Jordbruksutskottets betänkande

1990/91:JOU18

Djurskydd m.m.

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motioner
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer

1990/91
JoU18

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande 49 motionsyrkanden från
riksmötena 1989/90 och 1990/91 om djurskydd m.m. Flertalet av de
under innevarande riksmöte väckta motionerna utgör en upprepning
av motioner från riksmötet 1989/90. Motionerna gäller bl.a.
djurskyddslagstiftningen, viss djurhållning, transport av
levande djur, pälsdjursfarmning, importrestriktioner för vissa
pälsar och skinn, märkning av importerade pälsar och skinn,
koscherslakt, svanskupering m.m. Med anledning av en motion (fp)
om den svenska äggproduktionen föreslår utskottet en
lägesavstämning under våren 1991 för pågående försök med
alternativa produktionsmetoder. Regeringen bör återkomma till
riksdagen med en redovisning härav. I övrigt avstyrks
motionerna.

Till betänkandet har fogats 12 reservationer och 2 särskilda
yttranden.

Motioner

Motioner väckta under riksmötet 1989/90

1989/90:Jo33 av Ann-Cathrine Haglund (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att djurskyddslagen bör förbättras så att
man kan skydda djur mot lidande på ett bättre sätt än vad lagen
medger i dag.

1989/90:Jo37 av Sven Eric Lorentzon m.fl. (m) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om straff för brott mot djurskyddslagen,
4. att riksdagen beslutar ändra 29 § djurskyddslagen
(1988:534) på sätt som anges i motionen.

1989/90:Jo211 av Pär Granstedt och Martin Olsson (c) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär en avvecklingsplan för
pälsdjursfarmning i bur i enlighet med vad som anförts i
motionen.

1989/90:Jo502 av Ragnhild Pohanka och Kaj Nilsson (mp) vari
yrkas
1. att riksdagen beslutar att pälsdjursfarmerna avvecklas
inom en tvåårsperiod,
2. att riksdagen beslutar att alla pälsdjursfarmer inom ett
halvår inspekteras av lokala miljö- och hälsoskyddsnämnder,
3. att riksdagen beslutar att, där missförhållanden och/eller
djurplågeri konstateras, dessa farmer omedelbart stängs och
djuren avlivas,
4. att riksdagen beslutar att förbud införs mot nyetablering
av pälsdjursfarmer baserade på buruppfödning,
5. att riksdagen beslutar att en fond för inlösen av farmer
inrättas,
6. att riksdagen beslutar att ersättningen bör utformas så
att denna blir större ju tidigare inlösen sker,
7. att riksdagen beslutar att överlåtelse av farm annat än
till fonden förbjuds.

1989/90:Jo506 av Torgny Larsson (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om utvärdering av den nya djurskyddslagen.

1989/90:Jo507 av Margareta Fogelberg och Ingela Mårtensson
(fp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär föreskrifter om att
pälsdjursuppfödning i bur avvecklas inom en tioårsperiod,
2. att riksdagen hos regeringen begär ett förbud mot
nyetablering av pälsdjursuppfödning i bur.

1989/90:Jo508 av Martin Olsson och Elving Andersson (c) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
djurskyddslagstiftningens syfte att begränsa rätten för den som
dömts för djurplågeri att senare åter ha djur och då speciellt
de djur eller djurslag som misshandlats.

1989/90:Jo510 av Martin Olsson (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förbud mot import av skinn från djur
fångade med i Sverige otillåtna metoder,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Sverige i internationella fora bör
verka för förbud mot användning av plågsamma fångstredskap.

1989/90:Jo517 av Elving Andersson och Ingvar Karlsson i
Bengtsfors (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär
förslag till lag om förbud mot import av skinn och päls från
länder där saxfångst är tillåten.

1989/90:Jo518 av Lars Leijonborg och Kerstin Ekman (fp) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådant
tillägg till den nya djurskyddslagen att det genom dispens från
lagen skall vara tillåtet med koscherslakt.

1989/90:Jo519 av Bengt Rosén och Gudrun Norberg (fp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en tidigarelagd uppföljning av beslut som
rör vår framtida äggproduktion.

1989/90:Jo521 av Marianne Stålberg och Nils-Olof Gustafsson
(s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om inseminering av ston.

1989/90:Jo522 av Elving Andersson och Ingbritt Irhammar (c)
vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om transporter av försöksdjur över gränserna.

1989/90:Jo526 av Annika Åhnberg m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en översyn av djurskyddets
organisation.

1989/90:Jo528 av Ingvar Eriksson och Carl G Nilsson (m) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kompensation i anledning av beslutet om ny
djurskyddslag.

1989/90:Jo530 av Åsa Domeij m.fl. (mp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär att regeringen tillsätter en
parlamentarisk kommitté för att granska överensstämmelsen mellan
djurskyddslagens föreskrifter och lagtexten med dess förarbeten.

1989/90:Jo532 av Annika Åhnberg (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en
femårsplan för avvecklingen av pälsdjursuppfödning i bur,
2. att riksdagen beslutar om förbud mot nyetablering av
pälsdjursfarmer baserade på buruppfödning.

1989/90:Jo534 av Elisabeth Fleetwood m.fl. (m, fp) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär en övergripande analys och
utvärdering av konsekvenserna av svanskuperingsförbudet samt en
eventuell översyn av lagstiftningen.

1989/90:Jo535 av Elisabeth Fleetwood och Ingvar Eriksson (m)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att pälsar importerade från
länder som tillåter saxfångst skall märkas så att det klart
framgår att pälsen kan komma från djur fångat med bensax.

1989/90:Jo536 av Annika Åhnberg m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om märkning av importerade pälsskinn.

1989/90:Jo537 av Elisabeth Fleetwood m.fl.(m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om transport av levande djur.

Motioner väckta under riksmötet 1990/91

1990/91:Jo230 av Sigge Godin och Anders Castberger (fp)
vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
behovet av forskning och utveckling inom pälsdjursnäringen.

1990/91:Jo501 av Sigrid Bolkéus (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att brännmärkning av kalvars hornanlag måste ske under
bedövning.

1990/91:Jo505 av Elving Andersson och Ingbritt Irhammar (c)
vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av
djurskyddslagen när det gäller förbud mot hållande av djur, som
redovisats i motionen,

1990/91:Jo506 av Ingvar Eriksson m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär en analys av de ekonomiska
konsekvenserna till följd av beslut om vissa nya bestämmelser
kring djurskydd och miljö samt förslag om åtgärder i anledning
härav.

1990/91:Jo516 av Torgny Larsson (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om att djurskyddslagen ändras så att djur på ett bättre sätt än
nu skyddas mot onödigt lidande.

1990/91:Jo519 av Maggi Mikaelsson m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förbud mot import av skinn från saxfångade
djur.

1990/91:Jo520 av Margareta Fogelberg (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att en plan för omställning av
värphönshållningen från burar till alternativa system snarast
bör upprättas och att nödvändiga resurser tilldelas för
intensifierad och breddad forskning på området, så att den av
riksdagen 1988 beslutade avvecklingen av burar för värphöns
genomförs.

1990/91:Jo526 av Margareta Fogelberg och Ingela Mårtensson
(fp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att
pälsdjursuppfödning i bur bör avvecklas inom en tioårsperiod,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förbud mot
nyetablering av pälsdjursuppfödning i bur,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att en fond
för inlösen av farmar inrättas,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att
överlåtelse av pälsdjursfarmar med buruppfödning till annan än
fonden inte skall tillåtas.

1990/91:Jo527 av Ingela Mårtensson och Margareta Fogelberg
(fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om importstopp för päls och skinn
från länder där saxfångst är tillåten.

1990/91:Jo530 av Annika Åhnberg (v) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag till ny utformning av 29 §
djurskyddslagen i syfte att stärka sanktionsmöjligheterna vid
vanvård av djur.

1990/91:Jo532 av Maggi Mikaelsson m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om transporter av levande djur över gränserna.

1990/91:Jo533 av Maggi Mikaelsson m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar om avvecklingen av
pälsdjursuppfödning i bur i enlighet med vad som anförts i
motionen,
2. att riksdagen beslutar att förbjuda nyetablering av
pälsdjursfarmer baserade på buruppfödning,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande
av en fond för inlösen av farmer i enlighet med vad som anförts
i motionen.

1990/91:Jo534 av Paul Ciszuk (mp) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär förslag till åtgärder för att främja en
djurvänlig slakt och ett ekologiskt riktigt omhändertagande av
slaktavfall och självdöda djur enligt motionens intentioner.

Hearing

Utskottet har anordnat en utfrågning med representanter för
lantbruksstyrelsen, Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund,
Sveriges Veterinärförbund, Sveriges Djurskyddsföreningars
Riksförbund och Nordiska Samfundet mot Plågsamma Djurförsök om
vissa djurhållningsfrågor m.m.

Utskottet

Djurskyddslagen

Motionerna

Enligt motion Jo526 (v) innebär den nya djurskyddslagen en
ändrad syn på behandlingen av lantbrukets djur. Andan i den nya
lagstiftningen innebär att djurens behov skall komma i centrum.
Lantbruksstyrelsen, som högsta djurskyddsmyndighet, har att
utforma de föreskrifter och allmänna råd som följer av lagen. De
föreskrifter som har utarbetats uppfyller inte lagens
intentioner. Sedan dess har regeringen beslutat inrätta ett
djurskyddsråd på lantbruksstyrelsen. Rådet är dock enbart
rådgivande. Med de ökade krav som den nya djurskyddslagen
ställer på hänsynstagande till olika djurskyddsaspekter kan det
ifrågasättas om lantbruksstyrelsen är rätt myndighet att ansvara
för dessa frågor. Den enhet som ansvarar för djurskyddsfrågor är
inte dimensionerad för att lösa de uppgifter som följer av den
nya lagen. Forskning och utveckling är viktigt för att fattade
beslut skall kunna omsättas i handling. Den etologiska
forskningen, som undersöker djurens naturliga beteenden, har
fått stå tillbaka i Sverige till förmån för forskningsinsatser
som utgått från näringens intressen. Varken lantbruksstyrelsen
eller djurskyddsorganisationerna har något inflytande över
forskningsprioriteringarna. Detta försvårar utvecklingen av
nya system som stämmer överens med intentionerna i den nya
djurskyddslagen. Mot bakgrund av ovanstående redovisning finns
det enligt motionärerna anledning att göra en översyn av
djurskyddets organisation. Enligt motion Jo530 (mp) välkomnades
den nya djurskyddslagen som ett radikalt förslag när den kom med
nya regler för djurhållningen inom lantbruket. Djurskyddslagen
är i hög grad en ramlag, vilket gör att tillämpningen i
praktiken blir beroende av utfärdade föreskrifter.
Lantbruksstyrelsens föreskrifter ligger på en betydligt lägre
ambitionsnivå än lagen. En parlamentarisk kommitté bör därför
tillsättas med uppgift att kontrollera
tillämpningsföreskrifternas överensstämmelse med lagtext och
förarbeten.

Tillämpningen av den nya djurskyddslagens bestämmelser om
förbud mot innehav och omhändertagande av djur är föremål för
ett antal motionsyrkanden. Enligt motion Jo33 (m) kan myndighet
som uppmärksammar någon som är förbjuden att ta hand om djur
inte omedelbart verkställa ett omhändertagande av djuret eller
djuren. Myndigheten tvingas in i en ny beslutsprocess som
fördröjer ett verkställande. I en sådan processgång får djurens
lidande en underordnad betydelse. Djurskyddslagen bör förbättras
så att man kan skydda djur mot lidande på ett bättre sätt än vad
lagen medger i dag. I motion Jo37 (m) framhålls att
myndigheterna snabbt måste kunna gripa in och åtgärda
missförhållanden. Brott mot djurskyddslagen bör enligt
motionärernas uppfattning bestraffas hårdare än vad som i dag är
fallet. Straffskalan bör därför ses över (yrkande 3).
Djurskyddslagstiftningen måste kunna användas som ett effektivt
skydd mot alla former av djurplågeri. Kryphålen i lagstiftningen
måste täppas igen. Det finns exempelvis inget som hindrar en
djurägare som förbjudits ha djur att överlåta djuren till en
annan familjemedlem. På så sätt kan den som misskött sina djur
fortsätta att svara för djurens skötsel. Djurskyddslagen bör
därför ändras så att länsstyrelsen ges möjlighet att pröva det
sätt på vilket den mot vilken ett förbud riktas gör sig av med
ifrågavarande djur. Denne skall även kunna förbjudas att skaffa
djur över huvud taget eller av visst slag (yrkande 4). Enligt
motion Jo506 (s) förväntade sig många att den nya
djurskyddslagstiftningen på ett mer uttalat sätt skulle skydda
djuren mot lidande. I förslaget till lagstiftning framhölls att
tidigare överväganden beträffande bestämmelserna om när man kan
ingripa och meddela förbud att ha hand om djur skulle gälla även
i fortsättningen. Förbud fick endast tillgripas i särskilt
kvalificerade fall. Detta motiverades bl.a. med hänsyn till ett
förbuds eventuella effekter på den drabbades
försörjningsmöjligheter och de verkningar i övrigt detta kunde
få. En utvärdering av den nya djurskyddslagstiftningen bör göras
i syfte att få kunskap om den hittillsvarande tillämpningen.
Härigenom undviks att en praxis utvecklas som inte är i
konsekvens med lagstiftarens intentioner. Motsvarande krav
framförs även i motion 1990/91:Jo516 (s). Centerpartiet yrkar i
motionerna Jo508 och 1990/91:Jo505 yrkande 1 att riksdagen hos
regeringen begär en översyn av djurskyddslagstiftningen i syfte
att begränsa rätten för den som har dömts för djurplågeri att
senare åter ha djur och då speciellt de djur eller djurslag som
misshandlats. Det är enligt motionärerna av stor vikt att
lagstiftningen och dess tillämpning medverkar till att djur
behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande i enlighet med den
nya djurskyddslagens syfte. Enligt motion 1990/91:Jo530 (v) bör
riksdagen hos regeringen begära förslag till ändring av 29 §
djurskyddslagen i syfte att stärka sanktionsmöjligheterna vid
vanvård av djur.

Våren 1988 antog riksdagen en ny djurskyddslag. I denna slås
det bl.a. fast att djur som föds upp eller hålls för produktion
av livsmedel skall ha möjlighet att bete sig naturligt. Detta
innebär enligt motion Jo519 (fp) att nuvarande äggproduktion
måste läggas om. Vid lantbruksuniversitetets försöksgård Lövsta
utanför Uppsala pågår ett mycket intressant forsknings- och
utvecklingsarbete med två olika uppfödningssystem. Vid övergång
från buruppfödning till golvuppfödning har målsättningen för
dessa försök varit att djurhälsa, äggkvalitet och arbetsmiljö
inte får försämras samt att medicinering och kannibalism inte
får öka. Hittills har uppställda mål inte uppnåtts.
Hushållningssällskapet i Skaraborg har tillsatt en arbetsgrupp
som bl.a. fått till uppgift att kartlägga utsikterna för
framtida svensk äggproduktion. Enligt gruppens bedömning kommer
självförsörjningen på ägg att sjunka till ca 70 % år 1993. Efter
år 1998, när totalförbudet mot buruppfödning inträder, beräknas
ca 25 % av landets äggkonsumtion täckas av inhemsk produktion
genom anläggningar av golvmodell. Beslutet om den nya
djurskyddslagen innehöll bl.a. en kontrollstation beträffande
burhönsuppfödningen år 1993. Redovisad utveckling bör enligt
motionärerna föranleda införandet av en ytterligare
kontrollstation hösten 1990. Hushållningssällskapets arbetsgrupp
utökad med försöksledaren på Lövsta bör få regeringens uppdrag
att med nuvarande erfarenheter göra en utvärdering och
framtidsbedömning beträffande den svenska äggproduktionen.
Regeringen bör sedan återkomma till riksdagen med förslag till
korrigerande åtgärder. Även i motion 1990/91:Jo520 (fp) uttrycks
oro för den svenska äggproduktionen. Enligt motionärerna bör en
plan för omställning av värphönshållningen från burar till
alternativa system upprättas. Nödvändiga resurser måste
tillföras en intensifierad och breddad forskning.

Enligt motionerna Jo522 (c) yrkande 4 och Jo537 (m) bör en
översyn av transportkungörelsen genomföras. Utgångspunkter för
en sådan översyn bör vara följande. Tillstånd för införsel av
djur måste innefatta en bedömning av om gällande svenska
djurskyddsbestämmelser är uppfyllda. Varje djurslag och
djurindivid får inte utsättas för större psykiska påfrestningar
än vad en förflyttning av djur normalt ger upphov till.
Transporttiderna måste minimeras och ansvarig person, godkänd av
lantbruksstyrelsen, bör alltid medfölja transporten. Motsvarande
krav framförs även i motion 1990/91:Jo532 (v). I motion Jo537
betonas härutöver att ansvaret för transporternas djurvänlighet
skall åvila transportören.

Utskottets överväganden

Lantbruksstyrelsen utövar den centrala tillsynen över
efterlevnaden av djurskyddslagen. Det lokala ansvaret åvilar de
kommunala miljö- och hälsoskyddsnämnderna. I samband med
riksdagens behandling av regeringens förslag om förstärkt
tillsyn enligt djurskyddslagen framhöll utskottet bl.a. att en
effektiv och ändamålsenlig tillsyn och kontroll av
djurskyddslagens efterlevnad är avgörande för ett framgångsrikt
djurskyddsarbete. Tillsynen måste planeras och prioriteras med
hänsyn härtill samt ges tillräckliga resurser. En fungerande
djurskyddstillsyn förutsätter dessutom att de kommunala miljö-
och hälsoskyddsnämnderna har tillgång till välutbildad och i
övrigt kompetent personal. Fortsatta brister i
djurskyddstillsynen måste avhjälpas. En utvärdering av
djurskyddstillsynens utformning och innehåll bör därför göras
inom två år. Därefter skall regeringen återkomma till riksdagen
med en redogörelse för hur den lokala djurskyddstillsynen
anordnats och vid behov lämna förslag om de ytterligare åtgärder
som kan anses erforderliga (prop. 1989/90:118, JoU23, rskr.
342).

Utskottet utgår givetvis från att djurskyddslagen tillämpas på
ett sätt som överensstämmer med lagen och dess förarbeten.
Lantbruksstyrelsen har att som central tillsynsmyndighet följa
lagens tillämpning. Styrelsen skall i anslutning till sin årliga
anslagsframställning fortlöpande redovisa de åtgärder som
vidtagits för att förbättra djurskyddet. Ett fungerande och
förstärkt djurskydd i enlighet med den nya djurskyddslagen
kräver att alla tillsynsmöjligheter utnyttjas. Ifrågavarande
lagstiftning och utfärdade tillämpningsföreskrifter har varit i
tillämpning under en relativt kort tid. Utskottet anser därför
att erforderligt underlag för att bedöma behovet av eventuella
förändringar inte föreligger. Dessutom bör den av utskottet
tidigare begärda redogörelsen för anordnande av den lokala
djurskyddstillsynen avvaktas. Mot bakgrund av det anförda
avstyrker utskottet motion Jo526.

Med i huvudsak samma motivering avstyrks även motion Jo530.

Enligt 29 § djurskyddslagen (1988:534) får länsstyrelsen
meddela förbud att ha hand om djur eller visst slag av djur
bl.a. för den som inte följer beslut av tillsynsmyndighet,
allvarligt försummat tillsynen eller vården av ett djur eller
misshandlat ett djur. Om den mot vilken förbudet riktas är ägare
av djuret, får länsstyrelsen dessutom ålägga honom att göra sig
av med djuret och förbjuda honom att skaffa djur över huvud
taget eller ett visst slag av djur. I 31 § djurskyddslagen
föreskrivs vidare att länsstyrelsen får besluta att ett djur
skall tas om hand genom polismyndighetens försorg bl.a. om
djuret otillbörligt utsätts för lidande och rättelse ej sker
samt om ett beslut om förbud mot innehav inte följs. Enligt 32 §
djurskyddslagen får länsstyrelse, tillsynsmyndighet och
polismyndighet utan att avvakta eventuellt föreläggande om
rättelse besluta att ett djur som är utsatt för lidande
omedelbart skall omhändertas bl.a. om det bedöms som utsiktslöst
att felet avhjälps eller om det i övrigt bedöms som
oundgängligen nödvändigt från djurskyddssynpunkt. Påföljden för
brott mot 29 § eller föreskrift enligt lagen är böter eller
fängelse i högst ett år. I 39 § djurskyddslagen föreskrivs att
beslut enligt 29 §, 31 § och 32 § gäller omedelbart om inte
myndigheten bestämmer annat. När förbudsbestämmelsen
ursprungligen infördes i djurskyddslagstiftningen (prop.
1968:170 s. 21) underströks att förbud fick tillgripas endast i
särskilt kvalificerade fall med hänsyn till de avsevärda ingrepp
i den drabbades försörjningsmöjligheter som ett förbud kunde
innebära och de verkningar i övrigt som detta kunde få för den
enskilde. Vid behandlingen av nu gällande djurskyddslag
konstaterades att detta även i fortsättningen bör gälla (prop.
1987/88:93 s. 68, JoU22 s. 38ff). Beträffande skenöverlåtelser
anfördes därutöver följande. För att någon skall anses ha gjort
sig av med ett djur måste krävas att han inte längre har djuret
i sin omedelbara närhet, t.ex. i sin bostad eller på en
fastighet som han äger eller brukar. Att överlåta djuren till
någon annan är således inte tillräckligt om inte djuren också
avlägsnas så att den faktiska kontakten med dem upphör.

Utskottet delar synpunkterna i motionerna Jo33, Jo37 yrkandena
3 och 4, Jo506, Jo508, 1990/91:Jo505 yrkande 1, 1990/91:Jo516
och 1990/91:Jo530 så till vida att lagstiftningen måste ge
tillräckliga möjligheter att ingripa mot misshandel, vanvård och
annan olämplig behandling av djur. Vår djurskyddslagstiftning
skall garantera djuren ett effektivt skydd, och detta skall i
huvudsak åstadkommas genom förebyggande åtgärder. Lagstiftningen
är således primärt av preventiv karaktär. Genom bestämmelser i
lagen och tillämpningsföreskrifter till denna har man sökt
förebygga att djur utsätts för onödigt lidande. Ansvaret för att
djuren behandlas väl och skyddas mot lidande åvilar dock i
första hand varje enskild människa som har djur i sin vård. Det
allmänna har ansvaret för normgivning och för en ändamålsenlig
tillsyn. Gällande lagstiftning tillhandahåller enligt utskottets
mening nödvändiga medel för att samhället skall kunna förhindra
att djur utsätts för onödigt lidande. De krav som förs fram i
ifrågavarande motioner bör således kunna tillgodoses genom att
de ansvariga myndigheterna utnyttjar existerande möjligheter
till tvångsingripanden m.m. Mot bakgrund av det anförda anser
utskottet att berörda motioner för närvarande inte bör föranleda
någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida. Utskottet
avstyrker således motionerna Jo33, Jo37 yrkandena 3 och 4,
Jo506, Jo508, 1990/91:Jo505 yrkande 1, 1990/91:Jo516 och
1990/91:Jo530.

Vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), institutionen för
husdjurens utfodring och vård, pågår sedan tre år tillbaka
delvis i samarbete med statens veterinärmedicinska anstalt
studier av de olika system som kan vara aktuella för den
framtida värphönshållningen. Försöken bedrivs vid
lantbruksuniversitetets försöksgård Lövsta. Dessutom pågår vid
Funbo--Lövsta-stationen utveckling av s.k. minivoljärer och
studier av sittpinnar i konventionella burar med och utan
klonötare. Vid SLU, institutionen för husdjurshygien, har ett
projekt nyligen startats med ett modifierat schweiziskt system
med lösgående djur. Projektet genomförs vid Segerstads
Lantbruksskola.

Vid riksdagens behandling av förslaget till djurskyddslag
framhöll utskottet beträffande den framtida svenska
äggproduktionen bl.a. följande. De upplysningar som varit
tillgängliga för utskottet om hittillsvarande erfarenheter inom
forskningen m.m. ger inte något entydigt belägg för att t.ex.
nuvarande golvuppfödningssystem i alla avseenden skulle vara
överlägsna andra alternativ. Tills vidare bör således forskning
och försök beträffande olika system bedrivas parallellt.
Utskottet föreslog vidare att en utvärdering av detta arbete
skulle göras i form av en s.k. kontrollstation år 1993. I
samband därmed skulle regeringen i lämpligt sammanhang för
riksdagen redovisa resultatet av detta arbete. Målet skall vara
att nuvarande system för burhållning av höns avskaffas och att
en avveckling är genomförd till år 1998. Detta innebär bl.a. att
ökade krav ställs på intensiteten i utvecklingsarbetet (JoU
1987/88:22 s. 31f).

Utskottet får med anledning av de nu aktuella motionerna
anföra följande. Burhönssystemet har ifrågasatts främst på den
grunden att det inte i tillräcklig utsträckning tillgodoser
djurens grundläggande behov. Utskottet anser liksom tidigare
det därför angeläget att utvecklingsarbetet i första hand
inriktas på andra inhysningssystem än burhållningssystemet.
Målet skall alltjämt vara att nuvarande system för burhållning
av höns avskaffas. För att den förordade omställningen av
värphönshållningen skall kunna genomföras krävs ytterligare
forskningsinsatser. Utskottet har våren 1990 i samband med
behandlingen av regeringens proposition om forskning tillstyrkt
ytterligare 3,3 milj. kr. till åtgärder för förbättrad djurmiljö
i animalieproduktionen. I samband därmed framhölls bl.a. att
kraven i den nya djurskyddslagen måste tillgodoses och att
ytterligare medel skulle möjliggöra en bred försöksverksamhet
(prop. 1989/90:90, JoU17, rskr. 336). Den 31 januari 1991
beslutade regeringen att medge lantbruksstyrelsen att disponera
3,3 milj. kr. av nionde huvudtitelns anslag Bidrag till
djurskyddsfrämjande åtgärder för budgetåret 1990/91. Enligt
beslutet skall medlen användas för forskning, utveckling och
försök rörande djurmiljöförbättrande åtgärder i jordbruket,
särskilt alternativ till burhållning inom äggproduktionen.
Medlen skall fördelas av lantbruksstyrelsen och skogs- och
jordbrukets forskningsråd i samråd. För budgetåret 1991/92 har
regeringen föreslagit att 3,8 milj. kr. skall anvisas till
djurskyddsfrämjande åtgärder. De försök med olika former av
golvuppfödning som pågår har enligt vad utskottet erfarit bl.a.
vid sin i anledning av denna motionsbehandling anordnade
utfrågning inte i alla avseenden varit framgångsrika. Det är
framför allt problem med djurhälsan och arbetsmiljön som varit
svåra att bemästra. Den utveckling som nu redovisats bör enligt
utskottets mening föranleda att utöver den tidigare beslutade
kontrollstationen år 1993 en lägesavstämning för pågående försök
sker under våren 1991 i samband med att lantbruksstyrelsen och
skogs- och jordbrukets forskningsråd skall fördela tidigare
nämnda forskningsmedel. Regeringen bör återkomma till riksdagen
med en redovisning härav. Vad utskottet anfört med anledning av
motion Jo519 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

Motion 1990/91:Jo520 avstyrks i den mån dess syfte inte kan
anses tillgodosett med vad utskottet anfört.

Transport av djur inom Sveriges gränser regleras i den
kungörelse om transport av levande djur (LSFS 1981:45) som
lantbruksstyrelsen utfärdat med stöd av 8 § djurskyddslagen samt
22 och 23 §§ djurskyddsförordningen (1988:539). Föreskrifter om
gränsöverskridande transporter återfinns bl.a. i den veterinära
införselkungörelsen (1958:551) och i av Sverige ratificerade
internationella överenskommelser. Den Europeiska konventionen
den 13 december 1968 om skydd av djur under internationella
transporter skall enligt särskilt förordnande lända till
efterrättelse (SFS 1972:66). Konventionen har som målsättning
att så långt som möjligt skydda djur från lidande under
transport. I konventionen regleras bl.a. besiktningsrutiner,
lastning, förvaring, minimering av transporttider, tillsyn och
urlastning. Enligt konventionen tillkommer det de behöriga
myndigheterna i avsändarlandet att avgöra om transporten
överensstämmer med konventionens bestämmelser. År 1988 skärptes
kraven för transporter av utrotningshotade djur till Sverige.
Enligt förordningen (1975:542) om tillämpning av konventionen
den 3 mars 1973 om internationell handel med utrotningshotade
arter av vilda djur och växter får införsel av vissa i bilagor
till konventionen angivna levande exemplar av djur- eller
växtarter inte ske utan tillstånd av lantbruksstyrelsen.
Införseltillstånd som avser djur får beviljas endast under vissa
förutsättningar. Importören skall bl.a. visa att transporten
kommer att genomföras på ett sätt som är tillfredsställande från
djurskyddssynpunkt.

Utskottet anser i likhet med vad som anförts i motionerna
Jo522 yrkande 4, Jo537 och 1990/91:Jo532 att en bedömning och
kontroll av djurskyddshänsynen måste ske vid varje transport av
levande djur. Djuren får inte utsättas för större fysiska och
psykiska påfrestningar än vad en förflyttning av djur normalt
ger upphov till. En minimering av transporttiderna är självklar.
Vid utskottets utfrågning framhöll lantbruksstyrelsen att
djurskyddet vid gränsöverskridande transporter av djur, med
några få uppmärksammade undantag, tillgodoses på ett
tillfredsställande sätt. Enligt utskottets bedömning kan
motionerna Jo522 yrkande 4, Jo537 och 1990/91:Jo532 med det
anförda i allt väsentligt anses tillgodosedda. Yrkandena
påkallar således ingen ytterligare riksdagens åtgärd.

Pälsdjursuppfödning

Motionerna

I motion 1990/91:Jo230 (fp) yrkande 1 framhålls att
pälsdjursnäringen är en glesbygdsnäring som förädlar biprodukter
som saknar alternativ användning. Europarådets kommitté, som
haft till uppgift att granska pälsdjursuppfödningen i de
enskilda medlemsländerna, har funnit att de i Sverige tillämpade
reglerna helt ligger i linje med de rekommendationer som
Europarådet nu enhälligt antagit. De svenska reglerna är
baserade på omfattande nordisk forskning under många år. För att
ytterligare kunna förbättra pälsdjurens välfärd krävs ökade
insatser inom forkningen. Det är därför av stor vikt att
forskningen upprätthålls.

I ett antal motioner krävs ett omedelbart förbud mot
pälsdjursuppfödning. Enligt motionerna finns det i Sverige för
närvarande ca 650 pälsdjursfarmer. Produktionen är ca 2 milj.
minkskinn och 65 000 rävskinn. Djuren lever i nätburar med en
bottenyta på 0,24 m2 för mink och 1 m2 för räv. Enligt
motion Jo211 (c) kan uppfödning i trånga nätburar och på nätgolv
inte rimligen anses främja djurens hälsa. De har definitivt
ingen möjlighet att bete sig naturligt. Produktionen av päls kan
inte heller anses vara ett så vitalt intresse att det skulle
föranleda ett undantag från djurskyddslagens bestämmelser. En
uppföljning av intentionerna bakom djurskyddslagen innebär att
uppfödning av pälsdjur i burar på det sätt som nu sker måste
avvecklas. En sådan avveckling bör ske så att enskilda
näringsidkare, som startade sin verksamhet när den av samhället
bedömdes som helt godtagbar, hålls skadeslösa. Regeringen bör ta
fram en avvecklingsplan för pälsdjursuppfödning i bur.
Genomförandet av en sådan plan får ta högst tio år. En sådan
plan bör innehålla ett generellt förbud mot pälsdjursuppfödning
i bur fr.o.m. den 1 juli 2000 samt förbud mot nyetablering av
pälsdjursfarmer baserade på burhållning. En fond för inlösen av
befintliga pälsdjursfarmer bör skapas där ersättningen utformas
så att den blir större ju tidigare inlösen sker. Vidare bör
överlåtelse av pälsdjursfarm till annan än fonden förbjudas. Den
nya djurskyddslagen har enligt motion Jo502 (mp) fått mycket
beröm både i och utom Sverige. Lagen anses hävda djurens
egenvärde i ett människocentrerat samhälle. Att djuren
tillerkänns ett egenvärde och att man måste ta hänsyn till olika
arters naturliga beteende innebär enligt motionärerna att
uppfödning av pälsdjur i bur, som saknar existensberättigande,
strider mot djurskyddslagen. I frihet rör sig dessa rovdjur över
mycket stora markområden. Det enformiga och onaturliga liv
pälsdjuren lever i farmerna är på intet sätt överensstämmande
med djurskyddslagens skrivning. De föreskrifter för
pälsdjursuppfödning som ska tillämpas fr.o.m. den 1 januari 1994
(för befintliga farmer) innebär endast marginella förändringar
för djuren. Rävar och minkar är bland de minst domesticerade
djur vi har i svensk djurhållning. De är inte uppfödda och
selekterade för detta ändamål mer än under ett fåtal
generationer. Fisk- och slakteriavfall som utnyttjats som mink-
och rävföda borde kunna komposteras och tas till vara på detta
sätt. Det är ovärdigt ett modernt samhälle som Sverige att
anläggningar där sådant kvalificerat djurplågeri bedrivs tillåts
existera. Pälsbranschen hävdar att djuren mår bra i sina burar.
Ett ''bevis'' för detta skulle vara att deras päls är tjock och
glansig. Men man ska ha i åtanke att pälsdjuren farmas just för
sin päls skull och det är detta branschen följaktligen
koncentrerat sig på i avelsarbetet. Glansig päls är också ett
resultat av mångårig forskning kring fodersammansättningar samt
att djuren slaktas då vinterpälsen precis färdigutvecklats. Ett
annat argument för farmning av pälsdjur som åberopas är att
farmningen ger arbete i glesbygd. Den sysselsättning som erbjuds
har dock visat sig vara relativt obetydlig. Bara en fjärdedel av
farmerna har anställd personal. Totalt har farmerna 600 personer
anställda. Omkring 40 % av farmerna är belägna i Skåne och
Blekinge, 30 % i västra Sverige, 20 % i sydöstra Sverige och 10
% i Norrland. Riksdagen bör besluta att pälsdjursfarmerna skall
avvecklas inom en tvåårsperiod (yrkande 1). Alla
pälsdjursfarmer skall inom ett halvår inspekteras av lokala
miljö- och hälsoskyddsnämnder (yrkande 2) och farmer där
missförhållanden och/eller djurplågeri konstateras skall
omedelbart stängas och djuren avlivas (yrkande 3). Nyetablering
av pälsdjursfarmer baserade på buruppfödning skall förbjudas
(yrkande 4) samtidigt som en fond för inlösen av farmer inrättas
(yrkande 5). Ersättningen bör utformas så att denna blir större
ju tidigare inlösen sker (yrkande 6). Överlåtelse av farm annat
än till fonden skall förbjudas (yrkande 7). Enligt motion Jo507
(fp) har Sverige länge ansetts ha en mycket god djurhållning i
jämförelse med många andra länder. Det var därför följdriktigt
att utvecklingen mot en storskalig djuruppfödning och det därmed
ifrågasatta djurskyddet ledde fram till en ny djurskyddslag som
skulle ge djuren bättre levnadsbetingelser. De föreskrifter som
lantbruksstyrelsen utfärdat för lagens tillämpning vid
uppfödning av pälsdjur kan dock inte anses tillgodose
djurskyddslagens krav på att dessa skall kunna bete sig
naturligt. De pälsdjur som farmas i Sverige är i första hand
mink och räv. Räven, som inte är ett flockdjur, har behov av att
gräva i marken och att kunna röra sig över stora arealer.
Ingetdera blir tillgodosett i en bur med en kvadratmeters yta
där även botten utgörs av ståltrådsnät. Mink i bur lever minst
lika miserabelt som räven. Golvytan är bara fjärdedelen av vad
räven får hålla tillgodo med, men rörelsebehovet är detsamma.
Det är uppenbart att föreskrifterna utfärdats med hänsyn till
vad som är ekonomiskt möjligt för uppfödarna att bära. Vid den
avvägningen har djurskyddet givits den lägre vikten. När
riksdagens jordbruksutskott senast behandlade motioner med krav
om pälsdjursfarmernas avskaffande förlitade sig utskottet på att
skärpta regler för djurhållning skulle medföra godtagbara
förutsättningar för ett tillfredsställande djurskydd samtidigt
som näringens fortbestånd inte äventyrades. Djurskyddslagen ger
ingen som helst antydan om att man av hänsyn till näringen
skulle kunna medge inskränkningar i djurens möjlighet att bete
sig naturligt. Men detta är precis vad som skett genom
lantbruksstyrelsens försorg. Sveriges veterinärförbund (SVF),
som bättre än andra kunnat följa förhållandena vid vårt lands
djurfarmer, anser att de tillämpningsregler som LBS fastställt
för pälsdjuren inte motsvarar djurskyddslagens krav. I likhet
med veterinärförbundet anser motionärerna att pälsdjursnäringen
bör avvecklas inom en tioårsperiod. Riksdagen bör därför hos
regeringen begära föreskrifter om att pälsldjursuppfödning i bur
skall avvecklas inom en tioårsperiod (yrkande 1) och att
nyetablering av pälsdjursuppfödning i bur förbjuds (yrkande 2).
Motsvarande yrkanden återkommer även i folkpartimotionen
1990/91:Jo526 yrkandena 1 och 2. I motionen yrkas vidare att
riksdagen hos regeringen begär förslag dels om att en fond för
inlösen av farmar inrättas (yrkande 3), dels om att överlåtelse
av pälsdjursfarmar med buruppfödning till annan än fonden inte
skall tillåtas (yrkande 4). Regeringen bör enligt motion Jo532
(v) yrkande 1 ges i uppdrag att utarbeta ett förslag om en
femårsplan för avveckling av pälsdjursuppfödning i bur.
Sverige har under senare år gjort sig känt som ett av världens
djurvänligaste länder. Synsättet att respektera djuren som
levande varelser med egenvärde tar sig bl.a. uttryck i den nya
djurskyddslagen. Lagtextens intentioner måste nu verkställas. I
frihet rör sig dessa rovdjur över stora markområden. Det
enformiga och onaturliga liv pälsdjuren lever i farmerna är på
intet sätt överensstämmande med djurskyddslagens skrivning. De
nya föreskrifterna för pälsdjursuppfödning som skall tillämpas
fr.o.m. 1 januari 1994 (för befintliga farmer) kommer endast att
innebära ytterst marginella förändringar för djuren. Det är
uppenbart att burfarmning av pälsdjur inte är förenligt med
gällande lag eller den etiska moral som kommer att råda i
framtiden. Att anpassa djurhållningen till ett för djuren
naturligt liv torde vara omöjligt ur ekonomisk aspekt.
Nyetablering av pälsdjursfarmer baserade på buruppfödning bör
förbjudas (yrkande 2). I vänsterpartiets motion 1990/91:Jo533
yrkandena 1, 2 och 3 återkommer kraven på en avveckling av
pälsdjursuppfödning i bur, förbud mot nyetablering av
pälsdjursfarmer baserade på buruppfödning och inrättandet av en
fond för inlösen av farmer.

Utskottets överväganden

Gällande djurskyddslagstiftning syftar till att förhindra att
djur utsätts för onödigt lidande. I lagstiftningen har därför
uppställts krav på att djur skall hållas och skötas i en god
djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och
ger dem möjlighet att bete sig naturligt. Djurskyddslagens
bestämmelser kompletteras med föreskrifter i
djurskyddsförordningen om förvaringsutrymmenas storlek och
utformning m.m. Närmare bestämmelser härom återfinns i de av
lantbruksstyrelsen meddelade föreskrifterna. Lantbruksstyrelsen
utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden av
djurskyddslagen. Det lokala ansvaret åvilar kommunerna. Vidare
ankommer det på länsstyrelserna att som redovisats ovan i vissa
fall meddela beslut om tvångsåtgärder vid olämplig behandling av
djur.

Sveriges Veterinärmedicinska Sällskap (SVS) inom Sveriges
Veterinärförbund har utrett hur uppfödning av pälsdjur (mink och
räv) kan förbättras ur djurskydssynpunkt och anpassas till
djurskyddslagen (SVS pälsdjursutredning, för bättre välfärd åt
farmad mink och räv 1990). Utredningens djurskyddsbedömning och
förslag kan sammanfattas enligt följande.

Pälsdjuren är under domesticering. Domesticeringsgraden är
inte avgörande för minkens och rävens välfärd. Deras bristande
domesticering kan kompenseras med god skötsel och varsam
hantering. Avlivningen är ett känsligt hanteringsmoment och bör
regleras i föreskrift. Mink och räv hålls som regel i nätburar i
skugghus. Djurhållningen uppfyller väl djurskyddslagens krav vad
avser djurhälsa. De är friskare än många andra produktionsdjur.
Likaså uppfyller djurhållningen lagstiftningens krav på
näringstillförsel. Lagstiftningen behöver dock kompletteras med
föreskrift om att avelsminkar behöver fri tillgång till vatten
att dricka också en månad efter digivningsperioden. Djuren skall
tillförsäkras skydd mot värmeslag vid hög omgivningstemperatur.
Djuren skall ges föremål eller bomaterial som de kan sysselsätta
sig med. Några nya minimimått för burar föreslås inte så när som
på att alla avelsrävar skall hållas i burar med 2 m2 minsta
golvarea. Djurens utrymmesbehov måste utredas närmare.
Minkhållningen uppfyller inte tillfullo djurskyddslagens krav på
naturligt beteende. Minkarna kan inte tillfredsställa alla sina
beteendebehov. De utövar stereotyper i alltför hög grad. Minkens
behov av vatten som sysselsättning måste utredas. Rävar som
hålls i burar utan tillgång till lya och hylla kan vara utsatta
för kronisk stress. Denna stress medför onödigt lidande. För att
förbättra rävarnas välfärd föreslås att burarna skall förses med
hylla och lya före utgången av år 1991. Alla rävar föreslås få
möjlighet att samtidigt vistas på fast underlag. Utredningen
anser att djurskyddsproblemen inom rävhållningen är så stora
att uppfödningen av rävar i nu förekommande burtyper, burar som
endast uppfyller nuvarande lagstiftnings lägsta
djurskyddsstandard med beaktande av kraven på hylla och lya,
skall förbjudas om tio år.

Vid utskottets utfrågning med anledning av ifrågavarande
motionsbehandling framkom bl.a. att vetenskapliga metoder för
att mäta djurs trivsel saknas. Ett omvänt förfaringssätt måste
därför användas där djurens otrivsel studeras. Följande faktorer
har betydelse för bedömningen av djurens välfärd. Grad av
domesticering (ej avgörande för djurens välfärd), skötsel och
hantering (stor betydelse), hälsa (viktig), foder, vatten och
skydd (viktig), utrymme och möjligheterna till naturligt
beteende (saknas i dagens djurmiljö). Beträffande rävarna
framhölls att dessa måste få tillgång till spaningshylla och
lya. Detta beräknas halvera stressnivån hos rävarna. Dessutom
bör de få vistas på ett fast underlag och burarean bör ökas.
Förbättringar i minkens förhållanden kräver ökat utrymme som ger
möjligheter att tillgodose djurens rörelsebehov och möjligheter
till ökad stimulans. Behovet av vatten både för sysselsättning
och tillgodoseende av kravet på möjligheter till naturligt
beteende måste undersökas ytterligare. Forskning på detta område
bedrivs både i Danmark och Norge och det nordiska samarbete är
omfattande.

Utskottet vill i anslutning till de nu behandlade motionerna
framhålla att riksdagen i 4 § djurskyddslagen uppställt krav på
att såväl djur inom animalieproduktionen som pälsdjur skall
hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att
det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig
naturligt. Denna formulering innebär att det ställs stränga krav
på ett hänsynstagande till varje djurarts behov av rörelsefrihet
m.m. och till artens särskilda biologiska beteende i övrigt.
Frågan huruvida gällande detaljföreskrifter m.m. rörande
pälsdjuren står i överensstämmelse med djurskyddslagen och
djurskyddsförordningen har prövats av justitieombudsmannen (JOs
ämbetsberättelse 1990/91 s. 264). JOs slutsats är att
lantbruksstyrelsens föreskrifter svårligen kan förenas med
djurskyddslagens krav och att en översyn synes befogad.

Utskottet delar motionärernas synpunkter så till vida att
tillämpningsföreskrifterna givetvis måste utformas på ett sätt
som är ägnat att uppfylla riksdagens intentioner. Enligt vad
utskottet erfarit pågår dock för närvarande hos
lantbruksstyrelsen ett arbete med en översyn av de för
pälsdjursuppfödningen gällande föreskrifterna. Även SVS
utredning ingår som en del i det kommande beslutsunderlaget.
Översynen beräknas vara slutförd i februari 1991. Utskottet
anser sig därför inte nu böra ta slutgiltig ställning till
frågan om vilka krav som måste ställas på pälsdjursnäringen med
hänsyn till bestämmelserna i djurskyddslagen. I avvaktan på
resultatet av lantbruksstyrelsens översyn föreslår utskottet att
motionerna Jo211, Jo502 yrkandena 1, 2, 3, 4, 5, 6, och 7, Jo507
yrkandena 1 och 2 samt Jo532 yrkandena 1 och 2, 1990/91:Jo526
yrkandena 1, 2, 3 och 4 samt 1990/91:Jo533 yrkandena 1, 2 och 3
lämnas utan någon vidare åtgärd.

Mot bakgrund av det anförda bör motion 1990/91:Jo230 yrkande 1
lämnas utan riksdagens vidare åtgärd.

Importförbud för pälsar och skinn m.m.

Motionerna

I flera motioner framhålls bl.a. att bensax i många länder
fortfarande är en vanlig fångstmetod för pälsdjur. Bensaxen är
förbjuden i ca 65 länder världen över eftersom den anses
förorsaka mycket svårt lidande. I Sverige förbjöds bensaxen för
över 20 år sedan. De djur som fångas med saxarna är prärievarg
(vars päls kallas coyote), tvättbjörn (sjubb), mink, räv,
lodjur. Bensaxen är emellertid inte selektiv. Detta innebär att
även andra djur som t.ex. hjortar, fåglar och husdjur fastnar.
Bensaxen fungerar så att djurets tass, ben eller klöv kläms fast
mellan två hårdfixerande metallbågar. När saxen slår till
orsakas blödningar och ibland benbrott. Det fångade djuret
försöker dra sig ur saxen men förorsakas bara ytterligare
skador. Då djuret försöker gnaga av saxen skadas tänderna och
det förekommer att käkbenet friläggs. När försöket misslyckats
angriper djuret ofta det ben som fastnat. Det är inte ovanligt
att djuret i sin förtvivlan gnager av sin egen tass för att
kommma loss. Enligt motionerna har EG-kommissionen under 1989
framlagt ett förslag om importförbud för pälsskinn från länder
med oetiska fångstmetoder. Lagförslaget, som avses träda i kraft
den 1 januari 1996, innebär ett förbud för import av pälsar från
länder där fångstsaxar ännu används eller där fångtsmetoderna i
övrigt inte motsvarar internationellt överensskommen standard.
De djur som anges är bl.a. bäver, utter, prärievarg, varg,
lodjur, vildkatt, sobel och sjubb.

Enligt motion Jo510 (c) engagerar sig allt fler i Sverige emot
de olika former av lidande som djur utsätts för. Många människor
engagerar sig också i arbetet för att förbättra situationen för
djur långt utanför vårt lands gränser. Ett exempel på detta är
det framgångsrika arbetet med att skapa en ökad opinion mot
import av skinn av utrotningshotade djur. Allt fler arbetar
dessutom med att begränsa import av skinn från djur som fångats
med plågsamma -- och i Sverige otillåtna -- metoder. I jaktlagen
fastslås att jakten skall bedrivas så att viltet inte utsätts
för onödigt lidande och i jaktstadgan finns regler om vilka
fångstredskap som får användas. I många länder är det alltjämt
tillåtet att använda fångstmetoder som är synnerligen plågsamma
för djuren. Bland de värsta exemplen härpå är bensaxen. Det
finns även andra grymma fångstredskap såsom pålsaxen och
fixeringssaxen. Även om vi i vårt land förbjudit de mest
plågsamma fångstmetoderna bidrar vi genom importen av skinn till
att sådana fångstmetoder alltjämt utnyttjas och tillåts i många
länder. Enligt motionären borde man även arbeta för att hindra
import av skinn från djur som fångats med i Sverige av
djurskyddsskäl förbjudna metoder. Ett importförbud skall ses som
ett medel att få återstående länder -- i vart fall de länder
varifrån vi importerar dessa skinn -- att förbjuda de mest
plågsamma fångstmetoderna. Importförbudet skulle även kunna
bidra till att väcka intresse och opinion i olika länder för
större hänsynstagande till djurens situation och lidande. Om ett
importförbud skulle komma att betraktas som ett otillåtet
handelshinder bör ansträngningar göras för att sådana
importbegränsningar blir accepterade. Det finns i detta
sammanhang anledning att erinra om EG-kommissionens arbete på
detta område. Utöver det senaste förslaget om importförbud har
kommissionen, som en del av ett förslag till ett
naturskyddsdirektiv, tagit ett första steg år 1988 med sitt
förslag om förbud att tillverka, sälja eller använda
fångstsaxar. Redan år 1983 beslutade EG att medlemsstaterna
skulle förbjuda kommersiell införsel av pälsskinn och varor av
pälsskinn av vissa sälungar. Detta först tidsbegränsade förbud
har under år 1989 permanentats. Mot bakgrund av ovan redovisade
åtgärder och förslag i EG bör förutsättningarna ha ökat för att
Sverige skall kunna införa importbegränsningar (yrkande 1).
Sverige bör även på andra sätt i olika internationella fora
verka för en humanisering av fångstmetoderna och ett förbud mot
användning av plågsamma fångstredskap. Ett sådant arbete
skulle vara en logisk fortsättning på Sveriges engagemang och
insatser för att förbättra miljö och andra förhållanden i
världen (yrkande 2). Enligt motion Jo517 (c) engagerar sig allt
fler i djurens situation. Ett medvetande om de olika typer av
lidanden som djuren många gånger utsätts för har spridit sig och
vuxit till en stark opinion. Bl.a. har detta resulterat i en
djurskyddslag som blivit mycket uppmärksammad internationellt.
Sverige har gjort sig känt som ett av världens mer djurvänliga
länder. Även om vi i vårt land tagit avstånd från grymma
fångstmetoder genom att förbjuda dem, så bidrar vi ändå till
fortsatt användning av exempelvis bensaxar. Vi importerar
nämligen skinn och päls från länder där saxfångst är tillåten.
Eftersom denna grymma fångstmetod är förbjuden i Sverige borde
det vara naturligt att inte heller tillåta import av skinn och
pälsar från länder där denna barbariska metod tillåts. Med
hänvisning till det anförda bör riksdagen hos regeringen begära
förslag till lag om förbud mot import av skinn och päls från
länder där saxfångst är tillåten. Krav på importförbud framförs
även i motionerna 1990/91:Jo519 (v) och 1990/91:Jo527 (fp). Även
i motion Jo535 (m) betonas det i Sverige rådande engagemanget
för djurens situation. Ett medvetande om de olika typer av
lidande som djuren utsätts för har spridit sig och vuxit till en
stark opinion. Detta har i sin tur bl.a. resulterat i en
djurskyddslag som blivit mycket uppmärksammad internationellt.
Sverige har gjort sig känt som ett av världens djurvänligaste
länder. I Sverige har vi tagit avstånd från grymma fångstmetoder
som bensaxen. Ändå bidrar vi till en fortsatt användning av
bensaxar genom att importera pälsar från länder där saxfångst är
tillåten. Pälsar importerade från länder som tillåter saxfångst
skall enligt motionärerna märkas så att det klart framgår att
pälsen kan komma från djur fångade med bensax. Krav på märkning
av importerade pälsskinn som kommer från länder som tillåter
bensax framförs även i motion Jo536 (v). Motionärerna framhåller
att allt fler i vårt land engagerar sig i djurens situation.
Detta har bl.a. resulterat i en internationellt uppmärksammad
djurskyddslag. Det är nu dags att agera mot användandet av
bensax vid djurfångst. Bensaxen anses förorsaka mycket svårt
lidande för djuren och den är inte selektiv. Andra icke önskade
djur fastnar. Vi bidrar till fortsatt användning av denna grymma
fångstmetod genom att importera pälsar från de länder där
saxfångst är tillåten. Märkning av pälsverk som importeras från
länder som tillåter bensax skulle ge konsumenten möjlighet att
kunna välja bort sådana skinn. På så sätt stimuleras en humanare
syn på djur i dessa länder.

Utskottets överväganden

Sverige kan betraktas som ett föregångsland vad gäller
föreskrifter som syftar till att minimera riskerna för att djur
skall förorsakas onödigt lidande i samband med jakt med
fångstredskap. Den testverksamhet som bedrivs vid statens
veterinärmedicinska anstalt har bl.a. inneburit ett flertal
förändringar av jaktförordningen i denna riktning. Sverige är
även engagerat i arbetet inom internationella fora med olika
frågor som berör jakt och fångstmetoder. Den 14 april 1983
ratificerade Sverige konventionen om skydd av europeiska vilda
djur och växter samt deras naturliga miljö (Bernkonventionen).
Konventionen innehåller bl.a. en indelning av djurarterna i två
olika skyddsklasser (konventionens bilaga 1 och 2). Båda
klasserna omfattas av ett generellt förbud mot vissa
fångstmetoder (konventionens bilaga 4). Bl.a råder ett förbud
mot användningen av fällor som används för storskaligt eller
icke selektivt infångande eller dödande. Under vissa begränsade
förutsättningar kan undantag göras från det generella förbudet.
De avtalsslutande parterna skall vartannat år rapportera till
konventionens ständiga kommitté om de undantag som gjorts. Ett
internationellt samarbete pågår även beträffande utformningen
av fångstanordningar. Inom den Internationella
standardiseringsorganisationen (ISO) bereds för närvarande ett
förslag till gemensamma bestämmelser och rekommendationer
beträffande nomenklatur, kravspecifikation för dödande och icke
dödande fångstanordningar samt gemensamma normer för hur test av
fångstanordningar skall genomföras. Sverige har två
representanter som deltar i detta arbete.

Med anledning av motionerna Jo510 yrkandena 1 och 2, Jo517,
1990/91:Jo519 och 1990/91:Jo527 konstaterar utskottet att
möjligheterna för Sverige att ensidigt införa för import av
skinn inskränkande regler grundade på ifrågasättandet av de i
exportlandet använda fångstmetoderna ter sig vanskliga. Den väg
som Sverige har att följa bör snarare syfta till ökad aktivitet
inom de internationella fora där dessa frågor behandlas.
Utskottet, som tidigare redovisat denna sin inställning
(1988/89:JoU17), har i detta sammanhang inte funnit anledning
till annat ställningstagande. Härutöver kan nämnas att gällande
GATT-avtal innebär att Sverige förbundit sig att följa vissa
regler för den internationella handeln. Avtalet är inriktat på
ett främjande av fritt utbyte av varor. Undantag kan motiveras
med behovet av skydd för den allmänna moralen (starka etiska
eller kulturella betänkligheter såsom muslimska länders
inställning till fläskkött) och med behovet att skydda
människors, djurs eller växters liv och hälsa (avser inhemskt
skydd, ger ej stöd för åtgärder mot företeelser i andra länder).
Av redogörelsen ovan framgår att det arbete som bedrivs inom
internationella fora i allt väsentligt är ägnat att tillgodose
syftet med motionerna Jo510 yrkandena 1 och 2, Jo517,
1990/91:Jo519 och 1990/91:Jo527. Utskottet föreslår därför att
motionerna lämnas utan riksdagens vidare åtgärd.

Vidare avstyrks motionerna Jo535 och Jo536.

Övriga frågor

Motionerna

I motion Jo518 (fp) yrkas att riksdagen hos regeringen begär
förslag till sådant tillägg till den nya djurskyddslagen att det
genom dispens från lagen skall vara tillåtet med koscherslakt.
Enligt motionärerna hindrar gällande djurskyddslag några tusen
judar och ännu fler muslimer att utöva sina respektive
religioner på det sätt de önskar. Många människor väljer att av
praktiska och ekonomiska skäl inte leva i enlighet med de
religiösa föreskrifter de egentligen skulle vilja efterleva. De
flesta judar i Sverige har ingen ambition att upprätthålla
judisk tradition på detta område, men några tusen judiska
trosbekännare tillämpar reglerna strikt. För dem skapar lagen
praktiska olägenheter och de betraktar den, med rätta, som
uttryck för diskriminering. Också i muslimsk tradition finns
liknande bestämmelser. Den omfattande muslimska invandringen
till Sverige gör att problemet nu är aktuellt för fler muslimer
än judar. Muslimerna uppfattar riksdagens tidigare beslut att
inte upphäva förbudet mot koscherslakt stridande mot den i
regeringsformen garanterade religionsfriheten. Djurplågeri är
lika förkastligt i andra kulturer som i vår. Huruvida
koscherslakt är mer eller mindre plågsamt mot djuren än andra
slaktmetoder är en mycket omdiskuterad fråga. Den svenska
slaktlagen kräver att djur bedövas innan de slaktas. Vid
koscherslakt dödas djuret genom ett snabbt snitt med en mycket
vass kniv i strupen. Genom blodtryckssänkningen förlorar djuret
medvetandet på några sekunder. Många experter som studerat
frågan har kommit till slutsatsen att koscherslakt är mindre
plågsamt för djuren än slakt med bedövning. Även den svenske
expert som studerat frågan, veterinärrådet Eric Skoglund ger
visst stöd åt uppfattningen då han i sammanfattningen av sin
reserapport från USA konstaterar att ''tillämpad
snittläggningsteknik, vilken är identisk för alla studerade
metoder, inte medför några smärtreaktioner''. Skoglund kommer
emellertid ändå till den samlade bedömningen att koscherslakt är
sämre och oacceptabel ur djurskyddssynpunkt. Den svenska
regeringen beslöt den 21 juni 1989, efter en framställan från de
judiska församlingarnas centralråd i Sverige, att ge dispens
från gällande bestämmelser när det gäller slakt av fjäderfä vid
ett slakteri i Skåne. Beslutet gäller till juni 1992. I
lantbruksstyrelsens yttrande inför beslutet anfördes bl.a. att
regelrätt halshuggning av fjäderfä är helt invändningsfri från
djurskyddssynpunkt. Sannolikt torde denna metod rätt utförd
innebära mindre påfrestningar på djuren än i dag tillämpad
bedövningsteknik. Lantbruksstyrelsens inspektion av berörd
anläggning föranledde ingen anmärkning. De problem som
lantbruksstyrelsen pekar på är dels att det inte finns någon
teknik att använda den ifrågavarande slaktmetoden i större
skala, dels att en säker bedömning av djurens reaktion och
reella smärtmetoder kräver mer ingående mätningar. Styrelsen
anser sammanfattningsvis att koscherslakt inte kan tillåtas i
Sverige utan lagändring. Enligt motionärerna kan det inte
accepteras att detta i första hand är en djurskyddsfråga. Frågan
om koscherslakt berör en av människornas mest grundläggande
rättigheter: rätten att utöva sin religion i enlighet med
samvetets bud. Det är visserligen så att det i andra folks
kulturer finns sedvänjor som ligger så långt från svensk
rättsuppfattning att de måste förbjudas i vårt land. Särskilt
gäller detta skyddet av minderåriga. Förbud mot barnäktenskap
och kvinnlig omskärelse kan också tas som exempel. Men de
föreskrifter om livsmedel vi nu diskuterar ligger enligt vår
mening självklart inom det område som måste accepteras. De
tolereras också i praktiskt taget alla andra länder i världen.
En möjlighet till koscherslakt bör öppnas genom en
dispensbestämmelse i djurskyddslagen. Sådan dispens bör ges när
religiösa skäl åberopas. Denna fråga gäller dessutom respekten
för den i vårt land grundlagsfästa religionsfriheten. Frågan om
koscherslakt bör därför behandlas i konstitutionsutskottet.

Enligt motion Jo521 (s) är det enligt gällande bestämmelser
endast veterinärer som får sköta inseminering av ston. Om
insemineringen utförs av annan medför detta att fölen inte kan
registeras. För en anläggning som Wången --
hingstuppfödningsanstalt i Jämtlands län -- med begränsad
ekonomi betyder denna lantbruksstyrelsens regel en kostnad på
1100 kr. för varje insemination. Totala årliga kostnaden var i
fjol 250 000 kr. Enligt ledningen för Wången skulle denna summa
kunna nedbringas till en tredjedel om husdjurstekniker, med en
viss påbyggnadsutbildning, tilläts genomföra insemineringen.
Även den efterföljande kontrollen av fostret skulle med fördel,
under överinsyn av veterinär, kunna utföras av annan. I Finland
har denna ordning börjat tillämpas.

I motion Jo528 (m) konstateras att riksdagen tidigare beslutat
att frågan om ekonomisk kompensation till jordbrukarna för
eventuellt uppkommande merkostnader till följd av övergång till
alternativ djurhållning liksom övriga produktionskostnader i
jordbruket skall lösas inom ramen för
jordbruksprisöverläggningarna. I november 1989 fick statens
jordbruksnämnd regeringens uppdrag att i samråd med
lantbruksstyrelsen utreda möjligheterna att identifiera och
registrera kostnads- och intäktsförändringar till följd av
riksdagens beslut om miljöförbättrande åtgärder i jordbruket och
ny djurskyddslag. Hittills uppkomna kostnader skulle redovisas.
Lantbruksstyrelsen har tidigare fattat ett principbeslut att
utrymmeskravet för burhöns vid nyinsättning skall ändras.
Fr.o.m. den 1 september 1989 har antalet hönor per bur minskats
från fyra till tre. Totalt beräknas kostnadsökningen härför
uppgå till ca 70 öre per kilo ägg. Detta motsvarar 80 milj.kr.
för hela den årliga produktionsvolymen. Frågan angående
kompensation m.m. för åtgärder på grund av den nya
djurskyddslagstiftningen bör snarast lösas i enlighet med
intentionerna i riksdagens beslut. I motion 1990/91:Jo506 (m)
yrkas att riksdagen hos regeringen begär en analys av de
ekonomiska konsekvenserna till följd av beslutade nya
djurskydds- och miljöbestämmelser.

I motion Jo534 (m, fp) yrkas att riksdagen hos regeringen
begär en övergripande analys och utvärdering av konsekvenserna
av svanskuperingsförbudet samt en eventuell översyn av
djurskyddslagstiftningen. Den 1 januari 1989 trädde riksdagens
beslut om förbud mot svanskupering i kraft med en
övergångsbestämmelse om sex månaders dispensmöjlighet.
Riksdagsbeslutet dikterades av omsorg om djuren. Brist på
kunskap tycks dock i vissa delar ha förelegat. Uppenbar risk
föreligger bl.a. att svenska uppfödares möjlighet till utbyte av
avelshundar med utlandet radikalt minskar och eventuellt upphör
helt. Endast Norge har för närvarande infört ett liknande
förbud. Försämrade avelsmöjligheter hotar produktionen inom
landet av bl.a. polishundar, övriga vakthundar. Narkotikahundar
och ledarhundar. För dessa uppgifter används framför allt
schäfer, dobermann och riesenschnauzer. Två av dessa raser
berörs av kuperingsförbudet. Man kan redan nu konstatera att
registreringen av de aktuella raserna gått ned. Skulle den
tendensen hålla i sig innebär det mycket allvarliga konsekvenser
för tillgången på brukshundar (brukshund = arbetande hund). En
starkt begränsad uppfödning inom kuperingsraserna medför höjda
risker för spridning av genetiskt betingade sjukdomar och
skador. Det synes som om det generella kuperingsförbudet -- utan
dispensmöjligheter -- fattades utan ingående analys av
konsekvenserna för tillgången på brukshundar.

Omkring en halv miljon kalvar i Sverige får varje år sina
hornanlag i hjässan bortbrända. Detta sker under de första
veckorna efter födseln. I motion 1990/91:Jo501 krävs att all
bränning av hornanlag skall ske under bedövning. Enligt
motionären har Sveriges veterinärförbund ställt sig bakom detta
krav.

Miljöpartiet yrkar i motion 1990/91:Jo534 att regeringen skall
utarbeta ett förslag med åtgärder för främjande av djurvänlig
slakt. Förslaget skall även omfatta ett ekologiskt riktigt
omhändertagande av slaktavfall och självdöda djur. Enligt
motionären finns en konflikt mellan företagsekonomi och
djurskyddshänsyn. Slaktdjur transporteras allt längre sträckor.
Det finns ett behov av en utredning, som integrerar ekologisk,
veterinär, teknisk och agronomisk kompetens, med uppgift att ta
fram förslag till en slakteriorganisation baserad på gårdsslakt
och lokal avfallskompostering.

Utskottets överväganden

Med anledning av yrkandet i motion Jo518 om en
dispensmöjlighet i djurskyddslagen för kosherslakt vill
utskottet anföra följande. Enligt 14 § första stycket
djurskyddslagen (1988:534) skall husdjur vid slakten vara
bedövat när blodet tappas av. Regeringen eller efter regeringens
bemyndigande, lantbruksstyrelsen får dock meddela föreskrifter
om undantag från kravet på bedövning för fjäderfä och kaniner.
Regeringen har i 31 § djurskyddsförordningen (1988:539)
bemyndigat lantbruksstyrelsen att meddela sådana föreskrifter.
Enligt lantbruksstyrelsens föreskrifter (LSFS 1988:39) om
undantag från bedövning vid slakt av fjäderfä och kaniner gäller
att fjäderfä och kaniner utan föregående bedövning får avlivas
genom att huvudet hastigt skiljs från kroppen under
förutsättning att avlivningen endast avser enstaka djur. I
beslut den 21 juni 1989 har regeringen för visst slakteri
medgivit dispens från lantbruksstyrelsens föreskrifter om
undantag från bedövning vid slakt av fjäderfä och kaniner.
Beslutet gäller t.o.m. den 1 juli 1992. Restitution medges av
införselavgift för judiskt rituellt slaktat kött (JNSFS
1990:104).

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare (JoU 1987/88:22,
1988/89:JoU17) avstyrkt förslag om dispensmöjligheter för
koscherslakt av övriga djurslag utöver fjäderfä. Utskottet har
inte heller nu funnit anledning att frångå sina tidigare
ställningstaganden beträffande eventuella dispensmöjligheter. I
detta sammanhang vill utskottet beträffande vad som i motionen
anförts om värnandet av religionsfriheten framhålla följande. De
allmänna begränsningar som gäller för människors handlande i
samhället kan i vissa fall komma att beröra åtgärder som
uppfattas såsom utövande av religionsfriheten. Som exempel kan
nämnas att en i allmänhet straffbar handling inte är skyddad
bara för att den förekommer i ett religiöst sammanhang. Allmänna
regler om medborgarnas handlingsfrihet gäller således också i
religiösa sammanhang (se prop. 1975/76:209 s.115). Utskottet
finner mot bakgrund av det anförda inte anledning att föreslå
riksdagen någon åtgärd i anledning av motion Jo518. Motionen
avstyrks.

Enligt lagen om kontroll av husdjur m.m. (1985:342) och
förordningen om kontroll av husdjur m.m. (1985:343) får
regeringen eller lantbruksstyrelsen meddela föreskrifter om
bl.a. seminverksamhet. I lantbruksstyrelsens föreskrifter om
seminverksamhet för avel av hästar (LSFS 1989:19) krävs bl.a.
lantbruksstyrelsens tillstånd för att bedriva seminverksamhet.
Seminering skall utföras av ansvarig veterinär. Annan person,
som genomgått av lantbrusstyrelsen godkänd utbildning, får dock
under överinseende av ansvarig veterinär seminera sto. Sto skall
genomgå gynekologisk hälsokontroll och brunstkontroll tidigast
två dagar före seminering.

Enligt lantbruksstyrelsen bör den provtagning och kontroll som
föregår insemineringen göras av ansvarig veterinär eftersom
denna provtagning inte görs kontinuerligt. Semineringen bör dock
kunna utföras även av annan som genomgått den av
lantbruksstyrelsen föreskrivna utbildningen. En sådan ordning
borde enligt lantbruksstyrelsen kunna åstadkommas genom att
semineringen organiseras på ett härför lämpligt sätt. Det
anförda innebär enligt utskottets mening att syftet med motion
Jo521 i allt väsentligt är tillgodosett. Motionen bör därför
inte föranleda någon riksdagens ytterligare åtgärd.

Riksdagen har som framhållits i motionerna Jo528 och
1990/91:Jo506 tidigare beslutat att frågan om kompensation för
kostnadsökningar till följd av övergång till alternativ
djurhållning i första hand skall lösas inom ramen för
jordbruksprisöverläggningarna (prop. 1987/88:93, JoU22, rskr.
327). Enligt vad utskottet erfarit har lantbruksstyrelsen
slutfört sin utredning beträffande identifiering och
registrering av kostnads- och intäktsändringar för jordbruket
till följd av den nya djurskyddslagen och beslutet om
miljöförbättrande åtgärder i jordbruket m.m. I avvaktan på
resultatet av den inom regeringskanliet pågående beredningen av
frågan anser utskottet det inte meningsfullt att nu föreslå
något riksdagsuttalande med anledning av motionerna Jo528 och
1990/91:Jo506. Motionerna avstyrks.

I 10 § första stycket djurskyddslagen (1988:534) är det
förbjudet att göra operativa ingrepp på djur i andra fall än när
det är befogat av veterinärmedicinska skäl, om inte föreskrifter
om undantag har meddelats med stöd av tredje stycket. Undantag
från förbudet medges i första hand inom husdjursskötseln.
Sverige och Norge har ratificerat Europarådets konvention om
skydd av sällskapsdjur utan att reservera sig mot artikel 10,
första stycket, punkt a, som förbjuder svanskupering. Enligt vad
utskottet vidare erfarit har ovan nämnda konvention
undertecknats av ytterligare åtta länder. Dessa är Belgien,
Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Grekland, Italien,
Luxemburg, Nederländerna och Portugal. Endast Belgien, Danmark,
Luxemburg och Portugal har reserverat sig mot
svanskuperingsförbudet.

Utskottets beredning av frågan om förbudet mot svanskupering
och eventuella effekter därav har inte givit anledning att
ompröva djurskyddslagen i denna del. Utskottet avstyrker således
motion Jo534.

Enligt 10 § tredje stycket djurskyddslagen får regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, lantbruksstyrelsen
meddela ytterligare föreskrifter om operativa ingrepp på djur
samt föreskrifter om undantag från första stycket i fråga om
djur som avses i 4 § (djur som föds upp eller hålls för
produktion av livsmedel m.m.) eller om det finns särskilda skäl.
I 25 § djurskyddsförordningen (1988:539) föreskrivs att
avhorning av nötkreatur utan anlitande av veterinär får ske
innan djuret uppnått en månads ålder.

Enligt vad utskottet erfarit avser lantbruksstyrelsen att
föreslå ändrade bestämmelser för avhorning av nötkreatur. En
redovisning av förslaget, som omfattar bl.a. krav på bedövning,
beräknas kunna lämnas till jordbruksdepartementet under våren
1991. Mot bakgrund av det anförda föreslår utskottet att motion
1990/91:Jo501 lämnas utan någon riksdagens vidare åtgärd.

Enligt 13 § djurskyddslagen skall djur när de förs till slakt
och när de slaktas, skonas från onödigt obehag och lidande.
Enligt 15 § djurskyddslagen får regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, lantbruksstyrelsen meddela ytterligare
föreskrifter om slakt och om avlivning av djur i andra fall. Med
stöd av 32 § djurskyddsförordningen har lantbruksstyrelsen
meddelat ytterligare föreskrifter om behandling av husdjur i
samband med slakt m.m. (LSFS1982:12).
I regeringens förslag om skärpt livsmedelskontroll (prop.
1988/89:68) framhöll jordbruksministern bl.a. att den lokala
utvecklingen inte fick motverkas och att gällande bestämmelser
för köttkontrollen därför borde anpassas i fråga om de mindre
slakterierna, gårdsslakterierna och renslakterierna.
Förutsättningarna för ambulerande slaktenheter skulle prövas för
att tillgodose behovet av slaktmöjligheter lokalt.
Jordbruksministern aviserade även ett uppdrag till
livsmedelsverket att närmare utreda förutsättningarna för sådan
slakt. Utskottet anslöt sig till de av jordbruksministern
framförda synpunkterna om den småskaliga slakteriverksamheten
(1988/89:JoU14, s. 29f). I samband därmed framhöll utskottet att
dessa intressen kunde tillvaratas bl.a. genom att kraven på
anläggningarna anpassades till de förutsättningar som gäller för
varje enskild anläggning. Enligt vad utskottet erfarit
redovisade livsmedelsverket sitt uppdrag i maj 1990.
Livsmedelsverket konstaterade att gällande regler inte utgjorde
något hinder för småskalig verksamhet. Verket arbetar med en
fortsatt anpassning av praxis till de av riksdagen i beslutet om
livsmedelskontrollen fastlagda förutsättningarna för småskalig
verksamhet. I detta sammanhang kan vidare nämnas att den s.k.
ALA-gruppen (Arbetsgruppen lantbruk och samhälle) vid Ultuna på
uppdrag av regeringen tillsammans med STU (Styrelsen för teknisk
utveckling) sedan april 1988 bl.a. arbetar med frågan om
förbättrade förutsättningar för småskalig slakteriverksamhet.
Mot bakgrund av det anförda föreslår utskottet att motion
1990/91:Jo534 lämnas utan riksdagens vidare åtgärd i den mån den
inte kan anses tillgodosedd.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande djurskyddets organisation

att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo526,

res. 1 (v)

2. beträffande en allmän översyn av djurskyddslagstiftningen
m.m.

att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo530,

res. 2 (mp)

3. beträffande åtgärder mot djurplågeri m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo33, 1989/90:Jo37
yrkandena 3 och 4, 1989/90:Jo506, 1989/90:Jo508, 1990/91:Jo505
yrkande 1, 1990/91:Jo516 och 1990/91:Jo530,

res. 3 (m, c, v, mp)

4. beträffande äggproduktionen

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Jo519 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

res. 4 (s)

5. beträffande plan för omställning av värphönshållningen

att riksdagen avslår motion 1990/91:Jo520,

6. beträffande gränsöverskridande djurtransporter

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo522 yrkande 4,
1989/90:Jo537 och 1990/91:Jo532,

res. 5 (c, v, mp)

7. beträffande pälsdjursuppfödning

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo211, 1989/90:Jo502,
1989/90:Jo507, 1989/90:Jo532, 1990/91:Jo526 och 1990/91:Jo533,

res. 6 (v, mp)

8. beträffande utveckling inom pälsdjursnäringen

att riksdagen avslår motion 1990/91:Jo230 yrkande 1,

9. beträffande importförbud för vissa pälsar och skinn

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo510, 1989/90:Jo517,
1990/91:Jo519 och 1990/91:Jo527,

res. 7 (c, v)

10. beträffande märkning av vissa importerade pälsar och
skinn

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo535 och
1989/90:Jo536,

res. 8 (v, mp)

11. beträffande koscherslakt

att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo518,

12. beträffande inseminering av ston

att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo521,

13. beträffande kompensation för åtgärder föranledda av den
nya djurskyddslagstiftningen m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo528 och
1990/91:Jo506,

res. 9 (m, mp)

14. beträffande förbudet mot svanskupering

att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo534,

res. 10 (m, fp)

15. beträffande bränning av hornanlag

att riksdagen avslår motion 1990/91:Jo501,

res. 11 (v, mp)

16. beträffande djurvänlig och ekologisk slakt

att riksdagen avslår motion 1990/91:Jo534.

res. 12 (v, mp)

Stockholm den 19 februari 1991

På jordbruksutskottets vägnar

Karl Erik Olsson

Närvarande: Karl Erik Olsson (c), Jan Fransson (s), Grethe
Lundblad (s), Sven Eric Lorentzon (m), Martin Segerstedt (s),
Bengt Rosén (fp), Jens Eriksson (m), Margareta Winberg (s), Inge
Carlsson (s), Ingvar Eriksson (m), Sören Norrby (fp), Lennart
Brunander (c), Annika Åhnberg (v), Marianne Samuelsson (mp), Ove
Karlsson (s), Berndt Ekholm (s) och Dag Ericson (s).

Reservationer

1. Djurskyddets organisation (mom. 1)

Annika Åhnberg (v)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar
med "Utskottet utgår" och slutar med "och Jo526." bort ha
följande lydelse:

Utskottet utgår -- -- -- (=utskottet) -- -- --
tillsynsmöjligheter utnyttjas. Med de ökade krav som den nya
djurskyddslagen ställer på hänsynstagande till olika
djurskyddsaspekter kan det enligt utskottets mening ifrågasättas
om lantbruksstyrelsen är rätt myndighet att ansvara för dessa
frågor. Den enhet som ansvarar för djurskyddsfrågor är inte
dimensionerad för att lösa de uppgifter som följer av den nya
lagen. Det är tveksamt om förslaget till organisation av den nya
myndigheten statens jordbruksverk innebär någon förbättring i
detta avseende. Forskning och utveckling är viktigt för att
fattade beslut skall kunna omsättas i handling. Den etologiska
forskningen, som undersöker djurens naturliga beteenden, har
fått stå tillbaka i Sverige till förmån för forskningsinsatser
som utgått från näringens intressen. Varken lantbruksstyrelsen
eller djurskyddsorganisationerna har något inflytande över
forskningsprioriteringarna. Detta försvårar utvecklingen av nya
system som stämmer överens med intentionerna i den nya
djurskyddslagen. Mot bakgrund av ovanstående redovisning finns
det enligt utskottet anledning att göra en översyn av
djurskyddets organisation. Vad utskottet anfört med anledning av
motion Jo526 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:

1. beträffande djurskyddets organisation

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Jo526 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. En allmän översyn av djurskyddslagstiftningen m.m. (mom. 2)

Marianne Samuelsson (mp)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8
börjar med "Med i" och slutar med "motion Jo530." bort ha
följande lydelse:

Djurskyddslagen är i hög grad en ramlag, vilket gör att
tillämpningen i praktiken blir beroende av utfärdade
föreskrifter. Lantbruksstyrelsen, som högsta
djurskyddsmyndighet, har att utforma de föreskrifter och
allmänna råd som följer av lagen. Utskottet anser det tveksamt
om utarbetade föreskrifter till alla delar uppfyller lagens
intentioner. Mot bakgrund av det anförda finns det enligt
utskottets mening anledning att tillsätta en parlamentarisk
kommitté med uppgift att kontrollera tillämpningsföreskrifternas
överensstämmelse med lagtext och förarbeten. Vad utskottet
anfört med anledning av motion Jo530 bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande
lydelse:

2. beträffande en allmän översyn av
djurskyddslagstiftningen

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Jo530 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Åtgärder mot djurplågeri m.m. (mom. 3)

Karl Erik Olsson (c), Jens Eriksson (m), Ingvar Eriksson
(m), Lennart Brunander (c), Annika Åhnberg (v), Marianne
Samuelsson (mp) och Carl G Nilsson (m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar
med "Utskottet delar" och slutar med "och 1990/91:Jo530." bort
ha följande lydelse:

Utskottet anser att lagstiftningen måste ge tillräckliga
möjligheter att ingripa mot misshandel, vanvård och annan
olämplig behandling av djur. Vår djurskyddslagstiftning skall
garantera djuren ett effektivt skydd, och detta skall i huvudsak
åstadkommas genom förebyggande åtgärder. Lagen ger möjlighet
till ingripande vid uppenbar och konstaterad vanvård men enligt
förarbetena skall hänsyn tas till den skyldiges
försörjningsmöjligheter och de verkningar i övrigt som förbudet
kan få. Detta hänsynstagande har i flera fall inneburit att
beslut om förbud upphävts av högre instans. Det finns därför en
betydande osäkerhet om vad den nya djurskyddslagen innebär i
detta avseende. Enligt utskottets mening är det därför angeläget
att riksdagen på nytt prövar utformningen av 29 §
djurskyddslagen. Riksdagen bör därför hos regeringen begära
förslag till ändrad utformning av djurskyddslagen i syfte att
stärka sanktionsmöjligheterna vid vanvård av djur. Vad utskottet
anfört med anledning av motionerna Jo33, Jo37 yrkandena 3 och 4,
Jo508, 1990/91:Jo505 yrkande 1 och 1990/91:Jo530 bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna. Motionerna Jo506 och
1990/91:Jo516 avstyrks i den mån deras syfte inte kan anses
tillgodosett med vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande
lydelse:

3. beträffande åtgärder mot djurplågeri m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Jo33,
1989/90:Jo37 yrkandena 3 och 4, 1989/90:Jo508, 1990/91:Jo505
yrkande 1 och 1990/91:Jo530 samt med avslag på motionerna
1989/90:Jo506 och 1990/91:Jo516 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

4. Äggproduktionen (mom. 4)

Jan Fransson, Grethe Lundblad, Martin Segerstedt, Margareta
Winberg, Inge Carlsson, Ove Karlsson, Berndt Ekholm och Dag
Ericson (alla s)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10
börjar med "Utskottet får" och slutar med "till känna" bort ha
följande lydelse:

Utskottet får -- -- -- (=utskottet) -- -- -- att bemästra.
Utskottet är angeläget om att det underlag som skall redovisas
vid den av riksdagen tidigare fastställda kontrollstationen år
1993 blir så fullständigt som möjligt. Utskottet anser dock att
den i motion Jo519 föreslagna lägesavstämningen år 1991 inte på
något avgörande sätt kan förväntas bidra till att förbättra
detta underlag. Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet
motion Jo519.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande
lydelse:

4. beträffande äggproduktionen

att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo519,

5. Gränsöverskridande djurtransporter (mom. 6)

Karl Erik Olsson (c), Lennart Brunander (c), Annika Åhnberg
(v) och Marianne Samuelsson (mp)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11
börjar med "Utskottet anser" och slutar med "riksdagens
åtgärd." bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att en översyn av transportkungörelsen bör
genomföras. Utgångspunkter för en sådan översyn bör vara
följande. Tillstånd för införsel av djur måste innefatta en
bedömning av om gällande svenska djurskyddsbestämmelser är
uppfyllda. Inget djurslag och ingen djurindivid får utsättas för
större psykiska påfrestningar än vad en förflyttning av djur
normalt ger upphov till. Transporttiderna måste minimeras och
ansvarig person, godkänd av lantbruksstyrelsen, bör alltid
medfölja transporten. Vad utskottet anfört med anledning av
motionerna Jo522 yrkande 4, Jo537 och 1990/91:Jo532 bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande
lydelse:

6. beträffande gränsöverskridande djurtransporter

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Jo522
yrkande 4, 1989/90:Jo537 och 1990/91:Jo532 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Pälsdjursuppfödning (mom. 7)

Annika Åhnberg (v) och Marianne Samuelsson (mp)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15
börjar med "Utskottet delar" och på s. 16 slutar med "vidare
åtgärd." bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas synpunkter att
tillämpningsföreskrifterna måste utformas på ett sådant sätt
som är ägnat att uppfylla riksdagens intentioner. Mot bakgrund
av vad som redovisats om dagens pälsdjursuppfödning och
möjligheterna att bedriva denna näring i enlighet med de av
riksdagen fastlagda normerna vill utskottet anföra följande.
Uppfödning av djur i trånga nätburar och på nätgolv kan inte
rimligen anses främja djurens hälsa. De har definitivt ingen
möjlighet att bete sig naturligt. Produktionen av päls kan inte
heller anses vara ett så vitalt intresse att det skulle
föranleda ett undantag från djurskyddslagens bestämmelser. En
uppföljning av intentionerna bakom djurskyddslagen innebär att
uppfödning av pälsdjur i burar på det sätt som nu sker måste
avvecklas. En sådan avveckling måste ske så att enskilda
näringsidkare, som startat sin verksamhet när den av samhället
bedömdes som helt godtagbar, hålls skadeslösa. Regeringen bör ta
fram en avvecklingsplan för pälsdjursuppfödning i bur.
Genomförandet av en sådan plan får ta högst tio år. En sådan
plan bör bl.a. innehålla ett förbud mot nyetablering av
pälsdjursfarmer baserade på burhållning. En fond för inlösen av
befintliga pälsdjursfarmer bör skapas där ersättningen utformas
så att den blir större ju tidigare inlösen sker. Vidare bör
överlåtelse av pälsdjursfarm till annan än fonden förbjudas. Vad
utskottet anfört med anledning av motionerna Jo211, Jo502
yrkandena 4, 5, 6 och 7, Jo507 yrkandena 1 och 2, Jo532 yrkande
2, 1990/91:Jo526 yrkandena 1, 2, 3 och 4 och 1990/91:Jo533
yrkandena 1, 2 och 3 bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna. Motionerna Jo502 yrkandena 1, 2 och 3 samt Jo532
yrkande 1 avstyrks i den mån de inte kan anses tillgodosedda med
vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande
lydelse:

7. beträffande pälsdjursuppfödning

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Jo211,
1989/90:Jo502 yrkandena 4, 5, 6 och 7, 1989/90:Jo507,
1989/90:Jo532 yrkande 2, 1990/91:Jo526 och 1990/91:Jo533 samt
med avslag på motionerna 1989/90:Jo502 yrkandena 1, 2 och 3 samt
1989/90:Jo532 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

7. Importförbud för vissa pälsar och skinn (mom. 9)

Karl Erik Olsson (c), Lennart Brunander (c) och Annika Åhnberg
(v)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18
börjar med "Med anledning" och på s. 19 slutar med "vidare
åtgärd." bort ha följande lydelse:

Allt fler engagerar sig i Sverige emot de olika former av
lidande som djur utsätts för. Kampen för att begränsa de
plågsamma djurförsöken och för att förbättra försöksdjurens
situation har fått ett brett folkligt stöd, och likaså att våra
husdjur skall leva under till djuren anpassade förhållanden.
Många människor engagerar sig också i arbetet för att förbättra
situationen för djur långt utanför vårt lands gränser. Ett
exempel på detta är det framgångsrika arbetet med att skapa en
ökad opinion mot import av skinn av utrotningshotade djur. Allt
fler arbetar dessutom med att begränsa import av skinn från djur
som fångats med plågsamma -- och i Sverige otillåtna -- metoder.
I många länder är det alltjämt tillåtet att använda
fångstmetoder som är synnerligen plågsamma för djuren. Bland de
värsta exemplen härpå är bensaxen. Det finns även andra grymma
fångstredskap såsom pålsaxen och fixeringssaxen.

Även om vi i vårt land förbjudit de mest plågsamma
fångstmetoderna bidrar vi genom importen av skinn till att
sådana fångstmetoder alltjämt utnyttjas och tillåts i många
länder. Enligt utskottets mening bör man även arbeta för att
hindra import av skinn från djur som fångats med i Sverige av
djurskyddsskäl förbjudna metoder. Ett importförbud skall ses som
ett medel att få återstående länder -- i vart fall de länder
varifrån vi importerar dessa skinn -- att förbjuda de mest
plågsamma fångstmetoderna. Importförbudet skulle även kunna
bidra till att väcka intresse och opinion i olika länder för
större hänsynstagande till djurens situation och lidande. Om ett
importförbud skulle komma att betraktas som ett otillåtet
handelshinder bör ansträngningar göras för att sådana
importbegränsningar blir accepterade.

Det finns i detta sammanhang anledning att erinra om
EG-kommissionens arbete på detta område. Utöver det senaste
förslaget om importförbud har kommissionen, som en del av ett
förslag till ett naturskyddsdirektiv, tagit ett första steg år
1988 med sitt förslag om förbud att tillverka, sälja eller
använda fångstsaxar. Redan år 1983 beslutade EG att
medlemsstaterna skulle förbjuda kommersiell införsel av
pälsskinn och varor av pälsskinn av vissa sälungar. Detta först
tidsbegränsade förbud har under år 1989 permanentats. Mot
bakgrund av ovan redovisade åtgärder och förslag i EG bör
förutsättningarna ha ökat för att Sverige skall kunna införa
importbegränsningar. Sverige bör även på andra sätt i olika
internationella fora verka för en humanisering av
fångstmetoderna och ett förbud mot användning av plågsamma
fångstredskap. Ett sådant arbete skulle vara en logisk
fortsättning på Sveriges engagemang och insatser för att
förbättra miljö och andra förhållanden i världen. Vad utskottet
anfört med anledning av motionerna Jo510 yrkandena 1 och 2,
Jo517, 1990/91:Jo519 och 1990/91:Jo527 bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande
lydelse:

9. beträffande importförbud för vissa pälsar och skinn

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Jo510,
1989/90:Jo517, 1990/91:Jo519 och 1990/91:Jo527 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Märkning av vissa importerade pälsar och skinn (mom. 10)

Annika Åhnberg (v) och Marianne Samuelsson (mp)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19
börjar med "Vidare avstyrks" och slutar med "och Jo536." bort ha
följande lydelse:

Som tidigare framhållits engagerar sig allt fler i vårt land i
djurens situation. Det är nu nödvändigt att agera mot
användandet av bensax vid djurfångst. Bensaxen anses förorsaka
mycket svårt lidande för djuren och den är inte selektiv. Vi
bidrar till fortsatt användning av denna grymma fångstmetod
genom att importera pälsar från de länder där saxfångst är
tillåten. Märkning av pälsverk som importeras från länder som
tillåter bensax skulle ge konsumenten möjlighet att kunna välja
bort sådana skinn. På så sätt stimuleras en humanare syn på djur
i dessa länder. Vad utskottet anfört med anledning av motionerna
Jo535 och Jo536 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande
lydelse:

10. beträffande märkning av vissa importerade pälsar och
skinn

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Jo535 och
1989/90:Jo536 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

9. Kompensation för åtgärder föranledda av den nya
djurskyddslagstiftningen m.m. (mom. 13)

Jens Eriksson (m), Ingvar Eriksson (m), Marianne Samuelsson
(mp) och Carl G Nilsson (m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23
börjar med "Riksdagen har" och slutar med "Motionerna avstyrks."
bort ha följande lydelse:

Riksdagen har -- -- -- (=utskottet) -- -- -- jordbruket m.m.
Mot bakgrund av tidigare riksdagsbeslut samt med hänsyn till
lantbruksstyrelsens utredning angående miljö- och
djurskyddsbestämmelserna är det enligt utskottets mening
angeläget att klarhet snarast skapas kring de ekonomiska
konsekvenserna av de nya reglerna. Det är viktigt att frågan om
ersättningen till jordbruket löses. Vad utskottet anfört med
anledning av motionerna Jo528 och 1990/91:Jo506 bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande
lydelse:

13. beträffande kompensation för åtgärder föranledda av den
nya djurskyddslagstiftningen m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Jo528 och
1990/91:Jo506 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

10. Förbudet mot svanskupering (mom. 14)

Jens Eriksson (m), Ingvar Eriksson (m), Sören Norrby (fp),
Carl G Nilsson (m) och Anders Castberger (fp)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23
börjar med "Utskottets beredning" och slutar med "motion Jo534."
bort ha följande lydelse:

Riksdagens beslut om förbud mot svanskupering dikterades av
omsorg om djuren. Som framhållits i motion Jo534 tycks dock
vissa brister i beslutsunderlaget ha förelegat. I likhet med
motionärerna anser utskottet att en uppenbar risk föreligger
bl.a. för att svenska uppfödares möjlighet till utbyte av
avelshundar med utlandet radikalt minskar och eventuellt upphör
helt. Endast Norge har för närvarande infört ett liknande
förbud. Försämrade avelsmöjligheter hotar produktionen inom
landet av bl.a. polishundar, övriga vakthundar, narkotikahundar
och ledarhundar. För dessa uppgifter används framför allt
schäfer, dobermann och riesenschnauzer. Två av dessa raser
berörs av kuperingsförbudet. Registreringen av de aktuella
raserna har gått ned. Skulle den tendensen hålla i sig innebär
det mycket allvarliga konsekvenser för tillgången på
brukshundar. En starkt begränsad uppfödning inom
kuperingsraserna medför dessutom ökade risker för spridning av
genetiskt betingade sjukdomar och skador. Riksdagen bör därför
hos regeringen begär en övergripande analys och utvärdering av
konsekvenserna av svanskuperingsförbudet. Vad utskottet anfört
med anledning av motion Jo534 bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande
lydelse:

14. beträffande förbudet mot svanskupering

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Jo534 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. Bränning av hornanlag (mom. 15)

Annika Åhnberg (v) och Marianne Samuelsson (mp)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24
börjar med "Enligt vad" och slutar med "vidare åtgärd." bort ha
följande lydelse:

Ungefär en halv miljon kalvar i Sverige får varje år sina
hornanlag i hjässan bortbrända. Det finns lantbrukare som
anlitar veterinär för detta ingrepp. Vanligtvis utförs dock
ingreppet av djurets ägare. Ingreppet sker då utan föregående
bedövning. Sveriges Veterinärförbund kräver att bränningen skall
ske under bedövning. Utskottet är berett att ansluta sig till
detta krav och anser i likhet med motionärerna att bränning av
kalvars hornanlag således skall ske under bedövning. Vad
utskottet anfört med anledning av motion 1990/91:Jo501 bör ges
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande
lydelse:

15. beträffande bränning av hornanlag

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Jo501 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

12. Djurvänlig och ekologisk slakt (mom. 16)

Annika Åhnberg (v) och Marianne Samuelsson (mp)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24
börjar med "I regeringens" och slutar med "anses tillgodosedd."
bort ha följande lydelse:

I regeringens förslag -- -- -- (=utskottet) -- -- --
småskalig verksamhet. Enligt utskottets mening finns det ofta en
konflikt mellan företagsekonomi och djurskyddshänsyn. Slaktdjur
transporteras allt längre sträckor. Utskottet anser därför att
det finns ett behov av en utredning, som integrerar ekologisk,
veterinär, teknisk och agronomisk kompetens, med uppgift att ta
fram förslag till en slakteriorganisation baserad på gårdsslakt
och lokal avfallskompostering. Regeringen bör utarbeta ett
förslag med åtgärder för främjande av djurvänlig slakt.
Förslaget skall även omfatta ett ekologiskt riktigt
omhändertagande av slaktavfall och självdöda djur. Vad utskottet
anfört med anledning av motion 1990/91:Jo534 bör ges regeringen
till känna.

dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande
lydelse:

16. beträffande djurvänlig och ekologisk slakt

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Jo534 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Kompensation för åtgärder föranledda av den nya
djurskyddslagstiftningen m.m. (mom. 13)

Annika Åhnberg (v) anför:

Samtidigt som framtidsutsikterna ter sig osäkra för många
jordbruksföretag ställs stora krav på nyinvesteringar i
djurstallar och anläggningar för att företagen skall leva upp
till de högre krav samhället ställer när det gäller djurmiljö
och yttre miljö. För att dessa nyinvesteringar skall komma till
stånd och för att inte jordbruksföretag skall läggas ned behövs
åtgärder från samhällets sida. Lantbruksstyrelsen har tidigare
begärt anslag för att kunna medverka till att rimliga
finansieringsvillkor skapas för dessa investeringar. Det kan
gälla villkorslån, investeringsbidrag m.m. Vänsterpartiet har
upprepade gånger fört fram sådana förslag i
budgetdiskussionerna. Vi har tyvärr inte fått stöd från en
riksdagsmajoritet. I de nu aktuella motionerna begärs på nytt
analyser som redan är gjorda. Vänsterpartiet har inte yrkat
bifall till dessa motioner. Det är inte ytterligare utredningar
som nu behövs utan konkreta åtgärder. Dessa åtgärder kräver
finansiella resurser. Motionerna uttrycker tyvärr inga sådana
ambitioner.

2. Koscherslakt (mom. 11)

Sören Norrby (fp) anför:

Koscherslakt är en rituell slaktmetod som har stor betydelse
för många judars och muslimers religionsutövning. Den kommer
dock i konflikt med svensk djurskyddslagstiftning, som inte
innehåller erforderliga dispensmöjligheter för koscherslakt.
Frågan om huruvida koscherslakt är mer eller mindre plågsam för
slaktdjuren än konventionella slaktmetoder är omstridd. Det är
tillåtet att till Sverige importera koscherslaktat kött. Vidare
finns begränsade dispensmöjligheter för fjärderfäslakt. Svensk
lagstiftning avvisar således inte kategoriskt slaktmetoden.

Genom utformningen av djurskyddslagstiftningen hindras några
tusen judar och ännu fler muslimer att utöva sin religion på det
sätt de önskar. Jag kan inte acceptera att koscherslakt i första
hand behandlas som en djurskyddsfråga. Detta berör en av
människors mest grundläggande rättigheter: rätten att utöva sin
religion i enlighet med samvetets bud. Det finns naturligtvis
sedvänjor inom ramen för religionsutövandet som inte kan
accepteras i vårt land. Exempel på detta är barnäktenskap och
kvinnlig omskärelse. Frågan om koscherslakt har dock en helt
annan karaktär. I de flesta länder accepteras koscherslakt. Det
vore därför rimligt att tillåta koscherslakt också i Sverige när
religiösa skäl åberopas. Möjlighet till sådan slakt bör öppnas
genom vidgade dispensmöjligheter i djurskyddslagstiftningen.

Den nu aktuella motionen har behandlats av jordbruksutskottet
på traditionellt sätt. När frågan om koscherslakt nästa gång
behandlas av riksdagen bör beredningen belysa både
religionsfrihets- och djurskyddsaspekterna, dvs. ske i
konstitutionsutskottet och jordbruksutskottet.