I betänkandet behandlas fem motioner som samtliga rör
kulturmiljöfrågor. Förslagen i motionerna gäller stöd för att
bevara vallonbruken i Uppland och andra industrimiljöer samt
Sala silvergruva och den omgivande miljön. Vidare föreslås
statliga insatser för att göra det möjligt att genomföra
dokumentation och presentation av verksamheten vid Kockums varv.
Frågor om bevarande av unika stadsmiljöer tas upp i en motion.
Utskottet avstyrker samtliga motionsförslag.
En reservation har fogats till betänkandet.
Motioner
1989/90:Kr203 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att aktivt stödja en verksamhet
som syftar till att dokumentera svensk varvsindustri.
1989/90:Kr218 av Barbro Andersson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skapande av särskilda fonder för
vallonbrukens bevarande.
1989/90:Kr352 av Birger Andersson (c) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om särskilda statliga medel för bevarande av den
kulturhistoriskt värdefulla Sala silvergruva med omgivningar.
1989/90:Kr368 av Gullan Lindblad och Göthe Knutson (m) vari
yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om särskilda åtgärder för
industrimiljövården.
1989/90:Kr374 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om bevarande av unika stadsmiljöer.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Bo250.
Pågående utredningsarbete
I enlighet med riksdagens beslut (bet. KrU 1985/86:8, rskr.
47) tillkallades år 1988 en särskild utredare (U1988:14) för
att göra en utredning av möjligheterna att skapa förbättrade
förutsättningar för förvaltningen av vissa kulturhistoriskt
värdefulla byggnader och miljöer, särskilt herrgårdar och
industriminnen.
I direktiven (dir. 1988:51) anges att arbetet bör utgå från en
kartläggning av vilka behov som finns inom olika
förvaltarkategorier -- enskilda, organisationer, stat och
kommuner -- av att finna nya former för förvaltning och
hantering av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer.
Vidare anförs följande.
Utredaren bör i detta avseende ha frihet att lämna förslag
över hela det kulturmiljövårdande fältet, men strävan bör vara
att samordna gemensamma behov hos de olika intressenterna och
finna lösningar som kan bygga på samverkan och gemensamt
ansvarstagande från dem som förvaltar det byggda kulturarvet.
Som ett huvudalternativ för sådana samverkanslösningar bör
utredaren i enlighet med riksdagens uttalande studera
förutsättningarna för att skapa en särskild stiftelse för
kulturmiljöförvaltning.
Ett förslag om en sådan stiftelse bör utgå från bedömningar om
en sådan stiftelse skulle kunna sköta vissa kulturmiljövårdande
förvaltningsuppgifter mer effektivt än befintliga
förvaltningsorganisationer när det gäller vård och insatser för
levandegörande av kulturvärden.
Enligt direktiven bör utredaren studera möjligheterna att
bygga upp resurser, t.ex. i form av en stiftelseanknuten fond,
genom donationer eller intressentbidrag.
Vidare framhålls i direktiven att särskild uppmärksamhet bör
ägnas frågor om den allmänna tillgängligheten till
kulturmiljöerna liksom förutsättningarna för deras utnyttjande i
turistsammanhang. Målet bör här vara både att stärka svensk
turistnäring genom ett förbättrat utbud för besökare och att
tillföra byggnadsvården resurser.
Jämsides med övervägandena rörande en stiftelse bör enligt
direktiven utredaren uppmärksamma om det finns hinder eller
mindre gynnsamma effekter för vården av värdefulla byggnader och
miljöer som kan hänföras till gällande regler om
fastighetstaxering och beskattning samt arvsregler.
Riksdagsbehandlingen under senare år av förslag om stöd till
kulturmiljövård och regionala kultursatsningar
I 1990 års budgetproposition (prop. 1989/90:100, bil. 10)
föreslogs med utgångspunkt i de förslag som lagts fram i
rapporten (Ds 1989:36) Kultur i hela landet en förstärkning av
anslaget till kulturmiljövård om sammanlagt 11 milj.kr. Av
förstärkningen avsåg 5 milj.kr. vård och levandegörande av
kulturmiljöer och kulturminnen. I propositionen angavs att dessa
medel borde ges till projekt där förutsättningarna finns för ett
fortsatt engagemang hos enskilda, konsumenter och organisationer
i uppgifter att levandegöra kulturmiljön.
Riksdagen beslöt i enlighet med regeringens förslag (bet.
1989/90:KrU21, rskr. 224).
Förslag om en ökning med 50 grundbelopp till regionala museer
lades även fram i budgetpropositionen. På förslag av
kulturutskottet (bet. 1989/90:KrU21) beslöt riksdagen att
beräkna medel för bidrag till ytterligare 50 grundbelopp, dock
först fr.o.m. den 1 januari 1990.
Riksdagens beslut om regionalpolitik för 90-talet (prop.
1989/90:76, bet. AU13, rskr. 346) innebär bl.a. att
länsstyrelserna har fått möjligheter att delta i finansieringen
av kultursatsningar med medel ur anslaget för regionala
utvecklingsinsatser.
Dokumentation av svensk varvsindustri (Kr203)
I motion Kr203 (s) lämnas en utförlig redogörelse för
projektet Kockums och Sjöfartens Hus. Syftet med projektet är
att dokumentera verksamheten vid Kockums varv i Malmö.
Motionärerna lämnar bl.a. följande redovisning för projektet.
Kockums historia är "arkiverad" i heltäckande bilder,
ritningar, skisser, planer, modeller, dokument, filmer,
autentiska verktyg, maskiner, hjälpmedel, mallar,
bandinspelningar o.d. Dessutom arbetar 13 f.d. "Kockumiter" på
heltid med Kockums historia. Det förekommer också täta och
intensiva kontakter med sjöfartsintressenter,
sjöfartsutbildningen, fackliga organisationer och
pensionärsgrupper från varvet. Ingen annan varvsort i Sverige
har dessa möjligheter och resurser att bygga ut och dokumentera
de stora varvens historia och spegla deras stora betydelse för
Sverige när det gäller den tekniska utvecklingen, de
arbetssociala förhållandena, skyddsfrågorna och den fackliga
verksamheten.
Motionärerna hävdar att man från Malmö kommuns sida har en
mycket positiv inställning till projektet Kockums och Sjöfartens
Hus. Möjligheterna för en enskild kommun att ensam klara det
intresse och de förväntningar som finns om att dokumentera och
levandegöra epoken "Svensk Varvsindustri" är enligt motionen
begränsade. Motionärerna anser att det med tanke på den
betydelse som varvsindustrin haft för utvecklingen i Sverige är
rimligt att staten genom t.ex. statens kulturråd aktivt bidrar
till genomförandet av detta projekt.
Vissa upplysningar i anslutning till motionen
Kockumsprojektet bedrivs i samarbete med Tekniska
Museet/Sjöfartsmuseet i Malmö vilket administrativt är knutet
till Malmö museum. Tekniska museiföreningen, en stödförening för
Tekniska museet, har åtagit sig att vara arbetsgivare för de 13
personer som ingår i Kockumsprojektet. Dessa personer
lönefinansieras med 90% från länsarbetsnämnden och med 10%
från Malmö kommun.
Gruppen har under två och ett halvt år samlat, registrerat och
för utställningsändamål förberett materialet från Kockums och
gör dessutom insatser av bevarandekaraktär, just nu främst på
den vid museet befintliga u-båten U 3. Dokumentationsarbetet är
omfattande.
Malmö kommunfullmäktige har beslutat utse en arbetsgrupp med
företrädare för berörda kommunala förvaltningar (museer,
fastighetsförvaltning, stadskansli, personalnämnd) samt
organisationer inom skeppsbyggnad och sjöfart med uppgift att
undersöka möjligheterna att inrätta ett särskilt Sjöfartens
Hus/Kockums hus.
Det planerade projektet avses få den bredd som karaktäriserar
ett "arbetslivsmuseum". Det skall täcka ett spektrum från
industri- och teknikhistoria via sociala och fackliga
förhållanden till framtidsutveckling.
Tidigare riksdagsbehandling
I samband med behandlingen av regeringsförslag om de centrala
museernas uppgifter och ansvar (prop. 1986/87:97) tog utskottet
våren 1987 (bet. KrU 1986/87:21) även upp förslag om inrättande
av ett varvsmuseum i Malmö. Museet skulle i första hand
dokumentera verksamheten vid Kockums varv. Utskottet avstyrkte
motionen med hänvisning till sitt principiella ställningstagande
att det inte är motiverat att fler statliga museer eller med dem
jämställda museer inrättas. Utskottet framhöll att i den mån
insatser behöver göras på ett insamlingsområde som inte i
tillräcklig grad uppmärksammats eller helt förbisetts, detta i
första hand får ske inom den nuvarande museiorganisationens ram,
exempelvis genom riktade insatser. Utskottet underströk att
ställningstagandet inte fick leda till att den nuvarande
statliga museistrukturen helt låses fast i sin nuvarande form.
Vallonbruken i Uppsala län (Kr218)
Motionärerna erinrar om att det i de norra delarna av Uppsala
län finns ett tjugotal bruks- och gruvmiljöer -- vallonbruken.
Några av dem skyddas som byggnadsminne och flertalet är klassade
som riksintresse i den fysiska riksplaneringen. Vallonbruken
representerar kulturmiljöer där såväl högreståndsarkitektur som
svensk industrihistoria och dagligt arbetsliv är sammansmälta.
Trots insatser från riksantikvarieämbetet och
arbetsmarknadspolitiska medel finns det enligt motionärerna i
dag ett mycket stort behov av medel för att stoppa pågående
eller riskerat förfall.
De anser att det är angeläget att finna andra
finansieringskällor än de statliga för att bevara våra
kulturskatter och förordar att särskilda fonder av riks- eller
regional omfattning bildas. Dessa fonder bör utformas så att de
kan attrahera kapital från såväl privata som offentliga källor,
för att föra samman resurserna från alla som är reella
intressenter i brukens bevarande för att därigenom klara
underhållet av de här värdefulla miljöerna.
Vissa upplysningar i anslutning till motionen
Länsstyrelsen i Upplands län tog under våren 1989 initiativ
till bildandet av en arbetsgrupp med uppgift att finna former
för att de uppländska vallonbruken skall kunna leva vidare. I
arbetsgruppen ingår representanter för länsstyrelsen,
landstinget, Upplandsmuseet och Upplandsstiftelsen/Uppresor samt
för Tierps och Östhammars kommuner. Arbetsgruppen har bl.a. i
uppdrag att genomföra ett projekt rörande vallonbrukens framtida
användning. Projektet omfattar primärt fyra vallonbruk, nämligen
Österbybruk, Lövstabruk, Forsmark samt Söderfors. Syftet med
projektet är att föreslå åtgärder som kan göra det möjligt att
säkerställa och utnyttja vallonbrukens kulturella värden utan
att samhället måste ge kontinuerliga bidrag. Arbetsgruppen skall
lämna slutrapport under december 1990.
Länsstyrelsen har under budgetåret 1989/90 anslagit 200000
kr. för genomförande av projektet.
Statens kulturråd och Sveriges turistråd har våren 1990
anslagit vardera 150000 kr. för utveckling av vallonbruken i
norra Uppland.
Interpellationssvar
Utbildningsministern besvarade den 12 januari 1990 en
interpellation (1989/90:93) om upprustning av vallonbruken i
Uppsala län. I sitt svar hänvisade utbildningsministern till
pågående arbete inom utredningen om förvaltningen av vissa
kulturmiljöer och erinrade om att statliga medel använts för
vårdinsatser på bruken. Han sade sig dela interpellantens mening
att det inte är möjligt att klara de ekonomiska behoven inom
ramen för sysselsättningspolitiken.
I svaret anfördes bl.a. följande.
Vallonbruken representerar mycket stora värden för Sverige i
allmänhet och norra Uppland i synnerhet. De är kulturhistoriskt
intressanta och ger identitet och karaktär åt området. Bruken är
därmed betydelsefulla inte bara som grund för en utvecklad
turism utan ytterst för allt näringsliv och alla som bor i
området.
Avgifterna från enskilda besökare -- även om de blev
väsentligt fler än i dag -- räcker dock inte till för de vård-
och underhållskostnader som en gång bars med lätthet av de
blomstrande bruksföretagen. Kanske kan grundproblemet när det
gäller vallonbruken sammanfattas med att det gäller att hitta
former för att föra samman resurserna från alla som är reella
intressenter i brukens bevarande.
Sala silvergruva (Kr352)
Motionären (c) erinrar om att gruvdrift har pågått i Sala
silvergruva från 1500-talet fram till år 1908.
År 1988 förvärvade Sala kommun gruvområdet av Avesta AB. För
att säkerställa visningsrätten har kommunen träffat avtal med
Boliden Mineral AB om rätt till utnyttjande av vissa markområden
och underjordiska gruvhål och schakt som Boliden förvärvat av
Avesta AB.
I motionen anförs vidare bl.a. följande.
Sala silvergruvas olika byggnader är i stort behov av
underhåll för att kunna bevaras. Arkeologiska utgrävningar av
den gamla gruvbyn har utförts vid flera tillfällen. Gruvmuseet
håller på att ytterligare utvecklas och utvidgas. Det
komplicerade vatten- och fördämningssystemet behöver
restaureras. Att musealt rekonstruera tillmakningsmetoden i sin
rätta miljö framstår som ett angeläget projekt liksom att i
övrigt göra arbetsmiljöerna från svunna sekler förståeliga för
nutidens människor.
-- -- --
Riksantikvarieämbetet (RAÄ) har förklarat Sala silvergruva
jämte damm- och kanalsystem liksom den ännu bevarade
rutnätsplanen från tidigt 1600-tal i Sala innerstad som
riksintresse för kulturminnesvården. En plan för
bevarandeåtgärder håller på att tas fram i samarbete med
länsstyrelsen och RAÄ. Det är ytterst angeläget att staten tar
ett stort kostnadsansvar för bevarandet av denna riksklenod.
Vissa uppgifter med anledning av motionen
Inom riksantikvarieämbetet håller en samlad plan för att
bevara och levandegöra gruvområdet på att utarbetas. I
beskrivningen av hur detta arbete skall bedrivas påpekas bl.a.
följande.
Sala silvergruva utgör en rik historisk industrimiljö av ett
synnerligen stort kulturhistoriskt värde med inslag av såväl den
forna gruvdriften i form av brott, gångar, varphögar och
industriella byggnadsverk som det sociala livet på platsen med
början i gruvbyn från 1500-talets första decennier.
Kommunen har i dag också satsat på gruvområdet med den dubbla
målsättningen att de kulturhistoriska värdena både skall vårdas
och "levandegöras". Som en basinsats har området inköpts och ett
särskilt bolag bildats för dess förvaltning.
För områdets vård och disposition är en samlad plan under
utarbetande, en plan som skall vara vägledande för vården av
området som helhet och av enskildheter. Samtidigt som de
kulturhistoriska värdena på så sätt säkras är det också
angeläget att göra en samlad plan för integrerande åtgärder som
syftar till att besökaren skall kunna tillgodogöra sig
kulturmiljön. Målsättningen bör vara att både ge saklig
information och upplevelse. En första åtgärd är att kartlägga
och analysera det som en gång varit liksom den bild av detta man
får av kvarvarande gruvhål, slagghögar och bebyggelserester m.m.
Vilken kompletterande information och andra insatser -- kanske
rekonstruktioner och dramatiserande inslag -- behövs för att
områdets historia skall göra intryck?
Åtgärder för industrimiljövården (Kr368)
Motionärerna (m) framhåller att vårt kulturarv i form av
lämningar från vår industriella historia hotas i dag.
I motionen anförs bl.a. följande.
Svårigheterna med dessa objekt eller miljöer är att de endast
i undantagsfall kan -- till skillnad från vanliga byggnader --
återanvändas så att en kontinuerlig vårdinsats kan göras.
Miljöerna är ofta större och omfattar t.ex. flottningsrännor,
stånggångar, gruvhål och slaggvarpar vid sidan av de egentliga
industribyggnaderna.
Motionärerna menar att det är viktigt att utredningen om
förvaltningen av vissa kulturmiljöer leder fram till att ett
tydligare och mer direkt riktat stöd till industrilämningarna än
nuvarande stödkonstruktion, antingen i form av ett
industriminnesvårdsanslag eller i form av att en bestämd andel
av byggnadsvårdsanslaget, avsätts för detta ändamål.
Unika stadsmiljöer (Kr374)
I den motivering till förslaget i motion Kr374 (c) som lämnas
i motion Bo250 anförs följande.
Städer förändras och utvecklas ständigt. Detta är en del av
stadsmiljöns charm. Förändringarna måste emellertid ske
successivt och med stor varsamhet. Det är viktigt att människor
känner igen sin stad både vad gäller stadsbild och sociala
miljöer. Invanda och unika stadsmiljöer måste så långt möjligt
bevaras.
Vissa uppgifter i anslutning till motionen
Riksantikvarieämbetet (RAÄ) framhöll i anslagsframställningen
för 1990/91 att ämbetet prioriterade det fortsatta arbetet med
att integrera kulturmiljövården i samhällsplaneringen och därmed
öka medvetenheten om behovet av ett långsiktigt perspektiv i
miljöplaneringen inte minst på kommunal nivå, så att planeringen
i naturresurslagens anda tillförs ett långsiktigt perspektiv på
kulturmiljöns värden.
Vidare avsåg ämbetet att ägna stor uppmärksamhet åt formerna
för beslut om kulturminnen och miljöer -- förvaltning,
förvandling och förhandling. Ämbetet sade sig ha iakttagit att
med den tilltagande uppskattningen av kulturmiljöns värden
följer tendenser till stark exploatering av just dessa värden.
I sitt fortsatta arbete planerade ämbetet att söka finna
former för samverkan mellan stat, kommun, organisationer och
enskilda för gemensamma insatser till skydd och vård av
kulturminnen och kulturmiljöer. Ämbetet framhöll att ansvaret
för kulturmiljövården har länge -- alltför länge -- uppfattats
som en ensidig statlig angelägenhet. Ämbetet avsåg därför att ta
fasta på att de reformer som följer av att naturresurslagen och
plan- och byggnadslagen har lyft fram kommunernas ansvar och
möjligheter. Ämbetet sade sig dock vara medvetet om att det
kommunala arbetet behöver stödjas aktivt.
I anslagsframställningen anförde ämbetet bl.a. följande.
Vidgningen av kulturmiljövårdens arbetsfält sammanhänger i hög
grad med den snabba förändringsprocess som pågår i det svenska
samhället. Strukturförändringarna inom industrin och
tjänstesektorn, rationaliseringarna inom jord- och skogsbruket,
trafikutvecklingen, tätortsutbyggnaden och landsbygdens
utglesning är starkt miljöpåverkande. Nedläggning och
nyetablering av industri, utbyggnad av infrastrukturen,
igenplantering av jordbruksmark och kontors- och bostadsbyggande
i stadskärnorna innebär i regel hot mot kulturella och
miljömässiga värden som kulturmiljövården förväntas försvara.
RAÄ vill särskilt peka på de negativa konsekvenserna av en
hårt driven omställning inom jordbruksnäringen som radikalt kan
förändra den öppna och omväxlande kulturlandskapsbilden, det
starkt rationaliserade byggandet som leder till en förflackning
av byggnadskulturen i landets olika delar, nybyggandet i
städernas centrum som flerstädes sker i en form och skala som
avslöjar bristande respekt för värdena i den historiskt
framvuxna stadsbilden samt den ökade bilismen som orsakar
accelererande skador på byggnader och kulturföremål.
För att möta dessa hot behövs ett utvidgat ansvarstagande och
ett utvecklat samarbete mellan myndigheter, förvaltningar och
fastighetsägare. Av stat och kommun krävs omfattande och
kraftfulla insatser i form av information, tidiga samråd i
planeringen, regleringsåtgärder och ekonomiska satsningar.
Riksdagens forskningspolitiska beslut våren 1990 (prop.
1989/90:90, bet. KrU23, rskr. 334) innebär bl.a. att de
särskilda medel till kulturmiljövårdsforskning som disponeras av
riksantikvarieämbetet räknades upp med 2 milj.kr. för budgetåret
1990/91 och med 4 milj.kr. för vardera budgetåren 1991/92 och
1992/93. Bland de tre områden som enligt forskningspropositionen
borde komma i förgrunden för satsningarna var forskning om
bebyggelsemiljöns förändring. I detta sammanhang betonades även
den del av ansvaret för kulturmiljöforskningen som tillkommer
bl.a. statens råd för byggnadsforskning.
Utskottet
I detta betänkande tar utskottet upp fem under allmänna
motionstiden 1990 väckta motioner vari föreslås olika åtgärder
för att bevara och dokumentera vissa unika kulturmiljöer.
Enligt motion Kr218 (s) bör särskilda fonder skapas för att
säkerställa att bruks- och gruvmiljöerna i norra Uppland kan
bevaras. I motion Kr368 (m) förordas att ett speciellt stöd för
bevarande av industrimiljöer inrättas i form av antingen ett
särskilt industriminnesanslag eller genom att en bestämd andel
av byggnadsvårdsanslaget avsätts för detta ändamål (yrkande 2).
Utskottet har i det föregående redovisat att en särskild
arbetsgrupp med företrädare för länsstyrelsen i Upplands län,
berörda kommuner och organisationer söker finna former för att
de uppländska vallonbruken -- i första hand Lövstabruk,
Österbybruk, Forsmark och Söderfors -- skall kunna leva vidare
utan kontinuerliga samhälleliga bidrag.
Med anledning av motionsförslagen vill utskottet erinra om att
utredningen om förvaltningen av vissa kulturmiljöer (U 1988:14)
har i uppgift att bl.a. undersöka möjligheterna att skapa
förbättrade förutsättningar för förvaltningen av vissa
kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer, särskilt
herrgårdar och industriminnen. Målet bör enligt direktiven vara
att både stärka svensk turistnäring och tillföra byggnadsvården
resurser. I utredningsuppdraget ingår även att studera
möjligheterna att bygga upp resurser t.ex. i form av en
stiftelseanknuten fond genom donationer eller intressentbidrag.
Enligt vad utskottet inhämtat avser utredningen att slutföra
sitt arbete under innevarande år.
Utskottet anser att resultatet av pågående utredningsarbete
inte bör föregripas. Motion Kr218 och motion Kr368 i här aktuell
del (yrkande 2) avstyrks således.
Förslag som syftar till att statligt stöd skall lämnas till
två regionala projekt förs fram i motionerna Kr203 (s) och Kr352
(c). I den sist nämnda motionen framhålls att om Sala
silvergruva med tillhörande gruvmiljö skall kunna bevaras krävs
särskilda statliga bidrag. Förslaget i motion Kr203 syftar till
att statligt stöd skall lämnas för genomförande av ett projekt i
vilket verksamheten vid Kockums varv och dess betydelse för
utvecklingen i Malmöregionen skall dokumenteras. Avsikten är att
få till stånd ett särskilt Sjöfartens Hus/Kockums hus.
I ett föregående avsnitt i betänkandet har utskottet redovisat
motionärernas motivering. Utskottet har vidare lämnat vissa
upplysningar om de åtgärder som vidtas regionalt.
Utskottet vill med anledning av motionerna först erinra om att
statligt driftbidrag utgår dels till tio centrala museer, dels
till den regionala museiorganisationen. Sådant statligt
driftbidrag utgår inte till lokala museer. I den regionala
museiverksamheten förekommer det att lokala museer till viss del
ingår som en avdelning eller motsvarande i den regionala
museiorganisationen och därmed kan få del av det statliga
driftbidraget. Riksdagen eller regeringen bestämmer emellertid
inte hur den regionala museiverksamheten skall organiseras. Inte
heller är frågan om inrättande av lokala museer en fråga för
riksdag och regering. Detta är frågor för den regionala
museiorganisationen resp. huvudmän för lokala museer.
En mindre del av de medel som disponeras av statens kulturråd
under anslaget Bidrag till utvecklingsverksamhet inom
kulturområdet m.m. får användas för stöd till arbetslivsmuseer
(SFS 1984:460).
Vidare vill utskottet peka på att riksdagen vid förra
riksmötet beslöt att anslaget till kulturmiljövård skulle
förstärkas med sammanlagt 11 milj.kr. varav 5 milj.kr. skulle
avse vård och levandegörande av kulturmiljöer och kulturminnen.
Dessa medel bör enligt vad som angavs i budgetpropositionen ges
till projekt där förutsättningarna finns för ett fortsatt
engagemang hos enskilda, konsumenter och organisationer i
uppgiften att levandegöra kulturmiljön. Riksdagsbeslutet innebar
även en kraftig ökning av statsbidraget till de regionala
museerna för budgetåret 1990/91. Utskottet framhöll i detta
sammanhang att en fördelningsgrund för grundbeloppen som bör
tillmätas särskild vikt är det regionala ansvarstagandet, vilket
innefattar ansvar för det som är utmärkande och särpräglat för
den egna regionen och för en verksamhet ute i länet.
För Sala silvergruva och dess miljö håller som redovisats i
det föregående en plan på att utarbetas inom
riksantikvarieämbetet i samråd med Sala kommun. Med hänvisning
härtill samt till att resultatet av pågående utredningsarbete
bör avvaktas avstyrker utskottet motion Kr352.
I fråga om det s.k. Kockumsprojektet har utskottet i det
föregående redovisat att Malmö kommun tillsatt en särskild
arbetsgrupp med uppgift att undersöka möjligheterna att
genomföra detta projekt. I sammanhanget kan nämnas att statens
kulturråd vid fördelningen av grundbelopp för innevarande
budgetår tilldelat Malmö museer 35 grundbelopp, vilket innebär
en ökning med åtta belopp jämfört med föregående budgetår.
Ökningen gäller fr.o.m. den 1 januari 1991.
Motionsförslag om statligt stöd till dokumentation av
verksamheten vid Kockums varv i Malmö har utskottet avstyrkt
våren 1987. I sitt av riksdagen godkända betänkande KrU
1986/87:21 framhöll utskottet att i den mån insatser behöver
göras på ett insamlingsområde som inte i tillräcklig grad
uppmärksammats eller helt förbisetts, detta i första hand får
ske inom den nuvarande museiorganisationens ram exempelvis genom
riktade insatser. Med hänvisning härtill och med beaktande av
det planeringsarbete som pågår i Malmö avstyrker utskottet
motion Kr203.
I motion Kr374 (c) föreslås att riksdagen skall göra ett
uttalande om vikten av att unika stadsmiljöer bevaras. Med
anledning av motionen vill utskottet anföra följande.
Riksantikvarieämbetet tog i anslagsframställningen för
budgetåret 1990/91 upp frågan om hur det fortsatta arbetet med
att integrera kulturmiljövården i samhällsplaneringen borde
bedrivas. Myndigheten framhöll att detta arbete bl.a. skulle
inriktas på att finna former för samverkan mellan stat, kommun,
organisationer och enskilda för gemensamma insatser till skydd
för kulturminnen och kulturmiljöer. Vidgningen av
kulturmiljövårdens arbetsfält sammanhänger enligt ämbetet i hög
grad med den snabba förändringsprocess som pågår i det svenska
samhället. Myndigheten pekade bl.a. på att nybyggandet i
städernas centrum på många håll sker i en form och skala som
avslöjar bristande respekt för värdena i den historiskt
framvuxna stadsbilden.
Utskottet vill även erinra om att riksdagens beslut om
forskning våren 1990 innebär bl.a. en väsentlig höjning av de
särskilda medel till kulturmiljöforskning som
riksantikvarieämbetet disponerar. I forskningspropositionen
angavs forskning om bebyggelsemiljöns förändring som ett av de
tre områden som borde komma i förgrunden för satsningar.
Enligt vad utskottet inhämtat avser riksantikvarieämbetet att
genomföra ett projekt om samhällsplanering, stadsbyggande och de
ekonomiska villkoren för bevarande. Projektet syftar till att
finna en form för att budgetera och finansiera en verksamhet för
bevarandeplanering. Projektet skall genomföras under 1991 och
1992 i nära samverkan med de myndigheter och organisationer som
berörs av problemen.
Mot här angiven bakgrund konstaterar utskottet att den av
motionärerna aktualiserade frågan uppmärksammas av ansvariga
myndigheter. En framställning från riksdagens sida till
regeringen enligt yrkande 2 i motion Kr374 är alltså inte
erforderlig.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande vallonbruken i Uppland
att riksdagen avslår motion 1989/90:Kr218,
2. beträffande industrimiljövården
att riksdagen avslår motion 1989/90:Kr368 yrkande 2,
3. beträffande Sala silvergruva
att riksdagen avslår motion 1989/90:Kr352,
4. beträffande dokumentation av svensk varvsindustri
att riksdagen avslår motion 1989/90:Kr203,
5. beträffande bevarande av unika stadsmiljöer
att riksdagen avslår motion 1989/90:Kr374 yrkande 2.
res. (c)
Stockholm den 25 oktober 1990
På kulturutskottets vägnar
Ingrid Sundberg
Närvarande: Ingrid Sundberg (m), Åke Gustavsson (s), Berit
Oscarsson (s), Lars Ernestam (fp), Jan Hyttring (c), Anders
Nilsson (s), Lars Ahlmark (m), Sylvia Pettersson (s), Erkki
Tammenoksa (s), Lars Ahlström (m), Ingegerd Sahlström (s), Ulla
Berg (s), Lola Björkquist (fp), Ulla Johansson (s), Stina
Eliasson (c), Elisabeth Persson (v) och Ragnhild Pohanka (mp).
Reservation
Bevarande av unika stadsmiljöer (mom. 5)
Jan Hyttring och Stina Eliasson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11
börjar med "Mot här" och slutar med "inte erforderlig" bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser liksom motionärerna att det är viktigt att
unika stadsmiljöer så långt möjligt skyddas och bevaras.
Förändringar i stadsmiljön bör ske successivt och med stor
varsamhet. Det finns risk för att den omdaning av städernas
centrala delar som på många håll nu sker medför att kulturella
och miljömässiga värden hotas. För att motverka denna utveckling
behövs ett utvidgat ansvarstagande och ett utvecklat samarbete
mellan myndigheter, förvaltningar och fastighetsägare.
dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
5. beträffande bevarande av unika stadsmiljöer
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Kr374 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.