1989/90:Jo238 av Lars Norberg m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i jordförvärvslagen att sambandet mellan boende och
brukande av lantbruksfastigheter stärks i enlighet med vad som
anförs i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
försäljning av statens, kyrkans och universitetens jord- och
skogsbruksmark i enlighet med vad som anförs i motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i
jordförvärvslagen så att jordbruksmark i första hand säljs till
den som ämnar bosätta sig och bruka fastigheten utan att slå
samman den med annan fastighet i enlighet med vad som anförts i
motionen.
1989/90:Jo246 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skärpningar i jordförvärvslagen.
1989/90:Jo271 av Göthe Knutson och Gullan Lindblad (m) vari
yrkas
3. att riksdagen beslutar upphäva jordförvärvslagens krav på
förvärvsprövning för enskilda personer.
1989/90:Jo274 av Sven Eric Lorentzon m.fl. (m) vari yrkas
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring av
jordförvärvslagen så att den inte görs tillämplig på enskilda
personer.
Utskottet
På grund av en ständigt ökande arbetsbelastning har utskottet
beslutat att fristående motioner i princip skall sakbehandlas
högst en gång under varje valperiod. Det innebär att vissa
motionsgrupper och ämnesområden skall kunna behandlas på ett
förenklat sätt inom ramen för t.ex. en treårsperiod. Samtidigt
innebär beslutet att varje ämnesområde skall kunna bli föremål
för en fördjupad hantering inom en treårsperiod.
Frågor om jordförvärvslagstiftningen har behandlats vid flera
tillfällen tidigare under innevarande valperiod (se bl.a.
1989/90:JoU1). Vidare har en ensamutredare genomfört en analys
av jordförvärvslagens effekter i olika avseenden. Utredningen
bereds i jordbruksdepartementet. Arbetet inriktas på en
proposition i ämnet under år 1991. Utskottet har mot angivna
bakgrund beslutat föreslå att samtliga motioner om
jordförvärvslagstiftningen nu lämnas utan någon vidare åtgärd
från riksdagens sida.
Hemställan
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo238, 1989/90:Jo246
yrkande 14, 1989/90:Jo271 yrkande 3 och 1989/90:Jo274 yrkande 7.
Stockholm den 26 september 1990
På jordbruksutskottets vägnar
Karl Erik Olsson
Närvarande: Karl Erik Olsson (c), Hans Gustafsson (s),
Håkan Strömberg (s), Sven Eric Lorentzon (m), Grethe Lundblad
(s), Martin Segerstedt (s), Jan Fransson (s), Åke Selberg (s),
Ingvar Eriksson (m), Bengt Rosén (fp), Lennart Brunander (c),
Annika Åhnberg (v), Åsa Domeij (mp), Inge Carlsson (s), Kaj
Larsson (s), Carl G Nilsson (m) och Anders Castberger (fp).
Särskilda yttranden
1. Ändring av jordförvärvslagens tillämpningsområde
Sven Eric Lorentzon, Ingvar Eriksson och Carl G Nilsson (alla
m) anför:
Motionsyrkanden angående jordförvärvslagen har i detta
betänkande blivit föremål för en s.k. förenklad behandling. De
har därför med hänvisning till tidigare behandling nu lämnats
utan någon vidare åtgärd. En utredning i ärendet bereds för
närvarande enligt uppgift i jordbruksdepartementet. I avvaktan
på en proposition i ämnet vill vi dock, som tidigare, framhålla
det önskvärda i att enskilda personers förvärv av jord- och
skogsbruksfastigheter framöver ej bör bli föremål för prövning
enligt jordförvärvslagen. En ändring av lagens
tillämpningsområde skulle bidra till ökad bosättning på
landsbygden och därmed också till en mera levande landsbygd.
2. Skärpning av jordförvärvslagen
Karl Erik Olsson och Lennart Brunander (båda c) anför:
Centerpartiet har under lång tid i motioner till riksdagen
krävt förändringar av jordförvärvslagen så att köp av jordbruk i
kapitalplaneringssyfte motverkades. Det är enligt centerpartiets
synpunkt viktigt att behålla en levande landsbygd. För att det
skall bli möjligt skall aktiva brukare och den som har för
avsikt att bosätta sig på fastigheten ha företräde.
3. Skärpning av jordförvärvslagen
Annika Åhnberg (v) anför:
De motioner kring jordförvärvslagstiftningen och därmed
sammanhörande ting, som lämnades till riksdagen under allmänna
motionstiden 1990, har blivit föremål för s.k. förenklad
hantering i utskottet.
Det innebär för vänsterpartiets del att tidigare
ställningstaganden kvarstår.
Jordförvärvslagstiftningen har genom åren åtskilliga gånger
reviderats. 1979 gjordes den regionalpolitiska ambitionen
tydligare. Dessutom infördes en prisprövning. Förvärv där priset
bedömdes som alltför högt i förhållande till egendomens värde
skulle inte accepteras.
Denna priskontroll hade också en tillbakahållande effekt på
priserna. 1987 mjukades de här reglerna upp. Denna uppmjukning
av bestämmelserna har bidragit till en prisstegring på jord- och
skogsbruksfastigheter. Lagen är alltså i sin nuvarande
utformning inte ett tillräckligt verktyg för att stärka
sambandet mellan boende och brukande och främja sysselsättning i
glesbygd.
Lagen måste ses över i det uttalade syftet att skärpa den så
att spekulationsköp förhindras. För att stärka sambandet mellan
boende och brukande behöver lagen kompletteras med möjligheter
till vitesföreläggande. Den som köpt fastighet under villkor om
boende men inte uppfyller detta villkor skall kunna ådömas
vite. Detta skall årligen upprepas tills rättelse har skett
eller fastigheten sålts. Bo-bruka-principen måste av samhällets
myndigheter hävdas med betydligt större kraft än hittills.
Ett förslag som inte berörs i detta betänkande är att låta
även släktförvärven beröras av lagen. Det är i dag bara en
tredjedel av fastighetsöverlåtelserna som berörs av lagen.
I betänkandet hänvisas till den analys av jordförvärvslagen
som genomförts och som tydligen bereds i jordbruksdepartementet.
Då jordbruksutskottet för ett år sedan behandlade 1989 års
motioner kring jordförvärvslagen hänvisades till samma
utredning. Det är beklagligt att beredandet i departementet så
drar ut på tiden i denna angelägna fråga. Vi utgår från att
ämnesområdet ges en gedigen behandling 1991 och att den
aviserade propositionen då föreligger.
Det i motion Jo247 framförda kravet om att samhällsstöd till
lantmäterikostnader även bör utgå vid frivilliga
överenskommelser om omarronderingar bör därvid beaktas.
4. Skärpning av jordförvärvslagen
Åsa Domeij (mp) anför:
Miljöpartiet de gröna arbetar för ett decentraliserat samhälle
där makten skall finnas så nära människorna som möjligt. I det
gemensamma program som European Greens antog inför valet till
Europaparlamentet uttrycktes det på följande sätt: "Beslut skall
inte fattas på en högre nivå än vad som är absolut nödvändigt."
Exempel på förslag att flytta makten närmare människorna är
att löntagare skall ha förköpsrätt när det företag där de
arbetar säljs och att föra över löntagarfondernas pengar till
närfonder, vilka skall stimulera småföretagande och stödja
löntagare som vill köpa de företag där de arbetar. Dessa förslag
utvecklas närmare i andra partimotioner.
Behovet av ändringar i jordförvärvslagen har vi tagit upp i
motion 1989/90:Jo238.
Bo- och brukar-plikt bör införas. Med bo- och brukar-plikt
menar vi att den som äger en lantbruksfastighet också bör vara
den som bor och brukar den. Priserna har ökat starkt på en del
lantbruksfastigheter, framför allt mindre fastigheter med skog
nära storstäderna. Många gånger bosätter sig inte köparna på
fastigheterna och brukar dem inte aktivt. Detta beror på att de
inte köps på grund av ett intresse att bosätta sig på
landsbygden.
Vi delar inte tolkningen av begreppet "ändamålsenliga" som
varit rådande. Tolkningen har lett till att allt fler
fastigheter har slagits ihop och deltidsjordbruket har
motarbetas.
Domänverket, statskyrkan och universiteten äger mycket jord-
och skogsbruksmark. Vi tycker att de som är intresserade av att
vara egna skogs- och jordbrukare skall få chansen. Därför bör
domänverkets, kyrkans och universitetens mark säljas ut till
enskilda som är intresserade. Vi vill också uppmuntra dem som
vill bruka mark tillsammans i kooperativ form eller liknande att
köpa statlig mark.
Vi vill att förtur vid försäljning av lantbruksfastigheter
skall ges till dem som vill bosätta sig och bruka fastigheten
utan att den slås ihop med annan fastighet, även om den inte kan
vara försörjningskällan. Mindre brukningsenheter ger fler
chanser att arbeta med lantbruk och bidrar till en levande
landsbygd.