I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om
åtgärder i kampen mot den internationella narkotikabrottsligheten.
Förslaget innefattar godkännande av en FN-konvention mot narkotika
och därmed sammanhängande ändringar i brottsbalkens bestämmelser
om häleri.
Utskottet tillstyrker regeringsförslaget.
Med anledning av motionsyrkanden förordar utskottet
lagstiftningsåtgärder i syfte att ingripa mot biltillgrepp.
I betänkandet behandlar utskottet också ett antal
motionsyrkanden om skärpningar av narkotikalagstiftningen. Dessa
avstyrks. I detta hänseende har flera reservationer och ett
särskilt yttrande fogats till betänkandet.
Propositionen m.m.
I proposition 1990/91:127 har regeringen
(justitiedepartementet) föreslagit att riksdagen dels
godkänner Förenta nationernas konvention den 19 december 1988 mot
olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen, dels
antar vid propositionen fogade förslag till
1. lag om ändring i brottsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m.,
3. lag om tillstånd till ingripande mot svenskt fartyg.
Propositionens huvudsakliga innehåll redovisas på s. 8.
I samband med propositionen behandlar utskottet en med anledning
av propositionen väckt motion samt yrkanden i motioner väckta
under den allmänna motionstiden i år. Motionsyrkandena redovisas
på s. 6 f.
Lagförslagen, som granskats av lagrådet, har följande lydelse.
Motionerna
Motion väckt med anledning av propositionen
1990/91:Ju36 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen avslår regeringens proposition 1990/91:127 om Sveriges
tillträde till FNs narkotikabrottskonvention, m.m. med anledning
av vad i motionen anförts om att rättssäkerhetsaspekten inte
beaktas.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden
1990/91:Ju607 av Allan Ekström och Nic Grönvall (båda m) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring av
rekvisiten för häleri i 9 kap. 6 § brottsbalken som förordats i
motionen.
1990/91:Ju608 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att
riksdagen beslutar att i 10 kap. 7 § brottsbalken om olovligt
brukande införa ett andra stycke, vari stadgas att om brottet är
grovt döms till fängelse i högst två år.
1990/91:Ju613 av Göran Magnusson (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
en strängare straffrättslig syn på kokain.
1990/91:Ju626 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att straffmaximum för brottet olovligt
brukande enligt 10 kap. 7 § första stycket brottsbalken skall vara
fängelse i högst ett år,
2. att riksdagen hos regeringen begär att den snarast framlägger
förslag om sådana ändringar i 9 kap. 6 § brottsbalken att ansvar
för häleri kan ådömas även i de fall förbrottet är tillgrepp av
fortskaffningsmedel.
1990/91:Ju636 av Karin Israelsson (c) och Anders Castberger (fp)
vari yrkas att riksdagen beslutar att påföljden enligt
narkotikastrafflagen för "eget bruk" av narkotika skall vara böter
eller fängelse i högst sex månader.
1990/91:Ju647 av Elisabeth Fleetwood och Ingrid Sundberg (båda
m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om fängelse som möjlig påföljd för
innehav av narkotika för eget bruk.
1990/91:Ju648 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förbudet mot befattning med och bruk av
narkotika.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So336.
1990/91:Ju802 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kriminalisering av narkotikakonsumtion och
strängare straff för narkotikabrott.
1990/91:Ju819 av Isa Halvarsson (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett effektivare samarbete på narkotikaområdet
i Norden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förbudet mot befattning med och bruk av
narkotika.
1990/91:Ju821 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om inriktningen av narkotikabekämpningen,
30. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring av narkotikastrafflagen att gränserna för vad som skall
betraktas som innehav av narkotika sänks,
31. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring av narkotikastrafflagen att påföljden för brottet innehav
av narkotika skärps till att omfatta böter eller fängelse.
1990/91:Ju826 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utgångspunkter för narkotikapolitiken,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning
om strängare påföljd för narkotikabrott enligt vad som anförts i
motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning
om ringa narkotikabrott enligt vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning
om strängare påföljd för grovt narkotikabrott enligt vad som
anförts i motionen,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning
om strängare påföljd för dem som smugglar narkotika genom att
svälja den,
1990/91:Ju835 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om drogpolitiken,
10. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
lagstiftningen när det gäller narkotikabrott enligt vad i motionen
anförts beträffande straffskalor.
Utskottet
Inledning
År 1988 upprättades inom justitiedepartementet promemorian (Ds
1988:27) Häleri vari föreslogs ändringar av bl.a. bestämmelserna i
brottsbalken (BrB) om häleri och häleriförseelse. Förslagen hade
samband med ett inom Förenta nationerna pågående arbete med en
konvention mot olaglig hantering av narkotika.
Det nämnda konventionsarbetet avslutades genom att Förenta
nationerna den 19 december 1988 antog en konvention mot olaglig
hantering av narkotika och psykotropa ämnen (här benämnd
narkotikabrottskonventionen).
Därefter utarbetades inom justitiedepartementet promemorian (Ds
1990:53) Sveriges tillträde till FNs narkotikabrottskonvention. I
promemorian föreslås dels att Sverige ratificerar
konventionen, dels vissa lagändringar i BrBs bestämmelser om
häleri.
De nämnda promemoriorna och remissbehandlingen av dem ligger
till grund för propositionen.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att Sverige skall ratificera
narkotikabrottskonventionen.
Konventionen innehåller bl.a. bestämmelser om skyldighet att
kriminalisera s.k. tvätt av inkomster från narkotikabrottslighet,
dvs. hjälp att dölja eller omsätta vinsterna från denna
verksamhet. I propositionen föreslås därför ändringar i
bestämmelserna om häleri i BrB. Det föreslås att straffansvaret
utvidgas för den som otillbörligen främjar någons möjligheter att
tillgodogöra sig värdet av egendom som härrör från ett brottsligt
förvärv eller annars medverkar till att dölja att egendom har
förvärvats genom brott. Ändringen gäller emellertid inte endast
den som döljer inkomster från narkotikabrottslighet. Genom
lagändringen ökar också möjligheterna att ingripa mot den som
medverkar till att dölja vad som har förvärvats genom t.ex. stöld
eller rån.
Förslaget till ändringar i häleribestämmelserna innebär vidare
att ansvaret för befattning med misstänkt brottsgods utvidgas. I
anslutning härtill föreslås en ändring i lagen (1974:1065) om
visst stöldgods m.m. (stöldgodslagen), som medför ökade
möjligheter att ta egendom i förvar.
Genom en särskild lag föreslås att regeringen ges befogenhet att
tillåta främmande stat att ingripa mot ett svenskt fartyg, för det
fall det finns misstanke om att fartyget används för
narkotikabrottslighet som berör den främmande staten.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1991.
Utskottets överväganden
Allmänt
Sverige har tidigare ratificerat två inom FN utarbetade
narkotikakonventioner, dels 1961 års allmänna
narkotikakonvention (Single Convention on Narcotic Drugs) och 1972
års tilläggsprotokoll till denna, dels 1971 års konvention om
psykotropa ämnen (Convention on Psychotropic Substances).
Syftet med 1988 års narkotikabrottskonvention är att komplettera
de tidigare konventionerna och förstärka det internationella
samarbetet ytterligare samt att effektivisera insatserna mot den
internationella narkotikabrottsligheten. De straffbestämmelser som
parterna åtar sig att införa på det nationella planet sträcker sig
längre än bestämmelserna i de tidigare konventionerna.
Konventionen innehåller nämligen förpliktelser för parterna att i
olika hänseenden straffbelägga inte bara illegal framställning,
försäljning och innehav av narkotika utan också förfaranden som
innebär hjälp att dölja eller omsätta vinsterna från den illegala
marknaden. Också frågor om förverkande, utlämning och annat
internationellt rättsligt samarbete tas upp i konventionen, och
betydelsen av bistånd mellan parterna betonas. Konventionen
innehåller också bestämmelser om ökade kontrollåtgärder, bl.a.
olika former av samarbete mellan ländernas polis- och
tullmyndigheter, kontroll av fraktföretag och av export- och
importförsändelser. Även frågor som hänger samman med ingripanden
mot olagliga narkotikatransporter till havs behandlas i
konventionen.
Konventionen trädde i kraft den 11 november 1990. Hittills har
den tillträtts av 26 stater. Ca 90 stater har undertecknat
konventionen.
Sveriges tillträde till konventionen m.m.
I propositionen föreslås att Sverige tillträder
narkotikabrottskonventionen. Det konstateras att det främst är i
ett hänseende som Sveriges tillträde till konventionen kräver
ändrade svenska regler. Detta gäller bestämmelserna i artikel 3
(prop. s. 65 f) om straffansvar för befattning med egendom som
härrör från olaglig narkotikahantering, i första hand punkt 1 b om
kriminalisering av gärningar som innebär bistånd till att omsätta
vinster från olaglig narkotikaverksamhet eller hjälp att på annat
sätt dölja varifrån tillgångarna härrör. Även bestämmelsen i punkt
1 c:i om kriminalisering av innehav eller användning av egendom
som härrör från sådan brottslighet har betydelse i sammanhanget.
För att den svenska lagstiftningen skall motsvara åtagandena
enligt konventionen föreslås sålunda i propositionen att
bestämmelserna om häleri i BrB utvidgas. Den föreslagna
utvidgningen skall dock inte avse endast narkotikabrottslighet,
vilket konventionen handlar om, utan får en generell räckvidd.
Även oaktsamt handlande skall enligt förslaget kunna föranleda
straff.
Ansvarsbestämmelserna om häleri finns i 9 kap. 6 och 7 §§ BrB. I
6 § första stycket kriminaliseras tre olika typer av gärningar;
att ta befattning med en sak som har frånhänts någon genom brott
(sakhäleri), att bereda sig otillbörlig vinning av någons
brottsliga förvärv (vinningshäleri) och att göra gällande en
fordran som har tillkommit genom brott (fordringshäleri).
Gärningarna är kriminaliserade även vid oaktsamhet (7 §).
De i propositionen föreslagna ändringarna innebär följande.
Utöver vad nu gäller skall ansvar för häleri kunna ådömas den som
med uppsåt att dölja egendomens ursprung medverkar till att
bortföra, överlåta, omsätta eller vidta någon annan sådan åtgärd
med egendom som härrör från ett brottsligt förvärv. Ansvar skall
kunna komma i fråga även för den som på annat sätt otillbörligen
främjar möjligheterna för någon att tillgodogöra sig sådan egendom
eller värdet därav.
Enligt förslaget skall de nuvarande bestämmelserna i 9 kap. 6 §
första stycket BrB om uppsåtliga häleribrott kompletteras med de
nya formerna av häleri. Vidare har bestämmelsen om häleri som är
ringa överflyttats till 7 §. Ett par omarbetningar i förtydligande
syfte har också gjorts. Redaktionellt har den ändringen skett att
de olika formerna av häleri tagits upp under olika punkter i
första stycket i 6 §. Punkterna 1, 2 och 5 motsvarar gällande
rätt. Under punkterna 3 och 4 regleras de nya formerna av häleri.
I motion Ju36 hemställs om avslag på propositionen. Motionärerna
anser att rättsäkerhetsaspekterna inte tillräckligt beaktats vid
utformningen av de nya bestämmelserna. Bakom motionsyrkandet
ligger farhågor om problem som kan uppstå vid tillämpning av de
nya bestämmelserna om häleri när man kommer in på bedömningen av
om någon främjat möjligheterna för någon annan att tillgodogöra
sig vad som trätt i stället för egendom som härrör från brottsligt
förvärv. Motionärerna kan inte se någon gräns för hur många led
tillbaka som träffas av nykriminaliseringen. De begär att
ytterligare utredning för att se över rättssäkerhetsaspekterna i
lagstiftningen skall ske innan Sverige tillträder
narkotikabrottskonventionen.
Utskottet, som i denna fråga ansluter sig till
justitieministerns överväganden i propositionen (se s. 41 f och 52
f), noterar att den nya regleringen i och för sig kan tillämpas på
flera led i en kedja av olika personer. Utskottet vill emellertid
framhålla att det straffrättsliga systemet och den praktiska
verkligheten uppställer tämligen klara begränsningar för
tillämpningen. I praktiken torde nämligen endast förfaranden i
något eller några led komma att omfattas eftersom det normalt inte
går att följa kedjan längre. En motsvarande begränsning uppställs
också av kravet på klarläggande av gärningsmannens uppsåt. En
betydelsefull inskränkning ligger också däri att gärningsmannens
handlande skall ha skett "otillbörligen".
Utskottet, som erinrar om att den föreslagna regleringen lämnats
utan erinran av lagrådet, avstyrker bifall till motionen.
Utskottet godtar den i propositionen föreslagna lydelsen av 9
kap. 6 § BrB och förordar att riksdagen godkänner
narkotikabrottskonventionen.
Utvidgat straffansvar för befattning med misstänkt brottsgods
Enligt 9 kap. 6 § BrB inträder ansvar för häleri (sakhäleri) för
den som på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande
tar befattning med något som är frånhänt annan genom brott.
Straffbestämmelsen förutsätter att egendomen har frånhänts annan
genom brott. Denna förutsättning -- kravet på s.k. styrkt förbrott
-- innebär att åklagaren i hälerimål måste visa att ett sådant
brott föregått hälerigärningen.
År 1980 infördes ett nytt andra stycke i 9 kap. 6 § BrB (prop.
1979/80:66, JuU26, rskr. 183). Enligt denna bestämmelse kan under
vissa förutsättningar ansvar för sakhäleri komma i fråga fastän
det inte är styrkt att ett förbrott har förövats. Det räcker att
det skäligen kan antas att egendomen är frånhänd annan genom
brott. Syftet med bestämmelsen var framför allt att komma åt den
etablerade häleribrottsligheten, och bestämmelsen är tillämplig
endast om gärningen -- befattning med misstänkt brottsgods --
skett vid utövning av näringsverksamhet eller som ett led i en
verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större
omfattning. Brottstypen har kommit att kallas "näringshäleri".
Avsvar för näringshäleri avser endast "förvärv" och "mottagande"
av egendomen.
Redan i 1980 års lagstiftningsärende diskuterades frågan om att
ge kriminaliseringen en generell omfattning. Som skäl anfördes att
det borde vara straffbart att ta befattning med vad som på goda
grunder kunde misstänkas vara stöldgods oberoende av om det skedde
i viss verksamhet eller inte. Med hänsyn till att uppmjukningen av
kravet på styrkt förbrott var en principiell nyhet och till att
syftet främst var att komma åt den organiserade häleriverksamheten
lades inte något sådant förslag fram. I propositionen angavs dock
att frågan borde kunna tas upp till förnyat övervägande sedan
erfarenheter vunnits av tillämpningen av den nya bestämmelsen
(prop. 1979/80:66 s. 14).
I den nu aktuella propositionen (s. 48 f) läggs ett sådant
förslag fram. Det föreslås att en generell kriminalisering av
befattning med misstänkt brottsgods införs. Fall som inte omfattas
av den nuvarande bestämmelsen i 9 kap 6 § andra stycket BrB skall,
enligt förslaget, rubriceras som häleriförseelse och bestraffas
med böter eller fängelse i högst sex månader. En bestämmelse härom
föreslås bli upptagen i 9 kap. 7 § andra stycket 1 BrB. En
konsekvensändring föreslås i stöldgodslagen (1 § första stycket).
Utskottet delar uppfattningen att ökade insatser bör göras mot
häleribrottsligheten och välkomnar förslaget till en generell
kriminalisering av befattning med misstänkt brottsgods. Utskottet
kan ställa sig bakom den lagtekniska lösning för ändamålet som
föreslagits i propositionen.
Även förslaget om en komplettering av stöldgodslagen innebärande
att det blir möjligt att ta sådan egendom i förvar som varit
föremål för brott enligt den nya generella bestämmelsen kan
utskottet ställa sig bakom.
I motion Ju607 begärs en ändring i den aktuella
häleribestämmelsen så att kravet på styrkt förbrott slopas.
Motionen i denna del får anses tillgodosedd genom det förslag i
propositionen som utskottet nu ställt sig bakom.
Olovligt brukande m.m.
Högsta domstolen har nyligen (NJA 1990 s. 9) i ett avgörande
ansett att tillgrepp av fortskaffningsmedel inte kan utgöra
förbrott till häleri. Däremot har förutsättning i målet funnits
för ådömande av ansvar för olovligt brukande jämlikt 10 kap. 7 §
första stycket BrB.
Straffet för olovligt brukande är böter eller fängelse i sex
månader (10 kap. 7 § första stycket BrB). Är brottet grovt kan
dömas till fängelse i högst två år (10 kap. 7 § tredje stycket
BrB). Omständigheter som kan medföra att brottet bedöms som grovt
är exempelvis att gärningen avsett mycket värdefull egendom eller
förorsakat stor skada eller olägenhet (jfr prop. 1985/86:65 s.
47).
Några motioner tar upp frågor i anslutning till det ovannämnda
rättsfallet mot bakgrund av olägenheterna med det ökande antalet
tillgrepp av fortskaffningsmedel. I motion Ju626 förespråkas att
tillgrepp av fortskaffningsmedel skall kunna utgöra förbrott till
häleri. I motion Ju607 framförs liknande synpunkter. I den
förstnämnda motionen förordas att maximistraffet för normalbrottet
olovligt brukande höjs till fängelse i ett år. I motion Ju608
förordas införandet av ett grovt brott vid olovligt brukande med
ett maximistraff av fängelse i två år. De två sistnämnda yrkandena
syftar till att häktning skall kunna komma i fråga vid olovligt
brukande.
Inledningsvis kan utskottet, när det gäller kravet på införande
av ett grovt brott vid olovligt brukande, konstatera att en sådan
ansvarsbestämmelse med det maximistraff som efterlyses i motion
Ju608 sedan år 1986 finns införd i BrB. Motionen avstyrks.
I en skrivelse till justitiedepartementet har riksåklagaren och
rikspolisstyrelsen nyligen begärt lagändringar liknande dem som
framförs i motionerna. Bl.a. föreslås att ett rekvisit vid
bedömande av om olovligt brukande skall anses som grovt brott
skall vara att gärningen avsett ett olovligen tillgripet
motordrivet fortskaffningsmedel.
Liknande frågor har väckts också under remissbehandlingen i det
nu aktuella lagstiftningsärendet. I propositionen (s. 50) anförs
att frågorna skall övervägas inom regeringskansliet i annat
sammanhang.
Utskottet, som delar motionärernas oro över det ökande antalet
tillgrepp av fortskaffningsmedel, anser att regeringen snarast bör
förelägga riksdagen förslag till erforderlig lagstiftning. Vad
utskottet nu med anledning av motionerna Ju607 och Ju626 anfört
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Inriktningen av narkotikapolitiken m.m.
I några motioner tas upp inriktningen av narkotikapolitiken
och narkotikabekämpningen. I motion Ju826 begärs ett
riksdagsuttalande om utgångspunkterna för narkotikapolitiken;
målet skall vara att få ett narkotikafritt Sverige där ingen skall
kunna missbruka narkotika utan att möta en tydlig reaktion. Motion
Ju821 förespråkar bekämpning av narkotikamissbruk i alla led; vid
produktion, vid gränserna och framför allt i brukar- och
langarleden. I motion Ju835 förordas en enhetlig drogpolitik.
Kampen mot narkotikabrottsligheten är en av de viktigaste
kriminalpolitiska uppgifterna och 1984 års narkotikapolitiska
beslut (prop. 1984/85:19 och 46, JuU12, SoU8, SkU9 och UbU7) utgör
grunden för en samordnad och intensifierad narkotikapolitik. Målet
är att skapa ett narkotikafritt samhälle där annat bruk av
narkotika än det som är medicinskt motiverat inte kan accepteras.
-- Åtgärderna har bl.a. inriktats på att hindra införsel och
spridning av narkotikan, att förbättra det förebyggande arbetet
och att skapa en mer heltäckande vård- och behandlingskedja. Under
senare år har stora satsningar också gjorts som ett led i
aids-bekämpningen.
Regeringen tog under hösten 1989 ett initiativ i syfte att
stärka den nationella kampen mot narkotikan. En aktionsgrupp mot
narkotika inrättades. I aktionsgruppen ingår bl.a. riksåklagaren,
generaldirektörerna för kriminalvårdsstyrelsen och
socialstyrelsen, generaltulldirektören, rikspolischefen,
företrädare för kommun- och landstingsförbunden och ordförandena
för ATHENA-gruppen, statens ungdomsråd och regeringens
samordningsorgan för narkotikafrågor. Aktionsgruppen har bl.a.
initierat en offensiv över hela landet för att stärka det
drogförebyggande arbetet. I samarbete med ATHENA (arbetsgrupp, i
vilken ingår representanter för folkrörelser och myndigheter som
arbetar med drogfrågor) har aktionsgruppen bl.a. engagerat
kommuner, skolor och frivilliga organisationer för att ytterligare
stärka det drogförebyggande arbetet. Gruppen har samlat
narkomanvård, polis, kriminalvård och andra berörda i landets
samtliga län i syfte att stärka de samordnade insatserna mot
narkotikamissbruket i kommunerna. Särskilda insatser har vidare
gjorts mot detaljhandeln med narkotika. En landsomfattande
offensiv mot narkotikahanteringen på lokal nivå har på
aktionsgruppens initiativ inletts i år under april månad och skall
koncentreras till perioderna för skolavslutningen och skolstarten
då nyrekryteringen av missbrukare anses vara störst. Syftet med
satsningen är att bekämpa gatulangning och allt öppet missbruk av
narkotika, att förmå narkotikamissbrukare att söka vård och att
motverka rekryteringen av nya missbrukare. Offensiven skall
genomföras i nära samverkan mellan polis, åklagare och
socialtjänst och på vissa håll även tullen.
Gruppen har också initierat åtgärder riktade mot spridningen av
kokain, bl.a. i samarbete med restaurangbranschen, liksom insatser
för att bekämpa missbruket bland flyktingar och invandrare.
Aktionsgruppen skall avsluta sitt arbete den 1 juli 1991 med en
rapport.
Riksdagen har tidigare i år ställt sig bakom de riktlinjer för
resursanvändningen för polisen som föreslagits i
budgetpropositionen (se prop. 1990/91:100, bil. 15 s. 65--67,
JuU23, rskr. 214), och som bl.a. innebär att en större andel av de
totala polisresurserna tas i anspråk för den preventiva
verksamheten, vilket i många fall sägs ge bäst resultat när det
gäller att komma till rätta med bl.a. narkotikahantering. Såvitt
gäller spaning och utredning skall polisens insatser särskilt
inriktas på bl.a. narkotikabrott. Enligt vad utskottet erfarit har
i Stockholm den s.k. gatulangningsgruppen personellt utökats under
senare tid och en stor satsning har där nyligen inletts mot
langning och missbruk av narkotika. Aktionen är ett resultat av
rikspolisstyrelsens narkotikamanifest.
Såvitt gäller missbrukarvården har riksdagen nyligen förelagts
en proposition om en tillfällig omläggning av statsbidraget till
missbrukarvård som bl.a. syftar till att ge förutsättningar för en
snabb utbyggnad av institutionsresurserna för de mest utsatta
grupperna (se prop. 1990/91:96, SoU14).
Enligt utskottets uppfattning görs stora insatser mot
narkotikamissbruket och narkotikahanteringen, och den nuvarande
inriktningen av detta arbete kan utskottet helt ställa sig bakom.
Utskottet anser inte att något ytterligare uttalande från
riksdagens sida när det gäller inriktningen av narkotikapolitiken
är nödvändigt. Yrkandet härom i motion Ju826 avstyrks.
När det gäller yrkandet i motion Ju821 om bekämpning av
narkotikan i alla led anser utskottet att aktionsgruppens ovan
redovisade arbete har mycket stor betydelse. Utskottet utgår från
att aktionsgruppens rapport kan lägga grunden till ett fortsatt
arbete på den inslagna vägen med ett utvecklat samarbete olika
myndigheter emellan. Utskottet vill också erinra om att den
konvention som utskottet nu tillstyrkt tillträde till täcker hela
kedjan av den illegala hanteringen från odling och tillverkning
till åtgärder mot efterfrågan och missbruk av narkotika. Något
särskilt uttalande i frågan från riksdagens sida är enligt
utskottets uppfattning inte erforderligt och utskottet avstyrker
bifall till berört motionsyrkande.
I anslutning till yrkandet i motion Ju835 om ett uttalande om en
enhetlig drogpolitik vill utskottet erinra om den nyligen på
riksdagens bord lagda propositionen om vissa folkhälsofrågor
(prop. 1990/91:175). I propositionen föreslås att ett
folkhälsoinstitut skall inrättas den 1 januari 1992 med
huvuduppgift att på nationell nivå driva folkhälsofrämjande och
sjukdomsförebyggande arbete av sektorsövergripande karaktär.
Utskottet noterar att det föreslås att institutet inledningsvis
skall bedriva olika program, varav ett skall vara inriktat på
alkohol- och drogprevention. Vissa av programmen föreslås vara av
permanent karaktär, som alkoholprogrammet, medan andra, enligt
propositionen, bör vara tidsbegränsade och bli beroende av
aktuella folkhälsoproblem och målgrupper. I propositionen
behandlas vidare den framtida alkoholpolitiken. Här understryks
att målet för den svenska alkoholpolitiken även fortsättningsvis
skall vara att minska den totala alkoholkonsumtionen för att
därigenom begränsa alkoholens skadeverkningar. Propositionen är
för närvarande föremål för riksdagens ställningstagande.
Enligt utskottets mening saknas det anledning för riksdagen att
i nu aktuellt ärende göra något särskilt uttalande i anledning av
motionsönskemålet. Yrkandet i motion Ju835 om ett uttalande om en
enhetlig drogpolitik avstyrks därför.
I motion Ju819 förespråkas ett intensivare nordiskt samarbete
mot narkotika. Särkilt nämns situationen i Christiania i
Köpenhamn.
De nordiska länderna samarbetar i kampen mot
narkotikamissbruket. År 1984 rekommenderade Nordiska rådet
nordiska ministerrådet att utarbeta en nordisk handlingsplan mot
narkotika. År 1985 antogs en sådan handlingsplan, där olika
områden prioriterades för det fortsatta arbetet. Ansvarigt för
handlingsplanens genomförande är det nordiska kontaktmannaorganet,
som sedan år 1971 fungerar som de nordiska regeringarnas organ för
informationsutbyte. Fr.o.m. förra året är organet en permanent
kommitté under Nordiska ministerrådet. I kontaktmannaorganet
behandlas narkotikafrågor beträffande såväl social- och
hälsovårdssektorn som rättsväsendet och kontrollapparaten i
övrigt. Vid sidan härav drivs sedan år 1984 ett organiserat och
operativt inriktat samarbete mot narkotikan mellan tull- och
polismyndigheterna i de nordiska länderna i den s.k. PTN-gruppen.
I januari 1990 genomfördes ett nordiskt ministermöte om
narkotika. Vid mötet antogs ett treårigt handlingsprogram i åtta
punkter om nordiskt samarbete mot narkotika. Programmet innehåller
åtgärder för information, undervisning, vård och praktiskt
samarbete inom polis- och tullmyndigheter.
Socialutskottet har under innevarande riksmöte behandlat en
motion med önskemål om ett intensivare samarbete på
narkotikaområdet inom Norden. Socialutskottet (1990/91:SoU3 s. 9
f) konstaterade att det för närvarande bedrivs ett aktivt sådant
samarbete mot narkotika, och att de nordiska regeringarna bl.a.
kommer att fortsätta att prioritera en samordning av polis- och
tullinsatser mellan de nordiska länderna och olika producent- och
transitländer. Utskottet ansåg att motionen fick anses
tillgodosedd. Riksdagen följde utskottet.
Justitieutskottet vill med anledning av det nu framförda
motionsönskemålet särskilt såvitt gäller situationen i Köpenhamn
erinra om det arbete som där bedrivs av svenska, norska och finska
socialarbetare (jfr 1988/89:SoU24, rskr. 296). I övrigt föranleder
motionsyrkandet inte till annan uppfattning än den som
socialutskottet kommit till. Motionsyrkandet avstyrks.
Straffskalorna för narkotikabrott m.m.
Inledning
I det följande behandlar utskottet ett antal motionsyrkanden om
översyn och skärpning i olika avseenden av straffbestämmelserna i
narkotikalagstiftningen m.m.
Bestämmelser om straff för olovlig befattning med narkotika
finns i narkotikastrafflagen (1968:64). Lagen trädde i kraft den 1
april 1968 och har ändrats vid ett flertal tillfällen. Ändringarna
har bestått i dels att de olika gärningsformerna för
narkotikabrott har kompletterats och utvidgats, dels att olika
straffskärpningar fortlöpande har genomförts. Den senast
genomförda lagändringen, som trädde i kraft den 1 juli 1988,
innebar främst att konsumtion av narkotika kriminaliserades.
Lagen innehåller tre svårhetsgrader av narkotikabrott; för
normalgraden narkotikabrott, döms till fängelse i högst tre år
(1 §), för ringa brott döms till böter eller fängelse i sex
månader eller, om sådan gärning endast bestod i eget bruk av
narkotika, till böter (2 §) och för grovt brott döms till fängelse
i lägst två och högst tio år (3 §). En särskild regel om
ansvarsfrihet finns vid eget bruk av narkotika om gärningen
uppdagats genom att vederbörande sökt eller underkastat sig vård
eller annan behandling.
Översyn av straffskalorna för narkotikabrott
I motion Ju835 föreslås en översyn av straffskalorna i
narkotikastrafflagen.
Fängelsestraffkommittén har i sitt huvudbetänkande (SOU
1986:13--15) Påföljd för brott redovisat sina ställningstaganden
såvitt gäller en i det närmaste total straffskaleöversyn. Här
behandlas också straffskalorna för de olika narkotikabrotten.
Betänkandet bereds för närvarande i justitiedepartementet.
Enligt utskottets uppfattning saknas anledning för riksdagen att
initiera ytterligare en översyn av straffskalorna för de aktuella
brotten. Motionsyrkandet avstyrks.
Den särskilda straffskalan för eget bruk av narkotika i 2 §
narkotikastrafflagen
Som framgått ovan omfattar straffskalan för eget bruk av
narkotika endast böter om brottet är ringa.
I ett antal motioner (Ju636, Ju647, Ju648, Ju802, Ju819, Ju821
och Ju826) begärs att fängelse också här bör ingå i straffskalan.
Sammanfattningsvis anser motionärerna att den nuvarande
bestämmelsen är verkningslös, att straffet för narkotikakonsumtion
måste spegla straffvärdet för denna handling jämfört med
straffvärdet för andra brott samt att fängelsestraff i
straffskalan är en förutsättning för att kunna utnyttja vissa
tvångsmedel och för att kunna döma till vård.
Senast förra året behandlade utskottet liknande motionsönskemål.
Utskottet (1989/90:JuU30 s. 4 f) avstyrkte bifall till motionerna
och ansåg att vad utskottet uttalade i frågan i samband med
bestämmelsens tillkomst år 1988 (se prop. 1987/88:71, JuU13, rskr.
280) alltjämt hade bärighet.
Utskottet slog då bl.a. fast (1987/88:JuU13 s. 11 f) att en
grundläggande utgångspunkt för en vidgad kriminalisering varit att
de nya reglerna utformas så att den enskildes och olika
myndigheters vårdansträngningar inte motarbetas. Avsikten med
kriminaliseringen var inte att få till stånd en sådan ordning att
i princip all narkomanvård från samhällets sida skulle kunna ske
under tvång. Vården av missbrukare borde enligt utskottets
uppfattning alltjämt i princip åvila socialtjänsten och
sjukvården, och frågor om användande av tvång i vården av
missbrukare borde avgöras inom ramen för den socialrättsliga
lagstiftningen. En annan sak var menade utskottet -- rent allmänt
sett -- att den som döms till fängelse eller skyddstillsyn skall
kunna beredas vård inom kriminalvårdens ram om han har
missbruksproblem. Bl.a. dessa överväganden talade, enligt
utskottets uppfattning, mot att låta fängelse ingå i straffskalan
i 2 § vid enbart eget bruk av narkotika. Såvitt gällde frågan om
möjligheterna att använda tvångsmedlet kroppsbesiktning, en åtgärd
som förutsätter fängelse i straffskalan, delade utskottet
departementschefens och rikspolisstyrelsens uppfattning att
intresset av att polisens brottsbeivrande verksamhet på området
fick en ändamålsenlig inriktning talade för att reglerna härom
inte skulle bli tillämpliga när det är fråga om eget bruk enligt
2 §. Detta talade också mot att fängelse här borde ingå i
straffskalan.
Utskottet saknar anledning att nu göra annan bedömning.
Motionsyrkandena avstyrks.
Gränsdragningen mellan narkotikabrott och ringa narkotikabrott
m.m.
Fängelse i straffskalan för ringa narkotikabrott infördes den 1
mars 1985 (prop. 1984/85:46, JuU12, rskr. 103). Beteckningen
narkotikaförseelse för narkotikabrott som är att anse som ringa
slopades och straffmaximum för sådant brott höjdes från böter till
fängelse i sex månader. Samtidigt togs böter bort ur straffskalan
för normalgraden av narkotikabrott.
I motionerna Ju821 och Ju826 förespråkas att utrymmet för att
bedöma ett narkotikabrott som ringa kraftigt bör begränsas, och
det begärs en lagändring av denna innebörd. Motiveringen rör den i
praxis vid innehav för eget bruk uppställda gränsen mellan
normalgraden av narkotikabrott och ringa narkotikabrott med hänsyn
till den mängd narkotika som gärningen avser.
Under förra riksmötet behandlade utskottet liknande
motionsönskemål. Utskottet redogjorde i det sammanhanget (se
1989/90:JuU30 s. 5 f) för den praxis som gäller på området.
Utskottet vill nu hänvisa till den redogörelsen. Här skall endast
noteras att praxis på det stora hela är enhetlig i
storstadsregionerna. Över landet i stort däremot kan praxis vara
något olika på olika håll.
Utskottet avstyrkte bifall till motionerna under motivering att
utskottet inte såg anledning att frångå sitt ställningstagande
från år 1984 när det gäller gränsdragningen mellan normalbrottet
och den ringa graden av narkotikabrott. Utskottet underströk, även
om vissa variationer måste accepteras i ett system med ett stort
antal i dömandet självständiga domstolar, betydelsen av en
enhetlig tillämpning på området. Samtidigt betonade utskottet
vikten av ett frigörande från ett strikt mängdtänkande vid
rubricering och påföljdsbestämning i narkotikamål, vilket
utskottet framhållit tidigare (jfr JuU 1980/81:25), och vilken
fråga även belysts av högsta domstolen (se NJA 1983 s. 754).
Utskottet hänvisade också till högsta domstolens uttalande i ett
mål år 1989, nämligen att det är en angelägen uppgift för
rättsväsendet att motverka den s.k. gatulangningen, och att
brottslighet av sådant slag, även om gärningen bedöms som ringa,
normalt bör leda till fängelsestraff (se NJA 1989 s. 837).
Utskottet saknar anledning att nu ändra sitt tidigare
ställningstagande. Yrkandena avstyrks.
I det nyssnämnda rättsfallet från år 1983 avvägdes bl.a. frågan
om farlighetsgraden hos kokain som underlag för bedömande huruvida
visst narkotikabrott borde anses som grovt och för
straffmätningen. Högsta domstolen anförde i målet bl.a. att som en
tillräcklig hållpunkt för den straffrättsliga bedömningen av
kokainets farlighet torde, med ledning av visst redovisat
material, kunna uppställas att kokain är att anse som något
farligare än amfetamin.
I motion Ju613 förespråkas en strängare straffrättslig syn på
kokain. För att nå detta syfte hemställer motionären i första hand
att kokain klassificeras på samma sätt som heroin och förs upp på
läkemedelsverkets förteckning I. Alternativt förespråkas att det
på annat sätt inom ramen för narkotikalagstiftningen markeras att
kokain skall jämställas med heroin.
För närvarande finns kokain upptaget på narkotikaförteckning II
och inte narkotikaförteckning I vilket sammanhänger med att kokain
under vissa betingelser kan förskrivas som läkemedel.
Socialutskottet har tidigare och senast under innevarande
riksmöte behandlat liknande motionsönskemål (se 1990/91:SoU3 s. 5
f). I nämnda betänkande redogörs utförligt för bakgrunden till
läkemedelsverkets förteckningar över narkotika. Socialutskottet
har vid behandlingen av motionsönskemålen understrukit att den
straffrättsliga bedömningen av ett narkotikabrott inte är beroende
av på vilken av socialstyrelsens narkotikaförteckningar (numera
läkemedelsverkets förteckningar) ett preparat finns uppfört. I nu
nämnt avseende saknas anledning för justitieutskottet att inta
annan ståndpunkt.
Utskottet delar emellertid motionärens oro för de
skadeverkningar som en ökad spridning av kokain skulle föra med
sig. Utskottet utgår dock från att riksåklagaren och andra berörda
myndigheter har uppmärksamheten riktad på förhållandena, så att
erforderliga, bl.a. preventiva, åtgärder redan på ett tidigt
stadium kan vidtas. Som utskottet redogjort för ovan har
aktionsgruppen mot narkotika redan initierat särskilda insatser
mot spridningen av kokain. Något särskilt uttalande i saken från
riksdagens sida erfordras för närvarande inte. Utskottet avstyrker
bifall till motion Ju613.
Straffmaximum för narkotikabrott och grovt narkotikabrott m.m.
I motionerna Ju802 och Ju826 begärs att straffmaximum för
normalgraden av narkotikabrott höjs till fängelse sex år och att
straffskalan för grovt narkotikabrott bestäms till fängelse i
lägst fyra och högst tio år eller livstid. Sistnämnda straffskala
bör också, enligt motion Ju826, gälla vid grov varusmuggling av
narkotika.
Under förra riksmötet behandlade utskottet liknande
motionsönskemål (1989/90:JuU30 s. 7 f).
Utskottet anmärkte, i anledning av yrkandet om införande av
livstidsstraff för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling
av narkotika, att en linje i de senaste årtiondenas reformarbete
på påföljdssystemets område varit bl.a. att utmönstra de
tidsobestämda straffen. Mot bl.a. den bakgrunden ansåg utskottet
det uteslutet att överväga att införa livstidsstraff som
straffmaximum för de aktuella brotten. Utskottet erinrade vidare
dels om de möjligheter till straffskärpning som finns i 26
kap. 2 § BrB vid fängelse som gemensamt straff vid flerfaldig
brottslighet, och dels om straffskärpningsregeln i 26 kap. 3 §
BrB som gör det möjligt att vid återfall i grov brottslighet döma
ut fängelsestraff på upp till 14 år.
När det gällde framställda straffskärpningskrav för
narkotikabrottslighet i övrigt ansåg utskottet att det
översynsarbete med straffskalorna som pågår i regeringskansliet i
anledning av fängelsestraffkommitténs arbete inte borde
föregripas. Utskottet avstyrkte bifall till motionerna. Riksdagen
följde utskottet.
Utskottet anser att det saknas anledning för riksdagen att ändra
sitt förra året gjorda ställningstagande. Utskottet avstyrker
bifall till nu behandlade yrkanden i motionerna Ju802 och Ju826.
Smuggling av svald narkotika
Straffbestämmelser om smuggling av narkotika finns i lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling (varusmugglingslagen).
Straffskalorna för varusmuggling och grov varusmuggling av
narkotika följer straffskalorna för narkotikabrott och grovt
narkotikabrott. Varusmugglingslagen är för närvarande föremål för
översyn av varusmugglingsutredningen (dir. 1986:24), och ett
betänkande kan förväntas till hösten.
I motion Ju826 förespråkas att riksdagen skall begära lagförslag
om strängare påföljd vid varusmuggling av narkotika om smugglaren
t.ex. svalt den narkotika det gäller.
Utskottet behandlade förra året ett liknande motionsönskemål.
Utskottet hänvisade till att den av motionärerna upptagna frågan
var föremål för överväganden inom varusmugglingsutredningen i
anledning av en skrivelse från generaltullstyrelsen. Resultatet av
dessa överväganden borde, enligt utskottets mening, inte
föregripas.
Det saknas anledning för utskottet att nu inta annan ståndpunkt.
Utskottet avstyrker bifall till motion Ju826 i nu behandlad del.
Övrigt
Under ärendets beredning har utskottet uppmärksammats på att det
i lagstiftningen finns hänvisningar till lagrum i BrB som upphävts
eller givits ändrad beteckning.
I 26 kap. 8 § andra stycket BrB finns sålunda en hänvisning till
det år 1987 upphävda stadgandet i 33 kap. 7 § samma balk (jfr
prop. 1986/87:106, JuU32, rskr. 279). Utskottet förordar en
lagändring i enlighet med vad som framgår av utskottets
hemställan.
I 6 § första stycket 8 lagen (1972:260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella
verkställighetslagen) finns en hänvisning till 36 kap. 10 §
BrB. Sistnämnda stadgande erhöll den nya beteckningen 36 kap. 15 §
genom lagstiftning, som trädde i kraft den 1 juli 1986 (prop.
1985/86:23, JuU13, rskr. 110). Utskottet förordar en ändring i
internationella verkställighetslagen i enlighet med vad som
framgår av utskottets hemställan.
Riksdagens beslut
Beträffande lagförslag 3 i propositionen vill utskottet erinra
om den i 10 kap. 5 § tredje stycket regeringsformen föreskrivna
beslutsordningen. Samma ordning torde jämlikt 10 kap. 2 § andra
stycket tillämpas även i fråga om riksdagens beslut rörande
förslaget till godkännande av narkotikabrottskonventionen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande avslag på propositionen
att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju36,
2. beträffande narkotikabrottskonventionen
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:127 godkänner
Förenta nationernas konvention den 19 december 1988 mot olaglig
hantering av narkotika och psykotropa ämnen,
3. beträffande nya former för häleri m.m.
att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till
lag om ändring i brottsbalken såvitt avser 9 kap. 6 § första
stycket,
4. beträffande häleriförseelse
att riksdagen med bifall till propositionen och med anledning av
motion 1990/91:Ju607 i denna del antar det i moment 3 nämnda
lagförslaget såvitt avser 9 kap. 7 §, dock med den ändring att i
första stycket efter ordet "fängelse" tillägges "i",
5. beträffande ändring i brottsbalken i övrigt
att riksdagen
dels beslutar att 26 kap. 8 § brottsbalken skall erhålla
följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:
Nuvarande lydelse
Utskottets förslag
26 kap.
8 §1
Verkställs samtidigt flera fängelsestraff, skall vid tillämpning
av 6 § hänsyn tas till den sammanlagda fängelsetiden. Som fängelse
anses härvid även förvandlingsstraff för böter. Ingår bland de
straff som samtidigt verkställs sådant straff som avses i 6 §
tredje meningen får villkorlig frigivning inte ske förrän
verkställigheten har pågått minst den tid som svarar mot detta
straff.
Såsom avtjänad tid Såsom avtjänad tid
räknas även tid varunder räknas även tid varunder
straffet skall anses straffet skall anses
verkställt på grund av verkställt på grund av
domstols förordnande som i domstols förordnande som i
33 kap. 5--7 §§ sägs. 33 kap. 5 och 6 §§
sägs.
1 Senaste lydelse 1982:363
dels antar det i moment 3 nämnda lagförslaget i den mån
det inte omfattas av utskottets hemställan ovan dock med den
ändring av ingressen som föranleds härav,
6. beträffande ändring i stöldgodslagen
att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till
lag om ändring i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m.,
7. beträffande ingripande mot svenskt fartyg
att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till
lag om tillstånd till ingripande mot svenskt fartyg,
8. beträffande grovt olovligt brukande
att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju608,
9. beträffande tillgrepp av fortskaffningsmedel m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Ju607 i denna
del och 1990/91:Ju626 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
10. beträffande inriktningen av narkotikapolitiken
att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju826 yrkande 1,
res. 1 (m)
11. beträffande narkotikabekämpning
att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju821 yrkande 27
14. beträffande översyn av straffskalor
att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju835 yrkande 10,
15. beträffande fängelse för eget bruk vid ringa
narkotikabrott
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Ju636, 1990/91:Ju647,
1990/91:Ju648 yrkande 2, 1990/91:Ju802 yrkande 21 i denna del,
1990/91:Ju819 yrkande 2, 1990/91:Ju821 yrkande 31 och
1990/91:Ju826 yrkande 3 i denna del,
res. 2 (m, fp, c)
16. beträffande gränsen för ringa narkotikabrott
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Ju821 yrkande 30 och
1990/91:Ju826 yrkande 3 i denna del,
res. 3 (m, fp, c)
17. beträffande kokain
att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju613,
18. beträffande straffmaximum för grovt narkotikabrott m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Ju802 yrkande 21 i denna
del och 1990/91:Ju826 yrkandena 2 och 4,
res. 4 (m)
19. beträffande smuggling av svald narkotika m.m.
att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju826 yrkande 7,
res. 5 (m)
20. beträffande internationella verkställighetslagen
att riksdagen antar följande
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete
rörande verkställighet av brottsmålsdom
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
6 §1
Framställning om verkställighet av europeisk brottmålsdom kan
avslås
1. om gärning som påföljden avser utgör politiskt eller militärt
brott,
2. om det finnes grundad anledning antaga att domen föranletts
eller den däri bestämda påföljden skärpts av hänsyn till ras,
religion, nationalitet eller politisk åsikt,
3. om gärning som påföljden avser omfattas av här i landet
pågående förundersökning, väckt åtal, utfärdat strafföreläggande
eller föreläggande av ordningsbot, eller om beslut har meddelats
att åtal för gärningen ej skall väckas eller fullföljas,
4. om gärning som påföljden avser icke har begåtts i den stat
där påföljden bestämts,
5. om påföljden ej kan verkställas här i landet,
6. om det kan antagas att påföljden kan verkställas i den
främmande staten,
7. om den dömde vid tiden för brottet ej fyllt femton år,
8. om en tillämpning av 35 8. om en tillämpning av 35
kap. 7--9 §§ eller 36 kap. 7--9 §§ eller 36
kap. 10 § brottsbalken kap. 15 § brottsbalken
skulle innebära att skulle innebära att
påföljden bortfallit. påföljden bortfallit.
Har i den främmande staten vidtagits åtgärd som enligt lagen i
den staten medför att tiden för bortfallande av påföljd
uppskjutes, skall åtgärden ha samma verkan här i landet vid
tillämpning av första stycket 8.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
1 Senaste lydelse 1984:876
Stockholm den 14 maj 1991
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
Närvarande: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s),
Ulla-Britt Åbark (s), Jerry Martinger (m), Ingbritt Irhammar (c),
Bengt-Ola Ryttar (s), Göthe Knutson (m), Göran Magnusson (s), Eva
Johansson (s), Björn Ericson (s), Göran Ericsson (m), Lars Sundin
(fp), Berith Eriksson (v), Krister Skånberg (mp), Sigrid Bolkéus
(s), Kjell Ericsson (c) och Nils Nordh (s).
Reservationer
1. Inriktningen av narkotikapolitiken (mom. 10)
Jerry Martinger, Göthe Knutson och Göran Ericsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar
med "Enligt utskottets" och slutar med "Ju826 avstyrks" bort ha
följande lydelse:
Ovanstående insatser är emellertid, enligt utskottets
uppfattning, inte tillräckliga. De senaste årens narkotikapolitik
har inte lyckats uppfylla målet om ett narkotikafritt samhälle,
och utskottet anser att det nu krävs helt andra och kraftfulla tag
mot narkotikamissbruket, som blivit ett av våra allra största
samhällsproblem. Det är, enligt utskottets uppfattning,
nödvändigt med en helt ny inriktning på narkotikapolitiken.
Utgångspunkterna för denna politik bör, som framhålls i motion
Ju826 vara dels att målet skall vara ett narkotikafritt
Sverige, dels att ingen skall kunna missbruka narkotika utan
att möta en tydlig reaktion och dels att strängare
straffregler och striktare vårdlagar bör införas. Som exempel på
åtgärder i enlighet med denna nya inriktning kan nämnas införande
av fängelse i straffskalan för eget bruk vid ringa narkotikabrott
och en ändring av narkotikastrafflagen innebärande att området för
vad som kan bedömas som ringa narkotikabrott görs snävare.
Det får ankomma på regeringen att vidta dessa och de övriga
åtgärder som kan krävas för att en narkotikapolitik med den
inriktning som utskottet nu förordat skall kunna bedrivas.
Naturligtvis bör de resurser som kan krävas härför ställas till
vederbörande myndighets förfogande. Vad utskottet nu uttalat med
anledning av motion Ju826 bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha
följande lydelse:
10. beträffande inriktningen av narkotikapolitiken
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Ju826 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Fängelse för eget bruk vid ringa narkotikabrott (mom. 15)
Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Ingbritt Irhammar (c),
Göthe Knutson (m), Göran Ericsson (m), Lars Sundin (fp) och Kjell
Ericsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som börjar
med "Utskottet saknar" och slutar med "Motionsyrkandena avstyrks"
bort ha följande lydelse:
När frågan nu åter aktualiseras anser utskottet att tiden är
mogen för ett ändrat ställningstagande. Som framförs i motionerna
har nämligen den aktuella bestämmelsen visat sig i det närmaste
verkningslös och inte tillämpats i någon större utsträckning.
Utskottet vill här erinra om att det är viktigt att straffet för
ett brott speglar dess straffvärde. Utskottet finner det
självklart att konsumtion av en viss mängd narkotika inte bör
bedömas ha ett lägre straffvärde än innehav av samma mängd.
Straffskalan för eget bruk av narkotika bör således sammanfalla
med den för innehav. För sistnämnda brott omfattar straffskalan
som framgått ovan såväl böter som fängelse också vid brott som är
att anse som ringa, och utskottet anser för sin del att
straffskalan för innehavsbrott är väl avvägd. Detta bör enligt
utskottets mening leda till motsvarande straffskala för eget bruk
av narkotika.
Utskottet vill i detta sammanhang understryka att domstolarna är
skyldiga att mäta ut straff under hänsynstagande bl.a. till hur
allvarligt brottet är i det enskilda fallet. Om det står klart att
eget bruk av narkotika inte påkallar mer än ett bötesstraff skall
någon annan påföljd naturligtvis inte heller utdömas.
Det kan tilläggas att det, enligt utskottets mening, i vissa
fall bör vara möjligt att använda det straffprocessuella
tvångsmedlet kroppsbesiktning i syfte att säkra bevisning vid
misstanke om eget bruk av narkotika. Likaså bör det vara möjligt
att döma till vård, i första hand kontraktsvård och skyddstillsyn
med föreskrift om behandling, vid upprepat fall av eget bruk. I
båda fallen är en första förutsättning att fängelse ingår i
straffskalan.
Sammanfattningsvis anser utskottet att fängelse bör ingå i
straffskalan för eget bruk av narkotika i 2 §
narkotikastrafflagen. Det bör ankomma på regeringen att snarast
utarbeta ett lagförslag med denna innebörd. Förslaget bör snarast
föreläggas riksdagen. Vad utskottet nu med anledning av motionerna
Ju636, Ju647, Ju648, Ju802, Ju819, Ju821 och Ju826 uttalat bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 15 bort ha
följande lydelse:
15. beträffande fängelse för eget bruk vid ringa
narkotikabrott
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Ju636,
1990/91:Ju647, 1990/91:Ju648 yrkande 2, 1990/91:Ju802 yrkande 21 i
denna del, 1990/91:Ju819 yrkande 2, 1990/91:Ju821 yrkande 31 och
1990/91:Ju826 yrkande 3 i denna del som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.
3. Gränsen för ringa narkotikabrott (mom. 16)
Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Ingbritt Irhammar (c),
Göthe Knutson (m), Göran Ericsson (m), Lars Sundin (fp) och Kjell
Ericsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar
med "Utskottet saknar" och slutar med "Yrkandena avstyrks" bort ha
följande lydelse:
Som framgått ovan har domstolarna i storstadsregionerna på det
stora hela en enhetlig praxis när det gäller gränsdragningen
mellan narkotikabrott och ringa narkotikabrott med hänsyn tagen
enbart till den mängd innehavet avser. Som ringa brott kan bedömas
innehav av upp till 100 gram canabisharts eller marijuana, upp
till 10 gram amfetamin, upp till 1 gram heroin och upp till 2 gram
kokain. Som motionärerna framhåller har gränsen för vad som kan
betecknas som ringa narkotikabrott med hänsyn till enbart mängden
av den narkotika det gäller förskjutits till en gräns som även
enligt utskottets mening är alltför hög och inte kan godtas. I
syfte att komma till rätta härmed bör en lagändring äga rum.
Enligt utskottets uppfattning är det förslag till ny lydelse av
2 § narkotikastrafflagen i nu berörda delar som framförs i motion
Ju826 väl värt att överväga. I motiven bör innebörden av
bestämmelsen närmare anges så att det klart framgår att det kan
komma i fråga att bedöma ett brott som ringa endast vid en så
obetydlig mängd narkotika att den normalt inte kan delas upp
ytterligare före konsumtion. Regeringen bör snarast återkomma till
riksdagen med förslag till lagändring av den innebörd som
utskottet nu skisserat. Vad utskottet nu uttalat bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 16 bort ha
följande lydelse:
16. beträffande gränsen för ringa narkotikabrott
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Ju821 yrkande
30 och 1990/91:Ju826 yrkande 3 i denna del som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Straffmaximum för grovt narkotikabrott m.m. (mom. 18)
Jerry Martinger, Göthe Knutson och Göran Ericsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar
med "Utskottet anser" och slutar med "och Ju826" bort ha följande
lydelse:
Som framhålls i motionerna Ju802 och Ju826 inger narkotikaläget
i Sverige stor oro och narkotikamissbruket är ett av våra allra
största samhällsproblem. För att komma till rätta med missbruket
krävs, enligt utskottets mening, ingripande åtgärder på många
olika fronter. En straffskärpning beträffande narkotikabrotten är
en sådan åtgärd och skulle här ha en nödvändig preventiv
effekt.
Fängelsestraffkommittén har i sina överväganden av frågan vilka
brott inom specialstraffrätten som bör föras över till
brottsbalken uttryckt att det kan tyckas att narkotikabrotten
närmast hör hemma i blocket "brott mot allmänheten". Enligt
kommittén rör det sig här om hantering och spridande av farliga
droger, varigenom befolkningen utsätts för fara till liv och hälsa
(jfr brottet spridande av gift eller smitta i 13 kap. 7 § BrB). I
likhet med motionärerna anser utskottet att en jämförelse mellan
narkotikabrott och andra allmänfarliga brott har goda skäl för
sig. Straffskalan för nyss nämnda brott i grova fall är fängelse
på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller livstid. Enligt
utskottets mening finns det skäl att höja både minimi- och
maximistraffet för de grova narkotikabrotten i enlighet härmed.
Utskottet vill framhålla, vilket den konvention som utskottet i
detta ärende tillstyrkt ratificering av tydligt visar, att den
illegala handeln med narkotika fått en alltmer internationaliserad
prägel. Vid en internationell jämförelse har Sverige i nu aktuellt
hänseende en relativt låg straffskala. Ett land med en mild
straffreaktion utgör en mer attraktiv marknad för internationellt
verksamma tillverkare, försäljare och importörer. Det är således
nödvändigt att anpassa vår lagstiftning så att den minst kommer i
paritet med vad som gäller i andra länder på det här området. Med
strängare straffsatser kommer det att bli känt att det är farligt
att försöka syssla med narkotikahantering i stor skala i vårt
land. Utskottet vill dock framhålla att livstidsstraffet bör
användas med urskillning; en höjning av straffminimum bör dock i
föreningen med risken för ett livstidsstraff få en avgörande
verkan på den grova narkotikabrottsligheten.
Sammanfattningsvis anser utskottet i likhet med vad som
framhålls i motionerna Ju802 och Ju826 att straffskalan för grovt
narkotikabrott bör ändras så att den sammanfaller med den för
spridande av gift eller smitta, grovt brott. En motsvarande
höjning bör ske för brottet grov varusmuggling av narkotika i
varusmugglingslagen. I konsekvens härmed bör straffmaximum för
normalbrottet narkotikabrott höjas från nuvarande fängelse i tre
år till fängelse i sex år. Regeringen bör snarast återkomma med
förslag till en sådan lagändring som utskottet nu förordat. Vad
utskottet nu uttalat bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 18 bort ha
följande lydelse:
18. beträffande straffmaximum för grovt narkotikabrott m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Ju802 yrkande
21 i denna del och 1990/91:Ju826 yrkandena 2 och 4 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Smuggling av svald narkotika m.m. (mom. 19)
Jerry Martinger, Göthe Knutson och Göran Ericsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar
med "Det saknas" och slutar med "behandlad del" bort ha följande
lydelse:
Som framhålls i motion Ju826 inger narkotikaläget i Sverige
stark oro, och enligt utskottets mening bör problemet angripas på
alla fronter. Den under senare tid alltmer använda, avancerade
smugglingsmetoden att svälja eller stoppa in narkotika i kroppens
håligheter vållar, som också framhållits av generaltullstyrelsen,
stora svårigheter när det gäller uppdagandet och förhindrandet av
sådana smugglingsbrott. Som motionärerna framhåller bör ett sådant
förfaringssätt höja straffvärdet för gärningen och utskottet anser
att en ändring av varusmugglingslagen bör göras av denna innebörd.
Skäl saknas, enligt utskottets mening, att avvakta de överväganden
som kan komma att ske inom varusmugglingsutredningen. Ett
lagförslag av det innehåll som utskottet nu förordat bör utarbetas
av regeringen och snarast läggas på riksdagens bord. Vad utskottet
nu uttalat bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 19 bort ha
följande lydelse:
19. beträffande smuggling av svald narkotika m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Ju826 yrkande 7
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
Kokain (mom. 17)
Jerry Martinger, Göthe Knutson och Göran Ericsson (alla m)
anför:
Vi delar motionärens oro för de skadeverkningar som kokainet för
med sig. En väg att -- vid sidan av de åtgärder utskottet omnämner
-- klart markera samhällets stränga syn på detta preparat är att
i straffrättsligt hänseende helt jämställa det med heroin.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Propositionen m.m. 1
Motionerna 6
Utskottet 8
Inledning 8
Propositionens huvudsakliga innehåll 8
Utskottets överväganden 9
Allmänt 9
Sveriges tillträde till konventionen m.m. 9
Utvidgat straffansvar för befattning med misstänkt brottsgods
11
Olovligt brukande m.m. 12
Inriktningen av narkotikapolitiken m.m. 13
Straffskalorna för narkotikabrott m.m. 16
Inledning 16
Översyn av straffskalorna för narkotikabrott 16
Den särskilda straffskalan för eget bruk av narkotika i 2 §
narkotikastrafflagen 16
Gränsdragningen mellan narkotikabrott och ringa narkotikabrott
m.m. 17
Straffmaximum för narkotikabrott och grovt narkotikabrott
m.m. 19
Smuggling av svald narkotika 19
Övrigt 20
Riksdagens beslut 20
Hemställan 20
Reservationer 23
Särskilt yttrande 27
[Rättelser i propens lagtext]
s. 3
För häleri dömes För häleri döms
likaledes den som i likaledes den som i
näringsverksamhet eller näringsverksamhet eller
såsom led i en verksamhet, såsom led i en verksamhet,
som bedrives vanemässigt som bedrivs vanemässigt
eller annars i större eller annars i större
omfattning, förvärvar omfattning, på ett sätt
eller, på sätt som är som är ägnat att
ägnat att försvåra försvåra ett
ett återställande, återställande
mottager något som förvärvar eller mottar
skäligen kan antagas vara något som skäligen kan
frånhänt annan genom antas vara frånhänt
brott. annan genom brott.
Är brott som anges i Är brott som anges i
första eller andra stycket första eller andra stycket
grovt, dömes till att anse som grovt, döms
fängelse, lägst sex till fängelse, lägst sex
månader och högst fyra månader och högst fyra
år. år.
s. 6
Ett sådant medgivande får dock lämnas endast om det finns skälig
anledning att anta att fartyget används för brottslighet som begås
på den främmande statens territorium eller som är avsedd att
fullbordas där eller som annars riktar sig mot den statens
intressen samt att brottsligheten motsvarar brott för vilket
enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i mer än ett år.
Regeringen får förena ett medgivande med de villkor som anses
behövliga.