I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om
ändringar i rättegångsbalken och polislagen.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag.
Lagförslagen innebär att polisens möjligheter att ta med
personer till förhör vid utredning om mycket allvarliga brott
utvidgas. En utökad möjlighet till husrannsakan i transportmedel
för att söka efter den som skall gripas, anhållas eller häktas
som misstänkt för ett brott för vilket inte är föreskrivet
lindrigare straff än fängelse i fyra år eller försök till sådant
brott införs. Vidare får polisen rätt att i vissa fall undersöka
transportmedel för att söka efter den som har avvikit efter att
ha intagits i en kriminalvårdsanstalt eller den som har avvikit
från en sjukvårdsinrättning.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli i år.
Vid betänkandet har fogats fyra reservationer.
Propositionen
I proposition 1990/91:129 har regeringen
(justitiedepartementet) efter hörande av lagrådet föreslagit
riksdagen att anta genom propositionen framlagda förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i polislagen (1984:387).
Propositionens huvudsakliga innehåll redovisas på s. 5.
De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.
Motioner
Motioner väckta med anledning av propositionen
1990/91:Ju43 av Göran Ericsson (m) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att fängelse i två år skall utgöra
gräns för husrannsakan i transportmedel vid allvarliga brott,
2. att riksdagen beslutar att fängelsestraff i lägst två år
skall utgöra gräns för husrannsakan i transportmedel för
eftersökande av rymling.
1990/91:Ju44 av Britta Bjelle m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen avslår förslaget till ändring av 23 kap. 8 §
rättegångsbalken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kraven på en framtida reglering av
identitetskontroller eller liknande åtgärder i anslutning till
extremt allvarliga brott.
Motion väckt under den allmänna motionstiden
1990/91:Ju205 av Ingbritt Irhammar och Anders Svärd (c) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en ändring av polislagen.
Utskottet
Inledning
En av polisens viktigaste och mest grundläggande uppgifter är
att upprätthålla den allmänna ordningen och säkerheten. Det är
därför angeläget att lagstiftningen lämnar utrymme för sådana
ingripanden i detta syfte som framstår som sakligt motiverade.
Intresset av att upprätthålla ordning och säkerhet måste
emellertid alltid vägas mot intresset att värna om enskilda
människors frihet och integritet. Bakgrunden till den nu
aktuella propositionen är två skrivelser från rikspolisstyrelsen
till regeringen som behandlar sådana frågor om ingripanden. I
den ena, från april 1989, har rikspolisstyrelsen föreslagit att
polisen ges befogenhet att genomföra generella identitets- och
fordonskontroller. I den andra, från juli 1990, har
rikspolisstyrelsen tagit upp frågan om polisens möjligheter att
ingripa mot deltagare i en folksamling som allvarligt stör den
allmänna ordningen.
Skrivelserna, som fogats vid propositionen (s. 32--49), har
remissbehandlats.
Propositionens huvudsakliga innehåll
Polisens möjligheter att ta med personer till förhör vid
utredning om mycket allvarliga brott utvidgas. Enligt förslaget
skall den som befinner sig inom ett område där ett brott nyligen
har förövats kunna tas med till förhör, om han inte frivilligt
medföljer till förhöret. En sådan åtgärd får vidtas endast i
samband med utredning av ett brott, för vilket inte är
föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år eller försök
till sådant brott.
Vidare föreslås en utvidgad möjlighet till husrannsakan för
att söka efter den som skall gripas, anhållas eller häktas som
misstänkt för ett brott för vilket inte är föreskrivet
lindrigare straff än fängelse i fyra år eller försök till sådant
brott. Åtgärden får vidtas i transportmedel på en viss plats där
det finns särskild anledning att anta att den som kan misstänkas
för brottet kan komma att passera. Husrannsakan enligt
bestämmelsen får inte syfta till annat än att söka efter den
misstänkte.
De båda nu nämnda ändringarna föreslås upptagna i
rättegångsbalken (RB).
Slutligen föreslås en bestämmelse i polislagen (PL) som ger
polisen rätt att undersöka transportmedel för att söka efter den
som har avvikit efter att ha intagits i en kriminalvårdsanstalt
eller den som har avvikit från en sjukvårdsinrättning. I det
första fallet får åtgärden vidtas endast om den avvikne har
dömts till fängelse i minst fyra år och det kan antas att han
utgör en allvarlig fara för annans liv eller hälsa eller för
rikets säkerhet. I det senare fallet skall åtgärden kunna vidtas
vid sökandet efter den som genomgår psykiatrisk tvångsvård eller
den som av domstol överlämnats till rättspsykiatrisk vård, under
förutsättning att det med hänsyn till omständigheterna finns
särskilda skäl att anta att han utgör en allvarlig fara för
annans liv eller hälsa eller för rikets säkerhet. Även här skall
gälla att endast transportmedel på en viss plats där det finns
särskild anledning anta att den avvikne kan komma att passera
får undersökas.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1991.
Utskottets överväganden
Medtagande till förhör
Att delta i ett förhör som hålls inom ramen för en
förundersökning är en allmän medborgerlig skyldighet [se 23 kap.
6 § RB]. Den som befinner sig på en plats där brott förövas är,
på tillsägelse av polisman, skyldig att medfölja till förhör som
hålls omedelbart därefter; den som utan giltig orsak vägrar får
av polismannen medtagas till förhöret (23 kap. 8 § RB). Denna
bestämmelse tar sikte på alla personer som befinner sig på
brottsplatsen och således inte endast den som kan misstänkas för
brottet. Den som inte är anhållen eller häktad är skyldig att
kvarstanna för förhör i högst sex timmar; den som kan misstänkas
för brottet är, om det är av synnerlig vikt, skyldig att
kvarstanna ytterligare sex timmar (23 kap. 9 § RB). För den som
är under femton år gäller särskilda, kortare, tidsfrister.
I propositionen föreslås att bestämmelsen i 23 kap. 8 § RB
kompletteras på så sätt att polisen ges rätt att till förhör ta
med även den som befinner sig inom ett område i anslutning till
den plats där ett allvarligt brott nyligen förövats och som inte
frivilligt medföljer till förhöret. Den utökade möjligheten till
medtagande till förhör föreslås gälla endast i samband med
utredning av ett brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare
straff än fängelse i fyra år eller försök till sådant brott.
I motion Ju44 yrkas att riksdagen avslår förslaget till
ändring av 23 kap. 8 § RB. Motionärerna riktar kritik mot
utvidgningen av dels det område inom vilket personer skall ha
vistats för att få tas med till förhör, dels den tid inom vilken
bestämmelsen kan tillämpas; motionärerna anser att förslaget i
dessa delar inte är tillräckligt avgränsat. Vidare kritiseras
att bestämmelsen kan komma att gälla även personer som inte
varit närvarande vid själva brottet. Motionärerna uttrycker
emellertid förståelse för behovet av särskilda åtgärder,
exempelvis identitetskontroller och avspärrningar, vid
utredandet av extremt allvarliga brott. En framtida lagändring
kan bli nödvändig enligt motionärerna som anför att frågan måste
beredas med större eftertanke än vad som skett.
I propositionen anför justitieministern bl.a. (s. 13) att vid
mycket allvarliga brott -- i detta sammanhang brott för vilka
inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år
eller försök till sådana brott -- samhällets intresse av att
brottet klaras upp och att gärningsmannen grips framstår som så
angeläget att hänsynen till den personliga friheten i viss
utsträckning måste få stå tillbaka. Exempel på sådana brott är
mord, dråp, människorov (som inte är mindre grovt), grov
våldtäkt, grovt rån och grov mordbrand. Justitieministern, som
särskilt framhåller att medtagande till förhör endast kan komma
i fråga i de fall där förhörspersonen utan att åberopa giltig
orsak vägrar att följa med till förhöret, anför beträffande den
föreslagna bestämmelsen.
Bestämmelsen i 23 kap. 8 § RB om skyldighet att omedelbart
underkasta sig förhör bör därför såvitt gäller mycket
allvarliga brott kompletteras så att även personer som befinner
sig inom ett vidare område än vad som omfattas av den regeln
åläggs samma skyldighet.
Det område inom vilket den utvidgade möjligheten till
medtagande till förhör bör vara tillämplig på låter sig dock
inte beskrivas i generella termer. Avgränsningen måste ske bl.a.
med hänsyn till de praktiska möjligheterna att genomföra
utredningsåtgärder som framstår som meningsfulla från
förundersökningssynpunkt. En avgörande omständighet i det
avseendet är brottsplatsens belägenhet. Har brottet begåtts i en
stad, bör de personer som uppehåller sig i de kvarter som ligger
i närheten av brottsplatsen i regel kunna åläggas skyldighet att
omedelbart underkasta sig förhör. I vissa fall kanske området
kan sträckas ut till en hel stadsdel. Har brottet förövats i en
glesbygd, kan det finnas anledning att låta bestämmelsen avse
betydligt större områden.
Härutöver anför justitieministern i propositionen beträffande
det område inom vilket en åtgärd enligt bestämmelsen får vidtas
(s. 27) att bestämmelsen torde bli tillämplig på ett geografiskt
mindre område, om brottet har begåtts inom en stadskärna; i en
sådan situation kan bestämmelsen främst bli aktuell att tillämpa
längs tänkbara flyktvägar från brottsplatsen.
I frågan om den tid inom vilken bestämmelsen kan tillämpas
anför justitieministern följande (s. 13).
Allt eftersom tiden förflyter från det att brottet begåtts
minskar i regel sannolikheten för att just de som uppehåller sig
i området kring brottsplatsen kan lämna uppgifter som är av
särskild betydelse för det fortsatta utredningsarbetet. Den
föreslagna skyldigheten att följa med till förhör bör därför
gälla endast under förutsättning att ett mycket allvarligt brott
nyligen har begåtts inom det aktuella området. Redan några
timmar efter brottet torde bestämmelsen därför inte bli aktuell
att tillämpa. Omständigheterna i det enskilda fallet måste
emellertid få bli avgörande. Med nödvändighet följer att
storleken på det område som kan vara av intresse för polisen att
kontrollera får en avgörande betydelse för under hur lång tid
det kan bli aktuellt att tillämpa bestämmelsen.
I den föreslagna lagtexten har varken området inom vilket en
åtgärd enligt bestämmelsen får vidtas eller bestämmelsens
tillämplighet i tiden efter brottet närmare preciserats. Att så
inte skett framstår för utskottet närmast som en självklarhet
med hänsyn till att det är omöjligt att förutse alla situationer
som bestämmelsen bör träffa. Som utskottet ser saken låter sig
varken det område inom vilket den utvidgade möjligheten till
medtagande till förhör bör vara tillämplig eller bestämmelsens
tillämplighet i tiden efter brottet beskrivas i mer exakta
termer. Utskottet vill dock tillägga att en förutsättning är att
området är beläget i anslutning till den plats där ett brott
nyligen begåtts. Detta innebär att bestämmelsen inte kan
tillämpas på platser där det saknas särskild anledning anta att
det befinner sig människor som kan lämna upplysningar av
betydelse för utredning om brottet. Beträffande tidsfaktorn
ligger i sakens natur att sannolikheten för att det finns
personer inom området som kan lämna upplysningar som är av
särskild betydelse för utredning av brottet avtar med tiden; som
sägs i propositionen blir det ofta så att bestämmelsen redan
efter några timmar inte kan tillämpas.
Sammanfattningsvis vill utskottet slå fast att den nya
regleringen kan komma att tillämpas på endast ett mindre antal
mycket allvarliga brott, och liksom justitieministern anser
utskottet att samhällets intresse av att sådana allvarliga brott
som bestämmelsen avser klaras upp som så angeläget att hänsynen
till den personliga friheten i viss utsträckning måste få stå
tillbaka. Utskottet vill i detta sammanhang understryka att
medtagande till förhör endast kan komma i fråga i de fall där
förhörspersonen utan att åberopa giltig orsak vägrar att följa
med till förhöret.
Utskottets inställning innebär att utskottet avstyrker bifall
till motion Ju44 och tillstyrker regeringsförslaget i denna del.
Husrannsakan i transportmedel vid allvarliga brott
Enligt reglerna i RB om s.k. personell husrannsakan (28 kap. 2
§ RB) får för eftersökande av bl.a. den som skall gripas,
anhållas eller häktas husrannsakan företas hos honom. En sådan
åtgärd får vidtas även hos annan om synnerliga skäl förekommer
att den eftersökte uppehåller sig där.
I propositionen föreslås att en bestämmelse förs in i 28 kap.
RB som ger möjlighet till husrannsakan i transportmedel på en
plats där det finns särskild anledning anta att den som kan
misstänkas för ett brott för vilket inte är föreskrivet
lindrigare straff än fängelse i fyra år eller försök till sådana
brott, kan komma att passera. Sådan husrannsakan får syfta
endast till att söka efter den misstänkte.
I motion Ju43 yrkas att fängelse i två år skall utgöra gräns
för husrannsakan i transportmedel vid allvarliga brott.
Motionären anför som motiv härför dels att den föreslagna nivån
-- lindrigaste straff fängelse i fyra år eller försök till
sådant brott -- är för hög för att lagstiftningen i praktiken
skall få någon betydelse, dels att brytpunkten mellan brott av
normalgraden och grovt brott i svensk lagstiftning ligger vid
stadgandet om lägst två års fängelse.
Utskottet finner för sin del att den valda gränsen, fängelse i
lägst fyra år, är lämplig och ändamålsenlig. Vid denna bedömning
beaktar utskottet särskilt att husrannsakan är ett allvarligt
ingrepp i den personliga integriteten. Utskottet noterar vidare
att det i svensk strafflagstiftning inte finns någon allmän
gräns mellan grovt och ej grovt brott som går vid två års
fängelse; som exempel kan nämnas grov stöld där fängelse i sex
månader är minimistraffet, grov skadegörelse där påföljden är
fängelse i högst fyra år vilket innebär att minimistraffet är
fängelse i 14 dagar samt grov mordbrand där lägsta straff är
fängelse i sex år. Vid bifall till motionärens förslag skulle
för övrigt endast ett fåtal brott utöver vad som sker enligt
regeringens förslag falla under bestämmelsen, och t.ex. brotten
grov misshandel och olaga frihetsberövande skulle ändå inte
omfattas av bestämmelsen eftersom strafflatituden beträffande
dessa brott är fängelse i lägst ett och högst tio år.
Utskottet avstyrker bifall till motionen i denna del och
tillstyrker regeringens förslag.
Husrannsakan i transportmedel för eftersökande av rymlingar
I propositionen föreslås att 20 § PL skall kompletteras med en
bestämmelse som ger en polisman befogenhet att i vissa fall
undersöka transportmedel för att söka efter den som avvikit
efter att ha intagits i en kriminalvårdsanstalt eller avvikit
från en sjukvårdsinrättning. I förstnämnda fall skall en sådan
åtgärd få vidtas endast om den avvikne dömts till fängelse i
minst fyra år och det kan antas att han utgör en allvarlig fara
för annans liv eller hälsa eller för rikets säkerhet.
Transportmedel får undersökas också för att söka efter den som
genomgår psykiatrisk tvångsvård eller som av domstol överlämnats
till rättspsykiatrisk vård och som har avvikit från en
sjukvårdsinrättning, om det med hänsyn till omständigheterna
finns särskilda skäl att anta att han utgör en sådan fara för
annan eller för rikets säkerhet. Endast transportmedel på en
viss plats där det finns särskild anledning att anta att den
avvikne kan komma att passera får undersökas.
I motion Ju43 yrkas att dom på fängelse i lägst två år skall
utgöra gräns för husrannsakan i transportmedel för eftersökande
av rymling. Motionären påstår att den föreslagna regeln inte
skulle omfatta den som dömts för upprepade grova våldtäkter och
som avvikit från kriminalvårdsanstalt.
Utskottet anlägger härvidlag motsvarande synsätt som i
föregående avsnitt samt noterar att minimistraffet för enbart
ett sådant brott som motionären nämner är fängelse lägst
fyra år. Samtidigt vill utskottet peka på att den föreslagna
kompletteringen av PL innebär att även brott för vilka det
lindrigaste straffet understiger fängelse i fyra år kan komma
att omfattas av bestämmelsen eftersom begränsningen för lagens
tillämpning i detta fall är att någon dömts till fängelse i
minst fyra år. Således kan husrannsakan få ske i transportmedel
för att eftersöka t.ex. en person som dömts för grovt
narkotikabrott trots att straffskalan för detta brott är
fängelse i lägst två och högst tio år.
Utskottet avstyrker bifall till motion Ju43 i denna del och
tillstyrker bifall till regeringens förslag.
Polisingripanden vid upplopp
I motion Ju205 anförs att gällande lagstiftning inte ger
polisen erforderliga möjligheter att garantera allmän ordning.
Motionärerna vill därför att regeringen skall få i uppdrag att
till riksdagen lämna förslag så att polisens möjligheter att
omhänderta störande personer klarläggs. I motionen hänvisas till
rikspolisstyrelsens inledningsvis nämnda skrivelse till
regeringen i juli 1990.
I propositionen lämnar justitieministern en utförlig
redogörelse för vilka möjligheter polisen har att ingripa mot
folksamlingar som allvarligt stör eller hotar den allmänna
ordningen. Denna genomgång syftar till att ge underlag för en
bedömning av om det finns behov av någon lagändring i det
hänseende som motionärerna tar upp. Hennes slutsats blir att
nuvarande regler lämnar tillräckligt utrymme för att polisen
skall kunna fullfölja sin uppgift att upprätthålla allmän
ordning och säkerhet varför några sådana ändringar som
ifrågasatts inte föreslås.
Utskottet ansluter sig till justitieministerns bedömning och
konstaterar att det saknas anledning att vidta några sådana
åtgärder som begärs i motionen.
Utskottet avstyrker bifall till motion Ju205.
I anslutning till den allmänna debatt som förekommit rörande
naturen av justitieministerns redovisning i propositionen i det
hänseende som berörts i detta avsnitt vill utskottet för sin del
notera att det här inte är fråga om sådan "lagstiftning genom
motiv" -- som inte bör förekomma och som utskottet vid flera
tillfällen riktat erinringar mot (se 1990/91:JuU4 s. 7 och där
gjorda hänvisningar). Vad hon anfört varken syftar till eller
innebär ändring av gällande rätt; det utgör endast en
redogörelse för dess innehåll.
Övriga frågor
I övrigt har utskottet inget att anföra med anledning av
propositionen eller motionerna.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande medtagande till förhör
att riksdagen med avslag på motion 1990/91:Ju44 antar det
genom proposition 1990/91:129 framlagda förslaget till lag om
ändring i rättegångsbalken såvitt avser 23 kap. 8 §,
res. 1 (fp)
2. beträffande husrannsakan i transportmedel vid allvarliga
brott
att riksdagen med avslag på motion 1990/91:Ju43 yrkande 1
antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i rättegångsbalken såvitt avser 28 kap. 2 a §,
res. 2 (m)
3. beträffande husrannsakan i transportmedel för
eftersökande av rymlingar
att riksdagen med avslag på motion 1990/91:Ju43 yrkande 2
antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i polislagen (1984:387),
res. 3 (m)
4. beträffande polisingripanden vid upplopp
att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju205,
Stockholm den 14 maj 1991
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
Närvarande: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s),
Ulla-Britt Åbark (s), Jerry Martinger (m), Ingbritt Irhammar
(c), Bengt-Ola Ryttar (s), Göthe Knutson (m), Göran Magnusson
(s), Eva Johansson (s), Björn Ericson (s), Göran Ericsson (m),
Lars Sundin (fp), Berith Eriksson (v), Krister Skånberg (mp),
Sigrid Bolkéus (s), Kjell Ericsson (c) och Nils Nordh (s).
Reservationer
1. Medtagande till förhör (mom. 1)
Britta Bjelle och Lars Sundin (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar
med "I den" och slutar med "denna del" bort ha följande lydelse:
I den föreslagna lagtexten har varken det område inom vilket
en åtgärd enligt bestämmelsen får vidtas eller bestämmelsens
tillämplighet i tiden preciserats. Att så inte skett är enligt
utskottets mening oacceptabelt. Även om det kan vara förenat med
svårigheter att förutse alla situationer som bestämmelsen bör
träffa, är det olämpligt att skapa en bestämmelse som lämnar
utrymme för ett så stort mått av godtycke som den föreslagna.
Härtill kommer att bestämmelsen kommer att gälla även personer
som inte varit närvarande vid brottet men som kommit till det
aktuella området senare. Att personer som inte själva är
misstänkta för brott utsätts för frihetsberövanden är
principiellt grundlagsstridigt. Inskränkningar härvidlag måste
vara ytterst välmotiverade samt ytterligt noggrant penetrerade
och avgränsade. Regeringens förslag uppfyller inte dessa krav.
Enligt utskottets uppfattning bör således propositionen avslås
såvitt avser 23 kap. 8 § rättegångsbalken. Emellertid vill
utskottet uttala sin förståelse för behovet av särskilda
åtgärder, exempelvis identitetskontroller och avspärrningar, vid
utredandet av extremt allvarlig brottslighet. Frågan om en
framtida lagändring i detta avseende bör dock beredas med större
eftertanke än vad som varit fallet med det föreliggande
förslaget. En lämplig utgångspunkt härvidlag är vad som anförs i
motion Ju44. Det bör ankomma på regeringen att återkomma till
riksdagen med förslag enligt vad utskottet nu uttalat. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande medtagande till förhör
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Ju44 dels
avslår det genom proposition 1990/91:Ju129 framlagda förslaget
till lag om ändring i rättegångsbalken såvitt avser 23 kap. 8 §,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.
2. Husrannsakan i transportmedel vid allvarliga brott (mom. 2)
Jerry Martinger, Göthe Knutson och Göran Ericsson (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar
med "Utskottet finner" och slutar med "regeringens förslag" bort
ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning är den föreslagna gränsen för
bestämmelsens tillämpning alltför högt satt för att
lagstiftningen i praktiken skall få någon betydelse. Gränsen för
husrannsakan i transportmedel vid allvarliga brott bör i
stället, som föreslås i motion Ju43, bestämmas till fängelse i
lägst två år. Härigenom kommer även andra allvarliga brott mot
liv och hälsa och t.ex. grova narkotikabrott att omfattas av
bestämmelsen.
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande husrannsakan i transportmedel vid allvarliga
brott
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Ju43 yrkande 1
antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i rättegångsbalken såvitt avser 28 kap. 2 a § med den
ändringen att uttrycket "fängelse i fyra år" byts ut mot
"fängelse i två år".
3. Husrannsakan i transportmedel för eftersökande av rymlingar
(mom. 3)
Jerry Martinger, Göthe Knutson och Göran Ericsson (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar
med "I motion" och på s. 10 slutar med "regeringens förslag"
bort ha följande lydelse:
I motion Ju43 yrkas att dom på fängelse i lägst två år skall
utgöra gräns för husrannsakan i transportmedel för eftersökande
av rymling.
Enligt utskottets uppfattning är den föreslagna gränsen för
bestämmelsens tillämpning alltför högt satt för att
lagstiftningen i praktiken skall få någon reell betydelse.
Bestämmelsen tar sikte på personer som begått allvarlig
brottslighet och som utgör fara för andra personer. Med hänsyn
därtill bör, enligt utskottets uppfattning, möjligheten att
företa husrannsakan i transportmedel för att söka efter den som
avvikit efter att ha intagits i en kriminalvårdsanstalt gälla om
den avvikne dömts till fängelse i minst två år.
dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha
följande lydelse:
3. beträffande husrannsakan i transportmedel för
eftersökande av rymlingar
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Ju43 yrkande 2
antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i polislagen (1984:387) med den ändringen att uttrycket
"fängelse i minst fyra år" byts ut mot "fängelse i minst två
år".
4. Polisingripanden vid upplopp (motiveringen)
Britta Bjelle (fp), Ingbritt Irhammar (c), Lars Sundin (fp)
och Kjell Ericsson (c) anser att den del av utskottets yttrande
på s. 10 som börjar med "I anslutning" och slutar med "dess
innehåll" bort ha följande lydelse:
I anslutning till vad justitieministern anfört i propositionen
i det hänseende som berörts i detta avsnitt vill utskottet
anmärka att den lämnade redovisningen -- med hänsyn främst till
att justitieombudsmannen, såsom för övrigt också redovisas i
propositionen, beslutat inleda förundersökning med anledning av
vissa polisingripanden -- skulle kunna uppfattas som en
inblandning från regeringens sida i förestående rättegång.
Vidare kan det samråd som enligt propositionen under ärendets
beredning förekommit med företrädare för bl.a. polisen och
JO-ämbetet uppfattas som ett försök från regeringens sida till
indirekt styrning av myndigheternas handlande (jfr Hans Heinrich
Vogel i Förvaltningsrättslig Tidskrift 1991 s. 73). Utskottet
utgår från att regeringen framgent beaktar de synpunkter
utskottet nu framfört.
Med anledning av den allmänna debatt som förekommit i
anslutning till detta lagstiftningsärende vill utskottet endast
påminna om sina tidigare erinringar mot uttalanden i syfte att
ändra gällande rätt som görs i ärenden som inte gäller det
lagrum som uttalandena avser (se 1990/91:JuU4 s. 7 och där
gjorda hänvisningar).
[Rättelser i lagtext]
prop. s. 4
20 §
För att söka efter en person som med laga stöd skall
omhändertas får en polisman bereda sig tillträde till den
eftersöktes bostad eller till annat hus, rum eller ställe som
tillhör eller disponeras av honom. Detsamma gäller i fråga om en
lokal som är tillgänglig för allmänheten. Finns det synnerliga
skäl att anta att den eftersökte eljest uppehåller sig hos
annan, får polismannen bereda sig tillträde även dit. På
motsvarande sätt får en polisman bereda sig tillträde till en
bostad eller något annat ställe för att söka efter ett föremål
som polisen med stöd av lag eller annan författning skall
omhänderta; vad som nyss har sagts om den eftersökte gäller
därvid föremålets ägare eller innehavare.