Utskottet tillstyrker i detta betänkande propositionens
förslag om ändrade kassakravsavgifter. Förslaget innebär att
nuvarande tak för avgifterna, motsvarande dubbla diskontot, höjs
vid höga räntenivåer.
Samtidigt avstyrker utskottet ett motionsvis framfört yrkande
om att ränta skall utgå på kassakravsmedel som är placerade i
riksbanken. Företrädarna för moderata samlingspartiet reserverar
sig på denna punkt.
Utskottet konstaterar vidare i betänkandet att sedan
riksbanken den 22november 1990 beslutat om ändringar i
gällande kassakravsregler för bankinstitut och finansbolag har
de olägenheter som påtalas i motion Fi13 undanröjts. Motionens
yrkande om ändrade kassakravsregler för finansbolagskoncerner
behöver därför inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.
Propositionen
I proposition 1990/91:41 har regeringen (finansdepartementet)
-- efter föredragning av statsrådet Erik Åsbrink -- föreslagit
att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till
lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank.
Lagförslaget återfinns som bilaga 1 till detta betänkande.
Skrivelse i ärendet har inkommit från Finansbolagens förening.
Motionerna
1990/91:Fi12 av Lars Tobisson m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen och fullmäktige i
riksbanken till känna vad i motionen anförts om räntegottgörelse
för kassakravsmedel.
1990/91:Fi13 av Anne Wibble m.fl. (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till känna
vad i motionen anförts om ändring av kassakravsreglerna så att
de omfattar finansbolagskoncernen och inte det enskilda
finansbolaget.
Utskottet har under ärendets behandling inhämtat yttrande
från riksbanken över motion Fi13. Riksbankens promemoria
beträffande kassakrav för banker och finansbolag återfinns som
bilaga 2 till betänkandet.
Utskottet
Ändrade kassakravsavgifter
Riksbanken har möjlighet att i kreditpolitiskt syfte tillämpa
kassakrav på olika kreditinstitut. Det innebär att av
institutets placeringar eller förbindelser skall en viss andel,
högst 15%, placeras på räntelöst konto i riksbanken.
Kassakravet är för närvarande 4% och tillämpas för banker och
finansbolag. För de institut som inte uppfyller kassakravet tas
ut en kassakravsavgift. Denna motsvarar i dagsläget som högst en
ränta som uppgår till dubbla diskontot. Med nuvarande regler
skulle det vid höga räntenivåer, dvs. när räntan närmar sig en
nivå motsvarande dubbla diskontot och däröver, bli mer
förmånligt för ett kreditinstitut att åsidosätta gällande
kassakrav än att låna upp nödvändiga medel på marknaden. I
propositionen föreslås därför att avgifterna vid högt ränteläge
skall motsvara en högre ränta än för närvarande. Högt ränteläge
definieras som dubbla diskontot minus tre procentenheter.
Däröver skall kassakravsavgiften svara mot en ränta som ligger
tre procentenheter över det aktuella trappsteget i räntetrappan
(marginalräntan).
Inga invändningar framförs i motionerna i dessa avseenden.
Utskottet anser det rimligt att kassakravsavgifterna vid ett
högt ränteläge anpassas till förändringar i räntenivån.
Utgångspunkten för utformningen bör vara att det skall vara
relativt sett mer kostsamt för kreditinstituten att inte
uppfylla kassakravet. Utskottet tillstyrker därför att
kassakravsavgifterna skärps vid höga räntenivåer och godtar
också att avgifterna utformas på det sätt som föreslås i
propositionen. Utskottet tillstyrker med det anförda
propositionens lagförslag.
Ränta på kassakravsmedel
I motion Fi12 av Lars Tobisson m.fl. (m) anförs att de
banker och finansbolag som betalar in sina kassakravsmedel bör
få skälig ränta på dessa medel. Bostadskreditinstitut och andra
som inte behöver placera sina medel i riksbanken får annars en
konkurrensfördel.
I propositionen konstateras att för närvarande utgår inte
någon ränta på de innestående kassakravsmedlen. En höjning av
kassakraven påverkar, förutom bankernas lånebehov i riksbanken
och därmed korta räntan, även bankernas finansieringskostnad
genom att kassakravsmedlen inte ger någon ränta. Bankerna
tvingas höja avkastningskravet på övriga placeringar eller sänka
inlåningsräntorna. Därigenom påverkas kreditvillkoren för
näringsliv och hushåll.
Vid finansutskottets senaste behandling av denna fråga (se
1989/90:FiU20 s.64) anförde utskottet att kassakravet inte
skall ses som en placeringsform utan som ett kreditpolitiskt
medel. Frågan om ränta på kassakravsmedel bör därför prövas på
penningpolitiska grunder av riksbanken. Utskottet har alltjämt
samma uppfattning och avstyrker därmed motion Fi12.
Kassakrav för finansbolag
I motion Fi13 av Anne Wibble m.fl. (fp) anförs att
finansbolag som tillhör finansiella koncerner riskerar att
drabbas av dubbla kassakrav om de utnyttjar den centrala
upplåningsfunktionen inom den egna koncernen. Kassakravet för
finansbolag bör därför utformas så att det avser finansiella
koncerner och inte enskilda finansbolag. Frågan har även
uppmärksammats i en skrivelse från Finansbolagens förening.
Finansutskottet har vid tidigare behandling (1989/90:FiU20 s.
69) av denna fråga konstaterat att riksbanken är väl medveten om
dessa problem. Utskottet har därför förutsatt att riksbanken när
så är lämpligt vidtar de åtgärder som är möjliga att vidta med
hänsyn till vad penningpolitiken kräver.
Riksbanken har i ett yttrande över motion Fi13, daterat
1990-11-22, till utskottet meddelat att riksbanken samma dag
beslutat om ändring i gällande kassakravsregler för bankinstitut
och finansbolag. Innebörden härav är att upplåning från
bankinstitut eller finansbolag inte skall ingå bland de poster
på vilka kassakrav för bankinstitut och finansbolag beräknas.
Det betyder att kassakravet kommer att gälla när medlen första
gången kommer in i kretsen av institut med kassakrav, men inte
gälla på nytt när de går vidare till annat institut inom denna
krets. Frågan om koncernförhållande blir då inte avgörande. En
sådan ändring medför också att inlåning i bankinstitut från
finansbolag undantas från kassakrav.
Utskottet konstaterar att med de åtgärder riksbanken nu
vidtagit har de olägenheter som påtalas i motion Fi13
undanröjts. Motionen är därmed tillgodosedd, varför någon åtgärd
från riksdagens sida inte är påkallad. Utskottet avstyrker
därför motion Fi13.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ändrade
kassakravsavgifter
att riksdagen antar i proposition 1990/91:41 framlagt förslag
till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,
2. beträffande ränta på kassakravsmedel
att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi12,
res. (m)
3. beträffande kassakrav för finansbolag
att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi13.
Stockholm den 27 november 1990
På finansutskottets vägnar
Hans Gustafsson
Närvarande: Hans Gustafsson (s), Anne Wibble (fp), Lars
Tobisson (m), Arne Andersson i Gamleby (s), Gunnar Björk (c),
Per Olof Håkansson (s), Rune Rydén (m), Iris Mårtensson (s),
Lisbet Calner (s), Arne Kjörnsberg (s), Filip Fridolfsson (m),
Lars De Geer (fp), Ivar Franzén (c), Carl Frick (mp), Marianne
Carlström (s) och Sonia Karlsson (s).
Reservation
1. Ränta på kassakravsmedel (mom. 2)
Lars Tobisson, Rune Rydén och Filip Fridolfsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 3 som börjar
med "I propositionen" och slutar med "motion Fi12" bort ha
följande lydelse:
Utskottet vill med anledning härav anföra följande. De
kreditinstitut som omfattas av kassakraven, i dagsläget banker
och finansbolag, tvingas att placera en viss andel av sina
placeringar eller förbindelser, främst inlåningen, på ett
räntelöst konto i riksbanken. Därigenom påverkas, förutom deras
lånebehov i riksbanken, även deras finansieringskostnad. Jämfört
med de institut, t.ex. bostadsfinansieringsinstituten, som inte
behöver placera en del av sina medel på detta vis tvingas de
därigenom höja avkastningskravet på övriga placeringar eller
sänka sina inlåningsräntor. Detta påverkar således
konkurrenssituationen mellan kreditinstituten på t.ex.
bostadslånemarknaden. Utskottet delar den uppfattning som
framförs i motion Fi12 att ett sätt att komma till rätta med
denna konkurrenssnedvridning är att riksbanken ger skälig ränta
på de innestående kassakravsmedlen. Vad utskottet anfört med
anledning av motion Fi12 om räntegottgörelse på kassakravsmedel
bör riksdagen som sin mening ge regeringen och
riksbanksfullmäktige till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande
lydelse:
2. beträffande ränta på kassakravsmedel
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi12 som sin
mening ger regeringen och fullmäktige i riksbanken till känna
vad utskottet anfört om räntegottgörelse på kassakravsmedel,
Propositionens lagförslag
Bilaga 1
Sveriges riksbanks promemoria
beträffande kassakrav för banker och finansbolag
Bilaga 2
Sammanfattning
Fullmäktige föreslås besluta att upplåning från bankinstitut
eller finansbolag inte skall ingå bland de poster på vilka
kassakrav för bankinstitut och finansbolag beräknas.
Bakgrund
Kassakrav för finansbolag infördes vid halvårsskiftet 1988.
Redan tidigare gällde kassakrav för banker. Före den 1 juli 1987
fick inte bankägda finansbolag lämna sådana krediter som kunde
ges av moderbanken, men efter denna tidpunkt gäller samma
utlåningsregler för alla finansbolag.
När fullmäktige 1988-04-28 hemställde om att regeringen skulle
utfärda förordnande om tillämpning av kassakrav för finansbolag,
skedde detta mot bakgrund av en kraftig kreditexpansion i
finansbolagen, bl.a. genom lån till hushåll, och mot bakgrund av
att bankerna hade fått möjlighet att fritt avgöra vilka lån som
skulle kanaliseras via banken respektive via egna dotterbolag
som var finansbolag. Lämnades lån via finansbolag drabbades
utlåningen inte av kassakrav. Åtgärden hade således till syfte
att genom den fördyring som kassakravet innebär dämpa
kreditgivningen och att undanröja möjligheten för banker att
undgå kassakravet genom att bokföra en del transaktioner i ett
dotterbolag. Det var då också viktigt att samma villkor skulle
gälla för alla finansbolag, oavsett ägarförhållandena.
Undantag från kassakrav gällde för banks inlåning från annan
bank. Skälet härför var att interbankmarknaden annars skulle ha
påverkats av kostnader som hade försvårat penningpolitiken.
Något sådant skäl att göra undantag för finansbolags lån från
bank eller från annat finansbolag förelåg inte.
Problem
Genom kassakravens konstruktion har uppkommit vad
finansbolagen kallar "dubbla kassakrav". När flera finansbolag i
en koncern, dels för att få bästa lånevillkor, dels för att
vinna administrativa fördelar, samlar finansieringen av
koncernens utlåning i den starkaste enheten i koncernen, i regel
moderbolaget, kommer kassakravet att gälla både den som lånar i
marknaden för vidareutlåning till annat koncernbolag och det
senare.
Finansbolagen har vid flera tillfällen, bl.a. i skrivelser
1988-12-21 och 1989-05-24, framfört kritik mot kassakravens
utformning. Att riksbanken i sitt ställningstagande höll fast
vid att inga undantag borde göras från vad som skulle ingå bland
de poster på vilka finansbolagens kassakrav skulle beräknas hade
flera orsaker. Dels ville man ha kraftigt genomslag av
åtgärderna som ju syftade till att hämma utlåningsökningen. Dels
var man skeptisk till möjligheterna att få en korrekt beräkning
av kassakravet. Riksbanken hade nämligen erfarit stora brister
hos vissa finansbolag när det gällde fördelning av upplåningen
på olika sektorer. Att basera kravets utformning på ett
koncernbegrepp skulle också leda till svåra avgränsningar med
hänsyn till finansbolagskoncernernas uppbyggnad och
föränderlighet. Det hänvisades också till att bankinspektionen
uttalat att "utlåning till annat finansbolag, som inte är
koncern- eller intressebolag, inte bör förekomma annat än i
likviditetsreglerande syfte". Motivet härtill skulle vara att
minska risken för att ett finansbolag som råkar på obestånd
skall dra med sig andra i fallet.
Förslag
Finansbolagens utlåning karakteriseras i dag inte av den
expansion som förelåg när kassakrav för dem infördes. Det är ett
faktum att utformningen av kassakraven i viss mening försvårar
en centraliserad organisering av finansbolagens upplåning.
Farhågorna för att finansbolagen skulle ha svårigheter att
korrekt ange från vilket slag av institut upplåning skett bör
inte längre föreligga. Det kan här bl.a. erinras att
finansbolagsverksamhet numera kräver auktorisation från
bankinspektionen. Inspektionens bevakning av kreditgivning
mellan finansbolag torde kunna ske utan hjälp av
kassakravsreglerna.
En samlad bedömning leder till slutsatsen att
kassakravsreglernas nuvarande utformning bör modifieras.
Den lämpligaste utformningen av reglerna bör då vara att
undantaget från kassakrav gäller all upplåning från annat
institut för vilket kassakrav gäller. Kravet kommer därmed att
gälla första gången medlen kommer in i kretsen av institut med
kassakrav, men inte gälla på nytt när de går vidare till annat
institut inom denna krets. Frågan om koncernförhållande blir då
inte avgörande. En sådan ändring medför också att inlåning i
bankinstitut från finansbolag undantas från kassakrav.
Fullmäktige föreslås
besluta om ändring av gällande kassakravsregler för
bankinstitut och finansbolag i enlighet med vad här sagts och
utfärda föreskrifter härom enligt bilaga1.
1 Föreskrifterna återfinns i riksbankens kungörelser
RBFS 1990:10--14, A:41--45.