I betänkandet behandlas motionsförslag som avser dels frågor
om återförande av vissa äldre kulturföremål till länder som
omfattar områden varifrån föremålen ursprungligen kommit till
Sverige, dels skärpning av reglerna i kulturminneslagen om skydd
mot utförsel av vissa äldre kulturföremål.
Utskottet avstyrker motionerna.
En reservation (mp) och ett särskilt yttrande (m) har fogats
vid betänkandet.
Motionerna
1989/90:Kr215 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till skärpning
av bestämmelserna om skydd mot utförsel av vissa kulturföremål i
lagen om kulturminnen m.m.
1989/90:Kr323 av Kaj Nilsson m.fl. (mp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om återställande av vissa kulturskatter till
Tjeckoslovakien i samband med president Vaclav Havels
framställning.
1989/90:Kr356 av Per Gahrton m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
svenskt krigsbyte generellt betraktas som stöldgods som skall
återlämnas om demokratiskt valda företrädare för de bestulna
folken gör anspråk därpå,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Tjeckoslovakien bör återfå de av svenska trupper stulna biblar
man önskar få tillbaka.
1989/90:Kr357 av Per Gahrton (mp) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär att Tartu-universitetets stiftelseurkund
snarast överlämnas till detta universitet.
Lagregler om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål
I 5 kap. lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.
(kulturminneslagen) finns bestämmelser om skydd mot utförsel av
vissa äldre kulturföremål. Kapitlet motsvarar, med vissa
redaktionella ändringar i några av paragraferna, bestämmelser
som fanns i den tidigare gällande lagen (1985:1104) om skydd mot
utförsel av vissa äldre kulturföremål. Dock har en bestämmelse
angående avgiftsbeläggning av tillstånd till införsel införts
(14§). Förslag till sistnämnda lag -- utförsellagen --
förelades riksdagen genom proposition 1984/85:179. Lagförslaget
godtogs med en mindre ändring i fråga om mynt och medaljer av
riksdagen efter förslag av kulturutskottet i betänkandet KrU
1985/86:7. Här bör anmärkas att riksdagen tidigare hade avslagit
en proposition med förslag till en lag i ämnet (prop.
1981/82:82, bet. KrU20, rskr. 213). Ett av skälen härtill var
att lagförslaget inte innefattade skydd för i utlandet
framställda föremål.
Bestämmelserna i 5 kap. kulturminneslagen har i huvudsak
följande innehåll.
Äldre svenska och utländska kulturföremål som anges i kapitlet
och som är av stor betydelse för det nationella kulturarvet får
inte föras ut ur landet utan särskilt tillstånd (1§). Med
svenska kulturföremål avses föremål som är eller kan antas vara
framställda i Sverige eller i ett annat land av en svensk. Med
utländska kulturföremål avses föremål som är framställda i ett
annat land av annan än svensk (2§).
Den som vill föra ut ett kulturföremål ur landet skall ha
tillstånd till utförseln, om föremålet är av det slag som anges
i 4 och 5§§.
De sistnämnda paragraferna har följande innehåll.
4§
Svenska kulturföremål: 1. Föremål, som har framställts före år
1600, oavsett värde: a) tryckta skrifter, kartor och bilder samt
b) handskrifter på pergament eller papper. 2. Mer än 100 år
gamla föremål oavsett värde: a) dryckeskärl, seldon och
textilredskap, om de är av trä och har målad eller skuren dekor,
b) folkdräkter och broderad eller mönstervävd folklig textil, c)
bonadsmåleri, d) möbler, speglar och skrin, e) golvur, väggur
och bordsur, f) signerade fajanser, g) musikinstrument samt h)
skjutvapen, blankvapen och skyddsvapen. 3. Mer än 100 år gamla
föremål med ett värde över 50000 kronor, i den mån föremålet
inte kan hänföras under punkt 2: a) målningar, teckningar och
skulpturer, b) föremål av keramik, glas och porfyr, c) föremål
av guld, silver och brons med undantag av mynt och medaljer samt
d) ljuskronor och vävda tapeter. 4. Mer än 50 år gamla föremål
med ett värde över 2000 kronor, i den mån föremålet inte kan
hänföras under punkt 1 eller 2: a) samiska föremål, b) icke
tryckta protokoll, brev, dagböcker, manuskript, noter och
räkenskaper, c) handritade kartor och ritningar samt d) tekniska
modeller och prototyper samt vetenskapliga instrument.
5§
Utländska kulturföremål, som kan antas ha kommit till Sverige
före år 1840, och som har ett värde över 50000 kronor: a)
möbler, speglar och skrin, b) golvur, väggur och bordsur, c)
musikinstrument, d) skjutvapen, blankvapen och skyddsvapen, e)
målningar, teckningar och skulpturer, f) föremål av keramik,
glas och elfenben, g) föremål av guld, silver och brons med
undantag av mynt och medaljer samt h) ljuskronor och vävda
tapeter.
I 7§ görs vissa generella undantag från kravet på tillstånd
vid utförsel. Undantagen görs av hänsyn till den enskildes
personliga förhållande och för att underlätta viss offentlig
verksamhet, bl.a. utställningsverksamhet i utlandet.
Tillstånd till utförsel av kulturföremål skall ges, om
föremålet inte är av stor betydelse för det nationella
kulturarvet. Även om föremålet har stor betydelse för det
nationella kulturarvet får tillstånd ges till utförsel, om
föremålet förvärvas av en institution i utlandet (8§). Även om
ett kulturföremål är av stor betydelse för det nationella
kulturarvet, får regeringen, om synnerliga skäl föreligger,
medge att föremålet förs ut ur landet (16§).
I 5 kap. regleras vidare handläggningen av tillståndsärenden
(11--14§§), överklagande (15§) och ansvar (17§).
Med hänsyn till att det i motion Kr215 framläggs förslag om
att utförselreglerna skall skärpas på det sättet att de bör avse
även kulturföremål av senare datum finns skäl lämna följande
redovisning i fråga om åldersgränserna. Föredragande statsrådet
anförde följande i proposition 1984/85:179 (s. 17).
De i proposition 1981/82:82 föreslagna åldersgränserna avsåg
svenska föremål. För flertalet föremål föreslogs en åldersgräns
om 100 år. Sådana föremålskategorier som möbler, musikinstrument
och vapen måste således vara äldre än 100 år för att omfattas av
utförselskydd. Vissa andra föremålsgrupper, bl.a. samiska
föremål, bedömdes vara i behov av mer omfattande skydd. För
dessa föremål föreslogs en åldersgräns om 50 år. Slutligen
ansågs skyddet för föremål som tryckta skrifter kunna begränsas
till tiden före år 1600. Jag finner de föreslagna
åldersgränserna relevanta för de svenska föremålen.
Kungl. biblioteket har i sin samrådsskrivelse återkommit med
förslaget att svenska författares och tonsättares efterlämnade
manuskript och andra handlingar bör skyddas oavsett ålder.
Kungl. bibliotekets förslag har fått stöd av vissa
remissinstanser. Förslaget har i proposition 1981/82:82 avvisats
med hänsyn till de svårigheter en sådan ordning skulle medföra
för tullverket. Även jag avvisar förslaget av samma skäl.
När det gäller de utländska föremålen föreslår
riksantikvarieämbetet och statens historiska museer att endast
föremål som har kommit till Sverige före år 1840 skall omfattas
av utförsellagen. Riksantikvarieämbetet och statens historiska
museer motiverar sitt förslag med att importen av unika
utländska föremål minskar en bit in på 1800-talet. Anledningen
är bl.a. den begynnande industrialismen. Flertalet av de
remissinstanser som har kommenterat förslaget, däribland statens
kulturråd, ger det sitt stöd. Riksarkivet och länsmuseernas
samarbetsråd anser dock att samma tidsgränser bör fastställas
för de utländska som de svenska föremålen. Någon motivering har
inte lämnats. Om man fastställer att föremålen skall ha kommit
till Sverige före år 1840 i stället för att ange att de skall
vara äldre än 100 år begränsar man omfattningen av
lagstiftningen betydligt. Tillståndsmyndigheten bör inte åläggas
att granska föremål från åtskilliga ytterligare årtionden utan
att det är kulturpolitiskt motiverat. Även av hänsyn till den
enskilde bör tillståndsprövningen så långt möjligt begränsas.
Jag förordar således att år 1840 fastställs som tidsgräns för de
utländska föremålen.
Här finns slutligen skäl hänvisa till att föredragande
statsrådet i samma proposition -- efter att ha redovisat vissa
synpunkter i fråga om vilka föremål som borde omfattas av lagen
-- anförde följande (s. 14).
Den lag som jag föreslår är således mycket begränsad och
anpassad till dagens situation. Jag har valt denna uppläggning
för att jag är angelägen att så långt möjligt begränsa
tillståndsprövningen. Handeln med kulturföremål är emellertid
känslig för olika konjunkturer. Jag utgår därför från att de
blivande tillståndsmyndigheterna noga följer utvecklingen inom
sina resp. ansvarsområden och vid behov kommer med förslag till
ändringar.
Vissa bestämmelser om statens egendom
Grunderna för hur statens egendom får disponeras finns i 9
kap. 8 och 9§§ regeringsformen. Statens medel och dess övriga
tillgångar står med vissa här icke aktuella undantag till
regeringens disposition. Riksdagen fastställer i den omfattning
som behövs grunder för förvaltningen av statens egendom och
förfogandet över den. Riksdagen kan därvid föreskriva att
åtgärder av visst slag ej får vidtas utan riksdagens tillstånd.
Några särskilda föreskrifter har inte utfärdats som hindrar
regeringen att deponera eller på annat sätt förfoga över
kulturföremål. Tilläggas bör att exempelvis statliga museer kan
ha fått donationer med förbehåll som förhindrar avyttring av
föremålen (se härom bl.a. bet. 1988/89:KrU5).
Vissa beslut på 1970-talet
Riksdagen avslog år 1970 på förslag av statsutskottet -- som
inhämtat yttrande från nationalmuseum och riksantikvarieämbetet
-- motioner om återlämnande av den tronhimmel som Fredrik II av
Danmark beställt till Kronborgs slott, men som kort tid efter
freden i Roskilde förts till Sverige (bet. SU 1970:159).
År 1970 medgav Kungl. Maj:t att en bronskanon, som bärgats på
svenskt territorialvatten från det år 1645 sjunkna danska
amiralsskeppet S:ta Sophia, fick överlämnas till danska staten
som gåva.
Vidare medgav Kungl. Maj:t år 1974 att en rulle med en målad
framställning av Sigismund IIIs intåg i Kraków år 1605 (den s.k.
polska rullen eller Krakówtapeten), som av riksarkivet år 1902
deponerats i livrustkammaren, fick överlämnas som gåva till
polska staten (se härom frågedebatt i riksdagen den 16 maj 1974
och bet. KU 1975:12 s. 18).
Fårbrevsärendet 1989
I sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:KrU7
behandlade utskottet fyra motioner som avsåg frågan om
återförande av vissa kulturföremål till föremålens
ursprungsländer. Tre av motionerna syftade till att det exemplar
av det s.k. fårbrevet som fanns på kungl. biblioteket skulle
återföras till Färöarna. Innehållet i yrkandet i den fjärde
motionen (Kr320) var dels att en inventering av både profana och
kyrkliga konstskatter borde genomföras för att utröna ursprunget
till andra äldre kulturföremål än dem som angavs i motionen,
dels att kulturföremål som vi, för att använda motionärens
uttryck, "stulit" skulle återlämnas till de ursprungliga ägarna.
I motionen nämndes ett tiotal kulturföremål, bland dem
Silverbibeln (Codex argenteus), Fredrik IIs av Danmark
tronhimmel för Kronborgs slott och vissa föremål som finns på
Drottningholm.
Efter en redovisning för de i det föregående angivna
bestämmelserna i regeringsformen och en hänvisning till
innehållet i 5 kap. kulturminneslagen anförde kulturutskottet i
fråga om sistnämnda motionskrav följande.
Den inställning Sverige hitintills intagit till frågan om
återförande av kulturföremål till ursprungsländer är att en
bedömning bör göras i varje enskilt fall. Det finns inte någon
konvention som förpliktar Sverige att återlämna kulturföremål,
och Sverige har liksom en rad andra av västerländska länder,
bland dem Danmark, intagit en restriktiv ståndpunkt då
återförandefrågan varit aktuell på det internationella planet.
Utskottet anser att det finns starka skäl som talar för den
ståndpunkt som Sverige hitintills intagit.
Då det gäller de nu aktuella föremålen finns skäl anföra
följande. Föremålen torde så gott som utan undantag vara
kulturföremål som blivit en del av det svenska kulturarvet, och
många av föremålen torde ha större betydelse för vårt land än
för ursprungslandet. Det kan i många fall vara svårt eller
omöjligt att avgöra vilket det egentliga ursprungslandet skall
anses vara liksom under vilka omständigheter föremålet kommit i
svensk ägo. Det kan också på grund av exempelvis
donationsvillkor finnas inskränkningar i statens
dispositionsrätt.
Ett exempel på det sagda är Silverbibeln, som första gången
kom till Sverige från Prag år 1648. Den anses ha sitt ursprung i
500-talets Italien, troligen utförd i Ravenna eller Verona för
östgoternas konung Teoderik -- Didrik av Bern -- som tidigare
haft sin boplats i romarrikets Donauprovinser. Bibelns väg
mellan Teoderiks rike och 1600-talets Prag är till större delen
okänd, men med stor sannolikhet har bibeln i flera hundra år,
kanske redan från 700-talets slut, förvarats i klostret Werden i
Westfalen i Essen. Kort före år 1600 fanns den i Prag, där den
således kom att stanna kanske endast omkring 50 år. Sedan
Silverbibeln kommit till Sverige, fördes den snart ut igen av
drottning Kristinas bibliotekarie, som fått den i gåva. I
Holland inköptes den senare av Magnus Gabriel de la Gardie som
donerade den till universitetsbiblioteket i Uppsala till "en
ewig warande possession".
Utskottet vill också framhålla att -- om inte ursprungslandet
framställer önskemål därom -- det endast undantagsvis finns skäl
pröva frågan om återförande av kulturföremål till
ursprungslandet.
Av det sagda följer att det inte kan komma i fråga att riksdag
eller regering skulle fatta ett sådant övergripande beslut om
återförande av kulturföremål till ursprungsländer som motion
Kr320 synes syfta till. Med hänsyn härtill är det inte heller
motiverat att riksdagen tar något initiativ till en sådan
kartläggning som förordas i motionen. Denna avstyrks således.
Utskottet erinrade i det följande om att det då på kungl.
biblioteket förvarade fårbrevet ingår i en laghandskrift på
pergament, som brukar betecknas Kungsboken. Vidare erinrade
utskottet om att det på universitetsbiblioteket i Lund förvaras
en pergamenthandskrift, vilken innehåller bl.a. en något yngre
version av fårbrevet. Efter en närmare presentation av fårbrevet
och Kungsboken i övrigt, anförde utskottet följande.
Enligt vad utskottet inhämtat har under hand starka önskemål
om överförande av Kungsboken -- vari fårbrevet ingår -- till
Färöarna framförts till utbildningsdepartementet från färöisk
sida.
Utskottet konstaterar att det nu inte finns några medeltida
handskrifter på Färöarna och att de båda fårbrev som finns i
Sverige torde -- jämte några diplom i Danmark -- vara de enda
kända medeltida färöiska handskrifterna av officiell karaktär.
Ett överförande av Kungsboken med det äldsta av fårbreven skulle
otvivelaktigt ha stor betydelse för Färöarna från en rad
synpunkter. Utskottet vill härvidlag särskilt framhålla den
symboliska betydelsen det skulle ha för Färöarna om handskriften
funnes där, eftersom den innehåller text som visar att det
mycket tidigt fanns ett särskilt färöiskt språk; det har
framförts att överförandet av Kungsboken till Färöarna skulle
bidra till att stärka den nationella och kulturella identiteten
för det färöiska folket. Samtidigt skulle ett beslut om
överförande av handskriften till Färöarna utgöra en stark
markering av den samhörighetskänsla som finns mellan människorna
i Sverige och människorna på Färöarna och av den betydelse
kulturarvet har för alla människor.
Vid sina överväganden har utskottet kommit till slutsatsen att
det är motiverat att den på kungl. biblioteket förvarade
Kungsboken med fårbrevet överförs till Färöarna. Det bör ankomma
på regeringen att pröva i vilket sammanhang detta skall ske. Det
bör också ankomma på regeringen att pröva om handskriften skall
deponeras eller om den skall överlämnas som gåva till Färöarna.
Regeringen beslöt den 19 april 1990 att Kungsboken skulle
deponeras hos landsarkivet i Torshavn på Färöarna.
Beslutet har -- i kulturutskottets närvaro -- verkställts av
utbildningsminister Bengt Göransson den 29 augusti 1990 i
lagtingsbyggnaden i Torshavn.
I sitt betänkande i ärendet anförde utskottet slutligen
följande.
Utskottet vill starkt understryka att utskottets
ställningstagande i fråga om Kungsboken har skett mot bakgrunden
av de mycket speciella förhållandena i ärendet och att
ställningstagandet därför inte kan tas till intäkt för att en
ändring av praxis i frågor om återlämnande av kulturföremål till
ursprungsländer bör komma till stånd.
Svenskt krigsbyte under stormaktstiden
Beståndet av konst, böcker, smycken och medaljer i Sverige
ökades starkt genom Sveriges deltagande i trettioåriga kriget.
Det skedde i någon mån genom inköp, men framför allt genom
erövring av väldiga konstskatter som ägdes av de rika tyska
städerna och furstehusen. Det värdefullaste krigsbytet föll i
svenskarnas händer i München 1632 samt i Prag 1648.
Kejsar Rudolf II (1552--1612) hade gjort Prag till ett av
1500-talets främsta konst- och kulturcentra. Många konstnärer
lockades dit och den konstsamling han sammanbragte var
enastående i fråga om omfång och kvalitet. I juli 1648 stormade
de svenska trupperna under befäl av Hans Christoffer von
Königsmarck (1600--1663) Lilla sidan i Prag, varvid bl.a. Rudolf
IIs konstkammare och bibliotek i borgen Hradschin och
Belvedereplatset föll i erövrarnas händer. Av de konstskatter
och dyrbarheter som därigenom hamnade i svensk ägo tillföll den
ojämförligt värdefullaste andelen drottning Christina själv.
De mest kända av de föremål som togs som krigsbyte i Prag
torde vara Silverbibeln som nu finns på
universitetsbiblioteket i Uppsala, Djävulsbibeln som finns
på kungl. biblioteket i Stockholm och bronsskulpturerna av
den holländske skulptören Adriaen de Vries, vilka placerades i
Drottningholmsparken i slutet av 1600-talet. Vissa av
skulpturerna i parken kommer dock inte från Prag utan från
Danmark. De togs som krigsbyte av Karl X Gustav från
Frederiksborgs slott sydväst om Helsingör under kriget mot
Danmark 1658--1660. Denna samling hade sammanbragts av Christian
IV. Strax före första världskriget donerades en serie
avgjutningar till Prag av de skulpturer svenskarna tagit i
staden drygt 300 år tidigare.
Beträffande Silverbibeln (Codex Argenteus) har utskottet i
ett tidigare avsnitt lämnat vissa uppgifter, bl.a. om dess öden
under århundradena. Härutöver finns skäl redovisa följande. Den
västgotiske biskopen Wulfila översatte under senare hälften av
300-talet Bibeln till gotiska. Han skapade därmed ett gotiskt
skriftspråk. Den germanska språkstammen gjorde sitt inträde i
litteraturen. Silverbibeln är en prakthandskrift som
ursprungligen innehöll de fyra evangelierna i Wulfilas
översättning. Ursprungligen innehöll den enligt beräkning 336
blad, varav 187 är i behåll. Den är skriven på purpurfärgat
pergament. Bokstäverna är präntade dels med silverbläck, dels,
mera sparsamt, med guldbläck. Sedan Magnus Gabriel De la Gardie
köpt boken i Holland bands den in i ett band av silver.
Djävulsbibeln eller "bokjätten" (Codex gigas) innehåller
bl.a. Gamla och Nya testamentet i latinska översättningar från
tiden före Hieronymus, Josephos judiska historieverk (i latinsk
övers.), Isidorus Etymologiae, Kosmas böhmiska krönika m.m. Den
skrevs i början av 1200-talet på 160 åsnehudar i
benediktinerklostret Podlazic i Böhmen. Enligt en sägen utfördes
den med djävulens bistånd av en till cellstraff dömd munk.
Namnet Djävulsbibeln har den efter en i handskriften
förekommande bild av djävulen. Redan i slutet av 1200-talet
jämställdes boken enligt en anteckning i densamma med världens
sju underverk. Efter växlande öden kom den 1594 till Prag, där
den som redan angetts år 1648 blev svenskarnas byte.
Handskriften har sedan 1649 tillhört kungl. biblioteket.
Utskottet har inhämtat att -- i motsats till vad som anges i
motion Kr323 -- den tjeckoslovakiske presidenten Vaclav Havel
inte gjort någon framställning till Sverige om återlämnande av
Djävulsbibeln till Tjeckoslovakien.
Gustav II Adolfs stiftelsebrev för universitetet i Dorpat
Utskottet har från riksarkivet inhämtat följande information
om stiftelsebrevet.
Brevet ingår numera i riksarkivets samling Livonica II, som
innehåller dels skrivelser till den svenska regeringen
1561--1710 från de baltiska provinserna Estland, Livland (=
södra delen av nuvarande Estland och större delen av nuvarande
Lettland), Ingermanland och Ösel, dels utredningshandlingar
rörande dessa provinser och dels vissa till Sverige överförda
delar av de lokala arkiven där. Brevet, som har beteckningen
signum Livonica II:75, är skrivet på latin och består av ett
pergamentsblad, vid vilket konungens lilla rikssigill i svarvad
trädosa hängts i snöre draget genom uppvecket. Det
undertecknades av Gustav II Adolf i högkvarteret vid Nürnberg
den 30 juni 1632.
Det första universitetet i Dorpat (numera Tartu) invigdes den
15 oktober samma år och verkade sedan till 1656 då lärare och
studenter flydde till Reval undan rysk invasion. Där bedrev
professorerna en mera begränsad undervisning till 1665 då de
sökte sig andra banor.
Först 1690 kunde ett nytt universitet invigas i Dorpat. På
grund av försörjningssvårigheter beslöts dock snart att det
skulle flyttas till Pernau, där det invigdes på nytt 1699.
Verksamheten hann dock bara pågå till 1710, då lärare och
studenter återigen måste fly inför hotande invasion och
universitetet upplösas. Det nuvarande universitetet i Dorpat
inrättades 1802 av den ryske kejsaren Alexander I och är alltså
det tredje i ordningen (se Johan Bergman: Universitetet i Dorpat
under svenska tiden, Uppsala 1932).
Arkiven efter de två första universiteten evakuerades,
tillsammans med deras bibliotek, från Pernau innan staden föll
1710 och överfördes sedan till kungl. biblioteket, varför de
till skillnad från andra evakuerade lokala arkiv undgick att
utlämnas till Ryssland 1727 enligt bestämmelserna i
Nystadsfreden. Kungl. biblioteket överlämnade arkiven till
riksarkivet 1879 men har fortfarande kvar biblioteken.
En förteckning över universitetsarkiven hade på 1820-talet
visats för några studenter från Dorpat som bedrev studier i
kungl. biblioteket. Den ryska regeringen begärde då, med
hänvisning till bestämmelserna i Nystadsfreden, arkiven
utlämnade. Detta avslogs av den svenska regeringen med den av
kungl. bibliotekets dåvarande chef formulerade motiveringen att
man endast borde lämna ut sådana handlingar som "i legislativt
eller administrativt hänseende kunde tjäna den erövrade
provinsens nya regering till rättelse eller upplysning". Till
sådana handlingar hörde, enligt hans förmenande, inte
Dorpat-Pernau-arkivalierna som endast hade historiskt intresse.
Han ville slutligen påpeka att, om den svenska regeringen beslöt
sig för att utlämna dessa handlingar, måste den för
konsekvensens skull också begära att i Köpenhamn förvarade
handlingar rörande de förutvarande danska provinsernas äldre
historia utlämnades till Sverige.
Det kan slutligen omtalas att ihop med stiftelsebrevet
förvarades förut i kungl. biblioteket vissa föremål som också
tillhört universiteten: Två akademiska spiror, rektorskåpan,
nycklar och sigillstampar. Dessa föremål överlämnades sedan till
statens historiska museum, men är nu enligt uppgift deponerade i
Nordiska museet. Kopior av dem överlämnades av
Vitterhetsakademien genom dåvarande riksantikvarien vid
300-årsjubileet 1932 till universitetet i Dorpat.
Utskottet
I betänkandet behandlas motionsförslag som avser dels frågor
om överförande av vissa äldre kulturföremål till länder som
omfattar områden varifrån föremålen ursprungligen kommit till
vårt land, dels skärpning av reglerna i kulturminneslagen om
skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål.
I kulturminneslagen finns bestämmelser som innebär att vissa
äldre svenska och utländska kulturföremål som är av stor
betydelse för det nationella kulturarvet inte får föras ut ur
landet utan särskilt tillstånd. Vissa undantag görs i lagen av
hänsyn till den enskildes personliga förhållanden och för att
underlätta bl.a. för utställningsverksamhet i utlandet.
I fråga om utländska kulturföremål gäller att ett föremål
omfattas av lagstiftningen om det kan antas ha kommit till
Sverige före år 1840, om det har ett värde över 50000 kr. och
om det tillhör vissa i lagen angivna föremålskategorier.
Reglerna rörande svenska föremål är mer differentierade i
fråga om såväl åldersgränser som värdegränser. Utskottet
hänvisar till 5 kap. 4 § kulturminneslagen, vars innehåll
redovisats i det föregående.
Tillstånd till utförsel får ges av tillståndsmyndighet om ett
föremål förvärvats av en institution i utlandet. Vidare får
regeringen medge utförsel om synnerliga skäl föreligger.
Enligt motion Kr215 (v) bör riksdagen begära förslag till
skärpningar av bestämmelserna om skydd mot utförsel av vissa
kulturföremål. Motionärerna har avstått från att närmare
motivera sina önskemål.
Utskottet vill framhålla att det i den proposition som låg
till grund för den ursprungliga lagstiftningen på området
uttalades bl.a. att med hänsyn till angelägenheten av att så
långt möjligt begränsa tillståndsprövningen den föreslagna
lagstiftningen var mycket begränsad och anpassad till dagens
situation (våren 1985), att det förutsattes att
tillsynsmyndigheterna noga skulle följa utvecklingen inom sina
resp. ansvarsområden och vid behov komma med förslag till
ändringar.
Kulturutskottet, som inte fann anledning till erinran mot
dessa uttalanden, anser att det inte framkommit några
omständigheter som motiverar att riksdagen nu tar något
initiativ i det syfte som anges i motionen. Å andra sidan kan
utskottet inte heller finna att det finns fog för en
liberalisering av lagstiftningen. Utskottet -- som vill
understryka angelägenheten av att tillståndsmyndighet, om den
finner det påkallat med ändringar i utförsellagstiftningen, utan
dröjsmål aktualiserar frågan därom hos regeringen -- avstyrker
motionsyrkandet (yrkande 2).
De motionskrav som avser frågor om utförande av vissa
kulturföremål till andra länder är följande.
Motion Kr323 (mp) syftar till att visst svenskt krigsbyte,
framför allt från stormaktstiden, skall återlämnas till
Tjeckoslovakien. I motionen nämns särskilt Silverbibeln,
Djävulsbibeln och skulpturer av den holländske skulptören
Adriaen de Vries, vilka placerades i Drottningholmsparken i
slutet av 1600-talet. Enligt motion Kr356 (mp) bör riksdagen
uttala dels att svenskt krigsbyte generellt sett betraktas som
stöldgods som skall återlämnas om demokratiskt valda företrädare
för "de bestulna" folken gör anspråk därpå, dels att
Tjeckoslovakien bör återfå de av svenska trupper "stulna" biblar
som man önskar få tillbaka. Slutligen yrkas, i motion Kr357
(mp), att riksdagen hos regeringen skall begära att
Tartu-universitetets stiftelseurkund, som funnits i Stockholm
sedan början av 1700-talet, skall överlämnas till nämnda
universitet.
Sverige har hitintills haft den inställningen till frågan om
återförande av kulturföremål till ursprungsländer att en
bedömning bör göras i varje enskilt fall. Det finns inte någon
konvention som förpliktar Sverige att återlämna kulturföremål,
och Sverige har liksom en rad andra västerländska länder intagit
en restriktiv ståndpunkt då återförandefrågan varit aktuell på
det internationella planet. I konsekvens härmed har Sverige
varit restriktivt vid prövningen av ärenden rörande
återlämnandefrågor. I anslutning till det sagda vill utskottet
erinra om att utskottets uttalande förra året om återförande av
Kungsboken till Färöarna skedde mot bakgrund av de mycket
speciella förhållandena i ärendet och att -- som utskottet
anförde i ärendet -- ställningstagandet därför inte kan tas till
intäkt för att en ändring av hittillsvarande restriktiva praxis
i ärenden om återlämnande av kulturföremål till ursprungsländer
bör komma till stånd. Utskottet anser att det inte heller finns
några andra skäl som talar för att Sverige skulle gå ifrån en
sådan praxis.
Bedömningen av de mycket vittsyftande motionsförslagen måste
ske med utgångspunkt i den redovisade inställningen i
återförandefrågan. Omständigheter som måste beaktas vid
bedömningen är bl.a. följande. De i motionerna åsyftade
föremålen tillhör det svenska kulturarvet, och många av
föremålen torde ha långt större betydelse för vårt land än för
ursprungslandet eller det land varifrån de närmast kommit till
Sverige. Vissa av i motionerna angivna eller åsyftade föremål,
som varit i vårt land sedan 1600-talet, har överförts hit från
ett land där de varit under endast några årtionden. Det kan i
många fall vara svårt eller omöjligt att avgöra vilket det
egentliga ursprungslandet skall anses vara liksom under vilka
omständigheter föremålet kommit i svensk ägo. Under trettioåriga
kriget -- och även långt senare -- var det folkrättsligt
accepterat att ta krigsbyte. Illustrativt för det sagda är i
flera avseenden vad utskottet redovisat om Silverbibeln (se ett
föregående avsnitt). I fråga om Silverbibeln erinrar utskottet
också om den inskränkning i statens dispositionsrätt som torde
finnas på grund av donationsvillkoren.
Utskottet vill också framhålla att -- om inte ursprungslandet
framställer önskemål därom -- det endast undantagsvis finns skäl
för Sverige att pröva frågan om återförande av kulturföremål
till ursprungslandet.
Då det gäller frågan om ett uttalande av riksdagen av innehåll
att svenskt krigsbyte generellt skall betraktas som stöldgods
som skall återlämnas vill utskottet anföra följande.
Sedan Sverige senast var i krig -- i början av 1800-talet --
har den folkrättsliga synen såväl på rätten att ta krigsbyte som
på förhållanden i övrigt mellan krigförande parter starkt
förändrats, inte minst genom tillkomsten av olika konventioner.
Bedömningen av ett handlande, som företogs av en krigförande
stat på exempelvis 1600-talet, förändras inte genom att den
begreppsbildning som 300 år senare används i brottsbalken för
gärningar av enskilda personer appliceras på handlandet. Det
strider för övrigt mot svensk tradition -- och då det gäller
strafflag även mot regeringsformen -- att retroaktivt förklara
visst handlande som icke rättsenligt.
Med hänvisning till det anförda anser utskottet att riksdagen
inte bör ta något initiativ med anledning av motionerna.
Utskottet avstyrker motionerna Kr323, Kr356 och Kr357.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande frågan om skärpning av lagreglerna om
utförsel av kulturföremål
att riksdagen avslår motion 1989/90:Kr215 yrkande 2,
2. beträffande återlämnande av vissa kulturföremål
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Kr323, 1989/90:Kr356
och 1989/90:Kr357.
res. (mp)
Stockholm den 25 oktober 1990
På kulturutskottets vägnar
Ingrid Sundberg
Närvarande: Ingrid Sundberg (m), Åke Gustavsson (s), Berit
Oscarsson (s), Lars Ernestam (fp), Jan Hyttring (c), Anders
Nilsson (s), Lars Ahlmark (m), Sylvia Pettersson (s), Erkki
Tammenoksa (s), Lars Ahlström (m), Ingegerd Sahlström (s), Ulla
Berg (s), Lola Björkquist (fp), Ulla Johansson (s), Stina
Eliasson (c), Elisabeth Persson (v) och Ragnhild Pohanka (mp).
Reservation
Återlämnande av vissa kulturföremål (mom. 2)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10
börjar med "Sverige har" och på s. 11 slutar med "och Kr357"
bort ha följande lydelse:
Sverige är visserligen inte folkrättsligt förpliktat att
återlämna kulturföremål till ursprungsländer. Det finns
emellertid i fråga om många föremål omständigheter som med
styrka talar för att Sverige likväl skall återlämna föremålen
till andra länder. Detta gäller även om kulturföremålen har stor
betydelse för det nationella kulturarvet. Utskottet tänker
härvidlag framför allt på föremål som kommit i den svenska
statens händer som krigsbyte under stormaktstiden. Även om
förvärven av föremålen inte i juridisk mening är att betrakta
som stöld är det uppenbart att en bred allmänhet betraktar
krigsbyte som stöldgods. Utskottet ansluter sig till denna
bedömning.
Det finns också andra omständigheter som måste beaktas vid
bedömningen av återlämnandeärenden.
Kultursektorn får allt större betydelse för strävandena på det
internationella planet. Inte minst demokratiseringssträvandena i
Östeuropa, där intresset för länderna att återskapa en egen
nationell identitet blir allt starkare, måste få ett stöd från
vårt land, något som kan ske bl.a. genom att vi återlämnar
kulturföremål som har stor betydelse för länderna. Återlämnande
bör i fall som här åsyftas ske efter en bedömning i varje
enskilt fall och -- i den internationella solidaritetens namn --
med bortseende från vilken betydelse föremålet har för det
svenska kulturarvet.
I andra återlämnandeärenden än sådana som avses i det
föregående är det enligt utskottets mening nödvändigt att
regeringen gör en bedömning av vilken betydelse för
kultururarvet det aktuella föremålet har för vårt land resp.
för det land som kräver att få föremålet tillbaka. Om regeringen
vid en sådan bedömning kommer till slutsatsen att föremålet har
större betydelse för sistnämnda land bör föremålet återlämnas om
inte särskilda skäl talar däremot.
Sammanfattningsvis anser utskottet att regeringen i generös
anda bör pröva återlämnandeärenden. Utskottets ställningstagande
kan motivera en ändring av kulturminneslagen i vad avser
bestämmelserna om utförsel av kulturföremål, bl.a. för att den
av utskottet redovisade synen i återförandefrågor skall kunna
slå igenom i de fall då förvärv från enskilda görs av
kulturföremål av stor betydelse för det nationella kulturarvet.
Vad utskottet anfört med anledning av motionerna Kr323, Kr356
och Kr357 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
2. beträffande återlämnande av vissa kulturföremål
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Kr323,
1989/90:Kr356 och 1989/90:Kr357 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
Lagreglerna om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål
Ingrid Sundberg, Lars Ahlmark och Lars Ahlström (alla m)
anför:
I anslutning till kulturutskottets behandling av förslag
angående kulturmiljövården (KrU 1987/88:21) anförde företrädare
för moderata samlingspartiet reservationsvis att kritik riktats
mot lagen (1985:1104) om skydd mot utförsel av vissa äldre
kulturföremål och att det var angeläget att en utvärdering av
hur den nya ordningen fungerat kom till stånd.
Önskemålet från moderat sida om en utvärdering av hur
motsvarande delar av den nuvarande lagen om kulturminnen m.m.
fungerat kvarstår.