I betänkandet behandlar utskottet motionsvis framförda förslag
om olika insatser för att bevara och stärka det Tornedalsfinska
språket och kulturen i Tornedalen. Utskottet avstyrker förslagen
i motionen.
Motion
1989/90:Kr289 av Bruno Poromaa (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
behovet av att de finsktalande tornedalingarna erkänns som en
ursprunglig inhemsk minoritet i likhet med samerna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utökande av ortnamnsrådet och dialekt- och
ortnamnsarkiven samt svenskt visarkivs (DOVA) styrelse med en
ledamot för Tornedalsfinskan,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att de genuina Tornedalsfinska ortnamnen
antecknas i fastighetsregistret, sätts ut på kartor,
vägvisningsskyltar, ortskyltar m.m.
Motionären framhåller att Tornedalsfinskan är en viktig
kulturbärare i den östra delen av Norrbottens län. Språket är en
viktig broförbindelse till det finskspråkiga Finland. Det är
därför viktigt att Tornedalsfinskan bevaras och vårdas. Om detta
inte sker kommer detta minoritetsspråk och denna kultur ej att
överleva, hävdar motionären.
Han anför vidare att de finska och samiska ortnamnen i likhet
med de svenska namnen är bärare av en kultur och är levande
fornminnen. Ortnamnen är språkliga minnesmärken och bär som
sådana vittnesbörd om en långvarig bosättning. Ortnamnen ger
belägg för att de finsktalande Tornedalsborna är en ursprunglig
inhemsk minoritet i likhet med samerna. Motionären anser därför
att samerna och de finsktalande tornedalingarna har en
särställning gentemot såväl majoritetsbefolkningen som andra
minoritetsgrupper som tillkommit genom senare tiders invandring
till vårt land.
Om de Tornedalsfinska ortnamnen skall kunna fortleva krävs
enligt motionen att de i så stor utsträckning som möjligt
används i officiella sammanhang. Motionären poängterar vikten av
att de ursprungliga finska ortnamnen används. Han erinrar om att
vissa genuina Tornedalsfinska ortnamn i fastighetsregistret
ändrades i samband med fastighetsbeteckningsreformens
genomförande 1987--88 i de tre Tornedalskommunerna Haparanda,
Övertorneå och Pajala. Motionären påpekar att i det år 1985
inrättade ortnamnsrådet inom statens lantmäteriverk ingår
företrädare för myndigheter, organisationer, universitet och de
svenska sameorganisationerna. Någon ledamot för bevakande av
kulturvärdena och språkvården i de Tornedalsfinska ortnamnen
saknas dock. Han anser att det är befogat att ortnamnsrådet
utökas med en ledamot för de Tornedalsfinska ortnamnen. Vidare
bör de genuina Tornedalsfinska ortnamnen antecknas i
fastighetsregistret, sättas ut på kartor, vägvisningsskyltar,
ortskyltar m.m. Han förordar vidare att i styrelsen för
myndigheten dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv
skall ingå en ledamot som representerar det Tornedalsfinska
språket.
Vissa uppgifter i anslutning till motionen
Den tornedalska kulturen och språket
Den aktuella språksituationen i Tornedalen kännetecknas av att
området, som omfattar Haparanda, Övertorneå, Pajala, Gällivare
och Kiruna kommuner, är tvåspråkigt; dels talas Tornedalsfinska,
dels svenska. Bakgrunden till tvåspråkigheten är följande.
Tornedalen, en enhetlig kulturbygd med starka finska särdrag,
delades vid fredsslutet 1809 i två delar. Det finska språket var
dock under lång tid i huvudsak allenarådande även inom den
svenska halvan av Tornedalen liksom i den s.k. finnbygden i
övrigt. Fram till 1880-talet bedrevs skolundervisningen i
finskspråkiga bygder praktiskt taget undantagslöst på finska.
Under 1800-talets senare hälft inledde statsmakterna i
Tornedalen en försvenskning som var motiverad bl.a. av
säkerhetspolitiska skäl. 1888 inrättades s.k. statsskolor i
Tornedalen. De bekostades av staten och kunde inrättas i
finnbygden under förutsättning att undervisning bedrevs
uteslutande på svenska. I början på 1920-talet var skolväsendet
i finnbygden helt försvenskat.
Finska språket infördes som frivilligt ämne i den
finskspråkiga bygdens forsättningsskolor år 1935 efter beslut av
statsmakterna. År 1957 meddelade skolöverstyrelsen att ingen
elev skulle förbjudas tala finska under rasterna i skolan eller
i skolhemmen (cirkulär från skolöverstyrelsen 24 september
1957). Sådana förbud fanns då vid många skolor. År 1958 fastslog
skolöverstyrelsen (cirkulär 1958:37) att språkfrågan i den
finsktalande bygden inte längre var en nationalitetsfråga eller
en fråga om svenskt eller finskt. Det var i stället de
kulturella och praktiska aspekterna som skulle beaktas och vara
bestämmande för myndigheternas handlande.
I samband med att regering och riksdag våren 1985 lade fast
principerna för hemspråksundervisning inkl. särskilda åtgärder
för finskspråkiga elever (prop. 1984/85:100, bil. 10, bet.
UbU12, rskr. 149) beslöts på grundval av förslag från språk- och
kulturarvkommittén om särskilda åtgärder för finskspråkiga
elever i grundskolan. Beslutet innebar att en särskild
pedagogisk utvecklingsverksamhet skulle inledas i vissa
kommuner, bl.a. Haparanda, med tonvikt på Tornedalsfinskan.
Regeringen har i juni 1987 föreskrivit (SÖ-FS 1987:113) att
Haparanda kommun i samverkan med Torneå stad får anordna
försöksverksamhet med tvåspråkig undervisning inom grundskolan i
Haparanda under läsåren 1987/88--1992/93. Denna
försöksverksamhet har inletts hösten 1989.
Vid lärarhögskolan i Luleå är undervisningen inriktad mot
flerkulturalism och då främst mot de egna minoriteterna samer
och tornedalingar. I lärarutbildningen ingår en obligatorisk
kurs som tar upp livsvillkor på Nordkalotten. I en
utbildningslinje ges fördjupad utbildning i Tornedalsfinska och
samiska.
Ett lexikon som upptar Tornedalsfinska uttryck samt
motsvarande uttryck på både rikssvenska och riksfinska håller på
att utarbetas med stöd bl.a. från länsskolnämnden i Norrbotten
och statens kulturråd.
Föreningen Nordens Norrbottensdistrikt har ordnat sommarkurser
i Tornedalsfinska. Deltagarna i kurserna kommer både från
svenska och finska Tornedalen. Kurserna syftar till att ge
träning i att muntligt och skriftligt använda Tornedalsfinska,
att arbeta med Tornedalskulturen och att skapa kontakter mellan
svenska och finska lärare i Tornedalen.
I syfte att verka för att bevara och utveckla kulturen och
språket i Tornedalen bildades år 1981 Svenska tornedalingars
riksförbund -- Tornionlaaksolaiset (STR-T). Förbundet har ca
3000 medlemmar och två lokalavdelningar, varav en i Stockholm
och en i Kiruna. Förbundet ger sedan år 1982 ut tidskriften MET
samt har ordnat seminarier och bedrivit kurser inom bl.a.
folkmusik, historia och teater samt skrivarkurser på
Tornedalsfinska. Teaterkurserna har resulterat i bildandet av en
teaterförening -- Tornedalsteatern -- som uppfört pjäser på
Tornedalsfinska. I STR-Ts verksamhet har även ingått att
arrangera temadagar i förskolor och skolor. Vidare har förbundet
ordnat musikfestivaler i syfte att lyfta fram musiktraditionerna
i Tornedalen.
På initiativ av STR-T bildades år 1988 Stiftelsen Meän
Akateemi--Academia Tornedaliensis. Stiftelsen har i uppgift att
verka för att förvalta och utveckla kulturarvet på Nordkalotten,
i första hand den tornedalska och kvänska kulturen. Stiftelsen
skall såväl i historiskt som i nutids- och framtidsperspektiv
initiera och genomföra aktiviteter på olika områden som
folkbildning, utbildning och dokumentation.
Samernas ställning i Sverige
År 1977 beslutade statsmakterna om vissa insatser för samerna
(prop. 1976/77:80, bet. KrU43, rskr. 289). I propositionen, som
byggde på sameutredningens slutbetänkande (SOU 1975:99 och 100)
Samerna i Sverige. Stöd åt språk och kultur uttalade
föredragande statsrådet bl.a. följande om samerna som
ursprunglig befolkning och etnisk minoritet i Sverige.
För egen del ansluter jag mig till den allmänna syn
beträffande samerna som utredningen redovisar. Det bör således
klart uttalas att samerna utgör en etnisk minoritet i Sverige,
som, i egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land,
intar en särskild ställning både gentemot majoritetsbefolkningen
och andra minoritetsgrupper. Vid utbyggnaden av samhällets stöd
till samekulturen måste man ge utrymme åt även andra bedömningar
än de som kan göras beträffande övriga minoritetsgrupper i det
svenska samhället. Det ligger ett särskilt ansvar i att stödja
samiska organisationer och institutioner, och i att hävda ett
samiskt näringsunderlag, framför allt inom rennäringen, för att
den samiska kulturen över huvud taget skall kunna bestå.
I propositionen erinrade föredragande statsrådet om de mål och
riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken som antagits
av 1975 års riksdag (prop. 1975:26, InU:6, rskr. 160). Han ansåg
det naturligt att målen för samhällets insatser för den samiska
minoriteten har sin utgångspunkt i de mål som har fastslagits
för minoritetspolitiken i stort, nämligen jämlikhet, valfrihet
och samverkan.
Sameutredningen som tillkallades i maj 1983 föreslår i
betänkandet (SOU 1989:41) Samerätt och sameting att samernas
särskilda ställning som etnisk minoritet och urbefolkning i
Sverige markeras i regeringsformen. Vidare föreslås en särskild
lag om samiska förhållanden, en samelag. Denna lag innehåller
bestämmelser om främjande av samiskt kultur- och samfundsliv,
främst genom att ett representativt, folkvalt samiskt organ --
ett sameting -- inrättas.
Samelagen skall enligt utredningsförslaget innehålla en
definition enligt vilken i lagen med same avses den som anser
sig vare same och som gör sannolikt
1. att han lärt sig samiska som första språk,
2. att någon av hans föräldrar, far- eller morföräldrar lärt
sig samiska som första språk eller
3. att någon av hans föräldrar är eller varit upptagen i
röstlängd till sametinget.
Ortnamn
Regering och riksdag lade våren 1985 fast vissa principer för
ortnamnsverksamheten (prop. 1984/85:100 bil. 10, bet. KrU16 p.
28, rskr. 253). I den av riksdagen i denna del godkända
propositionen framhölls att det är av stort kulturhistoriskt och
socialt värde att de nedärvda ortnamnen vårdas och bevaras och
att ny namngivning sker så att kulturarvet skyddas. Statens
lantmäteriverk (LMV) gavs en allmänt samordnande uppgift när det
gäller ortnamnsfrågorna. LMV skall samråda med dialekt- och
ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv och riksantikvarieämbetet.
Namngivningen på de allmänna kartorna bör vara normerande.
Postverket, televerket, sjöfartsverket, statens järnvägar,
luftfartsverket, byggnadsstyrelsen och vattenfallsverket bör i
förekommande fall samråda med berörda kommuner i
namngivningsfrågor. Ett särskilt ortnamnsråd knutet till LMV
inrättades. Rådet som är ett samarbetsorgan för myndigheter och
intressen inom ortnamnsverksamheten bör bl.a. lämna kommunerna
stöd när de fastställer riktlinjer för namngivning och namnvård
inom sina områden.
I propositionen behandlades även frågan om ortnamn i
flerspråkiga områden. I detta sammanhang framhöll föredragande
statsrådet -- kulturministern -- att en viktig utgångspunkt för
bedömningar i frågor om ortnamn i flerspråkiga områden är att
språket har en avgörande betydelse som kulturbärare. De finska
och samiska ortnamnen är i likhet med de svenska namnen bärare
av en levande kultur och kulturhistoria. En förutsättning för
att de skall kunna leva vidare är att de i så stor utsträckning
som möjligt används jämsides i officiella sammanhang t.ex. på
kartor och vägskyltar.
Vidare erinrade kulturministern om att Förenta nationerna har
antagit en resolution om behandling av ortnamn i
minoritetsspråksområden. Ortnamn i sådana områden bör
fastställas i samarbete med minoritetsbefolkningen, och vid
fastställandet bör minoritetsspråkets skrivsätt användas.
Samiskan som talas över nationsgränser bör ges en enhetlig
behandling över gränserna.
Mot denna bakgrund ansåg kulturministern att stor hänsyn måste
tas till de samiska och finska minoriteterna i norra Sverige vid
fastställandet av namn på kartor och i samband med vägskyltning
m.m. De av LMV fastställda kartnamnen bör vara normerande.
Ortnamn i flerspråkiga områden skall återges på de språk som
talas i området. Även det av minoriteterna tillämpade
skrivsättet bör användas. Han menade att hänsynen till
minoriteterna bör innebära att i de områden där ursprungliga
samiska namn finns bör dessa användas och återges med adekvat
samisk ortografi. Samma synsätt bör användas i fråga om de
finska ortnamnen i Tornedalen.
Behandlingen av finska ortnamn i fastighetsregistret i
Norrbotten aktualiserades under sommaren 1987. Bakgrunden var
att under 1988 den s.k. fastighetsdatareformen skulle genomföras
för kommunerna i Haparanda och Luleå domsagor. I detta arbete
ingick även en översyn av fastighetsbeteckningarna. I
sammanhanget aktualiserades frågan om hur tvåspråkiga ortnamn
skall redovisas i fastighetsregistret, där endast ett namn i
varje fastighets beteckning angavs. Ortnamnsrådet vid LMV
uttalade sig för att dubbla namn borde införas i det nya
fastighetsregistret. Länsstyrelsen i Norrbotten avstyrkte efter
att ha hört berörda kommuner i remissyttrande till LMV införande
av dubbla namn. Med hänsyn bl.a. härtill samt till att
fastighetsregistret har ett konsekvent genomfört registersystem
med en enda riksunik beteckning för varje fastighet beslöt LMV
att dubbla namn inte skall förekomma i fastighetsregistret.
Verket förklarade dock att det avser att arbeta för att kartorna
på sikt skall spegla tvåspråkighet när detta är praktiskt
möjligt. LMV avsåg också att ta upp frågan om dubbel
namnredovisning med vägverket.
På Sverigekartans nordliga blad som nyligen utkommit anges för
flera orter dubbla namn. Vägverket avser att märka vägskyltar
med dubbla namn.
I ortnamnsrådet ingår representanter för lantmäteriverket,
postverket, vägverket, riksantikvarieämbetet, universiteten
(institutionen för nordiska språk i Uppsala), DOVA, svenska
språknämnden, Riksförbundet för hembygdsvård samt för vissa
samiska organisationer.
Det finns möjlighet att vid behov adjungera representanter för
andra institutioner eller organisationer. Enligt uppgift från
LMV har så skett vid något tillfälle med företrädare för Svenska
tornedalingars riksförbund.
Dialekt- och ortnamnsarkiven och svenskt visarkiv (DOVA)
DOVA har till uppgift att insamla, bevara, bearbeta, publicera
och tillhandahålla svenskt, samiskt och finskt dialekt-,
ortnamns-, personnamns- och folkminnesmaterial i riket,
ombesörja statliga ortnamnsundersökningar, handlägga ärenden om
fastställande av ortnamn m.m. Vidare skall myndigheten insamla,
sammanställa, bearbeta, publicera och tillhandahålla svenskt
vismaterial, material om folkmusik samt material om den svenska
jazzens historia.
Myndigheten leds av en styrelse om sex personer tillsatta av
regeringen. I styrelsen ingår dessutom två
personalrepresentanter.
Av styrelsemedlemmarna representerar två ämnet nordiska språk,
en ämnet etnologi och en ämnet musikvetenskap. Vidare ingår i
styrelsen en representant för Riksförbundet för hembygdsvård.
Tidigare riksdagsbehandling
Motionsförslag om insatser för att bevara och stärka det
Tornedalsfinska språket och kulturen i Tornedalen har utskottet
behandlat åren 1987 och 1989. Vid båda dessa tillfällen
konstaterade utskottet (bet. KrU 1987/88:4, 1989/90:KrU8) att en
rad åtgärder vidtagits i nämnda syfte och anförde att det är
angeläget att de insatser som görs stöds av ansvariga
myndigheter. Motionerna avstyrktes av utskottet och avslogs av
riksdagen.
Utskottet
Det är enligt motion Kr289 (s) viktigt att det Tornedalsfinska
språket och därmed även den Tornedalsfinska kulturen bevaras och
vårdas.
Motionären hävdar att de finsktalande tornedalingarna är en
ursprunglig inhemsk minoritet i likhet med samerna. Han anser
därför att samerna och de finsktalande tornedalingarna intar en
särställning både gentemot majoritetsbefolkningen och andra
minoritetsgrupper som tillkommit genom senare tiders invandring
till vårt land. I motionen föreslås att riksdagen skall göra en
framställning till regeringen om behovet av att de finsktalande
tornedalingarna erkänns som en ursprunglig inhemsk minoritet i
likhet med samerna (yrkande 1).
Utskottet har i det föregående redovisat de överväganden som
statsmakternas beslut år 1977 om insatser för samerna (prop.
1976/77:80, bet. KrU 43, rskr. 289) byggde på. Utskottet har
även lämnat vissa uppgifter om bakgrunden till den nuvarande
språksituationen i Tornedalen.
Den Tornedalsfinska befolkningen anses historiskt sett
representera den ursprungliga inhemska befolkningen. Utskottet
finner nu liksom vid behandlingen åren 1987 och 1989 av
motionsförslag om stöd för att bevara kulturen och språket i
Tornedalen att det är viktigt att de ansträngningar som görs får
ett aktivt stöd från ansvariga myndigheter. Utskottet finner
alltså att det finns vägande skäl att i positiv anda pröva
konkreta förslag ägnade att bevara och utveckla det
Tornedalsfinska kulturarvet. Utskottet är inte berett att
föreslå riksdagen att göra en sådan framställning till
regeringen som motionären förordar. Utskottet avstyrker alltså
motionen i motsvarande del (yrkande 1).
I motionen förordas också att det till statens lantmäteriverk
knutna ortnamnsrådet skall utökas med en representant för
Tornedalsfinskan. Vidare föreslås att styrelsen för myndigheten
dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv (DOVA) skall
utökas med en ledamot för Tornedalsfinskan.
Utskottet har i det föregående redovisat sammansättningen av
DOVASs styrelse. Av de sex styrelsemedlemmarna är fem
representanter för olika humanistiska universitetsämnen medan en
medlem representerar Riksförbundet för hembygdsvård. Utskottet
konstaterar att det inte finns någon representant i styrelsen
vare sig för det finska eller för de samiska språken. Utskottet
anser att det liksom hittills får ankomma på regeringen att med
beaktande av DOVAs ansvarsområde besluta om styrelsens
sammansättning.
Beträffande ortnamnsrådets sammansättning har utskottet i den
redovisning som lämnats i det föregående påpekat att det finns
möjlighet att vid behov adjungera företrädare för andra
intressen än dem som nu är representerade i rådet. Enligt vad
utskottet inhämtat har ortnamnsrådet vid något tillfälle till
sig adjungerat företrädare för Svenska tornedalingars
riksförbund. Med hänvisning till det anförda anser utskottet att
någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen i här aktuell
del inte är påkallad (yrkande 2).
Motionären vill också att de genuina Tornedalsfinska ortnamnen
skall antecknas i fastighetsregistret, sättas ut på kartor,
vägvisningsskyltar, ortskyltar m.m.
Behandlingen av finska ortnamn i fastighetsregistret i
Norrbottens län aktualiserades -- som utskottet redovisat i det
föregående -- sommaren 1987. Med hänsyn till att
fastighetsregistret har ett konsekvent genomfört registersystem
med en enda riksunik beteckning för varje fastighet beslöt
lantmäteriverket -- efter att ha hört länsstyrelsen i Norrbotten
-- att dubbla namn inte skall förekomma i fastighetsregistret.
Med hänsyn härtill anser utskottet att någon riksdagens åtgärd
med anledning av motionen i denna del (yrkande 3 delvis) inte är
påkallad.
I fråga om angivande av de Tornedalsfinska ortnamnen på kartor
och vägskyltar vill utskottet erinra om att på de nyutkomna
nordliga bladen av Sverigekartan har flera orter fått dubbla
namn. Enligt vad utskottet inhämtat avser vägverket att märka
vägskyltar med dubbla namn -- alltså samiska, resp. finska,
namn. Enligt utskottets mening är motionen i denna del (yrkande
3 delvis) härigenom delvis tillgodosedd.
Utskottet vill i anslutning till behandlingen av yrkandet om
ortnamn nämna att utskottet i betänkande 1990/91:KrU6 kommer att
behandla motionsförslag om lagskydd för ortnamn.
Hemställan
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motion 1989/90:Kr289.
Stockholm den 4 oktober 1990
På kulturutskottets vägnar
Ingrid Sundberg
Närvarande: Ingrid Sundberg (m), Åke Gustavsson (s), Maja
Bäckström (s), Berit Oscarsson (s), Lars Ernestam (fp), Jan
Hyttring (c), Anders Nilsson (s), Lars Ahlmark (m), Sylvia
Pettersson (s), Leo Persson (s), Stina Gustavsson (c), Alexander
Chrisopoulos (v), Kaj Nilsson (mp), Ingegerd Sahlström (s), Ulla
Berg (s), Göran Åstrand (m) och Lola Björkquist (fp).