I skrivelse 1990/91:21 har regeringen (justitiedepartementet)
berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som i skrivelsen
anförts om tillämpningen under år 1989 av bestämmelserna i
rättegångsbalken om hemlig teleavlyssning vid förundersökning i
brottmål.
I samband med skrivelsen behandlar utskottet två motioner,
dels
1990/91:Ju5 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att redan i år lämna en redovisning
av verksamheten med teleövervakning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en betydligt fylligare och
innehållsrikare redovisning beträffande hemlig teleavlyssning,
dels
1989/90:Ju710 av Bo Hammar och Berith Eriksson (båda v) vari
yrkas att riksdagen begär att regeringen årligen ger riksdagen
en redovisning av i vilken utsträckning brevhemligheten bryts.
Utskottet
Bestämmelser om hemlig teleavlyssning som tvångsmedel vid
beivrande av brott finns i första hand i 27 kap.
rättegångsbalken (RB). Reglerna har byggts ut och moderniserats
genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 september 1989
(prop. 1988/89:124, JuU25, rskr. 313, SFS 1989:650). Därvid har
den tidigare använda beteckningen "telefonavlyssning" ersatts
med beteckningen "hemlig teleavlyssning". Samtidigt infördes i
RB en möjlighet till hemlig teleövervakning (19§).
Regler om hemlig teleavlyssning finns -- förutom i RB -- även
i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i
vissa brottmål, lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna,
förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller
krigsfara m.m. samt lagen (1989:530) om åtgärder för att
förebygga våldsdåd med internationell bakgrund
(terroristlagen).
I enlighet med riksdagens önskemål (JuU 1981/82:54, rskr.
298) redovisar regeringen årligen hur reglerna om
teleavlyssning i RB och terroristlagen har tillämpats. Såvitt
gäller avlyssning enligt RBs regler lämnade regeringen hösten
1989 en redogörelse till riksdagen för tillämpningen år 1988
(skr. 1989/90:18, JuU13, rskr. 67).
I den skrivelse som utskottet nu behandlar lämnar regeringen
en redogörelse för tillämpningen under år 1989 av
bestämmelserna i RB om teleavlyssning vid förundersökning i
brottmål. Redogörelsen, som omfattar samtliga fall av
teleavlyssning enligt RB under år 1989, bygger på uppgifter som
rikspolisstyrelsen har lämnat till regeringen i en skrivelse
den 12 september 1990.
I regeringens skrivelse redovisas att domstolarna under år
1989 meddelade tillstånd att avlyssna samtal till eller från
telefonapparat som innehafts eller begagnats av sammanlagt 211
personer misstänkta för grovt narkotikabrott. Antalet
sådana fall under åren 1969--1989 är följande.
Enligt skrivelsen har rikspolisstyrelsen vidare anfört att
preliminära beräkningar för år 1990 fram till september visar
att antalet tillstånd beträffande grova narkotikabrott inte
kommer att förändras i någon högre grad jämfört med år 1989.
Antalet fall då teleavlyssning skett enligt RB vid
förundersökning om andra grova brott än grova
narkotikabrott uppges ha varit 24. De har huvudsakligen gällt
mord och grovt rån. Motsvarande siffror har varit 17 under år
1983, 13 under år 1984, 6 under år 1985 och 15 under ettvart av
åren 1986, 1987 och 1988.
Enligt redogörelsen i regeringens nu aktuella skrivelse var
den genomsnittliga avlyssningstiden 60 dagar år 1985, 53 dagar
år 1986, 54 dagar år 1987, 48 dagar år 1988 och 44 dagar år
1989. Det redovisas att avlyssningstiderna varierat åtskilligt,
från någon enstaka dag till omkring fem månader. I ett fall
anges avlyssning ha pågått i drygt åtta månader. När det gäller
frågan i vilken mån teleavlyssningen fyllt avsett ändamål
framgår att avlyssningen haft betydelse för förundersökning i
fråga om den misstänkte i ca 77 % av fallen år 1985, 64 % år
1986, 68 % år 1987, 44 % år 1988 och 51 % år 1989.
Det framgår vidare att det under år 1989 inte har förekommit
något fall där domstol lämnat en ansökan om teleavlyssning utan
bifall; år 1988 skedde detta i två fall. Vidare anges att
rikspolisstyrelsen i likhet med tidigare år har tillämpat viss
förhandsprövning under år 1989 av ärenden om teleavlyssning med
anledning av grova narkotikabrott.
Regeringens skrivelse föranleder följande uttalanden från
utskottets sida. Antalet teleavlyssningar på grund av misstanke
om grov narkotikabrottslighet har -- efter en fortlöpande
ökning under tidigare år -- under åren 1985--1989 legat på en
lägre, tämligen konstant nivå. Samtidigt kan noteras att
antalet för grova narkotikabrott lagförda personer minskat
något under år 1989 medan antalet beslag av narkotika ökat
kraftigt under senare år.
Utskottet vill, liksom tidigare, betona vikten av
restriktivitet när det gäller användningen av ett så ingripande
tvångsmedel som det här är fråga om. Av betydelse i detta
sammanhang är den praxis enligt vilken ärenden om
teleavlyssning på grund av misstanke om grovt narkotikabrott
anmäls för rikspolischefen (jfr prop. 1980/81:76 s. 277 f och
JuU 1987/88:4 s. 4). Hemlig teleavlyssning kan, som
departementschefen anför i skrivelsen, uppenbarligen inte
avvaras i kampen mot narkotikabrottsligheten och annan särskilt
grov brottslighet. Som utskottet tidigare uttalat är det
emellertid ett oavvisligt krav att åtgärden i varje enskilt
fall så långt det är möjligt begränsas i fråga om både antalet
avlyssnade telefonapparater och den tid som avlyssningen pågår.
Vad gäller önskemålet i motion Ju5 om en fylligare
redovisning beträffande hemlig teleavlyssning vill utskottet
först erinra om dels att den aktuella redovisningen till
riksdagen lämnas av regeringen efter ett initiativ av
justitieutskottet år 1982 (JuU 1981/82:54, rskr. 298), dels
att utskottet därefter vid behandlingen av motsvarande
redovisningar vid några tillfällen funnit anledning att påpeka
vikten av att redovisningen tillgodoser de anspråk som
riksdagen ställde upp år 1982. Det sagda gällde inte minst
uppgifter om vilka tillståndstider som förekommit och i vilken
mån avlyssningen fyllt avsett ändamål (se JuU 1987/88:4 och där
gjorda hänvisningar). Utskottet kan konstatera att
redovisningarna numera innehåller även de kvalitativa element
som tidigare efterlysts och att redogörelserna uppfyller de
krav som riksdagen, efter ingående överväganden, uppställt.
Mot denna bakgrund föranleder motionsyrkandet inget annat
uttalande från utskottets sida än att utskottet -- såsom
tidigare skett -- vill framhålla vikten av att den
parlamentariska kontrollen och insynen i fråga om tillämpningen
av bestämmelserna i RB om teleavlyssning i framtiden bör hållas
på minst samma nivå som hittills.
Som angetts inledningsvis infördes i RB fr.o.m. den 1
september 1989 en möjlighet till hemlig teleövervakning.
Sådan övervakning innebär bl.a. inhämtande av uppgifter om från
vilka telefonnummer samtal kommer till en viss telefon eller
till vilka telefonnummer samtal går från en telefon samt
tidsuppgifter för samtal. Den nya regleringen har skett med
utgångspunkt från reglerna om hemlig teleavlyssning, men
villkoren för att få tillgripa teleövervakning är inte lika
stränga. Detta skall ses mot bakgrund av att -- såsom också
uttalades i lagstiftningsärendet (prop. 1988/89:124, JuU25,
rskr. 313) -- de betänkligheter med hänsyn till
integritetsintressena som kan anföras mot teleavlyssning inte
gör sig gällande med samma styrka i fråga om teleövervakning. I
samma lagstiftningsärende uttalade justitieministern att
ordningen med årlig redovisning till riksdagen av tillämpningen
av bestämmelserna om teleavlyssning allmänt torde anses vara av
stort värde samt att hon ansåg övervägande skäl tala för att en
motsvarande redovisning lämnas när det gäller hemlig
teleövervakning.
I den nu aktuella skrivelsen erinrar justitieministern om
sitt nyss nämnda uttalande. Under hänvisning till att
rikspolisstyrelsen uppgivit att en redovisning för
tillämpningen av de nya, sedan den 1 september 1989 gällande
bestämmelserna om teleövervakning inte kan ske förrän år 1991
lämnas i skrivelsen inte någon sådan redovisning.
I motion Ju5 begärs ett tillkännagivande av innebörd att
regeringen redan i år bör lämna en redovisning av verksamheten
med teleövervakning.
Utskottet vill för sin del till en början notera att det här
gäller tillämpningen under enbart fyra månader av ett
tvångsmedel som allmänt sett får anses vara mindre ingripande
än teleavlyssning. Som justitieministern anger i skrivelsen är
det av tekniska skäl som en redovisning inte kunnat lämnas
redan nu. Under beredningen av ärendet har utskottet inhämtat
att det mött svårigheter att före de nya bestämmelsernas
ikraftträdande hos de lokala polismyndigheterna resp.
tingsrätterna bygga upp de redovisningssystem beträffande
teleövervakning som erfordras.
Med beaktande av vad som anförts och med hänsyn till att den
efterfrågade redovisningen kommer att lämnas nästa år saknas
enligt utskottets uppfattning skäl till någon riksdagens åtgärd
med anledning av motionsyrkandet.
Regeringens skrivelse bör läggas till handlingarna.
I motion Ju710 förs fram ett önskemål av innebörd att
regeringen årligen bör ge riksdagen en redovisning även av
tillämpningen av bestämmelserna om brevkontroll i RB.
I detta hänseende gäller bestämmelserna om beslag i 27 kap.
RB.
Föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om
brott eller som har avhänts någon genom brott får tas i beslag
(27 kap. 1 § RB). Detsamma gäller föremål som kan komma att
förverkas. Med föremål jämställs skriftlig handling. Beslag kan
förekomma vid alla slags brott, dvs. även vid bötesbrott.
Beslag får ske såväl hos den som är misstänkt som hos vem som
helst i övrigt.
Beslag får inte läggas på vissa typer av skriftliga
handlingar. Detta framgår av 27 kap. 2 § RB. Där sägs att
beslag inte får läggas på skriftlig handling, om dess innehåll
kan antas vara sådant att befattningshavare eller annan som
avses i 36 kap. 5 § RB inte får höras som vittne därom, och
handlingen innehas av honom eller av den, till vars förmån
tystnadsplikten gäller. Om t.ex. frågeförbud enligt 36 kap. 5 §
RB skulle gälla för en advokat om innehållet i en skriftlig
handling, som en klient lämnat till honom, får handlingen inte
tas i beslag hos vare sig advokaten eller klienten. Vidare
undantas från beslag skriftliga meddelanden mellan sådana
närstående, som avses i 36 kap. 3 § RB, såvida inte brottet är
så allvarligt att minimistraffet är två års fängelse.
För beslag av brev eller telegram som befinner sig i post-
eller televerkets vård krävs att det är föreskrivet minst ett
års fängelse för brottet samt att försändelsen hos mottagaren
skulle kunna vara underkastad beslag (27 kap. 3 § RB).
Den som griper eller anhåller en misstänkt eller verkställer
vissa tvångsmedel, bl.a. husrannsakan eller kroppsvisitation,
får lägga beslag på föremål som därvid påträffas. Efter beslut
av undersökningsledaren eller åklagaren får beslag också ske i
andra fall. I brådskande fall får även en polisman besluta om
beslag, dock med ett undantag (27 kap. 4 § RB). Vidare kan
domstol besluta om beslag i vissa fall (27 kap. 5 § RB). Om ett
beslut om beslag -- t.ex. vid en husrannsakan -- fattats utan
rättens förordnande, kan den som drabbats av ett beslag begära
att rätten överprövar beslutet. Har beslag gjorts gäller som
huvudregel vissa frister för åtals väckande (27 kap. 7 § RB).
Rättens beslut om beslag kan överklagas särskilt genom besvär
(49 kap. 4 § första stycket 6 RB). Rätten skall då målet avgörs
pröva om beslaget skall bestå (27 kap. 8 § RB).
RB kräver inte att den, hos vilken beslag sker, skall vara
närvarande då åtgärden vidtas. Är han inte närvarande skall han
emellertid utan dröjsmål underrättas om beslaget (27 kap. 11 §
RB).
Om en försändelse hos t.ex. postanstalt har tagits i beslag
skall enligt samma lagrum så snart det kan ske utan men för
utredningen mottagaren och -- om han är känd -- även avsändaren
underrättas. Och enligt 12 § gäller att, om innehållet i t.ex.
en postförsändelse i dess helhet eller till någon del utan men
för utredningen kan meddelas mottagaren, så skall avskrift
eller utdrag av handlingen ofördröjligen tillställas honom.
Över beslag skall föras protokoll (27 kap. 13 § första
stycket RB). I protokollet skall anges ändamålet med beslaget
och vad som förekommit vid detta. Beslagtaget föremål skall
noga beskrivas. Enligt andra stycket har den som drabbats av
beslag rätt att på begäran få bevis om beslaget, av vilket
skall framgå vilket brott misstanken avser.
Enskilda handlingar som tas i beslag får inte närmare
undersökas och brev eller annan sluten handling får inte öppnas
av annan än rätten, undersökningsledaren eller åklagaren.
Sakkunnig eller annan som anlitas för utredning angående
brottet får dock efter anvisning av rätten,
undersökningsledaren eller åklagaren företa sådan undersökning
(27 kap. 12 § första stycket RB).
Utskottet vill först uttala viss tvekan inför
motionsförslaget eftersom det, om det skulle genomföras,
skulle innebära en ökad omgång hos bl.a. de rättstillämpande
organen. Härtill kommer såsom framgår av den lämnade
redogörelsen att reglerna om brevkontroll, i ett väsentligt
avseende skiljer sig från regleringen av teleavlyssning och
teleövervakning, nämligen på det sättet att brevkontrollen inte
är hemlig. Det finns således regler om att adressaten och
avsändaren skall underrättas om brev tas i beslag och om att
även innehållet i brevet skall meddelas mottagaren. Mot denna
bakgrund kan utskottet inte ställa sig bakom yrkandet i
motionen.
4. beträffande regeringens skrivelse 1990/91:21
att riksdagen lägger skrivelsen till handlingarna.
Stockholm den 20 november 1990
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
Närvarande: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s),
Jerry Martinger (m), Ingbritt Irhammar (c), Göran Magnusson
(s), Eva Johansson (s), Björn Ericson (s), Göran Ericsson (m),
Lars Sundin (fp), Anders Svärd (c), Berith Eriksson (v),
Krister Skånberg (mp), Sigrid Bolkéus (s), Barbro Andersson
(s), Christina Pettersson (s), Birgit Henriksson (m) och Alf
Eriksson (s).
Reservationer
1. Fylligare redovisning (mom. 1)
Berith Eriksson (v) och Krister Skånberg (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 3 som
börjar med "Mot denna" och slutar med "som hittills" bort ha
följande lydelse:
Vid ställningstagande till motionsönskemålet om en fylligare
redovisning vill utskottet notera att utskottet tidigare
framhållit vikten av att den parlamentariska kontrollen och
insynen i fråga om tillämpningen av bestämmelserna i RB om
teleavlyssning i framtiden bör hållas på minst samma nivå
som hittills.
Med hänsyn till att det här handlar om ett från bl.a.
integritetssynpunkt särskilt ingripande tvångsmedel bör enligt
utskottets mening strävan vara att fördjupa och effektivisera
riksdagens insyn. I detta syfte vill utskottet förorda en
ordning för framtiden som i stort innebär följande.
Vid varje tillfälle då avlyssning inleds skall det läggas upp
ett särskilt rapporteringsblad. Där skall antecknas bl.a.
beslutande och verkställande organ, den gärning som misstanken
avser, hur länge avlyssningen pågått samt vilken betydelse
avlyssningen haft för förundersökningen. Rapportbladen skall
därefter insändas till ett centralt organ för att ligga till
grund för redovisningen till regeringen och riksdagen.
Ordningen skall göra det möjligt för utskottet att begära in
sådana rapporteringsblad, och -- då anledning därtill
förekommer -- även förundersökningsprotokoll, för granskning.
Det bör ankomma på regeringen att ombesörja att denna ordning
kan tillämpas. Vad utskottet nu med anledning av motion Ju5
uttalat bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande fylligare redovisning
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Ju5 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Brevkontroll (mom. 3)
Berith Eriksson (v) och Krister Skånberg (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 5 som
börjar med "Utskottet vill" och slutar med "i motionen" bort
ha följande lydelse:
Vid ställningstagande till motionsönskemålet om en årlig
redovisning till riksdagen även av tillämpningen av
bestämmelserna i RB om brevkontroll vill utskottet slå fast att
det här handlar om ett från integritetssynpunkt särskilt
ingripande tvångsmedel. Det är därför i dessa fall -- dvs. när
postförsändelse under förundersökning tas i beslag och öppnas
-- lika angeläget som i fråga om teleavlyssning såväl att
tillämpningen sker med största restriktivitet som att riksdagen
ges möjligheter till kontroll och insyn.
I detta syfte vill utskottet förorda en ordning för framtiden
som i stort innebär följande.
Vid varje tillfälle då brevöppning sker skall det läggas upp
ett särskilt rapporteringsblad. Där skall antecknas bl.a.
beslutande och verkställande organ, den gärning som misstanken
avser, vilka brev som öppnats samt vilken betydelse
tvångsmedlet haft för förundersökningen. Rapportbladen skall
därefter insändas till ett centralt organ för att ligga till
grund för redovisningen till regeringen och riksdagen.
Ordningen skall göra det möjligt för utskottet att begära in
sådana rapporteringsblad, och -- då anledning därtill
förekommer -- även förundersökningsprotokoll, för granskning.
Det bör ankomma på regeringen att ombesörja att denna ordning
kan tillämpas. Vad utskottet nu med anledning av motion Ju710
uttalat bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha
följande lydelse:
3. beträffande brevkontroll
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Ju710 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.