I detta betänkande behandlar utskottet ett tjugotal olika
straffrättsliga frågor m.m. som tagits upp i motioner under den
allmänna motionstiden åren 1989 och 1990.
Sålunda behandlas bl.a. straffskalan vid olika brott såsom
misshandel, häleri och olovlig körning samt olika
påföljdsfrågor, t.ex. såvitt gäller villkorlig frigivning,
psykiskt störda lagöverträdare och invandrare. Vidare behandlas
frågor om straffbeläggande av psykiskt våld, diskriminering av
handikappade och brott mot kyrkofrid. I övrigt behandlas bl.a.
bristen på etik och moral i näringsliv och offentlig förvaltning
samt massmedias negativa påverkan på allmänhet och politiker i
kriminalpolitiska frågor.
Med anledning av en motion förordar utskottet en översyn av
den straffrättsliga regleringen av psykiskt våld. Övriga
motionsyrkanden avstyrks.
Ett stort antal reservationer har fogats vid betänkandet.
Motioner
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1989
1988/89:Ju241 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om brottsbekämpning.
1988/89:Ju501 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förändring av förutsättningarna att
döma till sluten psykiatrisk vård.
1988/89:Ju605 av Elving Andersson (c) vari yrkas att riksdagen
begär att regeringen låter utreda de i motionen aktualiserade
frågorna om påföljd för psykiskt störda lagöverträdare.
1988/89:Ju618 av Anita Modin och Barbro Evermo Palmerlund (s)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i brottsbalken samt i lagen om sluten psykiatrisk vård i
vissa fall, att ett tidsbestämt straff utdöms även för den som
överlämnas till sluten psykiatrisk vård att efter vårdtidens
slut avtjäna resterande tid i fängelse.
1988/89:Ju808 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
33. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
domstolspraxis vad gäller tillämpning av straffskalorna.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1990
1989/90:Ju601 av Anders Nilsson och Kjell Nordström (s) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i 16 kap. brottsbalken att skyddet mot diskriminering
utvidgas till att omfatta även handikapp.
1989/90:Ju603 av Kjell-Arne Welin och Margareta Fogelberg (fp)
vari yrkas att riksdagen beslutar att till 3 kap. 5 §
brottsbalken foga ett nytt andra stycke av följande lydelse:
Den som lockar, förleder eller övertalar någon att inträda
eller kvarstanna i sekt, kult eller annan liknande
sammanslutning och därvid begagnar personlighetsförändrande
metoder för att åstadkomma eller vidmakthålla underkastelse
under sammanslutningens ledning och lära, dömes för otillbörlig
psykisk påverkan till dagsböter eller fängelse i ett år.
1989/90:Ju606 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i
brottsbalken om utlännings brottslighet i Sverige som anförts i
motionen.
1989/90:Ju607 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om höjning av straffminimum för grov
misshandel från ett till två års fängelse.
1989/90:Ju613 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om höjt straff
för s.k. ordinär misshandel i enlighet med vad som anförts i
motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om höjt
minimistraff för grov misshandel i enlighet med vad som anförts
i motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till de övriga
ändringar av 3 kap. 6 § brottsbalken som anges i motionen.
1989/90:Ju614 av Bengt Harding Olson och Elver Jonsson (fp)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en översyn av den
straffrättsliga regleringen av psykiskt våld.
1989/90:Ju616 av Göran Ericsson (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en skärpning av påföljdssystemet inom TBL
vad avser brottet olovlig körning,
2. att riksdagen beslutar införa en tilläggsregel i 5 § TBL
om nytt brott, s.k. grov smitning enligt följande:
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5 §
Om en vägtrafikant, som med eller utan skuld haft del i
uppkomsten av en trafikolycka, genom att avlägsna sig från
olycksplatsen undandrar sig att i mån av förmåga medverka till
de åtgärder, vartill olyckan skäligen bör föranleda, eller om
han undandrar sig att uppge namn och hemvist eller att lämna
upplysningar om händelsen, döms till böter eller fängelse i
högst sex månader. Är brottet med hänsyn till omständigheterna
att anse som grovt, döms till fängelse i högst ett år.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller även den som
för spårvagn och den som annorstädes än på väg för motordrivet
fordon.
Om en vägtrafikant, som med eller utan skuld haft del i
uppkomsten av en trafikolycka, genom att avlägsna sig från
olycksplatsen undandrar sig att i mån av förmåga medverka till
de åtgärder, vartill olyckan skäligen bör föranleda, eller om
han undandrar sig att uppge namn och hemvist eller att lämna
upplysningar om händelsen, döms för smitning till böter
eller fängelse i högst sex månader. Är brottet med hänsyn till
omständigheterna att anse som grovt, skall för grov smitning
dömas till fängelse lägst sex månader och högst två
år. Bestämmelserna i första och andra styckena gäller även den
som för spårvagn och den som annorstädes än på väg för
motordrivet fordon.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:T408.
1989/90:Ju618 av Hugo Hegeland (m) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag till ändring av bestämmelserna för
häleri i enlighet med vad som i motionen anförts.
1989/90:Ju621 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av gränssättning för moraliskt
handlande rörande alla medborgare,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att utreda möjligheterna och verka för att
tillsätta en etiknämnd med den inriktning som har anförts i
motionen med uppgift att sprida insikt om behovet av
gränssättning och att till massmedia sprida kunskap om övertramp
av allmänt accepterade gränser,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till hur de
påtalade brotten kan beivras i långt större omfattning än i dag.
1989/90:Ju624 av Allan Ekström och Nic Grönvall (m) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring av rekvisiten
för häleri i 9 kap. 6 § brottsbalken som förordats i motionen.
1989/90:Ju625 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär sådan ändring i 9 kap. 7 § första
stycket brottsbalken att brottet häleriförseelse får ett
utvidgat tillämpningsområde.
1989/90:Ju626 av Margareta Gard och Ann-Cathrine Haglund (m)
vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till höjt
straff och skärpt rättstillämpning vid misshandel av kvinnor, i
enlighet med vad som anförts i motionen.
1989/90:Ju629 av Jerry Martinger (m) vari yrkas att riksdagen
beslutar att höja straffsatsen för olovlig körning i enlighet
med vad som anförts i motionen.
1989/90:Ju630 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö (c) vari
yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen sagts om information till invandrare om bl.a.
kvinnans ställning i vårt land,
2. att riksdagen beslutar att ett nytt stycke av nedan
angiven lydelse fogas till 29 kap. 3 § 4 mom. brottsbalken: Om
sedvänja eller kulturell eller religiös bakgrund åberopas skall
dock ingen hänsyn tagas till detta vid bedömningen av brottets
straffvärde.
1989/90:Ju701 av Allan Ekström (m) och Bengt Harding Olson
(fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till
sådan ändring i rättegångsbalken att domskäl skall kunna
överklagas i de fall som motionen anger.
1989/90:Ju704 av Jan-Erik Wikström och Bengt Harding Olson
(fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till
sådan ändring av brottsbalken och rättegångsbalken att
kyrkofriden förstärks.
1989/90:Ju715 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
kyrkofrid skall gälla enligt gammal hävd,
2. att riksdagen beslutar att polis eller annan myndighet
inte får bryta kyrkofriden eller kränka kyrkorummet i enlighet
med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen beslutar ge regeringen i uppdrag att
återkomma med lagförslag i enlighet med vad som anförts i
motionen.
1989/90:Ju719 av Berith Eriksson m.fl. (vpk) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ett
tillägg bör införas i polislagen i enlighet med vad som anförts
i motionen.
1989/90:Ju720 av Lars Norberg (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Birger jarls fridslagar ånyo behöver bli gällande i Sverige,
2. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till en lag
om kyrkofrid.
1989/90:Ju802 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om strängare straff för misshandelsbrott.
1989/90:Ju812 av Anita Modin och Barbro Evermo Palmerlund (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts beträffande utredning om
invandrarnas situation i rättsväsendet.
1989/90:Ju822 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om hur massmedia påverkar det allmänna
rättsmedvetandet.
Utskottet
Misshandel
Bestämmelserna om misshandel i 3 kap. 5 och 6 §§ brottsbalken
(BrB) antogs av riksdagen år 1962 (prop. 1962:10, 1LU
1962:42--43). Genom en ändring i ett lagstiftningsärende år 1987
fick 6 § sin nuvarande lydelse (prop. 1987/88:14, JuU 16, rskr.
84). Regleringen innebär följande.
Den som tillfogar annan person kroppsskada, sjukdom eller
smärta eller försätter honom i vanmakt eller annat sådant
tillstånd skall dömas för misshandel. Straffet är fängelse i
högst två år eller, om brottet är ringa, böter (5 §). För grov
misshandel är straffet fängelse, lägst ett och högst tio år. Vid
bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om
gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår
kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller eljest visat särskild
hänsynslöshet eller råhet (6 §).
Rekvisiten vid grov misshandel
I motion Ju613 krävs att det skall vara tillräckligt att
gärningsmannen visat hänsynslöshet eller råhet för att döma till
ansvar för grov misshandel. Något krav på särskild
hänsynslöshet eller råhet skulle således inte ställas. Vidare
begär motionärerna att resande av livsfarligt vapen skall
införas som ytterligare en omständighet som kan göra en
misshandel grov.
I 1987 års ärende behandlade utskottet ett liknande yrkande
beträffande rekvisitet "särskild råhet". Utskottet anförde då
att misshandel enligt utskottets uppfattning regelmässigt var
ett uttryck för råhet. Ett bifall till yrkandet skulle därför
föra alltför långt; snart sagt varje åtalat misshandelsbrott
skulle kunna bli bedömt som grovt. Detta kunde utskottet inte
tillstyrka. Riksdagen följde utskottet (JuU 1987/88:16, s. 5).
När det gäller förslaget om införande av rekvisitet resande av
livsfarligt vapen framgår av paragrafens nuvarande lydelse att
en omständighet som särskilt skall beaktas när det är fråga om
huruvida ett misshandelsbrott skall bedömas som grovt är om
gärningen var livsfarlig. I rättspraxis anses en gärning ofta
livsfarlig om den förövats med ett livsfarligt vapen som
skjutvapen, kniv eller liknande tillhygge (se prop. 1987/88:14
s. 18 ff).
När det gäller förekomsten av vapen i samband med misshandel
kan nämnas att äldre bestämmelser i strafflagen innehöll ett
stadgande som innebar att det vid straffets bestämmande skulle
anses som en försvårande omständighet om gärningsmannen mot
annan "dragit kniv eller svärd, spänt bössa eller rest annat
livsfarligt vapen". Enligt förarbetena till 3 kap. 6 § BrB (SOU
1953:14 s. 138) innefattar den omständigheten att gärningen
varit livsfarlig -- ett förhållande som alltså kan medföra att
brottet anses som grovt -- en motsvarighet till strafflagens
stadgande om resande av livsfarligt vapen. Att misshandeln
förövats med ett livsfarligt vapen kan sålunda leda till att
gärningsmannen straffas för grov misshandel.
I 1987 års ärende konstaterade utskottet härutöver, med
anledning av ett motionsyrkande, att en gärning som var av
särskilt farlig art borde -- om den inte var livsfarlig -- kunna
anses vara ett utslag av en sådan särskild hänsynslöshet som
skulle kvalificera en misshandel som grov.
Enligt utskottets mening har här nämnda ställningstaganden
alltjämt giltighet. Utskottet avstyrker bifall till motion
Ju613.
Straffskalorna m.m.
I motion Ju808 kritiseras domstolarna för att inte utnyttja
hela straffskalan för misshandel, och i motionerna Ju607,
Ju613 och Ju802 krävs skärpningar av straffskalan för misshandel
resp. grov misshandel. Sålunda föreslås i motionerna Ju613 och
Ju802 att straffmaximum för misshandel höjs från fängelse två år
till fängelse fyra år och i motionerna Ju607, Ju613 och Ju802
att straffminimum för grov misshandel höjs från fängelse ett år
till fängelse två år.
Frågor som rör straffvärde och påföljd för brott har
behandlats av fängelsestraffkommittén i betänkandena Påföljd för
brott -- Om straffskalor, påföljdsval, straffmätning och
villkorlig frigivning m.m. (SOU 1986:13--15).
Fängelsestraffkommittén konstaterar i sitt betänkande (SOU
1986:14 s. 164 ff) dels att straffmätningen hos domstolarna i
stor utsträckning bestäms av de minimistraff som gäller för
brotten, dels att det mot den bakgrunden inte finns behov av att
överskrida straffmaximum.
Justitieministern ställde sig i ett lagstiftningsärende år
1988 om straffmätning och påföljdsval bakom denna
straffmätningspraxis och konstaterade att de nya
straffmätningsregler hon då föreslog inte var avsedda att
medföra någon påtaglig förändring härvidlag. Hon framhöll att
den övre delen av straffskalan normalt inte är avsedd för mer
ordinär brottslighet utan för exceptionella fall som i praktiken
sällan inträffar (prop. 1987/88:120 s. 78, JuU 45, rskr. 404).
Riksdagen hade ingen annan uppfattning.
Kommitténs förslag bereds för närvarande i
justitiedepartementet.
Vid behandling av ett yrkande om straffskärpning för
våldsbrott i 1987 års ärende anförde utskottet, med hänvisning
till arbetet med fängelsestraffkommitténs betänkande, att det
saknades anledning att föregripa det arbetet genom att göra
allmänna uttalanden om straffvärdet för våldsbrott (JuU
1987/88:16 s. 6).
Utskottet har alltjämt denna uppfattning, och utskottet
avstyrker bifall till motionerna Ju808, Ju607, Ju613 och Ju802.
Påföljden vid kvinnomisshandel m.m.
I motion Ju626 begärs bl.a. att påföljden för kvinnomisshandel
skall skärpas.
Riksdagen har vid flera tillfällen under senare år behandlat
frågor om påföljden för kvinnomisshandel (se t.ex. JuU
1987/88:16, 1988/89:JuU17 och 1989/90:JuU5). Sådana frågor
aktualiserades också i det tidigare nämnda lagstiftningsärendet
om straffmätning och påföljdsval. Regleringen innebär i här
aktuellt hänseende bl.a. att till sådana försvårande
omständigheter som skall beaktas vid straffmätningen räknas att
gärningsmannen utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller
särskilda svårigheter att försvara sig eller att han visat
särskild hänsynslöshet.
Vid behandlingen av en motion om strängare straff för
kvinnomisshandel förra året (1989/90:JuU5 s. 8) fann utskottet
att de möjligheter till straffskärpning som öppnats genom
angivna regler var till fyllest för att tillgodose behoven i
aktuella fall.
Utskottet har alltjämt denna uppfattning och avstyrker bifall
till motion Ju626.
Påföljden för invandrare m.m.
I motionerna Ju606, Ju630 och Ju812 tas upp frågan huruvida
kulturella och etniska olikheter bör kunna åberopas som skäl för
strafflindring vid kvinnomisshandel, och i motionerna Ju606 och
Ju630 krävs en lagändring i syfte att göra helt klart att svensk
lag är tillämplig fullt ut -- alltså även i fråga om bedömningen
av straffvärde -- också på en utlänning som begått brott i
Sverige. I motion Ju630 begärs härutöver informationsinsatser
bland invandrare, och i motion Ju812 efterlyses forskning kring
invandrarnas situation i rättsväsendet.
Bakgrunden till motionerna är det s.k. Sandvikenmålet, där
underrätten med hänvisning till skillnader i kulturell bakgrund
dömde en utländsk man till villkorlig dom för misshandel m.m. av
en svensk kvinna med vilken han sammanbodde. Tingsrätten anförde
i sina domskäl bl.a. att påföljden för den aktuella
brottsligheten normalt borde bestämmas till fängelse.
Tingsrätten ansåg dock att det inte kunde bortses från att
mannen vid tiden för misshandelsbrottet och även därefter kunde
ha känt sig kränkt. Det kunde inte heller, anförde tingsätten,
bortses från att brotten kunde ha sin orsak i kulturella
olikheter och olika uppfattningar grundade på kulturella
olikheter, och slutligen fann tingsrätten att det på goda
grunder kunde antas att mannen inte i fortsättningen skulle göra
sig skyldig till brott, riktat mot kvinnan eller eljest.
Påföljden ändrades senare av hovrätten för Nedre Norrland till
fängelse två månader. Hovrätten anförde i sina domskäl
(1990-03-09, DB 25) bl.a. att det inte förelåg några sådana
förmildrande omständigheter som borde beaktas vid bedömningen av
brottets straffvärde. Med hänsyn härtill kunde för den samlade
brottsligheten annan påföljd än ett gemensamt fängelsestraff
inte komma i fråga.
Genom 1975 års beslut om riktlinjer för invandrar- och
minoritetspolitiken m.m. (prop. 1975:26, InU 6, rskr. 160) slogs
fast att utländska medborgare bosatta i Sverige skall ha
likvärdiga möjligheter, rättigheter och skyldigheter som
befolkningen i övrigt. Riktlinjerna formulerades med
utgångspunkt i målen jämlikhet, valfrihet och samverkan. Dessa
riktlinjer fastställdes ånyo av regering och riksdag år 1986 men
med viss precisering av begreppet valfrihet.
Socialförsäkringsutskottet anförde i sitt av riksdagen
godkända betänkande (SfU 1985/86:20) att begreppet valfrihet
innefattar respekt för den enskildes identitet och integritet
samt möjligheter att utveckla det egna kulturarvet inom ramen
för de grundläggande normer som i det svenska samhället gäller
för mänsklig samlevnad.
Särskilt valfrihetsmålet har i många sammanhang uppfattats som
problematiskt. Regeringen konstaterar bl.a. i propositionen
(1989/90:86) om åtgärder mot etnisk diskriminering m.m. att
valfrihetsmålet i vissa fall har kommit att tolkas som ett
godtagande av värderingar som starkt avviker från den grundsyn i
skilda frågor som kommer till uttryck i svensk lagstiftning
eller i andra politiska beslut. Vidare framhåller regeringen att
det är självklart att etniska konflikter kan uppstå längs den
linje som markerar gränsen mellan invandrarnas valfrihet och
grundläggande svenska moral- och rättsuppfattningar. Otydlighet
om hur det invandrarpolitiska målet valfrihet skall definieras
och brist på klarspråk i fråga om "icke förhandlingsbara"
värderingar ökar den risken. Med hänvisning till Sandvikenmålet
anför regeringen -- utan att ge uttryck för någon uppfattning i
målet -- att det behövs en större tydlighet som måste föregås av
en fördjupad debatt som underlag för den precisering av
valfrihetsmålet som bör göras. Regeringen understryker att den
valfrihet som finns och skall finnas måste existera parallellt
med en respekt för de grundläggande värderingar som det svenska
samhället omfattar. Till sådana grundläggande värderingar hör
tolerans mot oliktänkande, värnandet om de demokratiska fri- och
rättigheterna och synen på barnens och kvinnans ställning.
Flertalet av dessa värderingar är också, framhåller regeringen,
stadfästa i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna, som
de allra flesta länder enats om och som därför inte är specifikt
svenska. Enligt regeringen saknas här utrymme för kompromisser
eller avvikelser men det är också, understryker regeringen,
viktigt att hävdandet av fasta värderingar håller sig till
grundläggande principer (prop. s. 6 ff).
Vid behandlingen av propositionen anförde
socialförsäkringsutskottet i sitt av riksdagen godkända
betänkande (1989/90:SfU18 s. 6 f) att den definition av
valfrihetsbegreppet som regering och riksdag gjorde år 1986
fortfarande skall gälla. Valfrihetsbegreppet måste dock få en
praktisk tillämpning, och enligt socialförsäkringsutskottets
mening var det fördelaktigt om en bred och öppen debatt kan
föras i frågan innan några ytterligare preciseringar görs från
statsmakternas sida.
Inom regeringskansliet pågår för närvarande överväganden om
åtgärder som syftar till att precisera valfrihetsmålet, och
invandrarministern aviserar i propositionen ytterligare åtgärder
under år 1991.
Här bör vidare nämnas att statliga myndigheter enligt en
särskild förordning har ett särskilt ansvar för invandrare och
personer som hör till språkliga minoriteter. Myndigheterna skall
inom ramen för tillgängliga resurser ge invandrare och personer
som hör till språkliga minoriteter en service som är likvärdig
den som ges befolkningen i övrigt, och myndigheterna skall
därvid uppmärksamma att detta kan kräva särskilda åtgärder (SFS
1986:856).
I invandrarverkets regi görs informationsinsatser bland sådana
invandrare (flyktingar) som under kortare eller längre tid
vistas på verkets utredningsslussar och förläggningar. I dessa
sammanhang tas grundläggande, svenska värderingar upp -- det
gäller t.ex. demokratiska fri- och rättigheter och synen på
kvinnans och barnets ställning. Inom invandrarverket håller man
också på att framställa ett informationsmaterial som tar upp
sådana frågor och som vänder sig till såväl invandrarverkets
egen personal som till invandrare. Informationsmaterialet
beräknas vara färdigt vid årsskiftet.
Här bör också nämnas att regeringen i årets
forskningsproposition framhöll behovet av fortsatt
kunskapsuppbyggnad i fråga om invandrarnas förhållanden m.m.
Regeringen aviserade sin avsikt att göra invandrarforskning till
ett särskilt programområde inom det socialvetenskapliga
forskningsråd som inrättades genom riksdagens beslut med
anledning av propositionen. Regeringen anförde vidare att
invandrarforskningen under den kommande treårsperioden bör få
väsentligt ökade resurser (prop. 1989/90:90 s. 379 ff. SoU19 s.
29 ff, rskr. 333).
Utskottet har inhämtat att flera olika forskningsprojekt med
inriktning mot frågeställningar kring invandrare och brott
pågår. Vid centrum för invandrarforskning vid Stockholms
universitet finns således projektet Internationell migration och
brottslighet: förövare och offer mot bakgrund av etniska
relationer, kulturskillnader och livssituationer, och vid
rättssociologiska institutionen vid Lunds universitet pågår
forskning inom området Dilemmas of Law in a Multicultural
Society (jfr även 1989/90:JuU29 s. 12 om forskning om
invandrares brottslighet).
Utskottet vill först gärna ställa sig bakom den uppfattning om
valfrihetsmålets innebörd som kommit till uttryck i
propositionen om åtgärder mot etnisk diskriminering m.m. och som
innebär bl.a. att valfriheten måste existera parallellt med en
respekt för de grundläggande värderingar som det svenska
samhället omfattar. Till sådana värderingar hör värnandet om de
demokratiska fri- och rättigheterna och synen på kvinnans och
barnets ställning. Hovrättens dom i Sandvikenmålet kan sägas
vara ett uttryck för liknande tankegångar. Någon sådan
rättspraxis som motionärerna utgått från när de framställt
yrkanden i motionerna Ju606 och Ju630 om åtgärder i syfte att
förhindra att kulturella och etniska olikheter läggs till grund
för strafflindring har således inte etablerats och några
lagstiftningsåtgärder på straffrättens område för att få till
stånd den av motionärerna önskade ordningen är inte
erforderliga. Utskottet avstyrker bifall till motionerna i här
behandlade delar.
I fråga om yrkandet i motion Ju630 om förbättrad information
till invandrare vill utskottet peka på det arbete som pågår och
som redovisats ovan. Det är dock, enligt utskottets mening,
uppenbart att det kommer att ta tid innan informationsinsatserna
når full effekt. För att nå ett konkret resultat krävs inte
endast information utan även att berörda grupper tar till sig
det svenska synsättet i fråga om här aktuella grundläggande
värderingar. Utskottet vill i det sammanhanget understryka
skolans betydelse. Utskottet som i och för sig har förståelse
för syftet med motionen kan alltså konstatera att något
uttalande från riksdagens sida om ökade informationsinsatser
inte krävs, och utskottet avstyrker bifall till även denna del
av motion Ju630.
Vad gäller kravet i motion Ju812 på en utredning om
invandrarnas situation i rättsväsendet har som nyss framgått
olika åtgärder nyligen vidtagits för att förstärka
invandrarforskningen, och olika forskningsprojekt med den
inriktning som motionärerna förespråkar pågår. Utskottet
avstyrker bifall till motionen.
Psykiskt våld
I motion Ju614 förs fram ett förslag om en översyn av den
straffrättsliga regleringen av psykiskt våld. Motionärerna
hänvisar till att psykiskt våld, särskilt mobbning, både är
vanligt förekommande och många gånger kan skada mer än fysiskt
våld.
I motion Ju603 krävs en straffrättslig reglering av
otillbörlig psykisk påverkan. Motionärerna anser att 3 kap. 5 §
BrB om misshandel bör kompletteras så att åtgärder för att förmå
någon att inträda eller kvarstanna i en religiös sekt i vissa
extrema fall skulle kunna bestraffas som otillbörlig psykisk
påverkan.
I propositionen med förslag till brottsbalk anförde
departementschefen att det är avsett att vissa svårare former av
psykisk påverkan skall falla under misshandelsbegreppet. Enligt
vad han vidare anförde är det svårt att vid avfattningen av
lagtexten dra upp en bestämd gräns, och det närmare
ställningstagandet till detta spörsmål torde få ankomma på
rättstillämpningen. I dessa gränsfall torde, om gärningen ej kan
anses som misshandel, ofta föreligga någon form av frihets-
eller fridsbrott (prop. 1962:10, s. 90 B).
Det saknas refererad rättspraxis från högsta domstolen och
hovrätterna i de avseenden det här gäller.
Utskottet delar uppfattningen i motion Ju614 att en översyn av
den straffrättsliga regleringen av psykiskt våld är erforderlig.
Bl.a. bör göras en uppskattning av antalet straffbara övergrepp
och det bör övervägas i vilken utsträckning det är möjligt att
genom en tydligare straffrättslig reglering öka skyddet för
människor som utsätts för psykiskt våld. Vad utskottet nu anfört
bör riksdagen med anledning av motion Ju614 som sin mening ge
regeringen till känna.
I fråga om yrkandet i motion Ju603 vill utskottet peka på att
den lagstiftning som motionärerna förordar lätt skulle kunna
komma i konflikt med regeringsformens bestämmelser om
religionsfrihet. Sådana lagstiftningsåtgärder låter sig inte
genomföras utan en grundlig beredning. Utskottet är för
närvarande inte berett att aktualisera frågan i vidare
omfattning än vad som framgår av utskottets ställningstagande
ovan. Utskottet avstyrker bifall till motionen.
Diskriminering av handikappade
I motion Ju601 begärs att bestämmelserna i 16 kap. 9 § BrB om
olaga diskriminering på grund av t.ex. ras eller hudfärg skall
utvidgas till att omfatta även diskriminering på grund av
handikapp.
I direktiven till handikapputredningen (dir. 1988:53) tas
frågan om en särskild lagstiftning mot diskriminering av
funktionshindrade upp. Det ingår således i utredningsuppdraget
att pröva om funktionshindrade kan tillförsäkras ett väl
fungerande samhällsstöd inom ramen för nuvarande åtgärdssystem,
eller om tillskapande av särskilda anordningar som t.ex.
lagstiftning mot diskriminering kan fylla en funktion i
sammanhanget.
Handikapputredningens arbete bör enligt direktiven vara
avslutat under år 1990.
Utskottet anser för sin del att det i det angivna
beredningsläget saknas anledning för riksdagen att ta något
initiativ i frågan. Utskottet avstyrker bifall till motion
Ju601.
Häleri
Den som köper något, som är frånhänt annan genom brott, eller
tillgodogör sig det eller eljest därmed tar befattning som är
ägnad att försvåra dess återställande dömes, enligt 9 kap. 6 §
första stycket BrB, för häleri till fängelse i högst två år
eller, om gärningen är ringa, till böter eller fängelse i högst
sex månader. För grovt brott omfattar straffskalan enligt tredje
stycket fängelse lägst sex månader och högst fyra år. Även vissa
andra gärningar som innebär att någon tillgodogör sig vinning av
annans brottsliga förvärv eller liknande är enligt första
stycket straffbara som häleri.
Häleri är kriminaliserat även vid oaktsamhet. Den som inte
insåg men väl hade anledning anta att brott förelåg kan nämligen
dömas för häleriförseelse enligt 9 kap. 7 § första stycket BrB.
Straffskalan omfattar böter eller fängelse i högst sex månader.
I 6 § andra stycket finns en specialreglering för det fall
häleriet utövas i bl.a. näringsverksamhet. Det brott varigenom
egendomen frånhänts annan -- förbrottet -- behöver i dessa fall
inte styrkas utan det är tillräckligt att egendomen skäligen kan
antas vara frånhänd annan genom brott.
I motionerna Ju624 och Ju625 förordas utifrån delvis olika
utgångspunkter lagändringar i syfte att få till stånd en ordning
där förbrottet normalt inte behöver styrkas utan det skulle vara
tillräckligt för häleriansvar att det kan antas att egendomen
frånhänts annan genom brott.
Förmögenhetsbrottsutredningen föreslog i sitt betänkande (SOU
1983:50) en utvidgning av straffansvaret i linje med
motionärernas förslag, och frågan har därefter ytterligare
belysts i departementspromemorian Häleri (Ds 1988:27) där det
föreslås ansvar för häleriförseelse i nu aktuella fall.
För närvarande remissbehandlas en departementspromemoria (Ds
1990:53) med anledning av Sveriges tillträde till FNs
narkotikabrottskonvention. Remisstiden går ut i december.
Avsikten är att arbete därefter skall inledas med sikte på en
proposition under våren 1991. Därvid kommer även förslagen i
1988 års promemoria att övervägas.
Enligt utskottets uppfattning saknas det anledning för
riksdagen att i rådande beredningsläge ta några initiativ
beträffande det i motionerna Ju624 och Ju625 aktualiserade
spörsmålet. Utskottet avstyrker bifall till dem.
I motion Ju618 som väcktes under allmänna motionstiden i år
förordas en lagändring som innebär att straffskalan för häleri
blir densamma som för stöld. Innebörden härav är att
maximistraffet för grovt häleri skulle höjas från fängelse fyra
år till fängelse sex år.
Fängelsestraffkommittén har föreslagit att straffskalorna för
stöld och häleri görs enhetliga. Som framgått i det föregående
pågår överväganden i justitiedepartementet med anledning av
fängelsestraffkommitténs betänkande.
När utskottet senast behandlade frågan om straffskalan för
häleri ansåg utskottet att det inte fanns skäl för riksdagen att
ta initiativ till någon åtgärd eftersom frågan redan var
aktualiserad i regeringskansliet (1989/90:JuU16 s. 10 f).
Utskottet har alltjämt denna inställning och avstyrker bifall
till motion Ju618.
Olovlig körning m.m.
I motionerna Ju616 och Ju629 föreslås en skärpning av
straffskalan i fråga om olovlig körning.
I motion Ju616 föreslås vidare att ett nytt brott, grov
smitning, införs i trafikbrottslagen. Brottet bör, föreslås det,
få en straffskala som omfattar fängelse lägst sex månader och
högst två år. Motionären anför att fängelse sex månader är ett
alltför lågt maximistraff för den som kört på och skadat eller
dödat en oskyddad trafikant.
Enligt 3 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott
(TBL) skall den som för körkortspliktigt fordon utan att vara
berättigad därtill dömas för olovlig körning till böter. Om
brottet är att anse som grovt må dömas till fängelse i högst sex
månader.
Enligt 5 § TBL är straffet för obehörigt avvikande från
trafikolycksplats, s.k. smitning, böter eller fängelse i högst
sex månader. Är brottet med hänsyn till omständigheterna att
bedöma som grovt döms till fängelse i högst ett år.
Straffskalorna för trafikbrotten behandlas av
fängelsestraffkommittén som föreslår en anpassning av
straffskalorna till nuvarande straffmätningspraxis. I fråga om
grov olovlig körning föreslås en straffskala med 50 dagsböter
som minimistraff och fängelse tre månader som maximistraff.
Kommittén räknar med att den föreslagna straffskalan skulle leda
till en övergång från de kortaste fängelsestraffen till höga
böter. I fråga om smitning föreslås oförändrade regler.
Fängelsestraffkommittén tar i sitt betänkande också upp den
beloppsmässiga relationen mellan dagsböter och penningböter (SOU
1986:14 s. 108 ff). Kommittén konstaterar att dagsböter är att
anse som en strängare påföljd än penningböter. Till följd av
dagsbots- och penningbotssystemets konstruktion inträffar
emellertid inte sällan att ett dagsbotsbelagt brott leder till
lägre straff i pengar räknat än om penningböter i stället skulle
ha utdömts. Detta är, anför kommittén, särskilt vanligt inom
trafikområdet och problemet har accentuerats genom de höjningar
av ordningsbotsbeloppen som företagits under senare år.
Allvarligare former av trafiköverträdelser leder således ej
sällan till lindrigare straff än mindre allvarliga
överträdelser. Dessa skevheter mellan lindrigare och
allvarligare brott som är inbyggda i systemet kan inte godtas
anser kommittén och föreslår ett nytt sätt för beräkning av
dagsböter. Överväganden i detta hänseende pågår inom
justitiedepartementet med sikte på en proposition under
innevarande riksmöte.
Utskottet kan i och för sig instämma i tankegången att det
inte framstår som rimligt att straffet för olovlig körning kan
bli lägre än straffet för en trafikförseelse.
Fängelsestraffkommittén har emellertid uppmärksammat detta
förhållande och föreslagit åtgärder. Även i övrigt har kommittén
föreslagit förändringar i straffskalorna för trafikbrotten.
Utskottet anser att det i justitiedepartementet pågående arbetet
inte bör föregripas. Motionerna Ju616 och Ju629 i här behandlade
delar bör därför inte föranleda någon åtgärd från riksdagens
sida, och utskottet avstyrker bifall till dem.
Utskottet har i fråga om straffskalan för obehörigt avvikande
från trafikolycksplats samma principiella inställning. Härtill
kommer att ett åtal för en sådan händelse som beskrivs i motion
Ju616 i fråga om smitning också torde omfatta vårdslöshet i
trafik och vållande till annans död. Det maximistraff som då kan
ifrågakomma är, med tillämpning av 26 kap. 2 § BrB, fängelse sex
år. Om olyckan inte lett till någons död men väl till
kroppsskada som inte är ringa är maximistraffet fängelse fyra
år. Något behov av att kunna ådöma strängare straff torde enligt
utskottets mening inte föreligga. Utskottet avstyrker bifall
till motion Ju616 även i denna del.
Kyrkofrid
I motionerna Ju704, Ju715, Ju719 och Ju720 framförs yrkanden
som går ut på att införa bestämmelser om kyrkofrid och att
begränsa möjligheterna att göra husrannsakan i kyrka eller annan
gudstjänstlokal.
I motion Ju704 begärs sålunda att de olika bestämmelser i BrB
som kan komma att tillämpas vid intrång i kyrka resp. vid
störande av gudstjänst sammanförs till en ny straffbestämmelse;
brott mot kyrkofrid. Vidare bör husrannsakan i kyrka endast få
företas efter rättens förordnande. Liknande yrkanden framställs
i motionerna Ju715 och Ju720 medan det i motion Ju719
förespråkas ett tillägg till 20 § polislagen av innebörd att
polisingripande i kyrka normalt får ske endast efter samråd med
den som ansvarar för kyrkolokalen.
Kyrkorummet och de personer som befinner sig där ges ett visst
straffrättsligt skydd genom bestämmelser i BrB som skyddar
mötesfriden. Enligt 16 kap. 4 § kan således den dömas för
störande av allmän förrättning eller av allmän sammankomst som
stör t.ex. en gudstjänst eller annan allmän andaktsövning.
Straffskyddet omfattar även profana möten av olika slag.
Straffskalan omfattar böter eller fängelse i högst sex månader.
Störande uppträdande då det inte pågår gudstjänst e.d. faller
inte under bestämmelsen men kan vara att bedöma som
förargelseväckande beteende jämlikt 16 § samma kapitel. Att
tränga in i en låst kyrka slutligen utgör olaga intrång enligt 4
kap. 6 § andra stycket BrB och straffas med böter eller, om
brottet är grovt, med fängelse i högst två år.
Särskilda restriktioner i fråga om tvångsåtgärder enligt
rättegångsbalken (RB) eller polislagen (1984:387) saknas. I
fråga om sådana ingripanden gäller emellertid
proportionalitetsprincipen (se prop. 1988/89:124 s. 26 ff) som
innebär att åtgärden endast får företas om skälen för åtgärden
uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för
den misstänkte eller för något annat motstående intresse (se
t.ex. 28 kap. 3 a § RB och 8 § polislagen).
Utskottet behandlade frågan om kyrkofrid utförligt förra året
i betänkandet Vissa tvångsmedelsfrågor (1988/89:JuU25 s. 30 ff).
De då aktuella motionerna hade remissbehandlats. I ärendet
förelåg vidare ställningstaganden av regeringen i den nyssnämnda
propositionen.
Regeringens ställningstagande innebar sammanfattningsvis att
några särregler för tvångsingripanden i kyrkolokaler m.m. inte
skulle införas. Enligt justitieministerns uppfattning kunde det
inte komma i fråga att införa några slags frizoner, där
polisingripanden över huvud taget inte fick ske. Hon ansåg att
det i vårt samhälle inte finns något behov av att anordna en
fristad för personer som är misstänkta för brott eller som
eftersöks enligt annan lagstiftning. Däremot bör, framhöll
justitieministern, hänsyn så långt möjligt tas till kyrkorummets
helgd vid en husrannsakan eller liknande eftersökning.
Utskottet anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande att
utskottet delade justitieministerns uppfattning att några
särregler inte bör införas vid tvångsingripanden i kyrkolokaler
och liknande. Utskottet ansåg att behövlig hänsyn kunde tas till
kyrkolokalernas särprägel inom ramen för den
proportionalitetsprincip vid tvångsmedelsanvändning som
utskottet i ärendet ställt sig bakom. Utskottet underströk att
tvångsmedel i här aktuella situationer måste behandlas med
försiktighet och omdöme och att det som regel borde vara
lämpligt att polisen i första hand vänder sig till den som
ansvarar för lokalen -- vanligen en kyrkoherde eller en
församlingsföreståndare -- som kan förmedla kontakt med den som
eftersöks. Detta borde, enligt utskottets uppfattning, kunna
bidra till att ingripandena, när de ändå måste äga rum, kan ske
på ett sätt som är godtagbart.
Rikspolisstyrelsen har i samråd med Svenska ekumeniska nämnden
(SEN) vidtagit en rad åtgärder i informationssyfte. Bl.a. har
rikspolisstyrelsen i en cirkulärskrivelse till landets
polismyndigheter redogjort för justitieministerns uttalanden i
tvångsmedelspropositionen om ingripanden i kyrkolokaler. Vidare
har en artikel av ärkebiskopen i ämnet publicerats i tidskriften
Svensk Polis som distribueras till samtliga anställda inom
polisväsendet, och SEN har åtagit sig att informera landets
präster och pastorer om rättsliga frågor som rör kyrkofrid.
Efter riksdagens beslut i saken förra året har regeringen
behandlat framställningar från bl.a. SEN och Svenska
baptistsamfundet om åtgärder som reglerar polisens arbete i här
aktuella situationer. Regeringen har med hänvisning till de
åtgärder som vidtagits av rikspolisstyrelsen ansett önskemålen
tillgodosedda.
När utskottet nu ånyo behandlar frågan om ingripanden i
kyrkolokaler vill utskottet börja med att på nytt understryka
vikten av att nödvändiga ingripanden görs med försiktighet och
omdöme och att hänsyn så långt möjligt tas till kyrkorummets
helgd. Utskottet vidhåller emellertid sitt tidigare
ställningstagande att det inte är motiverat att införa en
särreglering för tvångsingripanden i kyrkolokaler och avstyrker
bifall till motion Ju719.
I fråga om de mer långtgående yrkandena i motionerna Ju704,
Ju715 och Ju720 måste utskottet konstatera att straffrättsligt
skydd för mötesfriden i kyrka och för kyrkolokaler -- liksom för
andra allmänna sammankomster resp. lokaler -- finns i BrB.
Utskottet anser liksom tidigare (se JuU 1988/89:25 s. 32) att
någon särbehandling av kyrkolokaler inte är motiverad. Tvärtom
skulle en sådan särreglering kunna leda till
gränsdragningsproblem av olika slag och krav på liknande
särskilt skydd för andra lokaler, t.ex. tidningsredaktioner och
advokatkontor, skulle kunna ställas. Utskottet vill också erinra
om att, för det fall t.ex. en gudstjänst störs eller intrång i
kyrkolokaler sker, det finns möjlighet att ta hänsyn till
förrättningens eller lokalens karaktär vid straffmätningen. Med
denna inställning är utskottet inte heller berett att
aktualisera frågan om en särreglering i rättegångsbalken.
Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju704, Ju715 och
Ju720.
Övrigt
Överklagande av domskäl
I motion Ju701 begärs med hänvisning till den s.k.
styckmordsrättegången att en möjlighet skall öppnas att
överklaga domskäl.
Motionärerna hänvisar till att de i målet dömda läkarna inte
tilläts överklaga tingsrättens friande dom trots att tingsrätten
i domskälen uttalat att den funnit det ställt utom allt rimligt
tvivel att de båda läkarna gjort sig skyldiga till brott mot
griftefrid (styckning av kroppen).
Hovrätten uttalade i skälen till beslutet att avvisa vadetalan
bl.a. att en part enligt praxis saknar möjlighet att överklaga
domen om ett domslut går helt i hans favör. Det gäller även om
parten anser att de skäl som domstolen lagt till grund för sitt
avgörande är felaktiga. Detta innebär exempelvis, anförde
hovrätten, att varken det förhållandet att domskälen är
chikanerande för parten eller att han anser att domen kan
medföra en oförmånlig bevisverkan i ett administrativt
förfarande eller en framtida process berättigar honom att
fullfölja talan mot domen. Hovrätten konstaterade vidare att,
som tingsrätten anmärkt, något åtal inte väckts för den --
preskriberade -- gärning som tingsrätten har betecknat som brott
mot griftefrid. Det kan visserligen sägas, fortsatte hovrätten,
att tingsrättens uttalanden inte varit nödvändiga som motivering
för den frikännande domen. Inte heller detta förhållande ger
emellertid de tilltalade rätt att överklaga domen, ansåg
hovrätten. Sammanfattningsvis fann hovrätten att tingsrätten
inte på ett sådant sätt prövat frågan om ansvar för brott mot
griftefrid att de tilltalade hade rätt att överklaga domen.
Hovrätten avvisade deras vadetalan. Högsta domstolen meddelade
inte prövningstillstånd.
Enligt förarbetena till RB (se NJA II 1943 s. 624 ff) är det
möjligt att i viss begränsad utsträckning överklaga domskäl. I
förarbetena uttalas att det av allmänna grunder följer att part
i regel endast har rätt att överklaga domen när den har gått
honom emot. Härvid måste viss hänsyn dock tas inte endast till
domslutet utan även till motiveringen i den mån denna inverkar
på partens rättsliga ställning. Efter några exempel heter det
fortsättningsvis att en förutsättning för parts rätt att vädja
sålunda bör vara att han äger ett rättsligt intresse av att
erhålla ändring i domen. I regel torde detta inte föreligga om
parten är missnöjd endast med underrättens domskäl, anförs det
avslutningsvis.
Nu nämnda uttalanden i förarbetena har befästs i rättspraxis
(se NJA 1989 s. 747 och där anmärkta rättsfall).
I sammanhanget kan slutligen anmärkas att tingsrättens
uttalanden i domen i styckmordsrättegången inte kommit att få
sådana långtgående konsekvenser som motionärerna befarade. I det
läge frågan om återkallande av läkarnas legitimation nu befinner
sig kommer kammarrätten, enligt vad utskottet inhämtat, inte att
lägga enbart tingsrättens lagakraftvunna dom till grund för
beslutet i legitimationsfrågan utan ytterligare bevisning om
styckningen av kroppen kommer att upptas.
Utskottet konstaterar först att en begränsad rätt att
överklaga domskäl föreligger redan enligt gällande rätt. En
ordning med en mer omfattande möjlighet att få enbart domskäl
överprövade i högre instans skulle, enligt utskottets
uppfattning, med all sannolikhet medföra ett stort antal
överklagade mål där parten av den ena eller andra anledningen
ogillar domskälen men är nöjd med domslutet. Detta skulle
medföra men för motparten genom den tidsförskjutning som uppstår
innan domen vinner laga kraft och dessutom leda till en ökning
av arbetsbördan i överinstanserna utan någon motsvarande nytta
för parterna. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju701.
En etisk nämnd m.m.
I motion Ju621 pekas på bristen på etik och moral i
näringslivet och offentlig förvaltning. Motionärerna föreslår
bl.a. skärpt lagföring och inrättandet av en etisk nämnd.
Utskottet behandlade år 1987 en liknande fråga. Det gällde då
etiska regler för domare och förvaltningstjänstemän. Utskottet
avstyrkte motionen med hänvisning bl.a. till domarreglerna och
till de handläggningsnormer som uppställts genom de
straffrättsliga och disciplinrättsliga regler som gäller inom
tjänstemannarätten. Föreskrivandet av etiska regler var enligt
utskottets mening inte en statlig uppgift men kunde däremot vara
en sak för t.ex. yrkesföreningar och vetenskapliga
sammanslutningar (JuU 1986/87:25 s. 5).
Sedan dess har ansvaret för tjänstefel utvidgats (prop.
1988/89:113, JuU24, rskr. 312).
Kulturutskottet har nyligen behandlat liknande frågor (se
1989/90:KrU14 s. 8 ff). Kulturutskottet pekar i sitt betänkande
bl.a. på att övergripande normer ligger till grund för de
värderingar som görs då lagstiftaren reglerar förhållandet
mellan enskilda och då han skapar regler på det straffrättsliga
området. Kulturutskottet pekar också på att intresset för etiska
koder i yrkeslivet ökat och att det finns sådana inom olika
områden.
Justitieutskottet vill för sin del understryka att bakom
reglerna i t.ex. den centrala straffrätten och civilrätten
ligger grundläggande värderingar om rätt och fel. Någon
utvidgning av det straffbara området eller andra initiativ på
straff- och processrättens område i syfte att beivra de
företeelser som tas upp i motionen anser utskottet inte
erforderliga. Däremot är det naturligtvis angeläget att
hithörande frågor tas upp i den allmänna debatten och att t.ex.
etiska koder uppmuntras inom de delar av näringslivet och
yrkeslivet i övrigt där de fyller en funktion. Liksom tidigare
kan utskottet emellertid inte se att det i de etiska sammanhang
det här gäller föreligger en uppgift för lagstiftaren. Med dessa
ord avstyrker utskottet bifall till motion Ju621.
Massmedias inflytande
I motion Ju822 anförs att allmänhetens bild av kriminaliteten
i samhället styrs av massmedia i alltför stor utsträckning.
Massmedias sätt att fokusera en viss brottstyp leder till rop på
åtgärder och risk för att andra viktigare frågor lämnas åt
sidan. När det finns möjligheter att vinna politiska poänger får
medias bilder en stor genomslagskraft, och många politiker
frestas att visa handlingskraft genom att ropa på
kriminalisering, slutar motionärerna, som begär att riksdagen
skall göra ett uttalande i saken.
Utskottet, som finner resonemanget i motionen tänkvärt, nöjer
sig med att konstatera att några straffrättsliga eller andra
lagstiftningsåtgärder knappast är aktuella i detta sammanhang.
Utskottet avstyrker bifall till motion Ju822.
Villkorlig frigivning
I motion Ju241 förordas bl.a. att en eventuell reform av den
villkorliga frigivningen inte får leda till en generell sänkning
av straffskalorna.
Frågor om bl.a. straffskalor och villkorlig frigivning har
behandlats av fängelsestraffkommittén i betänkandet Påföljd för
brott (SOU 1986:14). Överväganden pågår som tidigare framgått i
justitiedepartementet med anledning av kommitténs betänkande.
Utskottet har behandlat liknande yrkanden vid flera tillfällen
under senare år och därvid avstyrkt bifall till dem (se t.ex.
1989/90:JuU22 s. 18 f).
Någon åtgärd från riksdagens sida är inte erforderlig, och
utskottet avstyrker bifall till motion Ju241.
Psykiskt störda lagöverträdare
I motionerna Ju501, Ju605 och Ju618 som väcktes under allmänna
motionstiden år 1989 behandlas olika frågor med anknytning till
påföljden för psykiskt störda lagöverträdare. Denna fråga
behandlas i en av regeringen nyligen beslutad lagrådsremiss. En
proposition i ämnet är aviserad till innevarande riksmöte.
I det beredningsläge ärendet om psykiskt störda lagöverträdare
befinner sig anser utskottet lämpligt att nu utan vidare
prövning avstyrka bifall till motionerna Ju501, Ju605 och Ju618,
vilka av formella skäl måste avgöras av riksdagen före utgången
av år 1990.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande rekvisiten vid grov misshandel
att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju613 yrkande 3,
res. 1 (m)
2. beträffande straffskalan vid misshandel
att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju808 yrkande 33,
1989/90:Ju607 yrkande 31, 1989/90:Ju613 yrkandena 1 och 2 samt
1989/90:Ju802 yrkande 4,
res. 2 (m)
res. 3 (c)
3. beträffande påföljden vid kvinnomisshandel
att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju626 yrkande 1,
4. beträffande påföljden för invandrare
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Ju606 och
1989/90:Ju630 yrkande 2,
5. beträffande information till invandrare
att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju630 yrkande 1,
6. beträffande utredning om invandrarnas situation i
rättsväsendet
att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju812,
7. beträffande psykiskt våld
att riksdagen men anledning av motion 1989/90:Ju614 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. beträffande otillbörlig psykisk påverkan
att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju603,
9. beträffande diskriminering av handikappade
att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju601,
10. beträffande förbrott vid häleri
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Ju624 och
1989/90:Ju625,
res. 4 (m, fp)
11. beträffande straffskalan vid häleri
att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju618,
12. beträffande olovlig körning
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Ju616 yrkande 1 och
1989/90:Ju629,
res. 5 (m)
19. beträffande villkorlig frigivning
att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju241 yrkande 1,
res. 9 (m, c)
20. beträffande psykiskt störda lagöverträdare
att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju501 yrkande 10,
1988/89:Ju605 och 1988/89:Ju618.
Stockholm den 23 oktober 1990
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
Närvarande: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s),
Ulla-Britt Åbark (s), Jerry Martinger (m), Birthe Sörestedt (s),
Bengt-Ola Ryttar (s), Göthe Knutson (m), Göran Magnusson (s),
Björn Ericson (s), Göran Ericsson (m), Lars Sundin (fp), Anders
Svärd (c), Berith Eriksson (v), Sigrid Bolkéus (s), Barbro
Andersson (s), Kjell Ericsson (c) och Carl Frick (mp).
Reservationer
1. Rekvisiten vid grov misshandel (mom. 1)
Jerry Martinger, Göthe Knutson och Göran Ericsson (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar
med "Enligt utskottets" och slutar med "motion Ju613" bort ha
följande lydelse:
När utskottet nu på nytt prövar frågan om rekvisiten vid grov
misshandel måste utskottet först konstatera att utvecklingen i
fråga om grova våldsbrott tydligt visar på nödvändigheten av
ytterligare lagstiftningsåtgärder. Utskottet anser det således
nödvändigt att utvidga tillämpningsområdet för grov misshandel.
I enlighet med tankarna i motion Ju613 kan, så som också
föreslås i departementspromemorian Straffmätning, slutrapport
(Ds Ju1980:9), en sådan utvidgning ske genom att kravet på
särskild hänsynslöshet eller råhet ändras till ett krav på
enbart hänsynslöshet eller råhet. Utskottet förordar en sådan
ändring i 3 kap. 6 § BrB.
Samtidigt bör ytterligare en ändring företas i nyssnämnda
paragraf i enlighet med vad som föreslås i motionen. Utskottet
tänker då på förslaget att införa en regel av innebörd att
resande av livsfarligt vapen skulle kvalificera en misshandel
som grov. Det låter sig visserligen sägas att det redan av
paragrafens nuvarande lydelse kan utläsas att användandet av
livsfarliga vapen är kvalificerande på angivet sätt. Utskottet
anser emellertid -- med hänsyn till det här aktuella grova
våldets allvarliga karaktär -- att detta uttryckligen bör framgå
av ordalagen i paragrafen.
Sammanfattningsvis tillstyrker utskottet alltså förslagen i
motion Ju613 om rekvisiten vid grov misshandel. Utskottet
förutsätter att regeringen med skyndsamhet återkommer till
riksdagen med förslag om erforderliga lagändringar.
Vad utskottet nu anfört med anledning av motion Ju613 bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande rekvisiten vid grov misshandel
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Ju613 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Straffskalan vid misshandel (mom. 2)
Jerry Martinger, Göthe Knutson och Göran Ericsson (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar
med "Utskottet har" och slutar med "och Ju808" bort ha följande
lydelse:
Utskottet har alltsedan fängelsestraffkommittén lade fram sitt
betänkande om straffskalor m.m. år 1986 hänvisat till
regeringens överväganden med anledning av detta betänkande i ett
stort antal angelägna lagstiftningsfrågor. Utskottet är inte
berett att vidare avvakta arbetet i justitiedepartementet utan
anser att det nu är tid för ett ställningstagande bl.a. såvitt
gäller straffskalan vid misshandel.
Inte minst utvecklingen av våldsbrottsligheten inverkar på
utskottets bedömning.
Utskottet anser för sin del det befogat med en skärpning av
straffskalan såväl när det gäller misshandel som grov
misshandel. Den straffskala som föreslås i motionerna Ju613 och
Ju802 är enligt utskottets mening väl avvägd. En ändring i nu
berört hänseende bör föranleda överväganden även beträffande
straffskalan för övriga brott mot liv och hälsa i 3 kap. BrB. En
sådan översyn torde med hänsyn till att frågan behandlats i
fängelsestraffkommitténs betänkande inte behöva ta lång tid i
anspråk. Regeringen bör sålunda få i uppdrag att lägga fram ett
lagförslag för riksdagen under nästa år.
Vad utskottet med anledning av motionerna Ju613 och Ju802
anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vad gäller motionerna Ju808 och Ju607 saknas däremot skäl för
någon riksdagens åtgärd.
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande straffskalan vid misshandel
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju613
yrkandena 1 och 2 och 1989/90:Ju802 yrkande 4 samt med avslag på
motionerna 1988/89:Ju808 yrkande 33 och 1989/90:Ju607 yrkande 31
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Straffskalan vid misshandel (mom. 2)
Anders Svärd och Kjell Ericsson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar
med "Utskottet har" och slutar med "och Ju808" bort ha följande
lydelse:
Utskottet har alltsedan fängelsestraffkommittén lade fram sitt
betänkande om straffskalor m.m. år 1986 hänvisat till
regeringens överväganden med anledning av detta betänkande i ett
stort antal angelägna lagstiftningsfrågor. Utskottet är inte
berett att vidare avvakta arbetet i justitiedepartementet utan
anser att det nu är tid för ett ställningstagande bl.a. såvitt
gäller straffskalan för misshandel.
Inte minst utvecklingen av våldsbrottsligheten inverkar på
utskottets bedömning.
Utskottet anser för sin del det befogat med en skärpning av
straffskalan när det gäller grov misshandel. Den straffskala som
föreslås i motion Ju607 är enligt utskottets mening väl avvägd.
En ändring i nu berört hänseende bör föranleda överväganden även
beträffande straffskalorna för övriga brott mot liv och hälsa i
3 kap. BrB. En sådan översyn torde med hänsyn till att frågan
behandlats i fängelsestraffkommitténs betänkande inte behöva ta
lång tid i anspråk. Regeringen bör sålunda få i uppdrag att
lägga fram ett förslag för riksdagen under nästa år.
Utskottet vill i detta sammanhang också i korthet peka på det
problem som aktualiseras i motion Ju808, nämligen att som regel
endast den nedre delen av straffskalan kommer till användning.
Utskottet vill i och för sig i princip inte ta avstånd från den
straffmätningspraxis som redovisats ovan och som riksdagen
tidigare ställt sig bakom. Samtidigt vill utskottet dock
understryka att en mer nyanserad påföljdsbestämning är nödvändig
i vissa fall, t.ex. vid våldsbrott. Denna fråga bör behandlas i
det lagstiftningsärende som utskottets nyss gjorda
ställningstagande föranleder.
Vad utskottet med anledning av motionerna Ju808 och Ju607
anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vad gäller motionerna Ju613 och Ju802 saknas däremot skäl för
någon riksdagens åtgärd.
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande straffskalan vid misshandel
att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Ju808
yrkande 33 och 1989/90:Ju607 yrkande 31 samt med avslag på
motionerna 1989/90:Ju613 yrkandena 1 och 2 och 1989/90:Ju802
yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört.
4. Förbrott vid häleri (mom. 10)
Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m),
Göran Ericsson (m) och Lars Sundin (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som
börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "till dem" bort ha
följande lydelse:
Utskottet vill för sin del understryka att det är angeläget
att straffansvaret för häleri utvidgas på det sätt som
föreslagits i motionerna Ju624 och Ju625. Enligt utskottets
mening brådskar saken, och regeringen bör få i uppdrag att lägga
fram ett förslag för innevarande riksmöte. Vad utskottet nu
anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha
följande lydelse:
10. beträffande förbrott vid häleri
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju624 och
1989/90:Ju625 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.
5. Olovlig körning (mom. 12)
Jerry Martinger, Göthe Knutson och Göran Ericsson (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som
börjar med "Utskottet kan" och slutar med "till dem" bort ha
följande lydelse:
Utskottet instämmer i tankegången att det inte framstår som
rimligt att straffet för olovlig körning kan bli lägre än
straffet för en trafikförseelse. I och för sig talar detta för
en ändring av reglerna om dagsböter och penningböter. Det talar
emellertid i minst lika hög grad för en allmän skärpning av
straffet för olovlig körning. I sammanhanget bör också beaktas
att en höjning av maximistraffet från nuvarande fängelse högst
sex månader till exempelvis ett år skulle möjliggöra
straffprocessuella ingripanden i vissa mycket grova fall.
Angelägenheten av att öka respekten för förbudet att köra bil
utan körkort talar i samma riktning. Regeringen bör sålunda få i
uppdrag att lägga fram ett förslag för riksdagen om
straffskärpning vid olovlig körning. Vad utskottet nu anfört bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 12 bort ha
följande lydelse:
12. beträffande olovlig körning
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju616
yrkande 1 och 1989/90:Ju629 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.
6. Tvångsingripanden i kyrka (mom. 14)
Britta Bjelle (fp), Lars Sundin (fp), Berith Eriksson (v) och
Carl Frick (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som
börjar med "När utskottet" och slutar med "motion Ju719" bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att kyrkolokalen inte skall ha en absolut
immunitet. Kyrkolokalen skall inte vara en fristad för personer
som begått brott.
Eftersom det förekommit att polismän gått in i kyrkolokaler
för att söka efter asylsökande som fått avvisningsbeslut, så har
rikspolisstyrelsen i en cirkulärskrivelse till landets
polismyndigheter redogjort för justitieministerns uttalande om
ingripande i kyrkolokaler.
Utskottet anser för sin del att de nu vidtagna åtgärderna för
att klargöra innebörden i proportionalitetsprincipen vid
tvångsmedelsanvändning i kyrkolokaler är bra men inte
tillräckliga. För att det inte skall råda oklarhet om hur dessa
frågor skall hanteras anser utskottet att en lagreglering bör
göras med innebörd att tvångsingripande i kyrkolokaler normalt
endast bör ske efter samråd med den som ansvarar för lokalen.
Härigenom skulle tydligt understrykas de speciella krav som
bör ställas när det gäller ingripande i sådana lokaler samtidigt
som ingripanden vid grova brott eller fara för liv eller egendom
inte hindras. Regeringen bör få i uppdrag att snarast lägga fram
lagförslag för riksdagen som tillgodoser dessa synpunkter.
dels att utskottets hemställan under moment 14 bort ha
följande lydelse:
14. beträffande tvångsingripanden i kyrka
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Ju719 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
7. Brott mot kyrkofrid (mom. 15)
Carl Frick (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som
börjar med "I fråga" och slutar med "och Ju720" bort ha följande
lydelse:
I fråga om yrkandena i motionerna Ju704, Ju715 och Ju720 kan
utskottet i och för sig konstatera att ett straffrättsligt skydd
för mötesfriden i kyrka och för kyrkolokaler i och för sig finns
i BrB. Enligt utskottets uppfattning är detta emellertid inte
tillräckligt, och en särskild lagreglering om kyrkofrid behövs.
Bland svenska medborgare finns av hävd en allmänt spridd
uppfattning att det skall råda kyrkofrid och att kyrkorummet
inte får kränkas. Den som är förföljd har enligt detta synsätt,
som utskottet ansluter sig till, rätt att få skydd i kyrkan
undan förföljelse. Undantag från den principen bör endast kunna
göras i de fall där det klart kan bevisas att den som sökt sin
tillflykt till ett kyrkorum eller motsvarande nyligen har begått
ett allvarligt våldsbrott eller enligt tjänstgörande prästs och
polisens gemensamma bedömning utgör ett omedelbart och
överhängande hot mot medmänniskors liv. Att detta kräver en
särskild reglering inte endast i polislagen utan även i
brottsbalken och rättegångsbalken är uppenbart. Regeringen bör
få i uppdrag att snarast återkomma till riksdagen med förslag om
erforderliga lagändringar.
dels att utskottets hemställan under moment 15 bort ha
följande lydelse:
15. beträffande brott mot kyrkofrid
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju704,
1989/90:Ju715 och 1989/90:Ju720 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.
8. En etisk nämnd m.m. (mom. 17)
Carl Frick (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som
börjar med "Justitieutskottet vill" och slutar med "motion
Ju621" bort ha följande lydelse:
Justitieutskottet konstaterar först att vi under senare år
genom massmediernas försorg underrättats om att många av
näringslivets toppar skulle ägna sig åt olika metoder att
undkomma skatt och andra pålagor. Vi har också blivit
uppmärksammade på bristande respekt för miljöregler hos höga
beslutsfattare. Det är därför angeläget att näringslivets
företrädare får klart för sig att vi lever i ett demokratiskt
samhälle där lagar och normer gäller alla. Motsvarande gäller
befattningshavare på olika nivåer inom stat och kommun. Man
måste ta itu med dem inom näringsliv och offentlig verksamhet
som uppenbart nonchalerar rådande regelsystem och på ett klart
och entydigt sätt ge dem besked om var gränserna för vad som är
acceptabelt går i det svenska samhället. Vi måste alltså få fram
en gränssättning för rimligt moraliskt handlande inom näringsliv
och offentlig förvaltning.
I detta sammanhang är förslagen i motion Ju621 av intresse.
Utskottet delar således uppfattningen att en uppstramning av
tillämpningen av reglerna om tjänstefel behövs, och utskottet
kan också ställa sig bakom förslaget om en etisk nämnd med
uppgift att sprida insikt om behovet av gränssättning och att
sprida kunskap till massmedierna om övertramp av allmänt
accepterade gränser.
Regeringen bör få i uppdrag att lägga fram förslag för
riksdagen i enlighet med vad utskottet nu anfört.
dels att utskottets hemställan under moment 17 bort ha
följande lydelse:
17. beträffande en etisk nämnd m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Ju621 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
9. Villkorlig frigivning (mom. 19)
Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m), Göran Ericsson (m),
Anders Svärd (c) och Kjell Ericsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som
börjar med "Någon åtgärd" och slutar med "motion Ju241" bort ha
följande lydelse:
Utskottet har alltsedan fängelsestraffkommittén år 1986 lade
fram sitt betänkande om straffskalor och villkorlig frigivning
m.m. hänvisat till regeringens överväganden med anledning av
detta betänkande i ett stort antal angelägna
lagstiftningsfrågor. Utskottet är inte berett att vidare avvakta
arbetet i justitiedepartementet utan anser att det nu är tid för
ett ställningstagande bl.a. såvitt gäller den s.k.
halvtidsfrigivningen. Utskottet anser för sin del att den bör
avskaffas och detta utan att man vidtar en enligt utskottets
mening omotiverad allmän sänkning av straffskalorna. Utskottet
efterlyser ett regeringsförslag härom under innevarande
riksmöte.
Vad utskottet nu med anledning av motion Ju241 anfört bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 19 bort ha
följande lydelse:
19. beträffande villkorlig frigivning
att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju241 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
Påföljden vid kvinnomisshandel (mom. 3)
Jerry Martinger, Göthe Knutson och Göran Ericsson anför:
Vi har på annan plats i detta betänkande tagit ställning för
en omreglering av rekvisiten för brottet grov misshandel och för
en betydande skärpning av straffskalan vid misshandel resp. grov
misshandel. De av oss förordade åtgärderna innebär avsevärt
ökade möjligheter att komma till rätta med det stora problem som
kvinnomisshandeln utgör och tillgodoser härigenom önskemålet i
motion Ju626.