I betänkandet behandlar utskottet förslagen till riktlinjer för den
ekonomiska politiken och för budgetregleringen.
En påtaglig avmattning i den ekonomiska aktiviteten kan nu iakttagas i den
internationella ekonomin. Bland de stora industriländerna är det Japan och
Tyskland som alltjämt uppvisar en tillfredsställande tillväxt. Förenta Staterna
och flera av EG-länderna har nu drabbats av en lågkonjunktur.
Den vikande inernationella konjunkturen får oundvikligen kraftiga
återverkningar för Sverige. Det är framför allt den svaga importefterfrågan
från Förenta Staterna, Storbritannien, Finland och Danmark som får effekt på
svensk export. Därtill kommer att exporttillväxten begränsas av en oförmånlig
varusammansättning.
Utsikterna för de närmaste åren är emellertid särskilt svåra att bedöma på
grund av krisen vid Persiska viken och den finansiella oro som råder i många
länder. Dessutom är effekterna av den tyska återföreningen svåra att bedöma.
De problem som överhettningen i den svenska ekonomin har skapat förstärks nu
av att Sverige har drabbats av en lågkonjunktur. De nominella lönerna har
stigit snabbare än i omvärlden. Svenska företag har tappat marknadsandelar,
inflationstakten drivits upp och produktivitetstillväxten hämmats. Underskottet
i bytesbalansen har successivt vuxit. Denna utveckling ställer mycket stora
krav på utformningen av den ekonomiska politiken.
Utskottet konstaterar att det i flera avseenden råder stor enighet mellan vad
som sägs i propositionen och vad som uttalas i motionerna från moderata
samlingspartiet, folkpartiet liberalerna och centern om vilka huvudproblemen är
i den svenska ekonomin och vilken huvudinriktning den ekonomiska politiken
måste ha för att återställa balansen i den svenska ekonomin. Det råder sålunda
inga delade meningar om att inflationsbekämpningen måste prioriteras. Vid en
konkretisering av vilka specifika åtgärder som krävs går emellertid
uppfattningarna isär. Detta gäller särskilt inriktningen av
fördelningspolitiken.
Utskottet avstyrker de förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken
som redovisas i de borgerliga motionerna.
I motionerna från vänsterpartiet och miljöpartiet de gröna föreslås en
inriktning av den ekonomiska politiken som enligt utskottets mening förstärker
obalanserna i ekonomin. Utskottet vill bestämt avvisa en sådan uppläggning av
den ekonomiska politiken.
Företrädare för moderata samlingspartiet, folkpartiet liberalerna (gemensamt)
och centern redovisar alternativ till inriktning av den ekonomiska politiken.
Vänsterpartiet och miljöpartiet de gröna anger var för sig reservationer till
förmån för de riktlinjer som anges i partimotionerna.
I ett antal motioner krävs att löntagarfonderna skall avvecklas. Utskottet
avstyrker motionerna. Moderaterna, folkpartiet liberalerna och centern
tillstyrker motionerna i en gemensam reservation.
Utskottet anger i betänkandet också vissa riktlinjer för penning- och
valutapolitiken.
Utskottet tillstyrker vidare regeringens förslag till budgetpolitiska
riktlinjer som innebär en fortsatt stram utgiftsprövning. Erforderliga
satsningar måste åstadkommas genom omfördelningar inom given eller minskad
budgetram. Utgiftstrycket i den offentliga sektorn måste minska. På denna punkt
har fem reservationer avgivits, i vilka företrädarna i utskottet för moderata
samlingspartiet, folkpartiet liberalerna, centern, vänsterpartiet och
miljöpartiet de gröna knyter an till förslagen i sina resp. partimotioner.
Inledning
I detta betänkande behandlar utskottet
dels proposition 1990/91:100 (budgetpropositionen), i vad avser
bilaga 1 Finansplanen, mom. 1, 2 och 4--9,
bilaga 2 Utveckling av offentlig sektor, mom. 1,
bilaga 9 Finansdepartementet, avsnittet Kostnader för statens skuld (s.
38--45),
dels följande under allmänna motionstiden väckta motioner:
1990/91:Fi201 av Birger Andersson och Rosa Östh (c)
Utnyttjande av investeringsfonder för
infrastrukturinvesteringar
1990/91:Fi202 av Carl Bildt m.fl. (m)
Framtida europeiskt valutasamarbete
1990/91:Fi204 av Marianne Andersson i Vårgårda m.fl. (c,m,fp)
Avskaffande av de kollektiva löntagarfonderna
1990/91:Fi206 av Olof Johansson m.fl. (c)
De allmänna investeringsfonderna m.m.
1990/91:Fi207 av Lars Werner m.fl. (v)
Valutalagstiftning
1990/91:Fi208 av Carl Bildt m.fl. (m)
Principer för investeringar vid lågkonjunktur
1990/91:Fi209 av Göthe Knutson (m)
Prisövervakning
1990/91:Fi210 av Agne Hansson m.fl. (c)
Löntagarfonderna
1990/91:Fi212 av Sten Svensson m.fl. (m)
AP-fondens tillväxt
1990/91:Fi213 av Carl Bildt m.fl. (m,fp,c)
Avveckling av löntagarfonderna
1990/91:Fi215 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
Valutahandeln m.m., yrkandena 2 och 3
1990/91:Fi216 av Karl-Gösta Svenson och Hans Dau (m)
Pälsdjursnäringens ekonomi
1990/91:Fi217 av Carl Bildt m.fl. (m)
Den ekonomiska politiken
1990/91:Fi219 av Lars Norberg m.fl. (mp)
Samhällsförändringar till följd av ökad internationalisering
1990/91:Fi220 av Lars Werner m.fl. (v)
Utnyttjande av löntagarfonderna m.m. för järnvägsinvesteringar
1990/91:Fi221 av Gullan Lindblad och Göthe Knutson (m)
Löntagarfonderna m.m.
1990/91:Fi222 av Agne Hansson och Marianne Jönsson (c)
Inriktningen av den ekonomiska politiken
1990/91:Fi223 av Inger Schörling m.fl. (mp)
Den ekonomiska politiken
1990/91:Fi224 av Lars Werner m.fl. (v)
Den ekonomiska politiken, yrkandena 1--8 och 10--14
1990/91:Fi225 av Gunnar Björk och Karin Starrin (c)
Löntagarfonderna
1990/91:Fi227 av Olof Johansson m.fl. (c)
Den ekonomiska politiken, yrkandena 1--3 och 5--8
1990/91:Fi228 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp)
Frisläpp av investeringsfonder
1990/91:Fi229 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
Den ekonomiska politiken
1990/91:Fi314 av Gunnar Björk m.fl. (c)
Kommunal ekonomi, yrkande 1
1990/91:Fi703 av Filip Fridolfsson (m)
Ursprunget till ekonomisk-politiska förslag
1990/91:Fi710 av Gullan Lindblad m.fl. (m)
Underlag för fördjupad prövning i samband med FAS 90
1990/91:Fi714 av Jan-Erik Wikström och Daniel Tarschys (fp)
Riksbankens jubileumsfond
1990/91:Fi718 av Carl Frick m.fl. (mp)
Miljöredovisning inom offentlig förvaltning
Propositionens förslag
I proposition 1990/91:100 (budgetpropositionen) har regeringen i bilaga 1
Finansplanen (finansdepartementet) -- efter föredragning av statsrådet Allan
Larsson --
dels föreslagit
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordats i propositionen,
2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som
förordats i propositionen,
4. att riksdagen bemyndigar regeringen att för myndigheter med
uppdragsverksamhet disponera en rörlig kredit i riksgäldskontoret på 450 000
000 kr.,
5. att riksdagen bemyndigar regeringen att under budgetåret 1991/92 disponera
medel ur inkomsttiteln Mervärdeskatt för att kompensera myndigheter för
ingående mervärdeskatt, varvid belopp svarande mot mervärdeskatten inte tas i
anspråk på utgiftsanslag,
6. att riksdagen bemyndigar regeringen att för budgetåret 1991/92 ta upp lån
för investeringar i ADB- och kommunikationsutrustning intill ett sammanlagt
belopp av 152 000 000 kr.,
dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad i propositionen anförts
om
7. finansiell styrning av statsförvaltningen (avsnitt 7),
8. statliga garantier (avsnitt 8),
9. lönenivån i anslagsberäkningarna (avsnitt 9).
I proposition 1990/91:100 bilaga 2 Utveckling av offentlig sektor har
regeringen (civildepartementet) -- efter föredragning av statsrådet Bengt K.Å.
Johansson -- föreslagit
1. att riksdagen bemyndigar regeringen att disponera anvisade anslag till
departement och utredningar m.m. i enlighet med vad som förordats i
propositionen (avsnitt 3.1, s. 29--30).
I proposition 1990/91:100 bilaga 9 Finansdepartementet, avsnittet
Kostnader för statens skuld (s. 38--45), har regeringen -- efter föredragning
av statsrådet Erik Åsbrink -- berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som
anförts om styrningen och uppföljningen av de totala kostnaderna för
statsskulden.
Propositionen
I propositionen konstateras att den svenska ekonomin i dag präglas av
allvarliga problem. Tillväxten i ekonomin avtar. Arbetslösheten ökar och
investeringarna, särskilt i industrin, utvecklas mycket svagt. Redan under
loppet av år 1991 bör dock vändpunkten i den svenska ekonomin kunna nås, då
industriproduktion och tillväxt på nytt börjar stiga. Inflationen bör dämpas
påtagligt under år 1991 och bör under år 1992 kunna komma ner under nivån i
våra konkurrentländer. Om en snabb lönedämpning kommer till stånd kan
lågkonjunkturen bli kort, och en långvarig arbetslöshetskris av det slag många
andra länder i Europa fått gå igenom kan därigenom undvikas.
Den i propositionen föreslagna inriktningen av den ekonomiska politiken kan
sammanfattas på följande sätt.
Åtgärder för att bekämpa inflation och arbetslöshet. Det är i längden
omöjligt att trygga sysselsättningen i en ekonomi med prisstegringar som är
snabbare än i omvärlden. Den ekonomiska politiken måste därför de närmaste åren
med all kraft inriktas på att varaktigt nedbringa inflationen. Denna uppgift
måste överordnas andra ambitioner och krav. Det innebär att mycket starka
begränsningar måste läggas på statens liksom på kommunernas och landstingens
utgifter.
Penningpolitiken skall upprätthålla den fasta växelkursen. Problemen i
ekonomin skall lösas med intern anpassning och genom att ekonomins
funktionssätt förbättras. Avsteg från valutapolitikens mål är uteslutna.
Regeringen följer utvecklingen av det europeiska monetära samarbetet och
bevakar Sveriges möjligheter till ett närmande till detta samarbete. Den
aviserade utredningen om riksbankens ställning tillsätts inom kort.
Utredningens uppgift blir att utforma en klar och ändamålsenlig ram för den
framtida penningpolitiken.
Finanspolitiken är fortsatt stram. Trots en vikande konjunktur visar
förslaget till statsbudget för tredje året i rad balans mellan utgifter och
inkomster. Inga nya skattehöjningar föreslås.
För den kommunala sektorn gäller ett lagfäst kommunalt skattestopp för 1991
och 1992. Kommun- och landstingsförbunden är överens med regeringen om att
kommunala skattehöjningar inte heller skall ske efter 1992. Om det visar sig
att kommuner och landsting ändå överväger skattehöjningar är regeringen beredd
att föreslå ett förlängt lagfäst skattestopp. Vidare föreslås att 3 miljarder
kronor tillfälligt dras in från kommunerna 1992. Syftet är att förhindra att en
tillfällig förbättring av kommunernas ekonomi under 1992 leder till en snabbare
utbyggnad än vad samhällsekonomin tål. Medlen kommer senare att återbetalas
till kommunerna.
De offentliga utgifternas andel av bruttonationalprodukten skall minskas för
att göra det möjligt att på sikt sänka skattetrycket. De föreslagna åtgärderna
avser bl.a. bostadsfinansieringssystemet, sjuk- och
arbetsskadeförsäkringssystemen, sjukvården, skolan, högskolan och den statliga
administrationen.
Den av regeringen tillsatta förhandlingsgruppens förslag till
stabiliseringsavtal skapar förutsättningar för en snabb återhämtning av svensk
ekonomi. Förslaget ger också arbetsmarknadens parter en unik möjlighet att
reformera lönebildningssystemet. Regeringen kommer inom kort att ta ställning
till vilka åtgärder som krävs för att få ett bättre fungerande
förhandlingssystem.
För att pressa priserna har ett brett åtgärdsprogram inletts med att
avreglera olika marknader och öka konkurrensen. Det omfattar bl.a.
jordbruksprodukter, tekovaror, byggmaterial, transporter och finansiella
tjänster. Sänkt gränsskydd på jordbruksprodukter föreslås.
En ökad arbetslöshet kommer inte att mötas med generella
efterfrågestimulanser. Arbetsmarknadspolitiken utformas så att den bidrar till
inflationsbekämpningen. Därför ges förtur till åtgärder som leder till aktivt
arbetssökande, kompetenshöjning, omskolning, rehabilitering och yrkesmässig
rörlighet. Kontant stöd skall alltid betraktas som en sista utväg.
Åtgärder för att öka investeringar och tillväxt. Den ekonomiska politiken
skall skapa utrymme för framtidssatsningar både i näringslivet och i offentlig
sektor för att bidra till en hög och långvarig stabil tillväxt.
Beslut fattas om ett väsentligt vidgat frisläpp av de allmänna
investeringsfonderna och ett frisläpp av investeringsreserverna.
För att stimulera utländska investeringar i Sverige avser regeringen att
under våren lägga förslag om förändringar av reglerna för utlänningars köp och
förvärv av svenska företag.
En infrastrukturfond inrättas som under 1991 och 1992 kommer att tillföras 10
miljarder kronor. Fonden skall användas för investeringar i vägar, järnvägar
och kollektivtrafik.
Utbildning och forskning förstärks.
Åtgärder för att skapa en starkare grund för välfärden. Grunden för
välfärden och tryggheten är arbetet. Aktiva åtgärder som leder till arbete,
hälsa, vård och rehabilitering kommer att ges förtur i den fortsatta
reformeringen av välfärdssystemen.
Arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken fullföljs. De ökade resurserna satsas
konsekvent på utbildning, rehabilitering och aktivt arbetssökande.
Kraftfulla och samordnade insatser görs för en bättre rehabilitering. Under
våren kommer förslag om samordning av sjuk- och arbetsskadeförsäkringen,
införandet av en ny rehabiliteringsersättning på 100% samt förslag om
arbetsmiljöförbättringar. Resurser inom sjukvård och sjukförsäkringen avdelas
till aktiv rehabilitering. Förslag kommer att läggas om en arbetsgivarperiod
under de första 14 dagarna av en sjukperiod.
Regeringen avser att lägga förslag om en reformering av pensionssystemet. En
utgångspunkt för reformarbetet är att pensionssystemet måste bidra till att
stärka motivationen för arbete under den yrkesverksamma perioden i livet.
Åtgärder för att säkra en uthållig tillväxt. Den ekonomiska politiken
skall bidra till att ställa om produktion och konsumtion för att säkra en
långsiktig balans mellan ekonomisk tillväxt och miljö.
En miljöproposition kommer att lämnas till riksdagen inom kort där förslag
till åtgärder som minskar belastningen på miljön kommer att presenteras.
På regeringens initiativ utreds frågan om en s.k. grön BNP. Ett första
underlag ska redovisas under 1991.
För att understödja inflationsbekämpningen inriktas budgetpolitiken under
kommande år på att bryta det starka utgiftstrycket i offentlig sektor. I
regeringens budgetförslag läggs förslag till besparingar och
inkomstförstärkningar med en beräknad samlad effekt på budgeten i
storleksordningen 30 miljarder kronor. Den budget som redovisas är balanserad
och beräknas för budgetåret 1991/92 uppvisa ett begränsat underskott om 0,6
miljarder kronor.
Utvecklingen av statsfinanserna för budgetåren 1989/90--1991/92 sammanfattas
i propositionen på följande sätt.
Det underliggande budgetsaldot -- dvs. saldot rensat från tillfälliga
effekter -- försämras med drygt 15 miljarder kronor. Denna försämring
sammanhänger främst med den försvagning
i inkomstutvecklingen som inträffar under budgetåret 1991/92 och som i sin tur
främst beror på exceptionellt stora skatteutbetalningar till kommunerna.
Motionerna
I motion Fi217 (m) framhålls att den tredje vägens socialdemokratiska
politik har misslyckats. Sverige går nu in i en svår kris. Under de närmaste
åren kommer konsekvenserna av detta att drabba alla och envar. Ökade kostnader,
minskade marknadsandelar, sjunkande produktion och växande köer är följden av
den socialistiska kvarlåtenskapen i den socialdemokratiska politiken. Ett allt
högre skattetryck har bromsat tillväxt och företagande. Ett dogmatiskt
fasthållande vid de offentliga monopolen har skapat kris i välfärdssystemen.
Oförmåga att få bukt med de offentliga utgifterna har spätt på inflation och
kostnader.
I motionen anges riktlinjerna för den Europaväg som svensk politik enligt
motionärerna måste följa under 1990-talet. Den innebär att den europeiska
samverkan får sätta sin prägel på politikens olika områden. Den innebär också
ett närmande av Sverige till Europa i övrigt för att vi fullt ut skall kunna ta
till vara den europeiska samverkans alla möjligheter. En ansökan om fullt
medlemskap i EG måste lämnas in under 1991. Med denna som grund bör
förhandlingar kunna slutföras under 1993 för godkännande vid en folkomröstning
i samband med riksdagsvalet den 18 september 1994 och fullt förverkligat
medlemskap 1995.
En grundläggande förutsättning för att det åter skall kunna bli fart på
Sverige är att skattetrycket sänks. Dagens extremt höga skattetryck -- världens
högsta -- är det allvarligaste hotet mot välfärden. All erfarenhet visar att
höga skatter bromsar tillväxten. Den extra skattebörda socialdemokraterna lagt
på Sverige sedan 1982 har bromsat vår utveckling. Den bördan måste snabbt
lättas. Skattepolitiken måste därför inriktas på att skattetrycket under
1990-talet successivt sänks ner mot nivåerna i motsvarande andra jämförbara
europeiska länder. Som riktmärke över en tidsperiod anges i motionen att
skattetrycket sänks med motsvarande en procentenhet av BNP varje år. I
1990-talets skattestrategi bör i första hand de skatter som direkt bromsar
produktion, företagande och sparande sänkas eller tas bort. Utan en växande
produktion, ett ökat företagande och ett stärkt enskilt sparande kommer Sverige
att fortsätta att halka efter. Därtill kommer det att vara nödvändigt att också
sänka skatter på t.ex. konsumtion, som annars kommer att leda till att delar av
svenskt näringsliv förtvinar i konkurrensen. Det gäller t.ex. den rekordhöga
momsen. I motionen betonas att skattepolitikens grund alltid är strävan efter
ett samhälle där en allt större del av människors behov tillgodoses genom eget
val och eget ansvarstagande. Genom ett sänkt totalt skattetryck möjliggörs ett
minskat bidragsberoende.
Det nya Europa ställer nya krav på Sverige i en rad olika avseenden. Att
satsa på kunskaper och kvalitet är att satsa på en bättre konkurrenskraft i
framtiden. Enligt motionärernas uppfattning krävs det en betydande uppryckning
av inte minst den högre utbildningen och forskningen. Mot den bakgrunden läggs
förslag om fristående universitet som med kvaliteten i sin utbildning skall
kunna konkurrera med det övriga Europa.
Väl fungerande kommunikationer blir allt viktigare. Även här krävs enligt
motionärerna en uppryckning. På telekommunikationernas område kommer den
avreglering och privatisering som föreslås att öppna för kunkurrens och
mångfald. Det bör innebära en snabbare och en billigare utbyggnad av våra
telekommunikationer.
Väginvesteringarna har länge eftersatts. I många delar av landet börjar
resultaten nu att bli allt tydligare. Därför föreslås en extra satsning på 2
miljarder kronor på underhåll av vägar och på nya väginvesteringar. Även de
kollektiva kommunikationerna i form av järnvägar har eftersatts. Som
motionärerna ser det riskerar Sverige att komma på efterkälken i de
storsatsningar som nu sker i Europa på moderna järnvägsnät. Mot den bakgrunden
föreslås en extra satsning på 500 milj.kr. för investeringar. Snabbt beslut om
och snabbt förverkligande av den fasta förbindelsen över Öresund är av stor
betydelse.
Moderata samlingspartiets budgetalternativ innebär betydande besparingar
för att bereda vägen för viktiga omedelbara skattesänkningar och skapa
möjlighet för kommande större skattesänkningar. Alternativet innebär utgifter
som ligger ca 13,6 miljarder kronor under dem som regeringen föreslagit. Till
detta skall läggas tillfälliga inkomstökningar genom bl.a. utförsäljningar av
statliga tillgångar på netto ca 7 miljarder kronor. Trots dessa stora
besparingar inryms viktiga förbättringar på bl.a. rättsskyddets, utbildningens,
familjepolitikens, infrastrukturens och försvarets områden. Motionärerna
understryker att besparingar och skattesänkningar måste ses som en helhet i
budgetalternativet. Minskade kommunbidrag 1992 med 4 miljarder kronor
balanseras t.ex. av minskade löneskatter för kommunsektorn.
Budgetalternativet innebär omedelbara skattesänkningar på ca 6,4 miljarder
kronor. I budgetalternativet föreslås bl.a. följande.
För att dämpa den snabba ökningen av boendekostnaderna föreslås som ett
första steg en sänkning av fastighetsskatten med en tredjedel. Därmed bromsas
den snabba ökningen av bidragsberoendet, bl.a. i form av bostadsbidrag.
För att förbättra näringslivets konkurrenskraft och skapa förutsättningar för
nya jobb bör en sänkning av löneskatterna på sammanlagt minst 4,5
procentenheter genomföras. Av dessa är ca 2,5 procentenheter en följd av vår
metod att införa arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen. Skulle denna sänkning
enbart resultera i nya arbetsplatser skulle det teoretiskt motsvara ca 70 000
nya jobb.
För att förhindra att Sverige dräneras på sparande och kapital i ett
finansiellt öppet Europa föreslås en sänkning och ett borttagande av en rad
skatter för sparande. Genom de dynamiska effekter som utlöses är kostnaden för
detta liten eller obefintlig.
För att dämpa kostnadsutvecklingen föreslås ett snabbare avskaffande av det
enligt motionärernas mening felaktiga extra momsuttaget på 1,5 procentenheter
samt lägre momssatser på bl.a. turisttjänster och inrikes resor.
För att öka det ekonomiska oberoendet för individer och familjer vill
motionärerna skapa förutsättningar för en sänkning av kommunalskatterna. Detta
kan ske genom att skatteutjämningsavgiften avskaffas för de kommuner och
landsting som tillsammans sänker skatten med 50 öre eller mer.
Det i motionen presenterade budgetalternativet innebär ett för 1991/92 i
jämförelse med regeringen förstärkt budgetsaldo på ca 11 miljarder kronor. Tas
hänsyn till utförsäljningar m.m. är förstärkningen ca 4 miljarder kronor. I
detta budgetalternativ har det även skapats en reserv för ytterligare
skattesänkningar under år 1992 på 7 miljarder kronor. Införandet av denna
reserv motiveras av osäkerheten om den samhälls- och statsfinansiella
utvecklingen. Ambitionen är att genomföra ytterligare skattesänkningar under
1992, varvid främst löneskatter och moms blir aktuella. Därmed skulle enligt
motionärerna skattetrycket kunna minskas med mer än 2 procentenheter av BNP.
Sverige skulle tydligt slå in på Europavägen.
I motion Fi229 (fp) anförs att efter åtta års regeringsinnehav och en
lika lång internationell högkonjunktur har socialdemokraterna drivit Sverige
till en ekonomisk kris. Denna kostnadskris kommer att slå ut företag och
industrier och driva upp arbetslösheten. Som enda land inom OECD väntas Sverige
i år få en negativ tillväxt.
Det framhålls i motionen att folkpartiet liberalernas politik syftar till att
skapa arbetstillfällen i stället för arbetslöshet, lägre prisökningar i stället
för rekordhög inflation och lägre skatter i stället för ständigt högre.
Huvuddragen i inriktningen av den ekonomiska politik som föreslås i motionen
är följande.
1. Stram finanspolitik. Den strama finanspolitiken måste innebära en
permanent stark återhållsamhet på utgiftssidan. Vi måste avstå från såväl
ofinansierade utgiftsökningar som ofinansierade skattesänkningar.
2. Anknyt kronan till EMS. Devalvering måste kategoriskt avvisas. Problemen
måste lösas genom intern anpassning. För att öka trovärdigheten för en fast
växelkurs bör riksbanken offentligt tillkännage att den avser ansöka om
anslutning till det europeiska monetära samarbetet (EMS/ERM) när läget i den
svenska ekonomin har förbättrats. Redan i dag bör Sverige anknyta kronan till
EG-valutan ecu.
3. Stärk riksbankens ställning. Internationella erfarenheter tyder på att
länder där centralbanken har en förhållandevis självständig ställning också har
låg inflation och låga räntor. I motionen välkomnas den utredning regeringen
aviserar om att öka riksbankens självständighet.
4. En flexibel arbetsmarknad. Arbetslöshet får aldrig bli ett medel i den
ekonomiska politiken. I motionen föreslås därför åtgärder på arbetsmarknaden
som underlättar anpassning och flexibilitet.
Avskaffa arbetsförmedlingsmonopolet.
Reformera arbetslöshetsförsäkringen så att organisationerna får ökade motiv
att ta hänsyn till risken för arbetslöshet vid höga löneavtal.
Strama upp spelreglerna på arbetsmarknaden genom t.ex. bättre regler för när
konflikter skall anses samhällsfarliga och genom högre skadestånd för vilda
strejker.
Sätt in särskilda åtgärder mot långtidsarbetslöshet så att människor inte
riskerar att permanent slås ut från arbetslivet.
Avvisa inkomstpolitik och lagstiftning om lönerna.
5. Förnya den offentliga sektorn. En valfrihetsrevolution i den offentliga
sektorn måste komma till stånd. Avmonopolisering och avreglering, att tillåta
enskilda alternativ, att uppmuntra offentliganställda som vill starta eget och
att skapa mer neutrala statsbidragsregler är viktiga inslag i förnyelsen av den
offentliga sektorn.
6. Reformera socialförsäkringssystemen. Inkomsttrygghet genom
socialförsäkringar fyller en viktig funktion i den generella välfärdspolitiken.
Med dagens regler finns emellertid många brister i systemen. Ersättningsnivåer
och förekomsten av självrisk måste ses över. De i motionen angivna
reformförslagen bör innebära att frånvaro och ohälsa på sikt minskar kraftigt.
Införandet av lagfäst sjuklön måste kombineras med sänkta
arbetsgivaravgifter. Därmed sjunker skattetrycket.
Arbetsgivarinträde bör införas för att minska byråkratin hos
försäkringskassorna.
Inom arbetsskadeförsäkringen bör arbetsgivarnas premier differentieras med
hänsyn till skadeutfallet. En privatisering av försäkringen kan övervägas. En
samordning med sjukförsäkringen måste genomföras.
ATP-systemet måste reformeras för att skapa ett närmare samband mellan
avgifter och förmåner.
7. Sänk skattetrycket. Skattetrycket bör på sikt sänkas till ungefär 50 % av
bruttonationalprodukten. Utrymme för detta skapas bl.a. genom ovan nämnda
förändringar i socialförsäkringssystemen. En sänkning av skattetrycket måste i
första hand ta sikte på de skatter som är mest skadliga. Förslagen i motionen
inriktas på den samlade kapitalbeskattningen, nivån på arbetsgivaravgifterna,
speciellt den s.k. särskilda löneskatten, samt momsen.
8. Stimulera arbetskraftutbudet. Barnomsorgen måste byggas ut så att alla som
vill kan få barnomsorg utanför hemmet. Lex Pysslingen skall avskaffas. Den
sjätte semesterveckan bör ej genomföras. Beslutet om det första steget, som
inneburit att semestern förlängts med två dagar, bör rivas upp.
9. Öka konkurrensen. Medlemskap i EG är den mest betydelsefulla åtgärden.
Näringsfriheten bör grundlagfästas. Konkurrenslagstiftningen måste skärpas. En
övergång till den s.k. förbudsprincipen bör övervägas.
10. Främja enskilt ägande och sparande. Enskilt och frivilligt sparande är
viktigt för individens trygghet och känsla av oberoende. I motionen avvisas
bestämt regeringens planer på ökat kollektivt sparande vare sig det sker i
statsbudgeten eller hos AP-fonderna. AP-fonderna bör inte få ökad rätt att
placera i aktier. Vidare föreslås att löntagarfonderna skall avskaffas, att
statliga företag skall säljas ut och att de sociala avgifterna på anställdas
vinstandelar skall avskaffas.
11. Satsa på forskning, högre utbildning och infrastruktur. I motionen
föreslås en stor ökning av antalet platser inom universitet och högskolor. En
kraftig forskningsstimulans genom utnyttjande av löntagarfondskapitalet och
omfattande insatser för att främja utbildningens internationalisering.
För att utveckla och vidmakthålla transportapparaten föreslås ett underhålls-
och investeringsprogram för de närmaste tio åren på 140 miljarder kronor.
Medlen tas bl.a. från utförsäljningen av statliga företag.
12. En rättvis fördelningspolitik. En rättvis fördelningspolitik är nödvändig
för att skapa förståelse för de många förändringar som kommer att krävas för
att sanera Sveriges ekonomi.
Solidariteten med utsatta människor i andra länder är en bärande princip i
fokpartiet liberalernas idétradition. I motionen avvisas regeringens förslag
att urholka biståndet.
Inom Sverige måste resurser omfördelas till de allra svagaste, till det
glömda Sverige.
Inga omfördelningssystem eller bidrag kan i längden kompensera för skillnaden
mellan att ha jobb och att vara arbetslös. Det är bara tillväxt som kan skapa
riktiga jobb.
Inflationen skapar godtyckliga omfördelningar, oftast till
höginkomsttagares fördel.
13. Folkpartiets budgetalternativ. I motionen framhålls att folkpartiet
liberalerna med några få undantag godtagit regeringens förslag till minskade
utgifter. Därutöver föreslås ytterligare besparingar på sammantaget 6,2
miljarder kronor (räknat på helår). I motionen föreslås några utgiftsökningar,
framför allt för biståndet och det glömda Sverige, särskilt de handikappade.
Sammantaget uppgår de ökade utgifterna till knappt 2 miljarder kronor.
Tillsammans innebär förslagen på budgetens utgiftssida en nettoreducering med
drygt 4,2 miljarder kronor. Enligt motionärerna skapar de föreslagna
besparingarna och intäktsökningarna ett sammanlagt utrymme på nära 6 miljarder
kronor att användas för skattesänkningar nu eller senare.
I motion Fi227 (c) anförs att de närmaste åren måste inriktas på en aktiv
krisbekämpning kombinerad med kraftfulla strukturåtgärder och långsiktiga
investeringar för framtiden. Utgångspunkter måste vara en fortsatt stram
finanspolitik och en fast valutapolitik. För att inte bytesbalansen ytterligare
skall försämras måste utrymme för investeringar skapas genom att offentlig och
privat konsumtion hålls tillbaka i motsvarande grad. De riktlinjer som enligt
motionärerna måste vara vägledande vid utformningen av den ekonomiska politiken
sammanfattas i motionen på följande sätt.
Ekonomi och ekologi hör ihop. En i verklig mening framgångsrik ekonomisk
politik möjliggör en hållbar utveckling som tillfredsställer dagens behov utan
att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov.
Den på lång sikt viktigaste strukturfrågan är att hejda miljöförstöringen.
Inflationsbekämpningen skall ha högsta prioritet. Det skall åstadkommas genom
en stram finans- och penningpolitik. Överbryggningspolitik avvisas.
Kompensationskrav i lönerörelserna måste undvikas genom en politik för rättvis
fördelning, bl.a. låg beskattning av nödvändig konsumtion. Stor försiktighet
måste iakttas med politiska beslut som är direkt prishöjande. Erfarenheterna av
skattereformen måste leda till korrigeringar. Mekanismerna bakom lönebildningen
måste ses över och åtgärdas. Ett stabiliseringsavtal för de närmaste åren kan
åstadkomma reallöneökningar vid lägre nominella lönelyft.
Arbetslöshet skall inte användas som ett ekonomiskt-politiskt medel.
Arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken skall vidareutvecklas.
Den ekonomiska politiken måste ges en större långsiktighet genom att
strukturpolitiken får ökad vikt i förhållande till stabiliseringspolitiken.
Strukturförändringar inom en rad områden måste till. Den offentliga sektorn
måste förnyas.
Skattetrycket och de offentliga utgifterna måste minska. Inom en rad
marknader, exempelvis bostadsmarknaden och livsmedelssektorn, fungerar
konkurrensen inte tillfredsställande och måste därför stärkas.
Monopolprissättning, vare sig den härrör från privat eller offentligt bedriven
verksamhet, skall motverkas.
Förnyelsen av den offentliga sektorn är en av de viktigaste strukturfrågorna
under 90-talet. Förnyelsen måste leda till ökad decentralisering,
personalinflytande och avbyråkratisering. Förnyelsearbetet skall inriktas på
att förena ökad valfrihet och jämlikhet. Det kan ske genom offentligt styrd och
finansierad verksamhet, som skall kunna produceras genom olika huvudmän.
Förnyelsen av den offentliga sektorn redovisar centern i en särskild motion.
Den totala skattekvoten och den offentliga utgiftskvoten måste sänkas. I
första hand måste skatten på nödvändig konsumtion sänkas vid en sänkning av det
totala skattetrycket. Skattereformen måste korrigeras för att bättre främja
rättvis fördelning, god miljö, sparande och företagande. Detta innebär
förändringar vad gäller bl.a. delar av mervärdeskatteuttaget, miljöprofilen och
småföretagens beskattning. Marginaleffekterna för pensionärer kan minskas genom
införande av en grundpension som samordnar olika ersättningssystem.
Det gäller att nu lägga grunden för en god ekonomisk utveckling på längre
sikt. Därför måste investeringar i infrastruktur, utbildning och forskning
prioriteras. Detta kräver en hård prioritering i de offentliga budgetarna och
bl.a. ett utnyttjande av kapital från utförsäljning av statliga företag och
avveckling av löntagarfonderna.
En god ekonomisk utveckling i framtiden kräver att Sverige deltar i
utvecklingen mot en ökad internationalisering och frihandel i världsekonomin.
Arbetet på att få till stånd ett EES-avtal skall fullföljas. Sverige skall i
takt med övriga länder eftersträva en ökad frihandel med omvärlden. Ensidig
svensk sänkning av gränsskyddet t.ex. på jordbruksområdet, som antyds i
finansplanen, måste avvisas.
Det totala sparandet i ekonomin måste öka, främst genom att det personliga
hushållssparandet främjas. Såväl statlig som privat maktkoncentration skall
motverkas.
Avvecklingen av kärnkraften inleds och genomförs i takt med resultaten av
hushållning och tillförsel av alternativ, helst förnybar, inhemsk energi. Klara
signaler till marknaden är nödvändiga. Den sista reaktorn skall tas ur drift
senast år 2010 i enlighet med folkomröstningens resultat och riksdagens beslut.
Den konkurrensutsatta sektorn skall stärkas. Det kan ske genom att den
offentliga konsumtionen hålls tillbaka, vilket ökar utrymmet för investeringar
inom ramen för den totala efterfrågan. Den kommunala sektorns volymtillväxt bör
därför begränsas till högst 1 % per år.
Hela Sverige skall leva. Det kräver investeringar i infrastruktur men också
satsning på små- och nyföretagande.
Den kommunala skatteutjämningen skall förbättras. Samtliga kommuner skall
ingå i och omfattas av skatteutjämningssystemet. Merparten av de
specialdestinerade statsbidragen överförs till skatteutjämningssystemet.
Skatteutjämningssystemet skall enbart bygga på faktorer som kommunerna inte
kortsiktigt kan påverka. Staten skall inte övervältra uppgifter på kommunerna
utan att anvisa fullgod finansiering.
Ett gott företagsklimat är nödvändigt för ekonomisk utveckling och för att
den ekonomiska krisen inte skall förvärras. Investeringar inom den
konkurrensutsatta sektorn måste i ökad utsträckning göras inom landet i stället
för utomlands. Små- och nyföretagens riskkapitalförsörjning måste främjas.
Devalvering av den svenska kronan avvisas. Den fortsatta utvecklingen av den
svenska valutapolitiken bör gå i riktning mot en ökad anknytning till starka
valutor. Ett EMS-medlemskap är för närvarande inte möjligt eftersom sådant
medlemskap förutsätter medlemskap i EG. De avgörande åtgärderna måste vara att
skapa ekonomisk balans genom stabiliseringspolitik på hemmaplan. Endast så blir
Sverige en internationellt trovärdig samarbetspartner.
I motionen anförs att centerns budgetalternativ innebär en
framtidssatsning på kommunikationer och utbildning. För kommande budgetår
satsar centern 3,5 miljarder kronor på infrastrukturella åtgärder utöver
regeringens budgetförslag. Härav tillfaller 2,5 miljarder kronor en satsning på
framförallt järnvägen, men även vägnätet. På den högre utbildningen satsas 1
miljard. Det framhålls att i förhållande till regeringens förslag innebär
centerns budget ett positivt budgetsaldo för budgetåret 1991/92 på 2 168
milj.kr.
Vänsterpartiet framhåller i motion Fi224 (v) att riktlinjerna för den
ekonomiska politiken bör utgå från följande krav.
Rätten till ett meningsfullt arbete genom en arbetsskapande närings-,
arbetsmarknads- och ekonomisk politik.
Åtgärder mot den ekologiska krisen och en resursbevarande och miljöinriktad
energipolitik.
Uppvärdering av kvinnors kunskaper och erfarenheter genom brytande av den
manliga maktstrukturen.
Rättvis fördelningspolitik på alla samhällets områden. Särskilt beaktas
låginkomsttagare.
Inflationen bekämpas med en aktiv prispresspolitik.
Försvar av och utveckling av den generella välfärdspolitiken.
Demokratiska rättigheter i arbetslivet och bättre arbetsmiljö med minskad
utslagning.
Försvar av den nationella suveräniteten bl.a. genom riktade
framtidsinvesteringar för ett slagkraftigt och ändamålsenligt näringsliv.
Motionärerna anser att höga vinstkrav, monopolprissättning, statliga och
kommunala pålagor av skatt och avgifter, samt den nyliberala politikens
gynnande av välbetalda, är huvudorsaken bakom dagens inflationsspiral. Mot den
bakgrunden blir den enda framgångsrika vägen att bekämpa inflationen att sätta
press på prisökningarna.
Rehnberggruppen arbetar utifrån felaktiga premisser. Som bakgrund finns
åttiotalets löne- och skatteomfördelning från lågavlönade till högavlönade. Ett
lönestopp utan några garantier mot prisökningar drabbar främst de lågavlönade.
När dessutom Rehnberggruppen föreslår inskränkningar i förhandlingsrätten tas
enligt motionären ett stort steg mot en direkt statlig lönepolitik.
Vänsterpartiet värnar om den fria förhandlingsrätten och kan under inga
omständigheter godkänna en tvångslag eller tvångsmedling i någon form. I
motionen ställs krav på regeringen att underlätta avtalsrörelsen genom att
kompensera de lågavlönade för de negativa effekterna av skatteomläggningen och
genom att vidta kraftfulla åtgärder mot prisökningar, eventuellt ett prisstopp
som följs av en omfattande prisökningskontroll.
Det av regeringen föreslagna kommunala skattestoppet i kombination med den
ständiga urholkningen av statens bidrag till kommunerna leder enligt
motionärerna till social nedrustning. Kommunen måste i stället få förstärkta
resurser genom en satsning på ett kommunalt stödpaket som på årsbasis bör ge
nära 10 miljarder kronor.
Skatt skall utgå efter bärkraft. Principerna bakom skatteomläggningen kan
inte accepteras. Skatt på kapital och spekulation är centralt liksom att
skattesystemet skall gynna de lägsta inkomsttagarna. Slopad matmoms kombinerad
med skärpningar av skatt på kapital och höginkomsttagare är åtgärder som
snarast bör vidtas.
Enligt motionärerna måste uppbyggnaden av energisystem, trafiksystem och
industriella processer förändras så att våra samhällen blir ekologiskt
uthålliga. Vänsterpartiet har tagit detta som utgångspunkt för politiken på
alla områden. 1980-talets oklara energipolitik och brist på konsekvens har
resulterat i en olycklig överenskommelse om energipolitiken mellan
regeringspartiet, folkpartiet och centern. Denna uppgörelse förskjuter
avvecklingen av kärnkraft framåt i tiden och kommer i praktiken att späda på
vår energikonsumtion.
De senaste årens omfattande investeringar har, menar motionärerna, dess värre
i stor utsträckning inneburit felsatsningar. Detta bör vara en viktig del av
förklaringen till uppkomna problem med tillväxt och produktivitet. Det krävs
enligt motionärerna en medveten industri- och näringspolitik som bryter med
nuvarande trender. Det fordras ett ansvarsfullt investeringskapital som ser
Sverige som sitt hemland. AP-fonderna och löntagarfonderna bör få denna nya
uppgift. AP-fondernas kapital bör användas för denna utveckling genom att de
lokala arbetarkollektiven ges ökad makt över sparande och investeringar. I
motionen understryks också att konkreta demokratiska rättigheter till de lokala
fackföreningarna och de anställda på arbetsplatserna är 1990-talets viktigaste
frågor.
Den nuvarande utvecklingen innebär en fortsatt förflyttning av tyngdpunkten i
investeringarna mot utlandet. Detta är en oroande utveckling som, enligt
motionärerna, underlättats av regeringens ensidiga exportinriktning av
politiken, underdånigheten och flatheten gentemot EG och slopandet av
valutaregleringen.
Vänsterpartiet har inte ställt sig bakom riksdagens uttalande att Sverige har
intresse av medlemskap i EG. Sveriges ekonomi måste i stället vara självständig
mot de internationella kapitalblocken, oavsett medlemskap i EG eller om Sverige
står utanför. Självständigheten från de verkliga ekonomiska maktmonopolen -- de
imperialistiska blocken -- är, sägs det i motionen, en huvuduppgift för svensk
arbetarrörelse.
I motionen understryks att "Århundradets skattereform" kan bli "Århundradets
kvinnofälla". Detta kommer att ske om inte kvinnorna utökar sin arbetstid. Sex
timmars arbetsdag med full lönekompensation är, enligt motionärerna, vad
kvinnor kräver.
Det budgetförslag som vänsterpartiet presenterar avviker på en rad
punkter från regeringens budget. Motionärerna konstaterar att budgetförslaget i
motionen i stort sett är balanserat. Utgifterna överstiger intäkterna med
ungefär 2 1/2 miljarder kronor. Det förslag till budget som presenteras skall
emellertid ses som en första preliminär sammanställning. Under våren avser
regeringen att lägga fram propositioner på en rad områden som t.ex. utbildning,
energi, miljö och näringspolitik. Vänsterpartiet återkommer då med krav på
dessa områden. I en tid med vikande sysselsättning och ökande arbetslöshet är
det viktigt att kraftfulla satsningar görs på investeringar i infrastruktur och
utbildning. Budgetförslaget kan sammanfattas i sammanställningen på nästa sida.
33>
33>
I motion Fi223 (mp) konstateras att vi nu är i en situation som fordrar
att vi tar ansvar för utvecklingen i Sverige baserad på en internationell
solidaritet. Det betyder att vi måste visa återhållsamhet i vårt dagliga
handlande och använda vårt samlade kunnande för att vända utvecklingen i tid.
De viktigaste målen som legat till grund för utarbetande av miljöpartiets
ekonomiska alternativ är:
Den materiella förbrukningen skall minskas inom sådana områden som tär på
knappa råvaruresurser och förstör miljön.
Energiförbrukningen skall dras ned och styras över till förnyelsebar,
miljövänlig energi.
Miljöbelastningen skall minskas inom produktion, kommunikationer och andra
miljöstörande områden.
Förebyggande vård skall främjas, vilket på sikt minskar ohälsa.
De sociala och ekonomiska klyftorna i samhället och världen skall minska.
Inflationstrycket skall sänkas och takten i löneökningarna dämpas.
Arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken bibehålls.
För att nå ovannämnda mål vill motionärerna använda främst följande medel:
Storsatsning på miljöinriktade investeringar. En huvuduppgift under det
kommande decenniet kommer att vara att bygga om samhället i en mer miljövänlig
riktning. Resurskrävande och miljöstörande teknik måste bytas ut mot resurssnål
och miljövänlig. Detta kommer att kräva mycket stora investeringar inom framför
allt trafikområdet. Det innebär ett omfattande utbyggnadsprogram för järnväg
och annan spårtrafik och inom energiområdet där mycket stora investeringar
krävs i energisparande och ny miljövänlig energiproduktion både i företag och
hushåll. I övrigt fordras stora investeringar för förbättrad avfallshantering,
nya miljövänliga industriprocesser, m.m.
Dyrare energi och utsläpp. Höjda skatter och avgifter bör åläggas energi,
råvaror och utsläpp som ett viktigt styrmedel för att få igång här nämnda
investeringsprogram. Finansieringen av investeringsprogrammet bör huvudsakligen
ske genom direkta statsanslag, exempelvis till järnvägsinvesteringar och till
bidrag och omställningsfonder för att stimulera ny energiteknik, m.m. i företag
och hushåll. Vidare bör skatteväxling utnyttjas. En omfördelning bör komma till
stånd mellan skatter på arbete och energi. En del av de medel som tas in på
höjda skatter och avgifter på energi, etc. återförs till företagen i form av
sänkta arbetsgivaravgifter. Miljöpartiet förordar sålunda att energiskatter och
miljöavgifter höjs kraftigt under budgetåret 1991/92. Därefter bör de höjas i
långsammare takt även kommande år. På sikt kommer statens intäkter av dessa
skatter och avgifter att sluta öka eller att minska i takt med en minskad
förbrukning och minskade utsläpp. Genom att intäkterna inte bundits upp i
långsiktiga driftåtaganden kan de stagnerande intäkterna mötas med neddragna
investeringar när de viktigaste delarna i investeringsprogrammet har
genomförts.
Besparingar. Andra satsningar än de som berör miljöinvesteringar måste helt
finansieras genom besparingar på andra områden. Medel till en ökad förebyggande
vård kan i första hand erhållas genom besparingar i transfereringssystemen. Det
gäller främst bostadssubventionerna men också inom vissa
socialförsäkringssystem. Andra områden där besparingar kan göras är det
militära försvaret och byggandet av nya vägar. På längre sikt bör satsningar på
en bättre miljö kunna leda till minskade utgiftsåtaganden för samhället. Stora
delar av den i motionen förordade politiken ser motionärerna som en del i
förebyggande sjukvård. Detta innebär att skattekvoten på sikt kommer att bli
lägre.
Rättvis fördelningspolitik. I motionen framhålls att en ombyggnad och
omvandling av samhället i miljövänlig riktning kräver en kraftansträngning av
alla och innebär att mer traditionella mål som exempelvis höjda reallöner får
komma i andra hand. Det är inte realistiskt att genomföra en stor
framtidssatsning för en bättre miljö och samtidigt kräva en ökad
konsumtionsstandard på andra områden. Tvärtom kommer konsumtionen att behöva
minska på flera områden, framför allt sådana som innebär fara för miljö och
folkhälsa och där priserna kommer att stiga väsentligt till följd av
skatteförslagen i motionen. Detta kräver enligt motionärerna att
skattepolitiken får en klar fördelningsprofil till fördel för dem med lägre
inkomster.
Valutaregleringen. Det är motionärernas bestämda uppfattning att total
rörelsefrihet för kapital inte är möjlig att upprätthålla. De fria
kapitalrörelserna leder till kortsiktigt handlande, som inte gynnar
utvecklingen till en god miljövänlig industristruktur. Kapitalets totala frihet
kommer att skapa stora problem i världsekonomin på grund av kapitalägarnas
lojalitet med kapitalet. Motionärerna vill att regeringen snarast tar initiativ
till internationella överenskommelser för begränsning av kapitalets totala
frihet.
Offentlig sektor. I en ekonomi där det krävs en minskning av den materiella
förbrukningen begränsas skattebaserna, vilket medför problem för den offentliga
sektorn. Det innebär bl.a. att transfereringssystemen måste ses över. En
parlamentarisk utredning måste tillsättas med uppgift att utarbeta ett hållbart
pensionssystem. Statsbidraget till finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen
bör minska och ersättas av ökade egenavgifter.
I motionen understryks att det är viktigt att få till stånd en minskning av
löneökningstakten om det kan ske på ett fördelningspolitiskt rimligt sätt i
enlighet med Rehnbergkommissionens förslag. Det Rehnbergkommissionen har
lyckats med är att dämpa förväntningarna om höga löneökningar. Regeringen har
emellertid enligt motionärerna bortsett ifrån de utlösande faktorer som skapat
den alltför höga löneökningstakten. Hit hör den egna politiken att öka den
materiella förbrukningen, som bl.a. blev resultatet av den slopade
kreditregleringen.
I motionen framhålls att miljöpartiets budgetförslag för budgetåret
1991/92 är något överbalanserat, med ca 3 miljarder kr., jämfört med
regeringens förslag. Räknat som helårseffekt finns en mindre underbalansering
på knappa 200 milj.kr. Följande budgetsammanfattning redovisas i motionen (se
nästa sida).
25>
33>
Motionsyrkandena
Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
1990/91:Fi217 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som föreslås i motionen.
1990/91:Fi222 av Agne Hansson och Marianne Jönsson (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
inriktningen av den ekonomiska politiken för att utjämna de regionala
skillnaderna i löne- och inkomstutveckling i landet.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A479.
1990/91:Fi223 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen med anledning av regeringens förslag som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om riktlinjer för den ekonomiska
politiken,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sänkning av arbetsgivaravgifterna.
1990/91:Fi224 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del
godkänner de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken som förordas i
motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inflationens huvudorsak och nödvändigheten av en prispresspolitik,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Rehnbergkommissionens verksamhet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den ekonomiska politikens inriktning att skapa förutsättning för
löneökningar, främst för de lågavlönade,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitikens prioritering
av arbete åt alla,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om betydelsen av att slå vakt om den generella välfärdspolitiken,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av bred forskning och utbildning,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av satsningar på infrastruktur och regional utjämning och
balans,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Sveriges relationer till EG och övriga Europa,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om demokratisering av ekonomin.
1990/91:Fi227 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordas i motionen,
2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för finanspolitiken som
förordas i motionen.
1990/91:Fi229 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som redovisas i motionen.
Sambandet ekologi och ekonomisk politik
1990/91:Fi219 av Lars Norberg m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att
analysera vilka totala strukturförändringar som kan förväntas i Sverige av
EG-politiken, GATT-politiken och de fria kapitalrörelserna m.m. i enlighet men
vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den under
moment 1 yrkade utredningen skall fullfölja sitt arbete genom att utreda vägar
till en "grön framtid" i enlighet med vad som anförts i motionen.
1990/91:Fi224 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillväxt och miljö som utgångspunkt för den ekonomiska politiken.
1990/91:Fi227 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om miljö och knappa naturresurser.
Spelregler på arbetsmarknaden
1990/91:Fi224 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att inte införa ytterligare tvångsmedel på arbetsmarknaden riktade
mot de arbetande.
1990/91:Fi229 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om striktare spelregler på arbetsmarknaden.
Statsskuldspolitiken
1990/91:Fi217 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om statsskuldspolitiken.
Penning- och valutapolitiken
1990/91:Fi202 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående framtida europeiskt
valutasamarbete.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:U504.
1990/91:Fi207 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att
valutalagstiftningen återinförs så att riksdagen ges viss kontroll över
valutautflödet från vårt land.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:U616.
1990/91:Fi215 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
2. att riksdagen beslutar om undantag från förbudet mot betalningar till och
från eget inlåningskonto i länder som lämnar kontrolluppgift till Sverige,
3. att riksdagen beslutar att rätten att handla med valutor och att ombesörja
betalningar till och från utlandet inte bör begränsas med hänsyn till
valutahandlande instituts normala verksamhet.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:N292.
1990/91:Fi217 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till känna vad i
motionen anförts om kredit- och valutapolitiken.
1990/91:Fi223 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten av att få till stånd internationella överenskommelser
för att begränsa kapitalets överrörlighet och att regeringen tar initiativ i
frågan.
1990/91:Fi227 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts beträffande penning- och valutapolitiken.
1990/91:Fi229 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till känna vad i
motionen anförs om kredit- och valutapolitiken.
Investeringsfonder
1990/91:Fi201 av Birger Andersson och Rosa Östh (c) vari yrkas att riksdagen
beslutar i enlighet med vad i motionen anförts om utnyttjandet av
investeringsfonder för infrastrukturinvesteringar.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:T502.
1990/91:Fi206 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om frisläppandet av de
allmänna investeringsfonderna.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A208.
1990/91:Fi216 av Karl-Gösta Svenson och Hans Dau (m) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att de medel som verksamhet inom
pälsdjursnäringen avsatt på allmän investeringsfond får med retroaktiv verkan
från 1991 års taxering ianspråktas utan särskilt tillägg för inkomstutjämnande
syfte,
2. att riksdagen beslutar att de medel verksamhet inom pälsdjursnäringen
avsatt på allmän investeringsreserv får även efter den 31 december 1990
ianspråktas utan särskilt tillägg för inkomstutjämnande syfte.
1990/91:Fi228 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om frisläpp av
investeringsfonder i Stockholms län.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A504.
Löntagarfonder m.m.
1990/91:Fi204 av Marianne Andersson i Vårgårda m.fl. (c,m,fp) vari yrkas
att riksdagen beslutar avskaffa de kollektiva löntagarfonder som infördes genom
proposition 1983/84:50.
1990/91:Fi210 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen begär hos regeringen förslag till avveckling av
löntagarfonderna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om återföring av löntagarfondsmedel till regionen och för satsning i
sydöstra Sverige.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A428.
1990/91:Fi212 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att ytterligare uppbyggnad av AP-fondernas
fondstyrka inte skall ske.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf268.
1990/91:Fi213 av Carl Bildt m.fl. (m,fp,c) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar om sådan ändring i lagen om upphävande av lagen om
vinstdelningsskatt att vinstdelningsskatt ej tas ut vid 1991 års taxering i
enlighet med vad i motionen anförts,
2. att riksdagen beslutar att tilläggspensionsavgiften sänks med 0,2
procentenheter fr. o. m. den 1 juli 1991 i enlighet med vad i motionen anförts,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till avveckling av
löntagarfonderna i enlighet med vad i motionen anförts.
1990/91:Fi220 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen begär att
regeringen snabbt skall utreda möjligheten att utnyttja AP- resp.
löntagarfonderna som ett redskap att styra och påskynda järnvägsinvesteringar.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:T249.
1990/91:Fi221 av Gullan Lindblad och Göthe Knutson (m) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att löntagarfonderna snarast skall avvecklas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att inrättandet av nya kollektiva fonder i enlighet med LOs förslag
med bestämdhet skall avvisas.
1990/91:Fi225 av Gunnar Björk och Karin Starrin (c) vari yrkas att riksdagen
beslutar att löntagarfonderna skall avskaffas.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A494.
1990/91:Fi714 av Jan-Erik Wikström och Daniel Tarschys (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att vid en avveckling av löntagarfonderna viss del av deras medel tillförs
Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond.
Prisfrågor
1990/91:Fi209 av Göthe Knutson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det otäcka och förkastliga
i att upprätta ett angiverisystem med "svarta listor", riktat mot handeln i
vårt land.
Konjunkturstyrning av statliga investeringar
1990/91:Fi208 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om principer för investeringar
i lågkonjunktur.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:T211.
Finansiering av arbetslöshetsförsäkringen
1990/91:Fi223 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sänkning av statsbidraget för arbetslöshetsförsäkringen med 1 000
milj.kr.
1990/91:Fi227 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en ökad andel egna avgifter i arbetslöshetsförsäkringen.
1990/91:Fi229 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förändringar i arbetslöshetsförsäkringen som ökar egenavgifterna
till 30%.
Budgettekniska frågor i finansplanen
1990/91:Fi229 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av en tydligare budgetteknik.
1990/91:Fi314 av Gunnar Björk m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om redovisning av budgetunderskott och lån.
Allmänna riktlinjer för budgetregleringen
1990/91:Fi217 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som
föreslås i motionen,
3. att riksdagen beslutar omfördela medel från socialförsäkringssektorn till
statsbudgeten i enlighet med vad som i motionen anförts.
1990/91:Fi223 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
2. att riksdagen med anledning av regeringens förslag som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om riktlinjer för
budgetregleringen.
1990/91:Fi224 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del
godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordas i motionen.
1990/91:Fi227 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
3. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som
förordas i motionen,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ökade inleveranser från
byggnadsstyrelsen med 300 milj. kr. budgetåret 1991/92.
1990/91:Fi229 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som
redovisas i motionen.
Utformning av budgetpropositionen
1990/91:Fi703 av Filip Fridolfsson (m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att ekonomisk-politiska förslag från
regeringen bör innehålla uppgift om ursprunget till förslagen.
1990/91:Fi710 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kraven på det
material som skall underställas riksdagen i samband med den fördjupade
prövningen som skall ske vart tredje år av olika förvaltningsområden inom
statsförvaltningen.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf324.
1990/91:Fi718 av Carl Frick m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kompletta
budgetar och resultatredovisningar införs redan kommande budgetår inom all
offentlig förvaltning och offentligt drivna verksamheter.
Utskottet
Den ekonomiska politiken
Den internationella ekonomiska utvecklingen
Under år 1990 blev avmattningstendenserna i världsekonomin allt tydligare.
Den goda tillväxten i världshandeln under större delen av 1980-talet väntas
avta och den ekonomiska aktiviteten i OECD-området mattas. Men konjunkturbilden
är splittrad.
Tabell 1. Utvecklingen av bruttonationalprodukten (BNP) och inflationen i
vissa OECD-länder
OECDs bedömning i juni 1990 och finansplanens i december 1990
1990 1991 1992
____________________ ____________________ __________
BNP KPI BNP KPI BNP KPI
________ ________ ________ ________ __________
jun dec jun dec jun dec jun dec dec dec
______________________________________________________________________________
Som framgår av tabell 1 reviderades under andra halvåret 1990 bedömningen av
den ekonomiska utvecklingen för de första åren av 1990-talet. I stället för en
förväntad förbättring av den ekonomiska situationen i Förenta Staterna
redovisas i finansplanen en prognos för år 1991 som innebär att BNP-tillväxten
stagnerar samtidigt som inflationen ökar. En liknande utveckling anges för
Storbritannien. Samtidigt kan konstateras att för de två andra stora
industriländerna Japan och Tyskland gäller att tillväxten väntas bli stabil
också under de kommande två åren även om den är på en något lägre nivå. Båda
länderna kommer fortsättningsvis att kombinera en stabil tillväxt med en låg
inflationstakt.
Kriget i Persiska viken är en orsak till neddragningen av prognosen. Tecknen
på en avmattning i världsekonomin blev dock tydliga redan sommaren 1990, dvs.
före Iraks invasion av Kuwait. Vid inledningen av krisen steg oljepriset
kraftigt till över 30 dollar per fat och i OECDs decemberprognos och i
finansplanen gjordes antagandet att oljepriset skulle komma att ligga på 27
dollar per fat under såväl år 1991 som 1992. Samtidigt framhölls att de
förväntade höjningarna i oljepriset denna gång inte borde få samma negativa
effekt på industriländerna som motsvarande chockhöjningar under 1970-talet. Det
stigande oljepriset skulle sålunda inte denna gång mötas med en
överbryggningspolitik. Oljelagren är välfyllda och motverkar alltför kraftiga
svängningar i priset på olja. Vidare finns det anledning att anta att
OECD-länderna i dag kan möta kortsiktiga prishöjningar på ett mer effektivt
sätt än på 1970-talet.
Det bör i detta sammanhang framhållas att den faktiska utvecklingen av
oljepriset hittills inte överensstämmer med den som antagits i här nämnda
bedömningar. Efter att i krisens inledningsskede ha stigit till över 30 dollar
per fat har oljepriset kraftigt gått ned. Detta leder till slutsatsen att ett
oljeprisantagande på 27 dollar per fat kan vara för högt. Det bör dock betonas
att en prognos för oljeprisutvecklingen i den nuvarande situationen är
synnerligen osäker.
Som framgår av tabell 1 innebär OECDs bedömning att utvecklingen i Förenta
Staterna vänder uppåt igen under år 1992. De faktorer som talar för detta är
bl.a. att de ofrivilliga lagren har en begränsad omfattning och att
deprecieringen av dollarn innebär att de amerikanska producenterna blir mer
konkurrenskraftiga. Exporten skulle därigenom kunna bidra till att hålla
tillväxten uppe. Tendenserna till en räntenedgång bör också stimulera ekonomin
genom främst en ökad tillväxt i den privata konsumtionen och
bostadsinvesteringarna. Det finns emellertid omständigheter som kan ge en mer
negativ utveckling för den amerikanska ekonomin. Den senast redovisade
statistiken från Förenta Staternas handelsdepartement visar att nedgången 1990
blev djupare än vad man tidigare hade kunnat förutse. Bruttonationalprodukten
sjönk nämligen med hela 2% under fjärde kvartalet 1990. Samtidigt har
försäljningsvolymen i detaljhandeln vikit och personbilsförsäljningen under det
senaste halvåret sjunkit med 6--9%. Byggnadsverksamheten fortsätter att
minska. I den preliminära nationalbudgeten framhålls att en utpräglad
lågkonjunktur kan skapa svåra problem för den ekonomiska politiken. Federal
Reserve (FED) har sedan våren 1989 i olika steg lättat på penningpolitiken.
Fortsatt inflationstryck och höga räntor i omvärlden skulle göra det svårare
för FED att ytterligare sänka räntorna för att stimulera den amerikanska
ekonomin.
Den fortsatt goda tillväxten i den japanska ekonomin har sin grund i
expansionen av den inhemska efterfrågan. Det största osäkerhetsmomentet i
prognosen över den japanska ekonomin gäller utvecklingen på aktiemarknaden samt
för mark- och fastighetspriserna. Aktiekurserna föll med ca 40% under 1990.
En eventuell ytterligare penningpolitisk åtstramning med åtföljande fallande
aktiekurser skulle kunna leda till en drastisk neddragning av företagens
investeringar. Om mark- och fastighetspriserna -- som under 1990 var relativt
stabila -- skulle sjunka kraftigt, kan det leda till allvarliga konsekvenser
för de japanska bankerna som har stora utestående krediter med säkerhet i
mycket högt värderade tillgångar av detta slag. Som anförs i finansplanen
skulle en sådan utveckling inte enbart riskera att leda till en kraftig
kreditåtstramning på hemmamarknaden med åtföljande lägre tillväxt, utan även
försvåra för de stora japanska bankerna att fortsättningsvis bidra till
finansieringen av det amerikanska budgetunderskottet. Detta kan i sin tur
negativt påverka det internationella finansiella systemet.
I Västeuropa förutses i OECDs prognos och i finansplanen för de kommande två
åren endast en marginell minskning av tillväxttakten. Som nämnts är emellertid
konjunkturbilden starkt varierande mellan länderna. Det är främst Tyskland som
kan bidra till att tillväxten i Västeuropa under åren 1991 och 1992 kommer att
uppgå till 2--2,5%. Det har därvid förutsatts att återföreningen av de båda
tyska staterna inte får negativa effekter på den ekonomiska utvecklingen. En
ökad efterfrågan från det tidigare Östtyskland samt den budgetförsvagning som
sammanhänger med återföreningen kan pressa upp priser, löner och räntor. Detta
kan i ett senare skede tvinga fram en ekonomisk-politisk åtstramning. I
finansplanen framhålls att övriga länder anslutna till växelkurssamarbetet i
det europeiska monetära systemet kan tvingas följa med i en sådan åtstramning.
Den ekonomiska utvecklingen i de nordiska länderna har under de senaste åren
präglats av lägre tillväxt än Västeuropa i övrigt. De närmaste två åren
förstärks denna tendens, och BNP-tillväxten i Norden väntas bli knappt hälften
av EGs. Två olika förlopp kan särskiljas inom Norden, mellan å ena sidan
Danmark och Norge -- med låg men stigande tillväxt, låg inflation samt
förbättrad externbalans -- och å andra sidan Finland och Sverige med dämpad
tillväxt, hög inflation och försämrad bytesbalans.
I Öst- och Centraleuropa minskade produktionen markant under 1990. I
finansplanen anges produktionsminskningar för Bulgarien, Rumänien och Polen på
10, 15 resp. 20%. För inledningen av 1990-talet gäller att det knappast går
att se någon nämnvärd förbättring i den ekonomiska situationen för dessa
länder. Den instabila politiska situationen i Sovjetunionen bör också innebära
att någon positiv ekonomisk utveckling knappast kan komma till stånd under de
första åren av 1990-talet.
En fortsatt stabil tillväxt i Japan och Tyskland kan bilda grunden för en
snabb återhämtning i de övriga OECD-länderna. Men senast publicerade statistik
anger en minskning av industriproduktionen i OECD-området under fjärde
kvartalet 1990. Det är en utveckling som man måste gå tillbaka till år 1982 för
att finna en motsvarighet till. Det kan därför inte uteslutas att den svaga
ekonomiska tillväxten i de anglosaxiska länderna sprider sig ytterligare och
rent av kan dra med sig de länder som för närvarande gynnas av en god tillväxt.
Resultatet skulle därvid bli att den nuvarande internationella avmattningen
övergår i en längre och mer uttalad lågkonjunktur. Det måste dock understrykas
att kriget i Persiska viken och den instabila politiska situationen i
Centraleuropa och Sovjetunionen innebär att bedömningar av den ekonomiska
utvecklingen är synnerligen osäkra.
Som anförs i finansplanen får den vikande internationella konjunkturen
kraftiga återverkningar för Sverige. Efterfrågetillväxten för bearbetade varor
på Sveriges viktigaste exportmarknader inom OECD avtog markant under 1990 och
försvagningen fortsätter även 1991. Det är framför allt den låga
importefterfrågan från Förenta Staterna, Storbritannien, Finland och Danmark
som nu får effekt på svensk export. Därtill kommer att exporttillväxten
begränsas av en oförmånlig varusammansättning. Bilindustrin är sedan en tid
inne i en internationell lågkonjunktur, och inom pappers- och massaindustrin
råder ett kraftigt globalt utbudsöverskott. Stålindustrin är på väg mot en klar
avmattning. Dessa branscher svarar för ungefär en tredjedel av Sveriges samlade
varuexport.
Utvecklingen i Sverige
Under år 1989 och första hälften av år 1990 var den svenska arbetsmarknaden
alltjämt överhettad. Produktivitetstillväxten var svag och de nominella
löneökningarna och inflationen fortsatte att ligga klart över genomsnittet för
OECD-länderna. Totalt ökade investeringarna 1989 med 11% och
industriinvesteringarna med 12,5%. Tillväxten i den privata konsumtionen
uppgick till något mer än 1% år 1989. Bytesbalansunderskottet fortsatte att
växa och uppgick detta år till nära 20 miljarder kronor.
Den ekonomiska utvecklingen under åren 1989 och 1990 samt finansplanens
bedömning av utvecklingen fram t.o.m. år 1992 redovisas i tabell 2 och 3.
Som framgår av försörjningsbalansens preliminära siffror för år 1990 (tabell
2) halverades exportökningen i jämförelse med året innan. Samtidigt dämpades
investeringstillväxten kraftigt och den privata konsumtionen stagnerade.
Industriproduktionen minskade, och bytesbalansunderskottet försämrades
ytterligare och stannade vid drygt 30 miljarder kronor. Arbetslösheten låg dock
kvar på en mycket låg nivå och uppgick detta år till 1,5%.
Med sitt starka utlandsberoende har den svenska ekonomin nu kommit in i en
lågkonjunktur. Om finansplanens alternativ 2 realiseras leder utvecklingen till
en recession under år 1991.
En av huvudorsakerna till denna snabba avmattning i den svenska ekonomin är
de senaste årens överhettning på arbetsmarknaden. Överhettningen fick till
följd att de nominella löneökningarna översteg 10% och att inflationen steg
till ca 11%. Industrins konkurrenskraft urholkades och
marknadsandelsförlusterna blev därigenom betydande.
Av den bedömning som redovisas i finansplanen (jfr tabellerna 2 och 3)
framgår att den inhemska efterfrågan kommer att minska under innevarande år.
Den blygsamma ökningen i exporten och konsumtionen förmår inte att uppväga den
kraftiga nedgången i investeringarna. I alternativ 2 minskar år 1991
bruttoinvesteringarna med 3,5% och industriproduktionen med 2%. I detta
alternativ förbättras den ekonomiska situationen i viss utsträckning år 1992
främst genom att tillväxten i exporten ökar.
Tabell 4. Bidrag till BNP-tillväxten
Procent av föregående års BNP
Anm.: På grund av avrundning summerar inte alltid delarna till totalen.
Som framgår av tabell 4 får efterfrågan en ofördelaktig sammansättning vilket
accentueras i alternativet med högre löner. Den blygsamma tillväxt som uppnås
nästa år blir konsumtionsledd.
Läget på arbetsmarknaden försämras påtagligt. År 1991 förväntas sålunda den
genomsnittliga arbetslösheten stiga till 2,5% och år 1992 till nära 3,5%.
Denna utveckling kan innebära en arbetslöshet på över 4% i slutet av år 1992.
I alternativ 1 med en från samhällsekonomisk synpunkt mer fördelaktig pris-
och löneutveckling blir den ekonomiska utvecklingen under de kommande två åren
inte lika negativ. Tillväxten i exporten uppgår till nära 2%.
Bruttoinvesteringarna förväntas visserligen minska men inte alls i samma
utsträckning som i alternativ 2. Som framgår sker under år 1992 en omsvängning
till en bättre ekonomisk utveckling. Exportökningen förväntas bli nära 3,5%.
Industriproduktionen börjar återigen att öka. Den i alternativ 2 snabba
ökningen i arbetslösheten uteblir.
I båda de alternativ som redovisas i finansplanen ökar
bytesbalansunderskottet år 1991 till ca 50 miljarder kronor och år 1992 till ca
60 miljarder kronor. Den marginella förbättring av bytesbalansens utfall i
alternativ 1 förklaras av att svenska företags benägenhet att investera i
utlandet minskar som en följd av att de nominella löneökningarna i framtiden
förväntas ligga på en lägre nivå.
I de tre borgerliga motionerna Fi217 (m), Fi229 (fp) och Fi227
(c) anförs att finansplanens bedömningar av den ekonomiska utvecklingen är
alltför positiva. I motionerna Fi224 (v) och Fi223 (mp) hävdas
motsatsen. Enligt vänsterpartiet och miljöpartiet ger finansplanen en alldeles
för mörk bild av den ekonomiska situationen. I motion Fi224(v) framhålls
bl.a. att försämringen av den svenska industrins konkurrenskraft kraftigt har
överdrivits och i Fi223 (mp) uttalas att den svenska industrin i dag är väl
rustad för att möta 1990-talets problem.
Såvitt utskottet förstår anser vänsterpartiet och miljöpartiet att man i
finansplanen överdriver de svårigheter som den ekonomiska politiken står inför
vid inledningen av 1990-talet. Utskottet delar inte denna uppfattning.
Praktiskt taget alla indikatorer visar att konkurrenskraften kontinuerligt har
försvagats. Marknadsandelsförlusterna på både export- och hemmamarknaderna
visar detta klart.
Miljöpartiets slutsats att svårigheterna för den ekonomiska politiken
överdrivs i finansplanen grundar sig på en jämförelse bakåt i tiden mellan
utvecklingen i Sverige och vissa andra OECD-länder. Utskottet delar
motionärernas uppfattning att i ett 10-årsperspektiv har den svenska ekonomin i
flera avseenden utvecklats positivt. Under en stor del av 1980-talet var den
ekonomiska utvecklingen i Sverige god. Näringslivets investeringar ökade,
statsfinanserna sanerades och allt fler fick arbete. Överhettningen i ekonomin
medförde emellertid att produktionsresurserna blev för hårt utnyttjade vilket
är en av de viktigaste orsakerna till att de i finansplanen utpekade
obalanserna i ekonomin nu är en realitet.
Den statistik som redovisats efter det att finansplanens prognoser framlades
underbygger slutsatsen att den svenska ekonomin nu är inne i en utpräglad
lågkonjunktur. Konjunkturinstitutets senaste barometerundersökning för den
svenska industrin visar att nedgången i efterfrågan fortsätter. Företagen är
inställda på en fortsatt kraftig orderminskning under första kvartalet i år.
Minskningarna härrör från hemmamarknaden men också i viss utsträckning från
exportmarknaden. Den förväntade nedgång som registrerats i konjunkturbarometern
gäller samtliga industribranscher.
Vidare kan nu konstateras att den faktiska arbetslösheten i januari steg till
2,3% från 1,8% i december där en del av uppgången dock förklaras av
säsongmässiga faktorer. Det innebär att 104000 personer saknade arbete. I
januari förra året var 73000 personer, eller 1,6%, utan arbete. Samtidigt
stiger nu antalet varsel om uppsägning mycket snabbt. I januari hade enligt AMS
11000 personer varslats jämfört med 2000 personer vid motsvarande tidpunkt
i fjol. Detta är den högsta månadsnoteringen sedan den djupa lågkonjunkturen
1981.
Som nämnts hävdas i motionerna Fi217(m), Fi229(fp) och Fi227(c) att den
ekonomiska utvecklingen under de två kommande åren blir sämre än vad som anges
i finansplanens alternativ 2. Motionärerna utgår från att löne- och
prisökningarna blir större i jämförelse med finansplanens antaganden. Utskottet
har givetvis ingen annan mening än motionärerna att med en sådan
inflationsutveckling måste den kommande ekonomiska utvecklingen bli mer
negativ.
För att undvika just en sådan negativ utveckling som beskrivs i de borgerliga
motionerna tillsatte regeringen en förhandlingsgrupp med uppgift att undersöka
förutsättningarna för ett stabiliseringsavtal för hela arbetsmarknaden och för
i första hand år 1991. Arbetet med att uppnå ett stabiliseringsavtal utgör
sålunda en viktig del av de åtgärder som regeringen vidtar för att återskapa
balans i ekonomin. Förhandlingsgruppen har presenterat ett förslag till
tvåårsavtal, som innebär att lönekostnadsökningarna -- inkl. löneglidning och
överhäng -- kan begränsas till ca 5% år 1991 och ca 3% år 1992. Ett avtal
på de nivåer som föreslagits innebär att konsumentprisökningarna bör kunna
begränsas påtagligt under år 1992. Det skulle innebära att inflationstakten år
1991 kan bli ungefär lika hög som i det övriga OECD-området och under 1992
något lägre. Konkurrensläget skulle därmed förbättras och förutsättningar
skapas för att kraftigt begränsa företagens förluster av marknadsandelar. I
ett sådant läge kan industriproduktionen börja öka igen redan under år 1992 och
sysselsättningen därmed åter växa. Det är emellertid troligt att arbetslösheten
fortsätter att öka under 1991 och 1992, men i långsammare takt. Slutsatsen blir
sålunda att om stabiliseringsavtalets nivåer accepteras kan detta bidra till
att lågkonjunkturen blir kort och att en långvarig arbetslöshetskris av det
slag många andra länder i Europa fått gå igenom kan undvikas.
Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
Utskottet vill i likhet med vad som sägs i finansplanen understryka att målen
för den ekonomiska politiken -- full sysselsättning, ekonomisk tillväxt,
stabila priser, rättvis fördelning, regional balans och en god miljö -- ligger
fast. Som framgått av redovisningen av den förväntade ekonomiska utvecklingen i
Sverige, kommer höga krav att ställas på utformningen av den ekonomiska
politiken. Utvecklingen under större delen av 1980-talet har i flera avseenden
varit gynnsam för Sverige. Sysselsättningen ökade med 400 000 personer varav en
betydande andel var kvinnor. Löntagarnas köpkraft återställdes efter den
negativa utvecklingen under början av 1980-talet. Statsfinanserna sanerades och
den offentliga sektorn byggdes ut på viktiga områden som t.ex. barnomsorgen,
sjukvården och äldreomsorgen. Investeringarna ökade kraftigt och då främst i
industrin. Men framstegen och framtidstron skapade också krav och förväntningar
vilket resulterade i en alltmer överhettad ekonomi. Inflationen kom att
överstiga våra viktigaste konkurrentländers, tillväxten blev alltför låg och
bytesbalansunderskottet steg kraftigt under de sista åren av 1980-talet.
Dessa obalanser i den svenska ekonomin skapade vid några tillfällen under år
1990 oro på de finansiella marknaderna. Oron på finansmarknaderna förstärktes
av försämrade vinstrapporter från näringslivet och allvarliga likviditets- och
soliditetsproblem i vissa finansbolag. Vid månadsskiftet september/oktober
uppkom ett valutautflöde på 17 miljarder kronor. I detta läge tvingades
riksbanken att strama åt penningpolitiken vilket innebar en kraftig höjning av
marknadsräntorna. Placerarna reagerade positivt på den penningpolitiska
åtstramningen men också på regeringens skrivelse (skr. 1990/91:50) om åtgärder
för att stabilisera ekonomin som presenterades för riksdagen den 26 oktober.
Marknadsräntorna har därefter gått ned och omvärldens förtroende för svensk
politik och för den ekonomiska politiken har successivt förstärkts. Detta har
blivit särskilt tydligt efter det att regeringen presenterade förslaget till
statsbudget i början av januari. Marknadsräntorna noterades sålunda i mitten av
februari till 12,2% och 11,3% för sexmånaders statsskuldväxlar resp.
femåriga statsobligationer. Sedan mitten av oktober har ett betydande
valutainflöde ägt rum. Valutareserven uppgår för närvarande till 118 miljarder
kronor.
Statsmakterna har under det gångna året vidtagit ett antal åtgärder för att
åstadkomma balans i den svenska ekonomin. Utskottet vill i likhet med
föredraganden understryka att arbetet med att stabilisera ekonomin måste
fullföljas med kraft. En nedväxling från inflationslöner till reallöner måste
ovillkorligen komma till stånd. Samtidigt måste sparande och investeringar
främjas.
För att försvara sysselsättningen, vilket måste vara centralt för den
ekonomiska politiken, krävs att politiken med all kraft inriktas på att
varaktigt nedbringa inflationen så att konkurrenskraften kan återställas.
Den inriktning av den ekonomiska politiken som regeringen valt för att nå här
angivna mål har tidigare i betänkandet sammanfattats på s. 11--14 i reciten.
Vid behandlingen av regeringens skrivelse i december framhöll utskottet
(1990/91:FiU10 s. 31) att det i flera avseenden rådde stor enighet mellan vad
som anfördes i skrivelsen och vad som uttalades i partimotionerna från
folkpartiet liberalerna och moderata samlingspartiet om vilka huvudproblemen är
i den svenska ekonomin och vilka de viktigaste uppgifterna måste vara för den
ekonomiska politiken för att uppnå en tillfredsställande utveckling av den
svenska ekonomin. En genomgång av samtliga borgerliga partimotioner som väckts
i anslutning till årets finansplan visar att denna övergripande samsyn alltjämt
äger sin riktighet. Det råder sålunda inga delade meningar om att
inflationsbekämpningen måste prioriteras. Vidare tycks överensstämmelse finnas
om att detta innebär att en stram finanspolitik måste föras, att den offentliga
sektorn effektiviseras och utgifternas andel av BNP minskar så att därigenom
skattekvoten kan sänkas. Ej heller råder det några skiljaktiga uppfattningar om
att den konkurrensutsatta sektorn skall vara löneledande och att ansvaret för
lönebildningen ytterst måste åvila arbetsmarknadens parter. En viss
överensstämmelse återfinns också mellan vad som anförs i propositionen och i nu
aktuella motioner när det gäller krav på reformer i den offentliga sektorn och
utformningen av tillväxtpolitiken. Den viktiga uppgiften när det gäller den
offentliga sektorn är att under de närmaste åren bryta den snabba
kostnadsutvecklingen. Vid en konkretisering av vilka specifika åtgärder som
krävs går emellertid på många andra punkter uppfattningarna isär. Detta gäller
särskilt inriktningen av fördelningspolitiken. Utskottet återkommer till de
fördelningspolitiska frågorna senare i betänkandet i anslutning till
behandlingen av budgetpolitiken.
Moderata samlingspartiet anför i motion Fi217 (m) att större vikt måste
läggas vid strukturpolitiken. Stabiliseringspolitiken skall inriktas på att
skapa goda förutsättningar för tillväxt och förhindra att trånga sektioner
uppstår inom vissa branscher eller regioner. Man upprepar sitt tidigare
ställningstagande att finanspolitiken inte skall utnyttjas för att finjustera
efterfrågan. Stabiliseringspolitiskt motiverade insatser bör i första hand
åvila penningpolitiken vars uppgift då främst blir att försvara en fast
växelkurs. I motionen hävdas också att när regeringen nu prioriterar
inflationsmålet så blir avvägningen mot sysselsättningsmålet oklar. Enligt
motionärerna vill regeringen inte se eller acceptera att det här finns en
målkonflikt. I motionen framhålls att det på arbetsmarknaden råder samma
villkor som gäller för prisbildningen i övrigt, dvs. att det är utbud och
efterfrågan på arbetskraft som till slut bestämmer löneutvecklingen. Därför är
det, enligt motionärerna, meningslöst att regeringen genom
Rehnbergkommissionens arbete försöker styra lönebildningen med hjälp av
inkomstpolitiska ingripanden. Man ser det också som utsiktslöst att primärt
bekämpa arbetslösheten genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det går inte att
avskaffa arbetslösheten genom, som motionärerna ser det, konstlade åtgärder.
Den allvarligaste kritik som kan riktas mot moderata samlingspartiets förslag
till inriktning av den ekonomiska politiken är, enligt utskottets mening,
partiets syn på arbetslösheten och hur den skall bekämpas. I motionen betonas
att full sysselsättning är ett viktigt mål för den ekonomiska politiken. Men
synen på hur detta mål skall kunna uppnås utgår ifrån en kraftigt förenklad
bild av hur arbetsmarknaden fungerar. Överlämna prisbildningen på arbetskraft
till marknadskrafterna, är budskapet i motionen. Så småningom inträder då
jämvikt också på denna marknad, vilket definitionsmässigt skulle innebära att
full sysselsättning uppnås. Med detta synsätt behöver den ekonomiska politiken
endast koncentreras till strukturåtgärder på ekonomins utbudssida för att
motverka trånga sektorer i ekonomin. Stabiliseringspolitik kommer aldrig att
behöva nyttjas för att motverka en situation där ekonomin är överhettad eller
för att stimulera ekonomin vid snabbt stigande arbetslöshet, eftersom sådana
situationer i princip knappast kan uppkomma.
Utskottet delar uppfattningen att det är en viktig uppgift för den ekonomiska
politiken att föra en långsiktig strukturpolitik för att förbättra ekonomins
funktionssätt. Så t.ex. måste oöverskådliga regelverk avskaffas och rörligheten
på arbetsmarknaden bör förbättras. Detta har också varit den inriktning av den
ekonomiska politiken som präglat regeringens politik sedan 1982. Här kan som
exempel nämnas åtgärder som skattereformen och avregleringen av
kreditmarknaden. Det är emellertid utskottets bestämda övertygelse att enbart
åtgärder som syftar till att skapa en friare arbetsmarknad inte räcker för att
bibehålla den fulla sysselsättningen. Utskottet tolkar det som sägs i motion
Fi217 (m) så att arbetsmarknaden närmast kan likställas med en varumarknad där
likartade produkter säljs på en marknad som kännetecknas av hård konkurrens. Så
är givetvis inte fallet.
Arbetsmarknaden består av en mängd delmarknader där konkurrensbetingelserna
och andra faktorer som bestämmer lönebildningen är starkt varierande. Det är
bl.a. denna komplikation som ofta ställer fördelningspolitiken inför svåra
avvägningar.
Med en sådan mer verklighetsnära syn på hur arbetsmarknaden fungerar måste
exempelvis sådana rekommendationer som framförs i motion Fi217 (m) -- att
parterna själva skall bära konsekvenserna av för höga löneökningar i form av
arbetslöshet, konkurser och företagsnedläggelser -- tolkas som om ambitionerna
att hålla tillbaka arbetslösheten inte har högsta prioritet. Det borde vara en
självklarhet också för moderata samlingspartiet att den grupp som lyckats
erhålla höga löneökningar inte alls behöver tillhöra det arbetskollektiv som på
grund härav drabbas av arbetslöshet.
I motsats till vad som uttalas i Fi217 (m) anser utskottet att det
stabiliseringsavtal som Rehnbergkommissionen eftersträvar kan få en avgörande
betydelse för att en kraftigt växande arbetslöshet nu skall kunna undvikas. Det
är helt uppenbart att lönebildningen inte fungerat tillfredsställande under
1980-talet, vilket är en av orsakerna till försämringen av den svenska
industrins konkurrenskraft. En ökning av arbetslöshetstalen från de senaste
årens låga nivå kan därför sannolikt inte undvikas om marknadsandelsförlusterna
slår igenom och efterfrågan viker. För att undvika en för svenska förhållanden
oacceptabel arbetslöshet krävs att lönekostnadsökningarna växlas ned till en
väsentligt lägre takt än den vi haft det senaste decenniet. Genom bl.a.
Rehnbergkommissionens arbete finns nu en bred uppslutning kring och en ökad
insikt om det angelägna i att åstadkomma denna nedväxling. Som också
finansministern framhöll i årets allmänpolitiska debatt är det utskottets
förhoppning att de förhandlingar som nu håller på att avslutas om ett
stabiliseringsavtal skall leda fram till en överenskommelse där parterna tar
det ansvar som följer av den frihet man har på arbetsmarknaden.
I motion Fi217 från moderata samlingspartiet hävdas också att det finns en
oklarhet om målet full sysselsättning när regeringen tvingas göra en avvägning
mellan strävandena att sänka inflationen och att nå full sysselsättning.
Utskottet vill här understryka att den målkonflikt som motionärerna pekar på
inte finns på längre sikt. Varaktig full sysselsättning förutsätter i själva
verket att kostnaderna i Sverige inte stiger snabbare än i andra länder. Det
förtjänar emellertid i detta sammanhang att framhållas att en låg inflation
inte automatiskt leder till att arbetslösheten kan hållas nere. Det finns
utvecklade industriländer i Europa som exempelvis Frankrike, Belgien och
Danmark som i dag har en låg inflation men där arbetslösheten under större
delen av 1980-talet legat mellan 9 och 10%. Även om stor försiktighet alltid
bör iakttas vid jämförelser mellan länder går det inte att komma ifrån att
dessa höga arbetslöshetstal måste innebära en social katastrof för stora
grupper i dessa länder.
I det kortfristiga perspektivet kan givetvis den målkonflikt som nämns i den
moderata motionen uppträda. Under senare delen av 1980-talet och under år 1990
har den svenska arbetsmarknaden uppvisat mycket låga arbetslöshetssiffror.
Detta har säkerligen inneburit att större delen av arbetsmarknaden har drabbats
av en överskottsefterfrågan på arbetskraft som lett fram till en överhettning i
ekonomin.
Den ökning som nu kan noteras i antal varsel om uppsägningar bör inte, för
att undvika att inflationstrycket ånyo ökar i ekonomin, mötas med generella
efterfrågestimulanser. I stället bör man, enligt utskottets mening, utnyttja
arbetsmarknadspolitiska åtgärder som främst inriktas mot utbildningsinsatser
och andra åtgärder som främjar den yrkesmässiga rörligheten. Men här kan
givetvis den svåra situationen uppträda att arbetsmarknaden i ett
lågkonjunkturläge försämras så snabbt att även kraftiga satsningar för att
åstadkomma en ökad yrkesmässig rörlighet inte är tillräckliga. Om en sådan
utveckling skulle ske kan ytterligare arbetsmarknadspolitiska åtgärder behöva
aktualiseras. Även om de närmaste åren kommer att innebära stora påfrestningar
på arbetsmarknaden vill utskottet bestämt understryka att arbetslöshet aldrig
får bli ett medel för att uppnå en låg inflation. Men det är också av detta
skäl som utskottet, till skillnad mot vad som hävdas i motion Fi217 (m), vill
framhålla vikten av att olika medel, dvs. inte enbart marknadsanpassade medel,
måste kunna utnyttjas för att bekämpa arbetslöshet och inflation. I motion
Fi217 (m) tycks man ha den uppfattningen att det exempelvis är meningslöst
eller att det leder till en allvarlig störning på arbetsmarknaden att
eftersträva ett stabiliseringsavtal. Med detta synsätt innebär försök att nå
överenskommelser för att begränsa prisökningarna ett hinder för den fria
prisbildningen. Det innebär, enligt utskottets mening, att motionärerna avstår
från att utnyttja de medel som finns för att förena prisstabilitet med en hög
sysselsättningsgrad.
Utskottet kan konstatera att i motionerna Fi229 (fp) och Fi227 (c)
redovisas en syn på de negativa konsekvenser av en ökande
arbetslöshet som helt överensstämmer med utskottets uppfattning. I motion Fi229
(fp) framhålls sålunda att inga omfördelningssystem eller bidrag i längden kan
kompensera för skillnaden i hushållsekonomin av att ha ett förvärvsarbete och
att vara arbetslös. Långvarig arbetslöshet är särskilt negativ eftersom den
bryter ned människors självkänsla och tro på den egna förmågan. Den ekonomiska
politiken måste därför ha som ett viktigt mål, kanske det viktigaste, att skapa
riktiga jobb. Motionärerna framhåller också betydelsen av att förhindra
uppkomsten av långtidsarbetslöshet. Utskottet delar denna uppfattning. Att
särskilda arbetsmarknadspolitiska åtgärder bör sättas in för att motverka
långtidsarbetslöshet ligger också i linje med den uppläggning av
arbetsmarknadspolitiken som förordas i finansplanen.
I sina kommentarer till Rehnbergkommissionens arbete uppvisar både
folkpartiet liberalerna och centern en kluven inställning. I princip säger man
sig vara motståndare till den inblandning i parternas förhandlingar som
Rehnbergkommissionens arbete innebär. Å andra sidan framhålls vikten av att
samhällsekonomiskt ansvarsfulla avtal nu sluts för de kommande åren. När det
gäller det principiella ställningstagandet till Rehnbergkommissionens arbete
hänvisar utskottet till vad utskottet anfört i anslutning till behandlingen av
motion Fi217 (m). Utskottet noterar dock med tillfredsställelse att i såväl
motion Fi227 (c) som i Fi229 (fp) ges ett stöd för att sluta ett
stabiliseringsavtal.
När det i övrigt gäller folkpartiet liberalernas förslag till inriktning av
den ekonomiska politiken har utskottet främst invändningar som rör
fördelningspolitiken. Utskottet återkommer senare i betänkandet till dessa
frågor.
I motion Fi227 (c) efterlyses en mer återhållsam finanspolitik än den som
redovisas i finansplanen. Som framgår av det avsnitt i betänkandet som
behandlar budgetpolitiken innebär emellertid det budgetalternativ som centern
redovisar att ett betydande underskott uppkommer i statsbudgeten. Med
hänvisning till att starka restriktioner måste läggas på statens liksom
kommunernas och landstingens utgifter för att inflationsbekämpningen skall bli
effektiv avvisar utskottet en sådan inriktning av den ekonomiska politiken.
I motion Fi227 (c) hävdas vidare att den beslutade finansieringen av
skattereformen med ett breddat momsuttag kraftigt har bidragit till "att hålla
uppe farten i pris- och lönekarusellen". Enligt centern skulle de direkta
inflationsdrivande effekterna kunnat undvikas om centerns förslag till
finansiering hade vunnit gehör. Den allmänna breddningen av momsuttaget skulle
i centerns skattereform ha ersatts med höjningar av de indirekta skatterna inom
vissa utvalda områden t.ex. en kraftig höjning av energiskatterna.
Det är för utskottet svårt att se att centerns förslag till finansiering av
skattereformen inte skulle slå igenom på prisnivån i konsumentledet. De av
centern föreslagna skatte- och avgiftshöjningarna skulle dessutom slå igenom på
exportpriserna och bidra till att försämra den svenska konkurrenskraften. De
negativa återverkningarna på den svenska industriproduktionen och
sysselsättningen skulle därmed bli betydande. Utskottet avvisar en sådan
inriktning av politiken.
I motion Fi222 av Agne Hansson och Marianne Jönsson (c) framhålls att den
inriktning av den ekonomiska politiken som föreslås i centerns motion Fi227 (c)
bör vara utgångspunkten för strävan att uppnå regional balans. Utskottet delar
inte denna uppfattning. Som utskottet ser det är en avgörande förutsättning för
att kunna uppnå och försvara en regional balans en effektiv
stabiliseringspolitik. Som utskottet framhållit kan kritik riktas mot centerns
politik i detta avseende. Utskottet vill i detta sammanhang också hänvisa till
de betydande satsningar för en förbättring av infrastrukturen som regeringen
föreslår i proposition 1990/91:87 Näringspolitik för tillväxt. Dessa frågor
kommer senare under våren att behandlas av riksdagen.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Fi217 (m) yrkande 1, Fi222
(c), Fi227 (c) yrkandena 1 och 2 samt Fi229 (fp) yrkande 1.
I motion Fi224 (v) slås fast att den ekonomiska politikens främsta
uppgifter är att skapa balans i ekonomin genom att bekämpa inflationen med
aktiv prispresspolitik samtidigt som den förda fördelningspolitiken särskilt
måste beakta låginkomsttagarnas och kvinnornas svaga ställning i vårt samhälle.
Politiken måste också syfta till att bl.a. uppnå ekologisk balans, försvara den
generella välfärdspolitiken, demokratisera arbetslivet och skapa en bättre
arbetsmiljö med minskad utslagning.
Utskottet vill med anledning av den inriktning av stabiliseringspolitiken som
föreslås i motion Fi224 (v) anföra följande.
Som framgår av utskottets redovisning av vänsterpartiets budgetalternativ
kommer utgiftstrycket i den offentliga sektorn att öka. Detta ser utskottet som
allvarligt eftersom en sänkning av utgiftskvoten för den offentliga sektorn är
en viktig del i strävandena att stabilisera ekonomin. Därtill kommer att
vänsterpartiet ej heller ser höga nominella löneökningar som ett problem för en
positiv utveckling av den svenska ekonomin. Vänsterpartiet anser att den helt
dominerande förklaringen till den höga inflationen i Sverige är höga vinstkrav,
monopolprissättning, statliga och kommunala pålagor och en politik som gynnar
de redan välbesuttna. Denna syn på inflationens orsaker leder vänsterpartiet
fram till slutsatsen att Rehnbergkommissionens arbete saknar mening och att det
föreslagna stabiliseringsavtalet i stället blir ett hot mot den fria
förhandlingsrätten och låginkomsttagarna.
Som framgått av vad utskottet tidigare i betänkandet anfört om
stabiliseringsavtalet kan utskottet inte i något avseende dela vänsterpartiets
uppfattning om Rehnbergkommissionens arbete. Däremot kan det finnas anledning
att beakta vissa av de faktorer som vänsterpartiet anser vara
inflationsdrivande. Som utskottet ser det finns det sålunda skäl att bedriva en
prispressande politik. Som framgår av finansplanen har under hösten ett par
olika initiativ tagits för att bryta inflationsförväntningarna och få till
stånd en snabbare prisanpassning. Överenskommelser har träffats mellan
regeringens särskilda förhandlingsgrupp och representanter för
dagligvaruhandeln om att begränsa prisökningstakten. En central uppgörelse
mellan parterna på bostadsområdet om riktlinjer för hyressättningen har lett
till att hyreshöjningarna för 1991 har begränsats.
Utskottet kan i långa stycken känna sympati för de allmänna målformuleringar
rörande inriktningen av fördelningspolitiken och de ambitioner som
vänsterpartiet redovisar när det gäller sysselsättnings- och välfärdspolitiken,
utbildnings- och forskningspolitiken, regional balans, kraven på en god yttre
miljö och förbättringen av arbetsmiljön. Det är emellertid utskottets bestämda
uppfattning att de förslag till konkreta åtgärder som redovisas i motion Fi224
(v) inte bidrar till att stabilisera ekonomin utan i stället förstärker rådande
obalanser. Därigenom omöjliggörs ett förverkligande av här nämnda mål som
vänsterpartiet säger sig vilja uppfylla.
I motion Fi224 (v) föreslås också att riksdagen uttalar sig mot att Sverige
underordnar sig EGs politik. Målsättningen skall, sägs det i motionen, vara
densamma som mot andra stater, dvs. beredskap till samarbete och frihandel men
inte underordning och beroende.
Utskottet vill erinra om att riksdagen har uttalat sig för att Sverige skall
ansöka om medlemskap i EG. Förhandlingar får visa på vilket sätt Sverige blir
delaktigt i den europeiska integrationen. Mot bakgrund av vad utskottet här
anfört avstyrks motion Fi224 (v) yrkandena 1, 3, 5--8 och 11--14.
I motion Fi223 (mp) upprepar miljöpartiet sin ståndpunkt att vid
uppställandet av riktlinjer för den ekonomiska politiken måste utgångspunkten
vara en minskad materiell förbrukning. Vidare måste man vid framtagandet av
varor utforma produkter, välja material och tillverkning, förpackningar och
distributionssätt så att alltmer går att återanvända och återbruka. Om inte
dessa krav är uppfyllda går det inte, enligt motionärerna, att klara
miljöproblemen och åstadkomma en hållbar utveckling. För att uppnå dessa mål
måste miljöavgifter och miljöskatter införas i betydande omfattning.
Arbetsgivaravgifterna skall sänkas och växlas mot skatt på energiråvaror. Den
minskade materiella förbrukningen bör kompletteras med sänkt arbetstid. Någon
form av valutareglering måste återinföras. Detta skall ske via internationella
överenskommelser.
Utskottet vill med anledning av denna motion anföra följande. Miljöpartiets
uttalade syfte är att minska den materiella förbrukningen, dvs. det materiella
välståndet. Som utskottet tidigare framhållit (jfr 1990/91:FiU10) skulle en
sådan politik omedelbart leda till sänkt levnadsstandard. Detta skulle
sannolikt skapa stora fördelningspolitiska spänningar och orättvisor. Utrymmet
för statsmakterna att kompensera och stödja särskilt utsatta grupper skulle
därmed minska drastiskt. Den omläggning miljöpartiet förordar är i vissa
avseenden så långtgående att konsekvenserna inte går att överblicka ens i det
korta perspektivet. Riskerna för ekonomisk utarmning är emellertid uppenbara.
Dessa risker förstärks om man också beaktar att miljöpartiet vill minska vår
öppenhet mot omvärlden. Som framhölls i här nämnda betänkande har den välfärd
som vi i dag uppnått till stora delar sin grund i vår ekonomis öppenhet. En
fortsatt tillväxt av vår handel med omvärlden, fortsatta möjligheter för
svenska företag att etablera sig i utlandet och utländska företag att etablera
sig i Sverige är några av de viktigaste förutsättningarna för en positiv
utveckling av den svenska ekonomin. Att avskärma den svenska ekonomin genom att
begränsa kapitalrörelserna med utlandet och förorda en neddragning av
industriproduktionen innebär att den ekonomiska politiken ges en inriktning som
utskottet bestämt vill avvisa. Utskottet återkommer till kravet att via
internationella överenskommelser begränsa kapitalrörelserna.
Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi223 (mp) yrkandena 1 och 5.
Sambandet ekologi och ekonomisk politik
I motionerna Fi219 av Lars Norberg m.fl. (mp), Fi224 av Lars Werner
m.fl. (v) och Fi227 av Olof Johansson m.fl. (c) understryks vikten av att
sambandet ekologi och ekonomisk politik uppmärksammas. I motion Fi224 (v)
framhålls att det i dag finns en betydande insikt om hur allvarlig
miljösituationen är. Denna insikt måste ligga till grund inte bara för det som
traditionellt betecknas som miljöpolitik, utan för politiken på många andra
områden -- samhällsplanering, industripolitik, forskningspolitik m.m.
I motion Fi227 (c) understryks vikten av att kommande generationers välfärd
beaktas i den ekonomiska politiken. Det övergripande välfärdsmålet måste vara
en hållbar utveckling. Arbetet med att utveckla gröna nationalräkenskaper måste
också sätta spår i de beslut som fattas så att miljö- och naturresursaspekter
blir grundläggande i all samhällsplanering.
I motion Fi219 (mp) hävdar motionärerna att med de beslut som regering och
riksdag redan har bundit sig för kan följande utveckling förväntas:
energiförbrukningen kommer inte att minska,
koldioxidutsläppen kommer inte att minska,
kväveoxidutsläppen kommer att öka,
de två kärnkraftverken kommer inte att avvecklas,
alkoholförbrukningen kommer inte att minska med 25%,
försurningsskadorna kommer inte att minska och
kväveutsläppen till haven kommer inte att minska.
Enligt motionärerna måste en grundlig utredning göras om vart utvecklingen är
på väg om de i dag accepterade och styrande faktorerna får verka fritt. Denna
utredning måste åtföljas av en ny utredning som anger hur man skall uppnå den
"gröna framtid" som definieras i motionen.
Utifrån de motionsyrkanden som utskottet här behandlar kan man få det
intrycket att den förda miljöpolitiken över huvud taget inte beaktar sambandet
mellan ekologi och ekonomisk politik. En sådan slutsats är felaktig. Som
framhålls i finansplanen är åtgärder för att säkra en uthållig tillväxt en
viktig del av den ekonomiska politiken. Den ekonomiska politiken skall bidra
till att ställa om produktion och konsumtion för att säkra långsiktig balans
mellan ekonomisk tillväxt och miljö. Det framhålls att de kommande årens
miljöpolitik kommer att präglas av ökad internationalisering, decentraliserat
beslutsfattande och ökat miljöansvar inom alla samhällssektorer. Ett utbyggt
internationellt samarbete ger oss nya möjligheter att påverka miljöpolitiken
globalt och att utveckla en internationell strategi för en långsiktigt hållbar
utveckling. Därmed kan stora framsteg göras på ett sätt som skapar likvärdiga
villkor för företag i olika länder.
Det bör även påpekas att de förändringar som nu genomförs av skattesystemet
innebär att energikonsumtionen begränsas och att det blir dyrare att skada
miljön. Ytterligare förslag som minskar miljöbelastningen har presenterats i
den miljöpolitiska propositionen En god livsmiljö (prop. 1990/91:90).
I motion Fi219 (mp) efterlyses en utredning som belyser utvecklingen i landet
under antaganden om en bestämd utveckling av vissa negativa miljöpåverkande
faktorer. Även här finns det anledning att erinra om att ett omfattande
material med den inriktning som motionärerna efterlyser under årens lopp
successivt har tagits fram.
Redan i mitten av 1970-talet publicerades i anslutning till arbetet med den
fysiska riksplaneringen en mängd utredningar med denna inriktning. Det nu mest
aktuella utredningsmaterial som belyser dessa frågor är de bilagor som
publicerats i anslutning till den miljöpolitiska propositionen.
Som framhålls i finansplanen måste man för att kunna fatta riktiga beslut för
en långsiktigt hållbar utveckling bygga upp en löpande statistik som belyser
samspelet mellan ekonomi och ekologi. Det gäller på såväl företags- och
hushållsnivå som på samhällsnivå. Det är viktigt att den ekonomiska statistiken
är så utformad att den belyser miljöpåverkan och resursförbrukning. Dessa
frågor är för närvarande under utredning. Ett första underlag beräknas vara
klart under år 1991.
Utskottet avstyrker med det anförda motionerna Fi219, Fi224 yrkande 10 och
Fi227 yrkande 7.
Spelregler på arbetsmarknaden
Folkpartiet liberalerna föreslår i motion Fi229 att riksdagen skall göra
ett tillkännagivande om behovet av striktare spelregler på arbetsmarknaden.
Reglerna för när konflikter skall betraktas som samhällsfarliga bör enligt
motionärerna skärpas, och även andra än parterna själva bör beredas plats i de
organ som skall pröva samhällsfarligheten i uppkomna konflikter. Motionärerna
förordar också att det maximala skadeståndsbeloppet för vilda strejker höjs
kraftigt.
Vänsterpartiet begär i motion Fi224 att riksdagen skall uttala sig mot
införandet av ytterligare tvångsmedel på arbetsmarknaden riktade mot de
arbetande. Motionärerna framhåller att de värnar om den fria förhandlingsrätten
och att de under inga omständigheter kan godkänna en tvångslag eller
tvångsmedling i någon form.
De frågor som motionärerna tar upp berör förhållanden på arbetsmarknaden som
nyligen behandlats av löneförhandlingsutredningen. Den särskilde utredaren har
redovisat sina förslag i betänkandet Spelreglerna på arbetsmarknaden (SOU
1991:13), vilket lades fram i början av februari 1991. Betänkandet bereds för
närvarande inom regeringskansliet, och enligt utskottets mening bör riksdagen
avvakta remissbehandlingen av betänkandet och regeringens ställningstagande i
frågan. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet motionerna Fi224 (v) yrkande 4
och Fi229 (fp) yrkande 4.
Statsskuldspolitiken
Riksdagen behandlade hösten 1990 proposition 1990/91:29 om riksgäldskontorets
uppgifter inom statsskuldspolitiken (1990/91:FiU4, rskr. 38). Vid behandlingen
slogs fast att det övergripande målet för riksgäldskontoret och
statsskuldspolitiken skall vara att minimera kostnaderna för statens upplåning.
Övriga ekonomisk-politiska mål skall betraktas som restriktioner för kontorets
möjligheter att uppfylla målet om kostnadsminimering. En sådan restriktion är
normen att staten inte skall nettolåna i utländsk valuta för att finansiera
statliga budgetunderskott eller för att förvalta statsskulden. Vidare gäller
att riksgäldskontoret skall samråda med riksbanken om statsskuldspolitiken för
att säkerställa att denna avvägs mot penningpolitiken. En konsekvens av kravet
att upplåningen skall vara kostnadseffektiv är att upplåning från hushåll i
syfte att stimulera sparande inte skall ske om det strider mot det övergripande
målet.
De i höstas beslutade riktlinjerna upprepas i finansdepartementets bilaga 9
till budgetpropositionen under avsnittet Kostnader för statens skuld (s.
38--45). I detta avsnitt redovisas även hur upplåningsverksamhetens resultat
skall kunna utvärderas genom att den faktiska skuldens kostnader jämförs med
kostnaderna för en riktmärkesportfölj. Riktlinjerna för denna portföljs
sammansättning bestäms av riksgäldskontorets styrelse. Målsättningen bör enligt
föredraganden vara att de faktiska kostnaderna sett över en längre period bör
vara lägre än kostnaderna för riktmärkesportföljen.
Utskottet har tagit del av den redovisade utvärderingsmetoden. En faktor som
har mycket stor betydelse för de totala upplåningskostnaderna är statsskuldens
fördelning på den inhemska och den utländska marknaden. Denna fördelning har
riksgäldskontoret små möjligheter att påverka eftersom den s.k.
utlandslånenormen innebär att någon ny statlig upplåning i utländsk valuta inte
får ske.
I finansplanen anförs att i den utsträckning som större inflöden av valuta
uppstår, skall en därtill svarande amortering ske på statens skuld i utländsk
valuta.
I motion Fi217 (m) delar man uppfattningen beträffande det övergripande
målet för statsskuldspolitiken och att den s.k. utlandslånenormen ligger
fast. Däremot anser motionärerna det inte rimligt att riksgäldskontoret i tider
av växande underskott i bytesbalansen skall vara förpliktat att vid ett
valutainflöde, orsakat av ett högt ränteläge, amortera ned statens
utlandsskuld. Konsekvensen blir en avsevärd höjning av statens
upplåningskostnader, samtidigt som enskilda låneförmedlare tillgodogör sig en
betydande vinst på ränteskillnaden.
Motionärerna anser vad beträffar den inhemska upplåningen att det inte kan
vara riksgäldskontorets uppgift att stimulera hushållens sparande om detta
skulle strida mot kostnadsminimeringsmålet. Av detta drar motionärerna
slutsatsen att det inte finns några behov av nya emissioner av spar- och
premieobligationer eller av det nyligen presenterade riksgäldskontot.
Som utskottet redovisat måste kravet att begränsa kostnaderna för den
statliga upplåningen vägas mot övriga ekonomisk-politiska mål. Det kan i vissa
lägen, t.ex. beroende på ett kraftigt inhemskt efterfrågetryck, vara motiverat
att hålla ett högt inhemskt ränteläge som leder till ett kraftigt
valutainflöde. Att i ett sådant läge avstå från att nedamortera utlandsskulden
skulle leda till en ökning av valutareserven som skulle kunna motverka
ansträngningarna att hålla uppe räntenivån. Utskottet anser därför att i den
utsträckning som större inflöden av valuta uppstår skall en därtill svarande
amortering ske av statens skuld i utländsk valuta.
Utskottet anser i likhet med vad utskottet anförde i höstas och riksdagen då
ställde sig bakom, att riksgäldskontoret även fortsättningsvis bör kunna låna
från hushållen. Därigenom får kontoret tillgång till ett brett register av
upplåningsformer som kan ge en god handlingsberedskap när det sker
förskjutningar i upplåningskostnaderna mellan olika segment på marknaden. Det
nya kontosparsystemet gör det möjligt att bedriva upplåning hos hushållen utan
att det övergripande målet om kostnadsminimering eftersätts. Utskottet delar
således inte motionärernas uppfattning och förordar att riksdagen avslår motion
Fi217 yrkande 4.
Penning- och valutapolitiken
I propositionen konstateras att en fast växelkurs är en av hörnstenarna i den
ekonomiska politik som förts sedan 1982. Den skall skapa stabilitet och
trovärdighet i den ekonomiska politiken och därmed bidra till
inflationsbekämpningen. Att göra avsteg från valutapolitikens mål är uteslutet.
Penningpolitikens överordnade uppgift är att upprätthålla den fasta
växelkursen.
I motion Fi207 (v) anförs att avskaffandet av valutaregleringen år
1989 fick en rad negativa konsekvenser. För att i viss utsträckning kunna
kontrollera valutautflödet bör valutalagstiftningen återinföras, anser
motionärerna.
Även i motion Fi223 (mp) kritiseras avskaffandet av valutaregleringen. De
fria kapitalrörelserna leder till ett kortsiktigt handlande, som motverkar en
god miljövänlig industristruktur. Sverige ligger nu öppet och oskyddat för
stora kapitalströmmar. Enligt motionärerna berodde valutautflödet i oktober
1990 på att ett fåtal stora kapitalägare förde ut kapital för att tvinga fram
en ändrad ekonomisk politik. Enligt miljöpartiet är en total rörelsefrihet för
kapitalet inte möjlig att upprätthålla. Kapitalets stora frihet kommer att
skapa stora problem i världsekonomin på grund av kapitalägarnas lojalitet med
kapitalet. Det behövs därför ett internationellt samarbete för att motverka
kapitalets överrörlighet. Regeringen bör snarast ta initiativ för att få till
stånd internationella överenskommelser om att begränsa kapitalets totala
frihet.
Utskottet vill med anledning av yrkandena i motionerna från vänsterpartiet
och miljöpartiet om att återinföra valutaregleringen eller på annat sätt
begränsa betalningarna till och från utlandet anföra följande. Det är
utskottets uppfattning att en valutalagstiftning inte kan användas för att
begränsa och styra kapitalrörelser. Senare års erfarenheter har visat att
valutaregleringen inte gav något skydd mot destabiliserande valutaflöden i
tider med valutaoro. Regleringen fungerade inte heller konkurrensneutralt
mellan olika typer av företag. Stora internationella företag fick en betydande
handlingsfrihet medan små och medelstora företag påverkades mer kännbart. Den
omständigheten att regleringen med tiden blev allt mindre effektiv utgjorde
också ett av motiven till att den avskaffades. Mot bakgrund härav ter sig ett
återinförande av valutaregleringen som mer eller mindre verkningslöst.
Möjligheterna att föra en i förhållande till omvärlden oberoende ekonomisk
politik är begränsade i ett land som Sverige med en omfattande utrikeshandel.
Med det stora handelsutbytet följer ett internationellt beroende. Den
internationella arbetsfördelningen grundas på frihandelsprincipen till vilken
Sverige sedan länge har anslutit sig. Den främjar ekonomisk utveckling och
välstånd i alla länder som deltar i detta samarbete. Med handelsutbytet följer
också betalningsströmmar mellan länderna. Om man skulle vilja upprätthålla en
effektiv kontroll av valutaströmmarna skulle detta kräva ett regleringssystem
som omfattade även de transaktioner som sker i anslutning till utrikeshandeln.
Utskottet ser inte en sådan utveckling som vare sig önskvärd eller möjlig. Ett
återinförande av valutaregleringen skulle också omöjliggöra Sveriges strävanden
att närma sig EG.
Ambitionen att föra en självständig svensk stabiliseringspolitik kan således
inte vila på regleringar utan måste bäras upp av en långsiktigt inriktad
ekonomisk politik som i förening med riksbankens penningpolitik inger
förtroende hos omvärlden. Utskottet avstyrker med det anförda motion Fi207 (v).
Enligt utskottets mening ter det sig inte heller motiverat att försöka träffa
internationella överenskommelser om att begränsa de internationella
kapitalrörelserna för att stärka våra möjligheter att föra en självständig
stabiliseringspolitik. Att resa barriärer av det slag motionärerna har i åtanke
är inte förenligt med vår strävan att underlätta handeln med varor och
tjänster. Utskottet avstyrker med hänvisning härtill yrkande 3 i motion Fi223
(mp).
I motion Fi217 (m) anförs att inom de ramar som sätts av målet om en fast
växelkurs gäller det att påverka likviditet och räntenivå så att inflation och
arbetslöshet hålls nere. Eftersom ränteutvecklingen i hög grad styrs av
marknadskrafter, blir förändringar av penningmängden genom marknadsoperationer
det viktigaste instrumentet. Penningpolitiska åtgärder får effekt betydligt
snabbare än finanspolitiska ingrepp, vilket minskar risken för felaktig
tidsanpassning. Motionärerna anser att fördelen med att i
stabiliseringspolitiken lägga tyngdpunkten på penningpolitiken är inte bara
det snabbare genomslaget. Grundläggande är att inflation är ett monetärt
fenomen, medan finanspolitiken främst rör sådana strukturella frågor som
fördelningen mellan enskild och kollektiv konsumtion och mellan privat och
offentligt sparande.
Motionärerna anser att ett stort problem i den ekonomiska situationen är att
det pågående kapitalutflödet genomgående har långsiktig karaktär, främst
beroende på utlandsinvesteringar i företag, fastigheter och aktier, medan
finansieringen till stor del har formen av kortfristig upplåning. Det innebär
att en allt större räntedifferens mellan Sverige och utlandet kommer att
krävas. Eftersom ingenting enligt motionärerna tyder på att kapitalströmmarna
skall vända måste vi räkna med återkommande valutakriser med åtföljande
räntetryck uppåt.
Motionärerna förordar mot denna bakgrund en omläggning av den ekonomiska
politiken. Därutöver förordar motionärerna vissa institutionella förändringar
som kan påverka förväntningsbilden såväl här hemma som utomlands. En sådan
åtgärd vore att stärka riksbankens oberoende. Det finns enligt motionärerna
internationella erfarenheter som visar på ett starkt samband mellan goda
resultat för stabiliseringspolitiken och oberoendet för ett lands centralbank.
Motionärerna tar också upp likviditetssituationen i kreditväsendet efter
några finansbolags fallissemang i höstas. Följden blev en lika kraftig som
oväntad kreditåtstramning. Enligt motionärerna kunde välmotiverade
investeringsprojekt trots fullgoda säkerheter inte finansieras på grund av
brist på likviditet i kreditväsendet. Finansiella faktorer kan därför bidra
till att göra den inledda nedgången djupare än vad de reala faktorerna i sig
motiverar. Motionärerna anser mot denna bakgrund att det kan vara motiverat med
större flexibilitet vid tillämpningen av belåningsgränser. Vidare bör
riksbanken överväga lättnader i kassakraven för vissa kreditinstitut.
Motionärerna upprepar i detta sammanhang sitt tidigare framförda krav att
kreditinstituten skall ges räntegottgörelse på kassakravsmedlen. Även förbudet
mot realränte-/indexlån bör upphävas.
Avregleringen av valutapolitiken anser motionärerna vara både nödvändig och
riktig. De restriktioner i kapitalrörelserna som finns i den nya
betalningslagen måste försvinna som en förberedelse till Sveriges inträde i EG.
Motionärerna tar vidare upp frågan om Sveriges valutapolitiska regim. Målet
är och förblir en fast växelkurs. Genom den svenska valutakorgens konstruktion
har kronkursen påverkats av kursförändringar för de i korgen ingående
valutorna. En fastare punkt vore att knyta kronan till det europeiska monetära
systemet (EMS), till vars växelkursmekanism (ERM) flertalet EG-valutor hör. Ett
medlemskap är i princip möjligt även för länder som ej är medlemmar i EG, men
situationen kompliceras av de pågående övervägandena att skapa en ekonomisk
monetär union (EMU). Norge har i denna situation valt att ensidigt anknyta sin
krona till den europeiska valutaenheten (ecu). Enligt motionärerna bör Sverige
nu markera sin avsikt att ansluta sig till det europeiska valutasamarbetet
genom att följa Norges exempel och anknyta kronan till ecun.
I motion Fi202 (m) begärs att Sverige bör arbeta aktivt för att
valutaunionen snarast skall förverkligas.
I motion Fi229 (fp) redovisas ett liknande synsätt som i Fi217 (m) på
penningpolitikens uppgift. Motionärerna konstaterar att möjligheterna till
finjusteringar av efterfrågeläget i ekonomin genom en aktiv finanspolitik är
starkt begränsade. Därför måste nödvändiga kortsiktiga justeringar av
stabiliseringspolitiken i syfte att försvara den fasta växelkursen främst åvila
penningpolitiken. Penningpolitikens främsta instrument är marknadsoperationer i
avsikt att påverka räntenivå och likviditet. Erfarenhetsmässigt kommer
effekterna av penningpolitikens förändringar ganska snabbt, vilket också är en
fördel jämfört med finanspolitiska åtgärder.
Motionärerna anför vidare att i frånvaro av en stram finanspolitik och
åtgärder för att stabilisera ekonomin undergrävs förtroendet för den fasta
växelkursen. Penningpolitiken måste då bära den stabiliseringspolitiska bördan.
Den svenska växelkurspolitiken måste ligga fast. Att åter försöka överbrygga
kostnadskrisen genom en devalvering är av flera skäl uteslutet. En
förutsättning för att en stabiliseringspolitisk strategi inriktad på
inflationsbekämpning skall bli framgångsrik är att den uppfattas som trovärdig
av allmänheten och arbetsmarknadens parter. Ytterst handlar detta om
trovärdigheten för vår fasta växelkurs. Motionärerna upprepar sitt tidigare
framförda krav att Sveriges riksbank bör undersöka möjligheterna till
anslutning till EMS. Motionärerna anför att tillståndet i den svenska ekonomin
för närvarande sannolikt inte är sådant att den svenska kronan skulle
accepteras av EMS. Sverige bör därför nu tillkännage att när läget i ekonomin
förbättrats avser vi att ansöka om anslutning till det europeiska
valutasamarbetet. För att ge trovärdighet åt denna förklaring bör Sverige redan
i dag anknyta kronan till EG-valutan ecu.
Ett annat sätt att öka trovärdigheten för en anti-inflationspolitik är att
stärka riksbankens oberoende gentemot regering och riksdag. Internationella
erfarenheter tyder på att länder där centralbanken har en självständig
ställning också har låg inflation och följaktligen låga nominella räntor.
Motionärerna välkomnar därför den utredning om riksbankens ställning som
aviseras i finansplanen och förutsätter att den genomförs skyndsamt.
I motion Fi227 (c) anförs att penningpolitikens främsta uppgift är att
understödja den fasta växelkursen. Möjligheten att devalvera avvisas.
Valutapolitiken bör gå i riktning mot en ökad anknytning till starka valutor.
Motionärerna hävdar emellerid att ett medlemskap i det europeiska
valutasamarbetet EMS förutsätter medlemskap i EG och att det därför inte är
möjligt i dagsläget.
Utskottet vill med anledning av dessa motioner anföra följande. Under det
senaste året har en rad åtgärder vidtagits för att återställa balansen i den
svenska ekonomin och återvinna tillväxten. För att värna sysselsättning och
välfärd är den ekonomiska politiken inriktad på att varaktigt nedbringa
inflationen. Detta kräver att finanspolitiken är fortsatt stram. Utskottet
anser till skillnad från motionärerna att finanspolitiken måste utnyttjas som
ett verksamt medel för att vända utvecklingen i ekonomin. Att lägga
huvudansvaret för stabiliseringspolitiken på penningpolitiken kommer att leda
till högre räntor och ännu högre inflation. Detta kommer att drabba
investeringarna och produktionen i Sverige. På sikt kommer därigenom
sysselsättningen och reallönerna att sjunka. Utskottet anser att en sådan
utveckling måste förhindras. Det kräver att åtgärder vidtas för att begränsa
den offentliga sektorns utgiftsexpansion och förstärka det offentliga
sparandet.
I den moderata motionen berörs problemen inom finansbolagssektorn under
hösten 1990. Vissa finansbolag råkade då i akuta likviditetssvårigheter.
Risknivån och belåningsgraden på aktier och fastigheter var mycket hög. I
samband med fallet på aktiebörsen och fastighetspriserna uppstod akuta
betalningssvårigheter. Utskottet anser inte, som föreslås i motion Fi217 (m),
att belåningsgränserna bör höjas. Det finns som utskottet ser det risk för att
det skulle framkalla än större kriser.
Regeringen har nyligen utsett en utredare för att kartlägga och analysera
utvecklingen i finansbolagssektorn under hösten 1990. Arbetet skall bedrivas
skyndsamt. Det finns skäl att avvakta resultatet av detta arbete.
Penningpolitiken bör vara fortsatt stram. Det ankommer på riksbanken att
svara för den närmare utformningen av denna. I riksbankens överväganden ingår
att på penningpolitiska grunder pröva kassakravens omfattning, storlek och
frågan om eventuell räntegottgörelse. Utskottet avstyrker därför motion Fi217
(m) i här berörd del.
I finansplanen anmäls att den utredning om riksbankens ställning och funktion
som aviserades i propositionen om den ekonomiska politiken på medellång sikt
skall tillsättas inom kort. Utredningen får till uppgift att utforma en klar
och ändamålsenlig ram för den framtida penningpolitiken. Enligt vad utskottet
erfarit pågår arbetet med att utse en utredare.
Finansutskottet anser att realränte-/indexlån kan bidra till att en hög
inflationstakt byggs in i det ekonomiska systemet och att incitamenten till att
hålla tillbaka inflationen kan bli svagare med sådana lån. Det bör dock ankomma
på riksbanken att pröva denna fråga.
Det är utskottets bestämda uppfattning att avsteg från
valutapolitikens mål om en fast växelkurs är uteslutet. En fast valutakurs är
nödvändig för att upprätthålla vårt anseende i det internationella samarbetet
och för att skapa större disciplin i löne- och prisbildningen. Ett led i att
skapa trovärdighet för en sådan politik kan, som förordas i motionerna Fi217
(m) och Fi227 (fp), vara att binda valutakursen till en sådan växelkursnorm.
Erfarenheterna av det europeiska växelkurssamarbetet är i huvudsak positiva.
Genom att utgöra en fast norm för den ekonomiska politiken tycks det europeiska
valutasamarbetet ha medverkat till en dämpning av den genomsnittliga
inflationstakten och en minskad spridning av inflationstakten länderna emellan.
Valutasamarbetet är emellertid inte den enda orsaken härtill utan det är
främst den strama finans- och penningpolitiken som har bidragit till denna
utveckling. I Norge har inflationstakten sjunkit påtagligt under senare tid,
vilket i Norges fall skapade en möjlighet att med trovärdighet anknyta den
norska kronan till den europeiska valutan, ecu. Sverige ligger alltjämt
väsentligt över den inflationsnivå som etablerats i de flesta västeuropeiska
länder. Utskottet anser att det är först när inflationen kommit ner på en lägre
nivå som en svensk anknytning kan skapa tilltro till den ekonomiska politiken.
Motionerna Fi217 yrkande 5, Fi227 yrkande 8 samt Fi229 yrkande 3 avstyrks med
det anförda av utskottet.
Ett agerande från svensk sida med anledning av utvecklandet av en ekonomisk
monetär union förutsätter svenskt medlemskap i EG. I avvaktan på detta förordar
utskottet att motion Fi202 avslås av riksdagen.
Vad utskottet anfört om inriktningen av kredit- och valutapolitiken bör
riksdagen som sin mening ge fullmäktige i riksbanken till känna.
I motion Fi215 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) anförs att för att öka
konkurrensen banker emellan på inlåningssidan är det viktigt att det finns
effektiva möjligheter att placera pengar på egna inlåningskonton utomlands.
Det bör vara tillåtet att göra betalningar till och från ett eget
inlåningskonto i sådana länder som lämnar kontrolluppgift till svenska
myndigheter.
Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Riksdagen har tidigare
slagit fast att en fullgod skattekontroll måste kunna upprätthållas när
valutaregleringen avvecklats. Riksdagen har också framhållit vikten av att en
god statistik över utrikesbetalningarna kan bibehållas. Betalningslagen är
avsedd att tillgodose dessa krav. Enligt betalningslagen får en person som är
bosatt i Sverige inte sätta in medel på ett eget inlåningskonto i utlandet. Av
förordningen om betalningar till och från utlandet (SFS 1990:757) framgår
emellertid att denna regel inte gäller i sådan stat med vilken Sverige har
träffat överenskommelse om handräckning i skatteärenden som innebär att denna
stats banker skall lämna kontrolluppgift till de svenska skattemyndigheterna i
samma omfattning som de svenska bankerna för dem som är skattskyldiga i
Sverige. Enligt vad utskottet erfarit har emellertid ingen stat utanför Norden
träffat en sådan överenskommelse med Sverige, men i den utsträckning sådana
avtal kommer att träffas kommer således de önskemål som motionärerna framför
att vara tillgodosedda. Yrkande 2 i motion Fi215 behöver således inte föranleda
någon åtgärd från riksdagens sida. Motionen avstyrks därför.
I samma motion, Fi215 (fp), anförs att rätten att handla med valutor
och att ombesörja betalningar till och från utlandet inte bör begränsas med
hänsyn till valutahandlande kreditinstituts normala verksamhet. Denna
begränsning kan verka konkurrenshämmande.
Möjligheten att få valutahandelstillstånd utvidgades betydligt under 1990.
Samtliga kreditinstitut som står under tillsyn av myndighet kan komma i fråga
som valutahandlare, således även t.ex. finansbolag och försäkringsbolag. Även
utländska banker som givits rätt att driva verksamhet genom filial i Sverige
kan erhålla tillstånd.
Finansutskottet framhöll vid riksdagsbehandlingen av betalningslagen att
eftersom de auktoriserade valutahandlarna engageras i myndighetsutövning vid
sin insamling och rapportering av uppgifter är det rimligt att riksbanken ges
möjlighet att göra en lämplighetsprövning av varje enskilt institut. Det
framhölls emellertid också att det var angeläget att denna prövning inte skulle
göras efter så hårda kriterier att den åsyftade breddningen och ökade
konkurrensen inom valutahandeln motverkades. Behovet av en god skattekontroll
motiverade emellertid att betalningarna går genom institut som står under
tillsyn.
Utskottet anser att farhågorna om att riksbankens tillståndsgivning skulle
vara konkurrensbegränsande är överdrivna. Inte någon ansökan om tillstånd att
bedriva valutahandel har avslagits av riksbanken. Yrkande 3 i motion Fi215 bör
inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför
motionen.
Investeringsfonder
För att stimulera investeringarna har regeringen beslutat om ett väsentligt
vidgat frisläpp av de allmänna investeringsfonderna och ett fullständigt
frisläpp av de allmänna investeringsreserverna. Genom frisläppet frigörs ca 20
miljarder kronor för investeringar. I de kommuner där företagen betalar
investeringsskatt, dvs. vissa kommuner i Stockholms och Uppsala län, gäller
inte frisläppet av investeringsfonderna för byggnadsinvesteringar, arbeten på
markanläggningar och arbeten i skogsbruk. Detta motiveras av att
efterfrågetrycket i dessa kommuner alltjämt är högt.
I motion Fi206 av Olof Johansson m.fl. (c) krävs att undantaget från
frisläppet av investeringsfonder i områden som omfattas av investeringsskatt
skall gälla alla typer av investeringar, dvs. även investeringar i maskiner och
annan utrustning.
I motion Fi228 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) anförs att
konjunkturavmattningen nu börjar märkas också i Stockholms län. Mot den
bakgrunden är det förvånande att regeringens beslut om frisläpp av företagens
investeringsfonder inte omfattar Stockholms län. Enligt motionärernas mening är
undantaget svagt motiverat. Riksdagen bör därför som sin mening ge regeringen
till känna att frisläppet bör omfatta också Stockholms län.
Utskottet vill med anledning av motion Fi206 (c) anföra följande. Undantaget
från frisläppet av investeringsfonder gäller byggnadsinvesteringar och
markarbeten i vissa kommuner där byggmarknaden alltjämt är överhettad.
Utskottet kan emellertid inte se några skäl till varför
investeringsfondsfrisläppen inte skall omfatta företagens investeringar i
maskiner och utrustning i dessa kommuner. Någon motivering till den föreslagna
begränsningen ges heller inte i motionen.
Utskottet avstyrker med det anförda motion Fi206.
I motion Fi228 krävs att frisläppet av investeringsfonder också skall omfatta
Stockholms län. Som utskottet redovisat gäller frisläppet också Stockholms län
med undantag för byggnadsinvesteringar, arbeten på markanläggningar och arbeten
i skogsbruk för de kommuner som omfattas av investeringsskatt. Med tanke på
situationen på byggmarknaden anser utskottet detta motiverat. Utskottet
avstyrker således motion Fi228.
För att i större utsträckning kunna engagera näringslivet i finansieringen av
Mälarbanan föreslås i motion Fi201 av Birger Andersson och Rosa Östh (c)
möjligheten att utnyttja företagens investeringsfonder. Genom att dels vidga
användningsområdet för investeringsfonderna, dels ändra frisläppsreglerna,
skulle företagen ges möjlighet att utnyttja fonderna inom ramen för av
riksdagen tillstyrkta samhällsekonomiska investeringar inom det
infrastrukturella området.
Utskottet vill med anledning av motionen anföra följande.
Investeringsfondsmedlen är genom fondkonstruktionen bundna till att utnyttjas
inom det företag som gjort avsättningen. Statens industriverk kan sålunda inte
pröva om investeringsfondsmedel kan utnyttjas för en finansiering av byggandet
av Mälarbanan innan ett bolag har bildats som skall utföra arbetet. Lagarna om
allmän investeringsfond har upphört att gälla vid utgången av juni 1990, men de
upphävda lagarna gäller fortfarande för äldre avsättningar.
Utskottet är mot denna bakgrund inte berett att förorda att en
fondkonstruktion utarbetas för att tillgodose MIABs (Mälarbanans Intressenters
AB) önskemål. Utskottet avstyrker således motion Fi201.
I motion Fi216 av Karl-Gösta Svenson och Hans Dau (m) föreslås att
pälsdjursnäringen får möjlighet att utnyttja investeringsfonds- och
investeringsreservsmedel för förlusttäckning utan att dessa medel återförs till
beskattning. Enligt motionärerna är det nödvändigt att under en övergångsperiod
försöka åstadkomma sådana förutsättningar för pälsdjursnäringen i vårt land att
den kan överleva fram till att en ljusning i lönsamheten kan skönjas.
Genom lagstiftning hösten 1989 infördes tillfälliga regler för att möjliggöra
för pälsdjursuppfödare att utnyttja investeringsreserver på det sätt som
motionärerna nu kräver. Beslutet gällde enbart 1991 års taxering. Genom
regeringsbeslut den 24 januari 1991 beslöt regeringen att lämna en skrivelse
från Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund utan åtgärd. Förbundet hade
anhållit om att den särskilda regeln för investeringsreserver skulle förlängas
t.o.m. 1992 års taxering och att lagstiftningen skulle utvidgas till att avse
även allmänna investeringsfonder.
Enligt utskottet bör investeringsfonds- och investeringsreservsmedel främst
utnyttjas för att stimulera till en ökad investeringsverksamhet.
Investeringsfonder och investeringsreserver är sedan den 10 januari 1991 fria
för praktiskt taget alla typer av investeringar. Utskottet vill därför inte
förorda att sådana särregler införs att dessa medel kan utnyttjas för
förlusttäckning. Utskottet avstyrker sålunda motion Fi216.
Förändringar och utveckling av löntagarfonderna
Krav på avveckling av löntagarfonderna förs fram i motionerna Fi213
av Carl Bildt m.fl. (m, fp, c), Fi204 av Marianne Andersson i Vårgårda
m.fl. (c, m, fp), Fi210 av Agne Hansson m.fl. (c), Fi221 av Gullan
Lindblad och Göthe Knutson (m) samt Fi225 av Gunnar Björk och Karin Starrin
(c).
Den i motion Fi213 (m, fp, c) föreslagna lösningen innebär dels att
löntagarfonderna avvecklas enligt en i motionen redovisad plan, dels att
vinstdelningsskatt inte tas ut som planerat för sista gången vid 1991 års
taxering, dels att den särskilda ATP-avgiften på 0,2 procentenheter avvecklas
fr.o.m. den 1 juli 1991.
I motion Fi210 (c) begärs förutom avveckling av löntagarfonderna att de medel
som arbetsgivare i sydöstra Sverige betalat in till fonderna skall återföras
till regionen för bl.a. infrastruktursatsningar.
I motion Fi714 begär Jan-Erik Wikström och Daniel Tarschys (fp) att man
vid en avveckling av löntagarfonderna sätter av en viss del av medlen till
Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond.
Utskottet vill med anledning av de här återgivna motionerna anföra följande.
Riksdagen har alltsedan löntagarfonderna inrättades årligen prövat motioner med
krav på deras avveckling. Motiven för ett avskaffande har hela tiden varit
desamma, och motionskraven har på förslag av finansutskottet varje år avvisats
av riksdagen. Senast skedde detta i april 1990 (1989/90:FiU20, rskr. 204).
I de nu aktuella motionerna framförs inga nya argument som stöd för en
avveckling av fonderna och utskottet finner därför inte anledning att ompröva
sitt tidigare ställningstagande. Detsamma gäller de härmed sammanhängande
yrkandena om en återföring av inbetalade medel till berörd region eller
överföring till Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond. Utskottet kan av samma
skäl inte heller biträda vare sig kravet på att vinstdelningsskatt inte skall
tas ut vid 1991 års taxering eller kravet på att tilläggspensionsavgiften skall
sänkas. Vad utskottet här anfört innebär alltså att utskottet avstyrker bifall
till motionerna Fi213 (m, fp, c), Fi204 (c, m, fp), Fi210 (c), Fi221 (m)
yrkande 1, Fi225 (c) och Fi714 (fp).
I motion Fi221 (m) begärs också att riksdagen skall göra ett uttalande mot
nya kollektiva fonder enligt ett av LO framlagt förslag. Motionärerna vänder
sig mot den under hösten 1988 framlagda LO-rapporten Välfärdsstaten och
sparandet. Denna rapport har utarbetats av en arbetsgrupp inom
Landsorganisationen och är avsedd att tjäna som underlag för en diskussion inom
arbetarrörelsen inför 1991 års LO-kongress. Den har inte tillställts
regeringen, än mindre överlämnats till riksdagen för prövning. Utskottet har
mot denna bakgrund tidigare framhållit och anser alltjämt att det inte ankommer
på riksdagen att med uttalanden försöka styra den fria debatt som förs internt
i en fristående arbetstagarorganisation. Med hänvisning härtill avstyrker
utskottet motion Fi221 (m) yrkande 2.
I motion Fi212 av Sten Svensson m.fl. (m) begärs att riksdagen skall
uttala sig mot en ytterligare uppbyggnad av AP-fondens fondstyrka.
Utskottet vill erinra om att pensionsberedningen haft till uppgift att göra
en samlad genomgång av erfarenheterna av reglerna inom det allmänna
pensionssystemet. I sitt huvudbetänkande (1990:76) har utredningen konstaterat
att det går att klara pensionsutbetalningarna utan höjda totala
pensionsavgifter om den reala ekonomiska tillväxten blir omkring 2% och om
ATP-taket inte höjs i takt med standardutvecklingen i samhället. Enligt
utredningen krävs det dock att AP-fonden och dess avkastning mer än hittills
används för finansiering av pensionerna.
Utredningen har också framhållit att försörjningsbördan för de
förvärvsarbetande är mer förmånlig under de närmaste 15 åren än senare. Med
hänsyn härtill har beredningen förordat att AP-fonden skall byggas upp så att
en reserv samlas i fonden för pensionsutbetalningar längre fram. Det är, såvitt
utskottet förstår, detta förslag till fonduppbyggnad som motionärerna motsätter
sig och som man begär att riksdagen skall avvisa.
Utskottet får med anledning härav anföra följande. Som pensionsberedningen
också konstaterar är den framtida finansieringen av pensionerna mycket känslig
för variationer i den ekonomiska tillväxten. Det är därför enligt utskottets
mening rimligt att försöka finna lösningar som tryggar de framtida
pensionsutfästelserna utan att gå vägen över nya avgiftshöjningar. Man bör
därvid kunna tänka sig att ompröva såväl AP-fondens nuvarande förvaltning med
olika fondstyrelser och löntagarfonder som de olika fondernas
placeringsmöjligheter. Man bör, för att tillgodose samma syfte, också stå öppen
för möjligheten att använda sig av en generationsutjämnande fondering så att
den belastning som pensionsutbetalningarna ger upphov till får en rimligare
fördelning mellan olika generationer. I motsats till motionärerna vill
utskottet således inte på förhand förkasta detta förslag. Pensionsberedningens
olika förslag bereds för närvarande i regeringskansliet. Med hänsyn härtill bör
den nu aktuella frågan därför lämpligen sättas in i ett större sammanhang och
slutligt prövas när regeringen senare lägger fram ett samlat förslag om den
framtida finansieringen av pensionerna.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Fi212
(m).
I motion Fi220 föreslår vänsterpartiet att man skall använda AP- och
löntagarfonderna som ett redskap för att styra och påskynda
järnvägsinvesteringar.
Liksom motionärerna ser utskottet det som angeläget att en snabb utbyggnad av
järnvägsinvesteringarna kommer till stånd. Finansieringen av utbyggnaden bör
dock lösas i annan ordning än via AP-fonden.
Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motion Fi220 (v).
Prisfrågor
I motion Fi209 av Göthe Knutson (m) vänder sig motionären mot att
länsstyrelsernas priskontor skall organisera grupper som skall ange att butiker
tar ut "för höga priser". Dessa butiker skall sedan anges på "svarta listor".
Motionären ser detta som ett angiverisystem som han menar är ovärdigt en
rättsstat. Riksdagen bör därför uttala att ett sådant angiverisystem inte får
upprättas.
Utskottet vill med anledning av motionen anföra följande. Under år 1991
genomförs samtidigt flera strukturellt betydelsefulla reformer såsom
skatteomläggningen med tillhörande finansiering och avregleringen inom
jordbruket. Dessa reformer ger i vissa fall anledning till särskilda
prishöjningar och i vissa fall ett utrymme för prissänkningar. För att
förbättra konsumenternas möjligheter att värdera och kritiskt granska de
prisändringar som faktiskt sker under åberopande av här nämnda reformer har
regeringen gett länsstyrelserna i uppdrag att inom resp. län under år 1991
särskilt följa och informera om prisnivåer och prisändringar som genomförs av
företag och andra prissättare. Uppdraget skall bl.a. innebära:
att tillsammans med företrädare för konsumenter såsom fackliga
organisationer, pensionärsorganisationer, kommunal konsumentverksamhet och
andra konsumentorganisationer samt för handeln verka för en ökad
prismedvetenhet hos konsumenterna och därigenom göra det möjligt att kritiskt
granska och sätta press på prissättare på lokal nivå,
att lämna information om vilka prisändringar som kan föranledas av en omlagd
politik på ett visst område,
att uppmärksamma prissättare som verkar för särskild återhållsamhet,
att på områden av särskilt intresse för konsumenterna genomföra och ge
spridning åt resultatet av lokala prisundersökningar.
Utskottet kan inte se att denna åtgärd innebär ett upprättande av ett
otillständigt angiverisystem. Uppdraget till länsstyrelserna är en angelägen
förstärkning av prisinformationen till konsumenterna.
Utskottet avslår motion Fi209.
Konjunkturstyrning av statliga investeringar
I motion Fi208 föreslår moderata samlingspartiet att riksdagen skall
uttala sig för principen att statliga investeringar helst skall genomföras i
lågkonjunkturer. Motionärerna hävdar att statsmakterna ofta drabbas av spariver
i ekonomiska nedgångstider och därför minskar investeringarna. Detta är enligt
motionärerna ett felaktigt synsätt. I lågkonjunkturer blir investeringarna
billigast, och stora statliga investeringar kan mildra effekterna av en
konjunkturnedgång. Motionärerna framhåller också att gjorda investeringar kan
utnyttjas när marknaden åter svänger och efterfrågan ökar. De utbyggnader som
genomförs måste dock vara genomtänkta, behövliga och på sikt lönsamma.
Utskottet kan för egen del inte finna att det råder några motsättningar kring
de allmänna principer som motionärerna tar upp. Det är mot denna bakgrund inte
påkallat att i särskild ordning fästa regeringens uppmärksamhet på behovet av
investeringar. Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi208 (m).
Finansiering av arbetslöshetsförsäkringen
Miljöpartiet de gröna anser i motion Fi223 att statsbidraget till
finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen skall minska och ersättas av ökade
egenavgifter. Motionärerna föreslår en sänkning som ger en budgetförstärkning
på 1miljard kronor.
Centerpartiet föreslår i motion Fi227 att egenavgifterna i
arbetslöshetsförsäkringen höjs till i genomsnitt 10%. Det innebär, framhåller
motionärerna, ingen besparing på statsbudgeten men väl minskade utbetalningar
från det särskilda kontot i riksgäldskontoret.
Folkpartiet begär i motion Fi229 att riksdagen skall göra ett
tillkännagivande av innebörd att arbetslöshetsförsäkringen skall ändras så att
egenavgifterna ökar till 30%.
Utskottet vill i anslutning till dessa motioner erinra om att regeringen så
sent som i november 1990 beslutat tillkalla en särskild utredare med uppgift
att utvärdera det nya finansieringssystem för arbetslöshetsförsäkringen som
infördes vid ingången av år 1989. Av direktiven framgår att utredaren även
skall analysera konsekvenserna av och föreslå former för en höjning av
egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen.
Arbetsmarknadsministern uppger i sin redovisning av utredningsuppdraget att
regeringen och folkpartiet liberalerna under våren 1990 träffade en
överenskommelse om en ekonomisk-politisk åtstramning och att man därvid bl.a.
enades om att sänka statsbidraget till arbetslöshetskassorna. Som en följd
härav föreslogs i 1990 års kompletteringsproposition att egenavgiften borde
höjas från 5 till 10%. Utredningsmannen skall nu föreslå former för en sådan
höjning.
Utredningsuppdraget överensstämmer i fråga om nivån på egenavgiften därmed
med vad centerpartiet förordar i motion Fi227.
Med sitt nu framlagda förslag om en höjning av egenavgiften till 30%
frånträder folkpartiet liberalerna den tidigare överenskommelsen med
regeringen.
Utskottet finner det för egen del naturligt att man i denna fråga avvaktar de
förslag som utredningsmannen kommer att lägga fram, i synnerhet som det har
förutsatts att arbetet skall bedrivas skyndsamt och redovisas senast den 31 maj
1991.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
Fi223 (mp) yrkande 4, Fi227 (c) yrkande 6 och Fi229 (fp) yrkande 5.
Budgetpolitiken
Budgetutvecklingen
Regeringen redovisar för budgetåret 1991/92 ett förslag till statsbudget vars
utgifter överstiger inkomsterna med 0,6 miljarder kronor. För tredje året i rad
lägger regeringen därmed i budgetpropositionen fram ett balanserat
budgetförslag.
Tabell 5. Budgetsaldo för budgetåren 1982/83 och 1989/90--1991/92
Miljarder kronor resp. procentandel av BNP
Underliggande budget-
saldo 1,7 -0,1 -15,6
Som andel av BNP (%) 0,1 0,0 1,1
_________________________________________________________________________
Besparingar i finansplanen
I den långtidsbudget som presenterades våren 1990 förutsågs att
budgetunderskottet åter skulle komma att öka under budgetåret 1991/92. Att
detta inte återspeglar sig i det nu framlagda förslaget sammanhänger med de
besparingar och inkomstförstärkningar som regeringen förordar och vars samlade
budgeteffekt uppgår till ca 30 miljarder kronor. Halva detta belopp uppges vara
besparingar med bestående effekt på statsbudgetens utgiftsnivå.
Av finansplanen framgår att de beloppsmässigt största besparingarna på
utgiftssidan därvid har gjorts i transfereringssystemen. Besparingarna har
inriktats på följande områden (belopp i miljarder kronor):
Minskade militära repetitionsövningar m.m. 91>ca 95>0,5
Ändrade ersättningsnivåer inom sjuk- och föräldraför-
säkringen 91>ca 95>3,7
Samordning mellan sjuk- och arbetsskadeförsäkringen 91>ca 95>1,5
Slopat friår vid sjukhusvård för förtidspensionärer
samt ändrad taxa i tandvårdsförsäkringen 91>ca 95>0,4
Besparingar inom skolan, bl.a. hemspråksundervis-
ningen, komvux samt i bidragen till studieförbunden 82>närmare 95>1,0
Besparingar i transportstödet, stödet till inter-
regional järnvägstrafik samt i bidraget till skogs-
vård och beredskapslagring m.m. 82>närmare 95>2,0
Förläggningskostnader för asylberättigade flyktingar
räknas in i biståndsramen 91>ca 95>0,7
Minskade förläggningskostnader genom utökade
resurser för handläggning av asylärenden 87>drygt 95>1,7
Tidigareläggning med ett halvt år av det nya bostads-
finansieringssystemet 95>2,8
Reducerade räntebidrag 87>drygt 95>0,6
Slopat stöd till flerbarnsfamiljer för köp av egnahem 82>närmare 95>0,3
Resterande förstärkning uppgår till ca 15 miljarder kronor och berör främst
budgetens inkomster. Härav kommer närmare 10 miljarder kronor från
affärsverkens inleveranser. Televerket och Vattenfall föreslås sålunda
varaktigt få ökade avkastningskrav. För televerket beräknas inleveranserna öka
med ca 1,5 miljarder kronor per år. Televerket skall dessutom engångsvis
leverera in 5,7 miljarder kronor. Även domänverket förutsätts engångsvis
leverera in ca 1,5 miljarder kronor. Drygt 2,6 miljarder kronor lyfts ut från
statsbudgeten genom att delar av utbildningsbidragen och det kontanta
arbetsmarknadsstödet varaktigt finansieras med medel från arbetsmarknadsfonden.
Budgetförstärkningarna medför också att statens upplåningsbehov minskar och
därmed även utgifterna för statsskuldräntor.
Av de redovisade budgetförstärkningarna på 30 miljarder kronor har ungefär
hälften redan beslutats av riksdagen eller framlagts i budgetpropositionen.
Till övervägande del rör det sig därvid om varaktiga besparingar på budgetens
utgiftssida. Resterande förslag har framlagts i särpropositioner eller kommer
att föreläggas för riksdagen senare i vår.
Budgetsaldots storlek ett visst år påverkas i större eller mindre
utsträckning av bokslutsdispositioner och transaktioner av mer tillfällig
karaktär. Eftersom sådana förändringar försvårar jämförelser över tiden brukar
ett s.k. underliggande budgetsaldo beräknas. Det framkommer när det redovisade
saldot korrigeras för effekter som är av tillfällig art eller som hänger samman
med ändrade redovisningsprinciper.
Av ovanstående tabell framgår att det underliggande saldot nästa budgetår är
15 miljarder kronor sämre än det redovisade. Skillnaden förklaras i det
närmaste helt av vissa mer omfattande engångsförstärkningar. Förutom den extra
inleveransen på 5,7 miljarder kronor från televerket har regeringen beslutat
att sjukförsäkringsfondens behållning på 4,9 miljarder kronor skall tillföras
statsbudgeten. Vidare föreslås försäkringskassorna få möjlighet att köpa
yrkesinriktade rehabiliteringstjänster under nästa budgetår för ett
engångsbelopp på 0,5 miljarder kronor som förs över från arbetslivsfonden.
Därtill kommer en föreslagen temporär indragning från kommunerna på 3 miljarder
kronor under 1992 som nästa budgetår väntas förstärka statsbudgeten med 1,5
miljarder kronor. Den tillfälliga höjningen av fastighetsskatten liksom vissa
ytterligare poster har också beaktats vid beräkningen av det underliggande
saldot.
Mellan budgetåren 1990/91 och 1991/92 försämras det underliggande saldot med
drygt 15 miljarder kronor. En sådan utveckling är enligt utskottets mening
oroande. En del av engångsförstärkningarna kan ha en tidsbegränsad
åtstramningseffekt. Men det bör också uppmärksammas att 2,6 miljarder kronor av
det som betraktas som en varaktig besparing endast innebär att verksamheten får
en ändrad finansiering genom fonder utanför budgeten. Därigenom uppnås inte
någon real åtstramningseffekt på efterfrågesidan. Åtgärden påverkar endast den
statliga bokföringen.
Som också framhålls i finansplanen kan emellertid inte hela den underliggande
budgetförsämringen ses som strukturellt betingad. En viktig förklaring är
nämligen att statens inkomster utvecklas svagare under budgetåret 1991/92.
Detta beror i sin tur på att löneökningarna väntas bromsa upp, vilket begränsar
inkomstskatteökningarna. Det beror också på exceptionellt stora överföringar av
kommunalskattemedel som skall göras nästa budgetår, vilket med gällande
redovisningsprinciper belastar statsbudgetens inkomstsida.
En tillkommande omständighet av betydelse i sammanhanget är att
socialministern i början av februari 1991 meddelat att det aviserade förslaget
om samordnad sjuk- och arbetsskadeförsäkring kommer att senareläggas till följd
av att vissa tekniska kompletteringar erfordras. Beroende på när ett nytt
förslag kan träda i kraft försvagas därmed regeringens budgetalternativ med upp
till 1,5 miljarder kronor i förhållande till vad som framgår av finansplanen.
Budgetförslaget kan också komma att påverkas av att regeringen i februari 1991
beslutat föreslå riksdagen att de sämst utsatta pensionärerna skall erhålla
förstärkt kommunalt bostadstillägg (KBT) räknat från årets ingång. Utskottet
får emellertid anledning att återkomma till dessa och andra snarlika frågor i
samband med behandlingen av kompletteringspropositionen då utskottet avser att
redovisa en förnyad beräkning av statsbudgetens utgifter och inkomster.
Krav på tydligare budgetteknik m.m.
Överföringar mellan statsbudgeten och olika fonder
I motion Fi229 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) framhålls att bedömningen
av budgeten försvåras av att fonder av skilda slag används för särskilda
ändamål. Enligt motionärerna finns det en tendens att inrätta en ny sådan fond
varje gång regeringen anser sig ha anledning att särskilt markera vikten av
vissa program. Utrymmet för manipulationer blir enligt motionärernas mening
stort genom möjligheten att flytta utgifter eller inkomster från en fond till
statsbudgeten eller vice versa. Det torde, framhåller de vidare, vara
oomtvistat att ett sådant beteende kraftigt försvårar en samlad bedömning av
statsbudgeten. Det skapar också risk för ökad specialdestinering av skatter
eller avgifter, vilket även det försvårar en avvägning mellan olika poster.
Motionärerna anser mot denna bakgrund att de beskrivna tillvägagångssätten bör
ändras och att riksdagen skall göra ett tillkännagivande av denna innebörd.
Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning att inrättandet av fonder och
särskilt vidtagna överföringar mellan statsbudgeten och sådana fonder kan
försvåra överblicken och minska möjligheterna till analys av
budgetutvecklingen. Dylika transaktioner bör därför användas med försiktighet
och begränsas till sådana situationer där det med hänsyn till andra
omständigheter ter sig särskilt påkallat. När så trots allt sker är det
angeläget att regeringen i finansplanen och kompletteringspropositionen
kommenterar de vidtagna dispositionerna och i sammanställningar ger en
överblick över åtgärderna. Det kan förslagsvis göras i anslutning till den
redovisning som lämnas om det underliggande budgetsaldot. Enligt utskottets
mening är det betydelsefullt att redovisningen av statsbudgetens inkomster är
klar och entydig även i dessa avseenden, inte minst mot bakgrund av att det
ankommer på riksdagen att fastställa beräkningen av dessa inkomster.
De frågor som motionärerna tar upp har nära anknytning till frågor som
övervägts av budgetpropositionsutredningen under landshövding Björn Molins
ordförandeskap. Utredningen har i sitt slutbetänkande Ny budgetproposition (SOU
1990:83) föreslagit att principen om bruttoredovisning bör tillämpas mer
konsekvent i statsbudgeten. Denna princip innebär att både inkomster och
utgifter blir tydligt synliga. Enligt utredningen bör det inte få förekomma att
verksamheter finansieras över statsbudgeten genom underskott på inkomsttitel
som inte blir föremål för riksdagens utgiftsbeslut. Om fonder används bör det,
enligt utredningen, vara fråga om aktiva fonder med fristående förvaltning av
den typ som AP-fonderna och den nyinrättade arbetslivsfonden representerar.
Utredningen har mot denna bakgrund funnit att socialförsäkringarna, med
huvudsakligt undantag för ATP, bör bruttoredovisas över statsbudgeten.
Med utredningens förslag skulle de av motionärerna påtalade problemen i allt
väsentligt bortfalla. Även utskottet anser att mycket talar för att man bör gå
över till att bruttoredovisa inkomster och utgifter över statsbudgeten. Detta
har riksdagen på finansutskottets förslag också tidigare uttalat
(1988/89:FiU23, rskr. 169). Utskottet vill i sammanhanget erinra om att
folkpensioneringens inkomster och utgifter redovisas brutto över statsbudgeten
medan man däremot i huvudsak tillämpar en nettoredovisning för sjuk- och
föräldraförsäkringen. Sålunda finansieras för närvarande 15% av sjuk- och
föräldraförsäkringens utgifter med statsbidrag över tre olika anslag på
socialdepartementets huvudtitel. Skillnaden mellan inkomsterna från
sjukförsäkringsavgiften och resterande utgifter för sjuk- och
föräldraförsäkringen redovisas emellertid som en nettopost under inkomsttiteln
1221 Sjukförsäkringsavgift, netto. Under senare år har utgifterna varit större
än inkomsterna och således har ett negativt belopp förts upp på inkomsttiteln.
I och med att sjukförsäkringsfonden nu avvecklats talar, som utskottet ser det,
starka skäl för att samma redovisningsprincip bör tillämpas för
sjukförsäkringen som i fråga om folkpensioneringen.
Budgetpropositionsutredningens betänkande är för närvarande ute på remiss,
och de frågor som motionärerna aktualiserar kommer därmed upp till prövning av
regeringen. Något särskilt uttalande i frågan erfordras därmed inte från
riksdagens sida. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet motion Fi229 yrkande 6.
Redovisningen av den extra skatteutjämningsavgiften
I motion Fi314 av Gunnar Björk m.fl. (c) kritiseras den av regeringen
föreslagna likviditetsindragningen från kommunerna på 3,0 miljarder kronor.
Trots att influtna medel närmast har formen av ett kortsiktigt lån låter
regeringen dem gå in i budgeten som en intäkt, påpekar motionärerna. Enligt
deras mening tillämpar regeringen en helt unik och felaktig budgetteknik när
man täcker ett underskott med lån och sedan hävdar att det inte finns något
underskott. Skulle detta redovisningssätt godtas av riksdagen öppnar det
långtgående möjligheter för att manipulera budgetbalansen. Riksdagen bör
därför, anser motionärerna, bestämt avvisa denna typ av budgetredovisning.
Utskottet vill med anledning härav erinra om att likviditetsindragningen från
kommunerna skall ske genom att den allmänna skatteutjämningsavgiften temporärt
utgår med ett förhöjt belopp på 25 öre per skattekrona under 1992. De indragna
medlen utgör sålunda en del av vad som kommer att flyta in i form av allmän
skatteutjämningsavgift under 1992. Inkomsterna från denna avgift har hittills
förts upp som en inkomst på statsbudgeten. Avsikten är också att riksdagen
sedermera skall besluta om i vilka former medlen skall återföras till
kommunerna. Med hänsyn härtill finner utskottet att varje annan ordning än en
öppen redovisning över statsbudgeten skulle vara principiellt felaktig. Att
inkomsten i visst avseende kan betraktas som tillfällig saknar betydelse i
sammanhanget. Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi314 yrkande 1.
De olika budgetalternativen
Regeringen framhåller i finansplanen att budgetpolitiken under kommande
år skall inriktas på att bryta det starka utgiftstrycket för att på så sätt
understödja inflationsbekämpningen. Samtidigt skall statsbudgeten omvandlas
till ett verksamt instrument som bidrar till att främja en varaktig och hög
tillväxt.
Utskottet har i det föregående redovisat de besparingsförslag som läggs fram
i finansplanen. Nya eller utökade insatser föreslås av regeringen endast på ett
fåtal för samhällsekonomin viktiga områden. Det gäller framför allt utbildning,
investeringar i infrastruktur och insatser för en bättre miljö.
Moderata samlingspartiet upprepar i motion Fi217 sitt flera gånger
tidigare framförda krav på att skattetrycket skall minskas. Partiets mål är att
begränsa skattetrycket med i genomsnitt ca 1 procentenhet per år. I en första
etapp föreslås skattesänkningar som för år 1992 uppges minska skattekvoten med
2,2 procentenheter.
Motionärerna framhåller att deras besparingsförslag är så utformade att de
främst begränsar tillväxten i transfereringsutgifterna samt håller tillbaka
kommunernas expansion. Enligt vad som uppges i motionen motverkas de negativa
effekterna för hushållens del genom att skattesänkningarna är större än
besparingarna och för kommunernas del genom att minskningen av statsbidragen
genomförs samtidigt som villkor och föreskrifter slopas för kvarvarande bidrag.
Liksom föregående år förordar motionärerna att statens överföringar till
kommunerna minskas med netto 4 miljarder kronor under 1992. Motionärerna hävdar
att detta är möjligt eftersom de moderata skattesänkningsförslagen för med sig
att lönekostnadsökningarna kan hållas på en låg nivå, vilket är av särskild
betydelse för kommunerna vars i särklass största utgiftspost är lönekostnader.
Ett annat betydelsefullt besparingsområde i det moderata budgetalternativet
är biståndet till de fattiga länderna som motionärerna vill minska med 1,1
miljard kronor. De förordar också att ersättningsnivån sänks i såväl
föräldraförsäkringen som delpensionssystemet och arbetslöshetsersättningen.
Dessutom bör man enligt deras mening överväga att i sjukförsäkringssystemet
införa karensdagar under de tre första sjukdagarna. De vill vidare avveckla
rederistödet, begränsa presstödet och stödet till folkbildningen liksom vissa
bidrag på skogsvårdsområdet. Andra besparingsområden i det moderata
budgetalternativet är räntestödet till bostäder och bostadsbidragen till
hushåll utan barn. Vissa begränsningar föreslås också i det regionalpolitiska
stödet, dock inte beträffande nedsättningen av arbetsgivaravgifter i Norrland
som tvärtom föreslås bli utvidgat till att gälla samtliga näringsgrenar.
På arbetsmiljöområdet bör enligt moderata samlingspartiet vissa utgifter
lyftas ut från statsbudgeten och finansieras med medel direkt från
arbetsmiljöfonden. Statens stöd till åtgärder för arbetshandikappade bör
begränsas kraftigt.
Motionärerna vill också avveckla arbetslivsfonden och betala tillbaka
huvuddelen av fondens tillgångar till företagen.
Gemensamt med folkpartiet och centern föreslår moderata samlingspartiet att
statliga företag skall säljas ut för 10 miljarder kronor per år. I det moderata
budgetalternativet avdelas 2,5 miljarder kronor av försäljningsinkomsterna till
väginvesteringar och 0,5 miljarder kronor till engångsinvesteringar på
högskoleområdet.
Tillsammans med de båda andra borgerliga partierna återkommer moderata
samlingspartiet också till förslaget om vårdnadsbidrag till barnfamiljerna. Av
den gemensamma motionen i frågan framgår dock inte när detta bidrag är avsett
att träda i kraft, inte heller med vilket belopp det skall utgå.
Moderata samlingspartiet vill därjämte avdela ytterligare resurser på poliser
och militärt försvar.
Motionärerna hävdar att det kassamässiga överskottet i deras
budgetalternativ är 4,3 miljarder kronor större än regeringens om man bortser
från icke permanenta besparingar. Budgetalternativet innefattar därvid en
skattesänkningsreserv på inalles 7 miljarder kronor. Hur denna reserv skall
utnyttjas får enligt motionärerna avgöras när större klarhet vunnits om de
ekonomiska förutsättningarna. Deras ambition är dock att i huvudsak använda
utrymmet för att sänka bredbasiga skatter som arbetsgivaravgifter eller
mervärdeskatt. Skulle mot budgetårets slut någon del av överskottet i
budgetalternativet kvarstå är det motionärernas avsikt att utnyttja det för
ytterligare skattesänkningar.
De besparingar som motionärerna vill uppnå inom socialförsäkringssektorn
kommer inte automatiskt att tillföras statsbudgeten. För att åstadkomma detta
förespråkar motionärerna nivåjusteringar av vissa arbetsgivaravgifter inom
ramen för ett oförändrat samlat avgiftsuttag (Fi217 yrkande 3).
Utskottet får med anledning härav anföra följande. Som framgår av den lämnade
redogörelsen förordar moderata samlingspartiet att mycket långtgående
skattesänkningar finansieras med omfattande besparingar.
Ett sådant besparingsområde är arbetsmiljön och rehabiliteringsinsatser.
Motionärerna föreslår att verksamheten vid arbetarskyddsstyrelsen och vissa
andra arbetsmiljöinstitutioner skall finansieras vid sidan av statsbudgeten med
medel från arbetsmiljöfonden, dvs. i praktiken med medel som flyter in från
arbetarskyddsavgiften. Redan nu finansieras emellertid drygt 40 % av dessa
institutioners verksamhet med denna avgift, men det sker över statsbudgeten. Av
influtna medel omförs nämligen 8,7 % till en särskild inkomsttitel (1271)
kallad "Inkomster av arbetsgivaravgifter till arbetarskyddsverkets och
arbetsmiljöinstitutets verksamhet".
Samma avgift används också för att bygga upp arbetsmiljöfonden som varje år
tillförs 35 % av influtna medel. Under budgetåret 1989/90 överfördes på detta
sätt 0,7 miljarder kronor till arbetsmiljöfonden, och dess behållning uppgick
vid budgetårets slut till 0,9 miljarder kronor.
Motionärerna motiverar inte närmare varför man förordar den valda lösningen.
Den praktiska innebörden av förslaget blir emellertid att berörda
institutioners verksamhet i sin helhet kommer att finansieras med medel som
flyter in från arbetarskyddsavgiften, samtidigt som medelstilldelningen till
arbetsmiljöfonden och de ändamål den är avsedd att finansiera halveras.
Förslaget bör enligt utskottets mening ses mot bakgrund av att motionärerna har
som långsiktigt mål för skattepolitiken att helt avskaffa flertalet
arbetsgivaravgifter, däribland arbetarskyddsavgiften som är den avgift som är
tänkt att bära upp den aktuella verksamheten.
Utskottet kan med hänsyn härtill inte finna annat än att förslaget ligger väl
i linje med den politik moderata samlingspartiet i övrigt förespråkar på
arbetsmiljö- och rehabiliteringsområdet; en politik som tycks vara konsekvent
inriktad på att bryta ner stora delar av de samhällsorgan och resurser som
byggts upp för att tillgodose angelägna behov inom områdena företagshälsovård,
arbetsmiljö och rehabilitering. Moderata samlingspartiet förordar nämligen
att arbetslivsfonden avvecklas och att huvuddelen av dess tillgångar (som för
närvarande uppgår till 12,4 miljarder kronor och som skall användas för
förbättring av arbetsmiljö, förkortade sjukskrivningsperioder och ökade
rehabiliteringsinsatser) återbetalas till arbetsgivarna,
att stödet till företagshälsovård avvecklas och att den del av
arbetarskyddsavgiften som finansierar detta stöd slopas,
att anslaget till särskilda åtgärder för arbetshandikappade minskas med
närmare 0,5 miljarder kronor,
att arbetsmiljöfondens finansieringskapacitet kraftigt beskärs samt
att den långsiktiga ekonomiska grundvalen för arbetarskyddsstyrelsens,
yrkesinspektionens och arbetsmiljöinstitutets verksamhet rycks undan.
Motionärerna hävdar att de försämringar som föreslås i olika trygghetssystem
uppvägs av sänkt skatt. Utskottet har för egen del inte kunnat finna stöd för
detta påstående i det moderata budgetalternativet. Det bör nämligen noteras att
det inte är de av nedskärningarna berörda hushållen som i första hand kommer i
åtnjutande av skattesänkningen. Det är i stället arbetsgivarna som kan påräkna
sänkta eller avvecklade arbetsgivaravgifter. Moderata samlingspartiet vill
under nästa budgetår sänka eller avveckla inte mindre än sju
arbetsgivaravgifter. Dessutom vill partiet få till stånd en förmånligare
beskattning av kapitalinkomster, realisationsvinster samt förmögenheter, arv
och gåvor. Man vill också avveckla förmögenhetsbeskattningen av arbetande
kapital i mindre och medelstora företag.
En vanlig löntagare kan genom det moderata budgetalternativet tillgodogöra
sig sänkt skatt på oblyad bensin samt lägre mervärdeskatt på transport-,
hotell- och serveringstjänster. Övergångsvis kommer han under ett halvår också
i åtnjutande av en tidigarelagd avveckling av den tillfälliga momshöjningen.
Bestående drabbas han emellertid av bl.a. höjd inkomstskatt eftersom
skattereduktionen för fackföreningsavgifter dras in, höjd hyra eftersom
boendestödet begränsas samt sämre kommunal service med hänsyn till de stora
indragningarna från kommunerna.
Eftersom löntagarna endast i begränsad utsträckning får del av de moderata
skattesänkningarna kan utskottet inte heller finna stöd för motionärernas
påstående att budgetalternativet skulle leda till lägre lönekostnadsökningar
för kommunerna. Tvärtom torde försämringarna för löntagarna driva upp deras
lönekrav samtidigt som den betydande sänkning av arbetsgivaravgifterna som
kommunerna får del av mer än väl uppvägs av att moderata samlingspartiet vill
hålla inne brutto 10,1 miljarder kronor av statens överföringar till
kommunerna. Moderata samlingspartiets förslag till indragningar skulle därmed
få mycket långtgående återverkningar på den kommunala verksamheten, vilket i
första hand skulle drabba de grupper i samhället som är i störst behov av dessa
tjänster.
Utskottet kan inte finna annat än att motionärerna helt bortser från de
fördelningspolitiska konsekvenser som deras förslag för med sig.
Skattesänkningar utgör ett klart överordnat mål för deras politik, och varje
eventuellt kvarstående överskott i budgetalternativet skall mot budgetårets
slut användas för ytterligare skattesänkningar. Med ett sådant synsätt blundar
motionärerna också helt för att budgetförslaget långsiktigt är underbalanserat.
Ty medan de föreslagna besparingarna och nedskärningarna får ett tämligen
omedelbart genomslag på statsbudgetens utgiftssida under nästa budgetår får
merparten av de tilltänkta skattesänkningarna effekt på budgetens inkomster
bara under budgetårets andra hälft. Det innebär att när skattesänkningarna
längre fram får fullt genomslag måste de finansieras med ytterligare
utgiftsnedskärningar och besparingar samtidigt som varje års tillkommande
skattesänkningar påfordrar sin finansiering. I annat fall kommer den i motionen
angivna budgetförstärkningen att förbytas i ett allt större underskott. Följden
av motionärernas förslag skulle sålunda bli att fortsatta mycket långtgående
besparingar erfordras enbart för att hålla budgetunderskottet på oförändrad
nivå. Redan de av motionärerna nu föreslagna besparingarna inrymmer emellertid
enligt utskottets mening flera långtgående och fördelningspolitiskt felaktigt
avvägda ingrepp såväl i de sociala trygghetssystemen som i samhällsinsatser på
viktiga välfärdsområden. Konsekvent genomfört skulle motionärernas förslag till
fortsatta skattesänkningar därför mycket snart rasera grundvalen för vår
välfärd och sociala omvårdnad. En politik med denna inriktning tar utskottet
bestämt avstånd från.
Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi217 yrkandena 2 och 3.
Folkpartiet liberalerna ser i motion Fi229 en stram finanspolitik som
en förutsättning för att dämpa inflationsförväntningarna i ekonomin och skapa
utrymme för framtida skattesänkningar. Motionärerna uppger att de med några
undantag har godtagit de omfattande besparingar som regeringen föreslagit. De
anser emellertid att ytterligare utgiftsnedskärningar krävs. En central uppgift
är därvid att komma till rätta med de snabba utgiftsökningarna i
transfereringssystemen.
I enlighet härmed föreslår motionärerna att egenavgifterna i
arbetslöshetsförsäkringen höjs från 5 till 30 % och att statsbidragen till
A-kassorna minskas med 2,5 miljarder kronor. De vill begränsa vissa former av
bostadsstöd samt ändra reglerna för sjukpenning under utbildning och räknar
därigenom med att i vartdera fallet kunna spara ca 0,7 miljarder kronor. Vidare
vill de minska presstödet samt avveckla rederistödet och de särskilda medel som
anslås för MBL-information till arbetsmarknadens organisationer. Motionärerna
biträder regeringens förslag att 0,5 miljarder kronor skall överföras från
arbetslivsfonden till försäkringskassorna för köp av rehabiliteringstjänster
men föreslår samtidigt att ett lika stort belopp överförs från fonden för att
finansiera vissa andra insatser.
Hälften av intäkterna från den med övriga borgerliga partier förordade
utförsäljningen av statliga företag -- dvs. 5 miljarder kronor -- bör enligt
motionärerna användas till att minska statsskulden, vilket i sin tur bidrar
till att minska statens ränteutgifter.
Till en del skall besparingarna användas för vad motionärerna ser som
fördelningspolitiskt motiverade omprioriteringar. I motsats till moderata
samlingspartiet som vill beskära u-hjälpen kraftigt anser folkpartiet
liberalerna sålunda att regeringens förslag till biståndsram skall utökas med
drygt 1 miljard kronor. Motionärerna vill också avdela ytterligare resurser på
miljövård, flyktingar och på vad de kallar Det glömda Sverige. Häri inbegrips
bl.a. förbättrade vårdbidrag till familjer med handikappade barn. I motsats
till moderata samlingspartiet förordar motionärerna också ökade resurser för
att bereda handikappade arbete.
Folkpartiet liberalerna vill avveckla skattereduktionen för
fackföreningsavgifter liksom motsvarande avdragsrätt för arbetsgivare. Partiet
vill också skärpa tobaks- och alkoholbeskattningen. Å andra sidan förordar man
liksom övriga borgerliga partier att omsättningsskatten på aktier omedelbart
avskaffas. Man vill också avveckla förmögenhetsskatten på arbetande kapital.
Motionärerna hävdar att deras förslag till besparingar och intäktsökningar
skapar ett sammanlagt utrymme på ca 5,9 miljarder kronor som motionärerna vill
använda till skattesänkningar när det är lämpligt från samhällsekonomisk
synpunkt.
Enligt utskottets mening skiljer sig folkpartiet liberalernas
budgetalternativ i viktiga hänseenden från moderata samlingspartiets politik.
Utskottet har i det föregående angivit några exempel och vill här också påpeka
att folkpartiet liberalerna inte har lika långtgående krav på skattesänkningar
och socialt orättfärdiga omfördelningar som moderata samlingspartiet.
Emellertid finns i folkpartiet liberalernas budgetalternativ vissa inslag som
på ett mycket påtagligt sätt har sin udd riktad direkt mot löntagarna. Det
gäller förslaget om en kraftigt ökad egenfinansiering av
arbetslöshetsförsäkringen, det gäller kravet på slopad skattereduktion för
fackföreningsavgifter och det gäller avogheten mot det särskilda stödet till
löntagarorganisationernas MBL-information. Motionärernas vilja att riva upp
beslutet om förlängd semester återspeglar också detta synsätt.
En på detta sätt utformad budgetpolitik kan utskottet inte ställa sig bakom.
Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motion Fi229 yrkande 2.
Centerpartiet framhåller i motion Fi227 att dess budgetalternativ är
stramt och att det ger ett 2,2 miljarder kronor bättre budgetsaldo än
regeringens. Av överskottet hänför sig 2 miljarder kronor till
engångsförstärkningar och krav på ökade inleveranser från myndigheter.
Ett framträdande inslag i motionärernas alternativ är kravet på sänkt moms på
mat. Mervärdeskattepåslaget skall fr.o.m. 1992 sänkas till 13,64% på alla
former av livsmedel, dock inte på sprit, vin och starköl. Till en del skall
omläggningen finansieras genom att den tillfälliga momshöjningen blir bestående
även efter 1991 och genom att punktskatterna på bl.a. choklad och konfektyr
inte avvecklas vid utgången av år 1992 enligt tidigare beslut utan tvärtom
utvidgas till att omfatta sådana produkter som jordnötter och chips.
Centerpartiet vill också helt avveckla mervärdeskatten på persontransporter
samt halvera skatteuttaget på bl.a. serverings- och hotelltjänster. Vidare
skall mervärdebeskattningen av energi slopas och ersättas av punktskatter.
Inkomstbeskattningen kommer med motionärernas förslag att skärpas med drygt 1
000 kr. för en vanlig inkomsttagare genom att schablonavdraget föreslås bli
halverat till 2000 kr. och genom att skattereduktionen för
fackföreningsavgifter enligt deras mening bör slopas. På beskattningsområdet
föreslår motionärerna dessutom att egenavgifterna för småföretagare sänks samt
att förmögenhetsbeskattningen av arbetande kapital liksom omsättningsskatten på
aktier avvecklas. Även skogsvårdsavgiften föreslås bli slopad.
På budgetens utgiftssida framlägger motionärerna förslag om ett stort antal
omdispositioner och jämkningar. Sålunda föreslår centerpartiet att
biståndsramen räknas upp med ytterligare 0,7 miljarder kronor och att
sjukvården tillförs ett resurstillskott på 1 miljard kronor inom befintliga
resurser. Det senare skall uppnås, inte genom att riksdagen gör
omprioriteringar i budgeten utan genom att sjukvårdshuvudmännen åläggs att till
den direkta vården omfördela medel som 1989/90 års riksmöte anvisat till vissa
insatser i anslutning till äldreomsorgsreformen. Motionärerna vill också
inskränka på möjligheten för dem som omfattas av rehabilitering att uppbära
sjukpenning i samband med utbildning och räknar därigenom med att kunna spara 2
miljarder kronor. Vidare föreslår de att 500 tjänster vid AMS och
länsarbetsnämnderna skärs bort samt att 1,5 miljarder kronor av de
arbetsmarknadsavgiftsmedel som ackumulerats på ett särskilt konto i
riksgäldskontoret avdelas till närings- och regionalpolitiska satsningar vid
sidan av statsbudgeten.
Av de 10 miljarder kronor som förutsätts flyta in genom utförsäljning av
statliga företag föreslår motionärerna att 2,5 miljarder kronor avdelas till
infrastrukturinvesteringar på kommunikationsområdet.
I ett särskilt yrkande (Fi227 yrkande 5) begär motionärerna att
byggnadsstyrelsens inleveranser skall räknas upp med 0,3 miljarder kronor. Ett
lika stort belopp bör enligt motionärerna levereras in av televerket utöver de
7,2 miljarder kronor som finns upptagna i finansplanen.
Utskottet vill med anledning av centerns budgetalternativ anföra följande.
Med hänvisning till det angivna överskottet på 2,2 miljarder kronor hävdar
motionärerna att deras budgetalternativ är stramt. Utskottet kan inte instämma
i denna bedömning. Som utskottet ser det har motionärerna kraftigt överskattat
stramheten i sitt alternativ. Besparingseffekten har för vissa förslag
överdrivits samtidigt som inkomstbortfallet till följd av några föreslagna
skattesänkningar underskattats eller inte alls beaktats.
Så t.ex. har centerpartiet i sitt budgetalternativ inte beaktat det
inkomstbortfall som uppkommer för staten vid en eventuell återgång till
tidigare lägre mervärdeskattenivå på hotell- och restaurangtjänster och som för
nästa budgetår kan uppskattas till 1,7 miljarder kronor. Likaså har man helt
bortsett från att partiets avvisande av den tillfälliga likviditetsindragningen
från kommunerna förorsakar ett inkomstbortfall, om än temporärt, på 1,5
miljarder kronor på statsbudgeten. Den föreslagna omdisponeringen av redan
anvisade medel till direkt sjukhusvård har vidare tillgodoräknats
budgetalternativet som en besparing på 1,0 miljard kronor trots att åtgärden
varken har direkt eller indirekt effekt på statsbudgeten. Enligt utskottets
mening har motionärerna också kraftigt överskattat besparingspotentialen i sitt
förslag om inskränkningar i möjligheten att erhålla sjukpenning i samband med
utbildning under rehabilitering. Motionärerna har här tillgodoräknat sig en
besparing på 2 miljarder kronor. En mer realistisk bedömning torde grovt räknat
vara 0,7 miljarder kronor, vilket för övrigt är det belopp som folkpartiet
liberalerna fört upp i sitt budgetalternativ för samma förslag. Likaså har
motionärerna med drygt 1 miljard kronor överskattat det resurstillskott som
uppkommer om den förhöjda mervärdeskattenivån behålls även efter 1991. Detsamma
gäller förslaget om slopad skattereduktion för fackföreningsavgifter m.m. där
motionärerna tillgodoräknat sig ett ca 0,3 miljarder kronor för högt belopp.
Liksom övriga borgerliga partier har de inte heller beaktat det skattebortfall
på 1,2 miljarder kronor som uppkommer genom deras förslag om slopad
omsättningsskatt på värdepapper. Slutligen kan här nämnas att centern också har
tillgodoräknat sig en budgetförstärkning på 1,7 miljarder kronor från höjd
alkohol- och tobaksbeskattning trots att partiet inte framlagt något formellt
yrkande om sådana skattejusteringar.
Enbart här angivna exempel innebär att motionärerna överskattat styrkan i
sitt budgetalternativ med minst 9,7 miljarder kronor. Det överskott på 2,2
miljarder kronor som centerpartiet tillskriver sitt budgetalternativ förbyts
därmed i ett betydande underskott. En sådan försvagning kan enligt utskottets
mening inte godtas.
Utskottet vill också starkt ifrågasätta vissa inslag i motionärernas
budgetalternativ. Centern återkommer till sitt tidigare krav på sänkt
mervärdeskatt på livsmedel och hävdar att det speciellt gynnar grupper som
använder en stor andel av sin disponibla inkomst till nödvändig konsumtion,
däribland låginkomsttagare, pensionärer och barnfamiljer. Sett utifrån
fördelningssynpunkt är emellertid sänkt mervärdeskatt på mat ett trubbigt
instrument, vilket också har bekräftats av flera utredningar, senast av
kommittén för indirekta skatter (KIS) som genom tilläggsdirektiv gavs i uppdrag
att göra en särskild undersökning i ämnet (SOU 1989:35). Kostnaderna för en
sådan reform kan få en väsentligt större fördelningsmässig tyngd om motsvarande
resurser i stället sätts in på åtgärder som riktar sig direkt till de utsatta
grupperna. Därtill kommer att den av motionärerna förordade lösningen leder
till krångel och svårigheter vid avgränsningen av vilka varor som skall resp.
inte skall undantas från den bibehållna och utökade punktbeskattningen.
Motionärerna återkommer också till sitt förslag om personliga
investeringskonton, dvs. den sparform som centerpartiet förespråkat under en
följd av år och som övergångsvis skulle ge upphov till ett mycket betydande
inkomstbortfall för staten. Hur detta bortfall skall finansieras anges
emellertid inte av motionärerna. I stället begär de att regeringen skall
återkomma med ett finansieringsförslag och bryr sig med hänsyn härtill inte om
att belasta sitt eget budgetalternativ med några kostnader i detta avseende.
Med hänvisning till det anförda avvisar utskottet centerpartiets förslag till
budgetpolitiska riktlinjer. Utskottet avstyrker således motion Fi227 yrkandena
3 och 5.
Vänsterpartiet uppger i motion Fi224 att tyngdpunkten i partiets
budgetförslag ligger på fördelningspolitiken. Förslaget sägs innebära en direkt
överföring av ca 7 miljarder kronor till hushållssektorn jämfört med
regeringens förslag. Därtill kommer vissa lättnader i den indirekta
beskattningen. Av motionen framgår att utgifterna i budgetförslaget överstiger
intäkterna med ca 2,5 miljarder kronor, men detta underskott kan komma att
utvidgas under våren när regeringen lägger fram propositioner inom områdena
utbildning, energi, miljö och näringspolitik.
Vänsterpartiet vill återställa skattesystemets inkomstfördelande roll och
förordar mot denna bakgrund skärpt inkomstbeskattning genom höjd skattesats för
inkomsttagare med inkomster överstigande 240000 kr., slopat grundavdrag i
inkomstlägen överstigande 180000 kr. samt helt slopad avdragsrätt för
ränteutgifter överstigande 100000 kr. De indirekta skatterna bör
differentieras så att baskonsumtion beskattas lägre än annan konsumtion.
Sålunda bör mervärdeskatten på mat, kollektivtrafik och fjärrvärme sänkas,
punktskatterna på vissa konsumtionsvaror behållas, stämpel- och reklamskatterna
höjas samt nya skatter införas på finansiella tjänster och försäljningen av
hyreshus.
Motionärerna kräver att riksdagens nyligen fattade beslut om nedsättningen av
sjuk- och föräldraförsäkringen rivs upp samt att andra etappen av
föräldraförsäkringen genomförs. Barnomsorgen bör byggas ut och särskilda
insatser göras inom hälso- och sjukvården för att minska helgtjänstgöringen.
Motionärerna förordar också extra åtgärder för de sämst ställda pensionärerna
samt avvisar förslagen om slopat friår vid sjukhusvård för förtidspensionärer
liksom avveckling av det särskilda stödet till flerbarnsfamiljer för köp av
egnahem. Försvarsanslagen bör enligt deras mening minska med 10 % och
JAS-projektet läggas ner. Å andra sidan vill motionärerna återställa
enprocentsmålet för u-hjälpen och föreslår därför att biståndsanslaget räknas
upp med 2,1 miljarder kronor. På kommunikationsområdet föreslår de minskad
satsning på bro- och vägutbyggnader men ökade insatser för kollektivtrafiken
och utbyggnaden av järnvägslinjer. Motionärerna motsätter sig de av regeringen
föreslagna nedskärningarna i hemspråksundervisningen samt föreslår på
utbildningsområdet ytterligare satsningar på framför allt högskolan.
Utskottet vill med anledning av vänsterpartiets budgetförslag erinra om att
en för budgetpolitiken helt överordnad strävan under senare år har varit att
begränsa det mycket starka utgiftstrycket i den offentliga sektorn och på så
sätt medverka till att dämpa den alltför snabba prisutvecklingen i landet. Även
utan reformer och andra regeländringar ökar de offentliga utgifterna med viss
automatik varje år. Inte minst gäller detta transfereringar som ökar mycket
snabbt. Motionärerna föreslår en rad nya utgiftsåtaganden som ytterligare
skulle driva upp detta utgiftstryck. Deras förslag till skärpta skatter verkar
också kostnadsuppdrivande. Den inriktning som de förordar för budgetpolitiken
motverkar därmed senare års strävanden från statsmakternas sida och är inte
heller i övrigt förenlig med de krav som enligt utskottets mening måste ställas
på den ekonomiska politiken.
Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motion Fi224 yrkande 2.
Miljöpartiet de gröna uppger i motion Fi223 att de viktigaste målen
för partiets budgetalternativ har varit att minska såväl den materiella
förbrukningen som energiförbrukningen och miljöbelastningen samt att främja
förebyggande vård, utjämna sociala och ekonomiska klyftor, sänka
inflationstrycket och att bibehålla arbetslinjen.
Partiet förespråkar en skatteväxling mellan sänkta arbetsgivaravgifter och
höjda råvaru- och miljöskatter. Arbetsgivaravgifterna skall sänkas med 10
procentenheter -- dvs. med cirka en fjärdedel -- i Norrland, på Gotland samt i
vissa kommuner i Dalarna och Värmland. I övriga delar av landet utom
storstadsområdena begränsas sänkningen till 4 procentenheter. Samma begränsning
gäller också i storstadsområdena för sjukvård, äldreomsorg och handikappomsorg.
Motionärerna vill slopa mervärdeskatten för basmat, kollektivtrafik och
förnybara energikällor men i övrigt höja den med 2 procentenheter. För hotell-
och restaurangtjänster skall dock tidigare skattesats gälla. Tobaks- och
alkoholbeskattningen skall skärpas kraftigt. Partiet lägger också fram förslag
om en rad råvaru-, miljö- och energiskatter.
Grundavdraget vid inkomstbeskattningen bör enligt motionärerna höjas, vilket
tillsammans med en ny skatteskala lindrar beskattningen av inkomster
understigande 150000 kr. och skärper den i inkomstlägen däröver.
Motionärernas skatteförslag innefattar också kraftigt begränsade möjligheter
till ränteavdrag samt extra avdrag för glesbygdsbor och för dem som uppbär
hobbyinkomster.
Besparingarna inriktas bl.a. på statsbidraget till A-kassorna och stödet till
omställningsåtgärder i jordbruket som motionärerna vill minska med 1,0 resp.
1,5 miljarder kronor. De vill också dra ner på bostadsstödet, det
regionalpolitiska stödet samt anslaget till STU.
Miljöpartiet de gröna föreslår att föräldraförsäkringen byggs ut med
ytterligare en månad och att ersättningsnivån samtidigt sänks för den del av
inkomsten som överstiger ca 145000 kr. Utvecklingsbiståndet bör enligt
motionärerna räknas upp med 1 miljard kronor, och ett lika stort belopp bör
avdelas för miljöinsatser i Central- och Östeuropa. De vill också satsa
betydande belopp på investeringar i och drift av järnvägar. De föreslagna
besparingarna i hemspråksundervisningen avvisas av motionärerna som i sitt
förslag också avdelar resurser för en utbyggnad av högskolan.
Sammantaget uppges budgetförslaget vara 3,2 miljarder kronor starkare än
regeringens. Motionärerna räknar själva med att förslaget leder till ett något
ökat skattetryck, men säger sig kunna acceptera en sådan ökning under de år en
stor kraftsamling kommer till stånd för ombyggnaden av samhället i miljövänlig
riktning.
Utskottet får för egen del anföra följande. Enligt vad som framgår av en
sammanställning i motionen vill motionärerna med sitt budgetförslag dra in
netto 12 miljarder kronor från hushållssektorn och i stället fördela detta
belopp med ca 4,5 miljarder kronor på företagen och 7,5 miljarder kronor på den
offentliga sektorn. Omfördelningen ingår som ett led i motionärernas strävan
att förändra samhället. I rådande läge måste ambitionen vara att hålla tillbaka
pris- och löneökningar och att främja utbudet av arbetskraft. Flera av
motionärernas förslag motverkar detta syfte. Deras långtgående krav på skärpt
indirekt beskattning driver upp kostnadsnivån, och deras förslag till ändrad
direkt beskattning torde enligt utskottets mening knappast underbygga
strävandena att uppnå återhållsamma löneökningar. Detta är en inriktning av
budgetpolitiken som utskottet inte kan ställa sig bakom.
Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi223 yrkande 2.
De allmänna riktlinjerna för budgetpolitiken
De krav som enligt utskottets mening bör ställas på budgetpolitiken vill
utskottet sammanfatta på följande sätt.
Budgetpolitiken måste inordnas i den allmänna strävan att dämpa
kostnadsutvecklingen, återställa balansen och främja en varaktig tillväxt i
ekonomin. Flera viktiga steg har redan tagits i denna riktning under senare år.
Inte minst betydelsefullt har därvid varit den i år helt genomförda
skattereformen. Med kraft måste dessa ansträngningar nu fullföljas. Det innebär
att budgetpolitiken måste vara fortsatt mycket stram. Arbetet med att begränsa
utgiftsautomatiken måste fortsätta. Existerande transfereringssystem måste
granskas och en prövning måste göras av hur väl de tillgodoser uppställda mål.
Det är därvid också viktigt att undersöka hur systemen inverkar på arbete och
förmögenhetsfördelning. Mycket stor återhållsamhet måste visas med nya
utgiftsåtaganden, och varje sådan förändring måste finansieras genom
besparingar i andra utgifter. Det totala skattetrycket måste begränsas.
Utskottet har i det föregående redovisat sin syn på oppositionspartiernas
budgetalternativ. Med olika motiveringar har utskottet avstyrkt dessa förslag.
Regeringen har i årets finansplan framlagt ett budgetalternativ som
innefattar olika typer av budgetförstärkningar på inalles ca 30 miljarder
kronor. Ungefär hälften härav utgör en kärna av hårda och varaktiga besparingar
på budgetens utgiftssida. De allmänna budgetpolitiska riktlinjer som redovisas
i finansplanen ansluter väl till de krav som utskottet här har fört fram. Med
hänvisning härtill tillstyrker utskottet moment 2 i finansplanen.
De ekonomisk-politiska förslagens ursprung
I motion Fi703 av Filip Fridolfsson (m) anförs att många av regeringens
ekonomisk-politiska förslag under senare år -- alltifrån svenskt medlemskap i
EG till slopande av SCBs partisympatiundersökningar -- innebär att gamla
moderata krav till fullo förverkligas. Motionären anser sig emellertid av
argumentationen i budgetpropositionen inte kunna utläsa att regeringen är
medveten därom. Det finns därför anledning att regeringen i sina förslag anger
ursprunget till förslagen.
Enligt utskottets mening öppnar motionären med sitt förslag intressanta
perspektiv. Om det skulle vara av allmänt intresse att redovisa olika
regeringsförslags ursprung borde intresset vara lika stort att redovisa
ursprunget till förslag som väcks i motionsform.
Avgörande för vilka förslag en regering lägger fram för riksdagen är den
ekonomiska situation som landet befinner sig i och vilka förändringar
regeringen önskar åstadkomma. En restriktion i sammanhanget utgör den
parlamentariska situationen. Några åtgärder har visat sig vara framgångsrika i
vissa situationer och kan upprepas. De kan anses ingå i den ekonomisk-politiska
arsenalen. Att ange sådana förslags ursprung är ogörligt. Andra åtgärder måste
skapas för den speciella situationen och kan kanske därför inte användas på
samma sätt igen. Även om det i dessa fall skulle vara möjligt att härleda
förslagens ursprung kan värdet av denna information ifrågasättas. Utskottets
slutsats är att ett genomförande av motionärens förslag knappast skulle tjäna
något berättigat syfte. Motion Fi703 avstyrks därför av utskottet.
Underlag för fördjupad myndighetsprövning
I motion Fi710 av Gullan Lindblad m.fl. (m) tas frågan upp om
utformningen av beslutsunderlaget till riksdagen angående utvecklingen av ett
lokalt datastöd för försäkringskassornas verksamhet, det s.k. FAS 90.
Motionärerna anser att en betydligt mer upplysande kravanalys borde
presenteras. Statsförvaltningen har enligt motionärerna ännu inte funnit de
idealiska formerna för en sådan redovisning.
Det ankommer i första hand på socialförsäkringsutskottet att bedöma
beslutsunderlaget för genomförandet av FAS 90. Finansutskottet vill emellertid
framhålla att en väsentlig förutsättning för att genomföra den fördjupade
prövningen i den nya treåriga statliga budgetprocessen är att beslutsunderlaget
förbättras och att en starkare koppling görs mellan åtgärder och resultat. Det
innebär att nya kompletterande analysmetoder måste utvecklas utöver dem som
används i dag. Förändrade krav kommer därigenom att ställas på såväl
myndigheterna som regeringen.
I höstens budgetarbete har drygt 30 myndigheter ingått i den första cykeln i
den nya budgetprocessen och lämnat en fördjupad anslagsframställning. Av
finansplanen framgår att erfarenheterna från höstens arbete visar att många
svårigheter måste övervinnas i tillämpningen av den nya styrningen. Det finns
brister i många myndigheters sätt att redovisa beslutsunderlaget. Det gäller
framför allt underlag för att bedöma produktivitet och effektivitet i de olika
verksamheterna. Föredragande statsrådet har således uppmärksammat problemet och
understryker behovet av en förbättrad dialog mellan departements- och
myndighetsledningarna. Utskottet anser mot denna bakgrund att något initiativ
från riksdagens sida inte är påkallat. Motion Fi710 avstyrks därför av
utskottet.
Redovisning av miljökonsekvenser i budgetpropositioner
I motion Fi718 av Carl Frick m.fl. (mp) begärs att statens budget skall
omfatta en redovisning av hur den föreslagna ekonomiska politiken påverkar vår
miljö och vår hälsa, liksom hur vårt handlande påverkar miljön i andra länder.
Förändringar i tillståndet hos natur och miljö kan troligen uttryckas genom ett
antal nyckeltal som kan utvecklas allteftersom vi får nya kunskaper om den
ekonomiska politikens påverkan på våra livsförutsättningar, anför motionärerna.
Enligt utskottets mening skall den ekonomiska politiken bidra till att säkra
långsiktig balans mellan ekonomisk tillväxt och miljö. För att kunna fatta
riktiga beslut för en långsiktigt hållbar utveckling måste vi emellertid veta
mer om samspelet mellan ekonomi och ekologi. Ett första steg för att förbättra
beslutsunderlaget är att komplettera den ekonomiska statistiken så att den
belyser miljöpåverkan och resursförbrukning. Naturresursernas värde ligger
bl.a. i deras möjligheter att i framtiden generera inkomster. Om
naturresurserna inte beaktas som produktiva tillgångar finns risk för att de
inte beaktas i tillräcklig utsträckning när ekonomiska beslut fattas.
Produktionsmöjligheterna kan då komma att försämras för framtida generationer.
Det är därför viktigt att följa hur de samlade resurserna i samhället, inkl.
miljö- och naturresurser, utvecklas. Regeringen har tillsatt en utredning (Dir.
1990:31) med uppgift att närmare studera dessa frågor. Ett första underlag
beräknas vara klart under våren 1991. Det första steget för att förbättra
beslutsunderlaget på det sätt motionärerna eftersträvar har således tagits. När
resultaten av detta arbete föreligger ankommer det på statsmakterna att ta
ställning till hur materialet skall utnyttjas. Utskottet ser mot denna bakgrund
inte anledning att nu vidta någon ytterligare åtgärd med anledning av motion
Fi718. Den avstyrks därför av utskottet.
Särskilda frågor
Kompensation till myndigheter för ingående mervärdeskatt
Regeringen föreslog i proposition 1989/90:111 om reformerad mervärdeskatt
m.m. ändringar av statliga myndigheters ställning inom
mervärdeskattesystemet fr.o.m. budgetåret 1991/92. Förslaget föranledde inte
någon erinran från riksdagen (1989/90:SkU31, rskr. 357).
De statliga myndigheternas ställning inom mervärdeskattesystemet föreslogs
ändrad främst för att uppnå konkurrensneutralitet mellan verksamhet i egen regi
och entreprenadverksamhet. Detta är viktigt bl.a. för att stimulera till
lösningar som ger ökad produktivitet och effektivitet i myndigheternas
verksamhet.
Myndigheternas anslag är i dagsläget budgeterade med hänsyn till att vissa
utgifter innehåller påslag för mervärdeskatt. I propositionen föreslogs att
myndigheternas anslag fr.o.m. budgetåret 1991/92 skall budgeteras exkl.
mervärdeskatt. Myndigheterna skall kompenseras för ingående mervärdeskatt genom
avräkning mot inkomsttitel i stället för mot myndighetens anslag.
I finansplanen anförs att utgångspunkten för reformen är att den skall vara
saldomässigt neutral, dvs. inte medföra någon belastning på statsbudgeten.
Förändringen innebär, vad gäller anslagsfinansierad verksamhet, en minskning av
statsbudgetens utgiftssida samtidigt som nettoinkomsterna från mervärdeskatt
minskar i motsvarande mån.
Några frågeställningar av teknisk och principiell natur återstår att lösa
innan ett komplett underlag för omläggningen föreligger. Riksrevisionsverket
har därför fått i uppdrag att biträda regeringen även i det fortsatta arbetet.
Mot denna bakgrund föreslås det i propositionen att regeringen senare i vår,
i samband med att regeringen utfärdar regleringsbreven för myndigheternas
anslag för budgetåret 1991/92, skall få besluta att medel motsvarande
mervärdeskatten under resp. anslag inte får disponeras av myndigheterna.
Regeringen föreslår att myndigheterna bereds kompensation från statsbudgetens
inkomsttitel Mervärdeskatt. Förslaget föranleder inte någon erinran från
utskottets sida.
Motivet för den ovan redovisade reformen, att uppnå konkurrensneutralitet
mellan verksamhet i egen regi och entreprenadverksamhet, föreligger även för
riksdagens förvaltning och myndigheter. Av det skälet bör också
riksdagens förvaltning och myndigheter anvisas anslag exkl. mervärdeskatt
fr.o.m. budgetåret 1991/92. Eftersom anslagen under femtonde huvudtiteln för
budgetåret 1991/92 är budgeterade inkl. mervärdeskatt bör riksdagens
förvaltningskontor vid utformningen av anslagsdirektiven, som motsvarar
regleringsbreven, ange att medel motsvarande mervärdeskatten kommer att
innehållas. Riksdagen och dess myndigheter bör kompenseras för ingående
mervärdeskatt på samma sätt som de statliga myndigheterna, genom avräkning mot
inkomsttiteln Mervärdeskatt på statsbudgeten i stället för mot det egna
anslaget. Även riksbanken bör kompenseras på motsvarande sätt trots att
verksamheten inte är anslagsfinansierad. Det bör ankomma på riksdagens
förvaltningskontor att beräkna andelen mervärdeskatt som belastar resp. anslag.
Vad utskottet här anfört bör riksdagen som sin mening ge riksdagens
förvaltningskontor och riksdagens myndigheter till känna.
Rörlig kredit i riksgäldskontoret
Regeringen disponerar i riksgäldskontoret en rörlig kredit på 400 milj. kr.
som är avsedd för myndigheter med uppdragsverksamhet. Vissa av dessa
myndigheter har behov av ökat rörelsekapital. Med hänsyn härtill föreslår
regeringen att den rörliga krediten utökas till 450 milj. kr.
Utskottet biträder regeringens förslag. Utskottet vill i sammanhanget erinra
om att riksdagen har beslutat att fr.o.m. budgetåret 1991/92 skall förändringar
i rörliga krediter inte längre föras upp på statsbudgeten (prop. 1989/90:150
bil.1, FiU40 s. 79, rskr. 358). I och med att den nu föreslagna ökningen
gäller nästa budgetår kommer den inte att belasta statsbudgeten.
Lån för investeringar i ADB- och kommunikationsutrustning
Under innevarande budgetår har sex myndigheter inlett en försöksverksamhet
som innebär att de på marknadsmässiga villkor får låna i riksgäldskontoret för
att finansiera ADB- och kommunikationsutrustning.
Regeringen föreslår för budgetåret 1991/92 att ytterligare två myndigheter
skall ges möjlighet att för samma ändamål ta upp lån i riksgäldskontoret. De
båda myndigheterna är konjunkturinstitutet och arbetsmarknadsstyrelsen.
Regeringen begär samtidigt ett bemyndigande att lån av detta slag skall få
uppgå till 152 milj. kr. under budgetåret 1991/92.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag.
Finansiell styrning av statsförvaltningen m.m.
I finansplanen lämnas en redogörelse för det pågående arbetet med att
utveckla nya styrformer inom statsförvaltningen. Avsikten är att en detaljerad
budgetstyrning skall ersättas av mål- och resultatstyrning.
Vad föredraganden anfört om den finansiella styrningen av
statsförvaltningen föranleder ingen erinran från utskottets sida.
Redogörelserna i finansplanen för statliga garantier och för lönenivån i
anslagsberäkningarna föranleder inte heller något uttalande från utskottets
sida.
Dispositionen av anslag till departementen m.m. vid ändrad fördelning av
ärenden mellan departementen
I budgetpropositionen (bil. 2) begärs att regeringen skall ges ett generellt
bemyndigande att vid organisatoriska förändringar inom regeringskansliet, som
hänger samman med omfördelning av arbetsuppgifterna, få disponera anvisade
anslag på ett annorlunda sätt än det för vilket anslagen beräknats. En
förutsättning för sådana åtgärder bör dock, sägs det i propositionen, vara att
den samlade anslagssumman som riksdagen anvisat för regeringskansliet som
helhet inte överskrids annat än i mycket begränsad omfattning.
Som anges i propositionen är regeringsformens innebörd att regeringen skall
ha stor handlingsfrihet när det gäller utformandet av den
beredningsorganisation som regeringskansliet utgör så att den kan anpassas till
växlande förhållanden. Utskottet har mot denna bakgrund inte något att erinra
mot att regeringen ges det begärda bemyndigandet. En förutsättning bör dock,
som framgår av propositionen, vara att den samlade anslagssumman som riksdagen
anvisat inte som helhet överskrids annat än i mycket begränsad omfattning.
Utskottet förutsätter härvid att det överskridande som eventuellt kan bli
aktuellt endast har sitt ursprung i de uppkomna kostnaderna för själva
omorganisationen, flyttning m.m. Det får förutsättas att ett syfte med en
omorganisation är att verksamheten skall kunna bedrivas effektivare. Med det
anförda tillstyrker utskottet att regeringen bemyndigas att disponera anvisade
anslag till departement och utredningar på det sätt som angivits i
propositionen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:Fi217 yrkande 1,
1990/91:Fi222, 1990/91:Fi223 yrkandena 1 och 5, 1990/91:Fi224 yrkandena
1, 3, 5--8 och 11--14, 1990/91:Fi227 yrkandena 1 och 2 samt 1990/91:Fi229
yrkande 1 godkänner vad som anförts i proposition 1990/91:100 bilaga 1 mom. 1
och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
res. 1 (m,fp)
res. 2 (c)
res. 3 (v)
res. 4 (mp)
2. beträffande sambandet ekologi och ekonomisk politik
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Fi219, 1990/91:Fi224 yrkande 10
och 1990/91:Fi227 yrkande 7,
res. 5 (c,v,mp)
res. 6 (m,fp) - motiv.
3. beträffande spelregler på arbetsmarknaden
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Fi224 yrkande 4 och
1990/91:Fi229 yrkande 4,
res. 7 (m,fp,c)
res. 8 (v)
res. 9 (mp)
4. beträffande styrningen och uppföljningen av de totala kostnaderna för
statsskulden
att riksdagen lägger proposition 1990/91:100 bilaga 9 i denna del till
handlingarna,
6. beträffande penning- och valutapolitiken
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Fi202, 1990/91:Fi207,
1990/91:Fi217 yrkande 5, 1990/91:Fi223 yrkande 3, 1990/91:Fi227 yrkande 8
och 1990/91:Fi229 yrkande 3 samt som sin mening ger fullmäktige i riksbanken
till känna vad utskottet anfört,
res. 11 (m,fp)
res. 12 (c)
res. 13 (v,mp)
15. beträffande redovisningen av överföringar mellan statsbudgeten och
olika fonder
att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi229 yrkande 6,
res. 29 (m,fp)
16. beträffande redovisningen av den extra skatteutjämningsavgiften
att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi314 yrkande 1,
res. 30 (c)
res. 31 (m) - motiv.
17. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:Fi217 yrkandena 2 och 3,
1990/91:Fi223 yrkande 2, 1990/91:Fi224 yrkande 2, 1990/91:Fi227 yrkandena
3 och 5 samt 1990/91:Fi229 yrkande 2 godkänner vad som anförts i proposition
1990/91:100 bilaga 1 mom. 2 och som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
res. 32 (m)
res. 33 (fp)
res. 34 (c)
res. 35 (v)
res. 36 (mp)
18. beträffande de ekonomisk-politiska förslagens ursprung
att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi703,
19. beträffande underlag för fördjupad myndighetsprövning
att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi710,
20. beträffande redovisning av miljökonsekvenser i budgetpropositioner
att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi718,
res. 37 (v,mp)
21. beträffande kompensation till statliga myndigheter för ingående
mervärdeskatt
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:100 bilaga 1 mom. 5
bemyndigar regeringen att under budgetåret 1991/92 disponera medel ur
inkomsttiteln Mervärdeskatt för att kompensera myndigheter för ingående
mervärdeskatt, varvid belopp svarande mot mervärdeskatten inte tas i anspråk på
utgiftsanslag,
22. beträffande kompensation till riksdagens myndigheter för ingående
mervärdeskatt
att riksdagen
dels bemyndigar riksdagens förvaltningskontor att under budgetåret
1991/92 disponera medel från inkomsttiteln Mervärdeskatt för att kompensera
riksdagen och riksdagens myndigheter för ingående mervärdeskatt, varvid belopp
svarande mot mervärdeskatten inte tas i anspråk på utgiftsanslag,
dels som sin mening ger riksdagens förvaltningskontor och riksdagens
myndigheter till känna vad utskottet anfört om kompensation för ingående
mervärdeskatt,
23. beträffande rörlig kredit i riksgäldskontoret
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:100 bilaga 1 mom. 4
bemyndigar regeringen att för myndigheter med uppdragsverksamhet disponera en
rörlig kredit i riksgäldskontoret på 450000000 kr.,
24. beträffande lån för investeringar i ADB- och kommunikationsutrustning
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:100 bilaga 1 mom. 6
bemyndigar regeringen att för budgetåret 1991/92 ta upp lån för investeringar i
ADB- och kommunikationsutrustning intill ett sammanlagt belopp av 152000000
kr.,
25. beträffande finansiell styrning av statsförvaltningen
att riksdagen lägger proposition 1990/91:100 bilaga 1 mom.7 till
handlingarna,
26. beträffande statliga garantier
att riksdagen lägger proposition 1990/91:100 bilaga 1 mom.8 till
handlingarna,
27. beträffande lönenivån i anslagsberäkningarna
att riksdagen lägger proposition 1990/91:100 bilaga 1 mom.9 till
handlingarna,
28. beträffande dispositionen av anslag till departementen m.m. vid ändrad
fördelning av ärenden mellan departementen
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:100 bilaga 2 mom. 1
bemyndigar regeringen att disponera anvisade anslag till departement och
utredningar m.m. i enlighet med vad som förordas i propositionen.
Stockholm den 21 februari 1991
På finansutskottets vägnar
Hans Gustafsson
Närvarande: Hans Gustafsson (s), Anne Wibble (fp), Roland Sundgren (s),
Lars Tobisson (m), Arne Andersson i Gamleby (s), Gunnar Björk (c), Per Olof
Håkansson (s), Rune Rydén (m), Iris Mårtensson (s), Lisbet Calner (s), Arne
Kjörnsberg (s), Filip Fridolfsson (m), Lars De Geer (fp), Ivar Franzén (c),
Lars-Ove Hagberg (v), Carl Frick (mp) och Marianne Carlström (s).
Reservationer
Reservationer
1. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom.1)
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip
Fridolfsson (m) och Lars De Geer (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29
börjar med "En fortsatt" och på s. 41 slutar med "1 och 5" bort
ha följande lydelse:
Utvecklingen i Sverige
Utskottet konstaterar att Sveriges ekonomi präglas av
allvarliga problem. Tillväxten uteblir, inflationen är snabb,
bytesbalansen försvagas för varje år och sparandet är
otillräckligt. Särskilt under senare år har den svenska ekonomin
mer påtagligt börjat avvika från utvecklingen i våra viktiga
konkurrentländer.
Förklaringen till att detta kunnat ske är i allt väsentligt
den av den socialdemokratiska regeringen förda ekonomiska
politiken. Regeringen medger i finansplanen förekomsten av flera
problem men förmår inte göra en samlad analys, där grunddragen i
den ekonomiska politiken sätts i fokus.
En återblick på 1980-talet visar att den internationella
ekonomin präglades av stabil tillväxt. De stora västeuropeiska
länderna, Nordamerika och Japan förde en marknadsekonomiskt
präglad politik med lägre offentliga utgifter, skattesänkningar,
avregleringar och privatiseringar av statliga företag som
huvudinslag. Denna modell -- som kan kallas "den första vägen"
-- baserades på insikten att den ekonomiska miljön måste
liberaliseras för att tillväxt och välståndsutveckling skulle
främjas.
De socialistiska länderna i Central- och Östeuropa utmärktes
av växande problem med ineffektivitet, köer och varubrist som
ständigt närvarande inslag i den ekonomiska bilden. Dessa länder
kan sägas ha försökt att med "den andra vägens" ekonomiska
system utan privat äganderätt eller några andra incitament
åstadkomma en effektiv produktion och distribution av varor och
tjänster.
I Sverige har socialdemokraterna hävdat att det finns en
medelväg mellan marknadsekonomi och planhushållning. Sverige
utmärks av stora socialiserings- och regleringsinslag jämfört
med övriga västekonomier, även om Sverige aldrig gått så långt
som länderna i Östeuropa. Denna tredje väg litar i alltför ringa
grad till marknadsekonomi vad gäller i första hand
organiserandet av tjänsteproduktionen.
I Sverige försökte socialdemokraterna under 1980-talet hävda
att det fanns en "tredje väg" även vad gäller
stabiliseringspolitiken. Vid återkomsten till regeringsmakten
valde de att försöka expandera Sverige ur problemen med hjälp av
en undervärderad krona.
Devalveringen 1982 genomfördes i ett läge när
kapacitetsutnyttjandet i svensk ekonomi var mycket lågt. Ungefär
samtidigt lades den amerikanska finanspolitiken om i expansiv
riktning, med påföljande stimulans för världsekonomin.
Resultatet blev att svensk export, industriproduktion och
lönsamhet i den konkurrensutsatta sektorn ökade ordentligt de
första åren efter devalveringen. Det skedde huvudsakligen genom
ett höjt kapacitetsutnyttjande.
Efter 1984 försvann dock styrkan i uppsvinget. Någon relativ
utbyggnad av den konkurrensutsatta sektorn kom ej till stånd. De
senaste åren har i stället kännetecknats av att export,
investeringar, tillväxt och välstånd utvecklats betydligt sämre
i Sverige än i omvärlden. Marknadsandelarna föll brant från
mitten av 1980-talet samtidigt som relativpriserna steg.
Sverige är nu återigen på väg in i en allvarlig kostnadskris
med snabbt fallande marknadsandelar, vinster och sysselsättning
i den konkurrensutsatta delen av ekonomin. Förutsättningarna för
industriell verksamhet liknar dem som gällde i slutet av
1970-talet. Bytesbalansunderskottet är större än under
1980-talet och dessutom stigande.
Utskottet kan alltså konstatera att det var en illusion att
tro att Sverige var på rätt väg under 1980-talet. I stället blev
"den tredje vägens politik" ett rejält misslyckande. De ständigt
återkommande krispaketen de senaste åren visar att det inte
finns någon genväg som innebär att vi slipper att ta itu med de
grundläggande problemen i svensk ekonomi.
Utskottet tvingas konstatera att tillväxten i svensk ekonomi
förra året avtog till knappt 1% och att den i år väntas bli
negativ. För utvecklingen innevarande och nästa år redovisar
regeringen två alternativ, varav det första förutsätter att
löneutvecklingen till följd av ett centralt stabiliseringsavtal
stannar vid 5 resp. 3% och det andra att lönerna stiger med
ytterligare 2procentenheter de båda åren. Mot bakgrund av
erfarenheterna av centrala och inkomstpolitiskt präglade
överenskommelser är, enligt utskottets mening, alternativ2
mest realistiskt.
Den blygsamma BNP-tillväxten föregående år härrörde från
bruttoinvesteringar, offentlig konsumtion och export. Den
successivt avtagande efterfrågan och den ökande arbetslösheten
är ett tydligt tecken på en begynnande lågkonjunktur.
Både privat och offentlig konsumtion väntas 1991 bidra
positivt till BNP, medan kapitalbildningen i form av nettoexport
och investeringar avtar desto kraftigare. Regeringen förutser
att den offentliga konsumtionen skall öka med endast 0,3%.
Historiskt sett är detta en synnerligen låg ökningstakt. Det
kommunala skattestoppet kombinerat med statliga sparplaner kan
knappast beräknas få så stort genomslag redan i år.
Lönebildningen blir enligt utskottet av avgörande betydelse
för utvecklingen. En lönekostnadsökning 1991 på 7% innebär ett
antagande om en unikt låg löneglidning, då avtalsmässiga
höjningar, överhäng från föregående år och politiskt beslutade
kostnadsökningar kan beräknas uppgå till ca 6%. Löneglidningen
har legat på i genomsnitt 3,2% sedan 1985, och blev 4% 1990.
Regeringens antagande om 1,5-2procents löneglidning för i år
är därför lågt.
För att kunna nå låga lönekostnadsökningar måste
inflationstakten vara låg eller produktiviteten utvecklas så
starkt att högre löneökningar därigenom kan kompenseras. Bilden
är tyvärr att svensk ekonomi dras med fel kombination av
egenskaper, dvs. snabb inflation och dålig
produktivitetsutveckling.
De svenska konsumentpriserna stiger väsentligt snabbare än i
våra konkurrentländer. Inflationstakten väntas stiga till ca
13% i början av 1991 för att sedan avta till ett genomsnitt på
ca 10%.
Industriproduktionen minskade redan under 1990. Orderingång
och orderstockar tyder på att denna utveckling fortsätter i
snabb takt. Den senaste konjunkturbarometern var osedvanligt
dyster. Det är ofrånkomligt att nedgången slår igenom på
sysselsättningen. Redan inkomna varsel om friställningar tyder
på att regeringens antaganden om arbetslösheten ligger i
underkant.
Eftersom varken de relativa lönekostnaderna eller
produktiviteten har förbättrats, har utvecklingen av kostnaden
per producerad enhet, ULC, ökat mer än i konkurrentländerna.
Enligt OECD var det endast i problemekonomierna Grekland och
Portugal som ULC förra året ökade mer än i Sverige. Resultatet
blir en försämrad lönsamhet för företagen. Med låg lönsamhet och
stor befintlig kapitalstock blir det inte särskilt intressant
att nyinvestera, vilket förklarar att investeringarna inom
industrin 1991 beräknas falla med 10%.
Kombinationen av höga kostnader och dålig lönsamhet har gjort
att svenska företag förlorar marknadsandelar gentemot de
utländska konkurrenterna. Handelsbalansen för 1990 visade ett
krympande överskott på 13,4miljarder kronor. Då bör beaktas
att importen dämpas av en svag inhemsk efterfrågan. Den prognos
för handelsbalansen som redovisas i den preliminära
nationalbudgeten för innevarande år, 10miljarder kronor, får
bedömas som osäker. De svenska företagen möter i år en försvagad
marknad, särskilt i USA och Storbritannien. Priserna pressas och
därigenom även marginalerna, vilket gör konkurrensläget svårt på
utländska marknader.
Underskottet i bytesbalansen blev ca 33miljarder kronor 1990
och väntas växa till drygt 51miljarder kronor innevarande år.
För 1992 förutses en fortsatt ökning till vad som motsvarar 4%
av BNP, ett högre tal än den tidigare högstnoteringen 1982.
Direktinvesteringar i utlandet samt köp av utländska aktier
och fastigheter framstår som mer attraktiva för svenska
placerare än investeringar i Sverige. Utomlands finns dock inte
samma intresse för placeringar i Sverige. Tillsammans med
stigande bytesbalansunderskott skapar denna utveckling ett
snabbt växande långsiktigt kapitalutflöde som måste mötas med
vad som ofta blir korta lån i utländsk valuta.
Situationen tenderar att bli ohållbar. De långfristigt
utgående nettoflödena beräknas i år uppgå till 120--150
miljarder kronor. Stocken av korta utlandslån, som uppgår till
300 miljarder kronor, måste alltså öka avsevärt. För att detta
skall ske krävs gentemot omvärlden allt större räntedifferens,
vilket ytterligare försämrar investerings- och
tillväxtförutsättningarna i Sverige.
De svenska räntorna har rört sig mycket oroligt under senare
tid, främst beroende på osäkerhet om regeringens
ekonomisk-politiska strategi. Räntorna kommer att ligga på en
hög nivå jämfört med korgräntan ända tills förtroendet för den
ekonomiska politiken återställts.
Utskottet vill erinra om att den snabbt tilltagande
försämringen av svensk ekonomi har registrerats i tidningen
Economist, som löpande följer utvecklingen i en rad OECD-länder.
Under loppet av 1990 hamnade Sverige, sedan nyckeltal som BNP,
konsumentprisutveckling m.m. sammanvägts, på sista plats månad
efter månad i denna förhållandevis omfattande jämförelse. Även
OECD har i sin Economic Outlook, december 1990, redovisat att
Sverige ligger på jumboplats vad gäller tillväxt bland
OECD-länderna. Den försämrade ekonomiska situationen föranledde
kreditvärderingsföretaget Moody's att sänka Sveriges
klassificering från toppbetyget AAA till AA1. Utländsk upplåning
blir därigenom dyrare inte bara för svenska staten utan även för
kreditinstituten.
Utskottets slutsats blir att svensk ekonomi nu är på väg in i
en allvarlig recession, där det försämrade läget främst
framkallats av grundläggande strukturproblem i ekonomin. Det
finns -- tvärtemot vad regeringen hävdar i finansplanen -- inga
tecken på att denna recession skall vändas till en uppgång redan
mot slutet av detta år. De finansiella obalanserna gentemot
omvärlden kommer att tvinga riksbanken att hålla en hög
räntenivå och en stor räntedifferens gentemot Sveriges
konkurrentländer. Regeringens oförmåga att vidta de
ekonomisk-politiska åtgärder som behövs för att komma till rätta
med de interna och externa obalanserna förvärrar läget månad för
månad. Sverige har inte längre råd med en regering som inte
tycks förstå orsakerna till obalanserna -- än mindre förmår
uppbåda viljan att konkret angripa dem. Vad som nu krävs är en
politik för att bryta stagnationen.
Riktlinjer för den ekonomiska politiken
I motionerna Fi217 och Fi229 beskrivs utvecklingen i Sverige
och de krav på en omläggning av den ekonomiska politiken som
denna ställer. Utskottet instämmer i allt väsentligt i
motionärernas rekommendationer.
I likhet med motionärerna förordar utskottet en politik som
skapar förutsättningar för tillväxt och därigenom stigande
välstånd. Den syftar till att skapa arbetstillfällen i stället
för arbetslöshet, lägre prisökningar i stället för rekordhög
inflation och lägre skatter i stället för ständigt högre.
Liksom motionärerna anser utskottet att den ekonomiska
politiken måste ta sin första utgångspunkt i de
grundläggande strukturproblem som i viss mån beskrivs även i
regeringens finansplan. Pris- och lönestegringstakten, bristen
på inhemskt sparande samt den låga tillväxten är enligt
utskottet utslag av djupgående strukturella problem.
En fast växelkurs är ett grundläggande inslag i den politik
utskottet förordar. Det går inte att ytterligare skjuta upp
nödvändiga strukturella förändringar genom ännu en nedskrivning
av den svenska valutan. En sådan politik skulle omöjliggöra
aktivt svenskt deltagande i den europeiska
integrationsprocessen, den skulle permanenta en hög pris- och
löneökningstakt och den skulle skapa en situation av permanent
hög ränta och successivt sämre tillväxt.
Problemet med den snabba svenska pris- och kostnadsstegringen
måste således lösas genom intern anpassning. En grundläggande
förutsättning för en sådan politik är en stram finanspolitik
genom en permanent återhållsamhet med offentliga utgifter, som
går så långt att den även ger utrymme för sänkta skatter.
Utskottet återkommer nedan till skatte- och utgiftspolitiken.
Statsmakternas uppgift vad avser lönebildningen är att föra en
sådan ekonomisk politik att lönehöjningarna inte behöver
överstiga vad som förekommer i jämförbara länder. Utskottet tar
avstånd från statliga ingrepp av inkomstpolitiskt slag, vare sig
dessa sker i form av påtryckningar på parterna på
arbetsmarknaden eller i form av lagstiftning. Omfattande
teoretiska och empiriska studier visar att löneökningstakten
främst påverkas av förhållandet mellan efterfrågan och utbud på
arbetskraft.
Den ekonomiska politiken måste således utformas så att balans
råder på arbetsmarknaden. Därefter skall själva lönebildningen
skötas i förhandlingar mellan parterna utan annan statlig
medverkan än den som följer av att staten är en betydande
arbetsgivare. Staten bör också på andra sätt indirekt underlätta
avtalsförhandlingarna, t.ex. genom att ändra
arbetslöshetsförsäkringen så att parterna får ekonomiska
incitament att motverka för höga avtal som urholkar
konkurrenskraften. Dessutom bör avdragsrätten för fackliga
medlemsavgifter liksom motsvarande avgifter till
arbetsgivarorganisation avskaffas. Utskottet återkommer nedan
till fler förslag i fråga om de s.k. spelreglerna på
arbetsmarknaden.
En andra utgångspunkt för den ekonomiska politik utskottet
förordar är den pågående internationaliseringen av svensk
ekonomi. Utskottet delar motionärernas uppfattning att
medlemskap i EG är av primär betydelse för möjligheten att
upprätthålla välstånd och sysselsättning i Sverige, liksom
naturligtvis för en fortsatt fredlig internationell miljö,
möjligheten till kulturellt utbyte över gränserna m.m. Sverige
bör därför lämna in en ansökan om medlemskap i EG under 1991.
En tredje utgångspunkt för den ekonomiska politik
utskottet förordar är omsorgen om det personliga ägandet och
sparandet. Privat ägande är en förutsättning för en fungerande
marknadsekonomi, vilken i sin tur är grunden för demokrati,
välstånd och utveckling.
Ett inslag i en politik som värnar den privata äganderätten är
att stimulera det enskilda sparandet. Den ekonomiska politiken
skall således enligt utskottet inte, som under
socialdemokratiska regeringar, inriktas på att generera
överskott för fondering i offentlig regi, utan sparandet skall
ske hos hushåll och företag.
Utskottet anser således att de kollektiva löntagarfonderna
skall avskaffas och tar bestämt avstånd från de
socialiseringsplaner som aktualiserats från socialdemokratiskt
håll i form av rätt för AP-fonden att köpa aktier och en
tredubbling av fondens storlek. Utskottet delar vidare
motionärernas uppfattning att statliga företag bör privatiseras
och att allmännyttans bostäder bör säljas till de hyresgäster
som önskar köpa sin lägenhet.
Av de tre ovan nämnda förutsättningarna följer enligt
utskottet ytterligare nödvändiga förändringar i den ekonomiska
politiken. Utskottet vill därför ange några riktlinjer för en ny
politik.
Skattepolitiken måste inriktas på att minska det totala
skattetrycket. I första hand bör de skatter som är mest skadliga
sänkas. Efter den genomförda sänkningen av Sveriges extremt höga
marginalskatter på arbetsinsatser liksom återinförandet av det
automatiska inflationsskyddet är det särskilt den samlade
kapitalbeskattningen, nivån på arbetsgivaravgifterna, speciellt
den s.k. särskilda löneskatten, samt momsen som måste reduceras.
Utskottet ser det liksom motionärerna angeläget att
beskattningen av företagande och sparande inte markant avviker
från förhållandena i omvärlden. Med hänsyn till kapitalets
internationella rörlighet torde t.ex. en anpassning nedåt av
kapitalbeskattningsnivån vara nödvändig. Utskottet vill betona
att detta inte är en följd av ett medlemskap i EG -- det torde
snarare förhålla sig så att kravet på skattesänkningar blir än
större om Sverige inte blir medlem, eftersom de svenska
företagen då måste konkurrera från en sämre position såsom
utanförstående.
Den offentliga sektorns reformering är av avgörande betydelse
för svensk samhällsutveckling. Den viktigaste förändringen är
att skapa konkurrens inom tjänsteproduktionen. Därigenom ökar
förutsättningarna för effektivitet och mångfald liksom
valfriheten för enskilda konsumenter. Utskottet vill också
betona vikten av den bredare arbetsmarknad som därigenom skapas
för alla dem, främst kvinnor, som arbetar med vård, omsorg och
utbildning. Utöver avreglering och slopande av offentliga
monopol samt en mera generell statsbidragsgivning till kommuner
och landsting vill utskottet förorda vidgad användning av anbud
och extern upphandling samt en inriktning på ett åtskiljande av
rollerna som producent resp. finansiär.
Vad utskottet ovan förordat i fråga om skattepolitiken ställer
krav på minskade offentliga utgifter. Ovan nämnda reformering av
den offentliga sektorn skapar sannolikt stora
effektivitetsvinster på sikt, men det är därutöver nödvändigt
att begränsa socialförsäkringsutgifternas snabba ökningstakt.
Utskottet vill särskilt peka på de kraftiga utgiftsökningarna
för sjukförsäkring, arbetsskadeförsäkring och förtidspension.
Även det allmänna pensionssystemets finansiering måste ses över.
Enligt utskottet fungerar transfereringssystemen i dag inte
alltid som de bör trots att de medför mycket stora offentliga
utgifter. Det finns därför skäl att se över systemens
konstruktion. En vägledande princip bör enligt utskottet vara
ett närmare samband mellan erlagd avgift och erhållen förmån. En
annan princip bör vara att det skall löna sig att arbeta.
Utskottet delar således den uppfattning som framförs av
motionärerna att det finns skäl att se över både förekomsten av
självrisk och ersättningsnivåerna inom de olika systemen.
Utskottet vill särskilt betona att införandet av lagfäst
sjuklön måste kombineras med sänkta arbetsgivaravgifter. En
samordning av arbetsskadeförsäkring och sjukförsäkring bör
genomföras. Därigenom kan betydande fördelar både för den
enskilde och för samhället uppnås, främst genom en bättre
arbetsmiljö och en snabbare rehabilitering. Utskottet räknar med
att frånvaro och ohälsa därmed skulle kunna minska kraftigt.
Utskottet vill också betona betydelsen av konkurrens. En aktiv
konkurrens i olika samhällssektorer är nödvändig inte bara för
att skapa valfrihet och låga priser utan också för att ekonomins
resurser skall användas så effektivt som möjligt. Som utskottet
redan framhållit finns det goda skäl att tro att konkurrens är
lika viktigt i produktionen av sociala tjänster som i
produktionen av varor. En avmonopolisering av den offentliga
sektorn är därför ett viktigt inslag i en aktiv
konkurrenspolitik.
Enligt utskottet är medlemskap i EG den mest betydelsefulla
enskilda åtgärd som kan genomföras för att öka konkurrensen och
därmed sänka prisnivån på den svenska marknaden.
En effektiv konkurrens i näringslivet förutsätter enligt
utskottet dels etablerings- och näringsfrihet, dels en effektiv
konkurrensbefrämjande politik från statsmakternas sida.
Utskottet instämmer i motionärernas krav att näringsfriheten bör
grundlagfästas. Det finns också skäl att överväga om
konkurrenslagstiftningen bör skärpas.
Bristande konkurrens kännetecknar även andra delar av
samhället än den offentliga sektorn. Det gäller t.ex. inom
bostads- och byggnadssektorn, livsmedelssektorn,
transportsektorn och den finansiella sektorn. Utskottet
konstaterar att ett flertal studier tyder på att prisbildningen
fungerar sämre i sådana mer eller mindre reglerade sektorer än
på de områden som kännetecknas av friare konkurrens. I ett litet
land som Sverige spelar en fri internationell handel stor roll
genom den potentiella konkurrens som därvid erhålls, men
utskottet delar motionärernas uppfattning att även inhemsk
avreglering är nödvändig.
För att främja ekonomisk tillväxt behövs en bättre
infrastruktur. Utskottet konstaterar att investeringar i
transportsystem, utbildning och forskning har eftersatts under
den socialdemokratiska regeringstiden. Det är därför nödvändigt
med en omläggning av politiken även på dessa områden.
Utskottet stöder motionärernas förslag om en ökad satsning på
investeringar i vägar och järnvägar. Denna kan finansieras genom
en utförsäljning av statliga företag. Det förslag till
avveckling av löntagarfonderna som utskottet nedan föreslår
medger likaså en större resurstilldelning till forskning och
högre utbildning.
Utskottet instämmer i motionärernas krav att energipolitiken
måste utformas så att svensk industri kan få en säker tillgång
till energi till konkurrenskraftiga priser. Den måste anpassas
till såväl hänsyn till välfärd och sysselsättning som
manifesterade resultat av hushållningsåtgärder och alternativ
elproduktion. Enligt utskottets bedömning kan av dessa skäl
någon avveckling av kärnkraften inte bli aktuell under
1990-talet.
Utskottet vill också framhålla det självklara att den
ekonomiska politiken skall utformas så att en långsiktigt
hållbar utveckling erhålls. Detta innebär att den ekonomiska
tillväxt som är önskvärd är den som kan uppnås förutsatt att de
restriktioner som miljön sätter är uppfyllda. När så är fallet
är det emellertid också från miljösynpunkt önskvärt med en hög
tillväxt, eftersom detta ökar Sveriges möjligheter att bedriva
en ambitiös miljöpolitik. Utskottet vill också framhålla att
medlemskap i EG ökar våra möjligheter att påverka utformningen
av omvärldens miljöpolitik och därigenom förbättra miljön även i
Sverige.
Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att den politik som
ovan förordas inte bara medför en bättre ekonomisk utveckling på
sikt utan även är önskvärd i ett kortsiktigt
fördelningspolitiskt perspektiv. Riktiga jobb, stabila priser
och lägre skatter är enligt utskottet avgörande inslag i en
rättvis fördelningspolitik.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:
1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Fi227
yrkandena 1 och 2 samt med avslag på regeringens förslag i
proposition 1990/91:100 bilaga 1 mom. 1 och motionerna
1990/91:Fi222, 1990/91:Fi223 yrkandena 1 och 5 samt
1990/91:Fi224 yrkandena 1, 3, 5--8 och 11--14 godkänner vad som
förordas i motionerna 1990/91:Fi217 yrkande 1 och 1990/91:Fi229
yrkande 1 samt som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
2. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom.1)
Gunnar Björk och Ivar Franzén (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29
börjar med "En fortsatt" och på s. 41 slutar med "1 och 5" bort
ha följande lydelse:
Utvecklingen i Sverige
Utskottet konstaterar att Sveriges ekonomi präglas av
allvarliga problem. Tillväxten uteblir, inflationen är snabb,
bytesbalansen försvagas för varje år och sparandet är
otillräckligt. Särskilt under senare år har den svenska ekonomin
mer påtagligt börjat avvika från utvecklingen i våra viktiga
konkurrentländer.
Förklaringen till att detta kunnat ske är i allt väsentligt
den av den socialdemokratiska regeringen förda ekonomiska
politiken. Regeringen medger i finansplanen förekomsten av flera
problem men förmår inte göra en samlad analys, där grunddragen i
den ekonomiska politiken sätts i fokus.
En återblick på 1980-talet visar att den internationella
ekonomin präglades av stabil tillväxt. De stora västeuropeiska
länderna, Nordamerika och Japan förde en marknadsekonomiskt
präglad politik med lägre offentliga utgifter, skattesänkningar,
avregleringar och privatiseringar av statliga företag som
huvudinslag. Denna modell -- som kan kallas "den första vägen"
-- baserades på insikten att den ekonomiska miljön måste
liberaliseras för att tillväxt och välståndsutveckling skulle
främjas.
De socialistiska länderna i Central- och Östeuropa utmärktes
av växande problem med ineffektivitet, köer och varubrist som
ständigt närvarande inslag i den ekonomiska bilden. Dessa länder
kan sägas ha försökt att med "den andra vägens" ekonomiska
system utan privat äganderätt eller några andra incitament
åstadkomma en effektiv produktion och distribution av varor och
tjänster.
I Sverige har socialdemokraterna hävdat att det finns en
medelväg mellan marknadsekonomi och planhushållning. Sverige
utmärks av stora socialiserings- och regleringsinslag jämfört
med övriga västekonomier, även om Sverige aldrig gått så långt
som länderna i Östeuropa. Denna tredje väg litar i alltför ringa
grad till marknadsekonomi vad gäller i första hand
organiserandet av tjänsteproduktionen.
I Sverige försökte socialdemokraterna under 1980-talet hävda
att det fanns en "tredje väg" även vad gäller
stabiliseringspolitiken. Vid återkomsten till regeringsmakten
valde de att försöka expandera Sverige ur problemen med hjälp av
en undervärderad krona.
Devalveringen 1982 genomfördes i ett läge när
kapacitetsutnyttjandet i svensk ekonomi var mycket lågt. Ungefär
samtidigt lades den amerikanska finanspolitiken om i expansiv
riktning, med påföljande stimulans för världsekonomin.
Resultatet blev att svensk export, industriproduktion och
lönsamhet i den konkurrensutsatta sektorn ökade ordentligt de
första åren efter devalveringen. Det skedde huvudsakligen genom
ett höjt kapacitetsutnyttjande.
Efter 1984 försvann dock styrkan i uppsvinget. Någon relativ
utbyggnad av den konkurrensutsatta sektorn kom ej till stånd. De
senaste åren har i stället kännetecknats av att export,
investeringar, tillväxt och välstånd utvecklats betydligt sämre
i Sverige än i omvärlden. Marknadsandelarna föll brant från
mitten av 1980-talet samtidigt som relativpriserna steg.
Sverige är nu återigen på väg in i en allvarlig kostnadskris
med snabbt fallande marknadsandelar, vinster och sysselsättning
i den konkurrensutsatta delen av ekonomin. Förutsättningarna för
industriell verksamhet liknar dem som gällde i slutet av
1970-talet. Bytesbalansunderskottet är större än under
1980-talet och dessutom stigande.
Utskottet kan alltså konstatera att det var en illusion att
tro att Sverige var på rätt väg under 1980-talet. I stället blev
"den tredje vägens politik" ett rejält misslyckande. De ständigt
återkommande krispaketen de senaste åren visar att det inte
finns någon genväg som innebär att vi slipper att ta itu med de
grundläggande problemen i svensk ekonomi.
Utskottet tvingas konstatera att tillväxten i svensk ekonomi
förra året avtog till knappt 1% och att den i år väntas bli
negativ. För utvecklingen innevarande och nästa år redovisar
regeringen två alternativ, varav det första förutsätter att
löneutvecklingen till följd av ett centralt stabiliseringsavtal
stannar vid 5 resp. 3% och det andra att lönerna stiger med
ytterligare 2procentenheter de båda åren. Mot bakgrund av
erfarenheterna av centrala och inkomstpolitiskt präglade
överenskommelser är, enligt utskottets mening, alternativ2
mest realistiskt.
Den blygsamma BNP-tillväxten föregående år härrörde från
bruttoinvesteringar, offentlig konsumtion och export. Den
successivt avtagande efterfrågan och den ökande arbetslösheten
är ett tydligt tecken på en begynnande lågkonjunktur.
Både privat och offentlig konsumtion väntas 1991 bidra
positivt till BNP, medan kapitalbildningen i form av nettoexport
och investeringar avtar desto kraftigare. Regeringen förutser
att den offentliga konsumtionen skall öka med endast 0,3%.
Historiskt sett är detta en synnerligen låg ökningstakt. Det
kommunala skattestoppet kombinerat med statliga sparplaner kan
knappast beräknas få så stort genomslag redan i år.
Lönebildningen blir enligt utskottet av avgörande betydelse
för utvecklingen. En lönekostnadsökning 1991 på 7% innebär ett
antagande om en unikt låg löneglidning, då avtalsmässiga
höjningar, överhäng från föregående år och politiskt beslutade
kostnadsökningar kan beräknas uppgå till ca 6%. Löneglidningen
har legat på i genomsnitt 3,2% sedan 1985, och blev 4% 1990.
Regeringens antagande om 1,5-2procents löneglidning för i år
är därför lågt.
För att kunna nå låga lönekostnadsökningar måste
inflationstakten vara låg eller produktiviteten utvecklas så
starkt att högre löneökningar därigenom kan kompenseras. Bilden
är tyvärr att svensk ekonomi dras med fel kombination av
egenskaper, dvs. snabb inflation och dålig
produktivitetsutveckling.
De svenska konsumentpriserna stiger väsentligt snabbare än i
våra konkurrentländer. Inflationstakten väntas stiga till ca
13% i början av 1991 för att sedan avta till ett genomsnitt på
ca 10%.
Industriproduktionen minskade redan under 1990. Orderingång
och orderstockar tyder på att denna utveckling fortsätter i
snabb takt. Den senaste konjunkturbarometern var osedvanligt
dyster. Det är ofrånkomligt att nedgången slår igenom på
sysselsättningen. Redan inkomna varsel om friställningar tyder
på att regeringens antaganden om arbetslösheten ligger i
underkant.
Eftersom varken de relativa lönekostnaderna eller
produktiviteten har förbättrats, har utvecklingen av kostnaden
per producerad enhet, ULC, ökat mer än i konkurrentländerna.
Enligt OECD var det endast i problemekonomierna Grekland och
Portugal som ULC förra året ökade mer än i Sverige. Resultatet
blir en försämrad lönsamhet för företagen. Med låg lönsamhet och
stor befintlig kapitalstock blir det inte särskilt intressant
att nyinvestera, vilket förklarar att investeringarna inom
industrin 1991 beräknas falla med 10%.
Kombinationen av höga kostnader och dålig lönsamhet har gjort
att svenska företag förlorar marknadsandelar gentemot de
utländska konkurrenterna. Handelsbalansen för 1990 visade ett
krympande överskott på 13,4miljarder kronor. Då bör beaktas
att importen dämpas av en svag inhemsk efterfrågan. Den prognos
för handelsbalansen som redovisas i den preliminära
nationalbudgeten för innevarande år, 10miljarder kronor, får
bedömas som osäker. De svenska företagen möter i år en försvagad
marknad, särskilt i USA och Storbritannien. Priserna pressas och
därigenom även marginalerna, vilket gör konkurrensläget svårt på
utländska marknader.
Underskottet i bytesbalansen blev ca 33miljarder kronor 1990
och väntas växa till drygt 51miljarder kronor innevarande år.
För 1992 förutses en fortsatt ökning till vad som motsvarar 4%
av BNP, ett högre tal än den tidigare högstnoteringen 1982.
Direktinvesteringar i utlandet samt köp av utländska aktier
och fastigheter framstår som mer attraktiva för svenska
placerare än investeringar i Sverige. Utomlands finns dock inte
samma intresse för placeringar i Sverige. Tillsammans med
stigande bytesbalansunderskott skapar denna utveckling ett
snabbt växande långsiktigt kapitalutflöde som måste mötas med
vad som ofta blir korta lån i utländsk valuta.
Situationen tenderar att bli ohållbar. De långfristigt
utgående nettoflödena beräknas i år uppgå till 120--150
miljarder kronor. Stocken av korta utlandslån, som uppgår till
300 miljarder kronor, måste alltså öka avsevärt. För att detta
skall ske krävs gentemot omvärlden allt större räntedifferens,
vilket ytterligare försämrar investerings- och
tillväxtförutsättningarna i Sverige.
De svenska räntorna har rört sig mycket oroligt under senare
tid, främst beroende på osäkerhet om regeringens
ekonomisk-politiska strategi. Räntorna kommer att ligga på en
hög nivå jämfört med korgräntan ända tills förtroendet för den
ekonomiska politiken återställts.
Utskottet vill erinra om att den snabbt tilltagande
försämringen av svensk ekonomi har registrerats i tidningen
Economist, som löpande följer utvecklingen i en rad OECD-länder.
Under loppet av 1990 hamnade Sverige, sedan nyckeltal som BNP,
konsumentprisutveckling m.m. sammanvägts, på sista plats månad
efter månad i denna förhållandevis omfattande jämförelse. Även
OECD har i sin Economic Outlook, december 1990, redovisat att
Sverige ligger på jumboplats vad gäller tillväxt bland
OECD-länderna. Den försämrade ekonomiska situationen föranledde
kreditvärderingsföretaget Moody's att sänka Sveriges
klassificering från toppbetyget AAA till AA1. Utländsk upplåning
blir därigenom dyrare inte bara för svenska staten utan även för
kreditinstituten.
Utskottets slutsats blir att svensk ekonomi nu är på väg in i
en allvarlig recession, där det försämrade läget främst
framkallats av grundläggande strukturproblem i ekonomin. Det
finns -- tvärtemot vad regeringen hävdar i finansplanen -- inga
tecken på att denna recession skall vändas till en uppgång redan
mot slutet av detta år. De finansiella obalanserna gentemot
omvärlden kommer att tvinga riksbanken att hålla en hög
räntenivå och en stor räntedifferens gentemot Sveriges
konkurrentländer. Regeringens oförmåga att vidta de
ekonomisk-politiska åtgärder som behövs för att komma till rätta
med de interna och externa obalanserna förvärrar läget månad för
månad. Sverige har inte längre råd med en regering som inte
tycks förstå orsakerna till obalanserna -- än mindre förmår
uppbåda viljan att konkret angripa dem. Vad som nu krävs är en
politik för att bryta stagnationen.
Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
I motion 1990/91:Fi227 beskrivs utvecklingen i Sverige och de
krav på en omläggning av den ekonomiska politiken som denna
ställer. Utskottet instämmer i allt väsentligt i motionärernas
rekommendationer.
I likhet med motionärerna förordar utskottet en politik som
skapar förutsättningar för tillväxt och därigenom stigande
välstånd. Den syftar till att skapa arbetstillfällen i stället
för arbetslöshet, lägre prisökningar i stället för rekordhög
inflation och lägre skatter i stället för ständigt högre.
Liksom motionärerna anser utskottet att den ekonomiska
politiken måste ta sin första utgångspunkt i de
grundläggande strukturproblem som i viss mån beskrivs även i
regeringens finansplan. Pris- och löneökningstakten, bristen på
inhemskt sparande samt den låga tillväxten är enligt utskottet
utslag av djupgående strukturella problem.
En fast växelkurs är ett grundläggande inslag i den politik
utskottet förordar. Det går inte att ytterligare skjuta upp
nödvändiga strukturella förändringar genom ännu en nedskrivning
av den svenska valutan. En sådan politik skulle omöjliggöra
aktivt svenskt deltagande i den europeiska
integrationsprocessen, den skulle permanenta en hög pris- och
löneökningstakt och den skulle skapa en situation av permanent
hög ränta och successivt sämre tillväxt.
Problemet med den snabba svenska pris- och kostnadsstegringen
måste således lösas genom intern anpassning. En grundläggande
förutsättning för en sådan politik är en stram finanspolitik
genom en permanent återhållsamhet med offentliga utgifter som
går så långt att den även ger utrymme för sänkta skatter.
Utskottet återkommer nedan till skatte- och utgiftspolitiken.
Statsmakternas uppgift vad avser lönebildningen är att föra en
sådan ekonomisk politik att lönehöjningarna inte behöver
överstiga vad som förekommer i andra jämförbara länder. Så
skapas tillsammans med produktivitetsförbättringar utrymme för
reala löneökningar.
Den ekonomiska politiken måste således utformas så att det
råder balans på arbetsmarknaden. Därefter bör lönebildningen
skötas i förhandlingar mellan parterna. Staten bör emellertid
indirekt underlätta avtalsförhandlingarna bl.a. genom att ändra
arbetslöshetsförsäkringen så att parterna får ekonomiska
incitament att motverka för höga avtal som urholkar
konkurrenskraften. Dessutom bör avdragsrätten för fackliga
medlemsavgifter liksom motsvarande avgifter till
arbetsgivarorganisationerna avskaffas. Utskottet återkommer
nedan till fler förslag i fråga om de s.k. spelreglerna på
arbetsmarknaden.
En andra utgångspunkt för den ekonomiska politik utskottet
förordar är den pågående internationaliseringen av svensk
ekonomi. Svenskt deltagande i det europeiska samarbetet är av
primär betydelse för möjligheten att upprätthålla välstånd och
sysselsättning i Sverige, liksom naturligtvis för en fortsatt
fredlig internationell miljö, möjligheten till kulturellt utbyte
över gränserna m.m. Ett europeiskt samarbetsavtal mellan EFTA
och EG samt svenskt medlemskap i EG ligger i linje med
strävandena mot allsidig utveckling av samarbetet mellan Sverige
och samtliga länder i Europa. Sverige bör därför lämna in en
ansökan om medlemskap i EG under 1991.
En tredje utgångspunkt för den ekonomiska politik
utskottet förordar är omsorgen om det personliga ägandet och
sparandet. Personligt ägande är en förutsättning för en
fungerande marknadsekonomi, vilket i sin tur är grunden för
demokrati, välstånd och utveckling.
Ett inslag i en politik som värnar den privata äganderätten är
att stimulera det enskilda sparandet. Den ekonomiska politiken
skall således enligt utskottet inte, som under
socialdemokratiska regeringar, inriktas på att generera
överskott för fondering i offentlig regi, utan sparandet skall
ske hos hushåll och företag.
Utskottet anser således att de kollektiva löntagarfonderna
skall avskaffas och tar bestämt avstånd från de socialise-
ringsplaner som aktualiserats från socialdemokratiskt håll i
form av rätt för AP-fonden till vidgade aktieplaceringar, vilket
innebär en tredubbling av fondens storlek. Utskottet delar
vidare motionärernas uppfattning att statliga företag bör
privatiseras i enlighet med vad som anförts i motion
1990/91:N218 om försäljning av statliga företag samt att
möjligheterna för de hyresgäster i allmännyttans bostäder som
önskar köpa sin lägenhet måste underlättas.
Av de ovan nämnda förutsättningarna följer enligt utskottet
ytterligare nödvändiga förändringar i den ekonomiska politiken.
Utskottet vill därför ange några riktlinjer för en ny politik.
Skattepolitiken måste inriktas på att minska det totala
skattetrycket. I första hand bör de skatter som är mest skadliga
och skatter sammanhörande med nödvändig konsumtion som mat och
boende sänkas. Efter den genomförda sänkningen av Sveriges
extremt höga marginalskatter på arbetsinsatser liksom
återinförandet av det automatiska inflationsskyddet är det
särskilt den samlade kapitalbeskattningen samt nivån på
arbetsgivaravgifterna, speciellt den s.k. särskilda löneskatten,
som måste reduceras.
Utskottet ser det liksom motionärerna angeläget att
beskattningen av företagande och sparande inte markant avviker
från förhållandena i omvärlden. Med hänsyn till kapitalets
internationella rörlighet torde t.ex. en anpassning nedåt av
kapitalbeskattningsnivån vara nödvändig.
Den offentliga sektorns reformering är av avgörande betydelse
för svensk samhällsutveckling. En viktig förändring är att skapa
konkurrens inom tjänsteproduktionen. Därigenom ökar
förutsättningarna för effektivitet och mångfald liksom
valfriheten för enskilda konsumenter. Utskottet vill också
betona vikten av den bredare arbetsmarknad som därigenom skapas
för alla dem, främst kvinnor, som arbetar med vård, omsorg och
utbildning. Utöver avreglering och slopande av offentliga
monopol samt en mer generell statsbidragsgivning till kommuner
och landsting vill utskottet bl.a. förorda vidgad användning av
anbud och extern upphandling samt en inriktning på ett
åtskiljande av rollerna som producent resp. finansiär.
Vad utskottet ovan förordat i fråga om skattepolitiken ställer
krav på minskade offentliga utgifter. Ovan nämnda reformering av
den offentliga sektorn skapar sannolikt stora
effektivitetsvinster på sikt, men det är därutöver nödvändigt
att begränsa socialförsäkringsutgifternas ökningstakt. Utskottet
vill särskilt peka på de kraftiga utgiftsökningarna för
sjukförsäkring, arbetsskadeförsäkring och förtidspension. Även
det allmänna pensionssystemets finansiering måste ses över.
Enligt utskottet fungerar transfereringssystemen i dag inte
alltid som de bör, trots att de medför mycket stora offentliga
utgifter. Det finns därför skäl att se över systemens
konstruktion. Utskottet delar den uppfattning som framförs av
motionärerna att det finns skäl att se över förekomsten av
självrisk och ersättningsnivåerna inom de olika systemen.
Utskottet vill särskilt betona att införandet av lagfäst
sjuklön måste kombineras med sänkta arbetsgivaravgifter. En
samordning av sjuk- och arbetsskadeförsäkringen bör genomföras.
Därigenom kan betydande fördelar både för den enskilde och för
samhället uppnås, främst genom en bättre arbetsmiljö och en
snabbare rehabilitering. Utskottet räknar med att frånvaro och
ohälsa därmed skulle kunna minska kraftigt.
Utskottet vill också betona betydelsen av konkurrens. En aktiv
konkurrens i olika samhällssektorer är nödvändig, inte bara för
att skapa valfrihet och låga priser, utan också för att
ekonomins resurser skall användas så effektivt som möjligt. Som
utskottet redan framhållit finns det goda skäl att tro att
konkurrens är lika viktig i produktionen av sociala tjänster som
i produktionen av varor. En utveckling, avmonopolisering, av den
offentliga sektorn är därför ett viktigt inslag i en aktiv
konkurrenspolitik.
Enligt utskottet är ett nära ekonomiskt samarbete i Europa
betydelsefullt för att öka konkurrensen och därmed sänka
prisnivån på den svenska marknaden.
En effektiv konkurrens i näringslivet förutsätter enligt
utskottet dels etablerings- och näringsfrihet, dels en effektiv
konkurrensbefrämjande politik från statsmakternas sida.
Utskottet instämmer i motionärernas krav att näringsfriheten bör
grundlagfästas. Det finns också skäl att överväga om
konkurrenslagstiftningen bör skärpas.
Bristande konkurrens kännetecknar även andra delar av
samhället än den offentliga sektorn. Det gäller t.ex. inom
bostads- och byggnadssektorn, livsmedelssektorn,
transportsektorn och den finansiella sektorn. Utskottet
konstaterar att ett flertal studier tyder på att prisbildningen
fungerar sämre i sådana mer eller mindre reglerade sektorer än
på de områden som kännetecknas av friare konkurrens. I ett litet
land som Sverige spelar en fri internationell handel stor roll
genom den potentiella konkurrens som därvid erhålls, men
utskottet delar motionärernas uppfattning att även inhemsk
avreglering är nödvändig.
För att främja ekonomisk tillväxt behövs en bättre
infrastruktur. Utskottet konstaterar att investeringar i
transportsystem, utbildning och forskning har eftersatts under
den socialdemokratiska regeringstiden. Det är därför nödvändigt
med en omläggning av politiken även på dessa områden.
Utskottet stödjer motionärernas förslag om en ökad satsning på
investeringar i vägar och järnvägar. Denna kan finansieras genom
en utförsäljning av statliga företag. Det förslag till
avveckling av löntagarfonderna som utskottet nedan föreslår
medger likaså en större resurstilldelning till forskning och
högre utbildning.
Utskottet instämmer i motionärernas krav att energipolitiken
måste utformas så att svensk industri kan få en säker tillgång
till energi till konkurrenskraftiga priser. Den måste anpassas
med hänsyn till såväl välfärd, sysselsättning som miljö.
Manifesterade resultat av hushållningsåtgärder och tillförsel
av el från miljöacceptabel kraftproduktion avgör när den
beslutade kärnkraftsavvecklingen kan påbörjas.
Utskottet vill också framhålla att den ekonomiska politiken
skall utformas så att en långsiktigt hållbar utveckling erhålls.
Detta innebär att den ekonomiska tillväxt som är nödvändig är
den som kan uppnås förutsatt att de restriktioner som miljön
sätter är uppfyllda. När så är fallet är det emellertid också
från miljösynpunkt önskvärt med en hög tillväxt, eftersom detta
ökar Sveriges möjligheter att bedriva en ambitiösare
miljöpolitik.
Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att den politik som
ovan förordas inte bara medför en bättre ekonomisk utveckling på
sikt utan även är önskvärd i ett kortsiktigt
fördelningspolitiskt perspektiv. Riktiga jobb, stabila priser
och lägre skatter är enligt utskottet avgörande inslag i en
rättvis fördelningspolitik.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:
1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Fi217
yrkande 1 och 1990/91:Fi229 yrkande 1 samt med avslag på
regeringens förslag i proposition 1990/91:100 bilaga 1 mom. 1
och motionerna 1990/91:Fi222, 1990/91:Fi223 yrkandena 1 och 5
samt 1990/91:Fi224 yrkandena 1, 3, 5--8 och 11--14 godkänner vad
som förordas i motion 1990/91:Fi227 yrkandena 1 och 2 samt som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom.1)
Lars-Ove Hagberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31
börjar med "En av" och på s. 41 slutar med "och 5" bort ha
följande lydelse:
Den mycket mörka bild av den ekonomiska utvecklingen i vårt
land, som tecknas i finansplanen och som inte utesluter en
arbetslöshet av en omfattning som inte har någon motsvarighet
under efterkrigstiden, förklaras enligt utskottets mening till
stor del av den förda politiken.
De senaste årens politiska utveckling går högerns väg.
Skatteomläggningen gynnar högavlönade. Ständiga angrepp på den
sociala välfärden genomdrivs nu senast i form av försämrad
sjukförsäkring. Kommunerna sätts på svältkur. Regeringen kräver
lönestopp som leder till reallönesänkningar. Riksdagen beslutar
om ansökan om medlemskap i EG på kapitalets villkor. Från
regering och riksdag riktas upprepade attacker mot
fackföreningsrörelsens möjligheter att tillvarata sina
medlemmars intressen m.m. Allt detta är högerpolitik som det
socialdemokratiska arbetarpartiets regering effektuerar.
Skillnaderna i politiken mellan de borgerliga partierna och
regeringspartiet minskar och är snart marginella.
Motiveringen till att denna politik genomförs är att
kapitalismen i Sverige och övriga världen har problem med att
klara vitala mänskliga, sociala och produktiva anspråk. Från
både högerhåll och regeringen hörs samma klagolåt och åtgärder
med närmast identiskt innehåll föreslås.
Enligt utskottets uppfattning framstår det nu helt klart att
den s.k. tredje vägens politik aldrig på lång sikt skulle kunna
eliminera obalanser i den svenska ekonomin och trygga den fulla
sysselsättningen. I stället har klyftorna i samhället vidgats,
inflationen och räntorna skjutit i höjden, underskotten i
bytesbalansen nått rekordnivåer och produktivitetstillväxten
avstannat. Det som utskottet ser som mest allvarligt i detta
sammanhang är att regeringen, som tidigare sagt sig vilja
prioritera målet om full sysselsättning, nu överger detta mål.
Detta sker samtidigt som arbetslösheten snabbt stiger. Den
faktiska arbetslösheten i januari steg sålunda till 2,3% från
1,8% i december. Det innebär att 104000 personer saknade
arbete. I januari förra året var 73000 personer, eller 1,6%,
utan arbete. Samtidigt stiger antalet varsel om uppsägning
mycket snabbt. I januari hade enligt AMS 11000 personer
varslats jämfört med 2000 personer vid motsvarande tidpunkt i
fjol. Detta sker vid inledningen av den lågkonjunktur som
Sverige nu går in i och är den högsta månadsnoteringen sedan den
djupa lågkonjunkturen 1981. Det finns också skäl att här
framhålla att regeringen med skattereformen och avregleringen på
valutamarknaden i själva verket har drivit upp inflationstakten
och underskottet i bytesbalansen.
När det gäller förklaringen till de ständigt pågående
prisökningarna anser utskottet att höga vinstkrav,
monopolprissättning, statliga och kommunala pålagor av skatt och
avgifter samt den nyliberala politikens gynnande av välbetalda
är huvudorsaken bakom dagens inflationsspiral. Mot den
bakgrunden är det uppenbart att Rehnbergkommissionens försök att
skapa ett stabiliseringsavtal utgår ifrån felaktiga premisser.
Som bakgrund finns åttiotalets löne- och skatteomfördelning från
lågavlönade till högavlönade. Ett lönestopp utan några garantier
mot prisökningar drabbar främst de lågavlönade. När dessutom
Rehnberggruppen föreslår inskränkningar i förhandlingsrätten tas
ett stort steg mot en direkt statlig lönepolitik. Utskottet vill
understryka att den fria förhandlingsrätten måste värnas. Under
inga omständigheter kan en tvångslag eller tvångsmedling i någon
form komma i fråga.
Utskottet delar vänsterpartiets farhågor för Rehnberggruppens
arbete. Udden riktas mot de arbetandes löneökningar och de
lokala fackföreningarnas verksamhet. Utskottet ställer sig även
avvisande till att öka vinsterna i företagen, på lönernas
bekostnad och sedan tro att dessa högre vinster skall hålla
tillbaka arbetslösheten.
Rehnberggruppens förslag innebär ett löneutrymme på 1% för
1991, vilket ger 1:25 kr./tim. för dem med mindre än 170000
kr. i årsinkomst. Det skall fördelas av de centrala
avtalsparterna i branschen. Lokalt förhandlingsförbud gäller för
1991. Dessutom finns en avräkningsklausul som innebär att alla
löneökningar över 1:25 kr./tim. avräknas nästkommande avtalsår.
En liknande avräkningsklausul gäller även för 1992.
Ett accepterande av Rehnbergkommissionens förslag innebär att
förhandlingar om övriga delar i kollektivavtalet även skall ske
under fredsplikt, vilket ytterligare stärker
"arbetsgivarparten".
Utskottet instämmer i vänsterpartiets farhågor för följderna
med Rehnbergkommissionens verksamhet, bl.a. risken för ännu
större obalans mellan parterna på det lokala planet. Medan de
lokala fackföreningarna bakbinds i sitt fackliga arbete i två
år, kan arbetsgivarparten förstärka sin ställning inför
nästkommande avtalsförhandlingar och genomföra sin
decentraliserade förhandlingstrategi. Utskottet delar
vänsterpartiets uppfattning att Rehnberggruppens arbete
omedelbart måste avbrytas.
Riktlinjer för den ekonomiska politiken
Det förslag till utformning av riktlinjer för den ekonomiska
politiken som regeringen förordar i propositionen löser enligt
utskottets mening inte problemen i ekonomin. Det alternativ till
inriktning av den ekonomiska politiken som utskottet vill
förorda framgår av följande redovisning.
Rättvis fördelningspolitik och arbete åt alla är den
ekonomiska politikens viktigaste uppgift. Det behövs en rättvis
fördelningspolitik på alla områden med värnande om
låginkomsttagarna, den sociala välfärden och full sysselsättning
i centrum. Rättvis fördelning gäller inte enbart tillväxten utan
en omfördelningspolitik som gäller alla samhällets resurser.
Övergång från inflationslöner till reallöner kräver att
priserna pressas för att minska kraven på lönekompensation.
Därigenom kan lägre löneökningar leda till reallöneökning.
Förutsättningen är en effektiv prispress. Ett rättvist utfall av
avtalsrörelsen underlättas genom att momsen på mat sänks och de
högavlönades skatt skärps genom att grundavdraget för dessa
slopas. Utskottet vill understryka att lönearbetarna måste
tillerkännas rätten att få kompensation för prisökningarna. Om
huvudansvaret för inflationen läggs på företag och myndigheter
som sätter priser samt på dem som fattar politiska beslut om
räntor, skatter, avgifter, taxor m.m. kan prisökningarna hållas
nere och löneökningarna bli måttliga, men ändock ge
reallöneförbättringar.
Inflationsbekämpningen genom prispress skall kombineras med
åtgärder mot inflationsdrivande monopol, t.ex. inom
byggbranschen och livsmedelssektorn. Pris- och hyresstopp kan
behöva tillgripas såväl från stabiliserings- som från
fördelningspolitisk synpunkt.
Tillväxten i samhällsekonomin måste bygga på en utveckling med
ekologiska förtecken. Miljö- och energipolitik skall göras till
redskap i en för Sverige sund tillväxtpolitik. Satsning på bred
kunskapsuppbyggnad, bättre arbetsmiljö och demokrati i
arbetslivet är grundpelare i en demokratisk tillväxtpolitik.
Uppvärdering av kvinnors kunskaper och erfarenheter måste ske
genom att den manliga maktstrukturen bryts. En arbetsvärdering
som garanterar lika lön för likvärdigt arbete, en väl utbyggd
offentlig sektor och en förkortning av arbetsdagen till sex
timmar är viktiga förutsättningar för kvinnans frigörelse och
ett jämlikt samhälle.
Kommunernas kris löses inte genom regeringens ständigt
återkommande svältkurer utan kräver speciella insatser till
vård, omsorg, skola, social service och kultur. Värnande om
dessa sektorer är ett led i en rättvis fördelningspolitik och
grunden för en sund tillväxt. Den generella välfärdspolitiken
måste utvecklas och försvaras. Utskottet återkommer till dessa
frågor i avsnittet om budgetpolitiken.
Skatteomläggningen måste rivas upp och ett nytt förslag måste
utarbetas. Skatt skall utgå efter bärkraft. Skatt på kapital och
spekulation är centralt liksom att skattesystemet skall gynna
dem med lägst inkomster. En central fråga i skattepolitiken är
slopad matmoms kombinerat med skärpningar av skatt på kapital
och höginkomsttagare. Det blir allt mer uppenbart att
"århundradets skattereform" blir "århundradets kvinnofälla".
Försvar av den nationella suveräniteten bl.a. genom riktade
framtidsinvesteringar för ett slagkraftigt och ändamålsenligt
näringsliv måste utgöra en viktig del av den ekonomiska
politiken. Utvecklingen tyder dessvärre på en fortsatt
förflyttning av tyngdpunkten i investeringarna mot utlandet. Det
är en oroande utveckling som underlättats av regeringens
ensidiga exportinriktning av politiken, underdånigheten och
flatheten gentemot EG och slopandet av valutaregleringen.
Utskottet föreslår mot den bakgrunden att riksdagen uttalar sig
mot att Sverige underordnar sig EGs politik. Målsättningen mot
EG skall vara densamma som mot andra stater, dvs. beredskap till
samarbete och frihandel men inte underordning och beroende.
Regeringens och de borgerliga partiernas förslag till
inriktning av den ekonomiska politiken är med några få undantag
identiska. Utskottet avvisar därför även de förslag till
utformning av den ekonomiska politiken som redovisas i
motionerna Fi217 (m), Fi222 (c), Fi227 (c) och Fi229 (fp).
I motion Fi223 (mp) framförs flera synpunkter på
miljöpolitikens utformning som utskottet i många stycken kan
dela. Som utskottet ser det är emellertid förslagen till
inriktning av den ekonomiska politiken ofta vagt utformade och
saknar i flera avseenden en tillräcklig insikt om sådana
centrala frågor som sysselsättningspolitiken och inflationens
orsaker. Mot den bakgrunden avvisas även förslagen till
inriktning av den ekonomiska politiken i här nämnd motion.
Utskottet tillstyrker med det anförda motion Fi224 (v) i vad
avser de yrkanden som anger riktlinjerna för den ekonomiska
politiken.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:
1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken
att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:100 bilaga
1 mom.1 och motionerna 1990/91:Fi217 yrkande 1,
1990/91:Fi222, 1990/91:Fi223 yrkandena 1 och 5, 1990/91:Fi227
yrkandena 1 och 2 och 1990/91:Fi229 yrkande 1 godkänner vad som
förordas i motion 1990/91:Fi224 yrkandena 1, 3, 5--8 och 11--14
samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
4. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom.1)
Carl Frick (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s.31
börjar med "En av" och på s.41 slutar med "och 5" bort ha
följande lydelse:
Den mörka bild av den ekonomiska utvecklingen för de närmast
kommande åren som beskrivs i finansplanen är ett resultat av att
regeringen under ett antal år har fört en inflationsdrivande
politik. Som utskottet ser det har Sverige nu hamnat i en
situation med en dubbel skuldsättning. Vi har sålunda under lång
tid levt över våra tillgångar såväl ekologiskt som ekonomiskt.
På den ekonomiska sidan framträder detta helt klart genom de
omfattande och växande bytesbalansunderskotten.
På den ekologiska sidan syns denna skuldsättning tydligt
eftersom det blir alltmer uppenbart att det biologiska livets
förutsättningar förstörs genom bl.a. försurningen av jorden,
vattnet och luften och genom ödeläggandet av vattendragens
produktionsförmåga på grund av stora kväveläckage m.m. Det är
utskottets bestämda uppfattning att den dubbla skuldsättningens
problem måste lösas. Det är omöjligt att fortsätta med att
skjuta över betalningen av de ekologiska och ekonomiska
skulderna till kommande generationer.
Det bör emellertid understrykas att det i detta sammanhang är
oundvikligt att målkonflikter kommer att uppträda. Risken är
stor att problemen med att sanera de ekonomiska skulderna
prioriteras så kraftigt att de ekologiska skulderna också
fortsättningsvis kommer att betraktas som ett andra rangens
problem. Vid utformningen av den ekonomiska politiken måste
denna målkonflikt särskilt uppmärksammas.
Det finns här anledning att understryka att det i
budgetpropositionen saknas en sammanhängande målbeskrivning för
det svenska samhället bortom de ekonomiska målen. Ett samhälle
består av mer än dess ekonomiska komponenter. Viktiga delar som
över huvud taget inte nämns i propositionen är
tillståndet och förändringarna i de ekologiska systemen och
för naturresurserna,
det psykiska tillståndet hos medborgarna, deras förhoppningar
och deras besvikelser,
människors hälsotillstånd i allt mer stressade situationer.
Underlåtenheten att ta upp sådana frågor kan bero på den
allmänna avpolitiseringen och tron att en "värderingsfri"
marknad styr till allas bästa. Detta synsätt resulterar i att
budgetpropositionen och i synnerhet finansplanen endast
innehåller en bedömning av den ekonomiska utvecklingen i
Sverige och omvärlden.
Inriktningen av den ekonomiska politiken
Som nämnts är det i regeringens proposition och i här aktuella
borgerliga partimotioner och även i viss utsträckning i
vänsterpartiets partimotion de rent ekonomisk-politiska målen
som står i förgrunden vid utformningen av riktlinjer för den
ekonomiska politiken. Detta synsätt med krav på ständigt växande
materiella resurser innebär att den nödvändiga restaureringen av
vår miljö endast kan komma till stånd om den totala produktionen
av varor och tjänster med i stort sett nuvarande inriktning
ständigt ökar. Som utskottet ser det är detta ett oacceptabelt
sätt att närma sig en lösning på de miljöpolitiska problemen. De
miljöpolitiska målen måste i stället sättas i främsta rummet.
Detta sätter ovillkorligen gränser för bl.a. produktionens
omfattning och inriktning. Samtidigt innebär denna prioritering
av miljömålen restriktioner för med vilka medel de traditionella
målen för den ekonomiska politiken -- dvs. full sysselsättning,
fast penningvärde, balans i utrikeshandeln, regional balans och
jämn fördelning av levnadsstandarden -- kan uppnås. Denna hårda
prioritering av miljöpolitiken som utskottet här förordar
innebär att de övergripande riktlinjer för den ekonomiska
politiken som anges i propositionen och här nämnda motioner
måste avvisas.
Den inriktning av den ekonomiska politiken som utskottet vill
förorda står i överensstämmelse med de riktlinjer som anges i
motion Fi223 (mp). Den centrala innebörden av denna politik är
att åtgärder måste vidtas för att minska den materiella
förbrukningen.
Det finns i detta sammanhang skäl att understryka att en
omställning till minskad materiell förbrukning inte automatiskt
innebär att den ekonomiska tillväxten minskar. Tillväxten kommer
att öka i de delar av ekonomin som står för återbruk och
återanvändning men också inom områden som inte skadar miljö och
människor. Man måste sålunda välja ut de områden där ekonomisk
tillväxt kan tillåtas öka och inom vilka områden den måste
minska. Detta är det enda sättet att klara våra långsiktiga
ekologiska och ekonomiska problem. Utskottet vill understryka
att en sådan kvalificering av tillväxtens innehåll skyndsamt
måste komma till stånd.
De viktigaste målen för den ekonomiska politiken är följande:
Den materiella förbrukningen skall minskas inom sådana områden
som tär på knappa råvaruresurser och förstör miljön.
Energiförbrukningen skall dras ned och styras över till
förnyelsebar, miljövänlig energi.
Miljöbelastningen skall minskas inom produktion,
kommunikationer och andra miljöstörande områden.
Förebyggande vård skall främjas, vilket på sikt minskar
ohälsa.
De sociala och ekonomiska klyftorna i samhället och världen
skall minska.
Inflationstrycket skall sänkas och takten i löneökningarna
dämpas.
Arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken bibehålls.
För att nå ovan nämnda mål bör främst följande medel
utnyttjas.
Storsatsning på miljöinriktade investeringar. Resurskrävande
och miljöstörande teknik måste bytas ut mot resurssnål och
miljövänlig. Detta kommer att kräva mycket stora investeringar
inom framför allt trafikområdet. Det innebär ett omfattande
utbyggnadsprogram för järnväg och annan spårtrafik och inom
energiområdet där mycket stora investeringar krävs i
energisparande och ny miljövänlig energiproduktion både i
företag och hushåll. I övrigt fordras stora investeringar för
förbättrad avfallshantering, nya miljövänliga industriprocesser,
m.m. Möjligheten att utnyttja investeringsfonder bör främst
gälla miljöinvesteringar.
Dyrare energi och utsläpp. Höjda skatter och avgifter bör
åläggas energi, råvaror och utsläpp som ett viktigt styrmedel
för att få i gång här nämnda investeringsprogram. Finansieringen
av investeringsprogrammet bör huvudsakligen ske genom direkta
statsanslag, exempelvis till järnvägsinvesteringar och till
bidrag och omställningsfonder för att stimulera ny energiteknik
m.m. i företag och hushåll. Vidare bör skatteväxling utnyttjas.
En omfördelning bör komma till stånd mellan skatter på arbete
och energi. En del av de medel som tas in på höjda skatter och
avgifter på energi, etc. återförs till företagen i form av
sänkta arbetsgivaravgifter. Utskottet förordar sålunda att
energiskatter och miljöavgifter höjs kraftigt under budgetåret
1991/92. Därefter bör de höjas i långsammare takt även kommande
år.
Besparingar. Andra satsningar än de som berör
miljöinvesteringar måste helt finansieras genom besparingar på
andra områden. Medel till en ökad förebyggande vård kan i första
hand erhållas genom besparingar i transfereringssystemen. Det
gäller främst bostadssubventionerna men också inom vissa
socialförsäkringssystem. Andra områden där besparingar kan göras
är det militära försvaret och byggandet av nya vägar. På längre
sikt bör satsningar på en bättre miljö kunna leda till minskade
utgiftsåtaganden för samhället.
Rättvis fördelningspolitik. En ombyggnad och omvandling av
samhället i miljövänlig riktning kräver en kraftansträngning av
alla och innebär att mer traditionella mål som exempelvis höjda
reallöner får komma i andra hand. Det är inte realistiskt att
genomföra en stor framtidssatsning för en bättre miljö och
samtidigt kräva en ökad miljöstörande konsumtionsstandard på
andra områden. Detta kräver att skattepolitiken får en klar
fördelningsprofil till fördel för dem med lägre inkomster.
Valutaregleringen. Det är motionärernas bestämda uppfattning
att total rörelsefrihet för kapital inte är möjlig att
upprätthålla. Utskottet återkommer mer utförligt till denna
fråga senare i betänkandet.
Av betänkandet har framgått att alla ekonomiska indikatorer
visar att lågkonjunkturen i Sverige kan bli djup. Det kan komma
att innebära att en kraftigt ökad arbetslöshet inte kan
uteslutas. Utskottet anser därför att det är angeläget att
redovisa hur bl.a. en aktiv arbetsmarknadspolitik kan utnyttja
konjunkturnedgången positivt. Som utskottet ser det bör följande
områden prioriteras vid en ytterligare aktivering av de
arbetsmarknadspolitiska insatserna:
Förbättra arbetsmiljön. Använd arbetsmiljöfondens miljarder
till en massiv satsning på att komma till rätta med allvarliga
arbetsmiljöproblem. I detta arbete måste det finnas plats för
att göra arbetena mera meningsfyllda så att de långt bättre än i
dag stämmer överens med medborgarnas höga bildningsnivå.
Organisationsförändringar måste också ingå.
Miljöanpassa industrin. Utnyttja investeringsfonderna -- 20
miljarder kronor -- till att avlägsna de allvarligaste
miljöförorenarna inom industrin och för att göra dem
energieffektivare.
Satsa på naturvården. Skötseln av naturreservat har varit
eftersatt under högkonjunkturen. Betydande arbetskraftsintensiva
åtgärder krävs.
Bygg ut och modernisera spårburen kollektivtrafik. En
utbyggnad och modernisering av den spårburna trafiken är
nödvändig. För detta ändamål bör ett investeringsprogram
motsvarande 65miljarder över en tioårsperiod utarbetas.
Minska normalarbetstiden. Långkunjunkturen bör utnyttjas till
att ta de första stegen till en minskad normalarbetstid. Målet
bör vara att senast år 2000 nå en normalarbetstid på 35 timmar
per arbetsvecka.
Med det anförda tillstyrker utskottet motion Fi223 (mp)
yrkandena 1 och 5. Den inriktning av den ekonomiska politiken
som föreslås i propositionen och partimotionerna från de
borgerliga partierna och vänsterpartiet avvisas. Även motion
Fi222 av Agne Hansson och Marianne Jönsson (c) avstyrks.
dels att utskottets hemställan under1 bort ha följande
lydelse:
1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken
att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:100 bil. 1
mom. 1 och motionerna 1990/91:Fi217 yrkande1, 1990/91:Fi222,
1990/91:Fi224 yrkandena 1, 3, 5--8 och 11--14, 1990/91:Fi227
yrkandena 1 och 2 samt 1990/91:Fi229 yrkande1 godkänner vad
som förordas i motion 1990/91:Fi223 yrkandena 1 och 5 samt som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Sambandet ekologi och ekonomisk politik
(mom.2)
Gunnar Björk (c), Ivar Franzén (c), Lars-Ove Hagberg (v) och
Carl Frick (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42
börjar med "Utifrån de" och på s. 43 slutar med "yrkande 7" bort
ha följande lydelse:
Utskottet är av samma mening som motionärerna att en god miljö
måste bli ett viktigt mål i den ekonomiska politiken. Utan en
god miljö kan på lång sikt inte övriga mål tillgodoses. Målet en
god miljö måste därför vara överordnat de övriga målen. Den
utveckling av produktionen som är önskvärd för att tillgodose en
rad angelägna samhällsuppgifter måste därför styras och
stimuleras så att den blir miljövänlig.
I den allmänna debatten hävdas ofta att tillväxtmålet alltid
måste komma i konflikt med målsättningen att uppnå en god miljö.
Frågan om tillväxt och miljö har också förts genom en debatt
mellan två skolor: de som är för tillväxt och de som är emot.
Enligt utskottets uppfattning är det tillväxtens innehåll som
måste vara i fokus. Förvägrar vi t.ex. utvecklingsländerna en
ekonomisk utveckling inom ramen för den ekologiska balansen
hamnar vi i en olöslig konflikt mellan miljö och möjligheten att
föra människor bort från svält och sjukdomar. Tillväxten måste i
stället styras och stimuleras så att den blir miljövänlig.
Sambandet mellan ekologi och ekonomisk politik innebär med
nödvändighet att handlingsfriheten vid val av
ekonomisk-politiska åtgärder begränsas. Med målet en god miljö
som ledstjärna i ekonomin blir det t.ex. rimligt att förespråka
styrande punktskatter hellre än moms på energi. Vidare blir det
naturligt att tillse att miljökostnader förs in i hushållens och
företagens ekonomi bl.a. genom miljöavgifter.
Också kommande generationers välfärd måste beaktas i den
ekonomiska politiken. FNs världskommission för miljö och
utveckling ("Brundtlandkommissionen") introducerade ett lämpligt
begrepp -- "hållbar utveckling" -- som just uttrycker detta.
Definitionen på hållbar utveckling är "en utveckling som
tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande
generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov".
Utskottet anser att det övergripande välfärdsmålet för den
ekonomiska politiken i framtiden måste definieras i
överensstämmelse med detta begrepp.
Informationsunderlaget måste byggas ut för att göra
miljöpolitiken effektiv. Sverige bör gå före och utveckla "gröna
nationalräkenskaper". Vidare bör Sverige trycka på i
internationella fora för att användningen av gröna
nationalräkenskaper skall bli en global företeelse. Detta gäller
inte minst med tanke på den kommande världsmiljökonferensen i
Brasilien. Detta räcker dock inte. Utskottet vill understryka
att förekomsten av dessa gröna nationalräkenskaper också måste
sätta spår i de beslut som fattas så att miljö- och
naturresursaspekter blir grundläggande i all samhällsplanering.
Med bifall till motionerna Fi224 yrkande 10, och Fi227 yrkande
7 samt med anledning av motion Fi219 bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört om målet
god miljö och användningen av gröna nationalräkenskaper.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande
lydelse:
2. beträffande sambandet ekologi och ekonomisk politik
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Fi224 yrkande
10 och 1990/91:Fi227 yrkande 7 samt med anledning av motion
1990/91:Fi219 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om målet god miljö och gröna
nationalräkenskaper,
6. Sambandet ekologi och ekonomisk politik (mom.2,
motiveringen)
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip
Fridolfsson (m) och Lars De Geer (fp) anser att den del av
utskottets yttrande som på s. 42 börjar med "Utifrån de" och på
s. 43 slutar med "yrkande 7" bort ha följande lydelse:
I motionerna krävs att "en god miljö" skall vara ett centralt
mål för den ekonomiska politiken. Samtidigt bör, menar
motionärerna, det statistiska underlaget för en bedömning av
miljöpolitiska frågor byggas ut.
Utskottet konstaterar att samtliga partier i riksdagen
betraktar "en god miljö" som ett viktigt mål för den ekonomiska
politiken.
En utredning har tillsatts med uppgift att skapa ett
informationssystem där den ekonomiska statistiken kan utnyttjas
för att belysa miljöpåverkan och resursförbrukning. Ett första
underlag beräknas vara klart under år 1991.
Med det anförda avstyrks här aktuella motioner.
7. Spelregler på arbetsmarknaden (mom.3)
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Gunnar Björk (c), Rune
Rydén (m), Filip Fridolfsson (m), Lars De Geer (fp) och Ivar
Franzén (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 43 som
börjar med "De frågor" och slutar med "Fi229 (fp) yrkande 4"
bort ha följande lydelse:
Sedan länge har arbetsmarknadens parter i Sverige genom fria
förhandlingar och kollektivavtal haft ansvaret för
lönebildningen. Under 1980-talet har benägenheten att tillgripa
stridsåtgärder ökat och som en följd därav behovet av medling.
I ett modernt samhälle är det svårt att förhindra att små
nyckelgrupper försöker utnyttja sin ställning till att pressa
fram extra stora lönehöjningar. Risken är särskilt påtaglig i
offentlig verksamhet men finns också privat. Såsom framhålls i
motion Fi229 (fp) är det nödvändigt att beakta dessa
förhållanden vid bedömningen av konflikters samhällsfarlighet.
Vidare bör sammansättningen av de organ som skall fatta beslut
om samhällsfarliga konflikter ses över. Slutligen bör man också
kraftigt höja det maximala skadeståndsbeloppet vid vilda
strejker, vilket nu varit oförändrat 200 kr. i 63 år.
Enligt utskottets mening är det angeläget att de av utskottet
här påtalade förhållandena snabbt rättas till. Vad utskottet här
anfört innebär att utskottet ansluter sig till den uppfattning
som kommer till uttryck i motion Fi229 (fp). Utskottet avvisar
samtidigt förslagen i motion Fi224 (v).
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande
lydelse:
3. beträffande spelregler på arbetsmarknaden
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi229 yrkande
4 samt med avslag på motion 1990/91:Fi224 yrkande 4 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Spelregler på arbetsmarknaden (mom. 3)
Lars-Ove Hagberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 43 som
börjar med "De frågor" och slutar med "Fi229 (fp) yrkande 4"
bort ha följande lydelse:
I likhet med vänsterpartiet värnar utskottet om den fria
förhandlingsrätten. Tvångslagar eller tvångsmedling bör över
huvud taget inte förekomma på arbetsmarknaden.
Vad utskottet här anfört innebär att utskottet ansluter sig
till den uppfattning som kommer till uttryck i motion Fi224 (v).
Utskottet avvisar samtidigt förslagen i motion Fi229 (fp).
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande
lydelse:
3. beträffande spelregler på arbetsmarknaden
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi224 yrkande
4 samt med avslag på motion 1990/91:Fi229 yrkande 4 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
tvångsåtgärder på arbetsmarknaden,
9. Spelregler på arbetsmarknaden (mom.3)
Carl Frick (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 43 som
börjar med "De frågor" och slutar med "Fi229 (fp) yrkande 4"
bort ha följande lydelse:
I likhet med vänsterpartiet värnar utskottet om den fria
förhandlingsrätten. Tvångslagar eller tvångsmedling bör över
huvud taget inte förekomma på arbetsmarknaden. Att införa
tvångslagar innebär att delar av samhället skulle falla inom en
planekonomi. Detta tar utskottet bestämt avstånd ifrån.
Vad utskottet här anfört innebär att utskottet ansluter sig
till den uppfattning som kommer till uttryck i motion Fi224 (v).
Utskottet avvisar samtidigt förslagen i motion Fi229 (fp).
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande
lydelse:
3. beträffande spelregler på arbetsmarknaden
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Fi224
yrkande 4 samt med avslag på motion 1990/91:Fi229 yrkande 4 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
tvångsåtgärder på arbetsmarknaden,
10. Statsskuldspolitiken (mom.5)
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip
Fridolfsson (m) och Lars De Geer (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 44 som
börjar med "Som utskottet" och slutar med "Fi217 yrkande 4" bort
ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med vad som anförs i propositionen
och i motion Fi217 (m) att det övergripande målet för
riksgäldskontoret och statsskuldspolitiken bör vara att minimera
kostnaderna för statens upplåning. Av detta följer att det inte
kan vara riksgäldskontorets uppgift att stimulera hushållens
sparande, om detta skulle strida mot kostnadsminimeringsmålet.
Som framgår av propositionen har riksgäldskontorets upplåning
hos hushållen i form av allemanssparande och sparobligationer
blivit relativt kostsam för staten. Enligt riksgäldskontorets
beräkningar hade staten kunnat spara sammanlagt 2,4 miljarder
kronor under budgetåren 1986/87--1988/89 om upplåningen genom
allemansspar hade genomförts på annat sätt. Riksgäldskontoret
bestämmer numera självt räntan för allemansspar och kostnaderna
har därmed blivit lägre. Utskottet anser att nya emissioner av
spar- och premieobligationer inte bör ske. Hushållens bidrag
till statsupplåningen bör lämnas i andra former, t.ex. via
avkastningsfonder som administreras av kreditinstitut. Därigenom
skulle det bli möjligt att genomföra rationaliseringar och
besparingar inom riksgäldskontoret.
Utskottet anser att den statliga s.k. utlandslånenormen skall
ligga fast. Det innebär att staten inte skall nettolåna i
utländsk valuta för att finansiera budgetunderskott eller för
att förvalta statsskulden. Utskottet delar emellertid inte
uppfattningen att riksgäldskontoret, t.o.m. i tider av växande
bytesbalansunderskott, skall vara förpliktat att amortera ned
utlandsskulden vid ett valutainflöde orsakat av en hög
räntenivå. Konsekvensen av detta blir väsentligt högre
upplåningskostnader. Riksgäldskontoret anger att
upplåningskostnaderna genom tillämpningen av utlandslånenormen
blev sammanlagt ca 2 miljarder kronor högre under budgetåren
1986/87--1989/90 än om ingen amortering hade skett på
valutaskulden under dessa år.
Utskottet anser sammanfattningsvis att statens
skuldförvaltning fungerar tillfredsställande. Avsteg från kravet
på kostnadseffektivitet förklaras i allmänhet av politiska
restriktioner, vilka så långt möjligt bör undanröjas. Utskottet
tillstyrker med det anförda de riktlinjer för
statsskuldspolitiken som föreslås i motion Fi217 (m) yrkande 4,
vilket riksdagen som sin mening bör ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande
lydelse:
5. beträffande statsskuldspolitiken
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Fi217
yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört om riktlinjer för statsskuldspolitiken,
11. Penning- och valutapolitiken (mom.6)
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip
Fridolfsson (m) och Lars De Geer (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 48
börjar med "Utskottet vill" och på s. 49 slutar med "till känna"
bort ha följande lydelse:
Det är utskottets uppfattning att tyngdpunkten i
stabiliseringspolitiken bör läggas på penningpolitiken.
Möjligheterna till finjusteringar av efterfrågeläget genom en
aktiv finanspolitik är som framhålls i motionerna Fi217 (m) och
Fi229 (fp) starkt begränsade. Penningpolitiska åtgärder får
effekt betydligt snabbare än finanspolitiska ingrepp, vilket är
en fördel. Inom de ramar som sätts av kravet att försvara den
fasta växelkursen bör det därför åvila penningpolitiken att
genom marknadsoperationer påverka räntenivå och likviditet så
att arbetslöshet och inflation hålls nere.
Utskottet anser i likhet med vad som anförs i flera motioner
att ett allvarligt problem i den nuvarande ekonomiska
situationen är att det pågående valutautflödet genomgående har
långsiktig karaktär. Det beror främst på utlandsinvesteringar i
företag, fastigheter och aktier. Detta utflöde finansieras
huvudsakligen genom en kortfristig upplåning som upprätthålls
genom en allt högre räntedifferens mellan Sverige och utlandet.
Enligt utskottets bedömning finns det i dagsläget ingenting som
talar för att kapitalströmmarna skulle vända. Det finns därför
en risk att räntedifferensen kommer att behöva öka. Ett högt
ränteläge leder till fallande investeringar och en stagnerande
industrisektor, vilket ytterligare skulle förstärka obalanserna
mot omvärlden. Utskottet anser därför att en kraftig omläggning
av den ekonomiska politiken är nödvändig.
Vid sidan av en omläggning av den ekonomiska politiken är det
angeläget att vidta vissa institutionella förändringar i syfte
att öka effektiviteten i arbetet för att försvara kronans inre
och yttre värde. En betydelsefull sådan förändring är att stärka
riksbankens oberoende i förhållande till regering och riksdag.
Regeringen aviserar i finansplanen att en utredning i detta
syfte skall tillsättas inom kort. Utskottet beklagar dröjsmålet
med denna åtgärd, för vilken planerna var långt framskridna
redan förra våren.
Enligt utskottets mening var avregleringen av valuta- och
kreditpolitiken både nödvändig och riktig. De bestämmelser i
betalningslagen som innebär restriktioner för kapitalrörelserna
bör avskaffas. Utskottet återkommer till detta. Vidare anser
utskottet att de kvarvarande resterna av den kreditpolitiska
regleringen bör avskaffas. Förbudet mot realränte- och indexlån
bör därför upphävas. Det finns också som utskottet ser det
anledning för riksbanken att överväga omfattningen och storleken
på kassakraven och frågan om att ge ränta på kassakravsmedel.
Nuvarande regler leder till en konkurrenssnedvridning mellan
olika kreditgivare på bostadsmarknaden.
En viktig förutsättning för att en politik inriktad på
inflationsbekämpning skall bli framgångsrik är att den uppfattas
som trovärdig. Ytterst handlar det om tilltron till vår fasta
växelkurs. Den svenska växelkurspolitiken måste ligga fast. Ett
sätt att stärka förtroendet för den svenska kronan vore som
utskottet ser det att knyta den till det europeiska monetära
systemet (EMS), till vars växelkursmekanism (ERM) de flesta
EG-valutor hör. Ett medlemskap är i princip möjligt även för
länder som ej är medlemmar i EG, men situationen kompliceras av
de pågående övervägandena kring skapandet av en ekonomisk
monetär union (EMU). Sverige bör därför markera sin avsikt att
ansluta sig till det europeiska monetära systemet genom att i
likhet med Norge anknyta kronan till EG-valutan ecu.
Vad utskottet anfört om penning- och valutapolitiken bör
riksdagen med anledning av motionerna Fi202, Fi217 yrkande 5 och
Fi229 yrkande 3 som sin mening ge regeringen och
riksbanksfullmäktige till känna.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande
lydelse:
6. beträffande penning- och valutapolitiken
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Fi202,
1990/91:Fi217 yrkande 5 och 1990/91:Fi229 yrkande 3 samt med
avslag på motionerna 1990/91:Fi207, 1990/91:Fi223 yrkande 3 och
1990/91:Fi227 yrkande 8 som sin mening ger regeringen och
fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet anfört,
12. Penning- och valutapolitiken (mom.6)
Gunnar Björk och Ivar Franzén (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 48
börjar med "Utskottet vill" och på s. 49 slutar med "till känna"
bort ha följande lydelse:
Valutautflödet i oktober avspeglade enligt utskottets mening
ett misstroende mot den svenska ekonomin och regeringens
oförmåga att sköta den ekonomiska politiken. Spekulationer om en
förestående devalvering bidrog också. Regeringen försökte
motverka den dramatiska valutasituationen genom att presentera
krispaketet. Detta visade sig emellertid vara betydligt mindre
omfattande än väntat. Valutamarknadens aktörer uttryckte sin
besvikelse och räntorna sjönk endast i ringa utsträckning. Först
sedan löften om nya åtstramningar ställts ut i
budgetpropositionen kunde räntenivån sänkas.
Det är utskottets uppfattning att regeringens åtgärder är
alltför begränsade för att få tillräckligt avgörande effekter på
den reala ekonomin i det korta och medellånga perspektivet.
Därför bör finanspolitiken stramas åt genom att större
besparingar genomförs i de statliga utgifterna. Därigenom skapas
förutsättningar för en sänkning av den inhemska räntenivån.
Vidare bör investeringar och sparande stimuleras. Ett verksamt
medel i detta syfte vore att införa privata investeringskonton.
Kravet på omläggning av den ekonomiska politiken innefattar att
penningpolitiken måste vara fortsatt stram.
Den närmare utformningen av penningpolitiken ankommer på
riksbanken att svara för. I riksbankens uppgift ingår att på
penningpolitiska grunder pröva kassakravens omfattning, storlek
och frågan om eventuell räntegottgörelse på kassakravsmedel.
Det är utskottets bestämda uppfattning att avsteg från
valutapolitikens mål om en fast växelkurs är uteslutet.
Penningpolitiken måste understödja den fasta växelkursen. För
att förhindra spekulationer måste penningpolitiken vara fortsatt
stram. Den fortsatta utvecklingen av den svenska valutapolitiken
bör, som framhålls i motion Fi229 (c) gå i riktning mot en ökad
anknytning till starka valutor, men de avgörande åtgärderna
måste vara att skapa trovärdighet genom en intern anpassning av
utbud och efterfrågan och genom att ekonomins funktionssätt
förbättras. Sverige ligger alltjämt väsentligt över den
inflationsnivå som etablerats i de flesta västeuropeiska länder.
En anknytning av den svenska kronan till europeiska
valutasamarbetet saknar därför för närvarande aktualitet.
Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen och riksbanksfullmäktige med anledning av motion
Fi227 yrkande 8 till känna. Motionerna Fi202, Fi207, Fi217
yrkande 5, Fi223 yrkande 3 samt Fi229 yrkande 3 avstyrks av
utskottet.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande
lydelse:
6. beträffande penning- och valutapolitiken
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi227 yrkande
8 samt med avslag på motionerna 1990/91:Fi202, 1990/91:Fi207,
1990/91:Fi217 yrkande 5, 1990/91:Fi223 yrkande 3 och
1990/91:Fi229 yrkande 3 som sin mening ger regeringen och
fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet anfört,
13. Penning- och valutapolitiken (mom.6)
Lars-Ove Hagberg (v) och Carl Frick (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45
börjar med "Utskottet vill" och på s. 46 slutar med "Fi223 (mp)"
bort ha följande lydelse:
Avskaffandet av valutaregleringen innebär att kapitalflödena
nu styrs av det internationella kapitalets intressen. De fria
flödena har tvingat Sverige till ett högt ränteläge. Det finns
som utskottet ser det anledning ompröva de liberaliseringar som
genomförts i Sverige. Framför allt bör utflyttning av svenska
företag och sysselsättningstillfällen styras på ett för Sverige
samhällsekonomiskt acceptabelt sätt. Valutalagstiftningens alla
möjligheter bör utnyttjas för ett verkligt samhällsinflytande
över den ekonomiska internationaliseringsprocessen.
Kapitalrörelserna bör styras och begränsas. Sverige bör
undersöka möjligheterna att skapa internationella
överenskommelser i syfte att begränsa kapitalets rörlighet.
Vad utskottet anfört med anledning av motionerna Fi207 (v) och
Fi223 (mp) yrkande 3 bör riksdagen som sin mening ge regeringen
och riksbanksfullmäktige till känna. Utskottet avstyrker därmed
motionerna Fi202, Fi217 yrkande 5, Fi227 yrkande 8 samt Fi229
yrkande 3 med yrkanden om att knyta den svenska kronan starkare
till EG-valutorna.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande
lydelse:
6. beträffande penning- och valutapolitiken
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Fi207
och 1990/91:Fi223 yrkande 3 samt med avslag på motionerna
1990/91:Fi202, 1990/91:Fi217 yrkande 5, 1990/91:Fi227 yrkande 8
och 1990/91:Fi229 yrkande 3 som sin mening ger regeringen och
fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet anfört,
14. Inlåningskonto utomlands (mom. 7)
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip
Fridolfsson (m) och Lars De Geer (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49
börjar med "Utskottet vill" och på s. 50 slutar med "avstyrks
därför" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen att det är angeläget öka
konkurrensen banker emellan på inlåningssidan. Det bör därför
finnas effektiva möjligheter att placera pengar även på
inlåningskonton utomlands. Det berättigade kravet på
skattekontroll över gränserna får inte utformas så att det i
praktiken innebär en restriktion på möjligheterna härvidlag.
Under förutsättning att kontrolluppgifter lämnas till svenska
skattemyndigheter bör därför svenska medborgare få placera medel
på konton utomlands. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande
lydelse:
7. beträffande inlåningskonto utomlands
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Fi215
yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
15. Rätten att handla med valutor (mom.8)
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip
Fridolfsson (m) och Lars De Geer (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 50 som
börjar med "Möjligheten att" och slutar med "därför motionen"
bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör betalningslagen arbetas om så att
den inte innebär begränsningar som är oförenliga med strävandena
mot fria kapitalrörelser över gränserna. Valutahandeln och
betalningsförmedlingen i förhållande till utlandet bör utformas
i samklang med aktuella liberaliseringssträvanden inom OECD och
EG. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande
lydelse:
8. beträffande rätten att handla med valutor
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi215 yrkande
3 som sin mening ger regeringen och fullmäktige i riksbanken
till känna vad utskottet anfört,
16. Investeringsfonder (mom. 9)
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip
Fridolfsson (m) och Lars De Geer (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s.51 som
börjar med "Utskottet vill med anledning av motion Fi206" och
slutar med "motion Fi228" bort ha följande lydelse:
I motion Fi228 (fp) föreslås att frisläppet av
investeringsfonder och investeringsreserver också skall gälla
generellt i samtliga kommuner i Stockholms län.
I motion Fi206 (c) föreslås motsatsen. För vissa kommuner i
Stockholms län skall enligt motionärerna investeringsfonderna
endast vara tillgängliga för investeringar som syftar till
miljöförbättrande åtgärder.
Det finns tydliga tecken på att den svenska ekonomin är på väg
in i en lågkonjunktur. Investeringsfondsystemet är under
avveckling. Fonderna bör därför omgående släppas fria i hela
landet. Ett sådant beslut borde regeringen ha tagit långt
tidigare. Detta bör ges regeringen till känna. Motion Fi206
avstyrks av utskottet.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande
lydelse:
9. beträffande investeringsfonder
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi228 och med
avslag på motionerna 1990/91:Fi201, 1990/91:Fi206 och
1990/91:Fi216 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om ett generellt frisläpp gällande hela landet
av investeringsfonder och investeringsreserver,
17. Investeringsfonder (mom. 9)
Gunnar Björk och Ivar Franzén (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 51 som
börjar med "Utskottet vill med anledning av motion Fi206" och
slutar med "motion Fi201" bort ha följande lydelse:
I motion Fi206 (c) framhålls att centern redan i samband med
regeringens s.k. krisskrivelse (1990/91:50) föreslog att
frisläppsförordningen skulle ändras så att företag, efter
ansökan, kan medges att ta i anspråk medel avsatta till
investeringsfond för alla typer av investeringar i alla delar av
landet. Undantag gjordes dock för de områden som omfattas av
investeringsskatt enligt lagen 1989:471. I dessa områden skulle
emellertid även fortsättningsvis frisläpp för miljöinvesteringar
vara möjliga, enligt de bestämmelser som gällde tidigare. I
motion Fi206 (c) understryks att detta undantag fortfarande bör
gälla. Frisläppet skall alltså inte gälla investeringar inom de
områden som omfattas av investeringsskatt.
I motion Fi228 (fp) föreslås att det nu beslutade frisläppet
av investeringsfonder och investeringsreserver också skall gälla
generellt i samtliga kommuner i Stockholms län.
Utskottet vill med anledning av motionerna anföra följande.
Investeringsskatten infördes år 1989 för att hålla tillbaka
vissa byggnadsinvesteringar i starkt överhettade tätortsområden.
Utskottet föreslog redan vid införandet att den borde upphöra
vid utgången av 1990. Den bedömningen har visat sig vara riktig
då överhettningen nu har förbytts i en lågkonjunktur.
Investeringsskatten bör enligt utskottets mening därför snarast
avskaffas.
Det finns emellertid ett mycket nära samband mellan industrins
investeringar i byggnader och i maskiner. Det är därför varken
meningsfullt eller logiskt att, som regeringen gör, stimulera
maskininvesteringar genom frisläppandet av investeringsfonder
och motverka byggnadsinvesteringar genom att behålla
investeringsskatten.
Utskottet anser att investeringsskatten först bör avskaffas,
och därefter bör frisläppandet av investeringsfonder och
investeringsreserver ske i berörda områden. Redan nu bör dock
dessa fonder och reserver kunna utnyttjas för
miljöinvesteringar. Med anledning av motionerna Fi206 och Fi228
bör riksdagen ge regeringen till känna vad utskottet ovan sagt
om frisläppande av investeringsfonder och investeringsreserver.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande
lydelse:
9. beträffande investeringsfonder
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Fi206
och 1990/91:Fi228 samt med avslag på motionerna 1990/91:Fi201
och 1990/91:Fi216 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om frisläppande av investeringsfonder och
investeringsreserver,
18. Avveckling av löntagarfonder m.m. (mom.10)
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Gunnar Björk (c), Rune
Rydén (m), Filip Filipsson (m), Lars De Geer (fp) och Ivar
Franzén (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 52
börjar med "Utskottet vill" och på s. 54 slutar med "motion
Fi212 (m)" bort ha följande lydelse:
Löntagarfonderna är ett hot mot marknadsekonomin. De måste
därför avskaffas. Avvecklingen skall tillgodose följande
grundläggande krav:
1. Den skall vara definitiv.
2. Den får inte utsätta aktiebörsen för kraftig kurspress.
3. Den skall stärka möjligheterna att varaktigt uppnå en högre
ekonomisk tillväxt i den svenska ekonomin.
Det första och viktigaste steget i avvecklingen bör vara att
upphäva fondskatterna och att befria fondbyråkratin i form av
styrelser och kanslier från dess arbetsuppgifter. Detta bör ske
redan den 1 juli 1991.
Vinstdelningsskatten är visserligen avskaffad sedan den 1 juli
1990 men tillämpas vid 1991 och tidigare års taxeringar. Enligt
utskottets mening bör lagen om upphävande av vinstdelningsskatt
ändras så att den upphävda lagen inte heller skall tillämpas vid
1991 års taxering. Tilläggspensionsavgiften bör per den 1 juli
1991 sänkas motsvarande den del som tidigare tillfallit
löntagarfonderna, dvs. med 0,2 procentenheter.
Enligt utskottets mening bör löntagarfondernas tillgångar
främst användas för att stimulera det frivilliga individuella
sparandet i svensk ekonomi. Omvandlingen av fondernas tillgångar
från kollektivt till individuellt ägande bör ske på följande
sätt:
För alla som är berättigade att delta i allemanssparandet, ca
8,5 miljoner personer, framräknas en andel i fondtillgångarna.
Det exakta beloppet fastställs när fonderna skiftas ut. Värdet
på varje andel maximeras dock till 1200 kr.
Fondandelarna utgår i form av en sparpremie till personer som
efter beslutet om fondavveckling deltar i allemansfondsparandet.
För att erhålla en fondandel krävs att minst 2400 kr. sparas
under en tvåårsperiod. Detta minimibelopp samt sparpremien
spärras för uttag under en treårsperiod räknat från
utskiftningstillfället.
De medel som inte tas i anspråk för sparpremier bör användas
för att på andra sätt stimulera tillväxten och sparandet i
svensk ekonomi. Medel bör avsättas för att främja forskning vid
främst universitet och högskolor inom områden som bidrar till en
varaktig tillväxt. Tillgångarna bör därvid överföras till en
eller flera fristående stiftelser -- bland vilka Stiftelsen
Riksbankens jubileumsfond kan komma i fråga -- och avkastningen
finansiera sådan verksamhet. Detta innebär också ett stöd till
den högre utbildningen. Till de forskningsområden som skall
främjas hör miljöstrategisk forskning.
Genom att fondtillgångarna i första hand används för att
stimulera individuellt riskvilligt sparande tas ett viktigt steg
i riktning mot ett breddat enskilt ägande i näringslivet.
Preciseringen av hur fondmedlen slutligt skall skiftas bör bli
föremål för utredning och beslut senast våren 1992. Skulle någon
del av tillgångarna därvid återstå, bör de användas för att
stimulera ett långsiktigt bundet sparande.
Tillgångarna skall skiftas i mitten av 1993. Fram till dess
måste en interimistisk förvaltning ordnas. Utskottet anser att
denna bör handhas av särskilda avvecklingsnämnder.
Utskottets här redovisade uppfattning innebär att utskottet
biträder motionerna Fi204 (c, m, fp), Fi210 (c) yrkande 1, Fi213
(m, fp, c), Fi221 (m) yrkande 1, Fi225 (c) och Fi714 (fp).
Det är som utskottet ser det oroväckande, om än inte
förvånande, att fler fondpropåer har förts fram. I en
arbetsgrupp inom Landsorganisationen (LO) har sålunda väckts
förslag till vidareutveckling av det kollektiva ägandet.
Slutsatsen i arbetsgruppens rapport är att den svenska ekonomin
behöver ett ökat sparande, vilket skall åstadkommas framför allt
genom en rad nya fonder och genom expansion av AP-fonderna.
Tidigare erfarenheter pekar mot att sådana tankar så småningom
blir det socialdemokratiska partiets politik. Som framhålls i
motion Fi221 (m) yrkande 2 bör riksdagen därför ge regeringen
till känna att riksdagen med bestämdhet avvisar förslag om en
fortsatt fonduppbyggnad av detta slag.
Förslag om en fortsatt utbyggnad av AP-fonden har också
framförts av pensionsberedningen. Med tanke på de negativa
effekter som Sveriges höga skatte- och avgiftstryck har på
sysselsättning, konkurrensförmåga och tillväxt bör en sådan
utbyggnad inte komma till stånd. Vad utskottet här har anfört
innebär således att utskottet biträder motion Fi212 (m).
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande
lydelse:
10. beträffande avveckling av löntagarfonder m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Fi204,
1990/91:Fi210 yrkande 1, 1990/91:Fi212, 1990/91:Fi213,
1990/91:Fi221, 1990/91:Fi225 och 1990/91:Fi714 samt med avslag
på motion 1990/91:Fi210 yrkande 2 hos regeringen begär förslag
om ett snabbt avskaffande av löntagarfonderna samt som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en
ytterligare fonduppbyggnad,
19. Avveckling av löntagarfonder m.m. (mom.10, motiveringen)
Lars-Ove Hagberg (v) anser att den del av utskottets yttrande
som på s. 52 börjar med "Utskottet vill" och på s. 53 slutar med
"och Fi714 (fp)" bort ha följande lydelse:
Utskottet får med anledning härav anföra följande.
Löntagarfonderna har inte blivit det offensiva redskap som
förutskickades i fonddebattens början. Fonderna har inte heller
svarat mot de syften som angavs för deras verksamhet när
riksdagen 1983 band sig för en utslätad fondreform. Enligt
utskottets mening krävs det nu en ny industripolitik och en ny
politik för infrastrukturinvesteringar. Här skall AP-fonden och
löntagarfonderna ha en central roll. Med dessa fonder som grund
kan regeringen skapa en industripolitik som beskär
privatkapitalets äventyrliga politik och garanterar
framtidsinvesteringar i Sverige utifrån regionala och
samhällsekonomiska utgångspunkter.
Vad utskottet här anfört innebär att utskottet avstyrker
bifall till motionerna Fi204 (c, m, fp), Fi210 (c), Fi213
(m,fp, c), Fi221 (m) yrkande 1, Fi225 (c) och Fi714 (fp).
20. Avveckling av löntagarfonder m.m. (mom.10, motiveringen)
Carl Frick (mp) anser att den del av utskottets yttrande som
på s. 52 börjar med "Utskottet vill" och på s. 54 slutar med
"motion Fi212 (m)" bort ha följande lydelse:
Det krävs en förnyelse av det småskaliga och lokala
näringslivet. Detta måste ges möjlighet att konkurrera på
förmånliga villkor med dagens storskaliga näringsliv och dess
alltmer anonyma ägare.
För att tillgodose detta ändamål förordar utskottet i likhet
med miljöpartiet de gröna att det inrättas en näringslivsfond
(närfond) i varje kommun. Sådana närfonder skall stimulera och
underlätta uppbyggnaden av ett lokalt småskaligt näringsliv
genom rådgivning, lågräntelån och förmedling av riskkapital osv.
Under budgetåret 1991/92 skall verksamheten med närfonder
inledas i stödområdena A och B. Närfondernas verksamhet skall
byggas upp med medel som successivt förs över från
löntagarfonderna till närfonderna. I en första etapp bör under
nästa budgetår 1,0 miljard kronor föras över till närfonderna.
Vad utskottet här anfört innebär att utskottet avstyrker
bifall till motionerna Fi204 (c, m, fp), Fi210 (c), Fi212 (m),
Fi213 (m, fp, c), Fi221 (m), Fi225 (c) och Fi714 (fp).
21. Användande av AP-fonden för järnvägsinvesteringar
(mom.11)
Lars-Ove Hagberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 54 som
börjar med "Liksom motionärerna" och slutar med "motion Fi220
(v)" bort ha följande lydelse:
Såsom motionärerna framhåller måste järnvägsnätet byggas ut
och rustas upp så att de behov som banverket tidigare redovisat
blir tillgodosedda. Fram till sekelskiftet krävs för detta
ändamål sammanlagt 100 miljarder kronor, varav 65 miljarder
kronor för nyinvesteringar och 35 miljarder kronor för
upprustning. Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning att
pengar ur AP- och löntagarfonderna bör kunna utnyttjas som ett
viktigt redskap för att påskynda järnvägssatsningar.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande
lydelse:
11. beträffande användande av AP-fonden för
järnvägsinvesteringar
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi220 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om att
använda AP- och löntagarfonderna som redskap för att påskynda
järnvägssatsningar,
22. Användande av AP-fonden för järnvägsinvesteringar
(mom.11, motiveringen)
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip
Fridolfsson (m) och Lars De Geer (fp) anser att den del av
utskottets yttrande på s. 54 som börjar med "Liksom
motionärerna" och slutar med "motion Fi220 (v)" bort ha följande
lydelse:
Enligt utskottets mening bör varken AP- eller löntagarfonderna
användas för att finansiera järnvägsinvesteringar. Däremot kan
intäkter från försäljning av statliga företag komma i fråga i
detta sammanhang. Löntagarfonderna bör avvecklas i enlighet med
den modell som finns redovisad i motion Fi213 (m, fp, c) och som
utskottet tagit ställning till i det föregående.
Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motion Fi220 (v).
23. Prisfrågor (mom. 12)
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip
Fridolfsson (m) och Lars De Geer (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 54 som
börjar med "Utskottet vill" och slutar med "motion Fi209" bort
ha följande lydelse:
I motion Fi209 vänder sig motionären mot regeringens
ambitioner att kunna motverka inflationen genom kontroll av hur
enskilda butiksinnehavare i detaljhandeln sätter sina priser.
Utskottet delar motionärens uppfattning att de s.k.
prispressaråtgärder som regeringen förordar saknar mening som
medel mot inflationen. Det går heller inte att bortse ifrån att
en kontrollverksamhet sådan den är tänkt att utformas enligt
regeringens direktiv kan innehålla olustiga inslag för de
människor som arbetar inom detaljhandeln.
Regeringen hävdar att man genom den s.k.
prispressarverksamheten har lyckats pressa tillbaka planerade
hyres- och prishöjningar. Enligt utskottets mening är effekten
av sådana åtgärder högst begränsad och tillfällig. I den mån
detaljhandeln minskar sina marginaler beror det på att
volymutvecklingen varit dålig under senare tid. Den enda
möjligheten att dämpa inflationen är att bedriva en effektiv
stabiliseringspolitik och samtidigt skapa förutsättningar för en
effektiv konkurrens i detaljhandeln och i ekonomin i övrigt.
Enligt utskottets uppfattning är det således inte meningsfullt
att ge länsstyrelserna i uppdrag att medverka i denna
prispressarverksamhet.
Vad utskottet här anfört om länsstyrelsernas
prispressarverksamhet bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande
lydelse:
12. beträffande prisfrågor
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Fi209 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om den
av regeringen påbjudna prispressarverksamheten,
24. Finansiering av arbetslöshetsförsäkringen
(mom.14)
Lars Tobisson, Rune Rydén och Filip Fridolfsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 55
börjar med "Utskottet vill" och på s. 56 slutar med "Fi229 (fp)
yrkande 5" bort ha följande lydelse:
Som ett led i strävan att få en bättre fungerande
arbetsmarknad är det enligt utskottets mening viktigt att
arbetslöshetsförsäkringen skyndsamt reformeras. Nuvarande system
omfattar inte alla förvärvsarbetande. Det baseras på
arbetslöshetskassor, som är knutna till de fackliga
organisationerna. Eftersom kostnaderna för
arbetslöshetsersättningen till ca 95% finansieras genom
arbetsmarknadsavgiften -- en generell arbetsgivaravgift -- och
även återstående 5% finansieras genom en generell utdebitering
från medlemmarna i samtliga kassor, finns det i dag ingen direkt
koppling mellan arbetslösheten på ett avtalsområde och
avgiftsbetalningen till arbetslöshetsförsäkringen.
En sådan koppling bör eftersträvas i enlighet med vad som
anförs i motion Fi229 (fp). I enlighet med vad som föreslås i
motion 1990/91:A266 bör en allmän obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring omfattande alla förvärvsarbetande --
såväl löntagare som företagare -- skyndsamt utredas. Utredningen
bör även pröva möjligheten till egenavgifter i en framtida
arbetslöshetsförsäkring.
I avvaktan på att en allmän obligatorisk försäkring införs bör
ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen justeras ned under
den första tiden av en arbetslöshetsperiod. En sådan förändring
kan genomföras redan under innevarande år. Denna åtgärd bör även
påverka arbetsmarknadens funktionssätt. Arbetsmarknadsfondens
utgifter minskar också på samma sätt som åsyftas genom förslaget
i motion Fi227 (c).
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande
lydelse:
14. beträffande finansiering av arbetslöshetsförsäkringen
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Fi223
yrkande 4, 1990/91:Fi227 yrkande 6 och 1990/91:Fi229 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
25. Finansiering av arbetslöshetsförsäkringen
(mom.14)
Anne Wibble och Lars De Geer (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 55
börjar med "Utskottet vill" och på s. 56 slutar med "Fi229 (fp)
yrkande 5" bort ha följande lydelse:
Som ett led i strävan att få till stånd en långsiktig
nedväxling av lönekostnadsökningarna till en nivå som är
förenlig med samhällsekonomisk balans bör enligt utskottets
mening arbetslöshetsförsäkringen reformeras.
För närvarande finansieras arbetslöshetskassorna till ca 95%
genom statsbidrag. Detta medför att kostnaderna för den
arbetslöshet som orsakas av alltför höga lönelyft endast till en
liten del bärs av arbetslöshetskassans medlemmar. Det finns som
utskottet ser det anledning att befara att detta minskar
incitamenten för organisationerna att i avtalsförhandlingarna ta
tillräcklig hänsyn till hotet om ökad arbetslöshet.
I likhet med vad som förordas av folkpartiet liberalerna i
motion Fi229 anser utskottet att arbetslöshetsförsäkringen bör
reformeras så att den dels finansierar vissa
arbetsmarknadspolitiska åtgärder, dels till större del betalas
med egenavgifter. Därigenom skulle riskerna för arbetslöshet
till följd av för höga avtal på ett annat sätt än i dag behöva
vägas in i löneförhandlingarna. Det skulle förhoppningsvis få en
återhållande effekt.
Vissa tekniska frågor med anknytning till
arbetslöshetsförsäkringen utreds för närvarande. Utredningen
skall bl.a. lägga fram förslag om en höjning av egenavgiften
till 10%. Enligt utskottets mening bör man dock kunna gå
längre i detta avseende. En rimlig nivå kan därvid vara 30%.
Eftersom en så hög egenavgift skulle kunna leda till att många
avstod från att försäkra sig, bör försäkringen samtidigt göras
obligatorisk. Dessutom bör kostnadsfördelningen mellan de olika
kassorna liksom de skilda avgiftsnivåerna ses över.
Vad utskottet här anfört innebär att utskottet biträder
förslagen i motion Fi229 (fp). Utskottet avstyrker därmed
motionerna Fi223 (mp) och Fi227 (c).
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande
lydelse:
14. beträffande finansiering av arbetslöshetsförsäkringen
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi229 yrkande
5 samt med avslag på motionerna 1990/91:Fi223 yrkande 4 och
1990/91:Fi227 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört om en höjning av egenavgiften i
arbetslöshetsförsäkringen till 30%,
26. Finansiering av arbetslöshetsförsäkringen
(mom.14)
Gunnar Björk och Ivar Franzén (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 55
börjar med "Utredningsuppdraget överensstämmer" och på s. 56
slutar med "Fi229 (fp) yrkande 5" bort ha följande lydelse:
Det är som utskottet ser det angeläget att utredningen om en
höjning av egenavgifterna i arbetslöshetsförsäkringen skyndsamt
slutför sitt uppdrag så att ett förslag om en höjning av
avgiften till 10% snarast kan föreläggas riksdagen.
Vad utskottet här anfört innebär att utskottet ansluter sig
till den uppfattning som kommer till uttryck i motion Fi227 (c)
yrkande 6.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande
lydelse:
14. beträffande finansiering av arbetslöshetsförsäkringen
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi227 yrkande
6 samt med anledning av motionerna 1990/91:Fi223 yrkande 4 och
1990/91:Fi229 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
27. Finansiering av arbetslöshetsförsäkringen
(mom.14)
Carl Frick (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 55
börjar med "Utskottet vill" och på s. 56 slutar med "Fi229 (fp)
yrkande 5" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar miljöpartiet de grönas uppfattning att
statsbidraget till finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen
skall minska och ersättas av ökade egenavgifter. Utskottet
föreslår att statsbidraget minskas med 1,0 miljard kronor.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande
lydelse:
14. beträffande finansiering av arbetslöshetsförsäkringen
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi223 yrkande
4 samt med anledning av motionerna 1990/91:Fi227 yrkande 6 och
1990/91:Fi229 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört om en minskning av statsbidraget till
arbetslöshetsförsäkringen,
28. Finansiering av arbetslöshetsförsäkringen (mom.14,
motiveringen)
Lars-Ove Hagberg (v) anser att den del av utskottets yttrande
som på s. 55 börjar med "Utskottet vill" och på s. 56 slutar med
"Fi229 (fp) yrkande 5" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör inte egenavgifterna i
arbetslöshetsförsäkringen höjas. Utskottet avstyrker därför de i
motionerna Fi223 (mp), Fi227 (c) och Fi229 (fp) framförda
förslagen om sådana höjningar.
29. Redovisningen av överföringar mellan statsbudgeten och
olika fonder (mom.15)
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip
Fridolfsson (m) och Lars De Geer (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 59
börjar med "Utskottet instämmer" och på s. 60 slutar med "Fi229
yrkande 6" bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning att
inrättandet av fonder och särskilt vidtagna överföringar mellan
statsbudgeten och sådana fonder försvårar överblicken och
minskar möjligheterna till analys av budgetutvecklingen. Dylika
transaktioner bör därför förekomma endast rent undantagsvis. I
de fall så sker bör dispositionerna redovisas och motiveras i
finansplanen och kompletteringspropositionen. Enligt utskottets
mening är det betydelsefullt att redovisningen av statsbudgetens
inkomster är klar och entydig även i dessa avseenden, inte minst
mot bakgrund av att det ankommer på riksdagen att fastställa
beräkningen av dessa inkomster.
Mot bakgrund härav talar enligt utskottets mening starka skäl
för att statens inkomster och utgifter i största möjliga
utsträckning bör redovisas brutto över statsbudgeten.
Budgetpropositionsutredningen har i sitt slutbetänkande Ny
budgetproposition (SOU 1990:83) föreslagit att denna
redovisningsprincip bör tillämpas mer konsekvent. Utskottet
delar denna bedömning och anser att riksdagen bör uttala sig för
en sådan lösning. Riksdagen bör även som sin mening framhålla
att användningen av fonder för olika ändamål försvårar
bedömningen av budgetförslaget.
dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande
lydelse:
15. beträffande redovisningen av överföringar mellan
statsbudgeten och olika fonder
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi229 yrkande
6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
om en övergång till bruttoredovisning av statsbudgeten och om
att användningen av olika fonder försvårar överblicken över
statsbudgeten,
30. Redovisningen av den extra skatteutjämningsavgiften
(mom.16)
Gunnar Björk och Ivar Franzén (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 60 som
börjar med "Utskottet vill" och slutar med "Fi314 yrkande 1"
bort ha följande lydelse:
Såsom framhålls i motion Fi314 (c) får man en skev bild av
budgetutvecklingen om man som regeringen gör för upp den
tillfälliga likviditetsindragningen från kommunerna på
statsbudgeten. De sammanlagt 3 miljarder kronor som väntas flyta
in har ju närmast formen av ett kortfristigt lån. Vad som i
praktiken sker är att regeringen täcker ett underskott med ett
lån och därefter hävdar att det inte finns något underskott.
Att regeringen försöker legalisera lånet som en intäkt genom
att ta in det i form av en höjd skatteutjämningsavgift innebär
inte någon förändring i sak. Tidigare likviditetsindragningar
från kommunerna har skett till särskilda konton i riksbanken och
har därmed på ett korrekt sätt placerats utanför statsbudgeten.
Så borde ha skett även i detta fall.
Regeringens nu tillämpade förfaringssätt öppnar möjligheter
för långtgående manipulationer med budgetbalansen och bör därför
enligt utskottets mening avvisas av riksdagen.
Vad utskottet här anfört innebär att utskottet ansluter sig
till den kritik som framförs i motion Fi314 (c). Utskottet
biträder således denna motion.
dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande
lydelse:
16. beträffande redovisningen av den extra
skatteutjämningsavgiften
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi314 yrkande
1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört
om redovisningen av den tillfälliga likviditetsindragningen från
kommunerna,
31. Redovisningen av den extra skatteutjämningsavgiften
(mom.16, motiveringen)
Lars Tobisson, Rune Rydén och Filip Fridolfsson (alla m) anser
att den del av utskottets yttrande på s. 60 som börjar med
"Utskottet vill" och slutar med "Fi314 yrkande 1" bort ha
följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör såväl den allmänna som den
särskilda skatteutjämningsavgiften avvecklas. Systemet med
skatteutjämningsavgifter bör således helt avskaffas. Den
förbättring av kommunernas finansiella sparande som uppträder
1991 och 1992 bör dessutom användas för att sänka
kommunalskatten. I stället för en extra höjning av
skatteutjämningsavgiften förordar utskottet att en skatteavgift
av motsvarande storlek införs 1992 för de kommuner resp.
landsting som inte sänker skatten med 25 öre vardera.
32. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen
(mom.17)
Lars Tobisson, Rune Rydén och Filip Fridolfsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 56
börjar med rubriken "Budgetutvecklingen" och på s. 58 slutar med
"utgifter och inkomster" bort utgå,
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 61
börjar med rubriken "De olika budgetalternativen" och på s. 71
slutar med "i finansplanen" bort ha följande lydelse:
Principer för budgetpolitiken
Utskottet vill först slå fast några principer för
budgetpolitikens roll i den allmänna ekonomiska politiken. Dessa
ansluter i allt väsentligt till den inriktning som framförs i
moderata samlingspartiets partimotion Fi217 och folkpartiet
liberalernas partimotion Fi229.
För det första bör budgetpolitiken inte användas som ett medel
i en kortsiktig stabiliseringspolitik. Tidigare erfarenhet
liksom ekonomisk forskning visar tydligt att ambitioner att via
variationer i statens utgifter eller inkomster försöka styra den
ekonomiska utvecklingen på kort sikt misslyckas. Den
traditionella stabiliseringspolitiken har i allt väsentligt
använt omväxlande ökade utgifter (i konjunktursvackor) och höjda
skatter (i överhettningslägen) som instrument. Den främsta
effekten har emellertid inte blivit en stabilisering av
konjunkturutvecklingen. I stället har grundläggande
strukturproblem förvärrats genom en ökande andel offentliga
utgifter och stigande skattetryck.
För det andra måste budgetpolitiken vara stram. Detta är en
nödvändig förutsättning för att få ned inflationen och lägga en
stabil grund för en god ekonomisk utveckling. Utskottet anser
således att i ett normalläge skall statsbudgeten vara balanserad
och summan av förändringar i den offentliga ekonomin
finanspolitiskt neutral.
En tredje princip är att inrikta budgetpolitiken på
kontinuerligt minskande utgifter och skatter. Utskottet bedömer
det som helt nödvändigt att den kontinuerliga skärpningen i
skattetrycket bryts och omvandlas till sin motsats, nämligen en
successiv sänkning. Detta i sin tur ställer krav på minskande
utgifter.
Utskottet anser att skattepolitiken bör inriktas så att de för
ekonomins funktionssätt mest skadliga skatterna sänks först.
Efter den nu genomförda minskningen av de extremt höga och
skadliga marginalskatterna på arbete krävs sänkningar i fråga om
den totala nivån på kapitalbeskattningen, av
arbetsgivaravgifterna samt av mervärdeskatten. Utskottet
konstaterar att förslag till sänkningar på dessa tre områden
också återfinns både i moderata samlingspartiets och i
folkpartiet liberalernas partimotioner.
Som utskottet ovan framhållit måste skattesänkningar motsvaras
av minskningar på budgetens utgiftssida. Detta gäller den
statliga administrationen liksom de statliga företagen men
kanske främst de olika systemen för inkomstöverföringar.
Socialförsäkringssystemen bör reformeras efter principen att det
skall löna sig att arbeta, vilket medför att inslag av självrisk
och översyn av ersättningsnivåer kan övervägas. Utskottet vill
framhålla att de minskade kraven på statliga utgifter blir ett
resultat av såväl direkta utgiftsreduceringar som indirekta
sådana. Särskilt betydelsefulla indirekta effekter blir enligt
utskottets mening minskad sjukfrånvaro, ökad rehabilitering och
minskad förtidspensionering. Den minskning av
arbetsgivaravgifterna som utskottet ovan förordat bör i första
hand ske så att en bättre överensstämmelse skapas mellan avgift
och erhållen förmån.
Utskottet vill slutligen som en viktig princip framhålla
vikten av en ny redovisningsmetodik. Det finns enligt utskottets
uppfattning starka skäl att återgå till den uppdelning i en
driftsbudget och en kapitalbudget som fanns tidigare. För
närvarande råder en ogenomtränglig blandning mellan olika
principer. Enligt utskottet är det angeläget att en uppdelning
genomförs på ett systematiskt sätt så att löpande utgifter inkl.
avskrivningar förs till driftsbudgeten medan investeringar förs
till kapitalbudgeten.
Budgetförslagets närmare utformning
Utskottets förslag till statsbudget för budgetåret 1991/92
innefattar utgiftsminskningar på 13,6 miljarder kronor i
förhållande till regeringens förslag. Därtill kommer ca 7
miljarder kronor netto i intäktsförstärkning av mer eller mindre
engångskaraktär, även om nettointäkter av minst denna art och
omfattning torde kunna beräknas för varje år under den närmast
överskådliga framtiden. Sammantaget innebär detta en
budgetförstärkning på 20,6 miljarder kronor.
Utskottets förslag till statsbudget innebär vidare att
skatteintäkterna kan beräknas bli 6,4 miljarder kronor mindre än
vad regeringen utgått från. Utskottet har med hänsyn till den
tidigare berörda osäkerheten om den ekonomiska utvecklingen
avsatt medel för ytterligare skattesänkningar 1992 i en
skattesänkningsreserv på inalles 7 miljarder kronor. Hur denna
reserv skall utnyttjas får avgöras när större klarhet skapats om
de ekonomiska förutsättningarna. Utskottets avsikt är dock att i
huvudsak använda utrymmet för sänkning av bredbasiga skatter
såsom arbetsgivaravgifter eller mervärdeskatten. Inberäknat
skattereserven minskar de av utskottet beräknade
skatteintäkterna med sammanlagt 9,3 miljarder kronor för det
kommande budgetåret.
Bortsett från försäljningsintäkterna på netto 7 miljarder
kronor leder den budgetpolitik som utskottet förordar till ett
saldo, som är 4,3 miljarder kronor starkare än regeringens
budgetförslag. Detta är som utskottet ser det inte orimligt,
eftersom stor osäkerhet vidlåder många av de beräkningar
regeringen väljer att redovisa i budgetpropositionen. Skulle det
mot budgetårets slut visa sig att överskottet kvarstår, bör
detta utnyttjas för ytterligare skattesänkningar.
Vad utskottet här har anfört innebär att utskottet ansluter
sig till den uppläggning av budgetpolitiken som moderata
samlingspartiet förordar i motion Fi217. Budgetpolitiken är en
konsekvens av de politiska strävanden som redovisas i denna
motion.
Tre mål har varit väsentliga i arbetet med det förordade
budgetalternativet. För det första att minska de automatiska
utgiftsökningarna och rundgången i ekonomin. För det andra att
öka valfriheten för såväl enskilda som kommuner och företag. För
det tredje att avveckla onödiga subventioner.
Speciell vikt har lagts vid avvägningen mellan
skattesänkningar och utgiftsbegränsningar. Denna har gjorts så
att hushållens ekonomiska situation förbättras genom att
skattesänkningarna för individer och hushåll är större än
besparingarna på direkta transfereringar. Besparingarna har
utformats så att dessa inte drabbar dem som är i störst behov av
offentligt stöd.
Detta gäller t.ex. tandvårdsförsäkringen där regeringens
förslag till sänkning av ersättningsnivån leder till att den
enskildes kostnader för en behandling kan öka med 1000 kr.
Främst drabbar detta dem som är i störst behov av tandvård,
bl.a. de äldre. Med den av utskottet förordade lösningen med en
självrisk på 600 kr. som skall gälla för alla begränsas de höjda
kostnaderna för patienterna normalt till 240 kr./år. Trots denna
förbättring innebär utskottets förslag en besparing för
statskassan som överträffar regeringens med 680 milj.kr.
En stor del av besparingarna träder i kraft redan vid
halvårsskiftet i år, medan merparten av skattesänkningarna
träder i kraft först vid årsskiftet. Den del av besparingarna
som träffar hushållen balanseras emellertid mer än väl av den
föreslagna tidigareläggningen av sänkningen av
mervärdeskatteuttaget med 1,5 procentenheter.
Utskottet anser att utgiftsprövningen måste vara mycket stram,
vilket innebär att utgiftsökningar endast medges i synnerligen
angelägna verksamheter.
Ett sådant område är polisväsendet där den oroande
brottsutvecklingen gör det nödvändigt med en förstärkning. Mot
denna bakgrund bör polisen förstärkas med 600 administrativa
tjänster. Dessa gör det möjligt att frigöra poliser för
egentligt polisarbete. Dessutom bör ytterligare 200
polisaspiranter antas under nästa budgetår.
Ett annat sådant område är det militära försvaret där åtgärder
krävs för att återställa försvarsförmågan till en från
säkerhetssynpunkt tillfredsställande nivå.
Utskottets förslag till budgetförstärkningar av
engångskaraktär utgörs till större delen av försäljning av
statliga företag. Detta är med andra ord besparingar som under
en följd av år kan upprepas. Av en utförsäljning under nästa
budgetår på 10 miljarder kronor bör 2,5 miljarder kronor avdelas
till infrastrukturinvesteringar och 0,5 miljarder kronor som en
engångsinsats för upprustning av lokaler vid högskolor.
De utgiftsminskningar som avser socialförsäkringssektorn
kommer inte formellt att påverka budgetsaldot. De leder i
stället till ett större överskott inom socialförsäkringssektorn.
Från samhällsekonomisk synpunkt är dock dessa förändringar att
jämföra med utgiftsminskningar som får direkta budgeteffekter.
Bokföringsmässiga dispositioner bör vidtas så att besparingarna
formellt tillförs statsbudgeten. Inom ramen för ett oförändrat
uttag av socialförsäkringsavgifter -- med justeringar för de av
utskottet föreslagna avgiftssänkningarna -- bör
storleksförhållandena mellan de olika avgifterna justeras.
Folkpartiet liberalerna och centerpartiet redovisar i
motionerna Fi229 resp. Fi227 budgetalternativ som i flera
avseenden överensstämmer med den inriktning som utskottet här
förordar. Enligt utskottets mening ger emellertid de i dessa
båda motioner föreslagna besparingarna inte utrymme för alla
önskvärda skattesänkningar. Detsamma gäller regeringens i
finansplanen framlagda förslag till budgetpolitiska riktlinjer.
Vänsterpartiet förordar i motion Fi224 såväl stora
skatteskärpningar som utgiftsökningar. En sådan budgetpolitik
avvisar utskottet bestämt. Likaså avstyrker utskottet det
förslag till budgetpolitiska riktlinjer som miljöpartiet de
gröna för fram i motion Fi223.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till finansplanen i
denna del liksom motionerna Fi229 (fp) yrkande 2, Fi227 (c)
yrkandena 3 och 5, Fi224 (v) yrkande 2 och Fi223 (mp) yrkande 2.
Utskottet tillstyrker samtidigt de allmänna riktlinjer för
budgetregleringen som anges i motion Fi217 yrkandena 2 och 3.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande
lydelse:
17. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:100 bilaga
1 mom. 2 samt motionerna 1990/91:Fi223 yrkande 2,
1990/91:Fi224 yrkande 2, 1990/91:Fi227 yrkandena 3 och 5 samt
1990/91:Fi229 yrkande 2 godkänner vad som anförts i motion
1990/91:Fi217 yrkandena 2 och 3 samt som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
33. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen
(mom.17)
Anne Wibble och Lars De Geer (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 56
börjar med rubriken "Budgetutvecklingen" och på s. 58 slutar med
"utgifter och inkomster" bort utgå,
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 61
börjar med rubriken "De olika budgetalternativen" och på s. 71
slutar med "i finansplanen" bort ha följande lydelse:
Principer för budgetpolitiken
Utskottet vill först -- -- -- (= reservation 32) ------
förs till kapitalbudgeten.
Budgetförslagets närmare utformning
Utskottet övergår nu till de konkreta förslagen till
förändringar i budgetens utgifts- resp. intäktsposter.
I folkpartiet liberalernas budgetalternativ har med några få
undantag regeringens förslag till minskade utgifter godtagits.
Därutöver föreslår utskottet i likhet med motionärerna
ytterligare besparingar på sammantaget 6,2miljarder kronor
(räknat på helår).
Utskottet föreslår några utgiftsökningar, framför allt för
biståndet och det glömda Sverige, särskilt de handikappade.
Sammantaget uppgår de ökade utgifterna till knappt 2miljarder
kronor.
Tillsammans innebär dessa förslag på budgetens utgiftssida
således en nettoreducering med drygt 4,2miljarder kronor.
De besparingar och intäktsökningar som föreslås skapar ett
sammanlagt utrymme på nära 6miljarder kronor att användas för
skattesänkningar nu eller senare. Utskottet tar definitiv
ställning till hur detta utrymme skall utnyttjas när utsikterna
för 1992 bättre kan överblickas.
Ökade utgifter, helår (milj.kr.):
Det glömda Sverige 78>500
00>Miljö 78>200
00>Bistånd 78>1 050
00>Flyktingar 78>100
00>Kultur 78>60
00>Övrigt 78>40
00> 78>_____
00> 78>1 950
Utskottet tillstyrker med det anförda den inriktning av
budgetpolitiken som förordas i motion Fi229 yrkande 2. Denna
inriktning har vissa likheter med vad som föreslås i motionerna
Fi217 yrkande 2 och Fi227 yrkande 3, men den avviker påtagligt
från den inriktning som förordas i motionerna Fi223 yrkande 2
och Fi224 yrkande 2. Dessa motioner avstyrks därför av
utskottet.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande
lydelse:
17. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1990/91:100 bilaga 1 mom. 2 samt motionerna 1990/91:Fi217
yrkandena 2 och 3, 1990/91:Fi223 yrkande 2, 1990/91:Fi224
yrkande 2 samt 1990/91:Fi227 yrkandena 3 och 5 godkänner vad som
förordas i motion 1990/91:Fi229 yrkande 2 och som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
34. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen
(mom.17)
Gunnar Björk och Ivar Franzén (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 61
börjar med rubriken "De olika budgetalternativen" och på s. 71
slutar med "i finansplanen" bort ha följande lydelse:
Centerpartiet framhåller i sin motion att dess
budgetalternativ är stramt och att det ger ett 2,2 miljarder
kronor bättre budgetsaldo än regeringens. Av överskottet hänför
sig 2 miljarder kronor till engångsförstärkningar och krav på
ökade inleveranser från myndigheter.
Ett framträdande inslag i motionärernas alternativ är kravet
på sänkt moms på mat. Mervärdeskattepåslaget skall fr.o.m. 1992
sänkas till 13,64% på alla former av livsmedel, dock inte på
sprit, vin och starköl. Till en del skall omläggningen
finansieras genom att den tillfälliga momshöjningen blir
bestående även efter 1991 och genom att punktskatterna på bl.a.
choklad och konfektyr inte avvecklas enligt tidigare beslut utan
tvärtom utvidgas till att omfatta sådana produkter som
jordnötter och chips samt dessutom höjs så att den sänkta
mervärdeskatten på dessa varor kompenseras av höjda
punktskatter. Nuvarande punktskatter gäller till utgången av
1992. Centerpartiet vill också helt avveckla mervärdeskatten på
persontransporter samt halvera skatteuttaget på bl.a.
serverings- och hotelltjänster. Vidare skall
mervärdebeskattningen av energi slopas och ersättas av
punktskatter.
Schablonavdraget föreslås bli halverat till 2000 kr. och
skattereduktionen för fackföreningsavgifter slopad. Förslagen
leder visserligen till en skatteskärpning men också till en
rättvisare beskattning i och med att dagens höga schablonavdrag
dels främst gynnar dem som inte har några avdragsgilla
kostnader, dels ger mindre skattelindring för de låg- och
mellaninkomstgrupper som betalar enbart kommunalskatt än för dem
med högre inkomster som påförs även statlig skatt.
På beskattningsområdet föreslår motionärerna dessutom att
egenavgifterna för småföretagare sänks samt att
förmögenhetsbeskattningen av arbetande kapital liksom
omsättningsskatten på aktier avvecklas. Även skogsvårdsavgiften
föreslås bli slopad.
På budgetens utgiftssida framlägger motionärerna förslag om
ett stort antal omdispositioner och jämkningar. Sålunda föreslår
centerpartiet att biståndsramen räknas upp med ytterligare 0,7
miljarder kronor och att sjukvården tillförs ett resurstillskott
på 1 miljard kronor inom befintliga resurser. Det senare skall
uppnås, inte genom att riksdagen gör omprioriteringar i budgeten
utan genom att sjukvårdshuvudmännen åläggs att till den direkta
vården omfördela medel som 1989/90 års riksmöte anvisat till
vissa insatser i anslutning till äldreomsorgsreformen. Genom att
på detta sätt utnyttja medel som avdelats för
informationsinsatser kring vissa onödiga förändringar av
huvudmannaskapet för äldreomsorgen kan betydande resurser
frigöras för att minska sjukvårdsköerna. Motionärerna ser det
också som angeläget att få till stånd en förändring som innebär
att sjukpenningen används mera strikt som kompensation för
inkomstbortfall vid sjukdom. Detta kommer att begränsa
möjligheten att uppbära sjukpenning i samband med utbildning.
Motionärerna räknar med att på så sätt kunna minska utgifterna
för sjukförsäkringen med 2 miljarder kronor. Vidare föreslår de
att 500 tjänster vid AMS och länsarbetsnämnderna skärs bort samt
att 1,5 miljarder kronor av de arbetsmarknadsavgiftsmedel som
ackumulerats på ett särskilt konto i riksgäldskontoret avdelas
till närings- och regionalpolitiska satsningar vid sidan av
statsbudgeten.
Motionärerna avvisar bestämt regeringens förslag att föra över
500 milj.kr. ifrån arbetslivsfonden till försäkringskassorna.
Enligt centerns uppfattning bör fonden ges rätt att under nästa
budgetår upphandla medicinsk rehabilitering för ett lika stort
belopp.
Av de 10 miljarder kronor som förutsätts flyta in genom
utförsäljning av statliga företag föreslår motionärerna att 2,5
miljarder kronor avdelas till infrastrukturinvesteringar på
kommunikationsområdet.
I ett särskilt yrkande (motion Fi227 yrkande 5) begär
motionärerna att byggnadsstyrelsens inleveranser skall räknas
upp med 0,3 miljarder kronor. Ett lika stort belopp bör, förutom
andra inleveranser, televerket tillskjuta.
Utskottet vill med anledning av centerns budgetalternativ
anföra följande. Motionärernas olika förslag bör enligt
utskottets mening ses som en helhet och bedömas utifrån den
samlade effekt det ger upphov till. Med ett sådant synsätt
finner utskottet att motionärerna redovisar ett ungefär lika
stramt budgetalternativ som regeringens. I flera viktiga
avseenden framstår det också som mer välavvägt.
Utskottet instämmer sålunda i motionärernas uppfattning att
den lägre mervärdeskattenivå som de förordar för hotell- och
restaurangtjänster får långtgående positiva effekter för
branschen och turismen över huvud taget. Det är därför inget
orimligt antagande att inkomstbortfallet för staten genom den
lägre momsen blir marginellt om ens något. Av betydelse i
sammanhanget är också att man tveklöst får en positiv effekt på
turistnettot, vilket förbättrar bytesbalansen samt ökar
sysselsättningen, inte minst i utsatta regioner.
Utskottet delar också motionärernas uppfattning att den
tillfälliga likviditetsindragningen från kommunerna inte bör ses
som en inkomst i statens budget utan som ett lån. Utskottet har
tidigare redovisat skälen för detta.
Centern föreslår en omdisponering av medel som tidigare
anvisats till information m.m. rörande den nya organisationen
för äldreomsorg. Denna omdisponering redovisas i
budgetalternativet både som kostnad och som intäkt och har
således ingen effekt på budgetsaldot. Utskottet anser dock att
en sådan bruttoredovisning ger en tydligare bild av
budgetförslagets olika beståndsdelar.
Enligt utskottets mening gör motionärerna en rimlig bedömning
av besparingspotentialen i det framlagda förslaget om
inskränkningar i rätten att erhålla sjukpenning i samband med
utbildning.
En av statssekreterarna i finansdepartementet har inför
utskottet redogjort för de omfattande beräkningar som
departementet gjort över de olika partiernas budgetförslag.
Utskottet vill starkt ifrågasätta värdet av dessa beräkningar,
inte minst mot bakgrund av det resultat de uppvisar på olika
punkter. Så t.ex. har centern och vänsterpartiet var för sig
framlagt helt likvärdiga förslag om att behålla den tillfälliga
momshöjningen på nivån 25 % även efter den 1 januari 1991.
Regeringen har i detta fall tillgodoräknat vänsterpartiets
budgetförslag ett tillskott per helår på 8,4 miljarder kronor
medan samma förslag i centerns alternativ endast gottskrivits
5,6 miljarder kronor. I sin egen motion anger centern 7,8
miljarder kronor som en sannolik budgetförstärkning per helår,
vilket är 600 miljoner mindre än vad regeringen fört upp för
vänsterpartiet. Utskottet finner för egen del att centerpartiets
intäktsbedömning är välgrundad.
Utskottet anser att den höjning av alkohol- och
tobaksskatterna som ingår i centerns budgetalternativ bör
genomföras. Intäkterna härav bör beräknas på samma sätt som
regeringen gjort i fråga om vänsterpartiets budgetförslag.
I likhet med motionärerna anser utskottet att en avveckling av
omsättningsskatten på värdepapper skulle ge upphov till positiva
effekter och bidra till ökade intäkter från
realisationsvinstbeskattningen. Om detta fullt ut kompenserar
det intäktsbortfall som uppstår när omsättningsskatten tas bort
är inte möjligt att med säkerhet bedöma. Utskottet finner dock
det antagande som görs i motionen rimligt.
Utskottet har gått igenom regeringens beräkningar avseende
oppositionspartiernas budgetalternativ och därvid inte på någon
punkt funnit någon välgrundad avvikelse från de bedömningar som
gjorts i centerpartiets motion, förutsatt att man ser motionens
förslag som en helhet.
Centern återkommer till sitt tidigare krav på sänkt
mervärdeskatt på livsmedel och hävdar att det speciellt gynnar
grupper som använder en stor andel av sin disponibla inkomst
till nödvändig konsumtion, däribland låginkomsttagare,
pensionärer och barnfamiljer. Sett utifrån fördelningssynpunkt
har enligt utskottets mening sänkt mervärdeskatt på mat många
fördelar. Det är inte möjligt, som ofta hävdas i debatten, att
med större träffsäkerhet nå berörda grupper med bidrag. Det
skulle krävas mycket byråkrati och stora kostnader om man skulle
sortera ut skilda grupper av barnfamiljer, låginkomsttagare,
studerande och pensionärer med låg pension osv. Därtill ökar
både skatte- och utgiftskvoten om pengarna först skall plockas
in som skatt för att sedan ges ut som bidrag.
I och med att mervärdeskatten sänks på all mat (exkl. sprit,
vin och tobak) samt att momssänkningen på godis och andra
liknande umbärliga varor balanseras av höjda punktskatter blir
systemet lätthanterligt och kommer inte att vålla några
avgränsningsproblem i handeln.
Förslaget om sänkt byggmoms leder liksom förslagen om lägre
mervärdeskatteuttag på vatten/avlopp, renhållning och
fastighetsförvaltning till att rundgången med skattemedel kan
minskas och därmed också skattetrycket. Så t.ex. leder den lägre
byggmomsen till att investeringsbidrag på sammanlagt 5,5
miljarder kronor per år kan slopas.
Det stora underskottet i Sveriges bytesbalans är ett avgörande
problem i ekonomin. Det kan inte lösas på annat sätt än genom
ökat sparande i Sverige. Centern återkommer mot denna bakgrund
med sitt förslag om personliga investeringskonton. Kontonas
konstruktion befrämjar i hög grad nysparande och stimulerar till
extra insatser för att få utrymme för detta. I den omfattning
som nysparandet grundas på extra inkomster blir det inte ens
kortsiktigt några kostnader för statsbudgeten medan däremot de
positiva effekterna på ekonomin blir betydande. Utskottet
bedömer värdet av att rätta till grundläggande obalanser i
ekonomin som så stort att mindre försvagningar av budgeten i
detta sammanhang är av underordnad betydelse.
Med hänvisning till det anförda biträder utskottet
centerpartiets förslag till budgetpolitiska riktlinjer.
Utskottet bifaller således motion Fi227 yrkandena 3 och 5.
I motion Fi217 (m) framförs många förslag och synpunkter som
utskottet delar, men utskottet kan bl.a. inte biträda den
betydande resursindragning från kommunerna som moderata
samlingspartiet förordar och som kommer att leda till väsentligt
försämrad kommunal service liksom en orättvis
fördelningspolitik. Utskottet avstyrker därför motion Fi217 (m)
yrkandena 2 och 3.
Även i folkpartiet liberalernas motion Fi229 finns många
förslag som i huvudsak överensstämmer med vad utskottet har
ställt sig bakom, men de saknar i flera fall den
fördelningspolitiska profil som utskottet lagt stor vikt vid och
som utskottet anser vara av avgörande betydelse. Utskottet
avstyrker därför motion Fi229 (fp) yrkande 2.
Vänsterpartiet och miljöpartiet de gröna redovisar i
motionerna Fi224 resp. Fi223 budgetalternativ som har det
gemensamt att de båda leder till ökat skattetryck. Utskottet kan
med hänsyn härtill inte biträda dessa motioner.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande
lydelse:
17. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:100 bilaga
1 mom. 2 samt motionerna 1990/91:Fi217 yrkandena 2 och 3,
1990/91:Fi223 yrkande 2, 1990/91:Fi224 yrkande 2 och
1990/91:Fi229 yrkande 2 godkänner vad som anförts i motion
1990/91:Fi227 yrkandena 3 och 5 samt som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
35. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen
(mom.17)
Lars-Ove Hagberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 61
börjar med rubriken "De olika budgetalternativen" och på s. 71
slutar med "i finansplanen" bort ha följande lydelse:
Trots att regeringen räknar med att arbetslösheten kan stiga
upp mot 4 % nästa år väljer man att lägga fram en budget som på
papperet är i balans. Regeringens välbalanserade budget är
emellertid i hög grad en följd av osedvanligt låga pris- och
löneantaganden. Utgår man i stället från mer realistiska
antaganden om pris- och löneutvecklingen kommer budgeten att
uppvisa betydande överskott. I likhet med vänsterpartiet kan
utskottet därför inte tolka budgetförslaget på annat sätt än att
regeringen inte längre ger målet om full sysselsättning högsta
prioritet.
Vänsterpartiet lägger i det budgetalternativ som redovisas
i motion Fi224 tyngdpunkten på fördelningspolitiken. I
överensstämmelse med detta synsätt kräver motionärerna att
riksdagens nyligen fattade beslut om nedsättning av sjuk- och
föräldraförsäkringen rivs upp samt att andra etappen av
föräldraförsäkringen genomförs. De avvisar också förslaget att
slopa friåret vid sjukhusvård för förtidspensionärer liksom
förslaget att avveckla det särskilda stödet till
flerbarnsfamiljer för köp av egnahem. Utskottet ansluter sig
till motionärernas uppfattning i dessa frågor och ställer sig
också bakom den av dem förordade utbyggnaden av barnomsorgen
liksom deras förslag att vidta särskilda insatser inom hälso-
och sjukvården för att minska helgtjänstgöringen. Motionärerna
för också fram ett som utskottet ser det fördelningspolitiskt
välmotiverat förslag om extra åtgärder för de sämst ställda
pensionärerna.
Vänsterpartiet vill återställa skattesystemets
inkomstfördelande roll och förordar mot denna bakgrund skärpt
inkomstbeskattning genom höjd skattesats för inkomsttagare med
inkomster överstigande 240000 kr., slopat grundavdrag i
inkomstlägen överstigande 180000 kr. samt helt slopad
avdragsrätt för ränteutgifter överstigande 100000 kr. I likhet
med utskottet anser motionärerna att de indirekta skatterna bör
differentieras så att baskonsumtion beskattas lägre än annan
konsumtion. För att stärka låginkomsttagarnas och
barnfamiljernas ställning föreslår de att mervärdeskatten på
mat, kollektivtrafik och fjärrvärme sänks. Å andra sidan vill de
behålla punktskatterna på vissa umbärliga konsumtionsvaror. De
vill också höja stämpel- och reklamskatterna samt införa nya
skatter på finansiella tjänster och försäljningen av hyreshus.
Utskottet gör den bedömningen att med vänsterpartiets
budgetförslag förs ca 7 miljarder kronor över till
hushållssektorn. Därtill kommer lättnaderna i den indirekta
beskattningen. I och med att skattelättnaden för hushållen
liksom bidragen dit finansieras med en motsvarande skärpning för
höginkomsttagarna sker inte en överföring till hushållen sett
som grupp. I stället sker en omfördelning från höginkomsttagare
till låginkomsttagare.
Kommunernas finanser bör långsiktigt stärkas på det sätt som
motionärerna föreslagit. I första hand sker detta genom att
grundavdraget slopas. För budgetåret 1991/92 beräknas denna
åtgärd inbringa närmare 5 miljarder kronor till statskassan,
medel som bör ställas till kommunernas förfogande i form av ett
kommunalt stödpaket. I enlighet med vad som förordas i motionen
bör satsningar i första hand göras inom barnomsorg, hemtjänst
och sjukvård. Dessutom bör en del av medlen reserveras för en
utbyggnad av kommunala bostadstillägg.
Utskottet biträder också motionärernas uppfattning att
försvarsanslagen bör minskas med 10 % och att JAS-projektet bör
läggas ner. Å andra sidan vill motionärerna återställa
enprocentsmålet för u-hjälpen och föreslår därför att
biståndsanslaget räknas upp med 2,1 miljarder kronor. På
kommunikationsområdet föreslår de i avvaktan på regeringens
aviserade proposition om investeringar i infrastruktur en
minskad satsning på bro- och vägutbyggnader men ökade insatser
för kollektivtrafiken och utbyggnaden av järnvägslinjer.
Av motionen framgår att utgifterna i budgetförslaget
överstiger intäkterna med ca 2,5 miljarder kronor, men detta
underskott kan komma att utvidgas under våren när regeringen
lägger fram propositioner inom sådana områden som utbildning,
energi, miljö och näringspolitik.
Med hänvisning till vad utskottet här har anfört tillstyrker
utskottet det förslag till riktlinjer för budgetpolitiken som
vänsterpartiet redovisar i motion Fi224. Regeringens och övriga
partiers budgetförslag tillgodoser inte de krav som enligt
utskottets mening bör gälla för budgetpolitiken. Utskottet har
därför avvisat dessa förslag.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande
lydelse:
17. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen
att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:100 bilaga
1 mom. 2 samt motionerna 1990/91:Fi217 yrkandena 2 och 3,
1990/91:Fi223 yrkande 2, 1990/91:Fi227 yrkandena 3 och 5 samt
1990/91:Fi229 yrkande 2 godkänner vad som anförts i motion
1990/91:Fi224 yrkande 2 samt som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
36. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen
(mom.17)
Carl Frick (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 69
börjar med "Miljöpartiet de gröna" och på s. 71 slutar med
"i finansplanen" bort ha följande lydelse:
Miljöpartiet de gröna slår i motion Fi223 fast att de
viktigaste målen för partiets budgetalternativ är att minska
såväl den materiella förbrukningen som energiförbrukningen och
miljöbelastningen samt att främja förebyggande vård, utjämna
sociala och ekonomiska klyftor, sänka inflationstrycket och
bibehålla arbetslinjen.
I likhet med miljöpartiet de gröna anser utskottet att det är
en huvuduppgift att bygga om samhället i en mer miljövänlig
riktning. Resurskrävande och miljöstörande teknik måste bytas
mot resurssnål och miljövänlig.
De miljöinriktade investeringar som motionärerna vill få till
stånd innefattar satsningar på järnvägar och kollektivtrafik, på
energiområdet och på internationell miljövård. För utskottet
framstår den valda inriktningen på investeringarna som både
riktig och synnerligen angelägen om man skall kunna förbättra
miljön.
Skall de miljöpolitiska kraven kunna tillgodoses framöver
måste beskattningen av energi och miljöstörande verksamhet
skärpas. Miljöpartiet de grönas förslag har denna inriktning.
Partiet förespråkar en skatteväxling mellan sänkta
arbetsgivaravgifter och höjda råvaru- och miljöskatter.
Arbetsgivaravgifterna skall sänkas med 10 procentenheter -- dvs.
med cirka en fjärdedel -- i Norrland, på Gotland samt i vissa
kommuner i Dalarna och Värmland. I övriga delar av landet utom
storstadsområdena begränsas sänkningen till 4 procentenheter. I
storstadsområdena skall dock samma nivå gälla för sjukvård,
äldreomsorg och handikappomsorg. Med den regionalt
differentierade sänkningen av arbetsgivaravgifterna befrämjas
utvecklingen i skogslänen medan storstädernas expansion
motverkas.
I motionen föreslås att olika former av energiskatter skärps
med 25 miljarder kronor. Motionärerna vill slopa mervärdeskatten
för basmat, kollektivtrafik och förnybara energikällor men i
övrigt höja den med 2 procentenheter. För hotell- och
restaurangtjänster skall dock tidigare skattesats gälla. Tobaks-
och alkoholbeskattningen föreslås bli kraftigt skärpt.
Grundavdraget vid inkomstbeskattningen bör enligt motionärerna
höjas, vilket tillsammans med en ny skatteskala lindrar
beskattningen av inkomster understigande 150000 kr. och
skärper den i inkomstlägen däröver. Motionärernas skatteförslag
innefattar också kraftigt begränsade möjligheter till
ränteavdrag samt extra avdrag för glesbygdsbor och dem som
uppbär hobbyinkomster.
Miljöpartiet de gröna föreslår att föräldraförsäkringen byggs
ut med ytterligare en månad och att ersättningsnivån samtidigt
sänks för den del av inkomsten som överstiger ca 145000 kr.
Utvecklingsbiståndet bör enligt motionärerna räknas upp med 1
miljard kronor för miljöinsatser, och ett lika stort belopp bör
avdelas för miljöinsatser i Central- och Östeuropa.
Enligt utskottets mening är det mycket angeläget att i
nuvarande konjunkturläge föra en stram finanspolitik.
Motionärernas budgetalternativ är för nästa budgetår drygt 3
miljarder kronor starkare än regeringens. Utskottet ser det som
värdefullt att åtstramningen har en klart miljöinriktad profil.
Budgetalternativet leder till ett något högre skattetryck än för
närvarande. Enligt utskottets mening bör denna skärpning dock
kunna accepteras under de år en stor kraftsamling kommer till
stånd för ombyggnaden av samhället i miljövänlig riktning.
Genom omfördelningen från skatt på arbete till skatt på
energiråvaror och miljöfarliga utsläpp bör enligt utskottets
mening kostnadstrycket för många företag komma att minska,
vilket i sin tur bidrar till att minska inflationstakten.
Med hänvisning till vad utskottet här har anfört tillstyrker
utskottet det förslag till riktlinjer för budgetpolitiken som
miljöpartiet de gröna redovisar i motion Fi223. Utskottet har
vid sin genomgång av övriga partiers ekonomisk-politiska
motioner funnit dessa budgetförslag behäftade med sådana brister
att de inte kan godtas. Av samma anledning avvisar utskottet de
förslag till riktlinjer som förs fram av regeringen i
finansplanen. Utskottet tillstyrker således motion Fi223 yrkande
2.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande
lydelse:
17. beträffande allmänna riktlinjer för
budgetregleringenatt riksdagen med avslag på proposition
1990/91:100 bilaga 1 mom. 2 samt motionerna 1990/91:Fi217
yrkandena 2 och 3, 1990/91:Fi224 yrkande 2, 1990/91:Fi227
yrkandena 3 och 5 samt 1990/91:Fi229 yrkande 2 godkänner vad
utskottet anfört i motion 1990/91:Fi223 yrkande 2 samt som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
37. Redovisning av miljökonsekvenser i budgetpropositioner
(mom.20)
Lars-Ove Hagberg (v) och Carl Frick (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 72
börjar med "Enligt utskottets" och på s. 73 slutar med "av
utskottet" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Den
ekonomiska politiken påverkar och styr industriutvecklingen, val
av energiförsörjning, transportutveckling och övrig
näringspolitik. Ett mål för den ekonomiska politiken är att öka
den ekonomiska tillväxten och därmed den materiella
konsumtionen. Detta innebär att icke förnybara resurser
förbrukas och att vi konsumerar produkter från biosfären.
Resultatet blir miljöförstöring och förstöring av biosfärens
produktionsförmåga.
Utskottet delar mot denna bakgrund uppfattningen i motion
Fi718 (mp) att de ekonomiska propositionerna också måste omfatta
en redovisning av hur den föreslagna ekonomiska politiken
påverkar vår miljö och vår hälsa. Det är också viktigt att veta
hur vi påverkar miljön i andra länder och hur vi påverkas av vad
som sker i vår omvärld. Det finns redan i dag en mängd data som
beskriver förhållandena och utvecklingen på olika miljöområden.
Det borde därför vara möjligt att redan nu påbörja arbetet med
att redovisa miljöbudgetar för det svenska samhällets
aktiviteter.
Det är således utskottets uppfattning att vi måste få
konsekvensbeskrivningar som visar hur den rådande konjunkturen
och den föreslagna politiken påverkar tillståndet hos både natur
och miljö, såväl i Sverige som utomlands. Detta kan troligen
uttryckas genom ett antal nyckeltal som kan utvecklas
allteftersom vi får nya kunskaper om den ekonomiska politikens
påverkan på våra livsförutsättningar. I motion Fi718 (mp) anges
ett antal variabler som beskriver tillståndet i vår miljö.
Utskottet anser att de utgör ett bra exempel på vad som tämligen
omgående skulle kunna göras för att förbättra kunskaperna om
vart den ekonomiska politiken för oss. Av det anförda följer att
även utredningförslag bör kompletteras med beskrivningar av
förslagens miljökonsekvenser.
Utskottet tillstyrker med det anförda motion Fi718 (mp) samt
föreslår att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört om redovisning av konsekvenserna på miljön
av förslag i propositioner och i utredningar.
dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande
lydelse:
20. beträffande redovisning av miljökonsekvenser i
budgetpropositioner
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi718 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Särskilda yttranden
1. Statsskuldspolitiken (mom. 5)
Lars-Ove Hagberg (v) anför:
Den s.k. utlandslånenormen innebär att staten inte skall
nettolåna i utländsk valuta. Därigenom tvingas riksgäldskontoret
att finansiera upplåningen i svensk valuta till väsentligt högre
ränta än om man lånade i utländsk valuta. Detta orsakar mycket
stora kostnader för den svenska staten och de svenska
skattebetalarna. Genom att i stället låna i utländsk valuta
skulle vi kunna spara åtskilligt som kunde användas för mer
angelägna uppgifter i den offentliga sektorn.
I dagsläget innebär normen också att vi får en väsentligt
högre räntenivå än vi annars skulle behövt ha. Därigenom dämpas
företagens investeringar och stiger hushållens boendekostnader.
Det leder till försämrad sysselsättning och minskade reala
inkomster. Det finns därför anledning att ompröva denna politik.
Det är mot denna bakgrund rimligt att en större del av statens
upplåning sker i utlandet.
2. Investeringsfonder (mom. 9)
Carl Frick (mp) anför:
Regeringen har beslutat att släppa medel från de allmänna
investeringsfonderna och investeringsreserverna fria. Före
beslutet om ett generellt frisläpp var dessa fonder och reserver
tillgängliga för finansiering av miljöinvesteringar.
Enligt min uppfattning är det olyckligt att man nu genom ett
allmänt frisläpp mister den styreffekt mot miljöinvesteringar
som förelåg före frisläppet. Detta kan sägas vara ett exempel på
att de miljöpolitiska ambitionerna får vika när åtgärder måste
vidtas för att uppfylla de traditionella ekonomisk-politiska
målen.
3. De ekonomisk-politiska förslagens ursprung (mom.18)
Lars Tobisson, Rune Rydén och Filip Fridolfsson (alla m)
anför:
Syftet med motion Fi703 var att för en av allt att döma
omedveten regering påtala att många av regeringens förslag under
senare tid -- alltifrån svenskt medlemskap i EG till slopande av
SCBs partisympatiundersökningar -- innebär att gamla moderata
krav till fullo förverkligats. Med hänsyn till den uppmärksamhet
motionen redan väckt framstår det emellertid enligt vår mening
inte som nödvändigt att nu ytterligare ge regeringen detta till
känna.
Utskottet27
Den ekonomiska politiken27
Den internationella ekonomiska utvecklingen27
Utvecklingen i Sverige30
Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken34
Sambandet ekologi och ekonomisk politik41
Spelregler på arbetsmarknaden43
Statsskuldspolitiken43
Kostnader för statens skuld43
Statsskuldspolitiken44
Penning- och valutapolitiken45
Avskaffandet av valutaregleringen45
Penningpolitiken46
Inlåningskonton utomlands49
Rätten att handla med valutor50
Investeringsfonder50
Förändringar och utveckling av löntagarfonderna52
Avveckling av löntagarfonderna52
Uttalande mot nya kollektiva fonder53
AP-fondens fondstyrka53
Användande av AP-fonderna för järnvägsinvesteringar54
Prisfrågor54
Konjunkturstyrning av statliga investeringar55
Finansiering av arbetslöshetsförsäkringen55
Budgetpolitiken56
Budgetutvecklingen56
Besparingar i finansplanen56
Krav på tydligare budgetteknik m.m.59
Överföringar mellan statsbudget och olika fonder59
Redovisningen av den extra skatteutjämningsavgiften60
De olika budgetalternativen61
De allmänna riktlinjerna för budgetpolitiken70
De ekonomisk-politiska förslagens ursprung71
Underlag för fördjupad myndighetsprövning71
Redovisning av miljökonsekvenser i budgetpropositioner72
Särskilda frågor73
Kompensation till myndigheter för ingående
mervärdeskatt73
Rörlig kredit i riksgäldskontoret74
Lån för investeringar i ADB- och
kommunikationsutrustning74
Finansiell styrning av statsförvaltningen m.m.74
Statliga garantier74
Lönenivån i anslagsberäkningarna74
Dispositionen av anslag till departementen m.m. vid ändrad
fördelning av ärenden mellan departementen75
Hemställan75
Reservationer
1. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom.1)
(m,fp)79
2. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom.1)
(c)86
3. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom.1)
(v)94
4. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom.1)
(mp)97
5. Sambandet ekologi och ekonomisk politik (mom.2)
(c,v,mp)101
6. Sambandet ekologi och ekonomisk politik (mom.2,
motiveringen) (m,fp)102
7. Spelregler på arbetsmarknaden (mom. 3) (m,fp,c)103
8. Spelregler på arbetsmarknaden (mom. 3) (v)103
9. Spelregler på arbetsmarknaden (mom. 3) (mp)104
10. Statsskuldspolitiken (mom. 5) (m,fp)104
11. Penning- och valutapolitiken (mom. 6) (m,fp)105
12. Penning- och valutapolitiken (mom. 6) (c)107
13. Penning- och valutapolitiken (mom. 6) (v,mp)108
14. Inlåningskonto utomlands (mom. 7) (m,fp)108
15. Rätten att handla med valutor (mom. 8) (m,fp)109
16. Investeringsfonder (mom. 9) (m,fp)109
17. Investeringsfonder (mom. 9) (c)110
18. Avveckling av löntagarfonder m.m. (mom.10)
(m,fp,c)111
19. Avveckling av löntagarfonder m.m. (mom.10, motiveringen)
(v)113
20. Avveckling av löntagarfonder m.m. (mom. 10, motiveringen)
(mp)113
21. Användande av AP-fonden för järnvägsinvesteringar
(mom.11) (v)114
22. Användande av AP-fonden för järnvägsinvesteringar
(mom.11, motiveringen) (m,fp)114
23. Prisfrågor (mom. 12) (m,fp)115
24. Finansiering av arbetslöshetsförsäkringen (mom.14)
(m)115
25. Finansiering av arbetslöshetsförsäkringen (mom.14)
(fp)116
26. Finansiering av arbetslöshetsförsäkringen (mom.14)
(c)117
27. Finansiering av arbetslöshetsförsäkringen (mom.14)
(mp)118
28. Finansiering av arbetslöshetsförsäkringen (mom.14,
motiveringen) (v)118
29. Redovisningen av överföringar mellan statsbudgeten och
olika fonder (mom.15) (m,fp)118
30. Redovisningen av den extra skatteutjämningsavgiften
(mom.16) (c)119
31. Redovisningen av den extra skatteutjämningsavgiften
(mom.16, motiveringen) (m)120
32. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom.17)
(m)120
33. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom.17)
(fp)124
34. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom.17)
(c)125
35. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom.17)
(v)129
36. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom.17)
(mp)131
37. Redovisning av miljökonsekvenser i budgetpropositioner
(mom.20) (v,mp)133
1. Utvecklingen av bruttonationalprodukten (BNP) och
inflationen i vissa OECD-länder27
2. Försörjningsbalans30
3. Nyckeltal31
4. Bidrag till BNP-tillväxten32
5. Budgetsaldo för budgetåren 1982/83 och
1989/1990--1991/9256