I proposition 1990/91:23 har regeringen
(justitiedepartementet) föreslagit att lagen (1952:98) med
särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, vilken
gäller till utgången av år 1990, skall ha fortsatt giltighet
till utgången av år 1991.
I två med anledning av propositionen väckta motioner,
1990/91:Ju9 av Berith Eriksson (v) och 1990/91:Ju10 av Inger
Schörling m.fl. (mp), yrkas att riksdagen avslår propositionen.
Utskottet
Bestämmelser om tvångsmedel vid beivrande av brott finns,
förutom i rättegångsbalken (RB), i bl.a. lagen (1952:98) med
särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. Lagen
innehåller tilläggs- och undantagsbestämmelser till den
grundläggande regleringen i RB i fråga om straffprocessuella
tvångsmedel. Lagen har tidsbegränsad giltighet och gäller efter
den senast gjorda förlängningen till utgången av år 1990 (prop.
1989/90:13, JuU12, rskr. 40, SFS 1989:930).
Lagen gäller vid förundersökning angående vissa brott mot
rikets säkerhet och vissa andra grövre brott. Efter en nyligen
genomförd ändring (prop. 1989/90:130, JuU33, rskr. 286) är lagen
tillämplig på följande brott.
Mordbrand, grov mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, kapning,
sjö- eller luftfartssabotage, flygplatssabotage (samtliga brott
under förutsättning att brottet i fråga innefattar gärning som
utgör sabotage), sabotage och grovt sabotage, uppror, väpnat hot
mot laglig ordning, olovlig kårverksamhet, högförräderi,
krigsanstiftan, vissa brott mot liv, hälsa, frihet och frid som
riktar sig mot statsledningen, spioneri, grovt spioneri,
obehörig befattning med hemlig uppgift, grov obehörig befattning
med hemlig uppgift och olovlig underrättelseverksamhet. Lagen
gäller också försök, förberedelse och stämpling till de
uppräknade brotten om sådan gärning är belagd med straff.
1952 års lag innehåller, som nyss nämndes, tilläggs- och
undantagsbestämmelser till den grundläggande regleringen i RB i
fråga om staffprocessuella tvångsmedel. Olikheten mellan
regleringen i RB och 1952 års lag kan anges på följande sätt.
När det gäller de s.k. personella tvångsmedlen -- främst
häktning och anhållande -- ger 1952 års lag möjlighet att i
vissa fall hålla en person häktad under längre tid än vad
som är tillåtet enligt de allmänna reglerna i RB. Det gäller den
situationen att utredningen ännu inte nått så långt att den
häktade kan anses vara "på sannolika skäl misstänkt" för
brottet. Häktning kan i det fallet ske trots att vederbörande
endast är "skäligen misstänkt", s.k. utredningshäktning. 1952
års lag ger utrymme för att låta sådan utredningshäktning fortgå
under ca fyra veckor, medan RB:s regler bara tillåter en vecka
(2 § 1952 års lag).
Enligt 1952 års lag kan ett skriftligt meddelande som avses i
27 kap. 2 § andra meningen RB tas i beslag, även om det för
brottet är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år
(3 §).
Förordnande om kvarhållande av en postförsändelse m.m.
enligt 27 kap. 9 § RB kan enligt 1952 års lag i vissa brådskande
fall meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren (4 §).
Enligt RB:s regler är det alltid rätten som beslutar i dessa
fall.
De tidigare reglerna i 27 kap. 16 § RB om telefonavlyssning
har genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 september 1989
ersatts av bestämmelsen om hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning (27 kap. 18--24 §§ RB). Samtidigt ändrades 5 §
i 1952 års lag, som innehåller kompletterande regler, för att
passa in i det nya systemet (prop. 1988/89:124, JuU25, rskr.
313, SFS 1989:650).
Hemlig teleavlyssning innebär att samtal eller andra
telemeddelanden som befordras av televerket till och från viss
telefonapparat eller annan teleanläggning i hemlighet avlyssnas
eller upptas genom tekniskt hjälpmedel för återgivning av
innehållet i meddelandet. Förutom avlyssning av telefonsamtal
kan tvångsmedlet således användas också för upptagning av annan
telekommunikation än muntlig sådan, såsom telex, telefax och
datakommunikation. Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter
i hemlighet lämnas av televerket om samtal eller andra
telemeddelanden som har expedierats eller beställts till eller
från en viss telefonapparat eller annan teleanläggning eller att
en sådan anläggning avstängs för samtal eller meddelanden.
Enligt RB får hemlig teleavlyssning användas om det för
brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två
år och även vid brottsutredningar som rör försök, förberedelse
och stämpling till sådant brott. Som ytterligare förutsättning
för hemlig teleavlyssning gäller att det skall föreligga skälig
misstanke om brottet och att åtgärden skall vara av synnerlig
vikt för utredningen. Tillstånd till hemlig teleavlyssning
meddelas av domstol på ansökan av åklagaren och skall gälla viss
tid, högst en månad från dagen för beslutet. Hemlig
teleövervakning får användas om det för brottet inte är
föreskrivet lindrigare straff än sex månader och vid
narkotikabrott med enbart fängelse i straffskalan. I övrigt är
förutsättningarna knutna till reglerna om hemlig teleavlyssning.
1952 års lag ger i förhållande till RB utvidgade möjligheter
att använda hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning.
Tillstånd till åtgärden får lämnas, även om det för brottet är
föreskrivet lindrigare straff än vad som krävs enligt RB.
Åklagaren får i brådskande fall själv besluta om användning av
tvångsmedlen. Har åklagaren gjort detta, skall anmälan
ofördröjligen göras hos domstolen, som skyndsamt skall pröva
ärendet.
För en beskrivning av den praktiska tillämpningen av
teleavlyssning i säkerhetspolisens verksamhet hänvisas till SOU
1990:51 s. 88 f och där angivna läseställen.
I motionerna yrkas avslag på regeringens förslag att 1952 års
lag skall ges fortsatt giltighet under år 1991. Motionärerna
hänvisar till att det inte är visat att det finns behov av den
reglering som ges i 1952 års lag.
I propositionen redovisas att säkerhetspolisen i en skrivelse
till justitiedepartementet i september 1990 anfört bl.a. att
1952 års lag utgör en nödvändig grund för den verksamhet som
säkerhetspolisen bedriver och att det är av utomordentlig vikt
för dess fortsatta verksamhet att lagens giltighetstid förlängs.
Föredragande statsrådet uttalar i propositionen att hon i likhet
med säkerhetspolisen anser att lagen fortfarande behövs och att
dess giltighetstid bör förlängas.
Utskottet vill för sin del först nämna att behovet av den
reglering som 1952 års lag innehåller inte ifrågasatts vid något
tillfälle under riksdagsbehandlingen av frågorna om fortsatt
giltighet av lagen alltsedan saken första gången behandlades av
utskottet år 1972 (JuU 1972:13). I utredningssammanhang har det
tvärt om hävdats att det finns skäl att arbeta in bestämmelserna
i RB. T.ex. utalar SÄPO-kommittén i sitt slutbetänkande att det
numera får anses vara visat att det föreligger ett permanent
behov av sådana särskilda möjligheter till
tvångsmedelsanvändning som 1952 års lag tillhandahåller (se SOU
1990:51 s. 145 och SOU 1984:54 s. 249). En annan sak är att
kommittén förordar att frågan om samordning med RB bör anstå i
avbidan på beredningen av andra förslag.
Utskottet ansluter sig till justitieministerns och
säkerhetspolisens bedömning. 1952 års lag bör ges fortsatt
giltighet i enlighet med regeringens förslag. Motionerna
avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:23 och med
avslag på motionerna 1990/91:Ju9 och 1990/91:Ju10 antar det vid
propositionen fogade förslaget till lag om fortsatt giltighet av
lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i
vissa brottmål.
Stockholm den 20 november 1990
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
Närvarande: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s),
Jerry Martinger (m), Ingbritt Irhammar (c), Göran Magnusson (s),
Eva Johansson (s), Björn Ericson (s), Göran Ericsson (m), Lars
Sundin (fp), Anders Svärd (c), Berith Eriksson (v), Krister
Skånberg (mp), Sigrid Bolkéus (s), Barbro Andersson (s),
Christina Pettersson (s), Birgit Henriksson (m) och Alf Eriksson
(s).
Särskilt yttrande
Berith Eriksson (v) och Krister Skånberg (mp) anför:
När det gäller riksdagens insyn i tillämpningen av 1952 års
tvångsmedelslag, dvs. en del av säkerhetspolisens verksamhet,
skall noteras att utskottet i sitt initiativärende år 1982 om
parlamentarisk kontroll i fråga om telefonavlyssning (JuU
1981/82:54) från den där efterlysta årliga redovisningen till
riksdagen (jfr utskottets denna dag justerade betänkande
1990/91:JuU6 om teleavlyssning m.m.) undantog sådana brottmål
som avses med 1952 års lag. I detta hänseende uttalade utskottet
att utskottet härvidlag liksom eljest självt kan inhämta den
information som anses behövlig (jfr prop. 1975/76:202 s. 26). I
sammanhanget kan erinras om att utskottet år 1989 vid
övervägande av riktlinjer för statsmakternas styrning av
säkerhetspolisen -- där det bl.a. gällde återkommande beslut av
riksdagen rörande organisatoriska frågor och frågor om
verksamhetens inriktning -- uttalade att utskottet såsom
dittills kan inhämta underlag för sitt ställningstagande i
särskild ordning (1988/89:JuU21 s. 8). Det bör här också nämnas
att utskottet regelsmässigt med viss periodicitet brukat inhämta
upplysningar i här aktuella hänseenden vid besök hos
säkerhetspolisen eller vid hearing med företrädare för
säkerhetspolisen.
Vi vill här framhålla att vi framgent avser att noggrant
uppmärksamma frågan om den parlamentariska insynen i
säkerhetspolisens arbete och därmed tillämpningen av 1952 års
lag samt att vi i sådant syfte kommer att initiera besök av
utskottet hos säkerhetspolisen.
Det är mot den här tecknade bakgrunden som vi avstått från att
yrka avslag på regeringens förslag om fortsatt giltighet av 1952
års lag.