I detta betänkande behandlas förslag om ändringar i
jordförvärvslagen m.fl. lagar. Förslaget innebär en omfattande
avreglering av jordförvärvslagen. Bestämmelserna som tar sikte
på jordbrukets och skogsbrukets rationalisering utmönstras ur
lagstiftningen utom i fråga om starkt ägosplittrade områden.
Även reglerna om prisprövning föreslås slopade. Lagstiftningen
förstärks som regionalpolitiskt instrument. Juridiska personers
förvärvsrätt begränsas på samma sätt som tidigare.
Vidare föreslås en ändrad instansordning för överklagande av
beslut om förvärvstillstånd. Lantbruksstyrelsens beslut skall i
fortsättningen kunna överklagas till kammarrätten i stället för
till regeringen.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1991.
Utskottet tillstyrker förslaget i dess helhet och avstyrker
samtliga motioner.
Till betänkandet fogas 12 reservationer.
Propositionen
Regeringen (jordbruksdepartementet) föreslår i proposition
1990/91:155 att riksdagen antar förslagen till
1. lag om ändring i jordförvärvslagen (1979:230),
2. lag om ändring i lagen (1990:1492) om ändring i
jordförvärvslagen (1979:230),
3. lag om ändring i förköpslagen (1967:868),
4. lag om ändring i lagen (1985:658) om arrendatorers rätt
att förvärva arrendestället,
5. lag om ändring i lagen (1990:1484) om ändring i lagen
(1985:658) om arrendatorers rätt att förvärva arrendestället.
Lagrådet har avgett yttrande över lagförslagen.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ändringar i jordförvärvslagen
(1979:230). Förslagen innebär en omfattande avreglering. Bl.a.
föreslås att reglerna om prisprövning slopas. Även
bestämmelserna som tar sikte på jordbrukets och skogsbrukets
rationalisering utmönstras ur lagstiftningen utom i fråga om
starkt ägosplittrade områden. Lagstiftningen förstärks som
regionalpolitiskt instrument. Juridiska personers förvärvsrätt
begränsas på samma sätt som för närvarande.
Vidare föreslås en ändrad instansordning för överklagande av
beslut om förvärvstillstånd. Lantbruksstyrelsens beslut skall i
fortsättningen kunna överklagas till kammarrätten i stället för
till regeringen.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1991.
Motioner
Motioner väckta med anledning av propositionen
1990/91:Jo142 av Sven Eric Lorentzon m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen beslutar ändra jordförvärvslagen så att endast
juridiska personers och offentliga organs förvärv skall prövas i
enlighet med vad som anförts i motionen.
1990/91:Jo143 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den
föreslagna lagen om jordförvärv är otillräcklig och bör utvidgas
i enlighet med motion 1990/91:JoU252.
1990/91:Jo144 av Göthe Knutson och Gullan Lindblad (m) vari
yrkas att riksdagen beslutar ändra jordförvärvslagen så att
endast juridiska personers och offentliga organs förvärv skall
prövas i enlighet med vad som anförts i motionen.
1990/91:Jo145 av Martin Olsson (c) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar utvidga begreppet glesbygd i
förhållande till förslaget i propositionen enligt vad i motionen
anförts,
2. att riksdagen beslutar att jordförvärvslagen icke skall
gälla -- förutom make eller avkomling -- förälder, far- och
morförälder, syskon, syskons make, syskons avkomling eller
dödsbo vari förvärvaren eller någon av nämnda personer är
delägare.
1990/91:Jo146 av Anne Wibble (fp) vari yrkas att riksdagen
beslutar om sådan ändring i den föreslagna jordförvärvslagen att
tillståndsprövning avskaffas i glesbygd enligt vad som anförts i
motionen.
1990/91:Jo147 av Viola Furubjelke (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om jordfondens möjligheter till
fastighetsförvärv,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en uppföljning av lagändringen i
jordförvärvslagen.
1990/91:Jo148 av Eivor Husing (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att det livsmedelspolitiska beslutet bör
vara utgångspunkten för jordförvärvslagens avgränsning av
glesbygdsområde,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om församlingarna som grund för
områdesindelningen.
1990/91:Jo149 av Nils-Olof Gustafsson och Rune Berglund (s)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om frihet från förvärvsprövning inom
geografiskt vidsträckta kommuner,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en översyn av arrendatorernas situation
genom den nya jordförvärvslagen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vidgad ram för jordförvärvslagen.
1990/91:Jo150 av Annika Åhnberg m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att bo- och brukarprincipen skall gälla i
hela landet.
1990/91:Jo151 av Maggi Mikaelsson (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om skärpt bo- och brukarplikt,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om nödvändigheten av att bo- och
brukarplikten skall gälla hela länet,
3. att riksdagen beslutar att i Västerbottens län skall
församling utgöra det geografiska område för vilket
tillståndsplikt ej erfordras,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utländska medborgares fastighetsförvärv,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om det livsmedelspolitiska beslutet som grund
för jordförvärvslagens avgränsning av glesbygdsområde.
1990/91:Jo152 av Karl Erik Olsson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1990/91:155,
2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om
vitessanktionering,
3. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att boplikten
skall gälla hela landet,
4. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att skärpa
lagstiftningen vad gäller juridiska personers förvärv,
5. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om en samordnad
förhandlingsstrategi hos de nordiska länderna i
EES-förhandlingarna vad gäller förvärv av fastigheter och mark.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1991
1990/91:Jo224 av Owe Andréasson och Ulla-Britt Åbark (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en översyn av 4 § fjärde stycket
jordförvärvslagen.
1990/91:Jo234 av Stina Gustavsson och Kersti Johansson (c)
vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om jordförvärvslagen.
1990/91:Jo236 av Göthe Knutson och Gullan Lindblad (m) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i jordförvärvslagen att prisprövning och prövning av
fysiska personers förvärv upphör senast vid årsskiftet
1991-1992.
1990/91:Jo252 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk
utredning snarast tillsätts med uppgift att utarbeta förslag
till lag om bo- och brukarplikt samt förslag till
kompletteringar av plan- och bygglagen, allt i enlighet med de
principer som angivits i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana
skärpningar i skötsellagen att effektivt ingripande kan ske mot
den som missbrukar odlingsmark.
1990/91:Jo268 av Bengt Rosén m.fl. (fp) vari yrkas
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av
jordförvärvslagen så att fysiska personer undantas från
tillståndsplikt.
1990/91:Jo306 av Karl Erik Olsson m.fl. (c) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om jordförvärvslagstiftningen.
1990/91:Jo314 av Sven Eric Lorentzon m.fl. (m) vari yrkas
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändringar i
jordförvärvslagen i enlighet med vad som i motionen anförts.
Utskottet
Utskottet behandlar i betänkandet regeringens proposition
1990/91:155 om lag om ändring i jordförvärvslagen m.m. samt de
motioner som väckts med anledning av propositionen. Utskottet
tar i sammanhanget upp även motioner om jordförvärvslagen väckta
vid den allmänna motionstiden i januari 1991.
Inledning
Den 23 februari 1989 förordnade chefen för
jordbruksdepartementet professorn Sören Wibe att utreda vissa
frågor rörande jordförvärvslagstiftningen. Utredaren avlämnade i
september 1989 en rapport över resultatet av utredningsarbetet.
Rapporten har remissbehandlats.
Under rubriken Allmänna överväganden anför jordbruksministern
bl.a. att det i den jordpolitiska lagstiftningen sedan länge har
uppställts hinder mot vissa förvärv av jordbruks- och
skogsfastigheter i syfte att begränsa jordinnehavet till vissa
ägarkategorier och att underlätta rationalisering av
fastigheterna. I lagstiftningen har också ställts krav när det
gäller skötseln av jordbruk och skogsbruk.
Såväl gällande jordförvärvslag som lagen (1979:425) om skötsel
av jordbruksmark kom till för att tillgodose de riktlinjer för
jordbrukspolitiken som hade antagits under år 1977. Det
jordbrukspolitiska beslutet år 1977 byggde på grundsatsen att
jordbrukspolitiken skulle främja ett rationellt utnyttjande av
landets naturliga resurser för jordbruksproduktion. Det innebar
bl.a. att den brukningsvärda åkerarealen skulle behållas i
ungefär dåvarande omfattning och att den skulle brukas på ett
ändamålsenligt sätt. Såväl jordförvärvslagen som skötsellagen
kom att innehålla samverkande bestämmelser som syftade till att
tillgodose ett effektivt och rationellt brukande av
jordbruksmarken.
En omfattande översyn av gällande jordförvärvslag genomfördes
under år 1987. I proposition 1986/87:122 med förslag till
ändringar i lagen framhölls bl.a. att behovet av
storleksrationalisering inte var lika stort som tidigare. Mot
bakgrund av att ett rationellt utnyttjande av jordbruks- och
skogsmarken får anses vara ett samhällsintresse var det
emellertid viktigt att även i fortsättningen fortlöpande
förbättra ägoförhållandena i jordbruket och skogsbruket. En
modernisering av lagen var i det sammanhanget viktig.
Ändringarna år 1987 tog sikte på att jordförvärvslagen skall slå
vakt om familjejordbruket, främja främst skogsbrukets
rationalisering, begränsa juridiska personers förvärvsrätt och
göra det möjligt att i glesbygderna ta till vara
sysselsättningsmöjligheterna i jordbruket och skogsbruket. Dessa
syften skulle förenas med lättnader i möjligheterna att få
förvärvstillstånd, vilket skulle stimulera till en ökad
omsättning av fastigheter.
Samtidigt med denna översyn ändrades också reglerna i
skötsellagen. Visserligen behölls det gällande tillståndskravet
för den som ville ta jordbruksmark ur produktion, men
bestämmelserna ändrades så att sådant tillstånd lättare skulle
kunna erhållas. Bakgrunden till ändringarna var
produktionsutvecklingen inom jordbruket som innebär att landets
åkerareal är för stor i förhållande till möjligheterna att på
ett lönsamt sätt avsätta produktionen. Under sådana förhållanden
kunde det inte anses skäligt att jordbruksföretagarna skulle
vara skyldiga att hålla all den dåvarande åkerarealen i
produktion.
Sedan år 1987 har de jordbrukspolitiska förutsättningarna
förändrats. Riksdagen har under våren 1990 fattat beslut om en
ny livsmedelspolitik (prop. 1989/90:146, JoU25, rskr. 327). Den
nya livsmedelspolitiken innebär en marknadsanpassning och
avreglering av jordbruket. En utgångspunkt för den ändrade
politiken har varit att jordbruksproduktionen i princip
skall vara underkastad samma villkor som andra näringar.
Producenterna skall endast ersättas för efterfrågade varor och
tjänster. Avregleringen kommer att leda till att produktionen av
traditionella jordbruksprodukter minskar och att marken får ny
användning. Med hänsyn till detta och att lantbrukarna skall
agera på en avreglerad inhemsk marknad är det enligt
propositionen inte lämpligt att bevara bestämmelser som hindrar
en jordbruksföretagare att själv avgöra hur marken skall
utnyttjas. En anpassning av skötsellagen till den nya
livsmedelspolitiken har redan skett. Bl.a. har brukningsplikten
upphört liksom kravet på tillstånd för den som vill ta mark ur
jordbruksproduktion.
Behovet av åtgärder
Propositionen
Med en ändrad livsmedelspolitik där större krav ställs på
lantbrukarna att agera som företagare på en marknad måste enligt
jordbruksministern lantbrukarna ges en ökad handlingsfrihet vid
överlåtelse av mark. Onödiga regler bör utmönstras ur
lagstiftningen och kvarvarande regler omformas så att de
effektivt kan verka för att uppställda mål uppnås. Det är
framför allt i tre skilda hänseenden som förvärvslagstiftningen
bör upprätthållas i fortsättningen. Det gäller 1)prövning av
juridiska personers förvärv, 2)möjligheten att förvärva
egendom i glesbygd och 3)möjligheten att förvärva egendom i
särskilt ägosplittrade områden.
Någon generell prövning av samtliga förvärv av jordbruksmark
med hänsyn till jordbrukets rationalisering kan knappast anses
ändamålsenlig när brukningsplikten och tillståndskravet i
skötsellagen har slopats. I den utsträckning en fortsatt
rationalisering är påkallad bör den i framtiden ske med andra
medel. Prövningen bör i stället begränsas till att avse endast
arronderingsförbättringar i mycket starkt ägosplittrade områden.
En ytterligare förutsättning för att behålla kravet på
förvärvsprövning bör vara att det finns en särskild plan för att
förbättra ägostrukturen i området. Prövningen kan då bli ett led
i planens genomförande. Härigenom kan prövningen begränsas till
områden där den kan utgöra ett effektivt medel för att uppnå
redan uppställda och preciserade mål. I mycket starkt
ägosplittrade områden bör tillstånd kunna vägras, om ett
genomförande av strukturrationaliseringen skulle försvåras.
Det regionalpolitiska inslaget i jordförvärvslagen har efter
hand fått allt större betydelse. De ändringar som gjordes år
1987 innebar bl.a. ett ökat sådant hänsynstagande. Det måste
anses angeläget att det tillgängliga sysselsättningsunderlaget
inom jordbruket och skogsbruket kan tas till vara. Det är också
av stor betydelse för en levande landsbygd med
tillfredsställande samhällsservice att tillräckligt många är
bosatta på en ort. Jordbruksministern anser att möjligheterna
att genom bestämmelser i jordförvärvslagen beakta
glesbygdsintressena bör förstärkas så att bestämmelserna kan
användas som ett självständigt regionalpolitiskt instrument. Om
en förvärvsegendom är belägen i ett glesbygdsområde, bör den som
redan bor i området och den som avser att bosätta sig på
fastigheten i minst fem år få förvärva egendomen utan tillstånd.
I andra fall skall förvärvet liksom hittills tillståndsprövas.
Tillstånd skall då kunna vägras om egendomen behövs för
sysselsättningen eller bosättningen i området. Avsikten med
bestämmelserna är inte att i första hand ta till vara
sysselsättningen i lantbruket. Också annan verksamhet än
jordbruk skall kunna bedrivas på fastigheterna. Det område inom
vilket glesbygdsbestämmelserna skall kunna tillämpas bör i
huvudsak överensstämma med det område som gäller för
glesbygdsstöd enligt förordningen (1990:643) om glesbygdsstöd.
Med glesbygd avses då stora sammanhängande områden med gles
bebyggelse och långa avstånd till sysselsättning eller service
samt skärgårdar.
Med en sådan definition ger en mycket grov uppskattning till
resultat att ungefär hälften av alla överlåtelser som i dag
kräver tillstånd kan antas komma att ske inom område som klassas
som glesbygd enligt jordförvärvslagen. Det bosättningskrav och
den kontroll i övrigt som föreslås gälla för förvärv inom
glesbygdsområde får också den effekten att förvärv som görs i
kapitalplaceringssyfte motverkas. Förvärvsregeln inom ett
glesbygdsområde av den omfattning som föreslås bidrar därför
till att de särskilda bestämmelserna om prisprövning bör kunna
slopas.
En lagstiftning enligt de riktlinjer som nu har redovisats
innebär en mycket begränsad tillståndsplikt. En stor del av den
omfattande prövning som för närvarande sker kan då helt slopas.
Lagstiftningen bör i fortsättningen ha följande innehåll.
Bestämmelserna som enbart tar sikte på jordbrukets och
skogsbrukets rationalisering utmönstras ur lagstiftningen, utom
i fråga om starkt ägosplittrade områden. Lagstiftningen
förstärks som regionalpolitiskt instrument. Juridiska personers
förvärvsrätt begränsas på samma sätt som för närvarande.
Motionerna
I centerpartiets kommittémotion Jo152 yrkas avslag på
propositionen (yrkande 1). Enligt motionen behövs prisprövningen
för att dämpa prisutvecklingen och ge dem som vill möjlighet att
försörja sig som lantbrukare. Vidare ökar risken för
ägosplittring i hela landet om regeringens förslag skulle
genomföras, vilket bl.a. skulle försvåra möjligheterna att
bedriva ett rationellt lantbruk. Framför allt inom skogsbruket
finns det behov av en fortsatt strukturrationalisering. En
förändring av jordförvärvslagen bör vänta till dess omläggningen
av jordbrukspolitiken är klar. Omläggningens syfte kan riskeras
om många enskilda jordägare uppmuntras att sälja fastigheter
till spekulanter som bjuder höga priser. Lättnader i
lagstiftningen kan också leda till omfattande försäljning av
fastigheter till personer som inte har för avsikt att vare sig
bo på eller bruka fastigheten. Detta innebär att hela
omställningen av jordbruket till annan produktion riskeras.
Moderata samlingspartiet anser enligt kommittémotionerna Jo142
och Jo314 yrkande 5 samt enligt motion Jo144 att fysiska
personers förvärv av fastigheter inte skall prövas enligt
jordförvärvslagen. I motionerna anförs att lagen är otidsenlig.
Vidare görs gällande att lagen har inneburit en oacceptabel
inblandning i handeln med jordbruksfastigheter och att den har
satt normala marknadskrafter ur spel. Som styrinstrument har
lagen haft negativa följder. I motionerna yrkas sådana ändringar
av jordförvärvslagen att bara juridiska personers och offentliga
organs förvärv skall prövas. I motion Jo236 (m) yrkas sådana
ändringar i jordförvärvslagen att prisprövningen av fysiska
personers förvärv upphör senast vid årsskiftet 1991-1992.
Folkpartiet liberalerna yrkar i kommittémotionen Jo268 yrkande
4 en sådan ändring av jordförvärvslagen att fysiska personer
undantas från tillståndsplikt. I motion Jo146 (fp) yrkas att den
i propositionen föreslagna tillståndsprövningen i glesbygd
avskaffas.
Motion Jo149 (s) tar upp arrendatorernas ställning. I motionen
påpekas att bestämmelserna i jordförvärvslagen gjort det möjligt
att förhindra att en ägare sålt sin egendom till tredje person i
de fall då egendomen varit arrenderad och varit en betydande del
av arrendatorns samlade markinnehav. Denna möjlighet försvinner
nu vilket innebär en påtaglig försämring för arrendatorerna.
Problemet bör enligt motionen tas upp via en förändring av den
lagstiftning som reglerar jordbruksarrende (yrkande 2).
Utskottets överväganden
Utskottet instämmer i vad jordbruksministern anfört om de
allmänna utgångspunkterna för en avreglering. Den gällande
lagstiftningen har inte varit något effektivt instrument för att
nå uppställda mål. I vissa fall har lagen t.o.m. motverkat sina
syften. Även mot bakgrund av den nya livsmedelspolitiken
framstår en avreglering som motiverad. Utskottet delar
regeringens bedömning att regler som begränsar lantbrukarnas
frihet vid överlåtelse av mark så långt möjligt bör utmönstras
ur lagstiftningen.
Avregleringen inom livsmedelssektorn kommer att leda till att
produktionen av traditionella jordbruksprodukter minskar och
marken får ny användning. Förslaget till en avreglering av
jordförvärvslagen bör således ses som ett led i ett genomförande
av den nya livsmedelspolitiken och inte som en reform som bör
anstå till dess att politiken har genomförts.
Sedan lång tid har det riktats kritik mot jordförvärvslagens
bestämmelser vad avser storleksrationalisering. Det har ansetts
att lagen har bidragit till att minska befolkningsunderlaget i
glesbygden och därmed underlaget för en tillfredsställande
samhällsservice. När lagen ändrades år 1987 framhölls också att
produktionsresurserna inom svenskt jordbruk betydligt överstiger
den inhemska efterfrågan på jordbruksprodukter. Det kunde därför
inte längre anses lika angeläget från allmän synpunkt att främja
en storleksrationalisering inom jordbruket. Dagens
jordbrukspolitiska riktlinjer innebär också en positiv
inställning till deltidsjordbruket.
Med hänsyn till den beslutade avregleringen av jordbruket är
det vidare viktigt att en strukturomvandling av näringen och en
alternativ användning av marken underlättas. Det är också
viktigt att mark inte onödigtvis undanhålls marknaden och att
den som måste lämna näringen får det pris som marknaden är
villig att betala. Liksom regeringen anser utskottet att det
står i överensstämmelse med det livsmedelspolitiska beslutet att
rationaliseringssträvandena i fortsättningen i princip överlåts
till näringen.
Prisprövningsregeln har liksom lagens övriga regler syftat
till att främja sambandet mellan ägande, brukande och boende.
Enbart det förhållandet att priserna stiger på
jordbruksfastigheter kan inte utgöra grund för en sådan regel.
Att i ett längre perspektiv försöka hålla priserna på
jordbruksfastigheter på en nivå under marknadspriset genom
bestämmelser om prisprövning torde dessutom knappast vara
möjligt. Är avsikten att trygga boendet bör det, som regeringen
framhåller, inte ske genom en prisprövningsregel som endast kan
verka indirekt utan genom regler som direkt tar sikte på att
skapa förutsättningar för ett boende. Inom de områden där ett
ökat boende är särskilt angeläget tillgodoses detta önskemål
genom de särskilda bestämmelser för glesbygd som föreslås i
propositionen.
Mot bakgrund av det anförda avstyrks motion Jo152 yrkande 1.
Rationaliseringssträvandena i jordförvärvslagen har bidragit
till att göra lantbruken större. Därigenom har lagen också
medverkat till att avfolka glesbygden. När rationaliseringsmålet
i princip slopas skapas förutsättningar för att göra
lagstiftningen till ett effektivt instrument för
regionalpolitik. Utskottet delar regeringens bedömning att det
är angeläget att de medel tas till vara som kan verka för en
positiv landsbygdsutveckling.
Även om rationaliseringssträvandena i fortsättningen i princip
överlåts på näringen bör prövningen, i enlighet med regeringens
förslag, behållas i vissa områden med mycket stark
ägosplittring. Som exempel på sådana områden nämns i
propositionen vissa kommuner i Kopparbergs län. Som regeringen
framhåller i propositionen bör bestämmelserna ses som ett
undantag från huvudregeln att rationaliseringsprövningen skall
slopas.
Mot bakgrund av vad som nu har anförts avstyrks motionerna
Jo142, Jo144, Jo146, Jo236, Jo268 yrkande 4 och Jo314 yrkande 5.
Med stöd av gällande bestämmelser har förvärvstillstånd kunnat
vägras när arrenderad mark förvärvats av någon annan än
arrendatorn, om marken av rationaliseringsskäl bör läggas till
en fastighet som arrendatorn själv äger. Denna möjlighet
försvinner när rationaliseringsbestämmelserna slopas. Samtidigt
är det emellertid enligt utskottets mening viktigt att
arrendatorernas ställning inte försämras genom ändringarna i
jordförvärvslagen. Arrendatorernas situation är föremål för
översyn också med anledning av det livsmedelspolitiska beslutet.
Översynen är en del av det löpande uppdrag som jordbruksverket
har med anledning av reformen. Utskottet utgår ifrån att
jordbruksverket utan något särskilt uttalande från riksdagens
sida beaktar också konsekvenserna av de nu aktuella
lagändringarna vid den översyn som i övrigt redan pågår. Något
särskilt uttalande härom såsom yrkas i motion Jo149 yrkande 2
torde inte behövas från riksdagens sida.
Utländska förvärv av jordbruksegendom
Propositionen
Utländska bolags förvärv av skogsmark i Sverige kan ske
antingen genom förvärv av ett svenskt bolag eller genom förvärv
av marken direkt. Frågan om utländska förvärv regleras för
närvarande i lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska
företag m.m. och i lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast
egendom m.m. Inom ramen för pågående EES-förhandlingar torde det
bli aktuellt med en ändring av bestämmelserna.
Icke-diskrimineringsprincipen inom EG innebär nämligen att
föreskrifter som innebär särskilda inskränkningar för
medlemsstaternas medborgare att etablera sig bara får meddelas
för att tillgodose säkerhetsintressen och liknande intressen. En
minskad reglering av utländska förvärv kommer således att
aktualiseras. Skulle ett ökat utländskt ägande medföra problem
för den svenska skogsindustrin, genom t.ex. minskad avverkning,
är detta en fråga som får lösas genom bestämmelser i den svenska
skogsvårdslagstiftningen och inte i en lagstiftning som
jordförvärvslagen. Den sittande skogspolitiska kommittén har
självfallet anledning att följa och överväga också frågor av det
här slaget.
Motionerna
I centerpartiets kommittémotion Jo152 yrkas att riksdagen gör
ett tillkännagivande om vikten av att de nordiska länderna har
en samordnad förhandlingsstrategi i de pågående
EES-förhandlingarna vad gäller utländska förvärv av fastigheter
och mark (yrkande 5). I annat fall kommer det land som har den
minst restriktiva lagstiftningen att få det största
efterfrågetrycket. Ett ökat utländskt ägande innebär enligt
motionen risk för ett minskat hänsynstagande till naturvårdens
intressen vid brukandet av marken eftersom ägaren inte är bosatt
på orten. Det finns dessutom risk för att mark överförs från
enskilt ägande till bolagsägande vilket kan få negativa effekter
för såväl skötseln av marken som för utvecklingen av
landsbygden.
I motion Jo151 (v) anförs att det utan en stark bo- och
brukarplikt finns risk att fastigheter köps upp av kapitalstarka
utländska medborgare som inte har för avsikt att bosätta sig på
fastigheten, vilket leder till utarmning av landsbygden (yrkande
4).
Utskottets överväganden
Enligt gällande EG-direktiv skall investeringar i fast egendom
kunna göras av fysiska och juridiska personer hemmahörande i en
EG-stat. Existerande nationella regler om köp av "secondary
residences" får dock tills vidare behållas, om de inte strider
mot andra EG-regler. En möjlighet till undantag finns också i
första hand inom militärt känsliga områden.
Jordförvärvslagen innehåller inte några bestämmelser som
särbehandlar utländska fysiska eller juridiska personer vid
prövningen av förvärvstillstånd. Inte heller föreslås i
propositionen några sådana regler. Frågan om utlänningars rätt
att förvärva fast egendom i Sverige regleras i stället i lagen
(1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m.m. Regeringen
aviserar i propositionen att det kan bli aktuellt med en ändring
av bestämmelserna inom ramen för de pågående
EES-förhandlingarna. Några förslag i det hänseendet framläggs
emellertid inte nu.
Jordförvärvslagens regler har emellertid också betydelse i
sammanhanget eftersom de skall tillämpas jämsides med
utlänningsförvärvslagen. Vad gäller den i motion Jo152 uttalade
oron för ett ökat utländskt bolagsägande kan framhållas att det
för att en juridisk person skall få tillstånd till förvärvet
enligt jordförvärvslagen fordras i princip att det finns
särskilda skäl. Som framgår av redogörelsen för propositionen
föreslås ingen ändring i det hänseendet. Alla sådana förvärv
kommer således på samma sätt som hittills att vara underkastade
särskild prövning enligt jordförvärvslagen. Den genomförda
utvärderingen av lagstiftningen har visat att lagen har varit
effektiv just då det gällt att förhindra bolagsköp av jord och
skog.
För fysiska personer innebär de i propositionen föreslagna
reglerna med krav på bosättning inom stora delar av landet att
förvärv i första hand får göras av personer som skall bo på
eller redan bor i närheten av förvärvsfastigheten. Detta gäller
även då utländska medborgare vill förvärva fastighet i Sverige.
Mot bakgrund av vad som nu har anförts avstyrker utskottet
motionerna Jo151 yrkande 4 och Jo152 yrkande 5.
Förvärv i glesbygdsområde
Propositionen
Jordbruksministern framlägger sammanfattningsvis följande
förslag.
Lagen förstärks som regionalpolitiskt instrument. Såväl
sysselsättningen som bosättningen i glesbygd skall främjas.
Den som är bosatt i ett glesbygdsområde och den som åtar sig
att bo på förvärvsfastigheten i minst fem år skall kunna
förvärva egendomen utan särskilt tillstånd. Anmälan om förvärvet
skall dock göras till länsstyrelsen.
I andra fall skall liksom hittills fordras tillstånd till
förvärvet. Sådant tillstånd skall kunna vägras om egendomen
behövs för sysselsättningen eller bosättningen i
glesbygdsområdet.
Jordbruksministern anser att de regionalpolitiska målen i
jordförvärvslagen bör formuleras så att de bättre överensstämmer
med gällande landsbygdspolitiska ambitioner. Detta innebär att
lagen i fortsättningen bör kunna användas både för att främja
sysselsättningen och för att främja bosättningen i glesbygd.
Bosättningen bör ges en självständig betydelse. Detta är viktigt
eftersom boendet utgör grunden för såväl offentlig som
kommersiell service och därför är en nödvändig förutsättning för
en levande landsbygd.
Avsikten är inte att i första hand ta till vara
sysselsättningen i jordbruket. Som en följd av det
livsmedelspolitiska beslutet kommer denna att minska. I större
utsträckning än hittills kommer således annan verksamhet än
jordbruk att bedrivas på fastigheterna. Sådan verksamhet
stimuleras genom olika åtgärder för att underlätta övergången
till ett mer marknadsinriktat system.
Genom en sådan inriktning av bestämmelserna som föreslås blir
lagstiftningen i det här hänseendet ett rent regionalpolitiskt
instrument. Utgångspunkten bör vara att antalet boende i
glesbygden blir så stort som möjligt.
När det gäller att avgränsa de områden inom vilka de
regionalpolitiska bestämmelserna skall tillämpas framhåller
jordbruksministern att glesbygd inte är något entydigt begrepp.
Det föreligger också stora skillnader mellan glesbygdsområden i
olika delar av landet vad gäller tillgång till service och
sysselsättning. Enligt propositionen bör de områden inom vilka
jordförvärvslagens bestämmelser skall kunna tillämpas i huvudsak
överensstämma med de områden som gäller för glesbygdsstöd, dvs.
i huvudsak stora sammanhängande områden med gles bebyggelse och
långa avstånd till sysselsättning eller service samt skärgårdar.
Liksom hittills bör det vara möjligt för staten att lösa
egendomen om en förvärvare inte uppfyller ett åtagande att bo på
egendomen. Jordbruksministern anser däremot inte att en
bosättningsplikt skall kunna vitessanktioneras. Vid tillkomsten
av jordförvärvslagen yttrade lagrådet bl.a. följande (prop.
1978/79:85 s. 125 f.). Ett åläggande av myndighet att under viss
tid vara bosatt på en viss fastighet strider mot
grundlagsstadgandet i 2kap.8§ regeringsformen som
tillförsäkrar varje medborgare frihet att förflytta sig inom
riket och att lämna detta. Enligt lagrådet gäller detta även om
åläggandet kan ses som en följd av en frivillig ansökan om att
få förvärva fastigheten. Begränsning i rörelsefriheten blir dock
tillåtlig enligt 2kap.12§ regeringsformen, om den görs
endast för att tillgodose ett ändamål som är godtagbart i ett
demokratiskt samhälle. Ett åläggande av den art som föreslogs
ansåg lagrådet rymdes inom den gränsen, men åläggandet får då
enligt samma bestämmelse inte gå utöver vad som är nödvändigt
med hänsyn till det avsedda ändamålet. Det syfte som angavs vid
lagens tillkomst var att säkerställa att ett utvecklat eller
utvecklingsbart jordbruk skulle komma att brukas och bebos av
ägaren själv. Lagrådet utgick ifrån att beslut om
tvångsbosättning bara fick meddelas på grund av den berördes
eget åtagande. Syftet med de nu föreslagna bestämmelserna är
renodlat regionalpolitiskt, och avsikten är att motverka
avfolkningen av glesbygden. Även detta syfte är emellertid av
den arten att en bosättningsplikt får anses vara förenlig med
gällande grundlagsstadganden. Att myndigheterna skulle kunna
framtvinga en efterlevnad av ett åtagande om bosättning genom
vitesföreläggande innebär emellertid att större inskränkningar
görs i den enskildes rörelsefrihet än som är nödvändigt. En
sådan möjlighet bör därför inte införas. För att uppnå det
avsedda syftet måste det anses tillräckligt att den som inte
uppfyller sitt åtagande kan förlora fastigheten.
Med stöd av gällande bestämmelser i jordförvärvslagen kan
föreläggande meddelas inte bara om boende utan också om
brukande. Jordförvärvslagens regler om skyldighet för ägaren att
själv bruka marken kompletterades tidigare av bestämmelser i
lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark. Fram till den 1
juli 1990 gällde enligt skötsellagen krav på att jordbruksmark
skulle brukas så att markens produktionsförmåga togs till vara.
Jordbruksmark fick inte heller tas ur jordbruksproduktion utan
tillstånd. Bestämmelserna om brukningsplikt och kravet på
tillstånd för den som vill ta mark ur produktion upphävdes i
samband med att riksdagen beslutade en ny livsmedelspolitik. Med
hänsyn bl.a. till det behov av omställning inom
jordbruksproduktionen som uppstår till följd av reformen ansåg
riksdagen att det var naturligt att brukningsplikten enligt
skötsellagen avskaffades.
Att behålla och eventuellt också skärpa reglerna om brukande i
jordförvärvslagen strider mot riksdagens ställningstagande till
brukningsplikten i övrigt. Denna skyldighet har nyligen
avskaffats och den bör inte på nytt införas, inte ens i
begränsad omfattning genom regler i jordförvärvslagstiftningen.
Motionerna
I ett flertal motioner yrkas att boplikten skall utvidgas och
gälla i hela landet i stället för enbart i det glesbygdsområde
som regeringen föreslår. Centerpartiet anser i sin
kommittémotion Jo152 att lagen bör utformas så att boplikten
gäller hela landet (yrkande 3). För att boplikten skall få någon
direkt verkan bör vidare bosättningsplikten vitessanktioneras
(yrkande 2). Möjligheten till inlösen av fastigheten då
bosättning ej skett är enligt motionen inte tillräcklig.
Även vänsterpartiet anser i sin kommittémotion Jo150 att bo-
och brukarprincipen skall gälla hela landet.
Enligt motion Jo145 (c) yrkande 1 bör glesbygdsbegreppet
utvidgas till att omfatta alla icke tätortsnära områden, och
enligt motion Jo151 (v) bör vad gäller Västerbottens län kravet
på bosättning gälla hela länet (yrkande 2).
Krav på att bo- och brukarplikten skall hävdas i lagens
tillämpning framförs i centerpartiets kommittémotion Jo306
yrkande 2 och i motion Jo234 (c) yrkande 3.
Den närmare avgränsningen av glesbygdsområdet tas upp i flera
motioner. Enligt motion Jo148 yrkande 1 och motion Jo151 yrkande
5 bör det livsmedelspolitiska beslutet ligga till grund för
avgränsningen av glesbygdsområdet. I båda motionerna anförs att
det är en förutsättning för jordbruket i Västerbottens inland
att också kustlandets jordbruk kan förbli intakt.
Miljöpartiet anser enligt motion Jo143 att den föreslagna
lagen om jordförvärv är otillräcklig och bör utvidgas enligt
förslagen i miljöpartiets partimotion Jo252. I partimotionen
yrkas att en parlamentarisk utredning skall tillsättas med
uppgift att utarbeta förslag till lag om bo- och brukarplikt
samt förslag till kompletteringar av plan- och bygglagen
(yrkande 1). Vidare yrkas sådana skärpningar av skötsellagen att
effektivt ingripande kan ske mot den som missbrukar odlingsmark
(yrkande 2). Med bo- och brukarplikt avses i motionen att
huvudregeln för jordens brukande skall vara att ägaren är bosatt
på eller invid den odlingsmark han äger och i görligaste mån tar
ansvar för och deltar i bruket av jord och skog. Eftersom jorden
är en för mänskligheten oskattbar tillgång är det enligt
motionen förenat med ansvar att äga jord. Därför bör det finnas
en fungerande lag som gör det möjligt för det allmänna att
ingripa mot den som uppenbart vansköter sin jord. Odlingsmark
skall inte utan tillstånd få användas för andra ändamål än
odling.
I motion Jo151 (v) framhålls det som en viktig förutsättning
för en levande landsbygd att människor har möjlighet att bo på
och bruka de jord- och skogsbruksfastigheter som finns. Därför
bör enligt motionen bo- och brukarplikten skärpas (yrkande1).
Några motioner är kritiska mot propositionens förslag att
egendom i glesbygd skall få förvärvas utan tillstånd av den som
bor i glesbygden i den kommun där egendomen är belägen. I motion
Jo148 (s) yrkande2 och Jo149 (s) yrkande1 pekas särskilt på
att vissa kommuner i norra Sverige är mycket vidsträckta och att
således en förvärvare skulle kunna köpa fastigheter fritt även
när dessa är belägna långt bort från bosättningsorten. Problemet
skulle kunna reduceras om i stället församling gjordes till det
område inom vilket tillståndsfria förvärv får ske. I motion
Jo151 åberopas samma förhållanden. I motionen yrkas att i
Västerbottens län skall församling utgöra det geografiska område
för vilket tillståndsplikt inte fordras (yrkande3).
För att säkerställa lagändringens syfte måste enligt motion
Jo147 (s) en uppföljning ske för att utröna om de
fastighetsförvärv som sker leder till ökad bosättning och
sysselsättning i glesbygd (yrkande2).
Utskottets överväganden
Jordförvärvslagen har inte varit något effektivt instrument
för att uppnå de uppställda målen för lagstiftningen. Såsom
jordbruksministern anfört kan det antas att detta delvis berott
på att reglerna i lagen inte har varit tillräckligt
differentierade och preciserade i förhållande till de mål som
skall uppnås.
Behovet av att reglera förvärven varierar mellan landets olika
delar. Bakom förslagen i propositionen ligger en strävan att i
största möjliga utsträckning differentiera reglerna och mera
direkt inrikta dem på de olika behov som gör sig gällande i
olika delar av landet. Utskottet delar uppfattningen att
utgångspunkten för ändringarna bör vara att bestämmelserna skall
vara så effektiva som möjligt samtidigt som onödiga hinder inte
skall ställas upp för omsättningen av jordbruksfastigheter.
Avsikten med de föreslagna bestämmelserna om bosättning är att
lagen skall kunna användas som ett regionalpolitiskt instrument
i glesbygden för att främja en positiv landsbygdsutveckling.
Utskottet delar uppfattningen att detta är en angelägen uppgift.
Att utsträcka tillämpningsområdet för bestämmelserna till att
omfatta hela landet kan emellertid inte anses ändamålsenligt.
Det är ett känt faktum att befolkningsutvecklingen i den
tätortsnära landsbygden varit betydligt mera gynnsam än i den
utpräglade glesbygden. Liksom i övrigt när fråga är om särskilda
glesbygdsinsatser från statsmakternas sida bör glesbygd i det
här sammanhanget skiljas ut från övrig landsbygd.
Det anförda innebär att utskottet tillstyrker regeringens
förslag och avstyrker motionerna Jo145 yrkande1, Jo150, Jo151
yrkande2 och Jo152 yrkande3.
I två fristående motioner Jo234 yrkande3 och Jo306
yrkande2 har framförts allmänt hållna krav på att bo- och
brukarplikten skall hävdas i lagens tillämpning. Utskottet
avstyrker dessa motioner i den del de inte tillgodoses genom
propositionens förslag till bestämmelser om förvärv i glesbygd
och utskottets ställningstagande till dessa förslag.
Inom det s.k. åtgärdsprogrammet för norra Sverige kan stöd
tillfalla företag såväl inom det avgränsade glesbygdsområdet som
utanför detta. Det främsta syftet med programmet är att
upprätthålla produktionsnivån i jordbruket i norra Sverige.
Avsikten med bestämmelserna om bosättning i jordförvärvslagen
däremot är inte att i första hand ta till vara sysselsättningen
inom jordbruket. Lagstiftningen är i stället i det här
hänseendet avsedd som ett rent regionalpolitiskt instrument.
Enligt utskottets mening finns det därför inte någon anledning
att knyta avgränsningen av glesbygdsområdet i
jordförvärvslagstiftningen till åtgärdsprogrammet. Utskottet
avstyrker motionerna Jo148 yrkande 1 och Jo151 yrkande5.
Bestämmelserna som syftade till att motverka att jordbruksmark
läggs ned fanns tidigare i lagen om skötsel av jordbruksmark.
Bestämmelserna hävdes i samband med att riksdagen antog en ny
livsmedelspolitik våren 1990. Att nu på nytt införa en
lagstadgad brukningsplikt skulle strida mot det beslutet.
Riksdagen avstyrker med hänvisning härtill motionerna Jo143 och
Jo252 yrkandena1 och2.
Motion Jo151 yrkande1 innehåller ett allmänt formulerat krav
på skärpt bo- och brukarplikt. Även det motionsyrkandet avstyrks
med hänvisning till det anförda.
Rättigheten att fritt förflytta sig inom riket är
grundlagfäst. Begränsningar i rätten får dock göras för att
tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt
samhälle. Begränsningen får dock aldrig gå utöver vad som är
nödvändigt för ändamålet. Om ett åtagande eller ett föreläggande
om bosättning inte efterlevs föreslås i propositionen att staten
skall kunna lösa in fastigheten. Enligt utskottets mening får
detta anses vara en tillräcklig påföljd. En möjlighet till
vitesföreläggande skulle medföra större inskränkningar i den
enskildes rörelsefrihet än som är nödvändigt. Utskottet
konstaterar att yrkandet om vitesföreläggande i centermotionen
Jo152 inte överensstämmer med den tolkning av regeringsformens
bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter som
förankrats bl.a. i lagrådets yttrande till proposition
1978/79:85. Utskottet ansluter sig således till
jordbruksministerns överväganden i den här delen och avstyrker
motion Jo152 yrkande2.
Propositionens förslag innebär bl.a. att egendom i glesbygd
får förvärvas utan tillstånd av den som viss tid har varit
bosatt i glesbygd inom den kommun där egendomen är belägen.
Eftersom vissa kommuner i Norrlands inland är mycket vidsträckta
innebär detta att en förvärvare kan vara bosatt ganska långt
bort från förvärvsegendomen och ändå inte behöva söka tillstånd
till förvärvet. Den risk för ett ökat utboägande som detta kan
innebära skulle enligt några motioner kunna minskas genom att
tillståndsfriheten knöts till församlingen i stället för till
kommunen.
Till en början kan konstateras att tillståndsfrihet inom den
församling där en förvärvare är bosatt skulle vara alltför
begränsad i de södra delarna av Sverige där församlingarna ofta
är mycket små. Olika bestämmelser skulle således erfordras i
olika delar av landet. Det kan också ifrågasättas om några
verkliga vinster skulle göras, bl.a. mot bakgrund av att också
församlingarna i Norrlands inland kan vara mycket stora till sin
utbredning och glest befolkade. Att knyta tillståndsfriheten
till en församling skulle dessutom vara administrativt krångligt
och leda till en betydligt mer omfattande tillståndsprövning än
vad som avses med propositionens förslag. Utskottet avstyrker
motionerna Jo148 yrkande2, Jo149 yrkande1 och Jo151
yrkande3.
I anslutning till yrkande2 i motion Jo147 om uppföljning av
lagändringarna utgår utskottet från att jordbruksverket
fortlöpande följer upp effekterna av de nya bestämmelserna för
såväl sysselsättningen som bosättningen i glesbygd. Något
särskilt uttalande härom från riksdagens sida torde inte
behövas.
Juridiska personers förvärv
Propositionen
I propositionen föreslås att gällande bestämmelser behålls
oförändrade.
Enligt jordbruksministern måste det bl.a. från
samhällsekonomisk synpunkt anses vara en fördel om man genom ett
omfattande privat ägande kan säkerställa en mångfald i fråga om
olika metoder i jord- och skogsbruket. Ett ökat bolagsägande
innebär vidare bl.a. att mark i stor utsträckning undandras
marknaden. Dessutom gäller att om jordbruksmark kan överlåtas
till ny ägare genom förvärv av aktier eller andelar i bolaget
kommer heller ingen ny prövning av förvärvets lämplighet till
stånd, vilket kan innebära nackdelar framför allt från
regionalpolitisk synpunkt.
Motionen
Enligt centerpartiets kommittémotion Jo152 yrkande4 bör
lagen skärpas så att enskilt ägande stärks och att juridiska
personers möjligheter till förvärv ytterligare begränsas.
Familjejordbruket som bedrivs i bolagsform skall dock behandlas
på samma sätt som enskild person. För en positiv
landsbygdsutveckling är ett enskilt ägande väsentligt eftersom
det leder till en bättre skötsel av fastigheten.
Utskottets överväganden
Avsikten med bestämmelserna om juridiska personers
förvärvsrätt har varit att behålla balansen mellan olika
ägarkategorier. Som framgår av propositionen har lagstiftningen
också varit effektiv i det hänseendet. Utskottet ser därför
ingen anledning att frångå propositionens förslag att nuvarande
regler skall behållas oförändrade. Utskottet avstyrker således
motion Jo152 yrkande 4.
Undantag från lagens tillämpningsområde
Motionen
Enligt motion Jo145 (c) yrkande 2 är det inte tillräckligt att
make och avkomling får förvärva jordbruksfastighet utan särskild
tillståndsprövning. Sådan rätt bör tillkomma också föräldrar,
far- och morföräldrar, syskon, syskons make, syskons avkomling
och dödsbo vari förvärvaren eller någon av nämnda personer är
delägare.
Utskottets överväganden
Enligt 3 § 5 jordförvärvslagen behövs med visst undantag inte
tillstånd till förvärv av jordbruksegendom om förvärvaren är
gift med överlåtaren och inte heller om förvärvaren eller, när
makar förvärvar gemensamt, någon av dem är överlåtarens
avkomling. Någon ändring av den s.k. frikretsen föreslås inte i
propositionen.
Jordförvärvslagen påverkar för närvarande endast en mindre del
av det totala antalet överlåtelser av jordbruks- och
skogsfastigheter. Endast ca 30 % av alla överlåtelser prövas
enligt lagen. Den nu genomförda utvärderingen visar att lagen
inte har varit något effektivt medel för att nå uppställda mål.
De ändringar som föreslås i propositionen syftar till att
effektivisera lagstiftningen. Att samtidigt inskränka lagens
tillämpningsområde skulle verka i motsatt riktning. Utskottet
avstyrker därför motion Jo145 yrkande 2.
Jordfonden
Propositionen
I propositionen föreslås att verksamheten i jordfonden skall
fortgå i stort sett oförändrad.
Jordfonden, som förvaltas av lantbruksstyrelsen, skall enligt
gällande föreskrifter (SFS 1989:281) användas främst för att
främja en från allmän synpunkt lämplig utveckling av bl.a.
skogsbruket. Jordfonden uppgår för närvarande till 367 milj.kr.
Förutom att fonden används för inlösen av fastigheter enligt
jordförvärvslagen kan den användas för att på den fria marknaden
direkt förvärva fastigheter i konkurrens med andra köpare.
Fonden har således en från jordförvärvslagen fristående
funktion. De fastigheter som tillförs fonden skall säljas ut på
ett sådant sätt att fastighetsstrukturen och
arronderingsförhållandena förbättras. En fastighet skall
avyttras så snart ändamålet med förvärvet kan tillgodoses.
Fonden har stor betydelse för arbetet med de genomgripande
fastighetsregleringar som görs i områden med mycket splittrad
fastighetsindelning, särskilt i Kopparbergs län. Detta beror
bl.a. på att fonden möjliggör uppbyggandet av den markreserv som
är en nödvändig förutsättning för en sådan reglering.
Motionerna
Enligt motion Jo147 (s) yrkande 1 bör jordfonden tillföras
medel som gör det möjligt för fonden att aktivt och i fri
konkurrens förvärva skärgårdsfastigheter. Detta skulle öka
möjligheterna till boende och näringsverksamhet i skärgården och
minska risken för att skärgården i ännu högre grad omvandlas
till ett område för fritids- och sommarboende. I motion Jo149
(s) framhålls att jordfondens betydelse ökar vid en omfattande
förändring av lagstiftningen. En utökad ram för verksamheten i
form av en rörlig kredit är därför enligt motionen motiverad
(yrkande 3).
Utskottets överväganden
I proposition 1990/91:191 om vissa livsmedelspolitiska frågor
tar regeringen upp frågan om medel för jordfondens verksamhet.
Bl.a. föreslås att en rörlig kredit på 50 milj.kr. skall
disponeras för jordfondsändamål budgetåren 1990/91 och 1991/92.
Frågan om medel för jordfonden bör behandlas i det sammanhanget.
Utskottet vidtar därför ingen åtgärd med anledning av motionerna
Jo147 yrkande 1 och Jo149 yrkande 3.
Övriga frågor
Utskottet tillstyrker regeringens förslag även i de delar som
ej särskilt kommenterats i det föregående.
En fristående motion Jo224 (s) behandlar bestämmelserna om
prisprövning enligt jordförvärvslagen. Enligt motionen bör
bestämmelserna ses över och förtydligas. Motionen framstår efter
regeringens proposition som inaktuell och bör kunna lämnas utan
någon vidare åtgärd från riksdagens sida.
I övrigt noterar utskottet att de föreslagna ändringarna i
10§ och införandet av en ny 10a§ i jordförvärvslagen
fordrar vissa följdändringar i 15§ som inte har tagits upp i
regeringens proposition. Paragrafen bör ändras så att talan om
inlösen enligt 10a§ första stycket skall väckas före
femårstidens utgång.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande avslag på propositionen
att riksdagen avslår motion 1990/91:Jo152 yrkande 1,
res. 1 (c)
2. beträffande inskränkning av lagens tillämpningsområde
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Jo142, 1990/91:Jo144,
1990/91:Jo146, 1990/91:Jo236, 1990/91:Jo268 yrkande 4 och
1990/91:Jo314 yrkande 5,
res. 2 (m)
res. 3 (fp)
3. beträffande utländska medborgares förvärv
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Jo151 yrkande 4 och
1990/91:Jo152 yrkande 5,
res. 4 (c)
res. 5 (v)
4. beträffande glesbygdsbegreppet
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i
jordförvärvslagen (1979:230) såvitt avser 1 § samt avslår
motionerna 1990/91:Jo145 yrkande 1, 1990/91:Jo148 yrkande 1,
1990/91:Jo150, 1990/91:Jo151 yrkandena 2 och 5 samt
1990/91:Jo152 yrkande 3,
res. 6 (c)
res. 7 (v, mp)
5. beträffande släktförvärv
att riksdagen avslår motion 1990/91:Jo145 yrkande 2,
6. beträffande bo- och brukarplikt
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Jo143, 1990/91:Jo151
yrkande 1, 1990/91:Jo234 yrkande 3, 1990/91:Jo252 och
1990/91:Jo306 yrkande 2,
res. 8 (v)
res. 9 (mp)
7. beträffande församling som tillståndsfritt område
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Jo148 yrkande 2,
1990/91:Jo149 yrkande 1 och 1990/91:Jo151 yrkande 3,
res. 10 (v)
8. beträffande juridiska personers förvärv
att riksdagen avslår motion 1990/91:Jo152 yrkande 4,
res. 11 (c)
9. beträffande vitessanktionering av boplikten
att riksdagen avslår motion 1990/91:Jo152 yrkande 2,
res. 12 (c)
10. beträffande jordfonden
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Jo147 yrkande 1 och
1990/91:Jo149 yrkande 3,
11. beträffande uppföljning av effekterna
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Jo147 yrkande 2 och
1990/91:Jo149 yrkande 2,
12. beträffande översyn av prisprövningsregeln
att riksdagen avslår motion 1990/91:Jo224,
13. beträffande 15 § jordförvärvslagen
att riksdagen
dels beslutar att 15 § jordförvärvslagen (1979:230) skall
ha följande som Utskottets förslag betecknade lydelse:
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
15 §
Talan om inlösen enligt 10 Talan om inlösen enligt
§ andra stycket skall 10a§ första stycket
väckas vid skall väckas vid
fastighetsdomstolen före fastighetsdomstolen före
utgången av den tid som har femårstidens utgång. I
föreskrivits med stöd av fråga om sådan
10 § första stycket. I inlösen gäller i
fråga om sådan övrigt expropriationslagen
inlösen gäller i (1972:719) i tillämpliga
övrigt expropriationslagen delar. Bestämmelserna i 4
(1972:719) i tillämpliga kap. 3§ expropriationslagen
delar. Bestämmelserna i 4 skall tillämpas i fråga
kap. 3 § om värdeökning som har
expropriationslagen skall ägt rum under tiden från
tillämpas i fråga om dagen tio år före det
värdeökning som har talan väcktes vid domstol.
ägt rum under tiden från
dagen tio år före det
talan väcktes vid domstol.
dels beslutar om den ändring i ingressen till regeringens
förslag till lag om ändring i jordförvärvslagen (1979:230) som
föranleds härav.
14. beträffande lagförslagen i övrigt
att riksdagen antar förslagen till
a) lag om ändring i jordförvärvslagen (1979:230) i de delar
som ej omfattas av utskottets hemställan ovan,
b) lag om ändring i lagen (1990:1492) om ändring i
jordförvärvslagen (1979:230),
c) lag om ändring i förköpslagen (1967:868),
d) lag om ändring i lagen (1985:658) om arrendatorers rätt att
förvärva arrendestället,
e) lag om ändring i lagen (1990:1484) om ändring i lagen
(1985:658) om arrendatorers rätt att förvärva arrendestället,
Stockholm den 16 maj 1991
På jordbruksutskottets vägnar
Karl Erik Olsson
Närvarande: Karl Erik Olsson (c), Jan Fransson (s), Håkan
Strömberg (s), Grethe Lundblad (s), Sven Eric Lorentzon (m),
Martin Segerstedt (s), Bengt Rosén (fp), Jens Eriksson (m), Åke
Selberg (s), Inge Carlsson (s), Ingvar Eriksson (m), Sören
Norrby (fp), Lennart Brunander (c), Annika Åhnberg (v), Marianne
Samuelsson (mp), Ove Karlsson (s) och Dag Ericson (s).
Reservationer
1. Avslag på propositionen (mom. 1)
Karl Erik Olsson och Lennart Brunander (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar
med "Utskottet instämmer" och på s. 9 slutar med "yrkande1"
bort ha följande lydelse:
Som framhålls i motion Jo152 behövs prisprövningen i
jordförvärvslagen dels för att de människor som vill försörja
sig som lantbrukare skall ha möjlighet att göra detta, dels för
att stoppa ren kapitalspekulation i jordbruksfastigheter.
I juni 1990 fattade riksdagen beslut om en ny
jordbrukspolitik. Under en femårsperiod skall jordbruket
avregleras och en del av produktionen ställas om. Det finns
därför anledning att vänta med en förändring av
jordförvärvslagen till den tidpunkt då omläggningen är klar. Att
ändra lagen nu leder till att osäkerheten ökar för de
jordbrukare som håller på att lägga om. Om lättnader i
jordförvärvslagen genomförs kan detta leda till omfattande
försäljning av fastigheter till personer som ej har för avsikt
att vare sig bo eller bruka fastigheten. Detta innebär att hela
omställningen av jordbruket till annan produktion riskeras.
Vidare finns det, såsom framhålls i motionen, risk för att
ägosplittringen i hela landet ökar om regeringens förslag
bifalls. Det finns fortfarande behov av strukturrationalisering
framför allt inom skogsbruket i många delar av landet.
Utskottet biträder mot bakgrund av det anförda motionärernas
förslag att riksdagen bör avslå propositionen (yrkande1).
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:
1. beträffande avslag på propositionen
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Jo152 yrkande1
avslår propositionen,
2. Inskränkning av lagens tillämpningsområde (mom.2)
Sven Eric Lorentzon, Jens Eriksson och Ingvar Eriksson (alla
m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar
med "Rationaliseringssträvandenai" och slutar med "yrkande 5"
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att jordförvärvslagen är otidsenlig. I
propositionen framhålls att måluppfyllelsen är dålig utom i ett
viktigt avseende, nämligen då det gäller juridiska personers
ägande. Lagstiftningen innebär enligt utskottet en oacceptabel
inblandning i handeln med jordbruksfastigheter. Lagstiftningen
får till följd att normala marknadsmekanismer har satts ur spel.
Den genomförda utvärderingen visar tydligt de negativa följderna
av jordförvärvslagen som styrinstrument.
Utskottet biträder mot bakgrund av det anförda motionärernas
förslag att förvärvshinder för fysiska personer helt skall
avskaffas. I fortsättningen bör det bara ske en prövning av
juridiska personers förvärv. Även stat, kommun och
landstingskommuns förvärv bör omfattas av den prövningen.
Riksdagen bör med anledning av motionerna Jo142, Jo144 och Jo314
yrkande 5 hemställa hos regeringen om nytt förslag.
Härigenom tillgodoses även motionerna Jo236 och Jo268 yrkande
4. Motion Jo146 avstyrks i den mån den inte tillgodoses genom
utskottets ställningstagande.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande
lydelse:
2. beträffande inskränkning av lagens tillämpningsområde
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Jo142,
1990/91:Jo144 och 1990/91:Jo314 yrkande 5 samt med avslag på
motion 1990/91:Jo146 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört samt lämnar utan vidare åtgärd motionerna
1990/91:Jo236 och 1990/91:Jo268 yrkande 4,
3. Inskränkning av lagens tillämpningsområde (mom.2)
Bengt Rosén och Sören Norrby (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar
med "Rationaliseringssträvandena i" och slutar med "yrkande 5"
bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den mening som framförs i motion Jo146 att
starka skäl talar för att det föreslagna bosättningskravet i
glesbygd avskaffas. Riksdagen bör med anledning av motionen hos
regeringen hemställa om ett nytt förslag med anledning härav.
Motionerna Jo142, Jo144, Jo236, Jo268 yrkande 4 och Jo314
yrkande 5 avstyrks i den mån de inte tillgodoses genom
utskottets ställningstagande.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande
lydelse:
2. beträffande inskränkning i lagens tillämpningsområde
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Jo146 samt med
avslag på motionerna 1990/91:Jo142, 1990/91:Jo144,
1990/91:Jo236, 1990/91:Jo268 yrkande 4 och 1990/91:Jo314
yrkande5 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
4. Utländska medborgares förvärv (mom. 3)
Karl Erik Olsson och Lennart Brunander (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11
börjar med "Jordförvärvslagens regler" och slutar med "yrkande
5" bort ha följande lydelse:
I propositionen framhålls enbart att ett ökat utländskt ägande
kan leda till problem för skogsindustrin. Enligt utskottets
mening riskerar emellertid ett ökat utländskt ägande också att
minska hänsynen till naturvården eftersom detta ägande är ett
fjärrägande där ägaren inte kan följa skogens utveckling på det
sätt en ägare boende i bygden kan. Dessutom kommer med stor
sannolikhet köptrycket att komma från utländska storföretag.
Därmed riskerar det enskilda ägandet, som dominerar det svenska
skogsbruket i dag, att minska kraftigt. Det vore enligt
utskottets mening en olycklig utveckling för den samlade
skogsnäringen eftersom flera undersökningar visat att det
enskilda skogsbruket i flera avseenden sköts bättre än bolagsägt
eller statligt.
Vid de pågående EES-förhandlingarna diskuteras bl.a. utländska
förvärv av fast egendom, t.ex. fastigheter och mark. Det är
enligt utskottets mening viktigt att de nordiska länderna har en
samordnad förhandlingsstrategi på detta område. I annat fall
kommer det land som har den minsta restriktiva lagstiftningen
att få det största efterfrågetrycket. Detta kan t.ex. innebära
utarmning av landsbygden genom ökat fritidsboende i stället för
permanentboende.
Riksdagen bör med anledning av motion Jo152 yrkande 5 ge
regeringen till känna vad utskottet anfört.
Utskottet avstyrker motion Jo151 yrkande 4.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande
lydelse:
3. beträffande utländska medborgares förvärv
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Jo152 yrkande 5
samt med avslag på motion 1990/91:Jo151 yrkande 4 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Utländska medborgares förvärv (mom. 3)
Annika Åhnberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11
börjar med "För fysiska" och slutar med "yrkande 5" bort ha
följande lydelse:
Vid den översyn som för närvarande pågår av reglerna för
utländska medborgares köp av fastigheter i Sverige mot bakgrund
av ansökan om svenskt medlemskap i EG bör enligt utskottets
mening betonas att det utan en stark bo- och brukarplikt finns
risk att fastigheter köps upp -- som kapitalplacering eller för
jordbruk -- av människor som inte har för avsikt att bosätta sig
på fastigheten. Detta leder till en utarmning av landsbygden.
Regeringen bör med anledning av motion Jo151 yrkande 4 ge
regeringen till känna vad utskottet anfört.
Utskottet avstyrker motion Jo152 yrkande 5.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande
lydelse:
3. beträffande utländska medborgares förvärv
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Jo151 yrkande 4
samt med avslag på motion 1990/91:Jo152 yrkande 5 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Glesbygdsbegreppet (mom. 4)
Karl Erik Olsson och Lennart Brunander (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14
börjar med "Jordförvärvslagen har" och på s. 15 slutar med
"yrkande 3" bort ha följande lydelse:
I propositionen föreslås att bestämmelserna om boplikt bara
skall gälla de områden som får glesbygdsstöd. Detta innebär att
den föreslagna boplikten bara får begränsad betydelse. Skall
lagen förstärkas som regionalpolitiskt instrument bör lagen
enligt utskottets mening såsom föreslås i motion Jo152 utformas
så att boplikten gäller hela landet. För skogsfastigheter bör
boende i bygden vara ett tillräckligt krav. Riksdagen bör med
anledning av yrkande 3 i motionen och motion Jo145 yrkande 1 ge
regeringen till känna vad utskottet anfört.
Härigenom tillgodoses även motionerna Jo150 och Jo151 yrkande
2.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande
lydelse:
4. beträffande glesbygdsbegreppet
att riksdagen antar -- -- -- (lika med utskottet) -- -- --
1§ samt med anledning av motionerna 1990/91:Jo145 yrkande 1
och 1990/91:Jo152 yrkande 3 samt med avslag på motionerna
1990/91:Jo148 yrkande 1 och 1990/91:Jo151 yrkande 5 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört samt
lämnar utan vidare åtgärd motionerna 1990/91:Jo150 och
1990/91:Jo151 yrkande 2,
7. Glesbygdsbegreppet (mom. 4)
Annika Åhnberg (v) och Marianne Samuelsson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14
börjar med "Jordförvärvslagen har" och på s. 15 slutar med
"yrkande 3" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den uppfattning som förs fram i motion Jo150
att bo- och brukarprincipen måste hävdas starkare för att det
aktiva brukandet på hel- och deltid skall kunna främjas.
Utskottet anser därför att denna princip skall gälla i hela
landet och inte enbart i det som i propositionen definieras som
glesbygd. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen ge
regeringen till känna.
Härigenom tillgodoses även motionerna Jo145 yrkande 1, Jo151
yrkande 2 och Jo152 yrkande 3.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande
lydelse:
4. beträffande glesbygdsbegreppet
att riksdagen antar -- -- -- (lika med utskottet) -- -- --
1§ samt med anledning av motion 1990/91:Jo150 och med avslag
på motionerna 1990/91:Jo148 yrkande 1 och 1990/91:Jo151
yrkande5 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört samt lämnar utan vidare åtgärd motionerna
1990/91:Jo145 yrkande 1, 1990/91:Jo151 yrkande 2 och
1990/91:Jo152 yrkande 3,
8. Bo- och brukarplikt (mom. 6)
Annika Åhnberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15
börjar med "Bestämmelserna som" och slutar med "det anförda"
bort ha följande lydelse:
En viktig förutsättning för en levande landsbygd är att
människor har möjlighet att bo och bruka de jord- och
skogsbruksfastigheter som finns. Utboägande och bolagsägda
fastigheter ger inget underlag för vare sig skolor, affärer
eller annan service. Därför bör enligt utskottets mening bo- och
brukarplikten på jord- och skogsbruksfastigheter skärpas.
Vad utskottet anfört med anledning av motion Jo151 yrkande 1
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Motionerna Jo143 och Jo252 yrkandena 1 och 2 avstyrks i den mån
de inte tillgodoses genom utskottets ställningstagande.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande
lydelse:
6. beträffande bo- och brukarplikt
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Jo151 yrkande 1
samt med avslag på motionerna 1990/91:Jo143, 1990/91:Jo234
yrkande 3, 1990/91:Jo252 och 1990/91:Jo306 yrkande 2 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Bo- och brukarplikt (mom. 6)
Marianne Samuelsson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15
börjar med "Bestämmelserna som" och slutar med "det anförda"
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med miljöpartiet att innehav och bruk
av jord och skog inte enbart får betraktas som en finansiell
placering eller som ett produktionsredskap för skog eller
livsmedel. Jord och skog måste i stället betraktas som
oersättliga naturtillgångar vilka av den nu levande generationen
skall förvaltas med ansvar inför allt levande och inför kommande
generationer.
Med bo- och brukarplikt förstås att huvudregeln för jordens
bruk skall vara att ägaren är bosatt på eller invid den
odlingsmark han äger och i möjligaste mån tar ansvar för och
deltar i bruket av jord och skog.
En sådan omställning av svenskt jordbruk måste få ta avsevärd
tid men bör samtidigt genom en effektiv lagstiftning påbörjas
snarast möjligt. Huvudregeln skall vara att principen skall
aktualiseras vid varje ägarskifte och varje gång ett arrende
skall förnyas.
När det gäller skogsfastigheter behöver inte brukarplikten
gälla, däremot boplikten. Detta beror på att skogen har så många
andra användningsområden än att producera virke och dessutom är
skogens omloppstider så långa att det är svårt att avgöra vad
som är brukande. För naturvårdens del är det tvärtom positivt om
inte skogsmarken utnyttjas så hårt för virkesproduktion.
Eftersom jorden är en för mänskligheten oskattbar tillgång är
det förenat med ansvar att äga jord. Därför måste det enligt
utskottets mening finnas en fungerande lag som gör det möjligt
för det allmänna att ingripa mot den som uppenbart vansköter sin
jord. Odlingsmark bör inte utan särskilt tillstånd få användas
för andra ändamål än odling. Utskottet anser att lagen om
skötsel av jordbruksmark bör skärpas i det avseendet.
Riksdagen bör med hänvisning till det anförda begära att
regeringen tillsätter en parlamentarisk utredning med uppgift
att utarbeta ett förslag till lag om bo- och brukarplikt samt
förslag till kompletteringar av plan- och bygglagen i enlighet
med de principer som anges i motion Jo252. Riksdagen bör vidare
hos regeringen begära förslag att ett effektivt ingripande kan
ske mot den som missbrukar odlingsmark.
Vad utskottet anfört med anledning av motionerna Jo143 och
Jo252 yrkandena 1 och 2 bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna. Härigenom tillgodoses också motion Jo151
yrkande 1.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande
lydelse:
6. beträffande bo- och brukarplikt
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Jo143 och
1990/91:Jo252 samt med avslag på motionerna 1990/91:Jo234
yrkande 3 och 1990/91:Jo306 yrkande 2 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört samt lämnar utan
vidare åtgärd motion 1990/91:Jo151 yrkande 1,
10. Församling som tillståndsfritt område (mom. 7)
Vid bifall till utskottets hemställan i mom. 4
Annika Åhnberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16
börjar med "Propositionens förslag" och slutar med "yrkande 3"
bort ha följande lydelse:
I propositionen föreslås att tillståndsplikten vid förvärv
skall slopas för personer bosatta inom kommunen. Eftersom
kommunerna i Västerbotten är stora och det är långa avstånd inom
kommunens gränser bör det tillståndsfria området inom
Västerbottens län enligt utskottets mening begränsas till den
församling där fastigheten finns. Riksdagen bör hemställa om ett
nytt förslag till 3b§ i enlighet med yrkande 3 i motion
Jo151. Motionerna Jo148 yrkande 2 och Jo149 yrkande 1 avstyrks
till den del de inte tillgodoses genom utskottets
ställningstagande.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande
lydelse:
7. beträffande församling som tillståndsfritt område
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Jo151 yrkande 3
samt med avslag på motionerna 1990/91:Jo148 yrkande 2 och
1990/91:Jo149 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
11. Juridiska personers förvärv (mom. 8)
Karl Erik Olsson och Lennart Brunander (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17
börjar med "Avsikten med" och slutar med "yrkande 4" bort ha
följande lydelse:
I propositionen föreslås att rådande förvärvshinder för
juridiska personer behålls oförändrade. Vid 1987 års förändring
av jordförvärvslagen gavs juridiska personer på orten visst
företräde till förvärv av fastighet. Utskottet anser att lagen
skall skärpas så att enskilt ägande stärks och att juridiska
personers möjligheter till förvärv ytterligare kraftigt
begränsas. Enligt utskottets uppfattning leder ett enskilt
ägande till att fastigheten sköts på ett bättre sätt. För en
positiv utveckling av landsbygden är ett enskilt ägande
väsentligt. Familjejordbruk som bedrivs i bolagsform skall dock
behandlas som enskild person.
Riksdagen bör med anledning av motion Jo152 yrkande 4 ge
regeringen till känna vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande
lydelse:
8. beträffande juridiska personers förvärv
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Jo152 yrkande 4
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
12. Vitessanktionering av boplikten (mom. 9)
Karl Erik Olsson och Lennart Brunander (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15
börjar med "Rättigheten att" och på s. 16 slutar med "yrkande 2"
bort ha följande lydelse:
För att boplikten skall få någon direkt verkan måste den kunna
villkoras av myndigheten. Regeringen föreslår på detta område
att kontroll skall ske av att förvärvaren bosatt sig på
fastigheten. Inlösen av fastigheten skall kunna ske om
bosättning ej skett. Detta är enligt utskottets mening inte
tillräckligt. Det är nödvändigt att myndigheten ges möjlighet
att vitessanktionera bosättningsplikten. Utskottet delar ej
lagrådets uppfattning att vitessanktionering skulle vara
oförenlig med bestämmelserna i regeringsformen om grundläggande
fri- och rättigheter. Myndigheten bör få befogenhet att vid vite
kräva villkorsuppfyllelse. Vitets storlek bör anknyta till
fastighetens taxeringsvärde, utgå årligen till dess villkoret
uppfylls, samt vara av en storlek som medför kännbara ekonomiska
effekter.
Riksdagen bör med anledning av motion Jo152 yrkande 2 ge
regeringen till känna vad utskottet anfört.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande
lydelse:
9. beträffande vitessanktionering av boplikten
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Jo152 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.