I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om
förnyelse inom polisen (prop. 1989/90:155), i vilket föreslås
ändringar i polislagen för att öka medborgarinflytandet på lokal
nivå genom inrättandet av polisnämnder. Vidare föreslås
riktlinjer i fråga om inriktningen av polisens arbete, polisens
uppgifter, avgiftsfinansiering på polisens område och
internationellt samarbete. Dessutom bereds riksdagen tillfälle
att ta del av överväganden av regeringen i fråga om exempelvis
ett nytt budgetsystem för polisen, systemet med grundläggande
organisation och fria resurser, trafikövervakning,
rikspolisstyrelsens framtida roll samt utbildnings- och
forskningsverksamhet inom polisväsendet.
I betänkandet behandlas också ett stort antal motionsyrkanden
med anknytning till propositionen eller polisverksamheten i
övrigt.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till ändringar i
polislagen och ställer sig bakom de förordade riktlinjerna. Med
anledning av motioner föreslår utskottet ett tillkännagivande av
riksdagen om en fortsatt utbyggnad av verksamheten med
kvarterspoliser. Övriga motioner avstyrks.
Utskottet erinrar om ett tidigare riksdagsuttalande om vikten
av att tjänsten som professor i polisforskning tillsätts utan
dröjsmål.
Till betänkandet har fogats 29 reservationer. Dessa gäller
bl.a. medborgarinflytandet (m), inriktningen av polisens arbete
(m) och (c), polisens uppgifter (m, fp, c),
avgiftsfinansieringen (m), internationellt samarbete (v),
rikspolischefens ställning (fp), utbildningsfrågor (v), (fp, c)
och (m) samt seniorpoliser (m, c).
Propositionen m.m.
I proposition 1989/90:155 har regeringen (civildepartementet)
föreslagit riksdagen att anta ett vid propositionen fogat
förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387).
I propositionen har regeringen vidare
dels föreslagit riksdagen att godkänna de riktlinjer som
civilministern förordat i propositionen i fråga om
inriktningen av polisens arbete (avsnitt 3),
polisens uppgifter (avsnitt 4),
avgiftsfinansiering på polisens område (avsnitt 6),
internationellt samarbete (avsnitt 15),
dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad
civilministern i övrigt har anfört i propositionen.
Propositionens huvudsakliga innehåll redovisas på s. 13 f.
I samband med propositionen behandlar utskottet dels 37
yrkanden i motioner som har väckts med anledning av
propositionen, dels 74 yrkanden i motioner från allmänna
motionstiden åren 1989 och 1990. Motionsyrkandena redovisas på
s. 4 ff.
Under ärendets beredning har utskottet anordnat bl.a. en
offentlig utskottsutfrågning om polisens verksamhet, se s. 14
samt bilaga 1 och 2.
Det vid propositionen fogade lagförslaget har följande
lydelse.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av propositionen
1989/90:Ju39 av Sten-Ove Sundström och Monica Öhman (båda s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en decentralisering av polisens
resurser.
1989/90:Ju40 av Göran Ericsson (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om riktlinjer för inriktningen av polisens
arbete,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om polisens uppgifter,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en ny polischefskarriär,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om polisdistriktsindelningen och
administrativ samverkan mellan polisdistrikt regionalt,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om den regionala polisorganisationen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om yrkesrollerna inom polisen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om legitimering av polismän,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förstärkt medborgarinflytande över den
lokala polisorganisationen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om strukturfrågorna,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om trafikövervakning.
1989/90:Ju41 av Sylvia Pettersson och Ines Uusmann (båda s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av
kriterierna vid urval av polisaspiranter.
1989/90:Ju42 av Britta Bjelle m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts under rubriken Riktlinjer för polisväsendets
förnyelse,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om placeringen av professuren i poliskunskap.
1989/90:Ju43 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i polislagen att lekmannainflytandet stärks i enlighet
med vad som i motionen anförts om enbart lekmän i polisstyrelser
och polisnämnder,
2. att riksdagen hos regering begär förslag till sådan
ändring i polislagen att invandrare kan väljas in i
polisstyrelser och polisnämnder,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i polislagen att en precisering måste göras av de beslut
som skall undantas polisstyrelser och polisnämnder,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i polislagen att kommunernas inflytande preciseras,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att utveckla möjligheter till
medborgarvittnen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att integrera polisens utbildning i det
allmänna utbildningsväsendet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utveckling av kvarterspolisens verksamhet
så att denna blir meriterande vid befordran,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utredning av misstänkta fall av
polisövergrepp,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om internationella kontakter.
1989/90:Ju44 av Hans Göran Franck (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om det fortsatta utvecklingsarbetet om förnyelsen inom polisen.
1989/90:Ju45 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om prioritering av brottsbekämpningen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utredning av förutsättningarna för närmare
samarbete mellan polis, tull och kustbevakning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om gränsdragning mellan polisens och
bevakningsföretagens verksamhet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om avgiftsfinansiering av viss
polisverksamhet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om grannsamverkan,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen i övrigt anförts om förnyelsearbetet inom polisen.
1989/90:Ju46 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förstärkning av polisens resurser,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om omfördelning av resurser mellan lokala
polismyndigheter,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om polisens brottsförebyggande arbete,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om prioritering av polisens verksamhet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om avgiftsfinansiering av polisens
verksamhet,
6. att riksdagen avslår regeringens förslag om 5 a §
polislagen, avseende inrättande av polisnämnder,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om polisens grundutbildning.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1989
1988/89:Ju202 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär att rikspolisstyrelsen får i
uppdrag att lämna förslag till renodling av polisens verksamhet.
1988/89:Ju206 av Göran Ericsson (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av en långsiktig politik för polisarbetet.
1988/89:Ju207 av Göran Ericsson (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning syftande
till införande av en legitimering av polisman i enlighet med vad
i motionen anförts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tillsättandet av ordinarie
polismanstjänster.
1988/89:Ju210 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en sådan
lagändring som möjliggör ett utökat kommunalt inflytande över
den lokala polismyndigheten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförts om utredning av misstänkta fall av
polisövergrepp.
1988/89:Ju211 av Bengt Kindbom m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförts om registerlag för polisregistren,
2. att riksdagen antar följande förslag till ändring i lagen
(1963:197) om allmänt kriminalregister
Nuvarande lydelse
Motionärernas förslag
I utdrag till enskild tas samma uppgifter med som skall
lämnas till en domstol eller en åklagare enligt 10 §.
I utdrag till enskild upptas samtliga uppgifter om den
enskilde.
Motiveringen återfinns i motion 1988/89:K408.
1988/89:Ju214 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen i enlighet med vad i motionen anförs
begär en snabb översyn av rätten för polisen att upprätta
förspaningsregister.
1988/89:Ju216 av Erkki Tammenoksa m.fl. (s) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att viss polisverksamhet inom
trafikområdet kan överföras till annan organisation och därmed
frigöra ytterligare resurser för förstärkningar av
kvarterspolisverksamhet och annan brottsförebyggande verksamhet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om andra samhällssektorers hjälp för att
avhjälpa polisens arbete vid statsbesök och liknande
aktiviteter.
1988/89:Ju217 av Ingrid Hasselström Nyvall (fp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär att rikspolisstyrelsen utreder
frågan om ett rullande poliskontor till Kalmar län.
1988/89:Ju220 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om polisutbildningen i fråga om
invandrarkunskap,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om rekrytering av invandrare till
polisutbildningen.
1988/89:Ju230 av Berit Oscarsson (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vikten av att pröva
förutsättningarna för ett ökat lokalt inflytande vid
tillsättning av polischefer.
1988/89:Ju231 av Monica Öhman och Sten-Ove Sundström (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en organisatorisk utredning av det
polisiära gränssamarbetet mellan Sverige och Finland.
1988/89:Ju232 av Margit Gennser (m) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag om hur skyddet för den enskildes
integritet skall kunna stärkas i enlighet med vad i motionen
anförts.
1988/89:Ju233 av Kjell-Arne Welin (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ordningsvakters legitimationsansvar.
1988/89:Ju234 av Sverre Palm och Anita Johansson (s) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av reglerna
om förundersökning av brottmål där den misstänkte är polis
och/eller åklagare i syfte att införa en särskild från polis-
och åklagarmydigheterna fristående utredningsnämnd.
1988/89:Ju235 av Björn Körlof (m) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär att en utredning snabbt tillsätts för att
överväga de rättsliga, ekonomiska och andra aspekter som kan
finnas för att kraftigt stödja dem som ingriper för att hjälpa
polisen eller på annat sätt söker förhindra eller avvärja brott.
1988/89:Ju237 av Kent Lundgren m.fl. (mp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär att polisväsendet får i uppdrag
att verkställa en utredning i enlighet med motionen om
personalpolitiken hos polisen.
1988/89:Ju238 av Kent Lundgren m.fl. (mp) vari yrkas att
riksdagen tillsätter en parlamentarisk utredning med uppgift att
verka i motionens anda beträffande polisens möjlighet att
konkurrera med privata bevakningsföretag.
1988/89:Ju242 av Britta Bjelle (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om en regionalisering av polisutbildningen.
1988/89:Ju244 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behov av åtgärder för att förbättra
situationen för polisen i Stockholm.
1988/89:Ju248 av Ingela Mårtensson och Bengt Harding Olson
(fp) vari yrkas
1. att riksdagen begär att regeringen utvärderar
förspaningsregistreringen hos polismyndighet och tullverk,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om datorisering av förspaningsregister.
1988/89:Ju250 av Jan Strömdahl m.fl. (vpk) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utökade befogenheter för kommunal
parkeringsövervakare.
Motiveringen återfinns i motion 1988/89:T253.
1988/89:Ju803 av Maja Bäckström och Johnny Ahlqvist (s) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i 6 § passlagen (1978:302) att personbevis ej behöver
uppvisas vid förnyelse av pass.
1988/89:Ju807 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utnyttjandet av resurser inom polisen i
Stockholm till stöd för poliskåren,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagändring
för att möjliggöra kommunala poliser.
Motiveringen återfinns i motion 1988/89:A408.
1988/89:Ju808 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om insatser inom området
personalutveckling i syfte att förbättra arbetsförhållandena för
polisen.
1988/89:Ju813 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas
2. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning
med uppgift att utvärdera de lokala polisstyrelsernas
verksamhet.
1988/89:Ju821 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att
en opartisk myndighet sköter utredning av brottsmisstanke mot
polis.
1988/89:Fö714 av Jarl Lander (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts
om likformig rätt till ersättning vid eftersök.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1990
1989/90:Ju206 av Hugo Andersson m.fl. (c) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär att rikspolisstyrelsen tillåts ge
polisdistrikten tillstånd att pröva nya organisationsformer, i
enlighet med vad i motionen anförts.
1989/90:Ju209 av Göthe Knutson (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om speciella uppdrag för pensionerade poliser vid
polisdistrikten.
1989/90:Ju210 av Göran Ericsson (m) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en ökad kontroll av den marknad av
bevakningsföretag och företag som marknadsför larm och annan
säkerhetsutrustning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en fördjupad polisutbildning på olika
nivåer,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet att i polischefskarriären även
rekrytera lämpliga polismän i kommissariegraden,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om legitimering av polismän,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en långsiktig polispolitik,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en särskild regel för övertidsuttag för
personal vid polisens narkotikarotlar.
1989/90:Ju213 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om spanings- och förspaningsregister.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:K410.
1989/90:Ju217 av Birgit Henriksson (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om snabb översyn av polisens utrustning i
olika polisdistrikt,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om snabb översyn av det ekonomiska systemet
inom polisväsendet.
1989/90:Ju219 av Margaretha af Ugglas m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av förstärkt ordningsmakt i
Stockholm.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Fi304.
1989/90:Ju220 av Oskar Lindkvist och Maj Britt Theorin (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ökad rekrytering av
polisaspiranter från Stockholmsområdet.
1989/90:Ju222 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behov av åtgärder för att förbättra
situationen för polisen i Stockholm.
1989/90:Ju226 av Kerstin Ekman m.fl. (fp) vari yrkas att
riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning om
införandet av kommunal gatupolis med syfte att lägga fram
lagförslag härom enligt vad i motionen anförts.
1989/90:Ju228 av Britta Bjelle (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om åklagarnas möjlighet att få delta i sådana överläggningar hos
polisen som avses styra fördelningen av utredningsresurserna.
1989/90:Ju232 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige inte har för avsikt att medverka i en västeuropeisk FBI,
2. att riksdagen hos regeringen begär en detaljerad
redogörelse för formerna för och målsättningen med den
hittillsvarande svenska medverkan i TREVI-samarbetet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
Sverige inte bör medverka i något internationellt polisiärt
samarbete, t.ex. inom TREVI, som syftar till ingripande mot
eller kontroll av "radikal" politisk verksamhet.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:U532.
1989/90:Ju235 av Margit Gennser (m) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär utredning med syfte att analysera de
förslag att beivra polisvåld som anförts i motionen.
1989/90:Ju236 av Margitta Edgren och Charlotte Branting (fp)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att
rikspolisstyrelsen får i uppdrag att utarbeta en kravanalys för
polisyrket i enlighet med vad vi anfört i motionen.
1989/90:Ju237 av Erkki Tammenoksa (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen har
anförts om polisverksamheten i huvudstaden.
1989/90:Ju240 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att skapa bättre förutsättningar för
invånarnas trygghet.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Bo250.
1989/90:Ju607 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om rekryteringen till polisutbildningen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om lokalisering av delar av polishögskolan,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vikten av förebyggande polisiärt arbete
genom kvarters/områdespoliser,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om gränsdragning för bevakningsföretagens
verksamhet,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ändring av 13 § polislagen, syftande
till lägre toleransnivå för ingripande,
48. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om insatser mot gruppen extremt
brottsaktiva.
1989/90:Ju809 av Britta Bjelle m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet och inriktningen på en gemensam
övergripande syn på polisväsendet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en omorganisation av polisväsendet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kvarterspolisverksamheten,
4. att riksdagen begär att regeringen låter utreda
möjligheterna att överföra verksamhet från polisen till andra
myndigheter enligt vad i motionen anförts,
6. att riksdagen begär att regeringen låter utreda de
konflikter som finns mellan rättsväsendet och polisen och som
försvårar polisens arbete enligt vad i motionen anförts,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kvotering av poliser i inre och yttre
tjänst,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om lokaliseringen och omfattningen av
utbildningen inom polisväsendet.
1989/90:Ju810 av Britta Bjelle m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om polisens betydelse och möjligheter för att
förhindra ungdomsbrottslighet.
1989/90:Ju826 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om möjligheten att anlita pensionerade
polismän såvitt gäller stöd till brottsoffer.
1989/90:Ju828 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det bör
finnas fler patrullerande kvarterspoliser med uppgift att bl.a.
förebygga narkotikamissbruk.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:So316.
1989/90:Ju830 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om lagändring
för att möjliggöra kommunala poliser.
Utskottet
Inledning
Bakgrund
Det svenska polisväsendet ändrades på ett genomgripande sätt
vid förstatligandet år 1965 (prop. 1962:148, SU 183, rskr. 387;
prop. 1964:100, SU 114, rskr. 259). I samband därmed betonades
att polisens organisation måste ägnas fortlöpande uppmärksamhet
och anpassas till förändringar i samhället.
År 1981 godkände riksdagen ett regeringsförslag om allmänna
riktlinjer för polisens uppgifter, utbildning och organisation
m.m. (prop. 1980/81:13, JuU 24, rskr. 210). Förslaget grundade
sig på polisutredningens principbetänkande (SOU 1979:6) Polisen.
För att behandla frågor om genomförande av denna reform
tillkallades i enlighet med riksdagsbeslutet 1981 års
polisberedning.
Polisberedningens arbete resulterade i ett förslag om den
rättsliga regleringen av polisverksamheten som lades fram i
betänkandet (SOU 1982:63) Polislag. Vidare lämnade beredningen
förslag bl.a. om reformens genomförande (Ds Ju 1983:10) och om
rekrytering och utbildning (Ds Ju 1983:15).
Som ett första steg i polisreformens genomförande fattade
riksdagen år 1984 beslut om dels polisens organisation m.m.
(prop. 1983/84:89, JuU 16, rskr. 182), dels en ny rättslig
reglering av polisverksamheten i en polislag (prop. 1983/84:111,
JuU 27, rskr. 331). Den nya polislagen trädde i kraft den 1
oktober 1984, då också en polisförordning och en ny instruktion
för rikspolisstyrelsen infördes.
Det andra steget i polisreformens genomförande togs år 1985 då
riksdagen fattade beslut om polisens arbetsformer på lokal och
regional nivå, utbildning och rekrytering (prop. 1984/85:81,
JuU 18, rskr. 164).
Vid sidan om frågor med mera direkt anknytning till
polisreformens genomförande hade polisberedningen lagt fram
förslag också om en tjänsteförslagsnämnd inom polisväsendet (Ds
Ju 1984:9), om handläggningen av anmälningar mot polismän (Ds Ju
1984:10), om den regionala polisorganisationen (Ds Ju 1984:11)
och om beredskapspolisen (Ds Ju 1985:2). Regeringens
överväganden med anledning av dessa förslag redovisades i 1986
års budgetproposition (prop. 1985/86:100 bil. 4 s. 43 ff).
Dessa överväganden mynnade ut i förslag om ett ändrat
förfarande vid tillsättningen av vissa polischefstjänster.
Handläggningen av anmälningar mot polismän föreslogs ske med
ökad snabbhet och med ökat lekmannainflytande av en central
disciplinnämnd. Beträffande den regionala polisorganisationen
innebar förslaget att den s.k. länspolismästarmodellen skulle
införas i vissa län. Förslaget om beredskapspolisen innebar en
överföring av ordningsuppgifter från civilförsvaret till
polisen. Riksdagen godtog förslagen (JuU 1985/86:19, rskr. 163;
JuU 1985/86:32, rskr. 277).
Polisberedningens slutbetänkande (SOU 1985:62) Inriktningen av
polisverksamheten överlämnades i januari 1986. I betänkandet
framfördes förslag om en ytterligare effektivisering av polisens
arbete. Dessa förslag behandlades i budgetpropositionen år 1987
(prop. 1986/87:100 bil. 4 s. 35 ff), och de ställningstaganden
från regeringens sida som redovisades där lämnades utan erinran
av riksdagen (JuU 1986/87:23, rskr. 201). Som en följd härav
infördes den 1 januari 1988 nya regler i polisförordningen om
delegering av beslutsbefogenheter av innebörd att de lokala
polismyndigheterna på eget ansvar och med utgångspunkt i den
egna verksamheten numera har långtgående befogenheter att
fördela arbetsuppgifter mellan olika tjänstemän och
arbetsenheter inom myndigheten.
Närmare om bakgrunden till den nu aktuella propositionen
I propositionen (s. 10 f) lämnar civilministern en redogörelse
för behovet av förnyelse inom polisen. Han anför bl.a. följande.
Behovet av att effektivisera polisen och att anpassa polisens
organisation och arbetsformer efter utvecklingen i samhället har
varit vägledande både vid polisens förstatligande och för den
polisreform, som genomförts under 1980-talet. De erfarenheter
som hittills har vunnits av polisreformen visar att reformens
principer behöver utvecklas vidare. Detaljstyrningen av
verksamheten inom framför allt det administrativa området och av
resursanvändningen är fortfarande sådan att den i viss mån
hämmar en effektiv polisverksamhet. Budgetsystemet inom polisen
är så utformat och har sådan inriktning att det inte svarar mot
dagens krav på en god hushållning och ett effektivt utnyttjande
av resurserna. De organisatoriska och administrativa
strukturerna inom polisväsendet medger inte alltid den
flexibilitet och den smidighet som är önskvärd och som torde ha
förutsatts vid förstatligandet. Det lokala medborgarinflytandet
kan fördjupas och utvecklas.
I fråga om inriktningen av förnyelsearbetet anger
civilministern (s. 11 ff) att det bör inriktas på främst tre
huvudområden. Det första gäller de grundläggande målen för
polisverksamheten och den inriktning av verksamheten som
föranleds därav. Det andra rör strukturella och organisatoriska
frågor inom polisen och det tredje gäller olika frågor som är
förknippade med omläggningen av budgetprocessen för
polisväsendet.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen tas upp ett antal frågor som rör
vidareutvecklingen av det reformarbete i riktning mot ökat
lokalt självbestämmande och ökad effektivitet inom polisen som
inleddes genom den polisreform som beslutades av statsmakterna
under 1980-talet.
En ändring i polislagen (1984:387) föreslås av innebörd att
polismyndigheterna får möjlighet att inrätta en eller flera
polisnämnder för att under polisstyrelsen leda polismyndigheten
inom den eller de delar av polisdistriktet som styrelsen
bestämmer. För att kunna åstadkomma en fördjupad samverkan
mellan polismyndigheterna föreslås bl.a. en ändring i
polislagens bestämmelser om länsstyrelsernas direktivrätt på
polisområdet. Ändringarna i polislagen föreslås träda i kraft
den 1 januari 1991.
I propositionen förslås vidare att riksdagen godkänner vissa
riktlinjer för polisens arbete, polisens uppgifter,
avgiftsfinansiering på polisens område och polisens
internationella samarbete. Riktlinjerna för polisens arbete går
bl.a. ut på att verksamheten bör bli mer preventivt inriktad.
När det gäller polisens uppgifter bör de renodlas så att polisen
i ökad utsträckning kan koncentrera sig på sin centrala funktion
att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Möjligheterna till
en avgiftsfinansiering på polisens område bör utredas.
Utöver de nu berörda frågorna, där beslut av riksdagen begärs,
redovisas i propositionen det fortsatta utvecklingsarbetet inom
polisen i fråga om bl.a. yrkesroller inom polisen, de lokala
polismyndigheternas grundläggande organisation,
rikspolisstyrelsens framtida roll, utbildnings- och
forskningsverksamhet, trafikövervakning samt tillsättning av
vissa högre tjänster inom polisväsendet.
Utfrågning m.m.
Den 15 maj 1990 anordnade justitieutskottet en offentlig
utfrågning om polisens verksamhet. En förteckning över de
personer som medverkade vid utfrågningen finns i bilaga 1.
En redovisning av vad de medverkande anförde vid utfrågningen
finns i bilaga 2.
I samband med ett utskottssammanträde har vidare
representanter från rikspolisstyrelsen och polisförbundet lämnat
synpunkter på frågan om användningen av pensionerade polismän i
polisverksamheten.
Utskottets överväganden
Inledning
Utskottet vill inledningsvis ansluta sig till civilministerns
uppfattning att erfarenheterna av 1980-talets reform av
polisväsendet visar att det finns områden som behöver utvecklas
vidare för att reformens syften bättre skall kunna uppnås. Behov
av jämkningar och ändringar har aktualiserats också av bl.a. de
förändringar i samhället i övrigt som har skett sedan reformen
genomfördes. Sålunda har de förutsättningar som är styrande för
arbetet med en förnyelse av den offentliga sektorn giltighet
också för polisväsendet. Detta innebär som civilministern anför
att polisen -- i likhet med annan offentlig verksamhet -- under
överskådlig tid måste räkna med en begränsad tillgång på reala
och finansiella resurser. Detta ställer krav på förändringar i
syfte att åstadkomma bl.a. ett ökat utbyte av tillgängliga
resurser.
I det följande kommer utskottet att ta upp olika frågor som
behandlas i propositionen och motionerna. De frågor som berörs i
propositionen (och därtill anknytande motionsyrkanden) tas upp i
samma ordningsföljd som i propositionen. Därefter behandlas
sådana motionsförslag som inte har någon direkt anknytning till
propositionen.
Polisen och samhället
Enligt propositionen skall polisens arbete inriktas mera på
att förebygga och förhindra brott. Polisens arbete när det
gäller spaning och utredning bör särskilt inriktas på våldsbrott
och narkotikabrott samt på ekonomisk brottslighet, särskilt
sådan som hotar stora samhälleliga värden såsom
miljöbrottslighet.
I ett par motioner (1989/90:Ju40 yrkande 1 och 1989/90:Ju46
yrkande 3) riktas kritik mot förslaget att polisens arbete mer
än för närvarande skall inriktas på brottsförebyggande arbete. I
sistnämnda motion (yrkande 4) och ett par andra
(1989/90:Ju44 och Ju45 yrkande 1) lämnas synpunkter på
prioriteringen när det gäller spaning och utredning.
Utskottet delar civilministerns uppfattning att polisen bör
inrikta sin verksamhet på åtgärder som går ut på att värna om
människors trygghet till liv, hälsa, integritet och personlig
egendom. Som ett uttryck för detta och för att nå det
kriminalpolitiska målet att minska brottsligheten är det därför
enligt utskottets uppfattning ändamålsenligt med en ökad
inriktning mot brottsförebyggande åtgärder i vid mening och mot
brottsförhindrande åtgärder. En större del av polisens resurser
bör således tas i anspråk för den preventiva verksamheten. Som
civilministern framhåller innebär detta emellertid inte något
principiellt avsteg från reglerna om att det är en huvuduppgift
för polisen att också utreda brott. Det är som utskottet ser det
självfallet nödvändigt att tillräckliga resurser även i
fortsättningen avdelas för denna verksamhet.
Även enligt utskottets uppfattning bör polisens insatser när
det gäller spaning och utredning särskilt inriktas på våldsbrott
och narkotikabrott samt på ekonomisk brottslighet och då
särskilt sådan som hotar stora samhälleliga värden såsom
miljöbrottslighet.
Utskottet ställer sig således bakom de förslag till riktlinjer
för polisens verksamhet som har lagts fram i propositionen.
Detta innebär att utskottet avstyrker de motionsyrkanden som har
redovisats ovan. I anslutning till yrkandet (i motion
1989/90:Ju45) om att en prioritering bör ske även av kampen mot
vardagsbrotten vill utskottet framhålla att härvidlag
brottsförebyggande åtgärder torde vara av särskild betydelse och
instämma i civilministerns uttalande att ett brett förebyggande
polisarbete i många fall är det som på sikt ger bäst resultat
när det gäller att komma till rätta med gatuvåld,
ungdomsbrottslighet, narkotikahantering, skadegörelse samt annan
kriminalitet och ordningsstörningar som tilldrar sig
kriminalpolitiskt intresse.
Med anledning av yrkandet (i motion 1989/90:Ju44) om att också
brott med etnisk bakgrund bör prioriteras kan här tilläggas att
etniska frågor tillmäts ökad betydelse inom polisen. Sålunda
anordnade polishögskolan i samarbete med ombudsmannen mot etnisk
diskriminering nyligen ett seminarium om polisen som garant för
mänskliga rättigheter, och vid polishögskolan ägnas etniska
frågor numera fortlöpande uppmärksamhet, bl.a. genom ett i våras
anordnat nordiskt polisskoleseminarium.
I en motion (1989/90:Ju607) förordas insatser mot extremt
brottsaktiva. Utskottet delar den uppfattning som kommer till
uttryck i propositionen (s. 19) att polisen i sitt allmänna
övervakningsarbete måste rikta särskild uppmärksamhet på bl.a.
vaneförbrytare och andra som svarar för en förhållandevis stor
del av kriminaliteten. Med anledning av motionsyrkandet vill
utskottet även framhålla att de nya regler om straffmätning och
påföljdsval som trädde i kraft förra året ger utrymme för en
strängare bedömning i påföljdshänseende när det gäller återfall
i brott.
I några av motionerna tas upp frågor som mer allmänt knyter an
till inriktningen i stort av polisens arbete.
Behovet av förnyelse inom polisen och liknande övergripande
frågor om bl.a. långsiktig polispolitik och en bättre helhetssyn
framhålls i några motioner (1988/89:Ju206 samt 1989/90:Ju42
yrkande 1, Ju45 yrkande 6, Ju210 yrkande 6 och Ju809 yrkandena 1
och 6). Enligt utskottets mening har övergripande frågor om
polisens verksamhet fortlöpande ägnats uppmärksamhet från
statsmakternas sida. Inte minst har den under 1980-talet
genomförda polisreformen inneburit en förnyelse av polisen som
har bidragit till en effektivisering av dess arbete, och de
förslag som läggs fram i den nu aktuella propositionen innebär
ytterligare steg i riktning mot en förnyelse av polisen.
Några sådana uttalanden från riksdagens sida som föreslås i
motionerna är därför enligt utskottets mening inte erforderliga.
I en motion (Ju46 yrkandena 1 och 2) framhålls betydelsen
av att polisen tillförs ytterligare resurser. Frågor om resurser
för polisen behandlas i samband med budgetberedningen varje år,
och enligt utskottets mening finns det därför inte anledning att
i detta sammanhang ta upp dessa frågor. Detsamma gäller
yrkandena i två av motionerna om en ökad antagning av
polisaspiranter (1989/90:Ju607 yrkande 6 och 1989/90:Ju809
yrkande 8 delvis). Motionsyrkandena avstyrks.
Polisens uppgifter
Enligt propositionen bör som riktlinje i fråga om utvecklingen
av polisens uppgifter gälla att polisverksamheten renodlas så
att polisen i ökad utsträckning kan koncentrera sig på sin
centrala funktion att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.
Utskottet delar regeringens uppfattning att renodling bör vara
en riktlinje för utvecklingen av polisens uppgifter. Detta
innebär som civilministern anför att utgångspunkten bör vara att
en viss samhällsuppgift bör lösas av polisen endast om den kan
sägas utgöra ett naturligt led i polisens funktion att
upprätthålla allmän ordning och säkerhet. I undantagsfall bör
det emellertid vara möjligt att anförtro polisen också andra
uppgifter, men förutsättningen måste då vara att detta är
föranlett av starka praktiska skäl, t.ex. att en annan lösning
skulle vara oacceptabel av samhällsekonomiska skäl eller från
servicesynpunkt. Dessa principer bör som anförs i propositionen
vara vägledande också vid överväganden om att föra bort
uppgifter från polisen.
Utskottet ställer sig således bakom de riktlinjer för
utvecklingen av polisens uppgifter som har redovisats i
propositionen. Dessa riktlinjer tillgodoser enligt utskottets
mening syftet bakom de önskemål som har framförts i ett par
motioner om en översyn av polisens serviceuppgifter syftande
till en renodling av polisens verksamhet (motionerna
1988/89:Ju202 samt 1989/90:Ju40 yrkande 2 och Ju809 yrkande
4).
I en motion (1989/90:Ju45 yrkande 2) föreslås att
samarbetet mellan polis, tull och kustbevakning bör utredas.
Olika frågor om samverkan mellan tull och polis övervägs för
närvarande såväl i regeringskansliet som mellan berörda
myndigheter (se prop. 1989/90:100 bil. 9 s. 50). Vidare har
riksdagen nyligen fattat beslut om kustbevakningens roll i den
framtida sjöövervakningen (prop. 1989/90:127, FöU8, rskr. 308).
Enligt beslutet bör sjöpolisens och kustbevakningens resp.
verksamheter samordnas ytterligare. Frågan om hur behovet av
polisiär verksamhet till sjöss skall kunna tillgodoses i
framtiden bör enligt beslutet övervägas närmare.
Med hänsyn till de överväganden som pågår på olika håll när
det gäller samarbetet mellan polis, tull och kustbevakning
föreligger det enligt utskottets mening inte för närvarande
något behov av att frågan utreds på det sätt som föreslås i
motionen.
I en motion (1988/89:Ju216 yrkande 4) förordas att polisen
av resursskäl bör ta hjälp från andra samhällssektorer i samband
med statsbesök och liknande. Motionsyrkandet föranleder inget
annat uttalande från utskottet än att den bevakning som krävs i
samband med statsbesök och liknande i princip torde vara av
sådan natur att den i allt väsentligt kan utföras endast av
polispersonal. I den mån det finns uppgifter i dessa sammanhang
som kan utföras av annan personal utgår utskottet ifrån att
sådana möjligheter tas till vara i den utsträckning som ansvarig
polismyndighet anser vara lämplig i det enskilda fallet.
Yrkesroller inom polisen
Enligt propositionen bör inom ramen för en renodling av
polisens verksamhet särskilt framhållas den kompetens och de
särskilda befogenheter som polisen besitter. Inom vissa områden
bör emellertid specialister kunna rekryteras.
I två motioner (1989/90:Ju40 yrkande 3 och Ju210 yrkande
4) förordas inrättandet av ytterligare en polischefskarriär.
Dessa polischefer skulle enligt vad som uttrycks i motionerna ha
huvudsakligen operativa uppgifter. Enligt vad utskottet erfarit
föreligger det inom polisväsendet inte något behov av en sådan
särskild polischefskarriär som förordas i motionerna. Det kan
kan dock nämnas att det i propositionen (s. 28) framhålls att
erfarenhet från polisarbete på fältet måste vara värdefull för
den som skall ha en chefsbefattning inom polisen, och att det
redan nu förekommer att en del chefstjänster, särskilt med
operativa uppgifter vid de största polismyndigheterna, tillsätts
med poliser utan polischefsutbildning. Motionsyrkandena
avstyrks.
Avgiftsfinansiering
I propositionen föreslås att möjligheterna till
avgiftsfinansiering inom polisens område bör utredas.
Enligt civilministern (s. 35) bör följande vara vägledande för
sådana överväganden.
En utgångspunkt bör vara att avgiftsfinansiering bör kunna
tillämpas i första hand när det gäller uppgifter som har
karaktär av särskild service åt företag, organisationer eller
enskilda. Det gäller naturligtvis särskilt om servicen erhålls
som ett led i en näringsverksamhet eller annan verksamhet som
har vinstsyfte.
Givetvis får avgift inte tas ut för det skydd till liv och
egendom som var och en har rätt att kräva av polisen. Inte
heller får ett avgiftssystem utformas så att det får negativa
följder t.ex. när det gäller mötesfriheten samt polisens
förhållande till allmänheten eller allmänhetens benägenhet att
vidta brottsförebyggande åtgärder.
Ett exempel på fall där avgiftsfinansiering bör kunna
övervägas är bevakning av vissa tillställningar och
sammankomster, där avgift idag inte tas ut för polisens
medverkan. Jag syftar på exempelvis större musikgalor, som
primärt ordnas i vinningssyfte och som kan kräva stora insatser
från polisens sida för att upprätthålla ordningen på platsen. I
den allmänna debatten har kritik riktats mot att polisen måste
satsa ibland betydande resurser på bevakning av evenemang som
anordnas i vinstsyfte medan annan angelägen polisverksamhet får
stå tillbaka av brist på resurser. Med en annan
kostnadsfördelning skulle olägenheterna i detta avseende för
polisens del kunna minska.
Ett system med avgiftsfinansiering av verksamhet på polisens
område kräver ingående överväganden som inte kan göras i detta
sammanhang. Jag avser att vid ett senare tillfälle återkomma
till regeringen med förslag hur ett särskilt utredningsarbete i
saken bör bedrivas.
I två motioner (1989/90:Ju45 yrkande 4 och Ju46 yrkande 5)
framhålls att avgiftsfinansiering av verksamhet som polisen
bedriver måste ske med försiktighet och urskillning.
Utskottet delar den uppfattning som kommer till uttryck i
motionerna. Det kan också konstateras att de uttalanden som görs
i propositionen präglas av att en eventuell avgiftsfinansiering
måste föregås av noggranna överväganden och komma i fråga endast
för vissa verksamheter av kommersiell natur. Utskottet har
således ingen erinran mot att frågan om avgiftsfinansiering av
polisverksamhet blir föremål för särskild utredning enligt de
riktlinjer som anges i propositionen.
Dessa riktlinjer tillgodoser enligt utskottets mening de
önskemål som har framförts i motionerna.
Medborgarinflytande
För att stärka medborgarinflytandet över den lokala
polisverksamheten och för att öka engagemanget i polisfrågorna
på lokal nivå föreslås i propositionen att polismyndigheterna
skall få möjlighet att inrätta en eller flera polisnämnder för
att under den lokala polisstyrelsen leda polismyndigheten inom
den eller de delar av polisdistriktet som styrelsen bestämmer.
Det framhålls också att en ökad samverkan mellan polisiär och
kommunal verksamhet bör eftersträvas.
I två motioner (1989/90:Ju40 yrkande 8 och Ju46 yrkande 6)
yrkas avslag på förslaget med hänvisning till att det endast
innebär ökad byråkrati.
Utskottet kan konstatera att den lokala förankringen på det
kommunala området har vidgats under senare år genom att det har
öppnats möjlighet att inrätta olika lokala organ med beslutande
befogenhet. Exempelvis kan kommundelsnämnder inrättas för att
handha olika förvaltnings- och verkställighetsuppgifter, var och
en inom sin geografiskt avgränsade del av kommunen. I många
kommuner pågår också en omfattande decentralisering av besluts-
och verksamhetsansvar till sådana lokala organ. Syftet är att
förbättra kommuninnevånarnas möjligheter att påverka och delta i
det kommunala arbetet.
I likhet med civilministern anser utskottet att det finns skäl
att pröva en liknande ordning inom polisen. Det bör således i
enlighet med vad som föreslås i propositionen öppnas möjlighet
för polisstyrelserna att inrätta lokala organ för att under
styrelsen ha hand om vissa uppgifter rörande polisverksamheten
inom olika delar av polisdistriktet. Utskottet har heller inget
att erinra mot den lagtekniska utformningen av förslaget.
I en motion (1988/89:Ju210 yrkande 1) föreslås ett ökat
kommunalt inflytande i det lokala polisarbetet. Detta bör enligt
motionärerna ske genom att polisstyrelserna jämställs med andra
kommunala nämnder. Liknande frågor tas upp också i en annan
motion (1989/90:Ju43 yrkandena 1--4). Där förordas också att
den som inte är svensk medborgare skall kunna vara ledamot i
polisstyrelse eller polisnämnd. Frågor om förhållandet mellan
kommunerna och polisverksamheten har behandlats av utskottet vid
flera tillfällen (se senast JuU 1987/88 s. 22 ff).
Som tidigare kan utskottet konstatera att det lokala
inflytandet successivt har stärkts sedan polisen förstatligades
år 1965. Sålunda har polisstyrelserna numera beslutande
funktioner inom vissa områden av polisverksamheten, t.ex. när
det gäller långsiktig fördelning och användning av resurser inom
distriktet och beträffande frågor om organisation och
verksamhetsplanering. Polisverksamhet i det enskilda fallet hör
däremot inte till polisstyrelsens uppgifter.
Utskottet kan inte ställa sig bakom tankarna att jämställa
polisstyrelserna med andra kommunala nämnder. Polisverksamhet är
i enlighet med de reformer på området som har genomförts sedan
förstatligandet i första hand en verksamhet som det ankommer på
staten att ansvara för. De möjligheter till en ökning av det
kommunala inslaget i polisverksamheten som har skett på senare
år är enligt utskottets mening väl ägnade att i tillräcklig
omfattning garantera en lokal förankring i polisens arbete.
Nämnas kan emellertid att frågor om förhållandet mellan
kommunerna och polisverksamheten kan komma att aktualiseras i
det förslag till en ny kommunallag som för närvarande bereds
inom civildepartementet. Det saknas anledning för riksdagen att
i detta sammanhang uttala sig i frågan om kravet på svenskt
medborgarskap. Motionsyrkandena avstyrks av utskottet.
En utvärdering av de lokala polisstyrelsernas verksamhet
förordas i en motion (1988/89:Ju813). I propositionen (s.
120) uttalas bl.a. att de förändringar i fråga om
polismyndigheternas organisation som föreslås bör utvärderas.
Det kan enligt utskottets mening finnas anledning att i ett
sådant sammanhang utvärdera även erfarenheterna av ordningen med
polisstyrelser, särskilt med hänsyn till den i det föregående
behandlade möjligheten för styrelserna att i framtiden under sig
inrätta lokala polisnämnder. Mot bakgrund av det anförda krävs
enligt utskottets mening ingen åtgärd av riksdagen med anledning
av motionsyrkandet.
Grundläggande organisation och fria resurser
Enligt propositionen bör de lokala polismyndigheterna ges ökad
frihet att besluta i organisationsfrågor. Polismyndigheternas
grundläggande organisation, som bestäms av regeringen, görs
mindre samtidigt som myndigheternas s.k. fria resurser utvidgas.
Utskottet delar regeringens uppfattning att tiden nu är mogen
att ytterligare decentralisera polisverksamheten genom att vidga
beslutanderätten och friheten för de lokala polismyndigheterna i
organisatoriska frågor. Därigenom bör möjligheterna öka för
dessa myndigheter att själva fördela sina resurser och anpassa
sin verksamhet efter de lokala förhållandena. En sådan ordning
bör också vara ägnad att i hög grad främja de ansträngningar som
görs för att ytterligare effektivisera polisverksamheten och
ligger även i linje med tidigare uttalanden om att tyngdpunkten
i polisorganisationen bör förskjutas ytterligare i riktning mot
den lokala nivån. På det viset kan också den kompetens i
organisatoriska frågor som finns på lokal nivå tas till vara
bättre samtidigt som medborgarinflytandet över polisens
verksamhet stärks ytterligare.
Vad som sålunda föreslås i propositionen om ett ökat lokalt
inflytande i organisationsfrågor tillgodoser de önskemål om
friare organisationsformer på lokal nivå som har förordats i en
av motionerna (1989/90:Ju206).
Strukturfrågor
I propositionen förordas en utökad samverkan mellan olika
polismyndigheter för att öka effektiviteten inom polisväsendet.
I linje härmed skall länsstyrelserna i framtiden ägna
samverkansfrågorna en större uppmärksamhet och få utvidgade
befogenheter att besluta om polisverksamheten i länet.
I en motion (1989/90:Ju40 yrkande 9) framhålls betydelsen
av samverkan mellan polisen och andra myndigheter. Utskottet
delar motionärens uppfattning och noterar därvid de uttalanden
som görs i propositionen om betydelsen i skilda sammanhang av
att polisen samverkar också med bl.a. andra myndigheter.
I motionen (yrkande 4) förordas också att ändringar bör
ske i polisdistriktsindelningen. I propositionen uttalas (s. 59)
att det inte är uteslutet att det i vissa fall kan finnas skäl
att ändra indelningen i polisdistrikt och att det är regeringens
sak att fatta beslut om sådana ändringar. Det framhålls att
behovet av förändringar i första hand bör övervägas av de
förtroendevalda i länsstyrelserna och polisstyrelserna, men att
det ytterst bör vara en sak för länsstyrelserna att ta initiativ
till de förändringar som kan vara påkallade. Det upplyses vidare
om att förslag till förändringar i distriktsindelningen för
närvarande utreds inom Stockholms och Norrbottens län.
Vidare föreslås i motionen (yrkande 5) att den s.k.
länspolismästarmodellen införs i samtliga län. Genom
polisreformen infördes i några län en ny organisationsform för
den regionala polisverksamheten, nämligen
länspolismästarmodellen. Denna innebär i korthet att
länsstyrelsens uppgifter handläggs, inte av länspolischefen,
utan av polismästaren vid en av polismyndigheterna i länet.
Länspolismästarmodellen har numera införts i nio län. I
propositionen uttalar civilministern att han har för avsikt att
inom kort föreslå regeringen att tillsätta en utredning för att
se över bl.a. frågan om vilken organisationsform som skall gälla
för polisverksamheten på regional nivå. Utskottets uppfattning
är att länspolismästarmodellen har fungerat väl där den har
införts och att det därför finns anledning att överväga att
införa den också för övriga län. Med hänsyn till att en
utredning avses bli tillsatt finns det emellertid inte skäl för
riksdagen att nu ta ställning i frågan.
Med hänvisning till vad som har redovisats i det föregående
avstyrker utskottet således bifall till motionsyrkandena.
I en annan motion (1989/90:Ju809 yrkande 2) föreslås att
polisen omorganiseras så att rikspolischefen på samma sätt som
ÖB ges en sammanhållande roll med få men starka och
självbestämmande regionala chefer. Som utskottet ser det är den
organisation av polisväsendet som har lagts fast genom olika
reformer sedan förstatligandet lämplig och väl ägnad att ligga
till grund för ett ändamålsenligt polisarbete. Detta gäller
också den roll som rikspolischefen har i denna organisation.
Utskottet delar inte den uppfattning som kommer till uttryck i
motionen.
Utbildning och forskning
I propositionen (s. 77 ff) framhålls att utbildningen inom
polisväsendet måste anpassas till de förnyelseåtgärder som
förestår. De yrkesspecifika inslagen samt utbildning om
planerings- och budgetprocessen bör sålunda få ett ökat utrymme
i utbildningen, och den funktionsinriktade utbildningen bör i
största möjliga utsträckning förläggas till regional och lokal
nivå. Vidare anges att vissa riktlinjer bör ges för
polisforskningen.
Enligt vad som framhålls i ett par motioner (Ju43 yrkande 6
och Ju44) bör polisutbildningen samordnas med annan
högskoleutbildning.
Frågan har tidigare behandlats av utskottet, senast vid
1987/88 års riksmöte (JuU 1987/88:30 s. 8). Utskottet uttalade
då, med hänvisning till tidigare ställningstaganden i saken, att
det i sig är ett värde om polisutbildningen i högre grad kan
samordnas med annan högskoleutbildning, och utskottet förordade
en sådan utveckling. I propositionen (s. 83 f) uttalar
civilministern att det finns goda skäl för att i större
utsträckning samordna polisutbildningen med annan
högskoleutbildning och att möjligheterna att åstadkomma en sådan
samordning därför bör tas till vara. Han anger emellertid att
man samtidigt måste beakta att förutsättningarna för en
samordning är begränsade med hänsyn till bl.a. de yrkesspecifika
krav som gäller för polisutbildningen och som måste styra
uppläggningen av undervisningen. Det redovisade uttalandet av
civilministern ligger i linje med vad som har yrkats i
motionerna och överensstämmer också med utskottets inställning.
Någon särskild åtgärd från riksdagens sida med anledning av de
aktuella motionsyrkandena är inte påkallad.
I några motioner (1988/89:Ju242 samt 1989/90:Ju45 yrkande 6,
Ju607 yrkande 8 och Ju809 yrkande 8) förordas att
polisutbildningen i viss utsträckning decentraliseras till andra
orter. Vissa uttalanden i propositionen tillmötesgår
motionärernas önskemål. Sålunda är det till en början
civilministerns uppfattning (s. 82) att den reguljära
vidareutbildningen av poliser i ökad utsträckning bör kunna
förläggas till regional eller lokal nivå. Beträffande den
funktionsinriktade centrala utbildningen uttalar civilministern
följande (s. 83).
Den funktionsinriktade utbildningen bedrivs fortfarande i stor
utsträckning centralt. Statsmakternas tidigare ställningstagande
innebär att denna utbildning i största möjliga utsträckning bör
decentraliseras. Inte minst kostnadsskäl talar för att
väsentliga delar av den funktionsinriktade centrala
utbildningen bör förläggas utanför Stockholm, om inte de
särskilda utbildningsanordningar som finns vid polishögskolan
kräver att utbildningen förläggs där. Det bör i framtiden
ankomma på de regionala och de lokala polischeferna att mer
noggrant pröva vilken typ av utbildning som kan förläggas till
regional och lokal nivå. Rikspolisstyrelsen bör också i ökad
utsträckning bistå de regionala och lokala polismyndigheterna
med genomförandet av sådan utbildning.
Nu redovisade uttalanden av civilministern tillgodoser enligt
utskottets mening syftet bakom motionsyrkandena.
Betydelsen av att invandrare rekryteras till polisen betonas i
ett par motioner (1988/89:Ju220 och 1989/90:Ju810 yrkande
1). I ett par andra (1989/90:Ju41 och Ju236) förordas
åtgärder för att i ökad utsträckning kunna rekrytera kvinnor
till polisyrket. Frågan om en breddning av rekryteringen till
polishögskolan har behandlats av utskottet vid flera tillfällen,
senast vid 1987/88 års riksmöte. Utskottet uttalade då (s. 16):
Utskottet underströk år 1985 vikten av att det självfallet är
av värde om poliskåren företräder ett så brett
befolkningsunderlag som möjligt och om sammansättningen på
skilda nivåer även avspeglar det förhållandet att en betydande
del av landets befolkning numera har invandrarbakgrund.
Utskottet utgick från att detta synsätt även framgent skulle
prägla rekryteringsarbetet.
År 1986 konstaterade utskottet att det av flera skäl var
viktigt att polisverksamheten kan knyta till sig kvinnliga
befattningshavare på alla nivåer. Utskottet ansåg det självklart
att rekryteringsarbetet sker under iakttagande av lagstiftningen
om jämställdhet i arbetslivet och de principer som ligger till
grund för denna.
Efter att ha redovisat vissa statistiska uppgifter om antalet
antagna polisaspiranter och deras bakgrund avslutade utskottet
med att än en gång understryka vikten av intensifierade
ansträngningar i syfte att åstadkomma en breddad rekrytering i
enlighet med vad utskottet hade anfört.
Utskottet har alltjämt den inställningen när det gäller en
breddad rekrytering till polisyrket. Och även om utskottet är
medvetet om att en hel del görs från rikspolisstyrelsens sida i
detta syfte så vill utskottet framhålla betydelsen av att
ytterligare ansträngningar görs för att driva på utvecklingen i
önskad riktning.
Utöver nu redovisade uttalanden är någon särskild åtgärd från
riksdagen inte erforderlig.
Innehållet i polisutbildningen i olika hänseenden tas upp i
ett par motioner. Sålunda framhålls i en motion (1989/90:Ju46
yrkande 7) att vad som föreslås i propositionen om ökad
teoretisk utbildning för polisen bör anstå. I en annan motion
(1989/90:Ju210 yrkande 3) förordas en fördjupad
polisutbildning på olika nivåer.
I propositionen (s. 80) anför civilministern följande om
innehållet i polisutbildningen.
Som jag tidigare anfört bör polisens arbete i framtiden bli
mer preventivt inriktat, samtidigt som man bör pröva
möjligheterna att föra bort sådana uppgifter från polisen som
inte utgör naturliga inslag i uppgiften att upprätthålla allmän
ordning och säkerhet. Jag har också förespråkat att
polispersonalen måste bli mer allsidigt inriktad i sin
yrkesroll.
Den nuvarande grundutbildningen måste anpassas till dessa
förändringar. Bl.a. behövs en ökad teoretisk utbildning för det
förebyggande polisarbetet. Detta inte minst för att främja
kvarterspolisverksamheten. Polisaspiranterna bör också ges en
fördjupad insikt om de faktorer som påverkar polisverksamheten
och polisens roll i samhället. Den mer allsidiga polisrollen
aktualiserar en bredare utbildning inom de yrkesspecifika
områdena. Vidare bör de blivande poliserna redan på
grundutbildningsstadiet få kunskaper i det planerings- och
budgetsystem som styr polisverksamheten och som kommer att få en
allt större betydelse i framtiden. Genom en sådan utbildning
skapar man på ett tidigt stadium en insikt hos polispersonalen
om behovet av förnyelse inom polisverksamheten. Samtidigt bör
man få en ökad kostnadsmedvetenhet hos den enskilde polismannen.
Även i andra hänseenden kan det finnas behov av att fördjupa
vissa delar av den teoretiska utbildningen.
Enligt utskottets uppfattning är de riktlinjer för innehållet
i stort av polisutbildningen som civilministern redovisat väl
avvägda och ägnade att ligga till grund för en framtida effektiv
och ändamålsenlig polisverksamhet.
I en motion (1989/90:Ju42 yrkande 2) förordas att den av
statsmakterna beslutade professuren i polisforskning inte knyts
till polishögskolan utan förläggs till Stockholms universitet.
Som framgår av propositionen har frågan om professuren i
polisforskning tidigare behandlats av utskottet (se t.ex. JuU
1986/87:27 s. 2 och 1987/88:30 s. 6). Utskottet har då anslutit
sig till uppfattningen att forskning med polisverksamhet som
ämnesområde och en därtill hörande professur bör etableras inom
polishögskolan. Samtidigt har utskottet framhållit att det är
angeläget att innehavaren av professuren ingår i lämpligt
fakultets- eller sektionskollegium vid universitetet i
Stockholm. I propositionen (s. 86) erinrar civilministern om
utskottets inställning.
Utskottet har alltjämt inställningen att polisprofessuren
naturligen hör hemma vid polishögskolan men att dess innehavare
bör vara anknuten till den akademiska verksamheten vid
Stockholms universitet på det sätt som har angivits ovan.
Motionsyrkandet avstyrks.
I detta sammanhang vill utskottet erinra om sitt uttalande
under föregående riksmöte (1989/90:Ju29 s. 8) om vikten av att
den ifrågavarande tjänsten tillsätts utan dröjsmål.
Särskilda händelser
Enligt propositionen (s. 87 ff) bör rikspolisstyrelsen ges
befogenheter att på begäran av länsstyrelse besluta om
polisförstärkning vid särskilda händelser. Syftet är att de
regionala och lokala polismyndigheterna skall kunna agera snabbt
och effektivt och kunna koncentrera sig på de operativa
åtgärderna vid sådana händelser. Polismyndigheterna skall
åläggas en skyldighet att upprätta planer för polisinsatser vid
särskilda händelser samt för skyddet av viktigare objekt inom
polisdistriktet.
Trafikövervakning
I propositionen (s. 95 ff) anges att polisens verksamhet med
trafikövervakning bör bli föremål för en särskild utredning med
avseende bl.a. på organisationsfrågor och arbetsmetoder.
I tre motioner (1988/89:Ju216 yrkande 3, 1988/89:Ju250,
Ju807 yrkande 3 och 1989/90:Ju226) görs uttalanden till förmån
för att viss trafikövervakning bör ske i kommunal regi eller
dylikt. I en motion (1989/90:Ju40 yrkande 10) berörs också
vissa övervakningsfrågor avseende transport av farligt gods.
Frågan har tidigare behandlats av utskottet (se JuU 1987/88:30
s. 24 och 1989/90:JuU4 s. 19 f). Som just har nämnts är avsikten
enligt propositionen att frågor om organisation och
arbetsmetoder vid trafikövervakning skall övervägas inom ramen
för en särskild utredning. Av propositionen framgår att häri
inryms bl.a. frågan om s.k. kommunala trafikpoliser.
Vid nu angivna förhållanden saknas det anledning för riksdagen
att ta ställning i frågan på det sätt som föreslås i motionerna.
Internationellt samarbete
I propositionen föreslås (s. 105 ff) att som utgångspunkt för
polisens verksamhet på det internationella planet bör gälla att
det internationella samarbetet bör förstärkas och utvecklas,
särskilt med EG-länderna. Vidare framhålls att riktlinjer bör
läggas fast för detta samarbete och att det är
rikspolisstyrelsen som skall ha huvudansvaret.
Utskottet delar civilministerns uppfattning om betydelsen av
att Sverige fortsätter att utveckla ett nära samarbete med andra
länder och mellanfolkliga organisationer i kampen mot den
internationella brottsligheten. Med den utveckling mot ökad
öppenhet som sker i vår omvärld följer en alltmer
internationellt orienterad brottslighet. Effektiviteten i vårt
inhemska polisarbete mot den internationella kriminaliteten är i
många fall helt beroende av ett utvecklat samarbete med främst
andra länders polisorgan.
Som civilministern anför bör samarbetet med andra länder ske i
huvudsak på samma sätt som hittills. Det bör således utvecklas
inom ramen för det arbete på området som äger rum inom FN och
Europarådet och genom Interpol. Samtidigt är det särskilt
angeläget att finna vägar för ett utvidgat och mer reglerat
samarbete på polisområdet med länderna i EG. Här kan nämnas
verksamheten inom den s.k. TREVI-gruppen, som består av
EG-ländernas justitie-/inrikesministrar. Verksamheten tar sikte
på samarbete mot bl.a. terrorism och narkotikabrottslighet. Att
utveckla samarbetet på polisområdet med EG och dess
medlemsländer utgör en naturlig del i Sveriges strävanden att
åstadkomma ett fördjupat och breddat samarbete med EG över huvud
taget. För utvecklingen av samarbetet med EG är, som
civilministern framhåller, Sveriges ställning i förhållande till
arbetet inom TREVI av stor betydelse.
Utskottet har heller inget att erinra mot vad som i
propositionen i övrigt anförs om inriktningen för den svenska
polisen av det internationella samarbetet. Också uppfattningen
att huvudansvaret för detta samarbete bör ligga på
rikspolisstyrelsen delas av utskottet.
Med hänvisning till vad som nyss har anförts om betydelsen av
internationellt polissamarbete, särskilt med EG, kan utskottet
inte ansluta sig till de kritiska synpunkter som i en av
motionerna (1989/90:Ju232) har anförts om samarbete från
svensk sida med TREVI-gruppen.
I en motion (1989/90:Ju43 yrkande 9) görs uttalanden av
innebörd att svensk polis inte skall få finnas på utländska
flygplatser för att verkställa invandringskontroll. Av
propositionen (s. 107 f) framgår att de svenska polismän som
finns utstationerade på vissa internationella flygplatser inte
har till uppgift att utöva invandrarkontroll i egentlig mening
utan att de (bl.a. i enlighet med internationella åtaganden)
skall bistå i arbetet med att stävja främst sådant missbruk av
asylrätten som sker genom ökad dokumentlöshet i samband med
inresor till Sverige. Motionsyrkandet avstyrks.
Frågor om samarbete med den finska polisen vid landgränsen mot
Finland tas upp i två motioner (1988/89:Ju231 och
1989/90:Ju39). Enligt motionärerna bör en särskild grupp för
bekämpning av nordisk brottslighet vara placerad vid gränsen och
bestå av tvåspråkig personal. Av vad som framgår av motionerna
förekommer redan ett visst samarbete mellan polisen i Sverige
och Finland i syfte bl.a. att komma åt gränsöverskridande
brottslighet. Utskottet utgår ifrån att detta samarbete vid
behov kan utvecklas i lämpliga former, och enligt utskottets
mening är de riktlinjer för internationellt samarbete som anges
i propositionen ägnade att underlätta sådana initiativ. Något
särskilt uttalande av riksdagen är inte erforderligt.
Tillsättning av högre tjänster
Enligt propositionen (s. 112 ff) bör tillsättningen av
polischefstjänster ske snabbare. Tyngdpunkten i förfarandet bör
ligga på regional och lokal nivå. Tjänster som kommissarie i den
lokala polisorganisationen bör tillsättas av de lokala
polismyndigheterna med länsstyrelsen som enda
överklagningsinstans.
I en motion (1988/89:Ju230) förordas ett ökat lokalt
inflytande när det gäller tillsättningen av polismästare.
Tjänster som polismästare tillsätts av regeringen i de flesta
fall efter förslag av länsstyrelsen. Innan länsstyrelsen lämnar
ett förslag om en tjänstetillsättning skall yttrande inhämtas
från polismyndigheten. Med den ordning som sålunda gäller är
enligt utskottets mening det lokala intresset vid tillsättningen
av polismästare tillgodosett i lämplig omfattning. Härtill
kommer att -- vilket enligt uppgift sker ibland --
polisstyrelsen har möjlighet att hålla anställningsintervjuer
med personer som den anser kan komma i fråga för befattningen
som chef för polisdistriktet. Utskottet avstyrker bifall till
motionsyrkandet.
Andra frågor
Inledning
I detta avsnitt behandlar utskottet ett antal motionsspörsmål
som inte har berörts i den nu aktuella propositionen men som har
anknytning till polisväsendet i stort.
Grannsamverkan mot brott
I en motion (1989/90:Ju45) framhålls att grannsamverkan
mot brott är av betydelse från såväl brottsförebyggande som
brottsutredande synpunkt. Enligt motionärerna bör det ingå i
polisens arbete att uppmuntra initiativ till sådan samverkan.
Frågan om grannsamverkan mot brott behandlades vid två
tillfällen under föregående riksmöte (1989/90:JuU16 s. 6 f och
JuU29 s. 18 f). Utskottet redogjorde då för de försök med
grannsamverkan mot brott som på sina håll förekommer, bl.a. i
brottsförebyggande rådets regi, och utskottet förklarade sig se
positivt på sådan samverkan.
Utskottet är som tidigare av uppfattningen att tyngdpunkten i
kampen mot brottsligheten måste ligga i enskilda människors
engagemang och deltagande, och att t.ex. samverkan mellan boende
i ett visst område kan utgöra betydelsefulla inslag i detta
hänseende. Med anledning av det nu aktuella motionsyrkandet vill
utskottet endast tillägga att man bör kunna utgå från att
polisen tar till vara varje möjlighet som på ett positivt sätt
kan underlätta dess arbete; någon uttrycklig föreskrift härom är
enligt utskottets mening inte erforderlig.
Seniorpoliser
I två motioner (1989/90:Ju209 och Ju826) förordas att den
resurs som pensionerade polismän utgör bör tas till vara i
polisens arbete.
Vid den utfrågning med företrädare för polisväsendet och
polisförbundet som utskottet anordnade i syfte att inhämta
synpunkter på frågan om användningen av s.k. seniorpoliser
framfördes uppfattningen att det i och för sig kunde finnas
anledning att se positivt på att i vissa fall använda
pensionerade poliser i det löpande polisarbetet, men att
fördelarna med en sådan ordning samtidigt måste vägas mot andra
intressen. Bl.a. framhölls att användningen av pensionerade
poliser på lång sikt kunde medföra en minskad rekrytering av nya
poliser och även föranledde peronalpolitiska och avtalsmässiga
överväganden.
Enligt utskottets mening bör det inte vara uteslutet för en
polismyndighet att i vissa sammanhang använda sig även av
pensionerade polismän. Enligt vad utskottet erfarit har detta
också förekommit, t.ex. i polisens arbete med asylärenden. En
sådan ordning förutsätter emellertid, som nyss har nämnts, att
konsekvenserna i olika hänseenden noga övervägs.
Något särskilt uttalande i frågan av riksdagen är enligt
utskottets mening inte erforderligt.
Personalpolitiska frågor
Vissa personalpolitiska frågor på polisområdet, i första hand
polisernas arbetsmiljö, tas upp i två motioner (1988/89:Ju237
och Ju808).
Som uttrycks i motionerna arbetar polisen inte sällan under
svåra betingelser, och utskottet delar uppfattningen att det är
viktigt med åtgärder som på olika sätt kan underlätta för
polisen att utföra sina uppgifter. Det kan också konstateras att
resurser fortlöpande ställs till polisens förfogande för att
åstadkomma förbättringar när det gäller exempelvis arbetsmiljön.
Förra året anslogs således 5 milj. kr., som var direkt avsedda
för förbättringar i polisens arbetsmiljö (1988/89:JuU15 s. 5),
och även andra åtgärder har under senare år vidtagits som är
ägnade att förbättra polisens arbetsförhållanden. Särskilt kan
här nämnas inrättandet av nya lokaler för polisen på flera håll
i landet och de relativt stora resurser som varje år ställs till
polisens förfogande för anskaffning av modern utrustning (för
innevarande budgetår, se prop. 1989/90:100 bilaga 15 s. 101 ff
resp. 117 f och 1989/90:JuU27 s. 1 ff resp. 15). Utskottet utgår
från att regeringen -- även utan sådana särskilda åtgärder från
riksdagens sida som föreslås i motionerna -- också framgent
sörjer för att åtgärder vidtas för att i erforderlig omfattning
ytterligare förbättra polisens arbetsmiljö.
Polisens spaningsregister
I några motioner berörs frågor om polisens s.k. allmänna
spaningsregister (1988/89:Ju211, Ju214, Ju232 och Ju248 samt
1989/90:Ju213). I första hand är det integritetsaspekter på
den ADB-baserade registerhanteringen som uppmärksammas i
motionerna, och det förordas att den nuvarande regleringen ses
över eller utvärderas med sikte på en förstärkning av skyddet
för enskildas integritet.
Liksom flera andra register hos polisen förs det allmänna
spaningsregistret med stöd av lagen (1965:94) om polisregister
m.m. Det allmänna spaningsregistret innehåller uppgifter om
frihetsberövanden och verkställighet av påföljder samt allmän
spaningsinformation. Registret förs av polismyndigheterna, och
uppgifterna i registret är åtkomliga för samtliga myndigheter
genom terminaler. Det gäller emellertid strikta restriktioner
beträffande vilka befattningshavare inom polisen som har
tillgång till uppgifter i det allmänna spaningsregistret.
Inom ramen för det arbete som bedrivs av samarbetsorganet för
rättsväsendets informationssystem (SARI) pågår för närvarande en
översyn av polisregisterlagstiftningen. Datainspektionen, som
nyligen har granskat polisens registerhantering från bl.a.
författningstekniska och integritetsmässiga utgångspunkter, har
föreslagit att regeringen tillsätter en parlamentarisk utredning
med uppdrag att se över polisregisterlagstiftningen i dess
helhet (datainspektionen, dnr 2366-88). Enligt vad utskottet
inhämtat övervägs frågan inom regeringskansliet med beaktande
också av det översynsarbete som pågår i SARI:s regi.
I samband med förslag om ändringar i registerlagstiftningen
som behandlades av riksdagen år 1988 (prop. 1987/88:122) kom
utskottet med anledning av en motion att uttala sig om behovet
av en översyn av lagstiftningen (JuU 1987/88:34 s. 9). Enligt
utskottets mening var behovet av genomgripande förändringar
stort, och det var viktigt att inte dessa förändringar i förväg
låstes genom en detaljerad författningsreglering. Utskottet
förklarade sig därför dela den uppfattning som justitieministern
givit uttryck för att en mer genomgripande revision borde vila
till dess resultatet av översynsarbetet förelåg. En annan sak
var, framhöll utskottet, att detta arbete borde bedrivas med all
möjlig skyndsamhet.
Utskottet, som i stort ställer sig bakom
integritetssynpunkterna i motionerna, finner inte anledning för
riksdagen att föregripa resultatet av de överväganden
beträffande ändringar i polisregisterlagstiftningen som för
närvarande pågår. I linje med sitt nyss redovisade uttalande
vill utskottet emellertid tillägga att resultatet av dessa
överväganden bör redovisas med skyndsamhet.
Personalsituationen i storstadsområdena
I ett flertal motioner föreslås åtgärder i syfte att förbättra
förhållandena för polisen i storstadsregionerna (1988/89:Ju244
och Ju807 samt 1989/90:Ju40 yrkande 6, Ju219, Ju220, Ju222,
Ju237, Ju240 och Ju830 yrkande 2). I första hand är det
personalsituationen i Storstockholmsområdet som uppmärksammas i
motionerna.
Frågor om polisverksamheten i Stockholmsregionen -- och andra
storstadsområden -- har varit föremål för uppmärksamhet i
riksdagen vid flera tillfällen under senare år. Senast var
frågan aktuell i samband med beredningen av 1988 års
budgetförslag, då utskottet ingående redogjorde för de speciella
problem som finns beträffande polisverksamheten i
Stockholmsområdet och vilka åtgärder som från olika håll vidtogs
för att förbättra situationen (JuU 1987/88:30 s. 18 ff).
Även om åtgärder fortlöpande har vidtagits av berörda
myndigheter är situationen alltjämt ansträngd, inte minst för
polisen i Stockholmsregionen. Problemet berördes i årets
budgetproposition, där civilministern i samband med överväganden
om personalsituationen inom polisen konstaterade (prop.
1989/90:100 bilaga 15 s. 96 f) att läget är särskilt
bekymmersamt i Storstockholmsområdet samtidigt som
arbetsbelastningen vid myndigheterna inom detta område är mycket
hög. Han framhöll att myndigheterna i Stockholmsområdet därför
prioriteras högt när det gäller tilldelningen av nya aspiranter
och att vid sidan härom värdefullt förändrings- och
utvecklingsarbete pågår vid polismyndigheten i Stockholm, något
som enligt hans uppfattning är i hög grad ägnat att öka
effektiviteten i verksamheten. Han betonade också det engagemang
som visats från Stockholms stads sida för att förbättra
situationen för polisen i Stockholm. Avslutningsvis nämnde
civilministern att ytterligare förslag till förbättringar
övervägdes i regeringskansliet.
Utskottet delar motionärernas uppfattning om den besvärliga
situationen för polisen i Storstockholmsregionen och andra
storstadsområden och att därför särskilda insatser måste göras.
Utskottet kan också konstatera att frågan är föremål för
fortlöpande uppmärksamhet från bl.a. regeringens och
rikspolisstyrelsens sida och att flera åtgärder har vidtagits
med direkt syfte att förbättra läget. Även några av de
förändringar som aviseras i det i det föregående behandlade
förslaget om förnyelse inom polisen är sådana att de i ett
längre tidsperspektiv bör kunna bidra till att åstadkomma en
gynnsammare situation för polisen i Storstockholmsområdet och
andra storstadsregioner. Vad utskottet åsyftar är bl.a.
förslagen om ökade fria resurser och ett nytt budgetsystem.
Enligt utskottets mening är det nödvändigt att regeringen och
andra berörda myndigheter också fortsättningsvis noga följer
utvecklingen beträffande polisverksamheten i storstadsområdena
och därvid vidtar de ytterligare åtgärder som visar sig
erforderliga. Utskottet utgår från att detta sker även utan
något särskilt uttalande härom av riksdagen.
Åklagarnas och polisens resurser
I en motion (1989/90:Ju228) tas upp frågan om ansvaret för
styrningen av polisens resurser i förundersökningar. Enligt
motionären bör åklagarna -- i egenskap av förundersökningsledare
-- beredas möjlighet att få delta i lokala överläggningar hos
polisen för fördelning av polisens utredningsresurser.
Enligt gällande regler leds en förundersökning antingen av
polismyndigheten eller av åklagaren (23 kap. 3 § RB; RÅC 1:95).
Har förundersökningen inletts av polismyndigheten och är saken
inte av enkel beskaffenhet, skall ledningen av undersökningen
övertas av åklagaren så snart någon kan skäligen misstänkas för
brottet. Åklagaren skall också i andra fall ta över ledningen av
förundersökningen, om det är påkallat av särskilda skäl.
Reglerna om vem som skall leda förundersökningen i olika fall
och på olika stadier hör till de mest omdiskuterade av RB:s
regler om brottmålsförfarandet. Ett förhållande som har berörts
i dessa sammanhang är att åklagarväsendet och polisväsendet --
som är två från varandra skilda och självständiga organisationer
med egna, delvis icke sammanfallande verksamhetsområden -- skall
samverka i den gemensamma angelägenhet som en brottsutredning
utgör. En särskild komplikation är därvid att det i princip är
polismyndigheten som har och ansvarar för fördelningen av de
resurser som finns hos polismyndigheten.
Frågor om förundersökningsledning och bestämmanderätten i
fråga om användningen av polisresurser vid utredning av brott
har på senare tid behandlats av juristkommissionen och den
parlamentariska kommissionen med anledning av mordet på Olof
Palme (SOU 1987:72 s. 43 ff resp. 1988:18 s. 71 ff) samt
justitiekanslern (JK 1988 s. 82). Även i riksdagen har frågan
varit föremål för uppmärksamhet vid ett par tillfällen (JuU
1986/87:19 s. 7 ff och 1987/88:28 s. 2).
Regeringen har för en tid sedan givit en parlamentariskt
sammansatt kommitté i uppdrag att se över åklagarverksamheten
och förundersökningsreglerna. Enligt direktiven för kommitténs
arbete (dir. 1990:27) skall kommittén bl.a. beröra frågan om
ansvaret för användningen av polisens resurser mot bakgrund av
förundersökningsbestämmelserna. Det framhålls särskilt i
direktiven att frågan har fått ökad betydelse genom de vidgade
befogenheter att besluta om resursfördelning och inriktning av
polisverksamheten som genom polisreformen har tillagts de lokala
polisstyrelserna, och det påpekas också att förslagen i den nu
aktuella propositionen om förnyelse inom polisen kommer att
innebära en fortsatt utveckling i den riktningen. I anslutning
härtill anför justitieministern följande (dir. s. 13):
Man skall dock enligt min mening varken överdriva problemens
omfattning eller betydelsen av att förundersökningsledningen är
fördelad på det ena eller andra sättet. Här, liksom på andra
områden, kan praktiska och förnuftiga människor i allmänhet lösa
frågor av det här slaget, om man har insikt om de
förutsättningar under vilka den andra organisationen arbetar och
respekt för varandras skilda roller i rättsmaskineriet.
Samtidigt är det emellertid viktigt att det finns klara regler
om vad som skall gälla i de i praktiken sällsynta fall då polis
och åklagare har olika uppfattning om hur en förundersökning bör
bedrivas. En utgångspunkt måste också vara att den särskilda
kompetens som åklagarna besitter tas till vara vid
förundersökningar rörande kvalificerad och komplicerad
brottslighet. I sammanhanget bör man heller inte bortse ifrån
den förbättrade utbildning och den övriga kompetensutveckling
som har skett inom polisen.
Utskottet kan konstatera att den fråga som tas upp i motionen
kommer att behandlas i det utredningsarbete som nyligen har
påbörjats. Något initiativ från riksdagens sida är därför enligt
utskottets mening inte påkallat.
Legitimering av polismän
Frågan om legitimering av polismän tas upp i tre motioner
(1988/89:Ju207 samt 1989/90:Ju40 yrkande 7 och Ju210 yrkande
5).
Frågor som har anknytning till ett system med legitimering av
polismän har tidigare -- med anledning av en motion med samma
innehåll som de nu aktuella -- behandlats av utskottet som då
anförde bl.a. följande (JuU 1987/88:30 s. 11).
Som påpekas i motionen har den offentlige arbetsgivaren vid
avskedande -- som fallet är vid uppsägning -- inte någon
lagstadgad skyldighet att före beslutet undersöka möjligheten
och lämpligheten av en omplacering. Emellertid har
justitieministern i 1986 års budgetproposition (prop.
1985/86:100, bil. 4, s. 61) hänvisat till att han vid
behandlingen av vissa frågor rörande tjänsteansvaret i offentlig
verksamhet (prop. 1984/85:117 s. 23) påpekat att arbetsgivaren
inför ett beslut om avskedande alltid bör undersöka om det inte
finns möjlighet att ge arbetstagaren andra arbetsuppgifter i
stället för att avskeda honom eller henne. Myndigheterna bör
alltså pröva lämpligheten för fortsatt anställning med beaktande
även av tillgängliga omplaceringsmöjligheter. I proposition
1984/85:117 framhöll justitieministern att frågan om ett
särskilt omplaceringsansvar i vissa avskedandesituationer borde
uppmärksammas i det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Motionärernas önskemål om införande av legitimation för
polismän är framställt mot bakgrund av att staten som
arbetsgivare i fall av avskedande inte har någon lagstadgad
skyldighet att omplacera den anställde i stället för att avskeda
honom. Som framgått ovan är regeringen medveten om denna
situation, och det har förordats att frågan bör behandlas i det
fortsatta lagstiftningsarbetet. Någon anledning för riksdagen
att i denna situation uttala sig för ett system för
polispersonal med legitimation, som kan återkallas, finns därför
enligt utskottets mening inte.
Efter beslut av regeringen har i slutet av förra året en
särskild utredare tillkallats med uppgift att se över
lagstiftningen om offentlig anställning (C 1989:07). Enligt
direktiven (dir. 1989:50) skall översynen bl.a. omfatta
handläggningen av avskedandefrågor i fråga om polismän, och det
nämns därvid att det exempelvis kan vara värt att undersöka om
det är lämpligt att komplettera det nuvarande sanktionssystemet
med en möjlighet att ta ifrån polismän behörigheten att utöva
polistjänst, dvs. att vidta en åtgärd som närmast liknar
legitimationsindragning för vissa andra yrkesgrupper. En sådan
åtgärd skulle då, sägs det vidare, i en del fall kunna användas
i stället för avskedande.
Med hänvisning till vad som nu har redovisats är syftet med de
nu aktuella motionsyrkandena tillgodosett.
Kvarterspolisverksamhet
Betydelsen av kvarterspolisverksamhet framhålls i flera
motioner (1989/90:Ju43 yrkande 7, Ju607 yrkande 12, Ju809
yrkandena 3 och 7 och Ju828.
Kvarterspolisverksamhetens betydelse för polisens arbete har
berörts av utskottet tidigare, senast vid 1987/88 års riksmöte.
Utskottet anförde då följande.
Frågan behandlades av utskottet också vid förra årets
budgetberedning. Utskottet uttalade då att
kvarterspolisverksamheten är ett viktigt inslag i det löpande
polisarbetet, och utskottet redovisade också vad som från
justitieministerns sida hade anförts beträffande
kvarterspolisverksamhetens betydelse för ett effektivt
polisarbete. Utskottet erinrade vidare om att den nya
polisorganisationen -- med betydande lokal och regional
självständighet -- ger utrymme för myndigheterna att själva
bestämma den närmare inriktningen av polisverksamheten, t.ex. om
en inom ramen för givna resurser ökad användning av kvarters-
och områdespoliser.
När frågan nu på nytt har aktualiserats vill utskottet än en
gång understryka betydelsen av kvarterspolisverksamheten.
Strävan bör enligt utskottets mening vara att öka omfattningen
av denna och liknande polisverksamhet.
Utskottets inställning är alltjämt att kvarterspolisverksamhet
är av stor betydelse för ett effektivt polisarbete, inte minst i
brottsförebyggande syfte. Det är därför enligt utskottets mening
angeläget att berörda myndigheter på olika sätt verkar för
åtgärder som främjar en intensifierad verksamhet med kvarters-
och områdespoliser. Detta bör uppmärksammas under det löpande
budget- och planeringsarbetet på alla nivåer inom
polisverksamheten. Det bör ankomma på regeringen att vidta de
åtgärder som är behövliga för att nå det angivna målet. Vad
utskottet nu har uttalat bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Utredning av brott begångna av polismän
Att den nuvarande ordningen för utredning av brott begångna av
polismän bör ses över förordas i flera motioner (1988/89:Ju210
yrkande 2, Ju234 och Ju821 yrkande 8 samt 1989/90:Ju43 yrkande
8, Ju44 och Ju235).
Ett motionsyrkande med samma inriktning som de nu aktuella
behandlades av utskottet vid 1987/88 års riksmöte. Utskottet
anförde bl.a. följande (JuU 1987/88:30 s. 8 f).
Frågan om i vilken ordning misstankar mot polispersonal för
brott eller tjänsteförseelser bör utredas har sedan länge varit
föremål för uppmärksamhet i skilda sammanhang (jfr JuU
1980/81:33 s. 15 ff och 1984/85:29 s. 18 f) och riktlinjer i
ämnet lades fast år 1986 (se prop. 1985/86:100, bil 4. s. 53--65
och JuU 1985/86:32).
Regler om handläggningen av anmälningar mot tjänstemän inom
polisväsendet för brott begångna i samband med tjänsten finns i
6 kap. polisförordningen (1984:730).
Reglerna innebär en ganska långtgående särreglering i
förhållande till vanliga brottsutredningar. Till skillnad mot
vad som gäller i normalfall leds utredningen alltid redan från
början av en åklagare. Beslut att inte inleda förundersökning i
anledning av anmälan mot tjänsteman inom polisväsendet för brott
som har samband med tjänsten och beslut att lägga ned sådan
förundersökning får endast fattas av åklagare. Om någon skadats
till följd av verksamhet som har utövats av en tjänsteman inom
polisväsendet eller under vistelse i polisarrest och skadan är
av allvarligare beskaffenhet eller om det i annat fall uppkommer
fråga att inleda förundersökning mot tjänsteman inom
polisväsendet för brott som har samband med tjänsten skall saken
omedelbart överlämnas till åklagare. Speciella regler gäller
också om vilken polispersonal som får anlitas för att biträda
åklagaren under utredningsarbetet. I de fall som här är viktiga
skall förhör normalt hållas av polisman som tjänstgör vid annan
polismyndighet än den som skall höras, och den som håller
förhöret skall vara lägst kommissarie och ha högre
tjänsteställning än den som hörs.
Vidare finns en ordning för lekmannamedverkan genom att de
förtroendevalda ledamöterna i polisstyrelserna på olika sätt ges
möjlighet att följa utredningsarbetet.
I anslutning till att riktlinjerna för denna ordning lades
fast uttalade justitieministern att anmälningar mot polismän
även fortsättningsvis borde handläggas inom ramen för det
ordinarie systemet för utredning och lagföring av brott. Detta
var enligt justitieministern det bästa ur effektivitets- och
rättssäkerhetssynpunkt. Justitieministern ansåg vidare att JO:s
granskning av aktuella ärenden kunde vara ytterligare en metod
för att utesluta föreställningar hos allmänheten om att
behandlingen av våldsanmälningar skulle påverkas av ovidkommande
faktorer.
Utskottet ställde sig i allt väsentligt bakom
justitieministerns uttalanden. Utskottet erinrade vidare om att
utskottet tidigare uttalat sympati för tanken på en tillsyn över
polisverksamheten från JO:s sida samt påpekade att det från
JO-ämbetets sida hade visats en positiv inställning till att den
tillsyn över polisen som utövas genom JO skärptes något.
Utskottet vidhöll sitt tidigare uttalande och konstaterade att
det fick ankomma på JO att avgöra i vilken utsträckning han inom
sin verksamhet kan intensifiera den ifrågavarande granskningen.
Vad utskottet uttalade godkändes av riksdagen.
Mot bakgrund av det anförda finner utskottet inte anledning
att frångå sin tidigare bedömning i frågan. Emellertid är det
som utskottet har framhållit tidigare angeläget att utvecklingen
på området följs noga. Utskottet avstyrker bifall till de
aktuella motionsyrkandena.
Gränsdragningen polis--bevakningsföretag
I några motioner berörs frågor om gränsdragningen mellan den
verksamhet som polisen svarar för och verksamhet som bedrivs av
bevakningsföretag. I två av motionerna (1989/90:Ju45 yrkande 3
och Ju210 yrkande 2) begärs uttalanden om att polisarbete
skall bedrivas av polisen och inte av bevakningsföretag och i
två andra (1988/89:Ju238 och 1989/90:Ju607 yrkande 13) att
en utredning tillsätts för att klargöra gränserna för
bevakningsföretagens verksamhet.
De frågor som berörs i motionerna har behandlats av utskottet
tidigare, senast vid 1986/87 års riksmöte. Utskottet erinrade då
om sin tidigare principiella inställning att bevakning och
ordningshållning inom områden som fortlöpande frekventeras av
allmänheten skall ske genom polisens försorg och endast i
undantagsfall ombesörjas genom ordningsvakter (JuU 1986/87:23 s.
18).
Utskottet har alltjämt denna uppfattning. Något särskilt
uttalande av riksdagen är inte påkallat.
I ett lagstiftningsärende vid 1988/89 års riksmöte avslog
riksdagen efter förslag av näringsutskottet en motion i vilken
yrkades en allmän utredning rörande lagen om bevakningsföretag
(1988/89:NU12 s. 9). Enligt utskottet saknas det anledning för
riksdagen att förorda en sådan översyn som har föreslagits i de
nu aktuella motionerna.
Medborgarvittnen
Enligt vad som framhålls i en motion (1989/90:Ju43 yrkande
5) bör ordningen med medborgarvittnen utvecklas.
I samband med att riksdagen år 1981 beslutade riktlinjer för
1985 års förut nämnda polisreform skedde en lagreglering av
systemet med medborgarvittnen. Enligt den sålunda antagna lagen
(1981:324) om medborgarvittnen får en kommun i syfte att
tillgodose allmänhetens intresse av insyn i polisverksamheten
utse trovärdiga personer att som medborgarvittnen följa polisens
arbete i polisdistriktet. Som exempel på uppgifter för
medborgarvittnen kan nämnas närvaro vid polisförhör och när
frihetsberövade personer förs in på polisstationerna.
Lagen ger kommunerna en rätt men inte en skyldighet att utse
medborgarvittnen. En ordning med medborgarvittnen finns i
Göteborg sedan 30 år. I andra städer, bl.a. i Stockholm, har en
ordning med medborgarvittnen tillämpats i varierande
utsträckning. Ett tidigare utgående särskilt statsbidrag för
medborgarvittnen har slopats fr.o.m. budgetåret 1986/87 (prop.
1985/86:100 bilaga 15 s. 61, BoU 19 s. 7).
Vid ställningstagande till motionsönskemålet vill utskottet --
såsom också skett vid tidigare tillfällen (senast i JuU
1987/88:30 s. 25 f) -- framhålla att medborgarvittnen kan
medverka till att trygga rättssäkerheten och stärka förtroendet
för polisverksamheten samt -- inte minst -- vara en garanti mot
obefogade anmälningar mot befattningshavare inom poliskåren.
Utskottet vidhåller en positiv grundsyn till frågan om ett
vidgat bruk av systemet med medborgarvittnen men konstaterar
samtidigt att det ankommer på de enskilda kommunerna att fatta
beslut i saken. Med dessa uttalanden avstyrker utskottet bifall
till motionsyrkandet.
Övriga frågor
I en motion (1989/90:Ju210 yrkande 7) föreslås att en
särskild regel införs som gör att gällande
arbetstidsbestämmelser inte förhindrar ett effektivt
polisarbete inom narkotikabekämpningen.
Regler om i vilken utsträckning arbetstagare får arbeta
övertid finns i arbetstidslagstiftningen. Genom avtal mellan
arbetsmarknadens parter kan undantag göras från bl.a. de
bestämmelser som anger högsta tillåtna övertidsuttag. Någon
sådan regel som motionären efterlyser är således inte
erforderlig.
Att polisen får bättre utrustning m.m. förordas i en
motion (1989/90:Ju217). Polisen tillförs fortlöpande
resurser för anskaffande av ny utrustning. Detta sker efter
sedvanlig budgetberedning under ett särskilt anslag i
medelsanvisningen för varje budgetår. Det saknas anledning för
riksdagen att i detta sammanhang göra något uttalande i frågan.
I en motion (1989/90:Ju607 yrkande 14) föreslås att
reglerna om ingripanden mot berusade personer ändras så att
ingripanden kan ske vid en lägre toleransnivå än för närvarande.
Ifrågavarande bestämmelser finns i lagen (1976:511) om
omhändertagande av berusade personer. Enligt 1 § får den
omhändertas av polisen som anträffas så berusad att han inte kan
ta hand om sig själv eller annars utgör en fara för sig själv
eller någon annan.
Enligt utskottets mening anger bestämmelsen på ett
ändamålsenligt sätt när det med beaktande av sedvanliga
rättssäkerhetshänsyn är möjligt för polisen att ingripa mot
berusade personer. Någon ändring är enligt utskottets mening
inte påkallad.
Att s.k rullande poliskontor kommer till ökad användning i
polisens arbete förordas i en motion (1988/89:Ju217). Med
rullande poliskontor avses en polisbuss som efter en bestämd
färdväg och på fasta tider besöker olika mindre orter, som
ligger långt från de lokala polisstationerna. De lokala
polismyndigheterna kan på det sätt de finner lämpligt och inom
givna resurser utforma inriktningen av polisarbetet inom
distriktet. Det är alltså möjligt för den polismyndighet som så
önskar att använda sig av rullande poliskontor, och som framgår
av motionen förekommer detta också på sina håll i landet. Något
särskilt riksdagsuttalande i frågan är inte erforderligt.
I två motioner (1988/89:Ju235 och Fö714) efterlyses regler
som möjliggör ersättning för den som hjälper polisen i
samband med brottsingripanden och eftersökningar av försvunna
personer. Enligt anvisningar i det årliga regleringsbrevet
avseende anslag för polisväsendet anges att medel under anslaget
E 4. Lokala polisorganisationen får tas i anspråk för ersättning
och belöning åt den som hjälper polisen. (Jfr JuU 1987/88:37 s.
5 f och SFS 1988:842.) Under anslaget E 8. Diverse utgifter
anges att kostnader för bl.a. efterspaning av försvunna personer
kan bestridas av rikspolisstyrelsen efter anmälan av den
myndighet som har påkallat åtgärden. Syftet med motionsyrkandena
är således tillgodosett.
I en motion (1988/89:Ju803) förordas att personbevis inte
skall krävas när fråga är om förnyelse av pass. Vid
passansökan som ges in till passmyndighet här i landet krävs
enligt 2 § passförordningen (1979:664) personbevis eller annan
handling som styrker uppgift om födelseort endast om sökanden
hos folkbokföringsmyndigheten är antecknad med födelseort utom
riket. För den som är under 18 år krävs personbevis eller annan
handling som styrker uppgift om vem som är vårdnadshavare.
Utskottet finner dessa bestämmelser ändamålsenliga och kan inte
tillstyrka bifall till motionen.
Legitimationsskyldighet för ordningsvakter förordas i en
motion (1988/89:Ju233). Någon sådan principiell skyldighet
som föreligger för polisen att legitimera sig finns inte för
ordningsvakter. Däremot föreligger skyldighet för ordningsvakt
att bära tjänstedräkt eller annat som visar att personen i fråga
tjänstgör som ordningsvakt. Visserligen har en ordningsvakt
uppgifter som i vissa avseenden motsvarar dem som en polis har,
men enligt utskottets mening finns det inte anledning att när
det gäller legitimationsskyldighet ställa samma krav som för
polisen. En annan sak är att det ofta kan vara lämpligt för en
ordningsvakt att -- för att vinna allmänhetens förtroende i en
uppkommen situation -- ändå visa tillmötesgående och styrka sin
identitet. Något uttalande i frågan av riksdagen är inte
påkallat.
Övrigt
Utöver vad som har anförts i det föregående har utskottet
inget att anföra med anledning av propositionen och motionerna.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande medborgarinflytande
att riksdagen med avslag på motionerna 1989/90:Ju40 yrkande 8
och 1989/90:Ju46 yrkande 6 antar i propositionen framlagt
förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387),
res. 1 (m)
2. beträffande ökat kommunalt inflytande
att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju210 yrkande 1 och
1989/90:Ju43 yrkandena 1--4,
res. 2 (v)
3. beträffande utvärdering av polisstyrelsernas verksamhet
att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju813 yrkande 2,
4. beträffande inriktningen av polisens arbete
att riksdagen med avslag på motionerna 1989/90:Ju40 yrkande 1,
1989/90:Ju44 i denna del, 1989/90:Ju45 yrkande 1 och
1989/90:Ju46 yrkandena 3 och 4 godkänner i propositionen
(avsnitt 3) förordade riktlinjer,
res. 3 (m)
res. 4 (c)
5. beträffande resursfrågor
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Ju46 yrkandena 1 och
2, 1989/90:Ju607 yrkande 6 och 1989/90:Ju809 yrkande 8 i denna
del,
res. 5 (m, fp, c)
6. beträffande långsiktig polispolitik
att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju206 och
1989/90:Ju210 yrkande 6,
res. 6 (m)
7. beträffande bättre helhetssyn m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Ju42 yrkande 1 och
1989/90:Ju809 yrkandena 1 och 6,
res. 7 (fp)
8. beträffande förnyelsearbete
att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju45 yrkande 6 i denna
del,
9. beträffande insatser mot extremt brottsaktiva
att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju607 yrkande 48,
10. beträffande polisens uppgifter
att riksdagen med avslag på motionerna 1988/89:Ju202,
1989/90:Ju40 yrkande 2 och 1989/90:Ju809 yrkande 4 godkänner i
propositionen (avsnitt 4) förordade riktlinjer,
res. 8 (fp, c)
res. 9 (m)
11. beträffande samarbete med tullen och kustbevakningen
att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju45 yrkande 2,
res. 10 (c)
12. beträffande insatser vid statsbesök m.m.
att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju216 yrkande 4,
13. beträffande avgiftsfinansiering på polisens område
att riksdagen med avslag på motionerna 1989/90:Ju45 yrkande 4
och 1989/90:Ju46 yrkande 5 godkänner i propositionen (avsnitt 6)
förordade riktlinjer,
res. 11 (m)
14. beträffande internationellt samarbete
att riksdagen med avslag på motionerna 1989/90:Ju43 yrkande 9
och 1989/90:Ju232 godkänner i propositionen (avsnitt 15)
förordade riktlinjer,
res. 12 (v)
15. beträffande samarbete med finska polisen i Haparanda
att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju231 och
1989/90:Ju39,
16. beträffande ytterligare en polischefskarriär
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Ju40 yrkande 3 och
1989/90:Ju210 yrkande 4,
17. beträffande grundläggande organisation och fria
resurser
att riksdagen med avslag på motion 1989/90:Ju206 lämnar utan
erinran vad som har anförts i propositionen (avsnitt 8),
18. beträffande strukturfrågor
att riksdagen med avslag på motion 1989/90:Ju40 yrkandena 4
och 5 lämnar utan erinran vad som har anförts i propositionen
(avsnitt 9),
res. 13 (m)
19. beträffande samverkan med andra myndigheter
att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju40 yrkande 9,
21. beträffande jämställdhetsfrågor m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Ju41 och
1989/90:Ju236,
res. 16 (v)
22. beträffande polisen och invandrarfrågor
att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju220 och
1989/90:Ju810 yrkande 1,
23. beträffande professuren i polisfrågor
att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju42 yrkande 2,
res. 17 (fp)
24. beträffande samordning med annan utbildning
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Ju43 yrkande 6 och
1989/90:Ju44 i denna del,
res. 18 (v)
25. beträffande decentraliserad utbildning
att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju242, 1989/90:Ju45
yrkande 6 i denna del, 1989/90:Ju607 yrkande 8 och
1989/90:Ju809 yrkande 8 i denna del,
res. 19 (fp, c)
26. beträffande teoretisk utbildning
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Ju46 yrkande 7 och
1989/90:Ju210 yrkande 3,
res. 20 (m)
27. beträffande trafikövervakning
att riksdagen med avslag på motionerna 1988/89:Ju216 yrkande
3, 1988/89:Ju250, 1988/89:Ju807 yrkande 3, 1989/90:Ju40 yrkande
10 och 1989/90:Ju226 lämnar utan erinran vad som har anförts i
propositionen (avsnitt 14),
res. 21 (fp)
28. beträffande tillsättning av högre tjänster
att riksdagen med avslag på motion 1988/89:Ju230 lämnar utan
erinran vad som har anförts i propositionen (avsnitt 16),
29. beträffande propositionen i övrigt
att riksdagen lämnar utan erinran vad som har anförts i
propositionen i den mån det inte omfattas av vad utskottet har
hemställt ovan,
30. beträffande grannsamverkan mot brott
att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju45 yrkande 5,
31. beträffande seniorpoliser
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Ju209 och
1989/90:Ju826 yrkande 2,
res. 22 (m, c)
32. beträffande vissa personalpolitiska frågor
att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju237 och
1988/89:Ju808 yrkande 24,
33. beträffande övertidsuttag för narkotikapoliser
att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju210 yrkande 7,
res. 23 (m)
34. beträffande vissa frågor om polisregister m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju211, 1988/89:Ju214,
1988/89:Ju232, 1988/89:Ju248 och 1989/90:Ju213,
res. 24 (fp, c, v)
35. beträffande utrustning m.m.
att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju217,
res. 25 (m)
36. beträffande frågor om Stockholmspolisen m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju244, 1988/89:Ju807
yrkande 1, 1989/90:Ju40 yrkande 6, 1989/90:Ju219, 1989/90:Ju220,
1989/90:Ju222, 1989/90:Ju237, 1989/90:Ju240 och 1989/90:Ju830
yrkande 2,
res. 26 (m, fp)
37. beträffande förhållandet mellan åklagare och polis
att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju228,
38. beträffande ingripanden mot berusade personer
att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju607 yrkande 14,
res. 27 (c)
39. beträffande rullande poliskontor
att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju217,
40. beträffande ersättning för hjälp åt polisen
att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju235 och
1988/89:Fö714,
41. beträffande förnyelse av pass
att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju803,
42. beträffande legitimering av polismän
att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju207, 1989/90:Ju40
yrkande 7 och 1989/90:Ju210 yrkande 5,
43. beträffande kvarterspolisverksamhet
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju43 yrkande
7, 1989/90:Ju607 yrkande 12, 1989/90:Ju809 yrkandena 3 och 7 och
1989/90:Ju828 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet har anfört,
44. beträffande medborgarvittnen
att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju43 yrkande 5,
45. beträffande brott av polismän
att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju210 yrkande 2,
1988/89:Ju234, 1988/89:Ju821 yrkande 8, 1989/90:Ju43 yrkande 8,
1989/90:Ju44 (delvis) och 1989/90:Ju235,
res. 28 (v)
46. beträffande bevakningsföretag
att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju238, 1989/90:Ju45
yrkande 3, 1989/90:Ju210 yrkande 2 och 1989/90:Ju607 yrkande 13,
res. 29 (c)
47. beträffande legitimationsskyldighet för ordningsvakter
att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju233.
Stockholm den 27 september 1990
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
Närvarande: Britta Bjelle (fp), Ulla-Britt Åbark (s),
Jerry Martinger (m), Birthe Sörestedt (s), Ingbritt Irhammar
(c), Bengt-Ola Ryttar (s), Göthe Knutson (m), Göran Magnusson
(s), Eva Johansson (s), Björn Ericson (s), Göran Ericsson (m),
Lars Sundin (fp), Berith Eriksson (v), Sigrid Bolkéus (s),
Barbro Andersson (s) och Kjell Ericsson (c).
Reservationer
1. Medborgarinflytande (mom. 1)
Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m) och Göran Ericsson (m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som
börjar med "Utskottet kan konstatera" och slutar med "av
förslaget" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det givetvis väsentligt att
polisens verksamhet har stark lokal förankring. Det bör dock
vara till fyllest med den roll polisstyrelsen kan och bör spela.
Att öppna möjlighet för inrättandet av lokala polisnämnder är
enligt utskottets mening endast att skapa utrymme för onödig och
kostsam byråkrati, vilket inte gagnar fullgörandet av polisens
brottsbekämpande uppgifter. Utskottet avstyrker därför förslaget
i propositionen.
dels att utskottets hemställan under mom. 1 bort ha
följande lydelse:
1. beträffande medborgarinflytande
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:Ju46 yrkande 6
och med anledning av motion 1989/90:Ju40 yrkande 8 avslår i
propositionen framlagt förslag till lag om ändring i polislagen
(1984:387).
2. Ökat kommunalt inflytande (mom. 2)
Berith Eriksson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s.
19 med "Som tidigare" och slutar på s. 20 med "av utskottet"
bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är egentligen den enda möjligheten
att åstadkomma ett reellt lokalt inflytande att kommunalisera
polisverksamheten. Detta är emellertid inte en framkomlig väg
med hänsyn till de många uppgifter som redan ankommer på
kommunerna och på grund av den ekonomiska situationen för
kommunerna. Däremot bör ett ökat lokalt inflytande enligt
utskottets mening åstadkommas genom en förstärkning av
polisstyrelsernas och polisnämndernas ställning genom en
inriktning mot större lekmannainflytande. Polislagen bör således
ändras så att de förtroendevalda ges en starkare ställning och
så att besluten kan anpassas mindre efter centrala direktiv och
mer efter lokala förhållanden. Polischef eller biträdande
polischef bör därför inte vara ledamöter i polisstyrelsen eller
polisnämnden.
För att det lokala inflytandet inte skall tunnas ut är det
vidare utskottets mening att undantag inte bör göras för
polisstyrelserna eller nämnderna att besluta om "polisledning i
vissa fall". Polislagen bör preciseras på denna punkt.
Preciseringar bör också ske i de författningar som styr det
kommunala arbetet i syfte att skapa regler för motions- och
interpellationsrätt i lokala polisfrågor.
Vidare anser utskottet att sådana utländska medborgare som har
rösträtt och är valbara till kommunala uppdrag bör kunna väljas
till ledamöter i en polisstyrelse. Det bör ankomma på regeringen
att initiera de åtgärder som behövs för att åstadkomma den
ordning utskottet nu förordat.
Vad utskottet sålunda har anfört med anledning av de två
aktuella motionerna bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 2 bort ha
följande lydelse:
2. beträffande ökat kommunalt inflytande
att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Ju210
yrkande 1 och 1989/90:Ju43 yrkandena 1--4 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet har anfört.
3. Inriktningen av polisens arbete (mom. 4)
Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m) och Göran Ericsson (m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s.
15 med "Utskottet delar" och slutar på s. 16 med "nordiskt
polisskoleseminarium" bort ha följande lydelse:
Utskottet kan i en del avseenden inte ansluta sig till vad som
i propositionen sägs om inriktningen av polisens arbete. I ett
läge då polisens resurser är hårt pressade och då allmänheten
upplever en klar brist på poliser är det sålunda enligt
utskottets mening inte försvarbart att prioritera utredningar om
ekonomisk brottslighet. Sådan brottslighet drabbar i första hand
det allmänna, medan stölder, rån och våldsbrott för det mesta
drabbar enskilda personer, och utskottet anser att det är brott
mot enskilda som skall prioriteras framför brott mot staten.
Utskottets uppfattning är att prioriteringen av polisens
arbete bör ske efter de riktlinjer som rikspolisstyrelsen har
angivit, dvs. att fyra områden prioriteras, nämligen kontroll av
yrkeskriminella, ungdomskriminalitet, narkotikabrottslighet samt
brottsförebyggande arbete. Vad gäller sist nämnda område vill
utskottet göra den reservationen att sådan verksamhet får bli
beroende av tillgängliga resurser. När det gäller bekämpandet av
miljöbrottslighet vill utskottet framhålla att detta är beroende
av vilka resurser som tilldelas de myndigheter som har att
kontrollera miljöfarlig verksamhet. Inom detta område finns i
dag stora brister.
Utskottets synsätt bör prägla det fortsatta planerings- och
budgetarbetet på alla nivåer i polisverksamheten.
Vad utskottet sålunda har anfört med anledning av motionerna
1989/90:Ju40 och Ju46 bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 4 bort ha
följande lydelse:
4. beträffande inriktningen av polisens arbete
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju40 yrkande
1 och 1989/90:Ju46 yrkandena 3 och 4 och med avslag på
motionerna 1989/90:Ju44 (delvis) och 1989/90:Ju45 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört.
4. Inriktningen av polisens arbete (mom. 4)
Ingbritt Irhammar (c) och Kjell Ericsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som
börjar med "Även enligt" och slutar med "kriminalpolitiskt
intresse" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning bör polisens insatser när det
gäller spaning och utredning särskilt inriktas på våldsbrott,
narkotikabrott och s.k. vardagsbrottslighet. Det sagda gäller
särskilt när det i sådana fall är fråga om brott begångna av
unga lagöverträdare.
I anslutning till yrkandet (i motion 1989/90:Ju45) om att en
prioritering bör ske även av kampen mot vardagsbrotten vill
utskottet framhålla att härvidlag brottsförebyggande åtgärder
inte ensamma torde förslå utan måste kompletteras med
prioritering på det sätt utskottet just förordat. Ett inslag i
kampen mot vardagsbrottsligheten som särskilt bör prioriteras är
enligt utskottets mening bekämpandet av bostadsinbrott, eftersom
sådana brott kan drabba den enskilde mycket hårt både psykiskt
och ekonomiskt.
Utskottets synsätt bör prägla det fortsatta planerings- och
budgetarbetet på alla nivåer inom polisverksamheten.
Vad utskottet sålunda har anfört bör ges regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 4 bort ha
följande lydelse:
4. beträffande inriktningen av polisens arbete
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Ju45 yrkande 1
och med avslag på motionerna 1989/90:Ju40 yrkande 1,
1989/90:Ju44 (i denna del) och 1989/90:Ju46 yrkandena 3 och 4
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har
anfört.
5. Resursfrågor (mom. 5)
Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Ingbritt Irhammar
(c), Göthe Knutson (m), Göran Ericsson (m), Lars Sundin (fp) och
Kjell Ericsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som
börjar med "I en" och slutar med "Motionsyrkandena avstyrks"
bort ha följande lydelse:
I några motioner, 1989/90:Ju46 yrkandena 1 och 2,
1989/90:Ju607 yrkande 6 och 1989/90:Ju809 yrkande 8, görs
uttalanden till förmån för att polisen tilldelas ökade resurser,
inte minst så att därigenom aspirantantagningen kan ligga på
en tillräckligt hög nivå. Med hänsyn till den betydelse som
polisens arbete har för brottsbekämpningen -- och därmed för
rättssamhället i stort -- vill utskottet fästa särskild
uppmärksamhet även i detta sammanhang på att ett effektivt
polisarbete förutsätter att polisen tilldelas erforderliga
resurser även på sikt, särskilt genom en hög antagning av
antalet polisaspiranter. Detta bör ges regeringen till känna som
en utgångspunkt inför arbetet med statsbudgeten för nästa
budgetår.
dels att utskottets hemställan under mom. 5 bort ha
följande lydelse:
5. beträffande resursfrågor
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju46
yrkandena 1 och 2, 1989/90:Ju607 yrkande 6 och 1989/90:Ju809
yrkande 8 i denna del som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet har anfört.
6. Långsiktig polispolitik (mom. 6)
Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m) och Göran Ericsson (m)
anser
dels att efter den del av utskottets yttrande på s. 16
som börjar med "Några sådana" och slutar med "inte erforderliga"
bort införas ett stycke av följande lydelse:
Beträffande yrkandena (i motionerna 1988/89:Ju206 och
1989/90:Ju210) om en långsiktig polispolitik vill utskottet dock
tillägga att såväl rikspolisstyrelsen som de myndigheter som
samverkar med polisen är betjänta av att regeringen lägger fast
en långsiktig polispolitik. En sådan politik måste innefatta
noggranna analyser av behovssidan mot bakgrund av antalet
anmälda brott, deras svårighetsgrad och antalet anmälda
ordningsstörningar, som kan påvisa graden av övervakningsbehov.
Enligt utskottets mening krävs en långsiktig polispolitik för
att säkerställa allmänhetens behov av polis, men den krävs också
för att bl.a. avveckla riskfyllda ensampatrulleringar i oroliga
områden. En långsiktig politik med en framförhållning på minst
fem år underlättar polisstyrelsernas och polisledningarnas
planering och åtaganden. Vad utskottet nu anfört bör ges
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 6 bort ha
följande lydelse:
6. beträffande långsiktig polispolitik
att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Ju206 och
1989/90:Ju210 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet har anfört.
7. Bättre helhetssyn m.m. (mom. 7)
Britta Bjelle (fp) och Lars Sundin (fp) anser
dels att efter den del av utskottets yttrande på s. 16 som
börjar med "Några sådana" och slutar med "inte erforderliga"
bort införas ett stycke av följande lydelse:
I anslutning till yrkandena i två av motionerna (1989/90:Ju809
och Ju42) om en bättre helhetssyn på polisens arbete vill
utskottet dock tillägga att det övergripande målet för all
polisverksamhet måste vara att människor skall känna sig trygga.
Detta förutsätter att polisen är synlig, snabbt rycker ut efter
larm, förmår klara upp anmälda brott och i övrigt tillgodoser
allmänhetens krav på service. För att uppnå dessa övergripande
mål krävs en helhetssyn på polisens arbete som förutsätter såväl
kortsiktiga som långsiktiga förändringar av det slag som anges i
de två aktuella motionerna.
dels att utskottets hemställan under mom. 7 bort ha
följande lydelse:
7. beträffande bättre helhetssyn m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju42 yrkande
1 och 1989/90:Ju809 yrkandena 1 och 6 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet har anfört.
8. Polisens uppgifter (mom. 10)
Britta Bjelle (fp), Ingbritt Irhammar (c), Lars Sundin (fp)
och Kjell Ericsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s.
16 med "Utskottet delar" och slutar på s. 17 med "yrkande 4)"
bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör det betonas starkare än i
propositionen att ett effektivt polisarbete förutsätter att
polisens uppgifter renodlas. Som anges i de aktuella motionerna
kan detta ske genom såväl avkriminalisering som överföring av
arbetsuppgifter från polisen till andra, t.ex. till andra
statliga eller kommunala befattningshavare. Detta bör ges
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 10 bort ha
följande lydelse:
10. beträffande polisens uppgifter
att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Ju202,
1989/90:Ju40 yrkande 2 och 1989/90:Ju809 yrkande 4 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört.
9. Polisens uppgifter (mom. 10)
Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m) och Göran Ericsson (m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s.
16 med "Utskottet delar" och slutar på s. 17 med "yrkande 4)"
bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör det betonas starkare än i
propositionen att ett effektivt polisarbete förutsätter att
polisens uppgifter renodlas. Som anges i de aktuella motionerna
kan detta ske bl.a. genom överföring av arbetsuppgifter från
polisen till andra, t.ex. till andra statliga eller kommunala
befattningshavare. Detta bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 10 bort ha
följande lydelse:
10. beträffande polisens uppgifter
att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Ju202,
1989/90:Ju40 yrkande 2 och 1989/90:Ju809 yrkande 4 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört.
10. Samarbete med tullen och kustbevakningen (mom. 11)
Ingbritt Irhammar (c) och Kjell Ericsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som
börjar med "Med hänsyn" och slutar med "i motionen" bort ha
följande lydelse:
Olika frågor om samarbete mellan polis, tull och kustbevakning
är av särskilt intresse vid ett fortsatt närmande till EG.
Därför bör förutsättningarna för detta samarbete övervägas
närmare i en särskild utredning. Detta bör ges regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 11 bort ha
följande lydelse:
11. beträffande samarbete med tullen och kustbevakningen
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Ju45 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har
anfört.
11. Avgiftsfinansiering på polisens område (mom. 13)
Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m) och Göran Ericsson (m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som
börjar med "Dessa riktlinjer" och slutar med "i motionerna" bort
ha följande lydelse:
Som en komplettering till dessa riktlinjer vill utskottet ha
sagt att stor försiktighet måste iakttas då det blir fråga om
att ta ut avgifter för polisarbete som utförs för att skydda liv
och egendom. Ett system med avgiftsfinansiering får inte leda
till orimliga konsekvenser, och utskottet vill med skärpa
understryka att ett sådant system inte får medföra att någon --
enskilda eller företag -- lämnas utan polisskydd till följd av
utebliven betalning. Vad utskottet sålunda uttalat bör ges
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 13 bort ha
följande lydelse:
13. beträffande avgiftsfinansiering på polisens område
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju45 yrkande
4 och 1989/90:Ju46 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet har anfört.
12. Internationellt samarbete (mom. 14)
Berith Eriksson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 25 som
börjar med "Utskottet har" och slutar med "Motionsyrkandet
avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill emellertid framhålla att stor försiktighet
måste iakttas när det gäller samarbete på det internationella
planet. I linje med vad som anförs i en av motionerna
(1989/90:Ju232) kan således samarbetet med TREVI-gruppen
ifrågasättas från olika utgångspunkter och som anförs i motionen
bör möjligheterna till politisk insyn i detta samarbete
förbättras. När det gäller deltagande av svensk polis i arbetet
på utländska flygplatser vill utskottet understryka att detta
inte får innebära att svensk polis stationeras utomlands för att
kontrollera strömmen av flyktingar till Sverige. En sådan
ordning skulle vara riktad mot flyktingarna och sätta
Genèvekonventionen om handläggning av flyktingärenden ur spel.
Detta bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 14 bort ha
följande lydelse:
14. beträffande internationellt samarbete
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju43 yrkande
9 och 1989/90:Ju232 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet har anfört.
13. Strukturfrågor (mom. 18)
Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m) och Göran Ericsson (m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som
börjar med "I motionen" och slutar med "till motionsyrkandena"
bort ha följande lydelse:
I en av motionerna (1989/90:Ju40 yrkandena 4 och 5) tas
upp frågor om polisdistriktsindelningen och den regionala
polisorganisationen. I linje med vad som uttrycks i motionen
vill utskottet framhålla angelägenheten av att den nuvarande
indelningen av landet i polisdistrikt noga övervägs. Detta är
särskilt angeläget med hänsyn till att vissa distrikt för
närvarande är så små att ett effektivt polisarbete försvåras.
Som anförs i motionen bör vidare länspolismästarmodellen införas
i samtliga län, och med hänsyn till frågans betydelse för det
operativa arbetet bör regeringen snarast återkomma till
riksdagen med förslag härvidlag. Vad utskottet har anfört bör
ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 18 bort ha
följande lydelse:
18. beträffande strukturfrågor
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju40
yrkandena 4 och 5 och 1989/90:Ju206 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet har anfört.
14. Samverkan med andra myndigheter (mom. 19)
Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m) och Göran Ericsson (m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som
börjar med "I en" och slutar med "andra myndigheter" bort ha
följande lydelse:
I en motion (1989/90:Ju40 yrkande 9) framhålls betydelsen
av samverkan mellan polisen och andra myndigheter. Särskilt
framhålls betydelsen av sådan samverkan när det gäller arbetet
på fältet med missbruksfrågor och därmed sammanhängande
kriminalitet. Utskottet delar den uppfattning som kommer till
uttryck i motionen om vikten av att polisen samarbeter med andra
myndigheter i sitt arbete. Detta bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 19 bort ha
följande lydelse:
19. beträffande samverkan med andra myndigheter
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Ju40 yrkande 9
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har
anfört.
15. Rikspolischefens ställning (mom. 20)
Britta Bjelle (fp) och Lars Sundin (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som
börjar med "I en" och slutar med "i motionen" bort ha följande
lydelse:
Avslutningsvis i den här delen vill utskottet ansluta sig till
vad som i en av motionerna (1989/90:Ju809 yrkande 2) har
anförts om behovet av en starkare ställning för rikspolischefen.
Som det är nu är rikspolischefen förhindrad att påverka de
regionala och lokala polisorganisationerna annat än rent
ekonomiskt, samtidigt som han likväl har ansvaret för att
verksamheten skall fungera. En tänkbar förebild kunde vara
försvarsmaktens organisation med en sammanhållande ÖB som
rikspolischef med få men starka regionala polischefer. Vad
utskottet sålunda har anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 20 bort ha
följande lydelse:
20. beträffande rikspolischefens ställning
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Ju809 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har
anfört.
16. Jämställdhetsfrågor m.m. (mom. 21)
Berith Eriksson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som
börjar med "Utöver nu" och slutar med "inte erforderlig" bort ha
följande lydelse:
Nu redovisade uttalanden av utskottet gäller alltjämt. I fråga
om jämställdheten mellan kvinnor och män inom polisen vill
utskottet tillägga att det bör göras en analys av vilka krav som
polisyrket ställer och företas en översyn i fråga om vilka
kvalifikationer och krav i övrigt som bör ställas för antagning
till polisaspirant. Vad utskottet nu har anfört bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 21 bort ha
följande lydelse:
21. beträffande jämställdhetsfrågor m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju41 och
1989/90:Ju236 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet har anfört.
17. Professuren i polisfrågor (mom. 23)
Britta Bjelle (fp) och Lars Sundin (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som
börjar med "Utskottet har" och slutar med "Motionsyrkandet
avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser sig ha anledning att i detta sammanhang
ifrågasätta uppfattningen att polisproffesuren bör vara knuten
till polishögskolan. Som utskottet nu ser det bör forskning ske
i akademisk miljö och inte vara direkt yrkesmässigt anknuten.
Professuren bör därför förläggas till Stockholms universitet som
geografiskt ligger närmast polishögskolan. Detta bör ges
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 23 bort ha
följande lydelse:
23. beträffande professuren i polisfrågor
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Ju42 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har
anfört.
18. Samordning med annan utbildning (mom. 24)
Berith Eriksson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som
börjar med "Någon särskild" och slutar med "inte påkallad" bort
ha följande lydelse:
Utskottet anser att de samordningssträvanden som
civilministern sålunda har givit uttryck för bör preciseras och
genomföras i praktiken. Vad utskottet har anfört bör ges
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 24 bort ha
följande lydelse:
24. beträffande samordning med annan utbildning
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju43 yrkande
6 och 1989/90:Ju44 i denna del som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet har anfört.
19. Decentraliserad utbildning (mom. 25)
Britta Bjelle (fp), Ingbritt Irhammar (c), Lars Sundin (fp)
och Kjell Ericsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som
börjar "Nu redovisade" och slutar med "bakom motionsyrkandena"
bort ha följande lydelse:
Uttalandena från civilministerns sida ligger i linje med
yrkandena i motionerna. Med hänsyn inte minst till att en
utflyttning av utbildning till andra orter än Stockholm kan
underlätta rekryteringen av polisaspiranter är det emellertid
enligt utskottets mening viktigt att de möjligheter som finns
till decentralisering av utbildningen inom polisen, beträffande
såväl grundutbildning som vidareutbildning, verkligen tas till
vara. Angelägenheten härav bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 25 bort ha
följande lydelse:
25. beträffande decentraliserad utbildning
att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Ju242,
1989/90:Ju45 yrkande 6 i denna del, 1989/90:Ju607 yrkande 8 och
1989/90:Ju809 yrkande 8 i denna del som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet har anfört.
20. Teoretisk utbildning (mom. 26)
Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m) och Göran Ericsson (m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som
börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "ändamålsenlig
polisverksamhet" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening kan det i och för sig finnas skäl för
en ökad teoretisk utbildning för poliser. Samtidigt står det
emellertid klart att det vore olämpligt att i nuvarande svåra
läge avkorta praktiktjänstgöringen för poliser under
utbildning. Detta skulle ytterligare minska tillgången på
personella resurser, varför utskottet anser att den förändring
av grundutbildningen som förordas i propositionen bör skjutas på
framtiden. Detta bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 26 bort ha
följande lydelse:
26. beträffande teoretisk utbildning
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju46 yrkande
7 och 1989/90:Ju210 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet har anfört.
21. Trafikövervakning (mom. 27)
Britta Bjelle (fp) och Lars Sundin (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som
börjar med "Vid nu" och slutar med "i motionerna" bort ha
följande lydelse:
Emellertid anser utskottet att möjligheten att använda sig av
kommunala trafikpoliser är så angelägen att regeringen snarast
bör återkomma till riksdagen med förslag till de lagändringar
som anses erforderliga. Detta bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 27 bort ha
följande lydelse:
27. beträffande trafikövervakning
att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Ju216
yrkande 3, 1988/89:Ju250, 1988/89:Ju807 yrkande 3, 1989/90:Ju40
yrkande 10 och 1989/90:Ju226 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet har anfört.
22. Seniorpoliser (mom. 31)
Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m), Göran Ericsson (m) och
Kjell Ericsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 27 som
börjar med "Något särskilt" och slutar med "inte erforderligt"
bort ha följande lydelse:
Med hänsyn till den betydelse en ökad användning av
seniorpoliser skulle kunna ha för polisens arbete i olika
hänseenden, t.ex. för att stödja brottsoffer, anser utskottet
att regeringen snarast bör överlägga med rikspolisstyrelsen om
hur en utveckling av verksamheten kan organiseras. Detta bör ges
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 31 bort ha
följande lydelse:
31. beträffande seniorpoliser
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju209 och
1989/90:Ju826 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet har anfört.
23. Övertidsuttag för narkotikapoliser (mom. 33)
Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m) och Göran Ericsson (m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som
börjar med "Regler om" och slutar med "inte erforderlig" bort ha
följande lydelse:
Utskottet delar motionärens uppfattning om att bestämmelser i
arbetstidslagstiftningen inte bör få lägga hinder i vägen för
ett angeläget arbete från polisens sida med att motarbeta
exempelvis narkotikabrottsligheten. Regelsystemet bör ändras i
enlighet härmed, och regeringen bör återkomma till riksdagen med
förslag till erforderliga författningsändringar. Detta bör ges
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 33 bort ha
följande lydelse:
33. beträffande övertidsuttag för narkotikapoliser
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Ju210 yrkande 7
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har
anfört.
24. Vissa frågor om polisregister m.m. (mom. 34)
Britta Bjelle (fp), Ingbritt Irhammar (c), Lars Sundin (fp),
Berith Eriksson (v) och Kjell Ericsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 28 som
börjar med "Utskottet, som" och slutar med "med skyndsamhet"
bort ha följande lydelse:
Utskottet, som ställer sig bakom integritetssynpunkterna i
motionerna, anser att regeringen nu utan ytterligare tidsutdräkt
bör återkomma till riksdagen med förslag till sådana ändringar i
registerlagstiftningen som har förordats i motionerna. Detta bör
ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 34 bort ha
följande lydelse:
34. beträffande vissa frågor om polisregister m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Ju211,
1988/89:Ju214, 1988/89:Ju232, 1988/89:Ju248 och 1989/90:Ju213
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har
anfört.
25. Utrustning m.m. (mom. 35)
Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m) och Göran Ericsson (m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s.
34 med "Att polisen" och slutar på s. 35 med "i frågan" bort ha
följande lydelse:
Att polisen får bättre utrustning m.m. förordas i en
motion (1989/90:Ju217). Utskottet delar motionärens
uppfattning om nödvändigheten -- för ett effektivt polisarbete i
alla delar av landet -- av att polisen har tillgång till modern
och ändamålsenlig utrustning. Olika frågor som har anknytning
till polisens utrustning bör därför ses över skyndsamt. I det
sammanhanget är det viktigt att bl.a. se över vilken betydelse
det ekonomiska systemet inom polisväsendet har när det gäller
tillgången till och fördelningen av utrustning. Detta bör ges
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 35 bort ha
följande lydelse:
35. beträffande utrustning m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Ju217 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört.
26. Frågor om Stockholmspolisen m.m. (mom. 36)
Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m),
Göran Ericsson (m) och Lars Sundin (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 29 som
börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "av riksdagen"
bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det nödvändigt att regeringen och
andra berörda myndigheter också fortsättningsvis noga följer
utvecklingen beträffande polisverksamheten i storstadsområdena
och därvid vidtar de ytterligare åtgärder som visar sig
erforderliga. Emellertid är situationen på flera håll sådan att
omedelbara åtgärder krävs, vilket måste beaktas av regeringen i
det pågående arbetet med statsbudgeten för nästa budgetår. Bl.a.
krävs det betydande resursförstärkningar i storstadsområdena.
Vad utskottet har anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 36 bort ha
följande lydelse:
36. beträffande frågor om Stockholmspolisen m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Ju244,
1988/89:Ju807 yrkande 1, 1989/90:Ju40 yrkande 6,
1989/90:Ju219, 1989/90:Ju220, 1989/90:Ju222, 1989/90:Ju237,
1989/90:Ju240 och 1989/90:Ju830 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet har anfört.
27. Ingripanden mot berusade personer (mom. 38)
Ingbritt Irhammar (c) och Kjell Ericsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 35 som
börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "inte påkallad"
bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening anger bestämmelsen inte på ett
ändamålsenligt sätt när polisen får ingripa mot berusade
personer. På sätt som förordas i motionen bör ingripanden kunna
ske vid en lägre toleransnivå än gällande bestämmelse ger
möjligheter till. Det bör ankomma på regeringen att återkomma
till riksdagen med förslag till erforderlig lagändring. Detta
bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 38 bort ha
följande lydelse:
38. beträffande ingripanden mot berusade personer
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Ju607 yrkande 14
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet har
anfört.
28. Brott av polismän (mom. 45)
Berith Eriksson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s.
32 med "Ett motionsyrkande" och slutar på s. 33 med "aktuella
motionsyrkandena" bort ha följande lydelse:
Frågor om ordningen för utredande av brott begångna av
polismän har behandlats av utskottet vid tidigare tillfällen.
Enligt utskottets mening är tiden nu mogen att införa en annan
ordning, eftersom den nuvarande måste anses utgöra ett hot mot
rättssäkerheten. Det är från sådana utgångspunkter inte lämpligt
att brott som har begåtts av poliser utreds av polisen själv,
utan i stället bör, som utskottet ser det, utredningsansvaret
ligga på en opartisk myndighet. Det bör uppdras åt regeringen
att till riksdagen inkomma med förslag i den riktning som
utskottet har angivit. Detta bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 45 bort ha
följande lydelse:
45. beträffande brott av polismän
att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Ju210
yrkande 2, 1988/89:Ju234, 1988/89:Ju821 yrkande 8, 1989/90:Ju43
yrkande 8, 1989/90:Ju44 i denna del och 1989/90:Ju235 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet har anfört.
29. Bevakningsföretag (mom. 46)
Ingbritt Irhammar (c) och Kjell Ericsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som
börjar med "Utskottet har" och slutar med "aktuella motionerna"
bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening finns det nu anledning att närmare
dra upp gränserna för polisens uppgifter i förhållande till
bevakningsföretagen. Bevakningsföretagen har fått ökad betydelse
och vidgade arbetsuppgifter på grund av den ansträngda
arbetssituationen inom polisen. Som utskottet ser det kan denna
expansion inte godtas i längden, eftersom polisarbete är en
sådan grunduppgift som det får ankomma på det allmänna att ha
ansvaret för. Polisiära uppgifter bör således i första hand
fullgöras av polisen. Vad utskottet anfört bör ges regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under mom. 46 bort ha
följande lydelse:
46. beträffande bevakningsföretag
att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Ju238,
1989/90:Ju45 yrkande 3, 1989/90:Ju210 yrkande 2 och
1989/90:Ju607 yrkande 13 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet har anfört.
Särskilda yttranden
1. Vissa personalpolitiska frågor (mom. 32)
Ingbritt Irhammar (c) och Kjell Ericsson (c) anför:
Vi vill inför det förestående budgetarbetet inom regeringen
erinra om det yrkande som centerpartiet framförde med anledning
av regeringens förslag till statsbudget för innevarande budgetår
(se 1989/90:JuU23 s. 11). Vi yrkade då att medelsanvisningen för
det lokala polisväsendet skulle ökas med 5 milj. kr. avsedda för
personalbefrämjande åtgärder.
2. Frågor om Stockholmspolisen m.m. (mom. 36)
Ingbritt Irhammar (c) och Kjell Ericsson (c) anför:
Inför det förestående budgetarbetet vill vi erinra om de
förslag som centerpartiet framförde i samband med beredningen i
riksdagen av statsbudgeten för innevarande budgetår. Vi föreslog
då att ytterligare aspiranter skulle antas och att särskilda
medel skulle anvisas för att möjliggöra fler administrativa
tjänster, varigenom poliser skulle kunna frigöras för rent
polisiära uppgifter. Dessa förslag tog sikte inte minst på den
svåra personalsituationen inom storstadsregionerna, framför allt
Storstockholmsområdet.
Justitieutskottets utfrågning den 15 maj 1990 om förnyelse
inom polisen
Bilaga 1
Inbjudna (i den ordning de deltog):
Bengt K Å Johansson, civilminister
Olof Egerstedt, expeditions- och rättschef, civildepartementet
Axel Morath, biträdande riksåklagare
Björn Eriksson, rikspolischef
Lars Bentelius, generalsekreterare, Sveriges Advokatsamfund
Mats Hulth, ordförande i polisstyrelsen, Stockholm
Carl Cederschiöld, vice ordförande i polisstyrelsen, Stockholm
Marianne Håkansson, överdirektör, brottsförebyggande rådet
Ulf Larsson, generaltulldirektör
Sven-Åke Hjälmroth, länspolismästare, Stockholm
Carl Magnus Adner, länspolismästare, Göteborg
Hans Wästberg, länspolischef, Nyköping
Lars Engström, polismästare, Linköping
Gunno Gunnmo, ordförande, Svenska Polisförbundet
Från justitieutskottet deltog:
Britta Bjelle (fp), ordförande
Lars-Erik Lövdén (s) vice ordförande
Ulla-Britt Åbark (s)
Jerry Martinger (m)
Birthe Sörestedt (s)
Ingbritt Irhammar (c)
Bengt-Ola Ryttar (s)
Göthe Knutson (m)
Göran Magnusson (s)
Eva Johansson (s)
Björn Ericson (s)
Göran Ericsson (m)
Lars Sundin (fp)
Anders Svärd (c)
Berith Eriksson (vpk)
Inger Schörling (mp)
Sigrid Bolkéus (s)
Birgit Henriksson (m)
Referat från justitieutskottets utfrågning om förnyelse inom
polisen den 15 maj 1990
Bilaga 2
Till grund för referatet ligger en bandupptagning som gjordes
vid utfrågningen. Endast viss språklig redigering av texten har
skett.
De personer som medverkade i utfrågningen finns angivna i
bilaga 1.
Utskottets ordförande, Britta Bjelle: Jag vill börja med
att hälsa civilminister Bengt K Å Johansson och alla andra
inbjudna gäster varmt välkomna till justitieutskottets hearing.
Regeringen har ju nyligen presenterat en proposition som den
har kallat Förnyelse inom polisen, och vi i utskottet ansåg det
värdefullt att som ett led i beredningen av denna proposition
inbjuda till en hearing, för att på så sätt få flera synpunkter
på polisens arbete och organisation, och samtidigt ge oss själva
möjligheten att ställa frågor, när vi har så mycket sakkunskap
samlad här, och utveckla vårt eget kunnande.
I utskottet kommer vi att få vår första behandling av denna
proposition den 25 maj, och sedan är vår avsikt att justera
betänkandet den 27 september, vilket betyder -- såvitt jag
förstår -- att beslut utifrån propositionen kommer att fattas av
riksdagen den 17 oktober.
Vi hade tänkt att den här hearingen skulle gå till så, att
först får civilministern ordet, och efter det att han har lämnat
sin presentation, tänkte jag att vi kunde ge utskottets
ledamöter möjligheter att ställa frågor till statsrådet.
Därefter tänkte jag överlåta ordet till biträdande
riksåklagaren, rikspolischefen och generalsekreteraren i
Advokatsamfundet, varefter utskottets ledamöter kunde få ställa
frågor.
Jag kanske också skall presentera oss som sitter här på
podiet. Till höger om mig sitter vår kanslichef Björn Edqvist
och till vänster om mig vice ordföranden Lars-Erik Lövdén och
själv heter jag Britta Bjelle och är ordförande i utskottet. Med
det vill jag än en gång hälsa er alla varmt välkomna till denna
hearing och jag överlämnar ordet till statsrådet.
Bengt K Å Johansson: Tack, fru ordförande! Jag har inte
tänkt hålla någon längre inledning. Jag har ju haft möjlighet
att breda ut mig på ett antal sidor i propositionen och varit
förhållandevis utförlig på de områden där det finns anledning
till det, och jag skall kanske bara kort redovisa hur jag har
sett på det här arbetet och propositionen.
Jag har känt ett behov av att något utförligare än vad som ges
möjlighet till i budgetpropositionen redovisa situationen inom
polisen, polisarbetet så som det nu bedrivs, utvecklingslinjer
och ting som vi går och funderar på. Därigenom skiljer sig den
här propositionen något från andra propositioner. Det är inte en
rad olika förslag som riksdagen behöver ta ställning till, utan
det finns några förslag och det finns riktlinjer på ett antal
punkter, där vi menar att vi vill markera hur vi tänkt gå
vidare, och där riksdagens ställningstagande kan vara av nytta.
Men vi har också sett det så, att eftersom polisverksamheten är
ett så viktigt område i samhället -- av stort intresse för
allmänheten, av stort intresse för riksdagen, förvisso -- och
att det dessutom finns goda skäl att också ge polisen i den här
formen ett underlag för att diskutera sitt eget arbete, både
inom rikspolisstyrelsen och de olika polisdistrikten. Därför har
den blivit en produkt av den här omfattningen.
En bakgrund har naturligtvis också varit att det nu är
fem--sex år sedan man hade en större organisatorisk förändring
inom polisen. Det har hänt ganska mycket sedan dess, men framför
allt kan man se att det nu öppnas nya vägar inom polisarbetet
som det finns anledning att diskutera.
Jag vill gärna säga att när jag har varit runt på en rad
polisdistrikt i landet -- ganska många -- och följt polisens
arbete, är mitt intryck att vi har en god polisorganisation. Vi
har en mycket duktig personal inom polisväsendet. Den är
välutbildad och engagerad, och vi har på det sättet en väldigt
god grund att stå på, och polisarbetet fungerar väl.
Men man måste ju samtidigt konstatera, att vi har brist på
resurser på en del områden, och vi har -- om man ser till det
stora och viktiga -- en oacceptabelt låg uppklarningsprocent på
många brott. Vi har långa tider innan en del brott kan bli
utredda, och därför är det ett ansvar för oss som statsmakter
och för polisen som skall effektuera det, att göra allt som står
i vår förmåga för att få hög effekt inom polisarbetet -- och att
vi tar till vara alla möjligheter till ett effektivare arbete.
Det har också samband med de strävanden som vi har på
civildepartementet att förnya en del av den statliga
verksamheten genom att använda de möjligheter som finns till
förändring, till förnyelse som vi har angivit i rubriken till
propositionen. Man kan säga att det går ut på att vi vill
avreglera, föra ut besluten så långt ut i linjen som det går,
att när det gäller polisarbetet renodla och på det sättet
använda resurserna så effektivt som möjligt, i viss utsträckning
regionalisera arbetet, men också att samverka mellan
polisdistrikten.
Den bild som jag har av polisarbetet är att det händer väldigt
mycket av det slaget ute i polisorganisationen. På några punkter
-- och dem har vi tagit upp i propositionen -- finns det hinder
för att man skall kunna bedriva arbetet vidare enligt de
riktlinjerna, men det finns också inom givna ramar väldigt
mycket som man kan säga att det handlar om -- att sprida
information och kunskap och erfarenheter av det arbete som
bedrivs till andra polisdistrikt, och det sker i stor
utsträckning på de konferenser och sammankomster och inom den
utbildning som finns inom polisen. Men det är viktigt att man
också noterar vad som händer och för det vidare. Min bild är
alltså att det pågår ett bra och inspirerat och omfattande
arbete ute på polisen. De regler som vi har behöver förändras på
ett antal punkter, och framför allt står vi inför en förändring
av budgetsystemet som kommer att få ganska betydande effekter
för polisarbetet. Det är ingen tvekan om att det i vissa
hänseenden är en organisation som har visat stelheter. Vi styr
med tjänster som finns anvisade till de olika polisdistrikten.
Via kommenderingar och annat kan man få rörlighet i
organisationen, men på många områden och i många polisdistrikt
är det samtidigt problem med att man då får avstå personal som
man tycker att man inte riktigt kan förfoga över. Så när vi nu
går in i ett nytt system med treåriga budgetperioder också för
polisen, så är det viktigt att i samband med att det ekonomiska
styrsystemet förändras man också tar till vara de möjligheter
till förändringar inom organisationen som finns. Och det finns
alltså ett betydande samband mellan den förändringen av
budgetsystemet och de tankegångar som finns här i propositionen.
Vi har i propositionen begärt ställningstagande på några
punkter inkl. inriktningen av polisens arbete och riktlinjer när
det gäller avgiftsfinansiering och internationellt samarbete,
men jag har också uppfattat -- efter att ha gått igenom
motionerna -- att det finns en betydande samstämmighet
beträffande huvudinriktningen av polisens arbete, och det är jag
naturligtvis glad för, och därför har jag inte några punkter av
den karaktären att jag måste markera avståndstagande från
någonting som sagts i motionerna, utan det kan väl tas upp, om
det finns intresse av det.
Den här propositionen ser vi alltså både som en
positionsbestämning av var vi står nu efter fem år av arbete,
sedan den senaste större polisreformen, men också som ett
avstamp inför 1990-talets polisarbete som bör innebära vissa
förändringar och där vi nu drar upp riktlinjerna för det i den
här propositionen.
Riksdagsledamot: Du var ganska konkret på tre punkter, när
du redovisade situationen inom polisen i dag. Du sade att det
var brist på resurser, du sade att det var oacceptabelt låg
uppklaringsprocent och du sade att det var alltför långa
utredningstider. Vad har du konkret i propositionen föreslagit
för att just åtgärda dessa tre brister?
Bengt K Å Johansson: Ja, den här propositionen står alltså
inte ensam, utan är en positionsbestämning och avstämning. När
jag tillträdde detta ansvarsområde, var det några ting som jag
tyckte var allra viktigast -- att öka intagningen hos polisen,
och det har utskottet ju också ställt sig bakom -- att vi skall
öka intaget nu upp till 800, och det är alltså en mycket kraftig
utökning av den utbildningskapacitet som finns, och vi kan redan
se effekter av det genom att det finns personal ute under
utbildningstiden, och vi kan se hur vi får tillskott av
nyutbildade poliser de närmaste åren som förändrar situationen
genom den högre utbildningsnivån som vi har. Det andra har varit
att öka utrustningsanslagen som vi också har varit ense om med
riksdagen, framför allt när det gäller radioutrustning, vapen
och ett antal polishus som vi också har fått fram. Det tredje
har varit att -- där vi har vakanser inom hårt ansträngda
polisdistrikt -- kunna ersätta polispersonal med annan personal
(administrativ personal), och det kan vi också se i dessa
polisdistrikt att det har givit effekt. Jag har studerat det på
plats i ett antal polisdistrikt, och jag tycker att
erfarenheterna är väldigt goda, att vi på det sättet har kunnat
rätta till en del problem i de polisdistrikt som har varit mest
ansträngda.
I den här propositionen är det alltså en beskrivning av hur vi
vill att arbetet skall fortgå, att ta bort de regler som nu
finns från statsmakternas sida om en detaljindelning av
organisationen som förhindrar ett arbete som jag menar måste bli
mera flexibelt inom polisen, dvs. rörligheten mellan kriminal-
och ordningspolis, hur man skall organisera arbetet på olika
arbetsenheter, hur man skall se till att man får ut största
möjliga effekt av det. Det mesta av detta, skulle jag vilja
säga, har polisen själv i sin hand, och jag sade i min inledning
att det pågår ett intressant utvecklingsarbete på många
polisdistrikt som kan föras över till andra, men på några
punkter behöver alltså de regler ändras som statsmakterna står
för.
Vi har också tagit upp och endosserat behovet av ett ökat
samarbete mellan polisdistrikten. Många polisdistrikt är ju
stora, med stora avstånd, men vi har på andra håll stor närhet
mellan polisdistrikten, också över länsgränserna, och där ett
utvidgat samarbete kan ge större effekter -- ändra
turlistesamspelet, en bättre uppbackning från andra
polisdistrikt vid större händelser som inträffar osv. Jag menar
att med de organisatoriska förändringar som finns upptagna i
propositionen och de som polisen kan göra själv kan man få ut en
större effekt av polisarbetet.
Riksdagsledamot: Fler poliser och bättre resurser det står
det inte någonting om i denna proposition. Det kan ju diskuteras
vem som har tagit initiativ till vad, men det gör vi inte. Men
ditt svar på de här tre frågorna är: genom organisatoriska
förändringar i propositionen tror du att man skall komma åt de
här tre konkreta sakerna. Du sade brist på resurser,
oacceptabelt låg uppklarningsprocent och de alltför långa
utredningstiderna.
Bengt K Å Johansson: Ja, plus de förändringar som vi har
tagit ställning till i annat sammanhang i budgetpropositionen
och de förändringar som skett de sista åren med utökning av
utbildning och resurser av olika slag tillsammans med ett annat
arbetssätt ger möjligheter till en högre effekt inom polisen.
Riksdagsledamot: Det var ju den kraftiga nedskärningen av
polisutbildningen som är den grundläggande orsaken till att vi
har stora problem i dag, och jag vill då allra först ställa
ytterligre en fråga till civilministern om just detta, trots att
civilministern har konstaterat att antagningen har ökat. Och
frågan är då: Vilka överväganden låg egentligen bakom
regeringens beslut att skära ned polisutbildningen så kraftigt
som man gjorde under 1980-talet? Hur vill civilministern
motivera de åtgärderna? Eller är det kanske rent av så -- och
det är ju alternativet -- att civilministern direkt är beredd
att erkänna att det var ett misstag att skära ned utbildningen
så här kraftigt? Det senare skulle ju i och för sig vara väldigt
skönt att få höra, därför att då skulle vi också kunna känna oss
lugna för framtiden, att sådant här inte kommer att upprepas.
Bengt K Å Johansson: Jag menar att vi kom ner för lågt i
utbildningsnivå under några år. Det skedde i ett läge när det
var -- om man vill rekonstruera det -- ett annat läge på
arbetsmarknaden. Antalet avgångar var mindre och det var ganska
stora överskott av utbildade poliser som inte hade tjänst, men
eftersom det är en så pass lång utbildningstid så blev det en
för låg kapacitet, när utbildningsnivån gick ner som lägst. Det
menar jag.
Riksdagsledamot: Det var alltså ett misstag att skära ner
det så kraftigt, med andra ord.
Bengt K Å Johansson: Ja, mot bakgrund av att vi fick en
helt annan arbetsmarknad så småningom med en större avgång av
poliser, så blev det en situation som blev oacceptabel, dvs. att
vi var tvungna att öka antalet poliser igen. Nu vill jag säga
också till Jerry Martinger att det här var ett riksdagsbeslut
och inte någonting som regeringen bestämde.
Utskottets vice ordförande, Lars-Erik Lövdén:
Propositionen tar inte bara upp förnyelsefrågorna, den anger ju
också inriktningen för polisverksamheten under de närmaste åren.
En punkt i det avseendet är att polisens arbete skall inriktas
mera på att förebygga och förhindra brott i dag. Då har vi ju
den situationen i Sverige att vi har en förhållandevis hög andel
kriminalpolisorganisation i förhållande till
ordningspolisorganisationen, och jag skulle vilja fråga
civilministern hur han ser på det förhållandet i jämförelse med
den inriktning som skall gälla för polisens arbete i framtiden.
Så har jag en fråga till. Det sägs i propositionen på flera
ställen att det är viktigt att få ett effektivare
resursutnyttjande, och då pratar man om överförande av uppgifter
till administrativ personal för att frigöra polispersonal för
egentliga polisuppgifter. Men det finns en fråga som hänger
samman med detta med effektivare resursutnyttjande, och det är
ju polisdistriktsindelningen. Det läggs inte något förslag i
propositionen om ändrad polisdistriktsindelning. Men hur ser
civilministern på den frågan? Finns det något behov att ändra
polisdistriktsindelningen i Sverige mot bakgrund av att den har
kvarstått i stort sett oförändrad sedan förstatligandet 1965?
Finns det också ett behov av att se över resursfördelningen
mellan polisdistrikten -- en grundläggande resursfördelning --
också mot bakgrund av att den har varit i stort oförändrad sedan
förstatligandet 1965? Jag vet att det sistnämnda är en
kontroversiell fråga, men det skulle ändå vara intressant att
höra civilministerns kommentar till det.
Bengt K Å Johansson: Ja, en del av de här frågorna kanske
utskottets ledamöter har bättre möjlighet att besvara än jag som
har sysslat med detta under en ändå förhållandevis kort tid, men
jag skall ge min bild av det.
På den första punkten, som Lars-Erik Lövdén tar upp, menar jag
att vi kan se i polisarbetet, och naturligtvis också i det
sociala arbetet, hur betydelsefull en förebyggande verksamhet
är. Det ligger inte bara i polisens hand, men polisen spelar en
viktig roll också i det arbetet. Jag tror att alla som har
studerat det noterar hur betydelsefull polisen själv tycker att
verksamheten i skolorna är, och det finns en rad andra exempel
där antingen enskilda poliser genom starkt engagemang har kommit
att arbeta mycket med förebyggande arbete bland ungdom eller
samverkansformer mellan olika kommunala organ och polisen ger en
mycket god effekt. Och jag menar att skall man vända på
brottskurvorna så är det centralt att vi får polisen med och att
polisen deltar mycket aktivt i ett sådant förebyggande arbete.
Jag har själv någon erfarenhet av detta, och jag tycker att det
jag studerat ute på fältet i polisdistrikten visar också i
siffror inte så sällan hur betydelsefullt detta är. Dit hör
också kvarterspolisverksamheten, där kontakter mellan enskilda
polismän och befolkningen, inte minst ungdomsgrupper, kan ha en
mycket stor betydelse för hur utvecklingen är i en stadsdel
eller i ett samhälle.
Den andra punkten om kriminalpolisen -- vi har en stor andel
där. Ja, internationella sammanställningar tyder på det. Det
pågår ju en del arbete där man lägger om rutinerna, där man så
att säga för rapporteringen litet längre hos ordningspolisen,
där man försöker klara ut vad som har inträffat ganska snabbt,
så att det inte blir liggande i en hög. Med jourtjänst hos
kriminalpolisen som direkt kan kopplas till ordningspolisens
rapporter, och jag tycker nog att det finns mycket stor
anledning att fundera på att utveckla arbetet enligt de
principerna, dvs. ett närmare samarbete, där kriminalpolisens
arbete snabbare griper in i ordningspolisens. Det där är nu ett
fält som vi inte skall sitta och besluta om, utan notera
tendenserna, och där rikspolisstyrelsen och de olika
polisdistrikten har alla möjligheter att arbeta. Men min bild är
nog att vi måste koppla arbetet mellan ordningpolis och
kriminalpolis närmare varandra, och det finns en del sådana
arbetssätt som jag tycker är bra och riktiga. Det andra är att
vi måste få -- som jag menar -- en större rörlighet mellan
kriminalpolis och ordningspolis. Vi säger ibland att polisen
måste bli mera synlig. Det bör gå att kunna backa upp
ordningspolisens arbete också från kriminalpolissidan på ett
annat sätt. Våra poliser är ju utbildade för olika uppgifter och
skall kunna komplettera varandra på ett mera utförligt sätt än
vad som kanske ibland sker. Min bild är att det ibland är
alldeles för stängda skott mellan kriminalpolisens arbete och
ordningspolisens arbete.
Ett effektivare resursutnyttjande tror jag också är möjligt.
Det kan ske genom att jämföra enskilda polisdistrikt. Det ger en
väldigt olika bild. I en del polisdistrikt har man de allra
bästa erfarenheter av möjligheterna att delegera arbetsuppgifter
också när det gäller utredningsarbete till administrativ
personal, förutom då, förstås, det sätt som mer traditionellt
kan finnas på en polismyndighet, radio och reception och en
massa andra uppgifter. Jag har nästan aldrig hört någon ha
negativa erfarenheter av att man har överflyttat arbetsuppgifter
på det här sättet från poliser till administrativ personal, men
där finns fortfarande en tröghet på många håll mot att göra det.
Jag tror alltså att genom att man fortsätter på den vägen så kan
man öka effekten av polisarbetet och få ett bättre
resursutnyttjande. Och därmed också fler poliser ut på gator och
torg och till den direkta verksamheten.
När det gäller polisdistriktsindelningen och
resursfördelningen däremellan, så vill vi alltså tillsätta en
utredning som tar upp frågan om den regionala organisationen,
och man kan säga att min bild av detta är att det är
utomordentligt svårt att sätta i gång och utifrån ett
riksperspektiv säga att nu drar vi in de och de distrikten, för
det är klart att när vi har dessa 118 polisdistrikt -- och
mycket små förändringar har ägt rum under en så lång period --
så har det hänt en hel del när det gäller
befolkningsförändringar och när det gäller de grundläggande
kriterierna varför man behöver en indelning i polisdistrikt som
inte har följts upp. Men jag menar att det vore en omöjlig
uppgift att nu sätta i gång och försöka att ändra en
organisation på det sättet, att man försökte skissera hur
indelningen skulle vara i övrigt, utan min bild är snarast den
-- och det är därför jag vill att det skall tillsättas en
utredning om den regionala organisationen -- att det måste
rullas upp via att man i varje län går igenom
distriktsindelningen och ser vilka förändringar som kan ske, och
i huvudsak menar jag nog att det bör ske genom att man har en
ökad rörlighet och flyttar om personal mellan polisdistrikten
och mindre av att lägga ner eller utöka antalet polisdistrikt.
Men det är klart att det kan finnas behov av förändringar när
det gäller distriktsindelningen också i ett sådant perspektiv.
Riksdagsledamot: Jag skall ta upp två områden, dels
utbildningsfrågor, dels renodlingsfrågor. När det gäller
utbildning, så har vi tidigare varit inne på att det har varit
problem och har blivit stora vakanser. Ett sätt att slippa ifrån
den här ryckigheten i framtiden skulle kunna vara att man
analyserar totalbehovet av poliser i vårt land och sedan utifrån
detta driver utbildningspolitiken och försöker hålla sig på den
nivå man har fastställt. Min fråga är då: Skulle inte det kunna
vara en möjlig väg att gå fram i fortsättningen för att slippa
ryckighet i framtiden? Och i samband med utbildningen så är vi
ett par partier här som har motionerat under ett antal år om att
man borde kunna utlokalisera en del av utbildningen, så att man
skulle kunna klara av de behov som finns av utökad utbildning på
ett annat sätt. Dessutom skulle det kunna underlätta rekrytering
av poliser från olika delar av landet. Det var det som gäller
utbildningen.
Sedan när det gäller renodlingen så håller jag med om att det
är mycket praktiskt att tillsätta administrativ personal på de
uppgifter som de kan göra och friställa poliser till rent
polisiära uppgifter. Det här går ju alldeles utmärkt i dag, där
det finns vakanta polistjänster, för där kan man då använda de
medlen och tillsätta administrativ personal. Men även jag har
varit ute på olika polisdistrikt i landet och här är besvikelsen
otroligt stor i de polisdistrikt där man inte har vakanta
tjänster och kan renodla på detta sätt, och min fråga är: Varför
missgynnas de här polisdistrikten? Jag förstår mycket väl att
har man inga vakanta tjänster, så har man polistjänster, men
inte kan man renodla polisjobbet på samma sätt om man inte kan
tillsätta mer administrativ personal. I samband med den här
renodlingen också: Här har inte tagits upp någonting i
propositionen om en fråga som vi har tagit upp i centern under
en längre tid, och det är detta med att bevakningsföretagen
under de senare åren har fått ta på sig rent polisiära uppgifter
helt enkelt, som egentligen är emot det som vi fastslagit, att
polis skall göra polisiära uppgifter och ingen annan. Men
eftersom vi haft polisbrist, så har bevakningsföretagen fått ta
över mer och mer. När kan man tänka sig -- och när anser
civilministern -- att vi kan komma från det här systemet och
låta polis göra polisiära uppgifter och bevakningsföretagen
annat?
Bengt K Å Johansson: När det först gäller utbildningen så
är det klart, att det är inte bra med stora årliga förändringar
av antalet personer som tas in för utbildning. Framför allt ger
det ju ryckighet i utbildningsorganisationen, så jag kan väl
tänka mig att säga att man kan fastställa det för mer än ett år
i taget i framtiden, och jag ser det ju som att har man
etablerat en nivå, så bör den väl vara kvar, om inte nya
omständigheter tillkommer. Då bör man särskilt motivera det och
utgå utifrån att vi nu behöver en utbildningskapacitet som är
den uppnådda, som ju är hög och som har krävt ganska stora
resursinsatser på polishögskolan.
När det gäller frågan om var utbildning skall bedrivas, så kan
man säga att vi har haft en gynnsam situation som har kunnat öka
kapaciteten vid polishögskolan på det sätt som har skett genom
att det fanns lokaler och sådant tillgängliga med förhållandevis
små insatser. Jag tycker att man skall sätta in det här i
perspektivet av att utbildningen för poliser och för annan
personal inom polisväsendet är mycket omfattande. Det ser man,
om man tittar i den utbildningskatalog som t.ex. har getts ut av
rikspolisstyrelsen, och där man har ett enormt utbildningsutbud,
och vi har ju en mycket omfattande internutbildning. Därför är
så att säga den utbildning som sker vid polishögskolan inte den
enda frågeställningen, utan jag har i första hand sett det som
att vi bör eftersträva -- också av resursskäl, för att kunna
utnyttja den bra utbildningskapacitet som finns genom en duktig
personal på andra håll -- att man lägger ut så mycket som
möjligt av annan utbildning, medan det naturligtvis alltid är
ett stort beslut om man säger att nu skall vi dela upp
utbildningen av de nyintagna på ett par olika skolor. Då kräver
det lång förberedelsetid och långa investeringar och en ganska
stor kostnad också.
Sedan när det gäller renodlingen av polisarbetet, så kan jag
inte riktigt dela synen -- eller jag har ganska liten förståelse
för -- att man känner stor besvikelse över att man inte får
administrativ personal, därför att man inte har vakanser. Det är
inget roligt att ha vakanser i sin polisorganisation. Men det
ligger ju en del i frågeställningen, för vi har ju fått
framställningar från en del polisdistrikt som säger: Vi borde
också med hänsyn till situationen få del av de vakansmedel som
delas ut av regeringen eller som rikspolisstyrelsen efter vårt
medgivande har delat ut. Nu har vi sett det som att det här är
direkt kopplat till de vakanser som finns, och det finns ju
också inom polisorganisationen polisassistenter utan tjänst som
vi också får väga in i det här. Vi har velat ha en direkt
koppling. Det är vakansmedel, det är de medel som uppstår när
polistjänster inte är besatta och man därför får så att säga
pengar över. Då är det de polisdistrikten som skall få disponera
de pengarna. Men jag vill gärna säga att i ett budgetsystem, som
jag menar skall fungera smidigare, bör det ligga i
polismyndighetens egen möjlighet att så att säga disponera medel
så att man kanske kan göra den rätta avvägningen mellan
polispersonal och administrativ personal. På något sätt blir det
en förskjutning i de polisdistrikt som nu har vakanser. De har
då färre ordinarie polismän i tjänst och mera av administrativ
personal. Det finns några polisdistrikt som också har haft
försöksverksamhet på det här sättet med en större proportion
administrativ personal, och jag tycker nog att erfarenheten av
det tyder på att det kan finnas anledning att ha en större andel
administrativ personal än vad man har i en del polisdistrikt,
där det kanske har blivit onödigt snålt, och jag vill gärna för
min del öppna möjlighet för att man kan göra en sådan förändring
av de proportioner som finns av olika slags personal vid en
polismyndighet. Men det kan då göras via det budgetsystem som
växer fram.
Bevakningsföretagen -- ja, de skall inte utföra några
polisiära uppgifter. I så fall har det blivit fel, om de gör
det. Jag menar -- och det är redovisat i propositionen -- att
vad vi kan göra är att se till att polisen utför sådana
uppgifter som vi menar bör utföras av polispersonal. Det är att
vi också bör gå igenom vilka områden där polisen nu gör
uppgifter där man kanske skulle kunna ha annan personal och dit
hör då t.ex. flygplatskontroll, och det finns andra områden där
vi på samma sätt bör överväga möjligheterna att frigöra
polispersonal för att kunna använda dem på annat håll. Vår
inställning är ju att är det polisuppgifter, så skall de göras
av polisen och inte av bevakningsföretag.
Riksdagsledamot: Jag har fått svar på en del av mina
frågor, men när det gäller kompetens för polisarbetet -- det
står ju i propositionen att arbetet skall inriktas på att
förebygga och förhindra brott, och det är naturligtvis det bästa
man kan göra, och att bekämpandet av ekonomisk brottslighet och
sådant som hotar stora samhälleliga värden som miljöbrottslighet
skall prioriteras -- då är min fråga: Vi vet ju att
miljöbrottslighet och ekonomisk brottslighet är väldigt
komplicerat och det behövs specialkompetens för att klara av
det. Är det då meningen att man skall ha polisutbildning i
botten eller kan man tänka sig -- som det också står i
propositionen -- att nya yrkesgrupper skall tillföras polisen
och att man skall klara de här komplicerade fallen på så sätt,
eller är det meningen fortfarande att det skall vara poliser som
har skaffat sig den här specialkompetensen?
Bengt K Å Johansson: Ja, polisen som finns har ju ofta en
mycket bra utbildning i att utreda brott, men det är klart att
inom vissa specialområden -- och dit hör ekonomisk brottslighet
och miljöbrottslighet -- ser jag nog att det finns behov i de
större polisdistrikten eller regionalt av personal som kanske är
specialutbildad för detta -- som inte nödvändigtvis behöver vara
polispersonal, utan som kan ha en annan bakgrund, men som då är
duktiga utredare och som kanske har lättare att gripa tag i det
än i vart fall oerfarna poliser från det området. Nu finns det
ju i länsstyrelsen också personal, om man tar miljösidan, och
det finns i kommunerna, och det gäller att uppodla ett samspel
därvidlag, men min bild är att här behövs på en del håll en
utökad specialiseringsgrad som också kan sökas utifrån polisen.
Det kan alltså vara antingen poliser som är specialutbildade
eller särskilt intresserade av att skaffa sig de kunskaperna,
eller annan personal som i samverkan med polispersonal kan göra
en mycket stor insats.
Riksdagsledamot: I den här propositionen, som i så många
andra sammanhang, poängteras att det är viktigt med synliga
poliser som har allmänhetens förtroende. Det sägs att det inte
anses särskilt meriterande att arbeta som kvarterspolis. Jag
ville höra om det verkligen äger sin riktighet.
Sedan när det gäller rekrytering till polisutbildning -- när
man tittar ut över den här församlingen så ser man ju att det är
en mycket manstark sådan -- vilka åtgärder ämnar man vidta för
att få in flera kvinnor till polisen? Invandrare som poliser var
ett annat initiativ som regeringen har tagit, men där finns ju
vissa frågor när det gäller medborgarskapet som kan lägga hinder
i vägen. Vilka planer finns det på att förbättra rekrytering av
dels invandrare, dels kvinnor till polisyrket?
Bengt K Å Johansson: Får jag först kommentera det här med
synliga poliser. Det finns på en del håll en mycket medveten
strävan att se till att kvarterspoliser -- som ju inte bör ses
som någonting annat än att det är poliser som är lokaliserade
till en annan plats eller en annan ort än vid den ordinarie
polismyndigheten -- inte skall bli diskriminerade när det gäller
rekrytering och tjänster och löner och liknande. Det tycker jag
är en oerhört väsentlig del av situationen, att man inte ser det
här som en reservstyrka som man kan dra in och öka ut
allteftersom situationen växlar. Jag har naturligtvis förståelse
för ledningens behov av att ha utryckningsstyrkor och sådant,
och att man alltid sitter i en situation som kan vara besvärlig,
men skall vi få den här effekten vid det förebyggande arbetet,
då är det viktigt att de poliser som jobbar ute i stadsdelar och
i samhällen ses som en lika viktig polis som annan och att de
får arbetsmöjligheter också genom att de kan behålla sina
tjänster. Och det finns polisdistrikt där kvarterspoliserna har
varit i många, många år och har sett sitt jobb som lika viktigt
som andra hos ledningen.
När det gäller rekryteringen till polisyrket kan vi väl
konstatera att här sker en ganska snabb förändring. Om jag har
siffrorna någorlunda rätt så är väl ungefär var tionde polis
kvinna, medan av de nyintagna det är ungefär 25 % eller nära
25 % som är kvinnor, och det tyder på att polisyrket är
attraktivt också för kvinnor, och att man i intagningen också
väger på ett annat sätt än tidigare, dvs. ger möjligheter för
kvinnor att bli poliser. Ja, de här frågorna kanske
rikspolischefen skall svara på mera hur man har diskuterat vid
intagningen, men jag har anledning notera att den ökning som har
skett har varit ganska snabb och positiv.
När det gäller invandrare som poliser är det klart att det
finns personer med invandrarbakgrund hos polisen, och det har ju
understrukits från många håll att det ofta är viktigt både när
det gäller språkkunskaper och när det gäller kunskap om etniska
förhållanden, att man har sådana poliser som ibland kan
disponeras. Men när det gäller medborgarskapet planerar vi inte
någon ändring, utan man bör vara svensk medborgare. Sedan har
jag inga uppgifter om hur många poliser som har
invandrarbakgrund och som kan tala ett annat språk osv., men
antalet är stigande.
Riksdagsledamot: Ja, det är en fråga som tilldrar sig
intresse, och jag skall fatta mig kort och läsa direkt ur
propositionen: "I fråga om de grundläggande prioriteringar som
skall gälla för i första hand nästa budgetår gör jag följande
bedömning" etc. Kommer prioriteringarna för polisen när det
gäller arbetsinriktningen att skifta från budgetår till
budgetår? Det är den första frågan.
Statsrådet säger tidigare som svar på en fråga att man behöver
se över arbetssättet. Jag kan tänka mig att det gällde
kriminalpolisen. Det är ju så att väldigt mycket av arbetssättet
inom kriminalpolisen styrs av bestämmelserna i rättegångsbalken,
och parterna i rättsprocessen har ju att följa rättegångsbalken.
Avser statsrådet -- för att kanske då göra processen eller
arbetet för polisen enklare och gesvintare -- att göra någon
översyn av rättegångsbalken som därmed skulle göra att polisens
arbete kunde gena litet grand eller bli mera effektivt?
Bengt K Å Johansson: De allmänna resonemang som förs i
propositionen är ju inte bundna till en viss tid, men vi har ju
som princip också att för budgetår lägga fast en prioritering,
och det är väl det som framskymtar i propositionen här. Men de
allmänna resonemang som finns här om att prioritera
narkotikabrottslighet och våldsbrottslighet osv. menar jag är
knappast att hänföra bara till nästa budgetår. Då skulle jag
grovt ha missbedömt vad som kommer att hända.
Rättegångsbalken har ju sina krav på vad det finns för
utredningsunderlag, och det är klart att det ställer krav, men
det innebär ju inte att man behöver ha en annorlunda syn på
relationerna mellan ordningspolis och kriminalpolis. Den
utredning som skall ligga till grund för ställningstagande när
det gäller åtal skall ju ha sin kvalitet, och den skall komma
från polisen. Men det innebär ju inte att det måste vara en
produkt som har vuxit fram bara från en kriminalpolis som sitter
på en avdelning där, utan den är polisen ansvarig för -- den
enskilde polismannen eller polisen som myndighet. Så jag kan
inte riktigt se att det skulle vara en komplikation. De krav som
skall finnas kommer att finnas oberoende av hur man arbetar
tillsammans, men man kan arbeta effektivare tillsammans utan att
på något sätt, som jag ser det, eftersätta de krav som åklagarna
kan ha.
Riksdagsledamot: Jag vill ställa två frågor och den första
rör det förstärkta medborgarinflytandet över den lokala
polisorganisationen. Det förs ju ett ganska långt resonemang om
detta i propositionen. Men vad jag saknar, tycker jag, det är en
viktig del, och det är fortfarande det här med knytningen till
kommunfullmäktige exempelvis. Där man som polisstyrelsens
ordförande kan ha möjlighet att medverka och att kunna besvara
frågor, interpellationer osv. När det gäller de lokala
polisnämnderna, som det står om i propositionen, kan man inte ha
dem i alla kommuner. I de små kommunerna går det inte. Det blir
för litet underlag, tror jag. Det förs också ett resonemang om
att man kan i och för sig starta i storkommunerna Göteborg,
Malmö och Stockholm osv. Jag skulle vilja veta om civilministern
är beredd att föra diskussionen vidare när det gäller det lokala
medborgarinflytandet, för jag tror att i polisstyrelserna i dag
upplever sig många ha väldigt dålig status i kommunerna. Jag
tror att man kan förbättra det om man får en direkt knytning
till fullmäktige. Det var den ena frågan.
Den andra frågan gäller avgiftsfinansieringen. Är det meningen
att det här skall bli någon form av utredning innan man
återkommer med förslag eller kommer det ett förslag utan
utredning?
Bengt K Å Johansson: När det gäller medborgarinflytandet
är min bild av detta att det sker och har skett en mycket snabb
utveckling i praktiken i nästan alla polisdistrikt och i
kommuner med ett starkare engagemang för polisarbetet och för
polisen. Man kan se det i antalet initiativ som har tagits från
kommunalt håll -- Stockholm bl.a. -- när det gäller
polisarbetet. Det kan ses i vilken personal och vilka
förtroendevalda som sitter i polisstyrelsen och att arbetet i
polisstyrelsen har en hög status i kommunen. Och det är jag
väldigt glad för. Jag tror att det också är detta som färgar av
sig på att det tas fler initiativ och att man vill komma vidare.
Men det är klart att när vi har en organisation där ett
polisdistrikt ofta består av många kommuner och där ledningen av
polisarbetet ändå ligger hos polisledningen, så har vi nu inte
velat aktualisera frågan längre än så här, så som vi har
diskuterat det. Det var ett viktigt steg som togs i mitten av
1980-talet, men vi menar att det har skett mycket i rätt
riktning men att det inte finns någon möjlighet, som vi ser det,
att ta ytterligare ett steg. Då är ansvarsförhållandena svåra.
De här frågorna berörs något i den översyn av kommunallagen som
sker, men vi har inte sett det som möjligt att i övrigt föra
fram detta, så att polisstyrelsen blir en vanlig kommunal nämnd.
Så är inte organisationen. Men vi följer detta noga. Jag är glad
över det här mycket starka kommunala engagemanget, och på många
håll vill man, som Ulla-Britt Åbark antyder, utveckla det här
ytterligare och göra det till en sak där också mycket centralt
kan föras in i det kommunala arbetet.
När det gäller avgiftsfinansieringen är det så att vi har
vissa avgifter redan nu, och vi vill underställa riksdagen att
vi kan gå vidare här och ta ut avgifter också för en del andra
områden. Jag uppfattar att det bör vara möjligt. Jag tror inte
att detta skall ses såsom någon viktig finansieringsform, utan
det är en fråga om att vi skall kunna ibland få en
resursallokering som blir vettig, dvs. att vi -- med den brist
på resurser som vi väl ändå har, eller den begränsning av
resurser som vi har -- skall kunna ta ut avgifter om det är så
att man tycker att detta är en sak som egentligen någon annan
skall betala. En del motioner har tagit upp den
frågeställningen. Den stora resursbesparingen, som jag ser det,
är att man kan avlasta polisen en del uppgifter som man nu har.
Jag nämnde flygplatskontrollen såsom ett sådant exempel. Man kan
naturligtvis ibland ta ut avgifter också för den del man har
kvar, men avgiftsfinansieringen i övrigt, dvs. för arbete som
utförs -- jag har nämnt olika typer av evenemang som musikgalor
och liknande -- tror jag inte kommer att få så stor omfattning
för att kunna på något sätt väsentligt påverka polisens arbete.
Och riktlinjer måste naturligtvis fastställas, innan polisen kan
börja arbeta med det.
Riksdagsledamot: Jag vill gärna följa upp den fråga som
Ulla-Britt Åbark tog upp här. Det handlar ju om det
medborgerliga inflytandet över polisverksamheten. Jag tror att
det är en otroligt viktig punkt. Man noterar ju också en
utvecklingslinje här, när polisstyrelserna kom till, att de
skulle få en verkligt rejäl funktion, inte minst när det gällde
att styra resurserna inom det aktuella polisdistriktet. Nu har
civilministern sagt att det finns polisstyrelser som fungerar
väldigt väl -- jag vet det. Stockholm är ett bra exempel. För
övrigt tycks civilministern vara relativt nöjd över situationen
i landet. Ja, det är klart att man skall vara positiv och
optimistisk. Jag tror inte att det är riktigt så väl -- i varje
fall har man inte kommit så långt som lagstiftaren tänkte sig,
när man instiftade polisstyrelser. Det är ju så att nu tänker
man förstärka polisstyrelsernas roll ytterligare. Vad planerar
man att vidta för åtgärder från regeringens sida, via
polisstyrelsen eller annat, för att man skall kunna fylla upp
inte bara den gamla funktionen utan även den nya funktionen? Det
var den grundläggande frågan.
Sedan hade jag två detaljfrågor också, i och för sig inte
oviktiga. Det första gäller det brottsförebyggande arbetet. Nu
talar jag inte allmänt om synlig polis. Jag talar om
bf-enheterna i polisdistrikten. Många av dem som arbetar inom
den sektorn känner att de är litet styvmoderligt behandlade --
att man inte har tillräckligt med resurser, att man inte kan gå
ut på det sätt som man önskar. Det är litet tunt på just denna
punkt, tycker jag, i den här riktlinjepropositionen. Jag tror
att brottsförebyggande arbete är det viktigaste. Det bästa
brottet är ju som bekant det brott som aldrig begås.
Och slutligen: rikskriminalens framtid behandlas ju väldigt
allmänt, och jag undrar hur det står till med den framtiden.
Finns den eller ...
Bengt K Å Johansson: Jag har väl inte så mycket att
tillägga när det gäller den första frågan. Det är väl riktigt
att det varierar ganska mycket, och jag upplever nog från de
polisdistrikt jag har haft möjlighet att studera just detta, att
det beror i hög grad på hur pass mycket man tar till sig från
polisstyrelsens sida och hur pass mycket man så att säga sitter
och mera passivt tar del av rapporter om hur arbetet bedrivs
från polisledningens sida. Så jag är den förste att understryka
att här är det viktigt att polisstyrelsen är aktiv och kräver
att få vara med i arbetet mera aktivt och tar del av allt det
som man kan ta del av i en polisstyrelse, och det är ganska
mycket, om man utnyttjar de möjligheter som finns. Jag tycker
att det har gått ganska fort, skall jag säga. Det finns ett
mycket starkt engagemang från polisstyrelsernas sida, och jag
tycker att de initiativ som vi har tagit tillsammans med
rikspolisstyrelsen, nämligen att vi hade en konferens för
presidierna i polisstyrelserna tillsammans med polischeferna,
där vi diskuterde polisarbete, var mycket bra och oerhört
uppskattat av de som deltog där. Det tror jag mig kunna säga.
Angående det brottsförebyggande arbetet kan vi väl inte göra
så väldigt mycket mer än att understryka betydelsen av det. Och
där tror jag att jag har alldeles samma mening som Bengt Harding
Olson hur betydelsefullt detta är. Jag har samma reaktion, att
ibland ses detta över axeln, och det är viktigt att vi som
företräder statsmakterna markerar det brottsförebyggande
arbetets stora betydelse och gör vad vi kan för att ställa det i
paritet med annat arbete. Ja, ibland kanske man skulle vilja se
det överordnat annat arbete också. Men detta rör ofta de inre
relationerna på en polismyndighet och är inte så lätt att
klargöra i en proposition, vad det är för konkreta åtgärder man
skall göra. Vi har hissat kvarterspolisen, vi har betonat hur
viktigt det brottsförebyggande arbetet är. Och det viktigaste
tror jag är att vi har polisledningar som har insikt om detta
och att detta spelar en stor roll i den utbildning som
kontinuerligt sker inom polisen.
Rikskriminalens framtid -- ja, den är inte ifrågasatt av mig i
vart fall. Jag har varit på besök hos rikskriminalen. Jag menar
att i en situation där brottsligheten och de som begår brott är
så rörliga, så spelar rikskriminalen för det första naturligtvis
en väldigt viktig roll i Sverige såsom en sammanhållande länk
mellan polisdistrikten för att kunna knyta ihop de personer som
mera yrkesmässigt ägnar sig åt brott och när det gäller
narkotikabrottsligheten vet vi hur viktig denna roll är. Men
också när det gäller det internationella arbetet blir det allt
viktigare att vi har goda informationer om vad det är för
brottslighet som når Sverige och på vilka vägar, och då spelar
rikskriminalen en mycket stor roll. Jag tror nog att man i
propositionen, om man läser den rätt, kan utläsa att vi där ser
rikskriminalen som en mycket, mycket viktig faktor, och att
dessa områden har fått en allt större vikt i polisarbetet.
Riksdagsledamot: Jag skall ställa väldigt korta frågor.
Från polisfackets sida har man tydligen haft stora förväntningar
på den här propositionen. Nu kommer det kommentarer i form av
att detta blev en flopp, en tunn sak osv. Vad svarar statsrådet
på denna kritik från facket?
En annan fråga i korthet, och det är en uppföljning på den
dialog som statsrådet hade tidigare beträffande
bevakningsföretagen. Hela den branschen har ju expanderat
väldigt. Många företag har ju egen bevakningspersonal. Jag
antar att man i departementet vet hur många anställda det finns
inom bevakningsföretagen. Jag har sökt siffran men inte kunnat
få fatt i den, inte ens med riksdagens utredningstjänst som
hjälp. Det uttalas ju ofta från företagen att eftersom det inte
finns tillräckligt med poliser och brottsligheten är så våldsamt
omfattande, så måste man själv ordna detta. Och då frågar jag:
Delar statsrådet min uppfattning att detta delvis är en mätare
på vad man egentligen skulle behöva i form av polisresurser?
Bengt K Å Johansson: Det får väl Gunno Gunnmo och andra
svara på vad de tycker om den här propositionen. De kommer ju
senare här. När det gäller de stora förändringarna kan man säga
att många har sett fram emot att få en diskussion om
polisarbetet, och jag tror inte att de behöver bli besvikna när
de ser det här. Om de hade väntat sig fler konkreta
ställningstaganden så är det möjligt, men detta är inte
någonting som vi tar beslut om bara i det här sammanhanget, utan
jag ser det mera som att detta ger inte minst polisfacket
utomordentliga möjligheter att vara med i en diskussion om hur
polisarbetet skall utvecklas framöver, och ger stora möjligheter
på det sättet. Men, som sagt var, det är inte min fråga i första
hand.
Angående bevakningsföretagen har jag inte någon siffra med
mig. Det är möjligt att den finns på departementet, om man nu
kan få fram en siffra på hur mycket folk som finns inom
bevakningsföretagssektorn över huvud taget. Jag tycker kanske
inte att man skall se det här så som att det över huvud taget
finns bevakningspersonal är ett uttryck för att man saknar
polisresurser, och att det i varje läge borde vara poliser på de
uppgifterna. Vi har en polispersonal som är utomordentligt väl
utbildad för alla möjliga typer av situationer, och vi har den
unika situationen att det är polisen som får använda våld. Men
det är klart att det finns en rad andra situationer där det
finns personal som kan utföra bevakningsuppgifter eller
ordningsuppgifter utan att de behöver ha vare sig befogenheten
att använda våld eller att man behöver se det som att de inte
kan klara vissa bevakningsuppgifter. Så jag kan inte riktigt se
att det finns en sådan koppling, så att detta är ett uttryck för
att vi har alldeles för liten personalstat, utan det är mera ett
uttryck för att vi i samhället allmänt har fått mera skyddsvärda
objekt, kanske, om man ser det så. Vi har fått en ökad
brottslighet, förvisso, en del yrkesmässig brottslighet,
stöldturnéer och liknande och att det därför finns uppgifter hos
var och en av oss att i någon mån skydda vår egendom. På samma
sätt som vi skyddar våra egna hem med lås osv., så har det också
blivit ett ökat sådant behov hos företag och butiker och andra.
Riksdagsledamot: Om jag nu hörde rätt, så förnekar alltså
statsrådet att det skulle finnas ett samband mellan expansionen
i bevakningsbranschen och bristen på poliser. Är det rätt
uppfattat?
Bengt K Å Johansson: Jag har förnekat att det finns ett
direkt samband, ja. Om med frågan menas att egentligen borde det
vara poliser på alla dessa bevakningsuppgifter, så menar jag att
det är fel.
Britta Bjelle: Då tackar vi civilministern så länge för
den information vi fått och så går vi direkt vidare, och då vill
jag överlämna ordet till biträdande riksåklagaren Axel Morath.
Axel Morath: Det tas ju i den här propositionen upp olika
frågor som rör polisverksamheten. Civilministern har sagt här
att det är ett slag av positionsbestämning för polisens
inriktning. De riktlinjer och förslag som läggs här bygger
alltså -- såvitt jag förstått det -- inte på någon redovisad
utvärdering eller något traditionellt remissförfarande. Och
därför har åtminstone jag, när jag läst propositionen, känt mig
litet tveksam ibland på vilken grund de här förslagen och
riktlinjerna står.
Sedan skulle jag också inledningsvis vilja säga det att jag
gärna hade sett att man i propositionen hade betonat och
understrukit polisens roll som en del i rättssystemet. Vi har ju
en rättskedja bestående av polis, åklagare, domstol, där
enheterna griper in i varandra, och om man rör i en enhet så får
det omedelbart återverkningar för de andra.
Annars kan jag väl säga att en hel del av de tankar som kommer
fram i propositionen ställer vi oss bakom från riksåklagarens
sida. Det gäller t.ex. renodling av polisuppgiften -- att man
koncentrerar sig på centrala uppgifter med inriktning på området
allmän ordning och säkerhet. Det tycker vi är bra. Yrkesrollen
har tagits upp, där jag noterar att man från civilministerns
sida är positivt inställd till att använda annan personal, t.ex.
där det inte krävs polisutbildning för att utföra uppgiften. På
utredningssidan tror jag att det kan ha stor betydelse. Likaså
när det gäller specialister, där jag dock vill sätta ett
frågetecken för om det måste ske genom rekrytering av
specialister till polissidan. Jag tycker att man där bör
undersöka möjligheten att också anlita de specialorgan som finns
ute i samhället. Även vi på åklagarsidan använder oss vid
komplicerad brottslighet av specialister på detta sätt. Och det
här kan ju också -- jag återkommer till det -- bidra till att
öka utredningskapaciteten hos polisen.
När det gäller länsstyrelsen fattar jag det som en
förstärkning av länsstyrelsens roll som högsta polismyndighet i
länet. Och det tycker vi också är bra. Och likaså den framtida
rollen för rikspolisstyrelsen kan vi väl i allt väsentligt
ställa oss bakom.
Det som för oss på åklagarsidan är ett särskilt intresse är ju
polisens utredningsverksamhet och de prioriteringsfrågor som har
tagits upp under punkten 3 i propositionen. Verkligheten är ju
den att på utredningssidan finns det på väldigt många håll --
nästan överallt -- stora balanser hos polisen med gamla mål. Det
gäller särskilt brott av typen bedrägeri och ekonomiska
brottmål. Åklagarverksamheten bygger i allt väsentligt på att
den utredande delen hos polisen fungerar. Och även domstolarna i
nästa led är också beroende av polisens utredande verksamhet,
och om brott skall beivras måste de först utredas, och det är en
självklarhet, tycker jag, att denna verksamhet hos polisen måste
präglas av stabilitet och långsiktighet och inte kan variera
från år till år.
Jag vill där bara flika in vilka grunddrag som gäller för
åklagarverksamheten och polisverksamheten enligt
rättegångsbalken, som vi har varit inne på redan här. Där är det
ju så att förundersökning skall inledas så fort det finns
misstanke om brott, och den kan inledas av antingen polis eller
av åklagare. Är det ett spaningsskede med inte någon som
misstänkt, ja, då är det polisen som regel som är
förundersökningsledare, men så fort man får någon som är
skäligen misstänkt för brottet, då tar åklagaren över
förundersökningsledarskapet, om inte saken är av enkel
beskaffenhet, då polisen står kvar. Om det är alldeles särskilda
skäl kan det vara en åklagarledd förundersökning under vilken
del av utredningen som helst. Är det en åklagarledd
förundersökning har åklagarna i rättegångsbalken en rätt att
anlita biträde och få biträde av polismyndighet. Det är viktiga
principer som slås fast här i rättegångsbalken som har fungerat
sedan 1948. Och man frågar sig nu om det blir några större
förändringar i detta hänseende genom de tankar som finns i
propositionen.
Det är närmast då prioriteringen som jag tänkte uppehålla mig
litet vid. Där sägs ju att straffrättens regler om straffvärdet
hos olika brott skall vara vägledande även i fortsättningen.
Rättegångsbalkens regler skall också vara det, och där har vi ju
t.ex. olika bestämmelser om förtursmål när det gäller
frihetsberövanden och t.ex. när det gäller unga lagöverträdare.
Det är också sådana här generella linjer som måste följas
överallt.
I budgetprocessen, i budgetpropositionen och regleringsbrevet
ges de här övergripande målsättningarna, och det sägs också i
propositionen att man tror att arbetsbelastningen hos åklagare
och domstol i fortsättningen också kommer att bli oförändrad och
att en huvuduppgift för polisen även i fortsättningen kommer att
vara att utreda brott. Men ändock, när man läser propositionen,
är det ju ändå en klar inriktning mot en prioritering på
distriktsnivå så att säga. Det är en inriktning på förebyggande
av brottslighet och förhindrande av brottslighet som i och för
sig naturligtvis kan vara bra. Om man satsar mer på det ena
hållet, så kommer det att leda till en minskning på något annat
håll, och det är väl en risk här för att utredningssidan blir
lidande. Och då är det ju bara att konstatera, att utrymmet för
en ytterligare
neddragning på utredningssidan knappast finns.
Man pekar också på att man skall göra avvägningar i
polisutredningarna, där man tar med i beräkningen utsikterna
till framgång i det enskilda fallet, och det läggs till där, att
i de här frågorna bör polisen ha samråd med åklagarna. Det här
är naturligtvis en viktig fråga som kan diskuteras, men det
ytterst avgörande enligt de regler som vi har nu i
rättegångsbalken ligger i det hänseendet på
förundersökningsledaren. Det är han som har ansvaret för målets
handläggning. Och sammantaget är det alltså i propositionen en
stark betoning på en prioritering på distriktsnivå. Om jag då
skulle framställa några kritiska synpunkter på detta och se
vilka faror som kan finnas, om man driver denna
prioriteringstanke och flyttar ner den på distriktsnivå alltför
mycket. Det är lätt att se att detta då kan bli olika
prioriteringar mellan olika distrikt, och det är att märka här,
att distrikten är av väldigt varierande storleksgrad. Vi har
Stockholm som det största och Sveg, tror jag, det minsta. En
neddragning av utredningsverksamheten kan komma i konflikt med
åklagarens krav enligt rättegångsbalken på att få målen utredda.
Tillfälliga förändringar i resurserna på utredningssidan hos
polisen kan negativt inverka på den planering som görs på
åklagarsidan. De här exemplen visar att vi är väldigt beroende
av varandra. Man kan väl också säga att skilda synsätt på dessa
frågor, när det gäller prioritering och organisation, kan göra
att länsstyrelserna såsom högsta polismyndighet i länet kommer
att få komma in och bli underställda frågan om vilken
prioritering som skall göras och vilken organisation som man
skall ha.
Mot bakgrund av detta skulle jag sammanfattningsvis vilja
förorda följande: För det första att man från utskottets sida
understryker vikten av de övergripande prioriteringar som görs
på central nivå och att de övergripande prioriteringarna blir
fullföljda. Det finns naturligtvis ett utrymme för prioritering
på distriktsnivå också, men jag tycker det är angeläget att säga
att den styrning som skall ske där ändå måste i det här
sammanhanget vara av begränsad omfattning genom
polisstyrelserna. Här måste man ha en stabilitet och
långsiktighet i denna verksamhet, och man kan alltså inte se
saken isolerad från polisens sida. Den har återverkningar på
åklagarsidan och på domstolssidan också.
Det har sagts i propositionen att en huvuduppgift för polisen
även i fortsättningen kommer att vara att utreda brott, och det
har sagts att man skall söka efter en uppluckring av den
traditionella gränsdragningen mellan ordningspolis och
kriminalpolis, och det kan väl finnas goda skäl för det, och
enklare uppgifter skall kunna läggas på ordningspolisen. Men jag
tycker att man vill betona i detta sammanhang, att vi har en
komplicerad brottslighet som hela tiden ökar i omfattning och
som kräver särskilda kunskaper och som det krävs utbildning och
specialistkompetens för att klara av. Och detta behov av
utredning av den här typen av brott måste tillgodoses, och det
behovet kommer att finnas inom överskådlig framtid. Och mot den
bakgrunden vill jag i varje fall ifrågasätta det förslag som
annonserats. Ja, det är ju så i dag att angående
ordningsavdelningen är det fastlagt att man hos varje
polismyndighet skall ha en ordningsavdelning och en
utredningsavdelning, medan man i förslaget annonserar att varje
myndighet skulle få bestämma om man skulle ha en sådan
uppdelning i fortsättningen. Jag tycker att en
utredningsavdelning kommer att behövas, och det är nog angeläget
att det finns en sådan inom varje polisdistrikt.
När det gäller prioriteringsfrågorna igen, så sägs det i
propositionen, att de skall utvärderas av rikspolisstyrelsen.
Naturligtvis kommer vi på riksåklagarens sida också att
utvärdera utfallet av ändrad prioritering. Och det vore
naturligt, tycker jag, att RÅ och RPS i samråd gav uttryck för
riktlinjer, hur denna prioritering skall ske. Både RÅ och RPS
har ju nära kontakt -- RÅ med åklagarmyndigheterna och RPS med
polismyndigheterna -- om verksamheten på området.
I dag är det så att det är föreskrivet enligt
polisförordningen, att mellan polismyndigheten och
åklagarmyndigheten lokalt och regionalt skall finnas ett samråd
när planeringsdokument upprättas för kommande budgetår. Däremot
sägs ingenting i polisförordningen om förändringar under löpande
verksamhetsperiod. I propositionen sägs det att det naturligtvis
i de här fallen bör -- om man gör förändringar inom
polisdistriktet -- tas kontakt med åklagarsidan, men enligt min
mening görs detta inte alltid, och här har vi ett krav helt
enkelt på att man skall ha ett tillägg till polisförordningen
som säger att om det sker förändringar under löpande
verksamhetsperiod, så skall det ske efter samråd med
åklagarsidan. Och ett motsvarande regelsystem tycker vi också
bör finnas för rikskriminalen hos rikspolisstyrelsen.
Slutligen skulle jag vilja säga att vi tycker från RÅs sida
att det är utomordentligt viktigt att man strävar efter ett
utvecklat samarbete mellan polis och åklagare framför allt,
eftersom deras uppgifter griper in i varandra, och att man utgår
från det ansvar som var och en har här i rättsprocessen. Och jag
tror att det är mycket att vinna om man kan nå fram till ett
smidigt samarbete där mellan polis och åklagare. Jag kan väl
säga att där saknar jag i propositionen en närmare diskussion om
de frågorna. Nu kommer väl dessa upp i den utredning som
justitieministern har tillkallat för att göra en översyn av
åklagarverksamheten och organisationen inom åklagarverksamheten.
Britta Bjelle: Jag vill nu överlämna ordet till
rikspolischefen Björn Eriksson.
Björn Eriksson: Det här känns litet som att tala post
festum. Jag skall göra vad jag kan för att klara mina fyra
minuter. Då vill jag inleda med att konstatera en sak som inte
är sagd här direkt, men det vill jag säga rakt ut: Vi tycker
inom polisväsendet att vi är på gång. Vi har haft några
besvärliga år. Vi upplever att en hel del bollar så att säga
rullar vår väg. Det här kan exemplifieras med attityder ute i
samhället och med allt möjligt annat, men det är den grundton vi
har i vårt arbete.
Jag skall inte använda det här tillfället till att argumentera
för att polisen behöver mer pengar i största allmänhet. Att vi
gör det ingår ju litet i rikspolischefens jobb att ständigt
framhålla. Jag skall bara konstatera att det är tre principiella
frågor, som kan vara värda att ha i minnet innan man kommenterar
själva propositionen.
Den ena är: Svenskt polisväsende får inte hamna i samma
situation som TV 1 och 2, dvs. vi har hus, vi har människor, vi
har fasta kostnader, men vi har inte rörliga pengar att
producera polisverksamhet för. Den är oerhört viktig. Det är
ganska små summor det handlar om.
Det andra är att vi har ett investeringsbehov framför oss, som
är ganska stort. Vi hade efter förstatligandet 1965--1975 en
sturm- och drangperiod då man byggde upp radiosystem, datasystem
och annat. Det här kapitalet måste nu förnyas, och det kommer
att kosta stora pengar. Det är ett klassiskt
investeringsproblem, uttryckt i privat företagsterm.
Den tredje observationen: vi riskerar en förgubbning i
glesbygd, om vi inte kan fylla på med nya poliser, och den faran
är stor, om det går för många år, innan det kommer ut aspiranter
i de mindre distrikten.
Själva propositionen, då. Ja, det har legat i luften litet här
kring kommentarerna, att den kanske inte har varit direkt
banbrytande. För egen del -- och jag tror att jag talar för en
ganska stor majoritet av svenska polischefer -- tycker vi att
denna proposition konfirmerar i stora stycken att vi är på rätt
kurs. Vi läser den på flera håll som ett kvitto på att det går
åt rätt håll, och det att få ett kvitto på att man går rätt kan
många gånger vara värdefullt, när man är ute i
myndighetsvärlden.
Den allmänna inriktningen -- exakt vart det här leder -- det
kan vi inte veta riktigt ännu, eftersom mycket här handlar om
att peka på frågeställningar, konstatera att de måste utredas,
och innan man har gjort det är det svårt att säga exakt var vi
landar. Men ur vår utgångspunkt är det en kvittoproposition. Den
har förtjänster, det vill jag gärna ha sagt.
Vad är vi positiva och vad är vi negativa till då? Ja, det
positiva har jag sagt i och med att jag konstaterat
kvittotanken. Tillika positivt tycker vi -- och inte minst jag
själv -- det är att man tar itu med de internationella frågorna,
och även att man skall göra en översyn på trafiksidan. Det finns
ett par områden, nämligen, där de här s.k. centrifugala
krafterna är starka i vår omvärld, och det måste vi observera,
eftersom huvudinriktningen i övrigt är och skall vara klar,
tydlig, enhetlig decentralisering. De här delarna tycker vi är
värdefulla. Dem kommer vi att ha nytta av.
Vad det gäller prioriteringar, som har diskuterats här från
åklagarsidan, skall jag hoppa över dem och bara konstatera som
gammal ekonom, att det är klart att alla vill prioritera --
central nivå, lokal nivå, polischefer, åklagare -- och någon
måste få företräde framför den andra. När ni beslutar er i
riksdagen, så är det bara viktigt att man inte hamnar i
situationen att lösningen blir konserverande för svenskt
polisväsende, utan att vi får chansen att utvecklas vidare. Det
är mer en allmän observation, som jag tycker är viktig.
Har vi då invändningar? Ja, det är i huvudsak två saker jag
vill nämna. Den första är att jag är ganska stark anhängare av
en sådan här tjänsteförslagsnämnd. Modern personalpolitik kräver
ju att vi ger våra polischefer chans att utvecklas. Skall man
kunna utvecklas, måste man också kunna prövas i något slags
nationell mening -- få belöningar, få bakslag. Det ligger i
modern personalpolitik. Alltså tycker jag att en
tjänsteförslagsnämnd är bra. Den skall naturligtvis då
sammansättas så de intressen regering och riksdag tycker är
viktiga har ett inflytande och också representeras i en sådan
nämnd. Nämndens beslut kan självfallet överklagas och ett
annorlunda beslut kan fattas -- om så behövs -- av regeringen.
Jag tycker det är viktigt, så att man får en ärlig chans att så
att säga få en karriärplanering också inom polisväsendet.
Den andra frågan är kanske litet idealistisk, litet drömmande,
och den tar sikte på den ståndpunkten, att hade det varit
möjligt, hade det varit bra för svensk polis att först få
klargjort vilken regional struktur som skall gälla åren
framöver, och därefter dess befogenheter. Nu tvingas man av
olika skäl gå den andra vägen. Det finns antagligen ett antal
goda skäl för det, men det är klart att ur strikt
myndighetssynpunkt hade det varit bra att så att säga veta
vilken regional struktur som skall gälla. Vi har det enkelt inom
rikspolisstyrelsen, eftersom vi offentligt och på annat sätt har
deklarerat att vi är anhängare av länspolismästarmodellen.
Generalsekreteraren Lars Bentelius, Sveriges
Advokatsamfund: Även jag skall försöka att fatta mig kort, och
det kan jag göra, därför att advokater kommer ju i beröring med
de frågor som propositionen tar upp, huvudsakligen som
försvarare under förundersökning i brottmål. Men jag tänker
också tillåta mig att utifrån den allmänna inblick som
Advokatsamfundet har i rättssamhället lämna några kommentarer i
övrigt till propositionen.
Till en början kan man ju då notera att propositionen
innehåller i fråga om lagförslag en låt mig säga ganska blygsam
produkt. Det är två paragrafer som införs -- eller föreslås
skall införas. För det första så vill man ge en möjlighet för
polisstyrelsen att inrätta en polisnämnd. Och för det andra sägs
det att i paragrafen 6 -- ja, det innebär i innehållet i § 6 en
del språkliga förändringar, tror jag man kan säga. Utifrån denna
mycket begränsade lagstiftningsdel innehåller sedan
propositionen en mängd uttalanden på ett stort antal områden
utanför den egentliga lagstiftningen. Som vi ser det är väl
detta ett praktexempel på lagstiftning genom motiv, eller
snarare lagstiftning utan motiv. Eller motiv utan lagstiftning.
Vad man saknar är ju fortfarande en av statsmakterna klart
angiven polispolitik. Fortfarande lämnas ju i största
utsträckning åt polisen själv att bestämma och klargöra sin
roll, och det är naturligtvis en situation som inte är riktigt
tillfredsställande. Och detta trots att man under nu en ganska
lång tid har hållit på att utreda polisen och
polisorganisationen. Det har ju pågått i huvudsak sedan 1975.
Inom ramen för litet mera allmänna synpunkter vill jag också
peka på att det låter ju väldigt bra -- och det har väl blivit
mycket av ett modeord, inte bara inom den här delen av
rättssamhället, utan även i övrigt -- att man skall renodla
verksamheten. Jag tror att begreppet renodla nämns på ett tiotal
ställen i propositionen. Man skall renodla polisens verksamhet,
man skall renodla åklagarens verksamhet, man skall renodla
domstolens verksamhet. Vad man kan befara är ju bara dock att
man flyttar kostnader på något annat håll. Det är ju inte så att
man skall ta bort någonting definitivt från sinnevärlden, utan
man flyttar detta på något annat ställe. Risken är väl -- även
om man kan ha en viss sympati för en renodling -- att om man nu
återvänder till polisens verksamhet att den är ju på sitt sätt
mycket speciell, och begränsar man den till att enbart avse
kontakter med brottslighet -- kriminella -- så finns det väl
inte bara skäl att peka på att den goodwillskapande del, som
polisens serviceverksamhet åt allmänheten betyder, försvinner.
Men även att det finns viss risk för att polisens arbete kan
komma att bli mer nedbrytande för den egna kåren än vad som
hittills har gällt, om man tar bort all serviceverksamhet, all
kontakt med normal allmänhet så att säga.
Sedan kan man väl också -- låt vara att jag inte vill vara
alltför kategorisk -- säga att de senaste årens händelser ju har
satt belysning på ett antal förhållanden i rättssamhället som
man skulle kunna hysa en viss oro för, och när det gäller
polisen kunde man måhända ha synpunkter på om det finns något av
en kris -- det är kanske ett för starkt ord -- men dock vissa
betänkligheter när det gäller ledarfunktionerna inom
polisväsendet. Det är naturligtvis en allvarlig situation, när
sex av landets högsta polischefer står misstänkta för ganska
allvarlig brottslighet, och när vi har haft ett antal, eller i
varje fall ett par rättsaffärer, där man har kunnat konstatera
vissa brister, tycker man, i uppläggningen av polisens arbete.
Men på det hela taget är det mig angeläget ändå att betona, att
det råder ett mycket stort förtroende för polisen och dess sätt
att arbeta.
Jag vill, i likhet med rikspolischefen, trycka på vikten av
att man beaktar den internationalisering som vi i allt högre
takt står inför, och självfallet kan man också instämma i de
synpunkter som har framhållit betydelsen av decentralisering och
prioritering.
När det gäller prioriteringen, dock, vill jag gärna även där
ta fasta på vad rikspolisstyrelsen själv har tagit upp och
ställt i form av en ganska tillspetsad fråga. Om man nu
prioriterar -- och det här står klart angivet i propositionen --
vad är det då man skall eftersätta? Det får man inget svar på i
propositionen. Men jag noterar ju att där nämns som föremål för
prioritering ekonomisk brottslighet, våldsbrott, narkotikabrott
och särskilt nämner man också miljöbrott. Vågar man
motsättningsvis dra den slutsatsen att vad som kommer att bli
eftersatt är då egendomsbrott av olika sorter, stöld, rån,
inbrott, bedrägeri och skadegörelse? Det tillhör uppenbarligen
inte det prioriterade. Tillför man inte mer resurser utan i
stället konstaterar att resurserna är begränsade -- och man får
väl snarast intrycket av att de kommer att ytterligare begränsas
-- då kan jag inte se annat än att då måste vissa brottsområden
bli eftersatta, och det vore självfallet välgörande att få en
ordentlig diskussion om detta.
Om jag fortsätter med några marginella synpunkter, så är det
ju sagt att vad polisen skall göra det är att förebygga och
förhindra brott. Det är huvuduppgiften. Ett intryck är väl dock,
att på senare år har polisen fått mera ägna sig åt att försvåra
och kanske rent av enbart registrera anmälningar om brott, och
därigenom kommit att inta en ganska passiv i stället för aktiv
hållning, som ju är vad som förväntas.
Ytterligare en fundering i marginalen. Här sägs på något
ställe i propositionen, att inte mindre än 1 500 000 timmar har
polisens arbete ägnats åt trafikövervakning. Jag har ingen säker
uppfattning om hur det här förhåller sig till övrig
polisverksamhet, men jag tror mig ändå ha förstått -- efter att
ha läst propositionen -- att det är en mycket stor del av
polisens verksamhet som ägnas åt detta. Och vad man då undrar
är: är det en rimlig avvägning som sker, när man ser på all
annan verksamhet som då får en litet mer styvmoderlig
behandling?
Om jag återvänder till den prioritering som förordas, och där
då särskilt nämns t.ex. ekonomisk brottslighet och där har
inkluderats miljöbrott, så kan man väl konstatera att inom det
området sker praktiskt taget ingen preventiv verksamhet. Där
kommer ju polisen ständigt i efterhand, och jag anser att skall
man göra allvar av den här prioriteringen, då får man satsa helt
andra resurser på att utbilda inte bara polis utan måhända även
åklagare och domstol i dessa frågor. Annars blir det bara fromma
förhoppningar om vad man kan och bör göra inom detta område.
Riksdagsledamot: Först en fråga till rikspolischefen: På
vilka konkreta, avgörande punkter hade den här propositionen
sett annorlunda ut, det här med tjänsteförslagsnämnd om du hade
skrivit den? Och till Lars Bentelius från Advokatsamfundet: Det
saknades en polispolitik här i landet, sade du. Hur skulle du
för en sådan vilja formulera det övergripande målet?
Lars Bentelius: Det är klart vi kan diskutera vem som fick
den svåraste uppgiften. Om jag skall formulera en övergripande
polispolitik, vilket man har misslyckats med enligt min mening i
20 år, då tycker jag att man tillägger Advokatsamfundet en
mycket stor och intressant roll. Jag avstår från att besvara
frågan.
Björn Eriksson: Jag har svårt att ge mig in i de här
värderande resonemangen, för det är ju sådant som Sveriges
riksdag skall göra, inte myndighetschefer. Det är klart att det
finns vissa observationer som man alltid gör som representant
för en verksamhet, och jag sade ju inledningsvis, att jag vore
väl en ganska konstig rikspolischef, om inte jag hävdade att jag
tyckte min verksamhet var värd mer pengar. Det ligger ju i
sakens natur. I övrigt tror jag att jag duckar frågeställningen,
för det du far efter litet grand det är väl vilka strategiska
bedömningar och prioriteringar som skulle så att säga ske från
vår sida, och det är ju precis det som är en fråga för sig.
Riksdagsledamot: Min fråga var föranledd därav att vi
skall behandla denna proposition i utskottet, och det vore
intressant att få veta också din uppfattning här. Var den
brister, alltså -- förutom tjänsteförslagsnämnd, förutom
regional struktur, förutom mer pengar.
Björn Eriksson: Som jag sade, så tycker jag att
propositionen kännetecknas väldigt mycket av att vara ett kvitto
till polisväsendet att vi är på rätt väg. Det andra
kännetecknande draget i propositionen är att man aviserar olika
frågor man vill utreda och borra sig ner i. Och jag har ingen
invändning mot den uppläggningen. Den är ju logisk och den är,
tycker jag, viktig att gå vidare med. Sedan kunde man i och för
sig ha önskemålet att en del av det där utredningsarbetet hade
hunnit längre, men så är icke fallet.
Riksdagsledamot: Några frågor till rikspolischefen.
Rikspolischefen säger att det finns särskilda problem i
glesbygden med rekrytering, och det vet vi ju. Men det finns
också en del speciella problem just i glesbygden, som kanske
inte finns på samma sätt i storstaden. Vi har ju
glesbygdsdistrikt som är på tusentals kvadratkilometer. Det
finns många sådana, och det finns 20 000 kvadratkilometer och
det finns kanske ännu större. Det är klart att har man då en bil
i tjänst en kväll -- eller kanske två, men i vissa fall en
t.o.m. -- så är det klart, att händer det någonting i ena änden
av distriktet och samtidigt någonting i den andra änden av
distriktet, eller att man rent av ringer till polisen och
anmäler felaktigt eller falskt en älgolycka i ena änden av
distriktet för att få polisen att köra dit, och sedan gör man
rånet i den andra änden av distriktet, då blir det ju stora
problem, och inte minst också ur polismännens egen
säkerhetssynpunkt, därför att om polismännen kommer i underläge
i ena änden av distriktet, så kan de ju inte förvänta sig någon
snabb hjälp -- knappast någon hjälp alls -- inom någon tid som
är värd att få hjälp. Och det skapar väl en otrygghet, och jag
har varit ute på många sådana polisdistrikt och förstått det att
poliserna känner sig rätt otrygga och är kanske rent av tvungna
att agera på ett annat sätt i dessa distrikt än vad man skulle
göra i ett storstadsdistrikt. Man får backa mera på något sätt,
och kanske faktiskt inte bli lika effektiv. Det här gör att jag
har funderat litet grand på just det här som civilministern
sade, att det kanske från regeringens sida inte har funderats så
mycket, nämligen att kanske skapa flera distrikt osv. Men
civilministern har ju inte sagt att man har bestämt sig för att
absolut inte tänka över det vidare, utan jag vill bara ha några
tankar från rikspolischefen på denna punkt, om man från
rikspolisstyrelsen har funderat -- det har man naturligtvis
gjort, men om man mera konkret funderat på vad man egentligen
skulle kunna göra. Detta är ett speciellt problem. För säga vad
man vill om storstaden -- nu kanske länspolismästarna här
reagerar, men det är ju ändå så att smäller det på Hornsgatan
och polismännen där hamnar i underläge, så kommer det ganska
snabbt ytterligare ett par bilar från angränsande polisdistrikt,
och den möjligheten har man inte i vissa delar av Östergötland
eller uppe i Norrland. Det var den första frågan.
Sedan har jag ett par korta frågor till. Hur många poliser
anser rikspolischefen att det skulle behöva utbildas under en
treårsperiod framöver?
Och vad kan vi göra för att polisutbildningen skall kunna öka
ytterligare, om vi skulle vilja öka den utöver de 800? Kan
polishögskolan ta fler än 800? Finns det möjligheter till
utbyggnader? Hur mycket skulle man kunna bygga ut den nuvarande
polishögskolan? Hur mycket skulle den då kunna ta? Och sedan det
som står i den här propositionen, nämligen att
praktiktjänstgöringen skall minska och den teoretiska
utbildningen skall öka, och då frågar jag: Vad betyder det
egentligen för polisens insatser i stort? Det måste ju
rikspolisstyrelsen ha någon synpunkt på.
Och en avslutande fråga till riksåklagaren som har varit med
många år som åklagare: Har riksåklagaren någon synpunkt på hur
samarbetet mellan polis och åklagare har förändrats under åren?
Riksdagsledamot: Jag skall återkomma till mina
administrativa tjänster, där det inte finns vakanta
polistjänster. Mot bakgrund av att Björn Eriksson sade att det
behövs ytterligare tillskott för att man skall kunna ha en
verksamhet skall jag ställa denna fråga: Kan man prioritera inom
de polisdistrikt som inte har vakanta tjänster så att man kan få
råd att ha administrativa tjänster? Mot bakgrund av ökade
kostnader nu som läggs på verksamheten -- momshöjningen på
bensinen t.ex. -- klarar ni det, eller behöver ni extra
tillskott till just de administrativa tjänsterna? Och för det
andra: När det nu gäller prioriteringar -- precis så som
Bentelius sade -- så ingår då inte brott som drabbar enskilda,
typ egendomsbrott och skadegörelse, i prioriteringarna. Hur ser
ni på att detta har en lägre prioriteringsgrad än de övriga
brotten?
Riksdagsledamot: Jag har två frågor till rikspolischefen.
Den första gäller jämställdheten, eller den påstådda bristen på
jämställdhet. För rektorn på polisskolan sade i TCO-tidningen,
att den manliga principen och männen har varit helt förhärskande
inom polisen, och civilministern sade att nu var tionde polis är
kvinna. Jag vill fråga: Stämmer det att kvinnliga poliser
motarbetas och mobbas av manliga kolleger, och om svaret är ja,
vill jag veta vad ni kan göra inom polisen för att lösa
problemet?
Sedan läste jag i Polistidningen att till polisförbundets
kongress i höst föreslås i ett par motioner att anmälningar mot
polisen bör utredas av icke-poliser, och vi har det också i
propositionen, och jag skulle gärna vilja få synpunkter på de
motionsförslagen.
Björn Eriksson: Det är riktigt att man kan säga att
attityden blir annorlunda i glesbygdsdistrikt. Man får backa
mera, man får använda talets förmåga mer än muskelkraft och
annat när man hamnar i en skogsdunge och är ensam. Så är det. Nu
har jag väl från mitt resande noterat samma oro men också en
ganska hög grad av stolthet över att vara i ett sådant distrikt,
så det är inte enbart negativt. Det finns en del positivt i det.
Det finns ett antal saker som jag tror man kan fundera över.
En var jag inne på när jag hade mitt anförande, och det är
förgubbningsrisken, dvs. att vi får en förlorad generation i
glesbygden. Det håller inte att skicka in en karl eller kvinna i
55--60-årsåldern med en guldkedja runt halsen och påstå att de
skall vara narkotikaspanare i en mindre stad. Det är inte
trovärdigt. Vi tappar med andra ord den yngre delen. Alltså
måste nya poliser tillföras även de här distrikten för att få en
jämn utveckling.
Det andra -- och det skall jag återkomma till, för det låg
även i frågan kring de administrativa resurserna. Det som sker i
de mindre distrikten i dag är att man tar in poliser att vara
arrestantbevakare och allt annat, för man har inga rörliga
pengar kvar. Så utvecklingen i mindre distrikt går tvärtemot den
vi predikar, både från vår sida och civildepartementet, att det
borde vara, och det har att göra just med bristen för dagen på
rörliga pengar.
Övriga förslag då. Ja, vad vi predikar när vi är ute är
väldigt mycket att se inte samverkan som första steget mot
nedläggning. Samverkan är något positivt. Det borde inte vara
otänkbart i vissa distrikt, och här förs en del resonemang, att
exempelvis stänga vissa stationer nattetid, för det viktiga för
medborgare är att poliser är ute bland människor. Att det sitter
en massa poliser eller andra i polishus och bemannar dem utan
att det förekommer polisproduktion utomhus är inte till gagn för
någon. Här tror jag att det väldigt mycket handlar om att vädja
till förnuftet -- att detta är vägen att gå, om man skall
undvika de eljest ofrånkomliga distriktsnedläggningarna. För vi
betalar ju i dag kanske flera hundra miljoner kronor extra för
att ha denna struktur, och då måste vi inom polisväsendet så att
säga ta till vara dess fördelar.
En annan historia, apropå en av frågorna: det måste bli så,
och är på väg i många distrikt, att gå den vägen att man åker in
i grannens distrikt. Ligger tätorten eller
befolkningskoncentrationen närmare grannen, så skall grannen
kunna åka in, och jag tror att vi inte kan lägga ner nog kraft
på att prata kring detta. Det finns projekt -- bl.a. i
Västerbotten, det finns i Dalarna, det finns i Norrbotten, det
finns även här i Stockholmsområdet -- som försöker ta tag i
detta genom att hitta konstruktiva lösningar, och dem gäller det
att stimulera fram.
När det gäller antal poliser har jag en enkel filosofi. Nu har
vi kommit till 800 poliser. Det innebär att det behövs 2--3
antagningar innan vi är i balans med antalet accepterade
polistjänster. Jag tror att det är viktigt att ligga kvar
stabilt, så att man under flera år framöver ligger på 800
poliser, så att vi i lugn och ro kan planera efter det, för vi
har ändå ett tapp varje år på ca 500 poliser av
pensioneringsskäl och allt möjligt annat, och det är viktigt att
denna siffra är stabil.
När det gäller våra möjligheter att expandera, klarar vi
framöver ungefär 200 till genom att bygga till de kaserner och
annat vi har ute på polishögskolan, vilket ger mig anledning att
säga -- apropå den tidigare diskussionen -- att vi inte är
fanatiska motståndare på något sätt till ett slags successiv
utlokalisering av utbildning. Den sker i dag, vad gäller
funktionsutbildningen. Däremot är vårt stora problem just i dag,
att få stockholmare att bli poliser i Stockholm, och därför är
diskussionen just nu att diskutera utflyttning inte särskilt
lämplig, eftersom det är just stockholmare vi vill skall söka
sig till jobbet att vara Stockholmspoliser.
När det gäller praktiktjänstgöringen är det riktigt att
teoridelen går upp, och det finns naturligtvis inom
polisväsendet litet olika syn på detta, men jag tror att den
dominerande majoritetsuppfattningen är att om vi skall göra
allvar av att detta är en högskoleutbildning och träna våra
poliser att ha en god beredskap för ett långt yrkesliv, då är
det rätt väg att gå. Sedan kan det ibland finnas anledning att
korrigera pendeln tillbaka, om vi har missat något på
greppteknik och annat. Men färdriktningen tror jag är riktig.
Och vad rektorn på polishögskolan för närvarande arbetar väldigt
mycket med, det är att försöka ta in nya undervisningsformer i
form av föreläsningsserier, seminarieverksamhet och annat, för
att ge detta ett professionellt och fullödigt utbildningssystem.
Jag fick inte frågan om sambandet mellan åklagare och polis.
Den gick till en representant för riksåklagaren. Men det hindrar
mig inte från att säga att jag tycker visst att vi har
utvecklats ganska mycket. Jag slås när jag är ute och reser av
hur pass bra det i själva verket går runt om i landet. Problemet
-- som ett litet memento inför de här
prioriteringsdiskussionerna -- är att vi i dag löser en del av
dessa prioriteringssituationer genom att låta saker och ting gå
i preskription och med andra tekniker för att hålla nere
balanserna. Det pratas aldrig om det, men det är så det går till
ute i landet. Och då tycker jag naturligtvis att öppna, raka
prioriteringar från regering och riksdag -- vad man skall
prioritera -- måste vara bättre än att man löser dessa frågor
bakvägen genom preskriptionstekniken.
När det gäller frågan om administrativa tjänster så är alltså
situationen den, att det vore väldigt bra för oss om vi hade
litet pengar att kunna stoppa in i just dessa distrikt. Det må
vara från vakansmedelspolisdistrikt eller eljest, beroende på
att ute finns det 40--50 distrikt som i dag går tvärs emot den
officiella tesen, nämligen att ta in poliser, för det är slut på
de administrativa pengarna. Och för en väldigt liten summa
skulle man kunna få ut väldigt mycket poliskraft i dem som
alltså har ett "överskott" av polistjänster. Jag tror att det
vore bra, för det skulle också bli en signal in till
polissystemet, att även de skall vara rationella. För litet till
mans går man ute och gnölar över att man tvingas vara
irrationell. Så vi får väl se framöver -- men fanns det någon
möjlighet att fördela en aning av en i och för sig given summa
till dem, så tror jag att det vore av godo. Och jag tänker
naturligtvis väldigt mycket på vakansmedelsdelen.
Momshöjningen skall jag inte yttra mig om. Säg den verkschef
som inte talar om att han inte kan klara av det. Det ligger
liksom i systemets natur. Och det är självklart att för oss
betyder det mycket. Det är mycket bensinkörning det handlar om.
Det betyder 13 milj.kr. ungefär för oss som så att säga måste
prioriteras bort, om vi skall klara denna del.
När det gäller egendomsbrott och annat kan jag besvara
prioriteringsfrågan på två sätt: Ett är att vi ju själva inom
rikspolisstyrelsen i samråd med landets polisdistrikt har
arbetat ut fyra prioriteringsgrunder som vi uppfattar ligger i
samklang med statsmakternas intresse. Det ena är det
narkotikamanifest vi arbetat fram. Den 5 och 6 juni räknar vi
med att lägga fram vårt ungdomsmanifest, som kommer att få
ungefär samma uppläggning som narkotikamanifestet. Det räknar vi
med att göra på en mässa här i Älvsjö tillsammans med bl.a.
statens ungdomsråd och regeringens delegation för ungdomsfrågor.
Vi räknar med att lägga fram ett manifest för de yrkeskriminella
någon gång i januari 1991 och vi räknar med att klara det
förebyggande manifestet ett halvt till ett år senare.
Då kan det verka, som det sägs här, att en del brott faller
bort. Ta egendomsbrott. Ja, det är riktigt, men samtidigt är väl
en vanlig polisiär uppfattning, att det kanske är viktigare att
gå efter dem som begår egendomsbrotten än varje enskilt brott,
för ofta är det en liten krets människor som begår just dessa.
Och kan vi jaga dem, så är det inte alltid mest viktigt om vi
kan bevisa 20, 40, 60 eller 80 olika inbrott.
Jag fick frågor om jämställdhet. De är riktiga de siffror som
civilministern säger. De stämmer. Vi uppfattar inte -- generellt
sett i alla fall -- att kvinnorna har det besvärligt ute, utan
vi uppfattar det som så, att när det sker en förändring kan det
klämma. Det kan gälla karlar också. Men när det finns en
"minoritet" på en arbetsplats, så kan den polisiära atmosfären
ibland vara rå mot den som representerar en minoritet. Och det
gäller det att bryta. Nu har vi alldeles extraordinära
möjligheter att få detta utrett, för de fall som jag antar
frågeställaren framför allt syftar på, var den undersökning som
gjordes i Huddinge, och eftersom vi har Huddinges tidigare
polismästare här i form av Carl Magnus Adner tror jag att jag
skickar den frågan till Carl Magnus för ett mer fördjupat svar.
Men jag tycker nog, att det där är ett problem vi skall kunna
klara av.
När det gäller anmälningar mot polisen har jag den
uppfattningen -- det hade jag innan jag kom till polisväsendet
och har det sedan jag kom dit -- att i och för sig vore det
skönt för oss, om någon annan kunde utreda, men jag ser inte
riktigt vilken denna annan kan vara. Det viktiga är att det är
åklagare som leder detta, och jag har inte sett möjligheten att
bygga upp en konkurrerande apparat så att säga. Men det är inget
självändamål för polisen att ha detta. Till detta skall fogas,
att vi inom polisen ser två problem. Det ena problemet är det
som ofta förekommer i massmedia, dvs. poliser som begår
oegentligheter, slår fyllerister osv. Det har vi inget som helst
förbarmande med. Men sedan har vi ett annat problem som följer
av våldsmonopolet, nämligen när poliser ingriper i stökiga
situationer, kanske med en viss portion rädsla i botten. Det kan
bli något slag för mycket. Och kan vi inte stödja i det fallet
-- detta möjligen för mycket slag i en ingripande situation --
då får vi poliser som tittar bort när någon attackerar
medborgarna. Och det kan vi inte heller ha. Så vi är
konfronterade med ett dubbelt problem, där man, tycker jag,
ibland litet för litet diskuterar det andra problemet, nämligen
hur vi skall stötta de poliser som i ingripandesituationen i
efterhand måhända har gjort något slags fel. Det är dubbla
problem här.
Bitr. riksåklagaren Axel Morath: Ja, det var frågan om
samarbetet mellan polis och åklagare genom årens lopp, och där
kan jag väl säga att jag reser rätt mycket ute i olika distrikt,
och den bild man får är att samarbetet lokalt och regionalt ute
i landet fungerar i huvudsak gott. Det är klart att det
inträffar fall när man kommer till olika meningar om
samarbetssvårigheter, men det förändrar ändå inte den här
totalbilden. Det som är gott kan dock naturligtvis göras ännu
bättre. Jag har alltså, när det gäller de här
prioriteringsfrågorna, pekat på vissa områden, där jag tror att
man skulle kunna komma fram till en bättre ordning än i dag. Jag
tror att ett gemensamt problem med polisen har vi åklagare, och
det gäller att få de mål utredda som vi bedömer som väsentliga,
så att vi inte hela tiden får gamla mål utredda och de nya
anmälningar och nya brott som kommer tar lång tid innan de blir
utredda. Där måste vi nog försöka komma fram till någon sorts
gemensam lösning. Men, som sagt var, huvudintrycket är att
samarbetet fungerar bra.
Generaltulldirektören Ulf Larsson: Den här propositionen
berör ju egentligen bara marginellt tullens verksamhet, så jag
kan därför vara ganska kortfattad och egentligen bara säga två
saker. För det första att vi från vår sida är tillfredsställda
med det uttalande som görs i propositionen om gränsdragningen
mellan polisen och andra verksamheter. För det andra att det
viktiga i varje fall när det gäller förhållandet mellan polisen
och tullen naturligtvis framför allt är den lokala samverkan,
och möjligheterna och intresset för en ökad samverkan diskuteras
för närvarande i två sammanhang, dels inom ramen för den
aktionsgrupp som regeringen tillsatt när det gäller kampen mot
narkotika, där vi också specifikt tittar på samarbetsfrågor
mellan tull och polis, bl.a. med utgångspunkt i det
narkotikamanifest som Björn Eriksson alldeles nyss talade om,
dels då också, när det gäller narkotikafrågorna, så går
riksåklagarens initiativ mellan polisen, riksåklagaren och
tullen när det gäller just hur utredningsverksamheten skall på
narkotikaområdet gå till. Och jag kan väl dessutom tillägga att
naturligtvis när det gäller de internationella frågorna, som ju
också tas upp i propositionen, så försöker vi samverka mellan
tullen och polisen på så sätt att de s.k. sambandsmän som båda
myndigheterna har -- polisen naturligtvis flera -- fullgör
uppgiften, inte bara så att säga i nordiskt avseende mellan de
skilda nordiska länderna, utan också när det gäller mellan de
olika myndigheterna.
Överdirektören Marianne Håkansson, BRÅ: Jag skall säga
något om brottsprevention. Men först skulle jag vilja säga något
om de här prioriteringarna. Det är ju så att i propositionen
prioriteras inte bara narkotikabrottslighet, våldsbrottslighet
och ekobrottslighet utan också den s.k. traditionella
brottsligheten. Och där är väl min reflexion, att det kan inte
vara så lätt att vara polis. Allt prioriteras. Dessutom säger
man att en större andel av polisresurserna skall användas för
preventiv verksamhet. Det är klart, att det tycker vi från
brottsförebyggande rådet är väldigt bra. Man säger inte bara det
-- man säger också att den preventiva verksamheten i många fall
är det bästa sättet att nå resultat på. Det kan vi också hålla
med om. Men det anslaget tycker väl vi skulle fordra att man
talade litet mer om bf-verksamheten i propositionen. Vi skulle
gärna ha sett att man beskrev vad som sker i dag på den sidan
och -- inte minst -- att man gjorde en analys av den
verksamheten för att kunna gå vidare. Man skulle göra en analys
av vad som är bra, vad som kan bli bättre, vad som kanske är
dåligt.
Vi har två grupper av poliser som har nämnts här,
kvarterspoliserna och de poliser som arbetar i skolan med lag-
och rättundervisning. Jag tycker väl för min egen del att de har
fått litet väl litet utrymme i den här propositionen. De gör ett
väldigt bra jobb, och jag tror att om man skall få dem att
fortsätta med samma entusiasm som många av dem har, så måste de
få en helt annan status än vad de har i dag. Deras verksamhet
måste lyftas fram. De måste få utbildning.
När det gäller utbildningsfrågan, så är den nämnd i någon
mening i propositionen under grundutbildningsavsnittet. Man har
ju ett embryo till en utbildning som jag tycker är väldigt bra
vid universitetet för just poliser, framför allt en
tiopoängskurs i analys och planering. Man har bara haft två
kurser hittills och en tredje kommer att äga rum nästa vår. Jag
tror att det skulle kunna bli något bra, om man bygger ut det. I
det sammanhanget skulle jag vilja sticka in också, att jag
tycker att detta med analys och planering har fått en lättsinnig
behandling, eller näst intill det, i propositionen. Det står
under de administrativa avsnitten. Men det måste ju ändå vara
något av det viktigaste, om man skall kunna uppnå resultat i den
här svåra polisverksamheten.
Vi tycker väl från BRÅs sida att tiden borde vara mogen nu att
ta ett ordentligt grepp, när det gäller den brottspreventiva
sidan och göra en satsning på den delen litet mera handfast,
inte bara med uttalanden. Man säger någonstans i propositionen,
att brottsförebyggande arbete förutsätter ett brett samarbete,
och då skall man ju komma ihåg att om man skall få resultat i
det brottsförebyggande arbetet, så måste alla vara engagerade.
Det är ingen uppgift enbart för rättsväsendets myndigheter, utan
det gäller lika fullt också föräldrar, skola, alla boende i ett
område, om man skall se några resultat. Alla som kan påverka
tillfällena till brott och som kan påverka orsakerna till brott
måste delta i en sådan verksamhet.
En annan förutsättning som är väldigt viktig, tror jag, det är
att man bedriver brottspreventiv verksamhet i geografiskt
avgränsade områden av väldigt självklara skäl, egentligen. Dels
så ser faktiskt problembilderna hela olika ut i olika kommuner,
t.o.m. i olika stadsdelar. Det ser vi klart i vårt s.k.
Stockholmsprojekt. Detta beror ju i huvudsak på att
markanvändningen är så olika i olika delar av en kommun
exempelvis. Förutsättningarna för att bedriva brottspreventiv
verksamhet är också skilda i olika områden. Och dessutom -- som
är mycket positivt -- så har man en väldigt bra möjlighet att ha
kontroll över de faktorer man måste ha kontroll över, om man
begränsar sig geografiskt. Sedan en annan, absolut
förutsättning, om man skall lyckas, det är att arbetet är
problemorienterat, och då kan ju alla berörda försöka att börja
med att göra en gemensam beskrivning av problematiken. Det
missar man ofta. Ofta har man en helt olika bild av vad det är
för någonting man skall bekämpa. Man är enig om att det skall
bekämpas -- narkotika eller ungdomsbrottslighet eller vad det nu
är -- men man har aldrig gått till botten med hur problembilden
ser ut. Det är det första. Det andra är att det måste vara en
klar systematik i arbetet. Brottsförebyggande arbete kan man
inte bedriva med vänster hand eller på en kafferast. Jag vill
inte påstå att man gör det, men jag tror att man tror att det är
enkelt. Det är komplicerade förhållanden som skall angripas. I
det här Stockholmsprojektet, som jag nämnde, som vi bedriver
tillsammans med Stockholmspolisen och rikspolisstyrelsen och
Stockholms stad inte minst, har vi, tycker jag, en väldigt bra
modell för att arbeta brottsförebyggande. Dels är den första
fasen kartläggning av både brottsligheten i detalj på
kvartersnivå och resurserna. Därefter gör vi en analys, och på
den bygger vi ett åtgärdsprogram som vi skall pröva i praktiken.
Sedan skall de åtgärder som vi har vidtagit utvärderas. Det är
väldigt viktigt och förbisett, och därefter justerar vi
åtgärderna och ser hur det går då. I det läget vill jag gärna
också slå ett slag för en helhetssyn när det gäller
brottsproblematiken. Vi är gärna fragmentariska när vi skall
försöka angripa problemen. Det är antingen tillgreppsbrott eller
våldsbrott eller narkotika osv., fast det för det mesta är
allting det handlar om. Det är fråga om ett asocialt
levnadssätt, fast olika typer av kriminalitet eller droger
kommer in vid olika tidpunkter i en karriär.
Borgarrådet Mats Hulth, ordf. i polisstyrelsen, Stockholm:
Vi är tacksamma att vi fick komma till utskottet och framföra
några synpunkter ur Stockholmsperspektiv. I dag har vi en
vakanssituation, som innebär att vi saknar 400 poliser i
Stockholms polisdistrikt. Trots det vill jag påstå att
Stockholmspolisen fungerar utomordentligt bra. Man gör ett
fantastiskt fint arbete med de begränsade resurser man förfogar
över, och det är också en god stämning och man jobbar oerhört
bra, tycker jag. Men självklart är detta vakansläge ytterst
bekymmersamt.
Sedan har ju Stockholm en del speciell problematik som har med
huvudstaden att göra så att säga, som ni är väl insatta i, men
som kommer att kräva att man också beaktar de faktorerna. Jag
tänker t.ex. på antalet statsbesök och regeringsbesök. Förra
året hade vi 142 olika typer av statsbesök i Stockholm, som alla
krävde insatser av Stockholmspolisen. Jag tänker på
demonstrationer som är mycket ofta förekommande i huvudstaden.
Vi hade 201 tillståndsgivna och lika många utan tillstånd förra
året. Dvs. mer än en demonstration per dag året runt, som också
kräver insatser av polisen.
Sedan har vi många stora arrangemang som Stockholm Maraton och
Globen och allt annat, och allt det här tycker vi är bra. Jag
menar att vi är glada över demonstrationer och statsbesök och
stora arrangemang, men det ställer speciella krav på polisen och
dess resurser, och det vill jag stryka under i det här
sammanhanget. Har man då 400 vakanser, så är läget ytterst
bekymmersamt.
Vi har också en kriminalitet som har blivit verifierad i alla
möjliga typer av utredningar. Så sent som i storstadsutredningen
nyligen slog man ju fast att storstäderna har en mera avancerad
och omfattande kriminalitet än kommuner i genomsnitt. Vi har
också en eländig trafiksituation som alla som har försökt att
köra bil i Stockholm snart blir uppmärksammade på.
Jag tycker att propositionen är positiv. Den går åt rätt håll
och den leder till ökad decentralisering och mycket annat, och
det är positivt, och jag måste säga att under de 1 1/2 år jag
varit ordförande i Stockholms polisstyrelse har jag blivit
ytterst förvånad över den byråkratisering och centralstyrning
som har präglat polisväsendet, och som nu kommer att ändras med
propositionen i någon mån.
Jag var på besök på polisområdet Södermalm och träffade
nyanställd ekonomiansvarig som kom från socialförvaltningen i
Stockholm. Hon sade att den här polischefen för Södermalm hade
mindre att säga till om än en daghemsföreståndare i Stockholms
stad. Och det tyckte jag var en ganska allvarlig betygsättning
av hur långt decentraliseringen gått inom polisväsendet. Nu är
man på väg åt rätt håll, och det tycker jag är positivt.
Jag är också positivt inställd till detta förslag om att
polisnämnder skall kunna inrättas i polisområdena. För
Stockholms del tror jag att det vore en stor fördel att man
kunde inrätta en form av förtroendevald styrelse i varje
polisområde -- polisområden som alltså handlar om kanske uppåt
över 100 000 invånare i varje. Dock är jag tveksam till det som
står i lagförslaget, att i polisnämnden skall också ingå
polischefen. Som kommunalpolitiker har jag aldrig begripit hur
man kan blanda förtroendevalda med tjänstemän i samma styrelse.
Det förhållandet har vi ju i polisstyrelserna i dag, och det
innebär ju att den representation som man har slagit fast i ett
kommunalval präglar nästan hela polisstyrelsen. Sedan sitter
också en länspolismästare, som är en förträfflig karl, i
Stockholm, men som ändå inte är politiskt vald, och det kan ju
innebära att man runt omkring i landet hamnar i situationer där
en tjänsteman -- en polismästare -- kan få utslagsrösten i
frågor som är av lokal och principiell karaktär, och det tycker
jag är principiellt tveksamt, och det är jag inte van vid från
det kommunala politiska arbetet.
Sedan har vi då från Stockholms stads sida försökt att skapa
den här helhetsbilden som nämns här, nämligen att konstatera,
att skall man åstadkomma väsentliga förbättringar när det gäller
våld och kriminalitet, då måste man samverka, och det hoppas vi
då och försöker ambitiöst att få alla kommunala förvaltningar
att samarbeta med polisen -- dra åt samma håll -- och
tillsammans med föreningsliv och organisationer och invånare
jobba med brottsförebyggande insatser. Och vi har trots vår
mycket urusla kommunala ekonomi lagt ner 7--8 milj.kr. sedan
valet på olika typer av satsningar som alla har en
brottsförebyggande inriktning. Jag tänker då på "Farsor på
stan", jag tänker på den samverkan vi har med brottsförebyggande
rådet, jag tänker på lokala brottsförebyggande råd som vi skall
starta ute i stadsdelar. Jag tänker på anslag vi gett till en
mängd organisationer som jobbar med brottsförebyggande insatser.
Jag tänker på det vi gör för att stimulera polisen att rekrytera
Stockholmsungdomar och jag tänker på de stipendier som kommunen
kommer att utdela till poliser som gör fina insatser i
Stockholm.
När det gäller polisbristen så är den, när man tittar på
statistiken, i första hand ett Storstockholmsproblem. Om
polisbristen var jämnt fördelad procentuellt över hela landet,
då hade vår situation i Stockholm varit avsevärt bättre. Men nu
har vi 400 vakanser i Stockholms stad och vi har ett stort antal
också i länet, och detta beror ju dels på kapaciteten på
polisutbildningen under 1980-talet, men också på det faktum att
merparten av dem som kommer till polisutbildningen kommer från
andra delar av landet. Vi hade en middag häromkvällen i
Stadshuset med 100 polisaspiranter som skall gå ut nu i sin
första praktik i sommar i Stockholm. Hundra fina ungdomar --
välutbildade, ambitiösa -- de går nu ut i arbetet i Stockholm.
De flesta av dem kommer från andra delar av landet, och det är
ett faktum, att efter ett antal år, när de tycker att det är
jobbigt i Stockholm, och en tjänst blir ledig i Örnsköldsvik
eller Kiruna, så tar de den chansen och flyttar tillbaka. Så vi
är som polisdistrikt utsatta för en större rörlighet och
omsättning, och det är inte bra för polisverksamheten. Det
skapar inte den kontinuitet som krävs. Därför är det mycket
angeläget att vi gemensamt hittar former för hur vi kan
rekrytera Stockholmsungdomar och Storstockholmsungdomar till
polistjänsterna som skall besättas i Stockholm. Och där hoppas
vi att utskottet kan hjälpa oss att hitta lösningar på det.
Avslutningsvis: Det här med kvarterspoliser vill vi stryka
under betydelsen av. Där är vi eniga över alla partigränser.
Problemet är bara att kvarterspoliserna uppfattas som en rörlig
resurs i dag. Så fort man har vakanser någon annanstans, drar
man in de tjänsterna, och det innebär att t.ex. inför sommaren
har vi ytterst få kvarterspoliser kvar i tjänst. Det måste bli
kontinuitet i kvarterspolisverksamheten, och man måste också öka
statusen på de befattningarna. Det vill jag verkligen stryka
under. Och jag hoppas att när vi har besatt alla våra tjänster
att vi kan få en stabilitet på kvarterspolissidan, för det är
den bäst förebyggande verksamheten vi kan visa upp i dagens
läge.
Carl Cederschiöld, v. ordf. i polisstyrelsen, Stockholm:
Jag kan väl inledningsvis säga att propositionen är ett steg i
rätt riktning. Den bygger i hög grad på de idéer som exempelvis
har legat till grund för de projekt som vi kallar Nya
Stockholmspolisen, och det ligger mycket i det Björn Eriksson
sade här, att det är ett kvitto på att det som faktiskt sker ute
i polisväsendet i dag är rätt tänkt enligt regeringens och
statsmakternas uppfattning.
Men den är oklar på viktiga punkter. Den är mest oklar, tycker
jag, vad gäller -- och det är allvarligt -- de här lokala
polisnämnderna. Vad skall de egentligen göra? Läser man
propositionen, får man ett intryck av att de är små kopior av
den centrala polisstyrelsen i distriktet. Och eftersom de
polisnämnderna knappast kan ge sig på överheten i form av
rikspolisstyrelsen och polisdistriktet, så kommer de sannolikt
att ge sig på dem som är under dem, för att få någonting att
göra, och det är de lokala polisområdescheferna och hans
personal. Och jag vill alltså göra den bedömningen att med den
rätt luddiga instruktion som ligger i propositionen så är risken
uppenbar, att dessa polisnämnder kommer att blanda sig i den
operativa verksamheten och bli något slags lokal politisk
polisledning, och det skall vi inte ha, tycker jag, i det här
landet, utan den här gränsdragningen mellan operativ verksamhet
och övergripande prioritering och styrning måste upprätthållas,
och den löper nu risken att bli utsuddad genom den här, som den
nu är formulerad.
Den andra frågan gäller hur stor frihet i resursanvändningen
propositionen egentligen innebär för de lokala polisdistrikten.
Det vore glädjande om det innebar stor frihet. Vi kan ju då ta
exempelvis vad Mats Hulth sade -- att vi har 400 vakanser
ungefär i Stockholm. Det innebär att det är ca 100 milj.kr. av
av riksdagen anslagna medel som inte används för
polisverksamhet, och vi har ju då krävt att vi skall få använda
en del av de pengarna till att köpa radioutrustning och bilar
och snabba på ombeväpningen av Stockholmspolisen och annat,
sådant som vi ändå vet att vi måste göra inom ett antal år. Man
må ju då hoppas att de tillämpningsbestämmelser som skall
utfärdas från departement och rikspolisstyrelse ger
polisdistrikten verklig frihet att hantera resurserna. Där kan
nog utskottet göra en insats genom att skriva på det ena eller
andra sättet, så att det blir klart, att det också i praktiken
innebär en friare resursanvändning. För i dag kan jag ju säga
att av Stockholmspolisens över 1,2 miljarder i medel, så har
polisstyrelsen egentligen bara rådighet över 40 miljoner.
Sedan har vi en del speciella problem i Stockholm som hänger
ihop med det här med resursanvändning, och det är bl.a.
lokalfrågan. Om vid tar PO3, där Mats hade varit, så har de en
polisstation som inte fyller dagens krav på modern
polisverksamhet och måste skaffa fram nya lokaler, och jag tror,
att om det skall ske -- och det är Stockholms stad mycket
positiv till och har reserverat tomt till och allting -- så bör
man även där överlåta mer självständighet åt polisdistriktet att
lösa sådana problem och plocka ut byggnadsstyrelsen i större
utsträckning. För det tar tid. Vi har ju fått byta tomt, därför
att staten inte har lyckats bestämma sig på 10 år i denna fråga.
Sedan var Mats Hulth inne på den lokala rekryteringen, och den
vill jag starkt understryka. Jag vill också understryka vad
Björn Eriksson sade om att det är rätt olämpligt att börja
flytta ut den grundläggande polisutbildningen från Stockholm i
ett läge där Stockholmsregionen har svårt att rekrytera
Stockholmsmänniskor till polisen. Och jag tror att en väg att gå
kanske också vore att pröva att öka möjligheterna att lokalt
rekrytera poliser, dvs. att Stockholms polisdistrikt och
distrikten i Stockholms län skulle få möjlighet att själva
aktivt bedriva rekryteringskampanj för att få storstockholmsbor
att bli poliser -- såväl gossar som flickor. Det tror jag skulle
öka möjligheterna att verkligen få stockholmare att bli
Stockholmspoliser.
Slutligen när det gäller inriktningen mot mer förebyggande
verksamhet... Detta är alldeles utmärkt. Det är jättebra.
Kvarterspoliser är alla överens om är en mycket bra form av
polisverksamhet, liksom den här rättsutbildningen i skolan, som
någon tog upp, och att kvarterspoliserna skall få jobba i sina
områden och långsiktigt planera sin verksamhet, att det helst
bör vara mer än en i varje område. Allt detta är toppen, men det
förutsätter en enda sak, och det är mer personal. Man kan inte
bedriva den typen av brottsförebyggande verksamhet och samtidigt
så att säga klara dels de speciella förhållanden vi har som
huvudstad, dels de särskilda händelser som inträffar i form av
stora och små brott och den här kontinuerliga brottsförebyggande
verksamheten med den personalresurs vi har i dag. Det är och
förblir fullständigt omöjligt, och därför är min bedömning att
för att göra det, måste Stockholmspolisen ha ungefär 600 poliser
till. Då kan vi börja så att säga långsiktigt, kontinuerligt,
utan att rycka i organisationen, bedriva dessa verksamheter
parallellt.
Länspolismästaren Sven-Åke Hjälmroth, Stockholm: Vi har
från polisledningens sida inte några avvikande meningar,
egentligen, varken från de förslag som finns i propositionen
eller i den diskussion som vi nu för om hur vi skall planera för
verksamheten, när vi så småningom -- ungefär 1993--94 -- får
våra vakanser besatta.
Det finns en del problem som vi koncentrerar oss på. Vi har
drivit ett förändringsarbete sedan ungefär två år tillbaka, och
i botten på detta ligger uppfattningar från dem som bor i
Stockholm och som vi tog reda på genom en undersökning av
statistiska centralbyrån, som formulerade ett antal frågor. Det
finns något viktigt, när det gäller resursanvändningen, och det
är att få en återkoppling så man vet om de insatser man gör
verkligen får den effekt som man räknar med. Och vi tror att en
modell för att få den återkopplingen är att upprepa denna typ av
undersökningar, så att vi ser om de resurser som vi lägger ner
verkligen ligger i linje med vad stockholmarna har förväntat
sig, så att man kan se att de siffror som inte var bra förra
gången har blivit bättre, och att vi på det viset också kan mäta
litet grand av effekten i verksamheten.
Vi har en långsiktig plan för hur vi skall återbesätta de
kvarterspolistjänster som finns inrättade, och vi tror också
att en väsentlig del i möjligheten att åstadkomma en bättre
effektivitet är att försöka att få en viss rörlighet på det
sättet. Stockholmspolisen har en väldigt ung kår. Vi riskerar
ingen som helst förgubbning, utan vi är genom den situation som
är i andra distrikt i stort sett en utbildningskår, kan man
säga. Om vi kan få en viss stabilitet, så är en strävan från vår
sida inom polisledningen att få en sådan cirkulation, så att
arbetet litet grand stämmer med livscykeln för polismännen. Man
börjar i den yttre tjänsten och får en erfarenhet och kan sedan
-- som det har varit genom åren tidigare -- i 30--35-årsåldern
gå över till en verksamhet kanske mera med dagtjänst och då
också normalt en del väljer att bli utredare. Vi skulle vilja ha
en återkoppling av den här erfarna personalen, så att vi litet
längre fram kan få en liten rännil tillbaka i den yttre
verksamheten, i kontakten med människor ute på gator och torg,
en erfarenhet som också ger en mycket bra effekt i relationen
mellan polisen och allmänheten.
Sammanfattningsvis tycker vi -- och det har sagts här förut
från polisstyrelsens sida -- att detta är ett kvitto på att vi
ligger ganska rätt i den här planeringen och inriktningen av
verksamheten.
Jag vill bara sluta med en synpunkt som gäller att renodla
verksamheten. Stockholm har haft rekryteringsproblem tidigare.
Vi hade det i början av 1970-talet och började då med en ganska
stor insats av administratörer för att ta över arbetsuppgifter.
De har i stor utsträckning sedan blivit kvar på de
arbetsuppgifterna, och när vi nu fick möjlighet att åter
utnyttja vakansmedel för att tillföra administrativ personal,
var det med det uttryckliga förbehållet att vi inte kunde räkna
med att de tjänsterna skulle permanentas, när det åter blev
tillgång till polismän, så att vi fick de här
polismannatjänsterna som var vakanta tillsatta, utan då måste vi
planera för att vi kan så att säga gå ner medelsmässigt till en
tidigare nivå. Jag vill då understryka, att vi ser det som
positivt, och då ser jag inte verksamheten bara ur Stockholms
synpunkt utan hela Stockholms län, att vi här kan utnyttja
möjligheterna till samverkan på den administrativa sidan för att
frigöra administrativa resurser som vi då kan låta ta över dessa
uppgifter, som vi nu har fört över från polismän, så att vi inte
skall råka i den situationen att vi skall få ta polismän i
anspråk för de uppgifterna en gång till, utan här har vi, som
jag ser det, en möjlighet att verkligen effektivisera och
rationalisera verksamheten.
Länspolismästaren Carl Magnus Adner, Göteborg: Jag tänkte
börja med att bjuda ner utskottet till Göteborg, så kan vi
diskutera Göteborgsproblemen i Göteborg.
Därefter något då om den här propositionen. Jag ser mig här
som representant för polischefer på lokal och regional nivå, och
eftersom jag dessutom är ordförande i Föreningen Sveriges
polischefer, använder jag det som utgångspunkt när jag talar om
propositionen.
Jag vill stryka under vad rikspolischefen sade, att jag ser
det här som ett kvitto på att vi ligger rätt något så när i den
verksamhet som vi bedriver i dag. Jag tycker att det är viktigt
och det är bra med de decentraliseringstankar som kommer fram
och som läggs fast i propositionen. Det är viktigt att det är
regering och riksdag som ger de övergripande riktlinjerna, och
sedan må det ankomma på de regionala och lokala nivåerna att
forma om det till praktisk polisverksamhet.
Det är bra att rikspolisstyrelsens framtida roll läggs fast i
propositionen, och att den tar sig de uttryck som den gör. Det
tycker vi är riktigt. Rikspolisstyrelsen skall vara den centrala
myndighet som talar om vilka metoder man skall använda för att
effektuera de riktlinjer som regering och riksdag har lagt fast.
Däremot skall de inte leda polisverksamheten.
Det är bra att man ser över den regionala organisationen. Då
skall vi också vara klara över att den regionala organisation
som vi har i dag är ett provisorium sedan 1965, och skulle man
vara litet kritisk kan man väl säga att det var på tiden att man
ser över den regionala organisationen.
Jag delar inte rikspolischefens uppfattning att man först
skall lägga fast en organisation och sedan skall man tala om vad
den skall innehålla. Låt oss nu i den här utredningen som skall
göras först ta fasta på vad en regional organisation skall ha
för funktion. Sedan skall vi se efter vilken organisationsform
den skall ha.
En sak som jag är kritisk till, när det gäller propositionen,
är frågan om tjänstetillsättningar. Vi har en central
rekrytering av polischefer, och det är bra. Det är viktigt att
vi har ett centralt ansvar för chefsutvecklingen. Det är
nämligen där som de stora riktlinjerna kan läggas fast hur de
framtida cheferna skall se ut, och det kan inte ske annat än
genom en central myndighet.
Decentraliseringstankar i all ära, men jag tror inte att
tjänstetillsättningsproblematiken när det gäller polischefer
skall vara föremål för decentralisering. Från Föreningen
Sveriges polischefer har vi tillsammans med de fackliga
organisationerna, Svenska polisförbundet och JUSEK föreslagit en
tjänstetillsättningsnämnd -- en central sådan. Alternativt en
tjänsteförslagsnämnd. Det tycker vi är det bästa sättet att
tillvarata en aktiv chefsutveckling inom svenskt polisväsende.
Det står också skrivet i propositionen att chefsrollen kommer
att bli ännu mera accentuerad och påtaglig i det framtida
polisväsendet. Då är det också viktigt och angeläget att man har
ansvaret för den här utvecklingen också centralt, och då skall
också tillsättningsproblematiken ligga där, så att man inte
kommer i efterhand.
Man har talat något om polispolitik, och det tycker jag saknas
då kanske något. Vi hade haft en förhoppning om att man skulle
ha lagt fast en polispolitik i den här propositionen -- en
polispolitik som stämmer överens med den kriminalpolitik och
kanske socialpolitik och skolpolitik som vi har i landet. Det
måste finnas en samklang mellan polispolitik och
kriminalpolitik, och det är kanske det vi saknar litet grand.
Det kommer framför allt kanske fram i de här frågorna som gäller
på kriminalvårdens område om permissioner och brott och straff
och andra liknande frågor. Det saknar vi då i den här
propositionen.
Jag fick en direkt fråga, eller rättare sagt Björn Eriksson
bad mig svara på frågan om jämställdhet, som gällde det här
Huddingeprojektet. Jag kan då svara på det här sättet, att de
kvinnliga poliser som finns i Huddinge kände inte igen sig i den
här beskrivningen som man hade gjort från det här projektet som
jag var initiativtagare till att starta. Man tyckte att man
oförskyllt -- eller rättare sagt att deras manliga kolleger
oförskyllt -- fick klä skott för någonting som inte var riktigt.
Man kan hantera statistik på många olika sätt. Jag kan använda
det så här, att av alla kvinnliga poliser över 45 år i Huddinge
polisdistrikt är 100 % kommissarier. Av kvinnliga poliser över
45 år i Huddinge polisdistrikt har de, när det gäller lämplighet
för sökt tjänst, högsta betyg 100 % osv. Och litet grand av den
metodiken hade man använt i det här projektet, och det är jag
litet ledsen för.
Avslutningsvis: Mycket tid har nu tagits upp av centrala
frågor. Jag såg fram emot att vi på lokal och regional nivå
skulle stå till förfogande här. Jag hoppas att inte tiden tar
slut kl. 13.
Britta Bjelle: Nej, jag vill börja med att tacka för
inbjudan till Göteborg. Rätt som det är så dyker utskottet upp i
Göteborg. Vi har tänkt att dra över tiden litet grand, så det
skall ges utrymme också för frågor, men jag tyckte det var
lämpligt nu att låta alla inbjudna gäster få lämna de synpunkter
som man vill lämna här till utskottet i första hand. Då vill jag
gå vidare och lämna ordet till länspolischefen Hans Wästberg.
Länspolischefen Hans Wästberg, Nyköping: Ja, jag är sedan
ett tjugotal år tillbaka länspolischef i Södermanlands län, även
om det inte hörs på dialekten. Jag kan i likhet med mina
kolleger här både centralt och framför mig säga att jag i
princip instämmer i de synpunkter som har lämnats från de här
herrarna, och jag ställer mig alltså i princip också bakom
propositionen och de överväganden som ligger i propositionen.
Jag vill emellertid, tycker jag, som Carl Magnus säger, föra ner
diskussionen litet grand på den nivå som vi befinner oss. Vi som
alltså skall genomföra de här tankarna, om nu riksdagen tar dem.
Jag vill fästa utskottets uppmärksamhet på två små punkter som
jag tycker är viktiga. Både civilministern och RÅ har varit inne
på dem och generalsekreteraren i Advokatsamfundet har också
varit inne på frågan, och det är då i första hand den omedelbara
förnyelsen. Jag ser det som en förnyelse, och den omedelbara
förnyelsen skall då ske, som jag har uppfattat det här, dels
genom strukturrationalisering, dvs. att polismyndigheterna
själva skall bestämma sin organisation. Det hälsar jag med
tillfredsställelse. Och där har ju då betonats att polisen skall
koncentrera sig på sin huvuduppgift -- att upprätthålla ordning
och säkerhet. Och däri ligger naturligtvis den förebyggande
verksamheten. Men det är den ena biten i
strukturrationaliseringen. Den andra är ju renodlingen av
verksamheten, och skall det ske någon renodling, så måste ju,
som tidigare har sagts här, någonting annat försvinna. Det är ju
en nödvändighet. Och renodlingen skall ju då ske på det sättet
att den skall vara inriktad mot den allmänna ordningen och
säkerheten som är vår huvuduppgift. Och det är alltså sådana
uppgifter som har någon anknytning till denna primära uppgift
som skall bibehållas när det gäller detta. Och det jag i första
hand tänker på är polismyndighetsärenden och
serviceärenden. De är rätt så dubbelbottnade, de här frågorna,
när det gäller polisen, därför att vi vill ju gärna vara ett
serviceorgan i mycket hög grad. Men skall vi nå fram någonstans,
så måste vi ju försöka titta på detta. Och det har ju också
civilministern varit inne på, och i propositionen på s. 22 finns
det ju beskrivet några sådana frågor, där avlastning övervägs
eller har genomförts. För min del anser jag att det här räcker
inte. Om det här skall få något genomslag och inte bara bli en
pappersprodukt, så måste en översyn ske. Sådana översyner har
skett tidigare om vilka uppgifter som inte är polisuppgifter i
egentlig mening, som borde kunna avlastas polisen. Jag anser att
det bör ske en allmän översyn av detta. Som exempel på en sådan
fråga skall jag ta djurskyddslagen. Enligt djurskyddslagen kan
länsstyrelsen bestämma att polisen skall omhänderta djur som
utsatts för lidande, vanvård och djurplågeri. Ofta rör det sig
om djurbesättningar, så det är inte enskilda djur. Det är inte
nog med att polismyndigheten är skyldig att omhänderta och låta
utfodra de här djuren. Även försäljning och avlivning skall ske
genom polisens försorg. Även om de här ärendena inte är
frekventa, så är det ju ändå på det sättet att de -- när de
aktualiseras -- kräver betydande polisiära insatser. Det är ett
exempel på en sådan uppgift som naturligtvis inte bör åligga
polisen. Jag förstår naturligtvis dilemmat, som också
generalsekreteraren i Advokatsamfundet var inne på, att skall
inte vi göra det, så skall någon annan göra det, och det är den
svåra avvägningen. Men jag vill ändå betona, att skall det bli
någon renodling, så måste vi få veta att vi skall slippa
någonting annat. Det var den ena punkten.
Den andra punkten är den regionala verksamheten, och där säger
jag också, att jag hälsar med tillfredsställelse att det nu blir
en utredning här i detta avseende. Men då skall man veta nu, att
dessa förslag som förs fram om den regionala verksamheten --
alltså i det omedelbara perspektivet, en utredning kommer ju att
dröja länge -- tar ju sikte på hur den regionala
polisorganisationen ser ut i dag. Och då är det ju på det
sättet, att länsstyrelsens roll i åtta län utövas genom en
länspolismästare. I femton län utövas rollen av en
länspolischef. Jag vet att vi har 24 län, och Gotland har ju
bara ett polisdistrikt, så där finns ingen regionalpolischef.
Med den nuvarande ordningen innebär det, att de regionala
polischeferna, enligt min uppfattning, om de är länspolischef
eller länspolismästare, inte har samma möjlighet att verka, när
det gäller medel, personal och utrustning. Det är nämligen på
det sättet att vi som är länspolischefer får konkurrera med
övriga enheter på länsstyrelsen om medel för administrativ
personal och även om utrustning, medan då länspolismästarna
disponerar hela polismyndighetens medel -- personal och
erforderlig utrustning -- för sin verksamhet. Detta har varit
ett problem som vi har dragits med länge, och det har ofta varit
på det sättet att man har sagt tidigare att polisen tillhörde
justitiedepartementet och den lokala polismyndigheten, den
regionala polisorganisationen tillhörde civildepartementet. Det
var alltså problem med att vi tillhörde två departement, som ju
är väl känt för utskottet. I dag är det ju ett departement, och
jag menar att det borde få ankomma på RPS att även se till att
den regionala polisorganisationen inom länsstyrelsen hade
resurser i alla fall när det gäller utrustning, så att vi kan
bedriva verksamheten -- ha samma möjligheter i vart fall att
bedriva verksamheten -- som länspolismästarna.
Polismästaren Lars Engström, Linköping: Jag är väl kanske
den mest lokale polischefen, så jag får berätta litet om
verkligheten. Jag blir litet bekymrad här nu när jag sitter och
funderar på prioriteringsfrågor. Det är först riksdagen och så
är det regeringen och så är det riksåklagaren och så är det
rikspolisstyrelsen och så är det länsstyrelsen och så är det
åklagarna, så är det kommunen, så är det polisstyrelsen och
kanske också polisnämnder som skall ha synpunkter på när jag
skall utfärda en arbetsorder. Och därför skulle jag vilja prata
om prioriteringsfrågor.
Vi har sedan länge haft prioriteringar på samma sätt som man
har indelat ett polisdistrikt eller organiserat ett
polisdistrikt. Det utgår från brottsbalkens kapitelindelning.
Och även prioriteringarna som finns i den här propositionen
berör då kapitel i brottsbalken -- narkotika, våldsbrott och
ekobrottslighet.
Jag skulle vilja angripa det på ett annat sätt. Tänk om under
kapitlet 3 eller det som talar om polisen och samhället det
skulle kunna finnas något liknande som rubriken
14. Trafikövervakning som består av 10 sidor. Den rubriken
skulle kunna heta Ungdomsfrågor, missbruk och kriminalitet. Och
så skulle det kunna stå hur, utan min bedömning,
ungdomsverksamheten eller ungdomsfrågorna bör bli föremål för en
särskild utredning avseende samverkans- och arbetsmetoder. Det
är nämligen så här, om jag nu skall försöka fatta mig kort, att
angripa brottsligheten är ingenting som polisen ensam kan göra,
utan det måste ske tillsammans med andra. Vi behöver fler
poliser, men fler poliser löser inte allt. Om man tittar i dag
ute i de flesta kommunerna eller orterna, så är det så att
världen är uppdelad i två världar, en ungdomsvärld och en
vuxenvärld. Två världar som i dag talar olika språk, har olika
värderingar och har få kontaktytor med varandra. Ungdomars
idealbild har förändrats från 1960-talet och fram till
1980-talet. På 1960-talet hedrade och vördade man sina föräldrar
och farföräldrar, i tredje hand kom då skolläraren och i fjärde
hand kom kamraterna. På 1980-talet tar man sina intryck av
kompisar, video, musik och i fjärde hand kommer föräldrarna.
Skolan finns inte längre.
För 15 år sedan umgicks man till 70 % hemma i hemmet och fick
alltså intryck av föräldrarna. I dag är man hemma till 7 %. Det
här är statistik. För att ytterligare belysa statistiken äter
man 1,3 måltider i veckan med sina föräldrar. Hur överför man då
normer, moral, allt vad ni vill. Och det är alltså en oerhörd
börda som då läggs på vem? Ja, på skolan, men läraren har en
ganska orimlig situation i dag att svara för detta. Men vem får
nästa steg? Jo, det får vi poliser, för vi är de första som
säger ifrån. Här måste vi alltså på något sätt kunna samarbeta
med skolan, med fritiden. Redan i andra klass kan man peka ut
den unge som mår dåligt. Promillehalten i dag hemma i mitt
distrikt i Linköping är i snitt 2,1 hos de 18-åringar som
omhändertas. Vi har alltså promillehalter på 3--3 1/2 . Och
narkotika är viktigt, men ingen börjar med narkotika utan att ha
börjat med alkohol och sedan går över. Jag är ingen
nykterhetskämpe på något sätt. Det är inte därför jag tar upp
det, men alkoholsidan måste lösas. Fritidssidan måste lösas. Och
jag skulle i varje fall vilja med den här utredningen, som
kanske finns organisationsformsmässigt sett, ta fram
arbetsmodeller, samverkansmodeller för hur polisen kan hjälpa
till i skolan, hur vi kan avlasta lärare eller socialtjänsten
kan stötta upp, och hur vi tidigt kan fånga upp de ungdomar som
mår dåligt i stället för att som i dag sitta och se att de
riktigt har kört ner sig i olika missbruksformer och
kriminalitet, och då sätter vi in på olika sätt. I övrigt
ansluter jag mig till vad rikspolischefen har sagt om
propositionen, och jag skulle också vilja understryka det som
här tidigare sagts om administrativa medel. Jag har ett distrikt
som inte har några vakanser, men jag skulle kunna utveckla det
distriktet mycket mer, om jag hade möjligheten till pengar.
Ett sista ord om kvarterspolisverksamhet eller ungdomsfrågor.
Jag satsar 23 polismän i år på ungdomsfrågor. Tolv
kvarterspoliser -- åtta som sysslar med brottsförebyggande
verksamhet, lag och rätt och kontakter ute i organisationer och
tre som har enbart ungdomsfrågor.
Förbundsordföranden Gunno Gunnmo, Svenska Polisförbundet:
Jag vill börja med att konstatera att det är klart att när vi
först såg den här propositionen så blev vi besvikna över att den
inte gav det slutgiltiga beskedet om statsmaktens vilja med
polisen. Att det inte var en avgränsning en gång för alla mot
andra intressen, och att avvägningen också en gång för alla inte
gjordes mellan arbetsbörda och resurs. Men vid ett närmare
studium av problemet med en polispolitik och den här
propositionen, så konstaterade vi då att polisyrkets karaktär
kanske gör att det exakta, slutliga beskedet inte kan ges eller
kanske inte bör ges.
Jag uppfattar den här propositionen som ett första steg i en
process där statsmakten tillsammans med polisen skall utveckla
ramar för den framtida polisverksamheten. Och jag ser rubriken
Förnyelsen av polisväsendet mer som en tillfällighet, eftersom
förnyelse är en aktuell fråga nu. Jag betraktar nämligen
förnyelsen av polisens verksamhet som någonting som ständigt
skall pågå, nämligen en anpassning till en föränderlig
brottslighet.
När det gäller att utveckla ramarna tror jag utskottet har
kunnat notera, att det finns en stor samstämmighet inom polisen
om problem och om önskemål om hur frågor skall lösas. Trots att
det skulle vara frestande att som siste talare kommentera vad
andra har sagt kan jag bara konstatera, att det finns en stor
samstämmighet. En sak vill jag säga, och det är att det är nog
ganska klart att jämställdhet är ett problem för kvinnorna inom
polisen, så länge de är så få som de är, och där finns det ju
enligt forskning andra uppfattningar som talar för att så länge
man inte är 30 % av personalstyrkan, så är man en minoritet som
behöver stöd. Jag uppskattar alltså att politiker också tillhör
dem som stöder kvinnorna inom polisorganisationen.
En fråga som aktualiseras i propositionen och som har
aktualiserats i debatten på annat sätt, och där utskottet i och
för sig har gett klara besked, är ju frågan om huvudmannaskap
för polisen. Jag skulle vilja utifrån mina utgångspunkter varna
för att man tror att resursproblem inom polisorganisationen i
vårt lilla land går att lösa genom att man upprättar olika
former av polisstyrkor. Dels därför att vi är för små för att
man skall kunna dela upp resurserna -- alltså att landet är för
litet för att man skall kunna dela upp resurserna -- på olika
poliskårer. Dels tror jag att delade huvudmannaskap är
orationella. Jag tror också att konkurrens mellan olika
poliskårer skall undvikas, liksom konkurrens över huvud taget i
frågor som rör rättssäkerheten. För mig är det kommunala
sambandet liktydigt med polisstyrelsernas roll, och jag tror att
förutsättningarna finns där för att stärka det kommunala
sambandet, och jag skulle vilja uppmana polisstyrelserna --
gärna i samråd med de fackliga organisationerna lokalt -- att
utveckla sin verksamhet. Då tror jag det finns grund för ett
mycket starkt kommunalt samband, som återskapar det positiva
före förstatligandet 1965 och förenar det med det positiva med
en statlig polis.
En annan fråga som jag har fäst mig vid är frågan om
tidsbegränsade förordnanden för chefer. Jag är inte motståndare
till det systemet, men jag tycker att det är att börja i fel
ände -- eller jag vill säga att om man skall aktualisera den
frågan, så bör man göra det i samband med en översyn också av
hela chefsförsörjningsfrågan. Jag tycker att rekrytering av
chefer bör komma som en del av hela den problematiken.
Polisorganisationen behöver väl nu som i framtiden starka ledare
som har chefsegenskaper som en av de meriter som är grund för
rekryteringen, och vi behöver också chefer som har
arbetslivserfarenhet från polisarbetet.
Det finns en grundläggande ton i den reformerade polisen, och
det är frågan om att man skall ha en stor rörlighet och därmed
en god anpassningsförmåga till förändrade förhållanden. Jag är
rädd för att man kan -- om man inte ser upp -- införa regler som
motverkar den rörligheten och den snabba anpassningen.
Avgiftsfinansieringen tycker jag är ett sådant system, där man
behöver se upp, liksom lokalisering av polisen. Jag menar att
dels kan den här typen av frågeställningar påverka rörligheten i
organisationen, dels kan sådana här åtgärder innebära att
polisens tjänster inte blir tillgängliga för alla på samma
villkor, och en av de grundläggande frågorna för förtroendet
mellan polis och allmänhet är att våra tjänster är tillgängliga
på lika villkor. Vad jag menar med detta är, att man kan göra
större administrativa enheter inom polisen genom olika åtgärder
utan att för den skull ändra den geografiska stationeringen av
polisen. Jag tycker det är viktigt, när de här ramarna utformas,
att man hela tiden tar till vara -- som det också står i
propositionen -- det unika med polisfunktionerna och håller det
i centrum. Då kan det med allt det kloka som har sagts här i dag
rimligtvis inte bli fel.
Sedan vill jag avsluta med att säga -- även om jag nu kopierar
Carl Magnus en aning -- att utskottet alltid är välkommet,
personligen eller på annat sätt, till polisförbundet för att få
våra synpunkter på de frågor som behandlas.
Britta Bjelle: Nu har vi lyssnat till er inbjudna gäster,
och det har för oss varit en otroligt givande och intressant
information. Tiden har gått ganska långt, men jag tycker det
vore väldigt bra om vi fick möjligheter att ställa ytterligare
frågor, även om vi har dragit över tiden litet grand.
Riksdagsledamot: Jag har faktiskt frågan kvar, även om man
har snuddat vid den. Jag delar alltså Lars Bentelius farhågor
här vad gäller de stora prioriteringarna, när man t.ex.
prioriterar ekobrottsligheten före många våldsbrott. Tyvärr är
jag inte ensam om det. Jag fick häromdagen i min hand alldeles
nytt från trycket SCBs lathund, där man också talar om att
rädslan, oron för våldet är i ständigt stigande skala i Sverige,
och att oron även växer med åldern även hos män. Med tanke på
det och med tanke på att det finns ett relativt litet antal
grova brottslingar som står för mycket stor brottsstatistik, så
undrar jag om det inte vore en både preventiv och bra framkomlig
väg att prioritera en ordentlig punktmarkering av de här, som
man har gjort på vissa orter, och om man inte genom att sätta in
resurser där verkligen skulle kunna påverka ganska mycket.
Den andra frågan gäller polisens utrustning. Jag skall inte
klaga på resurser eller pengar. Det ingår så att säga i mitt
jobb, sade rikspolischefen. Men samtidigt vet vi, att polisen
inte har adekvat utrustning i dag. Kommunikationssidan är dålig,
vapensidan är dålig. Och jag trodde att det berodde på
resursbrist, dvs. att man försöker spara, att när man har
ammunition som inte passar pipor, och hölster som inte passar
vapnen osv., och får inskjutningar på nytt under felaktiga
tider. Det är alltså dyrt att vara fattig. Jag vill fråga
rikspolischefen om inte det här är brådskande, därför att det
måste vara en trygghet för en polis att veta att den utrustning
han har även fungerar.
Björn Eriksson: Jag börjar med den sista frågan, och det
är helt riktigt det som tas upp. Vi har liksom två problem. Vi
har fått ägna väldigt mycket kraft åt att argumentera för varför
vi måste peta upp aspirantintaget, och det har inneburit att
vi litet har fått eftersätta kampen för att få en högre
investeringsnivå. När jag talade tidigare om att jag såg en
framtid då investeringsnivån måste upp, så refererade jag
egentligen underförstått till två saker. Det ena är, precis som
tidigare har sagts här, radiosidan, datasidan och andra. Man
talar alltså om belopp -- jag tror att vår kalkyl ligger på
1--1 1/2 miljard. Det är det beloppet vi pratar om och det anger
liksom nivåhöjningen. Det andra -- och det ligger också i
frågeställarens fråga -- är ju att det lätt händer att den
vanliga utrustningen blir litet eftersatt, för man måste skrapa
ihop till delar av det här stora. På radiosidan har vi tvingats
till inköp av bärbara radior och annat som vi inte varit helt
nöjda med, och då har vi fått göra det genom att eftersätta så
att säga den vanlige mannens anskaffningsbehov. Så vi står i en
situation, då investeringsanslaget måste bli på en helt annan
nivå än vad det varit historiskt. Och det kan man inte spara sig
till.
Angående den andra frågan om punktmarkering av kriminella, så
är det så, som framgått här, att det är den lokala nivån som
bestämmer om man tycker det är viktigare, eller om man tycker
det är viktigare att ha tillsyn vid korvkiosken eller
brottsförebyggande eller vad man nu vill ha. Det är liksom det
pris man betalar när man lägger en prioriteringsnivå. Det är en
avvägning mellan central och så att säga lokal
prioriteringsansats. Vad vi gör på rikspolisstyrelsen är ju att
försöka ange områden där vi tolkar att det här är viktigt som
statsmakterna formulerat det, och det tillhör detta, som
frågeställaren tar upp, ett av de fyra områden vi satt högst,
dvs. ett av de fyra områden där vi tänkt skriva manifest. Vi har
skrivit ett för narkotika. Vi är snart klara med det för ungdom,
som jag nämnde, som för övrigt är väldigt likt det Lars Engström
från Linköping pratade kring. Därefter kommer det här om
yrkeskriminella. Och baktanken är vanlig enkel slöhet -- att kan
vi plocka bort de människorna så spar vi en massa
utredningsarbete.
Riksdagsledamot: Jag har två frågor till Lars Bentelius.
Du sade att du saknade en polispolitik, och att det leder till
att polisen i stor utsträckning själv bestämmer sin roll.
Innebär det att du efterlyser en ökad parlamentarisk styrning av
polisens verksamhet, och att det då i decentraliseringens tider
innebär ökade befogenheter för polisstyrelserna? Det andra var
ett uttalande du gjorde om att polisen i dag mest registrerar
brott. Står du för det uttalandet?
Min tredje fråga vill jag ställa till Gunno Gunnmo med
anledning av den diskussion som fördes inledningsvis här om
vaktbolagen och deras ökade verksamhet. Hur stor del bedömer du
att den här ökningen, som i diskussionen framstod som att den
tagit över polisuppgifter, beror på att den skulle utföra
polisarbete? Jag märker att man dyker på vaktbolagens personal i
receptioner t.ex. både hos statliga myndigheter och privata
företag.
Riksdagsledamot: Prioritering, renodling och tillgång på
poliser. Länspolischef Hans Wästberg tog upp några saker här som
jag tycker är väldigt intressanta i det sammanhanget, och det är
att se vad man eventuellt kan ta bort från de arbetsuppgifter
som polisen har i dag. Han tog också några exempel, och jag vill
till rikspolischefen ställa en konkret fråga. Skulle man kunna
från polisen ta bort förhören av asylsökande, föra över det på
SIV eller någon annan?
Riksdagsledamot: Det har ju framförts här en del
synpunkter på propositionen, ganska grundläggande kritik kan man
säga. Någonting som skulle gälla en bristfällig helhetssyn, man
har inte beaktat polisen i relation till åklagaren. Framför allt
har ju bitr. riksåklagaren efterlyst så att säga ett mera
utvecklat samarbete. Man har också här från BRÅ kritiserat att
propositionen allvarligt underskattar det brottsförebyggande
arbetet. Och jag skulle gärna vilja ha en kommentar på detta, i
första hand av civilministern, som inte är här, men då får det
väl bli i andra hand från Olof Egerstedt. Och dessutom skulle
jag gärna lyssna till vad Björn Eriksson säger om den oro som
Axel Morath har framfört här.
Riksdagsledamot: Vad det gäller ungdomsbrottslighet tycker
jag det var en mycket bra beskrivning som polismästare Engström
gjorde här, och ta ner det på den nivån egentligen där vi skall
börja. Av de besök som jag har gjort ute på andra distrikt, så
har man just tagit fram det här också, men då har det visat sig
att vissa beslut som vi tar här i riksdagen inte når ut, och vid
två tillfällen nu när jag har varit ute, så har jag frågat: Hur
har ni använt inom polisen lagen om visst skadelindrande arbete
som vi beslöt om att starta den 1 juli 1988. Det är faktiskt
skrämmande att höra, att det här har man inte använt sig av, och
några hajar till och undrar vad det var för en lag. Och likaså
andra möjligheter som man använder sig av på vissa håll när det
gäller samverkansformer och reaktioner på ungdomsbrott det är
konfrontation med offret t.ex. Och det finns t.o.m. försök med
gottgörelse inlagt i det här medlingsförfarandet, som skulle
visa att vi startade tidigt och reagerade på brott, men detta
tycks alltså inte vara allmänt spritt och känt och används
väldigt olika dessutom, mycket därför att man är osäker. Min
fråga är alltså: Hur sprider man detta, att man nu kan göra ett
ungdomsmanifest. Det vore ju jättebra, men det är ju en
engångsgrej. Det här borde ju vara ständigt återkommande.
Lars Bentelius: Jag vill svara på de två frågor jag fick.
För det första menar jag att polispolitik skall fastställas i
parlamentarisk ordning, men det är också så som jag sade att för
min del är jag inte på något vis emot en decentralisering av
polisverksamheten och bestämmandet.
Den andra frågan om registrering -- om polisen ägnar sig åt
registrering av brott, huvudsakligen. Ja, jag vill formulera det
så, att det sker i alltför stor utsträckning.
Uppklaringsprocenten är -- det är omvittnat -- låg, och jag
noterar att rikspolischefen själv anger, vilket ju är smått
uppseendeväckande, att de balanser som finns, dem löser man
genom att man låter ärendena preskriberas.
Gunno Gunnmo: Jag kan inte svara på den här frågan om hur
stor andelen av bevakningsföretagens tillväxt som man kan
hänföra till brist på poliser. Jag kan i alla fall konstatera
bara att det finns en del exempel på att polisen använder
bevakningsföretag i stället för egna resurser. Det tydligaste är
tunnelbanan i Stockholm, som jag och polisförbundet alltid har
varit principiella motståndare till, och jag kan då svara mot
bakgrund av det. Vi menar att det är polisen som skall ingripa
för människors integritet, alltså upprätthålla lag och ordning
på det sättet. Bevakningsföretagen skall vara rättsägarens
förlängda arm när det gäller att bevaka i första hand ekonomiska
intressen. Och den här frågan tror vi inte att man kan lösa
genom att lagreglera bevakningsföretagens verksamhet, utan man
måste fastställa vad som är polisens fögderi och tala om att
detta område har polisen, alltså statsmakten, samhället ensam
ansvaret för. Att bevakningsföretagen tillväxer gör de ju med
stöd av den rädsla som finns för brott, och det kommer man inte
att kunna göra någonting åt. Det är viktigt att polisen inte
underlättar denna tillväxt på sin egen bekostnad så att säga.
Björn Eriksson: För det första är det väl bäst jag säger,
för undvikande av alla missförstånd, att hela utskottet är
självfallet välkommet också till rikspolisstyrelsen.
Det andra är att Stockholm numera har rätt att göra en stor
del av rekryteringen själva. Jag vill säga det med anledning av
den fråga som var uppe.
Den tredje är att 6 % av polisarbetet rör trafiken. Det var en
fråga om hur stor andel det var. Och den fjärde rör
bevakningsföretagen, där vi för närvarande skattar siffran till
30 000 ungefär som arbetar i bevakningsbranschen.
Över sedan till de konkreta frågor jag fick, varav den första
var frågan om förhör av asylsökande. Ja, vi är för att det
flyttas. Jag har nämligen den uppfattningen, och jag tror att
polisväsendet totalt har den uppfattningen, att den som har
beslutsansvar har väl också beredningsansvar. Det kan inte vara
riktigt att en organisation bereder och en annan fattar beslut.
Där får man lov att bestämma sig för vilken linje man driver.
Endera är det polisen som har något slags beslutsfunktion. Då
utreder polisen. Eller också är det invandrarverket, då utreder
invandrarverket. Det är vår uppfattning.
Vad gäller frågorna kring det som bitr. riksåklagaren hade
uppe, så skulle jag vilja nalkas det på det sättet, att för det
första -- och det tycker jag är viktigt att säga i sådana här
sammanhang -- så är det klart att sådana här procenttal över
uppklaringar är litet luriga, för man ligger då på kanske 3--4 %
av inbrotten i Stockholm. Det är en liten krets som begår dem.
Det betyder att de flesta som begår repetitiva inbrott åker
fast. Tendensen att anmäla inbrott ökar av massor av skäl -- det
kan vara försäkringsbolagsfel, det kan vara allt möjligt annat
-- så man kan inte bara ta siffror här. Jag menar alltså att de
repetitiva brottslingarna fastnar i våra garn förr eller senare.
När det sedan kommer över till Axel Moraths fråga om att styra
här, så finns det grundläggande problem i den svenska modellen,
och det är att vi har åklagare och polis, och polisen har
personalansvar för kriminalpolisen. Skall man ha det perfekta
samrådet måste man endera göra åklagare till poliser genom att
föra över kriminalpolisen till åklagarverket eller föra in
åklagare hos oss. Eljest kommer det alltid att vara en
diskussion om vem som har det yttersta ansvaret kring
personalresurser. För det är ju självklart att den som sitter
och leder en organisation och har ett budgetansvar, alltid har
synpunkter på förbrukningen av pengar och allt möjligt annat,
samtidigt som åklagaren har sina behov. Och jag tror att det var
precis detta som åklagarutredningen skulle ta upp. Men jag
tror inte att man kan komma runt detta problem annat än genom
att se på om det är brist i samrådet i dag, och det finns säkert
ställen där det brister, men den polisiära bilden är nog ganska
entydigt så, att det i huvudsak fungerar väl, när det gäller
samrådet. Utan vad det ytterst handlar om de gånger då det
kolliderar, det är rekryteringsrätten av polispersonal ur
polisorganisationen. Det är där som så att säga skon klämmer.
När det gäller frågan kring konfrontationer och
brottsofferjourer, så är det ett problem vi känner av. Inte så
att vi inte arbetar med det. Vi har alldeles nyligen tagit fram,
som jag tycker, en utmärkt rapport om hur man inrättar
brottsofferjourer, kvinnojourer och allt annat, och det är vi
ganska duktiga på, skulle jag våga påstå. Samma sak gäller
konfrontationssidan, som vi börjat arbeta med. Men vi är inte
tillräckligt bra på att sprida informationen. Och vi måste
bättra oss där, och jag tror att det är en av de viktigare
arbetsuppgifterna på rikspolisstyrelsen att bli bättre här. Och
här får vi gå fram via polishögskolan, vi måste gå fram via
polischefsföreningen, vi måste på ett annat sätt sälja våra
produkter än att bara skicka ut dem och säga var god läs, för
det gör inte folk i dagens informationssamhälle. Vi måste
handgripligen övertyga om att produkten är attraktiv, och där
har vi att bättra oss.
Expeditions- och rättschefen Olof Egerstedt,
civildepartementet: Jag skall svara på två frågor som har
ställts. Den första gällde samverkan med åklagaren. Jag kan säga
så här att en röd tråd i den här propositionen är ju ett försök
att göra en sammanhållen helhetssyn på polisen och
polisverksamheten. Polisverksamheten är i dag och även framdeles
till stor del regelstyrd. Utöver det kännetecknas den av att den
är föremål för en demokratisk styrning av statsmakterna,
länsstyrelsernas styrelser och av polisstyrelserna. Den tredje
komponenten i styrningen -- som Björn Eriksson var inne på --
handlar om detta att det är polismyndigheten som har
ekonomiansvaret, och det är därför polismyndigheten som måste ha
verksamhetsansvaret. Om man sedan ställer detta i relation till
att det finns ett ganska stort antal andra intressenter som
riktar sig mot polisverksamheten -- det är förvisso icke blott
åklagarna som har intresse av att ta i anspråk polisens
tjänster. Det är kommunerna, det är socialtjänsten, det är inte
minst invandrarverket, när det gäller asylutredningar, och i
någon mån också tullen. Och för att kunna åstadkomma denna
helhetssyn på polisen, som jag nyss nämnde, så har i
propositionen då tagits upp denna, som jag sade, regelstyrning
och som avlöses av en demokratisk styrning och sammankopplad med
principen om att den som har ekonomiansvar också skall ha
verksamhetsansvar.
Den andra frågan gällde det preventiva arbetet, och där är det
egentligen bara att hänvisa till vad som står i propositionen om
att det preventiva arbetet skall prioriteras i polisarbetet, och
det tar sig då uttryck på olika sätt som är beskrivet i
propositionen.
Britta Bjelle: Ja, det är ju så här att i vanliga fall
finns det ju som regel en utredning som ligger till grund för en
proposition, i vart fall i väldigt många sammanhang, och den
brukar då gå ut på remiss och på det sättet brukar många få
möjligheter att yttra sig över vad som skall komma att hända i
riksdagen när propositionen kommer. Så har det inte riktigt
varit i det här fallet, och därför har det för vår del varit
särskilt intressant att inbjuda företrädare som har kunnat -- i
stället för en vanlig remissomgång -- tala om hur man har sett
på den här propositionen, och det anser jag att vi har fått i
dag, och jag tycker att det har varit en intressant dag. Jag
tror att många av oss har fått infallsvinklar som vi kanske inte
själva skulle ha kommit på, om vi inte hade fått lyssna till er
här i dag. Så jag vill tacka så mycket för att ni har kommit och
för att ni har lämnat era synpunkter, och så får vi se vad det
blir för någonting, när vi så småningom har behandlat det här
färdigt i utskottet. Tack än en gång för visat intresse!
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Propositionen m.m. 1
Lagförslag 3
Motionerna 4
Utskottet 12
Inledning 12
Bakgrund 12
Närmare om bakgrunden till den nu aktuella propositionen 13
Propositionens huvudsakliga innehåll 13
Utfrågning m.m. 14
Utskottets överväganden 14
Inledning 14
Polisen och samhället 15
Polisens uppgifter 16
Yrkesroller inom polisen 17
Avgiftsfinansiering 18
Medborgarinflytande 18
Grundläggande organisation och fria resurser 20
Strukturfrågor 20
Utbildning och forskning 21
Särskilda händelser 24
Trafikövervakning 24
Internationellt samarbete 25
Tillsättning av högre tjänster 26
Andra frågor 26
Inledning 26
Grannsamverkan mot brott 26
Seniorpoliser 27
Personalpolitiska frågor 27
Polisens spaningsregister 28
Personalsituationen i storstadsområdena 28
Åklagarnas och polisens resurser 29
Legitimering av polismän 31
Kvarterspolisverksamhet 32
Utredning av brott begångna av polismän 32
Gränsdragningen polis--bevakningsföretag 33
Medborgarvittnen 34
Övriga frågor 34
Övrigt 36
Hemställan 36
Reservationer 40
Särskilda yttranden 53
Bilaga 1 Medverkande vid utskottets utfrågning om förnyelse
inom polisen den 15 maj 1990 55
Bilaga 2 Anföranden vid utfrågningen 56