Finansutskottets betänkande
1990/91:FIU09

Uppbörden av tillfällig arbetsmiljöavgift


Innehåll

1990/91
FiU9

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet en motion om uppbörden av
tillfällig arbetsmiljöavgift. Motionen avstyrks av utskottet.

Motionen

1989/90:Sk350 av Göran Magnusson och Berit Oscarsson (båda s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om ändring av reglerna om
tillfällig arbetsmiljöavgift så att avgiften inte tas ut under
längre tid än av riksdagen beslutade 16 månader.

Utskottet

Skatteutskottet har utan eget ställningstagande överlämnat
motion Sk350 till finansutskottet för fortsatt beredning. I
motionen begär Göran Magnusson och Berit Oscarsson (båda s) att
reglerna om tillfällig arbetsmiljöavgift ändras så att avgiften
inte tas ut under längre tid än de 16 månader som riksdagen har
beslutat, dvs. för perioden september 1989--december 1990.
Motionärerna hävdar att arbetsgivare som betalar ut lönen den
15:e i månaden efter den då arbetet utförts i praktiken får
erlägga avgift för ytterligare en månad. Avgifterna för sådana
arbetsgivare baseras nämligen enligt motionärerna på de
löneutbetalningar som utgör ersättning för de anställdas
arbetsprestationer under perioden augusti 1989--december 1990.
Finansutskottet får med anledning härav anföra följande.
Uppbörden av den tillfälliga arbetsmiljöavgiften grundas på
kontantprincipen, dvs. avgiften beräknas på de löner som betalas
ut under perioden september 1989 t.o.m. december 1990. Uppbörden
av avgiften sker med en månads förskjutning. Den sista
inbetalningen skall arbetsgivarna göra i anslutning till den
uppbördsdeklaration som de är skyldiga att lämna senast den 18
januari 1991. Avgiften grundas då på de löner och ersättningar
som betalats ut i december 1990. Arbetsgivare, vilka i
likhet med motionärernas exempel betalar ut lönen med en halv
månads fördröjning, är således inte avgiftsskyldiga för lön och
ersättningar som hänför sig till arbetsinsatser under december
1990 och som betalas ut under januari 1991. Liksom övriga
arbetsgivare är de med andra ord avgiftsskyldiga för endast 16
månader. Den i motionen lämnade uppgiften att nuvarande regler
inte ger utrymme för annan tolkning än att avgiften måste
erläggas för 17 månader är således inte korrekt.
Emellertid har utskottet inhämtat att det bland arbetsgivare
som använder sig av metoden med fördröjd löneutbetalning finns
sådana som i januari månads uppbördsdeklaration regelmässigt
redovisar såväl den i december som den i januari utgivna lönen.
Förfarandet stämmer inte helt överens med föreskrifterna för
uppbörd av arbetsgivaravgifter, men metoden har likväl kommit
att godtas av myndigheterna. Om de berörda arbetsgivarna väljer
att förfara på samma sätt även i januari 1991 kommer de, som
motionärerna påpekar, att få erlägga arbetsmiljöavgift för 17
månader. Det står emellertid arbetsgivaren fritt att frångå sin
praxis och att i januari månads uppbördsdeklaration ta upp
endast den lön som betalats ut i december. Det finns också
möjlighet för arbetsgivare att i efterhand begära rättelse hos
skattemyndigheten.
Eftersom det ankommer på de berörda arbetsgivarna att ändra
sina redovisningsmetoder finns det enligt utskottets mening inte
anledning för riksdagen att vidta någon särskild åtgärd i detta
ärende. Utskottet avstyrker med det anförda motion Sk350 (s).

Hemställan

Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motion 1989/90:Sk350.
Stockholm den 22 november 1990
På finansutskottets vägnar
Hans Gustafsson
Närvarande: Hans Gustafsson (s), Anne Wibble (fp), Roland
Sundgren (s), Lars Tobisson (m), Arne Andersson i Gamleby (s),
Gunnar Björk (c), Per Olof Håkansson (s), Rune Rydén (m), Iris
Mårtensson (s), Lisbet Calner (s), Lars De Geer (fp), Ivar
Franzén (c), Lars-Ove Hagberg (v), Carl Frick (mp), Marianne
Carlström (s), Sonia Karlsson (s) och Ing-Britt Nygren (m).


Särskilt yttrande
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Lars De
Geer (fp) och Ing-Britt Nygren (m) anför:
Det är angeläget att åtgärder vidtas för att förbättra
arbetsmiljön och att insatser för rehabilitering görs för
anställda med långvarigt nedsatt hälsa. När riksdagen på
försommaren 1989 fattade beslut om den tillfälliga
arbetsmiljöavgiften motsatte vi oss emellertid förslaget
eftersom nya skatter på företagen aldrig kan verka
utbudsstimulerande. Vi konstaterar att om riksdagen tidigare
följt vår uppfattning i frågan hade det problem som påtalas i
motionen aldrig uppkommit för de berörda arbetsgivarna.