därvid bl.a. att
handlingarna var ingivna i inledningsskedet av ett
rekryteringsärende innan själva tillsättningsärendet ens
påbörjats genom tjänstens ledigkungörande.
Mot bakgrund av bl.a. ovannämnda båda beslut har nyligen inom
civildepartementets rättssekretariet påbörjats en utredning
rörande frågan om möjligheten att inom ramen för 2 kap. TF
tillgodose behovet av minskad offentlighet i vissa
rekryteringsärenden. Avsikten är att utredningen skall resultera
i en departementspromemoria, som sedan skall remissbehandlas.
Utskottets överväganden
Den i motionen upptagna frågan är föremål för utredning inom
regeringskansliet. Enligt utskottets mening bör
utredningsarbetet inte föregripas genom någon åtgärd från
riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför motion 1989/90:K404.
5. Sekretessen i asylärenden
I motion 1989/90:K405 av Lars Werner m.fl. (vpk) diskuteras
sekretesskyddet i asylärenden. Motionärerna anser att detta
behöver förbättras. Enligt motionen är svenska
utlandsmyndigheter ibland vårdslösa vid behandlingen av
uppgifter i asylärenden i samband med utredningar utförda på
uppdrag av invandrarverket. I motionen uppges vidare bl.a. att
det förekommer ett utbyte om information om politiska flyktingar
mellan den svenska säkerhetspolisen och motsvarande utländska
organisationer.
Gällande bestämmelser m.m.
Gällande sekretessbestämmelse rörande uppgifter om enskilds
personliga förhållanden i asylärenden återfinns i 7 kap. 14§
andra stycket sekretesslagen. Enligt denna bestämmelse gäller
sekretess i verksamhet för kontroll över utlänningar för uppgift
om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att
uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom
närstående lider men. Bestämmelsen är således konstruerad med
ett omvänt skaderekvisit, dvs. presumtionen är för sekretess.
Utskottets bedömning
Utskottet vill med anledning av motionen framhålla att det på
förevarande område redan föreligger ett starkt sekretesskydd.
Mot denna bakgrund och då vad som framkommit i ärendet inte
givit utskottet anledning föreslå någon ytterligare åtgärd
avstyrks motion 1989/90:K405.
6. Skärpning av folkbokföringssekretessen m.m.
I motion 1989/90:K426 av Ann-Cathrine Haglund och Birgitta
Rydle (båda m) begärs skyndsamma åtgärder för att ge ett
effektivt och säkert sekretesskydd för kvinnor som behöver byta
vistelseort, bostad, arbete och t.o.m. personnummer.
Enligt motionen har utvecklingen visat att det brådskar med
åtgärder för att stärka sekretesskyddet för förföljda kvinnor så
att deras bostad och arbete inte avslöjas. Motionärerna anser
att det i dessa fall även måste vara möjligt att byta
personnummer. Motionärerna begär att regeringen skyndsamt lägger
fram förslag syftande till att dels ett säkert och effektivt
sekretesskydd kan åstadkommas för kvinnor som utsätts för
misshandel eller trakasserier, dels möjligheterna att byta
personnummer underlättas.
I motion 1989/90:K406 delvis av Torsten Karlsson (s) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en ändring i
sekretesslagstiftningen.
Enligt motionen är det oklart om skattemyndighet med stöd av
gällande sekretesslagstiftning kan vägra att bifalla en begäran
hos skatteförvaltningen om massuttag beträffande uppgifter om
personnummer på personal anställd inom kriminalvårdsväsendet.
Motionären anser att sekretesslagen bör ändras så att utlämnade
av uppgifter i ett sådant fall förhindras.
a) Sekretessfrågan
Allmänt om 7 kap. 15 § sekretesslagen (den s.k.
folkbokföringssekretessen)
Den sekretessbestämmelse som motionerna avser återfinns i
7kap. 15§ sekretesslagen. Enligt denna bestämmelse gäller
sekretess i verksamhet som avser folkbokföringen för uppgift om
enskilds förhållanden, om det av särskild anledning kan antas
att den enskilde eller någon honom närstående lider men om
uppgiften röjs. Presumtionen är således för offentlighet (s.k.
rakt skaderekvisit).
Genom en ändring av lagrummet som trädde i kraft den 1 januari
1988 kan uppgifter om enskildas personliga förhållanden, t.ex.
namn och hemadress, i vissa fall skyddas av sekretess
motsvarande folkbokföringssekretessen också när de förekommer i
myndighetsregister som endast omfattar ett begränsat urval av
befolkningen. I sammanhanget övervägdes om det fanns
tillräckliga skäl för att utsträcka folkbokföringssekretessen
till samtliga personregister som förs av myndigheter, såväl
statliga som kommunala (prop. 1987/88:41 s.12). Föredragande
statsrådet uttalade emellertid att man borde rikta in sig på de
register som innehåller ett förhållandevis stort urval av
befolkningen. Sekretessen borde utvidgas beträffande sådana
register men inte i fråga om alla myndighetsregister. Det borde
dock klart framgå vilka myndighetsregister som skulle omfattas
av den nya sekretessen, så att denna fråga inte skulle behöva
bli föremål för osäkerhet och tolkningsspörsmål i praxis.
Regeringen borde därför bemyndigas att meddela föreskrifter som
närmare anger tillämpningsområdet för sekretessbestämmelsen.
Riksdagen (KU 1987/88:22, rskr. 51) godtog propositionen i denna
del.
Beträffande länsskattemyndighets folkbokföringsregister kan
här nämnas följande. I de fall en persons adress bör
hemlighållas på grund av befarad förföljelse förs en markering
om särskild sekretessprövning in i länsskattemyndighetens
folkbokföringsregister. Spärrmarkeringen aviseras till de andra
register för vilka det finns ett sekretesskydd. Markeringen
innebär i och för sig inte att uppgiften inte får lämnas ut, den
är endast en varningssignal som anger att en prövning skall ske.
Varje myndighet prövar självständigt frågan om utlämnande.
Med anledning av vad som anförts i motion 1989/90:K406 om hos
skatteförvaltningen begärt massuttag av uppgifter om
personnummer på personal inom kriminalvårdsväsendet bör i
sammanhanget anmärkas följande. Varken folkbokföringsregistret
eller något annat register hos skatteförvaltningen torde vara
upplagt på sådant sätt att det finns möjlighet att med ledning
av en framställning, som endast innehåller en begäran om att
utfå personnummer m.m. beträffande personal hos viss myndighet
-- utan att dessa personer individualiseras -- få fram några
uppgifter över huvud taget om personalen.
Tidigare riksdagsbehandling
Utskottet har tidigare vid några tillfällen behandlat motioner
vari begärts att folkbokföringssekretessen skall utvidgas i
syfte att förbättra skyddet för vissa särskilt utsatta
människor. I det ovannämnda lagstiftningsärendet gällande
7kap. 15§ sekretesslagen förelåg motioner av samma innebörd
som den nu aktuella motionen 1989/90:K426. I betänkandet i
ärendet (KU 1987/88:22) underströk utskottet, som avstyrkte
motionerna, vikten av att man inom regeringskansliet fortlöpande
ägnade frågan största uppmärksamhet, och enligt utskottet kunde
det inte uteslutas att behov av ett ytterligare utvidgat
sekretesskydd kunde uppkomma. Utskottet förutsatte att
regeringen i så fall skulle vidta nödvändiga åtgärder. Riksdagen
följde utskottet (rskr. 1987/88:51). Under våren 1989 behandlade
utskottet (1988/89:KU25) ytterligare motioner av samma innebörd.
Utskottet uttalade att den nya lagstiftningen visserligen endast
varit i kraft i drygt ett år men att den fortsatta utvecklingen
klart syntes visa att det fanns ett behov av ökad sekretess på
förevarande område. Utskottet förutsatte att frågan togs upp
till förnyade överväganden och att regeringen i lämpligt
sammanhang skulle återkomma till riksdagen med en redovisning av
dessa överväganden. Motionerna föreslogs besvarade med vad
utskottet sålunda anfört. Riksdagen följde utskottet (rskr.
1988/89:208). I en reservation (m + fp + c + mp) begärdes ett
tillkännagivande till regeringen om att den skyndsamt skulle ta
upp till förnyade överväganden frågan om ökad sekretess på
förevarande område och därefter återkomma till riksdagen med en
redovisning av dessa överväganden och de förslag som dessa
resulterar i.
b) Byte av personnummer
Tidigare riksdagsbehandling
I några av de motioner som utskottet behandlade i ovannämnda
betänkande 1988/89:KU25 hade framställts begäran om införande av
en möjlighet för förföljda personer att byta personnummer.
Utskottet anförde i denna del följande (s.11):
Med anledning av den i några av motionerna framställda begäran
om införande av en möjlighet för förföljda personer att byta
personnummer får utskottet erinra om att gällande regler inte
hindrar detta. I ett frågesvar i riksdagen den 4 februari 1988
(prot. 1987/88:62) uttalade finansminister Feldt bl.a. att han
var beredd att medverka till att en enskild -- som utsatts för
våld och förföljelse och som inte fått tillräcklig hjälp genom
att uppgift om namn och adress har sekretessbelagts i olika
myndighetsregister eller genom andra former av stöd -- skapar
sig en ny identitet genom personnummer- och namnändring.
Utskottet, som instämde i finansministerns uttalande, föreslog
att motionerna skulle förklaras besvarade med vad utskottet
sålunda anfört. Riksdagen följde utskottet. I en reservation (m
+ fp + c + mp) begärdes ett tillkännagivande till regeringen om
att den i det föregående förordade sekretessöversynen även
skulle avse frågan om det fanns skäl att låta möjligheten att
byta personnummer komma till ökad användning.
Utredningsförslag
I tilläggsdirektiv i december 1989 till 1983 års
folkbokföringskommitté gavs kommittén i uppdrag att överväga och
lämna förslag till åtgärder som förhindrar att någon med hjälp
av personnummer kan leta rätt på en person i syfte att utöva
våld, hot eller trakasserier.
I kommitténs slutbetänkande (SOU 1990:50) Ny folkbokföringslag
föreslås att en en förföljd person i första hand skall erbjudas
skydd genom att han eller hon efter ansökan hos
skattemyndigheten får behålla sin tidigare folkbokföringsort där
man lämnat en bostad på grund av förföljelse. Som adress i
folkbokföringsregistren anges i dessa fall skattemyndighetens
adress. Den verkliga bostadsadressen skall finnas endast
manuellt antecknad hos skattemyndigheten som vidarebefordrar
personens post. Beträffande en person som är utsatt för ett
allvarligt hot föreslår kommittén att sådan person i
undantagsfall efter ansökan hos rikspolisstyrelsen skall få
möjlighet att byta personnummer och även i övrigt registreras
med fingerade personuppgifter så länge hotet finns kvar
(identitetsbyte).
Betänkandet bereds i finansdepartementet. Avsikten är att en
lagrådsremiss skall avges i slutet av året.
Utskottets bedömning
I motionerna begärs olika åtgärder för att förbättra
integritetsskyddet för vissa särskilt utsatta människor. Bl.a.
förordas i motion 1989/90:K426 att möjligheterna att byta
personnummer underlättas. Folkbokföringskommittén har haft i
uppdrag att överväga och lämna förslag till åtgärder som
förhindrar att någon med hjälp av personnummer kan leta rätt på
en person i syfte att utöva våld, hot eller trakasserier.
Utredningen har behandlat saken i sitt slutbetänkande (SOU
1990:50) Ny folkbokföringslag, vari bl.a. läggs fram förslag som
vidgar möjligheterna för person som är utsatt för allvarligt hot
att byta personnummer. Betänkandet bereds i finansdepartementet
med sikte på att regeringen under våren 1991 skall avlämna en
proposition i ämnet. Enligt utskottets mening bör inte riksdagen
föregripa detta arbete genom att nu ta ställning till de frågor
i motionerna som har samband härmed. Utskottet kan få anledning
att i samband med riksdagens behandling av nyssnämnda
proposition återkomma till dessa och övriga i motionerna
upptagna frågor. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna
1989/90:K406 såvitt nu är i fråga och 1989/90:K426.
7. Förstärkt skydd för meddelares anonymitet vid beslag m.m.
I motion 1989/90:K407 av Bo Hammar och Berith Eriksson (båda
vpk) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
lagstiftning att brevhemligheten hos tidningsredaktioner och
andra massmedier får ett förstärkt skydd.
I motionen redogörs för ett förundersökningsärende, vari en
tingsrätt beslutat om beslag av post till en tidningsredaktion.
I motionen tas upp frågan om en sådan åtgärds överensstämmelse
med tryckfrihetsförordningens bestämmelser om meddelarskydd m.m.
Motionärerna ifrågasätter om inte skärpta regler behövs då det
gäller möjligheten att bryta brevhemligheter hos tidningar och
andra massmedier.
Gällande bestämmelser m.m.
a) Allmänt om beslag av brev m.m.
Föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om
brott eller som har avhänts någon genom brott får tas i beslag
(27 kap. 1 rättegångsbalken /RB/). Detsamma gäller föremål som
kan komma att förverkas. Med föremål jämställs skriftlig
handling. Hit hör bl.a. brev till tidningar och andra
massmedier.
För beslag av skriftliga handlingar gäller vissa
specialbestämmelser. Bl.a. föreskrivs i 27 kap. 2§ RB att
beslag inte får läggas på skriftlig handling om dess innehåll
kan antas vara sådant att befattningshavare eller annan som
avses i 36 kap. 5§ RB inte får höras som vittne därom, och
handlingen innehas av honom eller av den, till vars förmån
tystnadsplikten gäller. Bl.a. åsyftas här den tystnadsplikt till
förmån för författare och meddelare som enligt närmare
bestämmelser i 3 kap. 3§ tryckfrihetsförordningen (TF) gäller
inom mediavärlden. För beslag av brev eller telegram som
befinner sig i post- eller televerkets vård krävs att det är
föreskrivet minst ett års fängelse för brottet samt att
försändelsen hos mottagaren skulle kunna vara underkastad beslag
(27 kap. 3§ RB). Fråga om beslag avgörs av
undersökningsledaren, åklagaren eller rätten.
I lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i
vissa brottmål -- gällande vissa brott mot rikets säkerhet och
andra grövre brott -- finns tilläggs- och undantagsbestämmelser
till den grundläggande regleringen i RB i fråga om
straffprocessuella tvångsmedel vid beivrande av brott. Lagen är
tidsbegränsad och gäller efter den senaste förlängningen till
utgången av år 1990.
b) Skyddet för meddelare m.fl.
Var och en har enligt 1 kap. 1 § tredje stycket
tryckfrihetsförordningen (TF) frihet att till bl.a. utgivare,
redaktioner och nyhetsbyråer lämna meddelanden för
offentliggörande i tidningen. Inga andra begränsningar i dessa
rättigheter gäller än de som är tillåtna i TF (jfr dock 1kap.
9§3 TF). I 7kap. 3 och 11 kap. 1§§ TF finns angivet i
vilka fall meddelare och anskaffare kan fällas till ansvar för
att de har lämnat resp. anskaffat uppgifter för publicering.
Ytterligare ett grunddrag i skyddet av tryckfriheten är
bestämmelserna i 3 kap. TF om rätt till anonymitet för
författare till tryckta skrifter och för dem som lämnar
uppgifter för publicering. Anomymitetsskyddet innebär också att
en myndighet i princip inte får efterforska vem som har lämnat
uppgifterna annat än när ett ingripande mot denne är tillåtet
enligt TF. Avsikten med dessa bestämmelser är att ingen skall
behöva avstå från att vidarebefordra information till bl.a.
pressen på grund av rädsla för repressalier.
c) Lagfäst proportionalitetsprincip
Genom lagstiftning (prop. 1988/89:124, JuU25) som trädde i
kraft den 1 september 1989 har i 27 kap. 1 § RB införts en
särskild s.k. proportionalitetsprincip för all
tvångsmedelsanvändning i brottmål. Regeln innebär att ett
tvångsmedel får användas bara om de skäl som talar för att
åtgärden vidtas uppväger det intrång eller men i övrigt som
åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat
motstående intresse.
I lagstiftningsärendet, som byggde på tvångsmedelskommitténs
betänkande (SOU 1984:54) Tvångsmedel -- Anonymitet -- Integritet
angav föredraganden (angivna prop. s. 23) att reglerna i RB om
beslag och husrannsakan enligt vad som framkommit i
lagstiftningsärendet i allt väsentligt var väl avvägda. På några
punkter -- vilka i förevarande sammanhang är utan intresse --
föreslogs några justeringar av reglerna.
I propositionen diskuterades därefter bl.a. frågan om skyddet
för anonymitetsintresset. Föredraganden angav att detta intresse
-- i den mån det inte åtnjuter tillräckligt skydd enligt nu
gällande regelsystem -- kan tillgodoses inom ramen för en
lagfäst proportionalitetsregel. I denna del innehåller
propositionen vidare bl.a. följande.
Föredraganden konstaterade inledningsvis -- efter att ha
redovisat sin syn på tolkningen av vissa bestämmelser i TF --
att det skydd den enskilde har i dag mot direkt efterforskning
av anonymitetsskyddade uppgifter vid tvångsmedelsanvändning fått
en rimlig avgränsning, varför det inte fanns anledning att
föreslå någon ytterligare lagstiftning i ämnet. Föredraganden
behandlade därefter den konflikt med anonymitetsskyddet som kan
uppkomma vid tvångsmedelsanvändning i andra situationer än då
sådana uppgifter direkt efterforskas. Tvångsmedelskommittén hade
där föreslagit en utvidgning av skyddet i situationer då det kan
antas att integritetskänsliga uppgifter oavsiktligt kan komma
att röjas genom tvångsmedelsanvändning, de s.k. bieffektsfallen.
Föredraganden, som i likhet med de flesta remissinstanserna
ansåg att det förslaget innebar en alltför stark begränsning av
möjligheterna till tvångsmedelsanvändning, redovisade i saken
bl.a. följande överväganden (angivna prop. s. 36):
Enligt mitt förmenande är det viktigaste skyddet mot att
integritetskänsliga uppgifter röjs som en bieffekt av
tvångsmedelsanvändningen regler som förhindrar att ett
tvångsmedel avsiktligt används för andra ändamål än det formellt
beslutats för. Som jag nämnt i det föregående -- -- -- ger vår
tvångsmedelslagstiftning på straffprocessens område klart besked
om att ett avsiktligt användande av ett tvångsmedel utöver det
ändamål för vilket det har beslutats inte får ske.
Härtill kommer att proportionalitetsprincipen, som av sedvänja
anses gälla vid all utövning av tvångsmedelsbefogenheter,
givetvis också har betydelse i bieffektsfallen. När jag nu
föreslår att den principen lagfästs för de straffprocessuella
tvångsmedlen, ger detta enligt min uppfattning ett förhöjt och
tillräckligt skydd mot obehörigt röjande av uppgifter, som inte
är direkt efterforskade vid tvångsmedelsanvändningen.
Utskottets bedömning
I motionen begärs förslag till lagstiftning syftande till att
bl.a. förstärka meddelares och författares anonymitet vid beslag
av post till en tidningsredaktion.
Frågan om avvägningen mellan behovet av skydd för pressens
informationskällor och samhällets intresse av att ha tillgång
till effektiva medel för brottsbekämpningen har i olika
sammanhang varit föremål för olika utredningsåtgärder. Senast
har frågan behandlats i det lagstiftningsärende (prop.
1988/89:124 om vissa tvångsmedelsfrågor, JuU25) som ledde till
att i RB infördes bestämmelser om en särskild s.k.
proportionalitetsprincip. I ärendet ansågs därvid regleringen i
TF bereda ett i princip tillräckligt skydd för
anonymitetsintressena på området. I anslutning härtill
diskuterades särskilt frågan om behov förelåg av särregler för
att förhindra att integritetskänsliga uppgifter röjs som en
bieffekt av tvångsmedelsanvändningen. Mot bakgrund av den s.k.
ändamålsprincipen -- ett straffprocessuellt tvångsmedel får
användas endast för det ändamål för vilket det har beslutats --
och den i ärendet föreslagna proportionalitetsprincipen ansågs
sådana särregler dock obehövliga.
Den i motionen upptagna frågan har således ganska nyligen
prövats av riksdagen. Utskottet finner inte att vad som nu
anförts i motionen och i övrigt framkommit i ärendet ger
anledning för riksdagen att nu initiera någon ändring av
reglerna på området. Utskottet, som utgår från att man inom
regeringskansliet fortlöpande följer frågan om skyddet för
anonymitetsintressena är tillräckligt, avstyrker med det anförda
motion 1989/90:K407.
8. Sekretesskydd för uppgifter i anmälan till hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN)
Motionen
I motion 1989/90:K409 av Ingrid Hasselström Nyvall (fp) yrkas
att riksdagen beslutar om ändring av sekretessbestämmelserna
avseende anmälan till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd i
enlighet med intentionerna i motionen.
Motionären anser att 7 kap. 2 § 4. sekretesslagen bör ändras
så att det blir möjligt att bibehålla sekretess för uppgifter i
en anmälan till HSAN om ansvar eller behörighet för personal
inom hälso- och sjukvården. Motionären anser det angeläget med
ett förstärkt sekretesskydd för anmälaren, som i allmänhet
är den svagare parten.
Gällande bestämmelser m.m.
Frågor om disciplinansvar för personal inom hälso- och
sjukvården skall tas upp av HSAN på skriftlig anmälan av
socialstyrelsen eller av den patient som saken gäller eller, om
patienten inte själv kan anmäla saken, en nära anhörig till
honom eller -- om fråga är om befattningshavare som omfattas av
JOs eller JKs tillsyn -- av JO eller JK (se 24 § lagen /1980:11/
om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.m.). I frågor
om återkallande eller begränsning av legitimation är
socialstyrelsen, den som saken gäller eller JO/JK exklusivt
behöriga. I förevarande ärenden kan patienten således få
ställning som part med rätt att verka för sakens utredande och
att ta del av utredningsmaterialet.
HSANs verksamhet är att hänföra till den särskilda tillsynen
över hälso- och sjukvården. Uppgifter om patienters sjukdomar
m.m. omfattas därför av sekretess hos nämnden och
fullföljdsinstanserna (7 kap. 1§ andra stycket sekretesslagen)
och det oavsett om det aktuella ärendet rör den allmänna eller
den enskilda sjukvården. Sekretesskyddet gäller inte personalens
förhållanden utan bara patienters och jämställdas personliga
förhållanden. I punkt 4 i 7 kap. 2 § sekretesslagen föreskrivs
emellertid att denna sekretess inte gäller i fråga om en anmälan
eller ett beslut i ett ärende om ansvar eller behörighet som nu
sagts.
I förarbetena (prop. 1979/80:2 Del A s. 176) motiveras denna
offentlighet med det inte oväsentliga offentlighetsintresse som
knyter sig till de ifrågavarande ansvars- och
behörighetsärendena.
Sekretesskyddet för uppgifter av enskilda till JO/JK
I detta sammanhang bör redovisas de överväganden som för några
år sedan ledde till ökat sekretesskydd för uppgifter lämnade av
enskilda i bl.a. anmälningar till JO/JK.
Genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1988
(prop. 1986/87:160, KU 1987/88:6) vidgades således sekretessen
hos JO och JK för uppgifter lämnade av enskilda. Den förut
rådande ordningen innebar att sekretess för sådana uppgifter
endast gällde i fråga om uppgifter som omfattades av s.k.
utrikes- eller försvarssekretess. Som villkor för sekretess
gällde dessutom att det kunde antas att riket skulle lida
betydande men om uppgiften röjdes. Den nya lagstiftningen
innebar att sekretessen hos JO och JK utvidgades beträffande
sådana uppgifter om enskilds personliga förhållanden som lämnas
till JO eller JK av enskilda personer. För sådana uppgifter
gäller enligt den nya ordningen nämligen sekretess -- vid sidan
av utrikes- och försvarssekretessen -- om det kan antas att den
enskilde eller någon honom närstående skulle lida betydande men
om uppgiften lämnas ut. En andra förutsättning är att uppgiften
skulle ha varit hemlig hos den myndighet ärendet hos JO eller JK
avser.
Utskottets bedömning
I motionen begärs en ändring av den bestämmelse i
sekretesslagen som föreskriver att sekretess inte skall gälla i
fråga om en anmälan -- och ett beslut -- i ärende hos hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd. Vid sekretesslagens tillkomst
motiverades denna offentlighet med det inte oväsentliga
offentlighetsintresse som knyter an till ansvarsnämndens
ärenden. Motionären anser att behovet av skydd för
integritetskänsliga uppgifter i en anmälan i vissa fall kan vara
så stort att det bör ta över intresset av insyn.
Utskottet för sin del får anföra följande. Den
sekretessavvägning som gjordes vid sekretesslagens tillkomst
mellan de angivna båda motstående intressena resulterade således
i att uppgifter av aktuellt slag alltid skall vara offentliga.
Sekretessbestämmelsen i fråga har nu varit i kraft i omkring tio
år. Enligt utskottets mening finns skäl som talar för att
regeringen -- på grundval av den erfarenhet som numera vunnits
om nämndens verksamhet i nu aktuellt hänseende -- på nytt tar
upp frågan till övervägande. Detta bör ske i den form regeringen
finner lämplig. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av
motion 1989/90:K409 bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
9. Besvärsrätt för den som berörs av sekretesskyddade
uppgifter som har lämnats ut
I motion 1989/90:K410 yrkande 7 av Birgit Friggebo m.fl. (fp)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om besvärsmöjlighet i sekretesslagen.
Motionärerna anser att regeringen bör utreda möjigheterna att
stärka den enskildes ställning genom att införa en besvärsrätt
för den som berörs av sekretesskyddade uppgifter som har lämnats
ut.
I motion 1989/90:K434 yrkande 6 av Anders Björck m.fl. (m)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts angående besvärsrätt vid utlämnande av
uppgift.
Motionärerna anser att den enskildes rätt att själv bestämma
över hur personliga uppgifter används och sprids måste bli
större. Enligt motionen bör den enskilde t.ex. ha rätt att
överklaga utlämnande av egna personuppgifter om de är
sekretessbelagda eller om utlämnandet sker myndigheter emellan.
Data- och offentlighetskommittén
I data- och offentlighetskommitténs delbetänkande (SOU
1987:31) Integritetsskyddet i informationssamhället 4.
Personregistrering och användning av personnummer tas den i
motionerna berörda frågan upp. Kommittén anför i saken följande
(angivna betänkande s.125):
När det gäller tillämpningen av sekretesslagen tycker vi oss,
som nämnts, ha funnit en del brister. En allt för liberal
sekretessbedömning leder automatiskt till risk för
integritetsintrång. En effektivare tillsyn över sekretesslagen
och en förbättrad garanti mot slapp tillämpning av densamma
skulle eventuellt kunna åstadkommas om man inför besvärsrätt för
den som berörs av de sekretessprövade uppgifter som har lämnats
ut. Det skulle också kunna leda till en mera omsorgsfull
menprövning och en vitalare debatt om utvidgad besvärsrätt
enbart med utgångspunkt från de begränsade erfarenheter
beträffande tillämpningen av sekretesslagen som vi har
uppmärksammat. En förändring av besvärsrätten skulle äventyra
möjligheten till en snabb prövning när offentlighetsuttag
begärs. Även andra olägenheter finns i sammanhanget. Frågan bör
enligt vår mening övervägas på nytt i samband med en framtida
översyn av sekretesslagen.
I ett särskilt yttrande av tre av kommitténs ledamöter
(riksdagsledamöterna Gunnar Hökmark, Birgit Friggebo och Bengt
Kindbom) anförs i anslutning till nyssnämnda uttalande följande
(s.172):
Detta klara och koncisa uttalande borde enligt vår mening
föranleda en närmare utredning av möjligheterna att införa en
besvärsmöjlighet. Enligt vår uppfattning borde denna viktiga
fråga inte skjutas på en oviss framtid och avgöras i samband med
en eventuell framtida översyn av sekretesslagen.
I datakommitténs därefter avgivna slutbetänkande (SOU 1988:64)
Integritetsskyddet i informationssamhället --
Offentlighetsprincipens tillämpning på upptagningar för
automatisk databehandling återkommer nyssnämnda tre ledamöter
till saken i ett särskilt yttrande i vilket följande anförs
(angivna betänkande s.144):
Det borde också ha varit möjligt för kommittén att lämna
förslag till hur den enskildes ställning kunnat stärkas genom en
besvärsrätt gentemot utlämning av sekretessprövade
personuppgifter. Något utredningsarbete i denna del har tyvärr
inte förekommit.
Tidigare riksdagsbehandling
Utskottet behandlade en motion av samma innebörd under 1987/88
års riksmöte.
Utskottet avstyrkte motionen. Som skäl härför angav utskottet
bl.a. följande (KU 1987/88:5 s.23):
De skäl för och emot den nuvarande ordningen, som endast ger
den som har begärt utlämnandet rätt att överklaga ett beslut att
vägra lämna ut uppgifter, har belysts ingående senast i samband
med sekretesslagens tillkomst. Därvid befanns de i och för sig
beaktansvärda fördelarna med en utvidgad rätt till överklagande
inte kunna uppväga de nackdelar som skulle bli oundvikliga. Det
betonades att en sådan utvidgning skulle äventyra vad som oftast
har avgörande betydelse när offentlighetsprincipen skall
tillämpas, nämligen att prövningen sker snabbt. DOK har i sitt
senaste delbetänkande (s.125) uttalat att en effektivare
tillsyn över sekretesslagstiftningen och en förbättrad garanti
mot, som det uttrycks, slapp tillämpning av densamma eventuellt
skulle kunna åstadkommas med en klagorätt för den registrerade.
Utredningen anser emellertid att det knappast går att motivera
krav på en utvidgad rätt att överklaga beslut enbart med
utgångspunkt i de begränsade erfarenheter av sekretesslagens
tillämpning som kommittén har gjort. Frågan bör emellertid
enligt DOK:s majoritet övervägas på nytt i samband med en
framtida översyn av sekretesslagen. Utskottet får för egen del
ansluta sig till den bedömningen och avstyrker motionsyrkandet.
I en reservation (av Anders Björck och Hans Nyhage, båda m)
förordades bifall till motionen.
Riksdagen följde utskottsmajoriteten.
Utskottets bedömning
Utskottet har som framgått ovan vid ett tidigare tillfälle (KU
1987/88:5) avstyrkt en motion av samma innebörd som de nu
aktuella båda motionerna, varefter riksdagen har följt
utskottet. Vad som nu anförts i de föreliggande motionerna och
som i övrigt framkommit i ärendet ger inte utskottet anledning
att föreslå riksdagen att frångå sitt tidigare
ställningstagande. Med det anförda avstyrker utskottet
motionerna 1989/90:K410 yrkande 7 och 1989/90:K434 yrkande 6.
I motion 1989/90:K418 av Ulla Tillander m.fl. (c) yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av åtgärder mot distribution av
barnpornografi,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förändring av tryckfrihetsförordningen i
frågor om bl.a. barnpornografibrott.
Motionärerna anser att lagstiftningen mot distribution av
barnpornografi behöver skärpas. I motionen föreslås upphävande
av den möjlighet till undantag från det straffbara området som
finns i 7 kap. 4 § 12. tryckfrihetsförordningen (TF) och
motsvarande stadgande i brottsbalken. Enligt motionen är det
svårt att föreställa sig i vilket sammanhang den gällande
undantagsregeln, dvs. "om inte gärningen med hänsyn till
omständigheterna är försvarlig" kan vara tillämplig.
Gällande rätt; tidigare riksdagsbehandling m.m.
Enligt 7 kap. 4 § 12. TF skall såsom tryckfrihetsbrott anses
sådan enligt lag straffbar framställning som innefattar
barnpornografibrott, varigenom någon skildrar barn i
pornografisk bild med uppsåt att bilden sprids, om inte
gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig.
I brottsbalken finns motsvarigheten till detta stadgande i 16
kap. 10 § a brottsbalken (BrB), som har följande lydelse:
Den som skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att
bilden sprides eller som sprider sådan bild av barn dömes, om
inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig,
för barnpornografibrott till böter eller fängelse i högst
sex månader.
Lagstiftningen (prop. 1978/79:179, KU 33, rskr. 317 och KU
1979/80:1, rskr. 2) grundade sig på ett delbetänkande från
yttrandefrihetsutredningen (YFU) (Ds Ju 1978:8) Barnpornografi.
Enligt propositionen hänförs till det i bestämmelserna medgivna
försvarlighetsrekvisitet bilder som har konstnärligt innehåll
eller som används i vetenskapligt eller seriöst
nyhetsförmedlande syfte.
Vid utskottets behandling av ärendet avgjordes en motion
(Gunilla André m.fl. /c/) vari bl.a. hemställts att den i det
föregående angivna möjligheten till undantag från det straffbara
området skulle upphävas. Enligt vad som anfördes i motionen
innebar de i propositionen föreslagna undantagen från det
straffbara området att lagtexten fick en alltför vag utformning
och att undantagsregeln skulle kunna användas som täckmantel för
ej försvarbar barnpornografi. Gärningar som är försvarliga,
t.ex. av konstnärliga eller vetenskapliga hänsyn, måste enligt
motionärerna vara mycket sällsynta och borde, om det över huvud
taget skulle bli aktuellt, inte föranleda några svårigheter i
rättstillämpningen.
Utskottet uttalade (KU 1978/79:33 s. 4) bl.a. att
barnpornografifrågan på nytt borde övervägas i samband med att
ställning togs till vissa övriga frågor av denna art, t.ex.
pornografi i allmänhet, som YFU behandlade. I avvaktan härpå
fann utskottet inte skäl att frångå propositionens förslag som i
det aktuella hänseendet överensstämde med vad YFU hade
föreslagit. Utskottet avstyrkte därför motionen.
I YFUs därefter avgivna slutbetänkande (SOU 1983:70) Värna
yttrandefriheten föreslogs inga nya särskilda
lagstiftningsåtgärder mot pornografiska alster.
I en därefter avgiven proposition -- prop. 1984/85:116 om
åtgärder mot våldsskildringar i videogram m.m. -- angav
föredraganden att han i likhet med YFU inte ansåg att det i
förevarande sammanhang fanns skäl att införa några nya
bestämmelser mot pornografi (angivna prop. s.18).
I en år 1987 avgiven proposition -- prop. 1986/87:151 om
ändringar i tryckfrihetsförordningen m.m. -- föreslogs att s.k.
våldspornografi i tryckta skrifter skulle bli kriminaliserad.
Förslaget antogs av riksdagen (KU 1987/88:36, rskr. 290). Enligt
den nya lagstiftningen -- intagen i 7 kap. 4 § 13 TF och 16 kap.
10 b § BrB -- kriminaliserades, såvitt nu är i fråga, den som i
stillbild skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att
bilden eller bilderna sprids eller som sprider en sådan
skildring. Bestämmelserna konstruerades med ett
försvarlighetsrekvisit av samma slag som i fråga om
barnpornografibrott. I frågan om innebörden av
försvarlighetsrekvisitet hänvisades i propositionen till den i
det föregående nämnda propositionen 1984/85:116. Den
propositionen innehöll bl.a. skärpningar av den då gällande
videovåldslagens bestämmelser om vilka filmer och videogram som
inte enligt lagen fick spridas. Lagens 1§, gällande s.k.
extremvåld, var konstruerad med ett försvarlighetsrekvisit av
samma lydelse som nu är aktuellt. Föredraganden anförde i denna
del bl.a. följande (prop. 1984/85:116 s.19):
En viktig begränsning av det nuvarande extremvåldsförbudets
tillämplighet ligger i att det för straffbarhet krävs att
spridandet av en skildring "med hänsyn till framställningens
syfte och sammanhang samt omständigheterna i övrigt" skall vara
"uppenbart oförsvarligt". Utformningen utsattes för kritik av
lagrådet vid tillkomsten av videovåldslagen (se KU 1980/81:28 s.
45f.). Lagrådet menade att det kunde befaras att hela
bestämmelsen genom detta rekvisit skulle bli så svårtolkad och
svårtillämpad att den blev mer eller mindre verkningslös. Syftet
med bestämmelsen skulle enligt lagrådet komma till ett klarare
och mera adekvat uttryck om den utformades som ett principiellt
förbud från vilket gällde undantag för de fall då spridningen
med hänsyn till omständigheterna var försvarlig. Lagrådet
anförde skäl för uppfattningen att en sådan utformning inte
skulle innebära någon fara för alltför långtgående ingripanden.
Riksdagen tryckte för sin del på att lagstiftningen var
provisorisk, vilket borde föranleda försiktighet, och hänvisade
till YFU:s fortsatta arbete.
YFU delar lagrådets uppfattning på den här punkten och
föreslår att förbudet mot extremvåldsskildringar skall gälla "om
inte gärningen är försvarlig med hänsyn till framställningens
syfte och sammanhang". Bestämmelsen om barnpornografi är f.ö.
utformad på motsvarande sätt.
Även jag ansluter mig till lagrådets uppfattning. Som
utredningen påpekar bör man även med denna utformning av
försvarlighetsrekvisitet kunna bevara det nödvändiga utrymmet
för nyhets- och informationsförmedling, opinionsbildning och
konstnärlig gestaltning och andra jämförbara intressen.
Några remissinstanser har menat att utredningen med den
föreslagna formuleringen har kastat om bevisbördan så att det
skulle vara den enskilde som har att styrka att gärningen är
försvarlig. Detta är givetvis inte avsikten. Även med denna
utformning av lagtexten är det i princip åklagarens sak att visa
att en undantagssituation inte föreligger.
Utskottet (KU 1985/86:11) godtog propositionens förslag.
Utskottets bedömning
I motionen begärs bl.a. att lagstiftningen rörande
barnpornografibrott skärps. Motionären förordar att den
möjlighet till undantag från det straffbara området som
föreligger upphävs. Enligt 7 kap. 4§ 12. TF (och 16 kap.
10§a BrB) skall såsom tryckfrihetsbrott anses sådan enligt
lag straffbar framställning som innefattar barnpornografibrott,
varigenom någon skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att
bilden sprids, "om inte gärningen med hänsyn till
omständigheterna är försvarlig".
Det försvarlighetsrekvisit som tas upp i motionen används inte
bara i fråga om barnpornografibrott utan också i fråga om olaga
våldsskildring (7 kap. 4§ 13. TF och 16 kap. 10b§ BrB)
samt -- tidigare -- i fråga om s.k. extremvåld (1§ i den
numera upphävda videovåldslagen). Vid behandlingen av dessa
lagstiftningsärenden har utskottet inte haft något att erinra
mot innebörden och utformningen av det åsyftade
försvarlighetsrekvisitet. Vad som nu anförts i motionen och i
övrigt framkommit i ärendet har inte givit utskottet anledning
att frångå denna ståndpunkt. Inte heller i övrigt ger vad som
anförts i motionen utskottet anledning att föreslå någon
särskild åtgärd. Med det anförda avstyrker utskottet motion
1989/90:K418.
11. Minskad sekretess beträffande uppgifter om faderskap
I motion 1989/90:K422 av Björn Samuelson (vpk) yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
sekretesslagens bestämmelser skyndsamt bör ses över i enlighet
med vad som anförts i motionen.
Motionsyrkandet framställs mot bakgrund av en i motionen
omnämnd dom av kammarrätten -- sedermera fastställd av
regeringsrätten -- varigenom domstolen med stöd av 7 kap. 4 §
sekretesslagen avslagit begäran av en vuxen person att få del av
en i en s.k. barnavårdsakt rörande henne befintlig uppgift.
Syftet med begäran var att genom uppgiften kunna få reda på vem
hennes verkliga fader är. I det av underinstansen -- Stockholms
läns landsting, förvaltningsutskottet -- meddelade och av
överinstanserna ej ändrade beslutet angavs bl.a. att samtycke
från den enskilde, som skulle kunna lida men genom ett
utlämnande av uppgiften, inte förelåg samt att det inte stod
klart att uppgiften kunde röjas utan men för den enskilde.
Enligt motionären väger emellertid intresset av att få veta vem
som är ens biologiske far eller mor alltid så tungt att andra
intressen får vika. Motionären anser det därför angeläget att
det görs en skyndsam översyn av sekretesslagens bestämmelser i
syfte att göra rätten att få del av sådana uppgifter hos olika
myndigheter ovillkorlig.
Socialnämnds skyldighet att medverka vid fastställande av
faderskap m.m.
Bestämmelser om socialnämnds medverkan vid fastställande av
faderskap finns i 2 kap. föräldrabalken (FB). Socialnämnden
fungerar i viss utsträckning som representant --
ställföreträdare -- för barn. Finns det inte någon som är far
enligt den legala faderskapspresumtionen i 1 kap. 1 § FB, skall
nämnden försöka utreda vem som är far till barnet och se till
att faderskapet fastställs. Nämnden skall vidare i det fall att
det finns någon som är far enligt den legala
faderskapspresumtionen utreda om en annan man kan vara far till
barnet i fall då vårdnadshavare eller mannen i äktenskapet begär
det och nämnden finner det lämpligt (2 kap. 9 § FB). Leder
utredningen fram till ett faderskapserkännande, skall detta för
att bli giltigt godkännas av socialnämnden (1 kap. 4 § FB).
Skall faderskapet fastställas av domstol, är det nämnden som för
barnets talan i de fall då det inte finns någon som är far
enligt den legala faderskapspresumtionen (3 kap. 5 § FB). Har
faderskap fastställs genom erkännande eller har socialnämnden
fått meddelande om att domstol fastställt faderskap, skall
socialnämnden anmäla detta hos vederbörande pastorsämbete (4 §
kungörelsen /1973:810/ om socialnämnds medverkan vid
fastställande av faderskap, m.m.).
Gällande sekretessbestämmelser m.m.
Bestämmelser om sekretess på socialtjänstens område återfinns
i ovan anmärkta 7 kap. 4 § sekretesslagen. Enligt denna
bestämmelse gäller inom socialtjänsten sekretess för uppgift om
enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att
uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom
närstående lider men. Sekretessen är således avgränsad med ett
omvänt skaderekvisit, dvs. presumtionen är för sekretess. Till
socialtjänst hänförs, såvitt nu är av intresse, bl.a.
socialnämnds befattning med ärenden rörande fastställande av
faderskap.
Beträffande tillämpningen av menrekvisitet kan nämnas
följande. Begreppet "men" har i sekretesslagen en mycket
vidsträckt innebörd och tar framför allt sikte på olika
kränkningar av den personliga integriteten som kan uppstå om
uppgifterna lämnas ut (jfr prop. 1979/80:2, Del A, s. 83). Med
men avses sådant som att någon blir utsatt för andras
missaktning, om hans personliga förhållanden blir kända. Redan
den omständigheten att vissa personer känner till en för någon
enskild ömtålig uppgift kan i många fall anses vara tillräcklig
för att medföra men. Utgångspunkten för en bedömning av om men
föreligger är den enskildes egen upplevelse. I konsekvens med
detta kan även helt rättsenliga åtgärder utgöra men, t.ex. att
utlämnande av uppgifter om en person från en myndighet till en
annan leder till att den aktuella personen blir föremål för
sluten psykiatrisk vård. Vid bedömningen av vad som utgör men
finns det emellertid ett visst utrymme för att ta hänsyn till
vad som enligt gängse värderingar i samhället uppfattas som men.
Enbart det förhållandet att en person tycker att det är
obehagligt i största allmänhet att andra vet var han bor kan
t.ex. inte anses som men.
Rätten för barn att få reda på sitt ursprung vid
givarinsemination
Av intresse i förevarande sammanhang är den lagstiftning
(prop. 1984/85:2, LU 10) som gäller i fråga om rätten för barn
som kommit till genom givarinsemination att få reda på sitt
ursprung. Utan hinder av den sekretess som följer av första
stycket i 7 kap. 1 § sekretesslagen -- paragrafen innehåller
bestämmelser om sekretessen på hälso- och sjukvårdsområdet --
får nämligen i vissa fall uppgifter om insemination lämnas till
enskild. Enligt 4§ lagen (1984:1140) om insemination har
således ett barn som har avlats genom insemination rätt att, om
det har uppnått tillräcklig mognad, självt få del av de
uppgifter om spermagivaren som har antecknats i sjukhusets
särskilda journal. Där anges vidare att socialnämnden är skyldig
att på begäran biträda barnet med att skaffa fram dessa
uppgifter.
Tidigare riksdagsbehandling
Under föregående riksmöte behandlade socialutskottet
(1989/90:SoU28) en motion (1989/90:So50 av Lars Werner m.fl.
/vpk/) vari hemställts att riksdagen hos regeringen begärde
förslag till sådan ändring i 7 kap. 4 § sekretesslagen att barn
inte hindras att få vetskap om sina biologiska föräldrar.
Motionen väcktes med anledning av proposition 1989/90:107 om
godkännande av FN-konventionen om barnets rättigheter. I
yttrande över motionen till socialutskottet anförde
konstitutionsutskottet i denna del bl.a. följande
(1989/90:KU8y):
Den rätt att få vetskap om föräldrar som konventionen stadgar
tillgodoses i svensk lagstiftning bl.a. genom den långtgående
skyldigheten för socialtjänsten att i oklara fall utreda
faderskap och i barnets intresse få faderskapet fastställt. Det
förhållandet att sekretesslagen i undantagsfall kan lägga hinder
i vägen för vetskap om vilka uppgifter som kommit fram i en
faderskapsutredning eller liknande utgör enligt utskottets
mening inte hinder för godkännande av konventionen i denna del.
Det är emellertid enligt utskottets mening angeläget att
intresset av att en person skall kunna få tillgång till
uppgifter om sin börd i möjligaste utsträckning kan tillgodoses.
Utskottet vill i sammanhanget erinra om att barnets intresse av
att få sådan vetskap har beaktats i inseminationslagen
(1984:1140) som ger ett barn som avlats genom insemination rätt
att självt få del av uppgifter om spermagivaren under
förutsättning att barnet nått tillräcklig mognad. Enligt
utskottets mening finns det anledning för regeringen att i
lämpligt sammanhang överväga en ändring av sekretesslagen för
att tillgodose det nämnda intresset.
Konstitutionsutskottet, som dock inte är berett att nu förorda
den yrkade lagändringen, föreslår att socialutskottet avstyrker
motion So55 yrkande 2.
Socialutskotet, som avstyrkte motionen, anförde i saken
följande (angivna betänkande s.19):
Socialutskottet delar konstitutionsutskottets inställning att
det finns anledning för regeringen att i lämpligt sammanhang
överväga en ändring av sekretesslagen för att tillgodose
intresset av att en person skall kunna få tillgång till
uppgifter om sin börd. Svensk lagstiftning har som
konstitutionsutskottet också framhåller i andra sammanhang
hävdat att en person har rätt att få tillgång till uppgifter om
sitt ursprung. Inte heller socialutskottet är dock berett att
förorda att den i motionen yrkade lagändringen nu genomförs.
Socialutskottet avstyrker därför motion So50 (vpk) yrkande 2.
Riksdagen följde socialutskottet.
Utskottets bedömning
Utskottets inställning till den i motionen upptagna frågan
framgår som nyss redovisats av ett i slutet av föregående års
riksmöte avgivet yttrande till socialutskottet (1989/90:KU8y).
Utskottet finner i likhet med vad då uttalades inte för
närvarande påkallat med någon särskild åtgärd i saken från
riksdagens sida. Med det anförda avstyrker utskottet motion
1989/90:K422.
12. Minskad sekretess vid rapportering av
läkemedelsmissbrukare
I motion 1989/90:K427 av Barbro Westerholm m.fl. (fp) yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om sekretesslagen.
I motionen diskuteras olika åtgärder som bör vidtas för att
förebygga och förhindra läkemedelsberoende. En fråga som därvid
tas upp gäller apotekspersonals möjligheter att kontakta
receptutfärdare då patient anlitar flera läkare i samma ärende.
Motionärerna erinrar om att gällande sekretessbestämmelser
lägger hinder i vägen för en sådan kontakt samt att frågan på
riksdagens initiativ är föremål för utredning inom
regeringskansliet. Motionärerna anser det viktigt att förslag
till ändring av sekretesslagen i angivet hänseende snarast läggs
fram. Enligt motionen skulle ett sådant förslag kunna innehålla
möjlighet -- men inte skyldighet -- för apoteken att kontakta
receptutfärdare för att t.ex. uppmärksamma denne på att
patienten anlitar flera läkare i samma ärende.
Den i motionen upptagna frågan berörs även i motion
1989/90:K434 av Anders Björck m.fl. (m). I sistnämnda motion
framhålls -- utan att något yrkande framställs -- att det på
hälso- och sjukvårdsområdet i vissa fall är nödvändigt att
sekretessen bryts igenom. Som exempel anges den sekretess som
skyddar läkemedelsmissbrukare från att få avbrott i sin
läkemedelsförsörjning.
Gällande bestämmelser m.m.
Bestämmelser om sekretess inom det allmännas hälso- och
sjukvårdsverksamhet till skydd för enskilda intressen finns
främst i 7 kap. 1 § sekretesslagen. Enligt denna paragraf gäller
sekretess inom hälso- och sjukvården för uppgifter om enskildas
hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte
står klart att uppgifterna kan röjas utan att den enskilde eller
någon honom närstående lider men. Paragrafen är bl.a. tillämplig
för medicinpersonalen och apotekare, under förutsättning att de
är i allmän tjänst. För personal vid sjukhus osv. som drivs i
privat regi tillämpas bestämmelserna i lagen (1980:11) om
tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl.
(tillsynslagen). Sekretessbestämmelserna i den lagen är
utformade i syfte att i princip samma sekretess skall råda inom
den privata hälso- och sjukvården som inom sådan vård som
bedrivs i allmän verksamhet (prop. 1980/81:28 s. 22). Med hälso-
och sjukvårdspersonal avses även personalen vid apotek.
Beträffande begreppet "men" i sekretesslagen, se föregående
avsnitt (s.24 f.). Tillämpningen av menrekvisitet torde i
praktiken innebära att uppgiftslämnande om en enskild patients
läkemedelsförbrukning mellan apotek och läkare endast kan ske om
patienten gett sitt samtycke härtill.
Tidigare riksdagsbehandling
I utskottets betänkande 1988/89:KU14 behandlades flera
motioner -- däribland två med samma innebörd som den nu aktuella
-- innehållande önskemål om vidgade möjligheter för myndighet
att till annan myndighet få lämna ut sekretessbelagda uppgifter
inom hälso- och sjukvård samt socialtjänst. Enligt utskottet
fanns behov av en belysning av de problem som redovisats i
motionerna och utredningen i ärendet. Utskottet fann det
påkallat att begära en översyn av sekretessreglerna i fråga.
Enligt utskottet borde översynen syfta till en smidigare
tillämpning av de grundläggande reglerna i fall där
tillämpningen i dag är till uppenbar nackdel för den enskilde ur
vård- och behandlingssynpunkt. Det anförda gav riksdagen
regeringen till känna.
Utredningsförslag
Den av riksdagen begärda översynen har därefter genomförts. I
en departementspromemoria från justitiedepartementet (Ds
1990:11) Sekretess inom och mellan myndigheter på vårdområdet
behandlas i ett särskilt avsnitt frågan om rapportering av
läkemedelsmissbrukare. I promemorian lämnas i denna del till en
början uppgifter om den rätt som förelåg för länsläkare enligt
1965 års länsläkarinstruktion att visitera apoteken och fordra
in uppgifter och journaler från läkare. Därefter lämnas i
promemorian bl.a. följande uppgifter (s.70f.):
Länsläkarväsendet upphörde den 1 juli 1981. På grund härav
aktualiserades frågan hur tillsynen av läkemedelsmissbruk i
fortsättningen skulle ordnas. Socialstyrelsen utfärdade den 18
juni 1981 cirkulärskrivelse i ämnet (dnr SN 3-9-363/80). Till
följd av denna cirkulärskrivelse har successivt ett system med
lokala s.k. samrådsgrupper byggts upp. Dessa grupper har till
uppgift att genom olika åtgärder verka för att stävja
läkemedelsmissbruket. Arbetsgrupperna skall förhindra dels
människors överförbrukning av beroendeframkallande läkemedel och
dels läkares överförskrivningar av sådana medel. I början av år
1986 hade 16 grupper inrättats.
Som har redovisats ovan har JO tagit upp frågan om
rapportering och registrering av läkemedelsmissbrukare m.m.
(JO:s ämbetsberättelse 1986/87 s. 159 ff.). JO var kritisk mot
samrådsgruppernas verksamhet främst från sekretessynpunkt. I
stor utsträckning var enligt JO samrådsgruppernas arbete och
rutiner inte förenliga med gällande sekretessbestämmelser. Med
hänsyn till sekretesslagstiftningen kunde samrådsgrupperna
enligt JO endast i mycket begränsad omfattning bedriva en mot
den enskilde patienten riktad verksamhet, om hans eller hennes
samtycke härtill inte förelåg. JO ifrågasatte också om det
överhuvudtaget var lämpligt att samrådsgrupperna som helhet
behandlade individinriktade patientärenden vid gruppernas
sammanträden. JO ifrågasatte vidare om det var lämpligt att
individualiserade patientärenden dokumenterades hos
samrådsgrupperna.
Enligt uppgift från socialstyrelsen kommer styrelsen under
våren 1990 att utfärda allmänna råd om behandling och
förebyggande av beroende och missbruk av beroendeframkallande
psykofarmaka, varvid även samrådsgruppernas roll kommer att
behandlas.
I en proposition (prop. 1988/89:130) om socialstyrelsens
framtida roll, uppgifter och inriktning föreslog regeringen att
regionalt lokaliserade enheter för tillsyn av bl.a. hälso- och
sjukvård skulle inrättas på högst sex orter i landet. Enheterna
skulle utgöra en del av socialstyrelsen. I propositionen
uttalade föredragande statsrådet att enheterna även borde kunna
svara för tillsyn av förskrivning av läkemedel i syfte att
uppmärksamma och förhindra missbruk (s. 19). Riksdagen beslutade
att propositionen i denna del inte skulle föranleda något
riksdagens uttalande (1988/89:SoU24, rskr. 296).
Den 14 juni 1989 uppdrog regeringen åt socialstyrelsen att
lämna förslag till uppgifter, lokalisering och
resursdimensionering för de regionala tillsynsenheterna.
Socialstyrelsen redovisade i en rapport till regeringen med
anledning av uppdraget följande inställning när det gäller
tillsynen över förskrivning av beroendeframkallande medel.
"Landstingens samrådsgrupper har under den tid de verkat
samlat värdefulla erfarenheter och det vore oklokt att inte ta
tillvara dessa. Därför föreslår vi att samrådsgrupperna bör
fortsätta, men endast som ett forum för diskussion om
missbruksfrågor, för policyutveckling på missbruksområdet och
för utarbetande och spridning av information rörande missbruk av
beroendeframkallande medel. Vi anser att de med den nu angivna
rollen bör kunna göra betydelsefulla insatser i samverkan med
regionenheterna utan att för den skull identifierade, enskilda
patienter tas upp till diskussion. Genom en sådan samverkan kan
regionenheten bl.a. också få information om förskrivande läkare,
som kan vara av betydelse för tillsynsarbetet. En annan viktig
samarbetspart blir givetvis -- liksom hittills -- de särskilda
läkemedelsinspektörerna."
Frågan hur tillsynen över förskrivning av beroendeframkallande
medel närmare skall anordnas genom de regionala enheterna är
ännu inte löst. Om det kommer att förekomma någon form av
rapportering som rör enskilda i tillsynsverksamheten, torde det
bli nödvändigt att föreskriva om undantag från sekretessen. Det
är emellertid inte möjligt att redan nu ange vilka undantag som
kan behöva göras. Den frågan får därför tas upp i ett annat
sammanhang.
Här skall anmärkas att socialstyrelsen numera utkommit med
ovan aviserade allmänna råd -- Beroendeframkallande
psykofarmaka: Att behandla och förebygga beroende och missbruk.
(Allmänna råd från socialstyrelsen, 1990:7). Beträffande den här
diskuterade frågan anges sammanfattningsvis följande (s.11):
I det dagliga arbetet på apoteken uppmärksammas patienter som
ofta hämtar ut stora mängder beroendeframkallande psykofarmaka.
Men även om apotekspersonalen misstänker ett pågående missbruk
är deras möjligheter att ingripa begränsade. De åtgärder som kan
bli aktuella anges i socialstyrelsens receptföreskrifter och
avser dels legitimationskontroll av patienterna och i vissa fall
av receptutfärdaren, dels kontroll av recept som misstänks vara
förfalskade.
Departementspromemorian, som har remissbehandlats, bereds i
justitiedepartementet. Avsikten är att en proposition skall
lämnas till riksdagen i slutet av året.
Utskottets bedömning
Den i motionen upptagna frågan har behandlats i en
departementspromemoria (Ds 1990:11) Sekretess inom och mellan
myndigheter på vårdområdet. På grundval av promemorian, som
remissbehandlats, bereds i justitiedepartementet en proposition
avsedd att avlämnas i slutet av året. Riksdagen bör enligt
utskottets mening inte föregripa detta beredningsarbete genom
att nu ta ställning till den i motionen upptagna frågan. Med det
anförda avstyrker utskottet motion 1989/90:K427.
13. Sekretessen för uppgifter om forskning,
statistikframställning m.m. på hälso- och sjukvårdsområdet
I motion 1989/90:K434 yrkande 2 av Anders Björck m.fl. (m)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts angående informationsrutiner mellan
socialstyrelsen och sjukvårdens olika enheter.
I motionen tas bl.a. upp den uppgiftsöverföring som sker från
landstingen till socialstyrelsens forsknings- och
statistikregister. Motionärerna erinrar om att data- och
offentlighetskommittén -- i betänkandet (SOU 1986:24)
Integritetsskyddet i informationssamhället 1. Rättelse och
skadestånd. Patientuppgifter i personregister -- påtalat sådan
uppgiftsöverföring då den inte var förenlig med sekretesslagen.
Enligt motionärerna har dock därefter inte något påtagligt skett
från vare sig regeringens eller myndigheternas sida.
Motionärerna anser att regeringen omgående bör ta initiativ till
nya informationsrutiner mellan socialstyrelsen och sjukvårdens
olika myndigheter. Enligt motionen är en förutsättning för
centrala register av ifrågavarande slag att de har stöd i en
särskild registerlag. I sammanhanget erinrar motionärerna om den
av riksdagen initierade översynen av möjligheterna att lämna
sekretessbelagda uppgifter mellan myndigheter inom hälso- och
sjukvården. Motionärerna framhåller det angelägna i att detta
arbete sker skyndsamt.
Utredningsförslag
I den i föregående avsnitt omnämnda promemorian (Ds 1990:11)
Sekretess inom och mellan myndigheter på vårdområdet behandlas i
ett särskilt avsnitt de frågor som tagits upp i motionen. Som
bakgrund till de förslag som läggs fram i promemorian anges
bl.a. följande (promemorian s. 60 f.):
Inom hälso- och sjukvården gäller som nämnts ovan under vissa
förutsättningar sekretess enligt 7 kap. 1 § första stycket SekrL
för uppgifter om enskildas hälsotillstånd och andra personliga
förhållanden. Regeln är utformad med ett s.k. omvänt
skaderekvisit. Det innebär att en uppgift inte får lämnas ut, om
det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den
enskilde eller hans närstående lider men. Presumtionen är alltså
för sekretess.
I motiven till paragrafen har förutsatts att uppgifter i regel
skall kunna lämnas för forskning eller från läkare till läkare
som ett led i vården utan att risk för men uppkommer (prop.
1979/80:2, del A, s. 168 och 347). Även i andra sammanhang som
nu behandlas torde en skadeprövning i regel ge till resultat att
en uppgift kan lämnas ut t.ex. för statistikändamål. Uppgifterna
är ju skyddade mot obehörig åtkomst även hos den mottagande
myndigheten genom bl.a. regler om sekretess och genom teknisk
behörighetskontroll. I många fall torde man också kunna räkna
med ett, åtminstone tyst, samtycke från den enskilde att lämna
ut uppgiften. Man kan därför knappast påstå att uppgifterna
lämnas ut så att det i praktiken uppkommer något men för de
berörda.
Vid lagens tillkomst torde det dock ha varit avsett att en
skadeprövning enligt det omvända skaderekvisitet i regel skulle
ske i varje särskilt fall, alltså varje gång en uppgift lämnas
ut från myndigheten. Ett mera rutinmässigt uppgiftslämnande av
det slag som det nu är fråga om och som inte
författningsregleras särskilt bör däremot bygga på en mera
generell skadeprövning. Det är tveksamt om en sådan generell
skadeprövning alltid kan anses förenlig med utformningen av den
förevarande bestämmelsen i sekretesslagen.
En sekretessbelagd uppgift kan i vissa fall lämnas ut med stöd
av en sekretessbrytande regel. Intressant i detta sammanhang är
särskilt regeln i 14 kap. 1 § SekrL att sekretess inte hindrar
att uppgift lämnas till en annan myndighet, om
uppgiftsskyldigheten följer av lag eller förordning. En sådan
sekretessbrytande uppgiftsskyldighet torde dock i nu förevarande
sammanhang förekomma endast i förhållande till cancerregistret
(2 § kungörelsen om cancerregister). I övrigt har
uppgiftsutbytet reglerats i annan ordning (jfr. prop. 1981/82:97
s. 93).
I promemorian föreslås att uppgiftslämnandet till
socialstyrelsen regleras i form av en uppgiftsskyldighet för
de berörda organen. Enligt promemorian är det knappast praktiskt
möjligt att i detalj lagreglera en sådan uppgiftsskyldighet
varför regeringen bör i lag bemyndigas att meddela föreskrifter
i ämnet. Härigenom blir landstingskommuner och kommuner skyldiga
att utan hinder av sekretess lämna uppgifter till
socialstyrelsen för forskning eller framställning av statistik
på hälso- och sjukvårdens område. Bestämmelsen bör enligt
promemorian ges formen av en ny lag om uppgiftsskyldighet inom
hälso- och sjukvårdens område.
Den föreslagna regleringen skall inte gälla i fråga om
uppgiftsutbytet mellan olika hälso- och sjukvårdsmyndigheter
inom en landstingskommun eller mellan sådana myndigheter inom
olika landstingskommuner. Enligt promemorian bör omfattningen av
detta uppgiftslämnade bestämmas av landstingskommunerna själva
inom ramen för sekretesslagens regler. Enligt förslaget bör 7
kap. 1 § sekretesslagen förses med ett nytt stycke enligt vilket
sekretess enligt paragrafens första stycke inte hindrar att
uppgifter lämnas till landstingskommunala organ för att användas
i verksamhet som avser forskning, framställning av statistik
eller administration inom hälso- och sjukvårdens område under
förutsättning att det kan antas att den enskilde eller någon
honom närstående inte lider men om uppgiften röjs. Presumtionen
är alltså att en uppgift får lämnas ut för de angivna ändamålen.
Departementspromemorian, som har remissbehandlats, bereds i
justitiedepartementet. Avsikten är att en proposition skall
lämnas till riksdagen i slutet av året.
Utskottets bedömning
Den i motionen upptagna frågan har behandlats i en
departementspromemoria (Ds 1990:11) Sekretess inom och mellan
myndigheter på vårdområdet. På grundval av promemorian, som
remissbehandlats, bereds i justitiedepartementet en proposition
avsedd att avlämnas i slutet av året. Riksdagen bör enligt
utskottets mening inte föregripa detta beredningsarbete genom
att nu ta ställning till den i motionen upptagna frågan. Med det
anförda avstyrker utskottet motion 1989/90:K34 yrkande 2.
14. Översyn av myndigheters tillämpning av
sekretesslagstiftningen
I motion 1989/90:K434 yrkande 3 av Anders Björck m.fl. (m)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts angående översyn av myndigheters tillämpning
av sekretesslagstiftningen.
Motionärerna anser att det finns två viktiga skäl som talar
för att regeringen bör ta initiativ till en översyn av hur
svenska myndigheter tillämpar sekretesslagstiftningen. Enligt
motionärerna skulle en sådan översyn dels leda till en bättre
tillämpning, dels ge regering och riksdag en bättre bild av hur
den sekretess fungerar som ibland är en förutsättning för
inrättande av vissa datasystem. Enligt motionen bör riksdagen
som sin mening ge regeringen det anförda till känna.
Utskottets bedömning
Med anledning av den i motionen förordade översynen av hur
svenska myndigheter tillämpar sekretesslagstiftningen får
utskottet till en början framhålla följande.
Myndigheternas sätt att tillämpa sekretesslagstiftningen kan
på olika sätt bli föremål för prövning och kontroll. Till en
början får här erinras om den verksamhet som består i att en
myndighets beslut i ärenden om utlämnande av uppgifter i
allmänna handlingar efter överklagande blir överprövade av
förvaltningsdomstol eller annat organ. Till detta kommer bl.a.
den insyn och kontroll som sker genom JOs och JKs verksamhet.
Båda dessa kontrollorgan har under senare år i sina årliga
publikationer redovisat ett stort antal fall rörande olika
myndigheters sätt att tillämpa sekretesslagstiftningen. När det
gäller upptagningar som förs med hjälp av automatisk
databehandling (ADB) kan vidare erinras om de särskilda
tillsynsuppgifter m.m. som lagts på datainspektionen. Från
regeringskansliet har upplysts att man med uppmärksamhet följer
tillämpningen av sekretesslagstiftningen. Det kan i sammanhanget
anmärkas att sekretesslagen tillhör den grupp lagar som ofta får
anpassas till utvecklingen.
Utskottet anser självfallet att det är av största vikt att
statsmakterna har god kunskap om hur myndigheterna tillämpar
gällande sekretessbestämmelser, särskilt med hänsyn till de
särskilda problem i fråga om offentlighet och sekretess som kan
följa med den ökade ADB-användningen. Utskottet anser emellertid
inte att det -- mot bakgrund av vad utskottet ovan redovisat i
fråga om föreliggande prövnings- och kontrollmöjligheter m.m. --
för närvarande finns anledning för riksdagen att ta det i
motionen begärda initiativet om en allmän översyn av
sekretesslagstiftningens tillämpning. Med det anförda avstyrker
utskottet motion 1989/90:K434 yrkande 3.
15. Sekretessbeläggning och utgallring av uppgifter i vissa
register
I motion 1989/90:K434 yrkande 5 av Anders Björck m.fl. (m)
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts angående utgallring och sekretessbeläggning
av uppgifter i register som inte nyttjas för myndighetsutövning.
Motionärerna anger att ett alternativ till s.k. kryptering är
utgallring av känsliga uppgifter efter en viss tid eller när
myndigheten inte längre behöver uppgifterna. Enligt motionen bör
detta avse sådana verksamheter som inte främst rör traditionell
myndighetsutövning utan där den enskilde snarare står i ett
slags kundförhållande till myndigheten. I motionen anges vidare
att sådana register i görligaste mån bör avidentifieras när så
är möjligt. Som ett exempel på denna typ av register anges
biblioteks utlåningsregister. Enligt motionen bör sådant
register sekretessbeläggas och gallras kontinuerligt.
Bakgrund
Genom lagstiftning, som trädde i kraft den 1 oktober 1989
(prop. 1988/89:67, KU 38, rskr. 291), har sekretesslagen
tillförts en bestämmelse (9 kap. 22 §) enligt vilken sekretess i
biblioteksverksamhet skall kunna gälla för uppgift i register om
enskilds bibliotekslån.
Riksdagen har under föregående riksmöte beslutat om en
arkivlag, som skall träda i kraft den 1 juli 1991 (prop.
1989/90:72, KrU29). I samma ärende beslöts vidare bl.a. vissa
ändringar i socialtjänstlagen som rör frågor om bevarande och
gallring av handlingar i socialtjänsten.
I arkivlagen ges grundläggande regler om arkiv hos såväl
statliga som kommunala myndigheter samt bestämmelser om bl.a.
vad som ingår i en myndighets arkiv, vården av arkivet och
gallring av arkiv. Frågor om gallring behandlas ingående.
Här gäller bl.a. följande.
Enligt 10 § arkivlagen skall allmänna handlingar få gallras.
Gallring skall dock alltid ske med beaktande av att arkiven
utgör en del av kulturarvet och att det återstående
arkivmaterialet fyller ändamålen med arkiven, nämligen att
tillgodose rätten att ta del av allmänna handlingar,
rättskipningens och förvaltningens behov av information och
forskningens behov.
Speciella gallringsregler skall kunna ges i särskilda lagar,
främst de som reglerar integritetskänsliga register. Enligt
arkivlagen skall det finnas viss möjlighet att ge
särbestämmelser för gallring i förordning. Vissa
förenhetliganden föreslås i gallringsbestämmelserna i de lagar
som innehåller särregler på det området. Dessa förslag syftar
bl.a. till att bevarande för forskningsändamål skall kunna ske i
form av ett nöjaktigt urval i stället för ett fullständigt
bevarande.
Vid riksdagsbehandlingen av arkivlagen togs bestämmelserna om
gallring i dess 10 § upp i en motion (fp) i ärendet.
Motionärerna diskuterade lagförslaget främst med hänsyn till
integritetsaspekten. Enligt motionen måste forskningens behov
alltid vägas mot nödvändigheten av att skydda medborgarnas
personliga ingtegritet. I motionen anfördes bl.a. att dessa
delvis motstående intressen aktualiserades framför allt vid
gallring av arkiv med känsliga handlingar. Motionärerna ansåg
att riksdagen alltid borde göra en avvägning mellan forskningens
behov och integritetsaspekterna. Med hänvisning härtill
föreslogs i motionen att i de fall särbestämmelser om
förstörande av allmänna handlingar skall finnas i stället för
arkivlagens gallringsregler, skall dessa särbestämmelser alltid
ges lagform.
Utskottet (1989/90:KrU 29 s.13) instämde i och för sig i
motionärernas synpunkter om nödvändigheten av att göra en
avvägning mellan olika intressen när det gäller gallring och att
därvid integritetsaspekten är särskilt viktig att beakta.
Utskottet delade dock utbildningsministerns i propositionen
bedömning att det bör finnas möjlighet att göra undantag från
huvudregeln med tanke på att det kan finnas fall då lagreglering
enbart med hänsyn till en gallringsbestämmelse vore onödig.
Riksdagen följde utskottet.
Utskottets bedömning
I motionen begärs bl.a. ett tillkännagivande till regeringen
om ökad utgallring av i första hand vissa känsliga uppgifter hos
myndigheter. I motionen pekas därvid främst på uppgifter som
inte rör myndighetsutövning. Enligt motionärerna bör uppgifter
av aktuellt slag utgallras efter en viss tid eller när
myndigheten i fråga inte längre behöver uppgifterna.
Riksdagen beslutade i slutet av föregående riksmöte genom
antagande av ny arkivlag (prop. 1989/90:72, KrU29) om de
allmänna principer som bör gälla i fråga om bl.a. gallring av
arkiv. I lagstiftningsärendet diskuterades som ovan framgått
bl.a. den avvägning som i förevarande sammanhang måste ske
mellan, å ena sidan, forskningens behov samt, å andra sidan,
skyddet för medborgarnas personliga integritet. Utskottet anser
inte att vad som nu anförts i motionen och i övrigt framkommit i
ärendet givit utskottet anledning att föreslå riksdagen att
vidta någon åtgärd med anledning av motionen. Med det anförda
avstyrker utskottet motion 1989/90:K434 yrkande 5.
2. beträffande införande av offentliga föreskrifter för
registrering i SÄPOs register
att riksdagen avslår motion 1989/90:K244,
res. 2 (mp)
3. beträffande skärpt sekretess för uppgifter i
vapenregistret
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K402, 1989/90:K406
såvitt nu är i fråga och 1989/90:K431,
4. beträffande anonymitet för sökande av offentlig
anställning
att riksdagen avslår motion 1989/90:K404,
5. beträffande sekretessen i asylärenden
att riksdagen avslår motion 1989/90:K405,
6. beträffande skärpning av folkbokföringssekretessen m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K406 såvitt nu är i
fråga och 1989/90:K426,
7. beträffande förstärkt skydd för meddelares anonymitet vid
beslag m.m.
att riksdagen avslår motion 1989/90:K407,
res. 3 (v, mp)
8. beträffande sekretesskydd för uppgifter i anmälan till
hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:K409 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. beträffande besvärsrätt för den som berörs av
sekretesskyddade uppgifter som har lämnats ut
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K410 yrkande 7 och
1989/90:K434 yrkande 6,
11. beträffande minskad sekretess beträffande uppgifter om
faderskap
att riksdagen avslår motion 1989/90:K422,
res. 5 (v)
12. beträffande minskad sekretess vid rapportering av
läkemedelsmissbrukare
att riksdagen avslår motion 1989/90:K427,
13. beträffande sekretessen för uppgifter om forskning,
statistikframställning m.m. på hälso- och sjukvårdsområdet
att riksdagen avslår motion 1989/90:K434 yrkande 2,
14. beträffande översyn av myndigheters tillämpning av
sekretesslagstiftningen
att riksdagen avslår motion 1989/90:K434 yrkande 3,
res. 6 (m)
15. beträffande sekretessbeläggning och utgallring av
uppgifter i vissa register
att riksdagen avslår motion 1989/90:K434 yrkande 5.
res. 7 (m)
Stockholm den 6 november 1990
På konstitutionsutskottets vägnar
Olle Svensson
Närvarande: Olle Svensson (s), Kurt Ove Johansson (s),
Bertil Fiskesjö (c), Sture Thun (s), Hans Nyhage (m), Sören
Lekberg (s), Anita Modin (s), Torgny Larsson (s), Elisabeth
Fleetwood (m), Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c), Bo
Hammar (v), Hans Leghammar (mp), Ulla Pettersson (s), Rosa-Lill
Wåhlstedt (s), Ingela Mårtensson (fp) och Göran Åstrand (m).
Reservationer
1. Förstärkt skattesekretess (mom.1)
Bertil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m), Elisabeth Fleetwood (m),
Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c), Ingela Mårtensson (fp)
och Göran Åstrand (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 4 som börjar
med "Utskottet har" och slutar med "1989/90:K205 yrkande 1" bort
ha följande lydelse:
Taxeringsförfarandet är en mycket omfattande
myndighetsutövning som berör större delen av befolkningen. De
skattskyldiga har långtgående skyldigheter att till ledning för
taxeringen lämna uppgifter om personliga och ekonomiska
förhållanden. Bl.a. på grund härav är huvudregeln inom
beskattningsområdet att sekretessen är absolut, dvs. något
skaderekvisit finns inte och inte heller någon meddelarfrihet. I
samband med införandet av den nya sekretesslagen framhölls i
förarbetena att den då rådande sekretessnivån, som i princip
innebar absolut sekretess, borde bibehållas. Utformningen av 9
kap. 1 § sekretesslagen har emellertid uppenbarligen medfört en
ej förutsedd utveckling mot minskad sekretess, som gör att
syftet med den avsedda sekretessen på skatteområdet till stor
del förfelas. Detta har lett till att mycket integritetskänsliga
uppgifter som taxeringsnämnderna omnämnt i sina motiveringar kan
bli offentliga. Enligt utskottets uppfattning talar på grund
härav starka skäl för att motiveringarna till
taxeringsnämndernas beslut bör åtnjuta sekretesskydd. Riksdagen
bör hemställa hos regeringen om förslag till ändring av 9 kap.
1§ sekretesslagen i enlighet med det ovan anförda. Vad
utskottet sålunda anfört med anledning av motion 1989/90:K205
yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:
1. beträffande förstärkt skattesekretess
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K205 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Införande av offentliga förskrifter för registrering i
SÄPOs register (mom.2)
Hans Leghammar (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar
med "Den i" och slutar med "motion 1989/90:K244" bort ha
följande lydelse:
I motion 1989/90:K244 har begärts upphävande av de av
regeringen utfärdade kvalificerat hemliga föreskrifter som
innehåller närmare anvisningar om i vilka fall registrering i
det s.k. SÄPO-registret får ske. Förslaget syftar till att öka
den demokratiska kontrollen av säkerhetspolisens arbete.
Utskottet får med anledning av motionen erinra om att
det i betänkandet (SOU 1989:18) SÄPO--Säkerhetspolisens
arbetsmetoder föreslagits att de ifrågavarande föreskrifterna
upphävs. Betänkandet är tillsammans med bl.a. ytterligare ett
utredningsbetänkande -- (SOU 1990:51) Säkerhetspolisens
arbetsmetoder, personalkontroll och meddelarfrihet -- under
beredning i civildepartementet. Enligt utskottets mening bör
inriktningen av det fortsatta beredningsarbetet vara att
föreskrifterna i fråga upphävs. Vad utskottet sålunda anfört med
anledning av motion 1989/90:K244 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande
lydelse:
2. beträffande införande av offentliga föreskrifter för
registrering i SÄPOs register
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:K244 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Förstärkt skydd för meddelares anonymitet vid beslag m.m.
(mom.7)
Bo Hammar (v) och Hans Leghammar (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17
börjar med "Frågan om" och slutar med "motion 1989/90:K407" bort
ha följande lydelse:
Utskottet finner mot bakgrund av vad som anförts i motionen
och i övrigt framkommit i ärendet att det kan ifrågasättas om
gällande reglering bereder ett tillräckligt skydd för
anonymitetsintressena på området. Som motionärerna föreslagit
bör därför riksdagen hos regeringen begära förslag till sådan
lagstiftning att brevhemligheten hos tidningsredaktioner och
andra massmedier i nu aktuellt hänseende får ett förstärkt
skydd. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion
1989/90:K407 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande
lydelse:
7. beträffande förstärkt skydd för meddelares anonymitet vid
beslag m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K407 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Besvärsrätt för den som berörs av sekretesskyddade
uppgifter som har lämnats ut (mom.9)
Bertil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m), Elisabeth Fleetwood (m),
Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c), Hans Leghammar (mp),
Ingela Mårtensson (fp) och Göran Åstrand (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar
med "Utskottet har" och slutar med "1989/90:K434 yrkande 6" bort
ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med motionärerna att det -- särskilt
mot bakgrund av den ökande användningen av ADB-upptagningar --
finns skäl att låta utreda möjligheterna att stärka den
enskildes ställning genom att införa besvärsrätt för den som
berörs av sekretesskyddade uppgifter som har lämnats ut. Enligt
utskottets mening är det angeläget att utredningsarbetet bedrivs
skyndsamt. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av
motionerna 1989/90:K410 yrkande 7 och 1989/90:K434 yrkande 6 bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande
lydelse:
9. beträffande besvärsrätt för den som berörs av
sekretesskyddade uppgifter som har lämnats ut
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:K410 yrkande
7 och 1989/90:K434 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.
5. Minskad sekretess beträffande uppgifter om faderskap
(mom.11)
Bo Hammar (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 26 som
börjar med "Utskottets inställning" och slutar med "motion
1989/90:K422" bort ha följande lydelse:
Som framgått ovan har utskottet under våren 1990 yttrat sig
till socialutskottet över en motion av samma slag som den nu
aktuella. I yttrandet förordade utskottet att regeringen i
lämpligt sammanhang överväger en ändring av sekretesslagen för
att tillgodose intresset av att en person skall kunna få
tillgång till uppgifter om sin börd. Socialutskottet anslöt sig
därefter till konstitutionsutskottets bedömning. I ärendet
gjordes från riksdagens sida dock inte något formellt
tillkännagivande till regeringen.
Det har nu upplysts att ovannämnda uttalande inte lett till
någon åtgärd inom regeringskansliet. Mot denna bakgrund finner
utskottet det erforderligt att riksdagen ger regeringen till
känna att ifrågavarande bestämmelse i sekretesslagen skyndsamt
bör ses över. Motion 1989/90:K422 bör således bifallas.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande
lydelse:
11. beträffande minskad sekretess beträffande uppgifter om
faderskap
att riksdagen med bifall till 1989/90:K422 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
6. Översyn av myndigheters tillämpning av
sekretesslagstiftningen (mom.14)
Hans Nyhage, Elisabeth Fleetwood och Göran Åstrand (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 32 som
börjar med "Myndigheternas sätt" och slutar med "motion
1989/90:K434 yrkande 3" bort ha följande lydelse:
Sekretsslagen har varit i kraft i närmare tio år. Under denna
tid har någon allmän översyn av myndigheternas tillämpning av
sekretesslagstiftningen inte företagits. Utskottet delar
motionärernas uppfattning att tiden nu är inne för en sådan
översyn. Utskottet vill i sammanhanget peka på de särskilda
problem i fråga om offentlighet och sekretess som den ökade
ADB-användningen kan medföra för myndigheterna. Vad utskottet
sålunda anfört med anledning av motion 1989/90:K434 yrkande 3
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande
lydelse:
14. beträffande översyn av myndigheters tillämpning av
sekretesslagstiftningen
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K434 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
7. Sekretessbeläggning och utgallring av uppgifter i vissa
register (mom.15)
Hans Nyhage, Elisabeth Fleetwood och Göran Åstrand (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som
börjar med "Riksdagen beslutade" och slutar med "motion
1989/90:K434 yrkande 5" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är motiverat
att i ökad utsträckning utgallra känsliga uppgifter i
myndigheternas register. Beträffande olika slag av uppgifter som
därvid är aktuella har exempel getts i motionen. Enligt
utskottet bör regeringen göra en översyn av regleringen på
förevarande område och därefter återkomma till riksdagen med
förslag i saken. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av
motion 1989/90:K434 yrkande 5 bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande
lydelse:
15. beträffande sekretessbeläggning och utgallring av
uppgifter i vissa register
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:K434 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilda yttranden
1. Sekretessen i asylärenden (mom.5)
Bo Hammar (v) anför:
Jag vill i förevarande avsnitt tillägga följande. De uppgifter
som asylsökande lämnar till utredande myndigheter är ofta av
ytterst känslig natur. Om uppgifterna kommer till obehörigas
kännedom finns risk för mycket allvarliga skador, exempelvis kan
anhörigas säkerhet äventyras. Jag vill mot bakgrund härav och
med beaktande även av den oro beträffande styrkan i
sekretesskyddet som finns hos vissa asylsökande, understryka
vikten av att regeringen fortlöpande följer dessa frågor och
återkommer till riksdagen med förslag om skärpningar av
sekretessen om det påkallas.
2. Översyn av myndigheters tillämpning av
sekretesslagstiftningen (mom.14)
Ylva Annerstedt och Ingela Mårtensson (båda fp) anför:
Vi vill i förevarande avsnitt tillägga följande. Som
konstaterats i betänkandet har den nuvarande sekretesslagen
varit i kraft i snart tio år. Under årens lopp har
sekretessbestämmelser införts på bl.a. en rad nya områden av
samhällslivet. Med hänsyn till det i vårt land särskilt betonade
intresset av insyn i den offentliga förvaltningen vilket klart
kommit till uttryck i tryckfrihetsförordningen framstår det
enligt vår mening som angeläget att en samlad översyn av
sekretesslagstiftningen på sikt kommer till stånd. En sådan
översyn bör också omfatta en kartläggning av hur myndigheterna
tillämpat sekretessreglerna. För att en sådan översyn skall bli
meningsfull fordras emellertid noggranna överväganden om vilka
frågor som översynen skall omfatta m.m. Vi är därför inte
beredda att nu ta det initiativ som förslagits i motion
1989/90:K434 yrkande 3.
3. Sekretessbeläggning och utgallring av uppgifter i vissa
register (mom.15)
Ylva Annerstedt och Ingela Mårtensson (båda fp) anför:
Vi vill i förevarande avsnitt tillägga följande. Enligt vår
mening är det angeläget att man inom regeringskansliet noggrant
följer den i motion 1989/90:K434 yrkande 5 upptagna frågan och
-- om detta visar sig erforderligt -- tar iniativ till åtgärder
av i motionen angivet slag.