I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om
brottsbalkens påföljdsregler för psykiskt störda lagöverträdare
m.m. jämte motioner. Utskottet tillstyrker regeringsförslaget
som bl. a. innebär att den grupp lagöverträdare som kan
särbehandlas avgränsas på ett nytt sätt och blir mindre än för
närvarande och att åtgärder vidtas för att förstärka
samhällsskyddet. Utskottet gör med anledning av ett antal
motioner ett tillkännagivande om behovet av resurser för
psykiatrisk vård i kriminalvårdsanstalterna. Utskottet avstyrker
bifall till övriga motioner. Fyra reservationer och två
särskilda yttranden har fogats till betänkandet.
Propositionen
I proposition 1990/91:58 har regeringen lagt fram förslag om
psykiatrisk tvångsvård m.m. Propositionen har såvitt avser
förslagen i bilaga 2 hänvisats till justitieutskottet. I
propositionen bilaga 2 har regeringen (justitiedepartementet)
efter hörande av lagrådet föreslagit riksdagen att anta genom
propositionen framlagda förslag till
1. lag om ändring i brottsbalken,
2. lag om ändring i rättegångsbalken,
3. lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189),
4. lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt
kriminalregister,
5. lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m.m.,
6. lag om ändring i delgivningslagen (1970:428),
7. lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,
8. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid
m.m.,
9. lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid
frihetsinskränkning,
10. lag om rättspsykiatrisk undersökning,
11. lag om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning i
brottmål.
Lagförslag 10 har av justitieutskottet överlämnats till
socialutskottet som behandlar propositionen i betänkandet
1990/91:SoU13.
De vid propositionen, bilaga 2, fogade lagförslagen utom
lagförslag nr 10 har följande lydelse.
1 Förslag till
2 Förslag till
3 Förslag till
4 Förslag till
5 Förslag till
6 Förslag till
7 Förslag till
8 Förslag till
9 Förslag till
11 Förslag till
Motioner
Motioner väckta med anledning av propositionen
1990/91:Ju13 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1990/91:58 om
psykiatrisk tvångsvård m.m. såvitt avser de delar som bereds av
justitieutskottet,
3. att riksdagen -- om yrkandet om avslag på propositionen i
denna del avslås -- som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om psykisk störning,
4. att riksdagen -- om yrkandet om avslag på propositionen i
denna del avslås -- som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om specifika indikationer som definierar vad
som anses vara psykisk sjukdom av en grad som kräver
rättspsykiatrisk vård.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So32.
1990/91:Ju14 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att jämka i propositionens förslag i
enlighet med vad som angetts i motionen punkt 1,
2. att riksdagen beslutar att jämka i propositionens förslag i
enlighet med vad som angetts i motionen punkt 2,
3. att riksdagen beslutar att jämka i propositionens förslag i
enlighet med vad som angetts i motionen punkt 3,
4. att riksdagen beslutar att jämka i propositionens förslag i
enlighet med vad som angetts i motionen punkt 4,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
förändrade föreskrifter behövs beträffande s.k. § 7-intyg enligt
vad som anges i motionen.
1990/91:Ju15 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen, med avslag på propositionen i denna del, hos
regeringen begär förslag om psykiatrisk tvångsvård för
lagöverträdare (rättspsykiatrisk vård) m.m. i enlighet med vad
som anförts i motionen.
1990/91:Ju16 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning
med uppgift att kritiskt granska den psykiska vården på
kriminalvårdsanstalterna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ökade resurser till den psykiska
omvårdnaden inom kriminalvården.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So37.
1990/91:Ju17 av Britta Bjelle m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att förslagen till ändringar i
brottsbalken 29:3, 30:6 och 36:13 justeras så, att termerna
"själslig abnormitet" (BrB 29:3) samt "sinnessjukdom" och
"sinnesslöhet" (BrB 30:6 och 36:13) behålls, medan begreppet
"annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste
anses jämställd med sinnessjukdom" utmönstras ur BrB 30:6 och
36:13,
2. att riksdagen beslutar att övriga förslag till ändringar i
brottsbalken justeras i enlighet med denna terminologi,
3. att riksdagen justerar övrig lagtext i konsekvens härmed,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts rörande fortsatt utredning av
påföljdssystemet för psykiskt störda lagöverträdare.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So41.
1990/91:Ju18 av Rosa Östh m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av psykiatriska vårdinsatser inom
kriminalvården,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts rörande överlämnande till rättspsykiatrisk
vård i förening med beslut om skyddstillsyn.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So42.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1990
1989/90:Ju615 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om fängelsestraff med förbättrad psykiatrisk
hjälp till internerna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om sluten psykiatrisk vård med förstärkt
samhällsskydd,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om påskyndande av reformen av reglerna för
psykiskt störda lagöverträdare,
4. att riksdagen beslutar om sådan provisorisk ändring av
lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård som
föreslagits i motionen för att förstärka samhällsskyddet.
1989/90:Ju638 av Rosa Östh och Ingbritt Irhammar (c) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vikten av tydligare kriterier för att döma
brottslingar till tvångsvård enligt lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:So539.
1989/90:Ju804 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ändring av lagstiftningen för sluten
psykiatrisk vård,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en förstärkning av psykiatrin
inom kriminalvården.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991
1990/91:Ju802 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om påföljder för psykiskt störda
brottslingar.
1990/91:Ju804 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om lagstiftningen rörande psykiskt störda
lagöverträdare,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av förbättringar av psykiatrin
inom kriminalvården.
1990/91:Ju821 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
48. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av psykiatrisk vård.
Motion överlämnad från socialutskottet
1990/91:So500 av Rosa Östh m.fl. (c) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vikten av att psykiskt utvecklingsstörda
som blir föremål för domstolsöverlämnande tills vidare vårdas
enligt 35 § omsorgslagen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en översyn av vården av
psykiskt utvecklingsstörda i syfte att få ett bättre
omhändertagande.
Utskottet
Inledning
I proposition 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård m.m. har
regeringen (socialdepartementet och justitiedepartementet)
föreslagit riksdagen att anta förslag till nya lagar om
psykiatrisk tvångsvård, om rättspsykiatrisk vård och om
rättspsykiatrisk undersökning samt förslag till ändringar i
brottsbalken (BrB) och följdändringar i ett antal lagar.
Propositionen jämte motioner har hänvisats till
socialutskottet (bilaga 1) och justitieutskottet (bilaga 2).
Vidare har justitieutskottet efter framställning härom
överlämnat lagförslag 10 om rättspsykiatrisk undersökning jämte
yrkande 2 i motion 1990/91:Ju13 till socialutskottet, och
justitieutskottet har från socialutskottet mottagit motion
1990/91:So500 yrkandena 2 och 3.
Justitieutskottet har i ärendet yttrat sig till
socialutskottet över frågor med anknytning till
justitieutskottets beredningsområde, och socialutskottet har på
motsvarande sätt yttrat sig till justitieutskottet. Yttrandena
bifogas detta betänkande som bilagorna 1 och 2.
Förslagen i propositionen grundar sig huvudsakligen på
socialberedningens betänkande (SOU 1984:64) Psykiatrin, tvånget
och rättssäkerheten, remissbehandlingen av betänkandet och vissa
härefter gjorda särskilda beredningsåtgärder. Bl.a. har samtal
förts med företrädare för vissa myndigheter och organisationer
av en arbetsgrupp inom social- och justitiedepartementen, och
två promemorior har upprättats inom justitiedepartementet; en
promemoria om behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare och
en promemoria om överförande till en annan stat av
verkställighet av brottmålsdom som innebär överlämnande till
psykiatrisk tvångsvård. Två hearingar har hållits med anledning
av promemoriorna.
Härutöver har utskottet i april 1990 hållit en offentlig
utfrågning om psykiskt störda lagöverträdare. I det sammanhanget
tog utskottet del av synpunkter från företrädare för bl.a.
riksåklagaren, kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,
rättspsykiatriska kliniken i Huddinge och flera psykiatriska
sjukhus. En uppteckning av utfrågningen bifogas som bilagorna 3
och 4 till detta betänkande.
Ett flertal skrifter från myndigheter och organisationer
föreligger också i ärendet.
Propositionens huvudsakliga innehåll m.m.
I propositionen föreslås en ny lagstiftning om psykiatrisk
tvångsvård som skall ersätta 1966 års lag om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall. Vidare föreslås ändringar i BrBs
påföljdsregler för psykiskt störda lagöverträdare liksom en ny
lagreglering för det medicinska utredningsförfarandet vid
straffrättsliga åtgärder mot sådana lagöverträdare.
Propositionen innehåller också förslag till ändringar i
anknytande lagstiftning. Den nya lagstiftningen föreslås träda i
kraft den 1 januari 1992.
Lagförslagen bygger på en delvis ändrad syn på psykiska
sjukdomar och därmed jämställd psykisk abnormitet. För att
markera detta används ett nytt samlingsbegrepp, allvarlig
psykisk störning. Syftet med förslaget är bl.a. att anpassa
lagstiftningen på området till den utveckling mot en starkt
begränsad användning av tvångsvård inom psykiatrin som ägt rum
särskilt under det senaste decenniet. Ändamålet med tvångsvård
skall enligt förslaget vara att se till att den som har ett
oundgängligt behov av sådan vård blir i stånd att medverka till
behandling i frivilliga former.
Vidare föreslås en organisatorisk nyordning som innebär att
frågor om psykiatrisk tvångsvård alltid kan prövas av
förvaltningsdomstol med länsrätt i första instans.
Regler för den psykiatriska tvångsvården av lagöverträdare
föreslås bli intagna i en särskild lag om rättspsykiatrisk vård.
Lagen gäller i första hand personer som ges psykiatrisk
tvångsvård som brottspåföljd eller som är häktade eller intagna
i kriminalvårdsanstalt. I lagen regleras bl.a. förutsättningarna
för vård, hur vården skall utformas och var den skall bedrivas.
En nära anslutning till regleringen av den psykiatriska
tvångsvården i övrigt har eftersträvats.
En utgångspunkt för förslaget när det gäller de psykiskt
störda lagöverträdarna är att den straffrättsliga regleringen
även i fortsättningen skall ta hänsyn till den psykiska statusen
hos en person som har begått en straffbelagd gärning. Förslaget
innehåller emellertid ändringar i flera avseenden i den
nuvarande regleringen på området.
Begreppen sinnessjukdom och sinnesslöhet liksom det s.k.
jämställdhetsbegreppet ersätts med begreppet allvarlig psykisk
störning, det vill säga samma terminologi som föreslås införd i
vårdlagstiftningen. Detta medför en viss minskning av den grupp
som omfattas av den straffrättsliga särregleringen. När det
gäller tillämpningen av särbestämmelserna upprätthålls kravet på
orsakssamband mellan brottet och den psykiska störningen för
vissa situationer och avskaffas för andra.
Den som lider av en allvarlig psykisk störning och som begått
ett brott för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid
böter skall kunna överlämnas till rättspsykiatrisk vård. En
förutsättning är att det med hänsyn till den tilltalades
psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är
påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för
psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat
tvång.
Möjligheten att överlämna en psykiskt utvecklingsstörd
lagöverträdare till vård i specialsjukhus föreslås avskaffad.
När en domstol överlämnar en lagöverträdare till
rättspsykiatrisk vård skall den enligt förslaget i vissa fall få
förordna att frågan om vårdens upphörande skall avgöras av
förvaltningsdomstol (länsrätt i första instans) i stället för av
chefsöverläkaren. Förutsättningarna för en sådan särskild
utskrivningsprövning är att brottet har begåtts under påverkan
av en allvarlig psykisk störning och att det till följd av den
psykiska störningen finns risk för att lagöverträdaren
återfaller i brottslighet av allvarligt slag.
Åklagaren får befogenhet att överklaga ett beslut om att vården
skall upphöra.
I fråga om vårdens upphörande i andra fall föreslås
motsvarande regler gälla som vid psykiatrisk tvångsvård i
övrigt. Reglerna innebär att chefsöverläkaren skall besluta att
vården skall upphöra när behov av tvångsvård inte längre
föreligger och att frågan om fortsatt vård, om vården inte har
upphört, skall prövas av länsrätten med
sexmånadersintervaller.
Den straffrättsliga särregleringen för psykiskt störda
lagöverträdare behålls också i andra hänseenden men blir inte
fullt så omfattande som i dag. Emellertid skall det fortfarande
finnas möjlighet att sätta ned straffet om brottet begåtts under
påverkan av en psykisk störning, och den som begått brott under
påverkan av en allvarlig psykisk störning skall inte få
dömas till fängelse.
Några särskilda regler om villkorlig dom och skyddstillsyn för
psykiskt störda lagöverträdare föreslås inte. Här skall alltså
de allmänna reglerna för dessa påföljder gälla. Det blir dock
enligt förslaget möjligt att förena en dom på rättspsykiatrisk
vård med en dom på skyddstillsyn eller villkorlig dom. Psykiskt
störda lagöverträdare skall även i fortsättningen kunna dömas
till böter.
Möjligheten att besluta att en psykiskt störd lagöverträdare
skall vara fri från påföljd behålls.
Åtalsunderlåtelse skall även fortsättningsvis kunna ges om
psykiatrisk vård eller vård enligt omsorgslagstiftningen kommer
till stånd. En förutsättning skall liksom nu vara att något
väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts.
Det nuvarande hindret mot att till en annan stat överföra
verkställigheten av en dom, som innebär överlämnande till
psykiatrisk tvångsvård, tas bort. Den som har överlämnats till
rättspsykiatrisk vård skall alltså kunna föras över till sitt
hemland för verkställighet av domen.
Vissa begränsningar i fråga om rättspsykiatriska
undersökningar föreslås. En sådan undersökning skall få utföras
för att ta reda på om den misstänkte har begått gärningen under
påverkan av en allvarlig psykisk störning eller om det finns
medicinska förutsättningar för att döma honom till
rättspsykiatrisk vård, med eller utan särskild
utskrivningsprövning. En förutsättning är att det för det
konkreta brottet bör följa en strängare påföljd än böter. Liksom
nu skall det enligt förslaget för ett beslut om undersökning
krävas att den misstänkte erkänt gärningen eller att det har
förebringats övertygande bevisning att han har begått den. För
att en lagöverträdare skall få dömas till rättspsykiatrisk vård
med särskild utskrivningsprövning skall normalt krävas att en
rättspsykiatrisk undersökning genomförts i målet. I övriga fall
kan det vara tillräckligt med en läkarundersökning som utförs av
en specialist i rättspsykiatri.
Ett syfte är att begränsa behovet av rättspsykiatriska
undersökningar. Enligt förslaget skall undersökningar kunna
utföras antingen vid statliga undersökningsenheter eller, efter
överenskommelse mellan staten och sjukvårdshuvudmännen, inom
hälso- och sjukvården. En rättspsykiatrisk undersökning får
normalt ta högst fyra veckor av den som är häktad. I fråga om
s.k. frifotingar är motsvarande tid oförändrat sex veckor.
Här bör avslutningsvis nämnas att regeringen i proposition
1990/91:120 om den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten
m.m. har föreslagit riksdagen bl.a. att bemyndiga regeringen att
godkänna avtal enligt i propositionen angivna riktlinjer i fråga
om uppdrag för sjukvårdshuvudmännen att utföra rättspsykiatriska
undersökningar samt att godkänna att rättsmedicinalverket (se
prop. 1990/91:93) tar över den rättsmedicinska
undersökningsverksamheten från socialstyrelsen fr.o.m. den 1
oktober 1991. Dessa frågor behandlas av socialutskottet i
betänkandet 1990/91:SoU13.
Överväganden
Allmänt
Frågan om behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare har
varit aktuell under en lång följd av år. Den här föreliggande
propositionen kan således inte sägas vara ett resultat enbart av
socialberedningens arbete utan arbetet inleddes långt tidigare,
nämligen redan med Bexeliuskommittén år 1971 som avlämnade
betänkandet (SOU 1977:23) Psykiskt störda lagöverträdare år
1977. Det betänkandet jämte remissyttranden överlämnades till
socialberedningen år 1983. Frågorna om psykiskt störda
lagöverträdare har således varit ständigt aktuella i
lagstiftningssammanhang under de senaste 20 åren.
En orsak till detta förhållande är att behandlingen av
psykiskt störda lagöverträdare är ett av de svåraste,
principiellt viktigaste och mest kontroversiella problemen inom
kriminalpolitiken. Problemet består framför allt i att finna en
ordning som samtidigt tillgodoser de krav på rättvisa,
humanitet, samhällsskydd och andra hänsyn som här gör sig
gällande.
En straffrättslig särreglering för behandlingen av psykiskt
störda personer kan sägas fylla två olika syften.
Det ena har att göra med de grundläggande principerna för
fördelning av straffrättsligt ansvar. Vid bedömningen av om och
i vilken utsträckning någon bör hållas straffrättsligt ansvarig
för sina handlingar kan det tyckas självklart att hänsyn måste
tas till vilka möjligheter och vilken förmåga denne haft att
rätta sig efter lagen. Detta är också utgångspunkten för
bestämmelserna i BrB. Ett nära till hands liggande exempel, vid
sidan av behandlingen av de psykiskt störda lagöverträdarna, är
den straffrättsliga särbehandlingen av barn under 15 år vilka
inte får dömas till straff även om de begått brott.
Det andra syftet är att reglera valet av lämplig reaktion.
Enligt den grundsyn som präglar påföljdssystemet i BrB, inte
minst efter de nyligen genomförda ändringarna i reglerna om
straffmätning och påföljdsval (prop. 1987/88:120, JuU45, rskr.
404), skall gärningsmannens individuella behov beaktas vid
påföljdsvalet. Denna tanke är särskilt tydlig i fråga om de
psykiskt störda lagöverträdarna. Detsamma gäller för övrigt
ungdomar mellan 15 och 18 år som begått brott.
Vårt påföljdssystem bygger på principen att även den som lider
av en svår psykisk störning kan dömas till straffrättslig
påföljd. Däremot gäller särskilda regler för påföljdsvalet,
bl.a. beträffande möjligheterna att döma till fängelse och
överlämna till särskild vård (sluten psykiatrisk vård).
Enligt den nuvarande regleringen (30 kap. 6 § BrB) får sålunda
den som begått ett brott under inflytande av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående
natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom inte dömas
till annan påföljd än överlämnande till särskild vård, böter
eller skyddstillsyn. Fängelsestraff eller villkorlig dom kan
alltså inte komma i fråga i dessa fall.
Den nuvarande ordningen har kritiserats, främst därför att det
har ansetts att alltför många lagöverträdare överlämnas till
sluten psykiatrisk vård i stället för att dömas till fängelse.
Kritiken har också tagit sikte på att regelsystemet öppnar för
godtyckliga bedömningar på grund av brister i fråga om
avgränsningen av den grupp som kan bli föremål för
särbehandling.
Som en illustration till svårigheterna när det gäller
gränsdragningen mellan personer som bör dömas till vård och
personer som bör bli föremål för kriminalvård vill utskottet
peka på de stora skillnaderna i antalet till vård dömda under
olika tidsperioder. Således överlämnades varje år 400--450
lagöverträdare till sluten psykiatrisk vård under den första
hälften av 1970-talet medan motsvarande antal under 1980-talet
var omkring 300. Den förändrade praxis som låg bakom den
utvecklingen var sannolikt ett resultat av Bexeliuskommitténs
arbete och förslag.
En annan fråga som genom åren tilldragit sig stor
uppmärksamhet är vilken hänsyn som bör kunna tas till intresset
att förhindra återfall i brott, i synnerhet allvarliga
våldsbrott, av dem som bedömts ha psykiska avvikelser och som
med nuvarande regler överlämnas till sluten psykiatrisk vård.
Bl.a. har justitieombudsmannen pekat på brister i det nuvarande
systemet (JOs ämbetsberättelse 1984/85 s. 218 ff), och
rikspolisstyrelsen begärde i en skrivelse i oktober 1986 till
regeringen att regleringen skulle ses över i syfte att förstärka
samhällsskyddet.
Mot den här angivna bakgrunden kan utskottet inte annat än
finna att det föreligger ett påtagligt reformbehov när det
gäller behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare.
Frågan är då om regeringsförslaget uppfyller de krav som bör
ställas på en nyreglering.
I de i år väckta motionerna Ju13, Ju15, Ju17, Ju802 och Ju804
hävdas att så inte är fallet. Motionärerna vill utifrån olika
utgångspunkter i stället att utredningsarbetet beträffande här
aktuella frågor skall fortsätta. De yrkar avslag på
propositionen (såvitt avser bilaga 2).
I motion Ju13 görs invändningar mot att förslagen i den del de
rör de psykiskt störda lagöverträdarna inte i sedvanlig ordning
remissbehandlats.
I övriga här aktuella motioner förs fram riktlinjer för ett
framtida utredningsarbete som bygger på socialberedningens
förslag om att ersätta påföljden sluten psykiatrisk vård med
fängelse förenad med psykiatrisk vård under anstaltstiden. I
motion Ju17 förs även fram förslag om vissa åtgärder i avvaktan
på ett nytt förslag. Bl.a. vill motionärerna att gruppen
jämställda undantas från den straffrättsliga särregleringen.
Utskottet hade anledning att till socialutskottet yttra sig
såväl över beredningen av ärendet som över behovet av
ytterligare utredning (bilaga 1 s. 49 f). Utskottet uttalade då
mer allmänt förståelse för kravet på sedvanlig beredning, och
utskottet fann det klart att en hearing inte alltid kan eller
bör ersätta ett regelrätt remissförfarande. Utskottet uttalade
att förfarandet med hearing endast undantagsvis bör komma i
fråga i mer komplicerade lagstiftningsärenden. Å andra sidan
pekade utskottet på att det här aktuella förslaget är resultatet
av ett mångårigt utredningsförfarande, där frågan om
behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare granskats ur alla
upptänkliga vinklar. Sammantaget fann utskottet att befogad
kritik inte kunde riktas mot förfarandet med en hearing i detta
fall, och utskottet konstaterade att de i ärendet aktuella
frågorna inte heller i övrigt torde kräva ytterligare utredning.
Utskottet har alltjämt denna uppfattning. Utskottet anser
alltså att regeringsförslaget bör ligga till grund för
riksdagens ställningstagande, och utskottet avstyrker bifall
till här behandlade motionsyrkanden.
I fråga om utredningskraven i motionerna Ju15, Ju17, Ju802 och
Ju804 vill utskottet tillägga att socialberedningens förslag på
flera punkter innebär väsentliga avsteg från den nuvarande
ordningen. Förslaget är därför svårt att inordna i ett från
principiell synpunkt konsekvent system där vederbörlig hänsyn
tas till humanitetens krav. Utskottet vill här som exempel peka
på att det ter sig principiellt betänkligt med ett
påföljdssystem som utesluter straffrättslig särbehandling av
psykiskt störda lagöverträdare samtidigt som särskilda regler
finns för andra grupper, t.ex. missbrukare och ungdomar under 18
år.
Allvarlig psykisk störning
I propositionen föreslås att den straffrättsliga
särregleringen för lagöverträdare med psykiska avvikelser
behålls men att reglernas utformning anpassas till nutida
terminologi inom psykiatrin. Detta sker genom att begreppen
sinnessjukdom och sinnesslöhet liksom det s.k.
jämställdhetsbegreppet ersätts med begreppet allvarlig psykisk
störning.
Motsvarande förändring görs i förslagen i propositionen bilaga
1 till nya lagar om psykiatrisk tvångsvård resp.
rättspsykiatrisk vård. Detta innebär att det grundläggande
kriteriet för tvångsvård enligt regeringsförslaget blir detsamma
oavsett om vederbörande vårdas med stöd av den administrativa
vårdlagstiftningen eller ges vård som en påföljd för brott.
I propositionen (s. 453) understryker justitieministern att
begreppet allvarlig psykisk störning är avsett att ha en något
snävare innebörd än det nuvarande begreppet psykisk sjukdom i
den nuvarande lagen om sluten psykiatrisk vård. Å andra sidan
har begreppet i förhållande till uttrycket sinnessjukdom i BrB
en något vidare innebörd. En viktig konsekvens är vidare,
framhåller hon, att jämställdhetsbegreppet kan avskaffas och att
en del av de fall som åtminstone tidigare i rättstillämpningen
kommit att omfattas av jämställdhetsbegreppet inte kommer att
falla in under det nya uttrycket allvarlig psykisk störning.
I motionerna Ju13 och Ju14 yrkas avslag på förslaget om ny
terminologi. I motion Ju13 uttalas att begreppet psykisk
störning över huvud taget inte bör användas och att endast den
som lider av en väldefinierad psykisk sjukdom bör kunna dömas
till vård. I motion Ju14 framhålls tvärtom att det är positivt
att begreppen sinnessjukdom och sinnesslöhet byts ut mot psykisk
störning men att förslaget bör jämkas på ett sådant sätt att
gruppen jämställda alltjämt kommer att kunna särbehandlas. En
ökning av antalet psykiskt sjuka intagna på
kriminalvårdsanstalterna kan inte accepteras, anser
motionärerna.
Socialutskottet har i sitt yttrande till justitieutskottet
(bilaga 2 s. 66 f) tillstyrkt regeringsförslaget i denna del och
föreslagit att justitieutskottet avstyrker bifall till här
aktuella motioner.
Justitieutskottet har nyss ställt sig bakom tanken att det
nuvarande systemet med straffrättslig särbehandling av psykiskt
störda lagöverträdare skall behållas. Avgränsningen av vilka
lagöverträdare som kan komma i fråga för särbehandling blir då
av avgörande betydelse. Som framgått i det föregående har --
enligt utskottets mening befogad -- kritik riktats mot den
nuvarande avgränsningsregeln i 30 kap. 6 § BrB. Det är enligt
utskottets uppfattning nödvändigt att på ett tydligare sätt göra
den avgränsningen. Samtidigt är det, som utskottet anförde i
sitt yttrande (bilaga 1 s. 55) till socialutskottet, lämpligt
att grundkriteriet för psykiatrisk tvångsvård är detsamma
oavsett om vården ges som påföljd för brott eller sker med stöd
av vårdlagstiftningen.
Utskottets utgångspunkt är således att samma sjukdomsbegrepp
bör väljas i BrB och i vårdlagstiftningen. I propositionen
föreslås att det begreppet skall vara psykisk störning och att
det för ett tvångsingripande skall krävas att det handlar om en
kvalificerad störning; det skall vara fråga om en allvarlig
psykisk störning. Enligt propositionen ansluter begreppet
psykisk störning till vedertagen medicinsk terminologi (se s.
85). Utskottet har inga invändningar mot att det används.
Det sagda innebär att utskottet avstyrker bifall till motion
Ju13. Utskottet vill beträffande tanken i motionen att endast
den som lider av en väldefinierad psykisk sjukdom skall
kunna dömas till vård tillägga att en sådan ordning skulle
innebära en alltför kraftig inskränkning i möjligheterna att ta
hänsyn till den tilltalades psykiska tillstånd.
Även med det nya begreppet finns -- självklart --
avgränsningssvårigheter som dock enligt utskottets mening kan
bemästras.
Utskottet vill här först hänvisa till justitieministerns ovan
redovisade uttalande om tolkningen i stort av det nya begreppet.
Utskottet konstaterar att innebörden är bl.a. att vissa personer
som i dag kan bli föremål för straffrättslig särreglering inte
kommer att kunna bli det i fortsättningen. Detta är enligt
utskottets mening sakligt befogat, och utskottet vill slå fast
att det också enligt utskottets mening är en fördel att
jämställdhetsbegreppet avskaffas.
Utskottet kan således inte heller tillstyrka bifall till
motion Ju14 i här behandlade delar.
När det sedan gäller frågan om vilka tillstånd som bör falla
under begreppet allvarlig psykisk störning vill utskottet
hänvisa till vad socialministern anför i propositionen och till
den vägledande uppräkning hon gör där (s. 84 ff). Uppräkningen
är dock som framhålls inte avsedd att vara uttömmande utan en
bedömning av om störningen är allvarlig måste alltid göras
utifrån både störningens art och dess grad. Med art avses då
typen av störning och med grad omfattningen av det ingrepp i
personligheten som störningen orsakar.
Beträffande tolkningen framhåller socialutskottet härutöver i
sitt yttrande (bilaga 2 s. 66 f) till justitieutskottet att
ytterligare vägledning från socialstyrelsen kan behövas. Sådana
vägledande anvisningar får givetvis betydelse också för den
närmare avgränsningen av de fall som skall omfattas av den
straffrättsliga särregleringen, anser socialutskottet, och anför
vidare att det härigenom skapas goda förutsättningar för
enhetliga bedömningar.
Justitieutskottet vill för sin del understryka att det inte är
möjligt att i lagtext räkna upp alla de tillstånd som avses
falla under begreppet allvarlig psykisk störning. Här som i
andra sammanhang blir domstolarnas praxis avgörande, och vad som
anförts i lagens förarbeten tjänar därvid som vägledning. När
det gäller rent medicinska bedömningar kommer naturligtvis också
socialstyrelsens anvisningar och inte minst yttranden till
domstolarna att spela roll. Utskottet vill i detta sammanhang
understryka vikten av att den nya regleringen tillämpas på ett
sådant sätt att den avsedda begränsningen i fråga om personer
som kan dömas till psykiatrisk vård verkligen kommer till stånd.
Sammantaget tillstyrker justitieutskottet alltså förslaget i
propositionen i denna del.
Särskild utskrivningsprövning
När en domstol överlämnar en lagöverträdare till
rättspsykiatrisk vård skall den enligt förslaget i vissa fall få
förordna att frågan om vårdens upphörande skall avgöras av
länsrätt i första instans i stället för av chefsöverläkaren.
Åklagaren skall ges tillfälle att yttra sig till länsrätten, och
han får rätt att överklaga ett beslut om att vården skall
upphöra. Förutsättningen för en sådan särskild
utskrivningsprövning är att brottet har begåtts under påverkan
av en allvarlig psykisk störning och att det till följd av den
psykiska störningen finns risk att lagöverträdaren återfaller i
brott av allvarligt slag.
Regeringsförslaget utgår från behovet att i vissa fall få till
stånd ett förstärkt samhällsskydd.
Sålunda framhåller justitieministern (s. 466) att det är
angeläget att det för vissa fall finns en ordning som särskilt
syftar till att behovet av samhällsskydd blir tillgodosett, och
hon anser att skyddsaspekterna måste beaktas noga i de fall där
det finns en beaktansvärd risk för återfall i brott. Hon
framhåller också att sådana bedömningar är vanskliga att göra
och att det är väsentligt att det sker en omsorgsfull prövning
efter noggranna kriterier. Hon framhåller att det utifrån saklig
synpunkt är en lämplig ordning att brottmålsdomstolen gör den
bedömningen, inte minst med hänsyn till den allsidiga utredning
till stöd för bedömningen av risken för återfall i brott som i
allmänhet föreligger i ett brottmål.
I motion Ju14 görs invändningar mot förslaget. De grundar sig
främst på svårigheten för domstolen att bedöma återfallsrisken.
I fråga om särskild utskrivningsprövning har socialutskottet
yttrat sig till justitieutskottet, och justitieutskottet har
yttrat sig till socialutskottet.
Båda utskotten har kommit fram till att regeringsförslaget bör
bifallas.
Justitieutskottet anförde i sitt yttrande (bilaga 1 s. 50)
till socialutskottet att utskottet delade socialministerns
uppfattning att den rättspsykiatriska vården i här aktuella fall
bör fortgå så länge det, till följd av den psykiska störning hos
lagöverträdaren som föranlett beslutet om särskild
utskrivningsprövning, finns risk att han återfaller i brott av
allvarligt slag. Utskottet ansåg vidare att vården inte heller
bör upphöra så länge det annars med hänsyn till hans psykiska
tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat med
rättspsykiatrisk vård. Utskottet underströk också att det måste
göras en avvägning mellan de rent medicinska förutsättningarna
för psykiatrisk tvångsvård och de starka skyddsintressen som gör
sig gällande. Utskottet ansåg för sin del att förutsättningarna
för upphörande av vård som är förenad med särskild
utskrivningsprövning jämte det särskilda förfarandet, där
åklagaren ges en betydelsefull uppgift att bevaka
skyddsintressena, utgör en lämplig avvägning.
Utskottet har alltjämt denna uppfattning.
Utskottet vill tillägga att frågan om möjligheten att förutse
återfall i brott är ett klassiskt problem inom straffrätten. Och
utskottet vill understryka att det här i första hand handlar om
att se till att risken för att den psykiska störningen leder
till återfall i vissa allvarliga fall blir föremål för en
kvalificerad bedömning av domstol innan vården upphör eller
permission beviljas. Den bedömningen bör, till skillnad från
själva beslutet om särskild utskrivningsprövning, inte ta sikte
på en framtida återfallsrisk utan den bör avse situationen i ett
mer närliggande tidsperspektiv. Utskottet har svårt att se att
några principiella invändningar kan riktas mot den ordningen.
Som framgått anser utskottet att riksdagen bör avslå motion
Ju14 i denna del.
Behandlingen av psykiskt utvecklingsstörda lagöverträdare
Psykisk utvecklingsstörning faller under begreppet psykisk
störning. Den nya lagen om psykiatrisk tvångsvård är emellertid
inte avsedd att tillämpas på psykiskt utvecklingsstörda, och
undantag görs för denna grupp (se 3 § andra stycket). Psykiskt
utvecklingsstörda skall i stället i princip vårdas enligt lagen
(1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda
m.fl. (omsorgslagen) som bygger på frivillighet. Enligt lagen
(1985:569) om införande av nyssnämnda lag (införandelagen) ges
dock alltjämt viss, om än begränsad, möjlighet att vårda
psykiskt utvecklingsstörda under tvång i specialsjukhus, och
nyintagning i sådant sjukhus får ske om det finns synnerliga
skäl. Samtidigt slås det i införandelagen fast att
specialsjukhusen skall avvecklas. Nu återstår endast ett sådant
sjukhus, Salberga sjukhus.
I straffrättsligt hänseende saknas ett sådant undantag som det
i förslaget till lag om psykiatrisk vård. Det innebär att den
straffrättsliga särregleringen för psykiskt störda
lagöverträdare blir tillämplig även på psykiskt
utvecklingsstörda. För psykiskt utvecklingsstörda gäller alltså
att den allmänna straffminskningsgrunden i 29 kap. 3 § första
stycket 2 BrB är tillämplig. Likaså gäller förbudet mot
fängelsepåföljd i 30 kap. 6 § BrB vid en utvecklingsstörning som
är så kvalificerad att den utgör en allvarlig psykisk störning
(jfr sinnesslöhet). Och situationer kan också tänkas när en
person med en sådan kvalificerad utvecklingsstörning som nyss
nämnts dessutom lider av en psykisk störning som kräver
psykiatrisk behandling. Under sistnämnda förhållanden kan en dom
på rättspsykiatrisk vård komma i fråga.
Enligt förslaget tas möjligheten till dom på vård i
specialsjukhus bort.
I motionerna Ju14 och So500 begärs att den sistnämnda
möjligheten skall behållas. I motion So500 ses denna åtgärd som
tillfällig i avvaktan på en utredning om omhändertagandet av
psykiskt utvecklingsstörda som begått brott.
Omsorgslagstiftningen bygger på att bl.a. kvarvarande
specialsjukhus skall avvecklas i den takt de ekonomiska
förutsättningarna och hänsynen till de institutionsboende
medger. Nyintagning i specialsjukhus får bara ske om det finns
synnerliga skäl. Avsikten vid omsorgslagens införande var att
frågan om tvångsvård skulle prövas i samband med det här
aktuella lagstiftningsärendet.
I propositionen (s. 186) kommer socialministern fram till
slutsatsen att möjligheten att övergångsvis besluta om
tvångsvård av psykiskt utvecklingsstörda visserligen inte kan
avvecklas i förevarande sammanhang men att den inriktningen
alltjämt ligger fast. Hon anför vidare att socialstyrelsen bör
ges i uppdrag att följa tillämpningen av övergångsreglerna om
tvång i införandelagen och att redovisa gjorda erfarenheter inom
två år. Frågan om upphävande av tvångsbestämmelserna bör
därefter åter prövas.
Justitieministern anför (s. 471) att hon mot den bakgrunden
anser det naturligt att ta till vara de möjligheter som kan
finnas att nu avskaffa påföljden överlämnande till vård i
specialsjukhus. Hon anser således inte att lagrådets kritik mot
förslaget i denna del (se s. 419) är av den arten att förslaget
inte bör genomföras. Tvärtom anser hon att den situation
lagrådet tagit upp i sitt yttrande är av extrem
undantagskaraktär om den ens kan tänkas uppstå i
rättstillämpningen. Härutöver hänvisar hon till att det tills
vidare alltjämt kommer att finnas möjlighet att i administrativ
ordning omhänderta psykiskt utvecklingsstörda för tvångsvård.
Till synnerliga skäl för nyinskrivning räknas som hon anmärker
just att den psykiskt utvecklingsstörde gjort sig skyldig till
brott (se prop. 1984/85:176 s. 83). Hon tillägger, alltjämt mot
lagrådets resonemang, att hon också anser det sakligt motiverat
att det även i fortsättningen kommer att finnas möjlighet för
åklagaren att underlåta åtal i lägen då öppen vård kommer till
stånd för den som är psykiskt störd eller psykiskt
utvecklingsstörd trots att motsvarande möjlighet enligt
förslaget inte står domstolen till buds när det gäller
påföljdsval.
Socialutskottet har i sitt yttrande (bilaga 2 s. 73) till
justitieutskottet inte funnit några vägande skäl för att behålla
påföljden överlämnande till särskild vård i specialsjukhus för
psykiskt utvecklingsstörda. Samtidigt understryker
socialutskottet vikten av att det finns vårdresurser för
psykiskt utvecklingsstörda lagöverträdare som beaktar deras
särskilda vårdbehov. Socialutskottet föreslår att
justitieutskottet avstyrker bifall till här aktuella
motionsyrkanden.
Justitieutskottet konstaterar att behandlingen av de psykiskt
utvecklingsstörda ställer särskilda krav på vårdresurser m.m.
inom kriminalvården. Allmänt sett anser utskottet att fängelse
bör användas med stor försiktighet i dessa fall. Skyddstillsyn
och böter är, enligt utskottets uppfattning, de påföljder som i
första hand bör komma i fråga.
Det föreslagna regelsystemet innebär också, liksom för övrigt
även det nuvarande, att psykiskt utvecklingsstörda endast
undantagsvis kommer att dömas till fängelse, och inom frivården
är möjligheten att individualisera åtgärderna större än på
anstalterna. I de få fall en fängelsedom likväl blir nödvändig
ankommer det på kriminalvården att se till att den psykiskt
utvecklingsstördes behov av särskilt omhändertagande
tillgodoses.
Mot den här angivna bakgrunden och med det synsätt utskottet
nu anlagt kan utskottet inte se att det skulle vara lämpligt att
behålla möjligheten att överlämna psykiskt utvecklingsstörda
till vård i specialsjukhus. Tvärtom skulle en sådan ordning
riskera att permanenta möjligheten till tvångsvård av psykiskt
utvecklingsstörda, något som strider mot den grundläggande
principen om frivillighet i omsorgslagen, och den skulle göra
det svårare att på sikt avstå från möjligheterna till
tvångsingripanden i införandelagen. Utskottet avstyrker alltså
bifall till motionerna Ju14 och So500 i denna del. Utskottet kan
inte heller ställa sig bakom utredningsyrkandet i motion So500,
och utskottet avstyrker bifall till det.
Psykiatrisk vård på kriminalvårdsanstalterna m.m.
Regeringsförslaget beräknas medföra att antalet psykiskt
störda lagöverträdare på kriminalvårdsanstalterna kommer att
öka. Detta är en följd av att vissa av de psykiskt störda
personer som i dag faller inom gruppen jämställda i
fortsättningen kommer att dömas till fängelse. Ökningen
uppskattas av kriminalvårdsstyrelsen till omkring 100 personer
per år. Flertalet av dem förmodas ha begått allvarliga brott och
ha relativt långa strafftider.
Detta kommer att ställa nya krav på kriminalvården.
Som framgår av propositionen (s. 190 ff) visar olika
utredningar liksom erfarenheterna inom kriminalvården att de
psykiatriska vårdbehoven hos de intagna i
kriminalvårdsanstalterna är omfattande. Andelen psykiskt störda
lagöverträdare inom kriminalvården som helhet har dessutom redan
sedan några år ökat, något som sannolikt är en följd av den
förändrade påföljdspraxis som utskottet noterat tidigare i detta
betänkande.
Samtidigt som problemen med de psykiskt störda lagöverträdarna
har förvärrats på kriminalvårdsanstalterna och häktena har
kriminalvårdens egna psykiatriska vårdresurser starkt
reducerats. Här kan nämnas att kriminalvården i slutet av
1970-talet disponerade omkring 260 vårdplatser för psykiatrisk
vård inom den egna organisationen. Nu rör det sig om ett
sjuttiotal platser fördelade på fem kriminalvårdsanstalter. Till
grund för platsreduceringen låg den s.k.
normaliseringsprincipen, som i detta sammanhang innebär att de
intagna skall ha samma rätt som andra att anlita samhällets
reguljära vårdresurser.
Det har emellertid visat sig att det är svårt att förverkliga
normaliseringsprincipen för intagna med psykiatriska vårdbehov.
Härtill kommer att psykiatrins snabba omvandling mot
sektorisering och avinstitutionalisering fått negativa
återverkningar för kriminalvårdens del. Socialministern anför i
propositionen (s. 191) att hon fått intrycket att de
sektoriserade psykiatriska klinikerna, som i första hand skall
svara för insatser vid behov av sluten psykiatrisk vård, ofta
inte anser sig ha resurser att bereda vård för intagna i
kriminalvårdsanstalter, vilka upplevs som en svårbehandlad
patientgrupp. Till bilden hör också, anför hon, att det råder
stor brist på slutenvårdsplatser vid psykiatriska
specialenheter.
Socialministern anför vidare att hon trots detta anser att det
finns starka skäl att hålla fast vid normaliseringsprincipen
även i framtiden. Det främsta skälet härför är att
erfarenheterna entydigt visar att kriminalvården inte har samma
förutsättningar som den allmänna hälso- och sjukvården att
rekrytera kvalificerad sjukvårdspersonal. Den psykiatriska vård
som kriminalvården skulle kunna erbjuda skulle, anser hon, bli
av betydligt sämre kvalitet än den vård som äger rum inom den
allmänna hälso- och sjukvården. Därtill kommer, anför
socialministern avslutningsvis, att det inte kommer att framstå
som ekonomiskt försvarbart att bygga upp parallella
vårdresurser. Hon anser därför att det är nödvändigt att
sjukvårdshuvudmännen utvecklar vårdresurser som tillgodoser även
den här aktuella gruppens vårdbehov, och propositionen
innehåller förslag som är ägnade att styra utvecklingen i den
riktningen.
Detta är emellertid inte tillräckligt.
Visserligen har utskottet tidigare understrukit betydelsen av
normaliseringsprincipen när det gäller den psykiatriska vården
inom kriminalvården (se 1989/90:JuU9 s. 18), och utskottet har
alltjämt den uppfattningen i princip. Men det kan också med fog
hävdas att utvecklingen hunnit förbi den punkt där det är
tillräckligt att hänvisa till normaliseringsprincipen.
Kriminalvården står nu inför en svårbemästrad situation, där det
framstår som i hög grad tveksamt om sjukvårdshuvudmännen tar det
ansvar som åvilar dem. Utskottet vill här också hänvisa till att
utskottet i 1989 års ärende anförde att det skulle krävas ökade
resurser till kriminalvården om resultatet av det nu aktuella
lagstiftningsarbetet blev att allt fler psykiskt störda
lagöverträdare blev föremål för kriminalvårdsinsatser.
Mot den här angivna bakgrunden anser utskottet att regeringen
måste ägna särskild uppmärksamhet åt kriminalvårdens resurser
för de psykiskt störda lagöverträdarna. Utskottet vill som sin
mening uttala att garantier krävs för att de resurser som
frigörs hos sjukvårdshuvudmännen, när antalet personer som döms
till psykiatrisk tvångsvård minskar, också i fortsättningen
kommer kriminalvårdens klienter till del. Utskottet vill
tillägga att det här inte enbart handlar om sjukvårdsresurser.
Också förhållandena rent allmänt i anstalterna kommer att
påverkas av reformen, och det framstår för utskottet som
uppenbart att det uppkommer behov av extra resurser för att
möjliggöra ett mänskligt och värdigt omhändertagande av den nya
klientgruppen. Detta behov måste tillgodoses.
Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening med
anledning av motionerna Ju16, Ju18, Ju615, Ju804 (1989/90),
Ju804 (1990/91) och Ju821 ge regeringen till känna.
När det gäller yrkandet i motion Ju18 om en omfördelning av
rättsvårdens resurser till frivården konstaterar utskottet att
den frågan får behandlas i den för budgetfrågor sedvanliga
ordningen. Någon anledning för riksdagen att göra ett uttalande
i saken finns inte, och utskottet avstyrker bifall till motionen
i denna del.
Övriga motionsyrkanden
I propositionen läggs fram förslag som innebär att behovet av
rättspsykiatriska undersökningar minskar och att dessa i många
fall skall kunna ersättas med ett läkarintyg enligt 7 § lagen
(1964:542) om personundersökning i brottmål. Ett sådant
läkarintyg skall enligt förslaget endast få utfärdas av en
specialist i rättspsykiatri.
Utskottet har i sitt yttrande till socialutskottet (bilaga 1
s. 54) ställt sig bakom förslaget.
I motion Ju14 påpekar motionärerna att propositionen inte
innehåller något förslag om förändring av reglerna för dessa
intyg vilket motionärerna anser hade varit motiverat.
Socialutskottet konstaterar i sitt yttrande (bilaga 2 s. 76 f)
till justitieutskottet att här aktuella intyg utgör en
kvalificerad form av §7-intyg som förutsätter en betydligt mer
omfattande undersökning av den tilltalade än de nuvarande
läkarintygen. Socialutskottet understryker att
läkarundersökningen måste inrymma en klinisk bedömning av den
tilltalade. Socialutskottet föreslår att justitieutskottet
avstyrker bifall till motionen i denna del.
Justitieutskottet har samma uppfattning. Härutöver vill
utskottet tillägga att lagrummet i sin föreslagna lydelse också
innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om avfattningen av
intyget. Utskottet förutsätter att sådana bestämmelser kommer
att tillföras KK (1964:567) med vissa bestämmelser angående
tillämpningen av lagen om personundersökning i brottmål.
Anledning saknas för riksdagen att göra en detaljreglering
beträffande just här aktuella intyg. Utskottet avstyrker bifall
till motion Ju14 i denna del.
Till sist tar utskottet upp ett antal yrkanden i motionerna
Ju615, Ju638 och Ju804 som väcktes under den allmänna
motionstiden förra året. Yrkandena går bl.a. ut på att snabba
åtgärder beträffande de psykiskt störda lagöverträdarna behövs.
Motionerna bör inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.
Utskottet avstyrker bifall till dem.
Övrigt
Utskottet har under ärendets handläggning uppmärksammat att
följdlagstiftning blir aktuell på flera områden om
regeringsförslaget antas. Ett sådant ärende aviseras också i
propositionen. Utskottet vill i anslutning härtill erinra om
sitt ställningstagande till frågan om chefsöverläkarens
skyldighet att underrätta målsäganden vid
rymning (se bilaga 1 s. 51 f). Utskottet förutsätter således att
den frågan uppmärksammas i det lagstiftningsärendet.
I övrigt har utskottet ingenting att anföra med anledning av
propositionen och motionerna.
Utskottet vill i detta sammanhang föreslå riksdagen att
besluta om viss lagstiftningsteknisk anpassning beträffande
lagen (1962:381) om allmän försäkring. Tidigare under riksmötet
beslutade riksdagen om viss ändring av 20 kap. 9 § med
ikraftträdande den 1 januari 1992 (prop. 1990/91:68, JuU10,
rskr. 155). Senare beslutade riksdagen om ytterligare ändring av
lagrummet med ikraftträdande den dag regeringen bestämmer (prop.
1990/91:80, JuU18, rskr. 216). Vid denna ändring beaktades den
lydelse lagrummet givits genom den först nämnda ändringen.
Enligt vad utskottet nu inhämtat avser regeringen att den 23 maj
besluta att den senare vidtagna ändringen skall träda i kraft
den 1 juli 1991. För tiden fr.o.m. den dagen till dess att den
först beslutade ändringen träder i kraft den 1 januari 1992 bör
lagrummet ges en lydelse som inte påverkats av den först
beslutade ändringen. Och fr.o.m. den sistnämnda tidpunkten bör
lagrummet ges en ny lydelse med beaktande av den ändring som
träder i kraft den 1 juli 1991. Detta bör ske på det sätt som
framgår av utskottets hemställan nedan.
Riksdagens beslut
Beträffande förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260)
om internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom (mom. 10 nedan) vill utskottet peka på kravet i 10
kap. 5 § tredje stycket regeringsformen på särskild
beslutsordning.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande avslag på propositionen bilaga 2 m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Ju13 yrkande 1,
1990/91:Ju15, 1990/91:Ju17, 1990/91:Ju802 yrkande 18 och
1990/91:Ju804 yrkande 6,
res. 1 (m)
res. 2 (fp)
2. beträffande allvarlig psykisk störning
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Ju13 yrkandena 3 och 4
samt 1990/91:Ju14 yrkandena 1 och 2,
4. beträffande vård i specialsjukhus m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Ju14 yrkande 3 och
1990/91:So500 yrkandena 2 och 3,
res. 3 (c)
5. beträffande brottsbalken
att riksdagen antar det genom proposition 1990/91:58 framlagda
förslaget till lag om ändring i brottsbalken,
6. beträffande rättegångsbalken
att riksdagen antar det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken,
7. beträffande bötesverkställighetslagen
att riksdagen antar det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i bötesverkställighetslagen
(1979:189),
8. beträffande kriminalregister
att riksdagen antar det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt
kriminalregister,
9. beträffande läkarintyg
att riksdagen med avslag på motion 1990/91:Ju14 yrkande 5
antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag om
ändring i lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål,
10. beträffande internationellt samarbete
att riksdagen antar det genom propositionen framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom,
11. beträffande övriga lagförslag
att riksdagen antar genom propositionen framlagda förslag till
a) lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m.m.,
b) lag om ändring i delgivningslagen (1970:428),
c) lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid
m.m. samt
d) lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid
frihetsinskränkning,
12. beträffande psykiatrisk vård i
kriminalvårdsanstalterna
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju615
yrkande 1, 1989/90:Ju804 yrkande 14, 1990/91:Ju16 yrkandena 1
och 2, 1990/91:Ju18 yrkande 1, 1990/91:Ju804 yrkande 7 och
1990/91:Ju821 yrkande 48 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
13. beträffande omfördelning av resurser
att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju18 yrkande 2,
res. 4 (c)
14. beträffande krav på åtgärder för psykiskt störda
lagöverträdare
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Ju615 yrkandena 2, 3
och 4, 1989/90:Ju638 samt 1989/90:Ju804 yrkande 13,
15. beträffande lagen om allmän försäkring
att riksdagen antar dels följande
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1991:215) om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring
Härigenom föreskrivs att 20 kap. 9 § lagen (1962:381) om
allmän försäkring i dess lydelse enligt lagen (1991:215) om
ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 kap.
9 §
Statliga och kommunala myndigheter ävensom arbetsgivare och
försäkringsinrättningar skall på begäran lämna domstol,
riksförsäkringsverket, allmän försäkringskassa eller lokalt
organ som i 1 kap. 2 § sägs uppgift för namngiven person rörande
förhållande, som är av betydelse för tillämpningen av denna lag.
Arbetsgivare, som Arbetsgivare, som
underlåter att fullgöra underlåter att fullgöra
uppgiftsskyldighet enligt uppgiftsskyldighet enligt
första stycket, döms första stycket, straffes
till penningböter. med böter, högst
etthundra kronor.
dels följande
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1991:284) om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring
Härigenom förskrivs att 20 kap. 9 § lagen (1962:381) om
allmän försäkring i dess lydelse enligt lagen (1991:284) om
ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring skall ha
följande lydelse
Nuvarande
lydelse
Föreslagen lydelse
20 kap.
9 §
Statliga och kommunala Statliga och kommunala
myndigheter ävensom myndigheter ävensom
arbetsgivare och arbetsgivare och
försäkringsinrättningar försäkringsinrättningar
äro pliktiga att på skall på begäran
begäran lämna lämna domstol,
försäkringsdomstol, riksförsäkringsverket,
riksförsäkringsverket, allmän
allmän försäkringskassa eller
försäkringskassa eller lokalt organ som i 1 kap. 2
lokalt organ som i 1 kap. 2 § sägs uppgift för
§ sägs uppgift för namngiven person rörande
namngiven person rörande förhållande, som är
förhållande, som är av betydelse för
av betydelse för tillämpningen av denna lag.
tillämpningen av denna lag.
Arbetsgivare, som underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet
enligt första stycket, döms till penningböter.
Stockholm den 14 maj 1991
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
Närvarande: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s),
Ulla-Britt Åbark (s), Jerry Martinger (m), Ingbritt Irhammar
(c), Bengt-Ola Ryttar (s), Göthe Knutson (m), Göran Magnusson
(s), Eva Johansson (s), Björn Ericson (s), Göran Ericsson (m),
Lars Sundin (fp), Berith Eriksson (v), Krister Skånberg (mp),
Sigrid Bolkéus (s), Kjell Ericsson (c) och Nils Nordh (s).
Reservationer
1. Avslag på propositionen bilaga 2 m.m. (mom. 1)
Jerry Martinger, Göthe Knutson och Göran Ericsson (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 27 som
börjar med "Utskottet har" och som slutar med "18 år" bort ha
följande lydelse:
Det sagda innebär emellertid inte att utskottet anser att
ärendet kan avgöras nu. Tvärtom anser utskottet att
regeringsförslaget inte tillgodoser de krav som bör ställas.
Bristerna i regeringsförslaget är enligt utskottets mening
uppenbara, och utskottet efterlyser en ny syn på påföljdsvalet
när det gäller psykiskt störda lagöverträdare. Utskottet vill
här understryka att det stora flertalet psykiskt sjuka som begår
brott är väl medvetna om vad de gör -- uppsåtet behöver inte
ifrågasättas i dessa fall, och självklart skall påföljd utmätas.
Utskottet kommer nedan att utveckla en tankegång som innebär att
det i dessa fall som regel bör handla om fängelsestraff och inte
om en dom på vård.
Härtill kommer att regeringsförslaget inte i tillräcklig
utsträckning beaktat samhällsskyddet, som enligt utskottets
mening är eftersatt. Ett oavvisligt krav på en nyordning är en
kraftig förstärkning härvidlag. Hänsyn har inte heller tagits
till sektoriseringen av den psykiatriska vården som medfört att
möjligheterna att ge adekvat vård till för brott dömda påtagligt
minskat. Det finns helt enkelt inte längre möjlighet inom
psykiatrin att vårda farliga patienter som kräver speciella
vårdinsatser och särskilda säkerhetsarrangemang.
Enligt utskottets mening är socialberedningens förslag en
bättre utgångspunkt för en reform på området. Ett nytt system
bör alltså bygga på huvudregeln att straffrättslig påföljd och
vård kombineras. En domstol bör således, samtidigt som den dömer
till fängelse, kunna förordna att den dömde tills vidare skall
underkastas rättspsykiatrisk vård. När läkare bedömer att vården
inte längre behövs skall den dömde kunna överföras till fängelse
för att avtjäna återstoden av straffet. Och om vården alltjämt
pågår då frigivning skall ske, skall vården antingen upphöra
eller övergå till frivillig vård eller till vård enligt den
administrativa vårdlagstiftningen om förutsättningar finns för
det.
Möjligheten att döma till psykiatrisk vård bör finnas kvar
endast för det fåtal fall där den tilltalade är så svårt
psykiskt sjuk att det skulle vara stötande att döma honom till
fängelse. I här angivna fall skulle den i propositionen
föreslagna ordningen med särskild utskrivningsprövning kunna
tillämpas.
Utskottet vill tillägga att det också finns extrema
undantagsfall där lagöverträdarens verklighetsbild är så
förvriden att han saknar insikt om det brott han begår. I dessa
fall föreligger inte uppsåt. Med brottsbalkens synsätt har han
då inte begått brott och kan inte heller dömas till påföljd.
Däremot kan han omhändertas enligt den administrativa
vårdlagstiftningen. Sådana lagöverträdare faller naturligen
utanför de resonemang som förs här.
Det sagda innebär att förbudet mot fängelsepåföljd i vissa
fall måste avskaffas. Däremot bör möjligheten finnas kvar att
vid straffmätningen ta hänsyn till att brottet begåtts under
påverkan av en psykisk störning.
Vad utskottet nu anfört leder till att regeringsförslaget om
organisationen av den rättspsykiatriska vården inte heller kan
godtas. Utskottets uppfattning härvidlag är att
straffverkställighet skall ske inom kriminalvården. Det är
olämpligt att vård av personer som dömts till fängelse och som
behöver psykiatrisk vård skall ske i landstingens regi. I
stället bör kriminalvårdens egna psykiatriska vårdresurser
kraftigt byggas ut.
En naturlig följd av denna ordning är att en samordning sker
mellan den rättspsykiatriska vården och det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet.
En sådan ordning som den här skisserade skulle enligt
utskottets mening ha stora fördelar. Bl.a. innebär den att också
psykiskt störda lagöverträdare får tidsbestämda straff och
samhällsskyddet blir kraftigt förstärkt. Det förhållandet att
den psykiatriska vården bedrivs inom kriminalvården medför
nämligen att där gällande regler för besök, permissioner m.m.
tillämpas. Verkställighetstiderna kommer också ofta att bättre
stå i relation till brottets svårhet. Slutligen öppnas
möjligheter att inom kriminalvårdens ram bereda gruppen
jämställda adekvat vård, något som inte torde vara möjligt om
regeringsförslaget genomförs.
Särskilda överväganden behövs också beträffande övergången
mellan psykiatrisk vård och anstaltsvård. Utskottet vill här
föreslå att särskilda "slussavdelningar" skapas. Här skall den
psykiatriska vården vara mindre intensiv än på den egentliga
psykiatriska vårdavdelningen men den intagne skall få ett bättre
stöd än vad som är möjligt i ett fängelse.
Sammantaget avstyrker utskottet bifall till propositionen.
Beredningen av ärendet bör fortsätta enligt de av utskottet ovan
angivna riktlinjerna och ett nytt förslag läggas fram för
riksdagen. Vad utskottet nu med anledning av motionerna Ju15 och
Ju802 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.
Det saknas anledning för riksdagen att ta ställning till
övriga här aktuella motionsyrkanden, och utskottet avstyrker
bifall till dem.
dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande avslag på propositionen bilaga 2 m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Ju15 och
1990/91:Ju802 yrkande 18 samt med avslag på motionerna
1990/91:Ju13 yrkande 1, 1990/91:Ju17 och 1990/91:Ju804 yrkande 6
avslår propositionen i denna del och som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Avslag på propositionen bilaga 2 m.m. (mom. 1)
Britta Bjelle och Lars Sundin (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 27 som
börjar med "Utskottet har" och som slutar med "18 år" bort ha
följande lydelse:
Beträffande beredningen av ärendet har utskottet nu
uppfattningen att frågan om särskild utskrivningsprövning inte
bort handläggas på det sätt som skett. Frågans principiella
karaktär hade helt enkelt krävt att den beretts i sedvanlig
ordning med ett omfattande remissförfarande. Utskottet vill i
sammanhanget särskilt peka på att förslaget om särskild
utskrivningsprövning kan medföra att personer utan vårdbehov
kvarhålls inom den psykiatriska vården. Detta strider mot den
s.k. Hawaiiprincipen inom läkaretiken. Inte heller i andra
avseenden uppfyller regeringsförslaget de krav som bör ställas.
Det finns således flera skäl till att ärendet inte bör avgöras
nu. Utskottet återkommer i det följande till vissa frågor som
bör få en provisorisk lösning i avvaktan på ett mer genomarbetat
och heltäckande förslag.
Först vill utskottet emellertid notera några av de stora
bristerna i regeringsförslaget. Framför allt vänder sig
utskottet, som redan framgått, mot att frågan om samhällsskyddet
fått en otillfredsställande lösning. Utskottet kan inte heller
godta den nya terminologin. Införandet av begreppet allvarlig
psykisk störning syftar till att gruppen jämställda inte längre
skall kunna dömas till vård. Detta kan utskottet i och för sig
ställa sig bakom, men utskottets bedömning är att det med den
nya terminologin finns risk för att den avsedda förändringen
inte kommer till stånd. I stället bör jämställdhetsbegreppet i
den nuvarande regleringen tas bort.
Regeringsförslaget innehåller inte heller en acceptabel
lösning på resursfrågorna inom det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet. Enligt utskottets uppfattning är det ett
rättssäkerhetsintresse att kvalificerad personal gör här
aktuella bedömningar och att resurserna är tillräckliga för att
undersökningarna skall kunna utföras inom lagstadgad tid. Dessa
krav tillgodoses inte med regeringsförslaget. Här behövs således
en förutsättningslös utredning av rättspsykiatrins organisation
och resursbehov.
Utskottets slutsats blir alltså att propositionen har så stora
brister att den för justitieutskottets del inte bör antas.
Beredningsarbetet bör i stället fortsätta efter de riktlinjer
som utskottet anger och ett nytt förslag läggas fram för
riksdagen.
Enligt utskottets uppfattning bör ett nytt förslag bygga på
att också psykiskt störda personer kan ta ansvar för sina
handlingar. Socialberedningens förslag om en kombination av
straff och vård kan vara en lämplig utgångspunkt för fortsatta
överväganden. Utskottet kan dock inte ställa sig bakom tanken om
minimitider för vården. En sådan ordning, som har rönt stark
kritik under remissbehandlingen, skulle innebära att det inte
längre blir vårdbehovet som avgör hur länge vård skall ges.
En särskilt svår fråga i detta sammanhang är hur den grupp
personer skall avgränsas som är så svårt psykiskt störda att de
över huvud taget inte kan tilltros något ansvar. I denna del är
socialberedningens uttalanden inte tillräckligt preciserade.
Utskottet vill här hänvisa till de s.k. McNaughtonreglerna, som
innebär att en person kan hållas ansvarig om han förstår att
hans handlande av andra betraktas som felaktigt eller olagligt.
McNaughtonreglerna kan, enligt utskottets uppfattning, vara en
av flera tänkbara utgångspunkter för vidare överväganden
härvidlag.
Slutligen vill utskottet understryka att dess
ställningstagande inte bygger på att samhällsskyddsaspekter
skulle vara viktigare än individens tillfrisknande. Tvärtom, den
bästa garantin för samhällsskyddet är ett lyckat vårdresultat.
Och det finns inte heller, som utskottet ser det, någon
motsättning mellan ett större ansvarstagande för individen och
möjligheten till ett lyckat vårdresultat.
Det är för utskottet klart att de ytterligare
beredningsåtgärder som krävs kommer att ta avsevärd tid i
anspråk. Vissa tillfälliga åtgärder bör därför vidtas.
Regeringen bör därför få i uppdrag att lägga fram ett förslag om
sådana åtgärder för riksdagen. Förslaget bör gå ut på att
organisationen med domstolsprövning införs och att
jämställdhetsbegreppet utmönstras ur lagstiftningen medan
reglerna i övrigt i stort behålls oförändrade tills vidare.
Förslaget bör också innehålla erforderliga resurstillskott till
den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten. Ett förslag med
här angivna åtgärder bör kunna föreläggas riksdagen redan under
innevarande år.
Vad utskottet i det föregående anfört bör riksdagen med
anledning av motionerna Ju13, Ju17 och Ju804 som sin mening ge
regeringen till känna.
Det saknas anledning för riksdagen att ta ställning till
övriga här aktuella motionsyrkanden, och utskottet avstyrker
bifall till dem.
dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande avslag på propositionen bilaga 2 m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Ju13 yrkande
1, 1990/91:Ju17 och 1990/91:Ju804 yrkande 6 samt med avslag på
motionerna 1990/91:Ju15 och 1990/91:Ju802 yrkande 18 avslår
propositionen i denna del och som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.
3. Vård i specialsjukhus m.m. (mom. 4)
Ingbritt Irhammar och Kjell Ericsson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 32 som
börjar med "Det föreslagna" och som slutar med "till det" bort
ha följande lydelse:
Det framstår för utskottet som närmast självklart att det
knappast är möjligt att inom den slutna kriminalvården sörja för
de behov av särskilt omhändertagande som psykiskt
utvecklingsstörda har. I de fall ett tvångsomhändertagande
framstår som nödvändigt bör alltså en psykiskt utvecklingsstörd
inte placeras i fängelse. Och inte heller bör han placeras inom
den psykiatriska vården om han inte lider av en psykisk störning
som kräver vård. Detta leder utskottet till slutsatsen att
möjligheten att döma till vård i specialsjukhus bör behållas så
länge sådana sjukhus finns kvar. Samtidigt bör ett
utredningsarbete påbörjas som kan bilda underlag för
omhändertagandet på sikt av psykiskt utvecklingsstörda som
begått sådana brott att straffrättsliga åtgärder framstår som
nödvändiga. Utskottet vill i sammanhanget peka på att det är
sannolikt att antalet brott som begås av den här aktuella
kategorin kommer att öka. Detta framstår som en naturlig följd
av omorienteringen av omsorgen om de psykiskt utvecklingsstörda
som medfört att de i allt större utsträckning lever ute i
samhället och där konfronteras med människor som kanske inte
alltid har förståelse för deras avvikande beteende.
Vad utskottet nu med anledning av motionerna Ju14 och So500
anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha
följande lydelse:
4. beträffande vård i specialsjukhus m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Ju14 yrkande
3 och 1990/91:So500 yrkandena 2 och 3 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Omfördelning av resurser (mom. 13)
Ingbritt Irhammar och Kjell Ericsson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som
börjar med "När det" och som slutar med "denna del" bort ha
följande lydelse:
Det är givet att också frivården kommer att behöva större
resurser för att tillgodse behoven hos psykiskt störda som dömts
för brott. Detta måste betraktas som en förutsättning för att
frivårdsmyndigheten skall kunna aktivt medverka i det
kontrollerande och rehabiliterande arbetet för den nya
klientgruppen. Utskottet kan mot den bakgrunden stödja yrkandet
i motion Ju18 om en omfördelning av rättsvårdens resurser till
förmån för frivården. Vad utskottet nu uttalat bör beaktas av
regeringen i budgetsammanhang. Detta bör ges regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under moment 13 bort ha
följande lydelse:
13. beträffande omfördelning av resurser
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Ju18 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilda yttranden
1. Allvarlig psykisk störning (mom. 2)
Berith Eriksson (v) anför:
Yrkandena i motion Ju13 om begreppet allvarlig psykisk
störning m.m. har fått en olycklig utformning. Avsikten var att
sätta tydliga gränser för när en person skall kunna vårdas
enligt den administrativa vårdlagstiftningen. Här skall
alltså en väldefinierad psykisk sjukdom enligt min mening vara
en förutsättning för tvångsvård. När det gäller vård som
brottspåföljd delar jag utskottets uppfattning.
2. Läkarintyg (mom. 9)
Berith Eriksson (v) och Krister Skånberg (mp) anför:
Vi vill ytterligare understryka vikten av att den
läkarundersökning som ligger till grund för ett § 7-intyg är
grundlig. Ett riktmärke skall vara att undersökningen omfattar
minst två möten med den som skall undersökas med åtminstone
några dagar mellan mötena. Undersökningen skall göras av väl
kvalificerade och erfarna psykiatriker med erfarenhet också inom
rättspsykiatri. Enligt vår mening bör tillsynsmyndigheten ägna
den nya ordningen särskild uppmärksamhet, och den bör utvärderas
efter ett par år.
Justitieutskottets yttrande
1990/91:JuU3y
Bilaga 1
Psykiatrisk tvångsvård m.m.
Till socialutskottet
Inledning
I proposition 1990/91:58 om psykiatrisk tvångsvård m.m. har
regeringen (socialdepartementet och justitiedepartementet)
föreslagit riksdagen att anta förslag till nya lagar om
psykiatrisk tvångsvård, om rättspsykiatrisk vård och om
rättspsykiatrisk undersökning samt förslag till ändringar i
brottsbalken (BrB) och följdändringar i ett antal andra lagar.
Propositionen jämte motioner har hänvisats till
socialutskottet (bilaga 1) och till justitieutskottet (bilaga
2). Efter framställning under hand från socialutskottet
överlämnar justitieutskottet härmed lagförslag 17 om
rättspsykiatrisk undersökning jämte motion 1990/91:Ju13 yrkande
2. Justitieutskottet har från socialutskottet mottagit motion
1990/91:So500 yrkandena 2 och 3.
Socialutskottet har berett justitieutskottet tillfälle att
yttra sig i ämnet.
Med anledning av propositionen har väckts bl.a. motionerna
1990/91:So30 av Gullan Lindblad (m), 1990/91:So31 av Sten
Svensson m.fl. (m), 1990/91:So32 av Gudrun Schyman m.fl. (v),
1990/91:So33 av Hans Göran Franck m.fl. (s), 1990/91:So35 av
Stig Gustafsson och Margareta Persson (s), 1990/91:So38 av Göran
Ericsson (m), 1990/91:So39 av Margit Sandéhn och Börje Nilsson
(s), 1990/91:So40 av Gullan Lindblad och förste vice talman
Ingegerd Troedsson (m), 1990/91:So41 av Britta Bjelle m.fl. (fp)
och 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c). De under allmänna
motionstider väckta motionerna 1989/90:So506 av Agne Hansson
m.fl. (c, m, fp), 1989/90:So539 av Rosa Östh och Ingbritt
Irhammar (c) och 1990/91:So500 av Rosa Östh m.fl. (c) har också
samband med den propositionen.
Ärendet föranleder följande yttrande från justitieutskottet.
Utskottet
Propositionens huvudsakliga innehåll m.m.
I propositionen föreslås en ny lagstiftning om psykiatrisk
tvångsvård som skall ersätta 1966 års lag om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV). Vidare föreslås ändringar
i BrBs påföljdsregler för psykiskt störda lagöverträdare liksom
en ny lagreglering för det medicinska utredningsförfarandet vid
straffrättsliga åtgärder mot sådana lagöverträdare.
Propositionen innehåller också förslag till ändringar i
anknytande lagstiftning. Den nya lagstiftningen föreslås träda i
kraft den 1 januari 1992.
Den föreslagna lagstiftningen bygger på en delvis ändrad syn
på psykiska sjukdomar och därmed jämställd psykisk abnormitet.
För att markera detta används ett nytt begrepp allvarlig
psykisk störning. Syftet med förslagen är att anpassa
lagstiftningen på området till den utveckling mot en starkt
begränsad användning av tvångsvård inom psykiatrin som ägt rum
under det senaste decenniet. Ändamålet med tvångsvård skall
enligt förslaget vara att se till att den som har ett
oundgängligt behov av sådan vård blir i stånd att medverka
till behandling i frivilliga former.
Vidare föreslås en organisatorisk nyordning som innebär att
frågor om psykiatrisk tvångsvård alltid kan prövas av
förvaltningsdomstol med länsrätt i första instans.
Regler för den psykiatriska tvångsvården av lagöverträdare
föreslås som nyss framgått bli intagna i en särskild lag om
rättspsykiatrisk vård. Lagen gäller i första hand personer som
ges psykiatrisk vård som brottspåföljd eller som är häktade
eller intagna i kriminalvårdsanstalt. I lagen regleras bl.a.
förutsättningarna för vård, hur vården skall utformas och var
den skall bedrivas. En nära anslutning till regleringen av den
psykiatriska tvångsvården i övrigt har eftersträvats.
En utgångspunkt för förslaget i den delen är att den
straffrättsliga regleringen även i fortsättningen skall ta
hänsyn till den psykiska statusen hos en person som har begått
en straffbelagd gärning. Förslaget innehåller emellertid
ändringar i flera avseenden i den nuvarande regleringen på
området. Bl.a. införs en ordning med särskild
utskrivningsprövning som går ut på att länsrätt i stället för
chefsöverläkaren i vissa fall skall pröva frågor om utskrivning
och permissioner vid risk för återfall i allvarlig brottslighet.
Regeringsförslaget innehåller också en ny reglering av det
medicinska utredningsförfarandet beträffande de psykiskt störda
lagöverträdarna. Ett syfte är att begränsa behovet av
rättspsykiatriska undersökningar. Enligt förslaget skall
undersökningar kunna utföras antingen vid statliga
undersökningsenheter eller, efter överenskommelse mellan staten
och sjukvårdshuvudmännen, inom hälso- och sjukvården.
Redan här kan nämnas att regeringen i proposition 1990/91:120
om den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten m.m. har
förslagit riksdagen bl.a. att bemyndiga regeringen att godkänna
avtal enligt i propositionen angivna riktlinjer i fråga om
uppdrag för sjukvårdshuvudmännen att utföra rättspsykiatriska
undersökningar samt att godkänna att rättsmedicinalverket (se
prop. 1990/91:93) tar över ansvaret för den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten från socialstyrelsen fr.o.m. den 1
oktober 1991. Propositionen har hänvisats till socialutskottet.
Yttrandets omfattning
De frågor som aktualiserats i ärendet och som ligger inom
utskottets beredningsområde gäller i första hand straffrättsliga
och processuella frågor. Utskottet begränsar sitt yttrande till
sådana frågor.
Domstolsprövning
I propositionen föreslås att den nuvarande organisationen med
utskrivningsnämnder och psykiatriska nämnden som
överprövningsinstans skall upphöra. Den rättsliga prövningen av
frågor om psykiatrisk tvångsvård skall i stället göras av de
allmänna förvaltningsdomstolarna med länsrätt som första
instans. Länsrätt skall därvid vara domför i den sammansättning
som anges i 17 § lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar -- lagfaren domare med nämndemän -- om
inte en lagfaren domare ensam enligt regleringen i 18 § är
behörig. Vid handläggningen i kammarrätt av mål som överklagats
dit skall nämndemän enligt förslaget som regel ingå i rätten (38
§ förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård och 21 §
förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård).
Förslaget innebär i denna del att det införs ett system med
ansökan om obligatorisk domstolsprövning inom fyra veckor från
intagningsbeslutet. Länsrättens beslut får omfatta en vårdtid på
högst fyra månader; härefter skall frågan om fortsatt vård
prövas var sjätte månad. Patienten ges möjlighet att få
överprövning i domstol såväl av intagningsbeslutet som av beslut
om avslag på ansökan om upphörande av vården.
I motionerna So35, So42, So539 och So500 förordas att den
nuvarande organisationen behålls. I motionerna So35 och So500
ifrågasätts också de kostnadsberäkningar som presenteras i
propositionen såvitt avser den föreslagna organisationen. I
motionerna So32 och So42 utgår motionärerna, i andra hand, från
den föreslagna organisationen och begär att domstolarna skall
kompletteras med psykiatrisk expertis.
Bakom förslaget om domstolsprövning ligger i första hand
överväganden om Sveriges åtaganden genom tillträde till
internationella konventioner.
Enligt FN-konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter, som för Sveriges del trädde i kraft år 1976, skall
var och en som berövats friheten tillförsäkras rätt att föra
talan i domstol så att domstolen utan dröjsmål kan fatta beslut
i frågan om frihetsberövandet är lagligt och beordra hans
frigivning i annat fall. Sverige har gjort ett motsvarande
åtagande genom att tillträda 1950 års Europakonvention angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna.
Utskottet delar socialministerns bedömning (s. 179) att det
kan antas att reglerna om förfarandet i utskrivningsnämnderna
och psykiatriska nämnden i de flesta fall tillämpas på ett
sådant sätt att skillnaderna gentemot en prövning i tingsrätt
eller länsrätt blir föga märkbara. Redan risken att en prövning
i en nämnd i ett visst fall inte skulle uppfylla Sveriges
åtaganden enligt Europakonventionen (eller andra konventioner)
är emellertid ett motiv för reformer. Det kan, som
socialministern anför, till och med hävdas att det saknas
anledning att i onödan ha ett regelsystem som i något hänseende
ens kan tangera de yttre gränserna för det konventionsmässigt
tillåtna.
I och för sig skulle problemen kunna lösas genom att
nämndorganisationen byggs ut. Detta skulle emellertid i sin tur,
som socialministern påpekar, komma i konflikt med det under
senare år allt oftare framförda önskemålet att undvika
specialdomstolar. Härtill kommer att utskrivningsnämnderna och
psykiatriska nämnden -- frånsett övervakningsnämnderna -- är de
enda organ utanför domstolsväsendet som beslutar om
frihetsberövanden som inte är rent tillfälliga. Det kan också
nämnas att frågan om att överföra övervakningsnämndernas
verksamhet till tingsrätterna för närvarande övervägs av
domstolsutredningen (dir. 1989:56).
Sammantaget delar utskottet bedömningen att frågorna om
psykiatrisk tvångsvård i fortsättningen bör prövas av domstol.
En sådan prövning bör lämpligen ske i de allmänna
förvaltningsdomstolarna, där det redan finns erfarenhet av
liknande mål; nämligen mål enligt lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga och lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet avstyrker
bifall till motionerna So35, So42, So539 och So500 i här
behandlade delar.
När det gäller frågan om expertmedverkan i
domstolsförfarandet, som tas upp i motionerna So32 och So42,
vill utskottet först erinra om att de nyssnämnda måltyperna
handläggs utan särskild expertis. Också i sådana mål handlar det
om att efter en muntlig förhandling bedöma behovet av
tvångsvård. Normalt styrks vårdbehovet i sådana mål med
läkarintyg eller förhör med ansvarig läkare (32 § resp. 11 §).
Mot den här angivna bakgrunden konstaterar utskottet att
frihetsberövande till följd av en allvarlig psykisk störning
inte på ett så grundläggande sätt skiljer sig från andra
administrativa frihetsberövanden att man bör ha en särskild
sammansättning i domstolen för att pröva dessa frågor. I stället
bör, som socialministern framhåller (s.184f), ett system med
särskilda fasta sakkunniga som tillhandagår domstolen med
yttranden kunna utvecklas. Som framgår av förslaget skall den
sakkunnige också kunna höras i rätten, och det ligger inom ramen
för sakkunniguppdraget bl.a. att genom frågor till
chefsöverläkaren och patienten verka för en fullständig
belysning av föreliggande frågeställningar. Utskottet ansluter
sig alltså, till skillnad från lagrådet, till den i
propositionen föreslagna modellen.
Utskottet vill här tillägga att, i fall där det finns en
entydig bild av patientens psykiska tillstånd och medicinska
vårdbehov, uppgiften koncentreras till att klarlägga och bedöma
patientens personliga förhållanden utifrån andra än rent
medicinska aspekter. En ordning med obligatorisk expertmedverkan
skulle alltså enligt utskottets mening kunna leda till slöseri
med de specialistresurser som finns. De kvalificerade resurser
det här är fråga om bör naturligtvis endast tas i anspråk när
det behövs.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet avstyrker
bifall till nu behandlade yrkanden i motionerna So32 och So42.
Utskottet behandlar sist i detta avsnitt yrkandena i
motionerna So35 och So500 om en grundligare kostnadsanalys av
reformen.
I denna del vill utskottet endast anföra att det ställer sig
naturligt att det är svårt att med någon precision beräkna
kostnaderna för en administrativ reform av ifrågavarande
omfattning som dessutom förenas med sakliga förändringar i
regelsystemet. Detta får accepteras. Utskottet vill tillägga att
utskottets ställningstagande om domstolsprövning grundar sig i
första hand på överväganden om Sveriges konventionsåtaganden.
Det framstår mot den bakgrunden inte som rimligt att
svårigheterna att mer exakt ange de totala kostnaderna skulle
tillåtas leda till en utebliven förändring av organisationen.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet avstyrker
bifall till berörda yrkanden i motionerna So35 och So500.
Rätt för chefsöverläkaren att överklaga
Enligt 32 § förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård får
patienten överklaga chefsöverläkarens beslut om intagning för
tvångsvård. I 33 § förslaget regleras patientens rätt att
överklaga även vissa andra beslut som fattats av överläkaren.
Det gäller t.ex. avslag på en begäran om att tvångsvård skall
upphöra eller om tillstånd att få vistas utanför
vårdinrättningens område. Andra än i paragrafen nämnda beslut
får inte överklagas. Enligt 33 § får chefsöverläkaren inte
överklaga rättens beslut.
Mot denna ordning görs invändningar i motion So42.
Motionärerna anser att chefsöverläkaren skall betraktas som part
i förfarandet och att rätt för honom att överklaga alla rättens
beslut skall anges i ifrågavarande lagrum.
Utskottet anser för sin del att detta vore en mindre lämplig
lösning. Det låter sig visserligen sägas att chefsöverläkarens
roll i förfarandet liknar åklagarens. Denna likhet är emellertid
endast skenbar. En närmare analys visar en avgörande skillnad så
till vida att åklagaren handlar inom ett regelsystem som är
avsett att skydda samhällsmedborgarna mot brott och underlätta
brottsutredning. Det kan sägas att själva förfarandet riktas
mot den misstänkte och åklagarens uppgift är att tillvarata
samhällsintresset. Chefsöverläkaren däremot har till uppgift att
i första hand välja en handlingslinje som är till patientens
fördel -- även om patienten inte inser det. Chefsöverläkaren
handlar med andra ord för patientens bästa; detta är också
domstolens uppgift -- här saknas i princip en
intressemotsättning.
Mot bakgrund av det sagda kan utskottet alltså dela
socialministerns uppfattning (s. 275) att chefsöverläkaren inte
bör ges befogenhet att överklaga beslut av länsrätt eller
kammarrätt.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet med bifall till
propositionen i denna del avstyrker bifall till här behandlat
yrkande i motion So42.
Utredning av särskild utskrivningsprövning m.m.
När en domstol överlämnar en lagöverträdare till
rättspsykiatrisk vård skall den enligt förslaget i vissa fall få
förordna att frågan om vårdens upphörande skall avgöras av
länsrätt i första instans i stället för av chefsöverläkaren.
Åklagaren skall ges tillfälle att yttra sig till länsrätten och
får rätt att överklaga ett beslut om att vården skall upphöra.
Förutsättningarna för en sådan särskild utskrivningsprövning
är att brottet har begåtts under påverkan av en allvarlig
psykisk störning och att det till följd av den psykiska
störningen finns risk för att lagöverträdaren återfaller i
brottslighet av allvarligt slag.
I motion So41 görs invändningar mot förslaget. Motionärerna
kritiserar bristen på sedvanligt remissförfarande i
lagstiftningsärendet i denna del och vill behålla nuvarande
materiella utskrivningsregler i LSPV i avvaktan på att frågan
får en grundlig belysning.
Förslagen i propositionen vilar till stor del på
socialberedningens betänkande (SOU 1984:64) Psykiatrin, tvånget
och rättssäkerheten samt remissbehandlingen. På grundval av
betänkandet och remissbehandlingen av det upprättades, som
framgår av propositionen (s. 442), inom justitiedepartementet en
promemoria med bl.a. en skiss till ny reglering av behandlingen
av de psykiskt störda lagöverträdarna. Synpunkter på
lagförslagen i promemorian inhämtades vid en av
justitiedepartementet anordnad hearing i maj 1986. Härutöver
lämnades skriftliga synpunkter. Företrädare för 30 myndigheter
och organisationer yttrade sig. Någon avgörande kritik riktades
inte mot förslaget såvitt framgår av sammanställningen i
propositionen (s. 577 f).
Vidare kan nämnas att frågan om behandlingen av psykiskt
störda lagöverträdare diskuterats under mycket lång tid --
strängt taget har frågan varit ständigt aktuell i olika
sammanhang sedan Bexeliuskommittén avlämnade sitt betänkande
(SOU 1977:23) Psykiskt störda lagöverträdare. Bl.a. presenterade
en arbetsgrupp inom socialstyrelsen år 1977 ett förslag till ny
lagstiftning på området. Frågan har också varit aktuell bl.a. i
samband med socialtjänstlagens (1980:620) tillkomst.
Det bör också tilläggas att socialberedningens förslag om
psykiskt störda lagöverträdare byggde på en princip som blev
hårt kritiserad. Mot den bakgrunden blev en omarbetning av
förslaget i denna del nödvändig.
Utskottet kan för sin del mer allmänt uttala förståelse för
synpunkterna i motion So41. Det står enligt utskottets
uppfattning klart att en hearing inte alltid kan eller bör
ersätta ett regelrätt remissförfarande och att användandet av
förfarandet med hearing endast undantagsvis bör komma i fråga i
mer komplicerade lagstiftningsärenden. Å andra sidan är det
aktuella förslaget resultatet av ett mångårigt utredningsarbete,
där frågan om behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare
granskats ur alla upptänkliga vinklar.
Sammantaget anser utskottet att befogad kritik inte kan riktas
mot förfarandet med en hearing i detta fall. Utskottet anser att
frågan om särskild utskrivningsprövning inte behöver utredas
ytterligare före riksdagens ställningstagande.
Inte heller i övrigt torde ytterligare utredning krävas.
När det gäller de här aktuella lagöverträdarna kan utskottet
dela socialministerns uppfattning att den rättspsykiatriska
vården bör fortgå så länge det, till följd av den psykiska
störning hos lagöverträdaren som föranlett beslutet om särskild
utskrivningsprövning, finns risk att han återfaller i brott av
allvarligt slag. Vården bör inte heller upphöra så länge det
annars med hänsyn till hans psykiska tillstånd och personliga
förhållanden i övrigt är påkallat med rättspsykiatrisk vård.
Utskottet konstaterar först att i här aktuella fall måste en
avvägning göras mellan de rent medicinska förutsättningarna för
psykiatrisk tvångsvård och de starka skyddsintressen som gör sig
gällande. Utskottet anser för sin del att förutsättningarna för
upphörande av vård som är förenad med särskild
utskrivningsprövning jämte det särskilda förfarandet, där
åklagaren ges en betydelsefull uppgift att bevaka
skyddsintressena, utgör en lämplig avvägning.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet avstyrker
bifall till motion So41 i denna del.
Frigång
Enligt regeringsförslaget får chefsöverläkaren besluta om
frigång inom sjukhusområdet också i de fall det finns en dom på
särskild utskrivningsprövning.
I motion So42 hävdas att detta är en olämplig ordning.
Rymningar inträffar ofta vid frigång, anför motionärerna och
kräver skärpta regler.
Patientens möjlighet att vistas utanför vårdavdelningen
bestäms av hans tillstånd och rutinerna vid sjukhuset. I sista
hand avgörs frågan av chefsöverläkaren.
När det gäller patienter med särskild utskrivningsprövning
framhåller socialministern (s. 307) att det är särskilt
angeläget att det sker en noggrann prövning innan patienten ges
möjlighet att på egen hand vistas inom sjukhusområdet men
utanför avdelningen. Det måste också förutsättas att sådana
patienter tas in på vårdenheter med tillräcklig grad av säkerhet
för att rymningar skall kunna förhindras.
Utskottet delar denna bedömning. Enligt utskottets uppfattning
faller det sig också naturligt att vistelser utanför
vårdavdelningen men inom sjukhusområdet betraktas som ett inslag
i vården som chefsöverläkaren bestämmer om.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet med bifall till
propositionen i denna del avstyrker bifall till här behandlat
yrkande i motion So42.
Underrättelse till målsäganden
Enligt regeringsförslaget (se 28 § förslaget till lag om
rättspsykiatrisk vård) skall målsäganden i vissa fall
underrättas om att patienten skrivs ut eller får permission.
Förslaget avser patienter med särskild utskrivningsprövning.
Någon motsvarande regel föreslås inte för det fall patienten
rymmer.
I motion So42 kritiseras detta förhållande. Motionärerna
framhåller att chefsöverläkaren rimligen är den som först får
kännedom om rymningen och som därmed har möjlighet att snabbast
underrätta målsäganden.
Bakom förslaget i propositionen ligger överväganden om olika
sekretessfrågor.
Enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) gäller sekretess
inom hälso- och sjukvården för uppgift om enskilds
hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte
står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller
någon honom närstående lider men. Undantag görs i 2 § för beslut
av bl.a. utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden. I
propositionen aviseras i sistnämnda hänseende en följdändring i
sekretesslagen som torde komma att innebära att
förvaltningsdomstols beslut i motsvarande fall blir offentligt.
Detta är för övrigt en naturlig följd av offentlighetsprincipen
vid domstol (jfr 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen och
12 kap. 4 § andra stycket andra meningen sekretesslagen).
Vid särskild utskrivningsprövning beslutar domstol om
permission och utskrivning. Sådana beslut blir alltså offentliga
och målsäganden kan utan hinder av sekretessen underrättas. --
Här bortses från att länsrätten har möjlighet att beträffande
viss patient överlämna till chefsöverläkaren att besluta om
permission. I sådana fall gäller sjukvårdssekretessen.
Målsäganden kan emellertid underrättas enligt 28 § förslaget
till lag om rättspsykiatrisk vård.
I fråga om rymning ställer saken sig något annorlunda eftersom
det här saknas ett domstolsbeslut eller särskild reglering och
sjukvårdssekretessen i princip gäller. Av visst intresse här
är att chefsöverläkaren har möjlighet att, enligt 27 § förslaget
till lag om rättspsykiatrisk vård, anlita bistånd av
polismyndighet t.ex. för att återföra en patient som lämnat
vårdinrättningen utan tillstånd. Även hos polismyndighet gäller
dock sekretess i ifrågavarande ärenden, se 7 kap. 19 § första
stycket p.2 sekretesslagen. Sekretessen gäller om det kan
antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om
uppgiften röjs. Sekretessen får emellertid enligt 1 kap. 5 §
sekretesslagen brytas om det är nödvändigt för att polisen skall
kunna fullgöra sin uppgift; i det här fallet att skydda
målsäganden.
Det sagda innebär sammantaget, som framgår av propositionen,
att det ligger mer i linje med regleringen i sekretesslagen att
underrättelse om rymning sker genom polismyndigheten än genom
chefsöverläkaren. Med utgångspunkt i den nuvarande regleringen
bör sålunda den lösning som förordas i propositionen väljas.
Utskottet vill emellertid tillägga att den föreslagna
ordningen leder till tidsutdräkt som med en annan reglering inte
skulle uppstå. Samtidigt är det i hög grad önskvärt att
målsäganden snabbt underrättas om en rymning. Utskottet vill
erinra om att, så som regleringen byggts upp, en förutsättning
för underrättelseskyldighet är att det föreligger ett beslut om
särskild utskrivningsprövning, som bara får meddelas vid risk
för återfall i allvarlig brottslighet. Att som görs i
propositionen för särskilt brådskande fall hänvisa till BrBs
bestämmelser om nöd (24 kap. 4 § BrB) kan inte anses
tillfredsställande.
Utskottet förutsätter därför för sin del att denna fråga får
en lösning i samband med den översyn av sekretesslagen som blir
en följd av ett bifall till förslagen i propositionen. Utskottet
förutser därvid också ett tillägg till 28 § lagen om
rättspsykiatrisk vård.
Justitieutskottet föreslår med dessa uttalanden att
socialutskottet avstyrker bifall till motion So42 i denna del
och godtar förslaget i propositionen.
Huvudmannaskapet för rättspsykiatriska undersökningar
I propositionen föreslås att rättspsykiatriska undersökningar
skall kunna utföras såväl vid inrättningar inom hälso- och
sjukvården som vid särskilda (statliga) undersökningsenheter.
Vid de förstnämnda inrättningarna skall även rättspsykiatrisk
vård kunna ges. Samtidigt understryks att det är
sjukvårdshuvudmännens skyldighet att erbjuda hälso- och sjukvård
även till dem som vårdas enligt lagen om rättspsykiatrisk vård
(normaliseringsprincipen, se JuU 1974:2 s. 34 f).
Som redan inledningsvis framgått har regeringen härutöver
nyligen lagt fram en proposition om den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten m.m. (prop. 1990/91:120). Förslaget i
den propositionen går ut på att staten även fortsättningsvis
skall ha ett huvudmannaansvar för den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten men att sjukvårdshuvudmännen ges
möjlighet att driva undersökningsverksamhet på entreprenad
enligt särskilt avtal med staten.
I motionerna So32, So33, So38, So39, So40 och So506 förordas
utifrån delvis olika utgångspunkter att huvudmannaskapet för
undersökningsverksamheten alltjämt skall vara statligt. I
motionerna So40 och So41 begärs att frågan skall utredas vidare.
Utskottet vill först slå fast att det väsentliga som utskottet
ser det är att undersökningarna utförs med hänsyn till de krav
rättssäkerheten ställer. Häri lägger utskottet bl.a. att
undersökningarna fyller det syfte som anges i lagstiftningen,
att de utförs av personal med tillräcklig kompetens och att de
slutförs inom den lagstadgade tidsfristen.
Utskottet vill erinra om att utskottet tidigare uttalat att de
långa väntetiderna för rättspsykiatriska undersökningar inte kan
accepteras (se JuU 1987/88:3 och JuU 1986/87:1y). En orsak till
de långa väntetiderna har, som framgår av propositionen (s.
495 f) varit anhopningen av undersökningsfall och brist på
läkare. En annan starkt bidragande orsak har varit svårigheterna
att bereda dem som redan undersökts och dömts till vård plats på
de psykiatriska klinikerna. Under väntetiden har dessa patienter
upptagit plats på undersökningsenheterna.
Med anledning av utredningskravet i motionerna So40 och So41
konstaterar utskottet att frågan om organisationen av
undersökningsväsendet varit föremål för granskning och
överväganden vid flera olika tillfällen från mitten av
1970-talet (se prop. s. 496). Utskottet anser det inte rimligt
att låta saken utredas på nytt.
Justitieutskottet föreslår därför att socialutskottet
avstyrker bifall till motionerna So40 och So41 i här behandlade
delar.
Regeringsförslaget öppnar möjlighet för en samordning av
rättspsykiatrisk undersökning och rättspsykiatrisk vård; en
ordning som såvitt utskottet kan bedöma erbjuder stora fördelar.
Härigenom blir det möjligt att i större utsträckning än nu
tillgodose behovet av psykiatrisk vård hos lagöverträdare
samtidigt som sjukvårdshuvudmännen får anledning att organisera
verksamheten på ett effektivt sätt. Genom förslaget tillgodoses
också kravet på statligt huvudmannaskap -- staten behåller
huvudansvaret för undersökningsverksamheten. På detta sätt
motverkas risken att den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten blir ett lågprioriterat område inom
hälso- och sjukvården. Mer allmänt vill utskottet här också
inskärpa vikten av att undersökningsverksamheten tillförs
tillräckliga resurser.
I detta sammanhang vill utskottet erinra om att
rättspsykiatriska undersökningar är en medicinsk verksamhet som,
i likhet med andra undersökningar, t.ex. barnpsykologiska
utredningar i vårdnadsmål, syftar till att ge domstolen ett
bedömningsunderlag. Från rättssäkerhetssynpunkt torde det sakna
betydelse om undersökningsläkaren är anställd av staten eller av
sjukvårdshuvudmannen. Enligt utskottets mening saknas det --
särskilt som det även framgent förordas ett statligt
huvudmannaansvar -- anledning att på grund av överväganden från
denna synpunkt ifrågasätta förslaget i propositionen.
Utskottet kan alltså ansluta sig till den ordning som
föreslås.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet med bifall till
propositionen i denna del avstyrker bifall till motionerna So32,
So33, So38, So39, So40 och So506.
Den rättspsykiatriska undersökningen
Enligt regeringsförslaget skall en rättspsykiatrisk
undersökning få utföras i syfte att ta reda på om den misstänkte
har begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk
störning eller om det finns medicinska förutsättningar för att
ge honom rättspsykiatrisk vård, med eller utan särskild
utskrivningsprövning, som brottspåföljd.
Om gärningen begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk
störning får den misstänkte inte dömas till fängelse. Att
gärningen begåtts under sådan påverkan är en förutsättning för
att en dom på rättspsykiatrisk vård skall få förenas med
särskild utskrivningsprövning.
En (fullständig) rättspsykiatrisk undersökning skall i princip
bara krävas före en dom på rättspsykiatrisk vård med särskild
utskrivningsprövning. I andra fall skall det vara tillräckligt
med en läkarundersökning enligt 7 § lagen (1964:542) om
personundersökning i brottmål. En sådan undersökning skall göras
av specialist i rättspsykiatri. Något hinder mot att i de
sistnämnda fallen förordna om rättspsykiatrisk undersökning
föreslås inte.
I motion Ju13 görs invändningar mot förslaget. Motionärerna
anser att varje dom på rättspsykiatrisk vård skall föregås av en
rättspsykiatrisk undersökning.
En bärande tanke i regeringsförslaget är att möjligheterna att
utnyttja andra former av utredning om den misstänktes psykiska
tillstånd än rättspsykiatriska undersökningar tas till vara så
långt det går. En annan tanke är att den medicinska
undersökningen inte skall göras mer omfattande eller bedrivas
mer ingående än som är nödvändigt för att tillgodose
domstolarnas behov (se prop. s. 498 f). Det är också, anförs det
i propositionen, från rättssäkerhetssynpunkt väsentligt att en
så ingripande undersökning som det här handlar om bara genomförs
när det är helt nödvändigt.
Det behövs med andra ord en avvägning mellan behovet av
utredning och intresset att inte i onödan göra ett sådant
ingrepp i den misstänktes personliga integritet som en
rättspsykiatrisk undersökning innebär.
Mot den bakgrunden anser utskottet att det faller sig
naturligt att, som regeringen föreslår, begränsa den
obligatoriska användningen av rättspsykiatriska
undersökningar till de fall där den ifrågasatta påföljden är
mest ingripande för den tilltalade.
Utskottet vill erinra om att rättspsykiatrisk undersökning
även framdeles ofta kommer att erfordras även i vissa andra
fall, bl.a. för att klarlägga om gärningen begåtts under
påverkan av en allvarlig psykisk störning. Om så skulle vara
fallet är fängelsepåföljd utesluten.
I övriga fall, där det i första hand handlar om att bedöma den
misstänktes behov av psykiatrisk vård, bör det många gånger vara
tillräckligt med en enklare undersökning. En sådan ordning
ansluter också väl till vad som gäller för intagning för
psykiatrisk tvångsvård enligt lagen om sådan vård. I
sammanhanget vill utskottet erinra om att en lagöverträdare som
döms till rättspsykiatrisk vård utan särskild
utskrivningsprövning skall skrivas ut från vården när vårdbehov
inte längre föreligger. Några sådana skärpta förutsättningar för
utskrivning som gäller när domstolen förordnat om särskild
utskrivningsprövning föreligger alltså inte här. Mot den
bakgrunden kan utskottet tillstyrka regeringsförslaget.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet med bifall till
propositionen i denna del avstyrker bifall till nu behandlat
yrkande i motion Ju13.
Övrigt
Enligt regeringsförslaget skall den nuvarande terminologin för
psykisk sjukdom m.m. i LSPV och BrB bytas ut mot begreppet
allvarlig psykisk störning.
Enligt propositionen innebär det föreslagna uttryckssättet en
anpassning till vedertagen medicinsk terminologi. Det nya
begreppet innebär vidare, anförs det, en viss minskning av den
grupp lagöverträdare som kan särbehandlas i förhållande till vad
som nu gäller enligt BrB.
I motionerna So41 och So42 har det riktats invändningar mot
den nya terminologin.
Utskottet konstaterar att frågor om medicinsk terminologi
ligger utanför utskottets beredningsområde, och utskottet avstår
från att yttra sig närmare i denna fråga. Utskottet konstaterar
emellertid också att det framstår som i flera hänseenden
lämpligt och ändamålsenligt att det sjukdomsbegrepp som ligger
till grund för psykiatrisk tvångsvård görs enhetligt. Den
nuvarande regleringen med något olika sjukdomsbegrepp i
vårdlagstiftningen respektive regleringen i BrB bör alltså tas
bort.
Utskottet kan också redan nu slå fast att utskottet inte har
några principiella invändningar mot en inskränkning av den grupp
lagöverträdare som kan särbehandlas.
Till sist noterar utskottet att en i proposition 1990/91:80
föreslagen ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar kan behöva beaktas vid ställningstagande
till lagförslag 5 i detta ärende.
Stockholm den 26 mars 1991
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
Närvarande: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s),
Ulla-Britt Åbark (s), Ingbritt Irhammar (c), Bengt-Ola Ryttar
(s), Göthe Knutson (m), Göran Magnusson (s), Eva Johansson (s),
Björn Ericson (s), Göran Ericsson (m), Lars Sundin (fp), Berith
Eriksson (v), Krister Skånberg (mp), Sigrid Bolkéus (s), Barbro
Andersson (s), Kjell Ericsson (c) och Birgit Henriksson (m).
Avvikande meningar
1. Domstolsprövning m.m.
Ingbritt Irhammar och Kjell Ericsson (båda c) anser att den
del av utskottets yttrande som börjar med "I och för sig" och
slutar med "So32 och So42" bort ha följande lydelse:
Dessa problem skulle, som socialministern påpekar, kunna lösas
genom en utbyggnad av nämndorganisationen, och utskottet anser
inte att de skäl som anförs häremot i propositionen är
tillräckligt tungt vägande. Det finns nämligen ytterligare skäl
som talar för att den nuvarande ordningen behålls. Enligt
utskottets mening måste det i prövningen ges utrymme för en
bedömning grundad på en sammanvägning av bl.a. medicinska och
sociala faktorer som utskrivningsnämnden är väl skickad att
göra. Sådana krav tillgodoses inte i tillräcklig utsträckning i
regeringsförslaget, och det innebär att rättssäkerheten sätts i
fara. Härtill kommer de praktiska problem det kan medföra att
föra över prövningen till länsrätterna och inte minst kraftigt
ökade handläggningskostnader.
Sammantaget förordar utskottet att den nuvarande
organisationen med utskrivningsnämnder och psykiatriska nämnden
behålls. Behovet av ett ökat samhällsskydd bör tillgodoses genom
att också åklagaren ges möjlighet att överklaga
utskrivningsnämnds beslut.
Det bör ankomma på regeringen att snarast lägga fram
lagförslag som tillgodoser vad som nu sagts.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
justitieutskottet nu anfört med anledning av motionerna So35,
So42, So539 och So500 i här behandlade delar.
2. Experter i domstolen
Ingbritt Irhammar och Kjell Ericsson (båda c) anser för det
fall riksdagen inte ansluter sig till avvikande mening 1 att den
del av utskottets yttrande som börjar med "Mot den här" och
slutar med "So32 och So42" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser emellertid att det när det gäller psykiatrisk
tvångsvård handlar om mer komplicerade bedömningar än vad som är
fallet när det gäller andra former av administrativa
frihetsberövanden. Den ordning med sakkunniga som föreslås i
propositionen är enligt utskottets mening inte tillräcklig för
att tillgodose de höga krav på tillgång till medicinskt
psykiatriskt kunnande som bör ställas. Utskottet delar lagrådets
uppfattning att förvaltningsdomstolarna bör kompletteras med
psykiatrisk expertis i ifrågavarande mål. Regeringen bör få i
uppdrag att komplettera lagförslaget i detta hänseende.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
nu anfört.
3. Experter i domstolen
Berith Eriksson (v) anser att den del av utskottets yttrande
som börjar med "Mot den här" och slutar med "So32 och So42" bort
ha följande lydelse:
Utskottet anser att bedömningen av om behov föreligger av
psykiatrisk vård är av en annan svårighetsgrad än som är fallet
vid andra typer av administrativa frihetsberövanden. Skriftliga
läkarintyg i länsrätterna är därför inte tillräckliga när det
gäller beslut om psykiatrisk tvångsvård. Länsrätterna måste
därför tillföras psykiatrisk kompetens för att nödvändiga
kompletteringar av det skriftliga materialet och en
helhetsbedömning av personens situation skall kunna göras.
Regeringen bör få i uppdrag att snarast lägga fram förslag som
tillgodoser vad som nu sagts.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att
riksdagen med anledning av motionerna So32 och So42 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet nu anfört.
4. Utredning av särskild utskrivningsprövning m.m.
Britta Bjelle och Lars Sundin (båda fp) anser att den del av
utskottets yttrande som börjar med "Sammantaget anser" och
slutar med "i denna del" bort ha följande lydelse:
Sammantaget kommer utskottet fram till att frågan om särskild
utskrivningsprövning -- som till sin natur inte är okomplicerad
-- är av sådan principiell vikt att det inte är lämpligt att
avstå från ett remissförfarande av sedvanlig omfattning.
Utskottet kan alltså ställa sig bakom kravet i motion So41 på
ytterligare beredning av frågan om särskild
utskrivningsprövning. Utskottet förutsätter att ett sådant
arbete hinns med under innevarande år och att riksdagen alltså
kan föreläggas ett bättre underbyggt förslag i sådan tid att
ikraftträdandet av det nya systemet inte behöver uppskjutas.
Det bör ankomma på regeringen att ombesörja vad utskottet nu
förordat.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
justitieutskottet nu anfört.
5. Frigång
Ingbritt Irhammar och Kjell Ericsson (båda c) anser att den
del av utskottets yttrande som börjar med "Utskottet delar" och
slutar med "motion So42" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är detta emellertid inte
tillräckligt. En större hänsyn måste tas till att de patienter
det här gäller har bedömts som farliga -- en förutsättning för
särskild utskrivningsprövning är ju att det finns risk för
återfall i allvarlig brottslighet. Här behövs alltså en
skärpning av bestämmelserna. En väg skulle kunna vara att frågan
om frigång i princip prövas av länsrätten i samma ordning
som gäller för permissioner och utskrivning och att
chefsöverläkaren först därefter får besluta tillåta utevistelse
utan övervakning. Regeringen bör få i uppdrag att snarast lägga
fram förslag till kompletteringar i nu berört hänseende.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
justitieutskottet nu anfört.
6. Underrättelse till målsäganden
Ingbritt Irhammar och Kjell Ericsson (båda c) anser att den
del av utskottets yttrande som börjar med "Utskottet
förutsätter" och slutar med "i propositionen" bort ha följande
lydelse:
Strängt taget är lösningen i regeringsförslaget oacceptabel,
och utskottet vill understryka att hänsynen till målsäganden
kräver att chefsöverläkaren utan vidare överväganden kan
underrätta henne när det behövs. Denna fråga bör regleras i
samband med den översyn av sekretesslagen som blir en följd av
ett bifall till förslagen i propositionen. Utskottet förutser
därvid även ett tillägg till 28 § förslaget till lag om
rättspsykiatrisk vård. Ett lagstiftningsuppdrag i enlighet med
här uppdragna riktlinjer bör ges till regeringen.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
justitieutskottet nu anfört.
7. Utredning om det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
Britta Bjelle och Lars Sundin (båda fp) anser att den del av
utskottets yttrande som börjar med "Med anledning" och slutar
med "So506" bort ha följande lydelse:
Utskottet måste alltså konstatera att frågor om organisationen
av undersökningsväsendet varit föremål för granskning och
överväganden vid flera olika tillfällen sedan mitten av
1970-talet. Utskottet kan också med beklagande konstatera att
många frågor trots detta lämnas obesvarade i propositionen och
att saken därför kräver ytterligare beredning. Det gäller t.ex.
frågor om rättspsykiatrins organisation och resursbehov samt
olika personalfrågor.
Mot den angivna bakgrunden saknas det anledning för utskottet
att nu göra uttalanden om huvudmannaskapet för det
rättspsykiatriska undersökningsväsendet.
Regeringen bör få i uppdrag att snarast för riksdagen lägga
fram den utredning som krävs för ett ställningstagande till
regeringsförslaget i denna del.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
nu anfört med anledning av motionerna So32, So33, So38, So39,
So40, So41 och So506 i här behandlade delar.
8. Utredning om det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
Göthe Knutson, Göran Ericsson och Birgit Henriksson (alla m)
anser att den del av utskottets yttrande som börjar med "Med
anledning" och slutar med "och So506" bort ha följande lydelse:
Utskottet måste alltså konstatera att frågor om organisationen
av undersökningsväsendet varit föremål för granskning och
överväganden vid flera olika tillfällen sedan mitten av
1970-talet. Utskottet kan också med beklagande konstatera att
många frågor trots detta lämnas obesvarade i propositionen och
att saken därför kräver ytterligare beredning. Det gäller som
framhålls bl.a. i motion So40 t.ex. frågor om rättspsykiatrins
organisation och resursbehov och olika personalfrågor.
När det gäller förslaget om en samordning av den
rättspsykiatriska undersökningsverksamheten med den
rättspsykiatriska vården vill utskottet emellertid redan nu, i
likhet med vad som anförs bl.a. i motionerna So38 och So40, slå
fast att detta förslag knappast skulle medföra några fördelar.
Snarare måste förslaget mer allmänt ses som en halvmesyr,
tillkommet i ett försök att samtidigt tillgodose motstridiga
uppfattningar. Starka rättssäkerhetsskäl talar enligt utskottets
uppfattning för en ordning med staten som huvudman för
undersökningsverksamheten, och utskottet förordar en sådan
ordning.
Regeringen bör få i uppdrag att snarast lägga fram förslag för
riksdagen som tillgodoser vad som nu anförts.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
nu anfört med anledning av här behandlade delar av motionerna
So32, So33, So38, So39, So40, So41 och So506.
9. Huvudmannaskapet för rättspsykiatriska undersökningar
Berith Eriksson (v) anser att den del av utskottets yttrande
som börjar med "Regeringsförslaget öppnar" och slutar med "och
So506" bort ha följande lydelse:
Regeringsförslaget öppnar för en samordning av den
rättspsykiatriska undersökningsverksamheten med den
rättspsykiatriska vården. Utskottet kan emellertid inte se att
detta skulle skulle medföra fördelar som väger upp nackdelarna.
Ur den aspekt som väger tyngst, nämligen rättssäkerheten, står
det helt klart att ett regelrätt statligt huvudmannaskap är att
föredra, och utskottet förordar en sådan ordning.
Det sagda innebär att utskottet anser att 5 § första stycket
förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning bör ha
följande lydelse: "Rättspsykiatriska undersökningar utförs vid
särskilda statliga undersökningsenheter. Fördelningen av
rättspsykiatriska undersökningar mellan olika enheter sker
enligt föreskrifter som regeringen beslutar."
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att
riksdagen med avslag på propositionen i denna del antar
justitieutskottets förslag till lydelse av 5 § första stycket
förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning.
10. Den rättspsykiatriska undersökningen
Berith Eriksson (v) anser att den del av utskottets yttrande
som börjar med "Mot den" och slutar med "motion Ju13" bort ha
följande lydelse:
Utskottet vill emellertid också betona att ett annat starkt
rättssäkerhetsintresse är att tvångsvård som brottspåföljd bara
kommer till stånd när det är klarlagt att vårdbehov verkligen
föreligger. Utskottet ifrågasätter möjligheten av att göra en
tillräckligt säker medicinsk bedömning utan en rättspsykiatrisk
undersökning och anser att möjligheten till läkarundersökning
enligt 7 § lagen om personundersökning i brottmål bör
utmönstras. Regeringen bör få i uppdrag att återkomma till
riksdagen med ett nytt förslag i här aktuella delar. Utskottet
förutsätter att ett sådant arbete hinns med under innevarande år
och att riksdagen alltså kan föreläggas ett förslag enligt här
angivna riktlinjer i sådan tid att ikraftträdandet av det nya
systemet inte behöver uppskjutas.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
justitieutskottet nu anfört.
11. Den rättspsykiatriska undersökningen
Krister Skånberg (mp) anser att den del av utskottets yttrande
som börjar med "Mot den" och slutar med "motion Ju13" bort ha
följande lydelse:
Utskottet vill emellertid också betona att ett annat starkt
rättssäkerhetsintresse är att tvångsvård som brottspåföljd bara
kommer till stånd när det är klarlagt att vårdbehov verkligen
föreligger och ifrågasätter att läkarundersökning enligt 7 §
lagen om personundersökning i brottmål ger en tillräckligt säker
medicinsk bedömning. I alla händelser måste det införas en
ovillkorlig rätt för den misstänkte att få till stånd en
rättspsykiatrisk undersökning i de fall en läkarundersökning
eljest kommer i fråga. Regeringen bör få i uppdrag att återkomma
till riksdagen med ett nytt förslag i här aktuella delar.
Utskottet förutsätter att ett sådant arbete hinns med under
innevarande år och att riksdagen alltså kan föreläggas ett
förslag enligt här angivna riktlinjer i sådan tid att
ikraftträdandet av det nya systemet inte behöver uppskjutas.
Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
justitieutskottet nu anfört.
12. Allvarlig psykisk störning
Britta Bjelle (fp), Ingbritt Irhammar (c), Lars Sundin (fp)
och Kjell Ericsson (c) anser att den del av utskottets yttrande
som börjar med "Utskottet kan" och slutar med "kan särbehandlas"
bort ha följande lydelse:
Utskottet kan också redan nu slå fast att utskottet inte har
några principiella invändningar mot en inskränkning i den grupp
lagöverträdare som kan särbehandlas. Utskottet ifrågasätter
emellertid om den valda terminologin på ett tillräckligt tydligt
sätt pekar ut de lagöverträdare som kan ifrågakomma för
särbehandling, och utskottet anser att också andra lösningar,
t.ex. sådana som anges i motionerna So41 och So42, bör
övervägas.
Justitieutskottet har berett socialutskottet tillfälle att
yttra sig över proposition 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård
m.m. samt de motioner som väckts med anledning av propositionen.
Socialutskottet har också beretts tillfälle att yttra sig över
vissa motioner, som väckts under de allmänna motionstiderna 1990
och 1991.
Socialutskottet begränsar sitt yttrande till frågor som
justitieutskottet särskilt önskar få belysta och motionerna
1990/91:Ju13 yrkandena 3--4, 1990/91:Ju14 yrkandena 1 och 3--5,
1990/91:Ju17 yrkandena 1--3 samt två motionsyrkanden, som
socialutskottet tidigare överlämnat till justitieutskottet,
nämligen motion 1990/91:So500 yrkandena 2 och 3.
Socialutskottet
Begreppet allvarlig psykisk störning
Gällande bestämmelser
Regler om psykiatrisk vård oberoende av samtycke finns för
närvarande i lagen (1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV). Lagen anger bl.a. under
vilka förutsättningar tvångsvård får ges på grund av psykisk
sjukdom och därmed jämställd psykisk abnormitet. Den reglerar
även vården av psykiskt störda lagöverträdare som av domstol har
överlämnats till sluten psykiatrisk vård.
De tillstånd som motiverar vård enligt LSPV anges i 1 §. Där
anknyts frågan om lagens tillämplighet till dels en
generalindikation, som har avseende på sjukdomsbilden, dels fem
olika specialindikationer. Enligt generalindikationen får den
som lider av psykisk sjukdom, oberoende av eget samtycke,
beredas sluten psykiatrisk vård med stöd av LSPV, om sådan vård
är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och
grad. Med art avses den typ av sjukdom som föreligger och med
grad omfattningen av det ingrepp i personligheten som sjukdomen
har förorsakat. I LSPV används begreppet psykisk sjukdom som
samlingsbeteckning för alla sjukdomar med psykiska symtom
oavsett orsaker, alltså såväl psykoser och neuroser som
insufficienstillstånd av olika slag. Med psykisk sjukdom
jämställs psykisk abnormitet, som inte är att hänföra till
psykisk sjukdom eller utgörs av hämning i förståndsutvecklingen.
I propositionen med förslag till LSPV anförde föredragande
statsrådet (prop. 1966:53 s. 163) att begreppet psykisk
abnormitet borde tolkas så att det förutom psykopati även
innefattar defekter och invalidtillstånd efter olika slag av
hjärnsjukdomar eller hjärnskador, där förändringar i
personligheten ofta dominerar bilden. Tvångsintagning för de
abnormas del skulle inskränkas till svårare fall.
Avsikten med specialindikationerna är bl.a. att ge en
beskrivning av hur de i generalindikationen angivna psykiska
tillstånden skall yttra sig för att en tvångsvis meddelad vård
skall kunna komma till stånd. Indikationerna skall föreligga
till följd av sjukdomen, och i det enskilda fallet kan flera av
specialindikationerna föreligga samtidigt.
Specialindikationerna utgörs av en medicinsk och fyra sociala;
farlighetsindikationen, hjälplöshetsindikationen,
störandeindikationen och kriminalindikationen. Intagning
för sluten psykiatrisk vård med åberopande av
kriminalindikationen (dvs. farlighet för annans egendom eller
annat av lagstiftningen skyddat intresse än någons personliga
säkerhet eller hälsa) kan ske bara efter beslut av domstol
enligt 31 kap. 3 § brottsbalken (BrB), medan intagning med
åberopande av övriga specialindikationer får ske även i
administrativ ordning med stöd av vårdintyg.
Lagöverträdare med psykiska avvikelser särbehandlas i olika
avseenden. De särskilda bestämmelserna i brottsbalken om den
straffrättsliga behandlingen av de psykiskt störda
lagöverträdarna innebär bl.a. följande. För brott som en person
har begått under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller
någon annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den
måste anses jämställd med sinnessjukdom (jämställdhetsbegreppet)
får rätten, enligt 30 kap. 6 § första stycket, inte döma
till någon annan påföljd än överlämnande till särskild vård,
böter eller skyddstillsyn. Föreskriften i 29 kap. 3 § första
stycket 2. innebär att det såsom förmildrande omständigheter
vid bedömningen av straffvärdet skall, vid sidan av vad som är
föreskrivet för vissa fall, särskilt beaktas om den tilltalade
till följd av bl.a. själslig abnormitet haft starkt nedsatt
förmåga att kontrollera sitt handlande. I 31 kap. 3 §
föreskrivs att rätten får förordna att den som begått en
brottslig gärning skall överlämnas till sluten psykiatrisk vård
eller vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda. Den
grundläggande förutsättningen är att den dömde, enligt vad som
framgår av föreskriven medicinsk utredning, kan beredas vård med
stöd av LSPV eller vård i specialsjukhus med stöd av 35 § 1967
års omsorgslag och att rätten finner behov av sådan vård
föreligga. Om gärningen inte har begåtts under inflytande av
sinnessjukdom, sinnesslöhet eller någon annan själslig
abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd
med sinnessjukdom, får emellertid ett förordnande om
överlämnande till vård meddelas bara om det finns särskilda skäl
till det. I 36 kap. 13 § finns en regel om i vilken
utsträckning rätten får besluta om särskild rättsverkan till
följd av ett brott, som någon har begått under inflytande av
sådan själslig abnormitet som avses i 30 kap. 6 § BrB.
Begreppet psykisk sjukdom i LSPV är vidare än begreppet
sinnessjukdom i brottsbalken, och en psykisk abnormitet enligt
LSPV kan föreligga även om den inte utgör en själslig abnormitet
av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med
sinnessjukdom enligt brottsbalken.
Propositionen
I propositionen föreslås en ny lagstiftning om psykiatrisk
tvångsvård, som skall ersätta LSPV. Vårdlagstiftningen föreslås
uppdelad på en lag om psykiatrisk tvångsvård (den allmänna
regleringen) och en lag om rättspsykiatrisk vård (regleringen av
tvångsvården för lagöverträdare). Vidare föreslås ändringar
bl.a. i brottsbalkens påföljdsregler för psykiskt störda
lagöverträdare.
Enligt förslaget skall villkoren för tvångsvård utformas med
sikte på att sådan vård skall begränsas till vad som är
oundgängligen nödvändigt. Tre förutsättningar skall, enligt den
föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård, samtidigt vara
uppfyllda. En första förutsättning skall vara att patienten
lider av en allvarlig psykisk störning (punkt 1 i 3 § första
stycket). Vidare skall krävas att patienten, på grund av sitt
psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt,
har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som inte kan
tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på
en sjukvårdsinrättning (punkt 2). Ytterligare skall fordras att
patienten motsätter sig vården eller att han på grund av sitt
psykiska tillstånd uppenbart saknar förmåga att ge uttryck för
ett grundat ställningstagande i fråga om behovet av vård genom
intagning (punkt 3). Vid bedömningen av patientens behov av
psykiatrisk vård skall även beaktas om han, till följd av sin
psykiska störning, är farlig för annans personliga säkerhet
eller fysiska eller psykiska hälsa, anges det i propositionen.
Den straffrättsliga särregleringen i brottsbalken för
psykiskt störda lagöverträdare skall även i fortsättningen
innehålla en möjlighet att sätta ned straffet. Vidare skall
fängelse liksom nu i vissa fall vara uteslutet som påföljd. Den
som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk
störning skall sålunda inte få dömas till fängelse. Denna
begränsning av möjligheten att döma till fängelse är mindre än
den som nu gäller. Regleringen föreslås bli anpassad till nutida
terminologi inom psykiatrin. Begreppen sinnessjukdom och
sinnesslöhet, liksom det s.k. jämställdhetsbegreppet, ersätts
med samma begrepp som i lagstiftningen om psykiatrisk
tvångsvård, dvs. allvarlig psykisk störning. Detta medför en
viss begränsning av den grupp som omfattas av den
straffrättsliga särregleringen. Det nuvarande kravet på
orsakssamband -- s.k. kausalsamband -- mellan brottet och den
psykiska störningen behålls i regleringen för vissa situationer
men avskaffas för andra.
Den föreslagna nya lagen om rättspsykiatrisk vård gäller
den som efter beslut av domstol skall ges rättspsykiatrisk vård,
den som är anhållen, häktad eller intagen på en enhet för
rättspsykiatrisk undersökning eller den som är intagen i eller
skall förpassas till kriminalvårdsanstalt. Om den som lider av
en allvarlig psykisk störning har begått ett brott, för vilket
påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter, skall domstolen
enligt 31 kap. 3 § första stycket BrB få överlämna honom till
psykiatrisk tvångsvård som påföljd för brottet (rättspsykiatrisk
vård). En förutsättning är att det med hänsyn till den
tilltalades psykiska tillstånd och personliga förhållanden i
övrigt är påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning
för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och
annat tvång. Om den som är anhållen, häktad eller intagen i
kriminalvårdsanstalt m.m. lider av en allvarlig psykisk
störning, får han enligt förslaget ges psykiatrisk tvångsvård
under vissa angivna förutsättningar.
Motionerna
I motion 1990/91:Ju13 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
hemställs om tillkännagivanden dels om psykisk störning
(yrkande 3), dels om specifika indikationer som definierar
vad som anses vara psykisk sjukdom av en grad som kräver
rättspsykiatrisk vård (yrkande 4). Motionärerna vill mönstra
ut begreppet psykiskt störda när det gäller rättspsykiatrisk
vård. De anser att sådan vård skall komma i fråga för personer,
som lider av en klar och väldefinierad psykisk sjukdom, medan
övriga skall behandlas av kriminalvården. Detta är också viktigt
för att ytterligare markera gränserna till exempelvis psykiskt
utvecklingsstörda. Motionärerna vill ha klara indikationer för
vad som skall anses som psykisk sjukdom av en grad, som kräver
rättspsykiatrisk vård. (Motiveringen finns i motion
1990/91:So32.)
I motion 1990/91:Ju14 av Hans Göran Franck m.fl. (s) yrkas
att riksdagen beslutar jämka i propositionens förslag i enlighet
med vad som angetts i punkt 1 i motionen (yrkande 1).
Motionärerna anser att propositionen innehåller flera positiva
ändringsförslag, bl.a. att begreppen sinnessjukdom och
sinnesslöhet ersätts av det objektiva uttrycket psykisk
störning. Vissa propositionsförslag bör dock jämkas, anför
motionärerna. De påpekar att antalet psykiskt sjuka som skall
kunna dömas till rättspsykiatrisk vård kommer att avsevärt
begränsas genom att jämställdhetsbegreppet avskaffas. För ett
demokratiskt och humant samhälle är det mycket viktigt att
psykiskt sjuka människor, som begått brott, kan lämnas över till
mentalsjukvården i stället för att sättas i fängelse, anförs det
i motionen.
I motion 1990/91:Ju17 av Britta Bjelle m.fl. (fp)
hemställs att riksdagen beslutar dels att förslagen till
ändringar i brottsbalken 29 kap. 3 §, 30 kap. 6 § och 36 kap. 13
§ justeras så att termerna själslig abnormitet (BrB 29:3) samt
sinnessjukdom och sinnesslöhet (BrB 30:6 och 36:13) behålls,
medan begreppet annan själslig abnormitet av så djupgående
natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom
utmönstras ur BrB 30:6 och 36:13 (yrkande 1), dels att
övriga förslag till ändringar i brottsbalken justeras i enlighet
med denna terminologi (yrkande 2), dels att övrig lagtext
justeras i konsekvens härmed (yrkande 3). Motionärerna är
positiva till att avföra jämställdhetsbegreppet från
brottsbalkens undantagsregler om psykiskt störda lagöverträdare.
Som propositionen utformats, med ett byte av terminologi till
allvarlig psykisk störning, riskerar denna viktiga förändring
att komma bort, anförs det. I stället förordar motionärerna att
man -- under en övergångsperiod -- behåller termerna
sinnessjukdom och sinnesslöhet i brottsbalken, samtidigt som
jämställdhetsbegreppet utmönstras. (Motiveringen återfinns i
motion 1990/91:So41.)
I en motion som remitterats till socialutskottet, nämligen
1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c), yrkas att riksdagen
beslutar om en ändring av förslaget till lag om psykiatrisk
tvångsvård så till vida att begreppet allvarlig psykisk störning
kompletteras med specialindikationer. Motionärerna befarar att
begreppet allvarlig psykisk störning kan komma att få en vidare
betydelse än begreppet psykisk sjukdom och att lagförslaget i
denna del kan innebära ett steg tillbaka när det gäller
attityderna till psykiskt sjuka. De yttre konsekvenserna av
sjukdomen bör specificeras, menar motionärerna. I motionen
hänvisas även till de regler som skall gälla för dem som
överlämnas till rättspsykiatrisk vård av domstol. Det påpekas
att den krets som föreslås kunna omfattas av den straffrättsliga
särregleringen kommer att bli snävare. Förslaget är enligt
motionärerna rimligt om begreppet allvarlig psykisk störning
förtydligas och preciseras på sätt motionärerna föreslagit när
det gäller den allmänna regleringen.
Föredragande statsrådet i socialdepartementet delar
socialberedningens principiella inställning att det är viktigt
att slå vakt om en helhetssyn på patienten och att ta fasta på
att psykiska störningar numera i regel anses kunna återföras på
såväl biologiska som psykologiska och sociala faktorer, vilka
ofta samspelar och förstärker varandra (SOU 1984:64 Psykiatrin,
tvånget och rättssäkerheten). Föredraganden anser det vidare
betydelsefullt att anpassa begreppsbildningen till ett modernt
synsätt, grundat på ökade kunskaper om orsakerna till uppkomsten
av psykisk ohälsa. Hon gör sammanfattningsvis den bedömningen
att begreppet allvarlig psykisk störning bör kunna ersätta
psykisk sjukdom och jämställd psykisk abnormitet utan att några
risker uppkommer i rättssäkerhetsavseende. Begreppsförändringen
i och för sig bör inte heller ge upphov till farhågor för en
ökad användning av tvång. Föredraganden framhåller att
bedömningen av om en psykisk störning är allvarlig måste ske
utifrån både störningens art och dess grad. En sammanvägning får
göras i varje särskilt fall av arten av störningen och de symtom
och yttringar i övrigt som belyser graden av störningen. Den
psykiatriska tvångsvården skall inriktas på patientens eget
behov av behandling och omvårdnad. Bedömningen av vårdbehovet
skall i grunden utgå från riskerna för patientens liv eller
hälsa men däremot inte från hur den psykiska störningen tar sig
uttryck. Föredraganden hyser inte heller några allvarliga
farhågor för att en lagreglering utan specialindikationer skall
leda till att förutsättningarna för tvångsintagning utvidgas vid
praktisk tillämpning.
Föredragande statsrådet i justitiedepartementet anser att
den begreppsbildning som är avsedd att användas i den nya
lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård är väl ägnad att läggas
till grund också för den straffrättsliga regleringen. De
förändringar i förhållande till gällande rätt som en sådan
anpassning innebär är också från saklig synpunkt motiverade,
anför hon. Det påpekas att begreppet allvarlig psykisk störning
är avsett att ha en något snävare betydelse än det nuvarande
begreppet psykisk sjukdom enligt LSPV. I förhållande till
uttrycket sinnessjukdom i brottsbalken har emellertid det nya
begreppet en något vidare innebörd. En viktig konsekvens av att
en ny terminologi införs är att jämställdhetsbegreppet kan
avskaffas. Det står därvid klart att en del av de fall som
åtminstone tidigare i rättstillämpningen har kommit att omfattas
av jämställdhetsbegreppet inte kommer att falla in under det nya
uttrycket allvarlig psykisk störning, anförs det.
Utskottets bedömning
Synen på psykiska sjukdomar har förändrats under senare år.
Nya kunskaper har tillförts om orsakerna till psykisk ohälsa.
Hittills använda begrepp framstår som delvis otidsenliga.
Begreppet allvarlig psykisk störning skall enligt det
framlagda förslaget ersätta begreppen psykisk sjukdom och
jämställd psykisk abnormitet i LSPV. Begreppet skall också träda
i stället för begreppen sinnessjukdom och sinnesslöhet samt det
s.k. jämställdhetsbegreppet i brottsbalken. Bedömningen av om en
psykisk störning är allvarlig måste ske utifrån både störningens
art och dess grad, sägs det i propositionen. Socialutskottet
delar denna inställning liksom att bedömningen av vårdbehovet
framför allt skall utgå från riskerna för patientens liv eller
hälsa om vård inte kommer till stånd.
Utskottet vill framhålla att begreppet allvarlig psykisk
störning är avsett vara något snävare än det nuvarande begreppet
psykisk sjukdom i LSPV. Införandet av begreppet och avskaffandet
av jämställdhetsbegreppet i brottsbalken avses sålunda leda till
en viss begränsning av den grupp som omfattas av den
straffrättsliga särregleringen, vilket socialutskottet
tillstyrker.
När det gäller det rekvisit som avser det psykiska tillståndet
hos en person är det enligt utskottet en stor fördel att samma
kriterium enligt förslaget gäller för överlämnande till
psykiatrisk tvångsvård enligt brottsbalken som för intagning
till sådan vård med stöd av vårdintyg och att den nuvarande
bristande överensstämmelsen mellan den straffrättsliga
regleringen och den administrativa vårdlagstiftningen undanröjs.
Frågan om vilka psykiska tillstånd som skall kunna föranleda
tvångsvård kan givetvis inte på ett uttömmande sätt anges i
lagtexten. Enligt propositionen bör socialberedningens
redovisning av de psykiska tillstånd som bör kunna föranleda
tvångsvård tjäna till vägledning härvidlag. Utskottet anser att
det är angeläget att tillämpningen av lagstiftningen leder till
att den avsedda begränsningen kommer till stånd. Utskottet
förutsätter att socialstyrelsen som ett led i sin
tillsynsverksamhet följer tillämpningen av den nya
lagstiftningen. Utskottet anser att det för den medicinska
bedömningen kan finnas behov av ytterligare vägledning från
socialstyrelsen. Utskottet förutsätter att styrelsen beaktar
detta. Vägledande anvisningar får givetvis betydelse också för
den närmare avgränsningen av de fall som skall omfattas av den
straffrättsliga särregleringen. Härigenom skapas goda
förutsättningar för enhetliga bedömningar i dessa frågor enligt
utskottet.
Med det anförda anser socialutskottet att den i propositionen
föreslagna begreppsbildningen kan läggas till grund för den nya
lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård och om den
straffrättsliga behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare.
Utskottet föreslår sålunda att motionerna Ju13 (v) yrkandena 3
och 4, Ju14 (s) yrkande 1 samt Ju17 (fp) yrkandena 1--3
avstyrks.
Särskild utskrivningsprövning
Gällande bestämmelser
Enligt LSPV åligger det överläkaren att kontinuerligt
pröva om det fortfarande finns förutsättningar för tvångsmässig
vård. Patienten skall omedelbart skrivas ut, om hans tillstånd
eller förutsättningarna i något annat avseende ändras, så att
han inte längre kan beredas vård med stöd av lagen. Fortsatt
vård enligt LSPV kan ges patienten på en annan specialindikation
än den som utgjorde grund för intagningsbeslutet. Behovet av
samhällsskydd -- som det kommer till uttryck i
vårdförutsättningarna -- skall beaktas vid varje
utskrivningsprövning. Nuvarande ordning innebär vidare att det
är utskrivningsnämnden och inte överläkaren, som har att besluta
om utskrivning av olika kategorier av patienter, som har begått
brott. Prövningen omfattar bl.a. alla patienter -- oavsett
brottets karaktär -- som av domstol har överlämnats till sluten
psykiatrisk vård enligt LSPV som brottspåföljd. Överläkaren
skall, när han anser att vården skall upphöra i dessa fall,
genast anmäla detta hos nämnden.
Propositionen
Den föreslagna lagen om rättspsykiatrisk vård reglerar
vården bl.a. för dem som efter beslut av domstol skall ges
rättspsykiatrisk vård. Enligt den föreslagna nya bestämmelsen i
31 kap. 3 § första stycket BrB gäller som tidigare nämnts
följande. Om den som lider av en allvarlig psykisk störning har
begått ett brott, för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna
vid böter, får rätten överlämna honom till rättspsykiatrisk
vård. En förutsättning är att det med hänsyn till den
tilltalades psykiska tillstånd och personliga förhållanden i
övrigt är påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning
för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och
annat tvång. Det är enligt propositionsförslaget fråga om två
olika fall. Den ena kategorin utgörs av de fall där regleringen
av det rättsliga förfarandet vid vården i princip inte är avsedd
att skilja sig från vad som gäller enligt förslaget till lag om
psykiatrisk tvångsvård. Den andra kategorin utgörs av de fall
där den rättspsykiatriska vården, enligt 31 kap. 3 § andra
stycket BrB, förenas med särskild utskrivningsprövning. Här
avses de fall där brottet har begåtts under påverkan av en
allvarlig psykisk störning och där det till följd av den
psykiska störningen finns risk för att lagöverträdaren
återfaller i brottslighet, som är av allvarligt slag.
Beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård som
brottspåföljd utan särskild utskrivningsprövning skall,
bl.a. i fråga om vårdens upphörande, samma förfarande gälla som
enligt den föreslagna allmänna regleringen av psykiatrisk
tvångsvård. Enligt denna gäller att tvångsvård, efter beslut av
länsrätten första gången, får pågå under högst fyra månader från
dagen för beslutet om intagning och att länsrätten därefter får
lämna medgivande till tvångsvård för högst sex månader åt
gången. Vården skall upphöra när det inte längre finns
förutsättningar för psykiatrisk tvångsvård, och frågan om
tvångsvårdens upphörande skall övervägas fortlöpande. Vården
skall sålunda upphöra, om patienten inte längre lider av en
allvarlig psykisk störning eller det inte längre, med hänsyn
till hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i
övrigt, är påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning
för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och
annat tvång. Chefsöverläkaren får fatta beslut om utskrivning.
Om vården däremot har förenats med särskild
utskrivningsprövning föreslås gälla att vården skall upphöra,
så snart det inte längre till följd av den psykiska störning hos
patienten som föranlett beslutet om särskild
utskrivningsprövning finns risk för att denne återfaller i
brottslighet, som är av allvarligt slag, och det inte heller
annars, med hänsyn till hans psykiska tillstånd och personliga
förhållanden i övrigt, är påkallat att han är intagen på en
sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med
frihetsberövande och annat tvång. Frågan om utskrivning prövas
av länsrätten efter anmälan av chefsöverläkaren senast inom fyra
månader och därefter inom var sjätte månad. Om det behövs skall
länsrätten muntligen höra en lämplig sakkunnig och, om det inte
är uppenbart obehövligt, ge åklagare tillfälle att yttra sig.
Åklagaren ges befogenhet att överklaga ett beslut om att
rättspsykiatrisk vård, som är förenad med särskild
utskrivningsprövning, skall upphöra.
Har vården förenats med särskild utskrivningsprövning, prövas
även frågan om tillstånd att vistas utanför
sjukvårdsinrättningen av länsrätten. Vid sin prövning skall
länsrätten särskilt beakta arten av den brottslighet som
föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning, risken för
återfall i brottslighet och verkan av den vård och behandling
som patienten genomgått. Vederbörande åklagare ges tillfälle att
yttra sig i tillståndsfrågan, om det inte är uppenbart
obehövligt. Åklagaren ges också befogenhet att överklaga
länsrättens beslut.
Motionen
I motion 1990/91Ju14 av Hans Göran Franck m.fl. (s)
hemställs att riksdagen beslutar att jämka i propositionens
förslag i enlighet med punkt 4 i motionen (yrkande 4).
Motionärerna hänvisar till förslaget om särskild
utskrivningsprövning och menar att den riskbedömning som
brottmålsdomstolen skall göra i praktiken måste vara närmast
ogörlig. Därtill kommer att domstolen inte har underlag för att
uppskatta riskerna, med hänsyn till de förändringar som den
medicinska behandlingen kan medföra.
Förslaget om särskild utskrivningsprövning motiveras av att
det i de fall där skyddsintressena gör sig särskilt gällande bör
finnas garantier för att utskrivningsprövningen vilar på ett så
allsidigt beslutsunderlag som möjligt, att det sker en enhetlig
tillämpning och att prövningen görs av en särskild, kvalificerad
instans, anförs det i propositionens bilaga 2.
Skyddsaspekterna måste noga beaktas i de fall där det finns en
beaktansvärd risk för att patienten på nytt gör sig skyldig till
brott. Bedömningar av detta slag är emellertid vanskliga att
göra, och det är väsentligt att det här sker en grannlaga
prövning efter noggranna kriterier, anförs det vidare.
Ställningstagandet till frågan om det är påkallat med särskild
utskrivningsprövning skall ske i samband med beslutet om att
överlämna lagöverträdaren till psykiatrisk tvångsvård.
Brottmålsdomstolen skall enligt förslaget göra bedömningen av om
det, med hänsyn till risken för återfall i brott, är påkallat
att vården förenas med ett sådant prövningsförfarande. Enligt
föredragandens mening är detta en från saklig synpunkt lämplig
ordning med hänsyn till den allsidiga utredning till stöd för
bedömningen av risken för återfall i brott som i allmänhet
föreligger i ett brottmål.
När det gäller frågan vid vilka brott särskild
utskrivningsprövning bör få ske, anser föredraganden att
skyddsaspekterna i allmänhet är särskilt framträdande vid risk
för våldsbrott. Även när riskbedömningen avser annan allvarlig
brottslighet kan emellertid särskild utskrivningsprövning vara
befogad. Någon begränsning av brott till visst slag bör därför
enligt propositionen inte införas. Det betonas i
specialmotiveringen att kravet på att det skall vara fråga om
brottslighet som är av allvarligt slag innebär att det skall ske
en samlad bedömning, där inte bara enskilda gärningar utan även
den totala omfattningen av brotten och sambandet mellan dessa
får vägas in.
Vad som är avgörande vid själva utskrivningsprövningen är om
patienten fortfarande lider av den psykiska störning som
föranlett beslutet om utskrivningsprövning och att det till
följd av denna finns en risk för återfall i brottslighet av
allvarligt slag. Något uttryckligt krav på att störningen
fortfarande skall bedömas som allvarlig har däremot inte
föreskrivits. I praktiken torde emellertid den psykiska
störningen regelmässigt vara att anse som allvarlig, om det till
följd av denna föreligger en sådan återfallsrisk som förutsätts
för fortsatt vård, anges det i propositionens bilaga 1. Även
om det inte föreligger en sådan återfallsrisk kan det anses vara
påkallat att patienten fortfarande skall vara intagen på en
sjukvårdsinrättning för psykiatrisk tvångsvård. Inte heller här
gäller något uttryckligt krav att vården skall upphöra, om
patienten inte längre lider av en allvarlig psykisk störning.
Utskottets bedömning
Utskottet delar uppfattningen att det beträffande vissa
patienter finns skäl att särskilt beakta omgivningens behov av
skydd. Detta gäller framför allt när en lagöverträdare har
begått brott som utgör fara för någon annans liv eller säkerhet.
Brottmålsdomstolen skall enligt propositionens förslag besluta
i frågan om vården skall förenas med en särskild
domstolsprövning, dvs. en särskild utskrivningsprövning.
Avgörandet grundar sig på en bedömning av medicinsk karaktär men
också på en bedömning av sannolikheten för att lagöverträdaren
på nytt kommer i en situation av det slag han befann sig i när
han begick brottet. Socialutskottet delar uppfattningen att det
är lämpligt att brottmålsdomstolen skall fatta beslut om
särskild utskrivningsprövning skall gälla i ett visst fall. I
brottmålet finns nämligen oftast en utredning att lägga till
grund för en bedömning av återfallsrisken.
Utskrivningsprövningen kommer enligt förslaget att ligga på
länsrätten som första instans. Föredraganden anser att
prövningen utgör en tillfredsställande avvägning mellan de rent
medicinska förutsättningarna för att ge psykiatrisk tvångsvård
och de starka skyddsintressen som kan göra sig gällande i dessa
fall. Utskottet instämmer även i denna uppfattning. Mot bakgrund
av vad som sägs i motionen finns det enligt utskottet anledning
att påpeka att rätten vid utskrivningsprövningen självfallet
måste beakta de förändringar som den medicinska behandlingen kan
ha medfört.
Med det anförda föreslår socialutskottet att motion Ju14 (s)
yrkande 4 avstyrks.
Psykiskt utvecklingsstörda
Gällande bestämmelser
Enligt 31 kap. 3 § BrB får, som tidigare nämnts, den som
har begått en brottslig gärning, och som med stöd av 35 § 1967
års omsorgslag kan beredas vård i specialsjukhus, överlämnas
till vård av detta slag, om rätten finner att behov av sådan
vård föreligger. Om gärningen inte har begåtts under inflytande
av sinnesslöhet får överlämnande ske bara om det finns särskilda
skäl till det. I 35 § 1967 års omsorgslag anges att den som
är psykiskt utvecklingsstörd, och som har fyllt 15 år, oberoende
av samtycke får beredas vård i vårdhem eller specialsjukhus. En
förutsättning är att vården är oundgängligen påkallad med hänsyn
till utvecklingsstörningens grad och till att vissa
specialindikationer är uppfyllda.
1967 års omsorgslag ersattes 1986 av 1985 års omsorgslag. Den
senare innehåller inte några regler om vård i specialsjukhus
motsvarande reglerna i 35 § i 1967 års lag. Den bygger i stället
på att kvarvarande vårdhem och specialsjukhus för psykiskt
utvecklingsstörda avvecklas. De särskilda omsorgerna ges endast
på den utvecklingsstördes egen begäran. Om han är ur stånd att
avge en bindande viljeförklaring, skall omsorger kunna ges på
begäran av vårdnadshavare, förmyndare, god man eller förvaltare.
Genom övergångsregleringen till den nya omsorgslagen, dvs. den
samtidigt tillkomna införandelagen, gäller dock fortfarande
vissa delar av 1967 års omsorgslag, bl.a. bestämmelserna om
specialsjukhus i 35 §. Nyintagning i specialsjukhus eller i
vårdhem för vuxna får emellertid ske bara om det finns
synnerliga skäl. Som exempel på synnerliga skäl pekade
föredragande statsrådet i specialmotiveringen på att den
psykiskt utvecklingsstörde är föremål för lagföring (prop.
1984/85:176 s. 83).
Propositionen
Den nuvarande möjligheten att överlämna en lagöverträdare, som
är psykiskt utvecklingsstörd, till vård enligt 1967 års
omsorgslag i specialsjukhus föreslås bli avskaffad.
Åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken skall få
ges om vård i specialsjukhus eller i vårdhem för vuxna enligt 35
§ 1967 års omsorgslag, eller särskilda omsorger enligt 1985 års
omsorgslag, kommer till stånd. En förutsättning skall enligt
förslaget liksom nu vara att något väsentligt allmänt eller
enskilt intresse inte åsidosätts.
Motionerna
I motion 1990/91:Ju14 av Hans Göran Franck m.fl. (s) yrkas
att riksdagen beslutar jämka i propositionens förslag i enlighet
med vad som anges i punkt 3 i motionen (yrkande 3).
Motionärerna påpekar att möjligheten för en domstol att
överlämna en psykiskt utvecklingsstörd person till vård i
specialsjukhus skall försvinna, trots lagrådets invändning
härom.
I motion 1990/91:So500 av Rosa Östh m.fl (c) hemställs om
tillkännagivanden dels om vikten av att psykiskt
utvecklingsstörda, som blir föremål för domstolsöverlämnande
tills vidare vårdas enligt 35 § omsorgslagen (yrkande 2),
dels om behovet av en översyn av vården av psykiskt
utvecklingsstörda i syfte att få ett bättre omhändertagande
(yrkande 3). Psykiskt utvecklingsstörda som blir föremål för
åtal är enligt motionärerna en grupp vars intressen inte alls
har bevakats i propositionen. Förslaget innebär att dessa
personer, i stället för att kunna överlämnas till vård enligt
omsorgslagen, skall kunna överlämnas till rättspsykiatrisk vård,
där deras speciella vårdbehov inte kan tillgodoses. För att på
längre sikt få till stånd ett bättre omhändertagande för dessa
personer bör frågan bli föremål för en särskild översyn, anser
motionärerna. (Motionsyrkandena har överlämnats till
justitieutskottet från socialutskottet.)
Det underlag som nu finns för en samlad bedömning av behovet
av övergångsreglerna i införandelagen om tvångsvård ger, enligt
föredragande statsrådet i socialdepartementet, inte vid
handen att dessa övergångsregler nu kan avskaffas till följd av
den nya psykiatriska vårdlagstiftningen. I oktober 1990 fanns
det 111 personer intagna på vårdhem eller specialsjukhus med
stöd av 35 § 1967 års omsorgslag. Antalet väntas dock minska
betydligt. Den tidigare angivna inriktningen att upphäva
tvångsbestämmelserna ligger fast. Socialstyrelsen bör ges i
uppdrag att särskilt följa tillämpningen av övergångsreglerna om
tvångsvård av psykiskt utvecklingsstörda och senast inom två år
redovisa gjorda erfarenheter. Frågan om upphävande av
tvångsbestämmelserna bör därefter ånyo prövas, anförs det i
propositionen.
Under begreppet psykisk störning i den föreslagna nya
lagstiftningen faller också psykisk utvecklingsstörning.
Begreppet allvarlig psykisk störning innefattar därvid sådana
kvalificerade former av psykisk utvecklingsstörning som enligt
nuvarande terminologi betecknas som sinnesslöhet. De grupper som
faller under 1985 års omsorgslag kommer enligt förslaget att
omfattas av den särskilda straffrättsliga regleringen för
psykiskt störda lagöverträdare. I vissa fall skall således
fängelse inte heller i fortsättningen få ådömas en
lagöverträdare, som lider av t.ex. en psykisk
utvecklingsstörning. Även i andra, mindre kvalificerade, fall av
psykisk utvecklingsstörning bör fängelse användas med stor
försiktighet, anförs det i propositionen.
Sedan år 1975 har årligen endast ett fåtal personer -- som
högst tolv personer år 1980 -- överlämnats till vård i
specialsjukhus med stöd av 31 kap. 3 § BrB, påpekas det i
propositionen.
I lagrådsremissen uttalades att i de sällsynta fall när en
psykiskt utvecklingsstörd gör sig skyldig till t.ex. ett grovt
våldsbrott, denne i allmänhet också lider av en psykisk
störning, som kräver psykiatrisk behandling. Det hänvisades
också till den föreslagna möjligheten att överlämna
lagöverträdare till rättspsykiatrisk vård med särskild
utskrivningsprövning. Denna möjlighet ger utrymme för att döma
också psykiskt utvecklingsstörda till sådan påföljd. Det är dock
inte avsett att psykisk utvecklingsstörning och andra
intellektuella funktionsnedsättningar, som inte kan sägas
medföra ett psykiatriskt vårdbehov, skall utgöra grund för ett
överlämnande till tvångsvård, anförs det.
Lagrådet förordar att möjligheten för domstol att
överlämna till vård i specialsjukhus bibehålls så länge denna
vårdform kvarstår. Lagrådet anser att ett förlitande enbart på
möjligheten att överlämna psykiskt utvecklingsstörda till
rättspsykiatrisk vård kan leda till svårigheter i
rättstillämpningen. Enligt lagrådet skulle domstolen, till följd
av diagnostiska problem, i ett enskilt fall kunna hamna i den
situationen att den psykiska utvecklingsstörningen inte skulle
kunna föranleda överlämnande till särskild vård, trots att
utvecklingsstörningen var allvarlig och framstod som kausal till
gärningen. För överlämnande måste nämligen påvisas att
lagöverträdaren, utöver en manifesterad psykisk
utvecklingsstörning, lider av en annan psykisk störning som
kräver vård. Vidare erinrar lagrådet om att det som skäl för att
underlåta åtal anges att bl.a. vård i specialsjukhus eller i
vårdhem för vuxna kommer till stånd. Det synes lagrådet sakligt
omotiverat att en åtgärd, som kan åberopas som skäl för
åtalsunderlåtelse, inte står till buds vid domstolens
påföljdsval.
Inriktningen mot att upphäva tvångsregleringen i
omsorgslagstiftningen ligger fast, konstaterar i propositionen
föredragande statsrådet i justitiedepartementet. Mot denna
bakgrund bör man ta till vara de möjligheter som kan finnas att
nu avskaffa påföljden överlämnande till vård i specialsjukhus
för psykiskt utvecklingsstörda. Hon hänvisar också till
möjligheten att tillämpa påföljden rättspsykiatrisk vård på de
lagöverträdare som är psykiskt utvecklingsstörda. Det speciella
problem i ett enskilt fall som lagrådet tar upp är enligt
föredraganden av extrem undantagskaraktär, om det ens kan tänkas
uppstå i rättstillämpningen. Till detta kommer möjligheterna att
fortfarande tillämpa den administrativa tvångsregleringen med
stöd av införandelagen. Föredraganden har sålunda inte funnit
tillräckliga skäl att ändra sitt ställningstagande att
ifrågavarande påföljd bör avskaffas.
Utskottets bedömning
Målet för omsorgerna om de psykiskt utvecklingsstörda är
normalisering och integrering. Vårdhemmen och specialsjukhusen
för psykiskt utvecklingsstörda skall efter hand avvecklas (se
SoU 1984/85:27, rskr. 386). Denna inriktning av omsorgerna bör
enligt den nu aktuella propositionen ligga fast.
De grupper som faller under 1985 års omsorgslag kommer enligt
propositionen i regel att omfattas av den särskilda
straffrättsliga regleringen för psykiskt störda lagöverträdare.
En lagöverträdare, som lider av en psykisk utvecklingsstörning
av kvalificerat slag, skall sålunda inte kunna dömas till
fängelse. Avsikten är inte, enligt vad som anförs i
propositionen, att en psykiskt utvecklingsstörd, som inte har
ett psykiatriskt vårdbehov, skall kunna överlämnas till
psykiatrisk tvångsvård. Om en utvecklingsstörd även lider av en
sådan psykisk störning som kräver psykiatrisk behandling, kan
han överlämnas till rättspsykiatrisk tvångsvård av domstolen.
Vården kan i vissa fall förenas med en särskild
utskrivningsprövning. I propositionen erinras också om att
tvångsbestämmelserna enligt lagen om införande av den nya
omsorgslagen kan tillämpas beträffande en lagöverträdare, som
lider av en psykisk utvecklingsstörning.
Utskottet anser inte att det föreligger några vägande skäl att
behålla påföljden överlämnande till särskild vård i
specialsjukhus för utvecklingsstörda i brottsbalken. Motionerna
Ju14 (s) yrkande 3 samt So500 (c) yrkandena 2 och 3 bör således
avstyrkas. Utskottet vill dock understryka vikten av att det för
psykiskt utvecklingsstörda lagöverträdare måste finnas
vårdresurser, som beaktar deras särskilda vårdbehov. Utskottet
anser det vidare angeläget att socialstyrelsen, vilket också
sägs i propositionen, får i uppdrag att följa tillämpningen av
de särskilda övergångsreglerna beträffande vissa vårdformer och
vård oberoende av samtycke. Uppdraget skall enligt propositionen
redovisas senast inom två år.
Rättspsykiatrisk undersökning eller § 7-intyg
Gällande bestämmelser
Bestämmelser om vilken utredning som skall krävas för att
någon skall kunna överlämnas till sluten psykiatrisk vård finns
i dag i lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning.
Enligt 3 § första stycket nämnda lag får en person inte
överlämnas till sluten psykiatrisk vård eller till vård i
specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda utan att en
rättspsykiatrisk undersökning har företagits i målet. Av
paragrafens andra stycke följer dock att en sådan undersökning
inte krävs, om den misstänkte redan genomgår vård eller, när det
gäller sluten psykiatrisk vård, är försöksutskriven. I sådana
fall är det tillräckligt att det finns ett utlåtande av
socialstyrelsen enligt vilket det är uppenbart att den
misstänkte kan beredas fortsatt vård.
Bestämmelser om s.k. § 7-intyg finns i 7 § lagen (1964:542)
om personundersökning i brottmål (personundersökningslagen).
Enligt första stycket nämnda paragraf och lag får rätten
förordna att en läkare skall avge läkarintyg angående en
misstänkt. Ett sådant intyg skall avfattas i enlighet med
anvisningar som meddelas av regeringen.
Enligt 7 § andra stycket nämnda lag måste ett sådant
läkarintyg som avses i första stycket inhämtas från en
psykiater, innan någon överlämnas till öppen psykiatrisk vård.
Läkarintyg fordras dock inte om det har gjorts en
rättspsykiatrisk undersökning. (Det kan noteras att
brottspåföljden överlämnande till öppen psykiatrisk vård
föreslås bli avskaffad.)
Propositionen
Regeringen föreslår i proposition 1990/91:58 en ny
lagreglering av de rättspsykiatriska undersökningarna.
Lagförslagen grundas på socialberedningens betänkande och
remissbehandlingen av detta. Ett viktigt syfte med förslaget
till ny reglering av det medicinska utredningsförfarandet vid
straffrättsliga åtgärder mot psykiskt störda är enligt
propositionen att begränsa behovet av rättspsykiatriska
undersökningar. Regleringen av undersökningsförfarandet stramas
upp i olika avseenden samtidigt som möjligheterna för
domstolarna att använda sig av andra former av medicinsk
utredning utvidgas.
För att en lagöverträdare skall få överlämnas till
rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning
skall det enligt förslaget normalt krävas att en
rättspsykiatrisk undersökning har genomförts i målet. Undantag
från detta kan man göra när den misstänkte på grund av tidigare
brottslighet redan är föremål för rättspsykiatrisk vård med
särskild utskrivningsprövning och det enligt utlåtande från
vederbörande chefsöverläkare finns medicinska förutsättningar
för att ge den misstänkte fortsatt vård.
För att en lagöverträdare skall få överlämnas till
rättspsykiatrisk vård, som inte är förenad med särskild
utskrivningsprövning, skall det enligt förslaget i propositionen
räcka med att det har inhämtats ett s.k. § 7-intyg. Ett sådant
intyg skall innehålla uttalande om de medicinska
förutsättningarna för sådan vård och avges av en rättspsykiater
eller någon annan läkare med likvärdig kompetens. Är den
misstänkte redan föremål för psykiatrisk tvångsvård, föreslås
det dock vara tillräckligt med ett utlåtande av vederbörande
chefsöverläkare i stället för som nu ett utlåtande av
socialstyrelsen. För möjligheterna att tillämpa den
straffrättsliga särregleringen i övrigt för psykiskt störda
lagöverträdare föreslås det inte gälla några särskilda formella
krav på utredningen om den misstänktes psykiska tillstånd.
Motionen
I motion 1990/91:Ju14 av Hans Göran Franck m.fl. (s)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna att förändrade föreskrifter behövs beträffande s.k. §
7-intyg enligt vad som anges i motionen (yrkande5).
Enligt motionärerna utfärdas §7-intyg ofta efter endast ett
samtal med den åtalade. En förändring av föreskrifterna för
§7-intygen behövs för att domstolen skall få ett bättre
underlag för sitt ställningstagande. Motionärerna anser också
att de rättspsykiatriska undersökningarna begränsas i alltför
stor utsträckning.
I propositionen anförs att det för domstolarnas
möjligheter att kunna korrekt tillämpa särskilda straffrättsliga
bestämmelser för psykiskt störda lagöverträdare är angeläget att
de har tillräcklig utredning om den misstänktes psykiska
tillstånd i de avseenden som har betydelse för deras bedömning.
En rättspsykiatrisk undersökning anses ge det bästa underlaget i
dessa frågor. Med hänsyn till det intrång i den misstänktes
personliga integritet och de olägenheter i övrigt som en
rättspsykiatrisk undersökning medför för denne anses det enligt
propositionen väsentligt att en sådan undersökning genomförs
bara när det är helt nödvändigt. Också intresset av att hushålla
med resurserna för den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten anses tala starkt för att
möjligheterna att använda sig av dessa undersökningar utnyttjas
restriktivt.
Föredragande statsrådet anser att det i och för sig inte finns
anledning att tro att domstolarna missbrukat befogenheten att
låta utföra rättspsykiatriska undersökningar, men syftet för
vilket en rättspsykiatrisk undersökning får utföras enligt
gällande regler är, anser föredraganden, alltför vitt.
I propositionen påpekas bl.a. att de nuvarande kraven på
utredning innebär att överlämnande till psykiatrisk tvångsvård
genom en brottmålsdom föregås av ett betydligt mera långvarigt
och ingående utredningsförfarande i medicinskt hänseende än vid
intagning för sådan vård i administrativ ordning på grund av
vårdintyg. Föredraganden anför att det kan sättas i fråga om
denna skillnad bör upprätthållas. Den nuvarande ordningen i
brottmål kan, anför föredraganden vidare, motiveras av bl.a. att
domstolen vid ett beslut om överlämnande måste ta ställning till
om brottet begåtts under inflytande av sinnessjukdom e.d. Enligt
förslaget skall det vid prövningen av förutsättningarna för att
döma till rättspsykiatrisk vård med särskild
utskrivningsprövning krävas bl.a. en bedömning av om den
tilltalade begått brottet under påverkan av en allvarlig psykisk
störning liksom av om det till följd av störningen vid tiden för
domen finns risk för att han återfaller i brott. För att
tillförsäkra domstolen tillräckligt medicinskt underlag för
denna prövning krävs det, anser föredraganden, att en
rättspsykiatrisk undersökning gjorts i målet. Undantag föreslås
dock kunna göras när den misstänkte redan genomgår
rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning,
eftersom vederbörande i dessa fall kontinuerligt är föremål för
bedömningar av det aktuella slaget. Till detta kommer, tillägger
föredraganden, att det tidigare har gjorts en rättspsykiatrisk
undersökning som domstolen kan få tillgång till. I dessa fall
bör det enligt förslaget kunna vara tillräckligt att det finns
ett utlåtande från vederbörande chefsöverläkare om den
misstänktes psykiska tillstånd.
Till följd av förslaget att ett §7-intyg skall kunna läggas
till grund för rättspsykiatrisk vård som en brottspåföljd
föreslås i propositionen också vissa ändringar i
personundersökningslagen. 7§ nämnda lag föreslås alltjämt
innehålla en bestämmelse om att rätten, när det finns skäl till
det, får förordna en läkare att avge läkarintyg angående den
misstänkte. I första stycket andra meningen har tagits in en
bestämmelse som innebär att domstolen, när den förordnar om
§7-intyg, skall ta ställning till huruvida intyget skall vara
av det kvalificerade slag som utgör tillräckligt medicinskt
underlag för att domstolen skall kunna överlämna den tilltalade
till rättspyskiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning.
Om domstolen under målets handläggning finner anledning att
undersöka om den tilltalade kan bli föremål för rättspsykiatrisk
vård men, med hänsyn till i första hand brottslighetens
karaktär, bedömer att vården inte bör förenas med särskild
utskrivningsprövning, skall domstolen enligt förslaget kunna
ange att läkaren i intyget skall uttala sig huruvida det finns
medicinska förutsättningar för att överlämna den tilltalade till
sådan vård, dvs. att den tilltalade lider av en allvarlig
psykisk störning och det med hänsyn till hans psykiska tillstånd
och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är
intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård som är
förenad med frihetsberövande och annat tvång. Endast läkare som
har kompetens att avge utlåtanden över rättspsykiatriska
undersökningar skall enligt förslaget vara behöriga att avge
sådana mer kvalificerade §7-intyg. I propositionen betonas att
intyg av detta slag inte är avsedda att användas som ett
alternativ till de normala §7-intygen. Avsikten är i stället
att de skall kunna ersätta rättspsykiatriska undersökningar i
vissa fall.
Utskottets bedömning
En rättspsykiatrisk undersökning innebär ett allvarligt
intrång i den misstänktes personliga integritet. Utskottet anser
det därför viktigt att sådana undersökningar endast genomförs
när de verkligen behövs. Utskottet vill samtidigt framhålla
betydelsen av att domstolarna får tillräckligt underlag för de
bedömningar som måste göras. Utskottet har inte något att erinra
mot att de rättspsykiatriska undersökningarna begränsas till de
situationer som föreslås i propositionen.
I propositionen föreslås att ett §7-intyg som utfärdas av en
läkare som har kompetens för att avge utlåtande över en
rättspsykiatrisk undersökning skall kunna läggas till grund för
rättspsykiatrisk vård som en brottspåföljd. Ett sådant intyg
skall enligt förslaget kunna vara tillräcklig utredning för att
någon skall kunna dömas till rättspsykiatrisk vård utan
särskild utskrivningsprövning. Utskottet konstaterar att det
intyg som avses utgör en kvalificerad form av §7-intyg som
förutsätter en betydligt mer omfattande undersökning av
patienten än de nuvarande intygen. Utskottet anser det ändå
angeläget att understryka att en §7-undersökning av det
föreslagna kvalificerade slaget måste inrymma en klinisk
bedömning av patienten.
Mot denna bakgrund föreslår utskottet att motion 1990/91:Ju14
(s) yrkande 5 avstyrks.
Stockholm den 28 mars 1991
På socialutskottets vägnar
Daniel Tarschys
Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Anita
Persson (s), Ulla Tillander (c), Ingrid Andersson (s), Per
Stenmarck (m), Johnny Ahlqvist (s), Rinaldo Karlsson (s),
Ingegerd Anderlund (s), Ingrid Hemmingsson (m), Rosa Östh (c),
Gudrun Schyman (v), Anita Stenberg (mp), Jan Andersson (s),
Sinikka Bohlin (s), förste vice talman Ingegerd Troedsson (m)
och Barbro Westerholm (fp).
Avvikande meningar
1. Ett nytt förslag om rättspsykiatrisk vård
Per Stenmarck, Ingrid Hemmingsson och förste vice talman
Ingegerd Troedsson (alla m) anser
dels att det avsnitt i yttrandet under avsnittet Begreppet
allvarlig psykisk störning som börjar med "Utskottets bedömning"
och slutar med "1--3 avstyrks." bort utgå,
dels att det avsnitt i yttrandet under avsnittet Särskild
utskrivningsprövning som börjar med "Utskottets bedömning" och
slutar med "4 avstyrks." bort utgå,
dels att det avsnitt i yttrandet under avsnittet Psykiskt
utvecklingsstörda som börjar med "Utskottets bedömning" och
slutar med "två år." bort utgå,
dels att utskottet bort anföra följande:
Utskottets bedömning
Utskottet anser att ett helt nytt system bör införas när det
gäller påföljd och vård för psykiskt störda lagöverträdare. De
riktlinjer som återfinns i motion 1990/91:Ju15 kan enligt
utskottets mening ligga till grund för en sådan ordning.
I likhet med vad som anges i nämnda motion anser utskottet
att det måste dras en klar gräns mellan psykiskt störda
lagöverträdare och andra psykiskt störda personer. Allmänhetens
rätt till skydd måste därvid tillmätas stor betydelse. När en
psykiskt störd lagöverträdare döms för brott skall domstolen
kunna utdöma ett fängelsestraff. Domstolen skall också samtidigt
kunna förordna att den dömde tills vidare skall genomgå
rättspsykiatrisk vård. När sådan vård inte längre behövs, skall
den dömde föras över till fängelse. För en ytterst liten grupp
personer, som kan anses ha varit helt ur stånd att uppfatta att
de begått brott, skall något straff dock inte utdömas. Det bör
vara staten -- och inte landstingen -- som skall ha ansvaret för
omhändertagande och vård av psykiskt störda lagöverträdare.
Vården av dessa personer bör således ges inom kriminalvårdens
ram.
Utskottet anser att riksdagen av regeringen bör begära ett
nytt förslag om psykiatrisk tvångsvård för lagöverträdare i
enlighet med vad som anförs i motion Ju15 (m). Utskottet
föreslår att propositionens förslag i denna del, liksom övriga
nu aktuella motioner, avstyrks.
2. Begreppet allvarlig psykisk störning
Daniel Tarschys och Barbro Westerholm (båda fp) anser att det
avsnitt i yttrandet som börjar med "Med det anförda" och slutar
med "1--3 avstyrks." bort ha följande lydelse:
Enligt socialutskottets mening är det av stor vikt för
rättssäkerheten att de termer som utnyttjas i lagstiftningen ges
en klar innebörd. I sin prövning av propositionens lagtext bör
justitieutskottet därför noga överväga de synpunkter som
framförs i motionerna Ju17 (fp) yrkandena 1--3 och Ju13 (v)
yrkandena 3 och 4. Motion Ju14 (s) yrkande 1 bör avstyrkas.
3. Begreppet allvarlig psykisk störning
Gudrun Schyman (v) anser att det avsnitt i yttrandet som
börjar med "Synen på" och slutar med "1--3 avstyrks." bort ha
följande lydelse:
Begreppet allvarlig psykisk störning skall enligt det
framlagda förslaget ersätta begreppen psykisk sjukdom och
jämställd psykisk abnormitet i LSPV. Begreppet skall också träda
i stället för begreppen sinnessjukdom och sinnesslöhet samt det
s.k. jämställdhetsbegreppet i brottsbalken.
Det föreslagna nya begreppet är enligt utskottets mening inte
tillräckligt väl avgränsat. Till ledning för avgörandet om det
psykiska tillståndet hos en person är av sådan art och grad att
det motiverar psykiatrisk tvångsvård bör lagstiftningen
innehålla klara indikationer, som anger när sådan vård skall
kunna komma i fråga. När det gäller psykiskt sjuka
lagöverträdare, anser utskottet att överlämnande till
rättspsykiatrisk vård endast skall kunna ske beträffande
personer som lider av en klar och väldefinierad psykisk sjukdom.
Övriga lagöverträdare skall behandlas inom kriminalvården.
Begreppet allvarlig psykisk störning bör således förtydligas
och kompletteras med indikationer, som anger när psykiatrisk
tvångsvård är påkallad eller -- när det gäller lagöverträdare --
när domstolen skall kunna besluta om överlämnande till
rättspsykiatrisk vård. Regeringen bör, i samband med förslag
till följdlagstiftning, återkomma till riksdagen med förslag i
enlighet härmed.
Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna med
anledning av motion Ju13 (v) yrkandena 3 och 4. Utskottet
föreslår att motionerna Ju14 (s) yrkande 1 och Ju17 (fp)
yrkandena 1--3 avstyrks.
4. Psykiskt utvecklingsstörda
Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser att det avsnitt i
yttrandet som börjar med "De grupper" och slutar med "två år."
bort ha följande lydelse:
Det står sedan lång tid klart att psykiskt utvecklingsstörda
många gånger far illa när de vårdas på psykiatriska sjukhus
tillsammans med psykiskt störda patienter. En följd av beslutet
att successivt avveckla specialsjukhusen är således att
människor med utvecklingshandikapp i vissa fall kommer att sakna
möjlighet att få adekvat vård och hjälp. Vårdbehovet hos denna
grupp har enligt utskottets mening inte uppmärksammats
tillräckligt i propositionen. De utvecklingsstörda vistas numera
i allt högre grad ute i samhället, och det finns anledning att
anta att utvecklingsstörda som blir föremål för åtal kommer att
öka. Om de utvecklingsstörda lagöverträdarna, såsom föreslås i
propositionen, skall kunna överlämnas till rättspsykiatrisk
vård, kommer det speciella vårdbehov som finns hos denna grupp
inte att kunna tillgodoses.
Den nuvarande möjligheten att, som en påföljd för brott, kunna
överlämna en lagöverträdare som är utvecklingsstörd till vård
enligt 1967 års omsorgslag i specialsjukhus bör bibehållas,
anser utskottet. Propositionens förslag bör således, med bifall
till motion So500 (c) yrkande 2 och med anledning av motion Ju14
(s) yrkande 3, ändras i överensstämmelse härmed.
Omhändertagandet av de psykiskt utvecklingsstörda
lagöverträdarna är en fråga som bör uppmärksammas även på längre
sikt, anser utskottet. Frågan bör därför bli föremål för en
särskild översyn. Vad utskottet nu anfört med anledning av
motion So500 (c) yrkande 3 bör ges regeringen till känna.
Justitieutskottets utfrågning om den rättspsykiatriska
vården den 17 april l990
Bilaga 3
Britta Bjelle (fp), ordförande
Lars-Erik Lövdén (s), vice ordförande
Ulla-Britt Åbark (s)
Birthe Sörestedt (s)
Ingbritt Irhammar (c)
Göthe Knutson (m)
Lars Sundin (fp)
Berith Eriksson (vpk)
Kent Lundgren (mp)
Sigrid Bolkéus (s)
Birgit Henriksson (m)
Bengt Harding Olson (fp)
Referat från justitieutskottets utfrågning om den
rättspsykiatriska vården den 17 april l990
Bilaga 4
Till grund för referatet ligger en bandupptagning som
gjordes vid utfrågningen. En viss språklig redigering av texten
har skett.
De personer som medverkade i utfrågningen finns angivna i
bilaga 3.
Utskottets ordförande, Britta Bjelle: Ni är alla varmt
välkomna till den här utfrågningen som justitieutskottet
anordnar. Regeringen har ju beslutat om en lagrådsremiss
angående psykiatrisk tvångsvård och behandlingen av psykiskt
störda lagöverträdare. Och eftersom vi utgår från att regeringen
kommer att lägga en proposition i enlighet med den här
lagrådsremissen, har vi i justitieutskottet velat förkovra oss
på området och vi hoppas att den här utfrågningen som vi nu har
arrangerat skall ge oss en bred belysning av de straffrättsliga
och de straffprocessuella frågorna på det här området.
Vi har inbjudit ganska många personer i dag, och därför tänkte
jag inte räkna upp var och en av er men jag utgår från att ni
alla har den här listan över Förhörspersoner, som rubriken är,
och där kan ni själva se vilka som är inbjudna i dag.
Vi som sitter här på podiet är till vänster om mig Lars-Erik
Lövdén som är vice ordförande i justitieutskottet, och på min
högra sida har jag kanslichefen för justitieutskottet Björn
Edqvist och själv heter jag Britta Bjelle och är ordförande i
utskottet.
Jag tänkte att jag skulle beklaga litet grand den här tiden.
Det kan verka vara en säregen tid att bli inbjuden och komma kl.
12 så man inte hinner äta lunch på vanligt sätt, men det har
alltså att göra med den tid vi får disponera den här lokalen,
och för att vi inte skall känna oss stressade mot slutet tyckte
vi att det var rimligt att starta kl. 12.
Vi hade tänkt att den här utfrågningen skulle gå till så att i
det första passet skulle vi lyssna till statssekreterare Sten
Heckscher, rättschefen Karl-Ingvar Rundqvist, riksåklagaren
Torsten Jonsson och advokaten Suzanne Ahlner, och vi hoppades
att ni skulle ha egna kommentarer kring den här lagrådsremissen.
Och efter det är tanken att vi i utskottet skall ställa frågor
till er. Och till mina kolleger påminner jag bara om att när vi
ställer frågor, talar vi om vem av dessa vi vill skall besvara
våra frågor. Sedan hade vi efter det tänkt gå in på nästa sjok
som skulle vara kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen och
Landstingsförbundet och göra på samma sätt. Vi hade tänkt att vi
skulle bryta någon gång omkring 13--13.45 -- beroende på hur
långt vi har hunnit -- för en kaffepaus.
Jag skulle också säga att när det gäller de flesta av er är ni
kanske vana vid den här typen av mikrofoner som är här, men det
är viktigt att komma ihåg att slå ifrån mikrofonen när man är
färdig så att nästa person hörs.
Med det hälsar jag er än en gång varmt välkomna hit och så
skall jag be att få börja med att överlämna ordet till Sten
Heckscher.
Sten Heckscher: Tack för inbjudan! Det är riktigt,
naturligtvis, som ordföranden säger, att regeringen har beslutat
om en lagrådsremiss i de här frågorna, den psykiatriska
tvångsvården och också frågan om behandlingen av psykiskt störda
lagöverträdare, och som ett litet kuriosum kan jag nämna att
lagrådsföredragningen faktiskt började i dag. Så vi håller oss
aktuella.
Det här är en väldigt omfattande produkt. Det är därför man
måste ha stor portfölj med sig. Den är på uppemot 650 sidor, och
den har varit på väg länge, som bekant. Den grundar sig på ett
utredningsbetänkande från 1984 från socialberedningen, och det
betänkandet blev ganska hårt kritiserat under
remissbehandlingen, framför allt när det gällde just de här
frågorna som vi skall prata om i dag. Och jobbet har varit delat
mellan socialdepartementet, som har huvudansvaret för det här,
och justitiedepartementet.
Jag skall kort säga något om innehållet i den här remissen med
tyngdpunkt på de psykiskt störda lagöverträdarna. Först skall
jag säga ett par ord om arbetsfördelningen inom regeringen. Det
är socialministern som har ansvaret för det som handlar om den
psykiatriska tvångsvården som är det som ligger i botten på det
här förslaget. Man kan säga -- om man skall uttrycka sig litet
vanvördigt om den centrala straffrätten här i landet -- att
brottsbalken är i någon mån reducerad till följdlagstiftning i
det här ärendet. Men socialministern har ansvar för det som
handlar om psykiatrisk tvångsvård i allmänhet, medan
justitieministern har ansvar för de straffrättsliga och
straffprocessuella frågorna på området. Och dit hör bl.a. själva
lagstiftningen om det medicinska utredningsförfarandet, dvs. de
rättspsykiatriska undersökningarna. Men när det gäller själva
undersökningsverksamheten är det socialministern som har
ansvaret för den.
Jag skall säga bara några ord om det som rör den psykiatriska
tvångsvården i allmänhet för att sätta in det här i sitt
sammanhang och konstatera att utfrågningen skall handla om
straffrätt och straffprocess.
Det är en viktig utgångspunkt att den psykiatriska
tvångsvården behöver reformeras på olika sätt. Och ett
grundläggande syfte med förslaget är att förbättra
rättssäkerheten för dem som vårdas med tvång och att förbättra
den rättsliga kontrollen över vården. Tvångsvård skall få
användas bara när det är helt nödvändigt, och i lagrådsremissen
föreslås ett system med domstolsprövning tillsammans med
begränsade vårdtider. Och det här betyder bl.a. att de nuvarande
utskrivningsnämnderna och den psykiatriska nämnden avskaffas.
Det är alltså domstol som tar över sådana funktioner i princip.
Ett nytt sjukdomsbegrepp som kallas allvarlig psykisk störning
införs.
Den nuvarande tvångsvårdslagen, som heter LSPV -- lagen om
sluten psykiatrisk vård -- ersätts med en lag om psykiatrisk
tvångsvård och en särskild lag för tvångsvården av
lagöverträdare, en lag om rättspsykiatrisk vård. Den skall då
tillämpas bl.a. på de lagöverträdare som får psykiatrisk
tvångsvård som påföljd för brott. För det skall alltså vara
möjligt också i framtiden -- en brottmålsdomstol skall som
påföljd för brott kunna överlämna en lagöverträdare till
psykiatrisk tvångsvård. Men det är tänkbart att det blir
relativt sett färre lagöverträdare som i framtiden överlämnas
till sådan vård och fler som i stället döms till fängelse, som
ju i regel är alternativet vid de allvarliga brott som det här
oftast är frågan om.
Jag kommer strax tillbaka till varför jag uttrycker mig så
pass försiktigt på den här punkten. Men att det här sannolikt
blir följden beror på att det sjukdomsbegrepp som införs för den
psykiatriska tvångsvården -- allvarlig psykisk störning -- skall
gälla också på det straffrättsliga området och att det är något
snävare än det som gäller enligt dagens lagstiftning.
Det är varje år så -- eller har varit så under några år -- att
ungefär 300 personer överlämnas till psykiatrisk tvångsvård som
brottspåföljd. Hur många personer med mer påtagliga psykiska
störningar som döms till fängelse är det svårare att säga.
Möjligen kan man få en antydan genom att konstatera att det
brukar göras ungefär 500 rättspsykiatriska undersökningar på ett
år. Och av de ungefär 300 som överlämnas till vård är det
emellertid ungefär 100 som inte går igenom rättspsykiatrisk
undersökning, och det beror på att de redan genomgår tvångsvård.
Det är också ganska klart att det bland dem som går igenom
rättspsykiatrisk undersökning, men som inte överlämnas till vård
utan döms till någonting annat, finns personer med rejäla
psykiska störningar, även om domstolen då väljer att döma till
fängelse.
Domstolarnas svårigheter att fördela fallen mellan sjukvården
och kriminalvården -- jag vill stryka under att det här är
svårt, naturligtvis -- leder till problem för både sjukvården
och kriminalvården. Man kan möjligen säga att även om det var
lätt för domstolen, så skulle det under alla omständigheter vara
svårt också både för sjukvården och kriminalvården.
Ett begrepp som länge kritiserats i det här sammanhanget är
det s.k. jämställdhetsbegreppet, alltså psykisk avvikelse som
skall jämställas med sinnessjukdom, som brukar svara för en
tredjedel av klassificeringarna i de här rättspsykiatriska
undersökningarna. Nu är tanken att det här begreppet skall
försvinna. Naturligtvis gör vi oss inte den illusionen att
därmed alla gränsdragningsproblem skall försvinna -- för de
finns väl kvar -- men vi tror att de skall kunna reduceras genom
att det här jämställdhetsbegreppet försvinner. Genom att strama
upp det nya sjukdomsbegreppet tror vi också att man något skall
kunna förbättra de här gränsdragningsproblemen.
Det betyder då i sin tur att en del personer som i dag
klassificeras som jämställda och överlämnas till psykiatrisk
vård i framtiden kan komma att dömas till fängelse. Men det är
alltså -- som jag var inne på nyss -- svårt att veta mera
bestämt hur en ny lagstiftning kommer att slå på den här
punkten. Det är sannolikt, för att inte säga säkert, att det
sedan mitten av 1970-talet eller t.o.m. från början av
1970-talet har skett en åtstramning i rättspraxis. Det är jag --
om någon skulle vara intresserad av det -- beredd att visa med
några siffror, men det låter jag bli här. Men statistiken tyder
klart på att en sådan åtstramning har skett, att det alltså har
skett en utveckling i praxis. Man kan säga allmänt sett att i
slutet av 1960-talet var våra domstolar mycket mera benägna att
begagna särpåföljder -- på den tiden hade vi både internering
och ungdomsfängelse också och även sluten psykiatrisk vård -- än
vad de är i dag. Jag ser Bengt Harding Olson, som har erfarenhet
från rättsväsendet, nicka bifall, och det är säkert på det
viset. Det här leder till att man inte riktigt vet hur stor
faktisk förändring den nya lagstiftningen kommer att leda till,
eftersom en överströmning så att säga redan har skett av dem som
tidigare dömdes till sluten psykiatrisk vård.
När det då gäller förslaget till lagrådsremissen om
rättspsykiatrisk vård föreslås där att man skall dela upp
lagöverträdarna i två grupper. För den ena gruppen -- och det är
de som döms för mindre allvarliga brott -- kommer själva vården
och reglerna om den att bli samma som för vanliga
tvångsvårdsfall enligt den civila psykiatriska
tvångsvårdslagstiftningen. Och det innebär bl.a. att, liksom i
dag, överläkaren får besluta i frågor om utevistelse eller
utskrivning.
För den andra gruppen blir det fråga om ett delvis nytt och
mera noggrant förfarande. Här skall då den rättspsykiatriska
vården efter beslut av domstol kunna kombineras med vad vi
kallat för särskild utskrivningsprövning, och här blir också
kriterierna för vård mera restriktiva. Den skall användas bara i
de fall då domstolen inte får döma till fängelse, när det
s.k. fängelseförbudet finns. Det skall liksom nu krävas ett
orsakssamband mellan brott och störning. Och sedan skall det
krävas att det av hänsyn till lagöverträdarens psykiska störning
skall finnas en risk för återfall i allvarlig brottslighet. Och
den här påföljden, alltså rättspsykiatrisk vård med särskild
utskrivningsprövning, är avsedd i första hand för personer
som begått våldsbrott, de som brukar stå i fokus för de här
diskussionerna, och kort sagt vill vi där strama upp
bestämmelserna och se till att det blir bättre rättslig kontroll
också inte bara över intagning utan också över utskrivning i
skilda hänseenden.
Den här särskilda utskrivningsprövningen innebär att det är
länsrätten som skall besluta när utskrivning eller utevistelse
skall få ske. Jag vill här passa på att peka på att det har
varit en hel del diskussioner om vilken domstolsorganisation som
skulle vara inblandad i de här ärendena om psykiatrisk
tvångsvård också när det gäller lagöverträdarna, men förslaget
innebär att det landar på förvaltningsdomstol av skäl som
närmare beskrivs i lagrådsremissen. Och utskrivning i de här
fallen skall inte få ske så länge det finns en återfallsrisk.
En nyhet för att garantera att frågan blir allsidigt bedömd är
att åklagaren skall få tillfälle att yttra sig före utevistelser
och utskrivning. Åklagaren skall också få möjlighet att
överklaga ett utskrivningsbeslut.
För att förbättra brottsoffrens ställning skall dessutom
hälso- och sjukvården ge den målsägande som så önskar
information om utevistelser och utskrivning, så man skall inte
kunna drabbas av obehagliga överraskningar därvidlag.
Sammanfattningsvis innebär reglerna om den särskilda
utskrivningsprövningen i förhållande till i dag en klar
förstärkning av samhällsskyddsaspekterna.
En annan viktig del i det här förslaget rör det medicinska
utredningsförfarandet, alltså rättspsykiatriska undersökningar.
Det här har inte minst justitieutskottet ägnat sig en hel del åt
under senare år, och det har under decennier egentligen varit
ett problematiskt område, där problemen har gått litet upp och
ner men där man kan konstatera att de har funnits länge.
Här pågår då förhandlingar mellan staten och landstingen som
sköts med hjälp av socialdepartementet -- Thomas Luttropp som är
här sköter de förhandlingarna för statens del, och de syftar
till att sjukvården skall åta sig att för statens räkning utföra
dessa undersökningar. Och regeringens bedömning är att genom en
ny organisation inom sjukvården skulle förutsättningarna bli
bättre att komma till rätta med t.ex. häktesköerna men också en
del andra problem som hittills har funnits här.
Och i lagrådsremissen föreslås också en ny lag om
rättspsykiatriska undersökningar som i och för sig är neutralt i
förhållande till vem som skall utföra dem, den organisatoriska
frågan och huvudmannaskapsfrågan. Syftet är också att minska
behovet av rättspsykiatriska undersökningar, både generellt och
i det enskilda fallet. Och det här bör också kunna hjälpa till
att komma till rätta med häktesköerna. Lagstiftningen stramas
upp i olika avseenden. En undersökning skall i vart fall inte
alltid behöva göras så omfattande som i dag, och den maximerade
tiden för undersökning sänks från sex till fyra veckor. Det blir
domstolen som skall besluta om sådana anstånd i stället för som
nu socialstyrelsen.
En annan åtgärd i den här lagen som skall minska behovet av
rättspsykiatriska undersökningar är att sådan inte skall behövas
i de fall när lagöverträdaren överlämnas till vanlig
rättspsykiatrisk vård, dvs. sådan där vården inte är förenad med
särskild utskrivningsprövning. Här skall det räcka med
kvalificerat s.k. § 7-intyg utfärdat av en rättspsykiater.
Tillsammans bör de här lagstiftningsändringarna och den
organisationsförändring som vi hoppas på kunna skapa
förutsättningar för att förbättra läget när det gäller de
problem vi sedan länge har brottats med.
Att de här förändringarna nu genomförs är viktigt också av ett
annat skäl, nämligen när det handlar om kriminalvårdens
svårigheter. Det är ju på det viset att det -- även om
sjukvårdshuvudmännen redan i dag har en skyldighet att ge även
dem som undergår kriminalvård psykiatrisk vård när de behöver
det -- alltid i själva verket varit mycket svårt att åstadkomma
det, och det är ju tänkbart att det kan komma att bli vissa
svårigheter i framtiden också, men vi försöker att inte falla
till föga för illusioner här, utan vi hoppas att vi har en
realistisk bedömning av detta. Vi menar i alla fall att
situationen skall kunna förbättras. Jag vill stryka under den
stora betydelse som finns i att sjukvårdshuvudmännen i framtiden
bättre än i dag tar det ansvar de redan har enligt hälso- och
sjukvårdslagen för att alla medborgare, också de som finns i
kriminalvårdsanstalter, i häkten, och för all del också de som
undergår kriminalvård i frihet, får tillgång till den allmänna
sjukvården. Jag vill stryka under att denna skyldighet har de
redan i dag, om man tittar strängt på förutsättningarna för
denna vård. Och de här svårigheterna har olika orsaker.
Naturligtvis är det människor som det ofta är svårt att hantera.
Det är ingen hemlighet.
Förslaget till remissen bygger på en tanke att inom hälso- och
sjukvården skall kunna bildas en bas för vården av
lagöverträdare, också för dem som finns i kriminalvårdsanstalter
eller häkte inom den organisation för rättspsykiatriska
undersökningar som sjukvårdshuvudmännen skapar, om man nu tar
över de här undersökningarna. Vi tror att det relativa isolat
som här finns för närvarande skapar bekymmer. Kriminalvården
skulle med en sådan här förändring kunna få tillgång till
vårdplatser i anslutning till sådana här enheter, vare sig det
är frågan om frivillig psykiatrisk vård -- för sådan har fångar
också rätt till -- eller tvångsvård, när de tas på vårdintyg.
Ett praktiskt problem som säkert strukit under de bekymmer som
finns i dag är att sjukvården inte får utöva tvång mot den som
inte är tvångsvårdad, och det gör det naturligtvis svårare att
ge vård på frivillig basis åt fångar. Men förslaget till
lagrådsremissen går ut på att man på vissa enheter inom
sjukvården -- och i första hand sådana där man utför
rättspsykiatriska undersökningar -- får befogenhet att utöva
kontroll över patienter som kommer från kriminalvården, så att
det blir praktiskt möjligt att ge också frivillig psykiatrisk
vård i de fallen för kortare eller längre tid. Och under
förutsättning att sjukvårdshuvudmännen följer intentionerna i
det här förslaget, så skulle kriminalvården på detta sätt få den
tillgång till den allmänna psykiatriska vården som redan den
nuvarande lagstiftningen förutsätter men som inte alltid
fungerar i praktiken. Men man skall inte blunda för att man inom
kriminalvården även i fortsättningen måste ha möjligheter att
hantera intagna med psykiska problem och avvikelser.
Som ni förstår är det inte helt lätt att försöka kort
sammanfatta det här förslaget, men det här är i alla fall några
ord om det som inte gör anspråk på fullständighet, och så får vi
väl hoppas att de frågor som kan komma kan skingra dunklet på
andra punkter.
... Ohörbart ...
Karl-Ingvar Rundqvist: Ja, vi har inbördes konfererat,
Sten Heckscher och jag, och även Björn Edqvist har varit
involverad, och funnit att det kanske vore lämpligare att
koncentrera sig på ämnet här i dag och därför inte presentera
hela det här förslaget, som ju är mycket omfattande också för
personer som inte är lagöverträdare. Vi har ju, hoppas jag, alla
deltagare här fått tillgång till remissen och åtminstone över
påsken hunnit läsa själva det huvudsakliga innehållet, och
mycket mer än så hade jag ändå inte hunnit presentera här. Jag
har alltså valt att avstå från att hålla ett eget
inledningsanförande men är givetvis tillgänglig för frågor.
Torsten Jonsson: Jag skall inte ge mig in på något försök
till vid översyn av det slag som Sten Heckscher så elegant har
gjort här redan. Jag kan bara säga rent allmänt att vi som
åklagare ofta är de som får möta offren från dem som enligt de
utredningar som ägt rum har visat sig ha psykiska störningar,
vara psykiskt avvikande. Vi är också ofta de som får möta och
diskutera med polismän som ser sitt arbete ganska trögt och
jobbigt när de möter den här typen av förbrytare. Det där kan
mycket lätt få oss åklagare att inta en alltför negativ
inställning till möjligheterna för återanpassning av de
människor det är frågan om, och det är en sak som vi som
åklagare hela tiden måste kämpa mot och stålsätta oss mot.
Jag tycker, mot bakgrund av den erfarenhet jag själv har av
åklagarverksamhet, att det här förslaget i stort
tillfredsställer mycket av det som vi har gått och funderat på.
Jag tycker att den nya gränsdragningen mellan dem som omfattas
av den nya lagstiftningen har träffat så väl som man kan tänka
sig. Vi har kommit ifrån en stor del av den problematik som har
präglat vår syn på de här frågorna. Jag tänker då på de här
jämställdhetsfallen. Jag tror att den nya gränsdragningen är
ägnad att ge skarpare gränslinjer och att avgränsa på ett bättre
sätt.
En omständighet som jag tycker är direkt glädjande är den
förändring som har ägt rum när det gäller påföljdsbestämningen.
Möjligheten att överlämna den som är i behov av vård till
rättspsykiatrisk vård öppnas utan att man behöver leta fram
särskilda skäl som det nu krävs, om man inte har begått brottet
under inflytande av den här psykiska störningen. Och det tycker
jag är oerhört befriande. Det innebär en frihet för domstolarna,
en frihet för alla dem som har med saken att göra, att på ett
friare och mer obundet sätt kunna välja adekvat åtgärd.
När det gäller prövningen vid utskrivning har åklagaren
tillagts en ny roll. Det kan på ett sätt sägas strida mot de
principer som för närvarande gäller, när man vill att åklagarens
verksamhet skall renodlas, men jag tror att det ur allmän
synpunkt är viktigt att de synpunkter åklagaren kan lägga fram
verkligen kommer fram i de här ärendena. Och därför anser jag
att det för oss åklagare är en viktig uppgift som vi är villiga
att åta oss -- att vara de som avger yttranden i de här
ärendena.
Det har i det sammanhanget kommit att bli en kanske något
tekniskt ofullkomlig utformning, tror jag, av den här
talerätten. Problemet med vilken åklagare som skall yttra sig,
kopplat med frågan om vilken åklagare som sedan har talerätt mot
beslutet, har kommit att bli tekniskt något ofullkomligt, om jag
har förstått förslaget rätt. Men det kanske inte är någonting
som man behöver ta upp i det här sammanhanget.
Sammanfattningsvis vill jag alltså säga att jag som åklagare
tycker att förslaget är mycket väl ägnat för den kommande
rättstillämpningen på det här området.
Suzanne Ahlner: Jag kan i mångt och mycket instämma i vad
Torsten Jonsson har sagt. Från advokathåll är vi också i
huvudsak positiva till den föreslagna lagstiftningen. Vi sätter
stort värde på att rättssäkerhetsaspekterna har fått en
framskjuten plats i förslagen, och det kommer vi tillbaka till
på olika punkter.
Jag hade tänkt kommentera de olika lagförslagen helt kort och
ta fram vissa punkter där vi har särskilda uppfattningar och
kommentarer.
Lagen om tvångsvård är ju inte den som vi primärt skall
behandla här i dag, men jag vill ändå säga att vi i huvudsak är
positiva till innehållet i den, och jag vill särskilt peka på
förslaget till begränsade vårdtider och till stödperson. Också
reglerna om rättshjälp som är föreslagna i samband med den här
lagen ställer vi oss bakom och tycker verkar väl avvägda.
När det gäller själva begreppet allvarlig psykisk störning är
det svårt för oss att uttala oss om det är det allra bästa --
men i varje fall är det säkert riktigt att man för ut
jämställdhetsbegreppet ur de här sammanhangen. Jag har noterat
någonstans i remissen att det anses föreligga ett behov av
riktlinjer för den medicinska bedömningen, och det är väl
riktigt att sådana i så fall måste komma till stånd, och jag
vill också peka på att det är viktigt med enhetliga bedömningar
i det här hänseendet, att det kommer att tillskapas sådana
riktlinjer att det blir en enhetlighet när det gäller
avgränsningen av det här begreppet.
Avskaffandet av inskrivningsnämnderna har vi inte någon
erinran emot. Frågan om det sedan skall vara länsrätten eller
allmän domstol som skall behandla de här frågorna återkommer jag
till. När det gäller lagen om tvångsvård kan man naturligtvis
säga att för länsrätterna talar likheten med målen om LVU
och lagen om vård av missbrukare som ju nu handläggs av
länsrätterna.
När det gäller förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård
skall jag bara ta upp ett par punkter. Vi har alltså inte några
särskilda synpunkter eller invändningar mot förslaget i stort.
De punkter jag skulle vilja ta upp hänför sig till permissioner
och vårdens upphörande.
Den första frågan -- permissioner -- där hänför jag mig till
förslagets 10 §, där det står formulerat att permission skall
kunna få medges "om det inte är uppenbart att det till följd av
den psykiska störning hos patienten som föranlett beslutet om
särskild utskrivningsprövning finns risk för att han återfaller
i brottslighet som är av allvarligt slag". Vad jag vill rikta
uppmärksamheten på är det här mycket strama skrivsättet -- att
det skall vara uppenbart att det inte föreligger
återfallsrisk för att man skall få medge permission. Och det här
gäller alltså fallen om rättspsykiatrisk vård med
utskrivningsprövning. Vi tycker att det här verkar något
vanskligt. Visserligen står det i lagrådsremissen någonstans att
avsikten inte är att hänsynen till skyddsaspekterna skall bli
mindre än i dag, men enligt min uppfattning i alla fall talar
formuleringen i annan riktning.
Torsten Jonsson tog upp förslaget i den del det avser att
åklagaren i de här fallen -- det gäller både vid permissioner
och vid vårdens upphörande -- skall få beredas tillfälle att
yttra sig och också ges en rätt att överklaga. Jag sätter ett
visst frågetecken kring förslaget i den här delen. Jag vet inte
vilka förutsättningar egentligen som åklagarmyndigheten har i de
här sammanhangen. Åklagaren har varit part i brottmålet och
därefter lämnat målet ifrån sig när domen har vunnit laga kraft.
Att åklagaren skall komma in i det här sammanhanget och yttra
sig och också överklaga känner vi från Advokatsamfundet en viss
tveksamhet inför och tycker väl att i alla fall inte motiven för
det har angetts tillräckligt övertygande.
Reglerna om underrättelseskyldighet till målsägande tycker vi
är mycket positiva och vi tillstyrker dem.
De nuvarande reglerna om jämställdhetsbegreppet och
brottsbalken 31:3 har ju kritiserats med fog, och jag vill som
advokat säga att vi upplever det som riktigt att det ibland
verkar föreligga, om inte en godtycklighet så i alla fall nästan
slumpmässighet, om det kan bli frågan om sluten psykiatrisk
vård, som det heter i dag, eller någon annan påföljd. Kritiken,
menar vi, att det ibland för ett lindrigt brott kan bli frågan
om en lång tvångsvård resp. att det för ett allvarligt brott
bara kan bli frågan om en kort vårdtid -- den kritiken är
riktig. Och vi hoppas att det här nya förslaget i alla fall i
någon mån skall komma till rätta med det här.
Jag skall beröra frågan om orsakssamband som det talas en hel
del om i justitiedepartementets remiss. Den frågan är inte
alldeles lätthanterlig, och vi har ingenting i och för sig emot
kravet på orsakssamband mellan störning och gärning, som
föreslås i fall där det skall vara förmildrande omständigheter,
och också i de fall där fängelse skall vara uteslutet som
påföljd. Men jag har noterat att riksåklagaren i samband med en
hearing ifrågasatte om inte också uteslutande av fängelse borde
gälla i fall där störningen inte förelåg vid gärningstillfället
men har uppkommit senare. Vi sympatiserar med den här
tankegången och vill fästa uppmärksamheten på den här frågan.
När det sedan gäller rättspsykiatrisk vård med särskild
utskrivningsprövning så är vi positiva till själva
konstruktionen och har inga invändningar i och för sig.
När det gäller den här saken annars så vill jag ta upp frågan
om vilken domstol som är lämpligast som instans för prövning av
utskrivningen och också i viss mån permissioner. Där innebär ju
förslaget att det är länsrätten som skall vara den domstol som
hanterar den här prövningen. Men just när det gäller de här
frågorna tycker jag att väldigt mycket talar för de allmänna
domstolarna i stället. Den allmänna domstolen är den som har
dömt till rättspsykiatrisk vård med utskrivningsprövning. Den
har haft allt underlag för den här bedömningen, och vi tycker
att det är bra att domstolen redan vid domstillfället skall
kunna fatta beslut i de här frågorna och ta ställning till
återfallsrisken och alltså meddela dom av det här slaget. Men vi
tror att det vore mer ändamålsenligt om också samma domstol --
den allmänna domstolen -- var den instans som skulle pröva
själva utskrivningsfrågan.
Jag skall också hastigt -- jag vet inte om jag blir för
långrandig -- ta upp ett par frågor som jag ändå tyckte kunde
vara av värde att få ta upp från vårt håll.
Åtalsunderlåtelse: Jag måste säga att för egen del blev jag
väldigt överraskad när jag läste remissens innehåll, och då
tänker jag på antalet åtalsunderlåtelser. Det är ju enormt
stort. Det är tydligen 400 ungefär per år, om jag har läst rätt,
och det är nästan lika många som i de motsvarande fall när åtal
väcks. Och det gör ju att här förekommer, som man kan förstå, en
rättskipning som på sitt sätt kan sägas pågå i det fördolda. Vi
riktar ingen kritik mot det, men där är tydligen prövningar där
vi inte känner till någon praxis och som så att säga sker utan
att den kommer till kännedom för andra än den som det berör. Mot
den bakgrunden vill jag fästa uppmärksamheten på att det
naturligtvis är väldigt angeläget att också skyddsaspekterna
beaktas i de här sammanhangen. Och särskilt då när det är frågan
om en lagöverträdare som har gjort sig skyldig till våldsbrott
eller andra brott mot en persons säkerhet, att man verkligen kan
ge, om inte garantier, så näst intill, för att den vård som
kommer till stånd innefattar tillräckligt skydd för dem som kan
vara i farozonen, t.ex. utomstående, anhöriga eller vem det kan
vara.
När det till sist gäller frågan om rättspsykiatriska
undersökningar har Advokatsamfundet i flera sammanhang instämt i
den kritik som har riktats framför allt kanske mot det
rutinmässiga överskridandet av sexveckorsfristen. Vi tycker det
är bra att reglerna på det här området stramas upp. Vad vi ändå
tycker att vi måste säga i anledning av förslaget om att man i
en del fall kan klara sig utan rättspsykiatrisk undersökning och
i stället ha en sorts § 7-intyg, är att dagens § 7-intyg inte är
ägnade att ersätta rättspsykiatriska undersökningar i nästan
något fall. Om man skall kunna avvara rättspsykiatriska
undersökningar och i en del fall ersätta dem med § 7-intyg tror
jag det är nödvändigt att de utarbetas på ett annat sätt och att
det läggs ner litet mer omsorg på dem än vad som för närvarande
är fallet. Och av remissen har jag förstått att man kanske också
har tänkt sig en litet mer utvecklad form av § 7-intyg än den vi
har i dag.
När det gäller de övriga reglerna -- jag tänker på intresset
av att rättspsykiatriska undersökningar utförs snabbt -- så är
vi positiva till fyraveckorsförslaget, och vi är positiva till
att anstånd skall ges av domstolen och inte av socialstyrelsen
och också till reglerna om att överförande från häkte till
undersökningsenheten skall ske utan dröjsmål och senast inom sju
dagar. De här reglerna -- och det finns flera -- tycker vi är
bra och vi ställer oss bakom dem.
Britta Bjelle: Nu finns det några fler med här: från
justitiedepartementet har Sten Heckscher med sig ett par
medarbetare, Christina Kärvinge och Göran Rosenberg, och vi har
från socialdepartementet också Thomas Luttropp och så har vi
också inbjudit chefsåklagaren Christel Anderberg. Nu tänkte jag
att om någon av er har någon kommentar eller någon kortare bit
som ni vill ta upp speciellt nu, så finns det tillfälle innan vi
börjar med frågorna.
Christel Anderberg:Ja, fru ordförande, tyvärr är det så
att jag på intet sätt delar riksåklagarens optimism och positiva
syn på de här lagförslagen som nu har lagts fram. Jag har under
senare tid kommit att intressera mig speciellt mycket för den
här påföljden sluten psykiatrisk vård och har kommit fram till
uppfattningen att det inte alls fungerar på ett
tillfredsställande sätt. Det finns för närvarande väldigt dålig
proportion mellan gärning och påföljd. Det börjar också bli så
att det blir sämre och sämre proportion mellan de påföljder som
döms ut och de som faktiskt avtjänas i realiteten, eller
verkställs. Så vi som är verksamma inom rättsväsendet börjar mer
och mer tycka att våra brottmålsprocesser liknar rättegångsspel,
och att påföljderna som domstolarna dömer ut inte är mycket mer
än Potemkinkulisser.
Från departementshåll sägs det ofta att brottsoffrens
ställning måste stärkas och förbättras på olika sätt, och då
framhålls ofta åklagarna som en resurs som man skulle kunna
sätta in för att tillvarata målsägandenas intressen. Och
målsägandena har ju ingen annan intresseorganisation, så det
faller sig naturligt att åklagarna ser på den här problematiken
väldigt mycket ur målsägandens synpunkt. Målsägandena har för
närvarande väldigt dåligt skydd. Det finns egentligen inte några
stora ambitioner från statsmakternas sida att ge dem något
förbättrat skydd heller.
I justitieministerns lagrådsremiss sägs det att ingen egentlig
ändring är avsedd. Det sägs att de principer som bör ligga till
grund för den straffrättsliga behandlingen överensstämmer i sina
huvuddrag med den ordning som nu gäller. Jag tycker inte att den
ordning som nu gäller är tillfredsställande, och
justitieministerns ord gör ju att man heller inte får särskilt
mycket förhoppningar om att det kan komma till någon bättre
sakernas ordning.
Om man sedan läser socialministerns inledning till sin del av
lagrådsremissen, talas det inledningsvis i de allmänna
utgångspunkterna väldigt många vackra ord om idealen om
demokrati, rättvisa och medmänsklighet. Och det talas om att vi
måste respektera de psykiskt störda lagöverträdarna, respektera
deras självbestämmande, integritet och rätt till delaktighet i
en levande gemenskap människor emellan. Det här är väldigt
vackra ord, men de tål dåligt konfrontationen med den bistra
verkligheten. Därför att mycket stor medkänsla med
gärningsmannen blir automatiskt på målsägarnas eller
brottsoffrens bekostnad. Jag tycker att hela den här
lagrådsremissen är till 100 % gärningsmannacentrerad. Det talas
kraftfullt i vissa bisatser om att man måste öka samhällsskyddet
-- se bättre till skyddsaspekterna -- men tyvärr har jag inte
kunnat hitta någonting konkret i hela denna tjocka lagrådsremiss
som ger en förhoppning om att det verkligen kommer att bli
större hänsyn tagen till just samhällsskyddet.
Det blir ju enskilda människor som får betala priset för det
här som i mångt och mycket är en experimentverksamhet. Jag tror
att vi ställer väldigt höga krav på den solidaritet som vi
avkräver dem. Många brottsoffer får ju hela sitt liv spolierat
av så här farliga våldsverkare. Och vi som är verksamma inom
rättsmaskineriet har inte någonting att erbjuda dem egentligen,
när de vänder sig till oss i sin ångest, i sin desperation. Och
väldigt många av dessa brottsoffer vet ju detta. Det finns inte
något varaktigt skydd att hoppas på. Det finns många målsägande
som inte vågar tillkalla polishjälp ens i akuta krissituationer,
därför att de vet att den hjälp som de kan få blir ytterst
kortvarig, och kallar de då på polisen, så har de kanske försatt
sig i en ännu sämre situation än vad de var i från början.
Den bättre avvägning mellan hänsynen till brottslingen,
gärningsmannen, och det samhällsskydd, som jag efterlyst i den
allmänna debatten under det senaste året, den avvägningen
efterlyser jag fortfarande.
Sten Heckscher: Ja, det här skall naturligtvis inte urarta
till någon debatt mellan Christel Anderberg och mig, som jag
dock med nöje varje ögonblick är beredd att föra, bl.a. på det
mycket allmänna straffrättsliga och kriminalpolitiska plan som
du bl.a. rörde dig på men som naturligtvis inte är föremål för
diskussionen här, så därför förbigår jag det. Men låt mig säga
att de principer som ligger fast är grundläggande principer som
finns i alla västerländska stater jag känner till, när det
gäller hanteringen av psykiskt avvikande lagöverträdare. Jag
trodde inte att man skulle behöva upplysa en åklagare om att de
har sin grund egentligen i tillräknelighetslära och frågan om
ansvar för handlingar, och att det gör att det naturligtvis från
principiella utgångspunkter är omöjligt att efterlysa
proportionalitet, men det står väl naturligtvis klart för
Christel Anderberg, så det skall jag inte fördjupa mig i.
Jag förstår ärligt talat inte påståendet, som visserligen inte
var konkretiserat, men som innebar att det skulle vara ett till
100 % gärningsmannaorienterat förslag, och att det inte skulle
finnas någonting konkret som förbättrar skyddet för brottsoffer
eller skyddet mot människor som begår våldsbrott. Jag trodde att
jag -- även om tiden var kort -- hade möjlighet att åtminstone
peka på några punkter som är avsedda att förbättra det som bl.a.
innebär att Christel Anderberg och Christel Anderbergs kolleger
i framtiden får rika möjligheter att yttra sig rörande
utevistelser och utskrivningar av de personer som vi här talar
om och t.o.m. möjlighet att överklaga sådana beslut till högre
rätt och detsamma gäller ju underrättelser till målsägare osv.
Ja, jag skulle kunna fortsätta, men jag skall inte göra det,
utan bara markera en starkt avvikande uppfattning också när det
gäller den eventuella sakliga redovisning som fanns i Christel
Anderbergs uttalande.
Britta Bjelle: Då övergår vi till den talarlista som jag
redan har här och de frågor som utskottsledamöterna har. Jag
börjar då med att överlämna ordet till Lars Sundin.
Lars Sundin (fp): En fråga till Sten Heckscher:
Jämställdhetsbegreppet skall ju försvinna och man får ett
uttryck "allvarlig psykisk störning". Allvarlig psykisk störning
låter för mig ganska diffust och som ett ganska vitt begrepp. Är
det inte en risk att man i stället för färre får fler som döms
till sluten psykiatrisk vård? Vill du utveckla hur du har tänkt
detta -- för du trodde väl att det skulle bli färre?
Sten Heckscher: Jag förstår Lars Sundin precis, därför att
vid första påseende kan det förefalla så. Nu är det på det
viset, som andra här i salen säkert kan utveckla bättre, att
detta är etablerad medicinsk terminologi som gör att uttrycket
är betydligt klarare till sin innebörd än vad man i förstone kan
tro. Sedan är det dessutom så att det här ackompanjeras av rätt
utförliga lagmotiv, så jag förstår som sagt den spontana
reaktionen, men vi känner oss rätt övertygade om att det inte
kommer att bli flera än tidigare som överlämnas till sluten
psykiatrisk vård, utan snarare färre.
Lars-Erik Lövdén (s): Det är väl en allmän uppfattning att
det blir fler som i fortsättningen kommer att dömas till
fängelse i förhållande till nuläget av den här kategorin. Och
det innebär naturligtvis att kriminalvården får än större
problem än man har i dag när det gäller vård och behandling och
liknande för just den här kategorin av psykiskt störda.
Nu sätter Sten Heckscher väldigt stort hopp till att
sjukvårdshuvudmännen skall ta det ansvar som de faktiskt har
redan i dag, men som de inte fullt ut har tagit. Men jag skulle
ändock vilja ställa frågan till Sten Heckscher: Innebär inte det
här att man ändå måste fundera på om inte kriminalvården behöver
resurstillskott när det gäller just att ta hand om den här typen
av psykiskt störda? Det är den ena frågan då till Sten
Heckscher.
Sedan har jag en fråga till som jag skulle vilja ställa till
representanterna från socialdepartementet. Förslaget innebär ju
att de rättspsykiatriska undersökningarna skall kortas från sex
veckor till fyra veckor. Vi vet de bekymmer som har funnits när
det gäller rättspsykiatriska undersökningar med långa väntetider
och med ett ganska regelmässigt överskridande av
sexveckorsfristen. Vad är er bedömning? Är det möjligt i dag med
den ordning och den kapacitet som finns inom de
rättspsykiatriska klinikerna att klara av den här ambitionen?
Den andra frågeställningen rör kanske inte direkt ämnet för
den här utfrågningen, men har väl ändå ett visst intresse. Det
är: Hur går det i förhandlingarna om ett övertagande från
landstingens sida av de rättspsykiatriska undersökningarna?
Sten Heckscher: Ja, det här är ett svårt problem för
kriminalvården. Det är det i dag, och det är klart att får man
flera -- vilket vi tror är sannolikt -- kommer behoven att bli
starkare där. Det är riktigt. Nu finns det en lång rad skäl till
att vi inte tror att det är realistiskt att bygga upp parallella
vårdresurser inom kriminalvården av den här karaktären.
För det första är det allmänt sett dåligt utnyttjande av
knappa resurser att ha flera organisationer som i princip gör
samma sak. För det andra visar det sig, både historiskt och i
nutid, att kriminalvården har väsentliga problem. Man har ju
t.ex. haft psykiatertjänster inom kriminalvården i en
utsträckning som inte finns i dag, och de avskaffade så att säga
sig själva, för det fanns inga som hade de tjänsterna, eller
sökte de tjänsterna, varpå de omvandlades till
sjukskötersketjänster i stället, vilket gör, som vi tror, större
nytta. Sedan är det för det tredje så att en viktig princip som
riksdagen har slagit fast och upprepat många gånger är den s.k.
normaliseringsprincipen som innebär att den omständigheten att
en människa undergår kriminalvård inte skall innebära att
vederbörande berövas de rättigheter människor i övrigt har och
att människor skall ha utbildning eller läkarvård eller vad det
nu kan vara på samma villkor och i princip samma platser som
andra medborgare. Vi tror att det dessutom skulle direkt
motverka sitt syfte om man genombröt denna princip, därför att
kriminalvården skulle aldrig kunna bygga upp sådana resurser så
att den helt och hållet kunde bli självförsörjande när det
gällde psykiatrisk vård. Jag tror att, om herrskapet från
Landstingsförbundet ursäktar mig, trycket på den organisation
där den här vården egentligen skall ges inte skulle bli
tillräckligt starkt, om kriminalvården försåg sig med egna
sådana resurser. Det vore principiellt felaktigt och dessutom
skulle det motverka sitt syfte.
En annan sak är att man inom kriminalvården ändå måste lära
sig att hantera den här typen av situationer -- alltså människor
som har psykiska problem -- och man måste ju -- det visar ju all
praktisk erfarenhet -- ha sådana kunskaper och sådana
erfarenheter -- inte att kanske vara psykiater, men att ändå
hantera sådana situationer. Det där är i betydande utsträckning
en utbildningsfråga. Inom ramen för kriminalvårdens
förtjänstfulla utbildningsprogram pågår också sådana
utbildningsinsatser där man försöker lära befintlig personal hur
man hanterar den här typen av situationer. Jag tror att en av
Göran Källbergs kolleger, som har stor erfarenhet på det här
området, bl.a. brukar medverka i en del sådan utbildning för
personal. Därmed inte sagt att vi har hunnit göra tillräckligt,
men det här kan ändå ge en allmän idé om vilken inriktning vi
menar att det här arbetet skall ha för att hantera ett svårt
bekymmer.
Oidentifierad röst: Jag uppfattade det som två frågor
egentligen. För det första om man klarar av fyraveckorsgränsen,
jämfört med sexveckorsgränsen, och i det sammanhanget är jag ju
lekman. Men efter att ha konsulerat min motpart på
landstingssidan och också läkare utanför organisationen, har jag
en bestämd uppfattning att det är fullt möjligt att genomföra
undersökning inom den här tidsramen. Problemet ligger inte
riktigt där utan problemet är vilken organisation man har,
därför att mycket av tiden som går åt handlar om pappersflöde,
informationsflöde, och därför är det min uppfattning att man --
om man lyckas få en landstingsövertagande och en förbättrad
integration mellan den övriga psykiatrin och den
rättspsykiatriska undersökningsverksamheten -- så finns det
avsevärt bättre förutsättningar för att bedriva undersökningarna
inom den här nya föreslagna tiden.
Den andra frågan om hur förhandlingarna går är också väldigt
svår att svara på. Som förhandlare -- att sitta i offentlighet
och tala om hur det går -- det är väldigt svårt. Man kan väl
säga så här, att det här är en besvärlig materia. Det är svårt
för någon att med öppna armar längta efter den här typen av
frågor. Men jag har ändå den uppfattningen, att landstingen är
beredda att ta över verksamheten. De är också beredda att ta
emot väldigt mycket pengar för det, och där kanske finns en
ekonomisk paradox litet grand, därför att det går att lösa
problemet kortsiktigt genom att staten ger landstingen väldigt
mycket pengar, men det är också stor risk då för att man
fortsätter att bedriva verksamheten med samma lokaler, samma
människor och enligt samma system -- organisatoriskt -- som
gäller i dag, och det tror jag vore olyckligt. Det är viktigt
att man åstadkommer just den här integrationen, och då tror jag
också att det kommer att bli betydligt billigare.
Oidentifierad röst: Bara en kort uppföljningsfråga. Du
sade att förhandlingarna går bra. Om jag förstått saken rätt så
har förhandlingarna gått bra i tre--fyra år. Om jag får ställa
en uppföljningsfråga: Har ni förhoppningar att komma till ett
slut i förhandlingarna under våren?
Oidentifierad röst: Förlåt om jag korrigerar, men inte har
de gått bra i tre--fyra år. Jag vet inte ens om de har gått. Men
någonting har pågått. Det har pågått samtal och det är trögt,
det är svårt, och jag är optimist och tror definitivt på att det
här skall gå. Det måste gå helt enkelt. Och jag tycker att dem
jag har diskuterat med också inser det.
Göthe Knutson (m): Sten Heckscher talade flera gånger om
uppstramning. Jag utgår från att när riksåklagare Jonsson gjorde
sin beskrivning av den här lagrådsremissen och då utgick från
att det finns problem -- en mängd problem -- åklagarna hör till
den kategori som skall försöka ställa till rätta eller blir
offer för eller har nu att handskas med de problem som den
nuvarande, bristfälliga ordningen för med sig. Jag uppfattade
det alltså på det viset, och att den här åtstramningen ligger i
rätt riktning. Då frågar jag: Hur kommer det sig att man från en
distriktsåklagares sida kan ha en, åtminstone hörbarligen,
diametralt motsatt uppfattning om det här? Att detta inte räcker
på något sätt? Är det över huvud taget på samma grundvärderingar
som ni nu gör den här bedömningen? Och för att få veta litet om
det här skulle jag vilja be att riksåklagare Jonsson gör
kommentarer till distriktsåklagare Christel Anderbergs
synpunkter här och att distriktsåklagaren försöker ge exempel på
vad det är som är så helt otillräckligt, så att vi här kan få en
bedömning av eller bilda oss en uppfattning om detta från
regeringens sida helt enkelt bara är ett försiktigt försök att
göra en uppstramning eller om det behövs ett helt annat synsätt,
i grunden alltså, där det också är frågan om påföljderna? Får
jag också fråga om statssekreterare Heckscher har synpunkter,
utöver vad han nu sade, på den synpunkt som Christel Anderberg
lade fram, nämligen att det inte finns förutsättningar att
tillvarata offrens intresse genom den här lagrådsremissen eller
att den är helt centrerad på gärningsmännen och att offren helt
försvinner i den här lagrådsremissen och de lagförslagen.
Torsten Jonsson: När vi gick hit hade Christel Anderberg
och jag kommit överens om att vi skulle tala var och en för sig,
och det har vi sannerligen gjort. Det skall inte på något vis
undanskymma det förhållandet att jag har den allra största
respekt för Christel Anderberg och för vad hon har sagt här. Vi
har delvis olika utgångspunkter när vi talar om det här. Jag ser
det hela som att vi i dag har ett system som fungerar ganska
dåligt. Det finns avigsidor i det, och man har försökt att genom
det här förslaget komma till rätta med avigsidorna.
Avigsidorna, kan jag säga bara som exempel, det är sådant som
jag tror varje åklagare som har några år på nacken har varit med
om. Det är att en person blir av undersökande läkare förklarad i
oundgängligt behov av sluten psykiatrisk vård och ibland står
det t.o.m. under lång tid. Och så vet vi att personen i fråga
kommer till den slutna psykiatriska vården. Vi vet i ett fall,
som jag själv varit inblandad i, att en person som hade dömts
för mord kom till ett mentalsjukhus, och det är litet osäkert om
han låg över natten, innan han fick försöksutskrivning och
därefter inte besökte sjukhuset annat än vid tillfälliga besök
dagtid.
Sådant kan inte undgå att göra intryck på en. Och jag tror att
man kan säga att i de allra flesta av de fallen är det de
vårdande läkarna som sedan tar hand om patienten som har en
diametralt motsatt uppfattning mot den undersökande läkaren i
fråga om vårdbehovet -- någon annan förklaring kan jag inte se.
Jag kan inte tro att den vård som har ägt rum under den tid man
väntade på att domen skulle vinna laga kraft verkligen har haft
den effekten att vederbörande har blivit frisk under tiden och
kunnat skrivas ut omedelbart. När det har varit sådana svåra
avväganden är jag övertygad om att det då har varit i de här
fallen som tas upp nu, nämligen jämställdhetsfallen. Jag tror
att det är de fallen som det är viktigast att bli av med. Och
jag tror att hela den här problematiken -- jag tror det var Sten
Heckscher som talade om den för någon vecka sedan -- och han
sade då ungefär så här att "det finns ingen bra lösning, det
gäller bara att välja den som är minst dålig". Och jag tror att
vi med det här förslaget som har kommit nu har kommit på den
minst dåliga lösningen. För stunden. För jag tror aldrig vi
skall slå oss till ro och säga att det här är det slutliga ordet
och att det här är där vi skall fastna för för all framtid. Och
vad jag menar är att det här är ett förslag som jag tror är väl
ägnat att låta rättstillämpningen försöka med, och fungerar inte
det här, då måste vi komma igen. Jag tror inte att vi skall ta
de där riktigt stora lappkasten i ett sådant här ärende. Jag
tror att man måste pröva sig fram med justeringar och se när man
når en lämplig avvägning. Tills vidare tror jag att det här är
en lämplig avvägning.
Christel Anderberg: Jag kan bara tillägga att det är just
det här som har bekymrat inte bara mig, utan alla mina kolleger
under alla de år som jag har varit inom åklagarbanan, att det i
allmänhet är de farligaste brottslingarna som får sluten
psykiatrisk vård och väldigt ofta för allvarliga våldsbrott, och
då tycker man ju inte att det är tillfredsställande att en sådan
farlig brottsling som har begått allvarliga brott skall vara ute
igen efter en vecka, fjorton dagar, någon månad. Man måste ändå,
som jag tidigare sade, ha någon rimlig proportion mellan gärning
och påföljd, och det var ju också socialberedningen inne på i
sitt betänkande, nämligen att det blir stötande för det allmänna
rättsmedvetandet om man inte har den här rimliga proportionen.
När man nu läser den här lagrådsremissen så sägs det att längsta
tid för rättspsykiatrisk vård skall vara fyra månader,
visserligen med möjlighet till förlängning sex månader i taget,
men inriktningen är alltså att vården skall få pågå i högst fyra
månader, och det tycker jag är rätt så anmärkningsvärt, om man
sätter det i relation till de allvarliga brott som jag talar om
-- mord, dråp, mordbrand, våldtäkt, den typen av våldsbrott.
Sten Heckscher: Ja, Göthe Knutson undrar vad det kommer
sig att det finns så olika uppfattningar och du arbetar väl
själv i ett hus där sådana också gör sig gällande, så jag är
själv inte lika förvånad över att det finns olika uppfattningar.
När det gäller den här frågan om offer och gärningsman så var
jag inne på det här tidigare, och jag menar att den här
reformen, såvitt det gäller lagöverträdarna, är klart
offerinriktad. Bara för att nämna några konkreta frågor: hela
systemet med särskild utskrivningsprövning som ju syftar bl.a.
till att komma till rätta med det som riksåklagaren och Christel
Anderberg kritiserar, nämligen att utskrivning ibland kan ske på
ett sätt som man tycker är för lättvindigt, det går ju just ut
på det, och det är ju en mycket klar markering av
samhällsskyddsintresset. Jag är inte riktigt säker på att man
någonstans i världen har vågat sig på att gå riktigt så långt i
den delen som vi faktiskt gör här. Men det skall jag inte svära
på, men det är i alla fall en klar inriktning åt det hållet. En
annan är ju de här underrättelserna till målsägande. En tredje
är en skärpning av kriterierna för överlämnande till psykiatrisk
vård, och där finns det en sak som också kommer att rimligen få
betydelse i förhållande till de här, som riksåklagaren påpekade,
mycket korta vårdtiderna som ofta kan tänkas ha sin grund i att
undersökande läkare och domstolen, å ena sidan, och det stället
där vården ges, å andra sidan, kan ha olika uppfattningar om
vårdbehovet. Det skall vara utomordentligt klart, när ett
överlämnande sker, att det finns ett klart behov av vård och där
vården har någonting att ge. De situationer i praktiken som man
ser, där vården upphör tidigt, det är väl när man säger på det
ställe där vederbörande hamnar, att vi kan inte göra någonting
åt det här, så därför skriver vi ut. Alltså det skall vara dels
ett klart behov av vård, dels skall vården ha någonting att ge.
De här vårdtiderna, som Christel Anderberg pekar på, det är ju
ingalunda så att det är absoluta begränsningar på den punkten.
Det handlar om omprövning av vården, och det är ju från
rättssäkerhetssynpunkt viktigt att människor inte hålls inlåsta
på sådana här kriterier utan att den saken kontrolleras, men när
domstolarna beslutat om särskild utskrivningsprövning, så
fordras det ju för utskrivning att man bedömer att det inte
längre finns någon farlighet, och i det ärendet försöker vi
också garantera samhällsskyddsaspekterna och därmed -- skall vi
säga -- offerorienteringen, genom att åklagaren skall ha
möjlighet att dels yttra sig i själva ärendet, dels överklaga
det till högre instans.
Vad gäller proportionalitet så är det ju egentligen inte
proportionalitet mellan gärning och påföljd som man skall vara
ute efter i de här sammanhangen just när det gäller psykiskt
avvikande, utan det är väl snarare så att man vill ha en
relation mellan farlighet och påföljd, så att man skall kunna
förebygga framtida olyckor. Det är det som är det väsentliga i
sammanhanget.
Göthe Knutson (m): Min första följdfråga är: Om jag har
rätt förstått det här nu, så ser Christel Anderberg som
distriktsåklagare mera till den allmänna rättsuppfattningen och
diskrepansen i påföljden här. En gärningsman har alltså begått
låt oss säga ett dråp här, och påföljden, om vederbörande är
frisk, skulle vara några år i fängelse, under det att den bara
blir en kort tid, om vederbörande har turen att bli förklarad
sjuk. Och jag upprepar: Är det rätt alltså, att
distriktsåklagaren mera ser här rent till anstötligheten i att
en person då kommer ut och då utgör kanske ett hot mot
allmänheten, och att ni från departementets sida,
statssekreteraren, inte har relaterat den här skrivningen efter
de principerna utan helt centrerat det på sjukdomsbilden? Det är
ju dock en uppstramning, och den måste ju ha tagit hänsyn till
någonting. Jag försöker komma fram till varför det kan vara en
sådan uppenbar divergens här i uppfattningen.
Sten Heckscher: Ja, jag skulle vilja säga det att vi tar
mycket stor hänsyn till vad som skulle bedömas vara anstötligt,
och det har att göra med det att i nästan alla demokratiska
länder finns det någon form av särreglering för människor som
till följd av psykisk sjukdom begått brott. Och det här går
tillbaka på grundläggande straffrättsliga principer om skuld och
ansvar. Motivet är egentligen detsamma som till att man inte
dömer åttaåringar. Det går tillbaka på ett ansvars- och
skuldresonemang. Det är det som ligger i botten på det här. Det
är en stor och svår fråga, det medges gärna, men jag tror att
det skulle väcka en utomordentligt stor internationell
uppmärksamhet om vi plötsligt mälde oss ut ur denna
internationella tradition. Vi har delvis nästan gjort det, för
Sverige är, tror jag, jämte Grönland de enda områden -- det
finns visst någon delstat i USA också -- som har det system som
vi har och inte ett uttryckligt resonemang om ansvarsfrihet som
vi hade före brottsbalken. Göthe Knutson kanske erinrar sig
strafflagen 5:5 och 5:6 som hade mer uttalat om
tillräkneligheten. Men i praktiken är det så att brottsbalken
ändå i grunden bygger på samma resonemang. Vi har alltså en
något annorlunda konstruktion. Man kan dömas för brott även om
man är psykiskt störd ... ohörbart ... Man blev inte straffri
längre, men i stället inför man det då som påföljdsbegränsningar
just för att inte komma i en brinnande konflikt med vad
anständigheten kräver och vad den internationella traditionen på
området här är. Så ser vi saken i samband med det här
anstötlighetsresonemanget.
Ingbritt Irhammar (c): Jag skall uppehålla mig litet runt
återfallsriskerna. Om nu en gärningsman har begått ett brott
under psykisk störning, så vet vi då att dels kan han få
åtalsunderlåtelse, och det var ca 400 om året, dels kan han
överlämnas till sluten psykiatrisk vård, och det är ca 300 om
året i dag och dels kan han vårdas inom kriminalvården ...
ohörbart ... andra påföljder. När vi nu är på väg att ändra
detta, att vårda fler inom kriminalvårdens ram och föra över
fler dit, så är det ju väldigt viktigt egentligen att vi vet
vilka effekter det får, och det är därför jag vill komma in på
utvärderingssidan här. Vi skall se till att man får en sådan
vård för gärningsmannen, att det helst inte blir något återfall
i brott och då är min fråga: hur ser det ut i dag på
återfallssidan, dels beträffande dem som inte åtalas alls,
alltså får åtalsunderlåtelse, det blir ingen påföljd, dels
beträffande dem som vårdas inom sjukvårdens ram på sjukhus och
dels beträffande dem som vårdas inom kriminalvården. Vad är
slutsatserna här? Jag kan se att man dels skall ta hänsyn till
gärningsmannen och samtidigt är ju då den bästa hänsynen till
offret att det aldrig blir något återfall, egentligen. Så om vi
sätter en minskning av återfallsrisken som bland det viktigaste
för att det inte skall begås nya brott, då är det ju egentligen
det som skall vara grunden till hur vi i fortsättningen vårdar
de här. Är det någon som kan uttala sig, antingen Sten Heckscher
eller från socialdepartementet, Karl-Ingvar Rundqvist, eller
kanske riksåklagaren om dessa aspekter i första hand?
Sten Heckscher: Det är inte så lätt att ge ett utförligt
och korrekt svar på det där. Det förekommer en del olika
forskningsrön och upplysningar om det. Jag såg att Lars Lidberg
kom in i lokalen här nyss. Han har en del erfarenhet av sådant.
Han är psykiater på Huddinge sjukhus. Men som i många
återfallsundersökningar så går det att finna stöd för såväl det
som det andra, och jag vågar nog påstå att återfallsrisken
kanske inte är så tydligt relaterbar till vilken påföljd som
väljs. Jag kan erinra mig på senare tid två undersökningar; dels
en som hävdade att man fick lägre återfall med psykiatrisk vård
än med fängelse, dels en som presenterades nyligen, som hävdade
motsatsen. Jag är inte säker på att jag tror på någondera, om
jag säger så. Det här är utomordentligt svåra fall, och det är
inte säkert att man kan göra så oändligt mycket åt
återfallsrisken med själva verksamheten, vare sig på ett
fängelse eller på ett mentalsjukhus. Självfallet har man
emellertid den ambitionen i allra högsta grad på båda ställena,
men tydligare än så kan jag dessvärre inte bli. Jag har svårt
att uttala mig närmare för min del, men det kanske är någon
annan som kan.
Jag vill bara säga en sak till. Du var inne på det här med
åtalsunderlåtelserna. De beror i regel på att vederbörande i
vart fall undergår sluten psykiatrisk vård. Så det är inte helt
riktigt att säga att det inte blir någon påföljd, utan det är
bara den verksamhet som redan pågick som fortsätter, och här
pekas i lagrådsremisserna på, apropå något som någon sade här
tidigare om åklagaren: låt oss anta att det är någon som
undergår psykiatrisk tvångsvård som inte är rättspsykiatrisk
vård eller rättspsykiatrisk vård som inte innefattar särskild
utskrivningsprövning, då står det ju naturligtvis åklagaren
fritt att i det fallet inte ge åtalsunderlåtelse, utan i stället
gå till domstol. Om åklagaren vill skaffa sig så att säga bättre
garantier mot otidlig utskrivning, den möjligheten finns ju
alltid, så är åklagaren inte skyldig att ge åtalsunderlåtelse i
ett sådant fall, om åklagaren t.ex. bedömer att det är farligt i
situationen.
Lars Lidberg: Då det gäller åtalsunderlåtelse kan jag säga
säkert, att där finns inga studier. Återfallsundersökningar är
svåra därför att det är i regel de svåraste brottslingarna,
gärningsmännen, som förs över i psykiatrin, där återfallsrisken
är störst. En undersökning som är gjord hos mig visar att vid
våldsbrott -- det gäller inte mord och dråp, för återfallen i de
brotten är så få, så det är svårt att göra ordentliga
undersökningar -- vid grova våldsbrott är återfallssiffrorna
lägre för dem som överlämnas till psykiatrisk vård än
motsvarande som döms till fängelse. Det gäller nu gruppen
jämställda detta. Vad gäller sexualbrott är återfallen fler, och
det var det Sten Heckscher kanske var inne på nu -- enligt en
undersökning av dem som överlämnas till vård och enligt en
undersökning jag själv har gjort och i ännu högre grad enligt en
undersökning som min kollega Sten Levander, som är professor i
rättspsykiatri i Norge, har gjort. Och det kanske hänger ihop
med att den psykiatriska vården saknar resurser att ta hand om
sexualkriminella, vilket faktiskt kriminalvården har byggt ut.
De här återfallssiffrorna beror alltså på brottstypen ganska
mycket, men jag tycker att det är viktigt att man har sådana
undersökningar i gång och skapar möjligheter för att göra det.
Det tror jag är en mycket viktig bit som borde understödjas.
Göran Källberg: Jag vill bara kommentera det här med att
vi till den slutna psykiatriska vården oftast får de som är
svårast störda och väldigt sjuka, där återfallsrisken är stor.
Här nämns den här gruppen sexualförbrytare. Jag tycker man bör
poängtera att definitionsmässigt kommer de s.k.
serievåldtäktarna, de som har ett inre tvång och som begår de
här brotten på grund av sjukdom, att överlämnas till psykiatrin,
medan kriminalvården får många som är så att säga mycket mindre
belastade, där återfallsrisken inte är så stor. Därav det dåliga
resultatet. Men alltså definitionsmässigt är det de som kommer
till psykiatrin. Tyvärr kan vi inte bota alla ändå, givetvis.
Ingbritt Irhammar (c): Får jag då bara ställa en
uppföljningsfråga här. Det här tycker jag pekar på behovet av
att det här lagförslaget -- om det nu går igenom -- verkligen
följs ytterst noggrant och utvärderas inom en mycket snar
framtid, följt av sådana här undersökningar också. Är det planer
på det?
Oidentifierad röst: Jag kan bara nämna att det står
uttryckligen i lagrådsremissen att en uppföljning skall ske och
att den skall ske inom kort efter det ikraftträdandet har skett.
Däremot kanske det inte direkt står någon anknytning till
forskningsverksamhet av den här typen, men en uppföljning av
hela lagstiftningskomplexet är tänkt.
Bengt Harding Olson (fp): Jag noterar med tacksamhet att
äntligen har vi fått ett förslag som gäller den här
lagstiftningen om psykiskt störda lagöverträdare. Jag har
åtminstone varje år sedan 1985, tror jag, efterlyst den hos
varierande ministrar. Men nu har vi i alla fall fått en produkt
här. Efter att ha varit kritisk nu till den tid som det har
tagit innan det har lagts fram, så vill jag ändå säga att jag
tycker att den här remissen visar stora förbättringar jämfört
med vad som nu gäller, och jag tänker då framför allt på
samhällsskyddet och informationen till brottsoffren.
Jag har egen erfarenhet av det här som åklagare vid ett
trippelmord. Den personen satt inne i sex månader i sluten
psykiatrisk vård och gick därefter ut. Jag tror inte att detta
skulle inträffa med den här lagstiftningen, om den hade gällt.
Men problemet, det är det som min fråga anknyter till, det är
ju att de här förbättringarna som är avsedda de skall träda i
kraft den 1 januari 1992. Jag tycker att det är alldeles klart
att det finns ett behov av snabbare ikraftträdande på i varje
fall de här begränsade bitarna som vi talat om, särskild
utskrivningsprövning, information till brottsoffer i samband med
detta. Jag har motionerat om det i riksdagen här. Den skall
avgöras i justitieutskottet. Jag tycker att om man har
ambitionen från justitiedepartementets sida -- och jag utgår
också från socialdepartementets sida -- att mena vad man säger,
då skall man inte låta det presumtiva brottsoffret vänta i mer
än ett och ett halvt år till detta blir bättre. Då säger man att
det här är svårt att genomföra. Det borde det inte vara.
Domstolen -- även om man nu landar på länsrätten som är
föreslaget -- kan hantera detta. Åklagarna är beredda att
hantera det, och jag utgår från att man är det även på
läkarsidan. Och det borde inte vara särskilt resurskrävande. Jag
vill påstå, alltså, att det är viktigt att man gör det här nu
och inte när det är för sent. Det är ett rimligt krav. Jag
tycker att det skulle vara i morgon. Men ett rimligt krav är i
varje fall att vissa av reglerna träder i kraft den 1 januari
1991 eller är det inte det, statssekreterare Sten Heckscher?
Sten Heckscher: Med all respekt för riksdagens kapacitet
tvivlar jag på att riksdagen har fattat ett beslut i detta
jätteärende den 1 januari 1991.
Bengt Harding Olson: En kommentar. Jag tror att vi har
sett i den här byggnaden fall då mycket mer komplicerade beslut
har kunnat tas på mycket kortare tid och kanske t.o.m. mindre
angelägna beslut, så jag är beredd att verka för detta, och får
vi bara hit papperna, så skall vi nog kunna ordna det.
Birthe Sörestedt (s): Jag vill ställa några frågor om
rättspsykiatriska undersökningar, dels till Sten Heckscher, dels
till Karl-Ingvar Rundqvist. Eftersom lagstiftningen skall
fungera måste verksamheten fungera. Jag hörde här att det var en
ny organisation som skulle underlätta att den här lagstiftningen
uppföljs. Nu finns det möjlighet att få två olika huvudmän, dels
staten, dels sjukvårdshuvudmännen som kan sköta
undersökningsverksamheten, och jag undrar, trots att vi fick
reda på här att det skall göras en del § 7-intyg och att en del
undersökningar görs där i stället, om det kommer att finnas fler
undersökningsenheter, om det är behov av fler platser framöver
än i dag? Dessutom undrar jag om man får en bättre
genomströmning, för det som har varit problem under tidigare år
har varit att färdigundersökta patienter har haft svårigheter
att erhålla vårdplats. Nu är det så att det ges en tidsfrist på
sju dagar, innan man påbörjar undersökningarna. Kommer denna
tidsfrist att kunna utökas? Kan man begära dispens här också
eller är den tiden fast? Påverkas de här fyra
undersökningsveckorna av om tidsfristen skulle bli längre än de
sju dagarna? Ytterligare några frågor gällande det här med olika
huvudmän. Det är ju viktigt att undersökningarna blir enhetliga
och likvärdiga. Då undrar jag vem som har det yttersta ansvaret
för att se till att det blir så. Sedan har det också framförts
från dem som jobbar inom rättspsykiatrin att när man skall ta
beslut om ett vårdbehov och sedan genomföra också vården, att
det finns möjlighet att man påverkas av det här, och nu undrar
jag: Finns det några farhågor på det här området?
Sten Heckscher: Det var en hel del. Vi hamnar nog ändå hos
Karl-Ingvar Rundqvist, men jag kan ju börja. Socialstyrelsen
kommer även i framtiden att ta ansvar för undersökningarnas
utformning så att säga. Även om de då inte skulle bli
chefsmyndighet för de ställen där undersökningarna utförs, så
har de möjligheter ändå att ha inflytande på hur själva
undersökningarna skall se ut. En princip som vi försöker slå
fast är att man tydligare än i dag skall kunna säga, att när man
tycker sig veta vilken slutsats som skall dras, då skall man
kunna sluta undersöka. Det är också ett sätt att effektivisera
verksamheten, men vi tror att det här är en sak som också kan
göra det mera attraktivt för landstingen att ta över den här
verksamheten. Eller hur, förhandlaren? Så måste det ju vara.
Den här sjudagarsregeln kommer inte att påverka
fyraveckorsregeln. Det var en annan fråga du hade. Vi hoppas ju
att undersökningsverksamheten skall äga rum på samma enheter där
eventuell vård skall ges, och det skulle i så fall lösa en annan
av de frågor som du ställde, nämligen att det blir ackumulerat,
för att man inte hittar vårdplatser, men inte kan få nya som
undersöks. Jag tror det var så du menade? Det menar vi också
skall kunna bli något bättre.
Jävsaspekten som du var inne på: nej, vi tror inte att det
leder till några problem, egentligen. Vi har all anledning att
tro att det här är människor som hanterar de här situationerna
med professionellt och seriöst ansvar, och vi tror att det vore
att misstro dem att inbilla sig att det inte skulle fungera. Vi
tror, som jag var inne på tidigare, snarare att riskerna är
mindre, eftersom skillnaden i bedömningar mellan undersökande
läkare och vårdande läkare rimligen måste bli mindre, så vi
slipper en del av de underliga lakuner som har byggts upp i dag
onekligen, som har ställt till större problem än sådana här
jävsfrågor.
Den fråga som kvarstår, som jag uppfattar den, är om antalet
enheter räcker till. Och det är min bedömning att det gör det.
Man kan naturligtvis tänka sig att om volymen minskar, någon
enhet skulle kunna falla bort, men vi har också intresse av att
få en organisation inom landstingssektorn som svarar mot de
behov vi diskuterat i övrigt här. Så något intresse av att
minska och koncentrera det i sig finns väl inte.
Karl-Ivar Rundqvist: Får jag bara tillägga kanske då, att
när det gäller det yttersta ansvaret för undersökningarna, så
kommer naturligtvis också i fortsättningen socialstyrelsen att
ha ett ansvar här, och möjligheterna som hittills utnyttjats
emellanåt, att inhämta yttrande från socialstyrelsens rättsliga
råd, kommer ju också att finnas kvar. Några förändringar i det
avseendet är inte föreslagna.
Lars Sundin: Socialberedningen föreslog ju s.k.
insynsnämnder, och det förslaget finns inte med i
lagrådsremissen. Tycker du, Suzanne Ahlner, att de här
förtroendenämnderna är tillräckliga insynsorgan i den här
verksamheten vi talar om.
Och en liten fråga till: Hörde jag rätt, Sten Heckscher, du
har en viss vacklan där hos dig. § 7-intyget tyckte du kanske
inte heller var tillräckligt för att någon på det skall kunna
dömas till sluten psykiatrisk vård?
Suzanne Ahlner: Det är inte alldeles lätt att bedöma,
naturligtvis, hur de här förtroendenämnderna resp.
insynsnämnderna skulle komma att fungera i praktiken. Men så som
vi har sett det, med den korta tid vi har haft till vårt
förfogande att titta igenom det här förslaget -- jag tvingas
reservera mig av det skälet -- så har vi väl trott att den här
konstruktionen med förtroendenämnder och stödpersoner och
möjligheterna till rättshjälp skulle vara tillräckligt. Men, som
sagt, jag tvingas reservera mig, för vi har inte riktigt haft
möjlighet att gå igenom det så väldigt noga.
Sten Heckscher: Nej, det var Suzanne Ahlner och inte jag
som uttalade frågor om § 7-intyg. Men låg mig säga där att det
sker ju den förändringen att det skall krävas rättspsykiatrisk
kompetens hos undersökande läkare för att ett § 7-intyg skall
kunna leda till överlämnande. Det skall inte kunna leda till
överlämnande med särskild utskrivningsprövning, och det sägs
dessutom uttryckligen i remissen att det är frågan om, om något
större och förhoppningsvis bättre undersökningar än de § 7-intyg
som finns i dag, där jag kan dela Suzanne Ahlners uppfattning
att som de ser ut i dag i regel, så skulle det inte vara ett
tillräckligt underlag, så vi är nog egentligen inte särskilt
oeniga på den punkten.
Oidentifierad röst: Jag vet inte om jag skulle kommentera
något skälen till att man inte har valt att gå på linjen
insynsnämnder, och i och för sig är det ju naturligtvis ett
behov av kontroll och insyn på detta område, men en bedömning
som har gjorts är väl att socialberedningens förslag i den delen
underskattade de kontrollorgan som redan finns via
socialstyrelsen, via hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Och
sedan är det väl också en allmän inriktning i dag, att inte
skapa nya statliga myndigheter utan särdeles starka skäl, och
vidare så har ju utvecklingen, när det gäller
förtroendenämnderna, såvitt vi har kunnat finna, varit positiva,
allmänt sett, och att det finns förutsättningar för en utbyggnad
på det området.
Birgit Henriksson (m): Jag vill gärna knyta an litet grand
till en fråga som Lars-Erik Lövdén tog upp när han talade om
landstingens övertagande som sjukvårdshuvudman här. Jag har
själv fullt, åtminstone i mitt landsting och hela
omstruktureringen av psykiatrin och ställer mig väldigt frågande
till hur det skall kunna fungera, därför att vi har ju nu byggt
ut öppenvårdsavdelningar och det har blivit åtminstone en
tendens i det landsting jag själv känner att i dag har man inom
den slutna vårdenheten mycket tunga och mycket svåra fall.
Dessutom skall man där aktivera och föra en positiv
återanpassning så att säga och det här har man synnerliga besvär
med. Och jag skulle därför vilja fråga om det är speciellt för
mitt landsting eller om man inte har samma tendens även i andra,
och att man därför kommer att få svårt att föra över vården här,
även om jag förstår att man inte kan bli självförsörjande i
dagens läge inom kriminalvården, som Sten Heckscher sade.
Jag har också en annan fråga som knyter an litet grand och det
gäller de utvecklingsstörda. Det har ingen berört här, men det
var många som sade att man var nöjd med det nya begreppet
allvarligt psykiskt störda. Men från utvecklingsstörda har man
reagerat mot den här benämningen, och det är visserligen inte så
många i dag som har begått allvarliga brott här, men man har en
sluten avdelning vid Salberga t.ex. Jag skulle också vilja fråga
om man ämnar ändra på detta. Jag har inte fått någon klarhet
riktigt i det här, men som sagt tiden har ju varit kort att läsa
igenom de här papperen. Kommer man att behålla det här
specialsjukhuset eller ämnar man även förändra inom de här
delarna?
Oidentifierad röst: Jag tror att den första frågan om hur
det ser ut i landstingen är svår för oss att svara på. Det finns
representanter i salen, vet jag, från Landstingsförbundet. Då
kanske frågan bäst kan besvaras där.
Britta Bjelle: Skall vi återkomma till den frågan eller
skall vi höra nu ändå, när frågan ändå är ställd. Finns det
några synpunkter på det här från Landstingsförbundet?
Ulf Wetterberg: Det här är inte en fråga som jag behärskar
så mycket. Jag skulle väl vara tacksam om en del av de
närvarande läkarna kanske kommenterar det här också, men allmänt
kan sägas för det första att det är riktigt att psykiatrisk vård
och därmed också tvångsvård är en uppgift för landstingen enligt
hälso- och sjukvårdslagen, och att det blir ju en fråga för
landstingen att försöka organisera den här vården på bästa sätt.
Sedan får det avgöras om det är varje landsting som skall ha de
här vårdresurserna eller om man bättre kan t.ex. samverka inom
resp. sjukvårdsregion. Jag tror inte att vi kommer att se att
det kommer att vara samma lösningar över hela landet och i varje
landsting, utan här får man försöka att se på de lokala
förutsättningarna och hur man skall lösa de här frågorna.
Göran Källberg: Jag kan svara litet grand, eftersom jag
kommer från ett mentalsjukhus där vi har både den regionenhet
som jag svarar för och tre andra psykiatriska kliniker och har
litet insyn. Jag har sett litet ute i Uppsala Bro
sjukvårdsregion och det har ju varit så att de sista åren har
psykiatrin omstrukturerats oerhört mycket, och man har då siktat
in sig på öppna former i väldigt hög grad. Om man ser det litet
från vår synpunkt, så har det väl varit så att den här gruppen
svårast sjuka ofta är kriminella och kanske har kommit litet i
kläm. Man har däremot på flera håll nu, åtminstone inom vår
region, uppmärksammat det här, och på flera ställen har det
tillskapats sådana här s.k. sektorsövergripande avdelningar för
ett fåtal patienter som inte anses vara så farliga att de
behöver vårdas på specialenhet utan kan vårdas på
hemortssjukhus, men kanske är för besvärliga att ha på en vanlig
avdelning. Och där har man på flera ställen nu tillskapat mindre
enheter inom flera olika landsting, så att det pågår en
successiv omstrukturering så att man även skall täcka in vården
av den här gruppen patienter.
Martin Ellton: Jag representerar sydöstra
sjukvårdsregionen, och där har vi redan en modell som fungerar
alldeles utomordentligt bra i det här sammanhanget, en modell
för psykiatrisk vård i tre nivåer som en pyramid. Överst har vi
en regionvårdsenhet som sysslar med vård av de särskilt
vårdkrävande på särskilt avtal med staten och som i två år nu
har gjort rättspsykiatriska utredningar. Under den nivån har vi
inom våra tre landsting länsavdelningar som är en buffert mellan
denna superenhet, som är regionvårdsenhet, och den sektoriserade
psykiatrin. Och det är den modellen som jag tror att det är
alldeles självklart att man måste bygga upp i de olika
sjukvårdsregionerna. Men jag håller med i den oro som här har
givits uttryck för, nämligen att nerbantningen av psykiatrin och
omstruktureringen till mera öppna former har gått litet för
långt när man ser just på den kategorin personer som vi i dag
talar om.
Berith Eriksson (vpk): Ur samhällspreventiv synpunkt i ett
längre perspektiv är det ju tre frågor man vill ställa sig: Av
vilka och varför begås brott? Hur är vården under påföljdsdelen
och hur förbereds ett återvändande till samhället? Men jag
tänkte uppehålla mig vid den första frågan. I och med att vi har
avvecklat mentalsjukhus och slussat ut även psykiskt sjuka
människor till ett eget boende i samhället har det kommit vissa
signaler, tycker jag, om att man inte har förberett
utflyttningen tillräckligt bra. Kan man i någon statistik se
vilken verkan det har haft detta att man har flyttat ut dessa
psykiskt sjuka människor ut i samhället? Återkommer de i
brottsstatistiken?
Börje Lassenius: Ja, det finns många intressanta frågor
man skulle vilja kunna svara på, men den statistik som finns är
inte så fullständig att man med någon stor säkerhet kan svara på
den här frågan. Man kan väl bara konstatera att i 1970-talets
början var förekomsten av rättspsykiatrisk undersökning ungefär
50 % högre än i 1980-talets slut. Under 1980-talet har antalet
personer som genomgått rättspsykiatrisk undersökning och likaså
antalet personer som vårdas efter att av domstol ha lämnats till
vård varit ganska oförändrat under många, många år. Det talar ju
då för att det inte skulle i någon utsträckning ha uppstått fall
där människor har gjort sig skyldiga till brott på grund av att
de inte längre vårdas på sjukhus. Sådana påståenden har man från
andra länder, där man uppger att så har varit fallet. Man kan
naturligtvis peka på enstaka människor, enstaka patienter, där
förhållandena har varit sådana att de har vårdats, skrivits ut
och sedan återfallit och behövt vård igen. Det tror jag att man
aldrig riktigt kan komma ifrån, eftersom bedömningar av de
långsiktiga prognoserna är svåra. Men jag vill påstå att i det
stora hela kan man inte se någon tendens av utslussning från
sjukhusen att det skulle ha visat sig i brottsligheten.
Eva Johansson: Jag skulle vilja återkomma till den
diskussion som fördes för en stund sedan. Det var Christel
Anderberg som avfyrade en ganska rejäl salva som jag inte
riktigt förstod vad den avsåg för någonting. Om din kritik
gällde dagens förhållanden eller om den gällde det förslag till
förändringar som många av dem som sagt någonting om det ändå har
varit överens om att de syftar till att avhjälpa de problem som
du tog upp och som vi väl allihopa vet att de finns och är
kritiska till. Du sade att förslaget inte är bra, och frågan är
ju då: Tycker du att det här förslaget går i fel riktning eller
går det inte tillräckligt långt, eller var det så att din kritik
gäller dagens förhållanden? För jag tyckte att din beskrivning
mer passade in på dagens förhållanden än på det som vi tror kan
bli resultatet av de här förändringarna?
Christel Anderberg: Den kritik som jag framförde riktade
sig naturligtvis mot dagens förhållanden. Jag talar utifrån de
erfarenheter som jag har haft under 20 år som åklagare, och
tyvärr måste jag konstatera att den här lagrådsremissen inte
alls gör mig hoppfull om att det skall komma någon förbättring
till stånd. Egentligen tycker jag att det är mera kosmetiska
ändringar som föreslås, som jag inte kan se kommer att leda till
någon ändring egentligen, vare sig till det bättre eller till
det sämre.
Eva Johansson: Jag måste ställa en följdfråga. Finns det
ingenting i det här förslaget som du tycker är till bättre av
det som alla de andra som har kommenterat saken ändå har tyckt
-- att det är ett steg i förbättrande riktning?
Christel Anderberg: Svar nej.
Britta Bjelle: Vi skall nu lyssna till byråchefen Per
Colliander, byråchefen Börje Lassenius och avdelningschefen Ulf
Wetterberg.
Per Colliander: Ur kriminalvårdens synpunkt är det
lagförslag som nu föreligger utan tvekan ett kraftigt steg
framåt. Dagens situation är den att vi har ett visserligen
begränsat antal, men ändå i genomsnitt ett femtiotal intagna,
där diagnosen är att de är psykiskt sjuka och har ett vårdbehov
som vi har svårigheter att få tillgodosett. Det skiftar mycket
över landet. Jag utgår från att den mindre gruppen kommer att
kunna hanteras på ett annat sätt i framtiden. Det vi har i
större omfattning är ett ganska stort antal personer med mycket
allvarliga beteendestörningar, som inte är psykiskt sjuka enligt
traditionell diagnos utan som har grava personlighetsstörningar.
Det är ett ökande antal. Sannolikt till följd av drogproblem har
det här antalet ökat. Vi måste anpassa oss till denna
verklighet. Många av de här personerna har ett förflutet som
vårdtagare i psykiatrin, men de hör sannolikt inte hemma där i
dag. De begår brott, döms till fängelse, beter sig egenartat,
blir mobbade av de andra fångarna och sitter frivilligt
isolerade. I dag på morgonen satt ett sextiotal fångar
frivilligt isolerade därför att de var mobbade av de andra. Det
hade enligt personalens bedömningar uteslutande att göra med
deras avvikande beteende, deras osociala beteende, deras
störande. Några få satt frivilligt isolerade av den motsatta
anledningen, dvs. för att skydda sig, därför att bland dessa
störda personer -- sådana som för 30 år sedan när jag började
det här jobbet kallades för psykopater, en beteckning som kanske
inte används i dag, men jag tror de flesta förstår vilka jag
menar. Vi har några få som är kraftigt utagerande och skrämmer
de andra. Ett exempel fick vi för några månader sedan, kanske
för ett halvår sedan, en man dömd till livstids fängelse för fem
mord -- det mesta jag varit med om -- han har vistats i
psykiatri tidigare, han är nu på fängelse, han skrämmer de andra
fångarna. Och just nu sitter han själv isolerad därför att han
skrämmer de andra. Vi kan naturligtvis inte se fram emot att
låta en livstidsverkställighet fortgå i isoleringscell. Utan det
vi håller på att göra det är att anpassa oss till situationen.
Vi planerar avdelningar för fångar med särbehandlingsbehov. Den
resursförstärkning vi behöver på den sidan är, tror jag,
egentligen varken tjänster eller platser eller lokaler, utan den
är av kvalitativt slag. Vi måste se till att vi får personal som
är särskilt utbildad för att hantera människor som beter sig
litet egendomligt. Vi måste se till att vi får program för
dagens innehåll som passar till den här gruppen människor. Vi
måste konstruera sådana här avdelningar där varierande grad av
samhällsskydd kan tillgodoses. Det är självklart att den
livstidsdömde med fem mord måste hållas på ett sätt så att han
inte avviker, medan vi har andra med betydligt kortare
verkställighetstid och mindre allvarlig kriminalitet men
ändå dessa personlighetsstörningar som vi kan ha på avdelningar
med litet mindre rymningssäkerhet.
Vi vill inte ha psykiatrisk vård utförd inne på fängelserna.
Det har framförts här av flera andra tidigare, att det finns
många nackdelar med det. Vi har kvar några avdelningar som
kallas för psykiatriska avdelningar. Det är väldigt olyckligt.
Expertis som har besökt dem och som förstår sig på det här säger
att standarden är ungefär hemsjukvård. Att kalla dem
psykiatriska avdelningar är olyckligt, därför att det kan ge
intrycket av att vi har resurser som vi inte har. Det kan vara
en förklaring till de svårigheter vi på sina håll har att få
psykiatrin att ställa upp och ta hand om det ändå begränsade
antal personer som är verkligt sjuka.
Vi ser nog i det här lagförslaget att här öppnas en hel del
möjligheter. Inte minst har man reglerat det som tidigare har
varit -- och alltså innan det träder i kraft alltjämt är -- en
gråzon, där det väl egentligen mest handlar om dem som
frivilligt söker sig till psykiatrisk vård och som naturligtvis
bör kunna få det. Men eftersom de ändå är fångar, är det
angeläget att man har vissa kontrollmöjligheter, så som de
skulle haft om de hade varit kvar på fängelset, och denna gråzon
om ansvar och regler täcker man med det här förslaget, så att
kriminalvårdsstyrelsen får fatta beslut och ta ansvar i viktiga
frågor rörande permission, utevistelse och kontakter med
omvärlden och annat i de här fallen. Det tycker vi är positivt,
och vi tror att det kan leda till att fler av de fångar som mer
eller mindre tillfälligt har vårdbehov kan få det tillgodosett.
Men jag upprepar: Vi avser att göra särskilda avdelningar,
utbilda vår personal. Vi behöver kompetenshöjning. Vi behöver få
den hjälpen av psykiatrin, främst allmänpsykiatrin, att vår
personal ute på anstalterna verkligen känner att sjukvården tar
sitt ansvar och känner sitt ansvar också för fångarna. Att man
hjälper till med att hålla kompetensen på en hygglig nivå när vi
arbetar med dem som kan vara gränsfall till att vistas på
sjukhus.
Mycket av det här och vad det skall bli av det står och faller
med de pågående, här omnämnda förhandlingarna, med
sjukvårdshuvudmännens vilja och förmåga. Efter 33 år i den här
verksamheten och efter att själv ha varit med på den yttersta
kanten i Bexelius-kommittén så är min optimism något begränsad
beträffande vad som skall inträffa, men jag tror att en realism
ligger i att i vart fall de som är verkligt sjuka skall i
fortsättningen kunna hanteras av psykiatrin -- att vi får i gång
särbehandlingsavdelningar, där psykiatrin kan hjälpa oss med råd
och kompetenshöjning vad gäller kunskaper, att psykiatrin kan ta
emot vår personal som under ett utbildningsskede får komma och
hospitera, och på det sättet tror jag att vi skulle kunna få en
bättre tingens ordning till stånd. Vi ser alltså positivt på det
och det är, vilket möjligen är överraskande, inte särskilt
resurskrävande. Vi vill ha litet pengar till utbildning, och vi
vill framför allt ha en del kompetens som vi saknar.
Börje Lassenius: Socialstyrelsen vill slå vakt om en
möjlighet till rättspsykiatriska undersökningar även i
fortsättningen inom varje sjukvårdsregion. I dag har vi två
rättspsykiatriska stationer, i Linköping och Umeå, och fyra
kliniker, i Uppsala, Stockholm, Lund och Göteborg. På klinikerna
kan man undersöka de häktade undersökningsfallen.
Som ni alla vet har det under flera år varit bekymmer kring
den rättspsykiatriska organisationen på grund av problem kring
utredningens omfattning och effektivitet. Men vi tycker att vi
på senare år börjar få en viss ökad effektivitet till stånd,
vilket bl.a. har visat sig i att häktesköerna minskat.
Klinikerna är ändå så små att flexibiliteten är liten, och det
gör att under vissa perioder uppstår det fortfarande köbildning,
men de köerna blir inte lika långvariga som tidigare.
Under några år har staten haft särskilda avtal som gjort att
man har undersökt häktade också i Umeå och Vadstena på vanliga
psykiatriska kliniker. Det har avlastat den ordinarie
verksamheten, och det har visat på möjligheten att genomföra
undersökningar med undersökta intagna på särskilda avdelningar
inom den landstingskommunala sjukvårdsorganisationen.
Den rättspsykiatriska organisationen arbetar i dag med att
anpassa sig till förslaget om en framtida undersökning som skall
vara genomförd inom fyra veckor. Lagförslaget innebär ju
samtidigt att det nuvarande undersökningsantalet som är omkring
550 varje år, av vilka något över 400 är häktade, kommer att bli
färre genom att en del patienter kan överlämnas till sluten
psykiatrisk vård utan rättspsykiatrisk undersökning efter
undersökning enligt § 7. Det här leder då till -- dels på grund
av att undersökningstiderna blir kortare, dels på grund av att
undersökningarna blir färre -- att vi behöver färre vårdplatser
i organisationen och det skapar problem. Om organisationen blir
kvar i statlig regi, så måste man då stänga en eller flera
kliniker, eftersom väldigt små kliniker inte praktiskt kan
fungera. Därför är det väldigt värdefullt om man kan komma fram
till en lösning med ett landstingskommunalt huvudmannaskap, så
att de små klinikerna inom varje region kan slås samman med en
regional vårdorganisation och man på så sätt kan skapa en
flexibel organisation. I en sådan organisation kan vården redan
inledas när undersökningen är avslutad och
undersökningsplatserna därmed utnyttjas effektivare. Ett
samarbete mellan den undersökande läkaren och den vårdande
läkaren leder också till bättre grunder för bedömning och därmed
till bättre förmåga att göra likartade bedömningar på olika håll
i landet. Jag kan skjuta in där att vi inom socialstyrelsen
under flera år diskuterat hur man skall förbättra
bedömningsgraden och kunna få en gemensam uppfattning, och det
pågår återkommande konferenser där vi inom den rättspsykiatriska
organisationen för diskussioner just om undersökningens
genomförande och innehåll, men även hur bedömningarna skall
göras.
En strängare avgränsning av de tillstånd vid vilka särskild
vård kan ges som brottspåföljd gör att flera gränsfall kommer
att hänvisas till kriminalvården. Det kräver då ett ökat
samarbete mellan den psykiatriska sjukvården och kriminalvården.
Sjukvården måste, som vi just hörde, inte bara hjälpa till med
sluten vård utan också med konsultinsatser och stödja
kriminalvårdens arbete på kriminalvårdens anstalter, och där
tror vi att en samordnad undersökning för vår verksamhet skulle
utgöra en bra grund för sådan konsultverksamhet och för vård.
Ett problem som jag vill peka på när det gäller den
psykiatriska vårdorganisationen är att vi har en dåligt utbyggd
regional organisation. Den har faktiskt krympt under de senaste
tio åren på grund av att man har moderniserat olika enheter och
därmed gjort dem mindre. Och det är i och för sig väldigt fint,
men det skulle behövas flera platser. I dag finns det omkring
300 platser på de här regionala specialenheterna, och på dem
vårdas mellan 40 och 45 % av dem som är överlämnade till vård av
domstol. Att det är ont om platser visar sig framför allt när
socialstyrelsen skall placera nya fall. Vi är i den situationen
att vi får placera patienter, som vi egentligen tycker borde
börja sin vård på regionenheter, på hemortens kliniker för att
det inte finns plats på regionenheterna. Jag vill peka på att
här är det viktigt att sjukvårdshuvudmännen tar sitt ansvar och
prioriterar en utbyggnad av de här vårdplatserna och
vårdresurserna, både regionalt och -- som det tidigare här har
nämnts -- på länsavdelningar för de patienter som vårdas hemma
vid länssjukhusen, eller i länsorganisationen.
Man får ju också komma ihåg att både de patienter som av
domstol överlämnas till sluten psykiatrisk vård och de patienter
som enligt det nya lagförslaget skall kunna komma frivilligt
från kriminalvården och kräver speciell kontroll ofta behöver
långa vårdtider, stora behandlingsinsatser och hög
personaltäthet. Personaltätheten är viktig både för vårdens
innehåll och för att tillgodose skyddsaspekterna. Därför menar
jag att en viktig del vid det här lagförslagets genomförande är
att den delen av den psykiatriska vården prioriteras.
Ulf Wetterberg: Jag har deltagit i de här förhandlingarna
som har pågått mellan staten och sjukvårdshuvudmännen och tänkte
lämna en del kommentarer kring hur landstingen har resonerat i
de här frågorna och vill då först göra den markeringen att de
här förhandlingarna har enbart gällt den rättspsykiatriska
undersökningsverksamheten, det som alltså i dag är en statlig
uppgift. Däremot ingår inte i förhandlingarna frågor om den
psykiatriska vårdverksamheten, och det har vi ju konstaterat vid
flera tillfällen här, att det är ju redan en uppgift för
landstingen. De frågor som har varit uppe här i dag och som
finns i lagrådsremissen om ärendets fördelning mellan
kriminalvård och sjukvård och konsultroll för sjukvården m.m. är
sådant som då får lösas i det vanliga samarbetet och samspelet
mellan huvudmännen här framöver. Men det är alltså inte en fråga
som ni skall förvänta skall få någon ... ohörbart ... lösning i
ett förhandlingsresultat.
När det gäller undersökningsverksamheten har landstingen
drivit i första hand två huvudfrågor som vi har tyckt varit
väldigt viktiga. Den ena har gällt ansvarsfrågan och den andra
de ekonomiska konsekvenserna. När det gäller ansvarsfrågan har
det då gällt: Vad är staten ute efter? Är det ett ändrat
huvudmannaskap man är ute efter, där staten inte längre har
ansvar för denna verksamhet, utan att undersökningarna på samma
sätt som vården skulle vara ett landstingsansvar? Eller är det
mer en fråga om att landstingen skall svara för driften av den
här verksamheten men under ett fortsatt statligt huvudmannaskap
-- ett statligt ansvar -- för verksamheten? Där har det varit en
väldigt viktig fråga för landstingen att markera, att vi tycker
att det inte skall vara ett ändrat huvudmannaskap. Det är alltså
inte det som Börje Lassenius här talade för, utan vi har menat
att det kan finnas praktiska fördelar med att det är i
landstingsorganisationen sådana här undersökningar utförs, men
det skall i så fall vara helt klart att det fortfarande är ett
statligt ansvar, och att lagstiftningen inte skall peka ut
landstingen som de som skall utföra de här undersökningarna.
Den andra frågan har då gällt de ekonomiska konsekvenserna,
där vi har haft den självklara utgångspunkten att staten i så
fall skall betala för vad det kostar landstingen att utföra
dessa undersökningar. Det här har ju varit en under lång tid
pågående diskussion mellan staten och sjukvårdshuvudmännen, och
ni kanske minns att Landstingsförbundets styrelse bröt
överläggningarna med statens förhandlingsnämnd hösten 1988. Då
hade vi haft diskussioner under några år som inte ledde fram
till något resultat. Och det hängde ihop med att det var stora
oklarheter på båda de här punkterna, både när det gällde
ansvarsfrågan, där vi inte tyckte att vi hade fått gehör från
förhandlingsnämnden för det här synsättet om ändrat
huvudmannaskap eller bara en fråga om entreprenad och vi skilde
oss väldigt mycket kring ekonomin också.
Sedan tog staten ett nytt tag i dessa frågor, och det var nu
under hösten, när Thomas Luttropp på socialdepartementet fick i
uppdrag att föra dessa diskussioner, och jag gör väl samma
bedömning som Thomas att jag ser en del framkomstmöjligheter nu.
Jag tolkar det så att det råder enighet kring synsättet kring
ansvarsfrågan. Det har jag tolkat vid diskussionerna med Thomas,
och jag konstaterar att Sten Heckscher här i dag också sade att
sjukvården skall kunna åta sig att för statens räkning utföra
undersökningar, och det är alltså precis samma synsätt som det
vi har, och så som också förslaget till lagstiftning är utformat
här. Det stämmer med det synsätt vi har. Så det skall inte
behöva vara några stora problem när det gäller den principiella
utformningen. Jag vill också markera att den lösning man har
gjort här redan tidigare när socialstyrelsens resurser inte har
räckt till, där man har lagt ut uppdrag till Västerbottens läns
landsting i Umeå och till Östergötlands läns landsting i
Linköping att utföra undersökningar. Det är ju precis en
uppläggning så som den vi förespråkar, att sjukvårdshuvudmän på
entreprenad och mot betalning utför undersökningar.
Då är det den andra frågan som återstår -- den kring ekonomin.
Där har vi i diskussioner med de berörda huvudmännen kommit fram
till att varje berörd sjukvårdshuvudman önskar träffa avtal för
sig med staten om att eventuellt utföra undersökningar. Det krav
som man då har är att det skall vara full kostnadstäckning. Det
jag alltså här kan se framför mig är att det kan träffas lokala
avtal med olika sjukvårdshuvudmän, där man får klara ut de
frågor som finns. I dag är personalen statlig, fastigheterna är
statliga, man behöver klara ut taxekonstruktioner, de här
frågorna om samverkan mellan undersökningsverksamheten och den
rättspsykiatriska vården m.m. Ett tänkbart resultat är att vi om
någon tid har avtal mellan staten och en eller flera
sjukvårdshuvudmän om att bedriva undersökningsverksamhet på
entreprenadbasis och med full kostnadstäckning. Då blir det upp
till staten att bestämma hur många undersökningar man vill köpa
och vilka huvudmän man vill träffa avtal med, hur många sådana
här lokala avtal som behövs. Och om man vill ha någon statlig
organisation kvar som utför en del undersökningar så går det att
kombinera med sådana här entreprenadavtal också. De berörda
huvudmännen har alla förklarat sig positiva till att fortsätta
överläggningarna med staten och försöka nå överenskommelser. Så
jag ser väl närmast att det inte nu är så mycket en principiell
fråga som att komma överens om priset på hur många
undersökningar staten vill köpa.
Ulla-Britt Åbark (s): Det var intressant det sista som Ulf
Wetterberg säger här att egentligen så är det inte så mycket
kvar att förhandla om -- enbart huvudmannaskapet. Då kunde man
ju kanske få en förhandling till stånd snart som är bra. För vad
jag förstod på Per Colliander så säger du att det
förhandlingarna står och faller med är hur det skall bli inom
kriminalvården i dag. Och det är ju ganska allvarligt, tycker
jag, om man nu lägger fram ett lagförslag som du tycker är bra,
om man då inte kan arbeta efter det på det sättet som tankarna
är i lagförslaget. Därför skulle jag vilja fråga dig: Har ni
börjat över huvud taget -- förutom det med avdelningen för
särbehandling inom kriminalvården -- att titta på detta med
kompetens och vad ni behöver för utbildning osv. inom
kriminalvården för att få en bra vård?
Och så vill jag ställa en fråga till Börje Lassenius. Du
pratade om resurser som finns inom kriminalvården. Finns det i
dag tillräckligt mycket utbildade människor inom psykiatri, så
att de kan utnyttjas i den utsträckning som behövs inom
kriminalvården, eller vad behöver socialstyrelsen mer för
resurser för detta?
Per Colliander: Ja, vi har börjat titta på
kompetensfrågorna. Vi började för ett par år sedan med att dra
ihop hos oss verksamma psykiater, de flesta på konsultbasis,
alltså personer med insyn i kriminalvården och som träffade
vårdpersonalen, och fick från den hopdragningen en grov
uppskattning av vad vi skulle behöva. Sedan har vi ute på olika
enheter drivit lokal verksamhet. Man har också försiktigt börjat
hospitera, man har börjat med föreläsningsverksamhet och annat
med en hel del här närvarande inkopplade. Men det riktigt
ordentliga taget pågår egentligen just nu i det att
kriminalvårdsstyrelsens personalutbildningsenhet innevarande år
prioriterar en ordentlig analys och genomgång av vad det är för
kompetensbehov som föreligger för den personal som skall arbeta
med avvikare, särskilt psykiska avvikare. Så där är det på gång.
Men i anslutning till det kanske jag skall nämna att efter
överläggningar med socialstyrelsen skickade socialstyrelsen ut
ett meddelandeblad till bl.a. alla sjukvårdshuvudmännen och
påtalade kriminalvårdens problem och att vi skulle komma att
ropa på hjälp. Därefter har vi under våren skrivit till alla
landsting. Vi ville ha in svar senast den 15 mars, så det här är
ganska färskt. Vi har inte bearbetat det, men i stort kan man
säga att vi har bemötts positivt. Vi bad att få namn på en
kontaktperson som skulle kunna känna ett särskilt ansvar för vår
verksamhet inom sin del av landet, gärna på överläkarnivå, och
vi har fått positiva svar. Emellertid kan jag nog inte undgå att
här relatera det svar vi fick från kanske en av de mest
betydande intressenterna, nämligen Stockholms läns landsting,
som mycket kort svarade att man har så många som efterfrågar
hjälp av psykiatrin, så man kan inte göra någon ... ohörbart ...
för kriminalvårdens del. Nu vill jag påpeka att en fjärdedel av
folkpopulationen är hemmahörande inom Stockholms läns
landstingsområde. Så där är alltså litet problem. Men vi har å
andra sidan på senare år kunnat notera på flera håll i landet en
begynnande positiv utveckling. Vi ser hur ansvariga personer
inom psykiatrin känner ansvar för vår verksamhet och möter oss
på vägen, så vi är på gång. Det håller på att hända positiva
saker. Det finns anledning att ha en viss, om än behärskad,
optimism inför framtiden.
Börje Lassenius: De resurser jag talade om var frågan om
att man behöver en litet större organisation på regional nivå. I
dag finns det 300 platser för de mest svårskötta patienterna,
och det är den gruppen av enheter som ju måste samarbeta med
kriminalvården, åtminstone kring vissa patienter, och det är där
jag tycker att det behövs en resursförstärkning, men det är ju
en fråga för landstingen att gemensamt inom sina regioner satsa
på den här organisationen. Det är ingenting som socialstyrelsen
behöver resurser för. Det är inte vi som bedriver vård, utan det
är landstingen som bedriver vården.
När det sedan är fråga om det finns tillräckligt mycket folk,
så vet vi att inom psykiatrin har man fortfarande brist, i
synnerhet på läkarsidan, på många håll i landet. Men jag tror
att det finns tillgång till annan personal som kan vara till
stor hjälp för kriminalvården, och det viktigaste är nog
intresset och att man bygger upp ett samarbete och söker kontakt
med varandra, just på det sätt som Per Colliander här berättar.
Jag tror att det på många håll inte är fråga om så stora
insatser att det kräver så väldigt mycket annat än intresse och
samarbete. Men samarbete är svårt, och samarbete tar tid att
bygga upp.
Ingbritt Irhammar (c): Då skall jag ställa frågor på två
områden, dels om information till målsägande, dels om
differentiering. När det gäller information till målsägande gick
kriminalvårdsstyrelsen ut i fjol, tror jag, med råd och
anvisningar om att när en gärningsman avvek eller lämnade
kriminalvården, så är det då skyldighet att informera den
målsägande som vill ha den informationen. Och det gäller inte
enbart då när man har suttit av sin tid, utan det gäller också
vid permissioner och rymningar. Men vad jag har kunnat läsa ut
här i lagrådsremissen på s. 259 så gäller det tydligtvis inte
samma regler när det gäller en som vårdats inom socialsidan här,
utan chefsöverläkaren har då bara skyldigheter att, om
målsägande så vill ha det, informera när patienten får lov att
vistas utanför vårdinrättningens område. Det tycks då inte täcka
upp rymningar. Och då är min fråga: Är ni nöjda med det, eller
är det jag som inte har kunnat läsa ut rätt här? Skall det gälla
exakt samma regler från socialstyrelsens sida som gäller från
kriminalvårdsstyrelsens sida?
Det var den ena frågan. Den andra frågan gäller då
differentiering. I dag är det ju så att när de här psykiskt
störda lagöverträdarna vårdas t.ex. inom sjukvården, kan det ju
hända att en våldtäktsman vårdas tillsammans med någon labil
kvinna som själv har sökt för depressioner eller något annat,
och vi har ju där hört talas om att det har skett t.ex. samlag,
och då har man sagt att det har inte varit med patientens vilja,
osv. Svårt att bevisa. Så har man då andra fall där äldre,
psykiskt störda vårdas ihop med väldigt unga, också labila
människor, där jag tycker att man inte klarar differentieringen
tillräckligt i dag inom sjukvårdssidan. Vilka krav på
ytterligare resurser har ni för att klara det, och är det en
målsättning att få det här bättre -- ja, det är det naturligtvis
-- men hur?
Inom kriminalvården har det också klagats på att
differentieringen inte klaras ut ordentligt, men nu fick vi höra
här av Per Colliander att några mer lokaler behöver man inte,
men det är ju tvärtom det jag har fått signaler om från olika
håll inom kriminalvården, att det är just differentiering som
behövs och mer lokaler för att kunna utföra denna
differentiering av olika typer av dem som är intagna inom
kriminalvården. Det är mina två frågor.
Per Colliander: Jag uttryckte mig tydligen oklart. Jag
sade att vi behöver inga nya särskilda lokaler för den
differentiering vi diskuterar här i dag, för att särskilt ta
hand om psykiskt störda i särskilda avdelningar. Totalt sett har
vi för närvarande en beläggningsutveckling som gör att vi har
för litet platser, men det är ett annat problem, menar jag. Och
beläggningsutvecklingen, dvs. full- och överbeläggning på våra
anstalter, totalt sett, leder till stora svårigheter i den
allmänna differentieringen, där det är en rad andra
differentieringsgrunder som gör sig gällande. Det är där vi har
problem. Men här talar vi alltså om relativt små enheter som
fysiskt så att säga finns. Det är personer som redan tar en
plats här och en där, vi för ihop dem på ett ställe. Det kostar
då inte fler platser, utan det är någonting som vi kan göra inom
vår ordinarie verksamhet. Så man skall inte blanda ihop de två
begreppen.
Sten Heckscher: Vi har full förståelse för svårigheterna
att hitta i denna jättelunta på 637 sidor eller vad det nu är.
Av olika skäl, som jag inte skall gå in på, så kommer
informationen vid en rymning i en sådan situation att gå en
annan väg. Överläkaren skall vända sig till polisen som i
princip skall fånga in den här rymlingen, och det blir den vägen
som den informationen sedan når målsäganden också. Så det är
förklaringen till den här skillnaden i teknisk konstruktion. Men
det är meningen att målsäganden skall få den informationen i den
situationen också.
Börje Lassenius: Jag kan kommentera det här med
differentiering. Det har jag försökt säga nu vid flera
tillfällen, att vården är landstingens angelägenhet, och från
socialstyrelsens sida har vi i olika sammanhang pekat på vikten
av att man bygger ut en differentierad vård för de 500--600
människor som vårdas efter det att domstol överlämnat dem till
psykiatrisk vård. Vissa av dem kan säkert vårdas på vilken
avdelning som helst, men andra behöver speciella resurser. Där
har vi framhållit vid olika tillfällen vikten av förstärkning på
den sidan. Men det är landstingen som driver vården, och det är
landstingen som har ansvar för att genomföra sina
differentieringar.
Lars Sundin (fp): Per Colliander, kommer ni inom
kriminalvården verkligen redan 1992 att kunna klara av vad som
förväntas av er och det med bara litet pengar? Ni behövde inte
mycket pengar. Och för det andra till Ulf Wetterberg eller Sten
Heckscher eller någon annan som vill svara: Vad ungefär kommer
den här reformen att kosta, om den nu genomförs i stort sett så
som lagrådsremissen säger? Strunt samma hur det skall fördelas
på stat eller landsting, det är samma medborgare som skall
betala det.
Per Colliander: Jag sade att vi är behärskat optimistiska
här. Vad som förväntas av oss -- det föreligger ju inte några
särskilt exakta uppskattningar hur många fler personer med
problem vi kommer att få. Det har ju visat sig här att det är
svårt att bedöma det. Men vi utgår alltså från att landstingen
har byggt en vårdkapacitet som gör att de den 1 januari 1992 tar
över dem som är psykiskt sjuka och som kan finnas hos oss. I dag
50 i genomsnitt, som vi inte lyckas få över.
Sedan det här andra jag beskrev om olika avdelningar och
förbättrad kompetens för att ta hand om de här. Ja, färdiga --
jag vet inte när man blir färdig med en sådan sak -- men vi
sätter i gång med det och vi vet egentligen inte riktigt hur
många vi har. Just nu pågår ett forskningsprojekt där vi
försöker enas om vilka det är som skall betraktas som
tillräckligt avvikande för att vi skall göra särskilda insatser
för dem. Hur skall vi beskriva dem och hur upplever personalen
dem? Vad är det för program vi skall ha för dem, vad är det för
insatser vi skall ha? Det pågår just nu, samtidigt som vi på ett
par ställen håller på att försöka skola personalen och höja
kompetensen. Jag vet inte om man någonsin blir färdig. Det blir
man nog aldrig i sådan här verksamhet. Det yttersta målet för
kriminalvården är naturligtvis att bli så färdig, att vi inte
behövs. Men det är kanske att gå litet långt.
Britta Bjelle: Tack. Jag vet inte om justitiedepartementet
har några kostnadsförslag?
Sten Heckscher: Det finns en del. Bl.a. har vi det här
förslaget om domstolsprövningen i förvaltningsdomstolarna, och
där har det skett ganska noggranna bedömningar av vad det skulle
kunna leda till, och den siffra som finns i lagrådsremissen är
35 milj.kr. om året, och det tror vi det skall klara sig med.
Det kan nog Åke Lundborg verifiera, tror jag, som har varit
inblandad i diskussionerna om de här beloppen. Nu är det klart
att det finns ju alltid en osäkerhet, därför att man kan ju inte
vara fullständigt säker på att man har beräknat antalet mål rätt
och så. Men vi tror att det skall klara sig med det.
Sedan när det gäller relationerna kriminalvård--psykiatrisk
vård finns det naturligtvis också där osäkerhetsmoment. Där har
vi, för att anknyta till vad Ingbritt Irhammar sade förut, också
ganska färdiga tankar om hur en bedömning av det där skall gå
till. Jag menar att ett viktigt vård- och rättspolitiskt syfte
här är ju, som vi har varit inne på flera gånger, att även de
som vistas inom kriminalvården skall få psykiatrisk vård i den
utsträckning de har rätt till. Där tror vi att det skall kunna
jämna ut sig så att säga. Om det blir ytterligare människor som
döms till kriminalvård i stället för psykiatrisk vård, skall det
i gengäld då bli människor som vistas inom den psykiatriska
vården, trots att de är dömda till kriminalvård för kortare
eller längre tider, och att det då i princip skall jämna ut sig.
Om det blir precis så, kan vi inte säga i dag, men där har vi
tankegångar hur vi skall följa det.
Sedan så finns det vissa pengar beräknade för information och
utbildning -- några miljoner. Det är också på det viset att här
kommer att uppstå rättshjälpskostnader, som vi räknar med skall
bli något högre än i dag, men där det heller inte går att lämna
några exakta belopp. Jag vet inte om Karl-Ingvar Rundqvist har
mera pengar att bjuda på?
Karl-Ingvar Rundqvist: Ja, vi kan väl nämna, kanske, att
förslaget om stödpersoner också beräknas medföra vissa
kostnader, och man har väl kalkylerat med ca 12 milj.kr. där. Om
man ser det hela i stort är ju tvångsvården bara en mycket
begränsad del av den psykiatriska vården, och det pågår alltså
en generell förändring inom psykiatrin mot öppnare vårdformer,
och att särskilt kalkylera ut hur mycket förändringen på
tvångsvårdssidan här betyder i det större sammanhanget, det kan
vara mycket besvärligt. Vi har inte kommit fram till några
exakta siffror i det avseendet, men vi tror emellertid att
förändringarna blir förhållandevis små, så att särskilda
ytterligare kostnader för landstingssidan inte skall behöva
uppstå. Förslagen här kan naturligtvis få vissa återverkningar
också på den primärkommunala sidan med krav naturligtvis på ökat
samarbete mellan landstingssidan och den primärkommunala
öppenvården. Men också detta ser vi väl så att detta är frågor
som man inte kan lösa i detta sammanhang. Det är alltså problem
som måste tas upp i ett större sammanhang. De här ekonomiska
frågorna kommer naturligtvis också att kunna bli aktuella i
samband med de s.k. Dagmarförhandlingarna, som återkommer
årligen.
Ulf Wetterberg: Jag har inte heller några exakta besked
att ge när det gäller de här pengafrågorna. Vad gäller
undersökningsverksamheten kan man säga att, även om staten
tecknar avtal med landstingen om att utföra undersökningar så
bör ju det kunna klaras inom de kostnadsramar som finns i dag
för undersökningsverksamheten, så det skall väl inte behöva
innebära ökade resurstillskott.
När det gäller vårdsidan är det betydligt svårare att ha en
uppfattning, både att beräkna konsekvenserna av vad eventuella
förändringar i lagstiftningen kan innebära och sedan på vilken
ambitionsnivå landstingen skall kunna möta det här. I många
inlägg har vi hört att det finns klara önskemål och krav på att
landstingen skall öka sina insatser, och det här blir ju
beroende av vilket totalt ekonomiskt utrymme landstingen kommer
att ha de närmaste åren. Det kan ju riksdagen också ha sin roll
i detta. Frågan kommer ju upp i kompletteringspropositioner och
i andra sammanhang. Sedan blir det ju också en fråga om
prioriteringar inom de resursramar vi har. Det är ju bara
allmänt att konstatera att landstingens ekonomi ser väldigt kärv
ut de närmaste åren, och det är ju inte bara på det här området
som vi både har köer och stora önskemål. Så det är svåra
prioriteringar som måste ske, och där vi får hoppas att
landstingen i samspel med berörda myndigheter här gör de
avvägningar som är de bästa i en trängd ekonomisk situation.
Bertil Voss: Jag vill hoppa in redan här, fru ordförande,
därför att när vi talar om kostnaderna så har den här siffran
förts fram, vad det skulle kosta att föra över
beslutsfunktionerna till domstolarna -- siffran 35 miljoner har
nämnts. Den var ursprungligen, vill jag minnas, i
socialberedningens betänkande 20 miljoner. Sedan finns det andra
som har räknat på det här, bl.a. statskontoret var en gång uppe
i -- vill jag minnas -- någonting på 70 miljoner. Psykiatriska
nämnden har också räknat på det, vill jag minnas, i samråd med
socialstyrelsen, och vi kom fram till någonting på 70--80
miljoner. Men det här beror ju helt och hållet på
måltillströmningen till länsrätterna, och det är där som det
skiljer sig. I dag har utskrivningsnämnderna ungefär 17000
ärenden per år. I lagrådsremissen har man av någon anledning
ansett att de ärenden som kommer till länsrätterna skall ligga
på någonting på 7 000--8 000. Jag har inte lyckats få någon
förklaring till varför det skall bli så mycket mindre ärenden
anhängiggjorda i länsrätterna än vad det är i dag i
utskrivningsnämnderna, och jag är naturligtvis oerhört spänd på
att nu få de verkligt avgörande och slutliga svaren på den
frågan.
Sten Heckscher: Ja, jag skall inte läsa lagrådsremissen
för Bertil Voss. Men jag skall säga att den omständigheten att
det i diskussionerna har cirkulerat en hel del olika uppgifter
ju främst beror på att man har räknat med helt olika
förutsättningar. Det är ju bl.a. så att socialberedningens
förslag innehöll helt andra tidsfrister t.ex. än de som finns i
lagrådsremissen. Och det är ju naturligtvis en väsentlig
förutsättning för hur många mål man får. Vid vilken tidpunkt den
första prövningen i domstol skall ske -- jag kommer inte ihåg
exakt vilken tidpunkt socialberedningen hade -- men det var
avsevärt kortare tid än den som finns i lagrådsremissen. Också
vårdtiderna, där socialberedningen hade kortare vårdtider för
omprövning än vad som finns i lagrådsremissen, har ju
naturligtvis också väsentligt inflytande på måltillströmningen.
Sedan har här räknats utifrån de förutsättningar som har
getts, och det är naturligtvis så att det finns osäkerhetsmoment
i de beräkningarna. Det skall vi gärna gå med på, men vi tror
faktiskt att det här är helt realistiska bedömningar.
Bertil Voss: Jag måste säga att jag känner mig fortfarande
inte helt övertygad om varför de här förhållandena skulle
innebära att det blev 7 000--8 000 mål hos länsrätterna mot
17 000 åt utskrivningsnämnderna. Men det kan ju hända att jag
bygger på en erfarenhet i sex år från hur det fungerar i
utskrivningsnämnderna och inte på några hypoteser.
Britta Bjelle: Om vi då skulle gå vidare, så skulle vi nu
komma till att vi skulle lyssna till överläkaren Martin Ellton,
överläkaren Göran Källberg och professor Lars Lidberg och börjar
då med överläkare Martin Ellton.
Martin Ellton: Jag vet nästan inte vad som förväntas av
mig i det här sammanhanget. Jag kan bara kort säga att jag har
varit psykiater i 25 år, först 20 år som allmänpsykiater och nu
de senaste 5 som rättspsykiater, och i varje fall har jag de
senaste fem åren väntat på den här tidpunkten, nämligen att ha
förslaget om en ny lag, så det känns på det sättet mycket
tillfredsställande att det förslaget nu har kommit. Det är många
positiva saker, tycker jag som psykiater, i det här förslaget,
som jag kanske inte skall beröra närmare här, för det kan finnas
frågor som utskottet mera direkt vill rikta till mig. Jag vill
dock kommentera vad som sades litet inledningsvis, som är litet
av kärnpunkten i det vi diskuterar, nämligen vem som skall bli
föremål för denna särskilda påföljd, sluten psykiatrisk vård, i
framtiden. Att man nu då har tagit bort begrepp såsom
sinnessjukdom och jämställdhet och ersatt detta med allvarlig
psykisk störning, och det är helt klart att det här, som det har
varit uppe i en fråga tidigare, är ett svårt begrepp som kan
upplevas som ett diffust begrepp. Man har i någon mån försökt
att beskriva innehållet i lagrådsremissen på s. 54 och det som
gör mig om möjligt ännu något lugnare, det är att man i en
senare skrivning i materialet som finns säger att här måste
socialstyrelsen försöka bidra till att man kommer till större
enighet om gränsdragningen. Därför att problemet, som vi alla är
medvetna om, som har varit och som gäller i dag, det är att man
bedömer gränserna så olika, framför allt inom gruppen
jämställda, denna oerhörda gråzon, inom vilken det inte har
varit någon som helst möjlighet att uppnå tillstymmelse till
koncensus bland bedömarna. I många andra länder, som vi känner
till, har man här valt att stanna för gränsen psykos/icke
psykos, alltså sinnessjuk/icke sinnessjuk. Det är en relativt
skarp gräns och en gräns att relativt hyfsat komma till
koncensus om, men här har man alltså önskat att ändå ha en något
vidare gräns. Det är ett vidare definitionsområde, och jag kan i
och för sig stödja det, men jag pekar på att det är
gränsdragningsproblem i det här.
Detta är en av de absolut svåraste uppgifter som en psykiater
kan få, och där talar jag med 25 års erfarenhet som psykiater.
En av de absolut svåraste arbetsuppgifter man som psykiater kan
få, det är att göra en rättspsykiatrisk undersökning och ge rätt
relevant underlag för att bedöma detta.
Det har nämnts något om utredningstidens längd. Det finns i
förslaget här, att den skall förkortas från nu sex veckor och
ner till fyra. Jag bedömer att det är helt realistiskt att göra
de här utredningarna inom loppet av fyra veckor. Som jag antydde
i ett tidigare inlägg har jag själv som väl den enda psykiatern
i landet arbetat och arbetar på en klinik som sysslar både med
utredning och vård, och jag har haft möjlighet att i den
verksamheten visa att vi inte vid ett enda tillfälle under det
senaste årets avtal har varit i den situationen att vi har
behövt ansöka om anstånd, utan vi har gjort det inom ramen för
den tid som lagen för närvarande föreskriver, nämligen sex
veckor. Och med litet bättre kommunikation och med litet teknik
till hjälp -- faxar och annat -- så bedömer jag det inte vara
några stora problem att få den tiden ner till fyra veckor, och
att möjligheten att förlänga och ge dispens för det skall vara
synnerligen strängt hållen.
Jag måste dock ändå avslutningsvis få konstatera, att så länge
vi har den här typen av påföljdsmöjlighet, nämligen att vissa
psykiskt sjuka får vård i stället för annan typ av påföljd, så
får vi den här typen av "orättvisor" när det gäller påföljdens
längd. Det måste vara fullt klart -- det har varit litet uppe
till diskussion här tidigare, det är därför jag vill vara så
tydlig -- att visst kan det förekomma att en person har begått
ett synnerligen allvarligt brott inkl. mord, dråp och ändå inom
loppet av ett relativt begränsat antal månader blir botad från
denna sjukdom. Jag skulle kunna tala om det i diagnostiska
begrepp. Jag skulle kunna tala om det genom att dra exempel. Jag
vill inte ta tiden i anspråk för det nu, men det är fullt klart,
att personer kan begå brott under inflytande av sinnessjukdom,
psykos, för att använda det andra begreppet, men där de med
dagens möjligheter till behandling inom psykiatrin kan botas
inom loppet av ett fåtal månader, och som läkare inom psykiatrin
är jag bunden av de konventioner som styr mitt arbete ...
ohörbart ... deklaration och annat, och när personen inte längre
är i behov av sluten psykiatrisk vård, då kan jag inte längre
medverka till att den personen underkastas fortsatt sluten
psykiatrisk vård.
Göran Källberg: Jag skall bara prata litet grand utifrån
en praktikers erfarenhet av detta. Det här är ju ett dilemma som
ju är oerhört svårt. På engelska säger man att man har bad and
mad -- bad är de som hamnar i fängelse, mad på sjukhus. Det här
rör en grupp som både är bad och mad, och som alltså är oerhört
svårskötta -- som egentligen ingen vill ha att göra med. Varför
dilemmat är så svårt också det är för att det här rör vid så
djupt mänskliga problem som vi har. Hur länge skall vi straffa
en person? Vårt behov av att straffa, vedergälla, en person som
har begått ett grovt brott kontra den gamla traditionen som ju
går tillbaka på romersk rätt, att den sjuke inte skall straffas.
Raseriet är straff nog, tror jag det står i någon romersk
lagstiftning.
Jag har under påsken försökt läsa igenom detta jättematerial.
Jag har väl inte satt mig in helt i det, men jag tycker ändå att
det har kommit fram rätt mycket goda saker i det här
lagförslaget. Det kommer inte att lösa det här problemet på
långt när, men det kommer att klargöra en hel del saker.
Allmänpsykiatrin kommer att så att säga utsorteras från den
psykiatriska vården av till vård dömda. Det här är någonting som
ständigt sammanblandas. Vi har hört i debatten här i dag de här
exemplen som finns, hur folk kommer ut fort när de har dömts
till vård, vilket ju inte gäller så att säga vården på
specialsjukhus. Vi gör också fel ibland, som kan väcka stor
uppståndelse, men jag vill dock hävda, att de här s.k. korta
vårdtiderna, och korta vistelserna på sjukhus som kan verka
väldigt stötande för allmänheten, de sker inte i allmänhet från
de här specialenheterna. Däremot sker det kanske oftare från
allmänpsykiatrin. Det är därför bra att man klargör detta på ett
tydligare sätt.
Det är också bra, tror jag, att nomenklaturen förbättras, så
att man tar in modern nomenklatur. Förvisso kommer det inte att
lösa dilemmat helt och hållet. Om man tittar på vad som står i
förarbetena till brottsbalken och strafflagen, vilka som skulle
jämställas och de som man i dag också avser att föra in under
begreppet allvarlig psykisk störning, så är skillnaderna väldigt
stora, och här tror jag vi måste vänta tills vi får en viss
praxis att gå efter.
Jag kan ju också nämna att den här debatten fördes i slutet på
1930-talet och i början av 1940-talet, när för många psykopater
överfördes till psykiatrisk vård, och det försökte man då komma
ifrån genom att införa jämställdhetsbegreppet, och det blev ju
snarast tvärtom.
Jag skulle också vilja säga litet grand om att en hel del av
det här som har framförts i det här lagförslaget redan finns i
praktisk vård. På den klinik jag arbetar tar vi nästan alltid
kontakt med offren, t.ex. för att höra hur vi kan hjälpa till,
om man kan konfrontera och hur man kan göra. Och det är ju så --
när man har hand om en brottsling som begått grova våldsbrott --
att så länge det finns en misstanke eller att man har rimligt
skäl att misstänka att någon skall begå ett brott igen mot en
person, så skrivs han givetvis inte ut eller ges permission. Det
görs inte. Vi är också bundna av sekretesslagen, och det tror
jag kan vara bättre i det här förslaget också, att vi inte
kommer att vara lika bundna längre. Som det är nu vidtalar vi
gärningsmännen om vi får ta kontakt med offren eller polis osv.,
om det händer någonting, och det brukar lösa sig praktiskt på
ett smidigt sätt. Vi informerar också offer om det skulle hända
någonting vid rymning osv.
Sedan vill jag ändå peka på en sak som är viktig i detta. När
vi pratar om vård av farliga patienter och inlåsning av farliga
patienter, då skapar vi farlighet i och med att vi låser in och
vårdar. Det måste man göra många gånger. Man måste låsa in
personer som är farliga under långa perioder. Det är tveklöst
så. Men man skall också ha klart för sig att den vården skapar
farlighet. Hat och bitterhet som sedan kan explodera ännu värre,
om man inte är på sin vakt. Jag har sett åtskilliga exempel på
det när jag varit konsult inom kriminalvården, när folk har
kommit ut efter avtjänat straff, så finns hela den här
explosiviteten kvar och farligheten finns kvar och den måste
alltså bearbetas. Det försöker vi att göra, i vart fall inom
psykiatrin. Vi försöker bearbeta det mera innan vi släpper ut en
person.
Ja, jag hade visst bara fyra minuter på mig, så jag skall
fatta mig väldigt kort, för det kanske kommer litet mera frågor
sedan.
Vi talar ju här väldigt mycket om organisation, och det är
viktigt att vi får en organisation som förbättrar det här, men
när jag satt och läste igenom några papper om detta, kom jag att
tänka på vad poeten T S Eliot sade för ett antal år sedan: Vi
försöker att skapa system som är så perfekta så att ingen skall
behöva vara god. Det är att tänka på i detta, därför att för att
man skall lyckas med vård måste det finnas ett förhållningssätt
inom vården som ingen lagstiftning i världen kan täcka upp,
faktiskt. Men för att man skall kunna hjälpa personer som är
farliga, måste det finnas. Trots det måste vi alltså vid vissa
tillfällen låsa in -- kanske under långa perioder. Det är
ofrånkomligt, och det görs också.
Lars Lidberg: Jag var för en vecka sedan i Göta hovrätt
och där avhandlades ett mål som har mycket med rättspsykiatrin
att göra sedan lång tid tillbaka, nämligen pyromani. Och hur är
då praxis? Skall pyromaner överlämnas till psykiatrisk vård
eller inte? Det sades under förhandlingen att praxis blir i
stort sett avhängig Göta hovrätts dom i det målet, och
presidenten sade att det är vi väl medvetna om. Vem skall nu
skapa denna praxis? Allvarlig psykisk störning är hittills ett
tomt ord. Det har inte tillämpats, och det finns inte definierat
vad det innebär. Det är så att inom psykiatrin arbetar man
kanske mer än inom andra specialiteter med att skärpa upp
diagnostiken. Vi har diagnostiska system framför allt då det
gäller forskning rörande psykiska sjukdomar. Men i det här
fallet är jag litet tveksam till om den praxis och den gång som
finns i dag, nämligen att socialstyrelsens rättsliga råd har den
kompetensen som behövs för att skapa en enhetlighet i
bedömningarna. Det har riktats kritik mot detta, motsvarigheten
till rådet ända sedan 1930-talet, då Axel Wersén och jag själv
gång på gång funnit att praxis vid bedömningen avviker mycket
tydligt mellan olika enheter i landet, vilket inte kan vara
tillfredsställande, och att den centrala myndigheten inte
utjämnar denna praxis.
Rättsliga rådet är i dag en sorts hybrid, eller en skvader
eller vad man skall kalla det, av dem som är experter,
vetenskapliga råd och av jurister och lekmän. Är det ett
vetenskapligt råd eller är det mera ett domstolsliknande råd?
Jag tycker att denna fråga är mycket viktig att beakta i den
kommande tillämpningen av lagen -- att man får en enhetlig
praxis, att man följer denna praxis och att man då slipper, som
jag själv tycker, med erfarenhet under tio år i
utskrivningsnämnd, så tycker jag att många av de fall som nu har
tagits upp ändå är undantagsfall, och det skall inte styra
debatten, utan debatten och åtgärder skall styras av vad som är
regeln vid överlämnande och vård av denna typ av personer. Jag
tror att det är en mycket viktig sak. Likaså viktigt är att
studera: hur är det nu med återfall i olika vårdformer? Det är
klart att det kommer att skilja sig på den grunden att det är
olika personer som överlämnas, men sådana undersökningar öppnar
möjligheter för att identifiera vilka som återfaller och vad
kännetecknar dem och vad kan vi göra för dem i framtiden? Vad är
det för egenskaper vi skall söka efter? Och här finns det en
aktiv forskning, som är viktig att fullfölja -- en aktiv
internationell forskning.
Britta Bjelle: Då har vi fått en genomgång och då övergår
vi till frågandet och Bengt Harding Olson är först.
Bengt Harding Olson: Jag skulle ta upp en fråga på ett
område som inte är så där direkt berört ännu. Vi har talat
mycket om samhällsskydd, och huvudpunkten här är att vi skall
stärka det vid vårdens upphörande. Men nu vill jag ta upp frågan
som gäller permissioner, eller som det numera tydligen kallas,
att man vistas utanför sjukvårdsinrättningens område. Då ställer
jag frågan först och främst exempelvis till läkaren vid Säters
sjukhus, gärna Birgittas sjukhus också, och jag lyssnar gärna
till om justitiedepartementet har någon kommentar. Den
lagrådsremiss som nu ligger -- innebär det för permissionernas
del en kraftfull stärkning av samhällsskyddet? Då tänker jag
bl.a. på vilka rekvisit som används där. Jag tänker på
möjligheterna för chefsläkare att delegera ner den här viktiga
beslutanderätten till läkare av lägre dignitet. Och tycker ni
själva att ni har fått det stöd för samhällsskyddssynpunkter som
ni förhoppningsvis önskat?
Göran Källberg: Nej, jag vet inte om praxis kommer att
ändras så mycket av detta, därför att som det är nu ankommer det
på oss läkare att bevilja frigång på sjukhusområdet och om jag
har läst detta rätt, så kommer det fortfarande att vara så
enligt det nya lagförslaget. Då är det så att vi så att säga,
när vi bedömer det psykiska tillståndet att de kan klara
friförmåner utanför själva avdelningen, så får de det. Som det
är nu så är det utskrivningsnämnden som sedan bestämmer om
permission och frigång, och det skall vara domstol som bestämmer
om vistelse utanför här. Jag försäkrar att utskrivningsnämnden
redan nu gör en allvarlig bedömning -- det är ju i princip en
domstol redan nu -- och det är mycket grundliga bedömningar,
innan de släpper någon på permission, och de släpper inte någon
på permission förrän de har prövat friförmåner innanför
sjukhusområdet i allmänhet. Därvidlag kommer det inte att bli
någon större skillnad.
Jag vet inte om vi som läkare över huvud taget kan fråntas
detta, om vi skall kunna bedriva vård och återanpassning --
detta ansvar att bevilja frigång, som det heter. Om man skall
göra det, om det blir bättre med något för allmänheten skyddat
sätt. Det är ju så ytterst ovanligt, trots allt, med
misslyckanden. Om vi räknar ut att vi har mellan 300 och 400
frigångstillfällen per månad, som går utanför, så har vi haft
kanske vissa månader ingen avvikning, ibland någon avvikning. Nu
har det varit ett par stycken mycket spektakulära hos oss, men
det är väldigt ovanligt att någon avviker och begår brott. Många
kommer tillbaka självmant, och det händer ingenting. Avvikning
som sådan skall givetvis inte förringas, men det är ytterst
ovanligt. Och skall man se detta ur vårdsynpunkt, så kommer vi
inte ifrån detta ansvar, tror jag, när vi har med sjuka personer
att göra. Jag vet inget bättre sätt. Det är ju så också, att vi
har detta krav, och så länge vi skall ha ett krav att vi skall
återanpassa personer, så måste vi ha tillgång till verkligheten
utanför samhället. Sedan är det ju så, åtminstone de som kommer
till en specialavdelning som jag har hand om, rör det sig inte
om återanpassning eller rehabilitering, utan det rör sig om
habilitering, för det rör sig om människor som aldrig har varit
inne i samhället. De har börjat sin institutionsvistelse kanske
redan på barnpsyk, blivit omhändertagna i tonåren, på fängelse
eller så, suttit 30--40 år. De fallen är ju inte återanpassning,
det är att man successivt skall slussa ut dem. Och så länge vi
inte har tillgång till samhället, då kan vi inte göra det.
Martin Ellton: Jag kan väl bara kort säga att jag har väl
läst lagen ungefär som Göran Källberg, nämligen att akilleshälen
kommer att vara kvar för läkaren, eftersom akilleshälen i detta
sammanhang är första gången personen kommer utanför klinikmuren.
Sjukhusområdet i dag är ju inte mycket -- murarna är borta och
grindarna finns inte kvar -- så det är ju när personen första
gång får frigång på sjukhusområdet, som det heter på vårt språk,
som är den viktiga och känsliga punkten, och det beslutet skall,
såvitt jag kan förstå, ligga kvar hos läkaren. För övrigt
upplever jag väl att vi har fått litet mer stöd från
rättsligt/juridiskt håll när det gäller prövning av dom med
särskild utskrivningsprövning.
Göran Rosenberg: De fall vi talar om är ju de som har fått
särskild utskrivningsprövning. För de andra är det ju egentligen
ingen förändring, men när det gäller dessa som fått särskild
utskrivningsprövning, som vi har sagt tidigare, så är det ju
åklagarinflytandet som är den här förstärkningen vid
utevistelserna som tillkommer. Men däremot skall det ju finnas
en möjlighet även i fortsättningen för chefsöverläkaren, som det
nu skall heta, att få denna befogenhet från länsrätten i vissa
fall och före sådana beslut skall ju då åklagaren yttra sig. Den
här befogenheten för läkaren att besluta om utevistelse kan ju
återtas av länsrätten när det finns skäl för detta. Också den
frågan kan ju en åklagare ha synpunkter på, när det skall ske.
Bengt Harding Olson: En kompletterande fråga till Göran
Rosenberg: Vi är tydligen överens om att samhällsskyddet skall
stärkas. Det stärks när det gäller utskrivningen, bl.a. så långt
att åklagaren t.o.m. får överklagningsrätt på beslutet. Men i
detta fall, när det gäller permission, har man inte givit
åklagaren möjlighet till överklagande. Det innebär väl en
försvagning av samhällsskyddet och vad finns det för skäl bakom
det, eftersom det erfarenhetsvis är på det sättet som
specialisten säger, att farligheten är kanske rent av extra stor
under den här tiden?
Oidentifierad röst: Skälet till att åklagaren inte får
rätt att överklaga är ju de praktiska problem som skulle uppstå
om åklagaren skulle behöva ta ställning i alla dessa frågor. Det
viktiga är att åklagaren får möjlighet att tillföra information
vid de här utevistelserna till länsrätten. Att man sedan har
gett åklagaren rätt att överklaga själva utskrivningsbeslutet är
en sak för sig, men att föra in denna rätt redan på detta
stadium när det gäller utevistelse, det har vi tyckt skulle ge
en alltför stor komplikationsgrad i detta lagstiftningsärende.
Lars Sundin (fp): Enligt er läkare är ett s.k. § 7-intyg
tillräckligt för att ge domstolarna ett relevant underlag -- jag
tror det var så Martin Ellton uttryckte det -- för att döma
någon till psykiatrisk tvångsvård, och för det andra: Är det
möjligt att genomföra en tillräckligt "bra" undersökning på
häktet, som man ju skall kunna under vissa omständigheter?
Oidentifierad röst: Ja, så som § 7-intygen utformas för
närvarande är nog mer än 50 % av så dålig kvalitet att man
skulle skämmas för att sätta sitt namn på dem, och med det har
jag då besvarat frågan, att det kan inte ligga till grund för
att döma till vård. Så som här tidigare har antytts, måste man
där möjligen få två typer, eventuellt, av § 7-intyg, något mer
utförligt som skall kunna ligga till grund för domstolens beslut
om vård och ungefär det nuvarande, som ju skall vara en första
vägledning om man som psykiater -- som läkare -- bedömer att
rätten bör gå vidare i frågan. Det var din första fråga om § 7.
Det andra var?
Lars Sundin: Kan man göra en undersökning på häkte med bra
kvalitet?
Oidentifierad röst: Ja, i vissa fall kan man det, och som
framgår av materialet vi har framför oss, så är det ju många
fall som är så solklara, att det inte finns någon anledning i en
rättspsykiatrisk undersökning, som jag brukar säga väldigt
tillspetsat, att börja analysera mammans fostervatten. Och sedan
gå varje steg uppåt, utan det är så kristallklart redan från
början, att då skall man inte dra i gång hela denna apparat utan
då kan man göra en mindre utredning och i vissa av de fallen kan
den även utföras på häktet.
Lars Lidberg: I vissa fall kan man göra § 7-undersökningen
på alla ... ohörbart ... sinnessjukdom osv., så det är helt
klart. I andra fall inte. Vad gäller undersökning på häkte är
jag mycket kritisk, därför att det är ju så att på häkte har man
rätt till rast en timme om dygnet. Resten sitter man inlåst och
är alltså inte observerad av personal, och jag anser att det är
en mycket viktig bit i den rättspsykiatriska undersökningen,
nämligen att man har tillgång till personal man känner, som
observerar den man undersöker. Det är inte nödvändigt att själv
ha oerhört långa samtal, men man skall ha ett intrimmat team,
där man känner varandra och man kan få informationer om hur
denna person ser ut så att säga dygnet runt.
Göran Källberg: Nej, jag delar i stort sett Martin Elltons
uppfattning, för det kommer ju an på den enskilde läkaren hur
pass noggrann och grundlig han vill vara för att så att säga
kunna fatta ett beslut, och det handlar ju mer om etiken än om
fakta, kanske.
Birthe Sörestedt (s): Jag skulle vilja ställa en fråga om
vården. Det har sagts att vårdtidens längd och
behandlingsinsatserna skiljer sig från specialenheterna och till
hemortssjukhusen. Nu är det väl så att det är olika typer av
patienter som vistas kanske på de här olika ställena. Men jag
undrar om det har visat sig att vissa hemortssjukhus ger mindre
av behandling -- om det är resurser som fattas -- och jag undrar
då om vi har tillräckligt med specialenheter?
Göran Källberg: Det är mycket svårt i dagsläget att säga
om det är resurser som saknas eller inte inför att vi skall ha
en ny organisation. Jag tror att det har mer med erfarenhet att
göra. Vi har ju flera patienter hos oss som vi inte för över
till hemortssjukhus därför att vi tror att de skulle skrivas ut
rätt snart, och vi menar att de här får man inte skriva ut. De
företer, ytligt sett, så pass lindriga symptom, men skall ändå
inte skrivas ut. Så jag tror det är mer erfarenhet det rör sig
om och att ha de här kunskaperna att handha de här patienterna,
och att de fortsättningsvis kommer att samlas på
specialavdelningar inom de här regionenheterna, det tror jag kan
vara bra därför. I vart fall under ett skede i början, t.ex. kan
man göra en långvarig bedömning om de sedan kan förflyttas till
hemortspsykiatrin. Men det är en blandning av kunskap och
erfarenhet, skulle jag vilja säga.
Lars Lidberg: Jag kan ge ett svar på denna fråga. Henrik
Belfrage som är forskare hos mig har undersökt ett material av
jämställda överlämnade till vård från Stockholmskliniken -- från
Huddinge rättspsykiatriska klinik. Samtliga som kom på
specialsjukhus erhöll någon form av vård. Av dem som kom till
Stockholmssjukhusen var det ungefär 30 % som inte erhöll någon
form av vård alls, och då är vård inberäknad ... ohörbart ... i
sällskap med vårdare. Så vårdnivån i Stockholm ligger lågt vad
det gäller denna grupp, och därför kanske den i större
omfattning borde finnas på ett specialsjukhus än på
hemortssjukhus.
Martin Ellton: Här ligger en av de viktiga poängerna, som
jag ser det, att samordna utredningen och vården, därför att då
man flyttar de här personerna från en vårdinrättning till en
annan gör det möjligt i flera led att komma till personer,
specialister, som gör en annan bedömning. Om man utreds i den
organisationen och kanske t.o.m. på den enheten där vården skall
inledas, åtminstone, som Göran Källberg säger, då finns det
ingen anledning att börja spela pajas och spela galen i en
situation för att uppnå någonting som man tror i allmänhet,
nämligen att flertalet ... ohörbart ... och sedan kommer man
till ett annat sjukhus, exempelvis hemortssjukhuset, och så
börjar man där spela frisk för att komma ut. Här måste det bli
ett närmare samarbete och om möjligt att detta kan göras på
samma ställe av samma team som i varje fall har oerhört mycket
samarbete för att undvika de här sakerna.
Ingbritt Irhammar: Då vill jag ställa en fråga om
utskrivningsnämnderna. Nu fick vi höra här att akilleshälen för
läkarna gällde frigången. Nu skall utskrivningarna ske i
länsrätterna eller vid allmän domstol. Många av er har väl
långvarig erfarenhet just av utskrivningsnämnder. Är det er
uppfattning att de här fallen bedöms säkrare i en domstol än i
en utskrivningsnämnd? Har det varit brister hitintills i
utskrivningsnämnderna som ni tror rättas till genom att flytta
över det till domstolar? Tror ni att den medicinska expertisen
och det sociala blir tillgodosett på samma sätt inom domstolarna
som inom utskrivningsnämnderna i dag?
Martin Ellton: Fördelarna, som vi har upplevt det inom
vården, med utskrivningsnämnderna har varit att det har varit
samma personer, och de har lärt känna detta område, de har lärt
lagstiftningen, de har med tiden också lärt känna de personerna,
alltså de ärenden som görs aktuella för nämnden. Jag har haft
anledning att tro -- jag kan inte bevisa det -- att
utskrivningsnämnderna fungerat väldigt olika på olika håll i
landet, och att det har varit ett bekymmer. Jag kan bara uttala
mig från den nämnd som jag har samarbetat med dels som
föredragande i nämnden men också som ledamot i nämnden under en
tioårsperiod, och den erfarenheten ... ohörbart ... och
beslutsunderlag innan man fattar beslut än vad den nämnden har
gjort, så att jag vet inte -- ur den synpunkten -- att jag
förväntar mig några väsentliga förbättringar. När jag ser det
som läkare, ansvarig för en enhet som vårdar många personer som
nu kommer att ställas under länsrätten, så är jag litet
bekymrad, därför att jag vet inte hur lång tid det kommer att
dröja innan länsrätten kommer att få samma kapacitet och kommer
personerna i länsrätten att byta ofta? Måste jag då som
föredragande börja vid Adam och Eva varje gång? Nu vet ju
utskrivningsnämnden bakgrundshistorien för merparten av dem som
kommer upp. Det var det ena.
Och slutligen kort: Jag har bedömt att läkarresursen ingående
i utskrivningsnämnden har varit ett plus. Det har varit en
fristående person i utskrivningsnämnden -- och då talar jag
alltså som ledamot i utskrivningsnämnden -- som varit en läkare
som har ingått i nämnden som nämndens ledamöter haft att vända
sig till, diskutera med och som ju många gånger givetvis har
haft en annan uppfattning än föredragande haft, och att man där
har kunnat få en mer meningsfull dialog inför nämnden än vad en
domstol som inte har en läkare inom sig skulle kunna få.
Lars Lidberg: Jag har erfarenhet från åtta år som
läkarledamot i Karsuddens utskrivningsnämnd och är suppleant där
fortfarande och likaså är jag suppleant i utskrivningsnämnden på
Birgittas sjukhus, Martin Elltons vårdenhet. Jag känner inte
igen de fall som har beskrivits här av s.k. snabba utskrivningar
av svåra våldsmän och andra. Det har inte jag varit med om att
delta i, och dock är Karsudden utan tvekan den största nämnden
när det gäller denna typ av personer. Jag tycker att nämnderna
har fungerat bra och den uppfattningen har ju psykiatriska
föreningen, och läkarförbundet har ju inte varit med på att
utskrivningsnämnderna skall avskaffas, utan skrivit i sitt
remissvar att de skall bibehållas och därmed är den frågan
besvarad.
Göran Källberg: Jag har också mycket positiv erfarenhet av
den nämnd vi har. Jag har arbetat på Säter sedan 1981 och
nämnden får en väldigt personlig kännedom om de flesta som
kanske varit inne hos oss i 10--12 år eller så, de känner dem
mycket väl. Det har ju kritiserats att det bedöms olika, och jag
vet inte om en domstol kommer att bedöma mer enhetligt, så det
är möjligt att det här har att göra med vilken utskrivningsnämnd
man har erfarenhet av. Men hos oss har den fungerat väldigt bra,
och den är ytterst seriös och noggrann i de här mycket svåra
fallen.
Bengt Harding Olson (fp): Jag måste ställa en fråga här,
så jag inte alldeles har missförstått alla de här tusen sidorna.
Det här lagförslaget går ju ut på att vi skall stärka
samhällsskyddet på olika sätt. Därvid har vi alltså i vissa
fall, genom särskild utskrivningsprövning, plockat in
länsrätterna. Vad jag nu tycker mig förstå, jag hoppas jag har
uppfattat det rätt, är att man kan räkna med att länsrätterna
kommer att ha i princip samma praxis som utskrivningsnämnderna
haft, även ur samhällsskyddssynpunkt. Nu nickar Göran Källberg,
Säters sjukhus, att jag har rätt, och i så fall är jag rubbad i
mina grundvalar. Det tror jag de flesta är med det här
lagförslaget, i så fall. Det är beklagligt att då Sten Heckscher
inte är närvarande här, men vi har i alla fall Göran Rosenberg
här.
Bertil Voss: Vi har redan kommit in på det ämne som jag
väl närmast är hitkallad för att beröra, nämligen hur
beslutsfunktionerna när det gäller tvångsvården skall gestalta
sig i framtiden. Låt mig först säga bara att de här
lagrådsremisserna -- det är faktiskt två stycken -- enligt min
mening innehåller väldigt mycket sympatisk ideologi, även om det
finns vissa övertramp här och var, där man talar om de
kvarvarande mentalsjukhusen. Jag skall bara citera en liten bit
här från s. 13. Man säger att (det är t.ex. sådana som Säter,
Birgitta, Beckomberga, Långbro och andra) "de ger en frusen bild
av gångna tiders värderingar och människosyn liksom av bestående
brister i demokrati och solidaritet människor emellan". Jag
betraktar det som en direkt förolämpning mot alla dem som
arbetar på de kvarvarande mentalsjukhusen. Men, som sagt, det
finns mycket som är sympatiskt i det här. Det är sympatiskt, men
jag är rädd för att det inte kommer att leda någon vart,
egentligen, om man nu siktar på förbättringar, för det finns
inte mycket som är förankrat i verkligheten i de här förslagen.
Jag skall nu uppehålla mig enbart vid de här
beslutsfunktionerna. Och där är det så att socialberedningen för
sex år sedan när deras betänkande lades föreslog att
beslutsfunktionerna skulle flyttas över från
nämndorganisationerna till förvaltningsdomstolarna, och man
kunde läsa mellan raderna att de ansåg att nämndinstitutionen
var ett hot mot rättssäkerheten. Sten Heckscher började i dag
med att säga att man skulle förbättra rättssäkerheten och skärpa
den rättsliga kontrollen, och därför låter det ju faktiskt som
om även han ansåg att nämndinstitutionerna var ett hot mot
rättssäkerheten. Annars skulle man inte behöva förbättra den.
Men jag tror faktiskt ändå inte att han tycker det. Jag vet inte
hur många av er som känner till hur en utskrivningsnämnd ser ut.
Låt mig hastigt dra det. Den består av en ordförande som skall
vara eller har varit ordinarie domare, och jag stryker tjocka
streck under de orden. Sedan är det en psykiater och tre
nämndemän, om jag får kalla dem så, varav en skall ha speciell
kunskap i sociala frågor. Psykiatriska nämnden, som då är
överinstans och den enda överinstansen för samtliga 34
utskrivningsnämnder, har samma sammansättning, bortsett från att
vi har två psykiatrer med. Jag understryker det här med
ordinarie domare, därför att det innebär att en ordförande i en
utskrivningsnämnd, självfallet också psykiatriska nämnden, måste
alltid vara minst rådman. I de förslag som ligger här nu finns
det ingenting som säger hur kvaliteten på ordföranden i en
länsrätt skall vara. Det kan alltså vara en länsrättsassessor
eller en länsrättsfiskal, som skall sitta och handlägga de här
ärendena.
I diskussionerna har förts fram olika argument för och emot.
De som har ansett att utskrivningsnämnderna fungerar till full
belåtenhet för rättssäkerheten och även för resten för
Europakonventionens krav -- Europakonventionen om de mänskliga
rättigheterna -- har kunnat falla tillbaka på ett så tidigt
uttalande som ett från 1966 i en proposition, 1966:53, och det
var genom den propositionen som LSPV kom till. Där sade
departementschefen att förfarandereglerna kring
tvångsomhändertaganden inom psykiatrin är av största vikt för
den enskildes rättssäkerhet. Sedan citerar jag: "Det är en
mycket svår uppgift att avväga dessa regler så att de blir
tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt utan att man
samtidigt hamnar i ett förfarande som blir så rättegångsliknande
att det alltför mycket fjärmar mentalsjukvården från annan
sjukvård." 1973, när nya regeringsformen kom, så införde man
bestämmelser i 2 kap. 9 § i regeringsformen som säger att ett
frihetsberövande måste kunna prövas av domstol och man
jämställer då en sådan här nämnd av typen utskrivningsnämnd med
domstol, dvs. nämnd vars sammansättning är reglerad i lag och
vars ordförande skall vara eller ha varit ordinarie domare. Då
sade man så här, att med den utformning som den föreslagna
bestämmelsen i regeringsformen får, finns fullgoda garantier för
att den ifrågavarande nämndprövningen blir lika betryggande från
rättssäkerhetssynpunkt som en prövning av domstol.
"I detta sammanhang vill jag framhålla", säger
departementschefen, "att även om en nämnd av nu åsyftat slag
enligt svenskt betraktelsesätt inte är att anse som en domstol,
arten av de uppgifter varmed nämnden tar befattning, dess
sammansättning, dess utredningsmöjligheter samt dess
självständiga ställning i förhållande till regeringen och andra
förvaltningsmyndigheter talar för att den
internationellträttsligt sett får betraktas som domstol i den
bemärkelse som detta begrepp har i Europarådskonventionen
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande
friheterna."
1987/88, alltså alldeles nyligen, infördes ett institut som
heter rättsprövning och som så att säga var ett svar på
Europakonventionens krav på att alla beslut som rör civila
rättigheter och skyldigheter skall kunna prövas av domstol. Då
införde man den möjligheten att man kan gå till regeringsrätten
och få prövat lagligheten av vissa förvaltningsmyndigheters
inkl. regeringens beslut. Men då undantog man beslut som fattas
av bl.a. utskrivningsnämnd och psykiatriska nämnden, och i det
sammanhanget hänvisade man till detta uttalande från 1973, när
regeringsformen kom, och sade: "Frågan har inte prövats av
Europadomstolen." "Enligt min mening", säger departementschefen,
"bör man alltjämt utgå från att sådana nämnder kan räknas som
domstolar i konventionens mening." Detta var alltså så sent som
i proposition 1987/88.
De som har varit kritiska mot socialberedningens förslag att
man skulle överföra beslutsfunktionerna till domstolar har
alltså kunnat falla tillbaka på de här uttalandena och menat att
det har inte skett någonting som gör att man i dag har anledning
att misstro utskrivningsnämnderna. Ibland har det brukat sägas
att de skriver ut litet för snabbt. Ja, men ibland sägs det
också att de håller kvar patienterna alldeles för länge. Det
beror alldeles på vilken ideologisk uppfattning man har. Men att
utskrivningsnämnderna blir anklagade från två håll, tycker jag
närmast är någonting som verkar positivt.
Bland dem som har ställt sig bakom sådana här uttalanden och
bakom utskrivningsnämnderna finns en juridisk kompetens av typen
skånska hovrätten, justitieombudsmannen, numera också
domstolsverket. De bytte fot, nämligen, alldeles nyligen. Och så
finns det också de som har den medicinska kompetensen, som
socialstyrelsen och läkarorganisationen som vi just hört, och
så finns det de som besitter både den juridiska och den
medicinska kompetensen, nämligen samtliga utskrivningsnämnder
och psykiatriska nämnden.
Från motsatta sidan, de som anser att man bör avskaffa
utskrivningsnämnderna, har man argumenterat på följande sätt.
Jag skall citera ur en av remissinstansernas yttranden. Man
säger då att det finns de som har varit emot den här
överföringen av beslutsfunktionerna och så säger man att det
förstår man inte. Jag citerar: "Antingen tycker man att den
nuvarande ordningen är bra. Då har man inte förstått vad det
handlar om. (Det är alltså bl.a. socialstyrelsen,
utskrivningsnämnder och JO osv.) Eller så tycker man att en
domstolsprövning är besvärande eller försvårande. Då är det
egentligen ökningen av patienternas rättssäkerhet som man är ute
efter." T.ex. JO skulle vara ute efter patienternas
rättssäkerhet. Gudskelov så förekommer den där typen av
argumentation inte så särskilt ofta numera. I stället har man
skjutit in sig på just Europakonventionen, och där har man -- om
man tittar i lagrådsremissen, jag tror det börjar på s. 217 --
så kryssar man igenom artiklarna 5 och 6 i konventionen, som
behandlar det här med domstolsprövning. Om man tar upp olika
frågor och seriöst granskar dem i förhållande till LSPVs
bestämmelser och finner att detta inte kan vara något problem,
när det gäller konventionen. Då letar man vidare för att hitta
något och till slut hittar man två stycken problem. Jo, man
säger att det är inte regel att en prövning av en
utskrivningsnämnd skall ske vid en offentlig förhandling. Och
det sker ju vid domstolarna, naturligtvis, där har man
offentliga förhandlingar. Och artikel 6:1 i konventionen säger
att det skall vara en opartisk och offentlig rättegång -- jag
minns inte exakt ordvalet; public hearing heter det på engelska.
Men sedan gör man ögonblickligen ett undantag, nämligen i det
fall då ärendet rör frågor som har att göra med sedlighet eller
med privatlivets helgd. Under mina sex år som ordförande i
psykiatriska nämnden och de hundratals, snart tusentals ärenden,
som jag har sett där, så har jag inte funnit något som inte
skulle beröra antingen någons privatlivs helgd eller sedlighet.
Därför tror jag inte att man behöver vara så rädd för att man
kommer i konflikt med Europakonventionen på den punkten. Och det
andra är, säger man, att det finns inget krav på att patienten
skall vara närvarande. Ja, det är faktiskt så att i LSPV står
det att patienten skall vara närvarande, om inte det finns
särskilda skäl att inte ha honom eller henne där. Det tror jag
inte att jag behöver beskriva, vilka situationer det är man
tänker på då. Det intressanta är emellertid, att trots denna
nedtagning av utskrivningsnämnderna och LSPV så föreslår man
exakt samma sak i den här lagen om rättspsykiatrisk vård, eller
vad den heter. I 37 §, tror jag det är, står det precis på samma
sätt, nämligen att patienten eller parten skall vara närvarande
om inte det finns särskilda skäl. Så där rök det argumentet
också.
Det är självklart att man kan ju ändå säga sig att visst skall
vi flytta över det här på domstolarna. Det kan ju inte bli
sämre. Domstolar är ju en garanti för rättssäkerheten. Och
självfallet ställer jag mig bakom det. Som domare -- jag har
tjänstgjort både i allmänna domstolar och nu de tio senaste åren
i regeringsrätten, som alltså är högsta förvaltningsdomstol --
men jag tror inte det här har med rättssäkerhet att göra. Det
har med någonting annat att göra. Det har att göra med en
smidighet, en anpassning till de mycket speciella förhållanden
som det rör sig om här. Det är det, det har med att göra.
När jag började som ordförande i psykiatriska nämnden, sade
jag mig som många, att varför i herrans namn skall man ha de här
nämnderna? Går inte det här till domstolar? Tingsrätter tänkte
jag faktiskt aldrig på, för jag föll aldrig för det argumentet,
som man hade i den berömda idéskissen där man sade, att eftersom
tingsrätterna handlägger adoptionsfrågor och
förmynderskapsärenden, så bör de vara kompetenta att handlägga
tvångspsykiatriska ärenden också. Däremot låg det väl någonting
i det här med att länsrätterna, förvaltningsdomstolarna
handlägger LVU- och LVM-mål. Jag tror att det var efter första
eller möjligen andra sammanträdet jag hade haft med psykiatriska
nämnden som jag insåg hur fullständigt vansinnig den jämförelsen
är, och det beror på att när vi handlägger LVU-mål i domstolarna
-- låt oss ta dem, alltså lagen om vård av unga -- då har man
ofta en mycket handfast verklighet att röra sig med. Det finns
utredningar, det finns fakta, det finns beskrivningar om
förhållandena i en familj om en viss pojkes eller flickas
sociala situation. Det är mycket lätt att slå fast huruvida
barnet blir misshandlat eller ej. Eller om det springer på
gatorna på nätterna. Men när man har ett LSPV-ärende så får man
alltså en person som karakteriseras på någonting -- det kan stå
så här: Psykosis NUD, vilket betyder non ultra descriptiones,
dvs. utan någon annan beskrivning än att det är en psykos. Då är
det inte så lätt alltså för en lekman att fatta vad detta
innebär. Man läser journalen och ser hur patienten uppträder,
men man förstår ändå inte riktigt vad det är för sjukdom, eller
förlåt, vad det är för störning. Det är för resten lättare att
uppfatta det som störning än som sjukdom, kanske. Men då har man
alltså i utskrivningsnämnderna i dag specialister. Man kan fråga
den här psykiatern som sitter med: Du, beskriv för mig hur det
här nu skall falla in under begreppet sjukdom. Och han kan säga
ja, ja, ja, så, så, så, han kan beskriva med olika exempel. Det
får inte länsrätterna göra nu, därför att där får man inte ha
psykiater med, utan då skall man ta in ett utlåtande från -- och
det vet jag inte hur lång tid det kan ta -- en utomstående, som
då inte känner till patienten, men som naturligtvis kan göra en
beskrivning av vad en psykos är. Det är två saker som är fel i
det här. Om man nu tvunget skall föra över det till domstolarna
och menar att det är värt 35 miljoner minst, alltså -- jag tror
att det kommer att kosta låt oss säga 50 miljoner mer för att få
den här kosmetiska historien om att man har det på domstolar i
stället för nämnder. Men om man nu skall göra det, okej, men då
måste man se till att ordföranden i länsrätten alltid skall vara
en ordinarie domare när han handlägger målen och man skall se
till att det finns psykiatrisk expertis i domstolen.
Jag är beredd att svara på frågor nu om hur
utskrivningsnämnderna fungerar.
Åke Lundborg: Jag skall fatta mig litet kortare, försöka
att inte företrädesvis uppehålla mig vid att tala om
länsrätterna eller förvaltningsdomstolarna. Jag utgår också från
att jag har blivit ombedd att komma hit för att ge synpunkter på
den här frågan när det gäller den rättsliga kontrollen. Innan
jag går in på det skulle jag möjligen, när det snart har gått
fyra timmar, vilja påpeka att vi har i princip ägnat nästan alla
fyra timmarna åt att diskutera det som volymmässigt,
förändringsmässigt och i vad som berör fler eller färre
medborgare, den mindre delen av de här båda komplexen. Som jag
ser det är båda de här paketen väl underbyggda och jag har
egentligen bara avvikande mening på en punkt, och det gäller
inte de länspsykiatriska delarna. När det gäller den
psykiatriska tvångsvården går förslaget bl.a. ut på att
frihetsberövande skall beslutas av eller kunna överklagas till
domstol. På det rättspsykiatriska området innebär förslaget
bl.a. att frigivning med risk för återfall i allvarlig
brottslighet skall beslutas av domstol. Jag ser de förslagen som
välövervägda och kloka, och jag gör det främst därför att jag
har utomordentligt svårt att se varför ett land som så värnar om
medborgarnas rättssäkerhet och rättstrygghet som vi gör i det
här landet, inte skulle använda sina domstolar till att besluta
i frågor om frihetsberövanden och frigivningar.
Jag har ännu svårare att inse det förnuftiga i att behålla vår
nuvarande nämndorganisation. Som det framstår i mina ögon är det
ytterst tvivelaktigt, om detta ens är förenligt med
internationella konventioner, som vårt land har anslutit sig
till, och detta i all synnerhet som jag tror att det varken kan
antas i en bättre rättsvård eller leda till kostnadsbesparingar.
Frågan är för mig sålunda inte om vi skall ha en
nämndorganisation eller om frågorna skall prövas i domstol, utan
hur domstolslösningen skall se ut.
Uppenbart är att tingsrätterna även i fortsättningen skall
pröva brottmål och i ett antal fall överlämna den dömde till
rättspsykiatrisk vård. Förslaget att tingsrätten vid risk för
återfall i allvarlig brottslighet skall kunna förordna om
särskild utskrivningsprövning framstår som välmotiverat, inte
minst mot bakgrund av vunna erfarenheter.
Som lika välmotiverat framstår att de allmänna
förvaltningsdomstolarna utnyttjas för de administrativa
frihetsberövanden som det är frågan om, när det gäller den
psykiatriska tvångsvården.
Som jag ser det har målen inom olika vårdsektorer -- jag
tänker då på psykiatri, missbruk, psykiskt störda ungdomar,
smittskydd och annat -- ett sådant samband, att det med mitt
sätt att se det skulle vara ett direkt felgrepp att förlägga
tvånget inom psykvården till tingsrätt.
Jag ser ett annat betydelsefullt samband med alternativsidan
till frihetsberövanden. Dessa skall utgöra det som tillgrips när
alla andra alternativ är uteslutna. Vad som skall ställas mot
ett frihetsberövande är vad som kan göras i öppenvård med
särskilda insatser inom socialtjänsten, omsorgsvården m.m. Och
även när det gäller de sambanden är man inne på de allmänna
förvaltningsdomstolarnas domäner. De här sambanden tycker jag
också utgör ett ytterligare skäl mot att behålla en särskild
nämndorganisation.
Jag vill också hävda att de allmänna förvaltningsdomstolarna,
till skillnad från de allmänna domstolarna, har en
processordning som passar för olika vårdmål med en personal som
har förtrogenhet med en sådan processordning.
Med de här utgångspunkterna återstår då var man lämpligen
förlägger den rättspsykiatriska utskrivningsprövningen om
överlämnandet till psykiatrisk vård ligger i tingsrätt och den
psykiatriska tvångsvården ligger i länsrätt.
Det som skall bedömas i den situationen är grovt sett om någon
är färdigvårdad och inte för farlig för att släppas ut. Det
handlar sålunda inte längre om brott och brottspåföljd.
Om länsrätterna, till antalet drygt 20 och med drygt ett
hundratal länsrättsdomare, skall dela på bortåt 8 000 mål, eller
vad det nu kan bli, om psykiatrisk tvångsvård, så kommer de att
få en gedigen erfarenhet av psykiatriska frågeställningar.
Om ett par hundra särskilda utskrivningsprövningar per år
skall fördelas på närmare hundra tingsrätter -- jag vet inte hur
många tingsrättsdomare -- då blir erfarenheten hos var och en
inte särskilt stor. Och för mig framstår det därför som tämligen
självklart att de särskilda utskrivningsprövningarna bör följa
den psykiatriska tvångsvården till länsrätt.
Bengt Harding Olson: Jag skulle då vilja ställa en fråga
till framför allt Åke Lundborg. Jag har här tjatat om att det
här lagförslaget har kommit till för att vi skall stärka
samhällsskyddet, framför allt. Då vill jag ställa frågan så här:
Hur uppfattar Åke Lundborg den här lagrådsremissen? Vilka
signaler ger den till er och till er framtida rättspraxis när
det gäller samhällsskyddet? Mer än vad vi haft tidigare, mindre
än vad vi haft tidigare eller likadant? Det är den ena frågan.
Den andra delfrågan gäller: det är ju så att man skall här
värna om att få ett omfattande beslutsunderlag. Det skall komma
underlag dels från läkarsidan, dels numera, som det var före
1966, från åklagarsidan. Man kan alltså förvänta sig att den ena
sidan kommer att hävda vårdbehovet och den andra sidan kommer
att hävda framför allt samhällsskyddet. Hur gör ni i den
situationen eller vilka signaler uppfattar ni i den här lagens
förarbeten om det står så att säga uppfattning mot uppfattning?
Hur skall då en länsrätt hantera en sådan fråga, och den lär väl
inte bli ovanlig, antar jag?
Åke Lundborg: Egentligen kanske Bertil Voss, som har
kunskaper om hur den nuvarande lagstiftningen tillämpas, är
närmare till hands att besvara detta. Jag får väl svara på det
sättet att jag tycker till en början att det är positivt att det
blir en åklagarmedverkan, och jag tycker att det är positivt,
inte bara för den som vill värna om samhällsskyddsintressen. Det
är också positivt för beslutsinstansen som slipper att vara den
som på egen hand så att säga har den dubbla rollen av objektiv
beslutsfattare utan speciellt särskilt eget ansvar för de
allmänna skyddsfrågorna.
Om du frågar mig hur jag ser på -- jag tror att jag har den
paragraf uppslagen nu som handlar om tillstånd att under viss
del av vårdtiden vistas utanför sjukvårdsinrättningens område
som är det första frigivandesteget så att säga -- så skulle det
alltså vara locket på, om det inte är uppenbart att det, till
följd av den psykiska störningen hos patienten som föranlett
beslutet om särskild utskrivningsprövning, inte finns risk för
att han återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag. Jag
har svårt att uppfatta den lagtexten som annat än sträng, för
att inte säga mycket, mycket sträng. Jag återkommer till den här
paragrafen.
Bertil Voss: Eftersom jag då tjänstgör i den domstol som
kommer att bli högsta instans, om det här förslaget går igenom,
vill jag naturligtvis inte sitta här och uttala mig om hur jag
skall tolka lagen. Det får ju bli aktuellt när det kommer upp
ett mål. Jag kan inte binda mig i förväg. Men vad jag skulle
kunna säga är att jag har väldigt svårt att se nu i vilka
situationer ett mål skulle kunna komma att prövas av
regeringsrätten. Det är så att vi, liksom högsta domstolen,
prövar bara mål efter prövningstillstånd, och för att man skall
kunna ge prövningstillstånd, krävs det -- jag bortser då från
grova rättegångsfel och sådant -- att det är av vikt till
ledning av rättstillämpningen att regeringsrätten tar upp ett
mål. Det skall alltså ha en allmän karaktär, och min erfarenhet
från den här typen av ärenden, som naturligtvis kommer att bli
precis desamma journalmässigt, om jag uttrycker mig så, i
domstolarna som de är nu, den är att varje sådant här fall är
ett enskilt, individuellt fall, och det är väldigt svårt att se
hur man skall kunna dra ut några generella konklusioner av det.
Det är klart att man kan ju tänka sig just den frågan som du
ställer: Vad menar lagstiftaren här? Vad är det för signaler
lagstiftaren har givit? Men just nu har jag väldigt svårt att se
framför mig ett mål som vi skulle ge prövningstillstånd i för
att knäcka den frågan. Jag tror aldrig att vi kan komma dithän.
Men det vill jag inte uttala mig alltför bestämt om. Resultatet
kommer alltså att bli, att vi får låt oss säga fyra
överinstanser i praktiken, dvs. de fyra kammarrätterna,
fördelade på fyra olika håll i landet, mot att vi i dag har en
överinstans, där alltså -- även om det är bristfälligt -- man
kan skapa en viss praxis genom det system vi har nu.
Åke Lundborg: Det var § 16 i lagförslaget som det handlar
om, och där kan man konstatera att där har man inte talat om
något uppenbarhetsrekvisit. Jag vet inte om det gör saken
enklare för den som vill bli utsläppt, för även den lagtexten är
ju tämligen kärv till sitt innehåll. Vården skall nämligen
upphöra 1. när det inte längre till följd av den psykiska
störning hos patienten som föranlett beslutet finns risk för att
han återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag. Jag
uttalar mig på ungefär samma sätt om det, att den lagtexten kan
jag inte uppfatta på annat sätt än att det ställs inte särskilt
stora riskkrav för att det inte skall bli utskrivning. Jag kan
inte uppfatta det på annat sätt än att lagstiftaren inte har
graderat risken, så det är en ograderad risk, det kan alltså
även vara en liten risk som gör att vederbörande inte då blir
utsläppt.
Bengt Harding Olson: Det betyder då att åklagaren har
större chanser än läkaren, populärt uttryckt?
Åke Lundborg: Ja, den slutsatsen får du dra själv.
Göran Rosenberg: Jag tänkte bara säga något om just det
här sista som Åke Lundborg tog upp. Vi kanske inte skall
fördjupa oss i de här mer tekniska lagskrivningarna, men det är
ju tänkt så att det skall vara lättare för patienten att få
permission än att bli utskriven. Så det här
uppenbarhetskriteriet vid permission är ju tänkt så att man
skall få permission, om det inte uppenbart finns en
återfallsrisk, och det ger kanske intryck av att så att säga bli
lättare för patienten att få permission i framtiden än vad det
är i dag, men det sägs klart i motiven att det är tänkt att vara
en tillämpning på ungefär samma sätt i dag, där det finns en
begränsning för möjligheten att få permission, om det finns risk
för någon annans säkerhet till person eller liv -- någonting
sådant står det i lagtexten. Även om det här förslaget ger
intryck av att det blir lätt genom det här
uppenbarhetskriteriet, så är det inte tänkt så. Och det sägs
också att det är en sådan här få-regel, alltså man får
permission, men det innebär ju inte att man har något krav på
att få permission med den här skrivningen.
Karl-Ingvar Rundqvist: Det är väl alldeles tydligt att man
har olika uppfattningar om det här förslaget, inte bara åklagare
emellan utan också domare emellan. Här har ju varit ingående
överväganden i remissen om den här frågan om nämnd eller
domstol, och jag vill säga det att remissen kritiserar inte
handläggningen i utskrivningsnämnderna sådan den är enligt
nuvarande regler, men när man nu inför stora materiella
ändringar i den här lagstiftningen, har det bedömts lämpligt att
överväga en övergång till ett domstolsförfarande. Här är då en
viss risk för kritik, kanske med hänsyn till Europakonventionen.
Vi har haft ett sådant mål, som emellertid inte blev uppsläppt
till prövning av Europakommissionen, men man resonerar så i
remissen att man anser det onödigt att utsätta sig för risken
för kritik i det här sammanhanget.
Om man nu skulle behålla nämndorganisationen, så kräver det i
så fall ganska betydande ändringar av organisationen. Det behövs
en utbyggnad som naturligtvis inte heller blir gratis. Sedan är
det ju principiella problem med att behålla den nuvarande
nämndorganisationen med dess kopplingar till vårdorganisationen.
Man skulle då, genom att bygga ut den nuvarande
nämndorganisationen och befästa den ytterligare, skapa
specialdomstolar för det här speciella och -- sett i ett större
perspektiv -- kanske begränsade området, och det är ju inte en
utveckling som man eftersträvar, allmänt sett inom
domstolsväsendet. Utskrivningsnämnderna är ju nu faktiskt det
enda nämndorgan, bortsett från övervakningsnämnderna, som
beslutar om frihetsberövanden.
Sedan vill jag väl också hävda att här finns en betydligt
starkare koppling till lagstiftningen om vård av missbrukare än
vad Bertil Voss ville göra gällande. Det är ju trots allt så att
många av dessa psykiatriska patienter är missbrukarfall. Bertil
Voss krav här, när det gäller ordföranden -- alltså
sammansättningen i länsrätt -- vid avgörande av denna typ av
mål, tycker jag låter beaktansvärda, men sådana frågor brukar ju
i regel regleras på annat sätt än i själva lagstiftningen. Det
finns väl möjligheter att i samband med instruktionsändringar ta
fasta på sådana synpunkter.
Önskemålet om att läkare skall ingå i rätten -- ja, det är väl
en diskussionsfråga vad som är lämpligt i det sammanhanget.
Förslaget här utgår från att man skall inhämta
sakkunnigyttranden och det föreslås också att fasta sakkunniga
skall förordnas vid varje länsrätt, så att man skall med minsta
möjliga omgång kunna tillgodose kravet på snabba yttranden.
Britta Bjelle: Så en avslutande kommentar av Bertil Voss.
Bertil Voss: Det här med ordförande -- det var ju bra att
man kan överväga det. Jag bara frågar mig varför man inte har
gjort det redan, för att om man har skrivit en hel del om varför
man inte behöver en psykiater i länsrätten, så borde man ju
ha kunnat skriva också varför man inte behöver en ordinarie
domare som ordförande. Men det kanske blir ändringar på det nu.
Det här med Europakonventionen -- jag hävdar fortfarande att
det finns ingenting som i dag säger att vi kommer i konflikt med
Europakonventionen. De här utskrivningsnämnderna är att betrakta
som domstol enligt konventionen. Det finns ett avgörande om en
belgisk s.k. mental health review board, som icke var en domstol
i klassisk mening. Den godtogs som domstol. Man har sagt flera
gånger att en domstol behöver inte se ut som en domstol, så att
säga, utan huvudsaken är att den fungerar som en sådan. Däremot
kan det möjligen vara så att det här med närvaron kanske är
någonting som man behöver mjuka upp litet grand, och det kan man
göra i LSPV. Det går alldeles utomordentligt.
Jag skulle bara avslutningsvis vilja säga, eftersom
Karl-Ingvar Rundqvist nu trycker så mycket på det här att nu
kommer någonting nytt, och då måste man tänka om här i
beslutsfunktionerna. Jag har inte riktigt förstått vad det är
som är så otroligt revolutionerande, som gör att man nu måste
föra över det på länsrätterna. Men jag kan säga här att jag är
beredd att låt oss säga inom loppet av tre månader, med något
lämpligt biträde, skriva om LSPV så att den kommer att fungera
fullständigt utomordentligt bra processuellt med de här
materiella ändringarna. De materiella ändringarna är i allmänhet
rätt bra. Man slipper en massa specialindikationer och så, men
det processuella, det kan jag åta mig att göra på mycket kort
tid -- att göra den helt användbar för det nya syftet.
Åke Lundborg: Först kanske jag skulle ta upp den tråd som
Sten Heckscher skickade i väg innan han gick, och jag kan då
vitsorda att under de förutsättningar som beräkningarna är
gjorda så är inte kostnadsberäkningarna för en
förvaltningsdomstolslösning orealistiska -- tvärtom.
Med anledning av vad som i övrigt har sagts här skulle jag
vilja uttrycka det så kanske, att Bertil Voss talar om
utskrivningsnämnder och ordförande i utskrivningsnämnder.
Ordförandena i utskrivningsnämnderna är inga andra än de domare
som finns i det här landet. Frågan är snarare då: i vilken
organisation skall dessa domare fungera vid utövningen av de här
uppgifterna? Och ingen nämndordförande i detta land är oavhängig
och oavsättlig i funktionen av nämndordförande. Procedurreglerna
i utskrivningsnämnderna reglerar ett förvaltningsförfarande,
inte ett domstolsförfarande. Det är klart -- det kan göras om,
man kan omvandla utskrivningsnämnderna till specialdomstolar,
men då är vi inne på någonting annat än de utskrivningsnämnder
som vi har i dag, och vad riksdagen har för uppfattning om
specialdomstolar kanske vi också vet.
Men bortsett från formalia -- varför inte utnyttja domstolar
till frågor om frihetsberövanden? Varför inte utnyttja ett organ
som står helt fritt i förhållande till sjukhusen och sjukhusens
personal? Varför inte utnyttja ett organ med personal som har
som heltidssyssla att bl.a. ta hand om de här aktuella
uppgifterna, där domare och övrig personal står till förfogande
i princip under veckans alla timmar? Jag håller med Karl-Ingvar
Rundqvist, när han ger uttryck för att det nu är ett väl valt
tillfälle, om man vill byta organisation. Vi övergår från i
princip utskrivningsprövning till inskrivningsprövning. Vi får
ett nytt regelsystem, med syfte bl.a. att höja rättssäkerheten
och minska tvånget inom den icke-kriminella delen. Jag kan inte
se att det blir sämre om man ger sig i kast med den uppgiften
genom oförbrukade krafter. Jag är övertygad om att man kanske
får snabbare och bättre genomslag. Och som Karl-Ingvar Rundqvist
också sade, jag tror inte att man skall se de nuvarande
nämnderna -- deras nuvarande organisation och arbetsformer --
som alternativ. Då tror jag att de bör och behöver byggas upp.
Då blir det inte ens billigare. Man får det man i andra
sammanhang vill undvika, nämligen specialister inom ett smalt
område. Man får inte den överblick och den samordning med andra
vårdområden som jag pratade om förut. Man får inte samordning
med frivårds/ frivilligsidan. Jag har redan sagt att jag ser
positivt på åklagarmedverkan.
Britta Bjelle: Tack, Åke Lundborg! Jag skall inte göra ett
försök vare sig att sammanfatta eller dra någon slutsats av den
här eftermiddagen, men vi i justitieutskottet vill vända oss
till inbjudna experter och tacka för den här dagen. Det har
varit en fascinerande och berikande eftermiddag, och det var det
som var syftet för oss, och det har varit otroligt intressant
att lyssna till er. Jag kan säga att jag hade funderingar på om
vi skulle ta fem minuters bensträckarpaus, men jag tycker att
det har varit en sådan fascinerande eftermiddag, att det inte
har getts utrymme för det.
Tack skall ni ha än en gång för att ni har velat komma och
delge oss av era kunskaper. Så får vi se hur det går så
småningom med den här propositionen. Tack skall ni ha!
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Propositionen 1
Lagförslagen 2
Motioner 19
Utskottet 21
Inledning 21
Propositionens huvudsakliga innehåll m.m. 22
Överväganden 24
Allmänt 24
Allvarlig psykisk störning 27
Särskild utskrivningsprövning 29
Behandlingen av psykiskt utvecklingsstörda lagöverträdare 30
Psykiatrisk vård på kriminalvårdsanstalterna m.m. 32
Övriga motionsyrkanden 34
Övrigt 34
Riksdagens beslut 35
Hemställan 35
Reservationer 38
Bilaga1 Justitieutskottets yttrande JuU3y 44
Bilaga2 Socialutskottets yttrande SoU6y 61
Bilaga3 Medverkande vid utskottets utfrågning om den
rättspsykiatriska vården den 17 april 1990 80
Bilaga4 Anföranden vid utfrågningen 81