I betänkandet behandlar utskottet de förslag om registrering
och dokumentation av de statliga museernas samlingar som lagts
fram i riksdagens revisorers förslag 1989/1990:16. Revisorernas
förslag syftar till en bättre kontroll av museernas samlingar.
För att inhämta ytterligare information och synpunkter
beträffande revisorernas förslag har utskottet ordnat en
utfrågning med företrädare för utbildningsdepartementet, statens
konstmuseer, naturhistoriska riksmuseet, medelhavsmuseet och
Nordiska museet.
Med hänvisning till att det på de statliga museerna finns
föremål som har stor betydelse för svenskt kulturarv eller som i
övrigt har stort värde konstaterar utskottet att det är en
självklar uppgift för museerna att ha en noggrann kontroll över
samlingarna. Utskottet anser att det i första hand bör ankomma
på vederbörande museistyrelse att besluta om på vilken nivå och
på vilket sätt registrering och dokumentation av samlingarna bör
genomföras. Därutöver bör enligt utskottets mening regeringen
pröva vilka åtgärder som bör vidtas för att en förbättrad
kontroll av de statliga museernas samlingar skall kunna
åstadkommas.
Med hänvisning till vad som redovisas i betänkandet biträder
utskottet inte förslag av revisorerna om ett särskilt
riksdagsuttalande om extern revision av museisamlingarna.
I fråga om användning av ADB för registrering och
dokumentation noterar utskottet att de statliga museerna i stor
utsträckning använder ADB för att registrera samlingarna samt
att ett samarbete på detta område har inletts mellan de statliga
och regionala museerna. Utskottet menar bl.a. att det är
viktigt att detta samarbete fortsätts och vidareutvecklas.
Riksdagens revisorers förslag
Riksdagens revisorer har granskat hur befintliga
registrerings- och dokumentationsrutiner fungerar i fråga om de
statliga museernas kontroll över sina samlingar. Efter
verkställd granskning har revisorerna avgivit förslag 1989/90:16
till riksdagen. Revisorernas granskning redovisas i den vid
förslaget fogade rapporten (1989/90:8) Registrering och
dokumentation av de statliga museernas samlingar.
I nämnda förslag -- riksdagens revisorers förslag (1989/90:16)
angående registrering och dokumentation av de statliga museernas
samlingar -- hemställer riksdagens revisorer att riksdagen ger
regeringen i uppdrag att lägga fram förslag om en förbättrad
kontroll över de statliga museernas samlingar i enlighet med
revisorernas förslag. Förslaget redovisas av revisorerna på
följande sätt.
Även om de statliga museerna uppvisar en splittrad bild i
fråga om samlingsstrukturen bör enligt revisorernas mening vissa
minimikrav gälla för museerna i fråga om registrering och
dokumentation av samlingarna. Sålunda skall man av
registreringen kunna utläsa vad som finns i samlingarna och var
enstaka föremål befinner sig.
Dessa krav tjänar två syften, nämligen dels att skapa utrymme
för museernas registrerings- och revisionsarbete, dels att ge
grund för extern revision.
För närvarande saknas centrala föreskrifter som klart anger de
förutsättningar som skall gälla för museernas verksamhet i fråga
om handhavandet av samlingarna. Sålunda föreligger enligt
museernas instruktioner endast skyldighet att vårda,
förteckna, vetenskapligt bearbeta och genom nyförvärv berika
de samlingar som anförtrotts dem. Skärpta regler bör därför
utfärdas.
Det finns självklart skillnader i samlingarnas struktur som
också medför skillnader i ambitionsnivåerna hos de skilda
museerna. Därför bör för varje museum finnas ett styrelsebeslut
i vilket det slås fast den nivå och det sätt på vilket
registreringen skall genomföras. De minimikrav som anges i
rapporten bör därvid uppfyllas, dvs. det skall finnas
föreskrifter om vad som skall ingå i samlingarna, var föremålen
förvaras och, om föremålen förflyttas, var de då är.
Det är vidare nödvändigt att man, genom externa revisioner av
regeringens revisionsorgan, följer upp och kontrollerar
museernas innehav. För att sådana revisioner skall kunna
genomföras är det nödvändigt att det finns interna
revisionsprotokoll mot vilken extern revision kan företas.
Erforderliga förutsättningar för museerna att genomföra
registrering med hjälp av datamedium bör vidare skapas.
Revisorerna har som framgår av rapporten (s. 22) låtit
genomföra ett försök i mindre skala med datorbaserad
registrering och dokumentation med utgångspunkt i en i Canada
utarbetad modell. Försöket kunde, som också redovisas i
rapporten, efter en relativt kort tid bedömas ge mycket gott
resultat. Revisorerna förordar att möjligheterna att införa och
vidareutveckla metoden för svenskt vidkommande undersöks.
Kostnaderna för att etablera ett system måste bedömas efter de
behov som föreligger för varje typ av museum.
Utskottet sammanfattar i ett senare avsnitt i fyra punkter
revisorernas förslag.
Ärendets beredning
Utskottet har ordnat en utfrågning beträffande revisorernas
förslag. Därvid har information lämnats och synpunkter framförts
av företrädare för utbildningsdepartementet, statens
konstmuseer, naturhistoriska riksmuseet, medelhavsmuseet och
Nordiska museet. I samband med utfrågningen överlämnades två
promemorior med synpunkter på revisorernas förslag om
dataregistrering av museernas samlingar (bil. 1 och 2). Vad som
förekommit vid utfrågningen framgår av bil. 3 till betänkandet.
Utredningschefen vid riksdagens revisorer Bo Willart har --
sedan han tagit del av vad som framkommit vid utfrågningen --
lämnat viss kompletterande upplysning rörande de förslag som
riksdagens revisorer fört fram.
Sammanfattning av riksdagens revisorers granskning
I den inledningsvis angivna rapporten påpekar revisorerna att
i massmedia under hösten 1987 uppmärksammades vissa
missförhållanden angående de statliga museernas registrerings-
och dokumentationsrutiner. Med anledning härav inledde
revisorerna en förstudie. Förstudien byggde i huvudsak på
intervjuer med företrädare för nio museer eller
museiavdelningar, vilka ansetts särskilt lämpade att spegla
olika typer av "museiprofiler". I förstudien konstaterades att
till övervägande del kunde inget av de granskade museerna sägas
ha tillfredsställande kontrollsystem för sina samlingar och att
en övergripande brist är att det inte finns några förordningar
som reglerar hur de statliga museerna skall hantera sina
samlingar. I instruktionerna för de statliga museerna och
stadgarna för stiftelserna Nordiska museet och Sveriges tekniska
museum anges endast att museerna skall vårda, förteckna,
vetenskapligt bearbeta och genom nyförvärv berika de samlingar
och det dokumentationsmaterial som har anförtrotts myndigheten.
Revisorerna ansåg att instruktionens formulering knappast kunde
sägas vara vägledande när det gäller ambitionsnivån för
museernas registrering och dokumentation. Revisorerna
diskuterade därför vad som bör ingå i begreppet förteckna och
gjorde den definitionen att förteckningen skall vara utformad så
att man vet vad som ingår i samlingarna, var föremålen befinner
sig, och om de finns på rätt plats.
Mot den redovisade bakgrunden beslöt revisorerna att
fortsätta sitt granskningsarbete genom en enkät som syftade till
att belysa museernas befintliga rutiner och uttalade önskemål
för att uppfylla erforderliga minimikrav. Enkäten tillställdes
de 41 museer som enligt statens kulturråds nomenklatur
klassificerats som statliga. Frågorna behandlade till största
delen förutsättningarna för uppställda minimikrav beträffande
registrerings- och dokumentationsrutiner, dvs. huruvida
rutinerna motsvarade vad som krävs enligt den ovan gjorda
definitionen av begreppet förteckning. I rapporten lämnades
följande sammanfattning av museernas svar på enkäten.
Samtliga museikategorier uppfattar inre hot (svinn, mänskliga
faktorn m.m.) som de största hoten mot verksamheten. God ordning
och bra kontrollsystem torde väsentligt minska realiserandet av
dessa hot.
Förutsättningarna för att veta vad som finns i samlingarna
genom att exempelvis varje föremål är registrerat och avbildat
kunde uppfyllas av 38 % av museerna. De hinder som förelåg för
en fullständig registrering angavs vara svårigheter att
prioritera dessa arbetsuppgifter gentemot andra, att med den
rådande eftersläpningen skulle det krävas åtskilliga manår för
att uppnå tillfredsställande dokumentation.
Förutsättningarna för att veta var föremålen fanns i
samlingarna genom exempelvis att varje föremål skall ha en
basplats i magasin eller i utställningar och att varje
förflyttning registreras kunde uppfyllas av knappt hälften av
museerna. Frågan om fasta basplatser relaterades ofta till brist
på lämpliga lokaler. De flesta museer som inte redan hade fasta
basplatser önskade att så skulle vara fallet. Anmärkningsvärt är
dock att nästan 50 % av konstmuseerna ansåg det inte vara
genomförbart.
Registrering av förflyttningar ansågs önskvärt av samtliga
kulturhistoriska museer och specialmuseer, där så redan inte
skedde. Bland de naturhistoriska museerna, vars samlingar till
stor del utgör arbetsmaterial, fanns några som ansåg att det
inte var genomförbart att registrera alla förflyttningar. Den
största andelen museer som inte ansåg det vara genomförbart att
registrera förflyttningar fanns emellertid bland konstmuseerna.
Förutsättningarna för att kontrollera om ett visst föremål
finns och finns på rätt plats exempelvis genom intern och/eller
extern inventering bedömdes som ej genomförbart av cirka hälften
av museerna. Intern revision säges inte vara genomförbar
eftersom den är alltför resurskrävande. Museerna tycks därvid
utgått från att man årligen skulle gå igenom hela samlingarna
och inte övervägt att göra stickprov.
-- -- --
Beträffande extern revision anser många att det vore önskvärt
men några hävdar att det inte är möjligt att genomföra sådan
revision eftersom man inte tillåter obehöriga att få tillträde i
sina samlingar.
Granskningen visar enligt vad revisorerna anför i rapporten
att påtagliga brister finns inom de statliga museerna vad avser
kontrollen över de föremål museerna har att hantera, vårda och
bevara. I rapporten redovisas mot denna bakgrund förslag till
åtgärder som med vissa marginella förändringar stämmer överens
med vad som lagts fram för riksdagen.
Revisorerna har -- med utgångspunkt i erfarenheter från en
försöksverksamhet vid medelhavsmuseet som redovisas i
revisorernas förslag -- gjort en översiktlig beräkning av den
arbetsinsats som skulle krävas för att genomföra den
kanadensiska modell som inledningsvis angetts. Denna beräkning
ger vid handen att en registrering av naturhistoriska
riksmuseets fanerogam- och kryptogamherbarium skulle kräva drygt
11 manår, Nordiska museets ca 2 miljoner föremål skulle kräva en
arbetsinsats på 30 manår medan östasiatiska museet med 80 000
föremål skulle behöva 10 manår.
Utskottet
Riksdagens revisorer har gjort en granskning av de statliga
museernas registrering och dokumentation av sina samlingar.
Revisorerna konstaterar att det finns påtagliga brister inom
dessa museer vad avser kontrollen över de föremål museerna har
att hantera. Revisorerna framhåller också att museerna av skilda
skäl -- ekonomiska eller praktiska -- anser sig inte kunna leva
upp till de säkerhetskrav som rimligen bör ställas.
Revisorerna anför att det för närvarande saknas centrala
föreskrifter som klart anger de förutsättningar som skall gälla
för museernas verksamhet i fråga om handhavandet av samlingarna.
Sålunda föreligger enligt museernas instruktioner endast
skyldighet att vårda, förteckna, vetenskapligt bearbeta och
genom nyförvärv berika de samlingar som anförtrotts dem.
Revisorerna anser därför att skärpta regler bör utfärdas.
Utskottet sammanfattar revisorernas förslag på följande sätt.
1. Vissa minimikrav bör gälla för museerna i fråga om
registrering och dokumentation av samlingarna -- av
registreringen skall framgå vad som ingår i samlingarna och var
de skilda föremålen befinner sig.
2. För varje museum bör finnas ett styrelsebeslut i vilket
slås fast den nivå och det sätt på vilket registreringen skall
genomföras. De nämnda minimikraven bör därvid uppfyllas.
3. Det är nödvändigt att museernas innehav följs upp och
kontrolleras genom externa revisioner av regeringens
revisionsorgan. Härför krävs interna revisionsprotokoll.
4. Erforderliga förutsättningar för museerna att genomföra
registrering med hjälp av datamedium bör skapas. Möjligheterna
att införa och vidareutveckla en kanadensisk modell som prövats
på medelhavsmuseet bör undersökas.
I det följande behandlar utskottet först revisorernas
synpunkter och förslag med avseende på kravet på hur
museisamlingarna skall registreras och kravet på ett särskilt
styrelsebeslut härom. Därefter tar utskottet upp förslagen om
externa revisioner och registrering med hjälp av ADB.
Utskottet konstaterar inledningsvis att det varit väl
motiverat att göra de statliga museernas registrerings- och
dokumentationsrutiner till föremål för en så ingående granskning
som riksdagens revisorer har gjort. På de statliga museerna
finns föremål som har stor betydelse för vårt kulturarv eller
som eljest har stort värde. Det är därför en självklar uppgift
för museerna att ha en noggrann kontroll över samlingarna.
Härför krävs att museisamlingarna är registrerade och
dokumenterade på ett tillfredsställande sätt. Av den av
utskottet ordnade utfrågningen framgår att företrädare för
museerna är medvetna om att det finns sådana brister och
problem som revisorerna har pekat på. De framhåller dock att en
bidragande orsak till svårigheten för vissa av museerna att ha
en tillfredsställande kontroll över samlingarna är bristen på
ändamålsenliga magasinsutrymmen.
Den statliga museiorganisationen omfattar ett fyrtiotal
museer. Som revisorerna framhåller uppvisar de statliga museerna
en splittrad bild såväl i fråga om samlingarnas uppbyggnad och
omfattning som i fråga om inriktningen av museiverksamheten.
Flertalet museer tillhör utbildningsdepartementets område. Inom
försvarsdepartementets område finns tre försvarshistoriska
museer och två fästningsmuseer. Vidare finns museer som hör till
statliga verk, t.ex. post- och järnvägsmuseerna, vilka sorterar
under respektive departement. Revisorerna framhåller att de
skillnader som finns mellan museerna medför att dessa har olika
ambitionsnivå med avseende på bl.a. registrering. Revisorerna
anser därför att det bör ankomma på varje museums styrelse att
besluta om på vilken nivå och på vilket sätt som registreringen
skall genomföras.
I detta sammanhang vill utskottet erinra om sina överväganden
vid behandlingen hösten 1990 av frågan om museernas
bevakningskostnader. I sitt av riksdagen godkända betänkande
1990/91:KrU9 anförde utskottet bl.a. följande.
I ett längre perspektiv kan det inte ankomma på regeringen --
och än mindre på riksdagen -- att göra en bedömning av vilka
resurser centralmuseerna skall avsätta för bevakningskostnader.
Som ovan anges vill föredragande statsrådet se förslagen i
propositionen som en fortsatt utveckling mot ett system där
museerna själva får väga angelägenheterna av olika medelsbehov
och tillgängliga resurser mot varandra. En sådan utveckling är
enligt utskottets mening naturlig med hänsyn till bl.a. att den
största sakkunskapen om olika delar av museiverksamheten finns
på museerna; regeringen och riksdagen bör främst göra
övergripande bedömningar i fråga om verksamhet och
resursfördelning.
Utskottet vill även erinra om att inom
utbildningsdepartementet har en översyn av samtliga
instruktioner för museerna inom departementets område gjorts.
Översynen har skett med utgångspunkt i de riktlinjer för
ledningen av den statliga förvaltningen som riksdagen lade fast
år 1987 (prop. 1986/87:99, bet. KU 29, rskr. 226). Syftet har
varit att skapa bättre möjligheter för regeringen att styra
verksamheten i stort samtidigt som myndigheterna ges större
frihet och ansvar. I enlighet härmed har ansvarsfördelningen
mellan styrelse och verksledning klarare lagts fast och ett
större ansvar lagts på museernas styrelser vilkas uppgifter har
preciserats.
Utskottet anser i likhet med revisorerna att en bättre
kontroll av museisamlingarna bör komma till stånd.
Med hänsyn bl.a. till utskottets ovan redovisade
ställningstagande bör det i första hand ankomma på vederbörande
museistyrelse att i angivna syfte besluta om på vilken nivå och
på vilket sätt registrering och dokumentation av samlingarna bör
genomföras. Museistyrelsen bör därvid beakta de synpunkter och
förslag revisorerna fört fram.
Enligt utskottets mening bör därutöver regeringen i
överensstämmelse med vad revisorerna förordat pröva vilka
åtgärder som bör vidtas för att en förbättrad kontroll av de
statliga museernas samlingar skall kunna åstadkommas.
I detta sammanhang finns det anledning att peka på att
kontroll av samlingarna endast är en -- om än en mycket viktig
sådan -- av de uppgifter som åvilar museerna. Då det gäller att
bedöma ambitionsnivån för museernas verksamhet är det nödvändigt
att ta hänsyn även till de synpunkter som framkommit vid
utfrågningen. Det är uppenbart att ett genomförande av
revisorernas förslag om registreringen av museisamlingarna kan
medföra krav på resursförstärkningar, i fråga om vissa samlingar
i betydande omfattning.
Vad utskottet anfört om kontroll av museisamlingar bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
När det gäller revisorernas synpunkter på externa revisioner
av museernas samlingar vill utskottet erinra om att
revisionsutredningen i betänkandet (SOU 1990:64) Årlig revision
i statsförvaltningen föreslagit bl.a. att myndigheterna varje år
skall upprätta en årsredovisning som skall inlämnas till
regeringen. Årsredovisningen skall innehålla samlad information
om myndighetens ekonomi och verksamhet. Myndighetens styrelse
skall besluta om årsredovisningen och därmed ha ansvar för denna
rapportering till regeringen. Riksrevisionsverket skall liksom
hittills ha i uppgift att kontrollera myndigheternas
redovisning. Utredningsförslaget är för närvarande föremål för
beredning inom regeringskansliet. I årets budgetproposition
(prop. 1990/91:100, bil. 2, s. 27) tar dock föredragande
statsrådet upp några av utredningens förslag. I propositionen
anförs att de årliga resultatredovisningar som myndigheterna
kommer att lämna till regeringen fr.o.m. september 1992 också
skall revideras samt att dessa utvidgningar av den löpande och
årliga revisionen inte kan rymmas inom ramen för befintliga
resurser.
Med hänsyn till bl.a. det redovisade beredningsarbetet anser
utskottet att något särskilt uttalande från riksdagens sida i
fråga om externa revisioner inte krävs.
Möjligheterna att använda ADB för registrering av
museisamlingar har utretts sedan början av 1970-talet bl.a. i
olika arbetsgrupper tillsatta av statens kulturråd.
Den samordningsgrupp för dokumentationsfrågor av museernas
föremålssamlingar (SAMOREG) som rådet tillsatte år 1982
utarbetade ett system (SAMOREG-systemet) för museernas
dokumentation av föremåls- och bildsamlingar (Rapport från
statens kulturråd 1985:2).
I kulturrådets rapport Museiförslag (Rapport från statens
kulturråd 1986:3) beskrivs museernas möjligheter att verka som
informations- och kunskapskälla. Behovet av fortsatt stöd för
museernas arbete med ADB analyseras liksom de därmed
sammanhängande frågorna om en gemensam strategi för museernas
informationshantering.
Våren 1987 kom statskontoret och kulturrådet överens om att
genomföra ett gemensamt utredningsarbete rörande användningen av
ADB-stöd för museernas informationshantering, främst deras
registerhantering. Utredningsarbetet som bedrivits mellan
december 1987 och januari 1989 redovisas i rapporten ADB-stöd
för museernas informationshantering (statskontoret 1989-01-31).
I rapporten konstateras bl.a. att museerna kan anses ha kommit
i gång sent med sin datorisering, särskilt med hänsyn till att
de hanterar stora informationsmängder och att kataloger och
register över museisamlingarna är centrala för verksamheten.
Åtskilliga har dock börjat utnyttja datorstöd i sina
administrativa rutiner och för ordbehandling.
Enligt rapporten beror det sena utvecklingsarbetet dels på
bristen på kunnande och erfarenhet inom ADB-området, dels på
begränsade ekonomiska resurser. Vidare påpekas att då det gäller
datorisering av de stora föremålsregistren krävs ofta en
särskild finansiering utanför driftanslagen, eftersom
förhållandevis stora investeringar måste göras i såväl hårdvara
som programvara för att få ändamålsenliga hjälpmedel.
Av den av utskottet ordnade utfrågningen framgår att flera av
de centrala museerna har infört ADB-registrering av sina
samlingar. Vidare har under år 1990 ett samarbete inletts mellan
de statliga och regionala museerna när det gäller användande av
modern informationsteknik -- INSAM. Verksamheten leds och
samordnas av ett råd placerat vid Nordiska museet.
Utskottet vill framhålla vikten av att användning av ADB för
museernas registrering och dokumentation sker i nära samarbete
mellan de statliga och de regionala museerna och att möjligheter
skapas för samordnade ADB-baserade dokumentationssystem.
Utskottet noterar därför med tillfredsställelse att ett
samarbete med en sådan inriktning har inletts. Det finns starka
skäl som talar för att detta samarbete fortsätts och
vidareutvecklas. Det är också viktigt att dokumentationssystemen
kan utformas så att de kan bidra till att göra museernas
samlingar tillgängliga såväl för forskningsändamål som för
allmänheten.
Det får ankomma på museerna att bedöma i vad mån
erfarenheterna av försöksverksamheten med ADB-registrering på
medelhavsmuseet kan användas i det fortsatta utvecklingsarbetet.
Hemställan
Utskottet hemställer
beträffande kontroll och registrering av de statliga
museisamlingarna
att riksdagen med anledning av förslag 1989/90:16 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört dels om
kontroll och registrering av de statliga museernas samlingar,
dels om användning av ADB för registrering och dokumentation av
museisamlingar.
Stockholm den 5 februari 1991
På kulturutskottets vägnar
Ingrid Sundberg
Närvarande: Ingrid Sundberg (m), Åke Gustavsson (s), Maja
Bäckström (s), Berit Oscarsson (s), Lars Ernestam (fp), Anders
Nilsson (s), Lars Ahlmark (m), Sylvia Pettersson (s), Erkki
Tammenoksa (s), Leo Persson (s), Margareta Fogelberg (fp), Stina
Gustavsson (c), Alexander Chrisopoulos (v), Kaj Nilsson (mp),
Ingegerd Sahlström (s), Göran Åstrand (m) och Lola Björkquist
(fp).
Promemoria upprättad inom statens konstmuseer
Bilaga 1
Registrering och dokumentation av föremålssamlingarna utgör
grundläggande uppgifter i museernas arbete. Utan
föremålsregistrering kan ingen ny insamling äga rum, ingen
vetenskaplig bearbetning ske, inga föremål visas och ingen vård
utövas. I museernas instruktioner anges skyldigheten att
"förteckna" samlingarna. Att "förteckna" ett museiföremål
innebär enligt gängse museinormer att i liggare eller
motsvarande införa basuppgifter om föremålet, att ge föremålet
ett inventarienummer, som införs i liggare och att märka
föremålet med detta nummer, att ange anskaffningssätt och värde
och att anteckna var föremålet befinner sig samt att fotografera
föremålet.
I revisorernas rapport saknas ovanstående definition. Där
anges att registrerings- och dokumentationsarbete inom museerna
enbart inriktats på den del som ingår i "det museala arbetet"
samt att kontrollaspekten inte inbegripits i försöken med
ADB-registrering av museiföremål. Utvecklingen av
registreringsarbetet vid statens konstmuseer ger en annan bild.
ADB-stöd vid statens konstmuseer (SKM)
1983--84 utvecklades nya registreringsrutiner med ADB-stöd vid
statens konstmuseers depositionsavdelning. Syftet var i första
hand att utveckla ett system för att förenkla de administrativa
rutinerna vid lånehantering och att ge snabbare
kontrollmöjligheter i en alltmer ökande låneverksamhet.
Starten skedde med en persondator och med ett program som
utarbetats i samråd med statskontoret och DAFA och
försöksverksamheten kopplades till en omläggning av
avgiftssystem och taxesättning för depositioner. SKM erhöll
särskilda medel för projektet, 100 000 kr. 1985-01-01 sattes
systemet i drift och 1986-07-01 var samtliga de 10 000 konstverk
ur museernas samlingar, som depositionsavdelningen förvaltar,
införda i det nya registret.
Utvecklingsarbetet bedrevs i nära samband med det då pågående
SAMOREG-arbetet, i vilket SKM företrädde konstsektorn. Vid sidan
av sedvanliga basuppgifter om föremålen registreras i SKMs
systemplacering vård och konserveringsbehov, inventeringsdatum
etc. Systemet ger utrymme för utskrifter av transportbesked,
konservatorsuppdrag och olika typer av sorterade listor.
Förflyttningar och tillfälliga förvaringsplatser anges.
Ändringar och kompletteringar införs fortlöpande. Systemet har
utökats med nätverk och fyra arbetsplatser och har fungerat
friktionsfritt under fem år.
I andra hand syftade utvecklingsarbetet till att ge
myndigheten en ökad ADB-kompetens så att erfarenheterna skulle
kunna utnyttjas vid museernas övriga avdelningar och av andra
konstförvaltande myndigheter. Så har även skett. Avdelningen för
äldre måleri har på grundval av depositionsavdelningens
erfarenheter genomfört registrering av de ca 11 000 nummer som
ingår i den äldre målerisamlingen. Vid avdelningen för
slottssamlingar, konsthantverk och gravyr pågår
utvecklingsarbete och långtgående planer på liknande program
anpassade till de olika avdelningarnas behov. På grund av
bristande ekonomiska och personella resurser är
utvecklingstakten dock långsam. Vid östasiatiska museet har
registreringsarbete med ADB inletts och moderna museet arbetar
med ett basdatorprogram, som utvecklats speciellt för de egna
samlingarna.
Konstregistrering i landet
SKM har i arbetet med registreringsfrågor haft kontakter med
landets museer och med konstförvaltande myndigheter utanför
museisektorn. Tillsammans med Landstingsförbundet, Svenska
kommunförbundet och statens kulturråd har SKM medverkat i ett
flertal konferenser om konsthantering och utarbetat en kravlista
på vilka uppgifter som bör ingå i ett ADB-baserat konstregister.
1988 utgavs en handledning "ABC om ADB/Konstregistrering" till
hjälp för konstförvaltande institutioner. Vid sidan av
basuppgifterna ingår administrativa uppgifter som placering,
förflyttningar, inventeringar etc. Målsättningen har varit att
visa hur en effektiv registrering ger möjligheter till en aktiv
konstbildande verksamhet och att genom samordning bredda basen
för framtida forskning.
SKMs tillsynsansvar över statligt ägd konst
Som tillsynsmyndighet över den konst, som förvaltas av
statliga myndigheter utfärdar SKM råd och anvisningar angående
vård och tillsyn (SFS 1990:195). I detta arbete har SKM
preciserat begreppen vård och förvaltning samt byggt upp ett nät
av kontaktpersoner vid myndigheterna, vilka har till uppgift att
förteckna och inventera konstinnehavet och att rapportera skador
och konserveringsbehov på såväl fast som lös konst.
SKM har under en följd av år arbetat för att statens konstråd,
som står för inköpen av den statliga konsten, skall utveckla
sina registreringsrutiner efter de riktlinjer som SKM
rekommenderat. De vinster som skulle uppstå genom en förbättrad
registrering av statens konstinnehav är betydande såväl på det
ekonomiska som på det konstpedagogiska planet.
Promemoria upprättad inom naturhistoriska riksmuseet
Bilaga 2
Behovet och nyttan av en diskussion om de statliga museernas
registrering och dokumentation av samlingarna borde egentligen
också omfatta andra viktiga samlingar, antingen de nu ryms inom
statliga universitetsmuseer eller hos läns- respektive kommunala
museer. Det vore synnerligen oklokt av ett ansvarsmuseum som
t.ex. riksmuseet att isolerat från andra naturhistoriska museer
välja system och teknik för dataregistrering av naturhistoriska
samlingar.
Riksmuseet har därför tillsammans med representanter från
naturhistoriska museet i Göteborg, zoologiska museet vid Lunds
universitet och fytoteket vid Uppsala universitet lagt fram
förslag som skall vara vägledande för alla landets
naturhistoriska museer och viktiga samlingar. Systemet med
dataregistrering skall dessutom vara möjligt att i framtiden
koppla till utländska registreringssystem. Våra naturhistoriska
samlingar är i hög grad öppna för den internationella
forskningen. Förslagen har utarbetats av en utredning genomförd
av de naturhistoriska museernas samarbetsorganisation (NAMSA),
ledd av professor Eric Welin.
Frågan om hur ett av världens tio största naturhistoriska
museer med runt 17 miljoner föremål registrerar sina samlingar
har diskuterats inom riksmuseet. Professor Welin fick hösten
1989 i uppdrag att för riksmuseet göra en utredning om
tillståndet vid museet. Han konstaterade kort och gott att
museet inte uppfyller de krav som åvilar det. De nuvarande
manuella systemen bedömdes som otillräckliga och ett successivt
införande av modern dataregistrering skulle vara önskvärt.
Professor Welins utredning visade på att enbart en fullständig
katalogisering av den årliga accessionen skulle kräva ett
arbetskraftstillskott på 19 personer till en kostnad av runt 3,8
milj. kr.
Följande kan konstateras:
Det är inte möjligt, och förmodligen ej heller önskvärt, att
registrera alla föremål i riksmuseets samlingar.
Däremot borde den årliga accessionen och viktiga typsamlingar
kunna dataregistreras.
Det är en klok registrerings- och dokumentationspolitik att
samordna system, teknik m.m. med alla andra viktiga
naturhistoriska samlingar.
Det är meningslöst att ställa ytterligare krav på museerna
eller utfärda regler från regeringen om krav på ökad
registrering om inte samtidigt nya resurser tillkommer. Trots
att tidsandan inte talar för sådana krav ställs dessa ändå.
Omprioriteringar kan endast göras i en mycket begränsad
omfattning. Däremot vore det av intresse om riksmuseet
tillsammans med arbetsmarknadsverket kunde få anlita kunniga
personer på lönebidrag, kanske handikappade, och kanske få vissa
arbeten utförda i hemmen. En förutsättningslös diskussion om
detta är av intresse.
Museets ledning hade förhoppningar från juni till oktober
detta år om ett tillskott på 10 milj.kr. för förnyelse av
museernas verksamhet. Det var också riksdagens enhälliga mening,
och kulturrådet äskade ytterligare minst 10 milj. kr. för
1991/92 respektive 1992/93. Detta var en chimär.
Riksmuseet räknade med att under tre år avsätta runt 900 000
kr. av dessa medel till utvecklingsinsatser på området
registrering och dokumentation och utifrån de önskemål som
landets naturhistoriska museer har. Ej heller denna insats kan
åstadkommas.
Ordförande Ingrid Sundberg (m): Kulturutskottet hälsar er
alla välkomna. Ni vet bakgrunden till att ni är här. Vi har lagt
upp det hela så, att vi börjar med att ge ordet i cirka sex
minuter till var och en av representanterna för statens
konstmuseer, naturhistoriska riksmuseet och Nordiska museet.
Utbildningsdepartementets representanter kommer också att få
tala, och utskottets ledamöter skall få tillfälle att ställa
frågor.
Jag ger först ordet till Olle Granath.
Olle Granath: Vi är mycket tacksamma för att vi fått komma
hit och redovisa denna utredning. Jag vill lämna ordet till
Ann-Sofi Topelius, som handhar registreringsärenden och den
datorisering som redan förekommer vid de statliga konstmuseerna.
Ann-Sofi Topelius: Jag vill gärna först berätta litet om
det arbete med registrering i ADB-system som har bedrivits av
statens konstmuseer under 1980-talet. Jag skulle också vilja få
tillfälle att kommentera rapporten och rapportens uppläggning på
några punkter, framför allt när det gäller yttre och inre hot,
magasinsfrågor, fasta basplatser och frågan om intern och extern
revision.
När det gäller ADB-registrering har statens konstmuseer under
hela 1980-talet bedrivit ett utvecklingsarbete. Det startade
1981 med utredningar som syftade till att skapa bra register för
framför allt rekvisitionshanteringen, dvs. lånehanteringen. Det
arbetet bedrevs med särskilda medel, 100 000 kr., och i samråd
med statskontoret och DAFA. Vad vi syftade till var att få fram
snabba sökmöjligheter och kontrollmöjligheter i en tid när
lånehanteringen ökade alltmer.
Detta resulterade i att vi år 1985 kunde konstatera att
samtliga 10000 föremål som befinner sig på platser utanför
museet var inregistrerade i vår databas. Den drevs först enbart
med persondator, en lösning som innebar ett mycket snabbt och
exekutivt sätt att förenkla de rutiner vi hade. Vi kunde i ett
enda register föra samman register som tidigare fanns på fem
olika platser. Det innebar att 10 000 konstverk ur museernas
samlingar redan var inregistrerade 1985. Vi har sedan byggt ut
systemet och har ett nätverk med fyra persondatorer som hanterar
registret.
En annan avsikt med detta arbete som bedrevs i miniverksamhet
var att vi skulle få en viss ADB-erfarenhet och att detta skulle
komma de andra avdelningarna, men också konstförvaltande
myndigheter utanför museerna till nytta och glädje. Vi bedrev
arbetet i nära kontakt med SAMOREG, och vi har gått ut till
landsting och kommuner samt till museerna ute i landet och
informerat om vår verksamhet.
Vi har också fortsatt arbetet inom museet. Måleriavdelningen,
som hanterar ca 11 000 föremål, har byggt upp ett liknande
system med angivande av basplats och sådana saker. Detta
register omfattar alltså ca 11 000 föremål. Arbetet med att göra
liknande system fortsätter på de övriga avdelningarna. Det rör
sig om administrativa system, men vi för också in basuppgifter
av många olika slag.
När det gäller konstregistrering i övriga landet har vi
deltagit i arbetet med att utveckla och förbättra hanteringen av
konsten. Vi har tillsammans med Landstingsförbundet och Svenska
kommunförbundet haft ett otal konferenser. Vi har också givit ut
en rapport om konstregistrering för att informera om hur viktig
registreringen är om man skall kunna bedriva en framtida
konstpedagogisk verksamhet ute i landet och även med tanke på
den framtida forskningen.
Statens konstmuseer har också tillsynsansvaret över all
statligt ägd konst. Även där har vi arbetat nära med statens
konstråd för att få dem att förbättra rutinerna på samma sätt
som vi när det gäller allt som har med ADB-registrering att
göra. Detta arbete har, som sagt, pågått under hela 1980-talet
och omfattar ett mycket stort antal föremål.
Vi vill något kommentera rapportens uppläggning. De problem
som tas upp i förstudien och huvudstudien blandas samman litet.
I förstudien deltog ett mindre antal museiavdelningar och i
huvudstudien 56. Man får inte riktig klarhet i vilka som har
lämnat uppgifter om olika saker. Vad som förvånar oss litet
grand är att man ser konstmuseernas samlingar av objekt som
dyrbara utställningsobjekt med liten accession. Det är
intressant, eftersom gravyravdelningen var en av dem som var med
i förstudien. Den har 800 000 föremål och en accession på 1000
nummer om året och bedriver forskning på mycket hög nivå.
När det gäller yttre och inre hot har konstmuseerna bedömt det
yttre hotet som det största. När vi talar om inre hot är det
kanske bl.a. insiderstölder och liknande som kan vara aktuellt.
Vi har under 1980-talet förbättrat våra yttre
säkerhetskontroller med lås och liknande. Vi har också under
hand förbättrat kontrollen vid magasinen. När det gäller
magasinen har vi en krass verklighet att leva med i våra gamla
lokaler, med främst dåliga klimatförhållanden.
Jag vill kommentera frågan om en fast basplats. Vi har minst
10 000 föremål i museets samlingar som förvaras utanför museet.
Det skulle vara helt omöjligt att ha en fast basplats för alla
museets föremål. Museernas magasin har aldrig dimensionerats för
hela samlingen, eftersom depositionsverksamheten har pågått mer
än 100 år.
Vi har uttalat oss positivt i fråga om den interna och externa
revisionen. Statens konstmuseer tillhör också den museigrupp som
har längst gående rutiner när det gäller sådana saker. Vi vill
påpeka att vi har en typ av stickprovskontroller, vilket inte
heller är omnämnt i utredningen, i samband med vår stora
lånehantering och i det forskningsarbete som pågår. Det rör sig
om över 1 000 föremål om året som stickprovsvis plockas fram för
att användas i olika sammanhang.
Ordförande Ingrid Sundberg (m): Jag ger nu ordet till
Bertil Jansson och Eric Welin för kommentarer.
Bertil Jansson: Detta är frågor som har diskuterats länge
inom naturhistoriska riksmuseet. Vi var tidigt anhängare av
dataregistrering av i varje fall typsamlingar och accessioner,
samtidigt som det också funnits andra uppfattningar inom museet.
Vi gjorde därför för gott och väl ett år sedan en intern
utredning. Något av detta har jag redovisat i den promemoria som
är utdelad och som ligger på bordet här.
Vi fann ganska snart att det för ett ansvarsmuseum var rätt
ointressant att se bara på våra egna samlingar. Vi ville ju veta
hur det såg ut i landet i övrigt, i Göteborg, i Malmö och i de
naturhistoriska museerna vid universiteten i Uppsala, Lund,
Göteborg m.fl. Därför har Eric Welin, som varit professor vid
riksmuseet, tagit sig an ytterligare en utredning. Jag tänker nu
överlämna ordet till honom.
Eric Welin: Jag skall framför allt kommentera rapporten
från riksdagens revisorer. Jag kan helt instämma i att det finns
bristområden. Man förlitar sig på nyckelpersoner, man saknar
vilja att prioritera dokumentationsfrågor, och man har väl
ibland heller inte förmåga till detta. Mycket ofta har man i
stor utsträckning inte heller kunskaper om föremålen.
Vad utredningen gör är att skära alla museer över en kam. Det
är helt omöjligt. Man måste ju skilja mellan de olika områdena.
Det naturhistoriska området skiljer sig på många olika sätt
väsentligt från de övriga. Det gäller framför allt antalet
föremål. I Sverige har vi på de naturhistoriska museerna
någonting mellan 25 och 30 miljoner föremål. Enbart på
riksmuseet har vi 17,5 miljoner föremål i samlingarna. Detta
anger i stort den begränsning som finns vid ett genomförande av
ett kontrollsystem.
Inom det naturhistoriska området har man helt andra
möjligheter att klart definiera föremålen via de
standarduppgifter man vill föra in i ett dataregister. Men även
detta är komplicerat.
Naturhistoriska samlingar skiljer sig ytterligare från de
övriga genom att en stor del av föremålen ständigt flyter mellan
samlingar och forskningsenheter på de olika museerna. Jag talar
nu inte om den normala utlåning som sker till utomstående
institutioner, framför allt i utlandet, utan om den egna
forskningsverksamheten. Det finns knappast någon realistisk
möjlighet att få forskare, med min kännedom om dem, att ständigt
notera sina inlämnanden och uttag under kanske en dag eller
ibland längre tid.
Allt detta måste man beakta om man lägger upp ett
kontrollsystem.
Jag menar att det inte finns någon möjlighet att göra en
revision över ett sådant material på det sätt som är tänkt i
utredningen. Som regel har alla föremål i naturhistoriska
samlingar en plats reserverad. Det finns alltså en viss inbyggd
kontrollfunktion genom att platsen är tom om föremålet är ute.
Utlåningskatalogerna och utlåningsregistren för externa lån till
andra myndigheter och till utlandet är något som sköts noggrant.
Utredningen har beräknat den tid det skulle ta att i ett
dataregister införa det fåtal uppgifter som behövs för en
kontrollfunktion. För t.ex. införandet av varje föremål som
finns i de botaniska samlingarna på riksmuseet räknar man med en
tid på elva manår. Den siffran kan jag inte förstå. Med den
bakgrund som ges i utredningen får jag det till att det kommer
att ta 883 manår, och det tror jag är den realistiska siffran.
Vi har också beräknat hur lång tid det skulle ta att införa
riksmuseets nuvarande samlingar i dataregister. Då har vi räknat
med ett utvidgat register som skulle omfatta ett tjugotal
uppgifter om varje föremål. Detta är uppgifter som vi menar
egentligen borde registreras för varje insamlat
naturvetenskapligt föremål. Ett införande av sådana uppgifter
för riksmuseets samlingar skulle ta över 4 000 manår. Man kan
alltså inte fatta beslut om ett sådant dataregister med mindre
att man beaktar detta. Riksmuseets accession är ca 150 000
föremål per år. Vi får räkna med att det kanske rör sig om
bortåt 200 000 föremål per år i landet.
För att kunna genomföra dataregistrering av den årliga
accessionen på riksmuseet krävs ett tillskott av personal och
medel. Vi har räknat med att det behövs ett tillskott av 19
personer till riksmuseet, vilket kanske kostar 4 milj. kr. per
år, för att på riksmuseet genomföra en fullständig
katalogisering, som enligt vårt förmenande bör omfatta ett
tjugotal uppgifter. Problemen i detta sammanhang är alltså
personalens storlek och ekonomin.
Dataregistrering är i och för sig ingen nyhet inom det
naturhistoriska området. En sådan har bedrivits sedan början av
1970-talet. Det finns fler museer som har utvecklade system, och
som regel har vart och ett sitt system. Det vi nu har gjort inom
de naturhistoriska museernas samarbetsorganisation (NAMSA) är
att försöka få en nationell samordning av vilka uppgifter som
skall finnas och den standard som dessa uppgifter skall ha i ett
dataregistersystem. Denna utredning är nu i sluttampen och
kommer att framläggas under kommande månad.
Med tanke på det rätt avancerade stadium som dataregistrering
befinner sig på inom naturvetenskapen, och den högre nivån av
nationell samordning där man också beaktar de internationella
systemen, har naturligtvis ett sådant mindre försökssystem som
utförts i samband med utredningen ganska liten relevans för det
naturhistoriska området.
Sten Rentzhog: Jag har inte tänkt göra ett lika
fullständigt inlägg, eftersom det då blir många upprepningar.
Det finns ju vissa likheter i situationen.
Vi anser att revisorernas slutsats, att kontrollen över
samlingarna är bristfällig, är riktig. Det är otvivelaktigt så.
Vi håller på med en utredning för att få fram underlag för att
ta ställning till hur vi skall kunna hantera våra mycket stora
samlingar både ur denna och ur andra synpunkter. De stickprov vi
har gjort antyder förfärande saker, som jag inte här skall gå in
på. Men ni har ju hört en del exempel från riksmuseet.
Vi har ett datasystem som innehåller ungefär 800 000 föremål
från mellan 20 och 30 svenska museer. Men de föremålen är
registrerade ur katalogerna. Man har alltså ingen koppling
mellan de registrerade uppgifterna och den verklighet som finns
i magasinen. Både på Nordiska museet och de andra museer som
medarbetar i detta system har man kvar att ta det steg som
kräver mest arbete. När det gäller de enskilda magasinen har
Nordiska museet ungefär hälften av magasinen registrerade. Det
finns ett register som talar om var föremålen finns, men det
finns ingen àjourhållning inom registren.
Vi anser att rapporten är bra. Men det är något egendomligt
att man inte i rapporten gör klart att museerna själva i hög
grad har varit medvetna om detta problem. Vi tror också att
rapportens bedömning av hur mycket tid det skulle kunna ta att
för Nordiska museets räkning genomföra enbart dessa enkla
åtgärder på ett fungerande magasins-
register, vilket har beräknats till 30 manår, kan vara en
ungefärlig bedömning av vad just detta arbetsmoment skulle ta.
Men detta moment ingår i en kedja av nödvändiga åtgärder.
Själva det datasystem som man föreslår tror vi inte behöver
användas. Vi tror, ungefär som på riksmuseet, att man skall
koppla detta system till de system vi i övrigt tillämpar.
Vi anser att det i och för sig skulle vara bra med någon form
av ställningstagande i denna fråga som skärper kraven på detta
område. Det enda vi inte är säkra på är om man kan ha någon
form av extern revision. Vi förstår inte riktigt hur den skulle
gå till.
Man måste ha klart för sig att orsakerna till att det
förhåller sig på detta sätt är två. Den ena är att åtminstone
vårt museum inte har vettiga magasin. I avsaknad av rejäla
magasin är det mycket litet som kan skötas ordentligt. Sedan
kulturrådet gjorde sin utredning har det skett en väldig
väckelse ute i länen för länsmuseernas räkning. Det ena museet
efter det andra har fått mycket bra magasin. Men det återstår
att göra något sådant när det gäller de statliga samlingarna.
Den andra orsaken är den kroniska brist på resurser som de två
stora kulturhistoriska museerna Nordiska museet och statens
historiska museum
har på alla områden.
Vi kan inte ta i detta problem genom att angripa bara ett
symtom, utan vi måste se till hur det är över hela linjen. Jag
anser att utredningen som sådan är ett bra symtom. Man har gått
in i ett stort problemkomplex och tittat på det litet grand, och
upptäckt att förhållandena inte är bra. Ja, men detta är inte
hela modellen, utan det är en del av en större verklighet. Jag
är för min del övertygad om att vi inte kommer ur detta utan att
ta någon form av mer omfattande politiskt grepp om den statliga
museiverksamheten.
Det jag tror är att man skall sluta att titta på institutioner
och i stället studera verksamheter. Vilka samlingar vill
samhället eller staten att museerna skall ha i framtiden? På det
historiska området förhåller det sig så, att om vi inte nu
samlar från 1900-talets samhälle, som vi i stort sett har
försummat, bl.a. därför att vi inte har kunnat få magasinen i
ordning för att ta emot förvärven, kommer det inte att finnas
några museer som historiskt och kulturhistoriskt kan visa
1900-talet i framtiden.
Man måste ta ställning till vad man skall göra för att kunna
samla in. Vilka samlingar är det vi vill ha? Det kan man göra
utan att titta på institutionsgränser. Nästa sak man borde göra
är att fatta någon form av beslut om hur vi skall hantera de
stora redan befintliga samlingarna. Sedan kan man också studera
den publika verksamheten och dess målsättning. Därefter skulle
man i ett senare led kunna återvända och se över hela
organisationsstrukturen och resursstrukturen när man bestämt sig
för vad man egentligen vill. Felet är att vi aldrig har bestämt
oss för det.
Lars-Olof Sjöberg: Jag kommer från medelhavsmuseet, ett
ganska litet museum som har två avdelningar, en egyptisk
avdelning med 20 000 föremål och en grekisk-romersk avdelning
med 18 000 cypriotiska föremål och 4 000 grekisk-romerska
föremål. Vi har dessutom Islam och Främre Orienten
representerade med ca 3 500 föremål.
Jag skall tala om den grekisk-romerska avdelningen med 4 000
föremål, eftersom det var den som valdes ut för detta försök.
Det är alltså en liten avdelning, som är gripbar jämfört med de
mastodonter vi hörde om nyss.
Vi har i den samlingen självfallet ett accessionsnummer på
alla föremål. Vi har också inventarienummer. Men dessa
inventarienummer grundar sig på de gamla samlingar som dessa
olika föremål har tillhört. Vi har exempelvis Nationalmuseums nr
1 i antiksamlingarna. Det står hos oss och kallas NM 1. Vi har
inte ändrat på detta. Det finns alltså en traditionell linje i
det hela, och det spelar egentligen ingen större roll när det
gäller det här försöket hur föremålen benämns.
Vi ställer oss positiva till detta försök av det skälet att vi
ansåg och anser att datorn hör framtiden till. Vi får med dess
hjälp bättre ordning på våra prylar. Därmed inte sagt att det är
dålig ordning i dag. Vi vill undvika att föremål börjar flyta
omkring. Det är viktigt att säga att vi våren 1990 kunde avsätta
arbetskraft för att genomföra detta försök. Vi hade en
datorminded avdelningschef på avdelningen. Sedan är det
naturligtvis också skojigt om man kan vara med i första ledet
när en ny dator prövas.
I detta försök har man i datorn lagt in fem uppgifter för
varje föremål, dels vilket inventarienummer det har, dels vilken
typ av föremål det är -- en lekyt, en amfora, en skulptur eller
vad det kan vara. Sedan har man också lagt in var föremålet
finns förvarat någonstans inom museets väggar. Det finns också
en signatur på den person som har gjort det hela och ett datum
när det gjordes.
Vid varje förändring därefter, när föremål flyttas, skall det
införas en ändring i datorn. De kan visserligen bli många, men
datorn minns detta, och man får till sist en loggbok över hur
föremålen rör sig inom huset eller utanför huset, för
konservering, utlåning eller liknande. Det står i loggboken, och
det är bara att gå tillbaka och titta. Jag skall återkomma till
detta så småningom.
De uppgifter som förts in motsvarar minimikraven. Om man skall
få detta brukbart i museala och vetenskapliga sammanhang är det
självfallet så, som här antyddes nyss, att man måste ha in fler
uppgifter än de fyra fem obligatoriska. Då får man ett
användbart hjälpmedel för kommunikation med utländska forskare,
museer och liknande. Det är mycket viktigt för vår del att ha
det så. Men då förlänger man naturligtvis också arbetstiden för
detta ganska väsentligt.
Om man utöver inventarienummer och föremålens form säger hur
stort det är, vilken färg det har, vilken dekor det har, vilka
bilder det finns på föremålet etc. blir ju användbarheten mycket
större. Skriver man också vilken litteratur det finns om det här
föremålet är ju detta en utmärkt hjälp för forskningen.
Detta system är bra. Men det finns två saker som är allvarliga
och som man måste komma ihåg. Den ena är att detta system inte
befriar från glömskan. Glömma kan vi göra allihop, och glömmer
man att föra in en uppgift är systemet nästan upprivet igen. Då
vet man ju inte var saken finns. Glömska är alltså farligt.
Jag tror att det är mindre farligt att man bygger om och gör
stora trendiga magasin och sådant. Då är man beredd på att man
skall göra datorinsatser och skriva om det hela. Men om man
skall ta ut ett föremål till en låntagare, kan man glömma bort
det helt.
Det andra är detta med arbetsinsatsen. Jag har läst någonstans
att man skulle kunna göra denna registreringsinsats genom
omprioritering av den befintliga arbetskraften. Jag kan inte
hålla med om detta. I mitt museum finns det absolut inga
möjligheter att göra sådana omprioriteringar. Det krävs med
andra ord medel för tillfälliga tjänster; man kan kanske använda
universitetsstuderande till arbetet. Men nya pengar måste till
för att genomföra detta. Tidsåtgången är då beroende på hur
mycket pengar man satsar per år.
Detta tar sin tid. Vi kan räkna med att vi för den
grekisk-romerska samlingen kanske behöver ytterligare några
hundra timmar, jag vet inte hur många, för att uppnå
minimikravet. Skall vi lägga till mer tar det mycket längre tid.
Då blir det fråga om år innan det blir färdigt. Det gäller
naturligtvis även de andra samlingarna, om man skulle följa
efter där. Det tar en väldig tid.
Jag vill avslutningsvis nämna, fru ordförande, att vi håller
på att titta på ett helt annat försök i den här vägen, nämligen
ett försök där man också skall lägga in en bild i datorn. Den
som har hand om detta heter Dag Bergman, och det sker inom ramen
för Corpus Antiquitatum Aegyptiacarum, dvs. egyptiska
föremålsserien. Det låter väldigt spännande, men det är också
ett mångårigt arbete och ryms inte inom den nuvarande
arbetskraften på museet, det kan jag försäkra.
Ordförande Ingrid Sundberg (m): Jag lämnar ordet fritt
till utskottets ledamöter. Vi har ju fått redogörelser från
olika håll som inte har gjort det hela klarare, men vi har
blivit mera medvetna om de problem och svårigheter som finns i
det framtida agerandet.
Vice ordförande Åke Gustavsson (s): Jag skulle närmast
vilja vända mig till Lars-Olof Sjöberg, som nog har erfarenhet
av uppläggningen av en ny registreringsrutin, och fråga: Ni var
ganska kategorisk när det gäller behovet av nya anslag. Det
räcker inte med omprioriteringar. Har jag tolkat revisorerna
rätt, får man intryck av att det inte handlar om så oerhört
stora förändringar. Det blir så att säga en diskrepans i
verklighetsuppfattningen, och det gör att man blir litet osäker.
Samtidigt vet man av egen erfarenhet, att när fakta har lagts in
i en databank, blir det löpande arbetet effektivare och mindre
tidskrävande. Har det gjorts någon nyansering om skillnaden
mellan något slags initialsatsning när systemet läggs upp och
effektivitetsvinster? Jag betraktar det som närmast orimligt om
slutsatsen skulle bli att det inte uppstår någon
effektivitetsvinst i den dagliga hanteringen.
Lars-Olof Sjöberg: Jag tror att det krävs insatser i
initialskedet. Jag talade inte om fasta tjänster utan om medel
för att kanhända anställa t.ex. universitetsungdom. Jag vill
inte uttala mig om hur det blir i framtiden. Vi har inte hunnit
att praktiskt pröva någonting. Sannolikt får vi allt om
föremålen på data. Kan vi då få fram materialet snabbt blir det
en effektivitetsvinst. Det kan man nog räkna med. Men det finns
en rad andra saker att göra, om man skulle komma i den
situationen.
Lars Ahlmark (m): Det gäller ungefär samma linje som den
Åke Gustavsson tog upp. Man har ju en känsla av att en del av
den här insatsen direkt kan bidra till att förbättra
förutsättningarna för det vetenskapliga arbetet,
utställningsverksamheten osv., medan en del av insatsen mera
blir kontrollfunktion. Man vet att man har det hela välordnat.
Det vore intressant att höra om ni tycker att den första nivån
redan är uppnådd. Det förefaller som om en attityd är att vi
redan gör så väldigt mycket att det inte är så mycket att
tillägga i enlighet med revisorernas önskemål. Har ni redan så
mycket att allt det som ger någonting till verksamhetens
innehåll är avklarat, så att det återstående enbart är detta som
hör samman med kontroll? Eller tycker ni att det skulle vara ett
värdefullt bidrag även när det gäller den övriga verksamheten?
Det är klart att det är skillnad att hålla reda på en miljon
insekter som sitter på nålar och en tavla som är värd en miljon.
Det blir givetvis helt olika problem. En fråga som jag har
ställt mig vid läsningen är denna: Hur ser ni på själva
omslutningsfunktionen? En sak är att ha ett föremål registrerat.
Begär man som revisorerna antyder, i varje fall då det gäller
viktigare föremål, att all förflyttning skall registreras frågar
man sig om det är realistiskt. På vilken nivå är det
realistiskt? Att det inte är realistiskt i fråga om en enstaka
nål med en tvåvinge på kan jag förstå, men var ligger den
ungefärliga nivån?
Ann-Sofi Topelius: När vi började vårt arbete med
registreringsrutinerna var vår inriktning att göra just ett
praktiskt hanteringssystem, och det var därför som vi inriktade
oss på de frågor som rörde lån och depositioner. Där hade vi
administrativa rutiner med många olika typer av förteckningar.
Vi diskuterade mycket på vilken nivå vi skulle lägga oss, för
varje uppgift som förs in i ett system måste ju ändras
kontinuerligt. Ett arbete är det alltså även fortsättningsvis,
och ju längre ned man går i finfördelningen, desto mer arbete
blir det. Vi gjorde då den bedömningen att vad vi ville
konstatera var förvaringsplatsen: större förändringar,
transporter, byte av lokal. Vi kopplade detta till vårdbehovet
beträffande de konstverk som är utdeponerade. Det är helt
riktigt att det ligger på olika nivåer. På t.ex.
gravyravdelningen har vi problem som liknar riksmuseets. Det
gäller en studiesamling där föremålen förvaras i kapslar, som
lyfts fram och används för forskningsändamål. Det är ju en helt
annan typ av hantering när det gäller sådana föremål.
Ordförande Ingrid Sundberg (m): Vill naturhistoriska
riksmuseets representant säga något om hur ni ser på de där
tvåvingarna?
Eric Welin: Jag skulle vilja återknyta till vad som
framskymtade i ett tidigare inlägg. Det är omöjligt att ha exakt
kontroll av alla dessa miljoner föremål, speciellt av den
anledningen att föremålen i så stor utsträckning flyter mellan
forskning och samlingar. Det gäller när särskilda samlingar inte
är avsatta för forskning, utan samlingarna i sin helhet används
beroende på projektets natur. Orsaken till att dataregister har
funnits länge inom den naturvetenskapliga sektorn är framför
allt den att registren har en mycket stor vetenskaplig
betydelse. Har man dataregister över stora samlingar kan man
alltså lokalisera det referensmaterial som behövs för alla typer
av experimentell naturvetenskaplig forskning och för alla de
referenser som behövs för de miljöundersökningar som nu görs.
En av de möjligheter som man har att konstatera ändringar i
naturen är att återgå till föremål i samlingarna, föremål som
t.o.m. samlats in före den industriella revolutionen. Föremål i
statliga svenska naturvetenskapliga samlingar är delvis från
1700-talet och framåt, framför allt från 1800-talet. Mycket av
detta är helt opåverkat. Det är ett viktigt referensmaterial.
Man måste komma åt upplysningar i detta material. Även forskning
av annat slag kan bedrivas effektivt med hjälp av ett
registersystem. Man kan i de utvecklade systemen lätt göra
utredningskartor, statistiska beräkningar och liknande. Därför
har också sådana system utvecklats, men det viktigaste för oss
har varit att skapa denna nationella standard. Vi måste kunna
korrespondera med motsvarande forskning och med museer i andra
länder. Samtliga museer måste alltså kunna kommunicera med
varandra, och då måste dataspråket vara gemensamt. Det är denna
utveckling som är nödvändig, om man skall kunna ta till vara den
enorma kunskapsbank som finns i de här stora naturvetenskapliga
samlingarna.
Samlingarnas storlek gör det omöjligt att föra in äldre
samlingar i ett dataregister. Tyvärr är det på det sättet. Men
det finns delar som bör väljas ut. Det gäller speciellt
typsamlingar, samlingar av en viss karaktär som har betydelse
för t.ex. aktuella forskningsprojekt. I sådana fall bör man
återgå till de gamla samlingarna. Men det gäller att skapa ett
system för framtiden, så att vi inte fortsättningsvis hamnar i
det mörker som gäller beträffande de äldre samlingarna. Vi måste
med hjälp av datateknik efter ett tiotal år kunna bearbeta det
som samlas in i dag.
Eftersom man beträffande det nationella system som vi nu har
diskuterat och utreder icke har beaktat de säkerhetsaspekter som
berörs i revisorsrapporten, blir dessa ett par av de uppgifter
som ingår i systemet och som skall gälla varje nyinsamlat
föremål. Problemet är då hur man skall kunna hinna med att
registrera alla nya föremål. Det finns ett par möjligheter. Den
ena är att man minskar antalet nyinsamlade föremål. Det måste
alltså bli en mycket noggrann planering av insamlingen och
målspecifikationen. Möjligtvis kan man komma ned litet grand på
det sättet. Men man stöter på problem, eftersom museerna ofta
får motta gåvor, sterbhusdonationer, amatörsamlingar och
liknande.
Det kan ett tu tre komma 10 000 föremål i en samling som
doneras till ett museum. Hur gör man med det materialet? Det vet
man egentligen inte förrän efter en analys av ändamålet med
insamlingen. Man bör trots allt överväga om inte den kunskap man
får med hjälp av dataregistrering är värd utökade anslag till
museerna.
Den andra möjligheten är att omfördela arbetsuppgifterna inom
enheten. Det kan ske till en viss del, men icke i sådan
utsträckning att man kan täcka in en registrering av alla
nyinkomna föremål. Det går inte.
Registrering i den här formen kan endast delvis göras av
biträdespersonal. I stor utsträckning måste den göras av
personer som är skolade i specialiteter -- biologer, botanister,
zoologer osv. Dessa personer får då en förändring av sina
arbetsuppgifter som de varken skulle tycka om eller acceptera.
Här uppstår alltså ett problem.
Sylvia Pettersson (s): När man lyssnar på Eric Welin resp.
Lars-Olof Sjöberg får man verkligen belägg för vad revisorerna
säger -- det är en väldig skillnad mellan museerna även i detta
avseende.
Jag satt och tänkte på den som en gång sade att det här
problemet kan verka enkelt, men vänta bara tills jag har
föklarat det! Ungefär så känner jag det nu. Det blir bara
krångligare och krångligare.
Om jag skulle försöka överföra detta till en basal nivå,
tycker jag att det finns två krav som allmänheten säkert
uppfattar som mycket rimliga. Det första är att varje museum
skall göra en förteckning som visar var samlingarna finns. Jag
tror att det kan betraktas som ett rimligt krav.
Sedan säger revisorerna att det kan finnas skillnader mellan
museerna. Därför tycker de -- och det är mitt andra krav -- att
det vore bra om styrelsen för varje museum hade någon form av
diskussion för att fatta beslut om på vilken nivå och på vilket
sätt registreringen skall genomföras.
Vad jag skulle vilja höra från någon av er är vilken reaktion
man som museichef får på dessa, som i alla fall jag uppfattar
det, rimliga krav från allmänheten på våra museer.
Olle Granath: När det gäller konstmuseerna är dessa krav
på det hela tillgodosedda. Vi har förhållandevis ett så pass
ringa antal föremål att vi kan ha den kontrollen.
Vi har genomfört den datorisering som ursprungligen
diskuterades här för att täcka depositionsverksamheten.
Datoriseringen täcker vidare in föremålsavdelningarna, där vi
även registrerar de föremål som finns inom huset.
Detta arbete pågår och är ännu inte avslutat. Det kommer dock
att avslutas inom överskådlig tid. Till skillnad från den som
talade om 800 manår, kan vi se slutet på vårt
registreringarbete.
Sten Rentzhog: Nej, kraven är rimliga. Sylvia Pettersson
sade något annat också, nämligen att det är olika när det gäller
olika museer. Det tror jag är alldeles uppenbart. På vårt museum
kan vi över huvud taget inte skönja när vi skall kunna lösa den
här uppgiften om vi inte får en ändrad situation resursmässigt.
Jag har inte riktigt förstått poängen med det styrelsebeslut
som skulle fattas. Egentligen är det väl ett krav som kan
ställas lika på alla museer. Vi har ju samordning på datasidan
museerna emellan. Vi på Nordiska museet har åtagit oss
värdskapet för det gemensamma organ som heter IMSAM-rådet, där
vi försöker hålla kontakt med varandra över sektorsgränserna.
Flera av oss som sitter här är aktiva i rådet.
Bertil Jansson: Jag vill bara kort kommentera genom att
säga att vi i styrelsen avser att ta upp dessa frågor när
NAMSA-utredningen är klar.
Utredningen kommer också att vända sig till varje
naturhistoriskt museum, dess styrelse, fakultetschef eller vem
det nu är som bestämmer, med en rekommendation om att dess
riktlinjer skall följas. Vi kommer att ange någon form av nivå
för hur långt vi kan gå och vilken strategi vi vill arbeta
efter.
Exakt när det kan ske vet jag inte, men det blir nog nu i
december-januari. Då har vi möjligen också era synpunkter med i
bagaget att redovisa inför styrelsen.
Ordförande Ingrid Sundberg (m): Jag har själv tre korta
frågor att ställa. Jag vet inte vem som skall svara på dem.
Den första gäller datasäkerheten. Finns det risk för att, om
man har exakt platsangivelse för ett kanske eftertraktat
föremål, någon med icke fullt ärliga avsikter kan gå in och
lokalisera detta föremål och därmed underlätta ett olagligt
förvärv av detsamma? Det var den ena frågan.
Den andra är: Har man internationellt inom era olika områden
uppbyggda datasystem, och förekommer det någon form av samarbete
över landgränserna och någon strävan att de datasystem vi bygger
upp skall vara kompatibla med dem som finns ute i världen?
Den tredje frågan, vilken kanske inte så mycket gäller Olle
Granath och Lars-Olof Sjöberg, är: Om ni skall lägga upp föremål
på data mer systematiskt, hur skulle ni då prioritera? Vad
skulle ni börja med?
Olle Granath: Vad jag har förstått utan att för den skull
vara någon dataexpert har man möjlighet att koda vissa delar av
den information man lägger in på data. En forskare eller lekman
som får tillgång till en terminal kan få fram storlek, mått,
årtal och liknande uppgifter, men sedan måste man vara "betrodd"
för att komma längre in i de katalogiserade uppgifterna.
Det är naturligtvis så man måste tänka sig att uppläggningen
skall se ut. Jag ser en framtid när i synnerhet konstmuseerna
har terminaler tillgängliga för besökarna. Men den information
som då släpps fram via terminalerna är selektiv.
Jag skulle vilja tillägga att det finns en annan aspekt på
datasäkerheten -- datorernas speciella funktionssätt. Jag tror
att man bör ha klart för sig att de gamla hederliga pappers-
lapparna, kortregistren, aldrig kommer att ersättas av datorer.
Ett museum får icke göra sig av med sitt kortregister. Även om
det kan låsas in långt nere i källaren och uppdateras med
relativt långa intervall, måste det finnas.
Eric Welin: Säkerheten diskuteras i NAMSA-utredningen. Det
är klart att det måste finnas olika användarnivåer.
Det är när det gäller såväl biologiska föremål som föremål
från den fasta berggrunden inte enbart det som finns på museerna
som är av intresse för allmänheten. Det är av mycket stort
intresse att veta var häckningsplatser finns för
utrotningshotade fåglar, som t.ex. pilgrimsfalken, vilket man
kan få upplysning om när man söker i samlingsregistren. Det
måste alltså finnas spärrar inbyggda, och det är föremål för
diskussion.
När det gäller datasäkerheten som hårdvara, är det klart att
man inte i något fall skall ersätta originaletiketter, kataloger
eller liknande -- inte heller när man man nyinskriver gamla
samlingar i ett datasystem.
I fråga om nyinskrivning av nya föremål finns det olika sätt
att gardera sig mot förluster i datasystemen. En sak som alltid
bör ske är att man skriver ut de inskrivna uppgifterna i
klartext. Samtidigt som man lagrar i datorn skapar man utskrivna
kataloger och etiketter. Så är systemen tänkta att fungera.
Ordförande Ingrid Sundberg (m): Hur fungerar det i andra
länder?
Eric Welin: Det är vanligt i andra länder att museer har
dataregistreringssystem. Dessa kan vara uppbyggda på olika sätt
-- från enkla ordbehandlingsprogram till mycket avancerade
system.
Såvitt jag känner till finns det bara två exempel där man
genom politiska beslut har fastställt att dataregistrering av
föremål skall ske. Det ena gäller Smithsonian i Washington, där
man fick ett särskilt anslag för att genomföra detta. Det andra
gäller Canada, där man har beslutat om ett nationellt system för
dataregistrering av museiföremål.
Sedan finns det flera internationella system av
ämnesövergripande natur. Vi kan ta ett exempel som är under
utveckling, och det gäller ett stort databassystem för fossila
plantor -- ett paleobotaniskt register. Det griper över
nationsgränserna och administreras i England.
Ett annat exempel som ligger nära det humanistiska området och
likaså det naturvetenskapliga är ett internationellt register
över alla C14-analyser, huvudsakligen av arkeologiska, men även
av naturvetenskapliga föremål. Det är alltså ett ämnesberoende
register.
Gemensamt för detta är att man skall kommunicera i flertalet
fall och att man har en form av standardiserad
datakommunikation. Man bedriver kommunikation i s.k.
ASCII-format. Så är också det nationella system vi diskuterar
avsett att fungera. Vi skall alltså kunna kommunicera inom
Sverige i det speciella dataformatet med de standarduppgifter
som jag preciserat.
Men om en prioritering av det som borde göras inom det
naturvetenskapliga området skall göras, finns ju en möjlighet,
och det är att bara skriva in det som absolut krävs som en
minimistandard av revisorerna. Jag för min del anser att det
helt enkelt inte är värt den kostnaden att göra någonting
sådant.
Som jag förklarade flyttas naturvetenskapliga föremål mycket
mellan samlingar och forskningsenheter. Det finns vissa föremål
som i så fall -- om man bara skall genomföra denna
minimistandard -- skall föras in: typsamlingar och speciellt
värdefulla föremål.
Även naturvetenskapliga föremål har stort värde. Det finns
monetärt värde på mineraler på flera hundratusen kronor, det
finns monetärt värde på uppstoppade fåglar osv. Sådana föremål
kan föras in i ett kontrollsystem.
Det väsentliga är dock att kunna utnyttja detta för
forskningsändamål i framtiden och att ha ett utbyggt
registreringssystem som kan inkludera kontrollfunktion. Frågan
är: Antar man att man samhällsmässigt vinner någonting på att
utnyttja den kunskap man har lagrad i samlingar? Kostnaden för
detta uppgår till ett antal miljoner, men det är i och för sig
ingen stor summa i förhållande till vinsten med detta system.
Sten Rentzhog: Den här rapporten handlar om kontrollen
över föremålen i våra magasin. I det sammanhanget kommer vi in
på datafrågorna över huvud taget. Jag vill nämna att det håller
på att hända något som kan ge underlag för en diskussion om
datafrågorna på museer. I den samorganisation som vi har bildat
för museerna och som heter IMSAM har man satt i gång en process
för att så många museer i Sverige som möjligt skall göra upp ett
program för vad de vill uppnå med datoriseringen av sina
samlingar. Vi hoppas att dessa program skall diskuteras och
helst att museernas styrelser skall ta ställning till dem. I
nästa led skall vi försöka sammanställa programmen till ett
slags gemensamt handlingsprogram för datoriseringen av
museiverksamheten i Sverige. Vi har en relativt snabb tidsplan
för detta. Man skulle kanske om ungefär ett år kunna göra en
lägesrapport, som skulle kunna tillföra diskussionen mycket
innehåll.
Kaj Nilsson (mp): Jag vill vända mig till representanterna
för de museer som bevarar och förvaltar det svenska kulturarvet.
Kan ni i era samlingar registrera de föremål som räknas till
kulturarvet? Och i så fall: Vilken definition har ni då på
begreppet kulturarv?
Lars Ahlmark (m): En kort fråga till Eric Welin. En hel
del ackvisition sker via donationer, som jag förmodar kommer
från amatörbotanister, entomologer osv. Har ni övervägt att via
de tidskrifter som finns informera dessa personer om vilken typ
av
datauppläggning som är intressant för er? De flesta av dem
sitter vid en dator och skulle i samband med en donation utöver
samlingen med dess etiketter kunna se till att också dataarbetet
vore färdigt.
Sten Rentzhog: Det finns först ett generellt ansvar för
Nordiska museet att samla in kulturarvet från tiden efter 1520.
Vi skall ta hand om allt som inte är utbrutet från detta och
överfört till något museum som är specialiserat på någon viss
sektor. Det är naturligtvis en hopplös uppgift, men vi har nu
ändå kommit så långt att vi håller på att justera ett
insamlingsprogram för denna jättestora helhet, som vi kommer att
kunna redovisa.
Olle Granath: För mig är svaret enkelt. Vi på
konstmuseisidan anser givetvis att alla de föremål som vi samlar
in och registrerar tillhör kulturarvet. Naturligtvis kan man i
en framtid ifrågasätta vissa av de val och värderingar som styrt
detta, men när vi gör det är det kulturarvet som vi samlar på.
Eric Welin: Vi har inte tänkt på att det med donationen av
en samling också kunde följa en diskett, men jag tycker att det
mycket väl kunde ske, framför allt därför att det nationellt
planerade systemet nu utformas så att också små museer runt om i
landet, även länsmuseer och liknande, som inte har något större
datasystem, skall kunna sända in uppgifter till riksmuseet, som
för deras ändamål lagrar dessa på ett lämpligt sätt. Det enda
som de skall göra är att lämna uppgifterna i vårt
standardformat, och det kan man mycket väl informera allmänheten
om.
När det gäller kulturarvet vet jag inte: Räknas också sådant
som avser naturvetenskaperna till kulturarvet? Jag är rädd för
att så ibland inte sker.
Ordförande Ingrid Sundberg (m): Vi skall nu få synpunkter
från departementet.
Brita Lundh: Den här diskussionen handlar i hög grad om
museernas inre arbete och om hur man skall prioritera mellan
olika verksamhetsgrenar. Regeringen har tre möjligheter att
påverka museernas inre verksamhet: för det första genom
utformningen av myndighetens eller museets instruktion, för det
andra genom att regeringen har ansvaret för tillsättningen av
styrelse och verkschef eller museichef och för det tredje genom
medelstilldelningen och regleringsbrev som lämnas i anslutning
till den.
I detta sammanhang vill vi kort kommentera frågan hur
instruktionen skulle kunna vara utformad. Revisorernas första
förslag går ju ut på att man skulle införa bestämmelser av
relativt hög detaljeringsgrad för att reglera
kontrollregistreringen. Vi finner det påkallat att erinra om att
man för några år sedan genomförde en stor verksledningsreform,
som innebar att styrningen av verksamheten övergick från att ske
via instruktioner till att ske via styrelse och verksledning.
Jag överlämnar ordet till Britt Grüting, som närmare får
utveckla den frågan.
Britt Grüting: Jag är verksam på utbildningsdepartementets
rättssekretariat, där jag har haft ansvaret för utarbetande av
nya instruktioner till praktiskt taget alla myndigheter på
kulturområdet. Som Brita Lundh nämnde föranleddes de nya
instruktionerna av förslag i verksledningspropositionen. Dessa
förslag gick bl.a. ut på att man i instruktionerna närmare
skulle definiera vilka funktioner styrelsen skulle ha visavi
verkschefen. Generellt gick det ut på att verkschefen skulle få
ett större ansvar och att styrelsens uppgifter skulle definieras
mycket noggrant.
Samtidigt utfärdades en verksförordning, som i en hel del
bestämmelser reglerar en myndighets funktioner. Tidigare var
dessa bestämmelser intagna i instruktionen, men så är inte
längre fallet. I 13 § stadgas vad styrelserna i regel skall
göra.
Jag noterar att riksdagens revisorer nu har stannat för ett
förslag att regeringen skall få i uppdrag att lägga fram förslag
om en förbättrad kontroll över de statliga museernas samlingar.
Jag noterar också att man på s. 6 i revisionsberättelsen går
litet längre. Jag är tacksam för att man inte tar upp det i sin
hemställan. Där yrkas att regeringen skall utfärda en särskild
föreskrift för de statliga museerna med specificerade krav på
registrering och dokumentation av samlingarna. Det är kanske
inte så praktiskt, bl.a. med tanke på att museernas samlingar är
så olika till sin natur, något som också revisorerna har
konstaterat.
Vad vi skulle kunna göra för att tillmötesgå revisorerna är
att komplettera instruktionerna för museerna så, att man t.ex.
ger ett särskilt uppdrag åt styrelsen att se över de uppgifter
som styrelsen har och sörjer för att styrelsen har ansvar för
utfärdande av föreskrifter för hur museerna skall sköta sina
samlingar. Sådana bestämmelser kan utfärdas internt inom
myndigheterna, men styrelsen kan också få ett särskilt uppdrag
att se till att sådana föreskrifter utfärdas och efterlevs.
Detta går litet utöver vad man i verksledningspropositionen
tyckte att styrelserna skulle göra, men just när det gäller
museerna hade vi en större frihet att utforma instruktionerna
efter varje museums individuella behov än vad som gäller för
större myndigheter och verk. Beträffande dem följer man slaviskt
statsrådsberedningens intentioner.
Däremot är det inte praktiskt att regeringen skulle utfärda
generella föreskrifter.
Ordförande Ingrid Sundberg (m): Räknar man från
regeringens sida med att den här typen av uppdrag kommer att
kosta pengar?
Brita Lundh: Den frågan kan nästan anses besvarad.
Självfallet är det här mycket kostnadskrävande. Jag tycker att
vi har fått tillräckligt vittnesbörd om detta här i dag, och det
bör utskottet nog ha i åtanke.
Ordförande Ingrid Sundberg (m): Vi har haft en stor
samling representanter för våra museer här i dag. Vi tackar er
för att ni har velat komma hit. Vi lär få se er i olika
sammanhang även i framtiden.