1988/89:Jo970 av Roy Ottosson m.fl. (mp) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförs om bättre skydd för våtmarker.
1989/90:Jo318 av Pär Granstedt och Karin Söder (c) vari yrkas
3. att riksdagen hos regeringen begär att regeringen
tillsammans med landsting och kommuner etablerar en fond för
upprätthållande av kulturlandskapet i Stockholms län.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:T246.
1989/90:Jo420 av Alf Wennerfors m.fl. (m) vari yrkas
3. att riksdagen hos regeringen begär utredning om
färjetrafikens skador i form av bl.a. svall, sug och erodering.
1989/90:Jo704 av Johnny Ahlqvist och Maja Bäckström (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en översyn av naturvårdslagen med
beaktande av de problem som berörs i motionen.
1989/90:Jo705 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
hänsyn till naturvårdsintresset i jordbrukslagstiftningen.
1989/90:Jo706 av Per Olof Håkansson (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en översyn av reglerna för skydd av
allemansrättsligt tillgänglig mark m.m.
1989/90:Jo710 av Hans Lindblad (fp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en inventering av
Östersjöns och Bottenvikens bestånd av vikare,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om inrättande av en forsknings- och
uppfödningsanläggning för i första hand vikare, i andra hand
gråsäl,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om undersökning av möjligheterna att
lokalisera en anläggning för uppfödning av vikare och gråsäl
till Mellanfjärden i Nordanstigs kommun,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om yrkesfiskares rätt till ersättning för
skador på fångst och redskap orsakade av säl.
1989/90:Jo713 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen
beslutar ändra strandskyddsreglerna i enlighet med vad i
motionen föreslagits.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Bo403.
1989/90:Jo715 av Per Olof Håkansson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder mot sanderosion m.m.
1989/90:Jo725 av Siw Persson och Margareta Fogelberg (fp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om grundläggande forskning, konsekvensstudier
samt skydd av sumpskogar.
1989/90:Jo727 av Charlotte Branting och Ingrid Hasselström
Nyvall (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om inrättande av en forsknings- och
uppfödningsanläggning för knubbsäl,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om undersökning av möjligheterna att
lokalisera en uppfödningsanläggning för knubbsäl till
Blekingekusten,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om yrkesfiskares rätt att få fullgod
ersättning för skador på fångst och redskap orsakade av säl.
1989/90:Jo728 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
tillägg till den svenska CW-listan till skydd för våtmarker i
inre delen av Skälderviken och Lundåkrabukten.
1989/90:Jo736 av Sven Eric Lorentzon m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om exploaterade delar av nationalparker,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till avsättning
av Sjaunja och Taavavuoma till nationalpark,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kriteria för naturreservat,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om skötsel av naturreservat,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om formerna för intrångs- och
marklösenersättning till markägare,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om naturvårdsverkets bidrag till
friluftsanläggningar,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om skydd för hotade djur- och växtarter,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om skydd för Stora Alvaret.
1989/90:Jo745 av Lars Ernestam m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om nationalparksplanen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om marina reservat,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om terminologi, ägande och skötsel rörande
skyddade naturområden,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om skydd av våtmarker i både jordbruks- och
skogsbruksområden,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om dikning av skogsmarker,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utredning av vissa
reservatsbildningsfrågor,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att 1 % av den produktiva skogsmarken
med undantag för de fjällnära barrskogarna skall undantas från
vanligt skogsbruk,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avbetalningssystem vid inköp av privat
mark för naturvård.
1989/90:Jo749 av Karl Erik Olsson m.fl. (c) vari yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om inrättande av marina reservat.
1989/90:Jo755 av Carl Frick (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att bilda marina reservat i vattnen kring
Karlsöarna, Fårö och Gotska Sandön,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att naturvårdsverket bör få i uppgift att
närmare fastställa reservatens storlek och hur de skall skötas
samt komma in med uppgifter om kostnader för deras skötsel,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att naturvårdsverket bör få i uppgift att
kartlägga behovet av fler marina reservat runt Gotland och hur
dessa skall kunna skyddas.
1989/90:Jo763 av Karl-Gösta Svenson (m) vari yrkas att
riksdagen beslutar att det generella strandskyddet slopas med
den begränsning som angivits i motionen.
1989/90:Jo764 av Axel Andersson och Kurt Ove Johansson (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om bevarande av Kösjö-området i
västra Jämtland som objekt av riksintresse för naturvård och
friluftsliv.
1989/90:Jo772 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att ett långsiktigt mål för naturvården är
att skydda 10 % av alla representativa naturtyper,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att naturvårdspolitiken bör harmoniseras i
enlighet med vad som anförs i Världstrategin för miljövård,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om inrättande av marina reservat,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om bättre skydd för våtmarker och sumpskogar,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
fler nationalparker skall inrättas i enlighet med vad som
anförts i motionen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om skärpta regler för motorbåtstrafiken
inomskärs och i insjöar och skärpta prestandanormer för
bulleregenskaper för motorbåtar,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om skärpta regler för barmarkskörning på
kalfjäll och i våtmarksområden,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om begränsningar av s.k.
helikopterskidåkning,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om begränsningar för snöskoterkörning.
1989/90:Jo776 av Carl-Johan Wilson och Ingrid Ronne-Björkqvist
(fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att särskilda regler skall gälla
då statlig mark tas i anspråk för naturvårdsändamål.
1989/90:Jo778 av Lars Hedfors och Ulla Johansson (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om information om allemansrätten.
1989/90:Jo782 av Anna Horn af Rantzien m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
den av naturvårdsverket begär översyn, komplettering och väl
spridd information om allemansrätten så som angivits i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att den ger naturvårdsverket i uppdrag att
till särskilt turisttäta kommuner ge ett extra bidrag för
tillsyn, information och andra insatser; detta för att minska de
skador som hotar den allemansrättsliga friheten.
1989/90:Jo784 av Reynoldh Furustrand och Alf Egnerfors (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av att
Ridö/Sundbyholmsarkipelagen i Mälaren avsätts som nationalpark.
1989/90:Jo785 av Ivar Franzén och Marianne Andersson (c) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär ett förslag om rätt
till skatteavdrag för vård av natur- och kulturlandskapet m.m.
enligt vad som anförts i motionen.
1989/90:Jo789 av Kaj Nilsson m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att försöksverksamhet skall
planeras och sättas igång med ungdomskollektiv som utbildas i
kulturlandskapsvård, kulturminnesvård, konst och
vardagshantverk, 2. att riksdagen beslutar att lämpliga
naturreservat upplåts på goda ekonomiska villkor, så att
ungdomarna dels kan sköta reservatet, dels finna sin utkomst
genom verksamheter av kulturbevarande art -- t.ex. jordbruk,
turism, kursverksamhet.
1989/90:Jo791 av Karin Falkmer (m) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär en översyn och samordning av stödformerna
som påverkar kulturlandskapet.
1989/90:Jo792 av Johnny Ahlqvist m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär att utredningen om översyn av
naturvårdslagen m.m. får i uppdrag att närmare undersöka
konflikten mellan allemansrätten och den ökade mängden vilthägn
samt överväga skärpning av gällande lag i de delar som anges i
motionen.
1989/90:Jo793 av Leif Marklund m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förslag till utveckling av skyddade
naturområden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utlokalisering till Norrbotten av
naturvårdsverkets naturresursavdelning.
1989/90:Jo796 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av insatser för handikappanpassning av naturreservat.
1989/90:Jo797 av Eva Goës och Elisabet Franzén (mp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att 18 § naturvårdslagen ändras
genom att dels efter första meningen i första stycket införs en
ny mening av följande lydelse: Tillstånd skall föregås av samråd
med berörda föreningar och sakägare, dels till första meningen i
andra stycket görs följande tillägg: Vari även väg till eller
från täktområdet skall redovisas.
1989/90:Jo800 av Torgny Larsson (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om möjligheten att nå strövområden.
1989/90:Jo807 av Arne Mellqvist m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om betydelsen av det öppna odlingslandskapet.
1989/90:Jo810 av Lola Björkquist och Karl-Göran Biörsmark (fp)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om skydd för eklandskapet samt ängs- och
hagmarker i Östergötlands län,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om översyn och förbättring av
ädellövskogslagen.
1989/90:Jo817 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas att
riksdagen beslutar anta i motionen angiven lag om skydd för
biologiska arter.
1989/90:Jo822 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nya former för skötsel av
naturvårdsobjekt.
1989/90:Jo823 av Anders Castberger m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande
av miljöskyddsområde för Göta Älv-dalsbäckenet,
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:A443.
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om bildandet av
Nationalpark Tresticklan i Dalsland.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:A443.
1989/90:Jo824 av Per Stenmarck m.fl. (m) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ekonomiska resurser till av sanderosion
berörda kommuner och till forskning inom området.
1989/90:Jo831 av Ingela Mårtensson och Siw Persson (fp) vari
yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
vattenlagen och naturvårdslagen så att utrotningshotade groddjur
ges ett varaktigt skydd,
2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
fiskeriförordningen i enlighet med vad som anförts i motionen.
1989/90:Jo836 av Carl-Johan Wilson och Ingrid Ronne-Björkqvist
(fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att insjöar kan förklaras som
marina reservat.
1989/90:Jo849 av Roland Sundgren m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Ridö-Sundbyholmsarkipelagen i Mälaren
bör avsättas som nationalpark,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om skötsel av naturvårdsområden.
1989/90:Jo852 av Marianne Andersson och Birgitta Hambraeus (c)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om samordning av stödet till bevarande av
kulturlandskapet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om bevarande av de sista ogödslade
slåtterängarna,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en fullständig bevarandelag, omfattande
både naturvård och kulturminnesvård.
1989/90:Jo853 av Annika Åhnberg (vpk) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär ett åtgärdsprogram för att rädda de lägre
organismerna.
1989/90:Jo861 av Eva Johansson m.fl. (s) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utarbetande av metoder för att beräkna
rekreationsvärdet av tätortsnära skogar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om naturvårds- och kulturminnesåtgärder i
tätortsnära skogar.
1989/90:Jo867 av Åsa Domeij och Roy Ottosson (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om återskapande av våtmarker.
1989/90:Jo873 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fauna- och floraregister,
14. att riksdagen hos regeringen begär att statens
naturvårdsverk får i uppdrag att utforma en utbildning i
naturkunskap i enlighet med vad i motionen anförts.
1989/90:Jo879 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas
23. att riksdagen hos regeringen begär att naturvårdsverket
får i uppgift att utarbeta former för ett fortsatt omfattande
arbete med restaurering av våtmarker,
24. att riksdagen hos regeringen begär att naturvårdsverket
får i uppgift att bedriva konkret projektarbete med restaurering
av våtmarker.
1989/90:Jo880 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om skydd för känsliga naturområden.
1989/90:Jo909 av Bengt Kronblad (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om åtgärder för att främja ett bredare resursutnyttjande av
naturen.
Utskottet
På grund av en ständigt ökande arbetsbelastning har utskottet
beslutat att fristående motioner i princip skall sakbehandlas
högst en gång under varje valperiod. Det innebär att vissa
motionsgrupper och ämnesområden skall kunna behandlas på ett
förenklat sätt inom ramen för t.ex. en treårsperiod. Samtidigt
innebär beslutet att varje ämnesområde skall kunna bli föremål
för en fördjupad hantering inom en treårsperiod.
Frågor om naturvård har behandlats tidigare under innevarande
valperiod (se bl.a. 1988/89:JoU13 och 1989/90:JoU11). Utskottet
räknar med att dessa frågor återkommer under våren 1991 i
samband med beredningen av en större miljöpolitisk proposition.
Mot angivna bakgrund har utskottet beslutat föreslå att samtliga
motioner om naturvård nu lämnas utan någon vidare åtgärd från
riksdagens sida.
Närvarande: KarlErik Olsson(c), Jan Fransson(s),
Håkan Strömberg(s), Grethe Lundblad(s), SvenEric
Lorentzon(m), Martin Segerstedt(s), Jens Eriksson(m),
Margareta Winberg(s), Åke Selberg(s), Inge Carlsson(s),
Ingvar Eriksson(m), Sören Norrby(fp), Lennart
Brunander(c), Annika Åhnberg(v), Marianne Samuelsson(mp),
Kaj Larsson(s) och Anders Castberger(fp).
Särskilda yttranden
1. Nationalparkerm.m.
Sven Eric Lorentzon, Jens Eriksson och Ingvar Eriksson
(allam) anför:
Vi anser att nu gällande onödigt restriktiva
strandskyddsbestämmelser bör förändras. Det är fel att ha en
generell bestämmelse för hela landet som inte tar hänsyn till
faktiska förhållanden. Därför bör strandskyddslagen revideras.
Ett frisläppande utgör inte något hot mot allmänhetens
möjligheter att kunna nå stränderna. Vissa strandavsnitt bör
kunna skyddas genom att kommunerna genom detaljplan undantar
sådana områden som behövs för det rörliga friluftslivet.
Vi motsätter oss ingrepp i våra svenska nationalparker i
likhet med vad som skett i Stora Sjöfallet och Abisko. Sådana
ingrepp urholkar respekten för nationalparksbegreppet. Områdena
Sjaunja och Taavavuoma bör skyddas och området i sin helhet bli
nationalpark.
Moderata samlingspartiet har bestämda och klara åsikter om vad
som skall gälla för skötsel, formerna för intrångs- och
marklösenersättning till markägaren och kriterierna för
naturreservat. Detta finns beskrivet i vår kommittémotion
1989/90:Jo736 till vilken vi hänvisar. Vi anser även att
naturvårdsverkets bidrag till olika friluftsanläggningar på sikt
bör avvecklas och ansvaret överföras till föreningar, enskilda
och kommuner.
Det behövs ett bättre skydd för hotade växt- och djurarter.
Detta skydd bör förstärkas inom ramen för en effektivare
naturskyddslagstiftning. Artskyddsbestämmelser bör gälla både
för växter och djurliv. Vid en revidering av naturskyddslagen
bör denna fråga beaktas.
Vi anser att hela Alvaret bör ges ett visst skydd t.ex. i form
av skötselavtal. Det är enligt vår mening inte tillräckligt att
endast den nordliga delen skyddas genom att den avsätts som
nationalpark.
2. Nationalparkerm.m.
Sören Norrby och Anders Castberger (bådafp) anför:
Folkpartiet har medverkat till den av arbetsbelastningsskäl
starkt motiverade metod som innebär att jordbruksutskottet högst
en gång per treårsperiod ger fristående motioner inom ett
sakområde en grundlig behandling. I detta särskilda yttrande
vill vi ändå framhålla några motionsförslag som är nya sedan
föregående års betänkande om naturvård (1989/90:JoU11).
Statens naturvårdsverk har presenterat en nationalparksplan
som vi anser att regeringen borde ha använt som underlag för
inrättande av två nya nationalparker (Jo745). Vidare vill vi
peka på de åtgärder för att restaurera sälstammen som föreslås i
ett par motioner från folkpartiets ledamöter (Jo710 och Jo727).
Frågor om skydd av våtmarker, vilka fått allt större aktualitet,
behandlas i några motioner (Jo725, Jo728 och Jo745). Även
förslaget om inrättande av miljöskyddsområde för Göta
Älv--dalsbäckenet anser vi viktigt att uppmärksamma (Jo823).
3. Skötsel av naturvårdsobjektm.m.
Karl Erik Olsson och Lennart Brunander (bådac) anför:
Centerpartiet anser att naturvård och naturskydd är angelägna
delar av miljöpolitiken. I detta betänkande behandlas några
motionsyrkanden från vårt parti om naturvård. I anslutning till
den senaste budgetbehandlingen behandlades motionsyrkanden från
centern om ökade anslag till naturvårdsverket för skydd och
skötsel av de naturområden som är skyddsvärda. De medel som
finns tillgängliga för inköp av mark för naturvård är enligt vår
mening helt otillräckliga. När det gäller skötseln av
naturområdena har situationen under senare år försämrats. Vi har
föreslagit dels en kraftig ökning av anslagen till vård av
naturvårdsobjekt, dels inrättande av en fond som komplement till
de statliga medlen. Till denna fond skall människor med
speciellt intresse kunna testamentera medel och även på annat
sätt tillföra fonden medel. Ett ytterligare komplement till den
statliga skötseln av naturvårdsobjekt bör vara att anlita
människor som bor i bygden för skötseln. På samma sätt skall det
vara möjligt för ideella organisationer att åta sig skötsel av
naturvårdsobjekt. Därigenom skulle pengarna räcka till vården av
fler objekt, samtidigt som det skulle bli ett större engagemang
för dessa frågor.
4. Vissa utrotningshotade arterm.m.
Annika Åhnberg (v) anför:
Frågor om naturvård har blivit föremål för s.k. förenklad
hantering i jordbruksutskottet. I betänkandet uppges att frågor
om naturvård kommer att ges en mer genomgripande behandling
under våren 1991 då en större miljöpolitisk proposition väntas.
En utredning om naturvårdslagstiftningen, Översyn av
naturvårdslagen m.m., har nyligen avslutats. Jag har därför inte
reserverat mig till förmån för de krav som förts fram i
motionerna Jo853, Jo873 och Jo879 från vänsterpartiet.
Motionerna spänner över ett vitt fält. Jag vill särskilt
framhålla kravet på mer forskningsresurser och fler åtgärder i
syfte att bevara utrotningshotade lägre organismer. Vanligtvis
är det fåglar eller större däggdjur vi tänker på som
utrotningshotade, men hotet är lika alarmerande när det gäller
t.ex. insekter. För att bevara den genetiska mångfalden både för
dess egenvärde och för framtida behov, är det lika viktigt att
undanröja hoten mot de lägre organismerna.
Kunskapen om hotade eller sällsynta växt- och djurarter är en
förutsättning för en god naturvård. Därför behövs det utbyggda
flora- och faunaregister. Det behövs också mer resurser till
utbildning i naturkunskap för dem som är verksamma i jord- och
skogsbruk.
Lagar som styr jord- och skogsbruket måste inordnas under en
övergripande naturresurslagstiftning som bygger på en ekologiskt
hållbar långsiktig utveckling.
Ökade insatser för att återskapa och vidmakthålla våtmarker är
nödvändiga. Naturvårdsverket bör därför få ett sådant uppdrag.
Självfallet står vänsterpartiet bakom kraven i motionerna och
kommer att ta upp dem igen vid ett tillfälle då de kan få en
fördjupad behandling.
5. Ny naturvårdslag m.m.
Marianne Samuelsson (mp) anför:
Sveriges naturvårdspolitik är skandalöst dålig. Trots det
ökande allmänna medvetandet om att vi är direkt beroende av
naturresurserna och att det därför är av yttersta vikt att
hushållningen med naturresurserna hävdas, kan vi inte skönja
några förändringar i riksdagsmajoritetens politik. En mycket
liten del av Sveriges areal är skyddad och det är t.o.m. så att
en produktionsinriktad lagstiftning (t.ex. skogsvårdslagen)
och statliga bidrag (t.ex. bidrag till byggande av
skogsbilvägar) styr utvecklingen mot en allt hårdare utarmning
av naturmiljön.
Det krävs ett trendbrott i den svenska naturvårdspolitiken om
utvecklingen skall kunna vändas. Som ett försiktigt och
kortsiktigt mål har vi föreslagit att 1 % av den produktiva
skogsmarken nedanför den gamla skogsodlingsgränsen skall
skyddas. Men på längre sikt är det inte tillräckligt om den
snabba utslagningen av arter skall kunna stoppas. Den
internationella naturvårdsunionen kommer troligen att föreslå
att 10 % av alla representativa naturtyper bör skyddas. Vi anser
att riksdagen bör anta denna målsättning som ett långsiktigt
mål.
Ett införande av biotopskydd i lagstiftningen krävs om Sverige
skall uppfylla de internationella förpliktelser på
naturvårdsområdet som Sverige tagit på sig bl.a. genom att
ratificera Bernkonventionen år 1983.
Det lagförslag som här presenteras bygger dels på ett direkt
skydd för vissa typer av biotoper, t.ex. urskogar och våtmarker,
dels på ett skydd kopplat till ett visst område som är
väsentligt för hotade arter. Förutom direkt skydd för
naturområden beaktas också behovet av aktiva naturvårdsåtgärder,
t.ex. inom jordbruket.
Centralt i förslaget är att krav på kommunala
naturvårdsinventeringar och naturvårdsplaner införs. Dessa skall
tas fram i samråd med allmänheten, genom utställning och
offentlig "hearing", för att ta till vara lokal kunskap och
lokala synpunkter. Statens naturvårdsverk blir central
tillsynsmyndighet.
Dagens tillsynsorganisation är bristfällig. I miljöpartiets
motion till riksdagen om tilläggsdirektiv till
miljöskyddskommittén hemställs att kommittén skall få i
uppdrag att utreda möjligheterna att åstadkomma ett nytt
tillsynssystem. I samma motion hemställs även att
miljöskyddskommittén får i uppdrag att införa utökade
talerättsregler för enskilda och organisationer i den svenska
miljölagstiftningen. Lagförslaget har utformats så att det skall
kunna träda i kraft omedelbart. En förutsättning för att
lagförslaget skall uppnå avsedd effekt är dock att
tillsynssystemet omorganiseras och effektiviseras samtidigt som
talerättsreglerna utökas i enlighet med vad som sagts ovan. Men
vi anser att vi inte bör bygga upp ett helt nytt tillsynssystem
för den här lagen utan att det måste göras samlat för hela
miljölagstiftningen.
Lagförslag
Allmän motivering
1. Inledande bestämmelser
Allmänt
Naturen och dess artsammansättning har förändrats i alla
tider, men genom mänsklig påverkan i sen tid utrotas växt- och
djurarter i en mycket snabb takt.
I lagens första kapitel beskrivs bl.a. lagens syfte och
tillämpningsområde. Syftet med lagen är att bevara hotade djur-
och växtarter genom att skydda deras livsmiljöer.
Människan kan utrota en art utan att direkt ta livet av en
enda individ genom att förstöra dess livsmiljö. I Sverige har vi
i dag regler som förbjuder att man dödar hotade djur eller
plockar fridlysta blommor.
1 Naturvårdslagen ger också möjlighet att avsätta stora
områden till nationalparker, naturreservat och
naturvårdsområden. Dessa former tar lång tid att administrera
och ger inget direkt biotopskydd. Det finns ingen direkt
koppling mellan förekomst av hotade arter och skydd av
naturmiljön. Någon regel som gör det möjligt att skydda ett
litet område som är av betydelse för hotad djur- eller växtart
finns inte i dag. I lagen om skötsel av jordbruksmark och
skogsvårdslagen finns hänsynsregler. Men dessa hänsynsregler är
för allmänna och kopplingen till naturvårdslagen för dålig för
att de skall ha någon större betydelse för skyddet av hotade
arter. Det här lagförslaget gör det möjligt att skydda mindre
områden på ett snabbt och effektivt sätt.
Sverige saknar ett biotopskydd trots att vi skrivit under
Bernkonventionen,2 vilken uttryckligen kräver att
medlemsstater ska vidta lämpliga lagstiftande åtgärder för att
skydda kritiska områden, art. 4. Texten i fjärde artikeln lyder:
1. Varje avtalsslutande part skall vidtaga lämpliga och
nödvändiga lagstiftande och administrativa åtgärder för att
säkerställa ett skydd för de vilda djur- och växtarternas
miljöer, framför allt de arter som anges i bilagorna 1 och 2,
samt ett skydd av hotad naturlig miljö.
2. De avtalsslutande parterna skall i samband med planering
och vid uppdragandet av riktlinjer för utveckling taga hänsyn
till skyddskraven för de områden som är skyddade enligt
föregående punkt för att undvika eller så långt som möjligt
begränsa en försämring av sådana områden.
3. De avtalsslutande parterna åtager sig att särskilt taga
hänsyn till skyddet av sådana områden som är av betydelse för de
flyttande arter som anges i bilagorna 2 och 3 och som är
lämpligt belägna i förhållande till flyttningsvägar, såsom
övervintrings-, rast-, närings-, häcknings- eller
ruggningsområden.
4. De avtalsslutande parterna åtager sig att på lämpligt sätt
samordna sina åtgärder för att skydda naturlig miljö som avses i
denna artikel, då denna befinner sig i gränsområden.
Exempel på lagar som innehåller ett biotopskydd finns i andra
länder. I USA finns "Endangered Species Act" och i Danmark finns
biotopskydd i Naturfredningsloven.
Hotbild
Utarmningen av artrikedomen går mycket snabbt och hotbilden är
komplicerad. Det är inte bara genom mer eller mindre direkt
påverkan, som t.ex. skogsbrukets metoder, dikning och
vägbyggnationer, som arterna hotas. Naturmiljön förändras också
starkt av miljöfarliga utsläpp av olika slag både till luft och
vatten. Den nuvarande miljölagstiftningen tar hänsyn till den
totala föroreningssituationen i olika områden i allt för liten
grad, eftersom den koncentreras till utsläppen från varje
enskild föroreningskälla. För att komma till rätta med detta
krävs ändring av miljölagstiftningen genom införande av
kvalitetsnormer. Det hjälper inte att skydda olika markområden
och ställa krav på försiktighetsmått vid olika typer av
verksamhet om miljöfarliga utsläpp försämrar
livsförutsättningarna.
Orsakerna till utarmningen är flera. Bl.a. har det moderna
skogsbruket haft en stor inverkan på växt- och djurarters
miljöer. Skogarna kalhuggs, dikas och återplanteras. Vi får ett
bestånd som är enhetligt och likåldrigt i ett väl dränerat
område. Ur naturvårdssynpunkt skall ett bra skogsbestånd vara
olikåldrigt, ha en hög procent av döda eller döende träd samt
inslag av naturliga bäckar och kärr. Kalhyggesbruket, som är den
enda tillåtna avverkningsformen enligt Skogsvårdslagen,3
kan medföra drastiska förändringar i naturmiljön och ger
upphov till relativt enhetliga och likåldriga bestånd.
Skogsvårdslagen är exploateringsinriktad och medger inte
tillräcklig hänsyn till naturvården. Visserligen finns 21§ som
kräver att viss hänsyn skall tas till naturvårdens intressen,
men regeln är tandlös och får ingen verkan om inte
skogsvårdsstyrelsen först meddelat föreläggande i enlighet med
24§.
Övergång sker successivt från hagmark till skog. Statsbidrag
utgår för skogsplantering efter avverkning av lågproducerande
bestånd (s.k. 5:3-skog). Utbetalning av bidrag kommer i
fortsättningen inte att utgå till plantering på marker av
hagmarkstyp, glesa äldre och medelålders lövträdsbestånd eller
glesa bestånd i det fjällnära skogsområdet, vilket
förhoppningsvis kommer att leda till större varsamhet med
känsliga biotoper. Men problemet med statsbidraget kvarstår
fortfarande till en del. Ett exempel på detta är miljögruppen
"Steget före":s fynd av mycket intressanta och artrika
urskogsbiotoper nedanför de fjällnära skogarna där bidrag
fortfarande utgår.5 Även om större delen av dessa skogar är
relativt högproduktiva ingår även s.k. 5:3-skog i de nyupptäckta
urskogsområdena.
Även jordbruksmetoderna har ändrats under de senaste
decennierna. Intensiv kvävegödsling förändrar
konkurrensförhållandena mellan olika växter och leder till en
mer ensidig flora och användning av bekämpningsmedel till en
artfattigare ogräsflora. För att ytterligare rationalisera
jordbruket får många viktiga biotoper stryka med. Åkerholmar
schaktas bort, lövdungar huggs ner, stenrösen röjs undan,
våtmarker dikas ut och gamla öppna diken fylls igen.6
De marina miljöerna hotas. Havet övergöds av kväve och fosfor.
Den ökade näringstillgången leder till algblomning och
efterföljande syrebrist. Havet förgiftas av utsläpp av klorerade
organiska föreningar.7,8 Rovfisket tömmer haven. Fiskens
barnkammare, de kustnära strandsträckorna, hotas av utbyggnad av
småbåtshamnar, sandsugning och dumpning.9, 10, 11
Vi måste bevara den genetiska mångfalden i naturen. Det räcker
inte med intentioner eller med att underteckna internationella
överenskommelser som sedan inte förankras rättsligt
nationellt.12 Vad vi behöver är ett regelsystem som ställer
krav på fullgoda beslutsunderlag då naturområden skall tas i
anspråk, som gör det möjligt att skydda viktiga mindre områden
på ett snabbt och effektivt sätt. Väsentliga bevarandeintressen
måste ges ett effektivt skydd.
Definitioner
För att lagen skall vara klar och tydlig har vi bland de
inledande bestämmelserna definierat en rad begrepp som är av
betydelse för lagens innehåll och förståelse. Definitionerna
svarar mot begreppens betydelse i just den här lagen. Skulle
tvist uppstå om visst begrepps betydelse är det i första hand
bland lagens definitioner svaret skall sökas.
Med hänsyn till att lagen inte skall bli stel och oflexibel
har vi, då det gäller olika biotoper, delegerat till statens
naturvårdsverk att definiera de olika naturtyperna. Detta är en
förutsättning eftersom kunskapsunderlaget ständigt förändras och
att stora regionala skillnader förekommer.
Lagen är delvis uppbyggd kring olika arbetsformer som redan är
etablerade. Detta gäller bland annat för artdatabanken. Statens
naturvårdsverk (SNV) medverkar genom uppdrag till forskare vid
Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i framtagandet av nationella
bedömningar rörande hotade djur- och växtarter i Sverige.
Verksamheten utförs inom projektet databank för hotade arter --
flora respektive fauna.
De olika hotklasserna i kap. 1 utgör alltså de av databank för
hotade arter definierade hotkategorierna 0--4.
2. Kravregler
Allmänt
Kravreglerna i andra kapitlet innehåller bland annat en allmän
hänsynsregel som gäller för alla och envar, 1§. Hänsynsregeln
medför inte i sig att någon förpliktigas att göra något aktivt
men däremot en skyldighet att vidta vissa försiktighetsmått.
Vad gäller de strängare kravreglerna har miljöskyddslagens
(ML) tillåtlighetsregler13 fått utgöra förebild dels för att
de efter lång tids användande har fungerat någorlunda
ändamålsenligt och medgett en flexibel tillämpning, dels för att
medverka till att kravreglerna inom miljölagstiftningen utformas
på ett enhetligt sätt.
Lagen föreskriver krav på att välja bästa möjliga plats för
företag eller åtgärd som kan medföra negativ påverkan på växt-
eller djurarters livsförutsättningar, 5 §. Referensområdet inom
vilket plats kan väljas skall för åkerbruk, skogsbruk och
betesdrift ske med beaktande av företagarens egna
förutsättningar att välja plats.
Avvägningar
Den som utövar verksamhet eller på annat sätt vidtar åtgärd
som kan medföra negativ påverkan på växt- eller djurarters
livsförutsättningar måste dämpa sin verksamhet så att påverkan
blir så liten som möjligt. En avvägning måste göras mellan
nyttan av att vidta åtgärden och skadan av densamma.
Krav ställs på att använda sig av vad som är tekniskt möjligt
vid verksamhet av slag som är i fråga, 6 §. Då menas teknik som
används kommersiellt någonstans i världen.
När vi använder termen "tekniskt möjligt", har vi använt oss
av en rättslig standard. Metoden att anknyta en prestandanorm
till en rättslig standard leder till en relativt höggradig
objektivering, dvs. ett mycket litet utrymme lämnas till
beslutsfattarens eget skön. Ju mer beslutsfattaren känner sig
bunden på grund av regeltexten, desto högre objektiveringsgrad
har kravreglerna. En annan fördel med att använda sig av en
rättslig standard är att man förenar bundenhet och
flexibilitet.14 Lagen behöver inte skrivas om utan anpassar
sig automatiskt till ändrade tekniska förhållanden.
Vid en bedömning av vad som är ekonomiskt möjligt skall man
göra en objektiv bedömning och se på vad som är möjligt för ett
branschgenomsnittligt företag.
Förbud
Lagen är utformad så att vissa naturtyper som i lagtexten
särskilt angivits omfattas av ett generellt förbud mot ingrepp
som kan medföra att den för naturtypen säregna karaktären
förändras, 2§. Vid fastställande av naturvårdsplan kan statens
naturvårdsverk förordna att visst naturområde som omfattas av
förbud kan undantas. Om ett område skall kunna undantas
förutsätts att det är uppenbart att området saknar betydelse för
djur- eller växtarter i artdatabanken (2:13).
Ambitionsnivån i lagen är hög. Bevarandeintresset av
betydelsefulla områden är centralt. Det har därför varit
nödvändigt att införa en regel om generellt förbud. Vidare
skyddas olika områden genom naturvårdsplanerna. Det är inte
säkert att det alltid är samma områden inom kommun som måste
skyddas, därför skall naturvårdsplanerna revideras med jämna
mellanrum.
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer har
dessutom genom lagen fått en möjlighet att meddela föreskrifter
till skydd för ytterligare naturtyper då så erfordras, 3§.
Tillstånd
För verksamhet som kan medföra skadliga ingrepp i vissa
naturtyper krävs tillståndsplikt, 8§. Tillståndsplikt krävs
för ingrepp i de naturtyper som särskilt angivits som
tillståndspliktiga i naturvårdsplan samt i de naturtyper som är
tillståndspliktiga genom 2 kap. 8 och 9§§.
Tillståndsmyndigheten skall se till att kravreglerna är
uppfyllda. Som en extra säkerhetsventil har vi förbjudit
beslutsfattaren att meddela tillstånd i de fall då det vid
miljökonsekvensanalys15 visar sig att det aktuella området
är biotop eller har väsentlig betydelse för växt- eller djurart
vilken tillhör artdatabankens hotkategori 1 eller 2.
Bevisbörda
Lagförslaget innehåller en allmän hänsynsregel som ställer
krav på försiktighetsmått för att begränsa skador som kan
uppkomma. Bevisbördan är omvänd, dvs. den ligger på den som vill
vidta en viss åtgärd. Utövaren måste hålla sig informerad om
gällande naturvårdsplan och se till att eventuellt handlande
inte strider mot planen. I de fall myndighet beslutar lägga
restriktioner på visst område eller viss naturtyp skall
bevisbördan i stället vila på myndigheten.
3. Planer
Allmänt
För att lagens mål skall kunna uppnås har vi ansett det
nödvändigt att införa regler om olika typer av plankrav.
Planerna kopplas till varandra i ett enhetligt system. De har
rättsverkan och skall bl.a. fungera som beslutsunderlag.
Planerna kopplar ihop lagstiftarens mål och det praktiska
handlandet.
Artdatabank
Vi har utgått från statens naturvårdsverks och Sveriges
lantbruksuniversitets upprättade artdatabank. Artdatabanken
klassificerar olika arter i skilda hotkategorier, klass 0 --
försvunna, klass 1 -- akut hotade, klass 2 -- sårbara, klass 3
-- sällsynta, klass 4 -- hänsynskrävande. Hotklassificeringen
utgör en grund för prioritering av insatser.
Handlingsprogram
På grundval av artdatabanken skall statens naturvårdsverk
utforma ett handlingsprogram som beskriver hur arbetet med de
hotade arterna skall bedrivas.
Naturvårdsinventering
För att få nödvändig kännedom om kommunernas mark- och
naturförhållanden åläggs varje primärkommun genom lagen att
utföra en naturvårdsinventering. Inventeringen skall göras så
noggrann som möjligt. Kommun skall vanligen ha en kommunekolog
anställd som ansvarar för att inventeringen utförs på ett
riktigt och ändamålsenligt sätt. Lokalkännedom tas till vara
genom att inventeringen skall ställas ut för offentlig
granskning tre månader under vegetationsperioden. Allmänheten
har då möjlighet att peka på eventuella brister i inventeringen.
Inventeringsmaterialet skall bestå av dels en textdel, dels en
kartdel där de olika områdena klassats med hänsyn till sina
naturvärden. Naturvårdsinventeringen skall redovisas på ett
offentligt sammanträde.
Åtgärdsprogram
När samtliga kommuner inventerats och
naturvårdsinventeringarna godkänts av länsstyrelsen har statens
naturvårdsverk ett gott underlag för att upprätta artinriktade
åtgärdsprogram. Åtgärdsprogram skall i första hand upprättas för
arter i hotkategorierna 1 och 2. Åtgärdsprogrammen är viktiga
för att målsättningen med återskapandet av livskraftiga
populationer skall förverkligas. Tanken är att arter som
upptagits på hotlistan skall kunna flyttas till en lägre
hotkategori då deras förutsättningar för överlevnad har
förbättrats.
Naturvårdsplan
För att åtgärdsprogrammen skall få någon rättslig förankring,
har vi krävt att kommun, då åtgärdsprogrammen färdigställts,
upprättar en naturvårdsplan med ledning av
naturvårdsinventeringen och statens naturvårdsverks handlings-
och åtgärdsprogram. Naturvårdsplanen skall bland annat förklara
hur man tänkt skydda områden vilka måste bevaras för att målet
med SNVs åtgärdsprogram för de hotade arterna skall kunna
genomföras. Kommun kan gå längre än vad som direkt föreskrivs i
lagen för att skydda vissa områden. Man kan exempelvis bidra
till aktiva åtgärder i jordbruket genom att betala ersättning
till den som åtar sig att aktivt bruka åkermark.
Naturvårdsplanen skall fungera som beslutsunderlag då man
fattar beslut rörande markanvändning i kommunen.
Naturvårdsplanerna skall fastställas av kommunfullmäktige och
får därefter rättskraft. Det innebär att beslut inte får fattas
som strider mot naturvårdsplanen.
Kommunerna kan i sin naturvårdsplan gå längre än vad lagens
minimikrav föreskriver. Lagen tvingar inte fram aktiva
skötselåtgärder av markägare, men ställer krav på kommunen att i
arbetet med naturvårdsplanen ta fram en ekonomisk kalkyl på vad
aktiva skötselåtgärder vid olika ambitionsnivåer skulle kosta.
Aktiva skötselåtgärder skulle t.ex. kunna vara slåtter av ängar
och blädningsskogsbruk där detta är väsentligt för att bevara
hotade arters livsmiljö.
Skogsbruksplan
Slutligen har vi kopplat de i 21 a§ skogsvårdslagen
obligatoriska skogsbruksplanerna till naturvårdsplanerna. Tanken
är att skogsvårdsstyrelsen inte skall kunna upprätta
skogsbruksplaner som strider mot innehållet i
naturvårdsplanerna. På så vis får man en vettig koppling mellan
enskilda markägare och den kommunala planeringen. Markägare blir
även skyldig att informera sig om den del i kommuns
naturvårdsplan vilken har betydelse för markägarens verksamhet.
4. Ersättningsregler
Allmänt
Enligt 2 kap. 18 § regeringsformen skall varje medborgare vars
egendom tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant
förfogande ha rätt till ersättning för förlusten enligt grunder
som bestäms i lag. Expropriationsändamålen framgår av 2kap.
expropriationslagen.
Genom expropriation övergår markägarens befogenheter till
någon annan. Expropriationsfallen skiljer sig från
restriktionsfallen. Vid restriktionsfallen begränsas markägarens
förfoganderätt utan att någon annan tar över motsvarande rätt
eller befogenhet.16
Genom att införa olika krav- och hänsynsregler i lagtext har
lagstiftaren möjlighet att inskränka en markägares befogenheter.
Markägarens rätt begränsas i och med att krav- eller
hänsynsregeln blir gällande rätt.17
Ersättningsrätten till fastighetsägare eller innehavare av
särskild rätt till fastighet är beroende av hur stora
restriktioner de åläggs. Någon ersättning skall inte utgå om
fastighetsägaren endast måste visa allmän hänsyn. Rätten till
ersättning inträder först då fastighetsägarens pågående
markanvändning inom brukningsenheten försvåras avsevärt.
Pågående markanvändning
Ersättningsrätten är kopplad till den pågående
markanvändningen. Fastighetsägaren har inte rätt till ersättning
vid ändrad markanvändning. Här skiljer sig lagen från
expropriationslagen som inte gör någon uppdelning mellan
pågående och ändrad markanvändning.
Begreppet pågående markanvändning har i denna lag samma
innebörd och betydelse som i naturvårdslagen (NVL, 1964:822). I
NVLs förarbeten sägs att begreppet pågående markanvändning skall
tolkas generöst i förhållande till markägarna. Som exempel anges
att man inte bara skall räkna det faktiska utnyttjandet i
trängre mening såsom pågående markanvändning utan även nya
markanvändningsformer som vid den aktuella tidpunkten anses som
en naturlig fortsättning på eller normal och naturlig
rationalisering av markanvändningen.18 I motiven till plan-
och bygglagen (PBL, 1987:10) betraktas avverkning i olika
former, markberedning och plantering såsom pågående
markanvändning.19
Begreppet pågående markanvändning är en rättslig standard som
kan växla från tid till tid.20 Standardens innebörd är
beroende av samhällets syn på lämpliga bruknings- och
rationaliseringsmetoder.
Avsevärt intrång
För att markägare skall ha rätt till ersättning krävs att
intrånget är kvalificerat. Intrånget skall relateras till hela
brukningsenheten och inte såsom i naturvårdslagen till berörd
del av fastigheten.
Restriktionernas omfattning skall bedömas från fall till fall.
Det är inte realistiskt att sätta en generell procentsats som
skall gälla för alla fall.
Genom "artlagen" kan en markägare hindras i sin verksamhet
genom att viss biotop faller under lagens förbudsregel eller
genom att ingrepp i biotopen har gjorts tillståndspliktigt. En
förutsättning för att markägaren skall ha rätt till ersättning i
dessa fall är att den pågående markanvändningen avsevärt
försvårats. Markägaren har t.ex. inte rätt till ersättning om
han inte får tillstånd till att bygga kolonilotter inom ett
våtmarksområde. Orsaken till detta är att det rör sig om en
ändrad markanvändningsform.
För den markägare som fått tillstånd till åtgärd inom ett
tillståndspliktigt område gäller även lagens övriga kravregler
fullt ut, dvs. markägaren är skyldig att välja bästa möjliga
plats och använda sig av bästa möjliga teknik. Medför
kravreglerna att markägaren tvingas övergå från en teknik till
en annan, som är dyrare, har han inte någon rätt till ersättning
för den ökade kostnad som lagens regler medför.
Lagens kravregler gäller inte enbart för verksamheter som
skall utföras inom tillståndspliktig biotop utan för all
verksamhet som direkt eller indirekt kan medföra negativa
förutsättningar på hotade djur- eller växtarter.
Civilrättsliga avtal
Stat och kommun har möjlighet att ingå civilrättsliga avtal
med markägare. Markägare förbinder sig att helt eller delvis
avstå från viss markanvändning under en bestämd tidsperiod.
Genom att skyddet är tidsbegränsat behöver inte ersättning
betalas ut för all framtid.
Denna möjlighet är fördelaktig eftersom man inte vet hur länge
ett visst område kommer att vara skyddsvärt. Det är vanligt att
arter flyttar från ett område till ett annat.
5. Tillsyns-, besvärs- och påföljdsregler
Dagens tillsynssystem fungerar mycket dåligt inom natur- och
miljövården. I lagförslagets bilaga om nödvändig översyn av
annan lagstiftning föreslås att en ny övervakningsorganisation
måste arbetas fram. Till dess att ett nytt övervakningssystem
tagits i bruk måste den gamla organisationsformen användas.
Specialmotivering
1. Inledande bestämmelser
1§Denna lag syftar till att långsiktigt bevara den
naturliga genetiska mångfalden i naturen genom att skydda hotade
växt- och djurarter samt deras biotoper.
Lagen inleds med en portalparagraf som sammanfattar lagens
syfte. Vi delar den syn om vikten av ekologisk grundsyn som
beskrivs i naturresurs- och miljökommitténs betänkande.21
Det klargörs genom betoningen på att bevarandet skall vara
långsiktigt.
Det är viktigt att väsentliga bevarandeintressen ges ett
effektivt skydd. Begreppet biotop i paragrafen behöver inte
syfta på en naturtyp av en viss beskaffenhet utan kan även
utgöra ett enskilt naturområde som skyddas enligt denna lag
därför att området är betydelsefullt för en eller flera hotade
arter.
2 § Denna lag är tillämplig på åtgärder och verksamheter
vilka direkt eller indirekt kan medföra sådana negativa
ekologiska konsekvenser som kan få betydelse för djur- eller
växtarters livsförutsättningar, exempelvis förändringar av
betydelsefulla naturtypers säregna karaktär.
Lagens tillämpningsområde är vidsträckt för att lagen skall
vara så heltäckande som möjligt och omfatta all mänsklig
verksamhet som kan utarma naturens mångfald. Med verksamhet
avses inte bara under en längre tid pågående verksamhet som
t.ex. skogsbruk utan också enstaka handlingar som att t.ex.
plocka blommor under en skogspromenad. Med åtgärder avses även
olika typer av administrativa beslut.
3 §Definitioner;
--biotop: en naturmiljö som svarar mot ekologiska krav från en
eller flera biologiska populationer,
--genetiskt särpräglad population: en grupp av organismer som
fortplantar sig i huvudsak med varandra och som är knuten till
en viss naturlig miljö,
--direkt påverkan: ändringar av pågående markanvändning samt
åtgärder som kan förändra markens ekologiska förutsättningar. I
begreppet mark innefattas här även vattenområden,
--indirekt påverkan: störning genom vattenförorening,
luftförorening, joniserande strålning, buller, skakning, ljus
eller annat sådant,
--hotad art: en art, underart eller genetiskt särpräglad
population vilken tillhör någon av nedan nämnda klasser;
klass 0 -- Försvunna; taxa försvunna eller betraktade som
försvunna som reproducerande populationer.
klass 1 -- Akut hotade; taxa som löper risk att försvinna som
reproducerande populationer inom en nära framtid om
hotfaktorerna inte snarast undanröjes.
klass 2 -- Sårbara; taxa vars överlevnad inte är säkerställd
på längre sikt. Innefattar bl.a. taxa med allvarlig tillbakagång
i numerär eller i geografisk utbredning och som möjligen snart
kan behöva föras till kategori akut hotade.
klass 3 -- Sällsynta; taxa som för närvarande inte är akut
hotade eller sårbara men som ändå är i riskzonen på grund av att
populationen totalt sett är liten, geografiskt starkt begränsad
eller utglesad.
klass 4 -- Hänsynskrävande; taxa som inte tillhör 1--3 men som
ändå kräver artvis utformad hänsyn.
Syftet med att använda definitioner har redovisats i
allmänmotiveringen till 1. Inledande bestämmelser.
2. Kravregler
1 §Var och en som utövar verksamhet eller på annat sätt
vidtar åtgärd som kan medföra negativ påverkan på hotade växt-
eller djurarters livsförutsättningar skall begränsa de skador
som kan uppstå.
Paragrafen är en allmän hänsynsregel och gäller för var och en
som vidtar åtgärd som kan medföra negativ påverkan på växt-
eller djurarters livsförutsättningar. Det som kännetecknar en
allmän hänsynsregel är bl.a. att den inte ger någon rätt till
ersättning samt att bevisbördan vilar på utövaren. För att
paragrafen skall fylla någon funktion -- förutom att fungera som
tolkningsunderlag -- är den i förslaget
straffsanktionerad.22
Det räcker med att det finns risk för att skada kan uppstå för
att lagen skall vara tillämplig. Utövaren är skyldig att i
möjligaste mån begränsa de skador som kan uppstå. Här måste en
proportionalitetsprincip gälla, begränsningarna skall stå i
proportion till eventuella skadors omfattning.
2 §I följande naturtyper får icke sådana ingrepp göras som
kan medföra att naturtypens säregna karaktär förändras.
Urskog och urskogsliknande naturskog
Orörda älvar, älvsträckningar, biflöden och åar
Bäckraviner
Naturliga källor och källpåverkad mark
Mjukbottnar i grunda kustområden
Naturliga småvattendrag
Småvatten i odlingslandskapet
Åkerholmar
Större sammanhängande i allt väsentligt orörda myrar
De i första stycket nämnda naturtyperna skall definieras av
statens naturvårdsverk senast två månader efter lagens
ikraftträdande.
I undantagsfall får lägsta och högsta arealgräns anges i
definitionen. Arealgränser får endast sättas då biotopens
karaktär förändras på ett sådant sätt att värdet av ett skydd är
starkt beroende av områdets storlek.
Område som skall skyddas enligt internationella
överenskommelser vilka Sverige anslutit sig till får inte
påverkas på sätt som motverkar överenskommelsens syfte.
Första stycket
Lagens utgångspunkt är att bevara arterna genom att i huvudsak
skydda deras biotoper. Vissa biotoper är unika och rika på
hotade arter och kräver därför ett generellt skydd. De biotoper
som är föreslagna är av mycket stor vikt för naturvården. En
uppräkning av vissa naturtyper redan i lagen innebär också en
vägledning i arbetet med kommande naturvårdsplaner. Dessutom är
det generella skyddet särskilt viktigt innan de kommunala
naturvårdsplanerna hunnit träda i kraft.
Endast en mycket liten del av Sveriges skogsareal kan
karaktäriseras som urskog eller urskogsliknande naturskog,
beroende på att det i Sverige sedan lång tid tillbaka har
bedrivits ett intensivt skogsbruk. Till urskog räknas skog som
inte bär spår av skogsbruk i form av t.ex. gamla stubbar, men
även artsammansättningen kan ge värdefull information. I
biotopskyddet inräknas också urskogsliknande naturskog eftersom
det finns anledning att inte sätta gränsen så snävt att endast
skog som inte alls är påverkad av någon typ av skogsbruk
omfattas. Det finns t.ex. skogar där det bedrivits försiktig
dimensionshuggning och som är unika och värdefulla biotoper för
många arter. Vid definition av vad som kan inräknas i begreppet
urskogsliknande naturskog bör naturvårdsverket tillämpa en för
biotopskyddet generös bedömning.
Naturliga källor och källpåverkad mark är mycket skyddsvärda
biotoper. Med naturliga källor avses områden där grundvatten
stiger till marken utan att detta är orsakat av mänskliga
ingrepp. Många källor har förstörts som biotoper då de
utnyttjats som vattentäkter eller har dikats ut i samband med
skogsdikning.
Mjukbottnar i grunda kustområden är av avgörande betydelse för
många fiskarters möjligheter till reproduktion och viktiga för
livet i havet genom sin höga produktionsförmåga. De hotas bl.a.
av exploatering för småbåtshamnar, dumpning av fyllnadsmassor
och spridning av miljögifter i samband med dumpning.
Med uttrycket i allt väsentligt orörda myrar avses myrar som
inte alls eller mycket skonsamt har utnyttjats av människan.
Myrar där det har bedrivits slåtter anser vi vara i allt
väsentligt orörda, medan exploatering av myrar som har dikats ut
i stället för att omfattas av ett absolut skydd kommer att vara
tillståndspliktiga enligt paragrafen.
Andra stycket
En tidsgräns är satt för framtagande av lämpliga definitioner
eftersom det är angeläget att lagen skall kunna fungera
effektivt så snabbt som möjligt. I vissa fall kan det vara
lämpligt att ange arealgränser i anslutning till definitionen.
Exempelvis kan en åkerholme sägas förlora sina karaktäristiska
egenskaper som biotop om den är för stor.
Tredje stycket
För att en av Sverige undertecknad konvention ska få
rättsverkan nationellt krävs en implementeringsakt. Genom lagen
ges områden som skyddas genom olika konventioner ett direkt
skydd oavsett om implementering skett eller ej.
3 §Regeringen eller myndighet regeringen bestämmer skall,
då så erfordras för denna lags syfte, meddela föreskrifter till
skydd för ytterligare naturtyper.
Paragrafen ger regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer möjlighet att ge ett generellt skydd för ytterligare
naturtyper. Detta gör att lagen är flexibel i den riktningen att
ett minimikrav på generellt biotopskydd kan kompletteras med
ytterligare naturtyper. Vi har här valt att tillämpa en
progressiv lagstiftningsteknik, dvs. lagens
tillämpningsföreskrifter skall kunna utvecklas i takt med att
kunskapen på problemområdet ökar. Paragrafen ger också
möjligheter till regionala och lokala variationer vad gäller
föreskrifter. Vissa biotoper kan vara mycket värdefulla i ett
regionalt eller lokalt perspektiv utan att vara det nationellt.
Det är angeläget att föreskrifter om skydd för olika våtmarks-
och sumpskogsbiotoper inom kort kommer till stånd. Dessa
biotoper är inte angivna i lagtexten, eftersom en mängd olika
biotoper kan särskiljas och stora regionala variationer vad
gäller skyddsvärde finns.
4 §Utplantering samt andra åtgärder är förbjudna om de kan
medföra att djurart, växtart, underart eller genetiskt
särpräglad population sprids till ett område där den inte redan
naturligt finns eller i sen tid naturligt har funnits.
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan
meddela ytterligare tillämpningsföreskrifter.
Naturvårdsverket kan, om det är uppenbart att utplanteringen
inte innebär några ekologiska risker, meddela undantag från
förbudet. Utplanteraren svarar fullt ut för de ekonomiska
konsekvenser som kan uppstå för de fall undantag från förbudet
medgivits.
Utplantering av populationer som är främmande för en naturtyp
kan innebära risker för det ekologiska systemet genom att
livsförutsättningarna för andra organismer förändras. Är
förändringarna stora verkar de sannolikt utarmande för den
naturliga variationsrikedomen. Men även mindre förändringar kan
få dramatiska effekter på enskilda populationer och t.o.m.
arter. Med "sprida sig" till en naturtyp menas varaktigt
etablera och reproducera sig.
Paragrafen är inte enbart tillämplig på fysisk förflyttning.
Den omfattar också andra åtgärder som i praktiken kan leda till
samma typ av inverkan på livsförutsättningarna för olika
naturliga populationer genom att främmande populationer ges
möjligheter att etablera sig.
Uttrycket "i sen tid" ingår i paragrafen för att lagen inte
skall förhindra inplantering av tidigare utrotade växt- och
djurarter i miljöer som är naturliga för dessa arter.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer skall
lämna de föreskrifter som erfordras för att paragrafen skall
kunna tillämpas på ett ändamålsenligt sätt. I
tillämpningsföreskrifterna måste bl.a. preciseras när risk kan
sägas föreligga för att spridning sker till visst område.
Statens naturvårdsverk kan medge undantag från bestämmelsen om
man efter noggrann miljökonsekvensanalys kunnat visa att de
ekologiska riskerna är försumbara. Undantagsbestämmelsen skall
tillämpas mycket restriktivt. Trots att möjligheten till
undantag skall tillämpas mycket restriktivt kan det inte helt
uteslutas att SNV i visst fall kan göra en felbedömning och ge
tillstånd till utplantering som visar sig olämplig. För dessa
fall skall utplanteraren svara strikt för de skador som uppstår.
Detta kan t.ex. innebära att utplanteraren får betala kostnaden
för att utrota den felaktigt inplanterade arten.
5 §Den som utövar eller ämnar utöva verksamhet eller vidta
åtgärd som kan medföra negativ påverkan på växt- eller
djurarters livsförutsättningar skall välja plats där ändamålet
kan uppnås med så små olägenheter som möjligt utan oskäliga
kostnader.
Bedömningen enligt första stycket skall för åkerbruk,
skogsbruk och betesdrift ske med beaktande av företagarens
förutsättningar att välja plats.
En typisk minimerings- och lokaliseringsregel, som innebär att
bara sådana platser får användas, som ger minst skada totalt
sett. Principen innebär att bästa plats ur miljö- och
naturvårdssynpunkt23 för verksamhet som kan innebära
ekologiska skador skall väljas.
Regeln har sin motsvarighet i 4§ ML. Vad gäller paragrafens
ambitionsnivå skall, i de fall andra stycket inte är
tillämpligt, en objektiv bedömning göras vad gäller val av bästa
plats. Hänsyn tas inte till den enskilde företagarens
möjligheter att välja plats. Hur stort referensområde som skall
gälla blir beroende av vilken typ av verksamhet det rör sig om.
För verksamhet som bara finns på enstaka ställe blir hela landet
referensområde, medan för verksamhet som är vanligt förekommande
över hela landet små regioner kan utgöra referensområde.
Av rimlighetsskäl har vi vad gäller åkerbruk, skogsbruk och
betesdrift bestämt att referensområdet skall utgöra
företagarens mark.
När man bedömer vad som är skäliga kostnader för
lokaliseringen skall man räkna in de extra kostnader som blir en
konsekvens av att lokaliseringen sker på bästa plats.
6 §Den som utövar verksamhet eller på annat sätt vidtar
åtgärd som kan medföra negativ påverkan på växt- eller
djurarters livsförutsättningar är skyldig att vidtaga de
skyddsåtgärder och tåla den begränsning av verksamheten och
iakttaga de försiktighetsmått i övrigt som fordras för att
förebygga eller avhjälpa olägenheter. Skyldighet att avhjälpa
olägenhet kvarstår även efter det att verksamheten upphört.
Vid bedömning av vad som skäligen kan krävas skall
utgångspunkt tas i vad som är tekniskt och ekonomiskt möjligt
vid verksamhet av det slag som är i fråga.
Paragrafen har sin motsvarighet i 5§ ML och är en
dämpningsregel som kräver att störningar skall dämpas så långt
som tillgänglig teknik medger. Hur stora kostnader detta skall
få medföra skall bestämmas utifrån ett objektivt synsätt, där
man inte tar hänsyn till hur mycket den aktuelle utövaren
skäligen kan klara av ekonomiskt utan i stället ser till hur
mycket ett normalt företag i samma bransch skulle klara.
Ansvar för olägenheter, som uppstått under den tid då
verksamhet bedrivits på det aktuella området, kvarstår även
efter det att verksamheten upphört.
Bevisbörda för att verksamhet inte kan medföra olägenhet eller
negativ påverkan vilar på utövaren.
Vad som är "tekniskt möjligt" är en rättslig standard som
varierar från tid till annan. Vad som krävs är alltså beroende
av vad som är tekniskt möjligt vid den tidpunkt då verksamheten
startar. Med tekniskt möjligt menas teknik som används
kommersiellt någonstans i världen eller befinner sig i ett
utvecklat försöksstadium och är med stor sannolikhet fungerande.
Skyldighet att vidta ytterligare försiktighetsmått, dvs. att
använda sig av nyare teknik, som orsakar utövaren kostnader
minskas i den utsträckning som uppoffringar redan gjorts från
utövarens sida.
7 §Inom område som är biotop eller har väsentlig betydelse
för växt-eller djurart vilken tillhör hotkategori 1 eller 2 får
verksamheter inte utövas och åtgärder inte vidtas om de kan
medföra förändring av naturtypens eller naturområdets säregna
karaktär.
Trots att markägare eller annan valt bästa plats, använt sig
av bästa teknik samt i möjligaste mån sökt begränsa sina skador
får tillstånd inte ges om det visar sig att det aktuella området
är biotop eller har väsentlig betydelse för djur- eller växtart
som tillhör hotkategori 1 eller 2 i artdatabanken.
Ett område kan ha väsentlig betydelse för djur- eller växtart
exempelvis om området ligger i nära anslutning till en för arten
nödvändig biotop eller om området fungerar som en grön korridor
för arten i fråga.
Paragrafen innebär även att en tillståndsmyndighet måste avslå
en tillståndsansökan om åtgärden eller verksamheten har
väsentlig betydelse för växt- eller djurart vilken tillhör
hotkategori 1 eller 2. Regeln ger uttryck för lagens direkt
målrelaterade ambitionsnivå vilken är att ge ett absolut skydd
för utrotningshotade arter.
8 §Tillstånd krävs av länsstyrelsen för åtgärder som kan
medföra förändring av följande naturtypers säregna karaktär:
1. Olika typer av våtmarksbiotoper 2. Olika typer av
lövsumpskogsbiotoper
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer skall
utarbeta föreskrifter om generella krav på försiktighetsmått i
dessa biotoper.
Statens naturvårdsverk skall utarbeta föreskrifter vilka anger
hur gränsdragningarna mellan dessa typer av biotoper och övriga
biotoper skall dras.
Bakgrunden är densamma som i 2§ men vår bedömning är att i
de här naturtyperna är ett generellt skydd inte ändamålsenligt
då det är stora områden av olika karaktär och skyddsvärde.
Skyddsvärdet av de olika biotoperna varierar också över landet.
Andra stycket anger att det måste arbetas fram föreskrifter om
generella försiktighetsmått för dessa typer av biotoper. Dessa
generella föreskrifter måste tillämpas då tillstånd ges till
ingrepp i biotoperna. Föreskrifterna skall också vara utformade
så att de kan tillämpas vid tillståndsprövning enligt 11§.
Naturligtvis måste föreskrifterna ges inom ramen för denna lag.
9 §Regeringen eller myndighet regeringen bestämmer skall,
när så erfordras för denna lags syfte, kunna lägga till
ytterligare naturtyper vilka kräver tillstånd enligt denna lag.
Denna paragraf ger, på samma sätt som 3§, möjlighet att utan
ändring av denna lag, komplettera med ytterligare naturtyper.
För ytterligare motivering hänvisas till vad som sagts under
3§.
10 §Tillståndsprövning enligt denna lag skall bland annat
grundas på sådant beslutsunderlag som ställs enligt lag.
Tillstånd får inte ges i strid med gällande kommunal
naturvårdsplan.
Här hänvisas till vad som skrivits om beslutsunderlagsregler i
avsnittet om nödvändig översyn av annan lagstiftning.
11 §Om tillstånd enligt 8§ berör område vilket är biotop
eller har väsentlig betydelse för växt- eller djurart vilken
tillhör artdatabankens hotkategori 3 eller 4 skall föreskrifter
om försiktighetsmått ställas upp av länsstyrelsen.
Länsstyrelsen kan även utfärda föreskrifter om
försiktighetsmått för pågående verksamhet inom område som avses
i första stycket.
Syftet med paragrafen är att föra in konkreta krav på
försiktighetsmått i naturtyper som är tillståndspliktiga i de
fall när tillstånd till ingrepp ges. Höga krav på
försiktighetsmått kan vara ett alternativ till att totalförbjuda
en verksamhet. När kraven på försiktighetsmått ställs skall
hänsyn tas till regionala förhållanden eftersom en viss naturtyp
och vissa arter kan vara värdefulla regionalt även om de inte är
lika unika i landet som helhet.
3. Naturvårdsplan
1 §Statens naturvårdsverk skall i samarbete med Sveriges
lantbruksuniversitet ansvara för att en artdatabank för hotade
arter upprättas.
Arterna skall indelas enligt hotkategorierna 0--4 i 1 kap.
3§.
Artdatabankens innehåll skall anpassas till det aktuella
kunskapsläget.
Första stycket Här hänvisas till allmänmotiveringen till 2.
Kravregler.
Andra stycket Här hänvisas till allmänmotiveringen till 2.
Kravregler.
Tredje stycket
Målsättningen med arbetet med artdatabanken skall vara att
åstadkomma så goda livsbetingelser för arterna att deras
fortlevnad inte längre hotas.
Hotlistan skall ständigt hållas aktuell genom löpande arbete
och översyn. Meningen är att arterna skall kunna omplaceras
mellan de olika klasserna, helt avföras från listan eller
tillföras listan. Hotlistan skall ständigt hållas aktuell genom
löpande arbete och översyn.
2 §För arter upptagna i artdatabanken skall statens
naturvårdsverk upprätta övergripande handlingsprogram.
Handlingsprogrammen kan gälla för flera arter och skall beskriva
lämpliga principer för hur arbetet med hotade arter skall
bedrivas. I handlingsprogrammen skall riktlinjer utarbetas för
att skydda skilda naturtyper. Målsättningen skall vara att
bevara eller återskapa livskraftiga populationer.
Handlingsprogrammen utgör en allmän policydel där statens
naturvårdsverk generellt förklarar hur arbetet med de hotade
arterna skall bedrivas. Det kan vara lämpligt att inrikta
handlingsprogrammen på att utarbeta riktlinjer för att skydda
skilda naturtyper. Handlingsprogrammen är av mer övergripande
karaktär, de kommer normalt att gälla för många arter och är
inte avsedda att vara lika inriktade på enskilda arter som
åtgärdsprogrammen.
3 §Varje kommun skall utföra en naturvårdsinventering i
enlighet med vad som föreskrivs i andra stycket. Inventeringen
skall vara slutförd före den 1 september 1993. Därefter skall
inventeringen revideras minst en gång vart femte år.
Inventeringen skall omfatta en beskrivning av landskapsbilden,
förekomst av jordarter, berggrunder, vatten, vegetation, djurliv
och kulturlandskap. Speciell uppmärksamhet skall ägnas de arter
som är upptagna i artdatabanken, de i 2 kap. 2 och 8§§
upptagna naturtyperna samt av naturvårdsverket enligt i 2 kap. 3
och 9§§ angivna naturtyper. I redovisningen av inventeringen
skall ingå en karta där olika områden klassificerats efter sina
naturvärden. Statens naturvårdsverk utfärdar riktlinjer för
inventeringens genomförande, nödvändig ambitionsnivå samt
redovisningsform.
Första stycket
Varje kommun blir skyldig att utföra en naturvårdsinventering.
Vi har i lagen skrivit in en "deadline" då den första
inventeringen senast måste vara slutförd. Det är viktigt att
inventeringarna blir noggrant utförda och färdigställda så snart
som möjligt eftersom de skall ligga till grund för statens
naturvårdsverks arbete med åtgärdsprogram. Svårigheter kan
uppstå med att få fram en god inventering på den tid lagen
medger. En lägre ambitionsnivå kan därför accepteras vid första
inventeringen om det finns praktiska svårigheter, exempelvis
problem att få fram erforderlig personal. Sedan inventeringen
färdigställts skall den revideras minst en gång vart femte år.
Lagen stadgar en minimitid och lämnar fritt till den kommun som
vill revidera inventeringen oftare. Vid revidering av
inventering skall samma förfarande ske som då inventeringen
godkänns för första gången.
Andra stycket
Inom de naturtyper som anges i 2 kap. 2 och 8§§ samt de
naturtyper som särskilt utpekats av statens naturvårdsverk
enligt 2 kap. 3 och 9§§, skall inventeringen göras extra noga
om man kan misstänka att speciella arter finns inom sådant
område. Det kan t.ex. krävas att extra expertis inkallas.
Värdering i olika klasser skall ske av inventeringsobjekten.
Tredje stycket
Naturvårdsinventeringen skall bestå av dels en textdel, dels
en kartdel. De klasser som tilldelats de olika
inventeringsobjekten skall tydligt markeras på kartan över det
inventerade området. Det är viktigt att såväl kart- som
textdelen utformas klart och tydligt. Inventeringen skall kunna
användas både för vetenskapligt ändamål och av allmänt
intresserade människor.
Fjärde stycket
Statens naturvårdsverk avgör hur klassificeringen skall
utformas. Det är lämpligt om olika kommuners inventeringar
utförs på ett någorlunda enhetligt sätt.
4 §Varje kommun skall ha minst en anställd kommunekolog
som bland sina arbetsuppgifter skall tillse att den i 3 §
avsedda inventeringen utförs på ett ändamålsenligt sätt.
Statens naturvårdsverk kan medge undantag från första stycket
och tillåta att två eller flera kommuner gemensamt anställer en
kommunekolog. Naturvårdsverket kan meddela föreskrifter om
krav på kommunekologs kompetens.
Första stycket
Enligt 2§ naturvårdslagen är naturvård en såväl statlig som
kommunal angelägenhet. Varje kommun skall därför ha tillgång
till ekologisk expertis. Kravet på en kommunekolog per kommun
innebär att en minimistandard gäller. Kommunekologen skall se
till att inventeringen utförs på ett ändamålsenligt sätt. Tanken
är inte att ekologen själv skall utföra inventeringen utan han
skall kunna delegera det arbete som skall utföras.
Kommunekologen bör ha goda kunskaper i biologi och ekologi samt
gärna i geologi och hydrologi.
Andra stycket
I mindre kommuner med lågt invånarantal kan statens
naturvårdsverk medge undantag från kravet på en kommunekolog per
kommun, förutsatt att statens naturvårdsverk bedömer att en
ekolog kan klara arbetsuppgifterna i mer än en kommun.
5 § När kommunens naturvårdsinventering utförts, men före
det att den godkänts av länsstyrelsen enligt 8§, skall
resultatet ställas ut för offentlig granskning.
Utställningstiden skall vara minst tre månader under
vegetationsperioden.
Den som vill skall kunna granska den av kommun utförda
inventeringen. Tanken är att man skall tillvarata lokalkännedom
och förbättra faktaunderlaget.
Utställningen av inventeringen skall ske på plats som är
lättillgänglig för kommuninnevånarna. Det skall vara möjligt att
ta del av inventeringen även på kvällstid. Vi har ansett det
naturligt att utställningstiden förläggs till den gröna delen av
året.
6 §Kungörelse om utställning av naturvårdsinventeringen
skall minst en vecka före utställningstidens början anslås på
kommunens anslagstavla och införas i ortstidning. Av kungörelsen
skall framgå var utställningen äger rum samt inom vilken tid, på
vilket sätt och till vem synpunkter på inventeringen skall
lämnas. Den som vill lämna synpunkter på naturvårdsinventeringen
skall göra detta skriftligen under utställningstiden. För
kungörandet skall gälla vad som är föreskrivet i lagen
(1977:654) om kungörande i mål och ärende hos myndighet m.m.
Den som berörs av naturvårdsinventeringen skall ha möjlighet
att ta del av inventeringen. Det krävs att utställningen kan nås
även utom arbetstid. Lämplig lokal kan exempelvis vara bibliotek
eller annan lättillgänglig offentlig lokal.
7 §Omedelbart efter granskningstidens utgång skall ett
offentligt sammanträde hållas med allmänheten och berörda
myndigheter. Möjlighet skall ges att få svar på frågor och komma
med synpunkter på inventeringen. Kommun skall beakta de
skriftliga synpunkter som ingivits under utställningstiden.
Kungörelse om offentligt granskningssammanträde skall minst
två veckor före granskningstidens utgång anslås på kommunens
anslagstavla och införas i ortstidning. Av kungörelsen skall
framgå eventuella ändringar från den ursprungliga inventeringen
samt tid och plats för granskningssammanträdet.
Vid det offentliga sammanträdet med allmänheten skall
intresserade ges möjlighet att få inventeringen redovisad.
Syftet med det offentliga sammanträdet är dessutom att
tillvarata lokalkännedom för att möjliggöra en så heltäckande
inventering som möjligt.
8 §Naturvårdsinventeringen prövas för godkännande av
länsstyrelsen. Länsstyrelsen kan komplettera
naturvårdsinventering på kommuns bekostnad i de fall
inventeringen inte uppfyller ambitionsnivån enligt 3 §.
Länsstyrelsen har rätt att föreskriva på vilket sätt
naturvårdsinventeringen skall redovisas.
Första stycket
Länsstyrelsen godkänner inventeringen och får på så vis en bra
översikt över samtliga kommuners naturområden inom länet.
Andra stycket
Andra stycket fungerar som en säkerhetsventil för de fall
kommun i någon del inte lyckats med inventeringsarbetet.
Tredje stycket
Länsstyrelsen skall kunna föreskriva på vilket sätt
inventeringen skall redovisas. Länsstyrelsen kan t.ex. kräva att
samtliga kommuner redovisar via ADB. Det förenklar om alla
naturvårdsinventeringar ligger på data. Bl.a. SNV kan ha stor
nytta av det vid utförandet av åtgärdsprogrammen.
9 §Statens naturvårdsverk skall med utgångspunkt i verkets
handlingsprogram enligt 2§ och med ledning av kommunernas
naturvårdsinventeringar enligt 3§ upprätta artinriktade
åtgärdsprogram för hotkategorierna 1 och 2. Åtgärdsprogram
skall klargöra artens hotbild och status. Nödvändiga åtgärder
för att uppnå önskad målsättning skall redovisas. Programmen
skall innehålla tidsplan samt beräknad kostnad för programmets
genomförande.
För att lagen skall vara effektiv har klara handlingsregler
satts upp för att på så sätt styra adressaterna. Med hjälp av
olika instrument anges de olika steg och åtgärder som skall
vidtas. Tillsammans bildar de olika åtgärderna en enhet.
Statens naturvårdsverk börjar med att upprätta en allmän
programdel där man tar fram principer för hur man skall arbeta
med hotade arter. Detta handlingsprogram skall tillsammans med
kommunernas naturvårdsinventeringar fungera som underlag för
statens naturvårdsverk när verket upprättar de artinriktade
åtgärdsprogrammen. De olika momenten hänger ihop. Kommunernas
naturvårdsinventeringar är en förutsättning för att statens
naturvårdsverk skall kunna upprätta åtgärdsprogram.
Åtgärdsprogrammen är artinriktade och relativt detaljerade. De
skall tydligt ange vilka åtgärder som krävs för att arten skall
få erforderligt skydd och kunna överleva. Exempel på vad som kan
föreskrivas i åtgärdsprogrammen är olika skötselåtgärder,
övervakning samt krav på att skapa fröbanker för vissa arter.
Åtgärdsprogrammen skall redovisa vilka åtgärder som prioriteras
och skall visa en tids- och kostnadsplan för programmets
genomförande. Det är viktigt att åtgärdsprogrammen är aktuella
samt att de revideras vid behov.
10 §Kommun skall upprätta naturvårdsplan på grundval av
naturvårdsinventering och statens naturvårdsverks handlings- och
åtgärdsprogram. Planen skall innehålla 1. förbud och krav på
försiktighetsmått samt tillståndsplikt inom olika verksamheter,
naturområden, naturtyper samt delar av kommunen, 2. förslag om
aktiva naturvårdsåtgärder som behövs till skydd för hotade
arter. En ekonomisk kalkyl skall upprättas med anledning av
förslaget. I kalkylen skall bl.a. ingå kostnader för ersättning
till markägare för förbud och krav på försiktighetsmått. Olika
ambitionsnivåer skall anges vad gäller förslag om aktiva
naturvårdsåtgärder. Kostnader som uppkommer på grund av statliga
krav i lag och föreskrifter skall täckas av staten, medan
kommunala tilläggskrav skall betalas av kommunen. Staten är
skyldig att täcka kostnader för de aktiva naturvårdsåtgärder som
krävs för att skydda arter som tillhör hotkategori 1.
Naturvårdsplan skall fungera som beslutsunderlag för
tillståndsgivning enligt 2 kap. 8§. Planen skall vara klar
för fastställande senast den 1 januari 1994.
Den kommunala naturvårdsplanen skall utformas så att lagens
intentioner uppfylls inom kommunen. Vid utarbetandet har
kommunerna god vägledning av den egna inventeringen och av
statens naturvårdsverks handlings- och åtgärdsprogram.
Lagen är uppbyggd så att varje kommun har möjlighet att gå
längre än vad lagens minimikrav anger. I naturvårdsplanen tar
kommunen ställning till den egna ambitionsnivån när det gäller
naturvården. Under arbetet med planen är det viktigt att
kommunen stimulerar en debatt om ambitionsnivå och utformning av
naturvården inom kommunen.
Givetvis måste det göras en ekonomisk avvägning mot andra
kommunala intressen när kommunen fattar beslut om ambitionsnivå.
Det går naturligtvis att lägga sig på en mängd olika
ambitionsnivåer beroende på hur stora områden man vill skydda
och hur många aktiva naturvårdsåtgärder, t.ex. i
kulturlandskapet, som man vill satsa på. Det är därför viktigt
att de beräknade kostnaderna vad gäller ersättning till
markägare och de aktiva naturvårdsinsatserna redovisas. Det
räcker inte med att kostnaderna för en ambitionsnivå tas fram,
eftersom kommunfullmäktige då skulle få fatta sitt beslut på ett
alltför bristfälligt beslutsunderlag.
De kostnader som uppkommer för att klara lagens miniminivå
skall betalas av staten och kommunala tilläggskrav av kommunen.
Detta hindrar naturligvis inte att riksdagen i sitt budgetarbete
väljer att lägga sig på en högre nivå t.ex. vad gäller aktiva
naturvårdsåtgärder i kulturlandskapet än vad lagen föreskriver.
10 a §Det åligger markägare eller nyttjanderättshavare att
ta del av vad som i kommuns gällande naturvårdsplan har
betydelse för honom.
Det är viktigt för lagens genomförande att naturvårdsplanerna
sprids till berörda markägare. Kommun skall skicka ut
naturvårdsplan till berörd markägare eller på annat lämpligt
sätt sprida planen. Planen skall finnas tillgänglig på bibliotek
eller annan lämplig offentlig lokal. Bevisbördan är omvänd, dvs.
markägaren måste vid ett eventuellt åtal kunna styrka att han
inte brutit mot gällande naturvårdsplan.
11 §När förslag till naturvårdsplan upprättats skall
förslaget ställas ut för offentlig granskning under fyra veckor.
I samband med naturvårdsplanens utställande skall kungörelse om
offentligt granskningssammanträde anslås på kommunens
anslagstavla och införas i ortstidning. Under granskningstiden
skall kommunen samråda med länsstyrelsen och andra berörda
kommuner. Samrådet syftar till ett utbyte av information och
synpunkter. Resultatet av samrådet och förslag med anledning av
de synpunkter som har framförts skall redovisas i en
samrådsredogörelse. Vill annan än ovan nämnda myndigheter
lämna synpunkter på naturvårdsplanen skall detta göras
skriftligen under granskningstiden.
När naturvårdsplanen upprättats och ställts ut för offentlig
granskning skall kommun samråda med länsstyrelsen och annan
berörd kommun. Samrådet syftar till att förebygga eventuella
konflikter och samordna regionala naturvårdsintressen. Kommun
bör ta kontakt med de markägare som påtagligt berörs av
förslaget samt med lokala naturskyddsföreningar och
miljögrupper. Ett viktigt syfte med den offentliga granskningen
är att ta till vara lokal kompetens som finns hos
naturintresserade människor och föreningar.
12 §Då en vecka återstår av granskningstiden skall ett
offentligt granskningssammanträde hållas med allmänhet och
berörda myndigheter.
Syftet med det offentliga granskningssammanträdet är att
kommunen skall få svara för den upprättade naturvårdsplanen. Det
är troligt att det offentliga granskningssammanträdet bidrar
till att lägga ambitionsnivån högt i naturvårdsplanen på grund
av allmänhetens stora miljöintresse. Allmänheten får komma med
synpunkter och dessutom förbättrar de offentliga
granskningssammanträdena demokratin. Information, insyn och
offentlig debatt utgör nödvändiga delar i ett demokratiskt
samhällssystem.
13 §Naturvårdsplanen antas av kommunfullmäktige.
Naturvårdsplan fastställs av statens naturvårdsverk. Statens
naturvårdsverk kan vid fastställande av naturvårdsplan
förordna att visst naturområde, tillhörande naturtyp vilken
omfattas av 2kap. 2 eller 3§, inte skall omfattas av
förbudet i nämnda paragrafer om det är uppenbart att området
saknar väsentlig betydelse för djur- eller växtarter i
artdatabanken.
Första stycket
Det förutsätts att naturvårdsplan antas av kommunfullmäktige
eftersom planen bl.a. innehåller förslag om aktiva
naturvårdsåtgärder, vilket innebär kostnader för kommunen i de
fall åtgärderna inte erfordras till skydd för arter som tillhör
hotkategori 1.
Andra stycket
Genom att statens naturvårdsverk skall fastställa
naturvårdsplanen har verket möjlighet att kontrollera att
samtliga kommuner uppfyllt lagens krav. Naturvårdsverket kan
bl.a. kontrollera att kommunerna beaktat av naturvårdsverket
upprättade åtgärds- och handlingsprogram. Uppfyller
naturvårdsplanen inte lagens krav får den inte fastställas.
Statens naturvårdsverk kan då antingen skicka tillbaka planen
till kommun för komplettering eller välja att själv ändra planen
på kommuns bekostnad. I och med att statens naturvårdsverk har
fastställt naturvårdsplan får planen rättsverkan, dvs. den blir
bindande och styrande för framtida beslut. Tillståndsmyndighet
har ingen möjlighet att frångå planen och ge tillstånd till
exploatering av ett i planen skyddat område.
Tredje stycket
Det kan finnas områden som faller inom definitionernas ramar
men som ändå saknar väsentlig betydelse för djur- eller
växtarter i artdatabanken. För dessa områden ges statens
naturvårdsverk möjlighet att vid fastställande av naturvårdsplan
förordna att område inte skall omfattas av förbudet i nämnda
paragrafer.
14 §Om upprättat förslag inte överensstämmer med statens
naturvårdsverks handlings- och åtgärdsprogram eller inte
färdigsställts inom den i 10§ angivna tidsramen får statens
naturvårdsverk upprätta en naturvårdsplan för kommun på kommuns
bekostnad.
Paragrafen utgör en säkerhetsventil för de fall där kommun
misslyckats med att upprätta naturvårdsplan.
15 §De i 21 a § skogsvårdslagen obligatoriska
skogsbruksplanerna skall anpassas i överensstämmelse med de av
kommunfullmäktige antagna naturvårdsplanerna.
Den naturvårdshänsyn som skall tas enligt skogsvårdslagen är
inte verkningsfull. En koppling skall därför göras mellan
skogsbruksplanerna och de av kommun upprättade
naturvårdsplanerna.
4. Ersättningsregler
1 §Om föreskrifter enligt denna lag medför att annars
laglig pågående markanvändning försvåras avsevärt är
fastighetsägaren eller innehavaren av särskild rätt till
fastigheten berättigad till ersättning för den skada de
härigenom lider.
Endast åtgärder som avsevärt försvårar pågående markanvändning
är ersättningsgilla. Kompensation utgår inte om ägare eller
innehavare av särskild rätt till fastigheten förlorar
möjligheten att i framtiden utnyttja marken på annat sätt än
tidigare. Beträffande innebörden av begreppet pågående
markanvändning hänvisas till 3 kapitlets allmänmotivering.
2 §Medför föreskrift enligt denna lag att synnerligt men
uppkommer vid användningen av brukningsenheten, kan ägaren
fordra att fastigheten inlöses.
Bedömning huruvida föreskrift medför synnerligt men vid
användningen av brukningsenheten avgörs i det enskilda fallet.
Begreppet synnerligt men skall tolkas restriktivt. Inlösen skall
kunna ske om intrånget i den faktiska markanvändningen är så
betydande att fastigheten blir onyttig för ägaren. Ett exempel
kan vara om skogsägare tvingas begränsa sitt skogsbruk på större
delen av brukningsenheten så att han inte längre kan livnära sig
på inkomsterna från sitt skogsbruk.
Begreppet "brukningsenhet" har behandlats i allmänmotiveringen
till 4. Ersättningsregler.
3 §Har hinder uppstått till följd av att kommun i
naturvårdsplan beslutat skydda särskilt område utöver vad som
krävs enligt denna lag skall ersättning härför betalas av kommun
i de fall rätt till ersättning föreligger enligt denna lag.
Lagen bygger på principen att vissa minimikrav ställs upp i
lagtexten. Utöver dessa minimikrav har kommun rätt att i
naturvårdsplan gå längre och föreskriva ytterligare krav för att
exempelvis skydda en viss biotop. En kommun i norra Norrland
kanske upptäcker ett bestånd av hassel som anses skyddsvärd.
Hassel är ingen hotad art utan är vanligt förekommande i södra
Sverige och får därigenom inget direkt skydd genom lagen. Kommun
har däremot möjlighet att med hjälp av naturvårdsplan skydda det
för den norrländska kommunen ovanliga hasselbeståndet. I ett
sådant fall skall ersättning betalas av kommun och inte av
staten.
4 §I fråga om rätt till ersättning och inlösen skall
expropriationslagen (1972:719) gälla i tillämpliga delar när
inte annat bestämts genom denna lag. Se expropriationslagens
regler!
5. Tillsyns-, besvärs- och påföljdsregler
1 §Statens naturvårdsverk, länsstyrelserna samt miljö- och
hälsoskyddsnämnderna utövar tillsynen enligt denna lag.
Statens naturvårdsverk är central tillsynsmyndighet. Statens
naturvårdsverk skall för de fall verket medgivit undantag från
förbudet i 2 kap. 4§ se till att utplanteringen sker inom
lagens ramar samt att meddelade föreskrifter följs.
Länsstyrelsen utövar tillsynen över tillståndspliktiga åtgärder
som avses i 2 kap. 8 och 9§§. Miljö- och hälsoskyddsnämnden
utövar i övrigt tillsyn över de områden som täcks av kommuns
naturvårdsplan.
Statens naturvårdsverk kan med stor restriktivitet meddela
undantag från utplanteringsförbudet i 2 kap. 4§. För de fall
undantag medges skall statens naturvårdsverk även efter det att
undantag medgivits se till att inga ekologiska risker uppstår
vid utplantering. Statens naturvårdsverk skall även se till att
de tillämpningsföreskrifter som meddelats i samband med
undantaget i 2 kap. 4§ följs.
Har länsstyrelsen givit tillstånd till ingrepp i en naturtyp
som omfattas av tillståndsplikt skall länsstyrelsen se till att
ingreppen utförs på godkänt sätt, dvs. att den som utför
ingreppet rättar sig efter de föreskrifter samt de generella
krav på försiktighetsmått som uppställts av
tillståndsmyndigheten.
Miljö- och hälsoskyddsnämnd ansvarar med undantag för vad som
gäller enligt första och andra styckena för tillsynen över de
områden som täcks av kommuns naturvårdsplan. Detta är naturligt
eftersom miljö- och hälsoskyddsnämnderna är bäst insatta i de
kommunala naturvårdsplanerna samt även ansvarar för revidering
av dessa.
2 §Om tillstånd inte har givits enligt denna lag får
tillsynsmyndighet meddela föreläggande om sådana
försiktighetsmått eller förbud som behövs för att lagen eller
föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag skall
efterlevas. Tillståndsbeslut enligt denna lag hindrar inte en
tillsynsmyndighet från att meddela sådana brådskande
föreskrifter som är nödvändiga till följd av särskilda
omständigheter. Om en tillståndshavare åsidosätter villkor som
angivits i tillståndsbeslutet får en tillståndsmyndighet
förelägga honom att vidta rättelse. I beslut om föreläggande
enligt denna paragraf får en tillsynsmyndighet sätta ut vite.
Paragrafen har sin motsvarighet i 40 § ML. Paragrafen gör det
möjligt för tillsynsmyndighet att direkt på grund av lagens
bestämmelser meddela föreläggande om försiktighetsmått eller
förbud.
3 §För att utöva tillsyn enligt denna lag samt för att
kunna utföra naturvårdsinventering har tillsynsmyndighet rätt
att vinna tillträde till område som innehas av fysisk eller
juridisk person.
Lagen förutsätter att tillsynsmyndighet har möjlighet att
utöva tillsyn samt utföra inventering även inom område som ägs
av fysiska eller juridiska personer.
4 §Den som med uppsåt eller av oaktsamhet 1. bryter mot
2 kap. 1 §, 2. bryter mot 2 kap. andra stycket 2 och 4§§,
3. bryter mot 2kap. 5, 6 eller 7§, 4. bryter mot förbud
eller föreskrift som meddelats med stöd av 2kap. 3 § och 4 §
andra stycket, 8 § andra och tredje styckena eller 11§, 5.
underlåter att ansöka om tillstånd enligt 2kap. 8 eller 9§,
6. i strid med ett tillståndsbeslut vidtar åtgärd som kan
medföra förändring av naturtypens säregna karaktär, döms till
böter eller fängelse i högst två år. Om ett vitesföreläggande
har överträtts döms inte till ansvar enligt första stycket för
gärning som omfattas av föreläggandet. Till ansvar enligt
första stycket döms inte om ansvar för gärningen kan ådömas
enligt brottsbalken.
Första stycket 1p. straffbelägger brott mot den allmäna
hänsynsregeln. 2 p. straffbelägger brott mot förbudsregler vad
gäller det absoluta skyddet för vissa naturtyper samt förbudet
att utplantera främmande arter. 3 p. straffbelägger brott mot
lokaliseringsbestämmelsen samt brott mot dämpningsregeln. 4 p.
avser fall då särskilda föreskrifter och krav om att vidta
försiktighetsmått har meddelats och inte följts. 5 p.
straffbelägger underlåtenhet att ansöka om tillstånd i de fall
lagen föreskriver tillståndsplikt.
6 p. avser fall då tillståndsansökan avslagits och åtgärd
vidtagits i strid med tillståndsbeslutet.
5 §Den som gjort sig skyldig till gärning som sägs i 1§
kan förpliktas att ersätta den skada som föranleds därav.
Bestämmelsen har sin motsvarighet i 38§ NVL. För motivering
hänvisas till naturvårdslagens förarbeten.
6 §Tingsrätten får meddela handräckning så att rättelse
sker när någon vidtar åtgärd som strider mot denna lag eller mot
någon föreskrift eller något beslut som har meddelats med stöd
av lagen.
Ansökan om handräckning skall handläggas enligt reglerna i
handräckningslagen. Tingsrätten skall självständigt pröva om de
lagliga förutsättningarna för beviljande av handräckning är
uppfyllda.
7 §Beslut som meddelats av statens naturvårdsverk eller
länsstyrelse överklagas till regeringen genom besvär. Beslut
som meddelats av miljö- och hälsoskyddsnämnd överklagas till
länsstyrelse. Kommunfullmäktiges beslut att anta
naturvårdsplan överklagas genom kommunalbesvär.
Beslut som meddelats av statens naturvårdsverk eller
länsstyrelse kan överklagas till regeringen genom
förvaltningsbesvär. Såväl beslutets laglighet som lämplighet får
prövas.
Beslut som meddelats av miljö- och hälsoskyddsnämnd överklagas
till länsstyrelsen genom förvaltningsbesvär.
Rätt att överklaga kommunfullmäktiges beslut har varje
kommunmedlem. Besvärsgrunderna avser vid kommunalbesvär
beslutets laglighet. Prövning av kommunalbesvär sker i
förvaltningsdomstol och besvärsinstansen får inte göra ändringar
i beslutet utan endast upphäva det i de fall besvären bifalls.
6. Nödvändig översyn av annan lagstiftning
Lagen är tänkt att fungera parallellt med övrig lagstiftning.
Som lagförslaget ser ut kommer det att kräva en rad
följdändringar i andra lagar. Ett problem med dagens
lagstiftning på miljöområdet är att lagarna vuxit upp under en
lång period och har olika syften. Miljöaspekterna väger ofta
inte speciellt tungt. I stället är det exploateringsintressena
som får den avgörande betydelsen. Ett nytt synsätt krävs där man
sätter miljöaspekterna i första rummet. Denna syn överensstämmer
med Brundtlandrapportens rekommendationer om juridiska
förändringar i den nationella lagstiftningen samt översyn av
sådana program som kan förorsaka utarmning av arternas miljöer.
Grunden för rekommendationen är att "nationell och
internationell lagstiftning snabbt håller på att bli efter
allteftersom takten i och omfattningen av påverkan på den
ekologiska grunden ökar."24 Lagstiftningen måste utgå från
naturens förutsättningar.
Kvalitetsnormer
Det allvarligaste hotet för djur och växter är i dag de
förändringar som sker av arternas biotoper. Luft och vatten
förorenas samtidigt som jord- och skogsbrukets rationalisering,
vägbyggnationer m.m. medför ändrade förutsättningar för djur-
och växtarter.
Om vi skall kunna stoppa utarmningen av flora och fauna är det
nödvändigt att införa bestämmelser som anger kvalitetsnormer för
luft och vatten. Dessa normer skall utgå från vad naturen tål.
Kvalitetsnormerna måste vara bindande och skall fungera som ett
tak för hur dålig luft- och vattenkvaliteten som sämst får vara.
Regler om kvalitetsnormer kan införas i miljöskyddslagen och
kombineras med MLs dämpningsregler. För att systemet skall
fungera är det nödvändigt att MLs tillämpningsområde även
innefattar rörliga källor.
Naturresurslagen och plan- och bygglagen
NRL är så verkningslös och diffus att den helt enkelt bör
avskaffas. De bestämmelser i NRL som innehåller någon substans,
t.ex. det kommunala vetot, bör överföras till PBL. För att
underlätta planering och göra lagstiftningen totalt sett mer
samordnad bör all planlagstiftning i så stor utsträckning som
möjligt samlas i en lag. Till PBL kan också föras det skydd för
vissa naturområden som i dag finns i NRL samtidigt som skyddet
ges en mer konsekvent utformning.
Naturvårdslagen
Strängare regler för verksamhet inom NVLs olika skyddsområden
blir nödvändigt. Exempelvis måste kommunens möjlighet att ge
dispens till ingrepp inom strandskyddat område tas bort.
Grunderna för NVLs ersättningsbestämmelser måste ändras.
Beräkningsunderlaget kan inte längre vara "berörd del" av
fastigheten utan skall i stället utgöras av hela
brukningsenheten.
Skogsvårdslagen
Skogsvårdslagens regler måste ses över. Lagen är
produktionsinriktad och har mycket svaga hänsynsregler som måste
skärpas. Straffansvar vid bristande naturvårdshänsyn måste följa
direkt på grund av lagen och inte vara beroende av om
skogsvårdsstyrelsen meddelat föreläggande eller ej.
Kalhyggesbruk är den enda tillåtna avverkningsformen enligt
lagen. En markägare som inte vill avverka har ingen möjlighet
att låta bli. Av naturvårdshänsyn bör en markägare ha rätt att
avstå från avverkning i de fall en värdefull biotop skall
skyddas.
21 a§ SkvL måste kompletteras med ett stycke som talar om
att skogsbruksplan skall upprättas i enlighet med befintlig
naturvårdsplan. Tidigare upprättade skogsbruksplaner skall
revideras så att de överensstämmer med naturvårdsplan.
Jaktlagen
Jaktlagen måste kompletteras med regel som förbjuder handel
med hotade djurarter. Liknande regel beträffande växtarter kan
införas i naturvårdslagen. Jaktförordningen bör ses över så att
dess 28§ inte kan innebära onödig jakt på rovdjur.
Beslutsunderlagsregler
En stor brist i dagens system är avsaknaden av heltäckande
beslutsunderlag. Det är inte ovanligt att en verksamhet faller
under flera olika miljölagars tillämpningsområde samtidigt som
flera myndigheter är inblandade vid tillståndsprövning och
tillsyn av verksamheten.
De olika lagarna har skilda kravregler. Vad som behöver
utredas innan tillstånd till en verksamhet ges beror på den lag
som tillämpas. Det är kravreglerna i de olika lagarna som
begränsar och styr vad beslutsunderlaget skall innehålla.
"Artlagen" förutsätter att regler om beslutsunderlag införs.
Dessa regler kan antingen införas i en egen lag eller genom att
beslutsunderlagsregler införs i plan- och bygglagen.
National Environmental Policy Act (NEPA) utgör ett exempel
från amerikansk lagstiftning där man samlat regler om
beslutsunderlag25 i en övergripande lag.
Miljöeffektbeskrivningar skall utarbetas för verksamheter och
projekt som kan medföra betydande effekter på miljön. En
förutsättning för att lagen skall vara tillämplig är att
verksamheten eller projektet beslutas av en federal myndighet,
berör områden som ägs av staten eller erhåller federala bidrag
eller lån.
Konsekvensanalyser kan utföras både på programnivå och på
projektnivå.26 Ett exempel på miljökonsekvensanalys på
programnivå kan vara då en politisk församling beslutar om
förändring av energipolitiken, t.ex. utökad användning av visst
energislag. Konsekvensanalysen skall i ett sådant fall redogöra
för miljöeffekterna av den föreslagna förändringen. Den skall
visa miljöeffekterna om alternativa åtgärder genomförs för att
uppnå samma syfte, dvs. att klara energiförsörjningen. Den skall
dessutom visa vad effekterna blir om läget förblir oförändrat,
det s.k. nollalternativet.
Sedan konsekvensanalysen upprättats skall berörda myndigheter,
organisationer och enskilda ha möjlighet att lämna sina
synpunkter på analysen. Denna granskningsfunktion är en mycket
viktig del i beslutsunderlagsprocessen eftersom den kan hjälpa
till att reda ut eventuella oklarheter och
meningsskiljaktigheter. Myndigheter, organisationer och enskilda
kan ställa krav på ytterligare utredning.
Exemplet ovan visar att vissa kriterier måste vara uppfyllda
för att miljökonsekvensanalysen skall fungera som ett fullgott
beslutsunderlag.
När det gäller att bevara hotade arter är det nödvändigt att
införa regler om beslutsunderlag. Konsekvensanalyser måste
upprättas när politiska församlingar och förvaltningsmyndigheter
fattar beslut beträffande energi, trafik, byggnation samt
areella näringar då dessa beslut kan medföra påverkan på hotade
djur- eller växtarter. En konsekvensanalys skall för dessa fall
innehålla:
1. en beskrivning av projektet och dess syfte,
2. effekter på hotade arter och deras biotoper på lång och på
kort sikt till följd av det planerade projektet,
3. beskrivning av alternativa lösningar för att uppnå samma
syfte som det planerade projektet,
4. effekter på hotade arter och deras biotoper till följd av
de alternativa lösningarna,
5. redogörelse för vilket alternativ som ger störst
handlingsfrihet för framtiden,
6. "status quo",
7. motivering till valt alternativ. Brundtlandrapporten
poängterar särskilt att de val som måste göras för att uppnå en
hållbar utveckling kommer att vara beroende av ett brett stöd
och medverkan från informerad allmänhet och organisationer. I
rapporten föreslås att enskildas och organisationers rättigheter
att delta i utvecklingsplanering och beslutsfattande bör
utvidgas.27
Expropriationslagen
Expropriationslagen medger expropriation "för att bevara
område som nationalpark, naturreservat eller naturminne eller
för att annars tillgodose väsentligt behov av mark eller
anläggning för idrott eller friluftsliv, om marken eller
anläggningen är avsedd att hållas tillgänglig för
allmänheten".28
Lagtexten uttrycker klart för vilka ändamål expropriation
medges. För att "artlagen" skall kunna genomföras förutsätts en
ändring i 2kap. 9§ ExprL. Paragrafen utvidgas så att den
även medger expropriation av biotop som är av betydelse för
hotad djur- eller växtart.
Internationella överenskommelser
Sverige har undertecknat en lång rad internationella
överenskommelser på natur- och miljövårdens områden. En av dessa
är Bernkonventionen (SÖ 1983:30) vars mål är att skydda vilda
djur och växter samt deras naturliga miljö. Sedan konventionen
ratificerades av Sverige år 1983 har inte någon ytterligare
åtgärd vidtagits för att konventionens mål skall få bindande
nationell verkan. I Sverige har vi regler om fredning och
fridlysning av hotade arter. Vi har regler som gör det möjligt
att avsätta områden till nationalpark och naturreservat. Däremot
saknas ett fullgott biotopskydd. Ett exempel på detta utgör
motorvägsbygget i Bohuslän där det inte fanns något rättsligt
instrument för att skydda den hotade flodpärlmusslans biotop.
Genom undertecknande av våtmarkskonventionen (SÖ 1975:76) har
Sverige förbundit sig att skydda vissa våtmarksområden. Ett
område som skyddas på detta sätt är Falsterbo--Foteviken i
Vellinge kommun i Malmöhus län. Området är känt som Höllviken.
Tillstånd har givits till omläggning av väg100 som kommer att
gå rakt igenom det skyddade våtmarksområdet. Detta är
ytterligare ett exempel på att en av Sverige undertecknad
konvention inte tycks vara någon garanti för skydd av visst
område.
Vid interpellationssvar29 angående fråga om domstolarnas
hantering av exploatering i våtmarksområdet Höllviken uttalade
miljö- och energiministern: "Domstolarna skall självfallet ta
hänsyn till internationella konventioner. De kan inte heller
skylla ifrån sig utan är skyldiga att självständigt pröva
frågan." Förtydliganden i lag krävs som klart redogör för vilka
principer som skall gälla.
För att Sverige skall kunna leva upp till sitt internationella
ansvar krävs, med anledning av ovan nämnda förhållanden,
lagstiftning i anslutning till samtliga miljövårds- och
naturvårdskonventioner där Sverige är part.
Tillsyn
Dagens tillsynssystem fungerar mycket dåligt inom natur- och
miljövården. Förslag om en ny organisation som tar över
tillsynsansvaret bör arbetas fram. Man skulle kunna tänka sig
att införa någon form av miljöpolisverksamhet, frikopplad från
politiska instanser. Flera tänkbara modeller finns. Vi har i
detta lagförslag inte närmare granskat vilken modell som är att
föredra och vill med detta stycke enbart peka på behovet av en
översyn.
Talerättsregler
Allmänhetens möjlighet till insyn i miljömål är i dag dålig.
Koncessionsnämndens prövning är visserligen öppen för
allmänheten. I de fall där prövningen sker av länsstyrelse eller
av regeringen är allmänhetens möjligheter att påverka ytterst
små. Har ett företag fått tillstånd enligt ML att bedriva
miljöfarlig verksamhet har enskilda ingen möjlighet att
överklaga beslutet.
Antag att en kommun handlar i strid mot en fastställd
naturvårdsplan. För att lagen skall bli effektiv krävs i detta
fall att talerättsreglerna utökas till att omfatta även enskilda
och organisationer. Enskild och organisation skulle, med ändrade
talerättsregler, kunna föra talan mot kommunen som på så vis
tvingas att rätta sig efter planen. För att den utökade
talerätten inte enbart skall bli en fiktion måste även
rättshjälpssystemet ses över vad gäller förmånligare
ersättningsmöjligheter vid fastighetsrättsliga mål.
Noter
1 Jaktlagen 1987/87:58, naturvårdslagen (1964:822)
2 Sö 1983:30
3 12 § skogsvårdslagen (1979:429)
4 Prop. 1988/89:100 bilaga 11, s. 48
5 Brev den 12juni 1989 från SNF till skogsstyrelsen
6 Edman, Stefan: Sverige är fantastiskt
7 Fleischer m.fl.: Costal Eutrophication in Sweden. Ambio
1987 Vol. 16. No 5, s. 246--251
8 Rosenberg, R: Silent Spring in the Sea. 1988. Ambio. Vol.
17. No 4, s. 289--290
9 Degerman, Rosenberg: Miljöeffekter av småbåtshamnar och
småbåtar. SNV rapport 1399. 1981, s. 11
10 Blomqvist: Ekologiska bedömningsgrunder för muddring och
muddertippning. SNV rapport 1613. 1982
11 Persson: Miljöeffekter av marin sand- och grustäkt. SNV
rapport 1719. 1982
12 Se s. 12 f. Allmän motivering
13 4--6 §§ miljöskyddslagen
14 Westerlund, S: Miljörättsliga grundfrågor, 1987 s. 61
15 Se "miljökonsekvensanalyser" under lagkonsekvensavsnittet
16 SNF: Bättre Naturskydd, Förslag till naturskyddslag. 1986
17 Westerlund, S: Miljörättsliga grundfrågor. 1987, s. 43
18 Prop. 1972:11 s. 145 f.
19 BoU 1986/87: s. 145 f.
20 Westerlund, S: Naturvård och pågående markanvändning,
s.93
21 Naturresursers nyttjande och hävd: SOU 1983:56, s.
121ff.
22 Jämför 1§ naturvårdslagen (1964:822)
23 Westerlund, S: Miljörättsliga grundfrågor, 1987, s. 66
24 Hägerhäll, B: Vår gemensamma framtid. 1988, s. 36, 182
25 Attorney, E. Yates. Environmental Impact Assessment: What
it is and why international development organizations need it.
Executive Office of the President Council on Environmental
Quality. 1989
26 Westerlund, S: Miljörättsliga grundfrågor. 1987, s. 173
27 Hägerhäll, B: Vår gemensamma framtid. 1988, s. 36
28 2 kap. 9 § expropriationslagen (1972:719)
29 Riksdagens snabbprotokoll 1989/90:43, 891211